Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32 år 1974           Prop. 1974: 32

Nr 32

Kungl, Maj:ts proposition med förslag till gruvlag m, m.; given den 8 mars 1974.

Kungl. Maj:t vUl härmed, under åberopande av bUagda utdrag av statsrådsprotokollet över industriärenden och lagrådets protokoll, före­slå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under konungens frånvaro:

BERTIL

RUNE B. JOHANSSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen läggs fram förslag till ny gruvlag jämte förslag till vissa följdändringar i annan lagstiftning. Den föreslagna lagen grun­dar sig liksom gällande gruvlag på del s. k. inmulningssystemet. Enligt detta får i prmcip den som först anmäler sig till bergmästaren en ovill­korlig rätt all undersöka och bearbeta på egen eller annans mark be­lägen fyndighet som innehåller järn, koppar, bly eller någol annat s. k. inmutningsbart mineral. Denna s. k. inmutningsrätt ger i första hand inmutaren rätt att under viss tid utföra undersökningsarbete inom ett anvisat område (inmutat område). Påträffar inmutaren brytvärd fyn­dighet har han vidare en principiell rätt att få sig anvisat ett arbetsom­råde för gruvdrift (utmål), där han får bryta inmutningsbart mineral och tillgodogöra sig detta.

För att tillgodose allmänna intressen inom gruvnäringen föreslås en rad partiella reformer inom ramen för inmutningssystemet. ÅtskiUiga av de förordade bestämmelserna avser att stimulera till ett aktivi och ändamålsenligt utnyttjande av fyndigheterna.

De nuvarande bestämm.elserna att inmutat område får ha högst viss storlek och att del skall ha viss form slopas. I stället införs en regel om att inmutningsområdet inte får vara större än att det kan antas att inmutaren har möjlighet all undersöka del i sin helhet på ett ändamåls­enligt sätt och all del i övrigt skall ha för ändamålet lämplig form. Undersökningstiden skall liksom f. n. vara tre år. Inmulare som an­vänder inmulningsområdet för ändamålsenligt undersökningsarbete skall

1    Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 32

 

Prop. 1974: 32                                                          2

dock kunna räkna med att vid behov få undersökningstiden utsträckt till sex år. I särskUda fall kan undersökningstiden utsträckas till samman­lagt tio år. Inmutaren åläggs att betala en inmutningsavgift vars storlek beror på områdets storlek och den tid detta används.

Föralsätlningarna för erhållande av utmål skärps. Därigenom sker i viss mån en kompelensprövning av den som vill ha utmål. Också i fråga om utmålsområdel las de nuvarande bestämmelserna om viss maximi-storlek och viss form bort. Enligt lagförslaget skall ulmålet ha den storlek som med hänsyn tUl fyndighetens sträckning, gruvdriftens behov och övriga omständigheter är lämplig och skall i övrigt ha för ändamålet lämplig form. Förslaget innehåller flera bestämmelser som syftar till att främja ett aktivt och ändamålsenligt utnyttjande av utmål. Statens rätt till hälftendel i utmål, den s. k. kronoandelen, bibehålls och föreslås i forisättningen uppkomma automatiskt i och med utmålsläggningen, om staten inte då avstår därifrån. Rätten att inneha utmål tidsbegränsas till 25 år. Förlängning av giltighetstiden kan ske med 20 år i sänder. Utmålsinnehavaren har rätt till förlängning om han bedrivit regelbunden gmvdrift eller på annat sätt varit aktiv. I annat fall prövas frågan om förlängning med hänsyn särskilt till del allmännas intresse av att främja ett ändamålsenligt utnyttjande av landets mineraltUlgångar.

I lagförslaget har förts in bestämmelser om inlösen av utmål. Inlösen skall under vissa förutsättningar kunna ske dels i arronderingssyfle, dels för tillgodoseende av ett betydande allmänt intresse. Del föreslås få ankomma på Kungl. Maj:l alt förordna om inlösen.

I övrigt innebär förslaget till ny gruvlag bl. a. alt kretsen av inmul-ningshinder vidgas. Dispensabelt förbud mol inmutning införs sålunda i fråga om allmän väg, aUmän flygplats samt område med stadsplan eller byggnadsplan och område som upptas av vissa allmännyttiga byggnader. Den nuvarande möjhgheten att införa inmutningsförbud på statlig mark genom att förklara visst område för statsgruvefält ut­sträcks tUl att avse även icke statlig mark. Samtidigt avses statsgruve-fältsinstitutel komma tiU användning främst för att skydda fyndigheter av extraordinär betydelse för samhället. Det blir riksdagen som beslutar i fråga om utläggande av statsgruvefält. I förslagel finns också en be­stämmelse som ger Kungl. Maj:l möjlighet att förordna om inmutnings-hinder beträffande område där gravdrift kan antas hindra eller avse­värt försvåra sådan förekommande eller planerad användning av mar­ken som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt.

Den nya gruvlagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1974.

 

Prop. 1974: 32

1    Förslag till Gruvlag

Härigenom förordnas som följer.

1 kap. Allmänna bestämmelser

1    § Var och en äger under de förutsättningar och i den ordning som anges i denna lag erhålla rätt att undersöka och bearbeta på egen eller annans grund belägen mineralfyndighel (inmulningsrätt).

2    §    Mineralfyndighet är inmutnmgsbar, om den innehåller

 

1.   malm till någon av följande metaller, nämligen guld, silver, platina, kvicksilver, koppar, bly, zink, järn, mangan, krom, kobolt, nickel, tilan, vanadin, molybden, volfram, tenn, vismut, anlimon och arsenik, dock icke sjö- eller myrmalm, eller

2.   svavelkis, magnetkis, grafit, apatil eller magnesit.

 

3    § Inmulningsrätt erhålles efter ansökan hos bergmästaren, som ut­färdar bevis om inmulningsrätten (mulsedel).

4    § Den som erhållit inmutningsrätt (inmutaren) får inom det område som anges i mulsedeln (inmutat område) utföra undersökningsarbete i fråga om inmutningsbart mineral.

5    § Vill inmutaren bearbeta fyndigheten och kan han visa, att inmut­ningsbart och för teknisk bearbetning lämpat mineral finnes inom det m-mutade området i sådan myckenhet att fyndigheten sannolikt kan göras till föremål för gruvdrift, har han rätt att för ändamålet få sig anvisat arbetsområde (utmål).

Utmål anvisas vid särskUd förrättning (utmålsförrättning) efter an­sökan hos bergmästaren.

6 § Har flera kommit in med ansökningar om inmulningsrätt eller
utmål, vilka helt eller delvis avser samma område, äger den företräde
som först kom in med sin ansökan.

I fall då ansökningar om inmulningsrätt kommit in samma dag har sökandena lika rätt i fråga om det gemensamma området. Dock gäller i fråga om område som icke förut varit inmutat eller belagt med utmål att den har företräde som kan visa all han, innan ansökningarna kom in, först upptäckt inmutningsbar mineralfyndighet inom området.

Den som ansöker om utmål har företräde framför den som samma dag kommit in med ansökan om inmutningsrätt.

Har flera samma dag kommit in med ansökningar om utmål, äger den företräde som först kom in med ansökan om inmulningsrätt. An­sökan som avser utvidgning av utmål ger dock företräde framför ansö­kan om nytt utmål.

7 § I utmål som lägges för annan än staten har staten rätt till andel
med hälften (kronoandel).

 

Prop. 1974: 32                                                                       4

8    § Bestämmelser som i vissa avseenden begränsar rätten att inmuta mineralfyndighet eller förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet eUer idka gravdrift finnes i lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten alt förvärva fast egendom m. m.

9    § Över inmutade områden och utmål föres register av bergmästaren (gruvregisler).

10 § Denna lag äger icke tillämpning inom allmänt vallenområde i
havet.

2 kap. Inmutning

Områdets storlek och form

1 § Område som inmutas får icke vara större än att det kan antagas,
att inmutaren har möjlighet att undersöka det i sin helhet på elt ända­
målsenligt sätt, och skall i övrigt ha för ändamålet lämplig form. Om­
rådet skall vara bestämt till läge och gränser så, all del lätt och säkert
kan återfinnas på marken.

Gränserna räknas på djupet lodräta, om det kan ske utan intrång på äldre utmål.

Hinder mot inmutning

2 § Inmulningsrätt får ej bevUjas inom område som redan är inmutat
eller ulmålslagt.

Inom område som under del senast förflutna året eller del därav varit inmutat eller ulmålslagt får inmulningsrätt beviljas endast efter medgivande av statens industriverk.

3 § Inmulningsrätt får ej utan medgivande av Kungl. Maj:t beviljas
inom

1.   område som genom beslut av riksdagen förklarats utgöra stats­gruvefält eller om vars förklarande för statsgruvefält statlig myndighet gjort framställning hos Kungl. Maj:t, såvida icke inmutning sökes för statens räkning,

2.   område som avsatts till nationalpark eller om vars förklarande för nationalpark statlig myndighet gjort framställning hos Kungl. Maj:l,

3.   befästningsområde och, i den utsträckning Kungl. Maj:t bestämmer, område utanför detta,

4.   kyrkogård eller annan begravningsplats,

5.   område varpå sökts eller meddelats koncession enligl lagen (1886: 46 s. 1) angående stenkolsfyndigheler m. m. eller undersökningstillslånd eller koncession enligt uranlagen (1960: 679).

Ulan hinder av vad som föreskrives i första stycket får i fall som an­ges under 5 inmulningsrätt beviljas, om medgivande lämnats av den som sökt eller erhållit koncessionen eller undersökningslillståndel.

4 § Inmulningsrätt får ej utan medgivande av länsstyrelsen bevUjas
inom

1.    område på muidre avstånd än trettio meter från allmän väg eller sådan vägs sträckning enligl fastställd arbetsplan eller från sådan järn­väg eUer kanal som är upplåten för allmän trafik eller från allmän flyg­plats,

2.    område på mindre avstånd än etthundra meter från byggnad, som

 

Prop. 1974: 32                                                                         5

är avsedd alt stadigvarande användas till bostad och som ej är belägen på inmutat eller ulmålslagt område, eller från tomtplats eller trädgård vid sådan byggnad,

3.    område som upptages av kyrka, annan samlingslokal, undervis­ningsanstalt, hotell eller pensionat eller av vårdanstalt, elevhem eller därmed jämförlig inrättning, om anläggningen är avsedd för mer än femtio personer,

4.    område som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell anläggnmg,

5.    område med stadsplan eller byggnadsplan.

Utan hinder av vad som föreskrives i första stycket får inmutnings-rätt beviljas, om medgivande lämnats, i fall som anges under 2 av äga­ren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården och den som har nytt­janderätt därlUl samt i fall som anges under 3 och 4 av ägare och nytljanderällshavare.

5  § Kan i annat fall än som avses i 3 och 4 §§ gruvdrift inom visst
område antagas komma att hindra eller avsevärt försvåra sådan på­
gående eller planerad användning av marken som är av väsentlig be­
tydelse från allmän synpunkt, kan Kungl. Maj:t förordna att inmul­
ningsrätt icke får beviljas inom området ulan medgivande av Kungl.
Maj:l eUer myndighet som Kungl. Maj:l bestämmer.

Inmutningsavgift

6  § Inmutaren skall betala avgift till staten enligl grunder som Kungl.
Maj:t bestämmer (inmutningsavgift).

Inmutningsansökan och dess handläggning

7    § Ansökan om inmutningsrätt göres hos bergmästaren i det distrikt där del för inmutning avsedda området eller större delen därav lig­ger.

8    §    Ansökningen skall vara skriftlig och innehålla

 

1.    uppgift om mineralfyndighetens art och beskrivning av det om­råde som avses med ansökningen,

2.    uppgift om fastighet som beröres av ansökningen saml namn och adress på fastighetsägaren och de övriga sakägare sökanden känner tUl.

Om bergmästaren finner del behövligt, skall sökanden ge in plan för undersökningsarbetets bedrivande och utredning om sina möjligheter att fullfölja planen.

Fordras medgivande till inmutningen av myndighet eller rättsägare enligt vad som sägs i 2—5 § eller i lagen (1916: 156) om vissa inskränk­ningar i rätten att förvärva fast egendom m. m., skall vid ansökningen fogas handling som visar alt medgivande erhållits av myndigheten eller rätlsägaren eller begärts hos myndigheten.

Sökanden skall erlägga, förutom föreskriven ansökningsavgift, för­skott tUl inmutningsavgiften beräknat enligt grunder som Kungl. Maj:l bestämmer.

9  § Uppfyller ansökningen icke föreskrifterna i 8 § första stycket
eller är den i övrigt ofullständig eller har sökanden icke bifogat handling
som anges i 8 § tredje stycket eller erlagt avgift eller förskott enligt 8 §

 

Prop, 1974: 32                                                          6

fjärde stycket, skall bergmästaren, om ej rättelse vinnes på annat sätt, förelägga sökanden att inom viss tid avhjälpa bristen. Detsamma gäller om sökanden i fall som sägs i 8 § andra stycket icke givit in plan eller utredning som där avses.

Efterkommes icke föreläggande att avhjälpa brist i fråga om ansök­ningens innehåll och är bristen så väsentlig att ansökningen icke kan ligga lUl grand för prövning av ärendet, skall ansökningen avvisas. Om annat föreläggande som förut nämnts ej efterkommes, skall ansökningen likaledes avvisas.

Fråga om avvisning skall skyndsamt utredas och avgöras.

10 § Med inmulningsärendets avgörande skall anstå i avvaktan på
slutlig prövning av sådan ansökan om inmulningsrätt eller utmål som
berör samma område och som ger företrädesrätt enligt 1 kap. 6 §.

I fall som avses i 1 kap. 6 § andra stycket skall var och en av sö­kandena föreläggas att, om han vill göra gällande företrädesrätt som där sägs, inom viss tid väcka lalan mot övriga sökande vid allmän domstol. Iakttages icke tiden, är rätten till talan förlorad. I avvaktan på att liden går ut eller, om talan väckes, tvisten blir slutiigt avgjord, skall med inmulningsärendets avgörande anstå.

11    § Har sökanden i fall som avses i 8 § Iredje stycket begärt myn­dighets medgivande till inmutningen, skall myndighetens beslut avvaktas innan inmutningsärendet avgöres.

12    § Bergmästaren får avgöra inmutningsärendet utan att annan än sökanden erhållit tillfälle att yttra sig.

13    § Skall ej enligt 9—11 §§ avvisning ske eller med ärendets av­görande anstå, företages ärendet snarast till prövning. Därvid skall berg­mästaren, i den mån ej hinder möter enligt vad som sagts förut i denna lag, bevUja inmulningsrätt med iakttagande av bestämmelserna i 1 § samt utfärda mutsedel och fastställa inmutningsavgiften.

14    § Bergmästaren skall genast sända mulsedeln till inmutaren saml delge fastighetsägaren och övriga kända sakägare avskrift av densam­ma.

Inom två månader från det mulsedeln utfärdats skall bergmästaren dessutom införa meddelande om mulsedeln och dess innehåll i Post-och Inrikes Tidningar och tidning inom orten.

3 kap. Undersökningsarbete

1 § Minst två veckor innan undersökningsarbete påbörjas inom in­
mutat område skall underrättelse härom genom inmutarens försorg del­
ges såväl ägare till den mark där arbetet skall bedrivas som inne­
havare av nyttjanderätt eller servitul avseende marken.

Innan arbetet påbörjas skall inmutaren ställa säkerhet för ersättning enligt 8 §, om icke den som är berättigad till ersättning medger an­nat.

2 § Undersökningsarbete får bestå endast i sådana åtgärder som be­
hövs för att visa all inmutningsbar mineralfyndighet förekommer inom
det inmutade området och för att vinna närmare kännedom om fyndig­
hetens storlek, beskaffenhet och brytvärdhet.

Inom inmutat område får inmutaren ej utan medgivande av markens

 

Prop. 1974: 32                                                          7

ägare och innehavare av nyttjanderätt eller servitul avseende marken uppföra annan byggnad än sådan som är oundgängligen nödvändig för undersökningsarbetet. I den mån del behövs får han bygga väg inom området eller begagna befintlig väg till och inom området. Efter till­stånd av bergmästaren får han också bygga nödvändig väg till området. Åtgärd skall ulföras så, att minsta skada och intrång vållas.

3 § Inmutaren får använda inmutningsbart mineral som brytes under
arbetet endast i den mån det behövs för undersökning av dess beskaf-
ferUiet och lämplighet för teknisk bearbetning. Produki som inmutaren
därvid utvinner får han tillgodogöra sig. På samma sätt får inmutaren
utnyttja förat bratet inmutningsbart mineral, i den mån ej annat följer
av 7 kap. 2 § andra stycket.

Ej inmutningsbart mineraliskt ämne får brytas endast i den mån det behövs för undersökningsarbetets ändamålsenliga bedrivande. Av det brutna får inmutaren använda vad som behövs för undersöknings­arbetet på fyndigheten.

4    § Bergmästaren får meddela särskilda föreskrifter för att förebygga alt inmutaren överskrider sin rätt enligl 2 § första stycket eller 3 §. Sådana föreskrifter länder omedelbart till efterrättelse.

5    § Undersökningstiden är tre år från dagen för miitsedelns utfärdan­de. Efter ansökan hos bergmästaren äger inmutaren få liden förlängd med sammanlagt högst tre år. Förlängnmg får dock icke medges, om någol ändamålsenligt undersökningsarbete ej utförts och ej heller kan antagas bli ulfört.

Inmutaren äger efter ansökan hos statens industriverk få under­sökningstiden ytterligare förlängd med sammanlagt högst fyra år, om synnerliga skäl föreligger.

Vid prövning av fråga om förlängning enligl första eller andra styc­ket skall inmutningshinder som anges i 2 kap. 2—5 §§ beaktas, om hindret förelåg redan då inmulningsrätten bevUjades.

6 § Ansökan om förlängning göres skriftligen. Den skall för att
kunna upptagas till prövning ha kommit in före utgången av den lö­
pande undersökningstiden.

I fråga om ansökan om förlängning och dess handläggning äger i övrigt 2 kap. 8 och 9 samt 11—13 §§ motvarande tiUämpning.

Beslut om förlängning skall genast sändas till inmutaren samt delges fastighetsägaren och övriga kända sakägare.

7    § Är vid undersökningstidens utgång ansökan om utmål eller om förlängning av undersökningstiden beroende på prövning, får under­sökningsarbetet fortgå till dess ansökningen slutiigt prövats. Avvisas eller avslås ansökningen om förlängning av undersökningstiden men sö­ker inmutaren utmål inom den i 4 kap. 7 § angivna tiden, får under­sökningsarbetet fortgå liU dess ansökningen om utmål slutiigt prövats.

8    § Föranleder undersökningsarbetet skada eUer intrång, skall ersätt­ning härför utgå. Vid tvist om sådan ersättning väckes talan vid den fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen därav ligger. Har tvisten när utmålsförrättning hålles icke hänskjutits till av­görande av skiljemän eller domstol, prövas frågan vid förrättningen.

 

Prop. 1974:32                                                                        8

4 kap. Utmål

Utinålets storlek och form

1 § Ulmålet skall ha den storlek som med hänsyn till fyndighetens sträckning, gruvdriftens behov och övriga omständigheter är lämplig och skall i övrigt ha för ändamålet lämplig form. Del skall omfatta minst ett på det inmutade området beläget ställe, där iimiutningsbar fyndighet påvisats. Ulmålet skaU vara bestämt till läge och gränser så, att del lätt och säkert kan återfinnas på marken.

Gränserna räknas på djupet lodräta, om det kan ske utan intrång på äldre utmål.

Hinder mot utmålsläggning

1 % I fråga om utläggande av utmål inom det inmutade området gäller hinder som anges i 2 kap. 2—5 §§, om hindret förelåg redan då inmulningsrätten beviljades.

Vid utläggande av utmål utanför det inmutade området gäller hinder som anges i 2 kap. 2 § första stycket samt 3—5 §§, om hindret uppstod innan ansökningen om utmål kom in. Ulmålet får dock omfatta annat inmutat område, om innehavaren av inmulningsrätten medger det.

Mark för gruvdriften

3 § Inmutaren har rätt att få sig anvisad mark för gruvdriften och därmed sammanhängande verksamhet, såsom för uppförande av bygg­nad eller annan anläggning eller för väg, transportbana eller ledning eller för uppläggande av malm samt varp och andra avfallsprodukter. Inom ulmålet anvisas den mark som inmutaren begär i den mån det ej är uppenbart all den icke behövs för ändamålet. Utanför ulmålet an­visas den mark som är nödvändig. Om visst område inom eller utom ulmålet hotas av ras eller sättningar vid gruvdriften, kan även det om­rådet anvisas.

Ersättning

4  § Ägare av fastighet och innehavare av särskild rätt till fastighet är
berättigade att av inmutaren få intrångsersätlning och ersättning för
annan skada till följd av alt mark tages i anspråk enligl 3 §. Även ska­
da eller intrång i övrigt på grund av utmålsläggningen skall ersättas.

Vid ersättningens bestämmande gäller 4 kap. saml 5 kap. 23 §, 24 § och 27 § första stycket första punkten expropriationslagen (1972: 719) i tiUämpliga delar. Vad som sägs i 4 kap. 3 § nämnda lag skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt ram under tiden från dagen tio år före det ansökningen om utmål kom in.

Tvist om ersättningen prövas vid utmålsförrättningen.

5  § I fråga om ersättning för skada eller intrång, som uppstår efter
utmålsförrättningen och som icke kunnat förutses vid förrättningen, är
denna lag ej tillämplig.

 

Prop. 1974: 32                                                          9

Ansökan om utmål

6    § Ansökan om utmål göres hos bergmästaren i det distrikt där in­mutningsrätten beviljats.

7    § Ansökrungen skall ha kommit in före utgången av undersök­ningstiden eller den förlängning därav som kan ha medgivits. Har an­sökan om förlängning av undersökningstiden som gjorts inom nämnda tid avvisats eller avslagits, får dock utmål sökas inom fyra veckor från den dag då ansökningen slutiigt prövades.

Ansöker inmulare ej om utmål inom tid som sägs i första stycket, förlorar han inmulningsrätten.

8 §    Ansökan om utmål skall vara skriftlig och innehålla

1.    beskrivning av det område som inmutaren önskar få sig anvisat som utmål och den mark inom och utom utmålet som han önskar taga i anspråk,

2.    uppgift om fastighet som beröres av ansökningen saml namn och adress på fastighetsägaren och övriga sakägare,

3.    den utredning inmutaren vill åberopa för alt visa all de i 1 kap 5 § angivna föratsättningama för erhållande av utmål är uppfyllda,

4.    uppgift huravida tvist som enligl 3 kap. 8 § skall prövas vid för­rättningen föreligger.

Fordras medgivande till utmålsläggningen av myndighet eller rätts­ägare, skall vid ansökningen fogas handling utvisande att medgivande erhållits av myndigheten eller rättsägaren eller begärts hos myndig­heten.

Inmutaren skall erlägga förskott till ersättning som avses i 30 §, om bergmästaren begär det.

9 § Vad som föreskrives i 2 kap. 9 § om föreläggande och avvisning
samt i 2 kap. 10 och 11 §§ om att avgörandet av inmulningsärende
skall anstå i vissa fall äger motsvarande tillämpning i fråga om ansökan
om utmål.

Utmålsförrättning

10    § Skall ej enhgt vad som följer av 9 § avvisning ske eller med ärendets avgörande anstå, företages ärendet så snart det kan ske tUl prövning vid utmålsförrättning.

11    § Utmålsförrättning hålles av bergmästaren. Förekommer fråga om ersättning enligt 3 kap. 8 § eller enligl 4 § i detta kapitel, skall även två gode män deltaga i prövningen av ulmålsärendet. Detsamma gäller när bergmästaren i annat fall finner att del behövs eller när sak­ägare begär del och oskäligt dröjsmål icke föranledes därav.

12    § Bergmästaren utser gode männen bland dem som i orten är valda till gode män vid fastighetsbildningsförrättning. Till tjänstgöring bör företrädesvis kallas gode män med behövlig ortskännedom och sakkunskap.

Är god man av jäv hindrad att tjänstgöra eller ulebhr han och kan annan god man ej utan tidsutdräkt infinna sig, får bergmästaren kalla någon som är valbar till god man vid faslighetsbildnmgsförrältning.

 

Prop. 1974: 32                                                         10

Den som kallats att tjänstgöra som god man är underkastad ämbets­ansvar i fråga om tjänstgöringen.

13    § Vad som föreskrives i 4 kap. 12 § rättegångsbalken om hinder för dem som är varandra närstående att samtidigt tjänstgöra som do­mare äger motsvarande tUlämpning beträffande förrättningsmän.

14    §    Mol förrällningsman gäller samma jäv som mot domare.

15    § Vill sakägare anföra jäv mot förrättningsman, skall han fram­ställa invändning därom första gången han för talan i ärendet sedan han fick kännedom om att förrätlningsmannen tjänstgör och att jävs­anledning förehgger. Underlåter han det, är hans rätt att anföra jäv förfallen.

Sedan fråga om jäv mot förrättningsman uppkommit, får han endast vidtaga åtgärd som ej utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och som ej innefattar avgörande av en för förrättningen betydelsefull fråga. Sådan åtgärd får vidtagas av bergmästaren, även om han förklarats jävig.

Den omständigheten att förrällningsman finnes vara jävig påverkar icke giltigheten av beslut eller åtgärd som tUlkommit innan frågan om jäv uppkom.

16    § Vid förrättningen skall hållas sammanträde med sakägarna. Om viss fråga icke kan avgöras ulan ytterligare utredning eller om det av annat skäl är oundgängligen nödvändigt, får mer än ett sammanträde hållas.

17    § Till sammanträde skall kända sakägare kallas. Kallelsen skall delges dem i god lid före sammanträdet. Har vid sammanträde till­kännagivits tid och plats för nytt sammanträde, behöver den icke kal­las som i föreskriven ordning kallats till det sammatiträde vid vilket tillkännagivandel skedde.

Bergmästaren skall minst fyra veckor i förväg införa kungörelse om tid och plats för sammanträdet i Post- och Inrikes Tidningar och tidning inom orten. Uppskjutes sammanträdet eller skall nytt samman­träde hållas, behöver ny kungörelse ej utfärdas.

Kallelse och kungörelse skall innehålla redogörelse för ansökningens innehåll, uppgift om den person till vUken avskrift av ansöknings­handlingarna sändes enligt 19 § samt erinran om innehållet i 20 §.

18 § Vistas ägare av fastighet eller ställföreträdare för denne stadig­
varande utom riket och kan delgivning som avses i 17 § första stycket
icke ske här i riket med känt ombud, får handlingen lämnas till den
som förvaltar eller brukar fastigheten.

Den till vilken handlingen lämnats är skyldig all snarast sända hand­lingen vidare till den sökte, om det kan ske. Han skaU erinras därom när handlingen lämnas till honom. Är den söktes upphållsorl känd, skall bergmästaren därjämte med posten sända honom meddelande om del-givningen.

Delgivningen anses ha skett, när handlingen lämnats enligt första stvcket.

 

Prop. 1974: 32                                                                      11

19    § Bergmästaren skaU i samband med att kungörelse utfärdas sän­da styrkt avskrift av ansökningshandlingarna till lämplig person på platsen för att av denne hållas tillgänglig för sakägarna.

20    § Ägare av fastighet som beröres av ansökningen skall uppge sak­ägare i fråga om fastigheten som är kända för honom. Underlåter han det utan giltigt skäl och uppstår skada för sakägare till följd av under­låtenheten, skall han ersätta skadan.

21    § Uteblir inmutaren utan alt ha anmält laga förfall från första sammanträde till vilket han kallats i föreskriven ordning, skall sam­manträdet inställas. Nytt sammanträde skall utsättas, om inmutaren inom tre veckor och senast inom tid som i 7 § är föreskriven för an­sökan om utmål gör framställning därom. Sker det ej, avskrives ären­det.

Har sakägare ej i föreskriven ordning kallals till sammanträde, skall sammanträdet uppskjutas, såvida icke sakägaren ändå infunnit sig eller medger att förrättningen likväl slulföres.

22    § För utredning av fråga vars bedömande kräver särskild fack­kunskap får förrätlningsmannen anlita biträde av sakkunnig. Den som står i sådant förhållande till saken eller till sakägare att hans tillför­litlighet kan anses förringad får ej anlitas som sakkunnig.

23    § Har förrättningsmännen olika mening, gäller såsom deras be­slut vad två av dem säger. Har- varje förrällningsman sin mening, gäller bergmästarens mening. I fråga om pengar eller annat som utgör viss mängd skall dock den mening gälla som avser den näst största mäng­den.

24    § I beslut skall anges de skäl på vilka avgörandet grundas, om det icke är uppenbart obehövligt att upplysa om dem.

25    § Bergmästaren skall föra protokoll över vad som förekommer vid förrättningen.

26    § Visar inmutaren vid förrättningen all de i 1 kap. 5 § angivna förutsättningarna för erhållande av utmål är uppfyllda, skall i den mån ej huider möter enligt vad som sagts förut i denna lag utmål anvisas med iakttagande av bestämmelserna i 1 § i detta kapitel.

27    § Gränserna för ulmålet och för mark som anvisas enligl 3 § skall utstakas och utmärkas i behövlig omfattning. Över utmålet och marken skall upprättas karta i den mån del ej är obehövligt.

28    § Överenskommelse om ersättning som avses i 3 kap. 8 § eller i 4 § i detta kapitel skall, oni parterna begär del, fastställas vid förrätt­ningen.

29    § I samband med utmålsläggning fastställes försvarsavgift enligt 6 kap. 8 §.

30    § TUl bergmästare och gode män utgår ersättning för inställelse vid förrättningen enligt föreskrifter som Kungl. Maj:t meddelar.

Ersättning   tUl   sakkunnig   bestämmes   av   förrättningsmännen.   Till

 

Prop. 1974: 32                                                         12

myndighet eller anställd i allmän tjänst utgår ersättning endast när särskild föreskrift är meddelad.

Inmutaren skall betala ersättning som avses i första och andra styc­kena.

31    § Inmutaren skall bära sina egna kostnader på grund av förrätt­ningen och ersätta sakägare de kostnader som denne fått vidkännas för all bevaka sin rätt vid förrättningen, i den mån ej annat följer vid en motsvarande tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbal­ken. Beslut i frågan meddelas vid förrättningen.

32    § Sedan alla till förrättningen hörande frågor avgjorts, skall för­rättningen förklaras avslutad (avslutningsbeslut). Beslutet meddelas vid sammanträde.

I avslulningsbeslutet skall anges vad som är att iakttaga vid talan mol beslut vid förrättningen.

Mark som anvisats enligt 3 § får genast tUlträdas, om ej annorlunda förordnals.

Betalning av ersättning

33    § Vid förrättningen fastställd ersättning skall betalas inom tre månader från det avslutningsbeslutet meddelades. På ersättningen utgår sex procent årlig ränta från dagen för delta beslut. Har förordnande enligt 32 § Iredje stycket meddelats, skall dock räntan på ersättning som avser anvisad mark beräknas från den dag då marken tidigast får tillträdas.

34    § Svarar mark som anvisats enligt 3 § för bevUjad eller sökt in­teckning, skall ersättning enligl 4 §, som ej avser personlig skada, jämte ränta betalas genom nedsättning hos länsstyrelsen i del län där marken ligger. Hör marken till olika län, skall ersättningen nedsättas hos den länsstyrelse som bestämmes vid förrättningen.

Om borgenär som har panträtt i fastighet lider förlust därigenom att ersättning blivit för lågt beräknad och ersättningen till följd av överenskommelse mellan den ersättningsskyldige och den ersättnings­berättigade eller av annan anledning icke blivit prövad vid förrätt­ningen, har borgenären rätt att av den ersättningsskyldige få gottgörelse för förlusten mol avskrivning på fordringshandlingen. Talan om så­dan gottgörelse skall väckas vid den fastighetsdomstol inom vars om­råde fastigheten ligger.

35    § Vid nedsättning skall den ersättningsskyldige till länsstyrelsen ge in utdrag av protokollet över utmålsförrättningen och gravations-bevis i fråga om fastighet som beröres. Sker det ej, skall länsstyrelsen anskaffa handlingarna på den ersättningsskyldiges bekostnad.

36    § Försummar den ersättningsskyldige att inom föreskriven tid be­tala eller nedsätta ersättning, skall länsstyrelsen på begäran av den er­sättningsberättigade låta uttaga beloppet jämte ränta. Länsstyrelsen kan också efter bergmästarens hörande förordna att gruvarbetet skall in­ställas tUl dess ersättningen erlagts eller uttagits.

I fråga om uttagande av ersättning jämte ränta skall bestämmelserna

 

Prop. 1974: 32                                                         13

i utsökningslagen (1877: 31 s. 1) om verkstäUighet av lagakraftägande dom i tvistemål, varigenom betalningsskyldighet blivit någon ålagd, äga motsvarande tillämpning.

37    § Medel som har nedsatts eller uttagits enligt detta kapitel skall av länsstyrelsen utan dröjsmål sättas in i bank mot ränta.

38    § Nedsatta eller uttagna medel skall jämte upplupen ränta be­talas ut av länsstyrelsen till den som är berättigad till medlen. Därvid äger bestämmelserna i 6 kap. 18 § andra och tredje styckena samt 19 § expropriationslagen (1972: 719) motsvarande tUlämpning.

Den ersältningsskyldige skall svara för kostnaderna vid fördelningen av nedsatta medel, i den mån ej annat följer vid en motsvarande lill-lämpning av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken. Fråga om ersättning för sådan kostnad prövas av den fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen därav ligger.

Ändring av utmål m. m.

39 § Bestämmelsema i detta kapitel äger motsvarande tUlämpning,
om innehavare av utmål önskar

1.    utvidga eller minska utmålet eller få dess gränser reglerade eller på nytt utstakade,

2.    laga i anspråk mark enligt 3 §,

3.    avstå anvisad mark tUl ägaren.

Vid utvidgning eller minskning av utmål tillämpas ej 1 § första stycket andra punkten.

40 § Utmål som gränsar till varandra får läggas samman till ett ut­
mål för gemensam gruvdrift. Utmål får även delas i två eller flera ut­
mål.

Förordnande om sammanläggning eller delning av utmål meddelas av statens industriverk efter ansökan av berörda utmålsinnehavare. Verket skall därvid lämna de föreskrifter som behövs för genomföran­det av dess beslut.

5 kap. Kronoandel

1 § Staten får kronoandel som sägs i 1 kap. 7 § om icke staten senast
vid utmålsförrättningen anmäler att den avstår därifrån.

Anmälan som icke sker vid förrättningssammanlräde skall göras skriftligen hos bergmästaren. Denne skall genast sända meddelande till inmutaren om sådan anmälan.

2 § Har staten ej avstått från kronoandelen enligt 1 §, skall staten
ersätta mmutaren hälften av dennes utgifter för ersättning enligt 4 kap.
4 § samt för utmålsförrättning och fördelning av ersättningsmedel.
Om inmutaren tUlhörig mark anvisats enligl 4 kap. 3 §, skall staten i
förhållande till sin andel ersätta inmutaren härför enligl de grunder
som anges i 4 kap. 4 §.

Talan om ersättrung enligt första stycket väckes vid den fastighets­domstol inom vars område marken eller större delen därav ligger.

3 §    Kronoandel får helt eller till viss del överlåtas eller upplåtas.

 

Prop, 1974: 32                                                         14

4 § Kungl. Maj:l eUer myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer får besluta i fråga om avstående från kronoandel eller om överlåtelse eller upplåtelse av kronoandel.

6 kap. Rätt att använda utmål

Brytning m. m.

1 § Den som innehar utmål får där såsom gravinnehavare bryta in­
mutningsbart mineral och tillgodogöra sig delta.

Från tidigare gruvbrytning härrörande inmutningsbart mineral, som ej uppfordrats eller som finnes på anvisad märk inom utmålet, tillfaller gruvinnehavaren i den mån ej annat följer av 7 kap. 2 § andra stycket.

Inmutningsbart mineral som bratits under undersökningstiden och ej använts enligt 3 kap. 3 § tillfaller gruvinnehavaren.

2 § Gruvinnehavaren får inom utmålet bryta ej inmutningsbart mine­
raliskt ämne i den mån det behövs för att gruvarbetet skall kunna be­
drivas på ett ändamålsenligt sätt.

Av ej inmutningsbart mineraliskt ämne som bratits före eller efter utmålsläggningen får gruvinnehavaren använda vad som behövs vid gruvarbetet och dessutom tillgodogöra sig allt som icke förrän vid an­rikning eller därmed likställt förfarande kan avskiljas från inmut­ningsbart mineral. Han får även i övrigt tillgodogöra sig ej inmut­ningsbart mineraliskt ämne, om markägaren ej inom sex månader efter tillsägelse avhämtar del och ersätter därpå nedlagda kostnader. Talan om sådan ersättning väckes vid den fastighetsdomstol inom vars om­råde marken eller större delen därav ligger. Väckes talan, räknas tiden för avhämtandet från det ersättningsbeloppet slutligt beslämts.

Vad som föreskrives i andra stycket gäller ej ämne som avses med uranlagen (1960: 679). Material som innehåller sådant ämne får dock tagas ut ur fyndighet för analys eller anrikningsförsök.

3 § Gruvinnehavaren får använda utmålet i dagen endast tUl den
del mark inom utmålet anvisats enligt 4 kap. 3 §. Mark som inom eller
utom målet anvisats enligl nämnda paragraf får ej användas för annat
än där avsett ändamål.

Under jord får utmålet användas endast för gruvdriften och därmed sammanhängande verksamhet.

Gruvinnehavaren skall hålla behövligt stängsel på mark som inom eller utom utmålet anvisats enligt 4 kap. 3 §. Om icke bergmästaren medger annat, skaU stängslet utföras i varaktigt material.

4 § Gruvarbetet får icke bedrivas på sådant sätt alt gruvans fram­
tida bestånd äventyras eller att tillgodogörandet av kvarlämnad till­
gång på malm omöjliggöres eller i väsentlig mån försvåras eller så,
att uppenbar misshushållning med malm på annat sätt äger rum.

Utfraktsvägar och orter som leder till gruvans obrutna delar skall hållas öppna. För igenläggning av sådan utfraklsväg eller ort kräves tUlstånd av bergmästaren, även om rätten till utmålet icke längre består.

5 § Bergmästaren får förelägga gruvinnehavaren att inom viss tid
vidtaga åtgärd som behövs för att förekomma fara för gravans be­
stånd eller annans egendom, trygga tillträdet till gruvans obrutna delar

 

Prop. 1974: 32                                                                        15

eller hindra uppenbar misshushållning med malm. Efterkommes icke föreläggandet, kan bergmästaren låta utföra sådan åtgärd på gruv-innehavarens bekostnad eller förordna att gravarbelel skall inställas till dess åtgärden vidtagits. Bergmästaren får i nämnda syfte också meddela gruvinnehavaren andra föreskrifter i fråga om gruvarbetets bedrivande.

Bedrives gruvarbetet på sådant sätt att uppenbar fara uppstår för gruvans bestånd eller annans egendom, får bergmästaren förbjuda arbetets fortsatta bedrivande.

Föreskrifter och förbud som avses i denna paragraf länder omedel­bart till efterrättelse.

6  § Över gruva som är under arbete skall genom gruvinnehayarens
försorg upprättas gravkarla. På kartan skall redovisas borrhål inom
utmålet av bestående värde. I fråga om utmål där gruvdrift ej pågår skall
sådana borrhål inläggas på borrhålskarta.

Gruvkarta och borrhålskarta skall förvaras hos gruvinnehavaren och fortlöpande kompletteras av denne. Utdrag av kartorna skall sän­das in till myndighet som Kungl. Maj:l bestämmer.

Iakttager gravinnehavaren icke vad som föreskrives i första och andra styckena, kan bergmästaren förelägga honom all inom viss tid antingen fullgöra sina åligganden eller lämna förskoll för arbetets utförande genom bergmästarens försorg. Föreläggande kan förenas med vite om högst femlusen kronor.

7  § Grava får ej utan bergmästarens tillstånd läggas ned förrän alla
gruvarbeten blivit inmätta och inlagda på karta.

Försvarsavgift

8  § Gruvinnehavaren skall betala en årlig avgift till staten enligt
grunder som Kungl. Maj:t bestämmer (försvarsavgifl).

Avgiften utgår från och med året efter det år under vilkel utmålsför­rättningen avslutades och erlägges tUl bergmästaren årsvis i förskott före utgången av december.

9  § Erlägges icke försvarsavgiften inom tid som anges i 8 § andra
stycket, skall bergmästaren förelägga gravinnehavaren att inom viss
tid, högst tre månader, erlägga ett belopp motsvarande dubbla belop­
pet av vad som icke betalats. Om föreläggandet ej efterkommes, skall
bergmästaren förklara rätten till utmålet förverkad. Rätten upphör i
så fall vid utgången av den lid inom vilken föreläggandet skulle ha
fullgjorts.

Beslut om förverkande skall delges gruvinnehavaren och, om det kan ske, fastighetsägaren.

GUtighetstid

10 § Rätten till utmålet beslår till utgången av tjugofemte året efter
det år under vilket utmålsförrättningen avslutades. Lägges utmål sam­
man enligl 4 kap. 40 §, gäller rätlen till del sammanlagda ulmålet under
den längsta tid som återstår för något av utmålen.

Gruvinnehavaren har rätt till förlängning av giltighetstiden för ut­målet med tjugo år i sänder, om han under löpande giltighetstid inom

 

Prop. 1974: 32                                                         16

utmålet eller inom utmålsfäll vari utmålet ingår bedrivit regelbunden gruvbrytning. Detsamma gäller, om han under löpande gUtighetstid ulfört undersökningsarbete av större omfattnuig inom utmålet eller inom ulmålsfältel på omåde, som var ulmålslagt när arbetet utfördes, eller där utfört omfattande tillredningsarbeten eller anläggningar för upptagande av gruvdrift. Med utmålsfäll förstås sådana intill varandra gränsande utmål, i vilka samme ägare innehar andel med minst hälften eller av annan orsak har elt bestämmande inflytande.

I annat fall än som avses i andra stycket prövas frågan om förläng­ning med hänsyn särskilt till det allmännas intresse av att främja ett ändamålsenligt utnyttjande av landets mineralliUgångar.

11 § Fråga om förlängning enligl 10 § andra eller Iredje stycket
prövas av statens industriverk efter ansökan av gravinnehavaren eller,
om utmålet lUlhör två eller flera, någon av dem.

Ansökan göres skriftligen. Den skall för all kunna upplagas till prövning ha kommit in senast ett år före utgången av den löpande giltighetstiden.

Har ansökan om förlängning ej slutligt prövats vid giltighetstidens utgång, utslräckes tiden till dess så skett.

12    § Gruvinnehavaren eller, om utmålet tUlhör två eller flera, någon av dem äger efter ansökan hos statens industriverk erhålla förhands­besked, om planerat arbete har sådan omfattning att det berättigar till förlängning enligt 10 § andra stycket.

13    § Anmäler gmvinnehavaren tUl bergmästaren att han icke längre vUl behålla rätten till utmålet, upphör denna vid nästföljande årsskifte.

7 kap. Verkan av att rätten till utmål upphör

1    § Upphör rätten till utmål enhgt 6 kap. 9, 10 eller 13 §, gäller förutom vad som för visst fall föreskrives i 10 kap. 6 § andra stycket bestämmelserna nedan i detta kapitel.

2    § Gruvinnehavaren förlorar rätlen till brutet inmutningsbart mine­ral som ej uppfordrats.

Inmutningsbart mineral som uppfordrats får ligga kvar för gruv-innehavarens räkning under högst två år efter det att rätten till utmålet upphörde. Gruvinnehavaren förlorar rätten till det som icke tagits bort inom denna tid.

Mineral till vilket gruvinnehavaren förlorat sin rätt enligt denna paragraf tUlfaller fastighetsägaren.

3 § Gruvinnehavaren förlorar rätlen till byggnad som gjorts för
gruvans styrka och bestånd saml till stängsel som gruvinnehavaren varit
skyldig att håUa. Sådan anläggning skall lämnas kvar på platsen och
tillfaller vid ny utmålsläggning den nye gravinnehavaren.

Annan anläggning än som anges i första stycket får finnas kvar under högst två år efter del att rätten till utmålet upphörde. Det som icke tagits bort inom denna tid tillfaller fastighetsägaren.

4 § Gruvinnehavaren förlorar rätten till mark som anvisats inom eller
utom utmålet.

 

Prop. 1974: 32                                                                      17

8 kap. Samäganderätt i utmål

1  § Bestämmelserna i detta kapitel gäller utmål i vilket finns krono­
andel eller som eljest lUlhör två eller flera gemensamt.

Vad som föreskrives i 4—-10 §§ tiUämpas i den mån ej delägarna kommer överens om annat.

2  § Delägarna skall årligen utse en gruvföreståndare. Denne skall
vara svensk medborgare och bosatt i riket.

Val av gruvföreståndare skall anmälas hos bergmästaren. Sker icke sådan anmälan eller har person som ej är behörig utsetts, ansvarar varje delägare som om han var gruvföreståndare.

3    § Gruvföreståndaren ansvarar för att bestämmelserna i 6 kap. 1—7 §§ iakttages. Han får från delägarna fordra in de tillskott som behövs för detta och för erläggande av försvarsavgift.

4    § Minst en gång om året skall hållas stämma med delägarna. På stämman väljes gruvföreståndare saml behandlas frågor om gruvrörel­sens bedrivande och andra gemensamma angelägenheter.

Stämma skall utlysas av gruvföreslåndaren, när denne finner det lämpligt eller när delägare som äger minst en fjärdedel i gruvan skrift­ligen begär det. Finnes icke gruvföreståndare, kan var och en av del­ägarna utiysa stämma.

Delägarna kaUas till stämma genom rekommenderade brev. Saknas kännedom om namn och adress på någon av delägarna, skall kallelsen införas i Post- och Inrikes Tidningar och tidning inom orten. Kallelse skall ske i god tid före stämma.

5      §    På stämman föres ordet av den som delägarna utser.
Delägare bar rösträtt efter sin andel i utmålet. Förekommer skilda

meningar, gäller som stämmans beslut den mening som fått högsta röstetal. Vid lika röstetal avgöres val genom lottning och skall i annan fråga, om ej annat följer av 6 §, den mening gälla som ordföranden biträder. Lån får ej tagas, om ej alla delägarna samtycker tUl det.

6  § VUl delägare utföra arbete för undersökning eller brytning i större
omfattning än annan delägare och innehar han minst hälften i utmålet,
skall del större arbetet utföras. Detsamma gäller när fråga är, om ar­
bete för undersökning eller brytning skallpåbörjas.

Den som begärt arbetet svarar för den därav föranledda kostnaden och tillgodoräknas den ytterligare malm som utvinnes.

7    § Delägare som utfört undersökningsarbete inom utmålet skall på begäran tillhandahåUa annan delägare resultatet av undersökningen.

8    § Delägare som icke deltagit i visst arbete får ansluta sig tUl delta efter tillkännagivande på stämma eUer skriflUg anmälan hos gruvföre­slåndaren. I sådant fall skall han i förhållande till sin andel i utmålet ersätta av arbetet påkallade kostnader av följande slag, nämligen

 

1.    kostnader för byggnader och andra anläggningar, maskiner, red­skap, inventarier och förråd, som är nödvändiga eller nyttiga för fort­sall undersökning eller brytning, efter del värde egendomen har vid delägarens anslutning till arbetet,

2.    ersättning enligt 4 kap. 4 § samt kostnader för utmålsförrättning och fördelning av ersättningsmedel,

2   Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 32

 

Prop, 1974: 32                                                                     18

3. kostnader för sådana efter utmålsförrättningen utförda undersök­nings- och tUlredningsarbeten som är, nödvändiga eller nyttiga för fort­sall undersökning eller brytning.

Har delägare tUlhörig mark tagits i anspråk för arbetet, skall deläga­re som ansluter sig utge ersättning i förhållande till sin andel enligl de grander som anges i 4 kap. 4 §.

9 § Vid tvist rörande fråga som avses i 6 § andra stycket eller som
angår ersättning enligl 8 § väckes talan vid den fastighetsdomstol inom
vars område utmålet eUer större delen därav ligger.

10 § Betalar delägare icke senast två månader efter anmodan därom
vad på honom belöper av tUlskott enligt 3 § eller av nödvändiga kost­
nader för undersökningsarbete eller brytning, är hans andel i utmålet
med vad därtiU hör förverkad tUl övriga delägare.

9 kap. Övergång av rätt till utmål m. m.

1 § Avtal varigenom inmulningsrätt eller rätt till utmål överlåtes skall
upprättas skriftligen. Handlingen skall upptaga parterna, vad som över­
låtes saml förklaring, alt överlåtelse sker till förvärvaren.

Avtal som icke uppfyller föreskriftema i första stycket är ogiltigt.

2    § Den som förvärvat inmulningsrätt eller rätt till utmål skall skrift­ligen anmäla förvärvet hos bergmästaren.

3    § Anmälan som avses i 2 § skall göras inom tre månader efter det att den handling på vilken förvärvet grandas (fångeshandlingen) upp­rättades.

Den som gör anmälan skall bifoga fångeshandlingen och de övriga handlingar som behövs för att styrka förvärvet.

I fråga om anmälan av förvärv i anledning av dödsfall eller genom bodelning, förvärv som beror av villkor, myndighets tUlstånd eller an­nan sådan omständighet samt förvärv beträffande vilket talan väckts om återgång eller hävande äger bestämmelserna om lagfartsansökan i 20 kap. 1 § andra stycket, 2 § andra stycket samt 5 § andra punkten jordabalken motsvarande tillämpning.

4 § Har fångeshandling icke företetts eUer har Kungl. Mai:ts tillstånd
tUl förvärvet ej erhållits, när sådant kräves enligl lagen (1916: 156) om
vissa inskränkningar i rätten alt förvärva fast egendom m. m., skall
bergmästaren förklara anmälan vara utan verkan. I annat fall skall han
snarast anteckna anmälningen i gravregislrel.

5    § Avtal som avses i 1 § gäller ej mol överlåtarens borgenärer, förrän anmälan om förvärvet gjorts på sätt som sagts förut i detta ka­pitel.

6    § Bestämmelserna i 1—5 §§ äger motsvarande tiUämpning i fråga om upplåtelse och övergång av nyttjanderätt till utmål.

10 kap. Inlösen av rätt till utmål

1 § Utmål med vad därlUl hör får helt eller till viss andel tagas i an­språk genom inlösen,

1. om det skulle innebära betydande teknisk och ekonomisk fördel

 

Prop. 1974: 32                                                         19

att utnyttja utmålet gemensamt med elt eller flera andra utmål och sådant utnyttjande är av väsentligt intresse från allmän synpunkt, eller

2. om det är av synnerlig vikt från allmän synpunkt att fyndighet som hör till utmålet undersökes eller bearbetas eller, i fall då sådan fyndighet är föremål för bearbetning, att den utnyttjas på annat sätt eller i större omfattning samt härigenom vinnes betydande teknisk och ekonomisk fördel.

I fråga om inlösen gäller expropriationslagen (1972: 719) i tillämp­liga delar, i den mån ej annat följer av 2—10 §§.

2 § Tillstånd till inlösen enligl 1 § första stycket 1 får ges endast den
som innehar annat av utmålen till minst hälften.

Vill flera lösa enligl 1 § första stycket 1 eller 2, skall företräde ges ål den som har de bästa förutsättningarna all idka gruvdrift på platsen.

3    § Ersättningen för utmål som löses kan bestämmas all helt eller delvis utgå som en årlig avgäld, om fyndighetens storlek och beskaffen­het ej kan bedömas med tillräcklig säkerhet. På yrkande av den er­sättningsberättigade skall så ske, om det ej är uppenbart att utred­ningen ger tillräckligt underlag för att bestämma engångsersättning.

4    § Avgäld erlägges i form av fast avgift och produktionsavgift. Pro­duktionsavgiften beräknas med hänsyn till mängden eller värdet av de mineral som varje år brytes och uppfordras inom utmålet. Från pro­duktionsavgiften för visst år skall avräknas ett belopp som motsvarar den fasta avgiften för året.

Grunderna för avgälden fastställes för tjugo år i sänder. Part kan under det näst sista året av varje ljugoårsperiod påkalla omprövning av grunderna för avgälden. Har icke lalan därom väckts inom angiven tid, skall avgälden under följande period utgå efter oförändrade gran­der.

5 § Den ersältningsskyldige skall hos länsstyrelsen stäUa säkerhet för
avgälden.

Vid övergång av rätten till utmålet svarar förvärvaren för avgälden. Förre innehavaren är fri, när förvärvaren ställt säkerhet som avses i första stycket.

6 § Vinnes sådan kännedom om fyndigheten all dess storlek och be­
skaffenhet kan bedömas med tillräcklig säkerhet, skall på lalan av part
avgälden upphöra och det inlösta utmålets återstående värde bestäm­
mas. Detsamma gäller när regelbunden gruvdrift pågått under samman­
lagt minst tio år, såvida del ej är uppenbart all sådan kännedom fort­
farande saknas. Del belopp vartill värdet bestämmes skall betalas på en
gång. Om skäl föreligger, kan dock förordnas att beloppet skall erläggas
genom årliga avbetalningar under viss tid, högst tjugo år. I samband
med avbetalning skall erläggas ränta på utestående kapitalbelopp.

Upphör rätlen tUl utmålet enligt 6 kap. 9, 10 eUer 13 §, skall av­gälden omedelbart upphöra och utmålets återstående värde bestämmas. Det belopp vartill värdet bestämmes skall betalas på en gång.

7 § Mål om inlösen eller ersättning enligt detta kapitel upptages av
den fastighetsdomstol inom vars område utmålet eller större delen där­
av ligger. Gäller saken flera utmål som är belägna inom olika fastig-

 

Prop, 1974: 32                                                         20

hetsdomslolars områden och bör utmålen vid bestämmande av ersätt­ningen lämpligen behandlas som en enhet, upplages målet av den av fastighetsdomstolarna som Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ls för­ordnande, annan myndighet bestämmer.

8 § I mål om inlösen är den lösande icke skyldig all svara för kost­
nad som motparten i målet nedlagt på undersökning av fyndigheten i
vidare mån än arbetet uppenbarligen är till nytta för den lösande.

I mål om beloppet av avgäld som enligt fastställda grander skall utgå för visst år tillämpas allmänna regler om rättegångskostnad.

I mål om ny prövning av grunderna för avgäld enligt 4 § andra stycket och mål enligl 6 § får om särskilda omständigheter föranleder det förordnas, alt den ersättningsberättigade själv skall vidkännas sina rättegångskostnader vid fastighetsdomstolen.

9 § Har i mål om inlösen beslämts alt ersättning skall utgå med såväl
engångsbelopp som avgäld, skall vid tillämpning av bestämmelserna i
expropriationslagen (1972:719) om exproprialionsersältningens erläg­
gande och expropriationens fullbordande engångsbeloppet anses som
slutlig ersättning.

Om ersättningen icke till någon del beslämts att utgå som elt en­gångsbelopp, skall den lösande anmäla detta till länsstyrelsen sedan samtliga frågor i saken slutligt avgjorts. I fråga om sådan anmälan äger 6 kap. 9 § första stycket andra punkten expropriationslagen mot­svarande tillämpning.

Inlösen anses icke fullbordad förrän säkerhet som anges i 5 § blivit ställd.

10 § Vill någon för inlösen av utmål undersöka utmålet genom mät­
ning, grävning, borrning, sprängning eller annan liknande åtgärd, får
statens idustriverk föreskriva att tillträde till utmålet för sådan under­
sökning skall lämnas under viss tid.

Undersökningen skall ulföras så att minsta skada och intrång vållas. Byggnad får icke uppföras och väg icke byggas i vidare mån än som oundgängligen kräves för undersökningen. Resultatet av undersökning­en skall tillhandahållas gravinnehavaren.

Föranleder undersökningen skada eller intrång, skall ersättning här­för utgå. Talan om ersättning väckes vid den fastighetsdomstol inom vars område utmålet eller större delen därav ligger.

11 kap. Tillsyn, handräckning, ansvar m, m,

1    § Statens industriverk och bergmästarna utövar tillsyn över efter­levnaden av vad som i denna lag föreskrives angående undersöknings­arbete och gruvdrift.

2    § Påbörjas undersökningsarbete i strid med 3 kap. 1 § andra styc­ket eller ulföres anläggning i strid med 3 kap. 2 § andra stycket, får överexekutor på ansökan av den som äger eller innehar marken för­ordna att arbetet skall inställas eUer att anläggnuigen skall lagas bort på inmutarens bekostnad.

Åsidosattes förbud som bergmästaren meddelat enligl 6 kap. 5 § andra stycket, kan överexekutor på ansökan av bergmästaren meddela handräckning för att åstadkomma rättelse.

 

Prop, 1974: 32                                                        21

I fråga om åtgärd av överexekutor enligt första eller andra stycket gäller samma regler som för handräckning enligl 191 § utsöknings­lagen (1877: 31 s. 1).

3   §    Om den som enligl 2 kap. 2—5 §, 3 kap. 5 § tredje stycket eller

4   kap. 2 § fått myndighets medgivande tUl inmutning, till förlängning av undersökningstid eller utmålsläggning icke uppfyller villkor som förbundits med medgivandet, kan länsstyrelsen vid vite ålägga honom all fullgöra shia skyldigheter.

4 § Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes den som upp­såtligen eller av oaktsamhet

1.    bearbetar inmutningsbar mineralfyndighel utan att ha erhållit in­mutningsrätt,

2.    påbörjar undersökningsarbete i strid med 3 kap. 1 § eller före­skrift som meddelats enligl 4 § samma kap.,

3.    ulan tiUstånd enligl 6 kap. 4 § andra stycket lägger igen utfrakls­väg eller ort som leder tUl gravas obralna delar,

4.    ej iakttager föreskrift som meddelats enligt 6 kap. 5 § första styc­ket sista punkten,

5.    ulan tillstånd enligt 6 kap. 7 § lägger ned gruva innan alla grav­arbeten blivit inmätta och inlagda på karta,

6.    ej gör anmälan till bergmästaren på sätt och inom lid som före­skrives i 9 kap.

Om brott som avses i första stycket 2 förnärmar enbart enskilds rätt, får åklagare väcka åtal endast om målsägande anger brottet till åtal.

12 kap. Fullföljd av talan ni. m,

1 § Den som är missnöjd med beslut vid utmålsförrättning i fråga
om ersättning enligt 3 kap. 8 § eller enligl 4 kap. 4 eller 31 § får
väcka talan vid den fastighetsdomstol inom vars område den mark
varom är fråga eller större delen därav ligger. Talan skall väckas
inom tre månader från det avslutningsbeslutet meddelades.

Mot annat beslut vid utmålsförrättning föres talan hos statens indu­striverk genom besvär.

2    § Mot bergmästarens beslut enligt denna lag i annan fråga än som avses i 1 § föres talan hos statens industriverk genom besvär.

3    § Mol beslut av statens industriverk i fråga som avses i 2 kap. 2 § andra stycket, 3 kap. 5 § tredje stycket, 4 kap. 2 § första stycket, 6 kap. 3 § Iredje stycket, 4 § andra stycket, 7 § och 10 § tredje stycket samt 10 kap. 10 § föres talan hos Kungl. Maj:l genom besvär.

I annat fall än som avses i första stycket skall talan mot beslut av industriverket i fråga som verket enligt denna lag har all pröva föras hos kammarrätten genom besvär.

4 § Talan mol länsstyrelsens beslut i fråga som avses i 2 kap.
4 §, 3 kap. 5 § tredje stycket, 4 kap. 2 § och 13 kap. 3 § föres hos
Kungl. Maj:l genom besvär. I fråga som avses i 11 kap. 3 § föres lalan
mot länsstyrelsens beslut hos kammarrätten genom besvär.

 

Prop. 1974: 32                                                        22

5    § För att tillvarataga allmänna intressen, får länsstyrelsen föra talan mot beslut enligl denna lag.

6    § I fråga om skyldigheten att svara för kostnad i mål som avses i 1 § första stycket gäller, med tUlämpning i övrigt av 18 kap. rätte­gångsbalken, att gravinnehavaren, om ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§ samma balk, alltid skall vidkännas sina egna kostnader samt kostnad som åsamkas motpart vid fastighetsdomstolen genom att han där väckt talan och i högre räll genom all han där fullföljt talan.

13 kap. Särskilda bestämmelser

1 § Med särskild rätt till fastighet förstås i denna lag nyttjanderätt,
servitul och rätt lUl elektrisk kraft saml liknande räll.

Bestämmelserna i denna lag om sakägare gäller ej innehavare av fordran för vUken fastigheten svarar.

2 § Föreläggande enligl 2 kap. 9 eller 10 § eller 6 kap. 5 eller 9 §
skall innehålla erinran om påföljden av alt föreläggandet ej efterkom­
mes.

Föreläggande som avses i första stycket saml föreläggande enligt 6 kap. 6 § och 11 kap. 3 § skall delges. Delgivning av föreläggande enligt 6 kap. 9 § får icke ske med tillämpning av 5, 12 eller 15 § delgiv­ningslagen (1970: 428).

3 § Har säkerhet som skall ställas enligt denna lag icke godkänts
av den tUl vars förmån den ställes, prövas säkerheten av länsstyrelsen.

Borgen får godkännas av länsstyrelsen endast om borgensman svarar som för egen skuld och, om två eller flera tecknat borgen, de svarar solidariskt.

Staten, kommun, landstingskommun och kommunalförbund behö­ver icke ställa säkerhet.

14 kap. Övergångsbestämmelser

1 § Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974, då gruvlagen (1938:
314) skall upphöra all gälla.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall i stället den nya bestämmelsen tillämpas.

2 § Bestämmelsen i 2 kap. 3 § första stycket 1 nya lagen äger till-
lämpning även på område som enligt 5 § 1) äldre lagen förklarats utgöra
statsgruvefält.

IntUl den 1 januari 1975 sker förklaring som avses i nämnda be­stämmelse genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen.

3    § Vad som föreskrives om byggnadsplan i den nya lagen äger mot­svarande tiUämpning på avstyckningsplan.

4    § Vad som eiUigt den nya lagen gäller om ägare av fastighet skall tUlämpas även på den som innehar fastighet under ständig besittnings­rätt eller med fideikommissrätt. Detsamma gäller den som i enlighet med beslut vid allmän avvittring innehar ströäng.

 

Prop, 1974: 32                                                        23

Bestämmelserna i denna lag om fordran för vilken panträtt har upp­låtits i fastighet äger motsvarande tillämpning på sådan fordran på ogulden köpeskUling som åtnjuter företrädesrätt enligl 5 § lagen (1970: 995) om införande av nya jordabalken. Vad som sagts nu gäller även i fråga om rätt liU avkomsl eller förmån som avses i 8 § lagen om in­förande av nya jordabalken, om rättigheten ej är att anse som särskUd rätt till fastighet.

5 § Vad som föreskrives i den nya lagen angående tillämpning av
4 kap. 3 § expropriationslagen (1972: 719) gäUer ej i fråga om värde­
ökning som ägt rum före utgången av juni 1971.

6 § Genom den nya lagen inskränkes ej den rätt som tillkommer in­
nehavare av äldre utmål ätt inom utmålets hittillsvarande gränser eller
på grund av donlägesrätt tillgodogöra sig de mineral rättigheten avser.
Ej heller medför lagen i fråga om äldre utmål inskränkning i rätt till
jordägareandel eller i rätt för jordägare till avgäld eller för staten till
kronoandel.

I fråga om utmål, i vilket staten vid den nya lagens ikraftträdande är berättigad till kronoandel men ännu ej inträtt som delägare, tilläm­pas fortfarande 47—50 §§ äldre lagen. Har staten icke senast vid ut­gången av år 1983 anmält sig tUl begagnande av kronoandelen, är rät­ten därtUl förlorad.

7 § I övrigt tillämpas beträffande äldre utmål den nya lagen med
iakttagande av följande särskUda bestämmelser:

1.   Vid reglering eller ny ulstakning av gränserna för utmålet skall utan hinder av vad som föreskrives i 4 kap. 1 § nya lagen gränserna på djupet räknas på det sätt som liUämpades vid utmålets tillkomst. Det­samma gäller vid sammanläggning eller delning av utmål.

2.   I fråga om rätt till ersättning för skada eller intrång.som före ikraftträdandet av den nya lagen uppstått på grund av utmålsläggning­en gäller den äldre lagen.

3.   Har bergmästaren vid den nya lagens ikraftträdande att pröva frå­ga om förverkande av gruvrätt enligt 56 § äldre lagen, gäUer fortfa­rande 56 § första och andra styckena nämnda lag.

4.   För utmål som utlagts för sjö- eller myrmalmstäkt eller för bear­betning av varp skall försvarsavgift enligt 6 kap. 8 § nya lagen utgå första gången för år 1975. Avgifterna för åren 1975 och 1976 skall er­läggas före utgången av år 1976. Erlägges ej avgifterna inom denna tid, upphör rätten tiU utmålet vid utgången av år 1976.

5.   Vid tillämpning av 6 kap. 10 § nya lagen skall så anses som om utmålsförrättningen avslutades den dag lagen trädde i kraft.

6.   Bestämmelserna i 8 kap. 7 § och 8 § första stycket 3 nya lagen äger ej tUlämpning i fråga om undersökningsarbete som utförts före ikraftträdandet.

7.   I fråga om övergång av rätten till utmålet före den nya lagens ikraftträdande gäller fortfarande 65—67 §§ äldre lagen.

8 § På inmutningsrätt som gäUer vid den nya lagens ikraftträdande
tillämpas den nya lagen med iakttagande av följande särskilda bestäm­
melser:

1. Vid prövning av fråga om förlängning av undersöknuigsliden skall så anses som om den nya lagen gällde när inmutningsrätten beviljades.

 

Prop. 1974: 32                                                                        24

2.    Vid förlängning som beviljas på grand av ansökan som kommit in före ikraftträdandet utgår ej inmutningsavgift.

3.    Bestämmelsema i 17 och 18 §§ äldre lagen tillämpas i fråga om undersökningsarbete som utföres under undersökningstiden eller den förlängning därav som medgivils före ikraftträdandet.

4.    Ansökan om anvisande av utmål på grand av inmutningsrätten prövas enligt den äldre lagen, om ansökningen gjorts före ikraftträdan­det. Göres ansökningen efter ikraftträdandet, sker prövningen såvitt angår hinder mol utmålsläggningen enligt den äldre lagen och i övrigt enligt den nya lagen, dock utan den begränsning som anges i 1 kap. 10 §.

5.    I fråga om utmål som lägges på grund av inmulningsrätten gäller bestämmelserna om avgäld till jordägaren i 53 § första stycket och andra stycket första punkten äldre lagen, om ansökningen om utmål gjorts före ikraftträdandet. Avser inmutningen allmänl vattenområde i havet, är bestämmelserna i 6 kap. 10 § andra och tredje styckena nya lagen ej tUlämpliga på utmålet.

6.    I fråga om övergång av inmutningsrätten före ■ den nya lagens
ikraftträdande gäller fortfarande 65—67 §§ äldre lagen.

9 § Ansökan om inmulningsrätt som gjorts före den nya lagens
ikraftträdande prövas enligt den äldre lagen. Beträffande inmulnings­
rätt som beviljas på grund av sådan ansökan tiUämpas den nya lagen
med iakttagande i tUlämpliga delar av vad som föreskrives i 8 § 4 och
5 för där avsedda fall.

10 § Ansökan om utvidgning eller annan ändring av utmål som gjorts
före den nya lagens ikraftträdande prövas enligt den äldre lagen.

Medges efter ansökan som gjorts före ikraftträdandet utvidgning av utmål, som lagts före den 1 januari 1940 eller på grund av inmutning som sökts dessförinnan, gäller äldre bestämmelser om jordägareandel beträffande den nya delen av utmålet. Om utvidgningen medges efter ansökan som göres efter ikraftträdandet, är i stället staten berättigad till kronoandel i den nya delen. Härvid gäller bestämmelserna i 5 kap. nya lagen.

Medges efter ansökan som gjorts före ikraftträdandet utvidgning av annat äldre utmål än som avses i andra stycket, är bestämmelserna om avgäld till jordägaren i 53 § första stycket och andra stycket första punkten äldre lagen tillämpliga beträffande den nya delen av utmålet.

11 § Handläggningen av mål eUer ärende som anhängiggjorts före
den nya lagens ikraftträdande men ej slutiigt avgjorts dessförinnan
sker i den ordning som gäller enligl den äldre lagen.

 

Prop, 1974: 32

25

2    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln

Härigenom förordnas, att 1 och 7 §§ lagen (1966: 314) om kontinen­talsockeln skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §

Med konlinentalsockeln förstås i denna lag havsbottnen och dess un­derlag inom allmänt vattenområde saml inom del havsområde utanför Sveriges territorialgräns som Konungen bestämmer i enlighet med den i Geneve den 29 april 1958 dagtecknade konventionen om kontinental­sockeln.

Med kontinentalsockelns naturtillgångar avses i denna lag mineraliska och andra icke levande naturtillgångar på havsbottnen och i dess un­derlag samt sådana levande organismer som i del utvecklingsskede, då de kunna bli föremål för fångst, äro antingen orörliga på havsbottnen eller därander eller oförmögna till rörelse annat än i ständig beröring med havsbottnen eller dess underlag.

Inom allmänl vattenområde äger denna lag ej tillämpning på sådan undersökning och bearbet­ning av inmutningsbart mineral som avses i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314) och ej heller på fångst av sådana levande naturtill­gångar som omfattas av svensk lagstiftning angående fiske.

Inom allmänt vattenområde äger denna lag ej tillämpning på fångst av sådana levande natur­tillgångar som omfattas av svensk lagstiftning angående fiske.

Meddelas tillstånd enligt denna lag i fråga om viss naturtillgång på område som omfattas av förut meddelat tillstånd avseende annan naturtillgång, får arbete för un­dersökning eller bearbetning som verkställes på grund av först upp­kommen rättighet icke hindras på grund av rättighet som tillkommit senare. Uppstår tvist om hur de särskUda slagen av arbete skola bedrivas, skall tillsynsmyndighe­ten, med iakttagande av föreskrift som enligt 4 § har fogats vid till­ståndet, bestämma hur arbetena skola ordnas för att innehavaren av   äldre   rätti"het   skall   kunna

7 §

BevUjas inmutning enligt gruv­lagen på område, till vilket rätt föreligger på grund av tUlstånd enligt 3 §, eller avser sådant till­stånd inmutat område, får arbete för undersökning eller bearbet­ning, som verkställes på grand av först uppkommen rättighet, icke hindras på grund av rättighet som tillkommit senare. Uppstår tvist om hur de särskUda slagen av ar­bete skola bedrivas, skall berg­mästaren, med iakttagande av fö­reskrift som enligl 4 § har fogats vid tUlståndet, bestämma hur ar­betena skola ordnas för att inne­havaren   av  äldre   rättighet  skall

 

Prop. 1974: 32                                                        26

Nuvarande lydelse                              Föreslagen lydelse

kunna driva sitt arbete ändamåls- driva   sill   arbete   ändamålsenligt

enligt och med minsta förfång för och med minsta förfång för den

den senare rättsinnehavaren.      senare rättsinnehavaren.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

I fråga om iimiulningsrätt som beviljats inom allmänt vattenområde i havet efter ansökan som kommit in före lagens ikraftträdande, och om utmål, som där tUlkommit på grund av sådan inmulningsrätt före­skrives i 14 kap. gravlagen (1974: ). Beträffande arbete inom om­råde vilkel omfattas av såväl inmulningsrätt eller utmål som nyss nämnts som tillstånd enligt lagen om kontinentalsockeln gäller 7 § i sin äldre lydelse.

 

Prop, 1974: 32                                                                        27

Utdrag av protokollet över industriärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 25 maj 1973,

Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LID­BOM, CARLSSON.

Chefen för industridepartementet, statsrådet lohansson, anmäler ef­ter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny gruvlag och anför.

1 Inledning

Enligt Kungl. Maj:ls bemyndigande tiUkallades år 1963 sakkunniga för all göra en aUmän översyn av gruvlagstiftningen. De sakkunniga, som antog benämningen gravrätlsulredningen, avgav våren 1969 be­tänkandet (SOU 1969: 10) Ny gruvlag. Betänkandet innehåller bl. a. för­slag tiU gravlag. Förslagel torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekans­lern (JK), Svea hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, kommerskolle­gium, Sveriges geologiska undersökning (SGU), Ingenjörsvetenskaps­akademien (IVA), överbefälhavaren, fortifikationsförvaltningen, lant­mäteristyrelsen, statens vägverk, statens naturvårdsverk, statens plan­verk, länsstyrelsema i Norrbottens, Västerbottens, Kopparbergs, Öre­bro, Värmlands, Västmanlands och Uppsala län, kommerskollegieutred-ningen, centralnämnden för fastighetsdata (CFD), jernkontoret. Svenska gruvföreningen, Svenska gravindustriarbetareförbundet, Sveriges indu­striförbund. Svenska teknologförenlngen, Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), som därvid helt anslutit sig lUl Svenska gruvföreningens yttrande, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges arbetsledare­förbund (SALF), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sve-

' Landshövdingen Sven af Geijerstam, ordförande, direktören Lars Erik Bolding, generaldirektören Karl Albert Lindbergson, förbundsordföranden Nils Lindell, direktören Hans Nordmark och departementsrådet Sven Swarting. I utrednings­arbetet har som expert deltagit f. d. bergmästaren G. Fröman.

 

Prop, 1974: 32                                                        28

riges lantbraksförbund. Svenska kommunförbundet, Sveriges advokat­samfund och Samernas riksförbund.

KommerskoUegium har överlämnat yttranden av bergmästama i riket. Även andra remissinstanser har bifogat yttranden som de infordrat.

Gruvrättsutredningen har den 30 juni 1970 avgelt betänkandet (SOU 1970: 45) Gruvrältslig speciallagstiftning. 1 detta betänkande läggs fram förslag tiU lagstiftnmg om vissa andra mineral än dem som omfattas av gravlagen. I betänkandet tas även upp gränsdragningen mellan den nya gmvlagen och lagen (1966: 314; ändrad senast 1972: 816) om kon­linentalsockeln. Betänkandet berörs här endast beträffande frågan om gruvlagens tUlämpningsområde. Utredningens förslag till lag om ändring i lagen om konlinentalsockeln och till lydelse av vissa paragrafer i den nya gruvlagen torde få fogas tiU statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2. I övrigt torde betänkandet få anmälas senare.

2 Gruvlagstiftningens principiella och historiska bakgrund

I utredningens betänkande lämnas (s. 41—49) en redogörelse för gruvlagstiftningens principieUa och historiska bakgrand. Utredningen sammanfattar innehållet i detta avsnitt på följande sätt.

I fråga om rätten att utnyttja malm- och mineralförekomsler kan man urskilja tre olika syslem, nämligen jordäganderältssystemet, kon-cessionssyslemel och inmulningssystemet. Enligt grandtanken i jordägan­derättssystemet tillkommer mineralen ägaren av den mark där tillgång­arna anträffas. Koncessionssystemel innebär alt rätt att eftersöka och bearbeta mineralfyndigheler upplåts efter diskretionär prövning av statlig myndighet. Inmulningssystemet, som sedan gammalt ansetts i högre grad än de övriga systemen stimulera till eftersökande och under­sökning av nya malmfyndigheter, karakteriseras av att i princip vem som helsl, som upptäcker en mineraltillgång, efter iakttagande av vissa formaliteter kan förvärva ensamsrätt att utnyttja fyndigheten.

Gravrätten i Sverige anses under medeltiden ha präglats av jord-äganderättssystemet. Under 1500- och 1600-talen gjorde kronan anspråk på regalrätt till malmtillgångarna. För att uppmuntra tiU upptagande av nya gravor började kronan begagna regalrätten för all tillförsäkra den som upptäckt en fyndighet viss andel i denna. Härur skedde en utveckling mot ett inmutningssystem, fullbordad genom en förordning år 1723. Nya gravförfattningar utfärdades därefter åren 1741, 1757, 1855 och 1884. Genom dessa stärktes upptäckarens ställning ytterligare. I anslutning till del ökade intresset för de stora mineraltillgångarna i Norrbotten framträdde omkring sekelskiftet 1900 strävanden att skydda statens gruvintressen på kronojord. År 1899 erhöll staten rätt till jord­ägarandel på kronojord, vilket den då ej hade. År 1902 utfärdades provisoriskt inmutningsförbud på kronojord i Norrbottens län, vilket år

 

Prop. 1974: 32                                                        29

1907 utsträcktes liU Västerbottens och Jämtlands län och efter förläng­ningar kom att gälla ända till den nuvarande gruvlagens ikraftträdande den 1 januari 1940. Under 1900-talets första decennier framfördes upp­repade förslag om införande av koncessionssystem.

Den nuvarande gravlagstiftningen grundar sig på ett förslag av gruv­lagstiftningssakkunniga av år 1923, som förordade ett bibehåUande av den fria inmulningsrätten och av principen om inmutarens och jordäga­rens rätt att ta del i gravföretag med hälften vardera. I ett på särskilt uppdrag år 1927 avgivet yttrande över förslaget föreslog socialiserings-nämnden i syfte all öka det aUmännas möjligheter all öva inflytande på malmhushållningen och tillgodogöra sig del av exploateringsvinsterna att staten och inmutaren skuUe få andel med hälften vardera i gruvföre­tag och alt inmutarens rätt skulle upphöra efter trettio år, med vissa möjhgheter till förlängning i femtonårsperioder. Detta förslag ledde till att jordägarandelen avskaffades i 1938 års gruvlag beträffande nya gravrältigheter och ersattes med en rätt för staten att få del med hälf­ten i nya gravor (kronoandel). Enligl förarbetena till lagen avsåg man att genom kronoandelsinstitulel vinna åtskilliga av koncessionssyste­mets fördelar.

3 Huvuddragen av gällande lagstiftning

3,1 Gruvlagen (1938: 314, ändrad senast 1971: 582)

Gruvlagen bygger på inmulningssystemet. Var och en har i princip rätt att efter ansökan få s. k. inmulningsrätt. Denna innebär att man på egen eller annans mark får undersöka och bearbeta vissa s. k. inmul-ningsbara mineralfyndigheler. Fyndighet får inmutas om den innehåller

1.    malm tUl någon av följande metaller, nämligen guld, silver, platina, kvicksilver, koppar, bly, zink, järn, mangan, krom, kobolt, nickel, titan, vanadin, molybden, volfram, tenn, vismut, anlimon och arsenik, dock inle sjö- och myrmalm, eller

2.    svavelkis, magnetkis, grafit, apatil eller magnesit.

Undanlag från den fria inmulningsrätten föreskrivs i lagen (1916: 156, ändrad senast 1973: 307) om vissa inskränkningar i rätlen att för­värva fast egendom m. m. Enligl denna lag får utiändsk medborgare eller utländsk juridisk person inle utan särskilt tillstånd här i riket in­muta mineralfyndighel eller förvärva eller bearbeta inmutad mineral­fyndighet eller idka gruvdrift. Delsamma gäUer svensk ekonomisk för­ening saml vissa svenska aktiebolag och handelsbolag i vilka det finns eller kan finnas utländska intressen. Fråga om tillstånd prövas av Kungl. Maj:t.

Ansökan om inmulningsrätt görs hos bergmästare. Landet är f. n. indelat i fyra bergmästardislrikt. Även staten måste göra ansökan för.

 

Prop, 1974: 32                                                         30

att få inmulningsrätt. Sökanden behöver inle visa att inmutningsbart mineral finns men skall uppge arten av den mineralfyndighet som avses. Någon diskretionär prövning av ansökningen sker inte ulan den som först söker får i princip inmulningsrätt till den fyndighet ansökningen avser. När inmutningsansökan bifalls, utfärdar bergmästaren mutsedel för sökanden (inmutaren). Denne har därefter rätt att anställa under­sökningsarbete i fråga om inmulningsbara mineral inom ett område som anvisas i mulsedeln, inmutat område. Inmutningsrätten gäller i förhållande tUl andra inmulare fr. o. m. den dag då ansökningen därom kom in tiU bergmästaren. Om flera samma dag konunit in med ansök­ningar, som helt eller delvis avser samma område har de i allmänhet lika rätt med avseende på del gemensamma området.

Inmutat område skall som regel vara cirkelformigt och ha en radie av 200 meter. Inmutnings maximistorlek är således 12,56 hektar. Medel­punkten i inmutningscirkeln (inmutningspunkten) skall vara bestämd till sill läge på marken.

Vissa områden är i princip fredade mot inmutning. Inmutningspunk-len får inle vara belägen på och det inmutade området inte omfatta dessa fredade områden. Inmutningshinder gäller på i huvudsak följande områden, nämligen kronomark som av Kungl. Maj:t och riksdag förkla­rats vara stalsgravefält, nationalpark, befäslningsområde, begravnings­plats, visst område kring sådan järnväg eller kanal som är upplåten till allmän trafik, visst område kring bl. a. bostadshus, tomtplats eller träd­gård, område som upptas av elektrisk kraftstation eller industriell an­läggning, område som redan är inmutat eller ulmålslagt saml i vissa fall område som omfattas av rätt enligt lagen (1886: 46, s. 1; ändrad se­nast 1971:583) angående stenkolsfyndigheler m.m. (stenkolslagen), uranlagen (1960:679; ändrad senast 1971: 584) eller lagen om kontinen­talsockeln.

Undantag kan medges från flertalet inmutningshinder. Tillstånd till inmutning meddelas, beroende på hindrets art, av Kungl. Maj:t eller ve-debörande myndighet och i vissa fall även av vederbörande rättsägare.

Undersökningsarbetet på det inmutade området får bestå endast i så­dana åtgärder som behövs för att där påvisa inmutningsbar fyndighet samt vinna närmare kännedom om dennas storlek, beskaffenhet och brytvärdhet. Inmutaren skaU betala ersättning för begagnandet av mar­ken och skada på denna saml för förlust, skada eller intrång som på an­nat sätt orsakas av undersökningsarbetet.

Undersökningsarbete skall enligt huvudregeln vara utfört inom tre år från dagen för mutsedelns utfärdande. Har ansökan om utmål inte getts in till bergmästaren inom denna tid, går inmutningsrätten förlorad. Un­dersökningstiden kan dock förlängas i vissa fall, i allmänhet med sam­manlagt högst fem år.

Visar inmutaren, att det inom det inmutade området finns inmutnings-

 

Prop, 1974: 32                                                        31

bart mineral, som lämpar sig för teknisk bearbetning och förekommer i sådan myckenhet att fyndigheten sannolikt kan göras till föremål för gruvdrift, har han rätt att få sig anvisat visst arbetsområde (utmål). Inom utmålet får han bryta och tillgodogöra sig inmutningsbara mi­neral.

Utmål får inte vara större än 16 hektar. Utmålet skall avpassas ef­ter fyndighetens sannolika sträckning och gravdriftens behov. I regel skall del begränsas av räta linjer och vara fyrsidigl med räta vinklar. För utmål gäller i huvudsak samma hindersbestämmelser som för in­mutning. Sökanden får själv bestämma hur stort utrymme inom ul­målet han vill ta i anspråk för arbete ovan jord. Utanför utmålet har han räll all få sig anvisad mark som behövs för upplagsplats, byggnad, väg m. m.

Gruvinnehavaren skaU lösa annans mark inom utmålet, som han tar i anspråk för arbetet ovan jord. Även mark som upplåts utanför ut­målet skall lösas, om den helt tas i anspråk för avsett ändamål eller li­der synnerligt men av upplåtelsen. I annat fall utgår ersättning för ska­da och intrång. Dessa ersättningsregler kan i vissa fall bli tillämpliga också på en återstående del av fastigheten. Även s. k. personlig skada skaU ersättas.

Lösen och annan ersättning skaU bestämmas i pengar att utgå på en gång, särskilt för varje sakägare. All ersättning utgår med 50 procents förhöjning. Enas inte parterna om lösen eUer annan ersättning skall denna bestämmas av bergmästaren med gode män.

Sker inmutning av annan än staten har staten rätt att till hälften del­laga i företaget (kronoandel). Önskar staten utnyttja kronoandelen, måste den anmäla delta till bergmästaren. Sådan anmälan kan göras så snart mulsedeln utfärdats. Anmälan måste göras senast inom cn månad efter det regelbunden brytning av inmutningsbara mineral pågått under en lid av sex månader från det bergmästaren underrättats om att sådan brytning påbörjats. Anmälan kan dock alltid ske inom två år från utgången av det år under vilkel utmålsförrättningen avslutades. Gör staten inle inom föreskriven tid anmälan om alt den vill utnyttja kronoandelen, har inmutaren ensam rätt till gruvföretaget. Från den lid kronan anmäler sig till begagnande av kronoandel eller, om inmutaren erhållit utmål, fr. o. m. året efter del då sådan anmälan skett, har staten del i gruvföretaget med skyldighet alt vidkännas motsvarande andel i alla kostnader som därefter behövs för arbetets bedrivande. Staten har dock inte rätt all delta i arbetet under undersökningstiden eller att uppträda med inmutares rättigheter vid utmålsläggningen..

Vid sitt inträde i företaget skall staten i förhållande till sin andel ersätta inmutaren för dessförinnan av denne anskaffad egendom eller nedlagd kostnad av vissa angivna slag.

 

Prop, 1974: 32                                                         32

Gruvinnehavaren skall varje år betala en avgäld till fastighetsägaren. Denna motsvarar en procent av värdet av alla inmutningsbara mineral som bratits och uppfordrats inom utmålet. Avgälden är dock maxime­rad tUl 10 000 kr. för år och skaU upphöra att utgå när regelbunden brytning pågått under sammanlagt 20 år. Gravinnehavaren skall vidare, även om arbete inte bedrivs, betala en årlig försvarsavgifl av 20 kr. för varje hektar eUer överskjutande del därav som utmålet omfattar. Av denna avgift tillfaller i princip hälften fastighetsägaren och hälften staten.

Om försvarsavgifl inte betalas inom föreskriven tid, kan bergmästa­ren förklara gravrätten förverkad.

Gruvlagen innehåUer särskilda regler för del fall alt två eller flera deltar i samma gruvrörelse. Reglerna har betydelse t. ex. när staten på grand av kronoandelen eller, beträffande äldre utmål, faslighels-ägaren innehar ena hälften och inmutaren andra hälften i utmål. Del­ägarna skall århgen utse en gruvföreståndare för gruvans förvaltning. Denne har rätt att från delägarna infordra de tillskott som behövs för erläggande av försvarsavgift och för iakttagande av föreskrifter som kan meddelas av tUlsynsmyndighet. Delägarna skall hålla stämma minst en gång om året. På denna väljs gruvföreståndare och behandlas andra gemensamma angelägenheter. Vid omröstning på stämman har varje delägare rösträtt efter den andel han äger i gruvan. I allmänhet gäller den mening som får högsta röstetal eUer som vid lika röstetal biträds av ordföranden. En särskUd regel gäUer bl. a. för det fall, att oenighet föreligger om brytningens omfattning. Delägare som innehar minst hälften i gruvan kan genomdriva att viss brytning eller visst undersök­ningsarbete sker. Han har s. k. brytningsvilsord. Utnyttjar han delta, får han ensam svara för merkostnaden men får å andra sidan ensam tiUgodoräkna sig den malm som på grund härav brutits. Annan del­ägare får inle inträda i företaget med mindre han ersättter sin del av kostnaderna.

Reglerna om gruvföreståndare och om dennes rätt all fordra in till­skott från delägarna kan i motsats till övriga samäganderältsregler i gruvlagen inte sättas ur kraft genom avtal mellan delägarna.

I gruvlagen finns vidare bestämmelser bl. a om formerna för lör-värv av gruvrätt och om liUsyn över gravdriften.

ErUigt gruvlagen får gruva innehas utan någon tidsbegränsning.

1 lagen (1963: 599) om inskränkning i rätten till inmutning inom Norr­bottens län föreskrivs att inmulningsrätt inom detta län inte utan Kungl. Maj:ts tiUstånd får bevUjas annan än staten. Lagen gäller tiU utgången av år 1973 (SFS 1972: 710).

 

Prop. 1974: 32                                                                     33

3.2 Annan minerallagstiftning

Rätten alt söka efter och bearbeta fyndighet som innehåller stenkol, salt, olja, gas eller alunskiffer regleras i stenkolslagen.

För att få söka efter och bearbeta slenkolsfyndighet måste man ha särskilt tillstånd (koncession), som meddelas av Kungl. Maj:l. Konces­sionsansökan prövas med hänsyn till företagets gagn för orten och det allmänna. Söker flera koncession på samma område, avgör Kungl. Maj:t vilken av sökandena som skall få företräde. Får annan än den som upptäckt fyndigheten koncession, har dock upptäckaren rätt tUl skälig gottgörelse av den som fått koncessionen.

Koncession innebär ensamrätt att inom området eftersöka, bearbeta och tUlgodogöra sig stenkolsfyndigheler och sådana eldfasta leror som förekommer i sammanhang med sådana fyndigheter.

Beträffande salt-, olje-, gas- och alunskifferfyndigheter gäller i stort sett samma bestämmelser som i fråga om stenkol.

Även uranlagen bygger på koncessionssystemet. Undersökningsarbe­te får dock i stor utsträckning ulföras utan särskilt tUlstånd. För bear­betning av uranfyndighet fordras aUtid tillstånd av Kungl. Mäj:t. Kon­cessionsfrågan skall i första hand bedömas med hänsyn till det allmän­nas intresse.

Rätlen all utforska konlinentalsockeln och utvinna dessa naturtUl­gångar tillkommer staten enligl lagen om kontinenlalsockeln. Beträf­fande undersökning och bearbetning av inmutningsbart mineral inom allmänt vattenområde gäller dock i stället för denna lag gruvlagen. Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer kan med­dela tillstånd för annan än staten alt utforska konlinentalsockeln och alt utvinna naturtillgångar från denna.

Enligt lagen (1966:319) om rätt till sand-, grus- och slentäkt inom vissa allmänna vattenområden äger staten rätlen tiU sand-, gras- och stentäkl inom allmänl vattenområde i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Länsstyrelsen beslutar om upplåtelse av rätt till des­sa fyndigheler enligt kungörelsen (1966: 320) om upplåtelse från staten av rätt tUl sand-, gras- eller stentäkl inom vissa allmänna vattenområ­den.

4 Utländsk lagstiftning

Jordäganderältssystemet behärskar i stor utsträckning engelsk och amerikansk rätt. Inmutningssystemet upprätthålls numera huvudsakli­gen beträffande malmfyndigheter i Sverige, Finland, Norge, Förbunds­republiken Tyskland och Österrike samt på s.k. public lands i Förenta Staterna. I Norge gäller dock en koncessionslagstiftning parallellt med inmulningssystemet. Koncessionssystemel tUlämpas i bl. a. Frankrike,

3    Riksdagen 1974.1 saml. Nr 32

 

Prop. 1974: 32                                                         34

Belgien, Nederländerna, Italien, Spanien, Portugal och ett flertal utom­europeiska länder. Dessutom används koncessionssystemel pä stenkols-, olje- och nalurgasfyndigheter i åtskUliga länder där annat syslem tUl-lämpas i fråga om malmfyndigheter.

I de flesta länder som tiUämpar koncessionssystemel förekommer en uppdelning i undersökningstillstånd och koncession (bearbelningslill-Stånd). Såväl undersökningstUlslånd som bearbetningskoncession med­delas i allmänhet efter diskretionär prövning av landets regering. Van­ligen krävs att sökanden visar sig ha erforderliga tekniska och eko­nomiska resurser för arbetets utförande. Innehavare av undersöknings­tUlslånd synes i regel inte vara tillförsäkrad företrädesrätt till bearbet­ningskoncession men kan i stället ha rätt liU gottgörelse av den som får sådan koncession. När det gäller bearbetningskoncession är konces-sionsliden ofta obegränsad, men möjlighet till återkallelse finns vid brott mot koncessionsvillkoren. Dessa innehåller oftast bestämmelser om arbetsskyldighet. Allmänt förekommer att avgifter skall betalas så­väl till staten som till jordägaren.

I Finland har år 1965 anlagils en ny gravlag, som i huvudsak bygger på samma principer som den svenska. Den finska lagen har dock inle bestämmelser om kronoandel och stalsgravefält.

I Norge har år 1972 antagits en ny bergverkslag som i väsentliga delar har de svenska och finska gruvlagarna till förebild.

I övrigt hänvisas i denna del till utredningens betänkande s. 60—68.

5 Gruvbanteringen i Sverige

Utredningen lämnar i betänkandet (s. 69—72) en översikt över gravhanteringen i Sverige. Härav framgår i huvudsak följande.

Den svenska gruvbrytningen är huvudsakligen koncentrerad tUl Norr-botlen, Västerbotten och MeUansverige. År 1966 uppfordrades ur gru­vorna totalt cirka 48,5 milj. ton malm och berg. Härar erhölls cirka 28 milj. ton jämmalmsprodukter och cirka 3,7 milj. ton annan malm, huvudsakhgen sulfidmalm. Malmproduklionens saluvärde beräknades år 1966 tUl 3,1 % av industrins totala förädlingsvärde. Järnmalmen är en av de stora enskilda posterna i den svenska exporten och år 1966 mot­svarade produktionen av sådan malm 4,5 % av världsproduktionen. På senare år har de svenska järnmalmsgruvornas konkurrenskraft försäm­rats till följd av att flera stora nya dagbroltsgruvor med låga kostnader öppnats i transoceana länder samtidigt som sjöfraklkostnaderna sjunkit. I fråga om sulfidmalmer, dvs. malmer som innehåller svavelföreningar, har marknadsläget under senare år varit tämligen gynnsamt.

Möjligheten till rationalisering inom gravhanteringen beror när det gäller brytning och upplaslning i huvudsak på den enskilda malmkrop­pens dimensioner och stupningsförhåUanden,  malmens karaktär samt

 

Prop. 1974: 32                                                         35

berghållfasthelen och är i dessa avseenden förhållandevis oberoende av produktionens oinfattnirig. Kostnaderna för bergets transport till schakt, för uppfordring samt för malmens behandling ovan jord är däremot i hög grad kvantitelsberoende. En stor samlad malmkropp ger betydande möjligheter tUl rationalisering i dessa avseenden, men stordriftens för­delar kan även utnyttjas vid exploatering av ett antal mindre, varandra närliggande malmer framför allt genom utnyttjande av gemensamma malmbehandlingsanläggningar.

6 Malmletningen i Sverige

En redogörelse för malmletningen i Sverige återfinns i betänkandet s. 73—82. Utredningen sammanfattar vad som framkommit i denna del på följande sätt.

Berggrunden i Sverige är tiU mer än 95 % täckt av jord. Malmerna intar i aUmänhet ett upprest läge, och malmarean (= ytan i horisonteUt snitt genom mahnkroppen) är i regel relativt liten. Fyndigheterna är ofta små och — särskilt sulfidmalmerna — svårupptäckla.

Sedan första världskriget har malmlelningslekniken genomgått en snabb utveckling, som gjort det möjligt att med vetenskapliga metoder genomsöka stora arealer. Härvid begagnar man sig av blocklelning, geo­fysiska undersökningsmetoder (magnetiska, elektriska, gravimetriska, seismiska och radiomelriska mätningar), geokemisk malmlelning och diamanlborrning. Efter andra världskrigets slut utförs magnetiska och elektriska mätningar samt radioaktivilelsmälningar också från flygplan. I fråga om arbetsförloppet vid malmlelning skiljer utredningen mellan regionalprospektering, lokalprospeklering och gruvundersökning. Regio-nalprospeklering syftar tiU all avgränsa områden som motiverar närmare undersökningar och innefattar flygmälningar och översiktliga geologiska och geofysiska markundersökningar inom myckel vidsträckta områden. Lokalprospeklering avser detaljundersökningar av avgränsade malmstråk och separata malmobjekl. Arbetet innefattar bl. a detaljerade geofysis­ka markmätningar och därav eventuellt föranledda diamanlborrningar och blotlningsarbelen. Undersökningsområdets storlek varierar från nå­gon kvadratkilometer till tiotals kvadratkUometer.- Gruvundersökning, som i förekommande faU utförs på grundval av resultatet från lokal­prospeklering, är nödvändig för att avgöra huruvida en tekniskt och ekonomiskt brytvärd malm förehgger eUer ej. Arbetet mnefattar i regel avsänkning av schakt invid malmkroppen och sprängning av orter på olika nivåer. Flygmätning kan utföras tiU förhållandevis låg kostnad per kvadratkilometer räknat. Geofysiska markmätningar och geokemisk prospektering kostar normall mindre än 10 000 kr. per kvadratkilo­meter. Kostnaderna för de borrhål som behövs för alt konstatera en

 

Prop. 1974: 32                                                         36

medelstor fyndighels storlek och beskaffenhet understiger sällan 100 000 kr. En ordinär gruvundersökning kostar ca 3—10 milj. kr.

Sedan länge bedrivs en omfattande malmlelningsverksamhet av staten genom SGU samt av enskUda företag. Av prospekteringen faller unge­fär hälften på SGU. Gruvundersökningsarbelena utförs tiU övervägan­de del av gravföretag.

För att gravhanteringen i vårt land skall kunna vidmakthåUas och expandera krävs alt kända malmtiUgångar undersöks ytterligare och att dessa tiUgångar successivt utökas genom uppläckt av nya mineral­fyndigheler. I fråga om järnmalmstUlgångar kan utvecklingen i Norr­botten under senare år bedömas som gynnsam. I Bergslagen har däremot malmtiUskoltet från fyndigheter som under de senaste decennierna upp­läckts utanför förat kända malmkroppar inte hållit jämna steg med brytningen. Lelningen efter sulfidmalmer i landet under senare tid har givit gott resultat, men en fortsalt prospektering är nödvändig, om den nuvarande produktionen skall kunna bibehållas och om möjligt även ökas på längre sUrt. Som en angelägen beredskapsåtgärd framstår att öka reserverna av de för kvalitetsståltillverkningen erforderliga ferrole-geringsmetallerna mangan, krom, nickel, molybden, volfram och ko-boh.

7 Praxis i fråga om inmutningar

Indikationer i samband med malmlelning skyddas i första hand ge­nom inmutningar. En redogörelse för praxis i fråga om inmutningar lämnas i betänkandet s. 83—87. Sammanfattningsvis framgår härav följande.

Inmutning söks vanligen först som förberedelse för lokalprospekle­ring. Diamanlborrningar företas normalt aldrig innan inmutning sökts. Att inmutning söks av privatpersoner som gjort fynd är numera mindre vanligt men förekommer dock aUtjämt i en del fall.

Inmutningscirklarnas ringa storlek i förhållande tUl de undersöknings­områden som krävs vid modem malmletnmg har föranlett att prospektö-rerna i betydande omfattnmg lagt ut sammanhängande komplex av in­mutningar. I några faU har lagts ul massinmutningar som förberedelse för regionalprospektering.

Det alldeles övervägande antalet inmutningar upphör vid undersök­ningstidens utgång utan att leda tUl utmålsläggning. Ofta kan inmutaren genom markundersökningar på ett relativt tidigt stadium av undersök­ningstiden konstatera all han inte har anledning att fortsätta undersök­ningarna inom inmulningsområdet. A andra sidan har i åtskilliga fall den nuvarande normala undersökningstiden tre år av olika anledningar befunnits otiUräcklig. Inmularna har sålunda i ganska stor utsträckning begärt och fått förlängning av undersökningstiden eller företagit om-mutning.

 

Prop. 1974: 32                                                                     37

8 Utvecklingen i fråga om utmålen

En redogörelse för tiUämpningen av gruvlagens regler om föratsätt­ningama för erhållande av utmål m. m. finns i betänkandet s. 88—100. Utredningen sammanfattar vad den erfarit i denna del på följande sätt.

Gmvlagens regler om förutsättningarna för utmålsläggning och om ulmåls storlek tillämpas liberalt i praktiken. Blollningar som uppkom­mit genom mindre sprängning (s. k. skärpningar) eller naturlig blotl-ning godtas som bevisning om malmförekomst, liksom malmblottning genom ett borrhål per utmål i förening med en geofysisk indika­tionskarta. Krav upprätthåUs ej att en påvisad fyndighet skall framstå som sannolikt brytvärd under rådande malmkonjunkturer. Om en fyn­dighets horisontella sträckning är nöjaktigt påvisad, beviljas i allmänhet utmål med maximislorleken 16 hektar, även om utredningen är ofull­ständig beträffande malmens sido- och fältslupning eller dess djup­gående. De nuvarande bestämmelserna gör del ibland omöjUgt att an­passa ett utmål efter fyndighetens sträckning. För all skydda s. k. donlägiga malmer (malmer som har en viss lutning) med relativt flack sidostupning och stor längd i stupningsriklningen krävs ofta att flera utmål läggs ut, med därav föranledda borrningskostnader.

Antalet utmål utgjorde vid årsskiftet 1967/1968 omkring 5 000. Av dessa hade endast 691 eller 13,8 % lagts enhgt 1938 års lag. På grand av den år 1938 höjda maximislorleken för utmål svarade dessa utmål dock för 27,5 % av den utmålslagda arealen i landet. Övriga utmål har lagts ul enligl äldre lagstiftning.

Utmålens ringa storlek i förhållande till malmernas utsträckning har lett till att ulmålen i stor omfattning koncentrerats i sammanhängan­de utmålskomplex. Antalet utmålsenheler — enstaka utmål eUer sam­manhängande fält — utgör omkring 900. Av samtliga utmål är normalt endast omkring 10 % under br34ning. Orokring 30 % ingår dock i fäll i drift.

De befintiiga cirka 5 000 ulmålen är fördelade på omkring 150 olika förelag och personer. Av ulmålen disponerade staten och cirka 10 större enskilda braks- och gruvföretag den 31 december 1967 tillsam­mans över cirka 4 500 utmål — varav staten och statsägda företag 1 084 — eUer 90 % av samtliga utmål. Av återstoden tillhörde 150 ut­mål mindre gravägare som bedrivit brytning under senare lid, 52 ut­mål ett enskilt bolag och cirka 330 strödda utmål ungefär 100 olika ägare.

Större delen av utmålen är som förat framgått iiite i drift. Beträffande skälen till att vilande utmål försvaras har närmare upplysningar inhäm­tats dels i fråga om statens utmål och dels från fem större enskilda grav­företag. Beträffande de fyra i gruppen ingående enskUda förelag som f. n. bedriver gruvbrytning ingår meUan en tredjedel och en fjärdedel

 

Prop. 1974: 32                                                         38

av företagens utmål i utmålsfält under bearbetning. I det närmaste lika många betecknas av företagen som reserver för järn- och metallverk samt befintliga gravanläggningar som tillhör företagen. Dessa utmål avses i aUmänhet bh föremål för brytning inom överskådlig framtid. Ett betydande antal utmål betecknas av förelagen såsom utmål avsedda för självständig brytning vid lämplig konjunktur. En annan grapp utmål företrädesvis belägna inom främmande förelags "intressesfär" anses ut­göra lämpliga bytesobjekt. Som utmål av tvivelaktigt värde eUer sekun­därt intresse karakteriseras totalt cirka 300 utmål. Dessa har till stor del kommit i företagens hand i samband med braksförvärv i senare tid. Företagens undersöknings- och prospekteringsverksamhet är främst in­riktad på gravfält som betecknas som reserver eller avses för självstän­dig brytning. Det femte företaget i gruppen bedriver f. n. inte någon gruvbrytnuig och endast obetydligt undersökningsarbete. På de staten tillhöriga utmål som inle ligger i fält under brytning anses gmvdrift inte lönsam f. n. I fråga om dessa och övriga vUande utmål i landet utanför driftsfält är aktiviteten i allmänhet tämligen låg. I många fall torde några rationella skäl för bibehållandet av utmålen inte kunna åberopas.

9 Splittring av rätten till fyndigheter inom samma malmtrakt

Utredningen har ulfört en undersökning rörande splittring av rätten tUl fyndigheler inom samma malmlrakt. Härvid har framkommit i hu­vudsak följande.

Inom Norrboltenregionen behärskar staten nära nog fullständigt järnmahnstUlgångama och kan genom utnyttjande av hälflenandel i när­liggande privatägda utmål åstadkomma en arrondering i den mån delta skulle vara tiU fördel vid driften. Beträffande sulfidmalmerna har Boli­denbolaget i egenskap av exploatör och utmålsägare en dominerande ställning. I fråga om grafilfyndigheter är ägarbUden mera splittrad. Sulfidmalmsfyndigheterna i Skelleftefället är uppdelade meUan staten och Boliden på ett sätt som inte synes ha utgjort något hinder för ra­tionell gravbrytning och malmbehandling. Inom Bergslagen är de gravrältsliga förhållandena mera komplicerade, beroende på samban­det med den historiska utvecklingen. Inom de utmålsfält som är under brytning förekommer ulmålssplitlring av i aUmänhet obetydlig omfatt­ning i inemot tio fall. Det stora flertalet övriga utmål i Bergslagen in­går antingen i äganderättsligt enhetiiga komplex eller utgörs av avsides hggande ströutmål med små malmtiUgångar. Återstoden cirka 600 utmål fördelar sig på ett 80-tal fält med mer eller mindre splittrade ägande­rättsförhållanden. Bland dessa fält synes fömtsättningar för exploate­ring inom överskådhg tid möjhgen finnas inom något tiotal fält.

I fråga om inmutningsverksamhelen förekommer någon anmärknings-

 

Prop. 1974: 32                                                                     39

värd splittring i huvudsak bara i Bergslagen. Man kan där leta fram ett betydande antal fall där kollisioner mellan inmutningar och utmål åt­minstone teoretiskt erbjuder förutsättningar för framtida konflikter. En utförligare redogörelse finns i betänkandet s. 101—106.

10 Medel att tillgodose det allmännas intresse inom gruvnäringen

Utredningen behandlar i betänkandet s. 107—114 frågan vUka medel som f. n. finns all tillgodose det allmännas intresse att kunna öva elt direkt inflytande över mineraltillgångarnas exploatering i syfte alt ut­nyttja eller reservera dessa för ändamål som samhället vUl främja samt del sätt på vilket dessa medel hittills utnyttjats. Sammanfattnings­vis framgår av utredningens redogörelse följande.

De viktigaste medlen som samhället har för all tillgodose sina intres­sen är kronoandelen och stalsgravefältsinslitutel.

Vid 1967 års utgång hade staten anmäld eller latent kronoandel eUer var själv inmulare beträffande 13,8 % av samtliga utmål. Räknat efter arealen läckte de ifrågavarande ulmålen 27,5 % av den totala ulmåls-lagda arealen. Anmälan lUl begagnande av kronoandel har hittills aUtid skett i samband med alt andelen utarrenderats till inmutaren. Begagnan­de av kronoandelen som ett instmment för alt i egen regi få till stånd viss malmbrytning har inle förekommit. I ett fall har staten avstått från kronoandelen.

Till skydd för statiiga malmtiUgångar har utlagts 16 stalsgravefält, varav 14 i Norrbotten och 2 i Västerbollen. Inom stalsgravefält ligger bl. a. gruvorna i Kirana, Svappavaara och Malmberget samt Stekenjokk-fällel. Bortsett från arbetena inom dessa fält saml undersökningar som utförts inom ramen för den av 1963 års riksdag beslutade malminven­teringen i Norrbotten har aktiviteten inom slatsgravefälten hittiUs va­rit ringa.

I fråga om järnmalmslillgångarna i Norrbotten har staten en domi­nerande ställning genom sitt stora utmålsinnehav samt innehavet av riksgränsbanan, som f. n. utgör den enda möjliga vägen för uttransport av malm från flertalet tänkbara produklionsställen. StäUningen har yt­terligare förstärkts genom 1963 års lag om inmulningsförbud i länet.

11 Förhållandet mellan gruvnäringen och motstående intressen

Utredningen lämnar i belänkandet s. 115—125 en redogörelse för hur konflikter mellan gravnäringen och motstående intressen f. n. löses. Härav må nämnas följande.

Konflikter av nämnda slag regleras föratom genom föreskrifter i gravlagen, av bestämmelser av förfoganderällsinskränkande eller expro-priativ natur främst i byggnadslagen (1947: 385; ändrad senast 1973:

 

Prop. 1974: 32                                                         40

312), väglagen (1971:948; ändrad senast 1972:786) naturvårdslagen (1964: 822; ändrad senast 1973: 311), vattenlagen (1918: 523; ändrad senast 1972:786) och miljöskyddslagen (1969:387; omtryckt 1972: 782). Samemas rättigheter regleras i rennäringslagen (1971: 437; ändrad senast 1972: 726). Gravinnehavare torde i princip vara underkastad så­dana föreskrifter angående markens användning, som ges enligl nämnda lagstiftning, i samma utsträckning som fastighetsägare och andra inne­havare av rättigheter beträffande marken. Å andra sidan föreligger inle hinder mot inmutning eller utmålsläggning i annan mån än som följer av gruvlagens bestämmelser om inmutningshinder.

I dagens samhälle påverkas tiUkomsten och utnyttjandet av gruvrät­tigheter även av de instrument som används i den allmänna sam­hällsplaneringen. Bebyggelseplaneringen genom instituten regionplan, generalplan, stadsplan och byggnadsplan skall bygga på utredningar bl. a. rörande näringslivels och befolkningens utveckling. De tre sist­nämnda planinstitulen kan binda även utnyttjandet av gruvrättigheter. Detsamma gäller sådana med stöd av naturvårdslagen meddelade beslut vartill främst naturvårdsverkets och länsstyrelsernas planering på natur­vårdsområdet kan leda. Den kontinuerliga planeringen inom det all­männa vägväsendet sker med beaktande av näringslivets utveckling och lokalisering. Delsamma gäller kommunernas planering för bostadsför­sörjningen. En viss påverkan från samhällets sida av investeringar inom gravnäringen kan vidare ske genom lokaliseringspolitiken. Del plane­ringsråd som skall finnas i varje län, bör kunna fylla en viktig funk­tion bl. a. vid lösandet av olika samordningsfrågor i samband med gruvdrift.

12 Huvudgrunderna i utredningens förslag

12.1 Principiell målsättning

Utredningen framhåller alt Sverige är rikt på malm och att gravhan­teringen i vårt land har anor sedan medeltiden. De geologiska förhål­landena i olika delar av landet, särskilt Övre Norrland och Mellansve­rige, är gynnsamma för förekomst både av järnmalmer och sulfidmal­mer. Sverige är i förhållande till sin storlek en betydande järnmalmspro­ducent med en produktion motsvarande 4,5 % av världsproduklionen. Malmprodukternas exportvärde var för några år sedan cirka en mil­jard kr. eller ca 4,5 % av del totala exportvärdet, och dess andel av industrins totala förädlingsvärde utgjorde 3,1 %. Redan av dessa sum­mariska uppgifter framgår alt gravhanteringen utgör en för vår ekono­mi och försörjning viktig näringsgren både i och för sig och som råvara­bas för de inhemska järn- och metallverken och därpå vilande föräd­lingsindustri. Trots den på senare tid starkt skärpta konkurrensen från

 

Prop. 1974: 32                                                        41

nya transoceana malmfyndigheter anses ekonomiska förutsättningar fin­nas för att järnmalmsproduklionen skall kunna vidmakthållas och ytter­ligare ökas. Prognoserna på sulfidmalmssidan är enligt utredningen inte ogynnsamma. Ett nödvändigt villkor för fortsalt produktion och expan­sion på längre sikt är, anför utredningen, att den för brytningen erfor­derliga malmbasen vidgas genom prospektering efter nya mineralfyndig­heler och ytterligare undersökningar av nu blott bristfälligt kända mal­mer.

Utredningen framhåller i fortsättningen alt del allmänna ekonomiska intresset och inte mer teoretiska tankegångar varit dominerande vid ut­formningen av den senare svenska gruvlagstiftningen. I sitt år 1927 framlagda yttrande angående allmänna principer för en ny gravlagslifl-ning uttalade socialiseringsnämnden all ingen annan grundsats än del allmännas bästa fick vara avgörande för den inriktning som borde ges åt en lagstiftning på detta område. Nämnden tiUade:

Folkhushållels välfärd är prövostenen för i vilken grad utrymme inom en dylik lagstiftning bör givas ål de skilda grupper, vilka ha eller anses ha speciella intressen all bevaka inom gruvbanteringen. Staten, inmutaren och jordägaren ha från denna utgångspunkt sett inga anspråk på all ovägda få laga plats bland dem, som skola omhänderhava denna del av näringslivet. I den mån de äro nyttiga och nödiga för gravnäringen i den meningen, alt deras insatser öka de fördelar folkhushållet kan utvinna ur densamma, må de beredas inflytande över den; i den mån åter del kan visas, all en faktor upphört all ha betydelse för näringen eller att en ny tillkommit, bör detta återspeglas i den nya lagstiftningen.

Utredningen har funnit alt den allmänna inriktning för gruvlagstift­ningen som socialiseringsnämnden angett fortfarande är aktuell. "Inmu­taren" torde därvid få anses representera upptäckaren och gravinneha­varen. I enlighet härmed vill utredningen ange lagstiftningens huvud­syfte vara att främja prospekteringsverksamheten och befordra ett ända­målsenligt utnyttjande av naturtillgångarna, varvid som ändamål kan anges gruvnäringens utveckling och därmed folkhushållets välfärd i stort och dess planmässiga försörjning med den råvarutillgång som mal­men utgör. Lagstiftningen bör samtidigt vara sådan att en rimUg avväg­ning åstadkoms meUan gruvnäringens intressen och naturvårds-, vatten­vårds- och bebyggelseplaneringssynpunkter m. m.

12.2 Brister och reformbehov

Utredningen framhåller att del nu gällande gravrättsligl systemet i sina väsentiiga delar är utformat med hänsyn till förfarandet vid malm­lelning och bergsbrak i äldre tid och då rådande synsätt. De tid efter an­nan genomförda revideringarna av lagstiftningen har inte inneburit några mer betydelsefuUa ändringar i inmutningssystemets uppbyggnad. Samtidigt har, inte minst efter gruvlagens tillkomst, betydande framsteg

 

Prop. 1974: 32                                                         42

gjorts i fråga om prospeklerings- och gruvbrytningsteknik och en snabb omvandling ägt ram på olika samhällsområden. Mot denna bakgrund vore det enligt utredningen närmast egendomligt om gruvlagstiftningen skulle framstå som ändamålsenlig med hänsyn tUl nutida krav på en så­dan lagstiftning. Utredningen har också vid sin kartläggning av gravnä­ringen kommit fram tUl att den nuvarande regleringen, även om den i många stycken fungerat väl, lett till mindre tillfredsställande resultat i vissa hänseenden. Även på åtskiUiga punkter där detta inte är fallet framstår lagstiftningen för utredningen som föga tidsenlig.

Utredningen framhåller alt de nuvarande inmutningarna företrädesvis är lämpade för att bereda enskilda personer och företag, som inom ett begränsat område gjort iakttagelser tydande på malmförekomst, tiUfälle att framför allt genom grävning, sprängning och borrning göra under­sökningar på platsen och därefter bearbeta eventuellt påträffade fyndig­heter. Numera sker emellertid malmlelning till alldeles övervägande del genom alt tekniskt och ekonomiskt välrastade förelag — inkl. SGU — systematiskt genomsöker stora arealer med vetenskapliga undersök­ningsmetoder. Malmlelningsleknikens utveckling har medfört behov av stora undersökningsområden. Behovet läcks i praktiken genom utlägg­ning av mer eUer mindre sammanhängande komplex av inmutningar. Det innebär emellertid en opraktisk ordning och onödigt besvär både för myndigheler och gruvföretag alt flera tiotal inmutningar skall be­höva utiäggas vid en normal lokalprospeklering.

För alt genomföra en rationell lokalprospeklering krävs enligl utred­ningen i regel betydande tekniska och ekonomiska resurser. Kostna­derna är merendels av sådan storleksordning att arbetena knappast kan genomföras av elt enskilt företag om vederbörande inte kan påräkna viss företrädesrätt till fyndigheter som kan påträffas. Utredningen anser att den ensamrätt inmutningen innebär i sådana fall är motiverad från aUmän synpunkt.

Inmutningar nyttjas emellertid i praktiken inte enbart som skydd för rationell lokalprospeklering. Det förekommer alltjämt — ehuru i ringa omfattning — all inmutningar beviljas personer som uppenbarligen sak­nar förutsättningar att bedriva ett nyttigt undersökningsarbete.

Vidare har särskilt i samband med vattenkraftutbyggnad i de norra delarna av landet i viss utsträckning förekommit att sökanden i vatten­mål tagit inmutningar inom sådana områden som avsetts att överdäm­mas utan all syftet i första hand varit att bedriva gravdrift. Genom in­mutningarna har erhållits skydd mot eventuella ersättningskrav i vatten­målet från främmande inmutares sida. Att inmutning sker i sådant syfte kan inle anses motiverat. Ytterligare har del förhållandel all inmutning kan erhållas utan prövning och till förhållandevis ringa kostnad lett till alt i en del fall såsom förberedelse för regionalprospektering tagits

 

Prop. 1974: 32                                                        43

massinmutningar, varigenom mycket betydande arealer temporärt spär­rats från undersökning av andra intressenter.

Utredningen uttalar vidare att malmlelningsleknikens utveckling har medfört att den i gruvlagen stadgade normala undersökningstiden om tre år i åtskilliga fall inte är tiUräcklig för att undersökningsarbetet skall hinna slutföras och resultaten slulbearbelas. Detta gäller inle minst un­dersökningar beträffande djupmalmer, som numera börjat få allt större betydelse. Inmutaren har därför i betydande omfattning antingen begärt och erhållit förlängning av undersökningstiden enligt 19 § gravlagen el­ler också, vilket är möjligt med nuvarande lagstiftning, mutat om samma fyndighet en eller flera gånger. Frekvensen av ommutningar är myckel hög. Även om ommulningarna i stor utsträckning tillgodosett ett legitimt behov av längre undersökningstid och trots att ommulning inle medför elt fullständigt skydd gentemot inmutning av andra, anser utred­ningen alt företeelsen inte står i överensstämmelse med syftet med in­mulningssystemet.

I åtskilliga fall förekommer, påpekar utredningen, att en inmutare medelst geofysiska undersökningar förhåUandevis snabbt konstaterar all ett inmulningsområde från hans synpunkter är ointressant. Att inmut­ningen i dylika fall likväl spärrar området för andra intressenter under­sökningstiden ut finner utredningen inte rationellt.

Vid sin kartiäggning av de gravrättsliga förhållandena har utred­ningen konstaterat att en viss — tUl omfattningen dock inte särskilt be­tydande — splittring i fråga om inmutningarna såväl mellan inmularna inbördes som i förhållande till äldre utmål förekommit framför allt i Bergslagen. Även om numera endast 1—2 % av de inmutningar som tas leder lUl utmål, föreligger i enstaka fall risk för all inmutningar i närhe­ten av andras inmutningar eller utmål kan försvåra rationell drift i framtiden. Inmutningar av flera förelag inom samma trakt kan också vara till hinder för en rationell prospektering inom området. Såvitt ut­redningen är bekant har dock några nämnvärda olägenheter i sist­nämnda hänseende inle gjort sig märkbara under senare tid.

Den ständigt fortgående utvecklingen av malmlelningslekniken har enligl utredningen lett tUl all elt område, som en gång undersökts ulan framgång, senare kan komma att genomgås på nytt både en och flera gånger med andra instrament eller på gmnd av nya uppslag beträffande tolkningen av tidigare resultat. Sedan äldre inmutningar eller utmål för­fallit förekommer del inle sällan alt fömyade undersökningar utförs av annat företag än del som verkstäUt de tidigare undersökningarna. I all­mänhet har prospektören därvid inle tillgång till de resultat som nåddes vid de äldre undersökningarna, varigenom visst dubbelarbete blir ound­vikligt. Utredningen betecknar det som en brist alt inle resultaten av åt­minstone mera kostnadskrävande undersökningsarbeten bevaras på elt betryggande sätt och står till förfogande för framlida prospeklörer.

 

Prop, 1974: 32                                                         44

Bakom den förmånsställning som det gravrältsliga systemet i skilda avseenden ger dem som letar efter mineraltillgångar ligger syftet att gravrättighelerna förr eller senare skall utnyttjas tiU gravdrifl. De ga­rantier som lagstiftningen erbjuder för att rättigheterna verkligen kom­mer till användning på avsett sätt är emellertid enligl utredningen obe­tydliga. Där en mineralförekomsl går upp i dagen eller kunnat blottas genom grävning eUer andra enklare arbeten, kan utmål i praktiken er­hållas för en ringa kostnad. Del krävs inte att den som söker utmål har tekniska och ekonomiska resurser att uppta gruvdrift. Utmål kan behål­las av innehavaren under obegränsad tid utan annan uppoffring än er­läggande av försvarsavgiflen om 20 kr. per hektar och år. Under senare lid har i genomsnitt endast omkring 10 % av landets omkring 5 000 ut­mål varit under brytning medan återstående 90 % vilat.

De ledande gravföretagens och de integrerade förelagens ulmålspoli-tik är till stor del inriktad på att genom breddning av malmbasen skapa underlag för vidmakthållande och framtida expansion av gruvdrift samt, i vad gäller de senare företagen, alt trygga tUlgången liU malm för de egna jäm- och metallverken. Med hänsyn till gravhanleringens långsik­tiga karaktär bör företagen enligt utredningens mening ha möjhghet att inom rimhga gränser reservera malm för all kunna la upp undersökning och bearbetiung av fyndigheterna när det befinns mest lämpligt från skilda synpunkter. En väsentlig förutsättning härför måste dock vara att reserveringen kan anses berättigad från mera allmän synpunkt och att möjlighet ges tiU insyn för en objektiv bedömning härav. Det har kon­staterats all i landet förekommer flera hundra äldre utmål som inle varit föremål för aktivitet under mycket lång lid och som innehavama uppen­barligen inte heller har för avsikt all undersöka eller bearbeta inom över­skådlig tid. Utredningen anser det angeläget att bättre garantier skapas för att gruvutmål kommer till användning på elt från samhällsekono­misk synpunkt godtagbart sätt saml att, i den mån så inte sker, en ut­rensning kommer liU stånd så.all områdena blir tillgängliga för under­sökning och eventuellt utnyttjande av andra intressenter.

Den med gruvlagen införda ökningen av ulmålens maximiareal från 4 till 16 hektar har enligt utredningen visat sig otillräcklig. I ett stort antal fall har det varit nödvändigt all lägga ut många utmål i sammanhän­gande fält för alt täcka det malmförande området.

Utredningen har under sitt arbete undersökt förekomsten av splittring av ulmålsrättigheler inom samma malmlrakt. Undersökningen har gett vid handen alt någon för upplagande av rationell gravdrift hindersam splittring av gruvrättigheter f. n. knappast kan sägas förekomma i Norr-botlen eller Västerbotten, bortsett från vissa f. n. inte brytvärda grafilfyndigheter i Norrbotten. Inom den mellansvenska bergslagen förekommer däremot enligl vad utredningen konstaterat åtminstone något tiotal fall där en sådan splittring är för handen. De berörda utmå-

 

Prop. 1974: 32                                                         45

len är med få undantag inte i drift. Den tidigare utvecklingen ger, anför utredningen, anledning förmoda all samverkan meUan vederbörande rättsägare i en eUer annan form kommer till stånd i flertalet fall om och när en enhetlig brytning skulle bli lönsam. För utredningen har dock på­visats faU där ulmålshavarens inställning varit till hinder för upptagande av rationellt undersökningsarbete. För att underlätta strukturrationalise­ringen inom gravnäringen behövs enligt utredningens mening lagregler som gör det möjligt att i vissa situationer framtvinga ett enhetligt ulnytl-pande av utmål som ligger nära varandra. Från dessa synpunkter är det också ett starkt önskemål att nya gravrältigheter om möjligt inte läggs ut så, alt en splittringssituation grundläggs redan från början.

Det finns enligl utredningen anledning antaga att det också förekom­mer fall där en fyndighet av andra skäl än de nyss nämnda utnyttjas mindre effektivt eller ligger obearbetad, trots att brytning skulle vara lönsam och önskvärd från allmän synpunkt. Kronoandelsinstitulel inne­bär en möjlighet till ingripande i sådana fall men har hittiUs inte begag­nats för ändamålet. Institutets användbarhet härför förringas av alt de efter den 1 januari 1940 ullagda ulmålen, vilka är de enda där kronoan­del kan finnas, ännu utgör en mindre del av utmålsbeståndel.

Vid utformningen av en ny gruvlagstiftning måste, anför utredningen, särskUd uppmärksamhet ägnas förhållandena i Norrbottens län, som i fråga om mineraltUlgångar skiljer sig från landet i övrigt bl. a. genom järnmalmslillgångarnas storlek, det stora statliga engagemanget i bryt­ningen, de stora lappländska gravsamhällenas beroende av denna samt den pågående statliga malminventeringen i länet.

Vad slutligen angår förhållandet mellan gruvnäringen och motstående allmänna intressen har utredningen funnit all den nuvarande ordningen i stort sett fungerar tillfredsställande.

12,3 Allmänna synpunkter

Utrednmgen framhåller alt malmlelning i vårt land är förknippad med särskUda svårigheter beroende på malmernas förekomstsätt. Fyn­digheterna är ofta små och svåmppläckla. För alt få fram ekonomiskt brytvärda malmförekomsler måste vanligen betydande kapital riskeras i undersökningsarbeten med tämhgen ovissa vinstutsikler. Utredningen menar därför att lagändringar, som i aUlför hög grad beskär malmlelar-nas möjlighet att få tillgodogöra sig resultatet av prospekterings- och uU' dersökningsarbeten, kan antas få en negativ effekt på det enskUda pro-spekleringsintresset. En fråga av stor betydelse när del gäUer att ta stäU­ning till vilka lagstiftningsåtgärder som bör vidtas för att komma liU rätta med bristerna i nuvarande ordning är därför i vad mån del i fram­tiden kommer att finnas behov att stimulera till enskild malmlelning.

Det material som utredningen har lagl fram angående malmletningen

 

Prop. 1974: 32                                                         46

i Sverige ger enligt utredningens mening klart vid handen att det från aUmän synpunkt är i högsta grad önskvärt att malmletningsverksamhe-ten i landet vidmakthålls och om möjligt avsevärt ökar i omfattning i jämförelse med nuvarande nivå. I fråga om järnmalm synes härvid ton­vikten i vad avser Norrbottens län ligga på behovet att vinna ökad kän­nedom om järnmalmsförekomslema i länet, så alt den förväntade ök­ningen av produktionen kan koncentreras liU malmförekomsler som med hänsyn tiU storlek, beskaffenhet, transportförhållanden och möjlig­heter till samhällsservice erbjuder de på lång sikt bästa föratsättning­ama för lönsam gruvdrift. I Mellansverige tilldrar sig utsikterna alt finna djupt liggande järnmalmer särskilt intresse. Påträffandet av nya sulfidmalmer, vartiU utsikterna bedöms relativt gynnsamma såväl i de nordliga länen som i MeUansverige, är en nödvändig fömtsättning för bibehållande och ökning av sulfidmalmsproduktionen. Särskilt vikt bör vidare tilläggas möjligheterna att påträffa fyndigheler med legeringsme­taller som nickel, molybden och volfram. Förbrakningen av dylika me-taUer stiger snabbt såväl i Sverige som i andra industriländer.

Av den under senare år bedrivna prospekteringsverksamheten har SGU kostnadsmässigt svarat ungefär för hälften och enskilda företag för hälften. Den statliga prospekteringen har hittills så gott som uteslutande avsett Norrbotten och Västerbotten. Det finns, anför utredningen, inte anledning anta alt denna aktivitet blir så omfattande att inle enskild prospektering samtidigt skulle te sig angelägen inom dessa landsdelar. I Mellansverige har någon prospekleringsinsats av betydelse från statens sida hittills inte förekommit. I fråga om den viktiga lelningen efter lege-ringsmetaUer är man med hänsyn till nuvarande prospekleringsmetoder alltjämt i viss utsträckning hänvisad till enskilda undersökningar i mindre skala. Enligt utredningens uppfattning kommer gravnäringen under överskådlig framtid att i betydande utsträckning vara hänvi­sad liU enskild prospektering för att få fram nya malmtillgångar i den takt som erfordras för näringens fortbestånd och utveckling. Vid över­vägande av reformer inom gravlagsliflningen måste därför stor vikt läg­gas vid alt behovet av stimulans blir i skälig mån tillgodosett.

Vad gäller de rättsliga utgångspunkterna för en ny lagstiftning anför utredningen alt frågan om landets mineraltUlgångar skall anses tiUhöra staten eller jordägaren numera huvudsakligen torde ha teoretiskt in­tresse. Något behov av ställningstagande i frågan från utredningens sida anses inte föreligga. Nar det gäUer grandläggandet av nya rättigheter kan enligt utredningens mening sådana frågor som angående graden av aUmänt inflytande samt upptäckarens och jordägarens ställning helt lö­sas med utgångspunkt från praktiska överväganden. Målet bör härvid kort sagt vara alt säkerstäUa en riktig avvägning mellan olUca intressen för att befordra näringens utveckling. Detta torde inte kunna ske utan att ett väsentligt intresse aUtjämt förbehåUs det aUmänna. En positiv

 

Prop. 1974: 32                                                         47

inställning från jordägarens sida är emeUertid otvivelaktigt till gagn vid prospekteringsarbetet. Jordägarens ställning bör därför enligt utredning­ens mening rabbas endast om så befinns erforderligt för all främja all­männa intressen av betydelse. Lagstiftningsåtgärder som avser bestående gravrältigheter måste givelvis utformas under skäligt hänsynstagande till dessa rättigheters innehåll.

12.4 Överväganden om införandet av ett koncessionssystem

En huvuduppgift för utredningen har varit alt i fråga om de mineral som omfattas av gruvlagen överväga en övergång från inmulnings­systemet till koncessionssystemel eller till en blandform av dessa syslem.

Utredningen sammanfattar de fördelar som brukar anföras till för­mån för en övergång från inmulningssystemet till ett koncessionssyslem i följande huvudpunkter.

1.    Del allmänna kan se till all koncession ges endast åt förelag som har tekniska och ekonomiska resurser alt bedriva rationell undersökning och bearbetning samt även i övrigt kan anses lämpliga för uppgiften.

2.    Koncessionsområdena kan ges en omfattning som är lämplig med hänsyn lUl vad som krävs för rationell undersökning och bearbetning och i överensstämmelse härmed bestämmas så att splittting förebyggs.

3.    Genom koncessionsviUkor angående omfatlnhigen av undersök­ningsarbete och biytning i förening med möjlighet tUl återkallelse vid överträdelse av föreskrifterna vinns garanti för alt koncession utnyttjas effektivt. Samma syfte främjas genom lidsbegränsning eller möjlighet alt med vissa mellanrum ompröva koncessionsvillkoren.

4.    Samhälleligt inflytande över mineraltillgångarnas utnyttjande kan säkras genom att koncession ges ål statiigt förelag eller genom konces­sionsvillkor av olika slag, t. ex. förbehåll om statligt deltagande i verk­samheten.

5.    Vid koncessionsgivning kan en samhällsekonomiskt rimlig avväg­ning mellan gruvintressel och motstående allmänna och enskUda intres­sen säkerställas såväl genom alt viss mark undantas från koncession som genom särskUda koncessionsvillkor.

Utredningen framhåller att synpunkten att gruvrättigheter bör ges en­dast åt ekonomiskt och tekniskt kvalificerade förelag givetvis väl kan tillgodoses vid elt koncessionssyslem när endast en kompetent sökande anmäler sig. Begär flera från denna synpunkt likvärdiga sökande under­sökningskoncession tUl samma område, uppkommer emellertid lätt svå­righeter för koncessionsmyndigheten att avgöra vem som enligt samhälls­ekonomiska kriterier bör erhålla koncession. Här bör rimhgen frågan till vUket förelags naturliga intressesfär området närmast hör tillmätas betydelse. Bedömningen härav måste emellertid i många fall bli utomor­dentiigt vansklig. Liknande svårigheter uppkommer när det gäUer alt

 

Prop. 1974: 32                                                         48

avgränsa områden för undersökningskoncession så att en eventuell fyn­dighet kommer att bilda underlag för en rationell produktionsenhet. Fyndighetens närmare beskaffenhet och läge är ju obekanta när under­sökningskoncession ges. Inte heller kan då med större grad av säkerhet föratses hur produktionsförhållandena i närliggande fyndigheler kom­mer att gestalla sig i den kanske avlägsna framtid då brytning på kon­cessionsområdet aktualiseras. Om sålunda ett koncessionssyslem i många faU skulle medföra svårigheter för myndigheterna alt träffa samhällseko­nomiskt riktiga avgöranden i frågan vem som bör erhåUa koncession be­träffande visst område, måste det, hävdar utredningen, allmänt te sig än svårare för presumtiva prospeklörer att förutse sina möjligheter all er­hålla undersöknings- och bearbetningskoncession på ett område. Del synes ofrånkomhgt all delta förhåUande skulle få en starkt negativ in­verkan på förelagens intresse att bedriva regionalprospektering.

Enligl utredningen är möjligheterna alt genom koncessionsvillkor i verklig mening reglera omfattningen av undersökningsarbete och bryt­ning i realiteten tämhgen begränsade. Intensiteten och metoderna i arbe­tet måste anpassas efter vad som efter hand blir känt om fyndighetens beskaffenhet och andra vid koncessionsgivningen inte kända förhållan­den. Brytningens omfattning måste nödvändigtvis bli beroende av lön­samhet och avsättningsmöjligheter. Allmänt hållna föreskrifter om att arbetet skall bedrivas rationellt torde uite vara till större nytta. Om kon-cessionsmyndighelen ansett sig kunna bestänama mera preciserade vUl­kor, lär det bh oundvikligt alt efter ansökan gång på gång ändra vUl­koren.

Alt säkerställa ett direkt samhälleligt inflytande över en malmfyndig­het genom all tilldela koncession åt statligt företag synes utredningen inte medföra särskilda problem utöver de nyss nämnda. Skall staten ha möjlighet att i samband med koncession förbehålla sig rätt till delta­gande i företaget torde, för all prospekteringen inle skall hållas tillbaka, böra krävas att de närmare villkoren härför är föreskrivna i lag eller åt­minstone kända för intresserade företag innan mera omfattande pro­spektering igångsätts. Sådana viUkor skulle uppenbarligen få utformas med varsamhet, om man vUl undvika en negaliv effekt på prospekle-ringsintressei.

De svenska malmerna, framhåller utredningen, är på grund av alt de förekommer i form av relativt många, små och svårupptäckla fyndig­heler i och för sig inte sä väl lämpade för ett koncessionssyslem. Man skuUe få ett mycket stort antal koncessionsärenden. Ett koncessionssy­stem torde fungera bäst där det med hänsyn till fyndigheternas uppträ­dande är ändamålsenligt med stora sammanhängande koncessionsområ­den.

Som en väsentlig fördel med ett koncessionssyslem har traditioneUt bettaktals möjligheterna all i samband med koncession åstadkomma en

 

Prop. 1974: 32                                                                     49

skälig, av formeUa hänsyn obunden avvägning meUan gravintresset och motstående intressen av skilda slag. Utredningen anser emellertid alt denna uppfattning i dagens samhälle inte ter sig alltigenom lika vägande som tidigare och pekar på följande förhållanden.

Till en början bör uppmärksammas att samhällets möjligheter att på­verka gruvföretagens lokalisering med hänsyn till bundenheten vid mi­neraltillgångarna är begränsade. Förläggningen av anläggningar för gruvdrift bestäms av tekniska och ekonomiska överväganden. Positivt kan frågan om bearbetning av viss fyndighet skall upptas eller inle på­verkas genom lokaliseringspolitiska medel såsom lokaliseringsstöd samt genom utbyggnad av vägar och offentlig service. En negaliv påverkan kan utövas av planeringsmyndighelema genom utfärdande av förbud enligt naturvårdslagen, fastställande av skyddsområde för grundvallen-lillgångar eller planläggning enligt byggnadslagstiftningen. Uppkommer konkurrens mellan gruvintresse och elt samhällsintresse som kräver an­nan användning av marken, t. ex. naturvårdsinlresset, bör en avvägning ske efter de skilda inttessenas tyngd. Det synes mest ändamålsenligt alt denna prövning hksom beträffande annan industri i första hand görs av samhällets planeringsorgan och inle av en gravkoncessionsmyndlghel.

Utredningen finner det vara ogörligt eller förenat med betydande svå­righeter att redan i en koncession ge bestämmelser för lösandet av koUi-sioner som i en mera avlägsen framtid kan uppkomma mellan gruvdrif­tens behov och föreliggande eller nylUlkommande motstående intressen. Även vid ett koncessionssyslem måste ofrånkomligen finnas möjhghet alt i framtiden till särskild reglering la upp såväl gruvdriftens behov all göra ytterligare intrång på motstående intressen, t. ex. genom ianspråk­tagande av naturreservat eller utsläpp av vattenförorening, som frågor att låta det etablerade gruvintressel vika för samhällsbehöv som då anses böra prioriteras, t. ex. inrättande av naturreservat. Att några fördelar skulle vinnas genom att lägga avgörandet av dyhka frågor på en grav­koncessionsmyndlghel är svårt att se. Beträffande t.ex. tillstånd tiU åt­gärder som inverkar på vattenförhåUandena torde en detaljreglering ge­nom gruvkoncessionsmyndigheten av praktiska skäl kunna betraktas som utesluten. I dagens samhälle löses enligl utredningens mening kon­kurrensfrågor som kan uppkomma mellan elt tillåtet gruvföretag och motstående intressen av skilda slag bättre genom befintliga planeringsor­gan, framför allt på länsplanet, och genom tUlämpning av gällande lag­stiftning om markanvändning än genom bestämmelser i en gravkonces­sion.

En annan viktig omständighet som enhgt utredningen talar mol över­gång tUl ett koncessionssystem avser förhållandet till beslående gruvrät­tigheter. Införs ett koncessionssystem skulle detta visserligen redan efter några år komma alt tillämpas på aU undersökningsverksamhet utanför bestående utmål. Om inle myckel radikala övergångsregler införs — vU-

4   Riksdagen 1974. 1 saml Nr 32

 

Prop. 1974: 32                                                         50

ket utredningen anser både praktiskt och principiellt olämpligt — skulle däremot undersökningsarbete efter ulmålsstadiet samt gruvdrift konrnia alt under flera decennier framåt till övervägande del alltjämt regleras enligt gravlagens bestämmelser. Tar man även i beaktande att räll tUl jordägarandel enligl äldre bestämmelser länge ännu kommer all finnas i stora delar av utmålsbeståndel, innebär det att tre olika system skulle gälla samtidigt. Även om olägenheterna härav inle får överdrivas, måste ett sådant förhållande enligl utredningens mening anses klart otillfreds­ställande från praktisk synpunkt.

Vid övervägande av frågan om införande av koncessionssystem måste, framhåUer utredningen, stor vikt fästas vid kronoandelsinstitutet. De möjligheter detta institut erbjuder tiU samhälleligt inflytande över mineraltUlgångar är unika i västerländsk gravlagstrflning. All foga in in­stitutet med i huvudsak oförändrat innehåll i elt koncessionssystem skulle innebära en dubbel belastning på gravnäringen som enligt utred­ningens mening inle gärna kan komma i fråga med hänsyn till verkning­arna på prospekteringsinlressel och gravornas intemationella konkur­renssituation.

Kronoandelsinstitutet har hittills väsentligen begagnats endast på ett av de olika användningssätt som rekommenderades i samband med in­stitutets införande i lagstiftningen, nämligen utarrendering av kronoan­delen tUl inmutaren. Detta beror enligt utredningens mening inte i första hand på att det på grund av sin konstruktion skulle vara otjänligt för andra ändamål ulan främst på alt del hittUls saknats en bestämd mål­sättning för statens verksamhet på mineralområdel och på att del cen­trala organet för förvaltningen av statens gravegendom haft begränsade resurser att föra en aktiv gravpolitik. Om en stark organisation skapas för tillvaralagande av statens mineralintressen, får del allmänna prak­tiska möjligheter att genom användande av kronoandelen främja en från samhällets synpunkt önskvärd imiktning av gruvhanteringen och av­hjälpa en del av de olägenheter som blivit en följd av det nuvarande sy­stemet. Kronoandelen kan bl. a. utnyttjas till att sätta igång undersök­ning eUer brytning på vilande utmål antingen i statlig regi eller genom upplåtelse av andelen till intresserat förelag. Vid splittrade ägarförhål­landen kan staten med begagnande av kronoandelama i närliggande ut­mål antingen själv la upp enhetiig gruvdrift eller utarrendera andelarna åt ett och samma företag i och för enhetligt utnyttjande. Genom all ut­nyttja kronoandelen på dessa sätt bör man, menar utredningen, kunna vinna åtsldUiga av de fördelar som anses förknippade med ett konces­sionssystem utan alt för den skull framkaUa de olägenheter som följer med ett sådant syslem.

Enligt utredningens mening bör även viss vikt tUlmätas det förhållan­det att man i Finland så sent som år 1965 antagit en ny gruvlag grun­dad på inmutningssystemet samt att ett i Norge i december 1967 fram-

 

Prop. 1974: 32                                                         51

lagt kommitléförslag beträffande revidering av 1842 års norska grav­lag likaledes är grundat på bibehållande av inmulningssystemet.

Utredningen sammanfattar sina synpunkter på frågan om de rådande reformbehoven bör tUlgodoses genom en övergång till koncessionssyste­mel på följande satt.

Ett koncessionssystem skuUe innebära vissa fördelar främst genom att del allmänna fick möjlighet all reservera undersökningsarbete och därmed även exploateringen av påträffade fyndigheter för därtill kom­petenta och även i övrigt lämpade företag. Utredningen anser del emel­lertid ofrånkomligt att ett koncessionssystem skulle komma all inverka starkt negativt på den enskilda prospektering som enligt utredningens uppfattning alltjämt är en viktig föratsättning för gravhanleringens ut­veckling. En koncessionsmyndighet skulle ställas inför betydande svårig­heter vid konkurrens mellan flera likvärdiga sökande eller vid pröv­ningen huruvida en viss undersökningskoncession kan vara till men för rationell brytning i framliden eller inte. Möjligheterna all genom kon­cessionsvillkor reglera omfattningen av undersökningsarbete och biyt­ning är i realiteten begränsade. Någon påtaglig förbättring av de goda möjligheter som redan finns all säkerställa elt direkt statligt infly­tande i nya gravförelag skulle inte vinnas. När del gäller att inordna un­dersökning och gruvdrUit i den allmänna samhällsplaneringen samt alt lösa konflikter med gruvdriften motstående intressen synes övergång till ett koncessionssystem inte innebära någon fördel i jämförelse med nuva­rande ordning, enligl vilken gravdrifl i samhällsplaneringen och vid konkurrens i fråga om markanvändningen i stort sett likställs med anr nan industriell verksamhet. Snarare kan befaras all en särskild konces­sionsprövning beträffande undersökning och bearbetning kan försvåra den samlade bedömning som eftersträvas inom samhällsplaneringen. In­förande av ett koncessionssystem skulle medföra att det blev nödvändigt att tillämpa flera syslem samtidigt under en mycket lång övergångstid, vilkel uppenbarligen skulle medföra praktiska olägenheter. Om, såsom utredningen föratsätter, föreliggande planer att aktivera statens gruvpo-lilik och organisatoriskt stärka förvaltningen av den statiiga gruvegendo­men förverkligas, ger kronoandelsinstitutet det allmänna väsentliga möj­ligheter att påverka gruvnäringens utveckling i en från samhällets syn­punkt önskvärd riktning. I de två övriga nordiska länder där gruvdrift förekommer, Finland och Norge, har nyhgen manifesterats att inmul­ningssystemet skall bibehållas.

Utredningen anser sig på de anförda skälen inte kunna förorda över­gång till ett renodlat koncessionssyslem.

 

Prop, 1974: 32                                                                      52

12.5 Utredningens förslag

Utredningen har kommit till uppfattningen att bristerna hos inmut­ningssystemet i dess nuvarande utformning bör avhjälpas genom att par­tiella reformer med vissa koncessionspräglade inslag vidtas inom ramen för inmulningssystemet. Elt förslag tUl ny gravlag, innefattande ett så­dant "blandat system", har utarbetats av utredningen. Förslaget upptar följande huvudgrunder.

Utredningen anser all det för alt den enskilda prospekteringsverksam­heten skall vidmakthållas i den omfattning som är önskvärd från allmän synpunkt är angeläget all,i princip upprätthåUa den fria inmutningsrät­ten och den därmed förenade rätten för inmulare att under vissa förut­sättningar tillgodogöra sig av honom påträffade mineralfyndigheler.

Storleken och formen av området för en inmutning bör enligt försla­get anpassas lUl den modema malmlelningslekniken och tUl vad som från ändamålssynpunkl bör vara inmutningens huvudfunktion. Inmut-nmgens huvuduppgift bör enligl utredningens mening vara alt bereda skydd för investeringar i undersökningsarbeten i form av ensamrätt till fyndigheler som påträffas vid undersökningarna. Sådant skydd bör i princip utformas närmast med tanke på undersökningsarbeten som nor­malt drar en tämligen hög kostnad per arealenhet, dvs. vanligen s. k. lo­kalprospeklering. Utredningen föreslår från dessa utgångspunkter och på grundval av beräkningar rörande lokalprospekteringens behov m. m. alt inmutningsområde skall omfatta högst 100 hektar och alt något krav på bestämd form hos inmutningsområde inte skall upprätthållas.

Bestämmelserna om den normala undersökningstidens längd bör en­ligt utredningen bättre avpassas efter det faktiska behovet. I denna del föreslår utredningen dels att seriösa gruvföretag skall kunna utsträcka undersökningstiden till sex år ulan prövning av behovet och dels att det skaU vara möjligt att efter två år avslå från en inmutning.

Utredningen anser del angelägel att man genom olika åtgärder söker uppnå alt inmutningar utnyttjas för intensivt undersökningsarbete och inte bibehålls längre än som är nödvändigt för detta ändamål. Även den föreslagna utsträckningen av undersökningstiden gör dyhka åtgärder be­hövliga.

I detta syfte föreslår utredningen tiU en början att den nuvarande an­sökningsavgiften vid inmutning om 10 kr. höjs tUl 100 kr. samt att in' mutaren skall utge per år och areal beräknade inmutningsavgifter som efter vissa år utgår med förhöjt belopp.

Dessa åtgärder samt den skärpning av beviskraven vid utmålsläggning som utredningen enligt vad som framgår i det följande föreslår kommer enligt utredningens uppfattning alt avsevärt minska risken för all gruv­rättigheter upplåts åt personer eller förelag som saknar tekniska och ekonomiska förutsättningar att bedriva ett ändamålsenligt undersök-

 

Prop, 1974: 32                                                         53

nings- eller gruvarbete eller som uppenbarligen inte har för avsikt alt ut­föra sådant arbete. Avsaknaden av varje möjlighet lUl kompetenspröv­ning framstår för utredningen som principiellt otiUfredsstäUande. Utred­ningen har emellertid förkastat tanken att införa kompelensprövning i omedelbart samband med ansökan om irmiutning och utmål. Vad först gäller inmutningar föreligger enligl utredningen betydande svårigheter att i samband med inmulningsansökan pröva en sökandes kompetens alt företa ett ändamålsenligt undersökningsarbete. Främst sammanhänger detta med alt omfattningen av de krav som bör ställas på arbetet i stor utsträckning beror på fyndighetens beskaffenhet. Denna är på detta sta­dium okänd både för sökanden och bergmästaren. Vad utmålslägg-nmgen beträffar innebär den skärpning av kraven på bevisning om malmförekomst som utredningen föreslår alt betydande resurser i all­mänhet krävs för utmålsläggning. Därtill kommer all staten normalt blir hälftendelägare och därmed innehavare av brylningsvitsord i nya utmål. Del kommer således, påpekar utredningen, oberoende av inmularens kompetens alltid alt finnas en delägare som har resurser att ta upp bryt­ning.

Utredningen föreslår att frågan om kompelensprövning löses på det sättet all förlängning av undersökningstiden utöver två år skall kunna vägras, om sökanden uite utfört något ändamålsenligt undersökrungsar-bete och det finns anledning antaga att han inle heller kommer alt be­driva sådant arbete. Härigenom blir det, anför utredningen, möjligt all hindra personer eller förelag, som saknar förutsättningar all ulföra ett rationellt undersökningsarbete eller som uppenbarhgen inte har för av­sikt att bedriva sådant arbete, från alt i spekulativt syfte under en längre lid undanhålla markområden från undersökning av kompetenta pro­speklörer. En kompetensprövning på delta stadium är lättare att prak­tiskt genomföra. Samtidigt bibehålls möjligheten för enskilda personer att skaffa sig ett visst skydd för av dem påträffade fyndigheler, av värde exempelvis vid förhandlmg om överlåtelse av fyndet tUl gravförelag.

Som en ytterligare åtgärd för alt hindra missbruk av inmulningssyste­
met förordar utredningen införande av förbud mot ommutning. Inmut­
ning bör sålunda inle ulan dispens få företas på område som under året
närmast före inmutningsansökningen omfattats av inmutning eller ut­
mål. Härigenom skapas garanti mot att inmutningar, såsom nu sker i
stor omfattning, bibehålls under mycket lång lid utan prövning av beho­
vet.                                               '

Även i fråga om utmål är del enligt uttedningen angeläget alt genom lagstiftningsåtgärder söka uppnå all rättigheterna utnyttjas för sitt syfte och inte bibehålls längre än som med hänsyn härtill är försvarligt.

Med hänsyn till de möjligheter som kronoandelsinstitutet erbjuder när det gäller all få liU stånd ett ändamålsenligt utnyttjande av utmål för­ordar utredningen all institutet bibehålls. Mot bakgrunden av att staten

 

Prop, 1974: 32                                                         54

endast i ett fall avstått från kronoandel i utmål föreslår utredningen en förenkling av reglema på området innebärande i huvudsak att kronoan­del i princip skall uppkomma automatiskt i och med utmålsläggningen.

Uttedningen påpekar alt del som en brist hos kronoandelsinstitutet stundom framhållits att del inte ger det allmänna möjlighet att hindra exploatering som bedöms olämplig från samhällsekonomisk synpunkt. Behovet av en dylik möjlighet är enligt utredningen obetydligt. Om ett sådant behov någon gång skulle yppas, torde de möjligheter till ingri­pande som ges genom allmänna förfogandelagen och de medel i övrigt som samhället redan nu förfogar över vara till fyllest. Viss, låt vara be­gränsad, möjlighet i detta hänseende ger också bestämmelserna i nuva­rande gruvlag om misshushållning med malm, vilka enhgt förslaget skall bibehållas.

Vad gäller reglema om samäganderätt föreslår utredningen i syfte alt stimulera delägarna i samägt utmål till aktivitet att varje delägare i så­dant utmål skall kunna påfordra att få del av resultatet av undersök­ningsarbeten som annan delägare utfört på utmålet. Denna rätt föreslås bli förbunden med slcyldighel för passiv delägare alt, om han sedermera tar aktiv del i gruvföretaget, efter sin andel utge ersättning för kostna­derna för sådana efter utmålsförrättningen utförda undersökningsarbe­ten som är nödiga eller nyttiga för fortsatt undersökning eller gruvdrift.

I övrigt har utredningen ansett all frågan om en mera genomgripande revision av kronoandels- och samäganderättsreglerna bör anslå t. v. och bli beroende i första hand på de erfarenheter som kan vinnas vid en aktiv statlig gruvpolitik. Utredningen har härvid anfört i huvud­sak följande. Samäganderättsreglerna har betydelse främst när det gäller förhållandet mellan staten som innehavare av kronoandel och inmuta­ren. Erfarenheter av samdrift meUan staten och annan delägare saknas helt. Frågan i vad mån de nu gäUande samäganderättsreglerna tjänat syftet att fixera utgångspunkten för förhandlmgar har väsentligen prö­vats bara i samband med utarrendering av kronoandelar. Utrednmgen anser visserligen all samäganderättsreglerna inle i alla stycken är ända­målsenliga. Inom utredningen har därför diskuterats olika förslag till ändringar i dessa regler. De diskuterade förslagen har framför allt inne-håUil bestämmelser som på olika sätt inneburit ett tryck på delägare att ta ställning i frågan om han vill delta i visst arbete eller inle. Alt genom­föra sådana ändringar skulle emellertid allvarhgt kunna rubba balansen mellan delägarna på elt sätt som knappast kan överblickas ulan om-sorgsfuUa undersöknmgar grandade på konkreta erfarenheter. Något påtagligt behov av en hyreglering på området har knappast gjort sig gäl­lande. Alt skapa effektiva regler för beslutsfattandet i sammanslutning vari två parter har del med hälften vardera är i och för sig ett svårlöst problem som fordrar ingående associationsrältsliga överväganden. Ut-

 

Prop, 1974: 32                                                         55

redningen anser därför som redan nämnts alt frågan om en genomgri­pande revision av bestämmelserna bör anstå.

Ledamoten Bolding anför i en reservation alt reglema om kronoandel och samäganderäll i gruva bör vara så utformade alt de främjar aktivi­tet från såväl statens som inmutarens sida. De av utredningen föreslagna nya reglerna om kronoandel och om skyldighet för delägare alt tillhan­dahålla annan delägare undersökningsresultat m. m. är enligt hans me­ning ägnade att verka hämmande såväl på statens som på inmularens in­tresse för aktivitet på ett utmål. Han kan därför inte ansluta sig tUl ma­joritetens förslag i denna del. En eventuell reform av reglerna anses i stället böra ske efter linjer som innebär alt delägare, som i efterhand an­sluter sig till ett tidigare påbörjat arbete, skall erlägga ersättning för an­skaffad egendom eller nedlagd kostnad med 50 % förhöjning.

I avsikt att skapa garantier för all utmål utnyttjas på ett sätt som över­ensstämmer med gravlagsliflningens syfte föreslår utredningen alt en viss skärpning genomförs beträffande kraven på den bevisning angående itialmförekomst som måste presteras för att utmål skall kunna erhållas.

Mest angeläget för att uppnå detta syfte anser emellertid utrednmgen det vara all införa en ordning som gör rältighelemas bestånd under längre lid beroende av all de utnyttjas på ett sätt som gagnar gruvnä­ringen och samhället. Efter övervägande av olika altemativ, som aUa syftat till all få tiU stånd en begränsning av giltighetstiden för utmål som inte längre utnyttjas på detta sätt, har utrednmgen stannat för en lösnmg av i huvudsak följande innebörd.

Utmål bevUjas för en lid av 25 år. Kommerskollegium kan på ansökan av gruvinnehavaren förlänga utmålets giUighetstid med högst 20 år i sänder. Har sökanden under någon del av utmålets löpande giltighetstid bedrivit regelbunden gruvbrytning inom det ifrågavarande ulmålsfältel,' skall förlängning beviljas med 20 år. Sådan förlängning skall också beviljas sökanden om denne under giltighetstiden gjort un­dersökningsarbete av större omfattning inom ulmålsfältel eller där ut­fört omfattande tillredningsarbeten eller anläggningar för upplagande av gruvdrift. I annat fall skall frågan om förlängning prövas med hänsyn till det allmännas intresse all främja ett ändamålsenligt utnyttjande av landels mineraltillgångar. Härvid skall särsldlt beaktas å ena sidan, om andra än gruvinnehavaren kan antas vara beredda att undersöka eller bearbeta fyndigheten och å andra sidan fyndighetens värde såsom re­serv för gruvinnehavaren tillhörigt förädlingsverk eller gruvföretag samt de kostnader denne nedlagt på utmålet eller utmålsfältet. Gruvinnehava­ren skall kunna få förhandsbesked om planerade undersökningsarbeten m. m. är tillräckligt omfattande för att kvalificera till automatisk för­längning.

Förslagel ger enligl utredningen det allmänna möjlighet all pröva hu­ruvida det från samhällsekonomisk synpunkt finns tillräckliga motiv för

 

Prop. 1974: 32                                                         56

att en gruvägare skall få bibehålla mer eller mindre vilande utmål under ytterligare en period samtidigt som gruvinnehavaren får en betydande frihet vid utnyttjandet av ulmålen och goda möjligheter till en långsiktig planering. Vid prövning av förlängningsfrågan bör enligt utredningens mening största hänsyn las till företagens behov av malmreserver för den långsiktiga planeringen. Storleken av de kostnader som lagts ned på ett utmål bör också komma med i bilden. Stor vikt bör vidare liUmätas vUka utsikter som finns att ett visst ulmålsområde kommer all undersö­kas eUer bearbetas av andra intressenter om del lämnas fritt.

Experten Fröman anför i särskilt yttrande all utredningsmaterialet enligt hans mening inte ger belägg för uppfattningen att del sätt på vil­ket utmålsbeståndet nu disponeras hämmar prospekteringen eller med­för påtagliga olägenheter som inte kan avhjälpas genom inlösen eller be­gagnande av kronoandel. Om en ytterligare möjlighet att av\'eckla en­skild gruvrätt anses påkallad bör detta inte ske genom generell lidsbe­gränsning ulan genom en utvidgad inlösenrätt, förslagsvis utformad på så sätt att innehavare av vilande utmål på initiativ av någon som förkla­rat sig beredd alt sälta i gång undersökningsarbete skulle kunna föreläg­gas att inom viss tid ta upp gravdrift eller undersökningsarbete inom ul­målet. Initiativtagaren skulle därvid erhåUa räll alt ulföra undersök­ningsarbeten samt, om dessa visade att betingelser för gruvdrift förelåg, kunna utverka rätt alt mot ersättning lösa utmålet.

Enligt utredningen bör självfallet eftersträvas att nya gruvrättigheter inle grundläggs på ett sätt som försvårar ett rationellt tillgodogörande av malmfyndigheter. Av olika skäl — främst kravet på samband mellan undersöknings- och bearbelningslillstånd, bristande kännedom om fyn­digheternas beskaffenhet och om framtida produktionsförhållanden saml intresset att ej minska prospekteringen — är del dock, anför utred­ningen, knappast möjligt att helt förebygga uppkomsten av olämplig splittring av rätten till närliggande fyndigheter. Vissa åtgärder som ver­kar i förebyggande riktning bör dock vara möjliga. I detta syfte föreslår utredningen till en början att omkring befintiiga utmål skall finnas en skyddszon om 100 meter inom vilken annan än gravinnehavaren inte utan tillstånd av denne eller kommerskollegium kan erhålla inmutning eller utmål. Vidare föreslås att maximislorleken för utmål höjs från 16 till 50 hektar och att kravel på viss form hos utmål mildras. Genom detta förslag, som bl. a. medför ökade möjligheter att i utmål täcka in en fyndighets donlägiga fortsättning på djupet, förbättras möjligheterna all genom utmålsläggning skydda all malm som kan las ul vid exploate­ring av en huvudfyndighel.

Experten Fröman anför i särskilt yttrande alt förslaget om en 100 m bred skyddszon omkring utmål enligt hans mening är orealistiskt. Höj­ningen av ulmålens maximiareal till 50 hektar ger inmularna praktiskt

 

Prop. 1974: 32                                                         57

tagel obegränsade möjligheter att skydda sina fyndigheter och deras när­maste omgivning genom utmålsläggning och utvidgning av äldre utmål. Den enda påtaghga effekten av skyddszonen torde därför, hävdar Frö­man, bli all företagen minskar på den säkerhetsmarginal som nu alllid ingår i utmålen, vilket medför minskade kostnader för utmålsläggningen och lägre försvarsavgifter.

Utredningen har under sitt arbete funnit att i Bergslagen förekommer ett inte obetydligt antal fall där i huvudsak äldre utmål avseende närbe­lägna fyndigheter är uppsplittrade på flera händer på sådant sätt att elt rationellt utnyttjande av fyndigheterna knappast kan komma till stånd utan samverkan i någon form mellan ägarna. Viss splittring har även konstaterats beträffande några grafilfyndigheter i Norrbotten. Del finns enhgt utredningens mening knappast anledning antaga annat än att er­forderlig samverkan i flertalet fall skulle komma till stånd, om enhetiig brytning skulle bli lönsam. Beträffande nylUlkommande utmål visar er­farenheten att gruvföretagen är angelägna om att genom inmutning och utmålsläggning skydda mineraltillgångar i huvudfyndigheternas omgiv­ning. Å andra sidan, menar utredningen, är del ingalunda uteslutet alt för exploatering nödvändigt samgående beträffande äldre närliggande utmål omöjliggörs genom motstånd från någon utmålsägare eller all nya utmål tillkommer som vållar skadlig splittring. Även om kronoandelen i en del faU skuUe kunna begagnas för all uppnå ett gemensamt tillgodo­görande, är denna utväg stängd i fråga om utmål som inte tiUkommit enligt 1938 års gruvlag och kan i fråga om nya utmål av olika skäl inle alltid användas för detta ändamål, t. ex. därför all andelen redan är ut­arrenderad eller därför att en tilltänkt exploatör inte godtar arrende av kronoandelar som tillräckligt säker grandval för verksamheten. Utred­ningen föreslår därför alt regler införs som gör del möjligt alt tvångsvis sammanföra ulmålsrättigheler avseende samma fyndighet eller närlig­gande fyndigheler. Utredningen har kommit till uppfattningen att detta bör ske genom att regler om inlösen av närbelägna utmål införs. Om så­dana utmål är i olika innehavares hand och ett gemensamt utnyttjande av ulmålen innebär väsentlig teknisk och ekonomisk fördel, skall Kungl. Maj:t enligt förslaget kunna berättiga den som innehar minst hälften i ett av utmålen alt hilösa ett eller flera av de övriga ulmålen med vad där­till hör eller delägares andel i sådant utmål (arronderingsinlösen). En förutsättning härför är dock alt åtgärden är till gagn från allmän syn­punkt och erforderlig för all få tUl stånd ändamålsenlig gruvdrift. Enligl förslagel gäller vidare att utmål inte får lösas om det är föremål för re­gelbunden gruvbrytnmg eller ingår i utmålsfäll där utmålets innehavare bedriver sådant arbete. Vill flera lösa skall den ha företräde som bedöms ha de bästa förutsättningarna att idka gruvdrift pä platsen.

Utredningens förslag till bestämmelser om arronderingsinlösen är inle enhäUigt. Ledamoten Bolding anför i en reservation bl. a. att införandel

 

Prop. 1974: 32                                                         58

av en möjlighet att i vissa situationer tvångsvis sammanföra gruvrättig­heter avseende närbelägna fyndigheter även enligt hans mening i vissa fall skuUe kunna vara ägnat att främja en strukturrationalisering inom gruvnäringen. En bestämd föratsättning härför är dock enligt reservatio­nen att sådana regler kringgärdas med modifikationer och villkor på så­dant sätt alt gruvägarna inte kommer alt känna osäkerhet beträffande den framtida giltigheten av de gravrättigheter på vilka investeringarna i undersökningar och anläggningar baseras. För alt inlösen skall kunna medges bör enligt Boldings åsikt utöver vad majoriteten föreslagit bl. a. ställas följande krav. Endast den som framstår såsom en aktiv huvuddel­ägare inom ett utmålsfält bör vara berättigad alt få inlösa utmål inom fältet. Den lösandes utmål måste i storlek eller betydelse överväga det utmål som avses för inlösen. Begäran om inlösen måste omfattas av samtiiga delägare i del utmål till vars förmån inlösen söks. Vidare bör inlösenbeslulet inle få träda i kraft förrän viss, ganska lång lid förflutit från beslutet, allt i syfte att möjliggöra frivilliga uppgörelser. Utmål, som existerar vid den nya lagens ikraftträdande bör slutligen inte få lö­sas förrän viss tid förflutit från ikraftträdandet.

Vissa betydelsefuUa fall där allmänna synpunkter av särskild styrka talar för att inlösen bör kunna ske nås enligl utredningen inle av de föreslagna reglema om inlösen i arronderingssyfle. Ett sådant fall är att ett oekonomiskt utnyttjande av en fyndighet leder till att en gruva som har betydelse för ett samhälles existens eller många människors försörj­ning läggs ned, trots att lönsam brytning åtminstone på sikt skulle vara möjlig vid mera rationell drift. Avsaknaden av möjligheter till samhälle­ligt ingripande för alt få tUl stånd sådan brytning kan, anför utred­ningen, i sådana och liknande fall framstå som en allvarlig brist. Ut­redningen anser att del i annan lagstiftning finns exempel på all tvångs-ingripande i likartade situationer kan tiUåtas. Jämförelser kan sålunda göras med bl. a. reglerna i 1 kap. 14 § vattenlagen om ianspråktagande av annan liUhörig vattenkraft och bestämmelserna i den numera upp­hävda lagen (1947: 290) om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegen­dom. Utredningen föreslår att Kungl. Maj:l med riksdagens samtycke skaU i situationer av detta slag kunna förordna att utmål med vad där­till hör skall mol lösen avstås till den Kungl. Maj:l bestämmer. Som vUlkor för inlösen uppställs enligt förslaget att det bedöms vara av synnerhg vikt från allmän synpunkt att viss mineralfyndighel undersöks eller bearbetas eller att fyndighet utnyttjas på annat sätt eller i större omfattning än tidigare och att därigenom dessutom vinns väsentlig teknisk och ekonomisk fördel. En förutsättning för inlösen skall vidare, liksom i fråga om arronderingsinlösen, vara att det avsedda syftet inte kan vinnas på annat sätt, t. ex. genom utnyttjande av kronoandelen eller genom frivUlig överenskommelse. Utredningen räknar med att de föreslagna bestämmelserna om inlösenrätl inte behöver tUlämpas annat

 

Prop. 1974: 32                                                         59

än i rena undanlagsfall. Deras blotta existens kan enligl utredningen väntas underlätta den nödvändiga strukturrationaliseringen inom grav-hanleringen.

Ledamoten Bolding har även på denna punkt anmält avvikande me­ning. Han anför i en reservation alt de föreslagna reglerna skuUe skapa en osäkerhet inom gruvnäringen som skulle kunna få allvarliga konse­kvenser när det gäller framtida investeringar. Han far därför avstånd från förslagel i denna del.

Bestämmandet av ersättning för gruvrätt som avslås genom inlösen erbjuder enligt utredningen särskilda problem med hänsyn till svårighe­ten all uppskatta en fyndighels värde innan mycket dyrbara undersök­ningar gjorts och eventuellt även brytning pågått en lid. Utredningen föreslår i denna del regler som innebär att löseskiUingen i vad avser själva fyndigheten skall bestämmas såsom en årlig avgäld, om den som avstått ulmålet begär det och del inle är uppenbart att utredningen är tillräcklig för slutlig prövning av ersättningsfrågan. Avgälden skall be­stämmas dels såsom en fast årlig avgift och dels som en produktionsav­gift beräknad i förhåUande till mängden eller värdet av de mineral som uppfordras. Från produktionsavgiften för visst år får avdragas den fasta avgiften för året. Grunderna för avgälden fastställs för 20 år i sänder. Dessutom föreslås att vardera parlen under vissa förutsättningar skall äga påkalla att avgälden skall upphöra och ersättning för rättighetens återstående värde slutligt bestämmas att utgå med ett engångsbelopp. Vidare föreslås att den som tvångsvis får avslå från en gravrältighet normalt garanteras viss minimiersätlning avseende nedlagda kostnader för jordlösen m. m. saml för undersökningsarbeten, tillredningsarbeten och anläggningar, i den mån dessa är tiU nytta för den lösande.

Beträffande förhållandena i Norrbottens län framhåller utredningen att det med hänsyn till den roll gruvdriften vid Kiruna och Malmberget kommit att spela för dessa samhällen och för länels näringsliv över hu­vud är angeläget att brytningen sker inle uteslutande med utgångspunkt i ett rent företagsekonomiskt betraktelsesätt utan att gruvdrift och undersökningar för framtagande av nya malmreserver sker under hän­synstagande till de föratsättningar som på lång sikt kan föreligga för samhällsbUdning och sysselsättning. Från dessa synpunkter är del enligt utredningens mening viktigt all i varje fall rätten till fyndigheler som brylningstekniskt bör tillgodogöras i anslutning till de existerande anläggningarna förbehålls staten eller organ över vilka staten har ett vä­sentligt inflytande. Del synes vidare utredningen naturligt all staten till­försäkras bestämmanderätt bl. a. i fråga om de fyndigheler som påträf­fas vid den pågående malminventeringen. Att hindra en olämplig upp­splittring av sådana fyndigheler var huvudmotivet för det gällande tem­porära inmulningsförbudet i Norrbotten. Samtidigt är del emellertid ett betydande allmänt intresse all ytterligare eftersökande av i första hand

 

Prop. 1974: 32                                                         60

sulfidmalmer och legeringsmalmer kommer till stånd i Norrbotten. Ett koncessionssystem för Norrbotten eller elt fortsatt långvarigt inmul­ningsförbud med dispensmöjligheter skulle enligl utredningen otvivelak­tigt minska de enskUda gruvföretagens intresse för prospektering i länet. Enligl utredningens mening väger fördelarna med att i princip upprätt­hålla den fria inmulningsrätten i Norrbotten tyngre än de skäl som kan andras för all tiUförsäkra de statliga gruvintressena där ett starkare skydd än utredningen antytt. Utredningen föreslår att inmutningsförbu­det i Norrbottens län bibehålls under en övergångstid. På så sätt får de statliga organen möjlighet all genom utmålsläggning eller utvidgning av utmål enligt de av utredningen föreslagna bestämmelserna tUlförsäkra staten rätlen till sådana fyndigheter som enligl vad utredningen nyss för­ordat bör förbehållas staten. Därefter bör de nya reglema bli fullt till-lämpliga även i Norrbotten.

Vad gäller statsgruvefältinstitiitet anför utredningen bl. a. alt den nu­varande begränsningen av institutets användningsområde till kronojord efter jordägarandelens avskaffande ter sig helt irrationell. Den ringa ak­tivitet som tidigare förekommit inom fälten synes närmast tala för alt institutet helt avskaffas. Erforderligt skydd för omgivningen lUl statliga fyndigheter bör enligl utredningens mening i första hand åvägabringas på samma sätt som i fråga om andra fyndigheter, dvs. genom inmutning och utmålsläggning saml genom skyddszonerna.

Å andra sidan, anför utredningen, har institutet mer än ett halvsekels hävd inom svensk gmvlagstiftning. Med vissa efter de ändrade förhål­landena anpassade ändringar i fråga om tiUämpningsområde och huvud­sakligt användningssyfle bör statsgruvefällinstitutet enligt utredningens mening kunna fyUa en funktion som en värdefull komplettering av de övriga reformer som utredningen föreslår i gravlagsliflningen. Dessa re­former syftar tiU att stärka garantierna för all landets mineralfyndighe­ler utnyttjas på ett från samhäUsekonomisk synpunkt riktigt sätt ulan alt för den skull de ölägenheter som ofrånkomligen är förenade med elt koncessionssyslem skall behöva uppkomma. Även om dessa reformer genomförs kan emellertid den tekniska och ekonomiska utvecklingen leda liU situationer där avsaknaden av befogenheter för det aUmänna att öva omedelbar kontroll över gravrälligheters uppkomst och ställa vUlkor för deras utnyttjande skulle framstå som en allvarlig brist från aUmän synpunkt. Som exempel på sådana situationer nämner utred­ningen all inom vissa begränsade delar av landet påvisas betingelser för förekomst av inmutningsbara mineral som av olUca skäl, t. ex. nya tekniska uppfinningar, fått vital betydelse för samhällsekonomin eller som kan få det i en avspärmingssituation och där elt vanligt inmut­nings- och utmålsförfarande inte kan anses vara lämpligt från allmän synpunkt. I ett sådant läge kan det le sig som elt angeläget samhäUs-intresse att del allmänna har möjlighet att snabbt tiUförsäkra sig en

 

Prop, 1974: 32                                                         61

mera fullständig kontroll över undersökning och bearbetning av dylika fyndigheter än vad de föreslagna reformerna tillsammans med kronoan­delsinstitutet medger.

Med hänvisning liU det anförda föreslår utredningen att statsgrave-fältinslilutel bibehålls med i huvudsak nuvarande utformning och alt tiUämpningsområdet utsträcks till all mark i hela landet. Samtidigt för­utsätter utredningen all institutet i fortsättningen företrädesvis får ka­raktären av ett beredskapsinstramenl och i princip reserveras för fyndig­heter som har sådan betydelse från aUmän synpunkt att en starkare sam­häUelig reglering än som är möjlig genom de ordinära gmvrällsliga reg­lerna bedöms som nödvändig. De nuvarande slatsgravefälten bör enligt utredningens åsikt avvecklas så snart de undersökts och fyndigheterna skyddats genom utmål.

Ledamoten Bolding anför i en reservation alt enligl hans mening statsgravefällinstilutet helt och så snart som möjligt bör avvecklas sedan inom befintliga stalsgravefält förekommande fyndigheler skyddats ge­nom utmålsläggning. Bolding anser vidare alt han inle kan biträda för­slagel alt stalsgruvefällinslilulet skall omvandlas till en sorls beredskaps-insttument och kunna användas även på enskUd mark. Enhgt hans me­ning öppnar förslaget möjligheter alt sälta gruvlagen ur spel på stora områden på annan väg än genom lagstiftning.

Även experten Fröman är kritisk mol utredningens förslag. Han an­för i särskilt yttrande all utredningen som exempel på fall där statsgra-vefältinslilulet skuUe kunna utnyttjas som ett beredskapsinstrument nämnt den tänkta situationen all inom vissa delar av landet påvisats be­tmgelser för förekomst av inmutningsbara mineral som tiU följd av nya tekniska uppfinningar fått vital betydelse för samhällsekonomin. Med hänsyn liU alt de mineral som synes komma i fråga i delta sammanhang förekommer som små, sporadiskt över hela eller stora delar av landet spridda malmkroppar, torde statsgruvefällinstitutet vara mindre väl lämpat för användning i det anförda exemplet. Redan av statlig myndig­het väckt förslag om utläggande av stalsgravefält medför såväl enligt gällande lag som enhgt förslaget automatiskt totalt inmulningsförbud, oavsett om slalsgruvefältet blir utlagt eUer ej. Vid föreslagen utvidgning av statsgravefällinstilutet kan detta, påpekar Fröman, således utnyttjas för temporär spärrning av vidsträckta områden.

När det gäUer lösandet av konflikter mellan gruvrättigheter och mot­stående allmänna och enskilda intressen anser utredningen att den nuva­rande ordningen i stort sett fungerat tillfredsställande. I denna del före­slås ändringar endast på några punkter. Sålunda har de senare årens ut­veckling inom vägbyggandet ansetts motivera att allmän väg och områ­det närmast däromkring skall vara inmutningshinder. Delsamma före­slås gäUa i fråga om allmän flygplats. Utredningen föreslår också alt in­mutningshinder skall gälla inom område med fastställd stadsplan eller

 

Prop. 1974: 32                                                         62

byggnadsplan. Vidare förordas all en reservregel infors innebärande all Kungl. Maj:t får befogenhet all förordna om dispensabelt inmutnings­förbud på område där, i andra fall än som avses med de i lagen uppräk­nade inmulningshindren, gravdrifl kan antas komma att hindra eller av­sevärt försvåra sådan förekommande eller planerad användning av mar­ken som är av väsentiig betydelse från allmän synpunkt.

Enligt en av ledamoten Bolding avgiven reservation går förslagel alt allmän väg skaU utgöra inmutningshinder alltför långt med tanke på det stora antal obetydligt trafikerade vägar av mindre god beskaffenhet som finns inte minst i Norrland. Bolding anser att tillräckliga skäl för uppta­gande av allmän väg bland inmutningshindren finns endast såvitt avser riksvägar och länshuvudvägar. Bolding har anmält avvikande mening också i fråga om nyssnämnda reservregel. Denna regel öppnar enligt hans mening möjlighet att på administrativ väg sätta gruvlagen ur kraft på betydande områden. Bolding anser sig därför inle kunna biträda detta förslag.

I fråga om inverkan på vattenstånd, vatten- och luftföroreningar samt buller till följd av gruvdrift anser utredningen det vara mest ändamåls­enligt att gruvdriften likställs med annan industri i överensstämmelse med vad som sker enligt gällande lagstiftning. På naturvårdens område er­bjuder erUigt utredningens uppfattning naturvårdslagen tillräckliga möj­ligheter att i normala fall åstadkomma behövlig avvägning mellan gruv­drift och naturvårdsinlresset. Möjligheterna att påverka gruvindustrins lokalisering genom åtgärder i samband med den allmänna samhällspla­neringen är som utredningen poängterat i annat sammanhang mycket begränsade med hänsyn till industrins bundenhet vid mineraltillgång­arna. Om förvaltningen av statens gruvegendom effektiviseras, får emel­lertid det allmänna vissa möjhgheter inte bara att påverka gruvnäring­ens straktur genom utnyttjande av kronoandelarna utan också all vid behov använda dessa som elt instrament i sysselsättnings- och lokalise­ringspolitiken samt vid den fysiska samhällsplaneringen. Frågan om bearbetning av en fyndighet kan också påverkas genom allmänna lokali-seringspoliliska medel. Möjligheterna till "negaliv påverkan" förbättras i viss mån genom förslaget att inmulningsförbud skall gälla inom detalj­planeområden.

Beträffande övergångsbestämmelserna liU den nya lagen föreslår ut­redningen att de nya reglerna i princip görs tUlämpliga också på utmål som existerar vid reglernas ikraftträdande. Vid tillämpning av de före­slagna reglerna om begränsning av ulmåls giltighetstid på sådana utmål skall dessa anses vara lagda vid den nya lagens ikraftträdande.

Ett särskilt problem i förevarande sammanhang utgör enligl utred­ningen de utmål som tUlkommit enligl före den 1 januari 1940 gällande lagstiftning. Enligt övergångsreglerna till gruvlagen tiUämpas med vissa angivna undanlag grandsalsen att bestämmelserna i äldre författningar

 

Prop. 1974: 32                                                         63

fortfarande skall gälla beträffande rättsförhållanden som uppkommit före gruvlagens ikraftträdande. Detta leder inte sällan till svårigheter när det gäller att fastställa vilka regler som gäller för ett äldre utmål. Av praktiska skäl är del önskvärt att sådana utmål i så stor utsträckning som möjligt förs in under samma bestämmelser som senare lUlkomna utmål. Utredningen föreslår alt i stället för nämnda grundsals skall gälla principen alt den nya lagens regler skall tillämpas också på dessa utmål, om annat inle uttryckligen anges.

Utredningen har övervägt möjligheten att införa regler varigenom staten skulle få räll att inträda som hälftendelägare i utmål där krono­andel saknas. En sådan ordning skulle innebära elt stort steg mot en utjämning av skiUnaderna mellan nya och gamla utmål och en bety­delsefull utvidgning av kronoandelsinstilutets användningsområde.

Inom utredningen har diskuterats såväl möjligheten att staten redan vid lagens ikraftträdande skall kunna på vissa villkor inträda som hälf­tendelägare i gamla utmål som alternativet all rätt till kronoandel införs i samband med förlängning av gUtighetstiden för sådana utmål. Bägge lösningarna möter enligl utredningen allvarliga komplikationer. Ett överförande till staten av halva gruvrälten kan rimligen inle ske annat än genom expropriation mot ersättning till rättighetsinnehavarna. Ex­propriation av hälflendelägarskap framstår inle som en särskilt rationeU anordning. Särskilda regler skulle krävas för del fall all utmål vari hälften skall avslås innehas av flera delägare. Även andra svårlösta komplikationer skulle uppkomma. Utredningen har därför inte velat förorda en sådan lösning.

Den från flera synpunkter önskvärda avvecklingen av vissa gamla utmål torde enligl vad utredningen anför komma att påskyndas genom de föreslagna tidsbegränsningsreglerna. Många utmål som i dagens läge saknar värde för innehavarna torde komma all släppas myckel snart efter lagens ikraftträdande. Nya utmål som eventuellt läggs i dessas ställe är förenade med kronoandel. Vidare skall enligl utredning­ens förslag reglerna om kronoandel och jordägaravgäld gälla beträffan­de område som genom framtida utvidgning tilläggs utmål som tillkom­mit enligt den lagstiftning som gällde före år 1940. Utredningen räknar sålunda med all de föreslagna reglerna, även utan möjlighet lUl statlig expropriation av hälflendelägarskap, tämligen snart kommer all medföra en ytterligare utbredning av kronoandelsinstitulel.

Ledamöterna af Geijerstam och Lindell anför i särskUt yttrande all åtskUligl talar för att staten genom en särskild regel i den nya gruv­lagen ges rätt all omedelbart uilösa jordägarandelen i utmål som tUl­kommit enligt före år 1940 gällande bestämmelser. De har emeUertid böjt sig för de skäl som anförts mol en sådan ordning. Däremot kan de inte finna att dessa skäl bör gälla vid den ganska avlägsna lidpunkt om mer än ett kvartssekel, då frågan om förlängning av giltighetsti-

 

Prop. 1974: 32                                                         64

den för dessa utmål aktualiseras. Även om en del av de ifrågavarande utmålen senast vid denna lidpunkt sannolikt kommer att upphöra ge­nom sonande eller avslag på framställning om förlängning, bör man vid en normal utveckling kunna räkna med att ett inte ringa antal utmål kommer all automatiskt eller fakultativt förlängas i ytterligare 20 år. Del synes mindre tillfredsstäUande att man inte i detta sammanhang skall ha möjlighet alt genom kronoandelen effeklivera exploateringen och överhuvud tUlgodose del starka allmänna intresse som här kan fin­nas. Enligt af Geijerslams och Lindeils mening bör därför i den nya gravlagsliflningen införas regler om rätt för staten att efter inlösen i samband med förlängning av giltighetstiden för dessa utmål få hälften-andel i sådana utmål där kronoandel saknas.

Med hänsyn till all de regler de två ledamöterna vill förorda får aktualitet först de sista åren av detta sekel har de avstått från all ut­forma konkreta förslag. Om deras principiella inställning godtas, bör en deklaration härom göras redan nu och i god tid före 25-årsperiodens utgång en närmare utredning komma tiU stånd om detaljutformningen.

13 Remissyttrandena

Förslaget har fått elt gynnsamt mottagande av remissinstanserna som aUmänt tillstyrker att det i sina huvuddrag läggs till grand för ny lag­stiftning.

Utredningens redogörelse för de brister och reformbehov som efter hand gjort sig gällande under den nuvarande gruvlagens tillämpning sy­nes i stor utsträckning ha godtagits av remissinstanserna. Någon princi­pieU kritik har inle heller riktals mot utredningens aUmänna deklaration att gruvlagstiftningens huvudsyfte bör vara all främja prospekterings­verksamheten och befordra ett ändamålsenligt utnyttjande av ifrågava­rande naturtillgångar.

Hovrätten för Övre Norrland konstaterar all socialiseringsnämndens år 1927 gjorda uttalande, att ingen annan grundsats än det allmännas bästa får vara avgörande vid bedömningen av den inriktning som bör ges åt en lagstiftning på detta område, fortfarande torde vara giltigt. För att svenskt bergsbrak skall kunna hävda sig i den allt hårdare konkur­rensen på världsmarknaden måste, enligt vad hovrätten vidare uttalar, största möjhga samordning och rationalisering eftersträvas. Staten bör därvid naturligen beredas rimliga möjligheter att utöva det direkta infly­tande över mineraltUlgångarnas exploatering som det aUmännas bästa kan kräva.

Svenska teknologförenlngen ansluter sig till utredningens uppfattning att nyttan för gruvnäringen, och därmed för folkhushållet, måste vara avgörande för hur de till malmfyndigheter hörande rättigheterna och skyldigheterna skall fördelas mellan upptäckare, jordägare och staten.

 

Prop. 1974: 32                                                         65

Från folkhushållets synpunkt bör man genom gravlagstiftningen söka uppnå att gruvrälterna aktivt ingår i ett samhällsnylligt program an-lingen som producerande råvamleveranlörer eller som en reserv för framtida behov. Samtidigt bör lagen enligl föreningens uppfattning driva fram en rationell prospekteringsverksamhet, som leder till ökade tiUgångar och nya utmål. En så fullständig kännedom som möjligt om landets malmtiUgångar skulle för gruvindustrins del betyda möjligheter till en säkrare långtidsplanering, vilket i sin lur innebär stabilare förelag. För övriga delar av samhället är kunskaperna likaså värdefulla, t. ex. för den s. k. fysiska planeringen som har elt starkt behov av att få veta vilka anspråk som finns på mark inom olika delar av landet. För plane­ring av fritidsområden t. ex. är det av vikt att man har kännedom om de områden som inte väntas bli berörda av gruvbrytning.

LKAB ansluter sig lUl utredningens synpunkt rörande huvudsyftet med lagstiftningen samt betecknar del framlagda förslagel rent allmänt som en med hänsyn tUl samhällsutvecklingen och den tekniska ulveck-luigen inom gruvbanteringen välmotiverad modernisering av gällande rätt. I anslutning tUl utredningens uttalanden om det framtida prospek-teringsbehovel säger sig bolaget särskilt vilja understryka hur betydelse­fuUt det är alt ökad kännedom vinns om järnmalmsförekomsterna i Norrbottens län. All brytnmg kan ske med hänsyn till malmförekoms­ternas storlek, beskaffenhet, transportförhållanden etc. torde vara en grundläggande förutsättning för gravsamhällenas bestånd och upprätt-hållandel av sysselsättningen inom länet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller likaledes hur angeläget del är för gravnäringens fortbestånd och utveckling att den nuvarande pro­spekteringsverksamheten vidmakthålls och om möjligt intensifieras. Ut­talanden av samma innebörd görs av bl. a. länsstyrelsen i Västerbot­tens län.

Den totala malmlelningsverksamhelen i landet är enligt SGU f. n. un­derdimensionerad. Mol bakgrund härav måste det betraktas som angelä­get att prospekleringen aUsidigt stimuleras. SGU konstaterar också med tUlfredsstäUelse att utredningen genomgående vid sina ställningstagan­den haft som mål alt underlätta den aktiva malmletnings- och gravhan-teringsverksamheten.

Jernkontoret betonar all gruvindustrin är en näringsgren där lagstift­ningen är mera inträngande i verksamhetens bedrivande än på de flesta andra områden. Del är därför av största vikt alt kontinuiteten i de le­gala betingelserna inle rabbas mera än vad omständigheterna och den allmänna utvecklingen kräver. Kontoret betecknar följaktiigen del som värdefullt att den nu gällande gruvlagens regler i stor utsträckning kun­nat bibehållas i förslagel.

Beträffande frågan vilka mineral som bör omfattas av en ny gruvlag framför bergmästarna i södra, västra och östra distrikten i sill gemen-

5    Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 32

 

Prop. 1974: 32                                                         66

samma yttrande den uppfattningen all uran och uranföreningar nu bör föras in under gruvlagen. Uranledningen, som åren 1961—1969 varit myckel begränsad, skulle härigenom kunna förväntas ta ny fart.

Utredningens överväganden och ställningstaganden till frågan om en övergång till ett koncessionssystem på förevarande område av gruvräl­ten har kommenterats av ett stort antal remissinstanser. Del enda ytt­rande som kan sägas innebära ett visst stöd för en sådan åtgärd har av­givits av LKAB. Bolaget uttalar sålunda att de skäl som utredningen an­fört för ett koncessionssyslem kan anses väl så starka som de skäl vilka anförts mol ett sådant system. Då bolaget trots detta biträder utredning­ens förslag sker det med kraftigt understrykande av vikten av att de koncessionspräglade inslag som utredningen föreslagit genomförs.

Mot bakgrund av antagandet att allt vidare kretsar numera torde an­sluta sig till åsikten all mineraltillgångar är så viktiga naturrikedomar att de bör ägas av staten eller att deras utvinning i varje faU bör ligga under statiig kontroU konstaterar JK, att del i förstone kan synas något förvånande att utredningen stannat för ett bibehållande av det fria in­mulningssystemet. Utredningens omsorgsfulla redovisning av de olika synpunkter som härvidlag gör sig gällande visar dock enligt JK:s me­ning tämligen övertygande fördelarna med all bibehålla den fria inmul­ningsrätten.

Kommerskollegium erinrar om del av lagrådet vid granskningen av nu gällande gruvlag gjorda ullalandet, all inmulningsrätten är en an­ordning i allmänt ekonomiskt intresse saml att dess bibehåUande i lag­stiftningen helt bestäms av lämplighelsskäl och inle av privaträltshga synpunkter. Från rättslig synpunkt står valet alltså fritt mellan ett in­mutnings- och ett koncessionssyslem. Det är enligt kollegiets mening elt allmänl ekonomiskt intresse att gruvlagstiftningen kommer att stimulera tUl aktivitet på malmletningens område. I likhet med utredningen finner koUegiet att övervägande skäl talar för all ett renodlat koncessionssy­stem skulle verka hämmande på enskUdas intresse för prospektering. In­mutningssystemet framstår däremot som elt beprövat medel att såväl främja malmlelningsverksamhelen som befordra ett för det allmänna och den enskilde ändamålsenligt utnyttjande av landets malmtillgångar.

IVA finner del myckel tiUfredsställande att inmutningssystemet bibe­hållits i förslaget till ny gruvlag. Akademui framhåller därvid att gäl­lande syslem starkt stimulerat enskild malmlelning vilkel i sin lur lett till för folkhushåUet myckel betydelsefuUa upptäckter av nya malmföre­komsler. Inmulningssystemet har även bidragit tUl att svensk malmlet-ningsleknik internationellt sett utvecklats lill| ledande ställning.

Liknande uttalanden görs av Svenska gruvföreningen, som därvid också framhåller alt del här i landet läggs ner väsentligt mer på pro­spektering efter nya malmer i förhåUande tUl produktionens värde än vad genomsmttligl är faUet utomlands. Föreningen konstaterar vidare.

 

Prop. 1974: 32                                                         67

att det för en prospektör är av avgörande betydelse att han kan vara sä­ker på att få tUlgodogöra sig resultatet av sin verksamhet. Ett konces­sionssystem skulle skapa osäkerhet i detta avseende och verka starkt återhållande på de enskUda förelagens intresse för prospektering.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller alt det torde vara av stor betydelse för gruvföretagen att del nuvarande systemet bibehålls efter­som deras verksamhet ofta bygger på kombinationen gravhanlering-pro-speklering. Förelagen måste kontinuerligt se sig om efter malmreserver för framtida behov. Inmulningssystemet synes mer än någol annat sy­slem vara agnat all underlätta denna nödvändiga planering. En övergång till ett koncessionsförfarande skulle enligt länsstyrelsens mening sanno­likt leda till en ofrihet i företagens agerande och motsvarande osäkerhet i planeringen.

En övergång till ett koncessionssyslem föratsätter enligt planverket att koncessionsmyndigheten kommer att få avgöra huravida visst gruvföre­tag kan passas in i samhällsplaneringen i stort. Den erfarenhet verket har från andra områden ger anledning till farhågor att resultatet av en sådan myndighetsprövning skulle bli att enbart gruvintressel kommer att beaktas samt att den samlade bedömning som eftersträvas i samhällspla­neringen bortfaller. Från de synpunkter verket företräder förordas därför utredningens förslag framför ett koncessionssystem.

I anslutning till viss detaljkrilik mot skilda lagbestämmelser i utred­ningens förslag gör Svenska gruvindustriarbetareförbundet uttalanden som visar att förbundet helt ansluter sig till utredningens uppfattning, att fortsatt privat prospektering är nödvändig samt att stor vikt bör läg­gas vid att behovet av stimulans därtill bhr i skälig mån tillgodosett.

Andra remissinstanser som finner utredningens ställningstagande övertygande motiverat är Svea hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, Industriförbundet, Svenska Teknologförenlngen och TCO. En klart ut­talad positiv inställning till förslaget om ett i princip bibehållet inmut­ningssystem redovisas i yttrandena från bl. a. SGU, jernkontoret, läns­styrelserna i Norrbottens, Värmlands och Uppsala län samt handelskam­maren för Gävleborgs, Kopparbergs och Uppsala län.

Den av utredningen föreslagna ökningen av inmutningsområdets högs­ta tillåtna storlek från 12,56 hektar enligl gällande rätt tiU 100 hektar tillstyrks allmänl av remissinstanserna. SGU betecknar den föreslagna reformen som mycket välkommen.

Beträffande Inmutningsområdets form föreslår utredningen all någol krav på bestämd form inle skall uppstäUas. Häremot har flertalet remiss­instanser inte gjort några invändningar. Kritik mot förslagel framför kommerskollegium som anser all utredningen inte tillräckligt beaktat de praktiska svårigheterna vid en övergång till den föreslagna ordningen. Lägesangivelsen och beskrivningen av inmutningsområdet kommer så­lunda att förorsaka betydligt ökat arbete i förhållande till vad som f. n.

 

Prop. 1974: 32                                                         68

krävs, dvs. att precisera läget för en cirkels medelpunkt. Det kan vidare befaras att en övergång till den föreslagna ordningen får till följd, att det lätt uppslår osäkerhet om del inmutade områdets belägenhet. Därtill kommer även de möjligheter för mindre seriösa inmutare att ingripa störande omkring eller i andra inmutares undersökningsområden som följer av förhåUandet att ett t. ex. 50 meter brett inmutningsområde kan utsträckas tiU en längd av 20 kilometer. Kollegiet förordar i stället ett av bergmästaren i norra distriktet framlagt alternativt förslag som inne­bär alt inmulningsområden kan anges med cirklar med alternativa ra­dier varvid mellanrammen mellan för samme inmulare samtidigt ut­lagda cirklar, som tangerar eller skär varandra, skall räknas som inmu­tat område. Bergmästarna i södra, västra och östra distrikten föreslår den inskränkningen i rätten att ge ett inmutningsområde en oregelbun­den form att områdets längd inte får överstiga fyra gånger bredden saml att gränserna såvitt möjligt skall utgöras av räta linjer.

Del ändamålsenhga i den föreslagna övergången till oregelbundna former för inmutningar ifrågasätts även av SGU, som anser all refor­men skulle medföra besvärliga problem med koordinalangivningen och i framliden även kunna vålla svårigheter vid en övergång till ADB-system. SGU förordar därför antingen att cirkelformen bibehålls eller att rektangulära former av samma typ som vid utmålsläggning används.

IVA anser att utredningens förslag är i princip ändamålsenligt. För all begränsa möjligheten att en inmutning i enbart spekulativt syfte skall kunna bli ett allvarligt hinder för seriösa företags undersökningar inom ett mångdubbelt större område än inmutningen omfattar, föreslår aka­demien, all det föreskrivs beträffande inmutningsområdet, att del skall vara sammanhängande med en största längd som inle får överstiga tio gånger dess medelbredd.

Utredningens förslag att undersökningstidens längd skall vara två år med möjlighet till förlängning med elt, två, tre eller fyra år efter beslut av bergmästaren och i vissa särskUda fall enligt medgivande av kom­merskollegium med ytterligare högst fyra är godtas av bl. a. hovrätten för Övre Norrland, Svenska gruvföreningen och Svenska gruvindustriar­betareförbundet.

Kritik mot förslagel framför bergmästarna i södra, västra och östra distrikten. Enligl deras erfarenhet kan elt undersökningsarbete av den omfattning som behövs för utmålsläggning slutföras inom två år endast i sällsynta undantagsfall. Mol bakgrund härav föreslår de alt den första undersöknuigsliden liksom f. n. skall vara tre år saml all förlängning sedan skall kunna beviljas med ytterligare ett, två eller tre år. Kom­merskollegium ansluter sig tiU detta förslag.

Bergmästaren i norra distriktet anser all utredningens motiv för elt införande av det invecklade förfaringssättet med obligatorisk förläng­ningsansökning efter två år inte är realistiska. Han betvivlar sålunda alt

 

Prop. 1974: 32                                                         69

en seriös prospektör redan två år efter ansökningen om inmutning annat än i rena undanlagsfall skall kunna ytterligare begränsa undersöknings­område utöver vad som redan skett vid inmutningen av hänsyn tUl bl. a. de därmed förbundna kostnaderna. Vad gäller del av utredningen åsyftade skyddet mot inmutningar av inkompetenta personer eller före­tag framhåller bergmästaren att förekomsten av denna typ av inmut­ningar redan är sporadisk och kan beräknas bli ännu sällsyntare efter ett genomförande av utredningens förslag all höja ansökningsavgiften, alt införa inmutningsavgifter samt att skärpa kraven på malmbevisning vid utmålsläggning. Bergmästaren föreslår all undersökningstiden be­stäms till sex år.

Nutida prospekteringsarbeten förutsätter enligt SGU ofta arbeten inom relativt stora regioner för att få säkrare underlag för tolkning av resultaten vid undersökningsarbetenas gång. I regel måste dessa första resultat sedan kompletteras med geofysiska och/eller geokemiska mät­ningar och förnyade geologiska fältarbeten. Del vore ytterligt orationellt att forcera dessa arbeten genom att sätta in alla möjliga undersöknings-förfaranden på en gång ulan att ingående ha bearbetat resultaten av först påbörjade mätningar. Många av undersökningsmetoderna kan en­dast användas under barmarksförhållanden. Detta förkortar ytterhgare den praktiskt användbara undersökningstiden. Införande av höjda av­gifter redan efter två år skulle därmed drabba främst de prospekterings-organisationer vilka vill genomföra sina arbeten systematiskt efter de krav som nutida teknik och vetenskap stäUer på prospekteringen. Såle­des skulle avgifterna minska de totala resurserna för praktiska prospek­teringsarbeten främst hos seriösa och tekniskt välrustade malmletnings-företag. SGU förordar därför att undersökningstiden höjs från f. n. tre år till fyra år i stäUel för att sänkas till två år.

Jernkontoret uttalar sig för ett bibehållande av en treårig undersök­ningstid.

Förslagel om viss kompelensprövning beträffande inmutare i sam­band med ställningstagande till en ansökan om förlängning av undersök­ningstiden utöver två år bör enligt Svenska gruvföreningen hindra att markområden under längre tid undanhålls från undersökning av kom­petenta prospeklörer. Ett liknande uttalande gör hovrätten för Övre Norrland. Andra remissinstanser som tUlstyrker förslagel är Svenska gruvindustriärbetareförbimdet och LKAB.

Del av utredningen förordade förbudet mot ommutning avstyrks av kommerskollegium och samtliga bergmästare. Bergmästarna i södra, västra och östra distrikten anför därvid följande.

Denna "karenslid" är mycket dåligt motiverad. Även med max. tio års giltighet för en inmutning torde med nuvarande stora inmutnings­komplex en ordenrtig undersökning av hela området taga längre tid än så, varför ommutning helt eUer delvis får anses vara en fuUl legitim ål-

 

Prop. 1974: 32                                                                        70

gärd. Visserligen har kommerskollegium dispensrätt, men detta är en omständlig och onödig procedur. I kombination med reglerna i 3 kap. 8 § om undersökningstidens längd medför denna bestämmelse i prakti­ken att den fria inmutningsrätten upphävs och att elt koncessionssystem införs.

Jernkontoret ifrågasätter om inte nackdelarna av förbudet mot om­mutning kan bli större än fördelarna.

Övriga remissinstanser som kommenterat nämnda förslag tillstyrker det eller lämnar det utan erinran. Bland dessa remissinstanser märks bl. a. Svenska gruvföreningen, LKAB, hovrätten för Övre Norrland och Sveriges advokatsamfund.

Förslaget om att kronoandel, dvs. delägarskap för staten i fyndighet, i princip skall uppkomma automatiskt i och med utmålsläggningen har inte mött någon erinran under remissbehandlingen. Bland de instanser som tillstyrkt förslaget finns Svea hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, länsstyrelsen i Norrbottens län, LO, TCO, Svenska gruvindustriärbetare­förbimdet och Svenska teknologföi eningen.

Kommerskollegium konstaterar att förslaget för statens del innebär skyldighet att omedelbart erlägga sin del av kostnaderna för marklösen och annan ersättning i samband med utmålsläggningen. En sådan ordning är naturlig och rimlig. Det kan däremot medföra betydande svårigheter, om staten måste vara beredd all besluta om åtgärder av olika slag redan vid tiden för utmålsläggningen. Tas frågan om igångsät­tande av brytning upp omedelbart efter utmålsförrättningen lär det så­lunda bli myckel svårt för staten att skaffa sig tillräcklig kännedom om fyndigheten för att kunna som jämbördig part ta ställning till spörsmålet om aktivt deltagande i gruvrörelsen. Kollegiet understryker i detta sam­manhang utredningens uttalande om att elt aktivt utnyttjande av kro­noandelsinstitutet förutsätter en organisatorisk förstärkning och en starkt vidgad ekonomisk rörelsefrihet hos del organ som har hand om förvaltningen av statens gruvegendom.

De föreslagna reglerna om automatisk kronoandel och om statens skyldigheter i koslnadshänseende innebär enligt LKAB i huvudsak en­dast ett klarläggande av de möjligheter alt utnyttja kronoandelen som redan finns. De nya bestämmelserna bör emellertid enligl bolagets me­ning vara ägnade att bidra lUl ett tidigare ställningslagande från statens sida till frågan om deltagande i företag och därmed även underlätta överenskommelser som möjliggör ett rationellt utnyttjande av fyndighe­ter.

Utredningens förslag till regler om samäganderätt i gruva kritiseras av Sveriges advokatsamfund, som konstaterar all dessa bestämmelser med några få undanlag överensstämmer med gällande rätt. Nuvarande regler är från praktisk synpunkt inle särskilt lämpligt utformade. Med hänsyn härtiU hade det enligl samfundet varit önskvärt att man i delta samman-

 

Prop. 1974: 32                                                                     71

faang grundligt omarbetat dessa regler i syfte att göra dem till ett någor­lunda effektivt instrament för att lösa de olika situationer som kan upp­komma i ett samäganderältsförhållande beträffande gruva.

Svenska gruvföreningen framhåller att de nuvarande samäganderätts­reglerna i allt för hög grad främjar en passiv delägare. Den av utred­ningen föreslagna skyldigheten för delägare i utmål att tillhandahålla meddelägare resultaten av utförda undersökningsarbeten innebär enligt föreningens uppfattning all den passive delägaren gynnas ytterligare. Detta kan verka hämmande på såväl statens som inmutarens intresse för arbete på ett utmål. Föreningen förordar i stället bestämmelser som tvingar delägare att ta ställning till frågan om deltagande i gravrörelsen inom skälig tid från del annan delägare aktualiserar en gruvundersök­ning eller andra omfattande arbeten.

Ett liknande uttalande gör Svenska teknologförenlngen. För den hän­delse delägare som från början valt alt stå utanför företaget senare öns­kar deltaga i gruvrörelsen bör den aktive parten, enligt vad föreningen tillägger, inte bara få ersättning för nedlagt arbete utan också för sitt risklagande.

En förstärkning av den aktive delägarens ställning förordas även av de båda hovrätterna. Svea hovrätt konstaterar härvid att det är svårt att bedöma huravida detta bör ske genom alt den passive vid något ävent}Tr tvingas lUl elt ställningstagande eller genom att den aktive förr eUer se­nare får ekonomisk kompensation för sitt risktagande. Möjligen kan en lösning efter båda dessa linjer visa sig mest ändamålsenlig. Hovrätten för Övre Norrland ifrågasätter om inte en lösning i enlighet med det av utredningen diskuterade men förkastade förslaget om skyldighet för dem som i efterhand ansluter sig tiU ett företag alt erlägga en med 50 % höjd ersättning skulle visa sig verkningsfull ulan att i alltför hög grad rubba balansen mellan delägarna.

IVA föreslår att rätten att få del av annan delägares undersökningsre­sultat förenas med villkor att ersättning utgår till den som utfört under­sökningen.

Den aktuella regeln betecknas av LKAB som värdefull genom att den tar bort anledningen till dubbelarbete i fråga om undersökningar.

Utredningens förslag om en skärpning av kraven på bevisning om malmförekomst vid utmålsläggning har lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Hovrätten för Övre Norrland understryker dock vikten av att inan vid utarbetandet av närmare föreskrifter i detta ämne iakttar sådan försiktighet att skärpningen av beviskravet inle leder till alt un­dersökningsarbetet blir så kostsamt och tidsödande att den legitima pro­spekteringsverksamheten hämmas. Svenska gruvföreningen gör ett lik­nande uttalande.

Sveriges advokatsamfund avstyrker förslaget. Enligl samfundels me­ning föreligger inle tillräckliga skäl för en skärpning av beviskraven.

 

Prop. 1974: 32                                                                        72

Bergmästarna i södra, västra och östra distrikten anför att förslaget till lydelse av 4 kap. 20 § synes vara lämpligt och överensstämma med nuvarande praxis. De påpekar emellertid att en malmkropps sträckning i olika riktningar inte bhr säkert känd förrän malmen är utbruten. Borr­ningar och geofysiska mätningar ger sålunda inte säker kännedom om dessa förhållanden. Vid förberedelserna för utmålsläggning måste berg­mästaren därför på del hela taget bedöma de olika undersökningsresul­taten med hänsyn till erfarenheterna av liknande fyndigheter. En sådan bedömning är förrätlningsmannens huvudsakliga uppgift. Hans ansvar härför torde inte kunna ersättas med några i administrativ ordning ut­färdade föreskrifter om vilken bevisning som skall krävas för utmåls­läggning.

Kommerskollegium ansluter sig till vad de tre bergmästarna anför om svårigheterna för inmutare att förebringa bevisning och för förrättnings-män att bedöma om denna är tiUräcklig. Kollegiet konstaterar vidare att del inle heller kommer all bli lätt all utarbeta föreskrifter av generell natur som verkligen blir av värde för bergmästarens bedömning i det särskUda faUel.

Förslaget om en begränsning av giltighetstiden för utmål tillstyrks av flertalet remissinstanser, däribland kommerskollegium, länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Örebro och Värmlands län, IVA, Svenska gruvindustriarbetareförbundet, LKAB och Svenska teknologförenlngen.

Hovrätten för Övre Norrland ansluter sig till den av utredningsleda-nioten Bolding och experten Fröman i särskilda yttranden framförda uppfattningen, att utredningsmaterialet inte ger klart belägg för att nu­varande utmålsbestånd disponeras på ett sätt som i nämnvärd mån häm­mar prospekteringen eller som medför påtagliga ölägenheter från sam­häUsekonomisk synpunkt. Hovrätten godtar emellertid majoritetens för­slag, eftersom det från allmän synpunkt måste anses mindre tUlfredsstäl­lande att utmål, som nu är fallet, kan vila under obegränsad tid utan att anledningen därtiU kan göras till föremål för en objektiv prövning.

Ett uttalande av i huvudsak samma innebörd gör Svenska gruvför­eningen. Härvid betonas att ett betydelsefuUt skäl för delta ställningsta­gande är all bestämmelserna om förlängning av utmals giltighet i försla­gel fått en utformning som tillgodoser gruvnäringens intresse av trygg­het i den långsiktiga planeringen. Föreningen säger sig vidare i detta sammanhang livligt vilja understryka utredningens uppfattning om bety­delsen av att gravförelagen med hänsyn till gravhanleringens långsiktiga karaktär har möjlighet att inom rimliga gränser reservera malm för att kunna ta upp undersökning och bearbetning av fyndigheterna vid en från skilda synpunkter lämplig tidpunkt.

Svea hovrätt och Sveriges advokatsamfund betonar likaledes viklen av all gravföretagens anspråk på tUlgång till malmreserver kommer att till­godoses i erforderlig utsträckning.

 

Prop. 1974: 32                                                                      73

LO framhåller att gruvföretag måste arbeta med långa tidsperspektiv och att 25 år i dessa sammanhang är en relativt kort period. Seriöst ar­betande gruvföretag bör därför beredas säkerhet i prospekteringsar­betet för framtida bearbetningar genom bestämmelser som gör del möj­ligt för dem att efter erforderlig förlängning av utmålstiden behålla ut­mål i sådant arbete.

Jernkontoret framför ingen annan erinran mol en lidsbegränsning av utmals gUtighet än all den föreslagna tidsperioden 25 år synes väl kort. Kontoret påpekar härvid att malmer på stort djup i framtiden kan komma att bli föremål för brytning i större utsträckning än f. n. Säker­ställandet av en räll tiU förlängd gUtighetstid kan framför allt i dessa fall förorsaka ulmålsinnehavarna förtida, onödigt kostsamma undersök­ningsarbeten.

Bergmästarna i södra, västra och östra distrikten är likaledes kritiska mot den föreslagna tidsperioden. Den betecknas som för knappt tillta­gen med hänsyn till de ekonomiska konjunkturcyklernas långvarighet, teknikens framsteg och gruvindustrins berättigade krav på möjlighet att hålla en rimlig framtida malmbas. För alt undvika all gravindustrin för­orsakas extra arbeten och kostnader, vilka kan innebära ett slöseri med insatser på objekt som är avsedda att ligga i reserv, föreslår de tre berg­mästarna all ulmålen i första hand blir giltiga i 40 år.

Den enda remissinstans som helt avstyrker utredningens förslag i den­na del är bergmästaren i norra distriktet, som anser att det inle föreligger någol styrkt behov av reformen.

Förslagel om införande av en skyddszon på 100 meter omkring ut­mål, inom vilken zon inmutning får ske endast efter medgivande av kommerskollegium eUer utmålets innehavare, tillstyrks av bl. a. länssty­relsen i Norrbottens län. Svenska gruvföreningen och Svenska gruvin­dustriarbetareförbundet. IVA finner förslaget väl motiverat genom att det skapar ett behövligt skydd för redan etablerade utmål.

Jernkontoret tvivlar på värdet av reformen och ifrågasätter om inte nackdelarna av bestämmelserna om en skyddszon kan bli större än för­delarna. En liknande tveksamhet uttalar även hovrätten för Övre Norr­tand. Då zonerna i förslagel givits relativt begrä.nsad omfattning anser dock hovrätten, att det skydd som de kan erbjuda, framför allt för en fyndighels fortsättning på djupet, väger tyngre än eventuella nackdelar för prospekteringen.

Några remissinstanser avstyrker förslaget. Sveriges advokatsamfund konstaterar härvid all förslaget om en höjning av utmals maximistorlek från 16 till 50 hektar ger en inmulare nära nog obegränsade möjligheter att skydda sina fyndigheter mol inmutningar från tredje mans sida. Den enda reella effekten av bestämmelsen om en särskild skyddszon blir då att gruvförelagarna kostnadsfritt kan reducera den säkerhetsmarginal som annars regelmässigt ingår i utmålen.

 

Prop. 1974: 32                                                                        74

Liknande synpunkter framför bergmästarna i södra, västra och östra distrikten, som även befarar att de föreslagna prioritetsreglerna kommer att leda lUl tvistigheter. En annan konsekvens av bestämmelserna om en skyddszon blir enligl deras uppfattning att stora arealer kommer att un-dandras från vidare malmlelningsverksamhet. Även om förslagel an­gående utmålens form ändras på sätt bergmästarna föreslagit skulle så­lunda ett avlångt utmål om 50 hektar kunna få elt privilegierat område på upp till 89 hektar. Kommerskollegium ansluter sig till de tre berg­mästarnas kritik och avstyrker likaledes förslaget.

Bergmästaren i norra distriktet avstyrker förslaget i vad det avser vi­lande utmål. Vad däremot gäller i drift varande utmål förordar han en skyddszon på 500 meter.

I anslutning till förslaget att höja maximistorleken för utmål ifråga­sätter lantmäteristyrelsen om det är nödvändigt alt bibehålla en bestäm­melse om största tillåtna areal. Styrelsen finner det i stället lämpligt att som i den finska gravlagen låta utmålets storlek anpassas efter fyndighe­ten. Om man är obunden av en bestämmelse om maximiareal ökar också möjligheterna att anpassa utmålet till gällande fastighetsgränser och andra förhållanden.

Bergmästaren i norra distriktet och överlantmätaren i Norrbottens län ifrågasätter om inle utmals maximistorlek bör bestämmas till 100 hek­tar.

Bland de av utredningens förslag som under remissbehandlingen blivit föremål för särskilt stort intresse märks reglerna om inlösen av utmål.

Vad först angår förslaget om möjlighet för Kungl. Maj:l att ge inne­havare av utmål rätt att i arronderingssyfle inlösa närbeläget utmål eller andel i sådant utmål redovisar flertalet remissinstanser en positiv inställ­ning. Bland yttranden i vilka förslagel tillstyrks eller lämnas utan erin­ran märks bl. a. de som avgivits av kommerskoUegium, länsstyrelserna i Norrbottens, Västmanlands och Uppsala län, Svea hovrätt, LO och Svenska gru vindustriarbetareförbundet.

Hovrätten för Övre Norrland konstaterar att utredningens undersök­ning angående eventuellt förekommande splittring av rätten till fyndig­heter inom samma malmlrakt visar, att splittring av nämnvärd omfatt­ning f. n. inte förekommer annat än inom vissa områden i Bergslagen. Även där synes dock en utveckhng mot allt större enheter vara på gång sedan länge. Det finns därför, enligt vad hovrätten vidare anför, knappast anledning anta annat än att nödvändig samverkan i fler­talet fall kan komma till stånd genom friviUiga överenskommelser, om enhelUg brytning skuUe visa sig bli lönsam. Del sist sagda hindrar emel­lertid inte att en legal möjlighet att i vissa fall tvångsvis sammanföra gruvrättigheter skulle kunna vara ägnad att främja en strukturrationali­sering. Hovrätten vUl därför i princip tUlstyrka, att man inför inlös-ningsrätl i arronderingssyfle av utmål som icke är föremål för regelbun-

 

Prop. 1974: 32                                                        75

den gruvdrift. Vid bedömandet av inlösenfrågan synes emellertid hänsyn böra tagas till det berättigade intresse som utmålsinnehavaren kan ha av att få behålla ulmålet, t. ex som framtida malmreserv. Denna princip bör enligt hovrättens mening komma till uttryck i lagtexten.

De föreslagna reglerna om arronderingsinlösen är enligt LKAB prin­cipiellt av mycket ingripande natur. Regler av likartal slag förekommer emellertid såsom utredningen framhållit inom andra områden av svensk lagstiftning. Det är enligl bolaget också uppenbart att inmutningssyste­met ger utrymme för en splittring av fyndighet på olika ägare på ett sätt som allvarligt kan försvåra dess rationella utnyttjande. Med hänsyn tUI de i motiven redovisade förutsättningarna för tUlämpningen av institutet tillstyrker därför bolaget förslaget.

Svenska gruvföreningen anser inte all det visats att det hitintills upp­stått några allvarliga missförhållanden som haft sin grund i en splittring av rätten liU närliggande fyndigheter. I vissa fall skulle emellertid en möjlighet till arronderingsinlösen kunna vara ägnad all främja en struk­turrationalisering inom gruvnäringen. Föreningen vill därför inte mot­sätta sig alt regler om arronderingsinlösen införs i gruvlagen. Reglerna bör dock utformas så att begäran om inlösen skall omfattas av samtiiga delägare i det utmål till vars förmån inlösen söks. Gruvföreningen vill också understryka vad utredningen framhållit om att vid konkurrens om inlösen betydelse bör tillmätas sådana omständigheter som att en sö­kande framstår som aktiv huvuddelägare eller att en sökandes andel av mineraltillgångarna är väsentligt värdefullare än konkurrenternas.

Att samtliga delägare i den utmålsgrupp som önskar få inlösen till stånd är eniga härom bör även enligt IVA vara ett vUlkor för tillämp­ningen av de föreslagna reglerna. Akademien betonar samtidigt hur be­tydelsefullt det är att reglerna utformas restriktivt så all de inte ger upp­hov till någon verksamhetshämmande osäkerhet.

Svenska teknologförenlngen vitsordar att det många gånger finns starka skäl för att samordna t. ex. brytningen i två eller flera utmål. Föreningen framhåller vidare att utvecklingen går mol en alltmer meka­niserad gruvbrytningsleknik och en längre driven bearbetning och be­handling av malmer vid gruvan. Detta medför krav på ytterligare cen­tralisering och fortsatt strukturförändring av branschen. Denna realitet har inom gruvindustrin lett till byten, köp och legoavtal i fråga om gravrälter, råmalm, malmprodukter samt av tjänster och nyltigheter av olika slag, vilka åtgärder aUa syftar till ett rationellare utnyttjande av befintiiga resurser. Detta visar all del inte krävs tvångsregler för att få ett samarbete till stånd. Eftersom skälen för en samverkan är av ekono­misk natur, bör det alllid finnas möjligheter all komma till en uppgö­relse genom förhandlingar. Utredningen räknar heller inle med att de föreslagna bestämmelserna om inlösenrätt skall behöva tillämpas. De förhållanden i Bergslagen som utredningen hänvisar till har enligl fören-

 

Prop. 1974: 32                                                         76

ingens uppfattning hittUls inte givit upphov till några svårigheter när det gällt alt genom sambrytning nå en rationell gruvhantering. Föreningen ställer sig därför tveksam till utredningens förslag med särskilda bestäm­melser om inlösenrätt i arronderingssyfle, även om sådana regler i vissa lägen skulle kunna ha en viss aktiverande effekt.

Förslagel avstyrks av samtliga bergmästare och Sveriges advokat­samfund. Bergmästarna i södra, västra och östra distrikten betecknar förslagel som helt omotiverat och stridande mot gruvlagstiftningens idé. Risken för en inblandning eller ett tvång utifrån skulle skapa en totalt onödig konkurrens och inbördes misstto mellan gruvintressenterna. En­ligl de tre bergmästarnas uppfattning är inlösenreglerna dessutom tUl-krånglade och så utformade att de kan förorsaka många tillfällen till obehövliga tvister.

Sveriges advokatsamfund befarar att ett införande av regler om inlö­sen i arronderingssyfle skulle kunna skapa en avsevärd osäkerhet för gruvnäringens utövare beträffande giltigheten av förvärvade gravrältig­heter och därigenom inverka negativt på investeringsverksamheten inom näringen.

Bergmästaren i norra distriktet föreslår all inlösenbestämmelserna be­gränsas liU utmål i vilka kronoandel inte förekommer.

Förslagel om införande av möjlighet för Kungl. Maj;t att med riksda­gens samtycke förordna om inlösen av utmål i andra fall där aUmänna synpunkter av särskild styrka talar för en sådan åtgärd tillstyrks av bl. a. länsstyrelserna i Norrbottens och Västmanlands län samt LO. LKAB konstaterar all de föreslagna bestämmelserna enligl utredningens motiv är avsedda att tillämpas framför allt i fall där underlåtenhet att under­söka eller bearbeta fyndighet eUer där driftsavbrott eller nedläggning av gruvdrift kan bedömas förorsaka betydande samhällsekonomiska pro­blem. Del förutsätts vidare att de samhällsekonomiska fördelarna av ett inlösenförfarande skall väga ojämförligt tyngre än de nackdelar som drabbar den som tvingas avslå från gravrättigheten. Enligt bolagels mening är förslaget väl motiverat.

Naturvårdsverket föreslår att de aktuella inlösenbestämmelserna skall kunna tUlämpas även för att trygga mot gruvdrift stående naulrvårds-intressen av synnerlig vikt.

Kommerskollegium befarar att inlösenreglerna kan komma att få en negativ inverkan på gruvföretagens investeringsvilja. Eftersom utrym­met för tiUämpningen av bestämmelserna är starkt begränsat genom de stränga vUlkor som uppställts, viU kollegiet dock inte motsätta sig försla­get.

Hovrätten för Övre Norrland konstaterar att utredningen förutsatt all ifrågavarande inlösenbestämmelser skall kunna användas när ett oeko­nomiskt utnyttjande av utmål kan få till följd all en grava, som har be­tydelse för ett samhäUes existens eller för många människors försörj-

 

Prop. 1974: 32                                                        77

rung, läggs ned trots att lönsam brytning åtminstone på längre sikt skuUe vara möjlig vid en mera rationell drift. Utredningen har inte gett exem­pel på andra faU, där aUmänna synpunkter talar för att inlösen bör kunna ske. Enligt hovrättens mening bör ett lagstadgande av så ingri­pande natur som del nu aktuella, av hänsyn till dem som kan komma att beröras därav, klart ange de situationer i vilka inlösen skall kunna ske. Eftersom del inte synes föreligga något uttalat behov av inlösenmöjlig­het i andra fall än de av utredningen särskilt angivna finner hovrätten alt stadgandet bör begränsas till att avse denna situation.

Kritik mol inlösenbeslämmelsernas utformning framför IVA och Svenska gruvindustriarbetareförbundet. Akademien anser att vissa av de i lagtexten angivna kriterierna för inlösen genom sin allmänna formule­ring kan ge gruvinnehavaren en sådan osäkerhelskänsla att hans intresse för fortsatt prospekteringsverksamhet och tillredning av nya malmer av­tar. Om man inle i olika parters intresse kan närmare precisera viUkoren för tUlämpningen av den aktuella regeln, bör den enligt akademiens me­ning utgå ur lagförslaget. Gravindustriarbetareförbundet betecknar lag­bestämmelserna som alltför kategoriskt hållna. Förslaget bör enligt för­bundets mening inte upphöjas till lag utan en starkt modifierad slcriv-ning, som ger uttryck för utredningens uppfattning alt privat prospekte­ring är nödvändig och att stor vikt bör läggas vid att behovet av stimu­lans blir i skälig mån tillgodosetl.

En besvärande osäkerhet för gruvföretagen och en negaliv inverkan på deras investeringsvilja och framtidsplanering är de befarade följder som i aUmänhet åberopas av de remissinstanser vilka direkt avstyrker förslagel. Sveriges advokatsamfund ullalar härom all, såsom del före­slagna stadgandet avfattats, inlösen kan ske även av utmål, som redan är föremål för brytning eller som utgör ett eller flera gruvföretags malmre­serv för kommande behov. Det förefaller tydligt att det för en gravföre­tagare regelmässigt måste ställa sig svårt att vid planering av framtida gruvdrift och bestämmande av investeringar för driften —• vilka investe­ringar i regel är myckel långsiktiga — kunna förutse hur stor risken är att en framtagen fyndighet framdeles kan komma att bli föremål för in­lösen av hänsyn tUl de här åsyftade allmänna intressena. En dylik inlö­senbestämmelse skulle därför naturligt nog komm.a att skapa en bety­dande osäkerhet för gruvföretagare och allvarligt hämma deras investe­ringsvilja.

Jernkontoret påpekar alt syftet med bestämmelserna torde kunna tiU­godoses bättre på andra vägar, t. ex. genom att staten utnyttjar sin kro­noandel i ulmålen. Liknande synpunkter framför Svenska teknologföre­nlngen. Svea hovrätt och Sveriges industriförbund anser inle alt utred­ningen tUlförlitligt påvisat behovet av ett institut som möjliggör så långt­gående ingrepp som del här kan bli fråga om. Industriförbundet fram­håller vidare i likhet med Svenska gruvföreningen att förslaget innebär

 

Prop. 1974: 32                                                        78

att man skulle införa en expropriationsrätt vilken egentligen saknar mot­svarighet i nu gällande svensk lagstiftning. Den av utredningen gjorda jämförelsen med vanhävdslagstiftningen och vissa regler i vattenlagen är enligl föreningens mening inte relevant.

Bergmästarnas tidigare redovisade negativa inställning till förslagel om inlösen i arronderingssyfle gäller även delta inlöseninstitut.

Utredningens förslag till regler om ersättning för gruvrätt som avstås genom inlösen godtas i allt väsentligt av de tre remissinstanser som när­mare kommenterar förslagen, nämligen de båda hovrätterna och Svenska gruvföreningen.

Beträffande förhållandena i Norrbottens län och frågan om behovet av en fortsatt särreglering för länet finner LKAB att vad utredningen anfört i denna fråga utgör skäl för att införa en särreglering av rätten till malmförekomsler i Norrbottens län. Utredningen har emellertid stannat för all inte förorda en sådan särreglering med hänvisning till bl. a. möjligheterna att under en övergångstid bibehålla nu rådande in­mutningsförbud i Norrbottens län. Enligt bolagets mening är det också uppenbart att syftet med detta inmutningsförbud skuUe kunna förfelas om fri inmutningsrätt tilläts innan planerade undersökningar hunnit fullföljas.

Hovrätten för Övre Norrland finner det angeläget, alt den pågående malminventeringen i Norrbollen bedrivs så, att den kan avslutas inom förutsatt tid. Inmutningsförbundet bör kunna bibehållas under en kor­tare övergångstid, om detta oundgängligen behövs för att skydda de fyn­digheter som påträffas vid inventeringen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser inte att det finns någon anled­ning att förlänga gUtighetstiden för den speciella norrbottniska inmut­ningslagen. Länsstyrelsen säger sig härvid särskUt ha beaktat att ett fort­salt inmutningsförbud otvivelaktigt vore ägnal att avsevärt dämpa gruv­företagens intresse för malmprospektering inom länet. Länsstyrelsen un­derstryker vidare i detta sammanhang att utredningen konstaterat, att någon för upptagande av rationeU gruvdrift hindersam splittring av gravrättighelerna knappast kan sägas förekomma inom Norrbottens och Västerbottens län.

Liknande invändningar mot en förlängning av 1963 års lag framför IVA, Svenska gruvföreningen, SAF, Svenska teknologförenlngen, han­delskammaren i Luleå, Sveriges advokatsamfund samt länsstyrelsen i Västerbottens län. Sistnämnda remissinstans konstaterar härvid all gäl­lande inmulningsförbud inneburit ett visst hinder för bl. a. Bolidenbola­gets aktivitet och verkat dämpande på etableringsinlressel i ett län där statsmakterna gör stora insatser för att stödja olika former av företag­samhet.

Starkt delade meningar redovisas i de remissyttranden som närmare

 

Prop. 1974: 32                                                        79

berör utredningens förslag om ett bibehållande av statsgruvefältinstitutet och dess utvidgning till att omfatta även enskild mark.

LKAB anser alt möjligheten att skydda förekommande indikationer på exempelvis djupmalmer motiverar att man inte bara bibehåller vissa befintliga statsgruvefält utan även tillskapar nya sådana. I likhet med ut­redningen finner bolaget vidare att den nuvarande begränsningen av in­stitutets användningsområde till kronojord ler sig irrationell sedan jord­ägarandelen avskaffats.

Hovrätten för Övre Norrland delar utredningens uppfattning att nu­varande statsgruvefält successivt bör avvecklas efter genomförda under­sökningar. Däremot ifrågasätter hovrätten det fortsatta behovet av insti­tutet som ett beredskapsinstramenl vilkel reserveras för fyndigheter som har sådan betydelse från allmän synpunkt att en starkare samhällelig re­glering än som är möjlig genom de ordinära gravrältsliga reglerna är motiverad. Eftersom institutet emellertid kan vara av värde för att skydda fortsättningen på djupet av staten tillhöriga fyndigheler, företrä­ desvis i Norrbollen, vill hovrätten inle motsätta sig att institutet bibe-håUs.

Förslagel om en utvidgning av institutets användning även till enskild mark är enligl Jernkontoret ägnal alt inge starka betänkligheter om det inte klart sägs ut, att stor återhåUsamhet skall iakttagas i tillämpningen under strikt hänsynstagande till befintliga gravföretags intressen.

Svenska gruvindustriarbetareförbundet tillstyrker förslaget under det uttryckliga förbehållet, all nya statsgruvefält kommer att snabbinvente-ras i likhet med vad som sker i Norrbottens län enligt 1963 års riksdags­beslut. Eljest föreligger enligl förbundets mening risk för att prospekte­ringen under lång tid blir obetydlig i lildiet med vad som skett i fråga om äldre statsgruvefält. Om det visar sig all SGU inle har eller kan tillföras resurser för denna verksamhet, bör ett eller flera av de se­riösa gruvbolagen inbjudas att delta i prospekteringen. Sedan invente­ringen av nytt statsgruvefält slutförts bör området frisläppas. LO gör ett uttalande av samma innebörd.

Kommerskollegium finner att statsgruvefältinstitutet måste anses mot­verka intresset för prospekteringsverksamhet och att utredningens för­slag i denna del därför strider mot del uppställda syftet för gruvlagstift­ningen, nämligen att verka stimulerande på malmletningen. Enligl kolle­giets åsikt bör institutet efter viss lid avvecklas, möjligen med vissa un­dantag, exempelvis för de stora lappländska malmfälten. Förekom­mande fyndigheler inom övriga statsgruvefält bör i stället skyddas ge­nom utmålsläggning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner det vara ett angeläget samhälls­intresse all man skapar ett effektivt skydd för järnmalmsfyndighelerna i länels malmfält. Länsstyrelsen förordar därför att Kiruna, Gällivare och Svappavaara stalsgravefält även för framtiden skyddas mol ensldld

 

Prop. 1974: 32                                                         80

inmutning. Beträffande övriga fäll hänvisar länsstyrelsen till utredning­ens uppgift om att geologiska och geofysiska undersökningar utförts på samtliga fält utom Routivare samt att borrningar utförts på över hälften av fållen. Utredningen har vidare konstaterat all SGU förfogar över omkring hälften av den i landet tillgängliga prospekteringsapparaten. Med hänsyn härtiU föreligger enligl länsstyrelsens mening inte några motiv för alt behålla andra statsgruvefält än de tre ovan angivna. Från prospekteringssynpunkl synes det dessutom i hög grad betänkligt att re­dan elt förslag om inrättande av ett nytt stalsgravefält skall medföra in­mutningshinder. Beredskapsinlresset torde tillfredsstäUande kunna till­godoses med stöd av gällande förfogandelag. Länsstyrelsen påpekar i detta sammanhang, att stadgandena om statsgruvefält borttagits i den nya finska gruvlagen, varvid som skäl anförts att institutet onödigtvis kringskär företagsamheten och alt statens intresse kan tryggas genom in­mutning.

Flertalet av de remissinstanser som bestämt avstyrker förslagel om slatsgruvefällinstitutets bibehållande och utvidgning förutser i likhet med Svenska teknologförenlngen en hämmande effekt på de enskilda prospektörernas intresse för malmlelning och därmed på den totala pro­spekteringen i landet. Länsstyrelsen i Västerbottens län konstaterar däratöver att en tiUämpning av inslilulel i föreslagen omfattning i prak­tiken innebär att statsmakterna i väsentliga delar sätter gruvlagstift­ningen ur spel. Liknande synpunkter framför Sveriges advokatsamfund och Industriförbundet. Förbundet och Svenska gruvföreningen erinrar i detta sammanhang om vad föredragande departementschefen uttalade under förarbetena till gällande gruvlag, nämligen att en obegränsad be­fogenhet att utlägga statsgruvefält öppnar möjlighet för statsmakterna all — i annan ordning än den som gäller för stiftande av allmän lag — efter hand skapa ett rättstillstånd som väsentligt avviker från det med gruvlagstiftningen avsedda.

Gruvföreningen och Industriförbundet underkänner vidare det av ut­redningen anförda motivet, att statsgruvefältinstitutet behövs för att be­reda skydd för vissa statliga järnmalmsfyndigheter på stort djup. De båda remissinstanserna åberopar i detta sammanhang utredningens ut­talande om att för utmålsläggning erforderiiga borrningar och andra un­dersökningar i dessa fall blir myckel tidsödande och kostsamma. Med hänsyn härtiU torde det i praktiken vara helt uteslutet att en enskild pro­spektör kommer att intressera sig för djupmalmer i närheten av statens järnmalmsfyndigheter. HärtUl kommer vidare att skyddet för djupmal-merna förstärks genom förslaget om en särskUd skyddszon kring utmå­len.

I likhet med Industriförbundet vänder sig Svea hovrätt mol utred­ningens påpekande om institutets långvariga hävd inom svensk gruvlag­stiftning. Att institutet har funnits i ett halvsekel synes sålunda enhgt

 

Prop, 1974: 32                                                                        81

hovrättens mening inte kunna åberopas som giltigt skäl för att ha det kvar för ett helt annat ändamål än del hittillsvarande.

Bland övriga remissinstanser som avstyrkt utredningens förslag i denna del märks IVA, handelskamrarna i Luleå, Gävle, Örebro och Karlstad saml de fyra bergmästarna. Bergmästaren i norra distriktet på­pekar därvid alt statsgruvefältinstilutel — med huvudsakligt undanlag för de områden där LKAB bedriver gravbrylning — i stor utsträckning fåll till följd att det inom berörda områden under långa tidsperioder inte företagits några undersökningsarbeten av nämnvärd betydelse.

Utredningens förslag i fråga om andra särskih angivna inmutnings­hinder har i allmänhet lämnats utan större erinringar från remissinslan-semas sida.

Beträffande förslagel alt inmutning i princip inle får omfatta ett 30 meter brett område kring allmän väg föreligger dock ett flertal delade meningar.

Statens vägverk mottar detta förslag med tillfredsställelse.

Tvekande inför förslaget ställer sig kommerskollegium som befarar att det aktuella hindret kan medföra alltför stora ölägenheter för inmu­larna. Då utredningen föratsatt att undantag kommer all medges i alla sådana fall där inle väginlressel väger så tungt att inmutarens intresse bör få vika, vill koUegiet emeUertid inle motsätta sig förslagel.

Svenska gruvföreningen anser att del är önskvärt med en differentie­ring som utesluter alt även områden kring mindre vägar blir skyddade från inmutningar. Svenska gruvindustriarbetareförbundet framhåller li­kaledes all förslaget är för allmänt formulerat. Förbundet erinrar härvid om att det överallt i våra glesbygder finns allmänna vägar som dessutom i en del fall har myckel låg standard. Det skulle enligt förbundels me­ning vara liU skada för samhället om eventuella malmförekomster inom områden intill sådana vägar inte får inmutas och utmålsläggas.

Ledamoten Boldings i en reservation framförda förslag om en be­gränsning av hindrets räckvidd tUl riks- och länshuvudvägar tiUstyrks av Sveriges advokatsamfund och handelskammaren i Luleå. Jernkontoret och Svenska teknologförenlngen förordar att förslagel begränsas >liU att avse vägar av större betydelse. Länsstyrelsen i Västerbottens län önskar undantag för s. k. ödebygdsvägar. Överlantmätaren i Värmlands län an­ser att även viktigare enskilda vägar bör skyddas på samma sätt som all­männa vägar.

Sveriges arbetsledareförbund anser att den föreslagna 30-melersgrän-sen från miljöskyddssynpunkt är för knappt tilltagen. Statens vägverk betonar i detta sammanhang betydelsen av all del inmutningsskyddade området anpassas lUl de nya bestämmelserna om förbud mot bebyggelse efter aUmänna vägar.

Förslagel avstyrks helt av samtliga bergmästare och SGU. SGU påpe­kar härvid att erfarenheten visar att undersökningsarbeten aUtid kan ge-

6   Riksdagen 1974.1 saml. Nr 32

 

Prop. 1974: 32                                                         82

nomföras så, all en väg inte skadas eller trafiken störs. Såväl geologiska och geokemiska undersökningar som geofysiska mätningar och borr­ningar lämnar kvar obetydliga märken i naturen. SkuUe dessa undersök­ningsarbeten indikera förekomst av malm i sådan myckenhet all en brytning kan bli aktuell, vilkel erfarenhetsmässigt är faUel vid mindre än 1 % av inmutningarna, kommer transportfrågornas lösning intill fyn­digheten ändå att framkalla väsentliga om- och nybyggnader av vägnä­tet. SGU avstyrker därför att "allmän väg eller sådan vägs sträckning enligl fastställd arbetsplan" las upp som elt särskilt inmulningshinder i den nya gruvlagen.

Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter om inle hindret mol inmut­ning inom område som ingår i fastställd stadsplan eller byggnadsplan bör inträda redan i och med all sådan plan har blivit antagen. Länsarki­tekten i Västerbottens län förordar att områden inom fastställda planer av nu aktuellt slag kringgärdas med en skyddszon på 200 meter.

Svenska gruvindustriarbetareförbundet hänvisar till de ingrepp inom planlagda områden som gjorts i Grängesberg och Malmberget samt fin­ner mot bakgrand härav att utredningens förslag i denna del bör modi­fieras.

Flera remissinstanser, däribland länsstyrelserna i Uppsala och Värm­lands län, länsarkitekten i Västerbottens län samt överlantmätaren i Öre­bro län, föreslår all naturreservat i likhet med nationalpark i princip skyddas mol inmutning.

Utredningens förslag om införande av en reservregel som ger Kungl. Maj:t befogenhet att förordna om ett dispensabelt inmutningsförbud för område där gruvdrift kan antas komma att hindra eller avsevärt för­svåra sådan förekommande eUer planerad användning av marken, som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt, tillstyrks av flertalet av de remissinstanser som kommenterar förslaget.

Lantmäteristyrelsen framhåller att den föreslagna reservregeln utan tvivel förbättrar möjligheterna att i tid bevaka berörda intressen från samhällsplaneringssynpunkt. En tillämpning av bestämmelsen bör kunna aktualiseras bl. a. i anslutning lUl orter som är belägna i närheten av större gravfält. Här kan mark ha avsatts för ortens utbyggnad och kost­nader nedlagts i gator, ledningar och andra anläggningar. Kungl. Maj:t kan då vid ansökan om inmutning väga gruvintressel mot andra sam­häUsintressen och därigenom hindra att en aUvarligare konfliktsituation uppslår.

Den möjlighet som den föreslagna regeln ger att freda exempelvis öv­nings- och skjulfält saml flygfält från gruvdrift betecknar ÖB och forti­fikationsförvaltningen som positiv.

Svea hovrätt och hovrätten för övre Norrland förutsätter att reserv­regeln kommer all tillämpas med stor försiktighet. Enligl LKAB bör re­geln bara tillämpas i fall då del föreligger lika bärande skäl från allmän

 

Prop. 1974: 32                                                         83

synpunkt all hindra inmutning som i de fall där lagen uppställer spe­cificerade inmutningshinder.

IVA anser att del skulle vara mer ändamålsenligt att före planlägg­ningen av visst område undersöka om det finns mineralfyndigheler i trakten som är så värdefuUa all de bör beaktas vid planläggningen. Det­ta gäller speciellt områden i närheten av redan kända malmfyndigheter. Införs reservregeln i den nya lagen bör det därför finnas samma möjlig­heter till förundersökning som vid inmutning.

En tvekande inställning inför förslaget redovisar kommerskollegium som anser att lagens uppräkning av särskUda immutningshinder bör vara uttömmande. När synnerligen starka skäl föreligger bör dock Kungl. Maj:l kunna införa ett provisoriskt inmutningshinder. Bestående hinder bör däremot enligt koUegiets mening endast kunna införas efter särskilt medgivande av riksdagen.

Svenska teknologförenlngen finner att förslaget lyder på framsynthet hos utredarna, eftersom det ger möjlighet att anpassa lagen till en snabb teknisk och samhällehg utveckling. Föreningen finner del dock samti­digt stötande för rättskänslan att reservregeln gör det möjligt alt sätta gruvlagen ur spel. Föreningen föreslår därför att reservregcln formule­ras så, att Kungl. Maj:l kan förordna om inmutningsförbud för visst område under en tid av högst två år och att det inom denna tid skall framläggas proposition om ändring av lagen för det aktuella fallet. Ti­den två år medger enligt föreningens uppfattning gott utrymme för ut­redning och remissbehandling av en så pass enkel fråga som att kom­plettera listan med inmutningshinder i gruvlagen.

Jernkontoret uttalar sig också för en tidsbegränsning av det aktuella inmutningsförbudets giltighet med krav på riksdagens medverkan för en förlängning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län är en av de remissinstanser som av­styrker förslaget om en reservregel. Länsstyrelsen finner att en sådan re­gel skuUe på samma sätt som statsgruvefältinstitutet öppna möjlighet att inom betydande markområden åsidosätta den på i huvudsak fri inmut­ningsrätt grundade gruvlagen. Vad utredningen anfört har inte övertygat länsstyrelsen om nödvändigheten av den föreslagna regeln i synnerhet som den säkerligen skulle verka hämmande på den enskilda prospekte­ringsverksamheten. Liknande synpunkter framför bergmästaren i norra distriktet.

Svenska gruvföreningen anser inte att det föreligger nägot behov av en reservregel om övriga inmutningshinder utökas i enlighet med utred­ningens förslag.

Lantmäteristyrelsen, länsstyrelsen i Uppsala län och överlantmätaren i Norrbottens län förordar all beslutanderätten i fråga om tiUämpningen av bestämmelserna angående det särskilda inmutningshindret skall till­komma länsstyrelsen.

 

Prop, 1974: 32                                                         84

Utredningens övriga ställningstaganden till frågan om avvägningen mellan gruvintressena och andra allmänna intressen uppmärksammas av några remissinstanser.

Naturvårdsverket befarar att del även vid tUlämpningen av den nya lagen kan visa sig att motstående intresse får svårt att hävda sig gent­emot gruvintressel. Del är därför enligt verkels uppfattning väsentligt all de organ som företräder sådana andra intressen, bl. a. naturvårdsin­tresset, får tillfäUe alt framföra sina synpunkter på elt tidigt stadium. Mol bakgrand härav föreslår verket att berörd länsstyrelse skall delges varje ansökan om inmutning samt att mutsedel utfärdas först sedan samråd skett. Länsstyrelsen bör vidare ges tillfälle att yttra sig om ut­mals omfattning och disponering liksom i frågor som gäller möjligheten alt släppa ut gravvalten och lokaliseringen av upplagsplatser för malm m. m.

För alt naturvårdsintresset reellt skall kunna beaktas vid förrätt­ningen anser naturvårdsverket vidare att det är av stor vikt alt utred­ningens förslag kompletteras med regler om all ulmålsansökan skall åt­följas av en plan över landskapsvårdande åtgärder, utsläpp av gruvvat-len m. m. Länsstyrelsen bör även enligt verkets mening ges besvärsrätl över bergm.äslarens beslut i inmutnings- och ulmålsärenden.

Naturvårdsverket pekar vidare på all det enligl nuvarande ordning inte föreligger någon skyldighet för gruvinnehavaren att iordningställa ett gravområde efter avslutad gravbrytning. Slamdammar och avfallshö­gar kan härigenom förorsaka vatten- och luftvårdsproblem om inga åt­gärder vidtas. Verket erinrar också om all det finns ett stort antal över­givna, öppna gravschakt som utgör en allvarlig olägenhet för viltvården och det rörliga frUuftslivet. Gravinnehavaren bör därför även åläggas all vidtaga erforderliga skyddsåtgärder för alt hindra människor och vill från all komma tUl skada. Naturvårdsverket kan således inte acceptera att frågan om stängsel och andra säkerhetsåtgärder lämnas oreglerad som fallet är enligl utredningens lagförslag.

Statens planverk påtalar behovet av en föreskrift om samråd med byggnadsnämnd och länsstyrelse innan mark anvisas för gruvdriften. En sådan ordning skuUe få till följd all även sådana aktuella bedömningar från plan- och naturvårdssynpunkt som ännu inte har manifesterats i fastställda planer och meddelade förordnanden kan beaktas vid utmåls­läggningen. Liknande synpunkter framför länsstyrelsen i Kopparbergs län och länsarkitekten i Västerbottens län.

SALF gör del allmänna uttalandet, all miljöskyddshänsyn borde ha beaktats i högre grad än som skett i utredningens lagförslag.

Samernas riksförbund ifrågasätter om bergmästaren är en lämplig in­stans för bedömning av alla de motstående intressen som måste beaktas vid utmålsläggning och behandling av därtiU hörande ersättningsfrågor. För alt bedöma de skador och det intrång som uppkommer för samerna

 

Prop, 1974: 32                                                                        85

och renskötseln, bl. a. i samband med gruvdrift, krävs i allmänhet vidlyf­tiga och omfattande utredningar. I vattenmål har det som regel varit nödvändigt att förebringa en betydande vittnesbevisning. Sådan bevis­ning kan vid bergmäslarförrältning inte tas upp under ed. Förfarandet vid sådana förrättningar är dessutom i regel inriktat på en summarisk prövning med beslut samma dag som förrättningen hålls. Terrängmarke­ringar och liknande tekniska arbeten har i allmänhet färdigställts i för­väg. Eftersom bergmästarens utbildning och intresse helt ligger på del tekniska planet torde ifrågavarande förrättningar inle heller vara lämp­liga fora för behandling av de många gånger mycket invecklade rätts­frågor som blir aktuella i dessa sammanhang. Mot bakgrund härav före­slår förbundet en reglering som innebär att skade- och intrångsfrågor, vilka inte behandlas i vattenmål, på sakägares begäran skall hänskjutas tUl behandling av expropriationsdomstol. Den som ansöker om utmål bör dessutom aUlid vara skyldig all prestera en fullständig skadeutred­ning beträffande motstående intressen. I fråga om rättegångskostnader bör samma regler gälla som vid första instans i vattenmål.

Förbundet hemställer vidare att samerna, eller i varje fall lappfonden, i förekommande fall blir berättigade att uppbära jordägaravgäld och del av försvarsavgift.

En fråga som enligt förbundets mening nödvändigtvis måste regleras i en ny gravlag är förhållandena efter gruvbrytningens upphörande. Re­dan vid utmålsläggningen bör del sålunda fastställas vilka återställnings-arbeten som gruvföretaget skall vara skyldigt att ulföra av hänsyn bl. a. till renskölseln, miljövården och naturvården. För finansieringen av dessa arbeten bör företagel kunna åläggas att under den tid gruvbryt­ningen pågår avsätta medel tUl en särskild fond. Lagen bör dessutom in­nehålla en föreskrift om att grava inte får nedläggas förrän föreskrivna återställningsarbeten blivit utförda och godkända.

Den av utredningen till grund för övergångsbestämmelsernas utform­ning antagna huvudprincipen, att den nya lagen med få undantag skall tUlämpas även på gruvrättsliga förhållanden vilka tillkommit före la­gens ikraftträdande, har i allmänhet lämnats utan erinran av remiss­instanserna.

Hovrätten för Övre Norrland konstaterar i detta sammanhang att nu gällande utmål tUl stor del lagts ut enligl äldre författningar. Med hän­syn till dessa författningars antal är del, för all förhållandena på om­rådet ej skall bh alltför svåröverskådliga, önskvärt att de äldre reglerna bibehåUs i så få faU som möjligt. Naturhgtvis bör dessa bestämmelser behåUas i sådana fall, då ett slopande av dem skulle innebära ett på­tagligt intrång i förvärvade rättigheter. Såvitt hovrätten kan bedöma, är de av utredningen föreslagna övergångsbestämmelserna i allt väsent­ligt ägnade att tiUgodose båda de ovan angivna önskemålen.

Ett liknande uttalande gör länsstyrelsen i Örebro län. Bland övriga

 

Prop. 1974: 32                                                                      86

remissinstanser som godtar övergångsbestämmelsernas principiella ut­formning märks bl. a. Svenska Gruvföreningen och Svenska Griivin-dustriarbetareförbundet.

En från principieU synpunkt något tveksammare attityd till förslaget redovisar Jernkontoret. I yttrandet betonas emellertid alt en tillämpning av kvarstående stadganden från olika skeden av äldre lagstiftning obestridligen kan skapa svårigheter och osäkerhet om rättsförhållan­dena. Med hänsyn härtill och då de föreslagna reglerna —• såvitt kontoret nu kan bedöma — inte synes medföra något sakligt betydelse­fullt intrång i redan bestående rättigheter, vill kontoret inte motsätta sig förslaget.

Handelskammaren i Luleå anser att de föreslagna övergångsbestäm­melserna kan ge innehavarna av äldre tillstånd tiU inmutningar och gruvdrift en osäkerhetskänsla om innebörden av deras rättigheter, vilka ofta har stor ekonomisk räckvidd. Övergångsbestämmelserna bör därför enhgt handelskammarens mening göras betydligt liberalare och klarare.

Mest kritiska mot denna del av förslaget är bergmästarna i södra, västra och östra distrikten. I sitt gemensamma yttrande konstaterar de sålunda att en tUlämpning av den nya lagen även på utmål som lagts ul före dess ikraftträdande strider mot eljest gällande rättsprinciper.

Vad särskilt beträffar förslaget att de nya reglerna om en tidsbegräns­ning av utmals giltighet ges retroaktiv tillämpning, ifrågasätter Sveriges Advokatsamfund om det inte på grund av principiella skäl eventuellt kan finnas anledning föreskriva en något längre tidsperiod än 25 år för utmål som lagts ut före den nya lagens ikraftträdande. Ett annat sätt att mildra verkningarna av en retroaktiv tillämpning skulle möj­ligen vara att införa ett system med ersättning till innehavare av sådana utmål i syfte att kompensera dem för den genomförda försämringen av deras tidigare förvärvade gruvrätter.

Sveriges Advokatsamfund och Svenska Gruvföreningen avstyrker för­slaget om att de nya reglerna om kronoandel och jordägaravgäld skall gälla beträffande område som genom framtida utvidgning tilläggs äldre utmål. Gruvföreningen påpekar härvid att sådana utvidgningar i prak­tiken endast torde komma ifråga i mycket begränsad utsträckning och då i huvudsak för att skydda en malmförekomsts donlägiga fortsättning på djupet. Hovrätten för Övre Norrland anför i denna del följande. Väl kan vissa principiella betänkligheter resas mol detta förslag. Såsom utredningen påpekat, måste det dock, med hänsyn tiU den fortgående avvecklingen av jordägarandelsinstitutel och de överväganden som hg­ger bakom kronoandelsinstilutets införande, te sig föga tillfredsställande all tillåla förstnämnda institut att breda ul sig i takt med utvidgningen av äldre utmål. Då den föreslagna ordningen ej heller kan sägas med­föra några större ekonomiska konsekvenser vare sig för gruvinnehava­ren eller för jordägaren, vUken får anses kompenserad genom reglerna

 

Prop, 1974: 32                                                         87

om jordägaravgäld, finner hovrätten övervägande skäl tala för att rätt till jordägarandel inte skall uppkomma beträffande nu aktuella om­råden.

Några remissinstanser har slutligen även kommenterat den av ut­redningen i samband med övergångsproblematiken behandlade frågan om kronoandel i äldre utmål. Svea hovrätt konstaterar därvid att ut­redningen är enig om att jordägarandelen i gamla utmål inle vid den nya lagens ikraftträdande skall ersättas av kronoandel. Däremot är meningarna delade i frågan om kronoandel skall införas i samband med all rätten tUl gamla utmål förlängs, vUkel kan bli aktuellt först 25 år efter del att lagen trätt i kraft. Att införa kronoandel i gamla ut­mål torde erbjuda stora, av utredningen inte närmare penetrerade lag­tekniska svårigheter. Vidare är det vanskligt att uppskatta hur många gamla utmål som kommer att finnas kvar om 25 år och att bedöma vUka samhällsekonomiska värderingar som då kan komma att läggas på frågan. Med hänsyn till dessa omständigheter finner hovrätten ma­joritetens ståndpunkt att inle redan nu avge någon deklaration i frågan bäst grundad.

Reservanterna af Geijerstams och Lindeils förslag om införande av regler som ger staten rätt att i samband med förlängning av utmals giltighet inlösa jordägarandelen i äldre utmål tillstyrks av JK och TCO.

14   Departementschefen

14.1 Allmämia synpunkter

Gruvbanteringen har gamla anor i vårt land och spelar alltjämt en betydande roU för samhällsekonomin. Några siffror kan tjäna till be­lysning. Malmproduktionens saluvärde beräknades år 1971 till omkring 1,9 miljarder kr. Antalet inom gruvindustrin sysselsatta personer ut­gjorde samma år omkring 11 700. Järnmalmsexporlens värde uppgick år 1971 till närmare 1,3 miljarder kr. vilket motsvarade 3,8 % av det totala exportvärdet. TUlgången på inhemsk järnmalm har haft och har alltjämt stor betydelse för den svenska järn- och stålindustrins utveck­ling.

I fråga om rätten att utnyttja malm- och mineralförekomster kan man i modern gravlagsliftning urskilja tre olika system, nämligen jord­äganderältssystemet, koncessionssystemel och inmutningssystemet. Jord­äganderältssystemet utmärks av att rätten att utnyttja mineralen i jor­den tillkommer uteslutande jordägaren. Koncessionssystemel innebär alt' rätten till mineralfyndighet uppkommer genom beslut av vederbörande statliga myndighet varvid denna har fri prövningsrätt i fråga om vem som skall få koncession. Enligt inmutningssystemel slutligen får i prin­cip den som i föreskriven ordning först anmäler att han vill utnyttja en

 

Prop, 1974: 32                                                         88

fyndighet rätt att göra del. I svensk rätt tillämpas alla dessa tre system. Inmutningssystemet gäller enligl 1938 års gruvlag i fråga om bl. a. järn-, koppar-, bly- och zinkmalm. Koncessionssystemel tiUämpas enligt 1886 års lag angående stenkolsfyndigheler m. m. i fråga om stenkol, salt, olja, gas och alunskiffer samt enligt uranlagen av år 1960 beträffande uran och uranföreningar. Enhgt lagen om kontinenlalsockeln från år 1966 tillkommer rätten att utforska sockeln och att utvinna dess natur­tillgångar staten. Kungl. Maj:t kan ge annan tUlstånd alt utforska sockeln och att utvinna naturtiUgångar där. I övrigt tillkommer mineral jordägaren.

Den koncessionslagstiftning som nu gäller har huvudsakligen byggts upp inom ramen för slenkolslagen. I 1855 års gravstadga upptogs sten­kol bland de inmutningsbara mineralen. Genom stenkolslagen övergick man i fråga om stenkol till ett koncessionssyslem. Bakgrunden härtill var följande. På grund av stenkolsflötsernas vidsträckta utbredning och ringa mäklighel måste ojämförligt myckel större områden tas i anspråk för stenkolsbrytning än för gruvdrift. Samtidigt hade marken i stenkols­områdena i allmänhet högre värde än marken i malmtrakter. Efter 1800-talets mitt hade en stor mängd mutsedlar beträffande stenkol ut­färdats och spekulation förekommit tiU nackdel både för jordägarna och stenkolsindustrin. Inmutningssystemel visade sig således inle vara en lämplig ordning att reglera rätten till stenkolsfyndighet. Att i del lägel ersätta inmutningssystemet med ett jordäganderättssystem och på så sätt hänvisa industrin till frivUliga uppgörelser med jordägarna bedömdes kunna hindra uppkomsten av nya stenkolsanläggningar, eftersom sådana krävde stora sammanhängande markområden. Genom ett koncessions­syslem däremot ansåg man sig kunna tillgodose såväl jordägarnas som industrins skähga anspråk. Koncession skulle medges bara om ett verk­ligt industriellt behov fanns. På så sätt skuUe jordägaren skyddas mol del intrång som del då tillämpade inmutningssystemet medfört. Syftet med stenkolslagen var således att genomföra en tillfredsställande regle­ring av förhållandet mellan stenkolsindustrin och jordägaren. Av hk­nande skäl har koncessionsbestämmelserna i stenkolslagen sedermera gjorts tiUämpliga även i fråga om fyndigheter av salt, olja, gas och alunskiffer.

Rätten att söka efter och bearbeta fyndigheler av uranhalligl mineral m. m. reglerades första gången år 1945. Detta skedde genom att sten­kolslagen ändrades så, att koncessionsbestämmelserna i lagen gjordes tUlämpliga också på uranfyndigheler. Därvid framhölls den utomordent­liga betydelse som uran och uranföreningar redan hade och framdeles kunde få inle minst från försvars- och utrikespolitisk synpunkt. Med hänsyn härtill framstod del som uppenbart att avsevärda ölägenheter och vådor var förbundna med en ordning som innebar att vem som helst skulle ha rätt alt fritt förfoga över dessa naturtillgångar.

 

Prop, 1974: 32                                                        89

Numera regleras rätten att söka efter och bearbeta uranfyndigheler av en särskild uranlag, vilken som nämnts också bygger på koncessions­systemet.

På gruvlagens område har vi här i landet alltsedan början av 1700-talel tiUämpat inmutningssystemel. Tid efter annan har förslag förts fram om övergång från inmutningssystemet till koncessionssystemet även beträffande de mineral som omfattas av gruvlagen. TUl förmån för koncessionssystemel har anförts framför allt alt del ger staten möjlighet att anförtro gruvrälten åt den som har de bästa föratsätt­ningama att utnyttja mineralfyndigheterna på ett från allmän synpunkt lämpligt sätt och att systemet även på annat sätt möjliggör ett ökat samhälleligt inflytande över gruvnäringen. Skälet till att en övergång till koncessionssystemel inte skett på gruvrältens område har främst varit det företräde inmutningssystemel ansetts ha när del gäller att upp­muntra den enskUda malmletningen. Malmfyndigheterna här i landet är ofta små och svårapptäckla. Malmletningen kräver därför i regel betydande kapitalinsatser samtidigt som vinstutsikteraa är tämligen ovissa. För att få fram nya fyndigheter i takt med gruvnäringens behov har del ansetts nödvändigt för samhället alt i stor utsträckning kunna förlila sig även på enskUda insatser. Inmutningssystemet har med hän­syn till att det ger upptäckaren en ovillkorlig rätt till den upptäckta fyndigheten ansetts vara i högre grad än koncessionssystemet ägnat att stimulera enskilda tUl att efterforska och undersöka nya fyndigheter. De överväganden som skett om övergång till koncessionssystemel även på gruvlagens område har därför, som nämnts, hittUls alltid lett till att man bevarat inmutningssystemel och försökt tUlgodose kraven på ökat samhällsinflytande efter andra linjer. Hit hör främst de genom 1938 års gruvlag införda reglerna om s. k. kronoandel.

Inmutningssystemet sådant del utformats i gruvlagen innebär i kort­het följande. Vem som helst kan i princip få s. k. inmutningsrätt. Denna innebär att man på egen eller annans mark får undersöka och bearbeta vissa s. k. inmutningsbara mineralfyndigheler. Fyndighet får inmutas bl. a. om den innehåller malm till vissa metaller t. ex. jäm, koppar, bly, zink, nickel eller molybden. Inmutning söks hos vederbörande berg­mästare. Den som först ansöker får i princip inmutningsrätt lUl den aktuella fyndigheten utan att någon prövning av hans kompetens sker. Bergmästaren anvisar honom ett område, där han får bedriva under­sökningsarbete i fråga om inmutningsbara mineral. Det inmutade om­rådet skall ha viss form och får inte överstiga en viss maximistorlek. Vissa områden är fredade mot inmutning. Inmulningshinder gäller på bl. a. kronomark som av statsmakterna förklarats vara statsgruvefält, befäslningsområde, visst område kring järnväg, kanal eUer bostadshus, område som upptas av elektrisk kraftstation eller industriell anläggning

 

Prop, 1974: 32                                                         90

samt område som omfattas av rätt enligt bl. a. gruvlagen, slenkolslagen eller uranlagen. Undantag kan medges från flertalet inmutningshinder. Undersökningsarbetet på det inmutade området skall vara utfört inom tre år. Förlängning av undersökningstiden kan dock bevUjas med i all­mänhet högst fem år. Skulle inmutningsrätten förfalla därför att un­dersökningstiden löpt ut, föreligger inte hinder mot att på nytt ansöka om inmutningsrätt. Kostnaderna på undersökningsstadiet består av vissa mindre avgifter för det administrativa förfarandet och viss ersättning tUl markägaren. Undersökningstiden syftar till att ge inmutaren möjlig­het att bedöma om det på platsen finns förutsättningar för gruvdrift. Om han bedömer alt så är fallet, kan han hos bergmästaren begära att bli anvisad elt särskilt arbetsområde, s. k. utmål, för gravdrift. In­mutaren har rätt att bli anvisad utmål, om han kan visa att det inom del inmutade området finns inmutningsbart mineral. Det förutsätts dock att mineralet är lämpat för teknisk bearbetning och att det förekommer i sådan omfattning att det sannohkt kan göras till föremål för gruvdrift. Utmål får inte överstiga en viss storlek och skall i regel ha viss form. Gruvinnehavaren skall ersätta fastighetsägaren för markupplåtelsen samt för intrång och skada. Han skall därutöver varje år betala en avgift lUl fastighetsägaren och en s. k. försvarsavgifl, som delas mellan staten och fastighetsägaren. Staten har rätt att inträda i varje gruv­företag med en hälftendel, kronoandel. Delta förutsätter dock att sta­ten inom viss tid anmäler sitt intresse. Gruvlagen innehåller särskilda regler för det fall all två eller flera deltar i samma gruvrörelse. Dessa regler får betydelse t. ex. när staten på grund av kronoandel är delägare i gruva. Samäganderättsreglerna, som i allmänhet kan sättas ur kraft genom överenskommelse mellan delägarna, innehåller bl. a. regler om s. k. brytningsvitsord. Detta innebär att delägare som innehar minst hälften i gruva kan mol annan delägares vUja genomdriva all viss bryt­ning eller visst undersökningsarbete utförs. F. n. gäller inte någon tids­begränsning i fråga om rätten att inneha gruva.

En huvuduppgift för gruvrättsutredningen har varit att i fråga om de mineral som omfattas av gravlagen överväga en övergång från inmut­ningssystemel till koncessionssystemel eller en blandform av dessa system. Efter ingående överväganden har utredningen inte ansett sig kunna förorda en övergång liU ett koncessionssystem. Utredningen har visserligen konstaterat att inmutningssystemel i dess nuvarande utform­ning har vissa brister men har ansett alt dessa bör kunna avhjälpas genom all partiella reformer med koncessionspräglade inslag vidtas inom ramen för systemet.

Yttranden över utredningens betänkande har avgetts av ett 40-tal remissinstanser, bl. a. två hovrätter, kommerskollegium, SGU, IVA, naturvårdsverket, planverket, sju länsstyrelser, gruvföreningen, industri­förbundet, SAF, LO, gravindustriarbetarförbundet, TCO, lanlbruksför-

 

Prop, 1974: 32                                                        91

bundet och kommunförbundet. Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utredningens förslag om att i princip bibehålla inmutnings­systemet utan erinran. Från flera håll framhålls att gruvlagstiftningen bör stimulera till malmlelning och att inmutningssystemet framstår som ett beprövat medel att främja sådan verksamhet. Endast en remissin­stans, LKAB, har uttryckt tvekan i fråga om valet av gruvrättsligl system. Även LKAB biträder dock utredningsförslaget under förut­sättning alt de koncessionspräglade reformer som förslaget i övrigt innebär genomförs.

Eftersom valet av system för den gruvrättsliga regleringen varit en huvudfråga för utredningen kommer jag att relativt utförligt uppehålla mig vid denna fråga. Jag vill emellertid framhålla att den praktiska betydelsen av hur valet utfaller inte får överdrivas. I praktiken står valet inte mellan renodlade varianter av de två systemen. Om ett kon­cessionssystem väljs, torde olika åtgärder för all stimulera till malm­lelning bh erforderliga Även i övrigt torde jämkningar till förmån för enskUda intressen få ske. Ett inmutningssystem kan å andra sidan inte godtas i renodlad form utan måste modifieras så, att del allmännas inflytande på olika sätt stärks. Valet står således i själva verket mellan två biandsystem, som visserligen från teoretisk synpunkt företer klara skillnader men som i den praktiska tUlämpningen torde vara tämligen likartade med avseende på sina effekter. Enligt min mening kan frågan om gruvrättsligl system därför i första hand avgöras med utgångspunkt från praktiska överväganden.

Under lång lid har malmkonsumlionen i Sverige ökat med omkring 4 % per år, vilkel innebär att den vid oförändrad ökningstakt för­dubblas på ca 16 år. För att gruvhanteringen i vårt land skall kunna upprätthållas och om möjligt utvidgas krävs inle bara all kända malm­tillgångar undersöks ytterligare utan också att nya fyndigheter upp­täcks. I landet bedrivs därför sedan länge en omfattande prospekte­rings- och undersökningsverksamhet.

I fråga om arbelsförloppel vid malmlelning brukar man i grova drag skilja meUan regionalprospektering, lokalprospeklering och gravunder­sökning. Regionalprospektering syftar till alt avgränsa områden som motiverar närmare undersökningar. Lokalprospeklering avser detalj­undersökningar av avgränsade malmstråk och separata malmobjekl. Gruvundersökningen utgör del sista stadiet i undersökningsarbetet och omfattar i allmänhet schaklsänkning och ortdrivning.

Malmprospekteringen i Sverige slår på en hög nivå internationellt sett både i fråga om omfattning och beträffande kvalitet. Flera stora företag bedriver kontinuerligt prospektering. Sedan 1920-talel utför SGU om­fattande malmprospektering för statens räkning. Under åren 1963— 1972 har SGU genomfört en aUmän inventering av järnmalmstillgång­arna i Norrbottens län. Av den under senare år bedrivna prospekte-

 

Prop, 1974: 32                                                                     92

ringsverksamheten i landet i fråga om inmutningsbara mineral kan kost­nadsmässigt ungefär hälften, dvs. i storleksordningen 15 mUj. kr. per år, beräknas ha fallit på SGU och hälften på enskilda företag.

Gruvundersökningama, som drar mer än dubbelt så stor kostnad som prospekteringen, utförs till övervägande del av enskUda förelag.

Enligt gravrätlsulredningen kan utvecklingen av järnmalmsreserven i Norrbottens län under senare år bedömas som gynnsam. I Bergslagen har däremot upptäckten av nya järnmalmsfyndigheter under de senaste decennierna inte hållit jämna steg med brytningen. En framtida prospek­tering där torde, när det gäUer järn, i aUt större utsträckning komma att inrikta sig på djupmalmer. Lelningen efter sulfidmalmer i de båda nordliga länen har gett gott resultat. En fortsatt prospektering är dock enhgt utredningen nödvändig om den nuvarande produktionen skall kunna bibehållas.

Under senare år har fyndigheler med ferrolegeringsmetaUerna man­gan, krom, nickel, molybden, volfram, kobolt, vanadhi och i någon mån titan tUldragit sig ökad uppmärksamhet. Den svenska kvalitetsståltill­verkningens behov av sådana metaller tUlgodoses f. n. helt genom im­port. Alla dessa metaller förekommer dock inom landet och har också brutits, låt vara i mindre omfattning. Enligt en utredning, som utförts av en av kommerskoUegium tUlsatt arbetsgrupp, har tidvis rått en besvä­rande brist på legeringsämnena nickel, molybden, vanadin, kobolt och volfram. Mindre uttalade försörjningssvårigheter har även förekommit beträffande krom. I sin promemoria Sveriges försörjning med legerings-ämnen för stålindustrin (Kommerskollegium Dnr 119/69), som lades fram i december 1971, understryker arbetsgruppen vidare att de allvar­ligaste riskerna för framtida försörjningsstömingar föreligger i fråga om de legeringsämnen för vilka prospekleringsutsiktema här i landet är gynnsamma, nämligen molybden, volfram och nickel.

Gravrättsutredningen anför sammanfattningsvis att dess undersök­ningar klart givit vid handen att del från allmän synpunkt är i högsta grad önskvärt att malmlelningsverksamhelen i landet vidmakthålls och om möjhgt avsevärt ökar i omfattning i jämförelse med nuvarande nivå.

1964 års geologiulredning har i belänkandet (SOU 1971: 17) Malm — Jord — Vatten anslutit sig till uppfattningen all del med hänsyn till bl. a. gravnäringens betydelse för landet är nödvändigt att malmlet­ningen intensifieras.

För att gruvnäringen skall leva vidare och utvecklas krävs all nya fyndigheler upptäcks och att ökade kunskaper om redan kända mineral­fyndigheler inhämtas genom prospektering och annan malmletnmgs-verksamhet. Kunskaper om våra mineraltUlgångar behövs också som underlag för den samhälleliga planeringen. Enligl min mening är det därför av vikt att malmletningsverksamheten kan vidmakthåUas på en hög nivå.

 

Prop, 1974: 32                                                         93

Som har framgått av vad jag nyss sagt utför SGU en omfattande malmprospektering för statens räkning. Anslag för prospekleringen an­visas f. n. över driftbudgeten.

Enligl förslag i prop. 1973: 41 skall ett nytt industripolitiskl verk med utredande och planerande verksamhet inom bl. a. mineralsektorn inrät­tas. Vidare avses att SGU på sikt skall ulföra prospekteringsarbeten uteslutande på uppdrag. Inriktningen och omfattningen av SGU:s prospekteringsverksamhet kommer därvid att bestämmas av uppdrags­givaren. Uppdrag skall kunna lämnas av såväl privata företag som myndigheler. Det nya industriverket kan komma att aktualisera t. ex. näringspolitiskt motiverad prospektering. De föreslagna reformerna, som i fråga om SGU syftar till ett bättre utnyttjande av dess sak­kunskap på det geologiska området, kommer dock inte alt minska be­hovet av enskUd malmlelning.

Malmlelning föratsätter som jag redan framhållit i aUmänhet en långsiktig satsning av betydande ekonomiska resurser i projekt med tämligen ovissa vinstutsikler. De svenska malmerna förekommer i regel som skarpt avgränsade kroppar. Till läge och form kan dessa i allmän­het beskrivas som kanlslällda, mer eller mindre regelbundna skivor. De­ras relativt ringa övre yta läcks i allmänhet av mäktiga lager ofyndigl material. Fyndigheterna är ofta små och särskilt sulfidmalmerna är svårupptäckla. Man får också räkna med att de lättast anträffbara mal­merna redan hittats. För all leta upp nya fyndigheter fordras i dagens läge allt större insatser. All prospektering är förknippad med ett bety­dande ekonomiskt risklagande sammanhänger dock inle bara med svå­righeten att firma nya fyndigheter. Prospeklören har också all la hän­syn till bl. a. en hårdnande konkurrens på den intemationeUa malm­marknaden. Utbudet av högvärdig malm har sålunda ökat mycket starkt genom att nya gravor öppnats i Kanada, Sydamerika, Väslafrika och Australien. Sveriges närhet till avnämarländerna innebär inle längre samma försteg som tidigare, eftersom Iransportkostnadema har sjunkit.

Det är mol bakgrand av vad jag i del föregående har sagt viktigt att en ny gravlag ges en sådan utformning alt enskilda stimuleras till malm­lelning. Jag har i likhet med utredningen och remissinstanserna kom­mit lUl uppfattningen alt ett inmutningssystem från denna synpunkt alltjämt är alt föredra framför ett koncessionssystem. Vid valet av gruv­rättsligl syslem måste emellertid även andra synpunkter beaktas. Av särskUt intresse härvidlag är möjligheten att tillgodose samhällets intressen inom gruvnäringen.

Staten förfogar direkt eller genom bolag över betydande gruvegendo­mar och intar en dominerande ställning inom den svenska järnmalms­brytningen. Huvuddelen av statens gruvegendomar har tillkommit ge­nom inmutningar i samband med SGU:s prospekteringsverksamhet eller genom kronoandelsinstitutet. Som nämnts infördes detta institut i 1938

 

Prop. 1974: 32                                                         94

års gruvlag just för att inom ramen för inmutningssystemet stärka det allmännas inflytande inom gruvnäringen. Del totala antalet utmål i lan­det uppgick vid årsskiftet 1967/1968 tiU omkring 5 000. Av dessa äger staten direkt cirka 500 och genom statiiga bolag cirka 600. Vid 1967 års utgång hade anmälan om begagnande av kronoandel gjorts eller fanns kronoandel latent i 13,8 % av samtliga utmål. Räknat efter arealen täckte de utmål där kronan innehade anmäld eller latent kronoandel 27,5 % av den totalt utmålslagda arealen. I egenskap av jordägare har staten även fått ett antal jordägarandelar i utmål, som regleras genom äldre lagstiftning. I sammanhanget bör vidare nämnas att det f. n. finns 16 statsgravefält där inmutning av enskUda får ske bara efter tillstånd av Kungl. Maj:t.

Gravrätlsulredningen har fäst stor vikt vid de möjligheter som kro-noandelssystemet ger alt främja en från samhällets synpunkt önskvärd inriktning av gravhanteringen. Kronoandelen ger staten s. k. brytnings­vitsord vilket som nämnts innebär att staten, även om annan delägare i gruvan inte vill det, kan sälla igång undersökning eller brytning i gruvan. Vid splittrade ägarförhållanden erbjuder kronoandelsinstitu­tet staten möjlighet att tillse all enhetiig gravdrifl kommer till stånd.

HittiUs har kronoandelarna regelmässigt utnyttjats på så sätt att de ut­arrenderats till inmutaren. Detta har delvis haft sin grand i organisato­riska förhållanden. De stathga gruvrättigheteraa förvaltas f. n. av kom­merskoUegium. Enligl det förslag som framlagts i den förat nämnda prop. 1973: 41 kommer bl. a. de uppgifter som kommerskoUegium har enligt gruvlagen att överföras tUl det nya industriverket. En särskild nämnd skall vidare inrättas med uppgift att svara för förvaltningen av den gruvegendom som är eller kommer i statens ägo. Huvudsyftet med nämndens verksamhet skaU vara att se till att gruvegendomen på bästa sätt tas lUl vara. Nämnden skall bl. a. göra övergripande bedömningar av hur staten på lämpligaste sätt skall kurma utnyttja sin gruvegendom t. ex. genom utarrendering, annat samarbete med intresserade företag eller drift i egen regi. Vidare skall den kunna ta initiativ av olika slag i syfte att förbättra del ekonomiska utbytet, t. ex. att lägga ut prospekteringsuppdrag och liknande uppdrag.

Vad jag nu sagt innebär att staten också inom ramen för ett inmut­ningssystem kommer att ha inte obetydliga möjligheter att tUlgodose samhällsintressena. Frågan är då om ett koncessionssystem därutöver kan ge sädana fördelar från samhällssynpunkt att del bör äga företräde framför inmutningssystemet. Utredningen har redovisat olika fördelar som skulle kunna vinnas genom övergång tUl elt koncessionssyslem. Del allmänna skulle kunna tillse att koncession ges endast åt företag som bedöms lämpliga för uppgiften. Koncessionsområdena skulle kunna ges ändamålsenlig utformning och storlek. Genom olika vUlkor skulle vidare kunna tillses att koncessionen utnyttjas effektivt. SamhäUsin-

 

Prop. 1974: 32                                                         95

flytandet skulle kunna tUlgodoses antingen genom att koncession ges åt statiigt företag eller genom villkor av olika slag. I samband med koncessionsprövningen skulle staten också kunna göra en samhälls­ekonomiskt rimlig avvägning mellan gruvintressel och motstående all­männa och enskilda intressen. Utredningen har emellertid också pekat på omständigheter som på olika sätt begränsar koncessionssystemets fördelar. Jag vill här nämna följande. De svenska malmerna är, uttalar utredningen, med hänsyn till att de uppträder i form av relativt många, små och svårupptäckla fyndigheter i och för sig inte så väl lämpade för ett koncessionssystem. Man skulle få ett myckel stort antal konces­sionsärenden. Ett koncessionssystem torde fungera bäst där det med hänsyn tUl fyndigheternas uppträdande är ändamålsenligt med stora sammanhängande koncessionsområden. Samhällets möjligheter att på­verka gruvföretagens lokalisering är med hänsyn till bundenheten vid minerallUlgångarna begränsade. Begär flera ekonomiskt och tekniskt väl kvalificerade förelag undersökningskoncession tiU samma område, uppkommer enligl utredningen svårigheter för koncessionsmyndigheten att avgöra vem som från samhällsekonomiska synpunkter bör erhåUa koncession. Möjligheterna att genom koncessionsvillkor reglera omfatt­ningen av undersökningsarbete och brytning torde i realiteten vara be­gränsade. Intensiteten och m.etoderna i arbetet måste anpassas efter vad som efter hand blir känt om fyndighetens beskaffenhet och andra för­hållanden som inte är kända vid koncessionsgivningen. Brytningens om­fattning måste bli beroende av lönsamhet och avsättningsmöjligheter. Sammanfattningsvis synes utredningen mena, att koncessionssystemet visserligen erbjuder något bättre möjligheter än inmutningssystemel i dess nuvarande utformning när det gäller att tUlvaralaga det allmännas intressen. De fördelar som skulle kunna uppnås från samhällehg syn­punkt med en övergång tUl ett koncessionssystem är dock i praktiken begränsade.

Vid bedömningen av vilket system som bäst tillgodoser de samhälle­liga intressena har man som jag redan sagt inte att välja mellan ren­odlade former av inmutningssystemet och koncessionssystemet. Valet står i stället mellan ett koncessionssystem, som jämkats med hänsyn till enskilda intressen, och ett på olika sätt modifierat inmutningssystem. Utredningens förslag innebär att vissa partiella reformer med konces­sionspräglade inslag vidtas inom ramen för ett i princip bibehållet in-mutningssyslem. Jag skall här nämna några punkter i utredningens för­slag som är av särskilt intresse i detta sammanhang.

Del är från allmän synpunkt angelägel att inmutningar utnyttjas för intensivt undersökningsarbete och inle bibehålls längre än som är nöd­vändigt för detta ändamål. Utredningen föreslår därför den nyheten att inmutaren under den lid han bedriver undersökningsarbete skall utge en med hänsyn till tid och areal beräknad avgift som efter viss tid höjs.

 

Prop. 1974: 32                                                         96

Undersöknuigsliden skall vara två år, om inte förlängning medges. För­längning skall kunna vägras om sökanden inte utfört någol ändamåls­enligt undersökningsarbete och del finns anledning anta att han inte heller kommer all bedriva sådant arbete. Som en ytterligare åtgärd för all hindra missbruk av inmutningssystemet förordar utredningen att hinder mol ommutning införs. När verkligt behov av längre undersöknmgslid än den normala föreligger skall detta i första hand tillgodoses genom förlängning efter särskUd prövning. Statsgruvefältinstilutel föreslås bli tUlämpligt på all mark i hela landet. I förslagel utökas inmutnings­hindren också med bl.a. en reservregel enligt vUken Kungl. Maj:t kan införa inmutningshinder på område där gruvdrift kan antas hindra eUer avsevärt försvåra sådan förekommande eller planerad användning av marken som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Vad gäller bestämmelserna om utmål föreslår utredningen att en viss skärpning genomförs beträffande kraven på den bevisning om malmförekomst som måste presenteras för att utmål skall kunna erhållas. Kronoandelen bibe­håUs och föreslås uppkomma automatiskt i och med utmålsläggningen, om inte staten då avstår från kronoandelen. Vidare förordar utredning­en en ordning, som gör gruvrältens bestånd under en längre tid be­roende av att den utnyttjas på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. En­ligt förslaget skall utmål bevUjas för en lid av 25 år. På ansökan av gruvinnehavaren skall denna tid kunna förlängas med högst 20 år i sänder. För främjande av ett enhetiigt utnyttjande av gravrältigheter som avser samma fyndighet eller närbelägna fyndigheter skall enligl förslagel inlösen under vissa förutsättningar kunna äga rum av utmål som ligger nära varandra. Inlösen skall även kunna ske när det är av synnerlig vikt från allmän synpunkt att viss mineralfyndighel undersöks eller bearbetas eller att fyndighet utnyttjas på annat sätt eller i större omfattning än tidigare och därigenom vinns väsentlig teknisk och eko­nomisk fördel.

De olika reformer som utredningen föreslagit inom inmutningssysle-mets ram har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats ulan erinran vid re­missbehandlingen. Även jag anser att förslagen är i huvudsak väl an­passade för sitt ändamål. De förordade reformerna innebär enligl min mening all väsentliga modifikationer till förmån för samhällsintressena sker i det nu gällande inmulningssystemet.

Sammanfattningsvis vUl jag anföra följande.

Det nu tiUämpade inmulningssystemet synes i stort sett ha fungerat väl. Utredningen, vari ingått bl. a. företrädare för gruvnäringen och dess anställda, har efter ingående överväganden kommit tiU slutsatsen att de brister som dock finns i den nuvarande rättsliga regleringen bör avhjälpas genom att partiella reformer vidtas inom ramen för inmut­ningssystemel. Remissinstanserna har i allt väsentligt enhälligt intagit samma ståndpunkt. Allmänl har man, liksom jag själv gör, anslutit sig

 

Prop. 1974: 32                                                                     97

till uppfattningen all inmutningssystemel har elt klart försteg framför koncessionssystemel när del gäller all stimulera till sökande efter nya fyndigheter. Samhället har redan genom kronoandelama och på annat sätt ett betydande inflytande inom gruvnäringen. Genom modifieringar av regelsystemet av det slag utredningen förordar förbättras möjligheter­na alt tUlgodose de allmänna intressena samtidigt som inmutningssyste-mels fördelar bibehålls. Vid övervägande av samtiiga omständigheter som inverkar på frågan om valet av gruvrättsligl syslem har jag kom­mit till uppfattningen att inmulningssystemet bör bibehållas. Jag an­sluter mig således till den ståndpunkt som utredningen och remissin­stanserna intagit. Inmutningssystemel bör dock modifieras genom kon-cessionsbelonade inslag efter de riktlinjer som utredningen har före­slagit. Elt sådant blandat syslem synes mig innebära en lämplig avväg­ning mellan å ena sidan behovet av alt stimulera den enskUda malm­letningen och å andra sidan önskemålet om ett samhälleligt inflytande inom gruvnäringen.

Jag övergår härmed lUl alt behandla vissa viktigare avsnitt i utred­ningens förslag lUl ny gruvlag. Förslagel har i allmänhet tUlstyrkts eUer lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Även jag anser all för­slaget kan läggas till grand för ny lagstiftning. Som framgår av del följande föreslår jag dock i några hänseenden andra lösningar än ut­redningen.

14.2 Inmutning

Enligl gruvlagen kan mineralfyndighet inmutas om den innehåller malm till någon av följande metaller, nämligen guld, silver, platina, kvicksUver, koppar, bly, zink, järn, mangan, krom, kobolt, nickel, titan, vanadin, molybden, volfram, tenn, vismut, anlimon och arsenik. Un­dantag görs dock för sjö- och myrmalm. Inmutning kan också ske om fyndigheten innehåller svavelkis, magnetkis, grafit, apatil eller magnesit.

Gravrätlsulredningen har inte föreslagit någon ändring i fråga om kretsen av inmutningsbara mineral.

Vid remissbehandlingen har från bergmästarhåll föreslagits att uran och uranföreningar skall göras inmutningsbara.

Jag anser för min del att det inle finns anledning all frångå prin­cipen all utnyttjandet av uran bör vara underkastat den kontroll som koncessionssystemel innebär. Inte heller i övrigt bör någon ändring i fråga om kretsen av inmutningsbara mineral nu ske.

Inmutning i anslutning till prospektering sker i varierande omfattning och på olika stadier i arbetet beroende bl. a. på fyndighetens karaktär, geografiska läge och betydelse från ekonomisk synpunkt. Vanligen söks dock inmutning som förberedelse för lokalprospeklering. Inmulnings­rätt beviljas av bergmästaren.

Antalet inmutningar utgjorde under perioden 1940—1967 i genom-

7   Riksdagen 1974.1 saml. Nr 32

 

Prop. 1974:32       ;,                                                 98

snitt nära 1 800 per år. Under senare år har antalet inmutningar, hu­vudsakligen beroende på den särskilda Norrbollensinventeringen, varit väsentiigt högre. Antalet översteg sålunda 8 000 år 1969 och 5 000 åren 1970 och 1971.

Inmutat område skall enligl gällande bestämmelser vara cirkelformigt och ha en radie av högst 200 meter. Arealen kan således högst uppgå till 12,56 hektar. Enligt gruvrättsutredningen har malmlelningsleknikens utveckling medfört behov av stora undersökningsområden. Storleken och formen av området för en inmutning bör anpassas härtiU och tUl vad som är ändamålsenligt med hänsyn till inmutningens huvud­syfte. Delta bör enligt utredningens mening vara alt bereda skydd för investeringar i undersökningsarbeten i form av ensamrätt lUl fyndig­heter som påträffas vid undersökningarna. Sådant skydd bör i princip utformas med tanke på sådana undersökningsarbeten,som drar en täm­ligen hög kostnad per arealenhet, dvs. vanligen lokalprospeklering. Del bör däremot inle avpassas med hänsyn till undersökningsområdets stor­lek vid flygprospektering, översiktliga markundersökningar eUer regio­nalprospektering. Införande av ett så omfattande skydd skulle enligt utredningens mening innebära att vidsträckta områden temporärt av­spärrades från undersökning av andra prospeklörer, även i sådana fall då undersökningsintensileten per arealenhel kan, beräknas bli ringa. Ut­redningen föreslår från dessa utgångspunkter och på grandval av beräk­ningar rörande lokalprospekteringens behov m. m. all inmulningsom­råde skall få omfatta högst 100 hektar.

Cirkelformen har, framhåller utredningen, den fördelen all dét in­mutade områdets gränser enkelt kan anges genom att medelpunktens läge på marken fixeras. Den största nackdelen med cirkelformen är att den inte kan avpassas efter fyndighetens form. Denna olägenhet skulle än tydligare komma till uttryck, om man som utredningen förordar ökar maximiarealen på det inmutade området till 100 hektar. Med hänsyn till de svenska malmfyndigheternas vanligen långsträckta form skulle cirklarna i många fall komma att läcka mycket större områden än in­mutaren vore intresserad av att undersöka. Vidare skulle mellanrammen mellan cirklarna bli så stora all betydande överlappningar blev ofrån­komliga. Med hänsyn till dessa omständigheter föreslår utredningen att kravel på att inmutat område skall ha viss form slopas.

I utredningens förslag ingår också alt inmutaren under den tid han utför undersökningsarbete skall betala inmulningsavgifl tUl staten. Denna beräknas med hänsyn till undersökningstidens längd och det inmutade områdets storlek.

Som utredningen har anfört har den moderna malmlelningslekniken medfört behov av stora undersökningsområden. Den nuvarande maximi­arealen är i flertalet fall helt otUlräcklig. Följden har blivit, alt malm-lelningsföretagen i betydande utsträckning lägger ut sammanhängande

 

Prop, 1974: 32                                                         99

komplex av inmutade områden. Detta innebär praktiska problem och onödigt besvär för både myndigheter och inmulare. Ett undersöknings­område om 100 hektar synes i allmänhet vara tUlräckligt för detalj-undersöknmg även av en relativt stor fyndighet. Antalet mmulningar kan härigenom minska betydligt. Utredningsförslaget är från denna syn­punkt ändamålsenligt och har inte mött någon erinran vid remissbe­handlingen. Enligt min mening kan det emellertid ifrågasättas om det finns skäl alt i lagen ta in en föreskrift om alt inmutat område får om­fatta högst viss areal. Två synpunkter gör sig härvid gäUande. Å ena sidan bör en bestämmelse i ämnet tUlgodose prospektörernas behov av stora undersökningsområden. Å andra sidan bör det vara möjligt alt hindra att större områden än inmutaren har möjlighet att undersöka undantas från prospektering av andra intressenter.

Vad först gäUer frågan om behovet av stora undersöknuigsområden framgår av material som utredrungen har framlagt angående inmutnings-enheternas storlek i norra bergmästardistriktet åren 1955—1964 att ett inmulningsområde om 100 hektar skulle ha varit otUlräckligt som skydd för ett undersökningsområde av normalstorlek. Även vid elt genomfö­rande av utredningens förslag torde således i många fall komplexbUd-ning bli erforderlig. Detta är som redan nämnts en opraktisk ordning. När det gäller begränsning av de inmutade områdenas storlek har en regel som den föreslagna ringa praktisk betydelse. Om den skall få av­sedd effekt måste den kompletteras med förbud mot att inmutade om­råden läggs ut i sammanhängande komplex. Något sådant förbud före­slås dock inle av utredningen och torde inte heUer lämpligen böra upp­ställas. Man får som jag förut sagt räkna med att det i många fall finns ett fullt berättigat intresse av alt ha tillgång tUl mycket stora undersök­ningsområden. Ett förbud av nämnda slag skulle i många fall kunna hindra att undersökningsarbetet bedrivs på ett ändamålsenligt sätt.

Enligt 1884 års gruvsladga var inmulningscirkelns radie 100 meter, motsvarande en yta av 3,14 hektar. I 1938 års gruvlag bestämdes ra­dien till 200 meter. Höjningen visade sig snart nog helt otUlräcklig. Den tekniska utvecklingen fortgår snabbt och kan leda lUl alt inte hel­ler en maximiareal om 100 hektar motsvarar behoven.

Med hänsyn till det anförda anser jag alt det inte finns skäl att i den nya gravlagen la in en arealregel av del slag utredningen har föreslagit. En allmänt hållen regel som gör det möjligt att avpassa inmutat område efter vad som i varje särskilt fall är lämpligt är enligt min mening att föredra. Bestämmelsen synes kunna få den innebörden alt inmutat om­råde inte får vara större än all del kan antas all sökanden har möjlig­het alt undersöka del i sin helhet på elt ändamålsenligt sätt. Härigenom blir det möjligt att avpassa områdets storlek med hänsyn till omständig­heterna i det enskUda fallet samtidigt som missbruk av inmulningsrätten kan förhindras. Önskemålet att onödig fältspärrning inte sker torde

 

Prop, 1974: 32                                                        100

dessutom i stor utsträckning bli tillgodosett genom det system av un-dersökningsavgifler som jag förordar i det följande.

Vad gäller frågan om inmutat områdes form vUl jag anföra följande.

Cirkelformen har som nämnts den fördelen, att det inmutade områ­dets gränser lätt kan bestämmas genom att medelpunktens läge på mar­ken fixeras. Å andra sidan medför kravet på viss form den nackdelen att inmutningsområdet inte kan avpassas med hänsyn liU de indikationer som kommit fram i fråga om fyndighetens sträckning. Denna nackdel blir ännu större om någon begränsning i fråga om inmutat områdes storlek inle längre skall finnas. Mol förslagel all slopa kravel på bestämd form har från några håll anförts, att del medför ökat arbete med läges­angivelse och beskrivning av inmulningsområdet. Denna synpunkt bör enligt min mening inle få vara avgörande. Jag vUl f. ö. peka på att ett genomförande av uttedningens förslag självfallet inte utesluter, all cirkelformen alltjämt används. För små inmutningsområden och i särskilda fall även större sådana kan cirkelformen vara den lämpliga. I andra fall kan del vara mest praktiskt all låta området omfatta viss fastighet eller vissa fastigheter. Inte heller i sådana fall föreligger några svårigheter alt ange det inmutade området.

Med hänsyn tUl det anförda ansluter jag mig till uppfattningen att kravet på att inmutat område skall vara ckkelformat bör slopas. Vid remissbehandlingen har från bergmästarhåll befarats att elt slopande av kravet på viss form kan leda liU att mindre seriösa inmulare lägger ul t. ex. mycket långa och smala undersökningsområden. Missbruk av detta slag synes kunna stävjas genom att i lagen las in en föreskrift om all inmutat område skaU ha lämplig form.

Som utredningen har anfört bör inmutat område vara sammanhängan­de. Däremot bör hinder inte möta mol att områden innanför inmut-ningsområdels yttergränser undantas.

Undersökningsarbete skall enligt gällande huvudregel vara utfört inom tre år från dagen för mutsedelns utfärdande. Har ansökan om ut­mål inte getts in till bergmästaren inom denna lid, går inmutningsrätten förlorad. Bergmästaren eUer kommerskollegium kan dock under vissa förutsättningar medge förlängning av undersökningstiden. Bergmästaren kan förlänga liden med högst två år bl. a. om undersökningsarbetet inte har kunnat fullgöras på grund av markens beskaffenhet, arbetsinstäl­lelse, särskilda naturförhållanden o. d. Därutöver kan kommerskolle­gium i vissa fall medge förlängning med högst tre år. Om inmulnings­rätt skulle upphöra, kan f. n. ommulning ske.

Den moderna malmlelningslekniken har enligl utredningen medfört att den i gruvlagen föreskrivna normala undersökningstiden av tre år i åtskilliga fall inte är tillräcklig. Inmutaren har därför i betydande ut­sträckning fått antingen begära förlängning av undersökningstiden eller också mula om samma fyndighet en eller flera gånger. Utredningen

 

Prop. 1974: 32                                                                    lOi

föreslår därför att bestämmelserna om undersökningstidens längd an­passas till det faktiska behovet. Del bör med hänsyn härtill i allmän­het vara möjligt för inmutaren alt behålla inmulningsområdet under sex år. Samtidigt förekommer enligl utrednmgen i många fall att elt inmu­tat område snabbi kan avföras från ytterligare undersökningar. Utred­ningen anser alt det i sådana fall är en fördel från allmän prospekte­ringssynpunkl om inmutnmgsrätten kan upphöra redan efter ett par år. I sådana fall då längre undersökningstid behövs krävs del å andra sidan garantier för alt del inmutade området utnyttjas för intensivt un­dersökningsarbete och inle bibehålls längre än som är nödvändigt för detta ändamål. Dessa garantier bÖr, anser utredningen, i första hand skapas genom ett avgiftssystem i kombination med vissa möjligheter för inmutaren att på ett tidigt stadium avslå från inmutningsområdet eUer del därav.

Utredningsförslaget innebär vidare alt en viss prövning av sökan­dens kompetens skall bli möjlig. Utredningen konstaterar alt inmul­ningsrätt f. n. kan erhållas ulan sådan prövning. Avsaknaden av varje möjlighet till kompelensprövning framstår enligl utredningen som otUl­fredsstäUande. Utredningen avvisar dock tanken på alt införa en kom­pelensprövning i omedelbart samband med ansökan om inmulnings­rätt. Som skäl anförs att betydande svårigheter möter mol att redan då pröva en sökandes kompetens att företa ett ändamålsenligt under­sökningsarbete. Vilka krav som bör släUas beror i stor utsträckning på fyndighetens beskaffenhet och denna är på inmutningssladiel okänd för både sökanden och bergmästaren. Det måste vidare enligt utredning­en antas att intresset hos enskUda personer för malmlelning skulle mms­ka om sådana kompetenskrav uppställs att enskUda i allmänhet inle kan få inmulningsrätt.

Utredningen föreslår av de skäl som jag här kortfattat redovisat att inmulningsrätt skall beviljas för två år. Därutöver skall tiden kunna förlängas i första hand med fyra år. Seriösa gruvföretag skall ulan behovsprövning få förlängnmg med fyra år, och de kan således normalt räkna med en sexårig undersökningslid. Den som under den första två­årsperioden inle ulfört något ändamålsenligt undersökningsarbete och som inte heller kan antas komma alt bedriva sådant arbete skall däremot kunna vägras förlängning av undersökningstiden. Efter särskild pröv­ning skall å andra sidan tiden kunna förlängas utöver den första för­längningsperioden med ytterligare fyra år. Undersökningstiden kan således enligl förslagel bli sammanlagt högst tio år.

Utredningen föreslår dessutom den nyheten i förhållande till gällande lag att inmutaren under undersökningstiden skall betala inmulningsav­gifl till staten. Avgiften föreslås bli 5 kr. per hektar av del inmutade om­rådet. Vid förlängning skall avgiften beräknas efter 10 kr. per hektar och år.

 

Prop. 1974: 32                                                        102

Uttedningens förslag beträffande undersökningstidens längd har bli­vit utsatt för kritik av några remissinstanser. Kritiken går ul på alt den normala undersökningstiden bör vara längre än två år. Enligt SGU torde som regel först efter fyra år föreligga reella möjligheter att företa en gallring i ett inmutningskomplex.

För egen del får jag anföra följande.

Inmutning begärs ofta på tämhgen svaga indikationer om malmföre­komst. I betydande utsträckning förekommer att prospeklörer lägger ut sammanhängande komplex av inmulningsområden. Exempel finns på att sådana komplex omfattat flera hundra eller t. o. m. tusentals inmu­tade områden, vart och ett med nuvarande maximistorlek. I del all­deles övervägande antalet fall upphör inmutningsrätlen vid undersök­ningstidens slut utan att leda tUl utmålsläggning. Antalet under perio­den 1954—1967 lagda utmål utgjorde sålunda i genomsnitt endast 1,3 % av antalet under samma tid utfärdade mutsedlar. Inte så sällan torde in­mutaren redan i ett tidigt skede av undersökningstiden kunna konsta­tera, att det inmutade området eUer del därav saknar intresse för ho­nom.

Om de indikationer som erhålls vid de förberedande undersökning­arna är positiva, genomförs i regel ett omfattande undersökningsprogram innebärande att olika delar av området systematiskt genomgås med olika instrument. Insamlingen och bearbetningen av olika dala är ofta tids­ödande. Den nuvarande normala undersökningstiden om tre år har i flera fall visat sig otillräcklig för utförande av sådana undersöknings­arbeten som behövs för utmålsläggning. Ofta ger den första bearbet­ningen av undersökningsresultatet inte något entydigt svar utan komplet­terande undersökningar måste ulföras. Geografiska och klimatiska för­hållanden kan medföra att arbetet ytterligare fördröjs. Undersökning av djupmalmer kräver som regel längre tid än tre år. Nu nämnda omständigheter har bl. a. lett tUl att frekvensen av ommutningar är mycket hög.

Bestämmelserna om undersökningstidens längd bör i första hand ut­formas med sikte på att det undersökningsarbete som normalt behövs för utmålsläggning skaU hiima slutföras och resultaten bearbetas inom undersökningstiden. Den utredning som föreligger i lagstiftningsären­det ger klart vid handen att den nuvarande undersökningstiden i åt­skilliga faU är otillräcklig. Jag delar utredningens uppfattnhig att in­mutaren, om så behövs, skall kunna påräkna en sexårig undersöknings­tid. Som utredningen har framhållit är det å andra sidan angeläget att inmutningar utnyttjas för intensivt undersökningsarbete och inte bibe­hålls längre än som är nödvändigt för detta ändamål. Av vad jag förut anfört framgår att många inmutningar på ett tidigt stadium kan avföras från ytterligare undersökningar. I sådana fall bör inmutningen inle spärra området för andra intressenter under så lång tid som sex år ulan

 

Prop. 1974: 32                                                        103

kunna bringas att upphöra dessförinnan. För att tillgodose båda dessa synpunkter har utredningen föreslagit att inmutning skall beviljas för en tvåårsperiod och att inmutaren därefter i allmänhet skaU ha rätt att få förlängning med högst fyra år. Vad utredningen föreslagit i den­na del har inte mött någon principiell erinran vid remissbehandlingen. Även jag ansluter mig lUl förslaget att inmutning bör beviljas för en kortare period och alt inihularen i allmänhet skall ha räll alt få tiden förlängd till sex år beträffande hela det inmutade området eller del därav.

Den första undersökningperiodens längd bör avpassas med hänsyn till den tid som vanligen åtgår för de förberedande deltaljmätningar som syftar till alt utröna om ingående undersökningar är motiverade. Ofta torde en tvåårig undersökningstid vara tillräcklig. Den erforderliga liden synes emeUertid kunna variera inom ganska vida gränser beroende bl. a. på det inmutade områdets storlek och belägenhet, de undersökningsme­toder inmutaren använder sig av och de resiirser han förfogar över. SGU har som jag förat nämnt anfört all del först efter fyra år finns för­utsättningar att göra en gallring bland inmutningarna. Nutida prospek­teringsarbeten föratsätter enligl SGU ofta arbeten inom relativt stora re­gioner för alt man skall få säkrare underlag för tolkning av resultaten vid undersökningsarbetenas gång. I regel måste de först erhållna resulta­ten kompletteras med geofysiska och/eller geokemiska mätningar och förnyade geologiska fältarbeten. Det vore enligt SGU orationellt all for­cera dessa arbeten genom att sälla in aUa tillgängliga undersökningsför­faranden utan all ha ingående bearbetat resultaten av först påbörjade undersökningar.

Del kan mot bakgrund av del anförda ifrågasättas om inte viss möj­lighet bör finnas alt redan när inmutning beviljas avpassa tiden efter omständigheterna i det enskUda fallet. Del torde emellertid vara vansk­ligt att på ett så tidigt stadium avgöra hur lång undersökningstid som behövs. Den remisskritik som går ut på att två år är en för kort period synes dock ha fog för sig. Det är angelägel alt inmulare och bergmäs­tare inte onödigtvis betungas med ansökningar om förlängning av un­dersökningstiden. Jag förordar därför att den första undersöknings­perioden får omfatta tre år. Däratöver skall seriösa inmulare ulan närmare prövning kunna få förlängning med ytterligare tre år. Sådana inmutare kan således normall räkna med en undersökningstid ay sex år. När synnerliga skäl föreligger bör som utredningen föreslagit förläng­ning kunna medges med ytterligare fyra år.

Utredningens förslag om införande av inmulningsavgifter har allmänt godtagits vid remissbehandlingen. Inte heller jag har något alt erinra däremot. Ett avgiftssystem är ägnat alt verka för att undersökningsom­rådena inte görs större än som är lämpligt med hänsyn till inmularens resurser och för att de verkligen utnyttjas för undersökningsarbete. Ut-

 

Prop. 1974: 32                                                        IO4

rednuigen har föreslagit att avgiften för den första undersökningsperio­den skall beräknas efter 5 kr. per hektar av det inmutade området och att den under förlängningsperioden skall utgå med 10 kr. per hektar och år. Även jag anser att avgiften bör vara av ungefärhgen denna storlek. Avgifterna, som jag vUl benämna undersökningsavgifler, bör emellertid sucessivt anpassas till ändringar i penningvärdet. Vid bestämmandet av dessa avgifter bör hänsyn tas också tUl kostnaderna för det administ­rativa förfarandet. Enklast kan en anpassning i dessa avseenden ske om det läggs i Kungl. Maj:ts hand alt bestämma avgifternas storlek. Jag för­ordar därför att i lagen föreskrivs att undersökningsavgifl skall utgå en­ligl grander som Kungl. Maj:t bestämmer.

Beträffande utredningens förslag om viss kompelensprövning vill jag anföra följande. Inmulningssystemet har som framhåUits i avsnittet 14.1 betydande fördelar från aUmän synpunkt på grund av dess stimu­lerande inverkan på malmletningen. Det är emellertid också av vikt att de inmutningsbara fyndigheterna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt. I stort sett torde visserligen inmutningssystemel även från denna syn­punkt ha fungerat väl. Det framstår emellertid som en brist att en inmulare kan uteslänga andra från en fyndighet även i sådana fall när han själv inle utför elt ändamålsenhgt undersökningsarbete. Den nyss förordade undersökningsavgiften bör dock motverka onödig fältspärr­ning. Enligt min mening bör därutöver också en viss kompetensprövning ske. Vissa skäl talar för att en sådan prövning bör ske redan i samband med alt ansökan om inmulningsrätt görs. Vad jag tidigare föreslagit i fråga om storleken på inmutat område innebär i själva verket att en slags prövning sker av inmutarens kompelens redan vid ansökningstill­fället. Utöver denna prövning, som i aUmänhet torde bli tämligen sum­marisk, bör dock inle någon kompetensprövning ske på ansöknings­stadiet. Utredningens förslag innebär att möjlighet införs till viss kom­petensprövning i samband med ansökan om förlängning av undersök­ningstiden. Förslagel har inte mött någon erinran vid remissbehand­lingen. Också enligt min mening framstår del som rimligt att man vid ansökan om förlängning av undersökningstid har möjlighet att pröva sökandens kompetens. Man får dock räkna med alt intresset för enskUd malmlelning avlar om man uppställer kompetenskrav som i all­mänhet inle kan uppfyllas av enskilda. Del finns därför anledning att gå fram med viss försiktighet. Utredningens förslag synes innebära en i princip lämplig lösning.

Enligt utredningens förslag skall förlängning av undersökningstiden kunna vägras, om sökanden inle utfört någol ändamålsenligt undersök­ningsarbete och det finns anledning anta alt han inte heller kommer alt bedriva sådant arbete. Enligt min mening bör kraven för bifall till an­sökan om förlängning av undersökningstiden skärpas något. Har sökan­den inte utfört något ändamålsenligt undersökningsarbete under den först medgivna liden, synes utgångspunkten böra vara att han inte heller

 

Prop, 1974: 32                                                       10b

framdeles kommer alt ulföra något sådant. Del bör då vara sökandens sak att göra sannolikt alt han har för avsikt att utföra ändamålsenligt undersökningsarbete och alt han har de resurser som behövs för det­ta. Jag föreslår alt bestämmelsen utformas så, alt ansökan om för­längning skall avslås, om sökanden inle ulfört något ändamålsenligt undersökningsarbete och det inte heUer finns anledning till antagande alt han kommer att ulföra sådant arbete. Den förordade bestämmelsen är inle avsedd alt lägga hinder i vägen för seriösa inmutares utnyttjan­de av sina inmutningar. Sådana inmutare torde i allmänhet planera sin verksamhet så, all de är i stånd all påbörja prospektering inom inmutat område under den första undersökningsperioden. Undantags­vis kan emellertid motsatsen inträffa. Uppgift från en sådan inmutare att han avser all la upp undersökningsarbete bör i allmänhet kunna las för god. Har ett sammanhängande fäll av inmutningar lagts ul för syste­matisk genomsökning bör de vid prövning av ansökan om förlängning av undersökningstid betraktas som en enhet.

Den nuvarande ordningen med ommutningar står enligt utredningen inte i överensstämmelse med inmutningssyslemets syfte, då den ger inmutaren möjlighet all under lång tid undanhålla ett område från un­dersökning av andra intressenter ulan all han själv behöver utföra några undersökningsarbeten. Utredningen förordar därför att förbud mot om­mutning införs. Enligl förslagel skall inmutning, oberoende av vem som begär del, inte ulan dispens få företas på område som under året när­mast före inmulningsansökningen varit inmutat eller ulmålslagt.

Förslagel har avstyrkts av kommerskollegium och samtliga bergmäs­tare. För egen del ansluter jag mig till uppfattningen att inmutningar inle bör få bibehåUas under myckel lång tid utan prövning av behovet. När behov av längre undersökningslid föreligger bör delta tUlgodoses inte genom ommutning utan genom förlängning av undersökningstiden. Jag har i det föregående föreslagit att undersökningstiden i särskilda fall skall kunna utsträckas till tio år. Härigenom torde kraven på längre un­dersökningslider bli i allt väsentligt tUlgodosedda. Jag anser därför att ommutning i princip inle bör få förekomma. Skulle i något enstaka fall längre undersökningstid behövas än som kan erhållas enligl bestämmel­serna om förlängning av undersökningstid, bör del dock vara möjligt att tUlåta ommutning.

Med hänsyn lUl del anförda föreslår jag att förbud mot ommutning införs i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag.

14.3 Yissa inmutningshinder

Enligl gruvlagen får medelpunkten i inmutningscirkeln, den s. k. in-mulningspunklen, inte vara belägen på och del inmutade området inte omfatta vissa fredade områden. Inmutningshinder gäller sålunda för an-

 

Prop, 1974:32                                                         106

nan inmulare än staten beträffande område på kronojord som genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen förklarats skola utgöra statsgruve­fält eller om vars förklai-ande för stalsgravefält statlig myndighet väckt förslag hos Kungl. Maj:t. Däratöver gäUer inmutningshinder på i hu­vudsak följande områden, nänUigen befäslningsområde, nationalpark, begravningsplats, område på visst avstånd från järnväg, kanal eller bo­stadshus, område som upptas av elektrisk kraftstation eller industriell anläggning samt område som omfattas av rätt enligt bl. a. gruvlagen, slenkolslagen eller uranlagen. Från flertalet av inmutningshindren kan dispens medges.

Systemet med inmutningshinder innebär alt vissa intressen, som anses särskilt skyddsvärda, ges företräde framför gruvintressel på så sätt, att inmutning eller utmålsläggning inte får ske på berörda områden eller att dispens krävs. Beträffande förhållandet mellan gruvnäringen och mot­stående intressen gäller därutöver att innehavaren av en gravrältighet vid utövande av denna är underkastad bl. a. sådana inskränkningar i fråga om markanvändningen som föreskrivs enligt vatten-, byggnads-, naturvårds- och mUjöskyddslagstiftningen. Utredningen har funnit att den nuvarande regleringen av förhållandel mellan gruvrättigheter och motstående intressen i princip bör bibehållas. Utredningen föreslår emel­lertid vissa ändringar i de nuvarande bestämmelserna om inmulnings­hinder. Ändringarna berör bl. a. statsgravefältinslilutet.

Den uppläggning utredningen föreslagit har i huvudsak lämnats utan erinran. Från ett par håll har dock satts i fråga om inte i gruvlagen bör tas in regler om skyldighet för gravinnehavaren att efter avslutad gruv­brytning vidta de återställningsarbeten som kan behövas. I samman­hanget har nämnts bl. a. att slamdammar och avfallshögar kan föror­saka vatten- och luftvårdsproblem om inga åtgärder vidtas.

För egen del vill jag anföra följande.

Gruvlagen reglerar i första hand inmutarens och gruvinnehavarens förhåUande till markägaren. Genom inmutningen skapas en rättighet av civilrättslig natur. Förhållandel till motstående intressen regleras i stor Utsträckning i annan lagstiftning än gruvlagen. Gruvinnehavaren är så­lunda som jag redan nämnt underkastad sådana inskränkningar i fråga om markanvändningen som föreskrivs enligt bl. a. byggnadslagen, vat­tenlagen och miljöskyddslagen. Naturvårdslagen ger vidare det all­männa befogenhet att undanta naturområden från gruvdrift. Jag anser att gruvlagstiftningen även framdeles bör vara upplagd efter dessa rikt­linjer. Vissa intressen bör liksom f. n. skyddas genom regler om inmut­ningshinder i den nya gruvlagen. Vid sidan därav bör gruvnäringen — på samma sätt som annan industri — vara underkastad de begränsning­ar beträffande markanvändningen som gäUer enligl bl. a. miljöskydds­lagen.

Som utredningen här anfört medför gruvdrift i allmänhet större eller

 

Prop, 1974:32                                                         107

mindre ingrepp i landskapet. De allvarligaste problemen från land­skapsvårdssynpunkt vållas genom upplag av ofyndigl berg och det efter anrikningen kvarbhvande avfallet. Åtgärder som medför ingrepp i vat­tenförhållandena förekommer främst för tUlgodoseende av vallenbeho­vet vid malmbehandlingen och vid utsläpp av avloppsvatten. Proble­men i samband med utsläpp av avloppsvatten hänför sig främst till an-riknmgsvatlnet och del häri uppslammade avfallet.

För åtgärd som medför märkbar inverkan på vattenståndet i sjö eller annat vattendrag fordras tillstånd enligl bestämmelserna om byggande i vatten i 2 kap. vattenlagen. I övrigt prövas frågor om inverkan i nämnda hänseenden enligt miljöskyddslagen. Bestämmelserna om läkt-verksamhet enligt 18 § naturvårdslagen är inte tillämpliga på gruvdrift. De särskUda bestämmelserna i 19 och 20 §§ denna lag om skydd för landskapsbilden gäller vidare inle förelag vars tillåtlighet skall prövas enligt vallenlagen eller miljöskyddslagen. Sistnämnda lag omfattar där­emot också gruvdrift. Med stöd av bemyndigande i lagen har Kungl. Maj:t föreskrivit all gruva eller anrikningsverk inle får anläggas utan tUlstånd enligt miljöskyddslagen eller medgivande av undanlag från skyldighet att söka tUlstånd. Anledningen lUl alt naturvårdslagens be­stämmelser inte gjorts tillämpUga när miljöskyddslagen gäller är all man velat undvika dubbelprövning i så stor utsträckning som möjligt. Enligl uttryckligt uttalande under förarbetena till miljöskyddslagen medför undantaget inle all nalurvårdsintressena får åsidosättas (prop. 1969: 28 s. 310). Det åligger således samtliga prövningsmyndigheter att beakta naturvårdsintressena. På grund av bestämmelser i miljöskydds­kungörelsen får länsstyrelsen kännedom om ärenden enligl miljöskydds­lagen och kan bevaka att naturvårdslagens regler beaktas i sådana ären­den. Vid prövningen kan föreskrivas skyldighet för gruvinnehavaren all vidta åtgärder för att begränsa eUer avhjälpa olägenhet av t. ex. upplag av ofyndigl material. Även åtgärder som går ul på att ett område skall återställas i sitt ursprungliga skick torde kunna komma i fråga. Ofta torde föreskrifter om vidtagande av åtgärder efter hand som olika etapper i gruvdriften avslutas vara att föredra.

De vid remissbehandlingen framförda önskemålen är således i be­tydande utsträckning redan tillgodosedda.

Jag övergår nu liU all behandla statsgruvefällinslilutel och vissa av de övriga inmutningshinder somi utredningen föreslår.

Statsgruvefältinstitutet innebär alt Kungl. Maj:t och riksdagen kan förklara att visst område på statlig mark skall utgöra stalsgravefält. Annan än staten får därefter inle utan särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t inmuta området. Sådant tillstånd får ges endast om det föreligger syn­nerliga skäl. Statsgravefällinslilulel infördes år 1910 och ingick som ett led i en serie åtgärder som vidtogs för att tUlförsäkra staten bestäm­manderätten över framför allt järnmalmsfyndighelerna i Norrbotten.

 

Prop. 1974:32                                                         108

F. n. finns 16 statsgruvefält, varav 14 i Norrbottens län och 2 i Väster­bottens län. Stalsgruvefällens sträckning varierar från områden på nå­gon km2 till vidsträckta områden med upp till tre mUs utsträckning på längden. Gruvoma i Kiruna, Svappavaara och Malmberget är belägna inom statsgruvefält. Före den av SGU under åren 1963—1972 genom­förda malminventeringen har slatsgravefälten endast i obetydlig om­fattning varit föremål för undersökningsarbete. Enligl utredningen ler sig den nuvarande begränsningen av stalsgravefältinstilulels använd­ningsområde efter jordägarandelens avskaffande helt irrationell. Den ringa aktivitet som tidigare förekommit inom fälten kan närmast tala för all institutet helt avskaffas. I den mån statiiga fyndigheter behöver skyddas bör detta enhgt utredningens mening i första hand ske på samma sätt som i fråga om andra fyndigheter, dvs. genom inmutning och utmålsläggning. Ä andra sidan har, anför utredningen, statsgruve­fältinstitutet mer än ett halvsekels hävd inom svensk gruvlagstiftning.

Utredningen anser all slatsgruvefältmstilulet bör kunna fylla en funk­tion som en värdefull komplettering till de andra reformer som utred­ningen förordar. Delta förutsätter dock all institutet anpassas till de ändrade förhållanden som inträtt. De partiella reformer som utred­ningen föreslagit inom ramen för inmutningssystemel syftar väsentligen till att stärka garantierna för att landets mineralfyndigheler utnyttjas på ett från samhällsekonomisk synpunkt riktigt sätt utan att för den skull de olägenheter, som är förenade med ett koncessionssystem, skall be­höva uppkomma. Den tekniska och ekonomiska utvecklingen kan emel­lertid leda till situationer där avsaknaden av befogenheter för del all­männa alt öva omedelbar kontroll över gruvrälligheters uppkomst och ställa villkor för deras utnyttjande skulle framstå som en allvarlig brist från allmän synpunkt. Som exempel på en sådan situation nämner ut­redningen all inom vissa begränsade delar av landet påvisas betingelser för förekomst av inmutningsbara mineral som av olika skäl, såsom till följd av nya tekniska uppfinningar, fått vital betydelse för samhällseko­nomin eller som kan få del i en avspärmingssituation och där ett vanligt inmutnings- och utmålsförfarande inte kan anses vara lämpligt från all­män synpunkt. I ett sådant läge kan del, säger utredningen, te sig som ett angelägel samhällsintresse all del aUmänna har möjlighet all snabbt tillförsäkra sig en mer omfattande kontroll över undersökning och bear­betning av sådana fyndigheter än vad de föreslagna reformerna tillsam­mans med kronoandelsinstitutet medger. När del gäller Norrbottens län pekar utredningen särskUt på behovet av all bereda skydd för fyndighe­ter på stort djup utanför de nuvarande utmålsgränserna.

Uttedningen föreslår med hänsyn tiU det anförda att statsgruvefältin-slilulel bibehålls med i huvudsak nuvarande utformning men alt del skall kunna tiUämpas också på privat mark. Samtidigt förutsätter utredningen alt institutet i forisättningen företrädesvis får karaktären av ett bered-

 

Prop, 1974:32                                                         109

skapsinstrament och i princip reserveras för fyndigheler som har sådan betydelse från allmän synpunkt att en starkare samhällelig reglering än som är möjlig genom de ordinära gruvrättsliga reglerna bedöms som nödvändig. Eftersom statsgruvefält liksom f. n. endast skall kunna utläg­gas genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen, behöver missbruk av institutet inle befaras.

De stalsgravefält som nu finns bör enligl utredningens åsikt i princip avvecklas så snart de undersökts och de statliga mlressena skyddats ge­nom utmål. I vissa fall kan det dock av speciella skäl vara befogat att bibehålla ett statsgruvefält. Elt sådant skäl kan enligt utredningen vara att man behöver skydda vissa på stort djup belägna järnmalmsfyndighe­ter som inte är aktueUa för brytning under överskådlig lid och inle kan utmålsläggas utan exceptionellt dyrbara borrningar.

Bland remissinstanserna råder starkt delade meningar om utredning­ens förslag om bibehållande och utvidgning av stalsgruvefältinstitutet.

Flertalet av de remissinstanser som avstyrker förslaget befarar all del kommer att ha en starkt hämmande effekt på de enskilda prospektörer­nas intresse för malmlelning och därmed på den totala prospekteringen i landet. Del hävdas också alt en obegränsad befogenhet att utlägga stats­gruvefält öppnar möjlighet för stalsmaktema all i efterhand skapa ett rättstillstånd som väsentligt avviker från det med gruvlagstiftningen av­sedda.

Några av de remissinstanser som tillstyrker förslaget gör det under olika förbehåll. Del anförs sålunda bl. a. att stor återhållsamhet måste iakttas i tillämpningen och att hänsyn måste las till befintliga gruvföre­tags intressen. Nya stalsgravefält bör snabbt inventeras och därefter av­vecklas.

Som jag har anfört i det föregående ger ett koncessionssystem det all­männa bättre möjligheter än inmutningssystemel all öva kontroll över gravrälligheters uppkomst och ställa vUlkor för deras utnyttjande. När jag likväl har anslutit mig till uppfattningen alt inmutningssystemel bör bibehållas har det skett bl. a. mot bakgrund av de möjligheter som finns att genom vissa koncessionsbelonade inslag modifiera systemet så, alt de allmänna intressena blir tillgodosedda i skälig utsträckning. Stats­gravefältinslilutet utgör härvid elt inle oväsentligt element. I fråga om de invändningar som har anförts mol utredningens förslag vill jag an­föra följande.

Förslaget innebär att stalsgruvefältinslilulel företrädesvis skall ha ka­raktären av ett beredskapsinstramenl avsett för fyndigheler av extraor­dinär betydelse för samhället. Kravet all betydande allmänna intres­sen skall slå på spel markeras i förslaget på så sätt alt fråga om utläg­gande av statsgruvefält skall underställas riksdagen. Den kritik som går ut på alt förslaget öppnar möjligheter alt i efterhand skapa elt rättstill­stånd som väsentligt avviker från det med gruvlagstiftningen avsedda

 

Prop. 1974:32                                                         110

finner jag mot denna bakgnmd överdriven. Det räcker här med att kon­statera alt förslaget inte har detta syfte och att det inte heller enligt min menuig kan komma i fråga att tUlämpa institutet på detta sätt. Även far­hågorna för att statsgruvefältinstitutet i den föreslagna utformningen skall kunna få en starkt hämmande effekt på den enskilda prospekte­ringen synes vara överdrivna. Jag tror för min del inte att ett genom­förande av förslaget får någon nämnvärd negativ effekt i detta hän­seende. Institutet är avsett att användas i så speciella situationer att det inle behöver föranleda någon allmän osäkerhet för gruvföretagen.

Med hänvisning till det anförda föreslår jag att statsgravefällinstilutet bibehålls och utvidgas i överensstämmelse med vad utredningen föresla­git.

De nuvarande statsgruvefälten bör som utredningen har föreslagit av­vecklas efter hand som de undersöks. När förutsättningar föreligger bör fyndigheterna skyddas genom utmål. Som utredningen hår anfört kan del dock i vissa fall finnas särskilda skäl att bibehålla elt stalsgravefält.

Såsom f. n. bör dispens kunna medges från del inmutningsförbud som ett statsgruvefält innebär. Jag anser i likhet med utredningen att det inte är motiverat alt uppställa krav på synnerliga skäl för att dispens skall kunna beviljas.

Jag vUl i detta sammanhang också ta upp frågan om den fortsatta gil­tigheten av 1963 års lag om inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län. Lagen lUlkom samtidigt med all statsmakterna år 1963 beslöt att en systematisk inventering beträffande järnmalm och andra mineral inom Norrbottens län skulle utföras genom SGU:s försorg un­der åren 1963—1972. Avsikten med lagen var all förebygga splittring av rätten tUl de brytvärda Norrboltensmalmerna. Lagen var redan från bör­jan avsedd att vara temporär och skulle utlöpa vid utgången av år 1972, då malminvenleringen i länet beräknades vara avslutad. Vissa komplet­terande arbeten kvarstod dock vid detta tillfälle och dessutom var be­redningen av förslaget till ny gruvlag då ännu inte avslutad. Genom lag (1972: 710) om fortsatt gUtighet av 1963 års lag förordnades därför att sistnämnda lag skulle fortsätta att gälla till utgången av år 1973. När jag lade fram förslag om detta utgick jag från alt den nya gruvlagen skulle träda i kraft den 1 januari 1974. I det följande kommer jag alt föreslå att lagen i stället träder i kraft den 1 juli 1974. Norrbottens­lagen bör gälla fram till denna tidpunkt. Jag avser alt senare återkom­ma i denna fråga.

Utredningen anser att de senaste årens utveckling inom vägbyggandet bör föranleda att allmän väg och området närmast däromkring skall vara inmulningshinder. Förbud mot inmutning föreslås också gäUa i fråga om allmän flygplats. Utredningen anser vidare all inmutning inle bör få ske på område som ingår i faststäUd stadsplan eller byggnadsplan. Som skäl härför anförs alt inom sådant område kan ha gjorts betydande

 

Prop. 1974:32                                                                     Hl

investeringar i vatten- och avloppsanläggningar m. m. Över huvud synes det utredningen rimhgt att gruvrättigheter inte bör kunna grundläggas inom område med så intensiv markanvändning som detaljplaneområde ulan prövning från planmyndighelemas sida.

Förslaget att allmän flygplats och detaljplanerat område skall skyddas mot inmutning har inte mött någon principiell erinran. Även jag anslu­ter mig tUl vad utredningen föreslagit. Förslagel alt allmän väg skall hänföras lUl inmutningshindren har däremot kritiserats vid remissbe­handlingen. Från ett par håll ifrågasätts behovet av bestämmelsen. Flera remissinstanser förordar att det berörda inmulningshindrel begränsas till alt avse vägar av större betydelse. Å andra sidan framförs också förslag om all den förordade bestämmelsen skall utsträckas tiUatt avse även viktigare enskUda vägar.

Även om hinder i gruvlagen inle finns mol inmutning eller utmåls­läggning på allmän väg torde dock sådan väg vara skyddad mot intrång genom gruvarbete på grand av bestämmelser i väglagen. Det skydd för trafiksäkerheten som härigenom kan erhållas synes dock inte vara till­räckligt med hänsyn till utvecklingen inom vägbyggandet och den allt intensivare trafiken. Jag delar således uppfattningen all allmän väg i fråga om skydd mol inmutning bör jämställas med sådan järnväg och kanal som är upplåten för allmän trafik. Det torde inle vara möjligt att på ett tUlfredsställande sätt avgränsa förbudet till all gälla bara vissa allmänna vägar. Vid remissbehandlingen har föreslagils att inmutnings-förbudet skall omfatta endast vägar av större betydelse. En så allmänt hållen formulering ger inte tillräcklig ledning för den praktiska tUlämp­ningen. Förbudet bör därför som utredningen föreslagit avse allmän väg utan begränsning. Jag vill i sammanhanget erinra om all de allmänna vägarna numera indelas i riksvägar och länsvägar. De tidigare s. k. öde­bygdsvägarna hänförs till kategorien länsvägar. Många vägar av detta slag är obetydligt trafikerade och av mindre god beskaffenhet. Som jag förut har nämnt är det emellertid knappast möjligt att i lagen göra en helt tillfredsställande avgränsning. Dispensprövningen bör dock i nu av­sedda fall kunna ske myckel enkelt. Alltför stora olägenheter för inmu­larna bör på så sätt kunna undvikas.

Enskilda vägar tUlkommer ofta med betydande insatser av statliga och kommunala medel. Flera sådana vägar har också myckel stor bety­delse lokalt sett. Det kan emellertid inle ifrågakomma att generellt låta enskild väg utgöra inmutningshmder. En kalegorimässig uppdelning så alt endast viktigare enskilda vägar skyddas torde inte vara möjlig att göra. Jag har därför stannat för att enskUd väg inle bör utgöra inmut­ningshinder.

Vid remissbehandlingen har från flera håll påtalats att del méd tanke på alt bostadsbyggnad f. n. åtnjuter skydd mot inmutning ler sig an­märkningsvärt all sådant skydd mte bereds också vissa allmännyttiga

 

Prop. 1974:32                                                         112

byggnader, t. ex. skolor, sjukhus och samlingslokaler. Delsamma gäller i viss utsträcknmg hoteU och pensionat. Byggnader av detta slag kan ofta representera betydande värden och gruvintressel bör därför inte oprövat få la överhanden. Även jag anser alt byggnader av detta slag bör omfat­tas av inmutningshinder. I de flesta fall kommer här nämnda byggnader att bli fredade mot inmutnmg på grand av den förordade bestämmelsen om förbud mot inmutning på område som ingår i stadsplan eller bygg­nadsplan. Jag anser emellertid att delta skydd inte är tUlräckligt. I gruv­lagen bör därför tas in en särskild föreskrift om alt mera betydelsefulla byggnader av här berört slag skall omfattas av inmulningshinder. Skyd­det bör avse kyrka och annan samlingslokal, undervisningsanstalt samt hotell och pensionat. Skydd bör även beredas vårdanstalt, elevhem och därmed jämförlig inrättning. En förutsättning för att byggnad av detta slag skall utgöra inmutningshinder bör dock vara all den har en viss storlek. Jag förordar alt nämnda byggnader fredas om de är av­sedda för mer än 50 personer.

Systemet med olika inmutnmgshinder syftar lUl alt åstadkomma en avvägning mellan gruvinlresset och vissa särskilt kvalificerade mot­stående intressen. De särskilda inmutningshindren innefattar enligt ut­redningen dock inle alla de fall där en sådan inlresseawägning bör kunna ske inom ramen för gravlagen. Det kan däratöver förekomma fall där hinder mot inmutning inte föreligger men där det framstår som elt starkt allmänt intresse all frågan om inmulningsrätt underkastas sär­skild prövning. Utredningen syftar härvid främst på sådana med gruv­drift oförenliga, från allmän synpunkt betydelsefulla former av markut­nyttjande beträffande vUka inmutningshinder inle gäller och som inte heller kan skyddas i tUlräcklig grad genom byggnadslagstiftningen eller naturvårdslagen. Dessutom kan andra nu inte förutsebara fall lätt nog aktualiseras genom den snabbi framskridande samhällsutvecklingen. I sammanhanget pekar utredningen också på de s. k. skyddsinmulning-arna. SärskUt i de norra delarna av landet har i samband med vatten­kraftutbyggnad förekommit att sökandena i valtenmål tagit inmutningar inom områden som man avsett all överdämma. Syftet med inmutning­arna har härvid varit att skydda sig mot ersättningskrav från främ­mande inmutares sida. Denna företeelse har visserligen avtagit väsentligt i omfattning i samband med den under senare tid inträdda, sannolUil be­slående minskningen i valtenkraflulbyggnadsverksamhelen och proble­met med skyddsinmutningar har därför numera inte någon nämnvärd praktisk betydelse. Utrednmgen fmner det dock inte uteslutet att ett starkt behov av kontroll över inmutningar inom elt planerat kraftsta­tions- eUer dämningsområde kan ge sig till känna i speciella fall. Utred­ningen föreslår med hänsyn tUl del anförda alt de särsldlda inmutnings-hindren kompletteras med en reservregel. Enligt denna regel bör Kungl. Maj:t få befogenhet att förordna om dispensabelt inmutningsförbud be-

 

Prop. 1974:32                                                         113

träffande område där gruvdrift kan antas komma alt hindra eller avse­värt försvåra sådan förekommande eller planerad användning av mar­ken som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt.

Flertalet av de remissinstanser som särskUt berört frågan om en re­servregel tUlstyrker uttedningens förslag. Från några håll framförs dock kritik mot förslaget. Det görs gäUande att det inte finns något behov av den föreslagna regeln och alt den öppnar möjligheter alt åsidosätta den fria inmutnuigsrätten. Ett par remissinstanser föreslår alt reservregeln inte skall kunna tUlämpas ulan riksdagens medgivande.

Det nuvarande systemet med inmulningshindej bygger som nämnts på att vissa andra intressen än gruvintressel framstår som särskilt skyddsvärda. Vilken vikt som i det enskilda fallet skall fästas vid det skyddade intresset avgörs efter en prövning från fall till fall. Jag har i det föregående föreslagit alt vissa ytterligare intressen hänförs lUl denna kategori. Som utredningen har anfört kan det emellertid förekomma andra fall där inmutning inle bör få ske ulan särskild prövning. Det torde inte vara möjligt att i lagtext beskriva aUa de situationer där en prövning av detta slag bör föregå inmutning. Det behövs således enligt miti mening en bestämmelse som samlar upp fall som inle kan läckas av speciella regler. Utredningens förslag om införande av en reservregel som ger Kungl. Maj:t befogenhet alt i vissa fall uppställa ett dispensa­belt inmulningshinder finner jag ändamålsenligt. Genom en sådan regel öppnas möjlighet att i särskilt kvalificerade fall få till stånd en prövning av styrkan hos de mot varandra stående inttessena ulan de nackdelar som följer med en obligatorisk tUlståndsprövning. Belysande är vad ut­redningen anfört angående frågan om alt låta naturreservat utgöra in­mutnmgshinder. Omfattningen av de begränsningar som gäUer beträf­fande markanvändningen inom ett reservat bestäms av de föreskrifter som meddelas i det enskUda fallet. Dessa kan variera kraftigt från långtgående restriktioner till helt obetydliga inskränkningar i ägarens rådighet. I vissa fall torde gruvdrift utan olägenhet gå att förena med de intressen som reservatföreskrifterna avser att skydda. Anledning att såsom ifrågasatts från några håll vid remissbehandlingen låta natur­reservat generellt utgöra inmulningshinder kan därför inte anses före­ligga. Skulle i någol fall behov av inmulningsförbud föreligga kan den föreslagna reservregeln tillämpas. En regel av detta slag bör givelvis till-lämpas med försiktighet. Utgångspunkten bör vara att regeln används för all skydda intressen som från allmän synpunkt är jämförbara med något av de i lagen särskilt angivna. Det kan givelvis inle ifrågakomma alt med stöd av regeln införa begränsningar av sådan omfattning att in­mutningssystemet sätts ur spel. Enligt min mening föreligger det inte skäl att göra förordnande enligt den föreslagna bestämmelsen beroende av riksdagens medgivande. Dispens torde åtminstone tiU en början böra meddelas av Kungl. Maj:l. När någon tids erfarenhet vunnits kan frå-

8    Riksdagen 1974.1 saml. Nr 32

 

Prop, 1974: 32                                                        114

gan om att anförtro dispensgivningen tUl underordnad myndighet upp­tas till prövning.

14,4 Utmål

När inmutningsrätt beviljats får inmutaren utföra undersökningsar­bete i fråga om alla inmulningsbara mhieral som finns inom del inmu­tade området. Visar han att det inom området finns inmutningsbart mineral som lämpar sig för teknisk bearbetning och förekommer i sådan myckenhet alt fyndigheten sannolikt kan göras till föremål för gruv­drift, har han som framgått av vad jag tidigare sagt räll alt få sig an­visat utmål. Inom detta får han bryta och tillgodogöra sig inmutnings­bara mineral. Utmålet skall enligt gällande gruvlag avpassas efter fyndighetens sannolika sträckning och gruvdriftens behov. Dess areal får dock inte överstiga 16 hektar. Utmålet skall i regel begränsas av räta linjer samt vara fyrsidigl med räta vinklar. Längden får inte över­stiga dubbla bredden.

Enligt utredningen ger gruvlagen bergmästaren stor frihet när del gäller att bedöma om förulsällningarna för erhållande av iitmål upp­fyllts. Några normer för tUlämpningen har inle fastställts och praxis har inle blivit fullt enhetlig. Tillämpningen kan enligl utredningen generellt sett sägas vara hberal. Grävningar eller naturlig blollning godtas som bevisning om malmförekomst. Likaså godtas i aUmänhet malmblottning genom ett diamanlborrhål per utmål i förening med en geofysisk in-dikalionskarta. Liberala prhiciper tillämpas enligl utredningen även vid bestämmandet av utmålets storlek. Vid förrättningen är i regel fyn­dighetens horisontella sträckning nöjaktigt påvisad genom geofysiska mätningar samt enstaka skärpningar eller borrhål. Däremot är under­sökningarna ofta ofullständiga när det gäller sådana för utmålets sträckning betydelsefuUa faktorer som malmens sido- och fältslupning saml djupgående. Praxis har här blivit att utmålen, om inmutaren be­gärt det och markägaren inle opponerat sig, ulan krav på ytterligare bevisning lagts med maximislorleken 16 hektar.

Utredningen anser att den nuvarande gruvlagstiftningen inte ger tillräckliga garantier for att gruvrättigheter utnyttjas på ett sätt som överensstämmer med gruvlagstiftningens syfte. Vissa reformer är där­för påkallade. Bl. a. bör bestämmelserna om utmål ändras. Utredningen föreslår tUl en början att kraven skärps beträffande den bevisning om malmförekomst som måste presenteras för att utmål skall kunna erhål­las. Anspråken på de undersökningar som skall ligga till grund för bergmästarnas prövning bör alltjämt begränsas till vad som kan anses nödvändigt för bedömningen av fyndighetens brylvärdighet och sträck­ning. Däremot finner utredningen det önskvärt att man genom fastsläl-

 

Prop, 1974:32                                                         115

lande av vissa rikthnjer söker åstadkomma en mera fast och enhetlig praxis vid tUlämpningen av denna grandsats. Härvid måste särskilt upp­märksammas konsekvenserna av utredningens förslag all höja ulmåls maxunistorlek tiU 50 hektar. Om detta förslag genomförs måste i all­mänhet krävas starkare bevisning beträffande fyndighetens slupning och djupgående. Vanhgen kommer detta att innebära dyrbara och tidsödande djupborrningar. I vissa fall bör dock en fullt betryggande bevisning kunna åstadkommas genom borming i kombination med geo­fysiska mätningar. Enligt utredningen är det med hänsyn tUl mineral-fyndighetemas mycket varierande geologi inle lämpligt eller möjligt att i lagtexten närmare precisera de krav på borrning som sålunda bör uppställas. Utredningen föreslår all de ökade kraven markeras i lagtex­ten genom att ordet "sannolika" i uttrycket "fyndighetens sannolika sträckning och gruvdriftens behov" utgår. I övrigt bör den åsyftade skärpningen och enhetligheten i tUlämpningen väsentligen åstadkommas genom alt kommerskollegium i samråd med bergsstalen meddelar när­mare föreskrifter om den bevisning som bör krävas för utmålsläggning och fortlöpande följer tUlämpningen av föreskrifterna.

Utredningens förslag om ökning av beviskraven har tillstyrkts av flertalet remissinstanser. Endast en remissinstans har avstyrkt förslagel och därvid anfört alt tillräckliga skäl för att skärpa beviskraven inle föreligger.

För egen del vill jag anföra följande. Gruvlagen ger i skilda av­seenden den som letar efter mineraltUlgångar en förmånsställning. Gravrätlens centrala innehåll är den räll att bryta och tillgodogöra sig inmutningsbara mineral som utmålsläggningen ger. I regel medför ut­läggande av utmål intrång för andra intressen. Del finns mot denna bakgrund anledning all uppställa relativt starka krav på all förutsätt­ningarna för att erhålla utmål är uppfyllda innan sådant läggs ut. En­ligl min mening har utredningen övertygande visat all en viss skärpning och större enhetlighet i praxis är erforderlig. Behovet av utredning för bedömning av fyndighetens brytvärdhet och sträckning snarare ökar än minskar om — såsom jag förordar i del följande — bestämmelserna om ulmåls storlek och form slopas. De förslag som utredningen har lagt fram synes vara ändamålsenliga och jag biträder dem därför.

Vid remissbehandlingen har påpekats all en malmkropps sträckning i olika riktningar inte blir säkert känd förrän malmen är utbruten. Borrningar och geofysiska mätningar ger i aUmänhet inte någon säker kännedom om dessa förhåUanden. Min avsikt är inle heller att sådan kännedom skall föreligga vid utmålsläggningen. Del måste alltid bli fråga om en bedömning med ledning av föreliggande undersökningsre­sultat. Som utredningen och elt par remissinstanser har betonat får skärpningen av beviskravet självfallet inle drivas därhän all undersök­ningsarbetet blir så kostsamt alt den legitima prospekteringsverksam­heten hämmas.

 

Prop. 1974:32                                                         116

Utmålsläggningen syftar tUl alt gmvrättighelerna förr eller senare skall utnyttjas för gruvdrift. Något krav på alt den som söker utmål har tekniska och ekonomiska resurser att driva sådan verksamhet ställs f. n. inte upp.

Utredningen avvisar tanken att införa en prövning av sökandens kompetens i samband med ansökan om utmål. Uttedningen hänvisar härvid till att skärpningen av kraven på bevisning om malmförekomst medför att betydande resurser i allmänhet krävs för utmålsläggning. DärtUl kommer att staten normalt blir hälftendelägare och därmed innehavare av brytnhigsvitsord i nya utmål. I utmål med kronoandel kommer det således alltid att finnas en delägare som har ekonomiska resurser att ta upp brytning. Vid remissbehandlingen har inte från nå­got håll framförts krav på införande av någon form av kompetens­prövning i samband med utmålsläggningen.

Den kompetensprövning som jag förordat vid prövning av ansökan om förlängning av den inledande undersökningstiden är ägnad alt leda till alt prospeklörer som inte har nödvändiga resurser sållas bort redan på inmutningsstadiet. Som uttedningen har anfört leder skärpningen av kraven på bevisning om malmförekomst till alt del i allmänhet krävs avsevärda resurser för utmålsläggning. Häri ligger en betydande garan­ti mot att inkompetenta personer beviljas utmål. Det förekommer emel­lertid att en mineralförekomst går upp i dagen eller kan blottas genom grävning eller andra enklare arbeten. Utmål kan då erhållas till en ganska ringa kostnad. T. o. m. diamantborrning kan under gynnsamma omständigheter genomföras ganska biUigl. Också personer eller företag som inte har tekniska och ekonomiska resurser att uppta gruvdrift kan således i vissa fall prestera den utredning som behövs för all er­hålla utmål. Om särskUda kompetenskrav, skulle uppställas torde dessa få gå ut på alt vederbörande skall vara i stånd all la upp gruvdrift. Uppställande av sådana vUlkor skulle i praktiken innebära att endast några få stora gruvföretag kunde få utmål. Den som har upptäckt en fyndighet men som inte uppfyller kraven skulle på så sätt gå miste om möjligheten all bereda sig vederlag för del arbete han nedlagt. En sådan ordning skulle naturligtvis verka hämmande på intresset för malmlel­ningsverksamhet. Nackdelarna överväger enligt min mening de fördelar som står att vinna genom införande av en särskild kompetensprövning i samband med utmålsläggnhigen. Jag beaktar då också de möjligheter som kronoandelsinstitulel erbjuder.

Med hänsyn tiU det anförda ansluter jag mig till den ståndpunkt som utredningen och remissinstanserna intagit.

Vad gäller frågan om utmals storlek och form anför utredningen bl. a. att den med gravlagen införda ökningen av ulmåls maximiareal från 4 till 16 hektar har visat sig otUlräcklig. I ett stort antal fall har det varit nödvändigt att lägga ul flera utmål i ett sammanhängande fäll

 

Prop. 1974:32                                                                     117

för all täcka det malmförande området. Utredningen föreslår mol bak­grand av detta att gränsen för tiUålen areal höjs tUl 50 hektar. Denna areal är enligt utredningen lämplig med hänsyn tUl vanligen förekom­mande storlek hos fyndigheterna och till gruvdriftens behov. Utred­nmgen förordar vidare att kraven på viss form hos utmål mUdras någol. Enligt gruvlagen skall utmål, om inte annat påkallas av förhållandena, begränsas av räta linjer och vara fyrsidigl med räta vinklar. Dess längd får inte översliga dubbla bredden. Utredningen föreslår att utmål om inte annat påkallas av förhållandena skall vara fyrsidigl och begränsas av parallella räta linjer, vUkas längd inte får överstiga fyra gånger ut­målets bredd, mätt vinkelrätt mot linjerna. I syfte all förebygga all nya gravrättigheter grandläggs på ett sätt som försvårar elt rationellt tillgodogörande av malmfyndigheterna förordar utredningen alt om­kring befintliga utmål skall finnas en skyddszon om 100 meter, inom vilken annan än gravinnehavaren inle ulan medgivande av denne eller av kommerskoUegium kan erhåUa inmutning eller utmål.

Lantmäteristyrelsen har ifrågasatt om det är nödvändigt alt bibehålla en bestämmelse om största tUlåtna areal. Styrelsen finner dét i stället lämpligt all såsom i den finska gruvlagen låta utmålets storlek avpas­sas efter fyndigheten. Om man är obunden av en bestämmelse om maxi­miareal, ökar också möjligheterna alt anpassa ulmålet tUl gällande fas­tighetsgränser och andra förhållanden.

Ett par remissinstanser har ifrågasatt om inle utmals maximiareal bör bestämmas tUl 100 hektar.

Flera remissinstanser avstyrker eller ullalar tveksamhet i fråga om förslaget all införa en skyddszon omkring utmål.

Som jag förut har nämnt skall utmål f. n. enligl huvudregeln avpassas efter fyndighetens sannolika sträckning och gravdriftens behov. Be­stämmelsen om maximiareal innebär formeUt sett en avsevärd modi­fiering av huvudregeln. I praktiken synes emellertid bestämmelsen ha en ganska ringa betydelse när det gäller all begränsa områden som utmålsläggs. Om hela del malmförande området inte ryms inom maxi­miarealen, brukar nämligen erforderligt antal utmål läggas ul i elt sam­manhängande fäll med ledning av vad som är känt om fyndighetens sträckning m. m. Så har skett i ett stort antal fall. Bestämmelsen om maximiareal torde således i och för sig inte ha hindrat en ändamålsen­lig utmålsläggning. En uppdelning av en fyndighet på flera utmål är emellertid i regel geologiskt och brylningstekniskt omotiverad. Den ökar vidare både myndigheternas och gruvägarnas arbete med aminislra-lion och kontroll.

Även om maximiarealen höjs på sätt utredningen föreslagit blir en uppdelning av större malmförande områden i flera utmål troligen be­hövlig i åtskiUiga fall. Del kan nämnas alt av de utmålsenheler där ar­bete bedrevs åren 1955—1964 nära 70 procent översteg 50 hektar. Me-

 

Prop. 1974: 32                                                        118

delarealen för dessa utmålsenheler var 124,2 hektar. Ett genomförande av utredningens förslag medför visserligen att en bättre anpassning er­hålls tUl den moderna gravbrytningens krav. De nackdelar som är förenade med en maximiareal kommer emeUertid alt i viss utsträckning kvarstå oförändrade. Om gränsen för högsta tUlåtna areal, såsom före­slagits vid remissbehandlingen, höjs till exempelvis 100 hektar kommer å andra sidan en bestämmelse i ämnet alt förlora i det närmaste all betydelse.

Som skäl för en bestämmelse om maximiareal har i huvudsak an­förts att en sådan är ägnad att ge viss stadga åt bergmästamas praxis. En bestämmelse om maximiareal torde knappast ha annat än margi­neU betydelse i detta hänseende och jag anser att nämnda skäl i varje fall inte har sådan tyngd att det bör få varal avgörande. Behovet av stadga i praxis vid utmålsläggning bör enligt min mening tiUgodoses på annat sätt än genom en regel om största tillåtna areal. Jag får här hänvisa till vad jag har anfört i det föregående om förutsättningarna för att få utmål.

Med hänsyn till det sagda har jag kommit till uppfattningen all den nya gravlagen inte bör innehålla någon bestämmelse om utmals maxi-miareal.Inte heller kan bestämmelser om att utmål skall ha viss form anses motiverade. Avgörande för utmals storlek och form bör i främsta nmimel vara fyndighetens sträckning och gruvdriftens behov. Även andra omständigheter bör i viss utsträckning kunna beaktas. Hin­der bör således inte möta att närliggande fyndigheler när så befinns lämpligt får gemensamt utmål. Utmålets gränser bör vidare i viss ut­sträckning kunna anpassas till gäUande fastighetsgränser och andra liknande förhåUanden. Med hänsyn till behovet av att lätt kunna mäta in och markera gränsema torde de i regel böra dras som räta linjer. Antalet hörnpunkter bör begränsas. Även nu nämnda omständigheter bör kunna medföra jämkningar i utmals storlek och form.

Det torde inte vara möjligt eller lämphgt att i lagtext ange alla de omständigheter utöver fyndighetens sträckning och gruvdriftens behov tUl vUka hänsyn bör tas vid bestämmandet av ulmåls storlek och form. Jag föreslår att bestämmelsen utformas så, att utmål skall ha den stor­lek och utfomming som med hänsyn lUl fyndighetens sträckning, gruv­driftens behov och övriga omständigheter är lämplig.

Jag vUl framhåUa att avsikten med den lösning jag förordar inte är att utmålsläggningen skall ske efter i sak andra principer än utred­ningen föreslagit. Skillnaden beslår huvudsakligen däri att med mitt förslag dubblering av utmål inle i något fall blir nödvändig. I övrigt kommer de båda förslagen i allmänhet alt leda lUl i stort sett samma resultat. Vad jag förordar öppnar dock större möjligheter att när det gäller detaljutformningen lägga utmål efter vad som i del särskilda fallet är mest lämpligt och praktiskt. Genom mitt förslag skapas förut-

 

Prop. 1974:32                                                         119

sättningar att i ökad utsträckning täcka in en fyndighets donlägiga fort­sättning på djupet liksom att genom utmålsläggningen över huvud skydda den malm som kan tas ul vid exploatering av en huvudfyndig­het. Något behov att därutöver ställa upp särskilda regler om en skydds­zon kring ulmålen anser jag inle föreligga.

F. n. gäller att utmål kan behållas av innehavaren under obegränsad lid ulan annan uppoffring än erläggande av en försvarsavgifl om 20 kr. per hektar och år. Möjligheten all låta utmål "vila" utnyttjas i stor utsträckning. Endast en mindre del av samtliga utmål är under bear­betning. Undersökningar som utredningen har utfört visar att under senare lid i genomsnitt endast omkring 10 % av landets samtliga cirka 5 000 utmål varit under brytning medan ca 90 % vUal. Räknas utmål som ingår i sammanhängande utmålsfält där brytning förekommer som "aktiva", sjunker procenttalet för vilande utmål till ca 70.

Skälen lUl att utmål vilar kan vara av ohka slag. Huvudsakligen sammanhänger förhåUandet med att gruvföretagen har behov av alt reservera malm för lång lid framåt. Utredningen anför härom bl. a. alt gruvföretagen med hänsyn till gravhanleringens långsikliga karak­tär bör ha möjlighet att inom rimliga gränser reservera malm för att kunna la upp undersökning och bearbetning av fyndigheterna när del befinns mest lämpligt från skilda synpunkter. Av betydelse är härvid bl. a. hänsyn tiU optimalt utnyttjande av företagels prospekterings-organisation, inslrumentleknikens utveckling, malmkonjunkluren och växlingar i efterfrågan på olika malmsorler saml behovet av malm till egna förädlingsverk och sådana verks förnyelse och vidareutveckling. Såvitt utredningen har kunnat finna disponeras del nuvarande utmåls­beståndel till betydande del på detta sätt. Det finns emellertid ett antal äldre utmål som inle utnyttjats under mycket lång lid och som inne­havarna behåller utan synbar avsikt all under överskådlig tid undersö­ka eller bearbeta och utan att utmålen över huvud har något påvis­bart värde för dem. Utredningen finner del mindre väl förenligt med gruvlagstiftningens syfte alt gruvrättigheter kan bibehållas under obe­gränsad lid utan annan prestation än erläggande av en förhållandevis låg försvarsavgifl och föreslår att en ordning införs som gör ulmåls-rältighetemas bestånd under längre tid beroende av all de utnyttjas på ett sätt som gagnar gruvnäringen och samhället. Efter övervägande av ohka alternativ som alla syftat till en tidsbegränsning av utmål som inte längre utnyttjas på nyss angivna sätt har utredningen stannat för en lösning av i huvudsak följande innebörd.

Utmål bevUjas för en tid av 25 år. På ansökan av gruvinnehavaren får kommerskollegium förlänga utmålets gUtighetstid med högst 20 år i sänder. Har sökanden under någon del av utmålets löpande giltighets­tid bedrivit regelbunden gruvbrytning inom del ifrågavarande ulmåls­fältel, skall förlängning beviljas med 20 år. Sådan förlängning skall ock-

 

Prop. 1974: 32                                                        120

så bevUjas, om sökanden under gUtighetstiden genomfört undersök­ningsarbete av större omfattnmg inom utmålsfältet eUer där utfört omfattande tillredningsarbeten eller anläggningar för upptagande av gruvdrift. I annat fall skall frågan om förlängning prövas med hänsyn till det allmännas intresse av att främja ett ändamålsenligt utnyttjande av landets mineraltillgångar. Härvid skall särskUt beaktas å ena sidan, om andra än gravrnnehavaren kan antas vara beredda ätt undersöka eller bearbeta fyndigheten, och å andra sidan fyndighetens värde såsom reserv för gravinnehavaren tillhörigt förädlingsverk eller gravföretag samt de kostnader denne nedlagt på utmålet eller utmålsfältet. För­handsbesked skall kunna erhållas huruvida planerade undersöknings­arbeten m. m. är tillräckligt omfattande för alt kvalificera till automa­tisk förlängning.

Förslaget om tidsbegränsning av utmals giltighet tillstyrks av fler­talet remissinstanser. Endast en remissinstans avstyrker helt utredning­ens förslag. Från några håll anförs att den föreslagna lidsperioden 25 år är för kort med hänsyn tiU att gruvföretagen arbetar med långa tids­perspektiv.

Frågan i vad mån det nuvarande utmålsbeståndet disponeras på ett sätt som hämmar prospekleringen eller medför påtagliga olägenheter från samhäUsekonomisk synpunkt har blivit föremål för skilda be­dömningar såväl inom utredningen som bland remissinstansema. Klart synes i varje fall vara att det inte i någon större utsträckning före­kommer all utmål disponeras på ett sätt som inte är godtagbart från allmän synpunkt. Frågan i vilken omfattnuig utmål bibehålls utan att några rationella skäl kan åberopas härför torde emellertid kunna läm­nas därhän. Del avgörande är enligt min mening att den nuvarande gruv­lagen inte ger några möjligheter alt ingripa om utmål utnyttjas på delta sätt. Som utredningen har anfört finns del med den snabba utveckling som äger rum på skilda områden anledning räkna med möjligheten att utmål, som inte bearbetats på lång lid och som bibehålls utan att ha nå­got påvisbart värde för innehavaren, kan komma all tilldra sig intresse i framtiden, t. ex. i samband med ny teknik eller uppkommet intresse för andra mineral än som föranlett utmålsläggningen. Utredningen har vidare pekat på alt inmutningssystemel gör det möjligt för enskilda att inneha utmål i rent spekulativt syfte. Detta är inte tillfredsställande. Jag ansluter mig således till uppfattningen alt del inle är rimligt att utmål kan vila under obegränsad tid utan alt anledningen därtUl kan göras till föremål för en objektiv prövning. Det förslag till ordning för prövningen som utredningen har lagt fram kan jag i allt väsentligt godta. En betydelsefull faktor vid utformningen av dessa bestämmelser måste som påpekats vid remissbehandlingen vara griivnäringens be­rättigade intresse av trygghet i den långsikliga planeringen. Viktigt är bl. a. att gruvföretagen har möjlighet all inom rimliga gränser reser-

 

Prop. 1974: 32                                                                    121

vera malm fÖr att kunna la upp undersökning och bearbetning av fyndigheterna vid en från skUda synpunkter lämphg tid. Jag kan mte finna annat än att uttedningsförslaget även från dessa synpunkter in­nebär en rimlig avvägning.

14,5 Samäganderätt till gruva

Gravlagens bestämmelser om samäganderäll i gruva är utformade för att reglera samdriften mellan delägarna och därvid stimulera till ak­tivitet. Dessa bestämmelser har numera betydelse framför aUt när det gäller förhållandet mellan staten såsom innehavare av kronoandel och inmutaren. Bestämmelserna iimebär bl. a. alt delägarna årligen skall utse en gruvföreståndare för gruvans förvaltning. Denne kan från del­ägarna fordra in de tillskott som behövs för erläggande av försvars-avgift och iakttagande av vissa föreskrifter. Dessa regler kan i mot­sats tUl övriga samäganderältsregler inle sättas ur kraft genom överens­kommelse mellan delägarna. Övriga bestämmelser behandlar bl. a. stäm­ma med delägarna och omröstning på stämma och reglerar bl. a. det fall all oenighet föreligger om brytningens omfattning. I sådant fall har som nämnts delägare som innehar minst hälften i gruvan s. k. bryt­ningsvilsord och kan därigenom få lUl stånd en mer omfattande bryt­ning än övriga delägare vUl ha. De som påkallat den större brytningen är dock skyldiga alt ensamma betala merkostnaden för denna men får å andra sidan ensamrätt till den del av malmen som svarar mot mer­kostnaden. Bestämmelserna om brytningsvilsord är tUlämpliga också när delägare mot de övriga delägarnas önskemål vill börja brytning el-er företa arbete för undersökning av fyndighet.

Enligt utredningens mening bör regler övervägas som främjar aktivi­tet från såväl statens som inmutarens sida. En sådan åtgärd är ord­ningen att staten automatiskt inträder som delägare vid utmålslägg­ningen. För alt ytterligare stimulera delägarna till aktivitet föreslår ut­redningen att varje delägare i samägt utmål skall kunna påfordra att få del av resultat av undersökningsarbeten som annan delägare utfört på utmålet. Även passiv delägare skall således få rätt att ta del av under­sökningsresultatet. Denna räll föreslås bli förbunden med skyldighet för passiv delägare att, om han sedermera lar aktiv del i gruvföretaget, efter sin andel ersätta kostnaderna för sådana efter utmålsförrättningen ut­förda undersökningsarbeten som är nödiga eller nyttiga för fortsatt un­dersökning eller gravdrift.

Enligt utredningen kan åtskilliga omständigheter åberopas för en all­män revision av bestämmelserna om samäganderäll liksom av reglerna om kronoandel. Till förmån för en reform har anförts bl. a. all de nuva­rande reglema i alltför hög grad är ägnade att främja passivitet. Om en delägare vill sätta i gång en kostnadskrävande gruvundersökning, kan

 

Prop. 1974: 32                                                        122

den andre delägaren avvakta resultatet av arbetet och sedan begära alt få delta i brytning mot erläggande av viss begränsad ersättning för an-läggnmgskostnader m. m. men utan skyldighet att utge kompensation för den risk den aktive tagit genom gravundersökningen. Inom utred­ningen har diskuterats olika altemativ för sådan jämkning av samägan­derättsreglerna att de i högre grad än f. n. tvingar delägare alt, när ett större arbete aktualiseras, la ställning till frågan om dellagande i företagel. Utredningen har emellertid stannat för all föreslå över­flyttning av reglerna tUl den nya gruvlagen ulan andra sakliga änd­ringar än de nyss nämnda. Utredningen har härvid anfört bl. a. följande. Samäganderättsreglerna har betydelse främst när del gäller förhållandel meUan staten såsom innehavare av kronoandel och inmutaren. Erfaren­heter av samdrift mellan staten och annan delägare saknas helt. Hur samäganderättsreglerna i sin nuvarande utformning tjänat syftet att fix­era utgångspunkten för förhandlingar har väsentligen prövats bara i samband med utarrendering av kronoandelar. Ändringar av reglerna i de olika riktningar som diskuterats skiUle allvarligt kunna rubba balan­sen mellan delägarna på ett sätt som knappast kan överblickas utan om­sorgsfulla undersökningar grundade på konkreta erfarenheter. Något påtagligt behov av en nyreglering på området synes knappast ha gjort sig gällande. Alt skapa effektiva regler för beslutsfattandet i samman­slutning vari två parter har del med hälften vardera är i och för sig ett svårlöst problem som fordrar ingående associationsrältsliga övervägan­den. Mot bakgrund av det anförda har utredningen ansett alt frågan om en eventuell genomgripande revision av krono- och samäganderätts­reglerna bör anstå tUls vidare och bli beroende i första hand på de erfa­renheter som kan vinnas vid den mera aktiva politik beträffande utnytt­jandet av kronoandelsinstitutet som utredningen förutsätter skaU komma till stånd.

Vid remissbehandlingen har från några håll anförts alt de nuvarande reglerna i alltför hög grad främjar en passiv delägare. Den av utred­ningen föreslagna skyldigheten för delägare i utmål all tillhandahålla re­sultaten av utförda arbeten anses innebära alt den passive delägaren gynnas ytterligare. I stället förordas en förstärkning av den aktive del­ägarens ställning t. ex. genom att den passive vid någol äventyr tvingas alt ta ställning till frågan om deltagande i gruvrörelsen inom skälig lid eller genom att den aktive får ersättning inle bara för nedlagt arbete ulan också för sitt risklagande.

Som utredningen och vissa remissinstanser framhållit kan vissa erin­ringar riktas mol de gällande samäganderättsreglerna. Utredningen har emellertid anfört vägande skäl mot att en mera genomgripande revision av bestämmelserna nu bör ske. De jämkningar utredningen föreslagit är av begränsad betydelse. Farhågorna för att de skulle verka hämmande på delägarnas intresse för aktivitet på ett utmål synes mig överdrivna.

 

Prop. 1974: 32                                                        123

Självklart innebär möjligheten alt ulan omedelbar kostnad få ta del av annan delägares undersökningar en favör för en passiv delägare. Skyl­digheten att tUlhandahålla undersökningsresultat uppvägs emellertid åt­minstone i viss mån av den föreslagna rätlen för undersökaren att få er­sättning för undersökningsarbetet, om motparten vill delta i arbetet på utmålet. I denna del innebär förslagel en förbättring av den aktives ställ­ning genom att den hittills upprätthållna principen all inmutaren har att bära alla undersökningskoslnader frångås. Som utredningen har påpekat ligger det också en betydande fördel för en aktiv delägare däri all han utan ersättning får tillgodogöra sig en passiv delägares andel i gruvan. Jag ansluter mig för min del till uttedningens bedömning alt den före­slagna ordningen inle innebär någon rabbning av betydelse för balansen meUan delägama. På grand härav och då utrednuigens förslag även i övrigt synes lämpligt föreslår jag all det genomförs.

14,6 Inlösen av gruvrätt

Av undersökningar som utredningen har utfört framgår att del i Bergslagen förekommer elt inle obetydligt antal fall där närbelägna ut­mål är uppsplittrade på flera innehavare så att ett rationellt utnyttjande av fyndigheterna knappast kan komma tiU stånd utan samverkan i någon form mellan ägarna. Viss splittring förekommer även beträffande vissa grafilfyndigheter i Norrbotten. Enligl utredningen finns det knappast anledning anta annat än alt erforderlig samverkan i flertalet fall skulle komma till stånd, om enhetlig brytnmg bedöms bli lönsam. I fråga om nytillkomna utmål visar erfarenheten alt gruvföretagen är angelägna om alt genom inmutning och utmålsläggning skydda mineraltillgångar i hu-vudfyndighelens omgivning. Utredningen bedömer del därför vara ringa risk för att nytillkommande utmål skall medföra splittring som försvå­rar ett rationellt tillgodogörande av mineralfyndigheler. Däremot anser utredningen del inte uteslutet all för exploatering nödvändigt samgående beträffande äldre utmål omöjhggörs genom motstånd från någon ut­målsägare eller att nya utmål tillkommer som vållar skadlig splittring. Den snabba tekniska utvecklingen gör vidare all fyndigheter, som i da­gens läge inte med fördel kan tillgodogöras i enhetlig drift, i framtiden kan böra brytas med utnyttjande av gemensamma gruv- och malmbe­handlingsanläggningar.

Utredningen föreslår mot bakgrund av det anförda att regler införs som gör det möjligt all tvångsvis föra samman ulmålsrältigheter av­seende samma fyndighet eller närliggande fyndigheler. Efter en genom­gång av olika tänkbara vägar för en sådan lagstiftning har utredningen kommit tUl uppfattningen alt frågan bör lösas genom regler om inlösen av utmål i arronderingssyfle. Utredningens förslag tar sikte på del fall att närbelägna utmål är i olika innehavares hand. I sådant fall skall

 

Prop. 1974:32                                                         124

Kimgl. Maj:t, om ett gemensamt utnyttjande av utmålen innebär väsent­lig teknisk och ekonomisk fördel, kunna ge den som innehar mmst hälf­ten i elt av utmålen rätt att lösa in ett eUer flera av de övriga utmålen med vad därtUl hör eUer delägares andel i sådant utrhål. Det föraisätts vidare att åtgärden är till gagn från allmän synpunkt och nödvändig för alt få tUl stånd ändamålsenlig brytning. Inlösen skall dock inle få ske av utmål som är föremål för regelbunden gravbrytning eller ingår i utmåls­fält där utmålets innehavare bedriver sådant arbete. Om flera vill lösa utmål, skall enligt förslaget företräde ges åt den som bedöms ha de bästa föratsättningama att idka gravdrift på platsen.

Flertalet remissinstanser redovisar en positiv inställning till förslagel. Endast i ett par yttranden avstyrks det helt. En remissinstans föreslår all bestämmelsema endast skall gälla utmål i vUka kronoandel inte före­kommer. Två remissinstanser uttalar sig fÖr alt reglerna utformas så, all begäran om inlösen skall omfattas av samtliga delägare i del utmål till vars förmån inlösen söks.

Under de senaste årtiondena har en betydande strukturomvandling ägt ram inom det svenska näringslivet. Denna omvandling har berört även gravindustrin. Gravnäringens andel av den totala industrisyssel-sällningen reducerades från 1,9 % år 1955 tiU 1,2 % år 1971. Under denna period minskade antalet anställda inom gruvindustrin med om­kring 4 400 personer. De påfrestningar soni omvandlingen medfört för gruvföretagen har de sökt möta genom bl. a. byten, köp och legoavtal i fråga om gruvrätter. Några allvarliga missförhållanden som har sin grund i splittring av rätlen tiU närliggande fyndigheter synes inte före­ligga. Utvecklingen går mot en alltmer mekaniserad gruvbrytningsteknik och en längre driven bearbetning av malmer vid gruvan. Detta medför krav på ytterligare centralisering och fortsall strukturförändring av bran­schen. Den tidigare utvecklingen ger anledning tUl anlagande att bran­schen skall förmå att bemästra även de svårigheter som härvid kan upp­stå. Det finns således anledning förmoda all samverkan skall komma till stånd genom frivilliga överenskommelser i flertalet fall när det är tek­niskt och ekonomiskt fördelaktigt. För utredningen har dock påvisats fall där ulmålshavares inställning varit tUl hinder för upptagande av ra­tionellt undersökningsarbete. Jag har för min del i likhet med utred­ningen och det övervägande antalet remissinstanser kommit till slutsal-sen att en möjlighet alt i vissa fall tvångsvis sammanföra gruvrättigheter kan behövas för alt främja strakturrationahseringen inom gruvnäringen. Del är min uppfattning alt ett inlöseninslilul kommer att få sin största betydelse genom att stimulera till samarbelsavlal eller överenskommel­ser av olika slag varigenom syftet med den förordade lagstiftningen fri­villigt tUlgodoses. Sådana åtgärder är allmänt sett till gagn för näringen. Enligt min mening finns det inle anledning att tro all ett införande av regler om inlösen i aronderingssyfle skapar sådan osäkerhet för gruvfö-

 

Prop. 1974: 32                                                        125

retagen att investeringsverksamheten inom gruvnäringen hämmas. Jag föreslår således att bestämmelser om inlösen av utmål i arronderingssyfle införs.

Vad bettäffar utformningen av bestämmelserna vill jag anföra föl­jande.

Som framgått av vad jag förut anfört har den som uinehar minst hälf­ten i en grava brytningsvilsord och kan, även om övriga delägare inle vUl det, påbörja eUer utöka brytning inom elt utmål. Reglerna om bryl­ningsvitsord bör som utredningen har föreslagit föras över till den nya lagen. Jag finner det naturligt alt den som har sådant vitsord också får rätt att ta initiativ till inlösen i arronderingssyfle. Ett krav på alt begä­ran om inlösen skall omfattas av samtliga delägare i det utmål till vars förmån inlösen söks skulle kunna leda tiU alt inlösen inle kommer till stånd av formella skäl, trots att i sak klara föratsättningar härför före­ligger. Enligt min mening bör således krav på enighet bland delägarna inte uppställas som vUlkor för inlösen.

I de utmål som omfattas av kronoandel har staten möjlighet att få till stånd undersökning eller gruvdrift antingen genom alt själv träda in el­ler genom att upplåta andelen tUl inttesserat företag. Vid splittrade ägarförhållanden kan staten med begagnande av kronoandelarna i när­liggande utmål antingen själv la upp enhetiig gravdrifl eller arrendera ut andelarna åt elt och samma företag i och för enhetligt utnyttjande. Ut­redningen har likväl inle funnit anledning att från inlösen undanta vare sig kronoandel eller utmål i vUkel kronoandel finns. Jag finner inle skäl att frångå utredningens bedömning genom alt, såsom en remissinstans föreslagit, begränsa bestämmelsernas räckvidd till utmål i vilka kro­noandel inte förekommer. Inlösen torde emellertid mera sällan komma i fråga i sådana fall.

Som förutsättning för att inlösen skall kunna ske bör som utredningen har föreslagit gälla att ulmålen ligger nära varandra och alt ett gemen­samt utnyttjande innebär väsentlig teknisk och ekonomisk fördel vid till­godogörande av fyndigheterna. Vidare bör det krävas att del är ett vä­sentligt inttesse från allmän synpunkt att ett gemensamt utnyttjande av utmålen kommer tUl stånd.

Som framgår av det föregående skall enligt utredningens förslag inlö­sen inle få ske av utmål som är föremål för regelburiden gruvbrytning eller ingår i utmålsfält där utmålets irmehavare bedriver sådant arbete. Utredningen har funnit frågan om inlösen bör få ske i dessa fall tveksam och därvid anfört bl. a. att inlösen i så fall skulle kunna avse anlägg­ningar av betydande värde. Risk fiims enligt utredningen vidare för att en så långtgående inlösenmöjlighet kan skapa sådan osäkerhet i fråga om rätlen att behålla en gruvanläggning i framtiden all investeringsin-Iressel påverkas negativt. Samtidigt torde troligen de fall där inlösen av en i drift varande gruva skulle medföra samhällsekonomiska fördelar

 

Prop. 1974: 32                                                        126

vara sällsynta. Enligt utredningens mening bör syftet med ett inlösenin-slilut i första hand vara att möjliggöra ett rationellt, enhetiigt tillgodo­görande av outnyttjade naturtiUgångar.

Även jag anser att bestämmelsema om arronderingsinlösen bör utfor­mas så, alt de inte inkräktar på utmålsinnehavarens behöriga intressen. Uttedningens förslag irmebär i detta avseende att man vid prövningen av en inlösenfråga alltid skall väga in de olägenheter som inlösen kan medföra med hänsyn till den drabbade utmålsinnehavarens aktivitet el­ler behov av malmreserver. Är dessa olägenheter påtagliga, har man en­ligt utredningen att göra en samlad bedömning av fördelar och nackde­lar. Först om man vid en sådan bedömning finner att fördelarna av ett gemensamt utnyttjande av berörda utmål är så stora att de från allmän synpunkt klart överväger de olägenheter som uppkommer för utmålsin­nehavaren, skall inlösen få ske. Redan dessa riktlinjer, som även jag an­ser bör vara vägledande vid prövningen av inlösenfrågor, innefattar en­ligt min mening ett betydande hänsynslagande tiU utmålsinnehavarens intresse. Utredningen föreslår emellertid att därutöver skall införas elt absolut förbud mot inlösen i arronderingssyfle av utmål som är föremål för regelbunden brytning eller ingår i utmålsfält där utmålets innehavare bedriver sådant arbete. För min del anser jag alt en sådan regel skulle föra för långt. Visserligen torde del i de allra flesta fallen inle kunna komma i fråga att lösa in utmål som är föremål för regelbunden gruv­brytning. Ett absolut förbud häremot synes dock inte böra uppställas. Jag föreslår alt bestämmelsen i stället ges den innebörden att inlösen inte får ske om därigenom uppkommer avsevärd olägenhet för utmålets innehavare. Bestämmelsen bör ha generell giltighet och således gälla inte bara när utmålet är under brytning ulan också exempelvis när utmålet vUar men innehavaren har behov av del som malmreserv. En sådan be­stämmelse möjliggör en avvägning mellan å ena sidan behovet av struk-turtalionalisering och å andra sidan utmålsinnehavarens intresse av all ha kvar sitt utmål. För inlösen bör naturligtvis också i detta fall fordras all vid en samlad bedömning fördelama av ett gemensamt utnyttjande befinns vara så stora alt de från allmän synpunkt klart överväger de ölä­genheter som uppkommer för utmålsinnehavaren.

Som utredningen har anfört bör inlösen få ske bara när förhållandena är sådana att utsikter inte fmns att rationell gravdrifl skall komma till stånd genom överenskommelse eller utnyttjande av kronoandel. Villko­ret synes lämpligen kunna uttryckas så, all inlösen inte får ske om syftet därmed skäligen kan vinnas på annat sätt.

Med de jämknmgar som följer av vad jag nu anfört godtar jag utred­ningens förslag.

Jag övergår härmed till att behandla frågan om inlösen med hänsyn till allmänna synpunkter av särskild styrka.

De av utredningen föreslagna reglerna om inlösen i arronderingssyfle

 

Prop. 1974:32                                                         127

läcker enligl utredningen inle vissa betydelsefulla fall där allmänna syn­punkter av särskild styrka talar för att inlösen bör kunna ske. Ett sådant fall är enligt utredningen att elt oekonomiskt utnyttjande av en fyndig-hel leder tUl att en grava som har betydelse för ett samhälles existens eller många människors försörjning läggs ned trots att lönsam brytning åtminstone på sikt skulle vara möjlig vid mera rationell drift. Avsakna­den av möjligheter till samhälleligt ingripande för all få till stånd sådan brytning kan enligt utredningens menuig i dessa och liknande fall fram­stå som en aUvarlig brist. Tvångsåtgärder för att i särskilt angelägna fall möjliggöra ett rationellt utnyttjande av landels naturtillgångar är inte något nytt i svensk rätt. Utredningen föreslår att Kungl. Maj:l med riks­dagens samtycke i situationer av det speciella slag som nyss berörts skall kunna förordna att utmål med vad därtUl hör skall avslås mol lösen till den Kungl. Maj:t bestämmer. Som vUlkor för inlösen uppställs enligt förslaget att det bedöms vara av synnerlig vikt från allmän synpunkt att viss mineralfyndighel undersöks eller bearbetas eller alt fyndighet ut­nyttjas på annat sätt eller i större omfattning än tidigare och att däri­genom vinns väsentiig teknisk och ekonomisk fördel. En förutsättning för hilösen skall vidare vara all del avsedda syftet inle kan vinnas på annat sätt, t. ex. genom utnyttjande av kronoandelen eller genom fri­villig överenskommelse.

Flera remissinstanser har kritiserat utredningens förslag i denna del. Kritiken går framför allt ut på att ett genomförande av förslagel kom­mer alt för gravförelagen medföra en osäkerhet, som återverkar nega­tivt på deras invesleringsvUja. Det anförs vidare att utredningen inte till­räckligt styrkt behovet av inlösenbeslämmelser och att syftet med dem kan tillgodoses genom att staten utnyttjar sin kronoandel.

Jag vill först anmärka att de nuvarande bestämmelserna om kronoan­del gäller endast i fråga om utmål som tillkommit på grund av inmut­ning som sökts efter gruvlagens ikraftträdande den 1 januari 1940. Vid 1967 års utgång hade anmälan om begagnande av kronoandel gjorts el­ler fanns kronoandel latent i endast 13,8 % av samtliga utmål. Andelen utmål på vilka gravlagen är tUlämplig ökar långsamt. Under överskådlig lid kommer utmål i vUka kronoandel inte gäller all antalsmässigt över­väga. Del syfte som uttedningsförslaget avser alt tillgodose kan således endast i mycket begränsad utsträckning nås genom utnyttjande av kro­noandelen.

De föreslagna bestämmelserna är avsedda för fall där underlåtenhet att undersöka eUer bearbeta fyndighet eller driftsavbrott kan bedömas förorsaka betydande problem för samhällsekonomin. Det förutsätts vi­dare att de samhällsekonomiska fördelarna väger ojämförligt tyngre än de nackdelar som kan drabba den som får avstå från gruvrälligheten i fråga. Även jag anser alt stränga krav för tillämpning av en inlösenregel av delta slag måste uppställas. Förutsättningar för att den skall komma

 

Prop. 1974: 32                                                        128

tUl användning kan som uttedningen anfört antas komma all föreligga bara i särskilda fall. Jag tror för min del inle att en inlösenregel med så begränsat tiUämpnuigsområde kan ha någon egenthg inverkan på inves-teruigsvUjan inom gruvnäringen. Jag delar uppfattningen att del inte är tillfredsställande alt samhället saknar möjlighet att ingripa, om elt oeko­nomiskt utnyttjande av en grava, som har betydelse för ett samhälles existens eller för många människors försörjning, leder tiU alt gruvan läggs ned trots att lönsam brytning åtminstone på sikt skulle vara möjlig. Som utredningen har anfört kan även andra fall länkas där allmänna synpunkter av särskild styrka talar för all inlösen bör kunna ske utöver vad som är möjligt enligt de föreslagna reglema om inlösen i arronde­ringssyfle. Jag föreslår med hänsyn tUl det anförda att möjlighet införs alt förordna om inlösen av utmål i de speciella silualiorier som här avses.

Förslaget att Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke skall förordna om inlösen har sin förebUd i 1947 års lag om tvångsinlösen av vanhäv­dad jordbruksegendom. Denna lag har numera upphävts och ersatts av bestämmelser i expropriationslagen (ExL 1972: 719). Enligt denna lag behövs inte i någol fall riksdagens samtycke för expropriation. Jag anser att sådant samtycke inle heller bör krävas vid inlösen i nu förevarande fall. Att uppställa krav på riksdagens samtycke tUl inlösen skulle f. ö. strida mot 11 kap. 8 § i förslaget tUl ny regeringsform (jfr. prop. 1973: 90).

Som utredningen har föreslagit bör som vUlkor för inlösen uppställas att det är av synnerlig vikt från allmän synpunkt att viss mineralfyndig­het undersöks eller bearbetas eller att fyndighet utnyttjas på annat sätt eller i större omfattning än tidigare. Genom kravet på synnerlig vikt från allmän synpunkt markeras alt mycket betydande fördelar skall uppnås. Dessa måste väga ojämförligt mycket tyngre än de nackdelar som kan drabba den som får avslå från gruvrätligheten i fråga.

I enhghet med utredningsförslaget bör för ingripande med stöd av bestämmelserna också krävas all del avsedda utnyttjandet skulle inne­bära väsentlig teknisk och ekonomisk fördel. Utnyttjandet måste, som utredningen anför, bedömas som tekniskt och ekonomiskt rationellt på lång sikt.

En förutsättning för tUlämpning av bestämmelserna bör som vid ar­ronderingsinlösen vara att det avsedda syftet inte kan nås på annat sätt. Detta villkor synes även i detta fall kunna uttryckas så, all inlösen inte får ske om syftet därmed skäligen kan vinnas på annat sätt.

Med de jämkningar jag nu berört ansluter jag mig till utredningens förslag.

 

Prop, 1974: 32                                                       129

14.7 Jordägaravgäld m, m,

I fråga om de utmål som tillkommit enligl gruvlagens bestämmelser har fastighetsägaren rätt alt av gruviniiehavaren få ersättning (avgäld) motsvarande en procent av värdet av aUa de inmulningsbara mineral som brutits och uppfordrats inom utmålet. Avgälden är dock maximerad till 10 000 kr. för år och skall upphöra att utgå sedan regelbunden brytning pågått inom utmålet under sammanlagt 20 år.

Enligt äldre lagstiftning var fastighetsägaren berättigad till s. k. jord­ägarandel, dvs. han hade rätt all till hälften med inmutaren delta i före­laget. Genom gravlagen byttes jordägarandelen ul mot kronoandel.

Bestämmelserna om avgäld lUlkom under riksdagsbehandlingen av gravlagen. Någon direkt motsvarighet till denna avgäld fanns inle i den äldre gruvlagstiftningen. Den infördes i gruvlagen efter mönster i slen­kolslagen. Vederbörande riksdagsutskott framhöll alt man vid bedö­mande av fastighetsägarens ställning inom gruvlagstiftningen borde fästa avseende vid att mineralen såsom beståndsdelar av marken inrymdes i fastighetsägarens ägovälde och att principen om jordägarandel upprätt­hållits under jämförelsevis lång tid. Jordägaravgälden tUlkom sålunda som en kompensation åt fastighetsägaren för förlusten av jordägarande­len. Fastighetsägaren kompenserades härför också på det sättet att 50 % förhöjning skulle utgå vid bestämmandet av ersättning för mark, skada och intrång.

Utredningen föreslår att avgälden bibehålls och att maximibeloppet höjs liU 20 000 kr. per år. Skälet tiU beloppshöjnmgen är att ulmåls maximiareal föreslås höjd från 16 tUl 50 hektar och alt en uppräkning är påkallad av penningvärdels förändring sedan beloppet senast juste­rades år 1960. Till stöd för systemets bibehållande anför utredningen alt fastighetsägaren har vissa möjligheter att i annan form än gravdrift utnyttja den substans vari mineralen ingår, att en positiv inställning till malmlelning och gravdrift hos fastighetsägaren är av värde för gruvnä­ringen och alt principen om fastighetsägarens rätt tUl andel, senare av­gäld, upprätthållits under lång tid. Utredningen anser att frågan om jord-ägaravgäldens fortsalla bestånd främst är ett praktiskt och politiskt spörs­mål. Några rättsliga hinder mol alt avskaffa jordägaravgälden finns där­emot inle. Enligt uttedningens uppfattning bör emeUertid fastighetsäga­rens ställning rubbas endast om det behövs för alt främja allmänna in­tressen av betydelse. Utredningen anser inte alt sådana skäl föreligger. Utredningens förslag innebär, förutom alt jordägaravgälden bibehålls, all också reglerna om förhöjd ersättning bevaras. Utredningsförslaget avser inte bara de utmål som nu finns utan även sådana som uppkom­mer i framliden.

En remissinstans har anfört all del finns skäl överväga högre maximi­belopp än 20 000 kr. per år. Enligt Samernas riksförbund bör även sa­merna eller lappfonden ha rätt till avgäld.

9   Riksdagen 1974.1 saml. Nr 32

 

Prop, 1974: 32                                                        130

Enligt min mening visar vad som förekommit vid gruvlagens tUlkomst att det ingalunda är självklart att fastighetsägaren skall ha rätt tUl avgäld av gruvinnehavaren vid gravbrytning. Bestämmelserna infördes i lagen närmast av billighetsskäl i anledning av all jordägarandelen avskaffades. Dessa skäl har aUtmer förlorat sin bärkraft.

När frågan om jordägaravgäld bedömts har vikt fästs bl. a. vid alt mi­neralen ingår i fastighetsägarens ägovälde och att fastighetsägaren har möjlighet alt använda den substans vari mhieralen ingår för annat än­damål än gruvdrift. Ett sådant betraktelsesätt kan möjligen ha visst fog för sig när del gäller ytligt belägna mineral. Utsikterna all påträffa så­dana har emellertid minskat. Prospekleringen inriktas nu i allt större utsträckning på djupmalmer. Dessa kan vara belägna på ansenligt djup under markytan. Jag kan för min del inte finna någol rimligt skäl till alt fastighetsägaren ulan egen insats skulle vara berättigad alt erhålla ersättning av gruvinnehavaren med betydande belopp.

Jag förordar således alt fastighetsägarens rätt tUl avgäld slopas. I frå­ga om äldre utmål och utmål som tUlkommer eller utvidgas på grund av ansökan som gjorts före den nya lagens ikraftträdande bör dock rätten till avgäld stå kvar. Någon höjning av avgäldens maximibelopp bör emel­lertid inle ske. Som har framgått av vad jag förat.nämnt upphör avgäl­den när regelbunden brytning pågått inom ulmålet under sammanlagt 20 år.

Gruvlagens regler om ersättning på grund av att mark tas i anspråk för gruvdrift bör anpassas till vad som gäller i fråga om ersättning vid expropriation. Detta innebär bl. a. all ersättning på grund av att mark las i anspråk för gruvdrift inte längre bör utgå med 50 % förhöjning.

14.8 Yissa frågor beträffande kronoandelsinstitutet

Gruvrättsutredningen har vid sina bedömningar av frågan om valet av gruvrättsligl system fäst stor vikt vid de möjligheter som kronoan­delsinstitutet ger alt främja en ur samhällets synvinkel önskvärd inrikt­ning av gruvhanteringen och föreslagit att institutet bibehålls. Även jag har fäst stor vikt vid kronoandelsinstitutet när jag i det föregående för­ordat ett bibehållande av inmulningssystemet.   .

Kronoandel förekommer inte i de utmål som tUlkommit enligt den lagstiftning som gällde före år 1940. I dessa utmål har i stället fastig­hetsägaren en motsvarande rätt till hälftendel i gruvföretag, jordägar­andel. De utmål, som omfattas av bestämmelserna om jordägarandel, re­presenterade vid utgången av år 1967 omkring 85 % av hela utmåls­beståndet eller, om man räknar efter ytan, drygt 72 % av den utmåls­lagda arealen i landet. Antalet utmål i vUka jordägarandel alltjämt finns kvar synes dock vara betydligt lägre än dessa uppgifter an-

 

Prop, 1974:32                                                                     131

ger. Om man bortser från statens jordägarandelar torde nämligen jord­ägarandelarna i stor utsträckning ha förvärvats av gravinnehavarna. A andra sidan kan rätten att anmäla sig tiU begagnande av jordägarandel alltjämt aktualiseras, nämligen då gruvarbetet på elt äldre utmål först efter utmålsläggningen kommer in på viss fastighetsägares mark. Del­samma gäUer när utvidgning av äldre utmål sker.

Med hänsyn till det värde kronoandelsinstitutet har från allmän syn­punkt kan det övervägas alt införa regler varigenom staten får rätt att inträda som hälftendelägare i utmål där kronoandel saknas.

Utredningen framhåUer att värdet av kronoandelsinstitutet skulle yt­terligare förhöjas om det kunde göras tillämpligt även bettäffande utmål som utlagts enligt den lagstiftning som gällde före år 1940. Inom utred­ningen har diskuterats såväl möjligheten alt staten redan vid lagens ikraftträdande skall kunna under vissa vUlkor inträda som hälftendel­ägare i gamla utmål som alternativet att rätt tiU kronoandel införs i sam­band med förlängning av giltighetstiden för sådana utmål. Bägge lös­ningarna möter emellertid enligt utredningen allvarliga komplikatio­ner. Ett överförande till staten av halva gruvrälten kan rimligen inte ske annat än genom expropriation mot ersättnmg till rättighetsinneha-varna. Detta gäller även del fall att myndigheterna vid del sist anförda alternativet efter fakultativ prövning medgivit förlängning av utmals giltighetstid. Expropriation av hälflendelägarskap framstår för utred­ningen inte som en särskUt rationell anordning. SärskUda regler skulle krävas för del fall att utmål vari hälften skall avstås innehas av flera del­ägare. Även andra svårlösta komplikationer skulle enligl utredningen uppkomma. Utredningen har därför inle velat förorda några regler som skulle ge staten rätt att inträda som hälftendelägare i utmål där kronoandel saknas. Däremot föreslår utredningen alt bestämmelserna om kronoandel skall gälla också beträffande område som genom fram­tida utvidgning läggs tUl utmål som tUlkommit enligt före år 1940 gäl­lande lagstiftning. I övrigt räknar utredningen med att avvecklingen av jordägarandelsinstitutel kommer all påskyndas genom bestämmel­serna om tidsbegränsning av ulmåls giltighetstid.

Två av utredningens ledamöter har avgett särskilt yttrande. Enligt dessa ledamöters mening talar åtskiUigt för alt staten genom en särskild regel i den nya gruvlagen bör få rätt att omedelbart lösa in jordägar­andelen. De har emellertid böjt sig för de skäl som utredningen anfört mol en sådan ordning, speciellt med tanke på de möjhgheter som de föreslagna inlösenreglerna ger. Däremot kan dessa ledamöter inte finna att skälen bör gälla vid den ganska avlägsna tidpunkt om mer än ett kvartsekel, då förlängning av utmals gUtighetstid enligl de av utredningen föreslagna reglema kan bli aktuell. Enligt deras mening bör i den nya lagen föras in regler om rätt för staten alt, efter inlösen i samband med

 

Prop. 1974: 32                                                        132

förlängning vid giltighetstidens utgång, få hälftendel i sådana gamla ut­mål där kronoandel saknas. Med hänsyn tUl alt de regler de förordar får aktualitet först de sista åren av detta sekel har de avstått från att ut­forma konkreta förslag. Om deras principiella inställning godtas, bör en deklaration härom göras redan nu och i god tid före 25-årsperiodens utgång en närmare utredning komma till stånd om detaljutformningen.

Införande av regler som ger staten rätt alt redan vid den nya gruvla­gens ikraftträdande inträda som hälftendelägare i äldre utmål har inte förordals från något håll. Jag är heUer inle beredd alt förorda åtgärder i denna riktning. Den principiella uppfattning som ligger bakom det förslag som har förts fram av de två skiljaktiga ledamöterna i utred­ningen kan jag ansluta mig till. Den tidpimkt då inlösen enligt deras förslag kan bh aktuell är emellertid avlägsen och det finns inle anled­ning alt nu göra något bestämt uttalande i frågan. Den bör enligt min mening prövas vid en tidpunkt när förhållandena kan bättte överblickas.

I likhet med utredningen anser jag alt bestämmelsema om kronoandel bör gälla när äldre utmål utvidgas. Denna fråga behandlas närmare i specialmoliveringen.

14.9   Allmänt om förslaget till ny gruvlag

Som framgår av det föregående förordar jag alt den nya gruvlagen byggs upp på grandval av det nu tiUämpade inmutningssystemel men alt detta i olika avseenden förbättras genom partiella reformer. Detta inne­bär att den nya lagen i fråga om uppbyggnad, begreppsbUdning och sys­temalik i stor utsträckning kan anknyta tiU gäUande lag. Utredningens förslag är i sina huvuddrag utformat i nära anslutning till gällande gruv­lag. Under remissbehandlingen har framhållits vikten av att kontinuite­ten i de legala betingelsema för gravnäringen inte rabbas mer än vad omständigheterna och den aUmänna utvecklingen kräver. Jag kan an­sluta mig tUl detta uttalande. Det förslag tUl ny gravlag som jag för­ordar har i enlighet härmed givits en utformning som i stort nära ankny­ter tUl gäUande lag.

14.10 Ikraftträdande m, m.

Den nya gruvlagen bör träda i kraft den 1 juli 1974.

I princip bör den nya lagen göras tillämplig även på utmål som lagts före lagens ikraftträdande. Detsamma gäUer inmutningar som då finns samt inmutningar och utmål som tiUkommer på grand av ansökan som gjorts före ikraftträdandet liksom utmål som söks efter denna tidpunkt på grund av dessförinnan sökt inmutning. Vissa imdantag bör dock göras särskUt i fråga om gravrättigheter som tUlkommit på grund av äldre lagstiftning.

 

Prop. 1974: 32                                                                    133

15    Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom industridepartementet upprättats förslag till

1.    gravlag

2.    lag om ändring i lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln.

Vid upprättandet av lagförslagen har samråd skelt med statsrådet Lidbom.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.

16    Specialmotivering

16,1 Förslag till gruvlag

I kap. Grundläggande bestämmelser

I detta kapitel har sammanförts vissa för gravrälten grundläggande bestämmelser. I sak motsvarar kapitlet 1 kap. gravlagen.

1 §

I paragrafens första slycke upptas den allmänna gnmdsatsen alt var

och en i princip har rätt alt få inmutningsräll. Detta stycke innehåller också en definition på begreppet inmutningsrätt. I paragrafens andra slycke erinras om de inskränkningar i bl. a. rätten att inmuta mineral­fyndighel som föreskrivits i 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten alt förvärva fast egendom m. m. Paragrafen, som delvis motsvarar 1 § gruvlagen, överensstämmer i sak med gällande rätt.

2 §

I denna paragraf anges vilka mineralfyndigheler som är inmutnings­bara. Paragrafen har sin motsvarighet i 1 § första stycket gruvlagen och överensstämmer i sak med gällande rätt. Frågan om vilka mineralfyn­digheler som bör omfattas av gruvlagen har behandlats i avsnittet 14.2 i den allmänna motiveringen.

3  §

Paragrafen innehåller i korthet de gnmdläggande reglema om för­värv av inmulningsrätt. Paragrafen överensstämmer i sak med 2 § första och andra styckena gruvlagen.

4  §

I denna paragraf anges förutsättningaraa för erhållande av utmål. Pa­ragrafen återger med vissa redaktioneUa jämknmgar 2 § tredje stycket gruvlagen.

 

Prop. 1974:32                                                         134

5 §

Denna bestämmelse, som utan sakliga ändringar förts över från 3 § gmvlagen, reglerar företrädesrätten inbördes mellan ohka inmutningar.

2 kap. Inmutning

Detta kapitel innehåller bestämmelser om inmutat områdes storlek och form, inmutningshinder samt ansökningsförfarandet i ärende om bevUjande av inmutningsrätt och handläggnmgen av sådant ärende. Ka-pitiet motsvarar i stort sett 2 kap. gruvlagen. Föratom alt vissa sakliga ändringar gjorts skiljer sig kapitlet från motsvarande kapitel i gruvlagen bl. a. på det sättet att bestämmelsema om fullföljd av talan borttagits. Bestämmelsema härom, som i gruvlagen är uppsplittrade på flera kapi­tel, har sammanförts i 12 kap.

Inmutat område

1 §

Paragrafen, som har sin motsvarighet i 4 § gruvlagen, innehåller före­skrifter om inmutat områdes storlek och form. Bestämmelsema i denna paragraf har närmare motiverats i avsnittet 14.2 i den allmänna motive­ringen.

Enligt paragrafens första slycke skall inmutat område ha lämplig form och det får inte vara större än alt det kan antas att sökanden har möjlighet att undersöka det i sin helhet på ett ändamålsenligt sätt. Ut­redningen har förordat att inmutat område skall få omfatta högst 100 hektar. I likhet med utredningen anser jag att ett område om 100 hektar i allmänhet bör vara fuUt tillräckligt för detaljundersökning av en rela­tivt stor fyndighet.

Som jag framhåUit i den allmänna motiveringen är emellertid inte ens ett område av derma storlek alla gånger tUlräckligt för att tillgodose in­mularens behov. I en del fall kan å andra sidan elt område på 100 hek­tar vara för stort och innebära alt mark onödigtvis undantas från under­sökning av andra intressenter. Storleken på det inmutade området bör i princip avpassas efter vad som i varje särskilt fall är lämpligt. Följande synpunkter bör vara vägledande. Ä ena sidan bör den som har möjlighet att bedriva ett rationellt prospekteringsarbele uiom ett större område inte hindras i sin verksamhet och å den andra bör inmutaren inte tillåtas spärra större område än han har reeU möjhghet att under­söka inom den normala undersökningstiden, som är sammanlagt sex år. Prövningen bör vara översUctiig. Det säger sig f. ö. självt att något mera exakt mått på vad som i elt givet faU är lämplig områdesstorlek inte går att faststäUa. I allmänhet torde inmutning få bevUjas i enlighet med sö­kandens begäran. Bara när det sökta området mer avsevärt översti-

 

Prop. 1974: 32                                                        135

ger vad som kan anses rimligt bör jämkning ske. Härvid bör beaktas den arbetsmetodik som sökanden avser att tillämpa och de planer i övrigt som han gjort upp för arbetets bedrivande liksom de resurser han har till sitt förfogande.

Vad jag nu sagt tar sikte på det faU att sökanden begär inmutningsrätt tiU ett enda, sammanhängande område. Motsvarande bedömning bör emeUertid göras också om sökanden i stället vUl ha flera inmutningar utiagda.

Även det inmutade områdets form får avpassas efter vad som i del enskilda fallet är lämpligt. Området bör vara sammanhängande. Detta utesluter inle att del ibland kan vara lämpligt att lägga ut flera inmul­ningsområden, så all del bhr enklare att släppa sådana områden som kan visa sig mindre intressanta. Någol hinder möter inle heller mol alt in­nanför det inmutade områdets yttergränser undanta smärre områden. Har sådana områden, med noggrann uppgift om läge och gränser, ut­tryckligen undanlagils i ansökningen bör de inle omfattas av inmut­ningen och sålunda inte inräknas i del inmutade områdets areal. Sådana undantag kan avse t. ex. områden där inmutningshinder föreligger.

När den obligatoriska cirkelformen avskaffas är det viktigt att inmul-ningsområdets gränser beskrivs på elt sådant sätt att området lätt och säkert kan identifieras på marken. För små inmulningsområden torde cirkelformen alltjämt vara lämplig i många fall. Tänkbara former vid större områden är en kvadrat eller en rektangel, som kan hänföras till lämpligt koordinatsystem. I en del fall kan del vara lämpligt med en mer obunden form i anslutning liU fastighetsgränser, vägar, vallendrag eller liknande.

Bestämmelsen i paragrafens andra slycke om del inmutade området! gränser på djupet Överensstämmer med gällande rätt.

2 §

Paragrafen, som motsvarar 5 § gruvlagen, innehåller bestämmelser om hinder mot inmutning. Hindren har den innebörden att del inmutade området inle får omfatta vissa i paragrafens första stycke angivna områ­den. I flertalet fall kan enligt andra stycket hindret undanröjas genom dispens eller medgivande.

Vissa av inmutnhigshindren har behandlats i avsnittet 14.3 i den all­männa motiveringen. Därutöver vill jag anföra följande.

Punkt 1. Denna punkt motsvaras av 5 § första stycket punkt 1 gruv­lagen. Som jag närmare utvecklat i den allmänna motiveringen skall statsgruvefältinstitutet i forlsällnmgen kunna användas i fråga om både statiig och enskUd mark samt därvid företrädesvis ha karaktären av ett beredskapsuislrumenl avsett för fyndigheler av extraordmär betydelse för samhället. F. n. krävs beslut av Kungl. Maj:t och rUödagen för ut­läggande av stalsgravefält. Också i fortsättningen bör fråga om utiäg-

 

Prop. 1974: 32                                                        136

gande av statsgruvefält underställas riksdagen. I anslutning. tUl försla­get (prop. 1973: 90) tUl ny regeringsform föreskrivs därför i denna punkt att beslut om utiäggande av stalsgravefält skall ha formen av lag. Hinder mol inmutning uppkommer i likhet med vad som nu gäller re­dan då statiig myndighet hos Kungl. Maj:t gör framställning om all visst område skall förklaras utgöra statsgruvefält.

Kungl. Maj:t bör vid prövning av fråga om dispens från inmutnings­förbudet inle vara bunden av särskilda föreskrifter. Kravet på synner­liga skäl för beviljande av dispens har därför fåll utgå. Som utredningen anfört torde behov finnas alt kunna förknippa en dispens med villkor t. ex. att inmutning får avse endast fyndighet av visst slag. Utredningen har därför förordat en uttrycklig bestämmelse att Kungl. Maj:l får be­gränsa dispensen tUl visst slag av fyndigheter. För egen del anser jag att Kungl. Maj:t även ulan särskild föreskrift härom har möjlighet att vid dispensen knyta sådana villkor som kan anses nödvändiga för alt tUlgo­dose de intressen hindersbestämmelsema avser all skydda.

Punkt 2. Enligt denna punkt, som överensstämmer med 5 § första stycket punkt 2 gravlagen, utgör nationalpark och område om vars för­klarande för nationalpark statlig myndighet gjort framställning hos Kungl. Maj:l inmulningshinder. Vid remissbehandlingen har flera re­missinstanser ullalat sig för alt även naturreservat skall vara inmutnings­hinder. Som utredningen anfört torde skälet till att naturreservat inte f. n. utgör hinder mot inmutning sammanhänga med att olika begräns­ningar i fråga om markanvändnmgen inom ett reservat redan gäller på grand av de föreskrifter som meddelats i det enskilda fallet. Dessa kan variera kraftigt från långtgående restriktioner till sådana obetydliga in­skränkningar i ägarens rådighet som förbud mol jakt eller mol använ­dande av bekämpningsmedel. En aktivitet av det slag som undersök­ningsarbete innebär torde i stor utsträckning kunna bedrivas ulan att komma i konflikt med reservatföreskrifler. Går undersöknings- eller gravarbete inte att förena med dessa, kan en inmutare söka utverka upphävande av eller undantag från föreskrifterna enligl bestämmelser i naturvårdslagen. Med hänsyn till den mera flexibla reglering som så­lunda redan gäller i fråga om naturreservat har jag som framgått av den allmänna motiveringen inte funnit anledning föreslå att inmutningsför­bud införs även i fråga om naturreservat. Skulle i något fall behov av inmulningsförbud likväl föreligga beträffande sådant område, kan som utredningen påpekat reservregeln i 3 § tillämpas.

Punkt 3.1 överensstämmelse med 5 § första stycket punkt 3 gruvlagen upptas i denna punkt som inmulningshinder befäslningsområde och, i den utsträckning Kimgl. Maj:t bestämmer, område utanför detta. Be­hövs skydd för mihtära skjutfält eller andra mUitära områden som inte utgör befästningsområden, kan detta erhållas med stöd av den generella bestämmelsen i 3 §.

 

Prop. 1974: 32                                                        137

I kungörelsen (1947: 537) angående förbud mot inmutning inom vissa områden har förordnals om inmulningsförbud inom vissa angivna skyddsområden. Genom kungörelsen (1967: 10) om skyddsområden m. m. har fastställts nya skyddsområden samt s. k. kontrollområden. De skyddsområden som avses i 1947 års kungörelse överensstämmer inle med nu gällande skydds- och konlroUområden. Frågan om utfärdande av ny kungörelse i ämnet torde få anmälas i annat sammanhang.

Punkt 4. Denna punkt överenslämmer med 5 § första stycket punkt 4 gravlagen.

Punkt 5. Genom det föreslagna tUlägget till motsvarande hindersbe­stämmelse i 5 § första stycket punkt 5 gravlagen likställs allmän väg och sådan vägs sträckning enligt fastställd arbetsplan saml allmän flygplats i fråga om skydd mot inmutning med sådan järnväg eller kanal som är upplåten för allmän trafik. Denna punkt motsvarar 2 kap. 2 § första stycket punkt 5 i utredningens förslag. I avsnittet 14.3 i den allmänna motiveringen har jag utvecklat varför förevarande hindersbeslämmelse bör utvidgas på delta sätt.

Anläggningskostnaderna för allmän väg är numera regelmässigt be­tydligt högre per meter räknat än för en järnväg. Med hänsyn till del grundliga och dyrbara planeringsarbete som nu föregår byggandet av allmän väg bör skyddet mot inmutning inträda redan när arbetsplanen för vägen fastställs.

Enligt 47 § väglagen, som gäller allmän väg, får inle utan länsstyrel­sens tillstånd uppföras byggnad m. m. på mindre avstånd än tolv meter från vägområde. Om det är nödvändigt av hänsyn till trafiksäkerheten, kan länsstyrelsen föreskriva ökning av detta avstånd till högst 50 meter. En avpassning av hindersbestämmelsema härefter kunde övervägas. Det vore också tänkbart att göra en differentiering av skyddsbestämmelserna beträffande allmän väg t. ex. på grandval av den i vägkungörelsen (1971:954, ändrad senast 1972:787) förekommande indelningen av dessa vägar i riksvägar och länsvägar. Denna klassificering avspeglar emellertid inte den starkt skiftande standarden hos olika vägar. Åtskil­liga länsvägar överträffar standarden hos stora delar av riksvägnätet, medan andra är av enkel beskaffenhet. Med hänsyn tUl del anförda har jag i likhet med utredningen stannat för all låta samma bestämmelser gälla för samtliga vägar som är allmänna. Praktiska skäl talar vidare för alt bestämma skyddsavståndet från allmän väg i överensstämmelse med vad som gäller i fråga om järnväg och kanal. I sammanhanget kan erinras om all även den finska gravlagsliflningen upptar ett motsva­rande genereUt skyddsavstånd av 30 meter från väg. Jag förutsätter lik­som utredningen att länsstyrelsen kommer att meddela dispens från in­mulningsförbudet i de fall där förhåUandena medger del. Hinder bör heUer inle möta mot att länsstyrelsen meddelar generellt tUlstånd till inmutning t. ex. inom visst kortare avstånd från vissa angivna länsvägar.

 

Prop. 1974:32                                                                     138

I samband med dispens kan i förekommande fall uppställas vUlkor om t. ex. viss högsta nivå för gravarbete under väg. Om kommun är väg­hållare, upphör väg att vara allmän när vägen enligt byggnadslagen upp­låts eller skall vara upplåten till allmänt begagnande som gata. I sådana fall torde gatan regelmässigt vara skyddad mot inmutning enligt punkt 6 eller 9.

Med alhnän flygplats förstås enligt luftfartslagen (1957: 297) flygplats tiU allmänt brak. För inrättande och drift av allmän flygplats fordras i prmcip tUlstånd av Kungl. Maj:t. Sträckningen av det område som räk­nas tUl flygplatsen torde framgå av det beslut varigenom flygplatsen in­rättats.

Punkt 6.1 huvudsaklig överensstämmelse med 5 § första stycket punkt 6 gravlagen upptas här en bestämmelse till skydd för bl. a. bostadsbygg­nader.

Punkt 7. Denna punkt, som saknar motsvarighet i gällande rätt och i utredningens förslag, innehåUer en hindersbestämmelse till skydd för kyrka och annan samlingslokal, undervisningsanstalt, hotell och pen­sionat, saml för vårdanstalt, elevhem och därmed jämförlig inrättning. Jag har behandlat frågan om införande av delta inmulningshinder i av­snittet 14.3 i den allmänna motiveringen.

Uppräkningen av byggnader har motsvarighet i 44 § 3 mom. bygg­nadsstadgan (1959: 612; omtryckt 1972: 776).

Punkt 8. Enligt denna punkt, som i sak överenslämmer med 5 § första stycket punkt 7 gruvlagen, får inmutat område inte omfatta område som upptas av elektrisk kraftstation eller industriell anläggning.

Punkt 9. Det här upptagna förbudet mot inmutning på område med stadsplan eller byggnadsplan är en nyhet i förhållande tUl gäl­lande rätt. Bestämmelserna i denna punkt har utformats i saklig överens­stämmelse med 2 kap. 2 § första stycket punkt 8 i utredningens förslag. Med stadsplan resp. byggnadsplan förstås här stadsplan som blivit fast­stäUd enligt bestämmelserna i 26 § byggnadslagen samt byggnadsplan som fastställts enligt 108 § samma lag. Genom förevarande inmutnings­hinder uppnås all gruvrätt inte grandläggs inom detaljplaneområde utan prövning från planmyndighelemas sida. Dispenssökande torde ha möj­lighet att med markägarens medgivande utföra förberedande undersök­ningar tUl belysnmg av områdets geologi m. m.

Punkt 10. Enligt denna punkt, som har motsvarighet i 5 § första styc­ket punkt 8 i gällande lag och i 2 kap. 2 § första stycket pimkt 9 ut­redningsförslaget, får inmutning inle ske inom område som redan är inmutat eller ulmålslagt eller som omfattas av företrädesrätt enligt 1 kap. 5 §. Nuvarande regel synes innebära att redan äldre ansökan om inmutning utgör inmutningshinder. Enligt min mening bör så vara fallet endast i den mån den äldre ansökningen verkligen leder till in-

 

Prop. 1974:32                                                         139

mulning. I avbidan på besked härom bör en ansökan vila. Bestämmelse härom har lagils in i 8 §.

Punkt 11. Enligt 5 § första stycket punkt 8 gruvlagen är område som avses med ansökan om utvidgning av utmål i hmdershänseende likställt med inmutat område. Denna punkt har utformats i saklig överensstäm­melse med 2 kap. 2 § första stycket punkt 10 i utredningsförslaget. I lik­het med utredningen anser jag att även område som omfattas av ansö­kan om utmål bör skyddas så att området inte efter utmålsansökningen spärras genom främmande inmutningar. Ansökan om utmål eller om ut­vidgning av utmål bör utgöra hinder inte bara mot senare utan även mot en samma dag inkommen ansökan om inmulningsrätt. En förutsätt­ning härför är dock att ansökningen verkligen föranleder utmålsläggning på det för ansökningarna gemensamma området. Inmulningsansökningen bör därför vila till dess ansökningen om anvisande eller utvidgning av utmål slutiigt prövats. En bestämmelse om detta finns i 8 §.

Punkt 12. Denna punkt motsvarar 2 kap. 2 § första stycket punkt 12 i utredningens förslag.

Införande av förbud mol ommulning föreslogs på sin lid av gruvlag-stiflningskommitlén och har på senare tid diskuterats även av malm­utredningen för Norrbotten. Den senare utredningen fäste uppmärksam­heten på en speciell metod att utnyttja möjligheterna till ommutning (SOU 1963: 36 s. 65):

Del enda som kan avhålla en inmutare från all välja denna väg är risken för all någon annan kan komma att inge inmulningsansökning samma dag som ommularen, en risk som i praktiken lärer vara ganska ringa. Därtill kommer att det är möjligt att så gott som helt ehminera denna risk genom utnyttjande av ett stadgande i 19 § fjärde stycket (gruv­lagen), enligl vilket undersökningsarbetet, om ansökning om utmål eller förlängning av undersökningstiden vid dennas utgång är beroende på prövning, får fortgå intill dess ansökningen slutligen prövats. Innehava­ren av en inmulningsrätt kan nämligen, genom all exempelvis på elt sent stadium inge en ansökning om utmål och efter den normala under­sökningstidens utgång återkaUa ansökningen, själv bestämma tidpunkten för inmutningsrättens upphörande och påföljande dag, innan återkaUel­sen hunnit bli känd för annan än ansökningsmyndighelen, begära ny in­mutning.

Syftet med det i punkt 12 upptagna ommutningsförbudel är såsom framhållits i avsnittet 14.2 i den allmänna motiveringen främst alt komma till rätta med det nu utbredda bruket alt utnyttja ommulnings-möjligheten för alt på ett bekvämt sätt få undersökningstiden förlängd i önskad omfattning utan någon prövning av behovet. ResttUctioner be­träffande möjlighetema tiU ommutning utgör också ett nödvändigt kom­plement till de föreslagna reglema om begränsning av utmals giltighets­tid, eftersom dessa i annat faU aUtför lätt skulle kunna krmggås.

 

Prop. 1974: 32                                                        140

Har undersökningsarbetet fått fortgå efter undersökningstidens slut på grund av då anhängig ansökan om utmål eller om förlängning av under­sökningstiden och har ansökningen sedermera avslagits eller återkallats, bör naturligen som utgångspunkt för den tid varunder ommutningsför-bud skall gälla räknas den lid då rätten lUl fortsalt undersökningsarbete upphörde. Annars skulle öppnas möjligheter att kringgå ommutningsför­budel.

För alt hindra att den tidigare gruvrättshavaren verkställer ommut­ning genom bulvan föreslås förbudet gälla generellt, sålunda även mot annan inmulningssökande. Jag har övervägt all undanta staten från om­mutningsförbudel men inte funnit tillräckliga skäl för elt sådant undan­tag.

En förbudstid av ett år har ansetts nödvändig för att det i händelse av dispensansökan skall finnas tillräcklig tid för en omsorgsfull prövning. All liden inte bestäms alltför snävt är också motiverat av alt de vidgade möjlighelet för inmulare alt bestämma över undersökningstidens längd som förordas i viss mån försvårar prospektörernas bevakning av tiderna för inmutningars upphörande. Del förhållandet all elt tidigare inmut­nings- eller ulmålsområde på delta sätt undantas från möjlighet till in­mutning under en eltårsperiod behöver enligl min mening inle föranleda några olägenheter från allmän prospekteringssynpunkl.

Dispens från förbudet bör beviljas endast om starkt vägande skäl kan åberopas. En föratsättning för att dispens skall beviljas gruvrättshavaren bör vara att alla möjligheter att erhålla förlängning av undersökningsti­den enligt bestämmelserna i 3 kap. 7 § redan utnyttjats. Så kan vara fal­let vid force majeure eller vid tvist angående inmutningsrätlen, vars av­görande dragit ul på tiden. Har vägran att förlänga giltighetstiden för gruvrättshavares utmål haft samband med att en annan intressent för­klarat sig beredd att la upp undersökningsarbete inom området i fråga, kan det visa sig lämpligt att utnyttja dispensmöjligheten till alt trygga dennes förvärv av gravrätt till området.

När ettårsfrislen löpt ut, är den förutvarande gravrältsinnehavaren jämställd med andra intressenter i fråga om möjligheten all få ny inmut­ning. Utredningen har varit inne på tanken all öka effekten av ommut­ningsförbudel genom alt ge andra intressenter företräde till ny inmut­ning framför den gamle gruvrättshavaren första dagen efter tidens ut­gång. Jag har i likhet med utredningen förkastat denna tanke. Verkan därav skulle som utredningen framhållit bli ökade möjligheter för ut­omstående att ulan allvarliga undersökningsavsikler spekulera i fyndig­heten. Det skulle dessutom vara klart olämpligt att missgynna en tidi­gare inmutare som med stöd av föregående erfarenheter önskar åter­uppta undersökningarna av fyndigheten med användande av nya meto­der.

 

Prop, 1974: 32                                                                    141

Görs ansökan om inmulningsrätt när ommutningsförbud råder, skall ansökningen avslås, om dispens inle erhålls från förbudet. Avslag bör i sådant fall meddelas även om ellårstiden gått ut innan inmutningsan­sökningen hinner behandlas. Medges dispens, har inmutningsansökning­en givetvis företrädesrätt enligt 1 kap. 5 § från den dag då den kom in till bergmästaren.

Punkt 13. I denna punkt, som har motsvarighet i 5 § första stycket punkt 9 gruvlagen, regleras förhållandet mellan den som beträffande visst område sökt eller fått tUlstånd enligl stenkolslagen eller uranlagen och den som därefter vill inmuta samma område. I fråga om detta inmulningshinder har eftersträvats en förenkling av de svårlästa kon­kurrensreglerna i gruvlagen. I förhållande till gällande rätt innebär de nya reglerna alt område varpå tillstånd enligl lagen om konlinental­sockeln sökts eller meddelats inle längre skall utgöra inmulningshinder. Ändringen är en konsekvens av vad jag förordar i det följande, näm­ligen att rätten till inmutningsbart mineral inom allmänt vallenområde i havet skall regleras av lagen om kontinenlalsockeln och inle av grav­lagen. I övrigt innefattar de föreslagna reglerna inte någon saklig ändring av större praktisk betydelse. Reglema i fråga måste uppmärk­sammas på nytt i samband med den kommande översynen av konces­sionslagstiftningen.

I andra stycket av denna paragraf anges i vilka fall undantag från de i första stycket uppräknade inmulningshindren medges. Dispens kan inte erhållas från inmutningsförbud enligt någon av punkterna 4 (kyrkogård eller begravnuigsplals), 10 (bl. a. inmutat eller ulmålslagt område) eller 11 (område varpå begärts utmål eller utvidgning av ut­mål). Från alla andra inmulningshinder kan däremot undantag medges. Dispensprövningen skaU hksom f. n. ankomma på Kungl. Maj:l, länssty­relse eller vederbörande förvaltningsmyndighet med möjlighet också i vissa fall för rättsägare alt lämna tUlstånd till inmutning. Uppgiften att pröva dispens från förbud mot ommulning bör anförtros statens indust­riverk. Undantag beträffande område som upptas av bostadshus m. m. (punkt 6), elektrisk kraftstation eller industriell anläggning (punkt 8) saml område som omfattas av vissa koncessioner (punkt 13) medges f.n. av Kungl. Maj:t. Jag föreslår här den ändringen att dispens skall beviljas av länsstyrelsen. Jag förordar vidare all länsstyrelsen får medge undantag beträffande område på vUkel det finns samlingslokal m. m. (punkt 7) samt område med stadsplan eUer byggnadsplan (punkt 9). I egenskap av planmyndighet bör länsstyrelsen ha goda förutsättning­ar att göra de bedömnmgar som behövs i ärenden av nämnda slag. Med rättsägare avses i fall 6—8 ägare och nylljanderätlshavare till ifrågavarande byggnad, tomt eller anläggning och i fall 13 den som sökt eller innehar den rättighet som skulle lida förfång genom den sökta

 

Prop. 1974: 32                                                        142

inmutningen. Till skUlnad från vad som nu gäller har inte uppställts krav på synnerliga skäl för medgivande av undanlag i fall 6. Avgörande bör här hksom i övriga fall vara de olika intressenas tyngd.

3 §

1 fråga om denna paragraf, som gör det möjligt för Kungl. Maj:t att under vissa förutsättningar förordna om inmulningsförbud i andra fall än som avses i 2 §, får jag hänvisa tUl avsnittet 14.3 i den allmänna mo­tiveringen. Paragrafen motsvarar 2 kap. 3 § i utredningens förslag.

Inmutningsansökan och dess prövning

4 och 5 §§

Dessa paragrafer har motsvarighet i 6 § gruvlagen och i 2 kap. 4 § utredningsförslaget.

F. n. gäUer alt ansökan om inmulningsrätt skall göras hos bergmästa­ren i del distrikt där inmutningspunkten, dvs. medelpunkten i inmut­ningscirkeln, är belägen. Som en konsekvens av alt det inmutade områ­det inte längre behöver ha viss form har i 4 § föreskrivits all fråga om bevUjande av uimulningsrätt prövas av bergmästaren i det distrikt där det med ansökningen avsedda området eller större delen därav ligger.

I 5 § finns bestämmelser om vad ansökan skall innehålla. I motsats till 6 § gäUande lag anger denna paragraf inte i detalj vad som skall tas upp i ansökan. Detaljbestämmelser rörande innehåUet i ansökan om in­mutningsrätt bör enligt min mening tas in i en tillämpningskungörelse till gruvlagen.

I fråga om innehåUet i ansökan om inmutningsrätt innebär utredning­ens förslag alt sökanden skall lämna en beskrivning av det med an­sökningen avsedda området och uppge mineralfyndighetens art. De nuvarande bestämmelserna om all sökanden skall redovisa faslighets-och ägarförhåUanden inom inmutningsområdet har enligt utredningen i många fall tvingat sökanden att företa tidsödande och dyrbara ägande­rättsutredningar. Bestämmelserna sägs ha varit betungande också för bergmästarna. Utredningen föreslår därför att sökanden inte längre skall vara tvungen att redovisa faslighets- och ägarförhållandena. Samtidigt förordar utredningen en ordning för tiUkännagivande av inmutningar, som innebär att markägare inte längre skall ha individuell underrättelse. Uttedningens ståndpunkt har kritiserats av flera remissinstanser. I likhet med kommerskollegium och de tre bergmästare som yttrat sig i saken finner jag utrednuigens farhågor betydligt överdrivna. Som dessa remiss­instanser anför är del av väsentlig betydelse för markägaren all han på betryggande sätt får vetskap om inmutningar inom det egna markområ­det. Delta medför, som jag skaU återkomma till, att jag förordar en an-

 

Prop, 1974: 32                                                        143

nan lösning än utredningen i fråga om sättet att underrätta markägare om inmutning. En konsekvens härav blu- alt inmutaren i ansökningen bör redovisa vUka fastigheter som berörs och uppge vilka som äger dessa fastigheter. Därutöver bör han uppge åtminstone de sakägare han känner till. I fråga om begreppet sakägare får jag hänvisa tUl vad jag anför under 13 kap. 2 §.

På grand av att bestämmelserna om inmulningspunkl slopas är del som utredningen framhåller också viktigt att inmutningsansökningen in­nehåller en så noggrann beskrivning av det tUllänkla inmulningsområ-dets storlek och gränser, alt någon osäkerhet om dess sträckning på mar­ken inle kan uppslå. Beskrivningen kan exempelvis hänföra sig till faslig-hetsbeleckningama, på officiella kartor förekommande geografiska punkter och linjer saml ägogränser.

I övrigt bör det ankomma på sökanden alt prestera den utredning som behövs för att ett lämpligt inmutningsområde skall kunna faststäl­las. Sökanden bör sålunda uppge de hinder mol inmutnmg som han kän­ner till och i förekommande fall ge in handlmg som ulvisar alt han sökt eller fått dispens resp. att han fått rällsägarmedgivande. I 2 kap. 1 § föreskrivs bl. a. alt inmutat område inte får vara större än alt del kan antas all sökanden har möjlighet att undersöka det i sin helhet på ett ändamålsenligt sätt. Denna regel syftar som nämnts till att förhindra alt inmulningsrätten missbrukas. Sökanden bör kunna påräkna bifall till sin ansökan så länge han inte begär all få ett större område än han up­penbarligen har föratsättningar all aktivi utnyttja. Finns del å andra sidan påtaglig anledning att ifrågasätta om sökanden kan aktivt utnyttja det område han vill ha inmutat, bör det finnas möjlighet all avkräva sökanden utredning rörande hans resurser och planer för undersök­ningsarbetets bedrivande. Detta torde främst kunna konlma i fråga om ansökan avser ett osedvanligt vidsträckt område. Frågan om vilken ut­redning som skall krävas får avgöras med hänsyn till vad som är känt om fyndigheten saml sökandens kvalifikationer och resurser. Uppgift om mineralfyndighetens art skall alltid lämnas. Sökande som uppenbar­ligen har behövliga resurser och kvalifikationer bör i allmänhet ulan närmare redovisning av sina planer för undersökningsarbetet kunna få det område som begärs. Enligl andra stycket i 5 § skall sökanden er­lägga föreskriven ansökningsavgifl och förskott till undersökningsavgift enligt 3 kap. 2 §. Ansökningsavgiften avses få en viss funktion när del gäller att avhålla från rena okynnesinmulningar. Främst utgör den emellertid ett bidrag till kostnaderna för det administrativa förfarandet. Som utredningen föreslagit bör avgiften höjas. Utredningens förslag all den bör bestämmas till 100 kr. synes f. n. vara lämpligt avvägt. Det bör emellertid ankomma på Kungl. Maj:l att bestämma avgiftens storiek.

Erläggande av undersökningsavgifl utgör en föratsättning för all in-

 

Prop, 1974: 32                                                        144

mulningsräll skall kunna beviljas. Denna laglekniska lösning är enligt min mening all föredra framför en ordning där rättighetens bestånd gö­res beroende av att undersökningsavgiften fortlöpande betalas och där komplicerade regler om förverkande måste uppställas. Om erläggande av undersökningsavgifl sålunda utgör en förutsättning för att bergmästa­ren skall kunna bevilja inmulningsrätt måste å andra sidan sökanden förskottera avgiften. Det syns då lämpligt alt avgiften betalas in redan i samband med alt ansökningen om inmulningsrätt ges in.

6 §

Paragrafen, som har motsvarighet i 7 § första stycket gruvlagen, ger bergmästaren rätt att förelägga sökanden att avhjälpa brist i ansök­ningen. Efterkommer sökande inte sådant föreläggande, skall bergmästa­ren i vissa fall avvisa ansökningen.

Sökanden kan anriiodas att komplettera sin ansökan på olika sätt. Del kan ske formlöst t. ex. per telefon eller i samband med all sökanden be­söker myndigheten. I sådana fall då det bör finnas bevis om alt anmo­dan skelt är emeUertid elt skrifthgt föreläggande alt föredra. Utfärdas sådant föreläggande, skall det delges med sökanden enligt bestämmel­serna i delgivningslagen (1970: 428; ändrad senast 1972: 725). Är an­sökningen så ofullständig all den inle kan tjäna som underlag för pröv­ning av ansökningen, är del oftast lämpligt begära komplettering genom ett föreläggande. I föreläggandel bör sökanden erinras om den risk han löper genom all inte efterkomma föreläggandet. Efterkommer sökanden inle föreläggandet, skall hans ansökan sålunda i vissa fall avvisas. Detta är fallet om bristen är så väsentlig all ansökningen inte kan ligga till grund för prövning av ärendet. En sådan väsentlig brist föreligger t. ex. om ansökningen saknar uppgift om mineralfyndighetens art eller det om­råde som avses. Detsamma bör gälla om inmutning begärs på elt område som omfattas av elt dispensabelt inmulningshinder och ansökningen inle innehåller upplysning huravida dispens sökts eller lämnats. Åberopas rällsägarmedgivande, skall bevis om alt sådant medgivande erhållits ges in. Påstår sökanden att han begärt men ännu inte fått rättsägarens med­givande, bör han sålunda vid påföljd av avvisning föreläggas att inom viss tid styrka alt han fått rättsägarens medgivande.

På samma sätt som en väsentiig brist i ansökan behandlas i paragra­fen del fall all sökanden inle betalat ansökningsavgifl eller förskott tiU undersökningsavgifl. Erläggande av sådan avgift eller sådant förskott utgör en förutsättning för att ansökan skall tas upp tUl prövning. Un­derlåtenhet all betala in nämnda avgift eller förskoll skall således med­föra att ansökningen avvisas.

7 §

Paragrafen överenslämmer i sak med 7 § andra stycket gravlagen.

 

Prop. 1974: 32                                                       I45

8 §

Paragrafens första stycke, som har motsvarighet i 2 kap. 7 § första stycket i utredningens förslag, reglerar det fall att ansökan om inmul­ningsrätt görs beträffande område som omfattas av en tidigare ansökan om inmulningsrätt eller en senast samma dag gjord ansökan om anvi­sande eller utvidgning av utmål. Enligt 1 kap. 5 § har den som sökt in­mutningsrätt till visst område från och med dagen för ansökningen före­trädesrätt framför andra inmutare tUl området. Gör någon ansökan om inmulningsrätt på område vartiU annan redan begärt sädan rätt, torde nuvarande bestämmelser i 5 § första stycket punkt 8 gravlagen innebära all redan den äldre ansökningen som sådan utgör inmulningshinder som föranleder omedelbart avslag på den senare ansökningen. Som jag an­fört under 2 § första stycket punkt 10 i detta kapitel anser jag all hinder mot den senare ansökningen bör gälla endast om den äldre verkligen le­der tiU inmutning. I avvaktan på alt delta blir klarlagt bör den senare ansökningen vila. I 2 § första stycket punkt 11 i förevarande kapitel har föreskrivits att inmutningsrätt inte fär bevUjas till område som omfattas av en senast samma dag som ansökningen om inmulningsrätt gjord an­sökan om anvisande eller utvidgning av utmål. Också i detta fall bör som jag nämnt i anslutning tUl nyssnämnda bestämmelse gälla all den konkurrerande ansökningen utgör hinder endast om den bifalls. TiU dess denna fråga blivit avgjord bör ansökningen om inmulningsrätt vila.

I paragrafens andra slycke, som motsvarar 2 kap. 7 § andra stycket i utredningens förslag, anges övriga fall där ansökan om inmulningsrätt kan få vila. Har inmutningssökande i fall där Kungl. Maj:ts tillstånd tUl inmutning behövs sökt sådant tillstånd, skall enligt 8 § gällande lag an­sökningen om inmulningsrätt vUa i avbidan på Kungl. Maj:ts beslut i ärendet. I den nya gravlagen tUlkommer åtskilliga nya fall, där myndig­het kan lämna dispens från inmulningshinder. Del är enligl min mening rimligt alt inmutningsansökan får vUa till dess myndigheten beslutat i ärendet i samtliga fall då dispens begärs hos myndighet. I sådana fall då tUlstånd av myndighet behövs enligt 2 eller 3 § eller enligt särskilda be­stämmelser bör därför sökanden vid ansökningen foga handling som vi­sar all sådant tillstånd lämnats eller sökts. Avser inmulnmgsansökan område beträffande vilket dispensabelt inmulningshinder föreligger och har sökanden inle bifogat sådan handling, bör han, om påminnelse under hand inle ger resultat, med stöd av 6 § föreläggas alt komma in med så­dan handling vid påföljd alt ansökningen annars avvisas.

9 §

Enligt 15 § förvaltningslagen (1971: 290; ändrad senast 1973: 245) får ärende i princip inle avgöras utan att sökande, klagande eller annan part underrättats om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv och tillfälle beretts honom att yttra sig över det. Undanlag från

10 Riksdagen 1974.1 saml. Nr 32

 

Prop. 1974: 32                                                        146

denna princip medges bl. a. om åtgärderna är uppenbart obehövliga eller om del kan befaras alt genomförandel av beslutet i ärendet annars skulle avsevärt försvåras. Eftersom bergmästare är sådan förvaltnings­myndighet varpå förvaltningslagen äger tillämpning, gäller nämnda be­stämmelser också i ärende om bevUjande av inmulningsrätt om inte annat föreskrivits. Det kan enligt min mening sättas ifråga om 15 § förvaltningslagen bör gälla i ärende hos bergmästaren om bevUjande av inmulningsrätt. Risken för alt markägare och andra motparter till­skyndas rättsförlust eller ekonomisk skada om de inte bereds tUlfälle att yttra sig över ansökan om inmulningsrätt synes vara utomordentligt ringa. Bergmästaren skall sålunda självmant beakta de hinder mot in­mutning som kan komma i fråga. I beslut om beviljande av inmulnings­rätt görs f. ö. regelmässigt elt generellt undanlag för områden som om­fattas av inmulningshinder. De undersökningsarbeten som utförs inom elt inmutat område före utmålsläggning är vidare mera sällan av den art att bestående skada på marken uppkommer. För skada och intrång utgår ersättning. Oftast berörs bara en mindre del av området. I del övervägande antalet fall upphör inmutningen vid undersökningstidens slut ulan att leda till utmålsläggning. Undersökningsarbete får f. ö. inte påbörjas med mindre inmutaren viss tid dessförinnan underrättat mark­ägaren och eventuell nyltjanderältshavare. Markägaren och andra som berörs av ansökningen om inmulningsrätt har dessutom rätt att över­klaga bergmästarens beslut. Mol bakgrund av vad jag nu anfört har jag ansett att del bör få ankomma på bergmästaren att avgöra i vad mån 15 § förvaltningslagen skall tUlämpas i ärende hos honom om bevil­jande av inmutningsräll.

10 §

Paragrafen, som motsvarar 9 § 2 mom. i gällande lag och 2 kap. 9 § i utredningens förslag, anger i vilka fall ansökan om inmulningsrätt skall avslås.

Bestämmelsen under punkt 1 lar sikte på del fall alt sökanden är ut­ländsk medborgare eller annat rättssubjekt som enligt 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. inte utan Kungl. Maj:ts tillstånd får inmuta mineralfyndighet. Liksom f.n. skall ansökan om inmulningsrätt avslås, om sökanden behöver tillstånd enligt 1916 års lag men vägrats sådant tUlstånd. I likhet med vad som nu gäller skall ansökan om inmulningsrätt avslås om den avser mineral­fyndighet som inte är inmutningsbar. Detta anges i punkt 2. I punkterna 3 och 4 har lagils upp bestämmelser om avslag på inmulningsansökan på grund av inmulningshinder enligl 2 eller 3 §.

Framgår det av handlingarna all inmutningshinder föreligger be­träffande vissa delar av det sökta inmulningsområdet, bör inmutning

 

Prop. 1974: 32                                                       147

inle beviljas beträffande dessa delar. Visar det sig alt inmutningshin­der föreligger beträffande hela området, skall ansökningen avslås. Vissa hinder enligl 2 § är som jag nämnt indispensabla, nämligen de som avses i punkterna 4, 10 och 11. Föreligger sådant hinder i fråga om hela det sökta området skall ansökan enligt punkt 3 i denna paragraf omedelbart avslås. Från övriga hinder enligl 2 § liksom från hinder en­ligl 3 § kan däremot dispens medges. I fråga om vissa hinder enligl 2 § kan också rättsägare lämna medgivande till inmutning. I sådana fall där dispens kan erhållas eller rättsägare kan medge undantag från före­liggande inmulningshinder, skall ansökan avslås endast om dispens eller rällsägarmedgivande vägrats. Råder del oklarhet huruvida sökanden fått dispens eller rällsägarmedgivande, får bergmästaren vid awisnings-påföljd förelägga sökanden att komplettera sin ansökan i detta hänse­ende.

Utredningen har i sitt förslag tagit upp en bestämmelse om att sö­kanden i de faU hans ansökan avvisats eller avslagils genast skaU delges underrättelse om beslutet. I sådan underrättelse skall enligt förslaget anges de skäl på vilka beslutet grundas och vad den som vUl fullfölja talan mot beslutet har att iakttaga. Vad utredningen sålunda föreslagit gäller emellertid numera på grund av förvaltningslagen. Enligt 17 § denna lag skall sålunda beslut varigenom myndighet avgör ärende inne­håUa de skäl som bestämt utgången. Skälen får enligt denna bestäm­melse endast undantagsvis utelämnas, t. ex. om beslutet icke går part emot eller del eljest är uppenbart obehövligt all upplysa om skälen. Av 18 § förvaltningslagen följer vidare att sökande skall underrättas om innehållet i beslut varigenom myndighet avgör ärende, om del inte är uppenbart obehövligt. Är del uppenbart att beslutet går honom emot, skall han enligl samma bestämmelse även underrättas om vad han har att iakttaga vid lalan mol beslutet. Underrättelse enligl 18 § förvalt­ningslagen får delges. Med beslut varigenom myndighet avgör ärende avses i nämnda paragrafer alla slutliga beslut, dvs. inte bara avgöranden i sak utan också beslut om avvisning eller avskrivning av ett ärende.

11 §

Paragrafen motsvarar 9 § 3 mom. i gäUande lag och 2 kap. 10 § i ut­redningens förslag.

EnUgt 9 § 1 mom. gravlagen skall bergmästaren så snart del kan ske och sist inom trettio dagar efter det alt inmutningsärendel kommit i så­dant skick att det kan företas till sluthgt avgörande, meddela beslut i ärendet. Utredningen har föreslagit en liknande regel. Enligl min me­ning hgger del i sakens natur att bergmästaren skall utreda och avgöra inmutningsärende så snart som möjhgt. En bestämmelse om alt beslut skall meddelas före utgången av viss tid kan ibland motverka syftet med bestämmelsen. Med hänsyn till vad jag nu sagt har jag inte funnit anled-

 

Prop. 1974: 32                                                        148

ning uppställa någon regel av detta slag vad gäller den materiella pröv­ningen av ärendet. Däremot har jag funnit det påkallat att understryka vikten av att fråga om avvisande av ansökan utreds och avgörs skynd­samt. En föreskrift härom har meddelats i 6 § ttedje stycket.

I denna paragraf regleras det fall alt inmutningsärendel kommit i sådant skick alt del kan avgöras i sak. Det förutsätts sålunda alt ärendet inle skall avvisas eller vUandeförklaras och all all utredning är klar. I så fall kan bergmästaren vägra sökanden inmutningsrätt endast om skäl till avslag föreligger eiiUgt 10 §. Bifalls ansökningen, skall berg­mästaren liksom f. n. utfärda s. k. mutsedel för sökanden. Närmare föreskrifter om mutsedels iimehåll bör liksom nu meddelas i administra­tiv ordning. Vad gäller bestämmandet av inmulningsområdet torde det många gånger vara omöjligt alt i mulsedeln exakt ange de mskränk-ningar i det inmutade området som föranleds av inmutningshinder. Det kan vidare finnas inmulningshinder som bergmästaren inle känner till. Det torde därför bli nödvändigt att komplettera de undanlag som kan göras med ett generellt undanlag för sådana områden som kan om­fattas av inmutningshinder. I enlighet med vad jag anfört i avsnittet 14.2 i den allmänna motiveringen skall inmutaren under undersöknings­tiden betala en avgift som beräknas med hänsyn tUl det inmutade om­rådets storlek. Sökanden skall enligl 5 § erlägga förskoll tUl denna undersökningsavgift. Först när bergmästaren bevUjar inmutningsräll och därmed också bestämmer det inmutade området kan han fastställa un-dersökningsavgiflens storlek.

Som jag framhåUit under 10 § skall sökanden enligt 18 § förvaltnings­lagen underrättas om avslagsbeslul och om vad han har att iakttaga vid talan mot beslutet.

12 §

Paragrafen, som har motsvarighet i 10 § gällande lag och i 2 kap. 11 § i utredningens förslag, tar upp regler om tiUkännagivande av inmut­ningar.

Gällande bestämmelser. Enligt 6 § gravlagen skall ansökan om inmul­ningsrätt innehålla uppgift bl. a. om fastighet där del med ansökningen avsedda området är beläget samt i allmänhet om fastighetsägarens namn, yrke, hemvist och postadress. I 10 § gravlagen föreskrivs, att bergmästaren, när inmulningsrätt beviljas, skaU översända mulsedeln lUl inmutaren. Han skall också sända en avskrift av mulsedeln till ägaren av del inmutade området eller, om detta utgörs av mark som är sam­fälld för flera fastigheter med skUda ägare, tUl den som förvallar sam­fälligheten eller tUl en av delägama i densamma Enligl den nuvarande ordningen underrättas inte länsstyrelsen eller annan planeringsmyndig­het om de inmutningar som sker.. Bergmästaren skall emeUertid inom

 

Prop. 1974: 32                                                                    I49

sextio dagar efter mutsedelns utfärdande för publicering sända medde­lande om mulsedeln och dess innehåll till Post- och Inrikes Tidningar saml tidning inom orten.

Utredningen. Bestämmelsen att inmutningssökanden skall redovisa fastighets- och ägarförhållanden inom inmulningsområdet saml före­skriften att bergmästaren skall översända avskrifter äv mulsedeln till markägarna inom området har enligl utredningen i många fall tvingat inmulningssökande alt förelaga tidsödande och dyrbara äganderättsut­redningar. Dessa bestämmelser sägs också ha varit betungande för berg­mästama. Särskilt inom Kopparbergs län med dess splitttade ägoförhål­landen har detta utredningsarbete avsevärt försenat handläggningen av inmutningsärendena. Från detta län har anförts exempel på all berg­mästaren för en inmutning haft att sända mer än 50 mutsedelavskrifter till markägare. Del är, anför utredningen, inte ovanligt all mutsedelav-skriflerna återkommer därför all adressalen uite kunnat anträffas, vUket medfört tidsödande efterforskningar.

Enligt 1884 års gruvsladga var, påpekar utredningen, inmulningssö-kandes uppgiflsskyldighel i förevarande hänseende begränsad till "hem­man och lägenhet samt socken och län". Publicering åstadkoms genom att inmutaren var skyldig att inom sextio dagar från mutsedelns utfär­dande låta kungöra densamma i kyrkan. När de nu gällande bestämmel­serna infördes genom gruvlagen anfördes som motivering all del från olika synpunkter var önskvärt att fastighetens ägare snarast fick känne­dom om den rättighet som genom inmutningen grandlades på hans mark.

Risken för all markägare och andra rättsinnehavare skall tillskyndas rättsförlust eller ekonomisk skada, om de inte omedelbart får kännedom om en inmutning, är enligt utredningens bedömande utomordentligt ringa. Utredningen erinrar om att inmutat område enligt gällande gruv­lag inle ulan rällsägarmedgivande eller dispens får omfatta område be­läget på mindre avstånd än etthundra meter från bostadsbyggnad, tomt­plats eller trädgård m. m. De undersökningsarbeten som utförs inom elt inmutat område före utmålsläggning är mera sällan av den art all be­slående skada på marken uppkommer. Oftast berörs bara en mindre del av området. I det övervägande flertalet fall upphör inmutningen vid un­dersökningstidens slut ulan att leda tUl utmålsläggning. Inmutaren skall vidare underrätta markägaren och eventuell nylljanderätlshavare samt ställa viss säkerhet, innan han påbörjar undersökningsarbete. Han skall dessutom med anledning av undersökningsarbetet utge ersättning tUl bl. a. markinnehavaren. Markägaren måste visserligen tåla att undersök­ningsarbetet bedrivs men inmutningen utgör inte hinder för honom all disponera över den inmutade marken efter gottfinnande.

Mot bakgrund av nu nämnda förhållanden föreslår utredningen att

 

Prop. 1974:32                                                         150

bergmästaren skall liksom f. n. översända mulsedeln till inmutaren. Han skaU vidare sända en avskrift av mulsedeln till ägare av fastighet inom området eUer annan lämplig person på platsen för alt under undersök­ningstiden hållas tillgänglig för fastighetsägare och andra vilkas räll kan beröras av inmutningen. Dessutom skall bergmästaren inom två måna­der efter mutsedelns utfärdande låta införa meddelande om mulsedeln och dess innehåll i Post- och Inrikes Tidningar saml en eller flera av ortens tidningar. I konsekvens med sitt förslag att avskrift av mulsedeln inte skall översändas till fastighetsägaren förordar utredningen att an­sökan inle längre skall behöva innehålla uppgift om berörd fastighet el­ler om ägaren till sådan faslighet.

Mot utredningens förslag kan, anför utredningen, möjligen sägas att elt avskaffande av delgivningen med markägarna kan bli till nackdel från inmularens synpunkt med hänsyn till risken att en markägare i ovetskap om inmutningen uppför en byggnad eller annan anläggning som inmutaren efter utmålsläggning kan se sig nödsakad att lösa. Inmu­taren är emellertid inte skyddad mot en sådan åtgärd från markägarens sida även om denne känner lUl inmutningen. Det kan enligt utredningen antas alt en inmulare som planerar större undersökningsarbeten inom elt inmutat område i eget intresse underrättar markägaren härom i god tid, om bergmästarens underrättelseplikt avskaffas.

Vad gäller frågan om länsstyrelse eller annan planeringsmyndighel skall underrättas om pågående eller skedda inmutningar finner utred­ningen det angelägel alt planeringsmyndighelema så tidigt som möjligt får underrättelse om förberedelser för gruvdrift. Utredningens förslag innebär emellertid att bergmästaren skaU underrätta planeringsmyndig­helema först på ulmålsstadiet.

Remissyttrandena. De remissinstanser som yttrat sig över utredning­ens förslag i fråga om tillkännagivande av inmutning vill bevara gäl­lande bestämmelser eller vidga kretsen av dem som skall underrättas om inmutning. Bergmästarna i södra, västra och östra distrikten finner all olägenheten av en befintlig inmutning är så stor för markägaren i flera avseenden att denne för att rätt kunna planera användningen av sin mark snarast bör få kännedom om inmutningen. Risken för all mark­ägare och andra rättsinnehavare skaU tUlskyndas rättsförlust eller eko­nomisk skada är enligl deras mening inle så utomordentligt ringa som utredningen förutsätter. Markägare bör därför ofördröjligen delges av­skrift av mulsedeln. Del besvär som härigenom uppkommer för sökan­den och bergmästaren har av utrednmgen betydligt överdrivits. Kom­merskollegium delar uppfattningen alt det får anses vara av väsentlig betydelse för markägare, att han på ett betryggande sätt får vetskap om inmutningar inom del egna markområdet. Eftersom bergmästarna dess­utom funnit att gällande föreskrifter om delgivning inte är särskilt be-

 

Prop. 1974: 32                                                                    151

tungande för vare sig sökanden eller bergmästaren, avstyrker kollegiet förslaget om nya regler för delgivning och förordar alt gällande bestäm­melser bibehålls. Lantmäteristyrelsen anser alt man bör upprätthålla den nuvarande principen att fastighetsindelningen och äganderättsförhållan­dena skall redovisas vid inmutning. Sökanden bör vara skyldig att redo­visa dessa förhållanden. Denna utrednings- och redovisningsskyldighet kommer i regel inte att bli betungande. Möjhgheterna att snabbi och en­kelt utreda fastighets- och äganderättsförhållandena är enligl lantmäte­ristyrelsen goda i större delen av landet och kommer att förbättras ytter­ligare. Möjligen skulle undanlag kunna göras från ulredningspliklen om särskUda förhållanden föreligger. Delgivning av mulsedeln med mark­ägarna synes lämpligen kunna ske enligl delgivningslagen. Därigenom blir del möjligt all ersätta individuell delgivning med kollekliv sådan i de undantagsfall att äganderättsförhållandena är så trassliga att de inte låter sig utredas i samband med inmutningen. Länsstyrelsen i Örebro län och överlantmätaren i samma län framhåller alt del från bl. a. samhälls­planeringssynpunkt är angeläget all planeringsmyndighelema så tidigt som möjligt får underrättelse om förberedelser för gruvdrift. Planerings-myndigheterna bör därför få uppgift om mulsedel. Lantmäteristyrelsen anför liknande synpunkter. Naturvårdsverket anser del önskvärt att be­rörd länsstyrelse delges varje ansökan om inmutning och att mulsedeln upprättas efter samråd med länsstyrelsen. Även länsstyrelsen i Uppsala län föreslår att länsstyrelsen skall få yttra sig i inmulningsärenden.

Departementschefen. Utredningens förslag innebär all nuvarande krav på alt markägaren i princip skall få individuell underrättelse om inmutningar som sker på hans mark inte längre skall upprätthållas. I konsekvens härmed anser utredningen vidare att ansökan om inmut­ningsrätt inle som f. n. skall behöva innehålla uppgift om fastighets- och ägarförhållanden inom det område som begärs inmutat. Utredningens förslag innebär vidare alt underrättelse om pågående eller skedda in­mutningar liksom f. n. inle skall lämnas till länsstyrelsen eller annan planeringsmyndighel.

I likhet med de remissinstanser som yttrat sig i frågan anser jag det vara av väsentlig betydelse för markägaren all han på ett betryggande sätt får kännedom om inmutningar som sker inom hans markområde. Den nuvarande ordningen, som innebär att avskrift av mulsedeln i prin­cip skall översändas till varje markägare, synes inte ha medfört sådana besvär all del finns anledning att generellt ta bort kravel på individuell underrättelse. Detta förutsätter all sökanden utreder och redovisar fas­lighets- och ägarförhållandena inom det område som berörs av ansök­ningen om inmulningsrätt. Det utredningsarbete som detta kräver torde numera i allmänhet kunna fuUgöras tämligen lätt. Om underrättelse till markägare sker enligt delgivningslagens bestämmelser, torde inte heller

 

Prop. 1974: 32                                                        152

härvidlag behöva uppstå några svårigheter. I förevarande paragraf har i enlighet med vad jag nu sagt föreskrivits att markägaren och övriga kända sakägare skaU delges avskrift av mulsedeln.

Som framhållits av flera remissinstanser är del angeläget all plane­ringsmyndighelema på elt tidigt stadium får kännedom om förberedel­ser för gruvdrift. Utredningen har föreslagit alt dessa myndigheter skall underrättas först på ulmålsstadiet. Fråga i vad mån någol planeringsor­gan bör underrättas om inmutningar sammanhänger i viss mån med frå­gan om sådant organ bör få överklaga bergmästarens beslut. F. n. har alhnän åklagare en begränsad rätt alt föra samhällets lalan. Denna upp­gift bör enligt min mening överföras tUl länsstyrelsen. Samtidigt bör det allmännas besvärsrätl vidgas. Med hänsyn härtill bör åtminstone läns­styrelsema hållas fortlöpande underrättade också om de inmutningar som sker. Detta skulle kunna ske redan då ansökan görs. Enligt min me­ning bör det emellertid räcka med att länsstyrelsen underrättas så snart inmutning meddelats. Bestämmelser härom kan utfärdas i administrativ ordning.

3 kap. Undersökningsarbete

I detta kapitel, som motsvarar 3 kap. gravlagen, ges bestämmelser om vad undersökningsarbetet får omfatta, undersökningstidens längd, för­längning av undersökningstiden, undersökningsavgifl och om ersättning för skada eller intrång.

1 §

I denna paragraf, som motsvarar 12 § gruvlagen, anges vissa förut­sättningar för all inmutaren skall få påbörja undersökningsarbete.

EnUgt första stycket, som i sak Överensstämmer med gällande rätt, skall inmutaren minst två veckor innan han påbörjar undersökningsar­bete underrätta ägaren av den mark där han ämnar bedriva arbetet lik­som eventuell innehavare av nyttjanderätt tUl denna mark. Med ägaren avses här den verklige ägaren. Finns det flera ägare eller nylljanderätls­havare till inmulningsområdet, behöver underrättelse lämnas endast tUl den som äger eller nyttjar mark där arbete skall bedrivas. Under vissa förutsättningar får underrättelsen i stället lämnas till den som förvaltar egendomen. Påföljden av underlåtenhet alt underrätta markägare eller nylljanderätlshavare är enligt 12 kap. 1 § böter eller fängelse i högst sex månader. Däremot kan markägaren inte enligl bestämmelserna i 6 § få arbetet inställt.

I paragrafens andra stycke föreskrivs i saklig överensstämmelse med gäUande rätt att inmutaren innan han påbörjar undersökningsarbete skall ställa säkerhet för ersättning som kan komma all utgå enligl 11 §.

 

Prop. 1974: 32                                                       153

Säkerhet behöver dock inte ställas om den ersätlningsberältigade med­ger annat. Av 13 kap. 4 § följer vidare, att stal, kommun, landstings­kommun och kommunalförbund inle behöver ställa säkerhet. Godkännes inte säkerhet av den till vars förmån den ställs, ankommer det enligl samma paragraf på länsstyrelsen att pröva säkerheten. Borgen får god­kännas av länsstyrelsen endast om borgensman svarar som för egen skuld. Har två eller flera tecknat borgen får denna godkännas av läns­styrelsen endast om borgensmännen svarar solidariskt. Iakttar inmuta­ren inte vad som föreskrivs i andra stycket kan han enligl 12 kap. 1 § dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Enligt 6 § kan vidare överexekutor på ansökan av markens ägare eller innehavare förordna alt undersökningsarbetet skall inställas.

2 §

Paragrafen motsvarar 2 kap. 10 § och 3 kap. 10 § i utredningens för­slag men saknar motsvarighet i gällande rätt. I paragrafen fastslås in-.mutarens skyldighet alt betala undersökningsavgift till staten för den lid han anvisats inmutat område. Jag har behandlat frågan om införande av undersökningsavgifl i avsnillet 14.2 i den allmänna motiveringen.

I paragrafens första slycke anges alt undersökningsavgifl utgår enligl grunder som Kungl. Maj:t bestämmer. Som nämnts i den allmänna moti­veringen skall avgiften utgå med ett visst belopp per hektar av del in­mutade området. Vid förlängning av undersökningstiden utgår avgiften med förhöjt belopp, beräknat med hänsyn till den tid förlängningsperio­den avser och del inmutade områdets storlek.

Som jag nämnt under 2 kap. 5 § utgör erläggandet av undersöknings­avgifl en förutsättning för inmulningsrättens uppkomst vare sig det gäl­ler den inledande treårsperioden eller en förlängningsperiod enligt 7 §. Avgiften skall därför inbetalas i förskott och detta skall ske i samband med ansökan om inmutningsräll enligl 2 kap. 5 § eller om förlängning av undersökningstiden enligt 7 §. Inbetalning av undersökningsavgiften görs hos bergmästaren också i del fall all frågan om förlängning av un­dersökningslid prövas av statens industriverk.

3 §

Denna paragraf motsvarar 13 § gruvlagen. I 13 § första stycket gruv­lagen, som innehåller bestämmelser om vad undersökningsarbetet får omfatta, har föreskrivits bl. a. all allt arbete skall ulföras så all minsta möjliga skada förorsakas. Eftersom motsvarande bör gälla även när in­mutaren uppför byggnad eller vidtar annan åtgärd enligt 13 § andra stycket gällande lag, har denna grundsals överförts till elt Iredje stycke i paragrafen. I detta föreskrivs sålunda alt alla åtgärder skall ulföras så alt minsta skada och intrång vållas. I övrigt överensstämmer para­grafen med 13 § gruvlagen.

 

Prop. 1974: 32                                                                    I54

4  §

I denna paragraf återges med endast redaktionella jämkningar inne­hållet i 14 § gravlagen. Med varp vartill förutvarande gruvinnehavare eller annan inmutare inte har rätt avses således varp, som förutvarande gruvinnehavare inte enligt bestämmelserna i 7 kap. 3 § har rätt all bortföra och som inle är föremål för räll på grund av särskUd inmut­ning enligt äldre författning.

5  §

Paragrafen, som i sak överensstämmer med 15 § gruvlagen, innehåller bestämmelser som gör det möjligt för bergmästaren all ge föreskrifter för tillämpningen av 3 § första stycket och 4 §. Den som åsidosätter så­dana föreskrifter kan dömas tUl böter eUer fängelse i högst sex månader. Bestämmelse härom har upplagils i 12 kap. 1 §. Av 13 § förvaltningsla­gen följer alt myndighet som har all pröva besvär kan förordna all del överklagade beslutet, om det annars skulle lända till efterrättelse ome­delbart, tills vidare icke skall gälla.

6 §

Paragrafen överensstämmer i sak med 16 § andra stycket gruvlagen och innehåller bestämmelser om handräckning av överexekutor i vissa fall. Dessa bestämmelser synes delvis vara föråldrade och vissa änd­ringar i paragrafen kunde därför övervägas. Den pågående reforme­ringen av ulsökningsrälten kan komma all medföra bl. a. all överexeku-lors befogenheter att förordna om handräckning överflyttas till krono­fogdemyndigheten. Enligt vad jag erfarit avser lagberedningen att inom kort lägga fram förslag till utsökningsbalk. Jag anser därför att sakliga ändringar i denna paragraf bör anslå tills vidare.

7  §

Paragrafen har motsvarighet i 19 § gruvlagen och i 3 kap. 8 § utred­ningsförslaget. I paragrafen finns de nya bestämmelserna om undersök­ningstid och om viss kompetensprövning i samband med förlängning av undersökningstid. Jag har behandlat dessa bestämmelser i avsnittet 14.2 i den allmänna motiveringen vartill jag i första hand får hänvisa.

De nya bestämmelserna skall som jag nämnt i den allmänna motive­ringen tjäna två huvudsyften. Ä ena sidan bör sålunda undersökningsti­den bättre än f. n. anpassas till prospekleringens behov. Detta medför att undersökningstiden bör vara längre än tre år. Å andra sidan bör inmutat område kunna behållas endast så länge som del utnyttjas för ändamålsenligt undersökningsarbete. I enlighet härmed har i pa­ragrafens första slycke uppställts den regeln att undersökningsarbete skall vara utfört inom tre år från dagen för mutsedelns utfärdande. Här­igenom bhr det möjligt att på ett relativt tidigt stadium avföra sådana

 

Prop. 1974: 32                                                       155

områden som visar sig sakna intresse för inmutaren. Samtidigt skall inmutaren inle vara beroende av treårsperioden om han behöver längre tid för att undersöka områden som visat sig vara intressanta för honom. Enligl paragrafens första stycke skall inmutaren sålunda i princip vara berättigad att utan behovsprövning få förlängning med högst tre år. En förutsättning härför är dock att han utnyttjat del inmutade området för ändamålsenligt undersökningsarbete eller i varje fall all del finns anled­ning anta alt han kommer all göra det. Här införs sålunda en möjlighet alt pröva inmutarens kompetens. Denna bestämmelse är inle avsedd att lägga hinder i vägen för seriösa inmutares utnyttjande av sina inmut­ningar. När sådana inmutare söker förlängning bör bergmästaren nor­mall utan någon närmare prövning kunna bifalla ansökningen. En när­mare undersökning är befogad först om bergmästaren känner tvekan om sökandens kvalifikationer eller avsikter. I sådant fall kan bergmästaren med stöd av 8 § förelägga sökanden att inom viss tid komma in med re­dogörelse för utförda arbeten och utredning liU stöd för anlagande att sökanden kommer all bedriva ett ändamålsenligt undersökningsarbete.

Under förutsättning att inmutaren använder inmulningsområdet för ändamålsenligt undersökningsarbete skall han sålunda kunna påräkna förlängning av undersökningstiden med tre år. Hinder möter naturligtvis inle mol all inmutaren begär förlängning med kortare tid eller begränsar ansökningen till att avse endast en del av det inmutade området. Av praktiska skäl bör förlängning medges endast med ett, två eller tre år. Har förlängning första gången begärts bara för t. ex. elt år, är inmuta­ren oförhindrad att senare begära ytterligare förlängning inom ramen för den totala förlängningsliden tre år. Del inmutade området kan mins­kas vid varje förlängning. Den kompetensprövning som jag nyss berört får sin största betydelse när förlängning söks första gången. Sådan pröv­ning kan emellertid bli aktuell även i fall då sökanden endast delvis ut­nyttjat möjligheten tUl förlängning enligt första stycket och sedermera begär ytterligare förlängning.

Genom de nya reglerna i första stycket i paragrafen har en inmutare sålunda normalt möjlighet att disponera inmulningsområdet för under­sökningar under sex år. Denna tid torde i allmänhet vara fullt tillräck­lig för att inmutaren skall kunna slutföra undersökningsarbetet. Fall kan dock förekomma där särskUda förhållanden förhindrat eller avse­värt försvårat undersökningsarbetet. I sådana särskilda fall bör möjlig­het finnas att utverka ytterligare förlängning efter särskild prövning av myndighet. I enlighet härmed har i paragrafens andra stycke före­skrivits att statens industriverk efter ansökan kan förlänga undersök­ningstiden utöver vad som följer av första stycket med högst fyra år. En föratsättning härför är att det föreligger synnerliga skäl. Sådana skäl kan föreligga om arbetet på grand av tvist om inmulningsrättens be­stånd eller omfattning eller på grund av långvarig arbetsinställelse, na-

 

Prop. 1974: 32                                                        156

turkatastrof eller därmed jämförligt hinder inte kunnat slutföras inom sexårsperioden. Synnerliga skäl för förlängning kan också föreligga med hänsyn till t. ex. fyndighetens beskaffenhet eller särskilda naturförhål­landen.

Bestämmelserna i denna paragraf medger sålunda en undersök­ningslid av högst tio år. Härigenom torde de krav som den moderna malmletnmgslekniken ställer tillgodoses i del alldeles övervägande anta­let fall. Skulle undanlagsvis, t. ex. vid ytterligt långvarig force majeure, en ännu längre undersökningslid anses motiverad, återstår som en sista utväg möjligheten all bevilja inmutaren dispens från förbudet mol om­mutning.

8 §

I paragrafen, som motsvarar del av 19 § gruvlagen, finns bestämmel­ser rörande ansökan om förlängning av undersökningstid. Liksom f. n. skall sådan ansökan göras före utgången av den löpande undersöknings-liden. I fråga om förlängningsansökan skall vidare 2 kap. 5, 6 och 9 §§ äga motsvarande tillämpning. Ansökningen skall sålunda i princip inne­hålla beskrivning av del område som avses med ansökningen, uppgift om mineralfyndighelens art, uppgift om fastighet som berörs av ansök­ningen, namn och adress på fastighetsägaren och de övriga sakägare som inmutaren känner till saml den utredning som i övrigt kan anses be­hövlig. I sådana fall där förlängningsansökan avser hela del område var­till inmutaren har inmutningsräll har flera av dessa uppgifter redan lämnats till bergmästaren. Det bör då vara tillräckligt med en hänvis­ning till den handling vari uppgiften tidigare lämnats. Inmutaren skall i samband med ansökningen erlägga förskott till undersökningsavgift för den förlängningsperiod som begärs. Är ansökningen ofullständig kan in­mutaren föreläggas att komplettera ansökningen. Underlåter inmutaren att avhjälpa brist i ansökningen kan denna avvisas, om brislen är sådan att ärendet inte kan prövas. Detsamma gäller om inmutaren hite betalat förskoll till undersökningsavgift. Begär inmutaren förlängning enligl 7 § första stycket, kan bergmästaren som nämnts under 7 § förelägga inmu­taren att inkomma med redogörelse för utförda arbeten och utredning till stöd för antagande att inmutaren kommer alt bedriva ändamålsenligt undersökningsarbete. Fråga om förlängning av undersökningstid får av­göras utan att annan än sökanden erhållit tUlfälle yttra sig.

9 §

I paragrafens första stycke, som har motsvarighet i 3 kap. 10 § i ut­redningens förslag, föreskrivs all undersöknmgsavgift för förlängnings­perioden skall fastställas i samband med beslut om förlängning. Para­grafen korresponderar med motsvarande föreskrift i 2 kap. 11 § beträf­fande beslut om bevUjande av inmutningsräll. Skälen för införande av

 

Prop. 1974: 32                                                        I57

en undersökningsavgifl har jag förut redovisat, framför allt i avsnillet 14.2. i den allmänna motiveringen. Som framgår av 2 § utgår undersök­ningsavgift enligt de grander som Kungl. Maj:t bestämmer.

I paragrafens andra slycke föreskrivs bl. a. att beslut om förlängning skall delges med kända sakägare.

10 §

Paragrafen motsvarar 19 § fjärde stycket gruvlagen. Eftersom för­längning i fortsättningen alllid skall avse bestämd tid, finns det inle an­ledning att behålla gruvlagens bestämmelse om underrättelse till berg­mästaren som villkor för all undersöknmgsarbele skall få upptagas efter del att tvist om inmutningsrätlen avgjorts. I övrigt överensstämmer den­na paragraf med gällande rätt.

11 §

Paragrafen ersätter nuvarande bestämmelser i 17 och 18 §§ gruvla­gen.

F. n. gäller enligt 17 § gravlagen all inmutaren för begagnandet av den mark han tar i anspråk för undersökningsarbetet skall till innehava­ren av marken utge full ersättning i årlig avgift som skall betalas för­skottsvis för år. Inmutaren skall dessutom ersätta skada som marken kan ha tagit för framtiden. Innan sistnämnda ersättning blivit erlagd är han skyldig att betala årlig avgift. Inmutaren skall vidare utge full er­sättnuig för annan förlust, skada eller intrång som orsakals av undersök­ningsarbetet. I 18 § gravlagen finns vidare bestämmelser om hur ersätt­ning enligl 17 § samma lag skall bestämmas. I första hand räknar man med all parterna skall komma överens om denna ersättning. Kan de inle enas, har den som kräver ersättning räll alt påkalla att ersättningen be­stäms av skUjemän. På grund av särskild bestämmelse i 18 § gruvlagen får i så fall skyldighet att betala skiljedomskoslnadema inle åläggas den ersättningsberättigade utom i det fall att han uppenbarligen påkallat för­farandet ulan skäl. Han kan också dra tvisten under domstols prövning. Har tvist om ersättning inle hänskjutits till skUjemän eller domstol när utmålsförrättningen hälls, skall frågan, om parterna inte kommer över­ens, avgöras av förrätlningsmannen.

Vid sidan av gravlagen finns i olika lagar bestämmelser om under­sökning av fastighet. I 7 kap. 6 § ExL finns sålunda bestämmelser om rätt att för expropriation undersöka fastighet. Enligt 34 § väglagen är väghållningsmyndighet och av denna anlitade biträden berättigade att få tillträde till fastighet för all verkställa mätning eUer slakning, under­sökning av grund eller annan förberedande åtgärd för byggande av väg. I 51 § mUjöskyddslagen ges vidare den som vill utreda verkningarna av miljöfarlig verksamhet som han utövat eller ämnar utöva möjlighet att få tillträde lUl annans faslighet för alt företaga mätning eller annat

 

Prop. 1974: 32                                                                    158

undersökningsarbete. Också 14 kap. 5 § vattenlagen innehåUer bestäm­melser om tillttäde liU annans fastighet för förberedande undersök­ningsarbete. I här nämnda fall av undersökning utgår ersättning för skada eller intrång. Talan om sådan ersättning väcks vid fastighetsdom­stol. I fråga om ersättning för rättegångskostnader gäller i dessa fall allmänna regler, dvs. bestämmelserna i rättegångsbalken.

Enligl min mening föreligger det inte någon principiell skillnad mel­lan undersökningsarbete enligt 3 kap. gruvlagen och undersökning en­ligt nämnda bestämmelser i expropriationslagen, väglagen, miljöskydds­lagen eller vattenlagen. Det undersökningsarbete som får utföras enligt 3 kap. gruvlagen varar visserligen i allmänhet betydligt längre än nämnda undersökningar. Undersökningsarbete enligt gruvlagen kan också i vissa fall innebära betydligt större intrång i markägarens räll än dessa undersökningar. Delta synes dock inle utgöra tUlräckligt skäl för att reglera ersättningsfrågan annorlunda än som skett i ExL, väg­lagen, miljöskyddslagen och vattenlagen. Därtill kommer, alt parterna i allmänhet brukar träffa överenskommelse om vilken ersättning som skall utgå med anledning av undersökningsarbete enligt gruvlagen. I praktiken torde det inte förekomma att Ivisliga frågor hänskjuts till skiljemannaförfarande eller domstol utan de avgörs regelmässigt vid utmålsförrättningen. Mot bakgrund härav har jag inle funnit tillräck­liga skäl att bibehålla gruvlagens system med bl. a. årliga avgifter som skall erläggas i förskott. Detta så mycket mindre som förskottsbetal­ning inte torde utgöra någon förutsättning för att undersökningsarbetet skall få påbörjas. Anledning föreligger enligt min mening inte heller att ålägga inmutaren ersättningsskyldighet i vidare mån än för skada eller förlust som orsakas av undersökningsarbetet. I denna paragraf har i enlighet härmed föreskrivits att ersättning skall utgå om under­sökningsarbetet föranleder skada eUer intrång. Denna föreskrift ute­sluter naturligtvis inle att parterna träffar överenskommelse om att ersättning skall utgå t. ex. i form av årliga avgifter.

Kan parterna inte komma överens i ersättningsfrågan, bör det liksom f. n. vara möjligt all hänskjuta tvisten tUl avgörande av skiljemän. Jag anser dock inte att det finns anledning all låta den ersättningsberättiga­de ensam bestämma detta utan parterna bör i så fall vara överens om skiljemannaförfarande. Enas parterna om sådant förfarande, bör vidare frågan om ersättning för skiljedomskoslnadema prövas enligt lagen (1929: 145) om skiljemän. Vill den ersättningsberättigade hellre gå till domstol, bör lalan om ersättning väckas vid fastighetsdomstol. Har tvist om ersättning inte hänskjutits till skiljemän eller fastighetsdomstol före utmålsförrättningen, bör ersättningsfrågan liksom nu prövas vid förrätt­ningen. En förutsättning härför är dock att parterna inte heller då kan enas i ersättningsfrågan.

 

Prop, 1974: 32                                                       159

4 kap. Utmål

I detta kapitel regleras utmålsförrättningen och därmed sammanhäng­ande frågor. Kapitlet har i förhållande till nuvarande 4 kap. gruvlagen i viss mån fått en annan disposition. Bl. a. har bestämmelserna om ut­mål och mark för gruvdriften saml om hinder för utmålsläggning, vilka f. n. redovisas som handläggningsregler för bergmästaren, flyttats till ett inledande avsnitt. Härigenom markeras bestämmelsernas materiella ka­raktär och uppnås överensstämmelse med dispositionen i inmutningska-pillel. Beträffande kapitlets innehåll kan anmärkas följande. Detaljbe­stämmelser rörande vad ansökan om utmål skall innehålla har ansetts kunna överföras till administrativ författning. Detsamma gäller bl. a. föreskrifter om vad som skall tas upp i förrältningsprotokollel saml be­stämmelser om vissa meddelanden från bergmästaren. Bestämmelserna om kallelse till utmålsförrättning har utformats i anslutning till bestäm­melserna i delgivningslagen. Vid utarbetandet av reglerna om utmåls­förrättningen har fastighelsbUdningslagen (FBL 1970: 988; ändrad se­nast 1973:99) tjänat som förebUd. Bl.a. del förhåUandet att utmåls­förrättning normall kan slutföras på ett sammanträde har dock föran­lett avvikande reglering på flera punkter. Den nuvarande ordningen att särskilda beslut fattas i olika frågor allteftersom de behandlas vid förrättningen har bibehållits av praktiska skäl. SärskUda bestämmelser föreslås beträffande uppskjutande av påbörjad förrättning för ytterliga­re utredning m. m. (26 §). Utmålsförrättning skall i allmänhet kunna hållas av bergmästaren ulan medverkan av gode män i fall då väsentii­gen endast frågor av teknisk natur förekommer (15 §). Kapitlet innehål­ler vidare bl. a. de nya bestämmelserna om förulsältningama för utmåls­läggning och om utmålets storlek och form (1 och 27 §§), avstående av anvisad mark ulan samband med alt utmålet sonas, dvs. upphör på grund av förverkande (43 §), samt sakägares rätt till ersättning för kost­nader vid utmålsförrättning (35 §). Bergmästaren har tillagts viss be­stämmanderätt beträffande omfattningen av den mark som anvisas för arbete ovan jord inom utmål (2 §). Bestämmelserna om ersättning till följd av utmålsläggningen (30 och 31 §§) har anknutits till ExL:s bestäm­melser. Slutiigen kan nämnas all de föreskrifter om fullföljd av talan mol beslut vid förrättningen som nu finns i 4 kap. gruvlagen har över­flyttats till ett nytt kap. 12.

Utmål och mark för gruvdriften

1 §

Paragrafen, som motsvarar 30 § gruvlagen och 4 kap. 20 § utred­ningsförslaget, upptar de nya bestämmelserna om utmals storlek och

 

Prop, 1974: 32                                                        160

form. Jag har behandlat dessa bestämmelser i avsnittet 14.4 i den allmän­na motiveringen. Frågan om föratsättningama för erhållande av utmål har också berörts där. Denna fråga skall jag återkomma till under 27 §. Vad angår sambandet mellan inmutning och utmål gäller f. n. att in-mulningspunklen är bestämmande för utmålets läge. Inom utmålet skall ligga såväl inmutningspunklen som muist ett på det inmutade området beläget ställe vara påvisats inmutningsbar fyndighet. Man kan inte ge­nom upprepad mmskning och utvidgning förflytta ett utmål, så att in­mutningspunkten kommer all ligga utanför delta. Utmålets identitet be­stäms av inmutningspunklen. Sambandet mellan inmutning och utmål framhävs vidare bl. a. av att inmutningsområdels maximiareal är anpas­sad till utmålsslorleken. Eftersom inmutningspunklen i regel fixerats in­nan fyndighetens läge och slupning blir närmare kända, har de katego­riska bestämmelserna om utmålets beroende av inmutningspunkten och malmblottningsslälle ibland föranlett svårigheter att vid utmålslägg­ningen uppfylla kravel all utmålet skall avpassas efter fyndighetens sträckning. För all kunna få den rätta sträckningen på ulmålet har så­lunda inmutaren i en del fall tvingats begära fyllnadsinmutning och göra ytterligare borrningar. Förslagel att slopa bestämmelsema om in­mutningspunkt och alt inte begränsa inmulningsområdet till viss maxi­miareal aktualiserar frågan i vad mån korrespondens alltjämt bör krävas mellan inmutning och utmål.

Gravrättens viktigaste innehåU är rätlen alt inom elt bestämt område — utmålet — tillgodogöra sig en påvisad mineralfyndighet. I och för sig skulle man kunna tänka sig att den som påvisat malm skulle kunna er­hålla utmål direkt ulan föregående inmutning. All gruvlagstiftningen inte upptar regler om en sådan möjlighet torde historiskt sammanhänga med att en fyndighet ansetts normalt inte kunna påvisas utan föregående undersökningsarbete. Beviljande av inmutning skulle kunna betrakias som ett beslut om anstånd beträffande ansökan om utmål i syfte,all be­reda sökanden tillfälle att med bevarande av företrädesrätten söka före­bringa den för utmålsläggning erforderliga utredningen angående malm­förekomst.

Med delta betraktelsesätt synes krav på geografiskt samband mellan inmutning och utmål inte behöva uppstäUas i vidare mån än som krävs för alt inmutningen skall kunna fylla den centrala funktionen alt ge in­mutaren företrädesrätt att tillgodogöra sig mineral som upptäckts inom det inmutade området. Delta synes leda tiU att åtminstone ett ställe, där malm påvisats inom det inmutade området, bör Ugga inom det område som anvisas som utmål. I övrigt talar enligt min mening starka ända­målssynpunkter för alt, sedan undersökningar på grandval av en inmut­ning en gång fört fram till upptäckt av mineralfyndighet inom inmul­ningsområdet, utmålet i princip bestäms på grandval av den påträffade

 

Prop. 1974: 32                                                                    161

fyndighetens sträckning och gruvdriftens behov, oavsett om utmålet här­igenom kommer att sträcka sig utanför del inmutade området.

När utmålsläggning väl skett synes några sakliga skäl inle kunna åbe­ropas för all utmålets sträckning även i fortsättningen skall vara bunden vid del ursprungliga blollningsslällel inom inmulningsområdet. Det synes naturhgt all utmålets gränser sedermera skaU kunna ändras med hänsyn till nya rön i fråga om fyndighetens sträckning och till gruvdriftens behov, oberoende av platsen för deri ursprungliga malm-blollningen, föratsatt givelvis alt de allmänna kraven beträffande be­visning om malmförekomst, gruvdriftens behov saml utmålets utform­ning är uppfyllda och att inga hinder mol utvidgning av hänsyn till när­belägna gravrältigheter m. m. föreligger.

Elt genomförande av en sådan ordnhig innebär tydligen all elt utmål teoretiskt kan komma att förflyttas genom utvidgning och minskning allt eftersom tyngdpunkten genom brytning eller nya upptäckter för­skjuls från malmbloltningen inom inmutningen.

Den föreslagna ordningen aktualiserar frågan om möjlighet bör öpp­nas alt lägga utmål helt oberoende av föregående inmutning. En sådan möjlighet skulle måhända vara av elt visst värde exempelvis beträffande redan blottade fyndigheter, t. ex. sonade fyndigheler. Emellertid torde del även i sådana fall, inte minst med hänsyn till den skärpning beträf­fande förutsättningarna för erhållande av utmål som föreslås, i allmän­het krävas tämligen ingående undersökningar för att brytvärd fyndighet skall kunna påvisas. Någol praktiskt behov av en reform i detta hän­seende har heller inte gett sig lUlkänna. Ingel hinder finns mol alt utmål söks omedelbart efter det inmutning beviljats. I likhet med utredningen har jag med hänsyn härtill inle funnit anledning att lägga fram förslag till en sådan reform, som skulle kräva väsentliga ändringar i gravlagens systemalik.

I detta sammanhang bör beröras frågan om den s. k. inmulningsres-ten. F. n. gäUer alt gruvrälten efter utmålsläggningen beslår endast i det utmålslagda området. Den del av del inmutade området som befinner sig utanför utmålet har därefter inle någon rättslig betydelse. Inom ett in­mutningsområde av den storlek som numera avses kunna komma i fråga kan finnas flera fyndigheter som måste utmålsläggas var för sig. Del finns inle anledning att tvinga inmutaren all undersöka samtliga fyndig­heter i sådan utsträckning alt ulmålsläggningama skall kunna ske vid en förrättning. Inmutaren bör ha möjlighet att under den första treårspe­rioden koncentrera undersökningarna till en av fyndigheterna och efter utmålsläggning av denna erhålla förlängning beträffande andra delar av inmulningsområdet för undersökning av där förekommande fyndighe­ter. Sker utmålsläggning beträffande en begränsad del av ett inmutnings­område, bör därför i fråga om återstoden av området inmutningen kvarstå orabbad perioden ul eller längre, om förlängning erhålls. I del

11    Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 32

 

Prop. 1974: 32                                                        162

senare fallet bör självfallet undersökningsavgiften beräknas med bort­seende från utmålsområdel. Lagens innebörd i detta avseende har mar­kerats genom formuleringen "sedan undersökningstiden utgått" i 43 § andra stycket.

2 §

I paragrafen, som har motsvarighet i 33 och 34 §§ gruvlagen, finns be­stämmelser om vilken mark som får tas i anspråk för gruvdriften. Mot­svarande bestämmelser i utredningsförslaget finns i 4 kap. 23 och 24 §§.

Paragrafens första slycke motsvarar 33 § gruvlagen. Enligt sist­nämnda bestämmelse får sökanden själv bestämma hur stort område inom utmålet som han vill ta i anspråk för arbetet ovan jord. Denna grandsals bör enligt min mening i allmänhet kunna upprätthållas även i fortsätiningen. Särskilt i betraktande av den ökning av ulmåls storlek som nu blir möjlig saml de nya reglerna om statens skyldighet att genast erlägga den på kronoandelen belöpande andelen av kostnaderna vid ut­målsläggningen m. m. har jag i likhet med utredningen ansett del befo­gat alt införa någon slags spärr mol alltför vidsträckta krav från sökan­dens sida. I detta syfte har införts en möjlighet för förrätlningsmannen att anvisa mindre område än sökanden föreslagit, om del är uppenbart att viss mark inte behövs för gruvdriften eller därmed sammanhängan­de verksamhet.

Liksom f. n. avses all även sökanden tillhörig mark skall anvisas för ändamål varom nu är fråga. I sådana fall finns det uppenbarligen med hänsyn liU de nya kronoandelsreglerna särskUd anledning till official-prövning.

I praktiken är det inte ovanligt att anvisande av mark inte sker vid ut­målsläggning utan först vid en senare förrättning. Någon ändring av denna praxis synes inle påkallad. Ofta torde det vara svårt att över­blicka behovet av mark för arbetet ovan jord redan vid utmålsförrätt­ningen, eftersom lång lid kan förflyta mellan utmålsläggningen och upp­tagandet av gruvdrift.

I paragrafens andra stycke, som motsvarar 34 § gällande lag, ges be­stämmelser om anvisande av mark utanför utmålet.

I dessa bestämmelser har inte lagils upp någon motsvarighet till de i sistnämnda paragraf intagna förbehållen beträffande anvisande av mark för elektrisk kraftledning och anläggning av järnväg för allmän trafik. Även i andra än dessa fall förekommer alt åtgärder i samband med gravdriften kräver tillstånd enligl annan lagstiftning än gruvlagen lik­som alt tvångsrätl kan medges i samband med sådant tillstånd, ulan alt förbehåll härom gjorts i gruvlagen. Som exempel må nämnas alt gruvin­nehavare i samband med tillstånd enligt vattenlagen att utsläppa av­loppsvatten från gruvanläggning kan berättigas alt la i anspråk annans

 

Prop. 1974: 32                                                       163

mark för uppförande av reningsanläggning. Normalt torde en gruvinne­havare inte vilja ta mark i anspråk för elektrisk kraftledning, om han inte först utverkat tillstånd enligl lagen (1902: 71 s. 1; ändrad senast 1972: 721) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. Om han hkväl i någol faU skuUe vilja la mark i anspråk för detta ändamål enligl gruvlagen — t. ex. för alt vinna snabbare handläggning av ersättningsfrågan — och tillstånd enligl 1902 års lag sedan vägras, finns enhgt den nya gruvlagen möjlighet för gruvinnehavaren all avstå marken till förre ägaren. De ifrågavarande bestämmelserna har därför kunnat utmönstras såsom praktiskt betydelselösa.

I övrigt överensstämmer bestämmelserna i andra stycket i stort sett med gällande rätt.

3 §

Paragrafen, som har motsvarighet i 31 § gällande lag, överensstäm­mer i allt väsentligt med 4 kap. 21 § första och andra styckena i utred­ningens förslag. Enligt 31 § gruvlagen skall sådant inmutningshinder en­ligl 5 § samma lag som fanns redan då mulsedeln utfärdades utgöra hin­der även för utmals utläggande, om hindret alltjämt föreligger vid ut­målsförrättningen. I fråga om hinder som uppstått först efter mutsedelns utfärdande — t. ex. utläggning av stalsgravefält eUer uppförande av bo­stadshus — gäller f. n. all de i princip saknar betydelse för utmålets ut­läggande. Undantag utgör dock annan inmutning eller annat utmål, som tillkommit efter den ifrågavarande inmutningen. Har sådan inmutning tillkommit, får man inte ulan medgivande av innehavaren inkräkta på inmutningen i vidare mån än som behövs för alt ulmålet skall erhålla mot varandra vinkelräta gränslinjer som tangerar den tUl grund för ul­målet liggande inmutningscirkeln. Redan utlagt utmål får inte till någon del las i anspråk.

Med hänsyn till de nya bestämmelserna om inmutnings- och utmåls-områdenas form och storlek kan berörda bestämmelser i 31 § gruvlagen inle bibehåUas oförändrade. Vid övervägande av lämpliga regler i ämnet synes man böra skilja mellan hinder inom och hinder utanför området för den inmutning på vilken utmålsansökningen grundas.

Beträffande det inmutade området bör i princip alltjämt gälla att hin­der som förelåg vid mutsedelns utfärdande — men däremot inle senare lUlkomna hinder — också skall utgöra hinder för utmålsläggning. För att ett hinder skall beaktas vid utmålsläggning inom del inmutade om­rådet krävs inle bara att hindret fanns vid mutsedelns utfärdande utan även att det kvarstår vid utmålsläggningen.

I andra stycket behandlas frågan om hinder för utläggande av utmål utanför det inmutade området. En följd av de nya reglema om inmut­ning och utmål är all utmål kan komma alt sträcka sig långt utanför in-

 

Prop. 1974: 32                                                        164

mulningsområdet. Å andra sidan medför den omständigheten all inmut­ningsområdet avses kunna bli betydhgt större än tidigare att utmålet mycket ofta kan rymmas inom inmutningsområdets gränser. Jag anser i likhet med utredningen alt frågan om hinder vid utmålsläggning utanför del inmutade området rationellast löses så, att förhåUandena vid den tidpunkt då utmålsansökningen ges in såtiUvida får bli avgörande, att av­seende fästes vid alla då existerande hinder oberoende av när de lill-komnul, föratsatt att hindret alltjämt beslår vid förrättningen. Det sagda skall gälla såväl nya inmutningar som andra lUlkomna hinder. Ommutningsförbud bör dock inle i detta fall utgöra hinder mol utmåls­läggning, eftersom de skäl som föranlett förbudet mot ommutning i all­mänhet inte torde ha giltighet i denna situation.

Beträffande konkurrerande inmutningar krävs som komplettering en bestämmelse alt ansökan om utmål eller om utvidgning av utmål från och med den dag ansökningen kom in till bergmästaren skall gäUa som inmulningshinder, i den mån del av ansökningen omfattade området an­visas såsom utmål eller för utvidgning. I annat fall skulle området efter utmålsansökningen kunna spärras genom främmande inmutningar. En regel i ämnet har upptagits i.2 kap. 2 § första stycket 11. I förening med bestämmelserna om hinder mot utmålsläggning i förevarande paragraf innebär denna regel också att, om två ansökningar om utmål berör samma område, företräde skall ges åt den först inkomna ansökningen.

4 §

I paragrafen, som motsvarar 4 kap. 21 § tredje stycket i utredningens förslag, regleras den konkurrenssituation som uppkommer om flera samma dag kommer in med ansökningar om utmål eller utvidgning av utmål vUka helt eller delvis avser samma område.

Ansökan om utmål

5 §

I paragrafen, som motsvarar del av 20 § gruvlagen, föreskrivs all fråga om anvisande av utmål prövas av bergmästaren i det distrikt där inmutningsrätlen beviljats. Detta gäller även om större delen av det begärda utmålet skulle ligga utanför del bergmästardislrikt där in-mutnmgen beviljats. Denna regel har ansetts motiverad främst med hänsyn till de frister som gäller för ingivande av ulmålsansökan.

6 §

Paragrafen, som har motsvarighet i 20 § gällande lag, tar upp bestäm­melser om lid för ansökan om utmål. Dessa bestämmelser innebär i för­hållande tUl gällande räll i sak väsentligen den skillnaden all liden för

 

Prop. 1974:32                                                        165

ulmålsansökan framflyttas vid överklagande av inte bara beslut att avslå ansökan om förlängning av undersökningstid utan även beslut all avvisa sådan ansökan.

7 §

I förevarande paragraf har tagits upp bestämmelser om vad ansökan om utmål skall innehålla. Gällande bestämmelser i ämnet finns i 21 § gruvlagen. Paragrafen anger endast i stora drag vad sådan ansökan skall innehålla. Närmare föreskrifter härom bör meddelas i tUlämpningskun­görelse. Angående begreppet sakägare hänvisas tiU 13 kap. 2 §.

8 §

Paragrafen motsvarar 22 § gällande lag.

Enligt gällande rätt är påföljden för försummelse att efterkomma föreläggande om fullsländigande av ansökningshandlingarna m. m. all ansökningen inte skall anses ha kommit in förrän den dag del förelagda blivit fuUgjort. Enligt förevarande paragraf får bergmästaren i vissa fall avvisa ansökningen om föreläggandel inte efterkommes. Bergmästaren är alltså inte nödsakad att invänta den i 6 § första stycket avsedda tidens utgång innan han avvisar ansökningen. Sökande, som efter avvisnings-eller avslagsbeslut vUl komplettera handlingarna, kan inge ny ansökan före nämnda tids utgång. De nya bestämmelsema är främst motiverade av att ulmålsansökan kan omfatta betydande arealer utanför det inmu­tade området samt dessutom under vissa förutsättningar medför inmut­ningshinder. Del är då angeläget med ett snabbi avgörande, om skäl till avvisning föreligger, så att ansöknmgen inte onödigtvis är till förfång för andra intressenter.

9 §

I paragrafen, som utgör en motsvarighet till 2 kap. 8 §, las upp be­stämmelser om att ulmålsansökan i vissa fall skall vila. I första stycket av denna paragraf, som motsvarar 4 kap. 4 § första stycket i utredning­ens förslag, behandlas det fall att utmål begärs på område utanför det inmutade området som omfattas av en dessförinnan gjord ansökan om inmulningsrätt eller av en ansökan om anvisande eller utvidgning av ut­mål. Enligt 3 § jämförd med 2 kap. 2 § första stycket punkt 10 utgör en tidigare ansökan om inmulningsrätt hinder mot alt utmål läggs på samma område. Av 3 § jämförd med 2 kap. 2 § första stycket punkt 11 följer vidare att utmål inte heller får utläggas på område som avses med en tidigare ansökan om utmål eller utvidgning av utmål. Den tidigare ansökningen innebär dock hinder för utmålsläggning endast i den mån den bifalles. I 4 § föreskrives att ansökan om utvidgning av utmål har företräde framför en samma dag inkommen ansökan om

 

Prop. 1974: 32                                                        166

utmål. Söker flera utmål samma dag till samma område äger den före­träde som först ansökt om inmutningsrätt. Också i de fall som avses i 4 § gäller alt den företrädesberättigade ansökningen utgör hinder mot utmålsläggning endast om den bifalls.

Även när myndighets tillstånd till utmålsläggning behövs och sådant sökts skall ansöknmgen om utmål vUa. Föreskrift härom har tagits upp i paragrafens andra slycke, som motsvarar 4 kap. 4 § andra stycket i ut­redningens förslag.

Kungörande av utmålsförrättning

10 §

Paragrafen har motsvarighet i 23 § 1 mom. gruvlagen och över­ensstämmer i sak med gällande rätt. Utan att detta särskilt anges gäller således att för malmbloltningen tjänlig årstid får avvaktas.

11 §

Paragrafen motsvarar 23 § 2 och 3 mom. samt 25 § gällande lag. Den överensstämmer i stort sett med gällande rätt. Kungörelseförfarandel medför bl. a. alt andra prospeklörer kan hålla sig underrättade om vilka utmålsansökningar som görs.

Enligl paragrafens andra slycke skall kungörelsen delges sökanden och kända sakägare. Därutöver bör kungörelsen översändas tUl den myndighet som förvallar statens gravegendom och till länsstyrelsen. Föreskrift härom kan meddelas i administrativ ordning.

12 §

I denna paragraf, som motsvarar 24 § gruvlagen, föreskrivs skyldig-hel för markägare all uppge kända sakägare i fråga om sin mark. Para­grafen har utformats efter förebild i motsvarande bestämmelse i 5 kap. 7 § ExL.

13 §

Paragrafen, som inte har någon direkt motsvarighet i gällande lag, har delvis utformats efter mönster i 4 kap. 19 § FBL. Bestämmelserna, som har motsvarighet i 4 kap. 8 § utredningsförslaget, torde ansluta till del förfarande som tillämpats av bergmästama i del fåtal fall, då påbörjad förrättning uppskjutits eller inställd förrättning återupptagits enligl 28 § gruvlagen. I fråga om återupptagande och uppskjutande av förrättning finns bestämmelser i 26 §.

 

Prop. 1974: 32                                                       167

14 §

Paragrafen, som innehåller bestämmelser om surrogatdelgivning med fastighetsägare som vistas utom riket, har utformats efter förebild i 4 kap. 21 § FBL. Paragrafen motsvarar 4 kap. 9 § i utredningens förslag.

Vid sidan av hänvisning till allmänna bestämmelser om delgivning har i nämnda lag förutom motsvarighet till den i förevarande paragraf upptagna bestämmelsen, upplagils vissa ytterligare specialregler om del­givning. Jag kan här peka på t. ex. 4 kap. 20 § FBL. Enligl denna be­stämmelse kan efter sakägarnas hörande vid sammanträde bestämmas särsldld ordning för delgivning. Att motsvarande regel inle ansetts nöd­vändig i den nya gruvlagen beror på alt normalt endast ett sammanträde håUs under utmålsförrättningen.

Utmålsförrättning

15 §

Paragrafen har motsvarighet i 26 § första stycket första punkten gäl­lande lag och i 4 kap. 10 § första stycket utredningsförslaget.

Det är som utredningen anför ganska vanligt alt sökande inle begär alt få la i anspråk mark vid själva utmålsläggningen eller vid utvidgning av utmål. Vid förrättningen handläggs då endast rent tekniska frågor rö­rande föralsätlningarna för utmålsläggning och fyndighetens sannolika utsträckning m. m. I åtskilliga sådana fall framstår medverkan av gode män som överflödig. Eftersom ulmålssökande i ansökningen måste uppge i vad mån han vid förrättningen önskar ta i anspråk annans mark ovan jord, skapas förutsättningar för att bergmästaren skall kunna på förhand bedöma huruvida vid förrättningen kan väntas uppkomma frå­gor vid vilkas avgörande gode männens biträde är av vikt, dvs. frågor om ersättning på grund av markupplåtelse m. m. I överensstämmelse härmed har föreskrivits alt medverkan av gode män skall vara obhgato­risk endast, när vid förrättningen är fråga om alt bestämma ersättning enligt 30 § eller 3 kap. 11 §. I tUlämpningskungörelse till gravlagen bör därför förordnas all ansökningen om utmål skall innehålla uppgift huru­vida oavgjorda ersättningsfrågor som avses i sistnämnda bestämmelse kvarstår. I andra fall, dvs. då inga ersättningsfrågor förekommer eller då det inle är fråga om alt bestämma ersättning annat än i enlighet med överenskommelse mellan parterna eller för förrättningskostnad, skall medverkan av gode män inte vara obligatorisk. Även i sådana faU skall bergmästaren kunna tillkalla gode män, om han anser del behövligt. Vidare skall gode män medverka, om sakägare begär det och oskäligt dröjsmål inle föranleds därav.

 

Prop, 1974: 32                                                        168

16 §

I paragrafen, som har motsvarighet i 26 § första stycket första punk­ten gällande rätt och i 4 kap. 10 § första stycket utredningsförslaget, föreskrivs i enlighet med utredningens förslag all gode männen skall utses bland dem som i orten är valda till gode män vid fastighelsbild-ningsförrältning.

17 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om kallelse av god man till för­rättning. Bestämmelserna har utformats efter mönster i 4 kap. 3 § FBL.

18 §

Paragrafen har förbild i 4 kap. 4 § FBL.

19 §

Paragrafen, som motsvarar 26 § andra stycket gruvlagen, har förebild i 4 kap. 5 § FBL.

20       §

Paragrafen, som har motsvarighet i 29 § gällande lag, har utformats efter förebild av 4 kap. 6 § FBL.

Paragrafen kompletteras av 5 § förvaltningslagen. Däri föreskrivs att om någon känner tiU omständighet som kan antas utgöra jäv mol ho­nom, skall han självmant ge det tiU känna. Har fråga om jäv mol någon uppkommit och har annan inte trätt i hans stäUe, skall enligt nämnda bestämmelse i förvaltningslagen myndigheten snarast besluta i jävsfrågan. Den som jävel gäller får delta i prövningen av jävsfrågan en­dast om myndigheten inte är beslutför ulan honom och annan inte kan träda i hans ställe utan oläghgt uppskov. Av 5 § förvaltningslagen följer vidare all lalan mot beslut i jävsfråga får föras endast i samband med talan mol beslut varigenom myndigheten avgör ärendet.

21 §

I paragrafen, som har motsvarighet i bl. a. 26 § första stycket andra punkten gällande lag, anges vilka frågor som skall avgöras av bergmäs­taren och gode männen gemensamt och i vUka frågor bergmästaren be­slutar ensam. Bestämmelserna överensstämmer med gällande rätt med de modifikationer och tillägg som föranleds av de nya reglerna om före­tagande av förrättning utan biträde av gode män samt om sakkunnig och ersättning för sakägares kostnader.

 

Prop, 1974: 32                                                       169

Motsvarighet till bestämmelsen i 26 § tredje stycket gruvlagen om er­sättning till de vid förrättningen tjänstgörande återfinns i 34 §.

22 §

Paragrafen, som motsvarar 29 § första stycket andra punkten saml 38 § andra och tredje punkterna gällande lag, har utformats efter före­bild i 4 kap. 17 § FBL.

23 §

Paragrafen har motsvarighet i 26 § första och andra styckena i gäl­lande lag.

Enligt gällande bestämmelser skall bergmästaren när behov föreligger biträdas av sakkunnig. Vill bergmästaren anlita annan sakkunnig person än lantmätare eller bergsslatsljänsleman, krävs förordnande av länssty­relsen. Enligt denna paragraf, som utformats efter förebild av 4 kap. 34 § första stycket FBL, överlåts helt åt bergmästaren att avgöra om bi­träde av sakkunnig skall anlitas. Sakkunnig får anlitas även före förrätt­ningen för alt göra nödvändiga utredningar, t. ex. geologisk och geofy­sisk bedömning av undersökningsmaterial som åberopas av sökanden.

Frågan om ersättning lUl sakkunnig regleras i 34 §.

24 §

Paragrafen motsvarar 27 § första stycket gällande lag.

I protokoUet bör anges de personer som blivit kallade till förrätt­ningen och vilka som är närvarande, deras ombud eller biträden, av sakägare framställda yrkanden och anförda skäl saml vid förrättningen meddelade beslut. Vad i övrigt förekommer vid förrättningen bör an­tecknas i protokollet i den mån det kan antas vara av betydelse i ären­det. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:l all meddela närmare be­stämmelser om vad som skall redovisas i protokollet.

25 §

Paragrafen, som delvis har motsvarighet i 40 § gällande lag, mot­svarar 4 kap. 18 § i utredningens förslag.

Vid förrättningen skall i första hand meddelas beslut i de frågor som avses i 1—4 §§, 27—32 §§ och 34—36 §§. Som exempel på andra med utmålsläggningen sammanhängande frågor kan nämnas fastställande av överenskommelse som parterna träffat i ersättningsfråga. Såsom förut antytts förutsätts all liksom hittUls beslut fattas i olika frågor efterhand som handläggningen fortskrider.

Andra och tredje styckena i paragrafen har delvis utformats efter förebUd i 4 kap. 17 § FBL. Enligt 17 § förvaltningslagen skall beslut

 

Prop. 1974: 32                                                        170

varigenom myndighet avgör ärende, dvs. slutligt beslut, innehålla de skäl som bestämt utgången. Föreskriften i paragrafens andra stycke in­nebär att även beslut under förrättningen skall motiveras, om det inle framstår som obehövligt alt upplysa om skälen för beslutet. Närmare föreskrifter kan meddelas i administrativ ordning.

Upplysning om vad som är att iaktta vid fullföljd av lalan mot beslut som meddelas under förrättningen skall enligt 36 § ges vid förrättning­ens avslutande.

26 §

Paragrafen har motsvarighet i 28 § 2 mom. gällande lag. Den överens­stämmer i sak med 4 kap. 19 § i utredningens förslag.

Bestämmelsen i första stycket första punkten avses gälla även beträf­fande sammanträde för fortsatt förrättning. Självfallet är den inle till-lämplig, om bergmästaren enligt tredje stycket bestämt alt sökandens närvaro inte påkallas vid den fortsatta förrättningen.

Rörande motivet tUl bestämmelsen att begäran om förrättningens ålerapplagande måste göras senast inom tre veckor hänvisas till vad som anförts vid 8 §. Begärs inte förrättningens återupptagande inom före­skriven lid, har bergmästaren all avskriva ärendet.

Andra stycket har delvis utformats efter mönster i 4 kap. 23 § FBL. Bestämmelsen inbegriper det fall att utebliven sökande inte kallats i föreskriven ordning. Befinns det undantagsvis skäligt all förrättning uppskjuts på begäran av sakägare som är närvarande trots att han inle kallats i föreskriven ordning, bör detta kunna ske med tillämpning av tredje stycket.

Gruvlagen utgår som utredningen påpekar från att utmålsförrättning, som inte måst inställas på grand av att sökanden uteblivit eller att sak­ägare inte kallals på föreskrivet sätt, skall slutföras i ett sammanhang. Denna ordnhig har i allmänhet kunnat följas utan olägenheter. 1 en del fall har dock förekommit att påbörjad förrättning uppskjutils för inför­skaffande av kompletterande utredning. Vidare har från bergmästarhåll framförts önskemål om möjlighet till rådrum för meddelande av beslut i mera komplicerade frågor. Bl. a. med hänsyn till de nya bestämmelserna om utmål torde man som utredningen anfört få räkna med en viss ök­ning av sådana fall där uppskov med förrättningen blir ofrånkomligt. I tredje stycket har därför tagits upp en regel av innehåll att påbörjad för­rättning får uppskjutas, om viss fråga inte kan avgöras utan ytterligare utredning eller om det av annat skäl är oundgängligen nödvändigt. Upp­skjuts förrättning t. ex. därför att kartor måste ritas om till följd av att felaktighet konstaleras i ingivet karlmaterial eller därför att sökanden inskränker sitt yrkande rörande utmålets sträckning, bör förrättningen kunna avslutas ulan all parterna behöver vara närvarande. Med hänsyn härtill har möjlighet öppnats för bergmästaren att, om sökandens när-

 

Prop. 1974: 32                                                       171

varo inle är påkallad vid den fortsatta förrättningen, bestämma all denna kan slutföras i sökandens frånvaro. Bestämmelsen i Iredje stycket kan också tUlgodose bergmästarens behov av rådrum för avfattande eller meddelande av beslut i fråga av mera komplicerad eller vidlyftig beskaffenhet. I sådant fall kan bergmästaren skjuta upp förrättningen någon vecka till slutsammanträde på sitt kontor, varvid beslut med­delas i frågan och fullföljdshänvisning ges beträffande samtiiga beslut vid förrättningen. Är den fråga, för vars skull förrättningen uppskjutits, undantagsvis av sådan beskaffenhet att gode mäns medverkan inte krävs enligl 15 §, avses frågan kunna avgöras av bergmästaren ensam även om gode män biträtt'vid del första sammanträdet.

Även om sålunda legala former införs för uppskjutande av påbörjad förrättning, bör dock som utredningen framhåller alltjämt den huvud­principen gälla att utmålsförrättning skall slutföras i ett sammanhang. Uppskov avses få ske endast om det är oundgängligen nödvändigt. Av­sikten med bestämmelsen är sålunda inle att uppskov normalt skall be­viljas för alt bereda part möjlighet att komma med ytterligare utredning i ersättningsfråga till bemötande av vad som anförts från motsidan. För­rätlningsmannens prövning måste med nödvändighet vara tämligen summarisk. Uppskov för ytterligare utredning bör komma ifråga endast om förrätlningsmannen finner underlaget otillräckligt för sin prövning. Är parterna inte tillfreds med förrätlningsmannens beslut, får mera full­ständig utredning förebringas vid domstol.

I hkhet med utredningen har jag inle ansett det behövligt all i den nya gruvlagen ta in någon motsvarighet till bestämmelsen i 28 § 1 mom. gruvlagen om bergmästares uteblivande eller om ersättningsskyldighet för god man, som utan giltigt förfall underlåter att infinna sig. God man har enligl 17 § Iredje stycket ämbetsansvar i fråga om tjänstgöringen. Han riskerar således ansvarspåföljd och ersättningsskyldighet, om han utan giltigt förfall underlåter att inställa sig.

27 §

Paragrafen, som har motsvarighet i 30 § gällande lag och i 4 kap. 20 § utredningsförslaget, innehåller bestämmelser om anvisande av ut­mål. Jag har behandlat de nya bestämmelserna om utmål i avsnittet 14.4 i den allmänna motiveringen. Dessa innebär bl. a. att förutsättningarna för erhållande av utmål skärps. En sådan skärpning kan vad gäller själva fyndigheten avse såväl de tekniska och ekonomiska förulsällningarna för gruvdrift med hänsyn lUl fyndighetens malminnehåll, mineralsam-mansällning m. m. som arten och omfattningen av de undersökningar som skall ligga till grund för bedömningen av fyndighetens brytvärdhet och fastställandet av utmålets storlek och sträckning.

I förstnämnda avseende krävs för utmålsläggning alt fyndigheten in­nehåller inmutningsbart mineral som lämpar sig för teknisk bearbetning

 

Prop. 1974: 32                                                       172

och förekommer i sådan myckenhet alt den sannolikt kan göras till före­mål för gruvdrift. I överensstämmelse med uttalande av gruvlagstift-nmgssakkunniga upprätthålls i praxis inte något krav på att en fyndighet skall vara brytvärd under de vid tiden för utmålsläggningen rådande konjunkturerna, utan hänsyn las till möjlighetema av elt framtida eko­nomiskt utnyttjande av fyndigheterna. Jag delar utredningens uppfatt­ning och det skulle vara orealistiskt alt nu som vUlkor för utmålslägg­ning uppställa krav på att fyndigheten under alla förhållanden skall vara brytvärd. Ett sådant krav skulle förhindra flertalet ulmålsläggningar av del slag som nu förekommer och göra del svårt för gruvindustrin att be­driva elt rationeUt och på längre sikt planerat undersöknings- och ut-' vecklingsarbete. Nuvarande praxis i detta hänseende innebär visserligen alt en och annan fyndighet utan framtidsvärde kan bli utmålslagd. Ska­dan härav från samhällets synpunkt torde emellertid vara obetydlig. Med de nya reglema om utmals giltighetstid kan man räkna med att ett sådant utmål kommer att upphöra senast vid den första gillighelstidens utgång. Med hänsyn tiU vad jag nu anfört har sålunda någon skärpning inte genomförts när det gäller fyndighetens brytvärdhet.

Beträffande undersökningsarbetets art och omfattning ger gruvlagen ingen annan vägledning än som följer av syftet alt arbetet skall ge de upplysningar som behövs för att avgöra om vUlkoren i 2 § gruvlagen är uppfyllda och för att faststäUa fyndighetens sannolika sträckning i och för bestämning av utmålets gränser enhgt 30 §. Enligl berg­mästarnas nuvarande praxis blir i regel förekomsten av en fyndighet saml dess utsträckning i dagen och därmed utmålets ena dimension nöj­aktigt påvisade genom geofysiska mätningar i förening med enstaka skärpningar och granda borrningar. I avsaknad av enhetliga normer förekommer dock stundom att utmål beviljas på ganska svag bevisning. Fyndighetens sido- och fältslupning saml djupgående är i motsats till dess sträckning i dagen mera sällan fastställda med större säkerhet vid utmålsläggningen. Om de geologiska förhållandena och geofysiska mät­ningar inte motsäger gjorda antaganden om stupning och djupgående, torde bergmästama på sökandens begäran lägga utmål med den nuva­rande maximiarealen 16 hektar.

Som jag anfört i den aUmänna motiveringen bör anspråken på under­sökningsarbete i samband med utmålsläggning alltjämt begränsas till vad som kan anses nödvändigt för bedömningen av fyndighetens bryt­värdhet och sträckning. En skärpning av kraven därutöver skulle inne­bära att dyrbara investeringar ofta skulle komma att företas alltför ti­digt från ekonomisk synpunkt med hänsyn till lidpunkten för brytning. Däremot synes det önskvärt att man genom fastställande av vissa rikt­hnjer söker åstadkomma en mera fast och enhetlig praxis vid tillämp­ning av nyssnämnda grandsals. Härvid måste särskilt uppmärksammas konsekvensema av de nya reglerna om utmals storlek. Nuvarande praxis

 

Prop. 1974: 32                                                       I73

att utiägga utmål med maximiareal utan all denna är motiverad av fyn­dighetens konstaterade slupning och djupgående kan givelvis inle bli re­gel när någon viss maximiareal inle föreskrivs utan utmålets storlek av­ses bli beroende på fyndighetens sträckning, gruvdriftens behov och öv­riga omständigheter. Det måste då i allmänhet krävas starkare bevisning beträffande fyndighetens slupning och djupgående. Vanligen kommer detta att innebära dyrbara och tidsödande djupborrningar. I vissa fall bör dock en fullt betryggande bevisning kunna åstadkommas genom borrning i kombination med geofysiska mätningar. Vid fastställandet av utmålets gränser bör en måttiig marginal med hänsyn till fyndighetens donlägiga fortsättning på djupet vara tUlålen.

Med hänsyn till mineralfyndighelernas myckel varierande geologi torde del som jag framhåUit i den allmänna motivermgen inte vara lämphgt eller möjligt att i lagtexten närmare precisera de krav på borr­ning som sålunda bör upprätthållas. Den avsedda skärpningen i berg­mästamas praxis kommer i viss utsträckning till ullryck däri alt utmålet enligt 1 § skall ha den storlek och utformning som med hänsyn till bl. a. fyndighetens sträckning är lämplig. I övrigt bör den åsyftade skärp­ningen och enhetligheten i tiUämpningen väsentligen åstadkommas ge­nom all statens industriverk i samråd med bergsstaten meddelar när­mare föreskrifter om i vUka hänseenden bevisning bör förebringas och fortlöpande följer tiUämpningen av föreskriftema. Kungl. Maj:l kan med stöd av 13 kap. 6 § bemyndiga industriverket alt meddela sådana föreskrifter.

Till underlättande av bergmästarens prövning bör vidare Kungl. Maj:t meddela bestämmelser om vilken utredning som skall åtfölja an­sökan om utmål. Sålunda bör vid utmålsansökningen fogas kopior av geologiska och geofysiska kartor över området, i den mån sökanden upprättat sådana. När så behövs för bedömningen av ingivet material, bör bergmästaren kunna påkalla biträde av geolog eller geofysiker enligl 23 §. Som en ytterligare garanti för en omsorgsfull prövning av förat­sättningama för utmålsläggning bör bergmästaren som utredningen föreslagit åläggas alt i beslut om utmålsläggning lämna en sammanfatt­ning av föreliggande undersökningsresultat och ange gmndema för sin bedömning av dessa. Bestämmelse härom kan utfärdas i administrativ ordning.

Om anvisningar och bestämmelser utfärdas i enlighet med vad jag här anfört och tillämpningen av dessa följs av industriverket, torde bergmäs­tarna få del stöd som behövs för att skapa en fast och enhetlig praxis i fråga om beviskraven vid utmålsläggning.

Uttedningen föratsätter all de skisserade riktlinjema kommer att in­nebära en skärpning i förhållande till nuvarande praxis utan att under­sökningsarbetet för den skull blir så kostsamt och tidsödande att den le­gitima prospekteringsverksamheten hämmas. Jag delar denna uppfäll-

 

Prop, 1974: 32                                                        174

ning och vUl i detta sammanhang särskUt betona att dessa riktiinjer i förening med de nya bestämmelserna om ulmåls storlek innebär en för­bättring av möjlighetema all till rimlig kostnad skydda en större malms fortsättning på djupet, eftersom uppborrning av malmen inle torde bli nödvändig i samma utsträckning som enligt nu gällande bestämmelser, vilka många gånger medför att fyndigheten måste täckas med ett flertal mindre utmål.

28 §

Paragrafen, som har motsvarighet i 32 §, 33 § andra punkten och 34 § tredje stycket gäUande lag, upptar bestämmelser om identifiering av ut­mål och anvisad mark. 1 utredningens förslag finns motsvarande be­stämmelser i 4 kap. 22 §, 23 § andra stycket och 24 § andra stycket.

Gällande bestämmelser. F. n. gäller alt utmålet skall utstakas vid för­rättningen och förses med ordentliga rosen eller skUjemärken. Särskild karta skall upprättas över ulmålet och bifogas förrätlningsprolokoUet, som också bör innehålla fullständig beskrivning över utmålet med dess belägenhet och sträckning. Om det finns flera fastighetsägare inom ut­målet, skall de olika fastighetsägarnas områden utmärkas på kartan och beskrivas i protokollet. Den mark som tas i anspråk för arbetet ovan jord inom utmålet skall särskilt utstakas samt inläggas på ulmålskartan och anmärkas i protokollet. Mark som anvisas utanför utmålet skall ut­stakas, utmärkas på karta och beskrivas i protokollet.

Utredningen. Det nuvarande kravet på slakning och rösning av ut-målsgränser har enligt utredningen särskilt i fråga om utmål som lagts i starkt kuperad terräng eller i svårtillgängliga områden vållat betydande kostnader för ulmålsinnehavarna och tidsödande konlrollmätningar un­der utmålsförrättningen. Vid utmålsläggning på vattenområde kan slak­ning och rösning över huvud inte ske. Betydelsen av alt utmålens gränser markeras synligt på marken är dessutom begränsad bl. a. med hänsyn till all utmålsläggningen som sådan inle medför någon inskränk­ning i markägarens rätt alt förfoga över markytan. Därtill kommer att det är väl sörjt för att markägama får undertältelse om utmålsförrätt­ningen, vid vilken utmålets läge anges. Om säkra uppgifter angående gränsema finns tUlgängliga på bergmäslarämbelena finns det enligl ut­redningen varken från myndigheternas synpunkt eller med hänsyn till gruvföretag, fastighetsägare eller andra berörda parter anledning att upprätthåUa krav på att ulmålsgränsema skall stakas och rosas. Utred­ningen föreslår därför alt nuvarande bestämmelser härom ersätts med föreskrift alt utmålets hörnpunkler skall anges med koordinater i rikets allmänna koordinalnät eller i ett lokall koordinatsystem, hänförligt till två noggrant beskrivna fixpunkler. Dessa skall vara förankrade i mar­ken på elt betryggande sätt.

 

Prop. 1974:32                                                        175

Beträffande mark som tas i anspråk inom eller utom utmål finner ut­redningen däremot inte anledning alt efterge nu gällande krav på ul­stakning.

I övrigt innebär utredningens förslag all karta skall upprättas över ut­målet. På denna skall också läggas in den mark som anvisas inom utmå­let. Mark som anvisas utanför utmålet skaU märkas ul på karta i lämplig skala.

Remissyttrandena. Under remissbehandlingen har flera remissinstan­ser yttrat sig över utredningens förslag all ta bort kravet på all ulmåls­gränsema stakas och rosas. Kommerskollegium och samtliga bergmäs­tare vill i princip upprätthålla kravet att utmals gränser skall utmärkas på marken. Avsteg från detta krav kan dock enligl kollegiet motiveras av särskilda förhållanden, t. ex. alt ulmålet ligger i vattenområde eller i oländig terräng. Svenska gruvföreningens gruvmätarkommitté finner att del med hänsyn till berörda sakägares intresse måste anses rimligt och skäligt alt ulmålet markeras i terrängen genom att samtliga hörnpunkter sätts ul. Svenska teknologförenlngen hävdar all de markeringar i natu­ren som skelt genom rösläggningen inneburit stora praktiska fördelar. Inle minst för de enskilda markägama kommer del att uppfattas som en rättssäkerhetsfråga alt det finns markeringar i terrängen. Föreningen vill därför förorda alt utmål även i fortsättningen skall rösläggas. Lantmä­teristyrelsen anser alt det bör ankomma på bergmästaren att bestämma i vilken omfattning gränsema för utmål skall markeras i terrängen. Överlantmätaren i Norrbottens län anför att det för den officiella redo­visningen torde vara tillfyllest alt koordinater för utmålets hörnpunkler anges. Svårigheter inställer sig emellertid för markägare och andra rätts­ägare alt kunna lokalisera ulmålet om ulstakning och markering inle ulförts på marken. Eftersom karta skall upprättas och inmätning göras av undersökningspunkter t. ex. borrhål, torde i de flesta fall en ulstakning och markering av utmålets begränsning inle medföra betydande merkost­nader. Markägare bör därför på begäran kunna få området utstakat.

Departementschefen. I del nya fastighetsregister som är under upp­byggnad enligt beslut av 1968 års riksdag skall las in olika informatio­ner om fastigheter. Även utmål kan komma all redovisas i registret. För all detta lättare skall kunna ske bör som utredningen föreslår utmals gränser faststäUas med utgångspunkt i elt koordinatsystem. Före­skrift om detta bör meddelas i administrativ ordning.

Som framhållits under remissbehandlingen är det av betydelse för berörda rättsägare all ett utmål lätt kan återfinnas i naturen. Delta kan också vara av värde för utmålsinnehavaren som ofta torde ha anledning att göra kompletterande geologiska och geofysiska arbeten på utmålen.

 

Prop. 1974: 32                                                        176

varvid del är nödvändigt att vela var gränsema går. Enligl vad som kommit fram under remissbehandlingen torde markering av utmals gränser i allmänhet kunna ske ulan betydande merkostnader eller besvär. Som huvudregel bör därför gälla att utmals gränser skall ut­märkas på marken. Avsteg från denna regel bör dock kunna göras i sådana fall då gränsmarkering antingen är myckel svår alt ulföra eller framstår som obehövlig. Det bör ankomma på bergmästaren alt be­stämma i vad mån utmärkande av ulmåls gränser på marken kan und­varas.

Utredningen föreslår i överensstämmelse med gällande rätt alt karta skall upprättas över utmålet samt att mark som anvisas enligt 2 § skall utstakas och utmärkas på karta. Även jag anser att dessa regler bör upp­rätthållas. Emellertid kan det i vissa fall, t. ex. då utmål eller anvisat område är identiskt med en beslående fastighet, framstå som obehövligt att upprätta karta över området resp. att utstaka delta. I sådana fall bör undanlag kunna göras.

I det alldeles övervägande antalet fall då karta över utmålet upprättas bör denna liksom f. n. redovisa även den mark som anvisats inom utmå­let. I annat fall får denna mark utmärkas på särskild karta.

I den nya lagen har inle lagils upp någon bestämmelse som anvisar vilka principer som bör gälla för kartas noggrannhet. Noggrannhetskra­vet bör bestämmas efter en avvägning mellan rättssäkerhetsintresset och intresset alt hålla kostnadema nere. De ytterligare föreskrifter som kan behövas bör meddelas i administrativ ordning.

Denna paragraf innehåUer inle någon motsvarighet till den be­stämmelse som f. n. finns i 32 § gravlagen om redovisning av olika markägares områden inom utmålet. Bestämmelser härom kan meddelas i administrativ ordning.

Den beskrivning som enligl paragrafen skall upprättas över ut­målet bör liksom f. n. inlagas i det protokoll som bergmästaren enligt 24 § skall föra. Vid detta protokoll bör även fogas de kartor som upp­rättas. Föreskrift härom synes inte vara nödvändig.

29 §

Paragrafen motsvarar 35 § första punkten i gällande lag.

Enligt gravlagen kan bergmästarens bestämmande av försvarsavgift överklagas. Anledning att ändra på denna ordning synes inle föreUgga. Med hänsyn härtill bör en regel om fastställande av försvarsavgift alltjämt ha sin plats i lagen. Några bestämmelser om undertältelse till fastighetsägare behövs inte, eftersom försvarsavgiften enligt vad jag förordar i del följande helt skall lUlfalla staten.

 

177

Ersättning m. m.

30 och 31 §§

I dessa paragrafer, som ersätter 36 och 37 §§ gäUande lag, anges grun­derna för bestämmande av ersättning till markägare och andra rätts­ägare.

Gällande bestämmelser. Nuvarande ersättningsbestämmelser har utar­betats efter mönster av motsvarande bestämmelser i expropriationslagen och vattenlagen. En väsentlig skillnad i förhållande liU ExL är att ersättning enligl gruvlagen utgår med belopp motsvarande full gottgö­relse och hälften däratöver.

Enligt 36 § gruvlagen skall gravinnehavaren lösa mark mom utmålet som han tar i anspråk för arbetet ovan jord. Mark som anvisas utanför ulmålet skall lösas om marken helt tas i anspråk för ändamålet eller li­der synnerligt men av upplåtelsen. Skall en del av en fastighet avslås och lider genom avståendet eUer markens begagnande för gravdriflen en återstående del av fastigheten syrmerhgt men, skall också denna del lö­sas av gruvinnehavaren om ägaren begär det. I de faU då lösen inte skall betalas, skall ersättning utgå till fastighetsägaren för skada eller intrång. Medför utmålsläggningen all nyttjanderätt eUer annan särskild rätt tiU fastigheten går förlorad eller lider intrång, skall ersättning där­för givas. Även annan skada eUer förlust som orsakas av utmålslägg­ningen skaU ersättas.

I 37 § gällande lag ges föreskrifter om hur ersättning skall bestämmas. Lösen skall motsvara markens fulla värde och hälften däratöver. Annan ersättning beräknas tiU belopp motsvarande full gottgörelse och hälften däratöver för förlusten, skadan eUer intrånget. Dessa ersättningsregler, som infördes genom 1938 års gruvlag, sammanhänger med att jordägar­andelen genom denna lag ersattes med en kronoandel. Den förhöjda er­sättningen utgår dock inte bara till fastighetsägaren utan även till annan sakägare. Uttrycket "markens fulla värde" motsvarar formuleringen "fastighetens fulla värde" i 7 § expropriationslagen i dess lydelse före lagändring år 1949. Efter lagändringen föreskrevs i 7 § av 1917 års expropriationslag att för fastighet som exproprieras skall erläggas löse-skilling motsvarande "fastighetens värde med hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens avkastning".

Lösen och annan ersättning skall enligt 37 § gällande lag bestämmas i pengar att utgå på en gång, särskilt för varje sakägare. Lösen för mark, ersättning för skada eller intrång på fastighet samt annan ersätt­ning till fastighetsägaren skall också bestämmas var för sig.

Utredningen. De ersättningsregler som uttedningen föreslår över­ensstämmer i allt väsentligt med gällande rätt.

12   Riksdagen 1974.1 saml. Nr 32

 

178

Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen och överlantmätaren i Norr­bottens län anser att gruvlagens ersättningsregler bör samordnas med motsvarande regler i expropriationslagen. Svea hovrätt anför att 50 % förhöjning inte bör utgå på ersättningen.

Departementschefen. Nuvarande ersättningsregler har utformats efter mönster i bl. a. 1917 års expropriationslag. I praxis synes ersättning ha beslämts i nära anslutning tUl de grunder som gällt för expropriationser-sätlning före de lagändringar som skedde i expropriationslagen år 1971. En väsentiig skiUnad är dock all ersättning utgår med 50 % förhöjt belopp. Denna regel har tillkommit i syfte att kompensera fastighetsäga­ren för förlusten av jordägarandelen. Någon anledning att bevara denna särregel, som för övrigt äger tillämpning också på ersättning tiU annan sakägare än fastighetsägaren, finns inle. Som jag anfört i avsnittet 14.7 i den allmänna motiveringen kan jag för min del inle finna annat än att ersättning för upplåtelse av gruvrätt, som utgör en form av expropriation, även i övrigt bör bestämmas enligl de grunder som gäller vid expropriation. Reglerna för expropriation har reformerats i olika etapper och fr. o. m. den 1 januari 1973 gäller en ny ExL. Gruvlagens bestämmelser om ersättning i samband med all mark las i anspråk för gravdrift m. m. bör sålunda anpassas till ersättningsreglerna i denna lag.

Jag viU i detta sammanhang också ta upp en terminologisk fråga, nämligen ullrycket "lösa mark". Utrymme inom utmålet som sökanden tar i anspråk för arbete ovan jord skall sålunda enligl 36 § gruvlagen lö­sas av honom. Även mark som anvisas honom utanför utmålet skall un­der vissa förutsättningar lösas. Att mark löses innebär emellertid inte att gruvinnehavaren blir ägare till marken utan han får ett speciellt slag av begränsad sakralt till den. Varken utmålet som sådant eller mark som löses påverkar fastighetsbildningen. Om gruvrälten förverkas återgår marken ulan lösen till fastighetsägaren. Då uttrycket "lösa mark" är oegentligt och kan missförstås har del inle använts i den nya gravlagen.

I enlighet med vad jag nu anfört har i 30 § första stycket föreskrivits att fastighetens ägare och innehavare av särskild rätt till fasligheten har rätt till ersättning för den skada som de lider genom all mark upp­låts enligl 2 §. Uppkommer i övrigt skada på grund av utmålsläggningen, skall också sådan skada ersättas. I fråga om ersättning skall enligl pa­ragrafens andra stycke bestämmelsema i 4 kap. ExL äga motsvarande tillämpning. Upplåtelse av mark inom eller utom utmålet är liksom annan rättighetsupplåtelse att betrakta som delexproprialion. Enhgt 4 kap. 1 § ExL skall vid delexproprialion betalas intrångsersättning med belopp som motsvarar den minskning av faslighetens marknadsvärde som uppkommer genom expropriationen. Lider en fastighet på grund av att mark anvisats inom eUer utom utmålet synnerligt men, skall del enligl tredje stycket i denna paragraf vid tiUämpningen av ExL:s ersätt-

 

179

ningsregler anses som om fastigheten i sin helhet blivit exproprierad. I sådant fall skall enligt 4 kap. 1 § ExL betalas löseskilling med belopp motsvarande fastighetens marknadsvärde.

Ersättningsreglerna i 4 kap. ExL innebär i övrigt bl. a. följande. Har den exproprierande åtagit sig att vidta åtgärd för att minska skada, skaU hänsyn tas tUl det vid bestämmandet av ersättning, om åtagandel är så­dant alt det skäligen bör godtas av den ersättningsberättigade (1 § andra stycket). Har det företag för vars genomförande fastighet exproprieras medfört inverkan av någon betydelse på fastighetens marknadsvärde, skaU löseskUling bestämmas på grandval av del marknadsvärde fastighe­ten skulle ha haft om sådan inverkan inte förekommit. Detta gäller dock endast i den mån det fhines skäligt med hänsyn till förhållandena i orten eUer till den allmänna förekomsten av likartad inverkan under jämför­liga förhåUanden. Avser expropriationen del av fastighet, skall vad här sagts om beräkning av marknadsvärde tillämpas i fråga om värdet före expropriationen (2 §). Vid bestämmande av löseskilling skall sådan ök­ning av fastighetens marknadsvärde av någon betydelse som ägt rum un­der liden från dagen tio år före ansökningen om expropriation — dock högst femton år före talans väckande vid domstol och enligt en särskUd övergångsbestämmelse inte i något fall tidigare än från den 1 juli 1971 — räknas ägaren tillgodo endast i den mån del blir utrett, all den beror på annat än förväntningar om ändringar i markens tillåtna användnings­sätt. Vid delexproprialion skaU vad här sagts om beräkning av mark­nadsvärde tillämpas i fråga om värdet före expropriationen (3 §). Den­na s. k. presumtionsregel skall vid bestämmande av ersättning på grund av att mark upplåts inom eller utom utmål tiUämpas på värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det ansökningen om utmål gjordes. Uttrycklig föreskrift härom har lagils in i andra stycket andra punkten av 30 § i den nya gruvlagen. Enligl en särskUd över­gångsbestämmelse skall dock presumtionsregeln icke gälla ifråga om värdeökning som ägt rum före utgången av juni 1971. I 4 kap. ExL ges också en bestämmelse för del fall all åtgärd vidtagits i uppenbar avsikt att höja den ersättning som den exproprierande har att erlägga. I sådant fall skall, om skäl föreligger lUl det, ersättningen bestämmas så som om åtgärden inte vidtagits. Exproprieras särskUd rätt till fastighet och har åtgärder vidtagits av fastighetens ägare, skall nyssnämnda regel tillämpas så att den exproprierande erhåller gottgörelse genom minsk­ning av den ersättning som tillkommer ägaren (5 §).

Vid bestämmande av ersättning för markupplåtelse i samband med utmålsläggningen skall enligl 31 § i den nya gruvlagen dessutom vissa bestämmelser i 5 kap. ExL äga motsvarande tUlämpning, nämligen 23 och 24 §§ saml 27 § första stycket första punkten. Dessa bestämmelser inne­håUer i huvudsak följande. Enligt 23 § första stycket skall ersättning be­stämmas särskUt för varje sakägare. LöseskUling, inttångsersätlning och

 

180

annan ersättning skall bestämmas var för sig. Enligt paragrafens andra stycke kan dock under vissa förutsättningar bestämmas gemensam er­sättning i det fall expropriationen avser samtliga delägares andel i sam-fälhghet eUer del av denna. I 24 § föreskrivs att domstolen, när fastighet exproprieras, skall uppskatta såväl fastighetens värde som värdet av sär­skUd rätt som inte lämnas orabbad. Om särskUd rätt medför minskning av värdet på fastighet som skall exproprieras, skall uppskattningen av fastighetens värde ske med hänsyn tiU den värdeminskning för faslighe­ten som rättigheten iimebär. Skall ersättning utgå till innehavare av så­dan särsldld rätt och svarar fastigheten för bevUjad eller sökt inteckning med bättre rätt, skall domstolen uppskatta även del värde fastigheten har utan den särskilda rättigheten. Enligt 27 § första stycket första punkten skall ersättning bestämmas i pengar alt betalas på en gång.

32 §

Paragrafen motsvarar 38 § första punkten i gällande lag.

Att beslut om ersättning skall fattas av bergmästaren och gode män­nen gemensamt följer av 15 och 21 §§. Fastställs ersättning i enlighet med överenskommelse mellan parterna, avses som nämnts vid 15 § att medverkan av gode män inte skall vara obligatorisk.

33 §

Paragrafen, som motsvarar 39 § gällande lag, har utformats efter förebUd av 1 kap. 7 § ExL.

Förrättningskostnader m. m.

34 §

Paragrafen, som har motsvarighet i 21 § 4 mom. och 26 § tredje styc­ket gällande lag, upptar bestämmelser om förrältningskoslnader. Para­grafen motsvarar 4 kap. 30 § i utredningens förslag.

Gällande bestämmelser. Enhgt nuvarande ordning är sökanden skyl­dig att ersätta kostnaden för förrättningsmännens inställelse vid utmåls­förrättning. Sökanden skall också betala kostnaderna för anlitande av sakkunnig. Ersättning tUl sakkunnig utgår enligl särskilda föreskrifter el­ler enligt vad länsstyrelsen bestämmer. Gode män äger enligt kungörel­sen (1960: 80) angående ersättning liU gode män vid utmålsförrätt­ningar åtnjuta ersättning efter samma grander som god man vid lantmä-teriförrättning.

Utredningen. Enligt uttedningens mening kan skäl anföras för alt kostnadema för förrätlningsmannens inställelse helt skall betalas av statsmedel. Genomförs en sådan ordning, torde del dock bli ofrånkom-

 

181

ligt att kompensera statsverket för dessa kostnader genom införande av en särskild taxa, enligt vUken avgifter skall erläggas för förrättningar enligl gruvlagen. Kostnaderna för förrätlningsmannens instäUelse va­rierar nämligen starkt. Medan exempelvis en utmålsförrättning i Falun kan hållas praktiskt taget utan att några resekostnader uppkommer för förrätlningsmannen, förekommer det i fjälltrakterna inle sällan alt för-rällningsslällel är beläget på en plats till vilken transport med helikopter måste användas. I sådana och liknande fall är del nuvarande systemet enligt utredningens uppfattning ulan tvivel ägnal all underlätta an­ordnandet av gemensamma transporter och därmed att nedbringa de lo-tala kostnaderna för förrättningen. Uttedningen finner del svårt all kon­straera enhethga taxor som inle leder lUl obilliga resultat. Utredningen har med hänsyn till det anförda inte ansett sig böra föreslå någon änd­ring av nuvarande ordning i ifrågavarande hänseende.

Remissyttrandena. En bergmästare påpekar bl. a. alt föreskrift saknas om att sökanden skall betala kostnaderna för upprättande av den till förrältningsprolokollet hörande kartan. I praxis har dock sökanden ålagts skyldighet alt betala denna kostnad. Bergmästaren föreslår all lagtexten ändras så, all därav framgår all sökanden skall betala samtiiga förrältningskoslnader.

Departementschefen. Även jag anser all sökanden skall bidra till kost­naderna för förrättningen. Det kan emellertid sällas i fråga om detta bör ske på det sättet alt sökandens bidrag bestäms efter en kostnadsberäk­ning i varje särskUt fall. Man kan också länka sig alt staten primärt sva­rar för förrättnings- liksom andra administrativa kostnader och alt sta­ten bereder sig täckning för dessa kostnader genom ansöknings-, under­söknings- och försvarsavgiflema. En annan länkbar utväg är all låta sö­kanden betala förrätlningskostnad enligl en särskild taxa.

Bortsett från gruvlagen torde f. n. allmänt sett gälla all kostnaderna för de förvallande myndighelemas liksom domstolarnas verksamhet i princip läcks av statsverket. I viss utsträckning övervältras dock kostna­derna på de enskilda genom expeditionsavgifter och andra avgifter. Från nämnda huvudprincip finns dock flera undantag. Jag kan nämna att kostnaderna för gode männen enligt FBL betalas av del all­männa. För förrättning enligl denna lag utgår dock ersättning till statsverket enligl lantmäteritaxan (1970: 1101). Taxeavgiflen inräknas i förrättningskoslnaderna. Till dessa hänförs även bl. a. ersättning till sakkunnig. Förrättningskoslnaderna fördelas meUan sakägarna enligl särskUda regler. Enligl miljöskyddslagen åligger del den som utövar eller ämnar utöva mUjöfarlig verksamhet att betala kostnad för kungörelse och för sakkunnigutredning. I vallenlagsuttedningens förslag (SOU 1972:14) till revision av vattenlagen Del 2 Ersättningar, avgifter

 

182

m. m. föreslås att den s. k. domstolsavgiften slopas. I motiveringen an­förs bl. a. all parterna i valtenmål på samma sätt som rättssökande i andra mål har att bidra till statsverkets kostnader genom all betala stämpel och lösen.

I detta sammanhang bör även beaktas att kommerskollegium i skri­velse tUl mig den 29 maj 1972 mot bakgrand av alt utredningen inte föreslagit någon ändring beträffande sökandens skyldighet all betala för­rättningskoslnaderna aktualiserat frågan om ett taxesystem. I skrivelsen anför kollegiet alt sökanden f. n. inte är skyldig att ersätta de kostnader som uppkommer för tUldelande eller förändring av utmål. Enligl kolle­giets mening bör sökanden betala även kostnadema för det arbete som utförs av bergsslalsljänslemännen vid dessa förrättningar och detta bör ske enligt en särskild taxa. Kollegiet föreslår därför att frågan om utar­betande av en sådan taxa tas upp till övervägande.

Med hänsyn till vad jag nu anfört bör frågan om på vilkel sätt kost­naderna vid utmålsförrättning lämpligen bör täckas ytterligare övervä­gas. F. n. är jag därför inte beredd alt föreslå annan ändring i den nu­varande ordningen än den all kostnaderna för kungörande av förrätt­ningen skall betalas av del allmänna.

35 §

Paragrafen, som motsvarar 4 kap. 31 § i utredningens förslag, inne­håller bestämmelser om rätt för sakägare till ersättning för kostnader i anledning av utmålsförrättning. Bestämmelserna i 21 § 4 mom. och 26 § sista stycket gruvlagen innefattar inte ersättning för sakägares in­ställelser och biträdeskostnader. Även i övrigt saknar g'ällande lag motsvarighet till denna paragraf. Jfr regeringsrättens årsbok 1941 not H 50.

Utredningen anför bl. a. följande

Enligt gravlagen kan innehavare av gruvrätt tvångsvis mot ersättning ta i anspråk mark ovan jord som erfordras för undersökning och bear­betning. Alt jordägaren och andra sakägare hittUls inle haft räll all få ersättning för kostnader för bevakande av sin rätt vid utmålsförrättning torde ha samband bl. a. med alt jordägaren tidigare haft möjlighet all själv la del i gravförelaget. Även den omständigheten all skadorna i all­mänhet varit obetydliga torde ha spelat in. Alltjämt har jordägaren ge­nom rätten till avgäld och del av försvarsavgiften visst intresse i saken. Vidare bör nämnas att lösen och ersättning i princip utgår med 50 % förhöjning. Slutiigen har ulmålsförtättningen delvis karaktären av ett förvaltningsärende. Bettäffande dylika ärenden är parts räll lUl kost­nadsersättning som förat framgått starkt begränsad.

De speciella förmåner som enligt gravlagsliflningen tillförsäkrats jordägaren kan enligt utredningens mening numera knappast anses så betydande att denne på grand därav ej bör äga rätt till gottgörelse för kostnader i samband med utmålsförrättning. Innehavare av nyttjande­rätt eller annan särskild rätt till marken, t. ex. samerna, åtnjuter ej jord-

 

183

ägaravgäld. Räll till 50-procentig förhöjning av skadeersättning förelig­ger även enligt vallenlagen utan att detta påverkar rätten till kostnads­ersättning. Även om uppkommande markinlrång i allmänhet är obetyd­ligt kan dock i en del fall ganska omfattande anspråk aktualiseras. Prövningen av ersättningsfrågor synes principiellt ha samma judiciella karaktär som motsvarande avgöranden enligl annan expropriativ lag­stiftning. Utredningen anser övervägande skäl tala för att en sakägare i princip bör vara berättigad till gottgörelse för kostnad som han fåll vidkännas för att tillvarataga sin räll vid förrättningen. Frågan har emellertid flera aspekter.

Markägare och andra rättsägare beträffande mark som berörs av ul­målsansökan har i allmänhet mycket små möjligheter att påverka själva utmålsläggningen. Även om ianspråktagande av mark inom eller utom ulmålet inle begärs, har han givelvis giltig anledning all personligen el­ler genom ombud på platsen inställa sig vid förrättningen, men i allmän­het är del då opåkallal alt anlita tekniskt eller juridiskt biträde. Begär sökanden att få ta i anspråk mark ovan jord, kan del naturligtvis i en del fall bli fråga om besvärliga värderingsspörsmål. Stundom kan markäga­ren ha anledning motsätta sig alt viss mark inom eller utom utmålet lö­ses. Del kan emellertid antagas att marklösenfrågorna i del stora flerta­let fall alltjämt kommer att vara av enkel beskaffenhet.

Enligt utredningens mening finns viss risk för att en generell rätt till kostnadsersättning vid förrättning i en del fall skulle föranleda med hän­syn till omständigheterna obefogade eller onödigt vidlyftiga utredningar m. m. De skäl som ovan antagils ligga bakom den nuvarande ordningen i fråga om sakägares kostnader vid utmålsförrättning har inte helt förlo­rat sin betydelse. Vid övervägande av del anförda har utredningen före­slagit att sökanden skall vara skyldig alt gottgöra annan sakägare kost­nader som denne fåll vidkännas för bevakande av sin rätt vid förrätt­ningen med den modifikationen att förrättningsmännen skall kunna för­ordna annorlunda om det finnes skäligt med hänsyn till omständighe­terna. Sistnämnda förbehåll har utformats i analogi med liknande be­stämmelser i väglagen, lagen om enskilda vägar och naturvårdslagen.

Remissyttrandena. Svea hovrätt och hovrätten för Övre Norrland till­styrker utredningens förslag om rätt för sakägare till kostnadsersättning. Sveriges advokatsamfund förordar all ersättningsregeln ges en formule­ring motsvarande den som finns i expropriationslagen. Bergmästarna i södra, västra och östra distrikten finner den av utredningen föreslagna regeln skälig men anser att den ställer förrättningsmännen inför svår­lösta avgöranden. Samernas riksförbund anför alt samma regler som i vallenmål eller expropriationsmål bör gälla. Svenska gruvföreningen godtar förslaget men anser att ersättning för biträdeskostnad i regel bör förekomma endast i samband med marklösen.

Departementschefen. Utredningens förslag innebär all sakägare i mot­sats till vad som f. n. gäller skall få ersättning för de kostnader han fått vidkännas för att bevaka sin rätt vid utmålsförrättningen. De remissin­stanser som yttrat sig över förslaget i denna del har godtagit eller i var-

 

184

je fall inte riktat någon erinran mot principen om sakägares rätt till kostnadsersättning. Även enligt min mening talar övervägande skäl för alt sakägare bör ha rätt tUl gottgörelse för de kostnader som han måst nedlägga för att bevaka sin rätt vid utmålsförrättningen. Gruvlagens reg­ler om förvärv av utmål m. m. innefattar elt expropriationsliknande för­farande varigenom gravrältsinnehavaren tvångsvis mot ersättning får ta annans mark i anspråk. Vad gäller frågan om ersättning för markin­trång skiljer sig förfarandet vid utmålsläggning från förvaltningsärenden i allmänhet därigenom att det föreligger en tvist mellan två enskilda par­ter. Prövningen av ersättningsfrågor torde som utredningen framhåller ha samma judiciella karaktär som motsvarande avgöranden enligl ExL eller annan expropriativ lagstiftning. Enligl bestämmelserna i ExL skall den exproprierande i princip svara för samtliga kostnader inle bara i målet vid fastighetsdomstolen utan även i ärendet om tiUstånd till ex­propriation. Anledningen till alt sakägare vid utmålsförrättning hittills inte tillerkänts rätt till kostnadsersättning torde, som Svea hovrätt påpe­kat, i viss utsträckning ha hängt samman med den speciella förmånsställ­ning som markägaren intagit i ohka avseenden. Frågan om en översyn av gällande bestämmelser har vidare ansetts böra anslå i avvaktan på re­sultatet av gruvrällsutredningens arbete. I motioner (1963 I: 378 och II: 452) vid 1963 års riksdag yrkades sålunda att riksdagen måtte hem­ställa hos Kungl. Maj:t om en översyn av gällande regler om rättegångs­kostnader och deras fördelning vid ingrepp enligl gruvlagen. Kritik rik-lades i motionerna bl. a. mol alt vid utmålsförrättning enligt gruvlagen ersättning inte utgår till sakägare för erforderlig juridisk och teknisk ut­redning. I utlåtande över motionerna hemställde tredje lagutskottet (1963: 36) under hänvisning tUl alt frågan omfattades av gruvrällsutred­ningens uppdrag att motionerna inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet härmed.

Sedan gruvrättsutredningen avslutat sitt arbete torde hinder i form av pågående utredningsarbete inte längre föreligga mot alt reformera gruv­lagens ersättningsbestämmelser. Jag vill i detta sammanhang peka på att utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden i sitt belänkande (SOU 1971: 76 s. 75) Offentligt biträde och kostnadsersättning i förvaltnings­ärenden uttryckligen undantagit gravlagen från sitt arbete under hänvis­ning till gruvrällsutredningens förslag. De speciella förmåner som enligt gruvlagen tillförsäkrats fastighetsägaren kan numera knappast anses så betydande att denne på grund därav inle bör kunna få rätt till koslnads-gottgörelse i samband med utmålsförrättning. Den nya gruvlagen kom­mer dessutom alt innebära alt fastighetsägarens ställning i ersättnings­hänseende anpassas tiU vad som gäller för den mot vUken expropria-tionsanspråk riktas.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört finner jag sålunda all fastighets­ägare och andra sakägare vid förrättning för erhållande av utmål m. m.

 

Prop. 1974: 32                                                       I85

bör kunna få ersättning för kostnad som de fåll vidkännas för att be­vaka sin räll. Föreskrift om detta har upptagils i första stycket av denna paragraf. Ersättningsbestämmelserna har i viss utsträckning utformats efter mönster i motsvarande bestämmelser i ExL. Sökanden skall sålun­da i princip vara skyldig all ersätta annan sakägare kostnader som denne fått vidkännas för att bevaka sin rätt vid förrättningen. Undanlag görs liksom enligl ExL för det fall all annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken (RB). Eftersom dessa bestämmelser formellt endast avser kostnader vid domstol, har i paragrafen gjorts undantag från hu­vudprincipen för det fall all annat följer vid en motsvarande tillämpning av nämnda bestämmelser i RB. Enligt 18 kap. 6 § RB är part alltid skyldig all betala kostnad som han genom vårdslöshet eller försummelse vållat motparten. Detta gäller oberoende av hur kostnaderna i övrigt skall fördelas. Som exempel på vårdslöshet nämns i paragrafen att par­ten uteblir från rätlen eller att han inle iakttar föreläggande som rätlen meddelat eller att han påslår eller invänder någol som han insett eller bort inse saknar fog. Enligt 18 kap. 8 § RB utgår ersättning för rätte­gångskostnad endast om kostnaden skäligen varit påkallad för tillvara­tagande av partens rätt. Det är viktigt att dessa bestämmelser i RB tUl-lämpas utan alltför stor restriklivilel. Härigenom kan tillses att sökan­den inle belastas med kostnaderna för onödig utredning.

Vid bedömningen av fråga om viss kostnad skäligen varit påkallad för tillvaratagande av sakägares räll är del av betydelse huruvida sökanden vid utmålsläggningen skall la i anspråk mark. I allmänhet torde sak­ägare som utredningen framhåUit sakna skäl att anlita tekniskt eller juridiskt biträde i sådana fall då sökanden inte begär alt få la mark i anspråk. Med hänsyn härtill skall såväl i utmålsansökningen som i kun­görelsen om förrättningen anges i vilken utsträckning sökanden ämnar la i anspråk mark.

Staten skall givetvis inte i detta sammanhang betraktas som sakägare enbart på grand av rätten till kronoandel.

I mål enligt 39 § gruvlagen om ersättning för sådan efter utmålsför­rättning uppkommen skada, som inte förutsetts vid förrättningen, till-lämpas nu rättegångsbalkens regler om rättegångskostnad. Motsvarande kommer all gälla vid tiUämpning av tidigare omnämnda bestämmelser i 33 §.

Talan mol beslut vid utmålsförrättning förs f. n. hos kommerskolle­gium om beslutet avser fråga om förulsällningarna för erhållande av ut­mål, utmålets storlek och form eller anvisande av mark. I andra frågor fullföljs lalan vid allmän domstol. Vid fullföljd av lalan utgår f. n. er­sättning för rättegångskostnader endast när lalan förs vid allmän dom­stol, varvid de allmänna reglerna därom i 18 kap. RB gäUer.

Enligt vad jag förordar i del följande skall talan mot beslut vid ut­målsförrättning i fråga som avser ersättning till sakägare föras vid fas-

 

Prop. 1974: 32                                                        186

tighetsdomstol. I övriga frågor skall talan fullföljas hos statens industri­verk.

Vid fullföljd av lalan i de ersättningsfrågor som i fortsätiningen skall överprövas av fastighetsdomstol bör sakägare i fråga om rätten till er­sättning för rättegångskostnader inte vara sämre ställd än sakägare i ex­propriationsmål. Med hänsyn tUl den prövning som föratsatts ha ägt rum vid utmålsförrättningen bör reglerna härvidlag utformas i över­ensstämmelse med ExL:s bestämmelser om kostnadsersättning i högre rätt. Regler härom har givils i 12 kap. 8 §.

Fråga om rätt till kostnadsersättning i sådana ärenden som fullföljs hos industriverket torde få avgöras efter samma grunder som gäller be­träffande förvaltningsärenden i allmänhet.

Återkallas en ulmålsansökan sedan kaUelse till förrättningen utfär­dats, bör del vara möjligt all inställa förrättningen. Om detta sker, bör sakägare som i anledning av kungörelsen gjort utredning t. ex. om mark­skador ha möjlighet att få gottgörelse för sina kostnader av sökanden. I andra stycket av denna paragraf har därför förts in bestämmelse om rätt för sakägare all i sådant fall föra talan om kostnadsersättning vid fastighetsdomstol. Återkallelse av ulmålsansökan har hittiUs före­kommit myckel sällan.

Förrättningens avslutande 36 §

Paragrafen har motsvarighet i 40 § gruvlagen.

Eftersom förrättningen normall förutsätts bli genomförd i ett sam­manhang, synes meddelande av fullföljdshänvisning beträffande de be­slut som meddelas under förrättningen liksom hittills kunna anstå till förrättningens avslutande. Enligt förevarande paragraf knyts fullföljds-hänvisningen liU elt särskilt avslutningsbeslul. Föreskriften härom har delvis utformats efter förebild i 4 kap. 29 § FBL. Att avslulningsbeslutet skall uppläsas för de närvarande följer av 25 § tredje stycket. Har vissa beslut meddelats under en förrättning och uppskjuts denna tiU en senare dag, kommer således fullföljdshänvisning beträffande dessa beslut att meddelas först på den senare dag då avslulningsbeslutet ges. Några ölä­genheter av denna ordning, varigenom bl. a. erhålls en gemensam ut­gångspunkt för klagoliden bettäffande samtliga beslut under förrätt­ningen, torde inle uppkomma i del fåtal fall där anledning att uppskjuta förrättning kan antas komma all föreligga.

Som jag förut anfört är det med hänsyn till gruvomas betydelse vid samhällsplaneringen angelägel alt planeringsmyndigheterna så tidigt som möjligt får underrättelse om förberedelser för gruvdrift. Bergmäs­taren bör därför underrätta vissa sådana myndigheter om utmålslägg­ningen. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:l alt meddela bestäm­melser om detta.

 

Prop. 1974: 32                                                       187

Utbetalning av ersättningsmedel

37 §

Paragrafen överensstämmer i sak med 42 § första stycket första punk­ten gällande lag.

38 §

Första stycket i paragrafen motsvarar 42 § första stycket andra punk­ten gällande lag. De ändringar som skett är väsentligen en följd av de nya ersättningsbestämmelserna i 30 §. Genom utformningen av första stycket markeras att s. k. personlig skadeersättning kan utgå även till innehavare av särskild rätt.

Andra stycket i paragrafen innehåller bestämmelser till skydd för innehavare av sådan fordran som skall föranleda nedsättning. Bestäm­melserna har avfallals efter mönster av 35 § fjärde stycket miljöskydds­lagen.

39 §

Denna paragraf, som i sak överensstämmer med 42 § andra stycket första punkten gällande lag, har utformats delvis efter förebild i 6 kap.

6 § ExL.

40 §

Denna paragraf, vars första stycke i stort sett överensstämmer med 42 § tredje stycket g'äUande lag, har utformats efter mönster i 6 kap. 13 och 14 §§ ExL.

41 §

Paragrafen, som i sak överensstämmer med 42 § sista stycket gällande lag, har formulerats i enlighet med 6 kap. 17 § ExL.

42 §

Denna paragraf, som motsvarar 43 § gällande lag, innehåller bestäm­melser om utbetalning av nedsatta eller uttagna medel. Paragrafen in­nebär att motsvarande bestämmelser i 6 kap. 18 § andra och Iredje styckena  samt  19   §   ExL  skah  tiUämpas.   I  överensstämmelse  med

7 kap. 1 § samma lag föreskrivs vidare att sökanden skall svara för
kostnaderna vid fördelningen av nedsatta medel, i den mån ej annat
följer vid en motsvarande tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 § RB.

Förändring i fråga om utmål

43 §

Bestämmelserna i paragrafen har överförts från 45 § gällande lag med vissa jämkningar och med tillägg av en ny regel som gör del möjligt att

 

Prop, 1974: 32                                                        188

avstå från anvisad mark. Paragrafen motsvarar 4 kap. 36 § i utred­ningens förslag.

Nuvarande bestämmelser om utvidgning och minskning av utmål torde som utredningen anför i stort sett kunna tillämpas också på utmål som läggs ut enligl de nya reglerna. Som förut nämnts skall utvidgning och minskning av utmål kunna ske oberoende av om detta slutligen le­der till alt ulmålet kommer all ligga utanför del inmulningsområde som låg till grund för utmålsläggningen. För all utvidgning skall få ske krävs utredning om alt utvidgningen är befogad med hänsyn tUl fyndighetens sträckning och gruvdriftens behov m. m. på samma sätt som om det gällt att redan vid utmålsläggningen la in området i fråga i utmålet.

Gällande lag innehåUer inte några bestämmelser som gör del möjligt för en gruvinnehavare att avslå från anvisad mark på annat sätt än ge­nom alt sona ulmålet. Enligt utredningen har detta från myndigheters och gruvföretags sida påtalats som en olägenhet. Det har sålunda varit svårt alt till ett annat rättssubjekt överföra mark som inle längre behövs för gruvarbete men som lämpar sig för annan användning. Sådan överfö­ring möjliggörs nu genom bestämmelsen i första stycket 3.

Också den som vill avstå från anvisad mark har att göra ansökan där­om hos bergmästaren. Ärendet handläggs vid förrättning. Avstås endast en del av ett tidigare inlöst markområde, skall, om bergmästaren inte bestämmer annat, den nya gränsen utstakas och inläggas på karta, vilken bifogas beslutet i ärendet. Mark som avslås tillfaller markägaren. Frå­gan om ersättning till gruvinnehavaren avses i enlighet med vad ut­redningen anfört helt få bero på överenskommelse mellan parterna. Det­samma gäller frågor rörande anläggningar och annan gruvegendom som eventuellt kan finnas kvar på marken vid avståendet.

De i andra stycket inskjutna orden "sedan undersökningstiden utgått" markerar all den s. k. inmutningsresten skall kvarstå till dess undersök­ningstiden utgått. Jag har behandlat denna fråga under 1 §.

Vid tillämpning av reglerna om begränsning av utmals giltighetstid avses identitet föreligga med det ursprungliga utmålet såtillvida, att gU­tighetstiden alltid räknas från utmålsläggningen oberoende av när ut­vidgning skett.

De ökade möjligheterna att utvidga och minska utmål bör som utredningen föreslår tillämpas även på utmål som finns vid lagens ikraftträdande. Härigenom vinns framför allt förbättrade möjligheter all skydda med äldre utmål belagda fyndigheters donlägiga fortsättning utanför nuvarande gränser.

Ett särskUt problem i detta sammanhang utgör som utredningen framhåller frågan huravida rätt till kronoandel och jordägaravgäld skall inträda vid utvidgning av utmål som tillkommit före år 1940 eller av där­med rättsligt likställda utmål. Utredningen anför bl. a. följande.

 

Prop, 1974: 32                                                       189

För närvarande gäller alt sådana äldre utmål får utvidgas till den i gruvlagen stadgade maximiarealen 16 hektar och att det utvidgade om­rådet därvid behåller sin ursprungliga karaktär såtillvida att reglema om jordägarandel gäller i den del, varmed utmålet utvidgats enligl gruvla­gens regler. Åtskilliga omständigheter kan anföras till förmån för en fortsatt tillämpning av denna princip även beträffande de utvidgningar av äldre utmål som möjliggörs genom de av utredningen förordade reg­lerna. Medelarealen för samtliga utmål, som tillkommit före den 1 ja­nuari 1940 eUer på grund av dessförinnan skedd inmutning, utgjorde den 31.12 1967 6,1 hektar. Omkring 90 % av dessa utmål ingår emeller­tid i sammanhängande utmålsfält med betydligt större yla. De möjlighe­ter som kan ha funnits alt genom utvidgning av äldre utmål eller läg­gande av nya utmål fånga in malmkropparnas mera flacka fortsättning utanför de ursprungliga ulmålsområdena torde i allmänhet redan vara utnyttjade. En tUlämpning av dessa regler på äldre utmål kommer därför knappast alt aktualisera andra utvidgningar av dessa än sådana som syftar tUl alt skydda malmemas donlägiga fortsättning på djupet. De malmtillgångar del härvid kan bli fråga om ligger på stort djup. Brytning kan knappast bli aktuell inom överskådlig tid. En räll till kro­noandel skulle inle gäma kunna utövas förrän brytningen nått ned till ifrågavarande del av malmen. För all få deltaga i brytningen av denna skuUe staten bli nödsakad att ersätta gruvinnehavaren andel i ovan­jordsanläggningarna och schakt tUl många hundra meters djup. De eko­nomiska förutsättningarna för elt dylikt engagemang från statens sida torde sällan vara gynnsamma.

Mot det nu förda resonemanget kan främst anföras synpunkter av principiell natur. Med hänsyn till den fortgående avvecklingen av jord­ägarandelsinstitutel och de överväganden som ligger bakom kronoan­delsinstilutets införande ter det sig föga tillfredsslällande alt tillåta den äldre ordningen på ifrågavarande område all breda ul sig i takt med ut­vidgningen av äldre utmål. All med säkerhet föratse den omfattning som dylika utvidgningar kommer att la är inle möjligt. Utgår man från de nyss gjorda antagandena rörande den lid när brytning av ifrågava­rande djupmalmer kan bli aktuell samt beträffande kostnaderna för ut­övandet av kronoandel till dessa, blir det av ringa betydelse från gruvin­nehavarens synpunkt om rätt till kronoandel införs beträffande utvidgad del av äldre utmål. Skulle olägenheterna med en uppdelning av gruvrät­ligheten i någol fall bli påtagliga, bör från statens sida kunna övervägas att avgiftsfritt upplåta kronoandelen tUl utmålshavaren. I samman­hanget bör för övrigt påpekas att en utvidgning av äldre utmål även en­ligl nuvarande ordning kan medföra en uppdelning av gruvrälten till följd av rätlen för jordägare, på vars ägovälde gruvarbete inkommer först efter utmålsläggningen, alt inom viss tid anmäla sig tiU begagnande av jordägarandel.

Skall reglema om kronoandel tillämpas vid utvidgning av äldre utmål synes del ej firmas anledning alt göra undanlag för sådan utvidgning in­till 16 hektar, beträffande vUken hittUls den äldre ordningen tillämpats. Elt dylikt undanlag skulle skapa onödiga komplikationer, förutom alt del skulle motverka övergången till enhetliga regler inom gruvrälten. Del bör framhållas alt gällande regler om utvidgning av utmål näppeli­gen kan innebära ett ständigt skydd för de möjligheter en gravägare, så länge reglerna består, har alt skaffa sig en fördel för gravrörelsen. Änd­ras reglerna ulan alt gruvägaren under tiden för deras giltighet begagnat sig av dem, lär denne endast ha all anpassa sig härefter.

 

Prop, 1974: 32                                                        190

Utredningen har mot bakgrund av anförda förhållanden föreslagit att bestämmelserna om kronoandel och jordägaravgäld skall gälla också äldre utmål till den del de utvidgas enligl de nya bestämmelserna. Även jag anser att reglema om kronoandel bör gälla också beträffande sådana områden varmed äldre utmål utvidgas enligl bestämmelsema i den nya gruvlagen. Däremot bör i enlighet med vad jag anfört i avsnittet 14.7 i den allmänna motiveringen inte någon rätt till jordägaravgäld uppkom­ma i dessa områden. Vid tillämpningen av reglema om kronoandel bör utvidgningen av utmålet och förrättningen för denna ha samma betydelse som utmålsläggningen resp. utmålsförrättningen skaU ha vid anvisande av utmål. Några särskilda regler om vad som skall gälla i de fall då sta­ten utnyttjar kronoandel i ulvidgningsområde synes inte behövas. Blu: ett utnyttjande aktuellt, får förutsättas all uppgörelse träffas mellan par­terna. Utgångspunkten för en sådan uppgörelse bör vara den att staten har rätt att deltaga i brytning endast inom utvidgningsområdel.

Utredningen framhåller all en tillämpning av bestämmelserna om kronoandel på ulvidgningsområde i vissa fall kan länkas medföra in­trång i en gruvumehavares bestående rättigheter eller förfogandemöjlig­heter. Utredningen anför följande.

Enligl äldre lag kunde nämligen en gruvmnehavare under vissa förut­sättningar vid utvidgning av utmål förfoga över jordägarens andel i ut­vidgningsområdel. Detta var fallet bl. a. om området var beläget på samma fastighet som det ursprungliga utmålet och jordägaren antingen avstått från att anmäla sig till begagnande av jordägarandel enligt be­stämmelsema i äldre lag — vare sig detta skett enligt överenskommelse med inmutaren eller ej — eller också till gravinnehavaren överlåtit sin rätt till jordägarandel på ännu ej inmutade områden av fastigheten. Så­dan överlåtelse har dock ansetts ej ha bindande verkan mol ny ägare av fastigheten i vad avser fyndigheter som inmutas efter dennes förvärv av fastigheten (NJA 1946 s. 517). Det synes antagligt alt bedömningen bli­vit densamma, om fyndigheten efter fastighetens försäljning kommit att omfattas av utvidgning av utmål. Som ytterligare ett fall då gruvinneha­vare vid utvidgning av utmål förfogar över jordägarens andel i utvidg­ningsområdel må nämnas det fall att utmål lagts på kronomark på den tid, då kronan ej hade rätt till jordägarandel, varvid jordägarandel för kronan ej kan uppkomma i ulvidgningsområde.

Anledning alt överväga särskUda övergångsbestämmelser i ifrågava­rande hänseende synes knappast finnas i andra fall än då gravinneha­vare och jordägare på grund av oneröst avtal kan göra anspråk på all få utnyttja fyndighet på utvidgningsområde respektive uppbära royally på brytningen där. HärtiU må till en början anmärkas att före år 1940 in­gångna avtal avseende fyndigheter på framtida utvidgningsområden skä­ligen ej bör kurma åberopas beträffande utvidgningar utöver den före nämnda år gällande maxuniarealen för utmål, 4 hektar, och att numera endast elt fåtal utmål — främst utmål tUlkomna enligt 1855 års stadga — har mindre ytvidd än 4 hektar. Efter år 1940 torde sällan ha förekom­mit alt avtal ingåtts rörande rätten lUl fyndigheler som kan komma alt omfattas av framlida utvidgningar av utmål med jordägarandel. Men

 

Prop, 1974:32                                                        191

även om avtal av nu angivna innehåll i en del fall alltjämt skulle vara i kraft — eller om före år 1940 slutils avtal om rätten till jordägarandelen i framtida utmål över huvud — måste beaktas all sådana avtal baserats på föratsätlningen att rätten till dittills ej utmålslagda fyndigheter i framtida gruvlagstiftning skulle regleras på samma sätt som vid avtalens ingående. Om denna förutsättning ändras genom införande av ny lag­stiftning, torde detta i varje fall ej kunna grunda ersättningsanspråk gentemot del allmänna. Verkningarna beträffande förhållandet mellan gruvinnehavaren och jordägaren torde vid eventuell tvist få prövas av domstol med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Med hänsyn till det anförda har utredningen ej funnit skäl föreslå all möjlig­het skulle öppnas för gruvinnehavare eller jordägare alt under en över­gångslid väcka lalan om ersättning eller annat i anledning av införandet av kronoandel i område, som genom utvidgning tilläggs äldre utmål.

Jag kan i denna fråga i allt väsentligt ansluta mig till vad utredningen anfört.

I tredje stycket av förevarande paragraf finns bestämmelser om sam­manläggning och uppdelning av utmål.

Enligt utredningen har sammanläggning av utmål under senare tid fö­rekommit endast i något enstaka fall. Anledningen härtiU torde ha varit att sammanlagt utmål inte ansetts kunna utvidgas utöver den nuvarande maximiarealen 16 hektar och all bestämmelserna om sammanläggning dessutom tillämpats restriktivt av kommerskollegium då det gällt alt sammanlägga utmål underkastade olika lagar. Den nya gruvlagen synes emellertid ge bättre förutsättningar för ett utnyttjande av sammanlägg-ningsinslilulel. Jag tänker här på de nya bestämmelserna om ulmåls storlek, vUka möjliggör en smidigare anpassning till behovet i varje sär­skilt fall. Därtill kommer alt de äldre utmålen i princip skall föras in under den nya gruvlagen. Jag har därför bibehållit sammanläggnings­institutet i den nya lagen.

Med hänsyn till de bestämmelser om tidsbegränsning av gruvrätt som jag förordar i 6 kap. krävs en regel om gruvrältens giltighetstid vid sam­manläggning enligl denna paragraf. En sådan finns i Iredje stycket. Som utredningen anfört får det förutsättas att sammanläggning inte beviljas, om regeln skulle leda till att gUtighetstiden för visst utmål skulle förlängas för väsentligt längre tid än som skulle ha skett vid pröv­ning enligt 6 kap. 4 §.

I likhet med utredningen finner jag inle anledning alt bibehålla nuva­rande bestämmelser om begränsning av möjligheterna all utvidga utmål som uppkommit genom uppdelning.

5 kap. Statens rätt till andel i gruvföretag Kapitlet innehåller bestämmelser om kronoandel.

 

Prop. 1974: 32                                                        192

1 §

Bestämmelsema, som har sin motsvarighet i 46 och 47 §§ gruvlagen, överensstämmer i sak med 5 kap. 1 § i utredningens förslag.

De nuvarande bestämmelserna om kronoandel innebär att staten inom viss tid måste göra anmälan tUl bergmästaren, om den vill begagna sin rätt till kronoandel. Anmäler sig staten inte inom den föreskrivna liden till begagnande av kronoandel, har inmutaren därefter ensamrätt till gruvföretaget. Genom anmälan om begagnande av kronoandel blir staten skyldig att vid sitt inträde i företagel ersätta inmutaren hälften av vissa kostnader som denne haft för utmålet. Omfattningen av denna ersättningsskyldighet beror på när inträdet i företaget sker. Allmänl sett blir ersättningsskyldigheten mer omfattande ju senare staten inträder i förelaget.

Staten har hittUls bara i ett fall avstått från att göra anmälan om kro­noandel inom föreskriven tid. Det synes därför vara naturligt alt in­föra motsatt regel i förhållande tiU vad som nu gäller och således utgå från all staten önskar begagna sin rätt till kronoandel, om staten inte uttryckligen avstår därifrån. Kronoandelen bör i så fall uppkomma redan i och med utmålsläggningen. Härigenom kan kostnaderna för inträdel i förelaget hållas nere. Staten får vidare möjlighet all med tillämpning av bestämmelserna i 8 kap. 6 § om brytningsvilsord la ställ­ning liU i vad mån den viU delta i olika arbeten. I enlighet med vad jag nu anfört och med utredningens förslag föreskrivs sålunda i första stycket att kronoandel uppkommer automatiskt i och med utmålslägg­ningen, om staten inle senast vid förrättningen anmäler att den avslår från sådan andel.

Formen för avslående av kronoandel regleras i andra stycket. Anmä­lan om avstående måste som framgår av första stycket göras innan ut­målsförrättningen avslutats. Ett överklagande av denna avses inle med­föra att fristen förlängs.

F. n. har staten enligt 47 § Iredje stycket gruvlagen efter utmålslägg­ningen rätt alt verkställa provborrningar och andra undersökningar av utmålet av begränsad omfattning iiman amnälan om begagnande av kro­noandel görs. Någon motsvarighet lUl denna möjlighet att underlätta statens ställningstagande beträffande kronoandelen — en möjlighet som hittills torde ha utnyttjats i mycket ringa omfattning — har mte tagils upp i förslaget. Det undersökningsmaterial som inmutaren har att redo­visa i samband med utmålsansökningen torde ge tillräckligt underlag för att bedöma om skäl finns att avstå från kronoandelen.

Möjligheten enligt 46 § andra stycket gruvlagen alt begagna kronoan­del bara tUl viss del har hittills inle utnyttjats. Motsvarighet till denna bestämmelse har därför inle tagils upp i förslagel.

 

193

2 §

Paragrafen innehåUer bestämmelser om skyldighet för staten alt bidra till kostnadema för utmålet. Den motsvarar 49 § gravlagen och 5 kap.

2 § i utredningens förslag.

F. n. gäUer att staten genom anmälan om begagnande av kronoandel blir skyldig att vid sitt inttäde i företaget ersätta inmutaren hälften av utgiftema för marklösen och annan ersättning saml av kostnaderna för utmålsförrättningen. Inträdet i förelaget anses ske vid utmålsläggningen, om anmälan gjorts dessföruinan, samt vid utgången av året efter det då anmälan skedde, om anmälan görs efter utmålsläggningen. Staten blir genom anmälningen också skyldig alt erlägga sin del av försvarsavgif­terna för utmålet samt av kostnadema för fullgörande av vissa föreskrif­ter som kan meddelas av myndighetema enligt 10 kap. gruvlagen. Har anmälan gjorts först efter utmålsläggningen måste staten betala sin del av sådana för fortsalt gravdrifl nyttiga anläggnings- eller tillredningsar­beten som kan ha utförts före statens inträde i företaget.

Slopandet av anmälningsskyldigheten kräver en ny reglering av sta­tens skyldigheter alt bidra tiU dessa kostnader. Jag har ansett del natur­ligt och rimligt att staten, om den inte avslår från all utnyttja kronoan­delen, omedelbart erlägger sin del av kostnaderna i samband med ut­målsläggningen och fördelningen av ersättningsmedel. Föreskrift härom tas upp i första stycket. Jag har inte funnit skäl alt såsom ifrågasatts av en remissinstans ålägga staten att ersätta inmutaren för undersöknings­koslnader före utmålsläggningen.

Har inmutaren tUlhörig mark tagils i anspråk, skall staten enligl andra stycket ersätta inmutaren härför i förhåUande till sin andel.

Tvist om kronans ersättningsskyldighet skall enligt tredje stycket handläggas av den fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen därav ligger.

3 §

Paragrafen överensstämmer i sak med 5 kap. 3 § andra stycket i utredningens förslag.

Enligt gällande lag möter inle hinder mot att kronoandelen överlåts eller upplåts till annan. Detta kan ske även tUl annan än inmutaren. Med hänsyn tUl kronoandelens offentligrättsliga karaktär och den betydelse dessa användningsmöjligheter har för institutets avsedda utnyttjande har en uttrycklig bestämmelse i ämnet tagits upp i denna paragraf. Efter överlåtelse blir kronoandelen i princip jämställd med annan andel i gruva.

4 §

Bestämmelsen har sin motsvarighet i 48 § gruvlagen och överens­stämmer i sak med 5 kap. 3 § första stycket i utredningens förslag.

13    Riksdagen 1974.1 saml. Nr 32

 

194

Sedan staten efter utmålsläggningen genom kronoandelen blivit del­ägare i utmålet skall såsom f. n. förhållandet mellan staten och inmuta­ren regleras enligt de allmänna bestämmelserna om delägarskap i gruva. Staten blir således efter utmålsläggningen i fråga om rättigheter och skyldigheter hkslälld med delägare, vars delägarskap uppkommit på an­nat sätt.

6 kap. Rätt till brytning inom utmål m. m.

I kapitlet las upp bestämmelser om rätt till brytning inom utmål och om begränsning av utmals giltighetstid m. m. Som jag har anfört i avsnittet 14.7 i den allmänna motiveringen bör jordägaravgäld inte längre utgå. Bestämmelserna om avgäld har således mönstrats ul. En nyhet i kapitlet är vidare att gruvinnehavare kan få gruvrätt att upphöra genom att an­mäla till bergmästaren att han inte längre vill behålla gruvrälten. I öv­rigt motsvarar kapitlet i stort sett 6 kap. i utredningens förslag.

1 §

Paragrafen, som motsvarar 51 § i gällande lag och 6 kap. 1 § i utred­ningens förslag, innehåller den grundläggande bestämmelsen om be­gränsning av utmals giltighetstid. Beträffande skälen för lidsbegräns-ningsreglerna hänvisas till avsnittet 14.4 i den aUmänna motiveringen.

Av praktiska skäl och med hänsyn tUl beräkningen av försvarsavgift har föreskrivits att ljugofemårsperioden skall räknas från utgången av det år varunder utmålsläggningen avslutades. Med gruvinnehavaren av­ses, som framgår av 4 kap. 39 §, den eller de som har del i fyndigheten.

Tredje stycket har i jämförelse med motsvarande bestämmelse i 51 § gruvlagen jämkats med hänsyn lUl de ändrade reglerna om krönoandel.

1       övrigt överensstämmer andra och tredje styckena med gällande rätt.

2 §

Bestämmelserna har förts över från 52 § gruvlagen. I sak skiljer sig denna paragraf från gällande räll endast på det sättet att en ny ordning för prövning av tvist om markägares ersättningsskyldighet en­ligl andra stycket införts.

3 §

Första och andra styckena i paragrafen har med i sak oförändrat in­nehåll förts över från 54 § gruvlagen.

Enligt 54 § Iredje stycket gravlagen är gruvinnehavaren skyldig att ensam hålla stängsel på område som inom eller utom utmål lagils i an­språk för gravarbele.

I samband med att ändringar genomfördes i gruvlagen år 1952 över­vägdes möjligheterna att i lag föreskriva skyldighet all hålla hägnad om-

 

195

kring gruvhål där verksamheten upphört. Någon sådan skyldighet an­sågs emeUertid inte böra föreskrivas. De överväganden som därvid gjor­des ledde dock tiU alt Kungl. Maj:l i ämbetsskrivelse den 13 januari 1956 liU samtiiga länsstyrelser meddelade bestämmelser om anordnande i vissa fall av stängsel vid övergivna gruvhål m. m. Genom skrivelsen har förordnats att stängsel kring övergivna gruvhål kan anordnas och vidmakthåUas på statsverkets bekostnad, om uppenbar fara föreligger för människor och husdjur. Det åligger enligl skrivelsen vederbörande polismyndighet att i förekommande fall anmäla behov av skyddsanord­ning tUl länsstyrelsen, som om det befinns erforderligt har att låta ombe­sörja utförandet av skyddsanordningen.

Gruvrättsutredningen har föreslagit att bestämmelsen i 54 § Iredje stycket gruvlagen utan ändring i sak förs över till den nya lagen.

Vid remissbehandlingen har ifrågasatts om inle strängare krav på slängselskyldighet än f. n. bör stäUas upp. Frågan har behandlats även av 1972 års riksdag i anledning av motion (1972: 920).

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (LU 1972: 20, rskr 1972: 276) anförde lagutskottet bl. a. att beträffande i drift varande gravor gruvla­gens bestämmelser om slängselskyldighet i förening med den tillsyn över gruvdriften som är anbefaUd kommerskollegium och bergsslatstjänsle-männen erbjuder tillfredsställande garantier för all erforderliga stängsel anbringas vid gruvhål med öppningar i dagen. För gravhål där verksam­heten upphört innehåller visserligen gravlagen inga bestämmelser om stängselskyldighet. Genom 1956 års ämbetsskrivelse till länsstyrelserna har emellertid tillskapats möjligheter all anbringa skydd också beträf­fande övergivna gravor. Av de remissvar som utskottet inhämtat fram­går emellertid att elt mycket stort antal övergivna gravhål trots detta alltjämt är oskyddade. Utskottet anser del angelägel att en närmare un­dersökning sker beträffande vilka åtgärder som kan vidtas för alt effek­tivisera förfarandet.

Vad beträffar frågan om stängsel och andra säkerhetsåtgärder efter avslutad brytning anför utskottet alt den i framliden inte bör lämnas oreglerad. I samband med arbetet på en ny gruvlag bör sålunda övervä­ganden göras angående möjligheterna all införa bestämmelser som sä­kerställer alt behövliga skyddsåtgärder vidtas för att hindra människor och djur från alt komma tUl skada vid övergivna hål, t. ex. genom att gravinnehavaren åläggs att ställa säkerhet för fullgörandet av sådana åt­gärder.

Frågan om anordnande av stängsel eller vidtagande av andra skydds­åtgärder vid redan nu övergivna gruvhål fordrar ytterligare beredning. Jag är därför inte beredd att nu framlägga några förslag i denna del.

När det gäller gruvor som är i drift torde som riksdagen anfört de gäUande bestämmelsema innebära tillräckliga garantier mot alt männi­skor eller djur kommer tUl skada. Eftersom stängsel hör lUl den egen-

 

196

dom som gravinnehavaren enhgt 57 § första stycket gruvlagen förverkar och som han inte får bortföra, finns vidare elt åtminstone temporärt skydd efter det en grava sonats. Bestämmelsema kan emellertid inte an­ses tUlräckUga för att på längre sikt lösa de problem som här föreligger. Jag anser det för min del rimligt att gravnäringen i möjligaste mån sva­rar för skyddet mot den fara som gravöppningen innebär även sedan gruvdriften upphört. Frågan rymmer emellertid en del svårlösta problem. När en grava läggs ned flyttar företaget i regel från trakten och ibland upphör det med all verksamhet. Det synes därför inte vara en ändamåls­enlig lösnhig att ålägga vederbörande gravinnehavare alt för all framtid svara för underhåU och förnyelse av skyddsanordnmgar av detta slag. En betydande förbättring synes emellertid kunna uppnås om gruvinne­havaren som komplement till den nuvarande stängselskyldighelen åläggs att anordna stängsel på sådant sätt all del utan fortiöpande underhåll kan beräknas fyUa sin uppgift för längre tid. Jag tänker här på möjhghe­ten att utföra stängslet i varaktigt material, t. ex. i form av en stållina, upphängd på järnslolpar. Del går inte all precisera hur stängselskyldighe­ten skall fullgöras i varje särskUt faU. Som huvudregel bör dock uppstäl­las att stängslet skall anordnas i varaktigt material. Del får sedan an­komma på bergmästaren att i förekommande fall medge undantag.

Tredje stycket har utformats i överensstämmelse med vad jag nu sagt.

Även anordningar av det slag jag nyss berört kan på längre sikt be­höva underhållas och förnyas. I enlighet med den uppfattning som för­anlett utfärdandet av 1956 års föreskrifter bör staten svara för behöv­liga skyddsåtgärder i sådana fall där gruvrälten upphört. Gruvnäringen bör emellertid svara för kostnaderna. Dessa torde — särskilt med hän­syn till vad jag nyss förordat — inte bli av den omfattningen att en särskild avgift är motiverad. Jag vill erinra om all jag i det föregående föreslagit alt särskilda undersökningsavgifler skall införas. Vidare före­slår jag i del följande att försvarsavgiflema skall höjas och att de i fort­sättningen skall helt tillfalla staten.

Uppgiften att låta ombesörja utförandet av skyddsanordningar vid övergivna gruvor bör liksom hittUls åvUa länsstyrelserna. Genom ad­ministrativa föreskrifter kan säkerställas alt länsstyrelserna blir under­rättade när rätt till grava upphör.

4 §

Denna paragraf innehåller huvudsladgandel om möjligheterna att er­hålla förlängning av gravrätts giltighetstid utöver den i 1 § bestämda li­den. Paragrafen motsvarar 6 kap 5 § i utredningens förslag.

Ansökan om förlängning skaU kunna göras av gravinnehavaren eller delägare i gruvan. Även minoritetsdelägare avses kunna göra ansökan.

Prövningen av förlängningsansökan skall ankomma på statens indu­striverk.

 

Prop. 1974: 32                                                       197

Förlängning får medges med högst tjugo år i sänder. Denna tid över­ensstämmer med den avtalstid som brakar förekomma vid arrendering av utmål liksom med den längsta tid på vUken Kungl. Maj:t enligl med­givande av riksdagen kan upplåta kronans gruvrättigheter på arrende (rskr 1932: 56 och 1940: 110).Däratöver kan en gravinnehavare ge­nom utförande av arbete under förlängningsperiod försäkra sig om rätt till ytterligare förlängning.

Enligl andra stycket har sökanden under vissa förutsättningar räll till förlängning med tjugo år. Detta är till en början fallet, om sökanden under gruvrältens löpande giltighetstid eller del därav bedrivit regel­bunden gravbrylning inom utmålet eller inom utmålsfäll vari utmålet ingår. Vid vilken lidpunkt under nämnda period som arbetet utförts saknar betydelse. Uttrycket regelbunden gruvbrytning anknyter till en på flera håll i gravlagen använd terminologi (jfr t. ex. 47 och 70 §§). Med utmålsfäll förslås enligl 13 kap. 1 § sådana intill varandra grän­sande utmål, i vilka samme ägare innehar minst halv andel eller av an­nan orsak har elt bestämmande inflytande. Förhållandena vid tiden för ansökningen avgör vUken omfattning utmålsfältet skall anses ha.

Kvalificerande för automatisk förlängning skaU vidare vara undersök­ ningsarbete av större omfattning. Härmed avses förutom gruvundersök­ning främst sedvanliga systematiska diamantborrningar. Magnetiska, elektriska och gravimetriska mätningar bör däremot normall inle en­samma medföra rätt till automatisk förlängning. Detsamma gäller en­staka diamantborrhål inom ett utmålsfäll. En exakt bestämning av vil­ka krav som skall vara uppfyllda för att undersökningsarbete skall an­ses såsom omfattande kan av naturliga skäl inte ges. Med hänsyn till den bakomliggande synpunkten alt en utmålsinnehavare bör prestera ett visst mått av aktivitet för alt säkert få ha kvar sitt utmål bör storleken av nedlagda kostnader tillmätas väsentlig betydelse. Åberopas arbete på annat utmål i det utmålsfält vari med ansökan avsett utmål ingår, synes vid bedömningen viss hänsyn böra las tUl del utförda arbetets omfatt­ning i förhållande lUl ulmålsfältets storlek.

Endast arbeten under det med ansökningen avsedda utmålets löpande giltighetslid får åberopas som grand för automatisk förlängning.

Automatisk förlängning kan slutligen erhållas om sökanden inom ul­målet eller utmålsfältet under gravrätlens giltighetstid utfört omfattande tillredningsarbeten eUer anläggningar för upptagande av gruvdrift. På frågan när sådana arbeten skall anses tUlräckligt omfattande får anläg­gas samma synpunkter som beträffande undersökningsarbete. Vägle­dande i frågan vad för slags anläggningar som skall beaktas vid tillämp­ningen av den ifrågavarande bestämmelsen bör vara, om anläggningarna räknas till gravegendomen.

Enligt andra stycket gäller vidare som viUkor för automatisk förläng­ning bl. a. all kvalificerande arbete skall ha bedrivits på område som var

 

Prop. 1974:32                                                         198

ulmålslagt när arbetet utfördes. Hänsyn skall sålunda inte läs till arbete som fordras för grandläggande av gravrättighet, såvida inte arbetet ut­förts inom ulmålslagt område.

Föratsättningama för att få fakultativ förlängning behandlas i tredje stycket. Frågan om sådan förlängning skaU prövas med särskild hänsyn lUl det aUmännas intresse av att främja ett ändamålsenligt utnyttjande av landets mineraltillgångar. Stor vikt bör tUlmätas frågan huravida andra än sökanden kan antas vara beredda alt undersöka eller bearbeta fyn­digheten. Till gruvinnehavarens förmån skall särskUt uppmärksammas behovet av malmreserver liksom storleken av de kostnader som nedlagts på utmålet eller utmålsfältet. Jag har inle ansett nödvändigt alt i lag­texten särskUt ange att dessa omständigheter skall beaktas.

Utredningen har i betänkandet (s. 213—14) angett några synpunkter som enligt utredningens mening bör beaktas vid tillämpningen av iredje stycket. Dessa synpunkter kan jag i allt väsenlUgl ansluta mig tUl.

5 §

Paragrafen, som har motsvarighet i 6 kap. 6 § andra stycket i utred­ningens förslag, innehåUer bestämmelser rörande ansökan om för­längning.

Ansökan skaU enligt första stycket vara skriftiig. Den skall ange den tid och det område ansökningen avser samt innehålla de uppgifter i öv­rigt som behövs för prövningen av ansökningen. Närmare föreskrifter kan om så visar sig nödvändigt meddelas i administrativ ordning. Med­ges inte förlängning, upphör gruvrälten i princip vid den löpande perio­dens slut. Förlängmngsfrågan bör normalt vara avgjord dessförinnan. Med hänsyn härtiU föreskrivs alt ansökan skall göras senast elt år före utgången av gruvrältens löpande gUtighetstid.

Är ansökningen ofullständig, kan sökanden föreläggas alt avhjälpa brislen vid påföljd att ansökningen annars i vissa faU kan avvisas. Före­skrift härom finns i andra stycket.

6 §

Som jag anfört vid 5 § skall förlängningsfrågan normalt vara avgjord vid den löpande periodens slut. Man kan dock inte räkna med att ett av­görande alllid hinner träffas innan denna period löpt ul. Med hänsyn härtUl föreskrivs i denna paragraf all, när ansökan om förlängning är beroende på prövning vid den löpande gillighelslidens utgång, gruvräl­ten gäller till dess ansökningen slutiigt prövats. Paragrafen motsvarar

6       kap. 6 § andra stycket sista punkten i utredningens förslag.

7 §

Paragrafen motsvarar 6 kap. 6 § första stycket i utredningens förslag. Första stycket irmehåUer bestämmelser om möjlighet för gruvinneha-

 

Prop. 1974: 32                                                       199

vare all erhålla förhandsbesked huruvida planerat arbete har sådan om­fattning alt det berättigar lUl automatisk förlängning om del utförs.

Förhandsbesked avses kunna förbindas med vUlkor. Särskild föreskrift härom har inte ansetts erforderlig.

Förhandsbesked kan inte ges i fråga om fakultativ förlängning. Detta sammanhänger med all tillräckligt material för bedömning av förläng­ningsfrågan i detta fall i allmänhet föreligger först mol periodens slut.

8  §

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gruvlagen och utredningens förslag, innehåller bestämmelse om upphörande av gruvrätt efter anmä­lan.

I gruvlagen finns inle några bestämmelser som gör det möjligt för en gruvinnehavare att genom anmälan till bergmästaren bringa gruvrätten att upphöra. Även om gravinnehavaren underlåter att betala försvarsav­gift med avsikt alt gruvrälten skaU upphöra, måste bestämmelserna i 56 § gruvlagen beträffande påminnelse om erläggande av dubbel avgift och beslut om förverkande tillämpas.

Vid remissbehandlingen har från bergmästarhåll föreslagits att grav­innehavaren skall kunna få gravrätten att upphöra genom en anmälan till bergmästaren om avslående av gruvrätt.

Jag delar uppfattningen att gravinnehavaren bör kunna bringa gruv­rätten alt upphöra på annat sätt än genom Underlätelse all betala för­svarsavgifl. Enligt denna paragraf kan gravinnehavaren, om han inte längre önskar utnyttja gruvrälten, göra anmälan därom till bergmästa­ren. Gruvrälten upphör i så fall vid utgången av det år varunder an­mälan gjorts.

9 §

Paragrafen innehåUer en erinran om alt i 7 kap. finns bestämmelser om verkan av att gruvrätt upphör.

7 kap. Försvarsavgift, förverkande av rätt till gruva m. m.

1 §

Paragrafen motsvarar 55 § gravlagen.

Försvarsavgifl skall enligl gruvlagen erläggas för varje år sedan utmål utlagts med början året efter det varunder utmålsförrättningen avsluta­des. Avgiften skall erläggas oavsett om arbete bedrivs, eller inte. Sedan år 1960 utgör försvarsavgiften 20 kr. för varje hektar eller överskjulan-del del därav som utmålet omfattar. Av denna avgift tiUfaller i princip hälften fastighetsägaren och hälften kronan.

Utredningen har förordat en höjning av avgiften lUl 30 kr. per hektar och år.

 

Prop. 1974:32                                                        200

Svea hovrätt har framhållit att försvarsavgiflen utgör en ersättning för den gamla arbetsskyldigheten. Denna föreslås bli ålerinförd i annan utformning genom reglema om tidsbegränsning av rätten tUl utmål. Konsekvensen synes då fordra att försvarsavgiften avskaffas. Avgiften fyUer emeUertid den praktiska funktionen alt gruvföretagen genom den markerar sitt intresse för lagda utmål. Dessutom täcker försvarsavgiflen en del av kostnaderna för kommerskollegiels och bergsstatens handlägg­ning av ärenden angående gruvrättigheter. Dessa skäl för försvarsavgif­len motiverar emellertid inle alt hälften av den skaU tillfalla fastighets­ägaren. Att ha kvar försvarsavgiften men låta den helt tiUfaUa staten tillgodoser enligt hovrätten de praktiska behoven och medför en admi­nistrativ förenkling. Eftersom andelen i försvarsavgiflen för det övervä­gande flertalet fastighetsägare torde sakna reell ekonomisk betydelse mo­tiverar hänsynen tUl fastighetsägarna knappast alt den bibehåUs.

De skäl hovrätten anfört är enligt min mening övertygande. Jag för­ordar således att försvarsavgiflen i fortsättningen helt skall lUlfalla sta­ten. När fastighetsägaren inte längre har rätt till andel i försvarsavgiflen föreligger inle skäl att medge avdrag för del fall alt gruvinnehavaren äger mark inom utmålet. Första stycket har utformats i enlighet med det anförda.

Den höjning av avgiften som utredningen föreslagit synes f. n. vara lämpligt avvägd. Avgiften bör dock i enkla former fortiöpande kunna anpassas till bl. a. ändringar i penningvärdet. Det bör därför ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma gnmderna för försvarsavgiften. Före­skrift härom har tagits upp i andra stycket.

Avgiften skall enligl andra stycket betalas in till bergmästaren årsvis i förskott före utgången av december månad.

2 §

Paragrafen, som har motsvarighet i 56 § gravlagen, innehåller be­stämmelser för det faU att försvarsavgift inle erläggs.

Har en gruvirmehavare försummat att betala försvarsavgift före den 1 januari skall bergmästaren enligl gäUande bestämmelser senast den 1 fe­bruari sända påminnelse om att gruvinnehavaren har att erlägga dubbel avgift. Har påminnelse senast den 15 mars kommit den i gravregislrel antecknade gravinnehavaren tillhanda men har det i. påminnelsen an­givna beloppet likväl inte betalats in till bergmästaren senast den 31 mars, inträder förverkande med utgången aV nämnda dag. En föratsättning är emellertid att bergmästaren meddelar beslut därom före utgången av samma år.

Mol del nuvarande systemet med fixa tidsgränser inom vilka åtgärder skall ha vidtagits för att förverkandepåföljd skall inträda kan olika in­vändningar göras. Del har därför inte getts någon motsvarighet i det remitterade förslagel. Enligt detta skall bergmästaren, om försvarsavgifl

 

Prop. 1974: 32                                                       201

inle erläggs inom föreskriven lid, delge den som antecknats i gravregisl­rel som innehavare av gruvan eller, om gruvföreståndare anmälts, denne föreläggande alt inom viss tid, högst tre månader, erlägga dubbla belop­pet av vad som inte betalats vid påföljd att gruvrälten annars förklaras förverkad. I föreläggandet skall anges det belopp som skall betalas. Ef­terkommes inte föreläggandet, skall bergmästaren förklara gravrälten förverkad. Gravrätten upphör i så fall vid utgången av den dag då före­läggandet skulle ha fuUgjorls.

När gravinnehavaren äger mark inom utmål kan del f. n. i vissa fall föreligga svårigheter alt bestämma det belopp som gruvinnehavaren skall betala. Är äganderättsförhållandena oklara kan del sålunda vara svårt att beräkna vilket belopp gravinnehavaren i egenskap av jordägare får dra av. Dessa svårigheter uppkommer emellertid inte i fortsättningen, eftersom försvarsavgiften enligl vad jag förordat vid 1 § framdeles helt skall tillfalla staten.

Förverkandet knyts såsom f. n. tUl försummelse att inom angiven tid betala i föreläggandet preciserat belopp. Föreläggandet skall vidare del­ges, varvid 5, 12 och 15 §§ delgivningslagen uite får tUlämpas. Sker del­givning utomlands skall sålunda de svenska bestämmelsema om delgiv­ning gäUa. Surrogatdelgivning får inte ske annat än med juridisk person och inte heUer får kungörelsedelgivning tillämpas. Med denna utform­ning av förverkandebeslämmelsema torde riskerna för förverkande på grand av förbiseende eller misstag i största möjliga utsträckning ha un­danröjts. Har bergmästaren i föreläggandel gjort en misskrivning eller någol annat uppenbart fel beträffande beloppets storlek torde saken — på samma sätt som kan ske enligt de gäUande bestämmelsema — kunna ordnas utan alt gravinnehavaren behöver betala del orikliga belopp som angetts i föreläggandet.

I paragrafens fjärde stycke föreskrivs att gravinnehavaren eller gruv­föreslåndaren liksom fastighetsägaren skall underrättas om förverkande­beslut genom delgivning av beslutet. Eftersom del särskilt ifråga om äldre gruvor kan vara förenat med avsevärda svårigheter att utröna vem som äger utmålsmarken, har skyldigheten att underrätta fastighets­ägaren inle gjorts ovillkorlig. Underrättelse om förverkandebeslut bör lämnas även till den myndighet som förvaltar statens gruvegendom. Föreskrift om detta kan meddelas i administrativ ordning.

3 §§

Paragraferna, som motsvarar 57 § gruvlagen, innehåller bestämmelser om rättsverkningarna av förverkande m. m.

När gruvrätt förverkas, förlorar gruvinnehavaren enligt 57 § gravla­gen rätten till dels inle uppfordrade inmulningsbara mineral som finns inom utmålet, dels för gruvans styrka och bestånd verkställda byggnader, dels mark inom eller utom utmålet som upplåtits för gravdriflen och

 

Prop. 1974: 32                                                       202

dels stängsel som det ålegat gravitmehavaren att hålla. Gruvinnehavaren har två år till sitt förfogande för att föra bort uppfordrade inmutnings-bara mineral och för gruvdriften gjorda anläggningar av annat slag än. nyss sagts. De får avgiftsfritt ligga kvar under denna tid. Den mark som varit upplåten till gruvdriften tiUfaller ulan lösen den som äger marken vid tillfället för förverkandet. Annan förverkad egendom tiUfaller också fastighetsägaren, dock all de för gruvans styrka och bestånd verkställda byggnader och stängsel som nyss nämnts ulan lösen övergår tiU even­tueU ny gravinnehavare.

De nu nämnda reglema har med bara redaktionella ändringar förts Över från 57 § gruvlagen.

Enhgt bestämmelsema i 6 kap. har gravrälten gjorts tidsbegrän­sad. Avslås förlängningsansökan eller begärs inte förlängning, bör samma rättsverkningar i fråga om gruvegendomen inträda som när gruvrälten förverkas i anledning av all försvarsavgifl inle erlagts.

Som har framgått i det föregående kan gravinnehavaren f.n. inte bringa gravrälten att upphöra på annat sätt än genom alt underlåta att betala försvarsavgift. Jag har förordat att gruvrätt skall upphöra även efter anmälan till bergmästaren. Ändringen är i huvudsak av teknisk natur. Gravinnehavaren kan själv välja tidpunkt för gruvrältens upp­hörande. Hinder bör därför inle möta all låta reglerna om rättsverk­ningarna av förverkande omfatta även det fall att gruvrälten upphör efter anmälan.

Bestämmelsema har utformats i enlighet med del sagda.

8 kap. Samäganderätt i gruva

Som jag anfört i avsnittet 14.5 i den aUmänna motiveringen bör sam­äganderättsreglerna inte nu undergå några mer genomgripande änd­ringar. De nuvarande samäganderättsreglerna har därför flyttals över lUl den nya lagen ulan andra sakliga ändringar av betydelse än de som betingas av de nya reglerna om lillhandahåUande av undersöknings­resultat och skyldighet för delägare som i efterhand ansluter sig liU visst arbete alt utge ersättning för undersökningskoslnader.

1 §

Paragrafen motsvarar 58 § gruvlagen.

I lagtexten har markerats all samäganderättsreglerna är tillämpliga genast efter utmålsläggningen oberoende av om undersökningsarbete el­ler gravdrift kommit i gång.

2-5 §§

Bestämmelsema har med bara redaktionella ändringar förts över från 59—62 §§ gravlagen.

 

Prop, 1974: 32                                                       203

6 §

Paragrafen Överensstämmer i sak med 63 § första, andra och fjärde styckena gruvlagen.

7 §

Paragrafen har motsvarighet i 63 § tredje stycket gruvlagen och de bestämmelser i 49 § samma lag vartUI förstnämnda paragraf hänvisar.

I första stycket regleras förfarandet då delägare som enligt 6 § avstått från all dellaga i visst arbete på utmål sedermera vill ansluta sig till arbetet samt dennes skyldighet att i sådant fall ersätta annan delägare för nedlagda kostnader. Frågan har behandlats i den allmänna motive­ringen.

Enligl första stycket 1 och 3 skall för ersättningsskyldighet vara av­görande inte bara anläggnuigamas och arbetenas nytta för fortsatt grav­drift ulan även nyttan för fortsatta undersökningsarbeten. Undersök­ningsresultat torde, även om de är negativa, i regel vara av värde för del fortsatta arbetet på utmålet. Ersättning för undersökningsarbeten torde därför oftast vara befogad.

Har viss egendom eller kostnad ersatts tidigare, skall avdrag härför gi­vetvis göras.

8 §

Paragrafen, som motsvarar 63 § sista stycket gruvlagen, innehåller nya bestämmelser om forum vid tvist rörande fördelning av avkastning i fall som avses i 6 §, beloppet av merkostnad enligl samma paragraf eller ersättning enligt 7 §. Tvist skall prövas av fastighetsdomstol. Sär­skild bestämmelse angående rättegångskostnad har ej ansetts motiverad.

9 §

Paragrafen, som motsvarar 8 kap. 8 § i utredningens förslag, inne­håUer bestämmelse om skyldighet för delägare i utmål att tillhandahålla annan delägare undersökningsresultat.

Beträffande arten av de undersökningsresultat som skall tillhandahål­las kan ledning hämtas från motiven till 47 § tredje stycket gruvlagen, där det föreskrivs att inmutaren och kronan på begäran skall tillhanda­hålla varandra resiUlaten av verkställda undersökningar. Endast faktiska resultat som analyser och borrprotokoll behöver utlämnas men däremot inte utvärdering av undersökningsresultat liksom inle heller upplys­ningar om kostnader och andra ekonomiska förhållanden.

10 §

Paragrafen, som motsvarar 64 § första stycket gruvlagen, innehåller bestämmelse om förverkande av andel i grava med vad därtill hör för det fall all delägare inte betalar tillskott som fordrats in enligt 3 § eller

 

Prop. 1974: 32                                                       204

som behövs för bestridande av kostnaderna för undersökningsarbete el­ler gravdrift.

9 kap. Övergång av rätt till gruva

De föreslagna reglema om övergång av rätt till grava överensstämmer i huvudsak med vad som nu gäUer. Med rätt tUl gruva avses här liksom enligt gäUande lag begreppen inmutning och utmål med allt vad som hör till gruvrättigheten.

1 §

Paragrafen, som motsvarar 9 kap. 1 § i utredningens förslag, ersätter 65 § gruvlagen. Enligl gruvlagen skall avtal om överlåtelse av rätt till gruva upprättas skriftligen. Denna regel har bibehållits oförändrad.

I gravlagen föreskrivs dessutom att i överlålelsehandlingen skall las upp samtliga vUlkor som betingas och alt ändringar eller tillägg som inle avfattas skriftligen är ulan verkan.

Gruvrättsutredningen har ansett alt kravet på skriftlig form kan be­gränsas till att avse själva avtalet. Detta bör naturligen innehålla uppgift om parterna, föremålet för överlåtelsen, köpeskillingen, om sådan avta­lats, och en överlåtelseförklaring. I övrigt torde det enligt utredningen vid överlåtelse av rätt tUl grava inte på samma sätt som vid överlåtelse av fastighet vara av betydelse för parterna all i lagen anges vissa villkor som oundgängligen måste tas in i överlålelsehandlingen.

Hovrätten för Övre Norrland ifrågasätter om inte kravet på skriftlig form bör omfatta även vissa villkor.

Jag har för min del funnit utredningens förslag lämpligt avvägt.

2 §

Paragrafen, som motsvarar 66 § första stycket gruvlagen innehåller föreskrifter beträffande anmälan till bergmästaren om förvärv av rätt lUl grava.

I andra stycket har efter mönster i 20 kap. 1 § jordabalken tagits in en bestämmelse som innebär all dödsbo inte är skyldigt all anmäla förvärv av rätt liU gruva från den döde i annat fall än när dödsboet överlåter rättigheten.

3 §

Paragrafen, som motsvarar 66 § andra stycket gruvlagen, innehåller föreskrifter om den tid inom vUken anmälan om förvärv av rätt tUl grava skall ske.

Bestämmelsema har utformats efter förebild av bestämmelserna i 20 kap. 2 § jordabalken angående den tid inom vUken lagfart skall sökas.

 

Prop, 1974: 32                                                       205

4—6§§

Bestämmelserna motsvarar med smärre jämkningar 66 § Iredje och fjärde styckena saml 67 § gruvlagen.

10 kap. Inlösen av rätt till gruva

I delta kapitel, som svarar mol 10 kap. i utredningens förslag men som saknar motsvarighet i gällande lag, finns bestämmelser om inlösen av rätt till gruva. Enligt dessa bestämmelser skall inlösen under vissa föratsättningar kunna ske dels i arronderingssyfle, dels i vissa andra fall när allmänna synpunkter av särskild styrka talar därför. Den allmänna motiveringen för införandet av dessa bestämmelser har jag redovisat i avsnittet 14.6.

Vid utformandet av regler om ersättning för gruvrätt som löses in enligl detta kapitel har min utgångspunkt varit att gruvrätt utgör sådan särskild rätt till fastighet som får upphävas eller begränsas genom expropriation (prop. 1972: 109 s. 263). Om gruvrätt bringas att helt upphöra genom expropriation, är ersättningsfrågan all bedöma enligl de regler som gäller för totalexproprialion av fastighet (jfr prop. 1971: 122 s. 79 och 192). Gruvrälten anses således jämställd med ägan­derätt till fastighet och ersättning för den upphörda gruvrälten skall därför i princip utgå som löseskUling, dvs. gruvinnehavaren får ersätt­ning med belopp motsvarande rättighetens marknadsvärde. De bestäm­melser om inlösen som upplagils i delta kapitel innefattar elt tvångs-förvärv av expropriativ natur. Det synes därför naturligt all reglerna om ersättning för gruvrätt som inlöses enligt detta kapitel ges en ut­formning som nära överensstämmer med de bestämmelser som gäller för expropriation av gruvrätt. Dessa bestämmelser synes dock inte i alla avseenden vara lämpliga när det gäller inlösen av gruvr'ält. Jag tänker här särskilt på del förhållandel all ersättning enligt ExL skall utgå i form av ett engångsbelopp även vid expropriation av gruvrätt. Detta har sin förklaring i att ExL:s ersättningsregler har utformats med tanke på förhållandena vid expropriation av fastighet. Såsom objekt för inlösen skUjer sig emellertid gruvrätt från äganderätt till fastighet i flera avseenden. En fastighets fysiska beskaffenhet och fak­tiska användningsmöjligheter kan i allmänhet fastställas ulan större svårighet. Den utredning som behövs för all fastställa värdet avser tUl stor del omständigheter utanför lösenobjektet, såsom prisbildning be­träffande liknande fastigheter och inverkan av den offentliga byggnads­planeringen. Faslighetens avkastning vid olika användningssätt låter sig också någorlunda väl uppskattas. Gruvrälten innebär tiU sin natur inle förfoganderätt tUl vissa på förhand kända mineraltillgångar ulan väsent­ligen en rätt för innehavaren alt inom ett bestämt område leta efter

 

Prop. 1974:32                                                        206

och undersöka sådana tUlgångar och tUlgodogöra sig de fyndigheter som eventuellt påträffas vid undersökningen. För en säker bedömning av omfattningen och beskaffenheten av mineraltillgångarna i ett utmål fordras i allmänhet omfattande och dyrbara undersökningar. Den eko­nomiska brylvärdheten kan ofta bedömas först efter gruvundersökning. Undersökningsarbetet utgör normalt elt moment i gravrätlens utnytt­jande. Någol orispris på utmål kan sällan konstaleras. Med hänsyn lUl att gruvdrift närmast innefattar en långsiktig realisation av mineral­tillgångar kan man inte heller tala om avkastningsvärde i egentlig mening.

I likhet med utredningen har jag ansett alt de berörda skUlnaderna mellan ägander'åll till faslighet och gruvrätt bör medföra alt ersättning för gruvrätt som inlöses skall kunna helt eller delvis utgå i form av en årlig avgäld till dess att fyndighetens värde med någorlunda säkerhet har beslämts. Häremot kan visserhgen anföras att ersättnuig för grav-rätl som bringas all upphöra genom expropriation utgår i form av ett engångsbelopp. Denna invändning synes emellertid inle vara bärande, då expropriationsersättningen till följd av rättighetens upphörande inte kan bestämmas på annat sätt.

I sak innebär delta kapitel i förhållande tUl utredningens förslag att ersättningsreglerna ytterligare avpassats efter ExL:s bestämmelser. Detta har medfört bl. a. att 3, 9, 10 och 12 §§ i utredningens förslag inte getts någon motsvarighet i del remitterade förslaget.

1 §

Denna paragraf, som motsvarar 10 kap. 1 § första stycket i utredning­ens förslag, anger föratsättningama för arronderingsinlösen. Dessa be-slämmelser har behandlats i avsnittet 14.6 i den allmänna motiveringen, vartill jag i första hand får hänvisa.

Bestämmelserna avses kunna tillämpas både i det fall då samma fyn­dighet är uppdelad på flera utmål i olika innehavares hand och när ut­mål avseende flera varandra närbelägna fyndigheler tillhör oUka ägare. Någon närmare precisering av vad som skall förstås med kriteriet närbe­lägen kan inle ges och torde inte vara nödvändig. Man kan som utred­ningen anför utgå från alt kravet på närbelägenhel aUtid uppfylls av utmål som avser fyndigheter vilka med fördel kan bearbetas med ut­nyttjande av sådana gemensamma anordningar för gruvdriften som cenlralschakt, orlsyslem, uppfordringsverk, malmkross och andra an­läggningar ovan eller under jord.

Inlösen skall kunna begränsas tUl alt omfatta endast någol eller några utmål i en grupp av flera närbelägna utmål eUer tiU att avse endast viss delägares andel i ett utmål. Även om jag i likhet med utredningen inle funnit anledning att undanta kronoandel från inlösen, torde det ined

 

Prop. 1974: 32                                                       207

hänsyn till ändamålet med kronoandelsinstitutet mera sällan komma ifråga alt lösa in sådan andel. Bortsett från kronoandelen bör inlösen normall omfatta samtliga främmande andelar i ett närhggande utmål. In-löseninstitutel bör sålunda i princip inte utnyttjas för inlösen av blott så stor andel i ett närhggande utmål som krävs för alt den lösande skall få brytningsvitsord i detta. Skulle så ske, synes 3 kap. 8 § ExL ge mot­parten möjlighet att fordra all även återstående del av hans andel löses.

Syftet med arronderingsinlösen är att uppnå ett enhelhgl nyttjande av närbelägna utmål. Arronderingsinlösen skall inte kunna användas enbart för alt upplösa samäganderätt i grava. Den omständigheten alt ulmåls-havare, som önskar lösa elt närliggande utmål, innehar en andel i även detta utmål, avses å andra sidan inle utgöra hinder mol inlösen av öv­riga andelar i sistnämnda utmål.

Såsom hörande tUl gravrätten bör räknas såväl befinlUga, för grav­driflen avsedda byggnader och andra anläggmngar som rätt liU mark vUken gruvinnehavaren kan ha erhålht med stöd av 4 kap. 2 §.

Vill flera lösa skall enligt andra stycket företräde ges åt den som har de bästa föralsätlningarna att idka gravdrift på platsen. Härvid bör av­seende fästas vid sådana faktorer som sökandens erfarenhet av gruv­drift i den skala som del kan bli fråga om, hans föratsättningar att lösa transport- och avsältningsfrågor saml hans möjligheter att skaffa erfor­derligt kapital. Betydelse bör kunna tillmätas även sådana omständighe­ter som att en sökande framstår som aktiv huvuddelägare beträffande de fyndigheler som avses skola brytas gemensamt eller all en sökandes ån-del av minerallUlgångarna är väsentligt värdefiUlare än konkurrenter­nas.

2 §

Denna paragraf, som motsvarar 10 kap. 1 § andra stycket i utredning­ens förslag, innehåller bestämmelser om möjlighet alt lösa in ulmålsrät­tigheler i andra fall än som avses i 1 §. Jag har behandlat dessa inlösen-bestämmelser i avsnittet 14.6 i den aUmänna motiveringen.

3 §

I denna paragraf, som har motsvarighet i 10 kap. 1 § första och andra styckena i utredningens förslag, föreskrivs all inlösen enhgt 1 eller 2 § inte får medges om syftet därmed skäUgen kan vinnas på annat sätt. Pa-ra'grafen, som i sak överensstämmer med utredningens förslag, har ut­formats efter förebild i 8 kap. 2 § FBL.

Innebörden av paragrafen är att inlösen skaU kunna ske endast om det avsedda utnyttjandet av ulmålsrälligheterna inle kan komma till stånd på frivillig väg eller med hjälp av kronoandelsinstitutet.

 

Prop, 1974: 32                                                       208

4 §

Paragrafen motsvarar 10 kap. 2 § i utredningens förslag.

Som nämnts under rabriken tiU detta kapitel kan gruvinnehavare tvingas avstå från sin gravrält enligt de bestämmelser som meddelats i ExL. Expropriation av gruvrätt innebär att rättigheten utsläcks till för­mån för ett annat intresse. Vid inlösen av rätt till gruva enligt detta ka­pitel är däremot gravintresset del primära och syftet med åtgärden är alt i samhällets intresse bättre ta tillvara gruvintressel. Rättigheten skall sålunda vid inlösen inte utsläckas ulan överföras från en innehavare till en annan. I övrigt synes det inle föreligga någon principiell skiUnad mel­lan expropriation av gravrätt och inlösen av sådan rätt. Del synes därför naturligt att låta ExL:s bestämmelser i tillämpliga delar gälla vid inlösen av rätt tUl grava. Vissa modifikationer eller tillägg i förhållande till ExL är dock nödvändiga, särskUt när det gäUer bestämmandet av ersättning för inlöst gravrältighet. I enlighet med vad jag nu sagt föreskrivs i denna paragraf att i fråga om inlösen enligl delta kapitel gäller ExL i tillämpUga delar, om ej annat följer av denna lag.

5 §

Paragrafen har motsvarighet i 10 kap. 4 § andra stycket i utredning­ens förslag.

Enligl 4 § gäller ExL:s bestämmelser i tUlämpliga delar i fråga om in­lösen enligt detta kapitel. Av 1 kap. 5 § ExL framgår, alt vid ex­propriation av särskild rätt till fastighet gäller bestämmelsema om ex­propriation av fastighet i tillämpliga delar. Detta innebär som jag in­ledningsvis nämnde att, om hela gruvrättigheten inlöses, ersättning skall utgå enligt ExL:s bestämmelser om lolalexpropriation. För rättigheten skall således enligl 4 kap. 1 § ExL i princip betalas löseskilling med belopp motsvarande rättighetens marknadsvärde. I 5 kap. 27 § första stycket första punkten ExL föreskrivs vidare att ersättning skall bestäm­mas i pengar att betalas på en gång. Med hänsyn tUl vad jag under rubri­ken till detta kapitel anfört om gruvrältigheternas särskilda natur synes del inte lämpligt att ovillkorligen kräva alt ersättning vid inlösen av sådan rätt skall bestämmas till ett engångsbelopp. Del kan antas att elt utmål, när inlösen skall ske, sällan är så väl undersökt all föreliggande under­sökningar om fyndighetens storlek och beskaffenhet ger tillräcklig grand­val för en värdering. En regel om engångsersättning skulle som utred­ningen framhållit driva fram undersökningsarbeten vid en tidpunkt och i en omfattning som ofta skulle vara olämplig från såväl företags- som samhällsekonomisk synpunkt. En ersältningsprövning som inle bygger på ordentliga undersökningar skulle å andra sidan lätt framstå som obillig och godtycklig. I denna paragraf har därför lagils upp den av­vikelsen från ExL alt ersättning för den inlösta gruvrättigheten kan bestämmas att helt eller delvis utgå som en årlig avgäld. En föratsatt-

 

Prop. 1974:32                                                        209

ning härför är dock all ulmålet inle undersökts i sådan omfattning att fyndighetens storlek och beskaffenhet kan bedömas med tUlräcklig sä­kerhet. Det är framför allt svårigheterna alt få klarhet i dessa hänseen­den som konstituerar skillnaden mellan värdering av gravrättigheler och värdering av fastigheter eller lös egendom i allmänhet. Hura­vida denna föratsättnuig är uppfylld skaU i första hand prövas av domstolen ex officio. Då frågan kan vara vansklig alt avgöra och den som drabbas av inlösen i tveksamma fall kan väntas ha intresse av att engångsersättning inte utdöms, har vidare föreskrivits att fastsläUande av avgäld skall vara obligatoriskt på yrkande av denne, såvida det ej är uppenbart att det föreliggande ulredningsmaterialet är tillräckligt för bestämmande av en engångsersättning.

När det gäller alt uppskatta den inlösta gravrätlens marknadsvärde kan i allmänhet ledning inte hämtas från någol ortspris. Avgörande be­tydelse bör i stället tUlmätas den sannolika lönsamheten vid bearbetning av de ifrågavarande niineraltiUgångarna. För alt den sannohka lönsam­heten vid framtida bearbetning av en fyndighet skall kunna bedömas fordras först och främst en uppskattning av fyndighetens storlek och be­skaffenhet. På grandval av en sådan uppskattning kan anlaganden göras angående tänkbar omfattning av gravdriflen, brylningskoslnaderna och värdet av den uppfordrade malmen. Vid beräkningen av del senare vär­det får beaktas prisutvecklingen under en längre period för ifrågava­rande malmslag och, om möjligt, pristendensen för framliden. Antagan­den rörande avsättningsmöjligheter och fraktkostnader får givelvis bety­delse. Det sagda gäller självfallet oberoende av om löseskiUingen be­slämts alt utgå på en gång eller såsom en årlig avgäld.

Utredningen har föreslagit att den som genom inlösen tvingas avslå från en gravrält normalt skall vara garanterad en minimiersätlning motsvarande vissa nedlagda kostnader. I utredningsförslaget förordas dessutom alt löseskilling för gruvrättighel som inlöses skall bestämmas så, all den kan anses skälig även med hänsyn till den rationaliserings­vinst som kan uppkomma vid det avsedda utnyttjandet av fyndigheten. ExL innehåller inle några bestämmelser om viss minimiersätlning vid expropriation. ExL erbjuder vissa möjligheter att ta hänsyn till ra­tionaliseringsvinster. Sådana vinster, t. ex. i form av förbättrad fastig­hetsindelning, som beror enbart på expropriationen, kommer dock den exproprierande till godo. Jag kan för min del inte finna tillräckliga skäl att i nämnda avseenden avvika från vad som gäller enligl ExL.

6 §

I denna paragraf, som motsvarar del av 10 kap. 4 § andra stycket ul-rednhigsförslagel, ges föreskrifter om hur avgäld enligl 5 § skaU bestämmas.

I överensstämmelse med vad som är vanligt i arrendeavtal rörande

14   Riksdagen 1974.1 saml. Nr 32

 

Prop. 1974: 32                                                       210

utmål föreskrivs i paragrafens första stycke alt avgälden skall utgå dels såsom en fast årlig avgift och dels i form av en produklionsavgifl be­räknad i förhållande till mängden eller värdet av de mineral som varje år bryts inom utmålet och uppfordras. Den fasta avgiften är avsedd som en minimiavgift som skall utgå endast i den mån den överstiger pro-duktionsavgiflen för visst år. Eftersom några säki'a hållpunkter för be­räkning av utmålets värde förmodligen inle föreligger när den fasta av­giften bestäms, synes del i allmänhet lämpligt alt sälta denna förhållan­devis lågt. Avgiftens storlek får naturligtvis bero på vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Är det uppen­bart all gamle ägaren inle själv skulle ha kunnat utnyttja utmålet under lång lid framåt, är delta en omständighet som talar för en särskilt låg fast avgift. I motsatt riktning bör verka en sådan omständighet som all inlösenbeslulet grundals på anlagandel all sökanden skall sälla igång en omfattande och lönsam gravdrifl inom en nära framlid. Över huvud bör ledning kunna hämtas från vad som är brukligt i arrendeavtal.

Tyngdpunkten vid fastställande av avgäld avses ligga på produktions-avgiften. Eftersom denna avgift anknyter till den faktiska brytningen är det möjligt att bestämma en skälig avgäld även utan ingående kännedom om fyndighetens storlek och beskaffenhet. Vid slutande av arrendeavtal beträffande utmål saknas sålunda ofta sådana kunskaper.

Också bettäffande granderna för produklionsavgiflen synes ledning kunna hämtas från de principer som tillämpas vid utarrendering särskilt av kronans gruvrättigheter. I andra stycket av paragrafen föreskrivs sålunda att avgälden skall bestämmas för tjugo år i sänder med möj­lighet för parterna att mol slutet av en period påkalla ny prövning av grunderna för avgälden för följande period. Om part kunde på­kalla omprövning av avgälden så snart ändrade förhållanden inträder, skulle delta som utredningen framhåller kunna inverka på den lösandes kalkyler för driften på elt sätt som skulle motverka syftet med inlös­ningen.

I avtal varigenom staten arrenderar ul gruvrättigheter förekommer tämligen allmänt att arrendeavgiften beräknas i relation till värdet av uppfordrad malm. Utredningen har i sitt belänkande (s. 228—229) läm­nat en redogörelse för dessa beräkningsmetoder. Redogörelsen torde kunna ge viss vägledning vid fastställande av produklionsavgifl när ut­mål löses in enligl detta kapitel. Del får emeUertid ankomma på dom­stolen all pröva om någon av dessa metoder eller någon annan metod bör användas vid bestämmande av avgäld i visst inlösenfall.

I mål om löseskilling för utmål är båda parter självfallet skyldiga all förete de anteckningar angående erhållna undersökningsresultat som de kan förfoga över. Som utredningen påpekar kan enligl RB edilionsföre-läggande meddelas rörande undersökningsprotokoll och dylikt. Särskild föreskrift om detta torde inte behövas.

 

Prop, 1974:32                                                        211

7 §

Denna paragraf, som i stort sett överensstämmer med utredningens förslag i 10 kap. 5 § första stycket, anger under vilka förutsättningar av­gäld skall upphöra och ersättas av en engångsersättning för rättighetens återstående värde.

Anledningen tiU alt ersättning för den inlösta gravrätligheten be­slämts all helt eller delvis utgå som en årlig avgäld är att utmålet vid inlösenlillfället ej undersökts i sådan omfattning all fyndighetens storlek och beskaffenhet kan bedömas med tillräcklig säkerhet. Det kan emel­lertid antas att vid de undersökningsarbeten som behövs som förbe­redelse för brytning eller i samband med själva driften framkommer tillräckligt material för bedömning av fyndighetens storlek och beskaf­fenhet. När så blivit fallet, föreligger inle längre de motiv som vid inlösningen utgjorde grunden för beslutet om avgäld. Med hänsyn här­tUl bör i delta läge finnas möjlighet att bringa avgälden all upphöra. I denna paragraf föreslås därför att part skall kunna få avgälden alt upphöra och rättighetens återstående värde bestämt, om sådan känne­dom om fyndigheten erhålls all dess storlek och beskaffenhet går att bedöma med tillräcklig säkerhet. Har regelbunden gruvdrift pågått inom ulmålet under sammanlagt tio år, skall sådan kännedom anses föreligga, om del inle är uppenbart all fyndighetens storlek och be­skaffenhet då inle kan bedömas med tillräcklig säkerhet. Detta kan vara fallet om brytningen varit begränsad till en liten del av utmålet eller om arbetet av särskild anledning inle resulterat i erforderlig känne­dom om återstoden av fyndigheten.

Den prövning som avses i paragrafen kan givelvis leda antingen till utdömande av elt engångsbelopp eller till beslut om att någon ytterligare ersättning inte skall utgå på grund av att fyndigheten visar sig sakna värde utöver det redan erlagda beloppet.

Fråga av avlösen av avgäld prövas enligl 10 § av fastighetsdomstol. Avgälden kan naturligtvis också avlösas genom överenskommelse mel­lan partema.

8 §

I förevarande paragraf, som motsvarar 10 kap. 5 § andra stycket ut­redningsförslaget, tas upp bestämmelser om erläggande av ersättning som beslämts enligl 7 §. Sådan ersättning kan komma att uppgå tUl bety­dande belopp. Har avlösningen påkallats av den som avstått rättigheten, kan den lösande genom skyldigheten att utbetala beloppet vid en tid­punkt som han inle kunnat förutse liUfogas avbräck till men för den fortsalla driften. Med hänsyn härtill har utrednmgen ansett del rimligt att den lösande, om avlösningen påkallats av motparten, bereds möjlig­het all erlägga en väsentlig del av ersättningsbeloppet medelst årliga annuiteter under tjugo år.

 

Prop. 1974: 32                                                       212

Även jag anser all den lösande parlen av angivna skäl bör kunna medges räll all erlägga del belopp som kan kvarstå då avgälden avlöses genom avbetalning under viss lid. Del är enligt min mening önskvärt att avlösning kommer tUl stånd så snart förutsättningar härför före­ligger. Den som först och bäst kan bedöma detta är den som löst in gruvan. För att denne skall stimuleras all ta upp frågan om avlösen, bör möjligheten att erlägga lösenbeloppel genom avbetalning stå öppen även om det är den lösande som tar initiativet till avlösning. Å andra sidan bör detta belopp betalas kontant, om delta inle medför men för den fortsatta driften. Del bör därför ankomma på domstolen att be­stämma om och i vad mån lösenbeloppel kan erläggas genom avbetalning. I enlighet med vad jag nu anfört har i förevarande paragraf föreskrivits alt domstolen kan förordna att lösenbeloppel skall erläggas genom årliga avbetalningar under tid som domstolen bestämmer, högst tjugo år.

Säkerhet som släUls enligl 12 § skall naturligtvis kvarstå till dess lösenbeloppel blivit till fullo erlagt.

9 §

I denna paragraf, som motsvarar 6 § utredningens förslag, ges be­stämmelser för del fall all gruvrätt för vilken innehavaren har alt betala avgäld överlåts eller upphör.

Om en inlöst gruvrättighel överlåts tiU annan medan rätt till avgäld föreligger, skaU enligt paragrafens första slycke den lösandes rättigheter och skyldigheter eahgt 6—8 §§ övergå på den nye innehavaren. I likhet med utredningen anser jag att den lösande i sådant fall inte skall be­höva ha fortsatt ansvar för fullgörandet av förpliktelserna enligl dessa bestämmelser. Av hänsyn till den avslåendes säkerhet föreskrivs dock att överlåtelsen inte skall medföra befrielse från dessa förpliktelser förrän den nye innehavaren ställt säkerhet för fullgörandet av dem. Härvid gäller de föreskrifter som meddelats i 13 kap. 4 §.

Paragrafens första slycke anger således endast rättsverkningarna av överlåtelse av gravrätt i visst fall. Vad gäller förulsällningarna för överlåtelse av inlöst gruvrättighel viU jag erinra om att sådan överlå­telse enligt 4 § jämförd med 3 kap. 7 § ExL får ske endast efter med­givande av Kungl. Maj:t.

Om elt utmål, beträffande vilket rätt till avgäld föreligger, förverkas eller upphör på grund av alt den lösande eller annan innehavare av gruvrättigheten underlåtit att betala försvarsavgift eller alt begära för­längning av dess giltighetstid, förlorar den som avstått rättigheten möjlighet till ytterligare ersättning i varje fall i form av produklions­avgifl. Finns mineraltillgångar av värde kvar inom ulmålet, synes del som utredningen anför inte rimligt att denne skall gå miste om fuU

 

Prop. 1974: 32                                                       213

ersättning för den avstådda rättigheten på grand av försumlighet från den lösandes eller dennes rättsinnehavares sida. I enlighet med utred­ningens förslag har därför i andra stycket av förevarande paragraf före­skrivits alt den som avstått rättigheten skaU, om denna upphör på grand av försummelse av den lösande eller annan innehavare av rättigheten, vara berättigad liU ersättning av den försumlige för den förlust som härigenom tillskyndas honom. Han måste dock väcka talan om ersättning inom ett år från del gruvrälten upphörde. Har utmål upphört på grund av försummelse av den inlösande synes detta som utredningen anför även vara en omständighet som bör beaktas, om den ursprunglige inne­havaren av utmålet söker dispens från ommutningsförbudel i syfte att genom ny inmutning återfå fyndigheten.

Om en gruvinnehavare enligl de nya bestämmelserna i 6 kap. 8 § vill avstå från ett inlöst utmål, t. ex. därför alt han funnit fyndigheten inle vara brytvärd, torde han kunna skaffa sig trygghet mol ersättnings­anspråk enligt andra stycket genom att först erbjuda den som avstått ut­målet att få överta detsamma utan vederlag.

10 §

Denna paragraf, som motsvarar 10 kap. 8 § i utredningens förslag, tar upp bestämmelser om behörig domstol i mål om lösen eller ersättning enligt förevarande kapitel.

De mål som här avses är mål om bestämmande av ersättning vid inlö­sen av gruvrättighel enligt 1 eller 2 §, mål om beloppet av avgäld som skall utgå enhgt fastställda grunder, mål om ny prövning av grunderna för avgäld enhgt 6 § andra stycket, mål om avlösning av avgäld enligt 7—8 §§ och mål om ersättning för att inlöst gruvrättighel upphör i fall som avses i 9 § andra stycket.

Här uppräknade mål skall enligt denna paragraf prövas av den fastighetsdomstol inom vars område utmålet eller större delen därav ligger. Denna regel, som ger en direkt anvisning om behörig fastighets­domstol, torde vara tUlämplig i flertalet fall. När det gäller utmål som är belägna inom olika fastighetsdomstolars områden och som lämpligen bör behandlas som en enhet vid bestämmandet av inlösenersätlningen skall forumfrågan avgöras av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:l bestämmer.

Med hänsyn tUl den speciella och komplicerade naturen hos de värde-rmgsfrågor som aktualiseras vid inlösen av gruvrättighel har utred­ningen föreslagit att fastighetsdomstolen vid prövning av dessa frågor skall ha en specieU sammansättning. Jag kan för min del inle bUräda detta förslag. Som jag tidigare framhålht kan gravrält göras lUl föremål för expropriation, varvid liknande värderingsfrågor som vid inlösen torde uppkomma. Någon särskild ordning är dock inle föreskriven för fastighetsdomstolens sammansättning i mål om expropriation" av gruv-

 

Prop. 1974: 32                                                       214

rätt. Jag viU i delta sammanhang erinra om vad Iredje lagutskottet (3 LU 1969: 10 s. 6) anfört i anledning av motioner att vattendomstolarna skulle kompletteras med personer som hade viss fackkunskap. Utskottet anförde.

Sedan gammalt är del en huvudregel i svensk processrätt all den fack-kimskap som erfordras för alt belysa skUda frågor i rättegång inte skall tillföras rättegången genom att en eller flera sakkunniga inträder som le­damöter i domstolen utan i stället genom att de sakkunniga hörs inför domstolen enligt de allmänna reglema om bevisning. På detta sätt vhi-nes den fördelen, alt de sakkunnigas utsagor kan släUas vmder diskus­sion under rättegångsförhandlingarna i partemas närvaro, varvid par­tema även får tiUfälle att förebringa den motbevisning de kan önska åberopa. En sådan ordning anses aUmänt ägnad att i regel åstadkomma ett säkrare bedömande än systemet med särskUda sakkunniga som leda­möter i domstol. Vattendomstolarnas organisation utgör elt avsteg från denna ordning genom alt däri ingår tekniskt sakkunniga ledamöter. En­ligt utskottels mening krävs starka skäl för ytterligare avsteg.

Riksdagen avslog motionerna.

I enlighet med vad jag nu anfört har jag inte tagit upp någon regel om alt fastighetsdomstol skall ha särskild sammansättning i mål som av­ses i denna paragraf.

11 §

I denna paragraf, som motsvarar 10 kap. 7 § i utredningens förslag, ges föreskrifter om rättegångskostnaderna i vissa mål.

I fråga om rällegångskoslnadema avses i princip att ExL:s regler skall tillämpas vid inlösen av gruvrättighel. Detta följer av hänvisningen i 4 §. Den lösande blir sålunda som regel skyldig all ersätta motpartens kostnader vid expropriationsdomstolen. I likhet med utredningen anser jag att vissa modifikationer bör göras i deima regel. Utredningen har till en början föreslagit att den lösande inte skaU vara skyldig att svara för kostnad som motparten i mål om inlösen nedlagt på undersökning av den ifrågavarande fyndigheten i vidare mån än arbetet uppenbarligen är till nytta för den lösande. Med anledning härav vUl jag anföra följande. I mål om inlösen har fastighetsdomstolen att med tillämpnmg av 5 kap.

12 § första stycket ExL bl. a. såvitt möjligt se tUl all onödig utredning
inte förebringas i målet. Enligl andra stycket i nämnda paragraf skall
fastighetsdomstolen, om det ej är uppenbart obehövligt så snart det kan
ske genom särskUt beslut meddela parterna vUken utredning som
enligl domstolens mening bör förebringas i målet (ulredningsbeslut).
I 7 kap. 1 § andra stycket ExL föreskrivs vidare alt kostnad för ut­
redning som sakägare vid fastighetsdomstolen förebringat i strid med
ulredningsbeslut ersätts endast i den mån utredningen haft betydelse
för utgången i målet. När del gäller rätten till ersättning för undersök­
ningsarbete som avslående part utför tUl utredning om fyndighetens

 

Prop. 1974: 32                                                       215

värde synes emellertid huvudregeln om den lösandes skyldighet att betala rättegångskostnaderna böra modifieras ytterligare. Arbete för undersökning av utmål utgör ett normalt led i rättighetens utnyttjande och kan vara myckel dyrbart. Sådana undersökningar kan i och för sig drivas mycket långt och inbegripa exempelvis gruvundersökning. Alt i elt inlösningsmål bedöma i vilken utsträckning kostnader för under­sökning av den ifrågavarande fyndigheten kan anses skäliga för tillvara­tagande av den tidigare ägarens räll skulle vara en synnerligen vansklig uppgift. Från såväl förelagsekonomisk som nationalekonomisk synpunkt kan del vara förkastiigl att redan i samband med inlösningen verkställa myckel omfattande undersökningar eller all nya undersökningar över huvud utförs innan brytning börjat ske i områdets närhet. Om möjlighet införs att låta ersättningen för gruvrättigheten helt eller delvis utgå såsom en årlig avgäld, minskar behovet alt ha ingående kunskaper om fyndigheten vid inlösningen. Rimliga grunder för avgäld kan bestämmas redan på grundval av en mera ytiig kännedom om en fyndighet. När en avgäld sedermera bringas all upphöra och gravrältighetens värde bestäms, förutsätts all man genom brytningen och undersökningar i anslutning härtill på ett naturligt sätt fåll tUlgång tiU så myckel ma­terial som krävs för en bedömning av fyndighetens värde.

Med hänsyn till del anförda anser jag i likhet med uttedningen att den lösande inle bör vara skyldig alt svara för kostnad som motparten i målet lagl ned på undersöknmg av den ifrågavarande fyndigheten i vidare mån än arbetet uppenbarligen är till nytta för den lösande. Bestämmelse om detta har tagils upp i paragrafens första slycke. Denna bestämmelse avses gälla även i mål enligl 6 § andra stycket och 7 §. I mål om ersättning enligl 9 § andra stycket avses däremot att huvudregeln i ExL skall gäUa.

Vad gäller mål om beloppet av avgäld som enligt faststäUda grunder skall utgå för visst år bör rättegångsbalkens regler om rättegångs­kostnad gälla. Föreskrift om detta finns i paragrafens andra stycke.

I mål om ny prövning av granderna för avgäld enligt 6 § andra styc­ket och mål enhgt 7—8 §§ eller 9 § andra stycket skulle en undantagslös tillämpning av ExL:s regler om fördelning av rättegångskostnader kunna medföra all part lockades alt inleda rättegång ulan sakligt under­lag. TUl förekommande härav har fastighetsdomstolen i paragrafens tredje slycke givils befogenhet alt i dylika mål förordna alt den som avstått rättigheten själv skall vidkännas sina kostnader på målet vid domstolen, om särskilda omständigheter föranleder därtill.

12 §

I denna paragraf, som motsvarar 10 kap. 11 § i utrednhigsförslaget, ges en tolkningsregel för tUlämpningen av ExL:s bestämmelser om ex­proprialionsersältningens erläggande och expropriationens fuUbordande.

 

Prop. 1974: 32                                                        216

Om det vid inlösen av gravrält bestäms att ersättning skall utgå dels med ett engångsbelopp och dels med en årlig avgäld, kan ersättningen inle anses slutligt erlagd förrän avgälden genom senare beslut bragts att upphöra och i samband därmed eventuellt fastställd slutersättning betalats. För alt inlösningen skaU vara fullbordad bör det emellertid vara tillfyllest all den lösande fullgjort sina åhgganden beträffande det omedelbart bestämda engångsbeloppet, och att den lösande, om han icke enligt 13 kap. 4 § är befriad därifrån, ställt säkerhet för av­gälden hos länsstyrelsen. Också i övrigt bör engångsbeloppet vid lill-lämpning av ExL:s bestämmelser om exproprialionsersältningens erläg­gande och expropriationens fiUlbordande anses som slutlig ersättning. Föreskrift härom har meddelats i paragrafens första slycke. Att säkerhet skall StäUas följer av tredje stycket.

Eftersom utredningens förslag att viss minimiersätlning omedelbart skaU betalas frångåtts, kan del länkas alt hela ersättningen för den in­lösta gravrättigheten kommer att utgå i form av en avgäld. I så fall skall enligl andra stycket i förevarande paragraf den lösande för all inlös­ningen vid tUlämpning av ExL:s bestämmelser skaU anses fullbordad göra anmälan tUl länsstyrelsen om alt ersättningen beslämts alt helt utgå i form av avgäld. Dessutom skaU han, om han inle är befriad därifrån enligt 13 kap. 4 §, enligt paragrafens ttedje slycke ställa säkerhet för av­gälden.

13 §

I paragrafen, som motsvarar 10 kap. 13 § i utredningens förslag, ges bestämmelser om undersökning av utmål med anledning av tillämnad inlösen. Paragrafen har utformats efter förebUd i 7 kap. 6 § ExL men torde sträcka sig något längre än denna bestämmelse.

Enligt paragrafens första slycke skall sålunda den som begärt eller av­ser all begära inlösen kunna få tillttäde tUl det ifrågavarande utmålet för t. ex. mätningar, grävningar, borrningar eller sprängningar. Jag har ansett det lämpligt att anförtro frågan om bevUjande av undersöknings-liUstånd åt statens industriverk. En förulsätlnmg för undersöknings­tillstånd är givetvis att ett klart behov av förberedande undersöknings­arbeten föreligger. Har inlösenförordnande ännu inle meddelats, bör tiUstånd inle ges med mindre det uppgivna ändamålet är sådant som avses i 1 eller 2 § och det kan komma i fråga alt medge sökanden rätt lUl inlösen. Som utredningen anför torde det säUan föreligga anledning alt tiUåta undersökningsarbeten av mera omfattande slag så­som schaklsänkning eller ortdrivning. Undersökningsarbete skall kunna utföras på all mark inom utmålet, sålunda även på mark utanför om­råde som tagils i anspråk enligt 4 kap. 2 § första stycket. Del ankom­mer på statens industriverk att bestämma den tid under vilken tillträde för undersökning medges.

 

Prop, 1974: 32                                                       217

I paragrafens andra stycke upptas i enlighet med motsvarande be­stämmelse i ExL en generell föreskrift om alt undersökningsarbetet skall utföras så att minsta skada och intrång vållas. I berörda rättighetshava-res intresse har dessutom uppstäUls den regeln alt byggnader inle får uppföras och vägar inle byggas i vidare mån än som oundgänghgen krävs för undersökningsarbetets bedrivande.

Tredje stycket i paragrafen överensstämmer i allt väsentiigt med mot­svarande reglering i ExL.

11 kap. Tillsyn över gruvdriften

Kapitlet överensstämmer i huvudsak med 10 kap. gruvlagen. Detalj-bestämmelser angående gravkarta och gruvregisler m. m. bör meddelas i administrativ ordning.

1 §

I paragrafen, som har motsvarighet i 68 § första stycket gruvlagen, fastslås den allmänna tUlsynsplikt beträffande gruvarbete som åvUar sta­tens industriverk och bergsslalsljänslemännen. Del är att märka all ordet gruvarbete i motsats till uttrycket gruvdrUften avser även arbetet före utmålsläggningen.

Tillsynen över arbetarskyddet vid arbete i gruvor och andra under­jordsanläggningar ankommer f. n. på bergmästarna. I prop. 1973: 1 bU. 7 s. 225—227 har föreslagits att bergmästamas arbelarskyddsverksamhet den 1 januari 1974 skall föras över tiU den aUmänna yrkesinspektionen. Motsvarighet tUl hänvisningen till arbetarskyddslagen i 68 § andra styc­ket gravlagen har därför inle tagits upp i förslaget.

2 §

Paragrafen, som motsvarar 69 § första och andra styckena gruvlagen, innehåller bestämmelser om sättet för gravarbetels bedrivande samt om utfraktsvägar och orter. Bestämmelserna har undergått bara smärre jämkningar.

3 §

Bestämmelserna har med vissa jämkningar av främst formell natur förts över från 71 § gruvlagen.

Av 13 § förvaltningslagen följer all besvärsmyndighel kan förordna att överklagat beslut tUls vidare inte skall gälla om del annars skulle

 

Prop. 1974: 32                                                       218

lända till efterrättelse omedelbart. Förvaltningslagen är som jag förut nämnt tillämplig också på förfarandet hos bergmästaren. Bestämmelsen i nuvarande 71 § andra stycket om befogenhet för högre myndighet att förordna om s. k. inhibition har med hänsyn härtill fått utgå.

Bestämmelsen om handräckning i andra stycket har utformats efter mönster i 47 § första stycket miljöskyddslagen.

4 §

Paragrafen, som har motsvarighet i 74 § gruvlagen och i 11 kap. 4 § utredningsförslaget, innehåller bestämmelser om gruvkarta och om redovisning av borrhål.

Bortsett från den redovisning som enligt 47 § gruvlagen kan begäras av staten såsom berättigad till kronoandel föreligger f. n. skyldighet för gruvrättsinnehavare att till myndigheterna redovisa resultat av un­dersökningsarbeten i två fall. Dels skall vid ansökan om utmål fogas berättelse över de resultat som erhållits genom undersökningsarbeten och annan utredning av betydelse för bedömningen om förutsättningar att anvisa utmål förehgger (21 § 2 mom. gruvlagen). Dels skall över gruva som är under arbete upprättas gruvkarta, som skall kompletteras fortiöpande. Utdrag av kartan, som skall förvaras av gravinnehavaren, skall sändas till kommerskollegium och, i den utsträckning bergmästa­ren påfordrar, även till denne (74 §). Gruvkarlan ger en mycket full-sfändig bild av samtliga gruvarbeten och fyndighetens geologi. Trots att del inle är obligatoriskt inläggs numera allmänt på gruvkarta även diamanlborrhål, försedda med geologiska beteckningar. Här nämnda handlingar är offentiiga.

Enligt utredningen måste del betecknas som en brist alt del inle finns bättre garantier för att resultaten av åtminstone mera kostnadskrävande undersökningsarbeten bevaras på elt betryggande sätt och hålls tUlgäng­liga för framtida prospektering. Förslagel om skärpning av förutsätt­ningarna för utmålsläggning innebär en förbättring såtillvida, att vid ul­målsansökan som regel skaU fogas geologiska och geofysiska kartor över utmålsområdel samt att protokollet från utmålsförrättningen skall inne­håUa en fullständig redogörelse för undersökningsarbetets resultat och omfattning, varvid såväl kartorna som protokollet liksom hittills avses utgöra offentiiga handlingar. Härutöver bör enligt utrednuigens mening införas sådana bestämmelser att resultatet av borrningar som senare verkstäUs på ulmålet skall bevaras för framliden, även om arbetena inle leder liU alt gravdrift igångsätts. Utredningen föreslår fördenskull all gäUande regler om upprättande av gravkarta kompletteras med före­skrift att gravinnehavare, som utför borrningar ulan samband med gruvdrift och sålunda utan att skyldighet föreligger att upprätta grav­karta, skall inlägga borthål av beslående värde på borrhålskarla, som

 

Prop, 1974: 32                                                       219

föreslås vara offenthg på samma sätt som gravkarta. Vidare föreslås att nu förekommande brak att redovisa borrhål på gravkarta lagfästs.

Utredningens förslag har inte mött någon erinran vid remissbehand­lingen. Bestämmelsema i denna paragraf har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsförslaget.

Jag har övervägt frågan om införande av redovisningsskyldighet be­träffande undersökningsresultat som erhållits vid regionalprospektering eller vid undersökningar inom inmutningar som inle lett till ansökan om utmål. Jag delar i princip den av utredningen uttalade meningen att del är ett betydande allmänt intresse alt resultat som erhållits vid undersök­ning av mineralfyndighet inle går förlorade ulan bevaras för framliden och i största möjliga utsträckning görs allmänt tiUgängliga. Härigenom kan bl. a. dubbelarbete undvikas när fömyade undersökningar sätts in på område som tidigare varit föremål för prospektering. Del rör sig emel­lertid här om ett mycket betydande material av varierande värde. Som jag har nämnt tidigare uppgår antalet inmutningar per år vanligen till ett par lusen och ibland tiU betydligt fler. Varje inmutning blir i regel föremål för omfattande undersökningar, varvid bl. a. magnetiska, elekt­riska, gravimetriska, seismiska och radiometriska metoder kan komma till användning. För att en redovisning skall bli tUl nytta krävs bl. a. alt uppgifterna samlas i ett centralt arkiv och alt de fortiöpande sor­leras och systematiseras. Uppgifterna bör vidare lämnas enligt stan­dardformulär. Det torde vara tveksamt om nyttan av elt sådant arran­gemang är så stor att den motsvarar kostnadema. Jag är i varje fall inle nu beredd alt lägga fram något förslag i denna riktning. Detta gäller även elektriska, magnetiska och andra geofysiska mätningar som företas på utmål.

5 §

Paragrafen, som motsvarar 75 § gravlagen, innehåller bestämmelser för det faU alt gruvinnehavaren försummar alt iaktta vad som är före- skrivet om gruvkarta och borrhålskarta.

6 §

I denna paragraf, som motsvarar 76 § gravlagen, föreskrivs att gruva inle utan bergmästarens tillstånd får läggas ned förrän aUa gruvarbeten blivit inmätta och inlagda på karta.

7 §

Paragrafen, som har motsvarighet i 78 § gruvlagen, innehåller be­stämmelse om gravregisler. De ytterligare föreskrifter som kan behövas bör meddelas i administrativ ordning.

 

Prop, 1974:32                                                        220

12 kap. Ansvar och fullföljd av talan

Bestämmelsema om ansvar och fullföljd av talan, vUka i gravlagen är uppsplittrade på flera kapitel, har förts samman i detta kapitel. Kapitiet motsvarar 12 kap. i utredningens förslag. I sak skiljer sig kapitiet från gällande räll främst därigenom alt reglerna om fullföljd av talan änd­rats.

1 §

I paragrafen har sammanförts sttaff- och ålalsbeslämmelserna i resp. 73 §, 16 § första stycket, 66 § femte stycket, 72 § första stycket, 76 §, 72 § andra stycket och 82 § första stycket första punkten gravlagen. Straffmaximum har höjts till fängelse sex månader.

2 §

Paragrafen, som har motsvarighet i 11 § gruvlagen och i 12 kap. 2 § utredningsförslaget, innehåller bestämmelser om talan mot beslut över ansökan om inmulningsrätt.

Gällande bestämmelser. Klagan över beslut angående inmutning skaU i vissa fall föras hos kommerskoUegium och i andra fall vid domstol. Anledningen tUl alt man inle har en enhetlig bestämmelse om klagan hos kommerskoUegium är alt många frågor, bl. a. tolkning av bestäm­melserna om inmulningshinder, ansetts vara av övervägande rättslig na­tur. Enligt 11 § gruvlagen skall lalan, oberoende av vem del är som kla­gar, föras hos kommerskollegium när frågan gäller huruvida del upp­givna mineralet är inmutningsbart eller inle. Detta beror på att denna fråga ansetts böra prövas av den i sådana ämnen speciellt sakkunniga myndigheten. Om sökanden vill föra talan mot bergmästarens beslut, skall talan även i övriga fall fullföljas till kommerskollegium. Skälet här­till har varit alt, så länge förfarandet inle kommit över inmulningssta-diet, någon rättstvisl inle ansetts föreligga, eftersom någon annan rätts­ägare än sökanden inte blivit hörd i ärendet. Sökanden har således inle ansetts ha någon motpart alt instämma lUl domstol.

Om annan rättsägare än sökanden gör gällande all inmulningsansök­ningen bort helt eller delvis avslås på annan grund än alt fyndigheten inte är inmutningsbar, skall han före utmålsförrättningen föra lalan mot bergmästarens beslut genom stämning till allmän domstol.

AUmän åklagare kan föra talan mot beslut över ansökan om inmut­ning när mutsedel utfärdats i sttid med bestämmelserna i 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. Del­samma gäller när hinder mot inmutning föreligger i form av statsgruve­fält, nationalpark eller befästningsområde.

 

Prop, 1974: 32                                                       221

Utredningen. Utredningen anför att åklagarens lalerätl i princip bör avse sådana fall där inmulningsrätt beviljats i sttid med inmulningsför­bud som väsentligen skyddar aUmänna intressen och föreslår viss ut­vidgning av åklagarens rätt att fuUfölja lalan. I övrigt föreslår utred­ningen inte några sakliga ändringar i förhållande tUl gällande räll.

Departementschefen. Enligt förslag i prop. 1973: 41 skaU kommers­kollegiets uppgifter enligt gruvlagen öveirgå på statens industriverk. Detta gäller även kollegiets funktion som besvärsinslans.

Mot principen alt tekniska frågor skaU prövas av den på detta om­råde speciellt sakkunniga myndigheten och all frågor av övervägande rättslig karaktär skaU prövas av domstol kan någon invändning i och för sig inte göras. Som har framgått i det föregående har denna princip emeUertid inte kunnat upprätthåUas konsekvent. Sökandens klagan går f. n. inte i något fall till domstol medan annan rättsägares talan med elt i praktiken sannolikt säUan förekommande undantag prövas av domstol. Några mera avsevärda ölägenheter av den nuvarande ordningen synes visserligen inte ha gjort sig gällande. Av allt att döma torde emeUertid detta främst bero på alt besvär över bergmästarnas beslut hittills anförts i mycket ringa utsttäckning. Enligt min mening talar övervägande skäl för att enhetiiga regler om foram bör gälla åtminstone vid fullföljd av talan mot bergmästarens beslut i inmulningsärende. Jag har under 2 kap. 9 § förordat att bergmästaren skall kunna avgöra fråga om be­viljande av inmutningsrätt ulan all annan än sökanden beretts tillfälle all yttra sig. Med hänsyn härtill synes del inle heller i forisättningen kunna komma i fråga all låta sökandens lalan gå till domstol. Enhetliga regler om fullföljd av lalan mol bergmästarens beslut i inmutnings­ärende kan således uppnås endast genom att annan rättsägare än sö­kanden i fortsättningen hänvisas all föra talan mol sådant beslut hos industriverket. Häremot kan invändas all beslut i inmulningsärende många gånger inrymmer frågor av övervägande rättslig natur. Jag tän­ker då bl. a. på frågor om tolkningen av bestämmelserna om inmut­ningshinder. Den rättsliga prövning som här kommer i fråga synes dock inte vara av den arten att talan inle bör kunna fullföljas hos industriver­ket. Som nämnts ankommer det redan enligt den nuvarande ordningen på administrativ myndighet alt pröva här berörda rättsfrågor, om del är sökanden som fuUföljer lalan. När det gäller talan mot beslut i första in­stans i inmutningsärende anser jag sålunda sammanfattningsvis att för­delarna av en enhetlig reglering överväger nackdelarna av all vissa frå­gor undandras domstolamas prövning.

I enlighet med del anförda föreskrivs i denna paragraf att talan mol bergmästarens beslut över ansökan om inmutningsräll skall föras hos statens industriverk genom  besvär.  Enligt  12  §  förvaltningslagen  är

 

Prop. 1974: 32                                                       222

besvärsliden tre veckor. Annan rättsägare än sökanden föreslås dock i likhet med vad som nu gäller få föra talan ända fram tUl utmålsförrätt­ningen.

TUl frågan om talan för tillvaratagande av allmänna intressen åter­kommer jag vid 7 §.

3- §§

Paragraferna, som har motsvarighet i 41 § gruvlagen och i 12 kap. 3—4 §§ utredningsförslaget, innehåller bestämmelser om fiUlföljd av talan mol bergmästarens beslut vid utmålsförrättning.

Gällande bestämmelser. Även i fråga om klagan över åtgärd eller be­slut under utmålsförrättnmg och därmed liksläUd förrättning gäller att frågor av vissa angivna slag skall överklagas hos kommerskollegium medan övriga frågor skall instämmas tUl domstol. Uppdelningen har skett så att besvär anförs hos kommerskollegium i vissa frågor av över­vägande teknisk karaktär medan övriga frågor prövas av domstol. På kommerskollegium ankommer sålunda att pröva fråga som avser om de i 2 § tredje stycket gruvlagen angivna föralsätlningarna för erhål­lande av utmål är uppfyUda, om det anvisade utmålet erhållit den stor­lek, form eUer sträckning som betingas av fyndighetens sträckning och gruvdriftens behov eller fråga som avser anvisande av mark utanför ut­målet. Tvist huruvida ett inmutningshinder föreligger och den olika sträckning på utmålet som kan föranledas därav prövas inle av kom­merskollegium. Sådana tvister liksom ersättningsfrågor ankommer på domstol.

Allmän åklagare får föra talan mol utmålsförrättning i fall motsva­rande vad som gäller i fråga om beviljande av inmutningsrätt.

Utredningen föreslår bara smärre jämkningar i förhållande till gäl­lande bestämmelser.

Departementschefen. Vad jag har anfört vid 2 § beträffande inmut­ning är i stor utsträckning liUämpligt också på frågan om lalan mot be­slut vid utmålsförrättning. Även här är det angeläget alt enhetiiga regler gäller så långt som det är möjligt. Beträffande utmålsförrättningen till­kommer dock den omständigheten att där prövas frågor som inle bör överprövas av administtativ myndighet. Jag åsyftar här närmast frågor om ersättning för skada lUl följd av alt mark tas i anspråk för gruvdrif­ten. Fullföljd av talan mol beslut i dessa frågor bör ske vid domstol. Detsamma gäller frågor om ersättrung tUl sakägare för förrältningskosl­nader. Bortsett härifrån kan jag inle se något hinder mot alt låta talan mot beslut vid utmålsförrättning fullföljas till industriverket.

Fastighetsdomstolama har inrättats för alt pröva ersättningsfrågor en-

 

Prop. 1974: 32                                                       223

hgt bl. a. expropriationslagen. Det synes lämpligt att fastighetsdomstol får avgöra även ersättningsfrågor enligl gruvlagen.

Besvär tUl kommerskollegium skall f. n. föras inom tre månader från det förrättningen avslutades. Talan vid domstol kan däremot föras inom ett år från samma tid. En Iremånadersfrisl bör enligl min mening vara tUtfyUest även i sistnämnda fall. Liksom f. n. bör dock inle någon frist gäUa när klagan avser det fall att utmålet lagts över ett äldre utmål till vilkel rätten ännu äger bestånd.

TUl frågan om talan för liUvaralagande av allmänna intressen åter­kommer jag vid 7 §.

Bestämmelsema i 3 och 4 §§ har utformats i enlighet med del an­förda.

5 §

Paragrafen motsvarar 80 § första stycket gravlagen med den huvud­sakliga skillnaden att lalan mot bergmästarens beslut skall föras hos statens industriverk i stället för hos kommerskollegium.

6 §

Paragrafen, som har motsvarighet i 80 § andra och Iredje styckena gravlagen, innehåUer bestämmelser om talan mot beslut av länsstyrelse och statens industriverk.

Talan mol beslut av länsstyrelsen enligt gruvlagen förs hos Kungl. Maj:t genom besvär. Denna ordning bör i princip gäUa också enligl den nya gravlagen. Ett undantag härifrån synes dock motiverat. Enligl vad jag förordar i det följande skall länsstyrelse få möjlighet alt vid vite förelägga inmulare alt fuUgöra vissa skyldigheter. Talan mol beslut om sådant föreläggande bör fullföljas hos kammarrätten. Första stycket av paragrafen har utformats i enlighet med vad jag nu sagt.

I fråga om beslut av kommerskollegium fullföljs lalan f. n. hos Kungl. Maj:t när det gäller beslut som inle rör elt särskilt fall ulan har generell karaktär. Delsamma gäUer frågor om beskaffenheten av karta m. m., om behörighet att verkställa gruvmätningar saml om tillstånd att lägga igen utfraklsväg o. d. och att nedlägga grava. Mol annat beslut av kommerskoUegium förs talan hos kammarrätten. Hit hör bl. a. frågor om inmulnuig eller utmålsläggning.

Avgörande vid denna uppdelning har varit principen att sådana mål i vUka rättsfrågorna normall framstår som del väsentliga bör handläggas av administtativ domstol, medan ärenden i vilka lämphghelsfrågorna re­gelmässigt dominerar bör prövas av Kungl. Maj:t. Denna princip går igenom hela förvaltningsrätten och bör upprätthållas även i den nya gravlagen.

I enlighet härmed föreskrivs i andra stycket av förevarande paragraf

 

Prop, 1974: 32                                                       224

att talan mot beslut av statens industriverk skall föras hos Kungl. Maj:t om det gäller dispens från ommutningsförbud (2 kap. 2 § andra stycket), fråga i vilket material stängsel kring anvisat område skall vara ulfört (6 kap. 3 § tredje stycket), förlängning av giltighetstiden för gravrätt (6 kap. 4 §), förhandsbesked om visst arbete är av beskaffenhet all berät­tiga till förlängning av gravrälts gUtighetstid (6 kap. 7 §), tUlträde lUl utmål för undersökning (10 kap. 13 §) eUer tillstånd att lägga igen utfraklsväg m. m. (11 kap. 2 § andra stycket) eller alt lägga ned grava (11 kap. 6 §). Vidare skaU lalan föras hos Kungl. Maj:t mot beslut som med stöd av Kungl. Maj:ts förordnande meddelats av statens industri­verk eller annan myndighet. Här åsyftas främst beslut inom ramen för den befogenhet; som bör tilläggas främst industriverket all meddela ge­nerella föreskrifter rörande den nya lagens tillämpning i vissa fall. Hit hör också t. ex. beslut om kartas skala eller om behörighet att utföra gruvmätningar.

Mot annat beslut av industtiverket än som avses i paragrafens andra stycke skaU enligt tredje stycket talan föras hos kammarrätten, som där­igenom kommer att liksom f. n. få pröva bl. a. frågor om inmutning och utmål. TUl kammarrätten kommer alt höra också frågor om t. ex. avvi­sande av ansökan, jäv, ersättning till sakkunnig, föreskrifter enligl 3 kap. 5 §, förlängning av undersökningslid, anvisande av mark inom eller utom utmål, utvidgning, sammanläggning eller uppdelning av utmål, anmälan om övergång av gravrätt samt föreläggande enligt 11 kap. 3 eUer 5 §.

7 §

Paragrafen motsvarar 11 § 2 mom. andra stycket och 41 § 2 mom. andra stycket gravlagen.

Som jag förut har nämnt är allmän åklagare berättigad att föra talan när inmutningsräll beviljats i strid med bl. a. vissa bestämmelser öm in­mulningshinder. I motsvarande fall är åklagare berättigad all föra lalan också mot beslut vid utmålsförrättning.

I första hand åligger det bergmästaren och när gode män deltar även dessa alt iaktta de bestämmelser som meddelats till skydd för allmänna inttessen. Vid sidan härav bör det emellertid finnas möjlighet för det allmänna att påkalla en överprövning. I och för sig skulle det kunna tänkas alt låta företrädare för olika samhällsintressen följa varje ärende från början och där ulföra det allmännas talan. En sådan ordning är emeUertid mycket tyngande och personalkrävande. Det nuvarande syste­met, som innebär alt en representant för det allmänna har rätt att i ef­terhand påkaUa överprövning av vissa beslut, bör därför i princip bibe­hållas.

De gäUande bestämmelsema är dock inle helt ändamålsenliga. De överväganden som det blir fråga om här måste normalt anses falla ulan-

 

Prop, 1974: 32                                                       225

för allmän åklagares sakliga kompelens. Jag anser därför all del inte lämpligen bör ankomma på allmän åklagare att föra det allmännas talan mol beslut i inmulningsärende eller vid utmålsförrättning. Det synes å andra sidan inte heller beträffande efterbevakningen kunna komma i fråga att låta samtliga berörda myndigheter delta. Den lämpligaste lös­ningen synes vara all formellt förlägga bevakningen av del allmännas rätt tUl en enda myndighet som har överblick över de allmänna intres­sen som kan beröras av inmutning eller utmålsläggning. Länsstyrelsen synes vara den myndighet som har de största förutsättningarna all utöva efterbevakningen.

I enlighet med det anförda tas i denna paragraf upp bestämmelser om räll för länsstyrelsen alt föra talan mot beslut som den finner strida mot bestämmelse i gruvlagen som meddelats lUl förmån för allmänt intresse.

8 §

Paragrafen, som motsvarar 12 kap. 7 § i utredningens förslag, inne­håller bestämmelser om sakägares rätt till kostnadsersättning i mål enligt 3 §. Frågan har berörts vid 4 kap. 35 §.

13 kap. Särskilda bestämmelser

1 §

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gravlagen innehåller en defini­tion av begreppet utmålsfäll. Paragrafen överensstämmer i sak med 13 kap. 1 § i utredningens förslag.

Vid prövning av ärende om förlängning av giltighetstiden för utmål enligt 6 kap. 4 § skall hänsyn tagas tUl aktivitet som ägt ram inte bara inom utmålet utan även inom utmålsfäll i vUket utmålet ingår.

Begreppet utmålsfäll är inte entydigt. I fackmannakretsar torde ut­trycket vanligen användas som beteckning på mer eller mindre samman­hängande utmål med någorlunda enhetliga ägarförhållanden. Enligt den i paragrafen upptagna definitionen krävs i överensstämmelse med ut­redningens förslag att ulmålen skall vara geografiskt sammanhängande, antingen direkt eller genom annat utmål som likaledes uppfyller ford­ringarna enligt definitionen. Kravel på sammanhängande fäll medför en betydande fördel vid tillämpningen genom att regeln är klar och entydig. En remissinstans har förordat att till ett utmålsfäll skall räknas även utmål, som visserligen inte är geografiskt sammanhängande med annat utmål men som likväl genom ägarförhållanden, malmstruklur och sättet för blivande exploatering naturligt hör samman med detta. Eftersom begreppet utmålsfält har uppställts för att i gruvnäringens intresse så entydigt som möjligt beskriva när rätt till automatisk för-

15    Riksdagen 1974.1 saml. Nr 32

 

Prop. 1974:32                                                        226

langning av utmals giltighetstid föreligger, har jag emellertid fäst av­görande vikt vid att definitionen blir klar och entydig. Definitionen har därför utformats i enlighet med utredningens förslag. Detta ute­sluter dock inte att aktivitet på utmålsfält i vidare bemärkelse kan till­mätas betydelse vid prövning enligl regeln om fakultativ förlängning enligl 6 kap. 4 § Iredje stycket.

För att varandra angränsande utmål skall bUda ett utmålsfält krävs enligt denna paragraf ytterhgare att samme ägare innehar minst halv andel i ulmålen eller av annan orsak har ett bestämmande inflytande över dem. Innehav av hälflenandel i flera utmål har med hänsyn till reglema om brytningsvitsord ansetts ge erforderlig gemenskap i fråga om dispositionsrätten.

2 §

I paragrafen, som utformats efter förebild i 1 kap. 2 § första styc­ket och 5 § andra stycket ExL, definieras begreppen särskild rätt och sakägare. Definitionen av sistnämnda begrepp är negativ i den meningen all den endast anger undantagen från lagens sakägarbegrepp.

Med det senare ledet i den i första stycket upptagna definitionen av begreppet särsldld rätt till fastighet avses bl. a. rätt till andel i samfällt strömfall (jfr 35 § JP) och vissa förmåner av fast egendom enligl 8 § JP. Också renskötselrätt avses med uttrycket.

Frågan i vad mån innehavare av sådan avkomsträll eller annan förmån av fast egendom som avses i 8 § JP bör anses som sakägare eller inte torde få bero av vad rättigheten i del särskilda fallet innehåller. Som bekant har i rättspraxis sinsemellan tämligen olikartade rättigheter in­rymts under begreppet avkomst eller förmån av fast egendom. Oftast har det varit fråga om födoråds- och undanlagsrättigheter och vanligen har upplåtelsen omfattat hite bara pengar eller varor utan också vissa andra förmåner som t. ex. bostad och vissa Ijänsleprestationer. Enligt min mening bör sådana förmåner som består i alt bostad tillhandahålls och liknande förmåner i förevarande hänseende anses jämstäUda med nyttjanderätt. Den berättigade skulle med detta betraktelsesätt inta ställning som sakägare vid upplåtelse av gruvrätt till fastigheten. Avser i stället rättigheten en rätt till generiska prestationer av något slag bör rättighelshavaren däremot anses likställd med pantr'ätlshavare. Mellan­former kan tänkas förekomma. Det måste överlämnas åt rättstUlämp-ningen all avgöra om den berättigade i sådant fall skall anses vara sakägare eller inle.

Med uttrycket innehavare av fordran för vilken fastigheten svarar avses i första hand borgenär som åtnjuter panträtt i fastigheten på grundval av inteckning men också borgenär som innehar fordran med ogulden köpeskillings rätt. Inle heller fordringshavare med förmånsrätt i fastigheten enligl 6 § 1 förmånsrältslagen (1970: 979) räknas som sak­ägare.

 

Prop, 1974: 32                                                       227

3  §

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gruvlagen, ger länsstyrelsen möjhghet att genom vitesföreläggande framtvinga efterlevnad av villkor som knutils vid dispens från inmulningsförbud. Paragrafen har utfor­mats i huvudsaklig överensstämmelse med 13 kap. 4 § i utredningens förslag.

4  §

I paragrafen har samlats vissa bestämmelser om ställande av säkerhet. Bestämmelserna har utformats efter förebUd av 7 kap. 7 § ExL.

5 §

I paragrafen regleras gränsdragningen mellan gruvlagen och konli-nentalsockeUagen.

Gällande bestämmelser. Enligt 1 § tredje stycket konlinenlalsockella-gen äger denna lag inom allmänl vattenområde i havet inle tillämpning på sådan imdersökning och bearbetning av inmutningsbart mineral som avses i gravlagen. Undantaget motiverades enligl förarbetena av hänsyn lUl gravrättsutredningens då pågående arbete (prop. 1966: 114 s. 22 och 49).

Utredningen. I betänkandet (1970: 45) Gruvrältslig speciallagstiftning har utredningen tagit upp frågan om gränsdragningen mellan konlinen-lalsockeUagen och gravlagen. Enligl utredningen talar starka skäl för alt göra kontinenlalsockellagen tillämphg också på inmulningsbara mineral inom allmänt vattenområde i havet. Utredningen pekar särskUt på föl­jande omständigheter.

Undersökningsarbete på och under havsbottnen av den intensitet som enligt den allmänna gravlagsliflningen fordras för erhållande av utmål torde normall kräva så omfattande och dyrbara anordningar att de knappast kan utföras av enskilda personer eller mindre förelag. I vårt land torde i själva verket bara ett fåtal förelag besitta resurser att på ett ändamålsenligt sätt leta efter och utvinna malm under havsbottnen. Del lär därför knappast ha någon betydelse från slimulanssynpunkt om erforderliga rättigheter konstitueras genom inmutning eller kon­cession. Från allmän synpunkt synes del däremot angelägel alt så­dana rättigheter i första hand förbehålls företag som kan väntas utnyttja dem till en intensiv och rationell insats för undersökning och exploate­ring. Med hänsyn härtill kan del enligt utredningen inle vara en ändamålsenlig ordning att det på havsområde skall vara möjligt för en­var alt erhålla himulning och utmål utan prövning av vederbörandes lämplighet och kvalifikationer i övrigt. Utredningen framhåller också alt gravlagens bestämmelser om undersökningsarbete och om förrättning

 

Prop. 1974: 32                                                        228

för utmålsläggning är avpassade efter förhållandena på land. Inom havs­område där någon enskild äganderätt inte finns kan bestämmelserna i fråga lUl stor del inte alls tillämpas. I stället träder i förgranden förhål­landet till sådana allmänna intressen som fiske, sjöfart och på sina håll även bad och friluftsliv. Mot bakgrand härav synes del enligl utred­ningen naturligt alt gruvrättigheter inte tUlåls uppkomma inom allmänt vattenområde i havet utan alt del samtidigt sker åtminstone en summa­risk prövning med hänsyn tiU avsedda arbetens inverkan på motstående intressen.

Slutiigen finner utredningen det vara till fördel för den praktiska lill-lämpningen att samma regler gäller beträffande alla slags mineral på kontinentalsockeln och alt den geografiska gränsen för kontinenlalsoc-keUagens tUlämpningsområde är enhetligt bestämd och inle som f. n. olika i fråga om olika slag av naturtillgångar. Utredningen har övervägt en särskUd regel för det fall all malmfyndigheter på allmänt vattenområde kan undersökas och bearbetas medelst orter som från schakt på land drivs ul under havsbottnen. En sådan särreglering avvisas emellertid av utredningen, som finner alt behovet därav inte är så stort att man för den skull bör frångå principen om en enhetlig geografisk gränsdragning mellan kontinenlalsockeUagen och gruvlagstiftningen på land. Utredningen förordar således alt kontinenlalsockellagen görs till­lämplig även på inmutningsbara mineral inom allmänt vallenområde i havet och att gränsen därvid också på djupet strikt följer gränsen mellan allmänl och enskilt vatten.

Remissyttrandena. Yttranden över utredningens nu berörda betän­kande har efter remiss avgetts av flertalet av dc remissinstanser som yttrat sig över utredningens förslag till ny gruvlag. Utredningens för­slag i fråga om gränsdragningen mellan gruvlagen och lagen om konlinentalsockeln har därvid tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Svenska gruvföreningen har dock vid sitt ställnings­tagande förutsatt att malmfyndigheter på land som fortsätter ul över allmänt vallenområde i havet i koncessionshänseende inle kommer alt erhålla sämre villkor än som gäUer för utmålen i land.

Departementschefen. Som utredningen anfört torde undersökningsar­bete på eller under havsbottnen i syfte alt erhålla utmål normalt kräva så­dana resurser att de inle kan ulf öras av enskUda personer eller mindre företag. Med hänsyn härtill är del från allmän synpunkt angeläget alt ifrågavarande rättigheter kan förbehåUas förelag som kan väntas utnytt­ja dem tiU en intensiv och rationeU insats för undersökningar och ex­ploatering. Delta kan bäst uppnås om rätlen all undersöka och tillgodo­göra sig tiUgångama görs beroende av tillstånd enligt kontinenlalsockel­lagen. Anledning finns enligt min mening inte att införa en särskild

 

Prop, 1974: 32                                                       229

regel för det fall att arbete under allmänl vattenområde i havet utförs medelst orter som från schakt på land drivs ut under havsbottnen. I sådant fall torde man kunna utgå från alt utmålsinnehavaren normalt erhåUer tUlstånd på skäliga villkor att företa undersökning och bear­betning under allmänt vattenområde. Jag ansluter mig således till ut­redningens förslag.

6 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om tUlämpningsföreskrifter till lagen. Sådana skaU kimna meddelas av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.

14 kap. övergångsbestämmelser

Som jag anfört i avsnittet 14.10 i den allmänna motiveringen bör den nya lagen som utredningen föreslagit i princip göras tillämplig även på utmål som lagts före lagens ikraftträdande. Delsamma bör gälla hi-mulnmgar som då finns, inmutningar och utmål som läggs på grund av före ikraftttädandet ingiven ansökan saml utmål som söks efter n'ämnda lidpunkt på grand av dessförinnan sökt inmutning. En särskUd övergångsregel föreslås i fråga om de nya bestämmelserna om ulmåls giltighetstid. Denna regel innebär att äldre utmål vid tillämpning av dessa bestämmelser skall anses ha blivit lagda vid den nya lagens ikraft­trädande.

När det gäller gruvrättigheter som tiUkommit enligt gäUande lag synes nyssnämnda huvudregel i övrigt kunna genomföras ulan några särskUda svårigheter. I fråga om gruvrättigheter som grundar sig på äldre lagstift­ning torde däremot viss särreglering behövas.

1 §

Paragrafen motsvarar 14 kap. 1 § i utredningens förslag. Enligl para­grafens första slycke träder den nya lagen i kraft den 1 juli 1974. Paragrafens andra slycke tar upp nyssnämnda huvudregel all den nya lagen i princip gäller också äldre gruvrättigheter.

2 §

Denna paragraf överensstämmer i sak med 79 § gruvlagen.

3 §

Den särskilda förmånsrätt som tillkommer fordran på ogulden köpe­skilling enligl 11 kap. 2 § jordabalken i 1734 års lag har inle fått nå­gon motsvarighet i JB. I 5 § JP har emellertid lagils upp bestämmelser som, när fastighet har överlåtits före JB:s ikraftträdande, övergångsvis

 

Prop. 1974:32                                                        230

bevarar den förmånsrätt som skulle ha förelegal med stöd av äldre bestämmelser. Vid JB:s tillkomst utmönstrades ur gruvlagen bestämmel­serna om fordran enhgt 11 kap. 2 § äldre jordabalken. Enligt övergångs­bestämmelserna tUl lagändringen (SFS 1970: 1013) skall dock tidigare bestämmelser i gruvlagen om sådan fordran äga tUlämpning i den mån företrädesrätt föreligger enligl 5 § JP. Uppenbarligen bör innehavare av sådan fordran beredas samma skydd som tillkommer panträltshavare enligt den nya lagen. Bestämmelse härom har tagils upp i denna para­graf, som har viss motsvarighet i 14 kap. 7 § utredningsförslaget. Be­stämmelsen medför bl. a. att fastighet skall anses besvärad av bevUjad eller sökt inteckning, om den svarar för fordran som åtnjuter förmåns­rätt enligt 5 § JP.

I JB finns ingen motsvarighet till institutet avkomsträll eller annan förmån. I fråga om rättighet av angivet slag som har upplåtits före JB:s ikraftttädande äger enhgt 8 § JP äldre bestämmelser i viss utsträckning fortfarande tiUämpning. Vissa av upplåtelserna, n"ämligen sådana som avser generiska prestationer, slår fordringsrätlerna nära, medan andra lUl sin natur närmast är att anse som ett slags nyttjanderätt till fastig­heten. Frågan har behandlats i specialmotiveringen tUl 13 kap. 2 § i den nya lagen. Vid tillämpnmgen av den nya lagen bör avkomsttätter som avser generiska prestationer vara UkstäUda med fordringar som är för­enade med panträtt i fastigheten. Däremot bör övriga avkomstr'älter inte liksfäUas med panträltsskyddade fordringar. I dessa fall har i stället innehavaren av rättigheten ställning som sakägare och vinner därige­nom skydd för sina intressen. I denna paragraf har tagits upp en be­stämmelse i överensstämmelse med vad jag nu har anfört.

4 §

Paragrafen överensstämmer i sak med 14 kap. 2 § utredningsförslaget.

Om inmutning söks före lagens Ucraflträdande ulan att ärendet då ännu avgjorts talar som utrednmgen anför såväl praktiska skäl som hän­syn till sökanden för att bestämmelserna i 2 kap; gamla lagen tillämpas i inmutningsärendel. Detta medför bl. a. alt undersökningsavgift kan kom­ma i fråga först vid en eventuell förlängning av undersökningstiden. I övrigt skall de nya bestämmelserna tillämpas även på inmutning som beviljas på grand av ansökan som gjorts före den nya lagens ikraft­trädande.

Bettäffande ärende om utmålsläggning eUer utvidgning av utmål som är anhängigt vid tiden för nya lagens ikraftträdande skall i enlighet med utredningens förslag äldre bestämmelser tUlämpas i de ämnen som be­handlas i 4 kap. nya lagen. Har före ikraftträdandet ansökan gjorts om utvidgning av utmål som tUlkommit före den 1 januari 1940 eller på grund av inmutning som sökts dessförinnan, skall äldre lag tillämpas även i fråga om rätt till kronoandel och jordägarandel. Som utredningen

 

Prop, 1974: 32                                                       231

påpekar synes nämligen frågan om kronoandel i det utvidgade området inle lämpligen böra bli beroende på om bergmästaren hinner företa ut­vidgningsförrättningen före lagens ikraftträdande eller mte.

I fråga om utmål som efter lagens ikraftträdande söks på grand av dessförinnan beviljad inmutning skall däremot den nya lagen tUlämpas utan inskränkning. De nya hinder som införts i 2 kap. 2 och 3 §§ kom­mer inte alt gäUa vid utiäggande av sådana utmål, eftersom enligl 4 kap. 3 § endast hinder som förelåg vid mutsedelns utfärdande skall beaktas. När utmål anvisas på grand av inmutning som bevUjats före ikraftträ­dandet skaU givetvis 4 kap. 3 § andra stycket tUlämpas så, att även en före lagens ikraftträdande gjord, konkurrerande ulmålsansökan som kommit in tidigare utgör hinder mot utiäggande av utmålet utanför det inmutade området.

5  §

Paragrafen motsvarar 14 kap. 3 § i utredningens förslag.

I fråga om inmutning som beviljats före nya lagens ikraftträdande gäller all undersökningsarbetet skall vara utfört inom tre år från dagen för mutsedelns utfärdande eller inom den förlängda tid som före ikraft­trädandet kan ha beviljats enligt äldre lag. Om del efter lagens ikraft­trädande blir fråga om förlängning av undersökningstiden för sådan inmutning blir däremot de nya förlängningsreglerna tUlämpliga och un­dersökningsavgift skall tas ut. Undersökningsavgifl utgår dock inle om ansökan om förlängning kommit in före lagens ikraftträdande. Vid be­dömandet av rätten tUl förlängning skall den nya lagen anses ha varit gällande när inmutningen beviljades. Förlängning av den urspnmgUga treåriga undersökningstiden kan sålunda enligl 3 kap. 7 § första stycket nya lagen ske med högst tre år. Har undersökningstiden redan förlängts enligt bestämmelserna i 19 § äldre lagen, skall frågan om möjlighet tUl ytterligare förlängning bedömas med inmutningsdagen som utgångs­punkt.

6 §

I denna paragraf, som motsvarar 14 kap. 4 § i utredningens förslag, ges bestämmelser för det fall att staten vid den nya lagens ikraftträdan­de har en ännu inte utnyttjad rätt tUl kronoandel.

I fråga om utmål vari staten redan före lagens ikraftträdande anmält sig till begagnande av kronoandel och inträtt i företagel avses bestäm­melserna i 5 kap. nya lagen bli omedelbart tUlämpliga. Staten blir då i fortsättningen att betrakta som delägare enligl 1 § i samma kap. Statens ekonomiska skyldigheter enligt 49 § gruvlagen föratsatts härvid redan vara reglerade och några särskilda svårigheter torde inle heller i övrigt uppkomma.

När det gäUer utmål vari rätt liU kronoandel finns men där anmälan

 

Prop, 1974: 32                                                       232

om begagnande av denna rätt ännu inte gjorts vid lagens ikraftträdande eller där staten ännu inte fått del i företagel, skulle en omedelbar lill-lämpning av nya lagen medföra all staten genast fick betala sin andel av sakägarersältningar och utmålsförrättningskoslnader för alla dessa utmål. För att undvika detta har i denna paragraf föreskrivits att 47— 50 §§ i den äldre lagen fortfarande skah tUlämpas. Med hänsyn till an­gelägenheten av att en enhetlig reglering i fråga om kronoandelarna uppnås inom en ej alltför avlägsen framtid har vidare i paragrafen ta­gits upp en bestämmelse om att staten skall anses ha avstått från krono­andelen, där inte anmälan om begagnande gjorts vid utgången av är 1983.

7 §

I denna paragraf upptas i överensstämmelse med 14 kap. 5 § i ut­redningens förslag en övergångsregel för tillämpningen av de nya be­stämmelserna om begränsning av ulmåls gUtighetstid.

För att de nya bestämmelserna om begränsning av ulmåls giltighetstid skall få någon effekt inom överskådlig tid bör de i princip tillämpas även på utmål som lagts före lagens ikraftträdande. I enlighet med ut­redningens förslag har därför i denna paragraf föreskrivits att vid tillämpning av tidsbegränsningsreglerna på äldre utmål skall så anses som om utmålen lagts vid den nya lagens ikraftträdande. De gamla ut­målen kommer därigenom ulan vidare alt gälla under ljugofem år från den 1 januari 1975, med möjlighet lUl förlängning under samma förat­sättningar som gäller beträffande utmål som lagts efter den nya lagens ikraftträdande.

8 §

I denna paragraf, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, finns bestämmelser om jordägaravgäld. I den nya lagen har rätten till jordägaravgäld tagits bort. Jag har dock ansett del vara skäligt alt de fastighetsägare som på grund av gäUande lag kommit i åtnjutande av jordägaravgäld, skall bevaras vid denna rätt. Rätt till jordägaravgäld föreligger enligt paragrafen också om ulmålet tillkommit eller utvid­gats på grund av ansökan som kommit in före lagens ikraftträdande.

9 §

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, är föranledd av de ändringar som skett i reglerna om förverkande på grund av försiunmelse att betala försvarsavgift.

10 §

Paragrafen återger utan sakliga ändringar 14 kap. 6 § i utredningens förslag.

 

Prop, 1974: 32                                                       233

11 §

Denna paragraf innehåller övergångsregler med anledning av mitt förslag att gruvlagen inte skall äga tiUämpning inom allmänt vattenom­råde i havet.

12 §

I paragrafen, som motsvarar 14 kap. 8 § i utredningens förslag, upp­tas vissa särsldlda bestämmelser rörande utmål som lagts före den 1 ja­nuari 1940 eller på grund av inmutning som sökts dessförinnan. Vissa jämkningar i förhållande till utredningens förslag har skett med hänsyn till att fastighetsägarens rätt till jordägaraväld och försvarsavgifl av­skaffats. I övrigt överensstämmer paragrafen i aUt väsentiigt med ut­redningens förslag.

13 §

Enligl särskild övergångsbestämmelse till ExL g'äller presumtionsre­geln i 4 kap. 3 § samma lag inte i fråga om värdeökning som ägt rum före utgången av juni 1971. Delsamma bör gälla vid bestämmande av ersättning enligl den nya gruvlagen.

14 §

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, har föranletls av de nya bestämmelserna om fullföljd av talan.

16.2 Förslaget till lag om ändring i lagen om kontinentalsockeln

1 §

Som jag närmare utvecklat i specialmotiveringen till 13 kap. 5 § i för­slaget till gravlag föreslår jag att gravlagen inte längre skall äga tillämp­ning på allmänl vallenområde i havet. Ändringarna i paragrafen är en konsekvens av detta förslag.

7 §

Om gruvlagens och konlinenlalsockellagens tillämpningsområden blir helt åtskilda, finns det inte längre behov av den nuvarande konkurrens­regeln i 7 §.

Enligl kontinenlalsockellagen möter inte hinder mot att undersöknings­tillslånd eller bearbetningslillstånd beträffande visst mineralslag medde-' las på område, på vilket annan förut har tillstånd att undersöka eUer bearbeta fyndighet av annat slag. Tillstånd till exempelvis grastäkt kan ges på samma område som omfattas av annat förelags tillstånd att söka efter  olje-  och  gasfyndigheter.  I  likhet  med  utredningen  anser jag

 

Prop, 1974:32                                                        234

att på platsen för nuvarande 7 § bör sättas in en bestämmelse som regle­rar förhållandet mellan rätlighelsinnehavarna i nu avsedda situationer. Bestämmelsen är inle tillämplig i del fall all flera erhåUer undersök­ningskoncession för samma slags fyndigheler på samma område, något som synes länkbart åtminstone om intet av tillstånden är förenat med rätt till utvinningslillstånd. I sådant fall får de konkurrensbestämmelser som behövs föreskrivas i tUlslåndsbeslutet.

Övergångsbestämmelserna

Med inmutning eller utmål som lagts före lagens ikraftträdande lik-stäUs här inmutning eller utmål som enligt 14 kap. 11 § förslagel till ny gruvlag läggs efter ansökan om inmutningsräll som kommit in före lagens ikraftträdande.

17    Hemställan

Jag hemstäUer att lagrådets yttrande över förslagen tiU

1.    gravlag,

2.    lag om ändring i lagen (1966: 314) om konlinentalsockeln inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med histämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet: BrUta Gyllensten

 

Prop, 1974: 32                                                       235

Bilaga 1

Gruvrällsutredningens förslag

i betänkandet (SOU 1969: 10) Ny gruvlag

Förslag till Gruvlag

Härigenom förordnas som följer.

I kap. Allmänna bestämmelser

1 §

Var och en äger genom inmutning erhålla rätt att på de vUlkor och med de inskränkningar som föreskrives i denna lag undersöka och be­arbeta sådan på egen eller annans grund belägen mineralfyndighet som innehåller

1.   malm till någon av följande metaller, nämligen: guld, silver, pla­tina, kvicksUver, koppar, bly, zink, jäm, mangan, krom, kobolt, nickel, tilan, vanadin, molybden, volfram, tenn, vismut, antimon och arsenik, dock ej sjö- och myrmalm,

2.   svavelkis, magnetkis, grafit, apatil eUer magnesit.

Om vissa inskränkningar i rätlen att inmuta mineralfyndighet eller förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka gravdrift gäller särskilda bestämmelser.

2 §

Den som vUl erhålla sådan rätt som avses i 1 § (inmutningsrätt) har att göra ansökan därom hos bergmästaren.

Bifalles ansökningen, skall bergmästaren utfärda mutsedel. Inom det område som anvisas i mulsedeln (inmutat område) äger sökanden (in­mutaren) verkställa undersökningsarbete beträffande inmutningsbara mineral.

Visas att inom inmutat område finnes fyndighet, innehållande mine­ral som är av del i 1 § angivna slaget och lämpar sig för teknisk be­arbetning saml förekommer i sådan myckenhet att fyndigheten sanno­likt kan göras till föremål för gravdrift, äger inmutaren efter särskild ansökan hos bergmästaren få sig anvisat ett eller flera arbetsområden (utmål) saml där bryta och tillgodogöra sig inmulningsbara mineral.

3 §

Inmutningsrätlen gäller i förhållande tUl andra inmulare från och med den dag då ansökningen därom inkom till bergmästaren.

Har flera på samma dag inkommit med ansökningar som helt eller delvis avser samma område, äger de lika räll med avseende på del om­råde som är gemensamt för ansökningarna. Kan någon av sökandena visa att han, innan ansöknuigama inkommit, först upptäckte inmut­ningsbar mineralfyndighet inom det område hans ansöknhig avser och är fyndplatsen icke belägen på område, som förat varit inmutat eUer belagt med utmål, skall dock inmutningsrätlen till del gemensamma området tUlhöra honom ensam.

 

Prop. 1974: 32                                                       236

2 kap. Inmutning

1 §

Inmutat område får omfatta högst etthundra hektar, inberäknat in­skränkningar i områdets yla som betingas av hinder enligt 2 eller 3 § vid mutsedelns utfärdande.

Det inmutade området skall vara bestämt till läge och gränser på sådant sätt att det säkert kan återfinnas på marken.

Gränserna räknas på djupet lodräta, om del kan ske ulan intrång på äldre utmål.

2 §

Inmutat område får icke omfatta

1.    område som genom beslut av Konung och riksdag förklarats ut­göra stalsgravefält eller om vars förklarande för stalsgravefält statlig myndighet väckt förslag hos Konungen, såvida inmutning ej sökes för statens räkning,

2.    område som avsatts till nationalpark eller om vars förklarande för nationalpark statlig myndighet väckt förslag hos Konungen,

3.    befästningsområde eller område utanför detta till den utsträck­ning Konungen bestämmer,

4.    kyrkogård eller begravningsplats,

5.    område beläget på mindre avstånd än trettio meter från sådan järnväg eUer kanal som är upplåten för allmän trafik eller från allmän flygplats eller från allmän väg eller sådan vägs sträckning enligl fast­ställd arbetsplan, varvid avståndet räknas från ytterkant av bank eller skäming eller, om sådan ej finnes, från själva anläggningens ytterkant,

6.    område beläget på mindre avstånd än etthundra meter, i horison­talplanet räknat, från byggnad, som är avsedd all stadigvarande använ­das tUl bostad, eller från annan byggnad, om den är uppförd vid gård, eller från tomtplats eller trädgård vid bostadsbyggnad som nyss sagts, varvid dock under byggnad ej innefattas byggnad som är belägen på inmutat eller ulmålslagt område vartill gruvrätten äger bestånd,

7.    område som upplages av elektrisk kraftstation eller industriell an­läggnmg,

8.    område som ingår i fastställd stadsplan eller byggnadsplan,

9.    förut inmutat område eller utlagt utmål, såvida rätten därtill äger bestånd då den nya ansökningen inkommer, eller område vartiU annan på grund av stadgandet i 1 kap. 3 § äger företrädesrätt, i den mån den ansökan varpå denna grandas leder till att området inmutas,

 

10.    område som avses med en före inmutningsansökningen eller sam­ma dag som denna inkommen ansökan om utmål eUer om utvidgning av utmål, i den mån området anvisas såsom utmål eller för utvidgning,

11.    område beläget på mmdre avstånd än etthundra meter från ut­mål eller från område som avses med en före inmulningsansökningen eller samma dag som denna inkommen ansökan om utmål eller om ut­vidgning av utmål, i den mån området anvisas såsom utmål eUer för utvidgning,

12.    förut inmutat område eller utiagl utmål, såvida rätten därtUl upphört alt gälla inom ett år innan ansökningen inkom,

13.    område varpå sökts eUer meddelats koncession enligl lagen an­gående stenkolsfyndigheler m. m., undersökningstillslånd eller konces-

 

Prop, 1974: 32                                                       237

sion enligl uranlagen eller tillstånd enligl lagen om kontinentalsockeln, såvida begärd inmutning avser mineral som förekommer i sådant sam­band med fyndighet som avses med ansökningen, koncessionen eller tillståndet att del ej kan tillgodogöras för sig eller utan skada för denna fyndighet.

Undantag från bestämmelserna i första stycket kan medges, i fall 1—3, 6, 7 och 13 av Konungen, i fall 5 av länsstyrelsen beträffande allmän väg och i övrigt av vederbörande förvaltningsmyndighet, i fall 8 av länsstyrelsen, i fall 11 och 12 av kommerskollegium saml i fall 6, 7, 11 och 13 även av vederbörande rättsägare. Medgivande enligt 1 kan innefatta tillstånd till inmutning av fyndigheter i allmänhet eller av visst slag inom bestämt område. Medgivande av Konungen enligl 2 och 6 må lämnas endast när synnerliga skäl är därtiU.

3  §

Kan i annat fall än som avses i 2 § gravdrifl inom visst område an-lagas komma alt hindra eller avsevärt försvåra sådan förekommande eller planerad användning av marken som är av väsentiig betydelse från allmän synpunkt, äger Konungen förordna alt inmutning ej får ske inom området utan Konungens tillstånd.

4  §

Ansökan om inmutningsräll göres skriftligen hos bergmästaren i det distrikt där del med ansökningen avsedda området eller större delen av detta är beläget.

Ansökningen skall innehålla beskrivning av området och uppgift om mineralfyndighetens art.

Sökanden skall erlägga fastställd ansökningsavgifl samt förskott tiU inmulningsavgifl enligl 10 § och till beräknad kostnad för mutsedelns kungörande enligl 11 §.

5 §

Har sökanden ej iakttagit vad som är föreskrivet om ansökan eller fordras i övrigt upplysning rörande omständigheter som är av betydelse för ansökningens bedömande eller har sökanden ej erlagt ansöknings­avgifl eller föreskrivet förskott, skall bergmästaren förelägga sökanden att inom viss lid avhjälpa brislen, vid påföljd att ansökningen kan avvi­sas. Föreläggandet skall genast delges sökanden.

Efterkommes ej föreläggandet all avhjälpa brist i ansökan och är bristen så väsentlig att handlingarna icke kan ligga till grand för bevil­jande av inmutningsräll eller beslår den i alt föreskrivna avgifter ej erlagts, skall bergmästaren avvisa ansökningen.

6 §

Har flera på samma dag inkommit med ansökningar som helt eller delvis avser samma område, skall bergmästaren förelägga var och en av de sökande alt, om han vill göra gällande att inmutningsrätlen liU det gemensamma området enligl 1 kap. 3 § andra stycket skall tillhöra honom ensam, inom viss tid väcka talan därom vid domstol, vid påföljd att han annars förlorat sin lalan. Föreläggandel skall delges sökandena. Innan nämnda lid gått ut och, om talan väckts, tvisten slutligt avgjorts, får bergmästaren icke företaga inmutningsärendel till avgörande.

 

Prop. 1974: 32                                                       238

7 §

Är fråga om bevUjande av inmutning beroende på prövningen av äldre ansökan om inmutning eller om anvisande eller utvidgning av ut­mål, skall den yngre ansökningen vila till dess den äldre slutligt av­gjorts.

Har myndighels tUlstånd till inmutning begärts i fall då sådant ford­ras enligl 2 eller 3 § eller enligl särskilda bestämmelser, skaU ansök­ningen om inmulnmgsrätt vUa i avvaktan på myndighetens beslut.

8 §

Så snart del kan ske och sist inom fyra veckor efter det inmutnings­ärendel kommit i sådant skick all ansökningen kan förelagas liU pröv­ning, skall bergmästaren avgöra ärendet.

9 §

Ansökningen skall avslås, om

1.    enligl särskilda bestämmelser fordras Konungens tillstånd till in­mutning och sådant vägrats,

2.    den uppgivna mineralfyndighelen icke är av det slag som anges i 1 kap. 1 §,

3.    hela det med ansökningen avsedda området är beläget på områ­de till vUkel enligt 2 eller 3 § inmutningsräll icke får bevUjas.

Har ansökan om inmulningsrätt helt eller delvis avvisats eUer avsla­gils, skall sökanden genast delges underrättelse om beslutet. I under­rättelsen skall anges de skäl på vilka beslutet grandas och vad den som vill fullfölja lalan mot beslutet har att iakttaga.

10 §

Föreligger ej skäl till avslag enligt 9 §, skall bergmästaren bevilja inmutningsräll till det område denna enligl 1 § skall avse, fastställa in­mulningsavgifl saml utfärda mulsedel. Inmulningsavgiflen bestämmes efter fem kronor per hektar eller överskjutande del därav av det inmu­tade området, dock minst tiU femtio kronor.

11 §

Bergmästaren skall genast översända mulsedeln till inmutaren. Sam­tidigt skall bergmästaren sända en avskrift av mulsedeln till ägare av fastighet inom området eller annan lämplig person på platsen för all under undersökningstiden hållas tUlgänglig för fastighetsägare och and­ra vilkas rätt kan beröras av inmutningen.

Därjämte skall bergmästaren inom två månader efter mutsedelns ut­färdande i en eller flera av ortens tidningar och Post- och Inrikes Tid-nmgar införa meddelande om mulsedeln och dess innehåll saml om den plats där mulsedeln fumes tUlgänglig.

3 kap. Undersökningsarbete

1 §

Minst två veckor innan arbete på det inmutade området påbörjas, skall genom inmutarens försorg underrättelse härom delges såväl äga­ren av den mark där arbetet skall bedrivas som innehavare av nytt-

 

Prop. 1974: 32                                                       239

janderält till marken. Äges eller innehas marken av enskild person som är frånvarande och låter egendomen förvallas av annan, får dock un­derrättelsen delges förvaltaren.

Annan inmutare än staten skall därjämte, innan något arbete påbör­jas, ställa pant eller borgen tUl säkerhet för ersättning enligt 6 §, såvida icke den till ersättning berättigade medger annat. Om säkerheten ej antages av denne, skall den vara godkänd av överexekutor i den ort där det inmutade området eller större delen därav finnes.

2 §

Undersökningsarbetet får bestå endast i sådana åtgärder som fordras för att visa alt inom det inmutade området förekommer mineralfyndig­hel av det slag som avses i 1 kap. 1 § saml för all vinna närmare kän­nedom om fyndighetens storlek, beskaffenhet och brytvärdhet. AUt ar­bete skall ulföras så alt minsta möjliga skada orsakas.

Inmutaren får icke ulan tillstånd av markens ägare och innehavare på det inmutade området uppföra andra byggnader än sådana som är nödvändiga för undersökningsarbetets bedrivande. Inmutaren får be­gagna eller anlägga erforderlig väg till och inom del inmutade områ­det.

3 §

Inmulningsbara mineral som brytes under arbetet får inmutaren icke använda på annat sätt eller i större omfattning än som är nödvändigt för undersökning av deras beskaffenhet och lämphghet för teknisk be­arbetning. Produkter som utvinnes därvid äger inmutaren fritt tillgodo­göra sig. På samma sätt får inmutaren utnyttja inom del inmutade om­rådet befintligt varp. som föratvarande gravinnehavare icke, enligl be­stämmelsema i 7 kap. 3 §, får föra bort och som ej är föremål för räll på grand av särskild inmutning enligt äldre lag.

Icke inmutningsbara mineraliska ämnen får inmutaren bryta endast i den mån det fordras för undersökningsarbetets ändamålsenliga bedri­vande. Av det brutna får inmutaren använda vad som behövs för under­sökningsarbetet på fyndigheten.

4 §

Bergmästaren kan meddela särskilda föreskrifter för all förebygga all inmutaren överskrider sin rätt enligt 2 § första stycket eller 3 §. Sådana föreskrifter skall lända till efterrättelse till dess högre myndighet på förd klagan förordnar annat.

5 §

Har inmutaren påbörjat arbetet i strid med 1 § andra stycket eller uppfört byggnad i strid med 2 § andra stycket äger överexekutor på an­sökan av markens ägare eller innehavare förordna, i det förra fallet att arbetet skall inställas till dess pant eller borgen ställts och i del senare fallet all byggnaden skall lagas bort på inmutarens bekostnad. Har in­mutningen skett på kronojord, får ansökan som nyss sagts göras av all­män åklagare. I sådant fall skall kostnaden för förtällningen förskjutas av allmänna medel, om utmätningsmannen begär det. I övrigt gäller samma bestämmelser som är föreskrivna för del i 191 § utsökningsla­gen avsedda fallet.

 

Prop. 1974: 32                                                       240

6 §

För begagnandet av mark som tages i anspråk enligt 2 § skall inmu­taren utge ersättning till markens innehavare med en årlig avgift. Av­giften betalas förskottsvis för år. Inmutaren skall också ersätta skada som marken kan ha tagit för framliden. TUl dess sådan ersättning beta­lats skall inmutaren erlägga årlig avgift såsom för markens begagnande.

Orsakas eljest av undersökningsarbetet förlust, skada eller intrång, skall ersättning även utges härför.

7 §

Kan parterna ej komma överens om beloppet av årlig avgift eller annan ersättning som skall utgå enhgt 6 §, äger den som fordrar ersätt­ning påkalla alt denna bestämmes av skUjemän. Beträffande sådan tvist äger lagen om skiljemän motsvarande tillämpning, varvid dock iaktta­ges vad som föreskrives nedan i denna paragraf.

Skiljedomskostnaderna erlägges av den som skiljemännen finner skyl­dig därtill. Sådan skyldighet får dock ej åläggas den ersättningsberätli-gade, såvida han icke uppenbarligen påkallat förfarandet utan skäl.

Vill den som fordrar ersättning hellre än att låta tvisten avgöras av skiljemän hänskjuta den till domstols prövning, står del honom öppet.

Har när utmålsförrättning håUes tvist om ersättning icke hänskjutits till avgörande av skiljemän eller domstol, skall frågan avgöras i den ordning som föreskrives i 4 kap. 28 §.

8 §

Del undersökningsarbete som enligt 1 kap. 2 § fordras för erhållande av utmål skall vara utfört inom två år från dagen för mutsedelns utfär­dande, såvida ej förlängning erhålles av undersökningstiden enligt vad nedan föreskrives.

Inmutaren äger efter ansökan hos bergmästaren erhålla förlängning av den i första stycket föreskrivna undersökningstiden med ett, två, tre eller fyra år beträffande hela del inmutade området eller del därav. Har sökanden ännu ej utfört någol ändamålsenligt undersökningsarbete och ger omständigheterna anledning till anlagande att han ej heller kommer alt bedriva sådant arbete, kan bergmästaren dock avslå ansökningen eher bevilja förlängning för kortare tid än sökanden begärt.

Visar inmutaren att arbetet på gmnd av tvist om inmulningsrättens bestånd eller omfattning, långvarig arbetsinställelse, naturkatastrof eller därmed jämförligt hinder ej kunnat slutföras, oaktat undersökningstiden förlängts med fyra år enligt andra stycket, eller all med hänsyn till fyn­dighetens beskaffenhet, särskUda naturförhållanden eller eljest synner­liga skäl finnes till ytterligare förlängning, äger kommerskollegium på ansökan medge sådan förlängning med högst fyra år beträffande det med ansökningen avsedda området eller del därav.

9 §

Ansökan om förlängning skall inges före utgången av den löpande undersökningstiden. Sökanden skall erlägga förskott till inmutningsav­gift enhgt 10 §.

Har sökanden ej iakttagit vad som är föreskrivet om förlängningsan­sökan, äger 2 kap. 5 § motsvarande tiUämpning. Sökes förlängning en­ligt 8 § andra stycket, äger bergmästaren förelägga sökanden alt inom

 

Prop. 1974: 32                                                       241

viss lid inkomma med redogörelse för utförda arbeten och utredning till stöd för antagande att sökanden kommer att bedriva ett ändamålsenligt undersökningsarbete, vid påföljd att ansökningen kan avslås. Föreläg­gandet skall delges sökanden.

10 §

I samband med beslut om förlängning av undersökningstiden skall fastställas inmulningsavgifl för förlängningsperioden. Inmulningsavgif­len beräknas efter tio kronor per år och hektar eller överskjutande del därav av det område förlängningen avser, dock minst efter etthundra kronor per år för hela området.

Har ansökan om förlängning av undersökningstiden bifaUits, skall den myndighet som meddelat beslutet sända underrättelse därom till inmutaren samt sända avskrift av beslutet till aklförvararen. Har an­sökan om förlängning avvisats eller avslagils eller har förlängning bevU­jats för kortare tid än sökanden begärt, äger 2 kap. 9 § andra stycket motsvarande tillämpnmg.

11 §

Är ansökan om utmål eller om förlängning av undersökningstiden vid dennas utgång beroende på prövning, får undersökningsarbetet fort­gå till dess ansökningen slutligt avgjorts. Avslås ansökningen om för­längnmg av undersökningstiden men söker inmutaren utmål inom den i 4 kap. 1 § angivna tiden, får undersökningsarbetet däratöver fortgå tUl dess ansökningen om utmål slutiigen prövats.

4 kap. Erhållande av utmål och förändring av utmål Ansökan om utmål

1 §

Ansökan om utmål skall göras skriftiigen hos bergmästaren i det di­strikt där inmutningen bevUjats. Ansökningen skall inges före utgången av den i 3 kap. 8 § föreskrivna undersökningtiden eller den förlängda undersökningslid som kan ha beviljats enligt samma paragraf. Har an­sökan om förlängning av undersökningstiden gjorts inom nämnda tid och har ansökningen avvisats eller avslagils, får dock ansökan om utmål göras inom fyra veckor från den dag då förlängningsansökningen slutli­gen prövades.

Försummar inmutaren all ansöka om utmål inom tid som anges i förs­ta stycket, har han förlorat inmutningsrätten.

Är det med ansökningen avsedda området i sin helhet beläget i annat distrikt än det där inmutningen bevUjats, skall bergmästaren förordna all ärendet överflyttas tUl bergmästaren i del förra distriktet.

2 §

Ansökan om utmål skall innehålla uppgift om den inmutning som åberopas samt om det område sökanden önskar erhålla som utmål.

VUl sökanden därjämte laga i anspråk mark för gravdriflen enligl 23 eller 24 §, skall sådan mark tydligt anges i ansökningen. Har det ej skelt, får marken ej anvisas vid utmålsförrättningen ulan sakägares medgi­vande.

16   Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 32

 

Prop. 1974: 32                                                       242

3 §

Har sökanden ej iakttagit vad som är föreskrivet om ulmålsansökan el­ler önskar bergmästaren erhålla förskott enligt 30 § tredje stycket, kan bergmästaren förelägga sökanden att inom viss tid avhjälpa bristen eller betala fordrat förskott. Föreläggandet skall delges sökanden.

Efterkommes ej föreläggandet, äger bergmästaren avvisa ansökning­en. Föreläggandel skall innehålla erinran därom.

Har ansökningen avvisats, äger 2 kap. 9 § andra stycket motsvarande tillämpning.

4 §

Är fråga om utläggande av utmål på mark utanför del inmutade om­rådet beroende på prövningen av äldre ansökan om inmutning eller om anvisande eller utvidgning av annat utmål, skall den yngre ansökningen vUa till dess den äldre slutligt avgjorts.

Har myndighets tillstånd tUl utmålsläggning begärts i fall då hinder som avses i 2 kap. 2 eller 3 § föreligger, skall ansökningen om utmål vUa i avvaktan på myndighetens beslut.

Kungörande av utmålsförrättning

5 §

Sedan ärendet kommit i sådant skick all del kan slutligt avgöras, skall bergmästaren förelaga utmålsfön-ättning så snart del kan ske.

Bergmästaren skall minst fyra veckor före förrättningen i Post- och Inrikes Tidningar och tidning i orten införa kungörelse om förrätt­ningen med uppgift om tid och ställe för denna. I kungörelsen skall anges om och i vUken utsträckning sökanden avser att laga i anspråk mark en­ligt 23 och 24 §§.

Därjämte skall genom bergmästarens försorg kungörelsen i god tid delges sökanden och samtliga kända sakägare samt översändas till den myndighet som förvaltar statens gravegendom.

Styrkt avskrift av ansökningshandlingarna skall samtidigt med kun­görelsen översändas till ägare av fastighet inom det med ansökningen avsedda området eller annan lämplig person på platsen. I kungörelsen skall anges var avskriften finnes tUlgänglig.

7  §

Det åligger ägare av jordområde, som ansökningen avser, att på be­gäran av inmutaren eller bergmästaren ulan dröjsmål uppge samtliga innehavare av nyttjanderätt, servitul eUer samfällighetsrält beträffande området. Underlåter jordägaren detta och lider sådan rättsägare skada till följd av att han icke blivit kallad tUl förrättningen, är jordägaren skyldig att ersätta skadan, om han känt till att rättsägaren berördes av förrättningen. Erinran härom skall införas i kimgörelsen.

8  §

Uppskjutes eller återapptages förrättning, behöver ny kungörelse ej utfärdas. Beträffande delgivning av kallelse äger i sådant fall 6 § andra stycket motsvarande tiUämpning.

 

Prop, 1974:32                                                                       243

Har vid sammanttäde tillkännagivits lid och plats för fortsalt för­rättning, behöver underrättelse ej delges den som i föreskriven ordning underrättats om det sammanträde då tillkännagivandet skedde.

9  §

Vistas ägare till fastighet eller slällförettädare för denne stadigvaran­de utom riket och kan delgivning som avses i 6 § andra stycket ej ske här i rUcet med känt ombud, får handlingen lämnas till den som förvaltar eller med ägarens medgivande brukar fastigheten.

Den till vilken handlingen lämnats är skyldig all snarast lämna hand­lingen vidare till den sökte, om så kan ske. Han skall ermras därom, när handlingen lämnas till honom. Är den söktes uppehållsort känd, skall bergmästaren därjämte med poslen sända honom meddelande om delgivningen.

Delgivningen anses ha skett, när handlingen lämnats enligt första stycket.

Förrättningens företagande

10 §

Vid utmålsförrällnmgen skall bergmästaren biträdas av två gode män, som av honom utses bland dem som i orten är valda tUl gode män vid fastighetsbildningsförrättning. Medverkan av gode män fordras dock icke, när vid förrättnhigen ej är fråga om att bestämma ersättning enligt 28 § eller 3 kap. 7 §.

Är god man av jäv hindrad att tjänstgöra eller uteblir han frän sam­manträde och kan annan god man ej ulan tidsutdräkt infinna sig, får bergmästaren tUl tjänstgöring som god man kalla någon som är valbar till sådan befattning.

11 §

När gode män bittäder vid förrättningen, avgör bergmästaren och gode männen gemensamt frågor om jäv enligt 13 § samt om ersättning enhgt 28 §, 30 § andra stycket, 31 § första stycket och 3 kap. 7 §. I öv­riga fall avgör bergmästaren ensam till förrättningen hörande frågor.

12 §

Vad som föreskrives i 4 kap. 12 § rättegångsbalken om hinder för do­mare som slår i släktskaps- eller svågerlagförhållande till varandra alt tjänstgöra samtidigt äger motsvarande tiUämpnmg bettäffande bergmäs­tare och gode män.

13 §

Mot bergmästare och god man gäher samma jäv som mot domare.

14 §                       ■

Vet bergmästaren eller god man alt sådan omständighet föreligger som kan antagas utgöra jäv mot honom, är han skyldig att självmant ge det till känna.

Vill part anföra jäv mol bergmästaren eller god man, skall han fram­ställa invändning därom vid förrättningens början eUer, om den om­ständighet på vilken jävet grandas då ej var känd för parten, sedan han

 

Prop, 1974: 32                                                        244

fick sådan kännedom. Underlåter han det, är hans rätt alt anföra jäv förfallen.

Har sakägare i rätt tid anfört jäv, skaU beslut i jävsfrågan meddelas omedelbart.

OgUlas framstäUt jäv, får talan mot beslutet föras i samband med talan i huvudsaken.

15 §

Har bergmästaren och gode männen olika mening i frågor som de har att avgöra gemensamt, gäller såsom deras beslut vad två av dem säger.

Har var och en av bergmästaren och gode männen sin mening, gäl­ler bergmästarens mening. Är det fråga om pengar eller annat som ut­gör viss mängd, gäller dock den mening som avser den näst största mängden.

16 §

För utrednmg av fråga, vars bedömande kräver särskild fackkunskap, får bergmästaren anlita biträde av sakkunnig. Den som står i sådant förhåUande tiU saken eller till någon sakägare att hans tUlförlitiighet kan anses förringad får ej anlitas som sakkunnig.

17 §

Bergmästaren skaU föra protokoll över vad som förekommer vid förrättningen.

18 §

Vid förättningen skall avgöras aUa frågor som har samband med den begärda utmålsläggningen.

Beslut skall ange de skäl på vUka avgörande grandas, såvida motive­ringen av beslutet icke kan anses överflödig.

Beslut som meddelas vid förrättningen skaU uppläsas för de närva­rande.

19 §

Ulebhr sökanden utan all ha anmält laga förfall från förrällnings-sammanttäde till vilkel han kallats i föreskriven ordning, skall förrätt­ningen inställas. Förrättningen skall dock ålerapptagas, om sökanden begär det inom tre veckor och senast inom lid som i 1 § är föreskriven för ansökan om utmål.

Har sakägare ej i föreskriven ordning fått underrättelse om förrätt-ningssammanttäde, skaU förtällningen uppskjutas, såvida icke sakäga­ren "ändock infunnit sig eller medger att förrättningen likväl slutföres.

Påbörjad förrättning får uppskjutas, om viss fråga ej kan avgöras utan ytterligare utredning eUer om det eljest finnes oundgängligen er­forderligt. Är sökandens närvaro ej påkallad vid den fortsatta förrätt­ningen, kan bestämmas att denna kan slutföras ulan hinder av sökan­dens frånvaro.

20 §

Visas vid förrättningen att de i 1 kap. 2 § ttedje stycket angivna föratsättningama för erhållande av utmål blivit uppfyllda, äger sökan­den, om ej eljest hhider möter enligt denna lag, efter fyndighetens

 

Prop, 1974: 32                                                       245

sträckning och gruvdriftens behov erhålla ett utmål om högst femtio hektar i horisontalplanet räknat.

Utmålet skall, om ej annat påkallas av förhållandena, vara fyrsidigl och begränsas av paraUella räta linjer, vilkas längd ej får överstiga fyra gånger utmålets bredd, mätt vinkelrätt mot linjerna. Utmålet skall inne­sluta mmst elt på det inmutade området beläget ställe, där inmutnings­bar fyndighet påvisats. Gränserna för utmålet skall på djupet räknas lodräta där delta kan ske utan intrång på äldre utmål.

Har Konungen enligl 2 kap. 2 § meddelat tUlstånd till inmutning av fyndighet av visst slag inom statsgruvefält eller inom såsom stalsgrave­fält föreslaget område och har därefter inmutning bevUjats, får utmål anvisas inmutaren endast om inom del inmutade området finnes fyndig-hel, innehållande mineral av del slag tUlståndet avser i sådan mycken­het, all fyndigheten sannohkt kan göras till föremål för gravdrift med avseende på delta mineral.

21 §

Föreligger vid utmålsförrättningen inmulningshinder, som avses i 2 kap. 2 eller 3 §, skall hindret, om det fanns redan vid mutsedelns utfär­dande, även gälla i fråga om utläggande av utmål inom det inmutade området.

Vid utmålets utläggande utanför det inmutade området äger bestäm­melserna i 2 kap. 2 § första stycket 1—11 och 13 samt 3 § motsvarande tUlämpning, om hindret uppstod innan ansökningen om utmål inkom och föreligger vid förrättningen. Utmålet får dock omfatta annat inmu­tat område eller område som omfattas av ansökning om utmål eller om utvidgning av utmål, om innehavaren av inmulningsrätten medger det. Annat redan utiagt utmål får ej till någon del tagas i anspråk.

Har samma dag, som ansökningen om utmål uikom, annan inkommit med ansökan om utmål avseende helt eUer delvis samma område, äger den förettäde, vars inmulningsansökan först inkom tiU bergmästaren. Ansökan om utvidgning av utmål äger företräde framför samma dag inkommen ansökan om utmål som avser samma område.

22 §

Beslut om utmålsläggning skaU innehålla en fullständig redogörelse för utmålets belägenhet och sträckning. Utmålets gränser skall fast­ställas genom alt dess hörnpunkler anges med koordinater i rikets all­männa koordinalnät eller i ett lokall koordinatsystem, hänförligt till minst två väl förankrade och markerade fixpunkler. Karta skall upp­rättas över ulmålet och bifogas beslutet.

23 §

Inom ulmålet äger sökanden få sig anvisad den mark som behöver lagas i anspråk för arbetet ovan jord. Sådant område bestämmes i en­lighet med sökandens förslag, såvida det ej är uppenbart att viss mark ej behövs för gruvdriften eller därmed sammanhängande verksamhet.

Den anvisade marken skall utstakas samt inläggas på kartan.

24 §

Utanför utmålet äger sökanden få sig anvisad nödig mark dels för uppläggande av malm samt varp och andra avfaUsprodukter och dels

 

Prop. 1974: 32                                                        246

för sådan byggnad eUer annan anläggning, väg, transportbana, kraftied-ning, vattenledning eller avloppsledning som behövs för gravdriflen eller därmed sammanhängande verksamhet. Hotas visst område av ras eller sättningar, kan också det anvisas.

Den anvisade marken skall utstakas samt utmärkas på karta i lämp­lig skala.

25 §

I samband med utmålsläggning skaU fastställas den årliga försvars­avgifl, som enhgt 7 kap. 1 § skall erläggas för utmålet.

Jordlösen och annan ersättning

26 §

Gravinnehavaren skall lösa mark inom utmålet som enhgt 23 § an­visas honom för arbetet ovan jord. Upplåtes mark utanför utmålet för ändamål som avses i 24 § skaU, om marken helt tages i anspråk för ändamålet eller lider synnerligt men av upplåtelsen, erläggas lösen för marken och i annat fall utgå ersättning för skada eller intrång som orsakas.

Skall en del av en faslighet avslås och hder genom avståendet eller markens begagnande för gravdriften en återstående del av fastigheten synnerligt men, skall gruvinnehavaren lösa även denna del, om ägaren begär det. Uppkommer eljest skada eller intrång på återstoden av fas­tigheten, skall ersättning ges därför.

Besväras mark, som skall lösas eller som lider skada eller intrång, av nyttjanderätt, servitul eller samfäUighelsrält och går rättigheten förlo­rad tUl följd av utmålsläggningen eller Uder den intrång, skall ersätt­ning ges även därför.

Då lUl följd av utmålsläggningen orsakas annan skada eller förlust, skall även sådan skada eller förlust ersättas.

27 §

Lösen och annan ersättning utgår i pengar på en gång, särskUt för varje sakägare. Lösen för mark, ersättning för skada eller intrång på fastighet och annan ersättning till jordägaren faststäUes också var för sig.

Lösen beräknas till den avträdda markens fulla värde och hälften d'äratöver. Annan ersättning utgår tiU belopp som motsvarar full gott­görelse och hälften därutöver för förlusten, skadan eUer intrånget. Med­för sådan rättighet, som avses i 26 § Iredje stycket, minskning av mar­kens värde, skall tUl grand för den ersättning som tilUiommer ägaren läggas del värde marken har med därpå vilande besvär.

Fordras för tUlämpning av reglema i 34 § andra stycket delta kap. jämfört med 57 § andra stycket expropriationslagen att särskild värde­ring sker av marken dels med och dels utan visst besvär som vilar där­på, verkställes även sådan värdering i samband med ersättningens fast­ställande.

28 §

Träffar ej parterna överenskommelse om lösen eller annan ersätt­ning, bestämmes sådan vid förrättningen.

 

Prop, 1974: 32                                                       247

29 §

Uppslår efter utmålsförrältningens avslutande skada eUer intrång, som ej föratsetts vid förrättningen, får särskild talan om ersättning för skadan eller inttånget föras vid allmän domstol.

Förrättningskostnader

30 §

TUl bergmästare och gode män utgår ersättning för inställelse vid förrättning enhgt särskilda föreskrifter.

Anlitas befattningshavare i allmän tjänst som sakkunnig, är han be­rättigad lUl ersättning endast när särskUd föreskrift är meddelad. Annan sakkunnig äger rätt till ersättning för kostnader och tidsspillan på grund av uppdraget samt till skähgt arvode.

Del åligger sökanden all betala kostnadema för kungörande av för­rättningen samt för ersättning som avses i första och andra stycket. Sö­kanden är skyldig att när bergmästaren begär del lämna förskoll till dessa kostnader.

31 §

Sökanden skall ersätta annan sakägare kostnader som denne fått vid­kännas för att bevaka sin rätt vid förrättningen, såvida ej annat finnes skäligt med hänsyn till omständigheterna.

Återkallas ansökan om utmål innan ärendet företagits till förrättning och vill sakägare yrka ersättning för kostnader i ärendet, äger han föra talan därom vid allmän domstol.

Förrättningens avslutande

32 §

Sedan alla till förrättningen hörande frågor avgjorts, skall bergmästa­ren förklara förrättningen avslutad (avslutningsbeslul). I avslutningsbe­slul skall ges liU känna vad som är all iakttaga vid fullföljd av lalan mot beslut vid förrättningen.

Utbetalning av ersättningsmedel

33 §

Vid utmålsförrättningen fastställd ersättning jämte sex procent ränta från dagen för förrättningens avslutande skall erläggas inom tre måna­der från samma lid oavsett om lalan föres mot förrättningen.

34 §

Om mark, för vilken ersättning skall betalas enligt 26 § första eller andra stycket, svarar för fordran, skall för markens ägare avsedda er­sättningsbelopp, som ej utgör ersättning för personlig skada, och ersätt­ningsbelopp, avsedda för innehavare av särskUd rättighet till marken, jämte ränta nedsättas hos länsstyrelsen. Även i annat fall får den ersält­ningsskyldige inbetala ersättningen till länsstyrelsen.

Fördelning av de nedsatta medlen verkställes av länsstyrelsen. I fråga om ordningen för fördelningen äger bestämmelserna om expro-prialionsersällning motsvarande tillämpning. Därvid äger länsstyrelsen meddela förordnande som avses i 35 § expropriationslagen. Om mar-

 

Prop. 1974: 32                                                       248

ken ej svarar för fordran, kan länsstyrelsen utbetala medlen även om lalan föres mol förrättningen. Gruvinnehavaren skall ersätta kostna­derna vid fördelningen.

35      §

Erlägges icke ersättningen jämte ränta inom föreskriven lid, skall överexekutor efter framstäUning av den ersättningsberättigade vidtaga behövhga åtgärder för alt uttaga medlen hos den betalningsskyldige. Överexekutor kan också efter bergmästarens hörande förordna att gruv­arbetet skall inställas till dess ersällnmgen erlagts.

Förändringar med avseende på utmål

36      §

Sedan utmål erhålhls gäller bestämmelserna ovan i detta kap. i tillämpliga delar, om gruvinnehavaren önskar

1.     utvidga eUer minska utmålet eller reglera dess gränser,

2.     taga i anspråk ytterligare mark inom utmålet för arbete ovan jord enligt 23 § eUer få mark anvisad utanför ulmålet enUgt 24,

3.     till jordägaren avstå mark som tidigare lagils i anspråk för än­damål som avses under 2.

Vid utvidgning eUer minskning av utmål skall dock ej tillämpas bestämmelsen i 20 § att utmål skaU innesluta minst ett på det inmu­tade området beläget ställe, där inmutningsbar fyndighet påvisats. Vid reglering av utmål skall gränsema på djupet räknas på det sätt som tiUämpades vid utmålets tUlkomst. Beträffande utläggning av utmål utanför det förut utmålslagda området skall, sedan undersökningstiden utgått, hinder enhgt 2 kap. 2 § första stycket 1—11 och 13 samt 3 § gälla även om det tUlkommit efter mutsedelns utfärdande.

Kommerskollegium äger på ansökan förordna alt utmål, som grän­sar inlUl varandra, för gemensam gruvdrift sammanlägges till ett utmål. Sådant utmål får omfatta större ytvidd än som annars är tillåtet. Giltighetstiden för utmålet bestämmes till den längsta tid som återstår för något av de utmål som sammanlägges. Kommerskollegium äger också på ansökan medge att elt utmål uppdelas i två eller flera utmål. Om sättet för verkställigheten av sådan uppdelning förordnar kommerskollegium. Vid sammanläggning eller uppdelning ' av utmål skall ulmålsgränsema på djupet räknas på det sätt som urspmngligen tiUämpals.

5 kap. Statens rätt till andel i gruvföretag

1§

Sker inmutning av annan än staten, får staten i och med utmåls­läggningen andel i gravförelagel med hälften (kronoandel), såvida sta­ten icke senast vid utmålsförrättningen avstått från sådan andel.

Anmälan om avstående av kronoandel som ej sker vid utmålsför­rättningen skall göras skriftligen hos bergmästaren. I sådant fall skall bergmästaren genast sända meddelande tUl inmutaren om anmäl­ningen.

2§

Har staten ej senast vid utmålsförrättningen avstått från kronoandel, skaU staten ersätta inmutaren hälften av dennes utgifter för jordlösen

 

Prop, 1974: 32                                                       249

och annan ersättning enligt 4 kap. 26 § i samband med utmålslägg­ningen samt för förrättningen och fördelning av ersättningsmedel.

Har inmutaren tUlhörig mark vid utmålsläggningen tagils i anspråk för gruvdriften är staten också skyldig all i förhållande lUl sin andel ersätta inmutaren härför enligt de i 4 kap. 27 § föreskrivna gmndema.

Uppstår tvist om vilket belopp staten enligt vad nu sagts har att ersätta inmutaren, skall vad i 3 kap. 7 § föreskrives för där avsedd tvist äga motsvarande tUlämpning.

3§

I övrigt gäller beträffande förhåUandet mellan staten såsom inne­havare av kronoandel och inmutaren bestämmelsema i 6 kap. 1 § tredje stycket och 8 kap.

Staten äger överlåta eUer upplåta kronoandelen eller del därav till annan.

6 kap. Rätt till brytning inom utmålet. Avgäld till jordägaren

1§

Sedan utmål blivit anvisat, äger den eller de som har del i fyn­digheten (gruvinnehavaren) rätt alt liU utgången av tjugofemte året efter del, vamnder utmålsförrättningen avslutades, bryta och tUlgodo­göra sig aUa inmutningsbara mineral som finnes inom utmålet.

Icke uppfordrade inmutningsbara mineral som härrör från äldre gruvbrytning samt uppfordrade inmutningsbara mineral som kvarligger inom ulmålet på löst mark tUlfaller gruvinnehavaren, i den mån de icke enligt 7 kap. 3 § får föras bort av förre gravinnehavaren. Gruvin­nehavaren får dock ej tUlgodogöra sig varp som är föremål för rätt på grund av särskUd inmutning enligt äldre förfatlnhig.

Under imdersökningstiden bratiia inmulningsbara mineral som ej använts enligt 3 kap. 3 § skall efter utmålsförrättningen tUlfalla in­mutaren. Staten äger dock erhålla hälften av dylika mineral, om be­gäran därom framstäUts senast vid utmålsläggningen och staten ej av­stått från kronoandel.

2§

Gravinnehavaren får inom ulmålet bryta icke inmulningsbara mi­neraliska ämnen i den mån det behövs för att ändamålsenligt bedriva gravarbetet i fråga om de inmutningsbara mineralen.

Av de icke inmulningsbara mineraliska ämnen som brUtils före eller efter utmålsläggningen får graviimehavaren använda vad som behövs vid gravarbelel samt dessutom tUlgodogöra sig allt som ej kan avskUjas från de inmutningsbara mineralen förrän vid anrikning eller därmed liksläUt förfarande. Gravinnehavaren får även i övrigt tillgodogöra sig icke inmulningsbara mineraliska ämnen, såvida jordägaren icke inom sex månader efter tUlsägelse avhämtar dem mot erläggande av därpå nedlagda kostnader. Uppslår tvist om beloppet av sådan gottgörelse äger bestämmelserna i 3 kap. 7 § motsvarande tUlämpning. Parterna skall dock själva vidkännas sina kostnader för skiljedomsförfarandet och betala vardera halva kostnaden för skUjemännens sammanträde. Tiden för avhämlandet räknas vid tvist varom nu är fråga från del gottgörelsens belopp slutiigt beslämts.

 

Prop, 1974: 32                                                       250

Vad i denna paragraf föreskrives om rätt för gruvinnehavaren all tillgodogöra sig icke inmulningsbara minerahska ämnen gäller icke ämnen som avses med uranlagen, såvida det ej är fråga blott om alt taga ut material ur fyndighet för analys eller anrikningsförsök.

3§

Jordägaren är berättigad alt av gruvinnehavaren erhålla en årlig avgäld motsvarande en procent av värdet av alla inmutningsbara mi­neral som brutits inom ulmålet och uppfordrats. Avgälden beräknas dock ej för något år högre än tUl 20 000 kr och skall upphöra alt utgå, sedan regelbunden brytning av inmulningsbara mineral pågått inom utmålet under sammanlagt tjugo år. Sker sammanläggning eller upp­delning av utmål, är det utan verkan i de hänseenden varom nu är fråga. Finnes flera jordägare inom ulmålet, skall de ha del i avgälden efter sin del i jorden.

Avgälden skall för varje år betalas inom mars månad påföljande år till jordägaren eller, om flera jordägare finnes, tUl den person som de har alt utse. Uppslår tvist om avgäldens belopp, äger bestämmelser­na i 3 kap. 7 § motsvarande tillämpning.

4§

Gruvinnehavaren får icke använda ulmålet i dagen eller under jord för annat ändamål än gruvarbete och därmed sammanhängande verksamhet för produktemas tUlgodogörande. Ej heller får område, som han utom utmål fått sig anvisat enligt 4 kap. 24 §, användas för annat än där avsett ändamål.

1 dagen får ulmålet användas på det sätt som anges i första stycket endast till den del marken blivit inlöst.

Gruvinnehavaren är skyldig att på område inom eller utom utmål, som tagits i anspråk för ändamål som avses i första stycket, ensam hålla behövligt stängsel.

5§

På ansökan av gravinnehavaren eller delägare i gruvan äger kom­merskollegium förlänga gruvrältens giltighetstid med högst tjugo år i sänder.

Har sökanden under gruvrältens löpande gUtighetstid eller del därav bedrivit regelbunden gruvbrytning inom utmålet eller inom utmålsfält vari utmålet ingår, skaU förlängning beviljas med tjugo år. Förläng­ning som nu sagts skaU också beviljas, om sökanden under sagda lid verkställt undersökningsarbete av större omfattning inom utmålet eller ulmålsfältel på område, som var ulmålslagt när arbetet utfördes, eller där utfört omfattande tillredningsarbeten eller anläggningar för upp­tagande av gruvdrift.

I annat fall än som avses i andra stycket skall frågan om förläng­ning prövas med hänsyn till del allmännas intresse att främja elt än­damålsenligt utnyttjande av landets mineralliUgångar. Härvid skall särskUt beaktas å ena sidan, om andra än sökanden kan antagas vara beredda att undersöka eller bearbeta fyndigheten och å andra sidan dennas värde såsom reserv för sökanden tillhörigt förädlingsverk eller gruvföretag samt de kostnader denne nedlagt på utmålet eller utmåls­fältet.

 

Prop, 1974: 32                                                       251

6§

Kommerskollegium äger på ansökan av gruvinnehavaren eller del­ägare i gruvan meddela förhandsbesked, huravida planerade under­sökningsarbeten, liUredningsarbelen eller anläggningar har sådan om­fattning att arbetena, om de utföres, berättigar tUl förlängning enligl 5 § andra stycket. Förhandsbesked kan förbindas med de villkor som finnes påkallade.

Ansökan om förlängning skall inges senast ett år före utgången av gruvrältens löpande giltighetslid. Besked över ansökan om förlängning eller förhandsbesked skall meddelas av kommerskollegium inom ett år, såvida ej sökanden begär alt beskedet uppskjutes. Är ansökan om förlängning vid periodens utgång beroende på prövning av högre myndighet, skall gruvrälten fortfara att gälla tUl dess ansökningen slutiigt prövats.

7 kap. Försvarsavgift samt förverkande av rätt till gruva, m. m.

1§

Gruvinnehavaren skall, vare sig arbete bedrives på utmålet eller icke, från och med året efter det varander utmålsförrällnmgen avslu­tades utge en årlig försvarsavgifl av trettio kronor för varje hektar eller överskjutande del av hektar av utmålets areal. Av avgiften till­faller, med den jämkning som kan föranledas av andra stycket, hälften staten och hälften den jordägare på vilkens mark utmålet är beläget. Finnes flera jordägare inom utmålet, skall de ha del i avgiften efter sin del i jorden. Äger gruvinnehavaren mark inom utmålet, skall den andel i avgiften som tUlkommer honom icke ullagas.

Om den andel i försvarsavgifl som för viss jordlott tillkommer jord­ägare icke utgör helt Icrontal, skall överskjutande ören tillfalla staten. Uppgår andelen icke till tio kronor, skall andelen i sin helhet lUlfalla staten.

Avgiften skall förskottsvis för varje år senast den 31 dec. föregående år inbetalas till bergmästaren samt vara åtföljd av uppgift på namn och postadress beträffande dels gruvinnehavaren eller, om flera del­ägare i gruvan finnes, gruvföreslåndaren, dels de jordägare som enligt för gravinnehavaren tillgängliga uppgifter är berättigade till andel i avgiften.

Försummar gruvinnehavaren att betala försvarsavgiften inom den i 1 § föreskrivna liden, skall han senast den 31 mars påföljande år till bergmästaren inbetala dubbla beloppet av vad han försummat alt betala. Vad som i enlighet härmed erlägges utöver avgift enligl 1 § skall fördelas såsom där föreskrives.

Genom bergmästarens försorg skall den i gravregislrel antecknade innehavaren av gruvan eller anmäld gravföreståndare senast den 15 mars personligen ha delgivils påminnelse om avgiftens erläggande, del belopp som skall inbetalas, tiden för inbetalningen samt påfölj­den om det försummas. Har delgivning skelt inom angiven lid men har del i påminnelsen angivna beloppet likväl ej inbetalats senast den 31 mars, är gruvrälten förverkad vid utgången av nämnda dag, såvida bergmästaren meddelar beslut därom före årets utgång.

 

Prop. 1974: 32                                                       252

Beslut om förverkande skall delges den i gravregistret antecknade innehavaren av gruvan eller anmäld gruvföreståndare.

3§

När rätt tUl gruva upphör enligt bestämmelsema i 6 kap. eller på grand av alt rätten förverkats enligt 2 §, förlorar gravinnehavaren all rätt dels tUl de icke uppfordrade inmulningsbara mineral som finnes inom utmålet vid tiden för upphörandet, dels till byggnader som gjorts för gruvans styrka och bestånd, dels lUl den mark som upplåtils för gruvdriften inom eller utom utmålet och dels lUl stängsel som gruvinne­havaren varit skyldig alt hålla.

För gruvdriften gjorda anläggningar av armat slag än som avses i första stycket samt ur gruvan uppfordrade inmutningsbara mineral får avgiftsfritt kvarligga för gruvinnehavarens räkning under högst två år efter gruvrältens upphörande TiU det som icke förts bort inom nämn­da tid har gravitmehavaren förlorat all rätt.

Efter gravrättens upphörande är jordägaren berättigad att utan lösen förfoga över den mark som varit upplåten för gravdriflen. An­nan egendom till vilken gravinnehavaren förlorat sin rätt tUlfaller ock­så jordägaren. För gravans styrka och bestånd verkställda byggnader saml stängsel som avses i första stycket skall dock utan lösen övergå till den som i laga ordning förvärvar rätt att bearbeta gruvan. Beträffande bralna inmutningsbara mineral gäller bestämmelsema i 6 kap. 1 § andra stycket.

8 kap. Samäganderätt i gruva

1§

Bestämmelserna i detta kap. avser det fall att två eller flera äger an­del i samma utmål. Bestämmelserna i 3—9 §§ gäller endast i den mån delägama icke överenskommit annat.

2§

För gruvans förvaltning skall delägarna årligen utse en gruvföre­ståndare. Denne skall vara svensk medborgare och bosatt i riket.

Gruvföreslåndaren skall vid föreskriven påföljd iakttaga vad som en­ligt 11 kap. eUer bestämmelser som utfärdats med stöd av denna lag åligger gravinnehavaren. Han äger från delägarna fordra in de till­skott som behövs för detta samt för erläggande av försvarsavgift.

Val av gravföreslåndare skall anmälas hos bergmästaren. Sker ej sådan anmälan eUer har obehörig person utsetts tUl gruvföreståndare, är varje delägare ansvarig såsom om han vore gruvans föreståndare.

3§

Minst en gång om året skall hållas stämma med delägarna. Därvid skall företagas val av gruvföreståndare samt frågor angående grav­rörelsens bedrivande och andra gemensamma angelägenheter.

Stämma skall utlysas av gruvföreslåndaren när denne finner del lämpligt samt när delägare som tillsammans äger minst en fjärdedel i gravan skriftligen begär det hos gravföreståndaren. Finnes ej gruv­föreståndare kan var och en av delägama utlysa stämma.

Delägarna skall kallas tUl stämma genom rekommenderade brev. Saknas kännedom om någon delägares namn och adress, skaU kallel-

 

Prop. 1974: 32                                                       253

sen före stämman införas i tidning i orten och Post- och Inrikes Tid­ningar. Kallelse skall utfärdas i god tid före stämman.

4§

Vid omröstmng på stämma skall varje delägares rösttal beräknas efter den lott han äger i gravan.

Val avgöres vid lika röstlal genom lottning.

I andra frågor skall, dock med iakttagande av bestämmelserna i 5—7 §§, den menuig som fått högsta rösttal eUer vid lika rösttal biträ­des av ordföranden gälla som beslut för samtliga delägare. Lån får icke upplagas för delägarnas gemensamma räkning, om ej aUa sam­tycker tUl del.

5§

Vill några delägare utföra undersökningsarbete på utmålet eUer påbörja eller utöka brytning, medan andra delägare önskar alt under­sökning eller brytning skall ske i mindre omfattning eller icke aUs, skall det större arbetet ske, om de förra innehar mmst hälften i gravan. Därvid skall dock de som begärt det större arbetet ensamma svara för merkostnaden.

Delägare som erlagt merkostnad för brytning enligt första stycket skall tUlgodoräknas tUl merkostnaden hänförlig del av den för varje år brutna malmen.

6§

VUl delägare som ej från början deltagit i det större arbetet eller i arbetet överhuvud sedermera ansluta sig till detta, får det ske efter tillkännagivande på stämma eller skriftlig anmälan hos gravförestån­daren. Sådan delägare är skyldig alt i förhållande tUl sin lott i gruvan ersätta av det större arbetet påkaUad merkostnad för tidigare anskaf­fad egendom eller nedlagd kostnad av följande slag, nämligen

1.     byggnader och andra anläggnuigar, maskiner, redskap, inventarier och förråd, som är nödiga eller nyttiga för fortsatt undersökning eUer gruvdrift, efter det värde egendomen har vid delägarens anslutning till företaget.

2.     utgifter lUl jordlösen och annan ersättning enligt 4 kap. 26 § ävensom kostnader för utmålsförrättning och fördelning av ersättnings­medel,

3.     kostnader för sådana efter, utmålsförrättningen utförda under­söknings- och tillredningsarbeten som är nödiga eller nyttiga för fort­salt undersökning eller gruvdrift (geofysiska mätningar, borming, schaklsänkning, ortdrivning och dylikt).

Har delägare tUlhörig mark tagils i anspråk för arbetet eller har därigenom eljest uppkommit skada för denne, är anslutande delägare även skyldig att i förhällande tUl sin andel utge ersättning härför efter de grunder som anges i 4 kap. 27 §.

7§

Uppstår i fall som avses i 5 och 6 §§ tvist meUan delägama rörande avkastningens fördelnmg eller beloppet av tUlskott eUer ersättning skaU vad i 3 kap. 7 § föreskrives för där avsedd tvist äga motsvarande tUlämpning.

 

Prop, 1974: 32                                                       254

8§

Delägare som ulfört undersöknuigsarbete på utmålet skall på be­gäran tillhandahålla annan delägare resultatet av undersökningen.

9§

Underlåter delägare alt betala tUlskott som infordrats av gruvföre­slåndaren enligl 2 § eller som fordras för bestridandet av kostnaderna för undersökningsarbete eller gruvdrift i den mån dessa belöper på delägaren och har han, sedan den för beloppels erläggande utsatta tiden gått ul, bevisligen erinrats om betalningens fullgörande men icke inom två månader efter mottagandet av sådan erinran erlagt lUlskotlet, har han lUl övriga delägare förverkat sin lott i gruvan med vad där­till hör. I sådant fall är delägaren fri från att betala tillskottet.

9 kap. Övergång av rätt till gruva

1§

Avtal varigenom rätt tUl gruva eller andel däri överlåtes upprättas skriftligen.

Överlåtelse som avses i första stycket gäUer ej mot överlålarens bor­genärer, förrän anmälan om överlåtelsen gjorts enligl 2 §.

2§

Har rätt till gruva eller andel däri övergått till ny innehavare, är denne skyldig all skriftligen anmäla förvärvet hos bergmästaren. Make som tUlskiftats sådan rätt vid bodelning är skyldig alt göra anmälan endast om rätten förat tillhört andra maken.

Anmälan skall ske inom tte månader efter det alt rätten övergick lUl ny innehavare. För arvinge eller universell testamentstagare räk­nas liden för anmälan, om för lottens bestämmande fordras bodelning eUer skifte, från det sådan förrättning höUs eller av skiftesman verk­ställt skifte vimnit laga kraft, men i annat fall från det bouppteck­ningen avslutades. För testamentstagare skall tiden för anmälan icke i något fall börja löpa innan testamentet vunnit laga kraft.

När anmälan göres, skaU fångeshandlingen företes i huvudskrift saml en bestyrkt avskrift inges för alt av bergmästaren bevaras för fram­tiden.

Har fångeshandling ej föreletts eller har Konungens tUlstånd lUl förvärvet ej erhållits, när sådant erfordras enhgt särskUda bestäm­melser, skall bergmästaren förklara anmälan utan verkan. I annat fall skall bergmästaren göra anteckning om anmälningen i gravregislrel och förse fångeshandlingen med bevis därom.

3§

Bestämmelsema i 1 ocn 2 §§ äger motsvarande tiUämpning, när nyttjanderätt till grava upplåtits åt annan eller övergått tiU ny inne­havare.

10 kap. Inlösen av rätt till gruva

1§

Är utmål, som hgger nära varandra, i olika innehavares hand och innebär ett gemensamt utnyttjande av utmålen väsentlig teknisk och

 

Prop, 1974: 32                                                       255

ekonomisk fördel vid tillgodogörande av fyndigheterna, äger Konungen, om det är till gagn från allmän synpunkt och erforderligt för att få till stånd ändamålsenlig gruvdrift, efter ansökan berättiga innehavare av minst hälften i ett av utmålen all lösa annat av ulmålen med vad som hör till gruvrätten eller delägares andel i sådant utmål. Inlösen får dock ej ske av utmål som är föremål för regelbunden gruvbryt­ning eller ingår i utmålsfält där utmålets innehavare bedriver sådant arbete. VUl flera lösa, äger den företräde som bedömes äga de bästa förulsältningama all idka gruvdrift på platsen.

Finnes del vara av synnerlig vikt från allmän synpunkt alt viss mineralfyndighel undersökes eller bearbetas eller att fyndighet ut­nyttjas på annat sätt eller i större omfattning än tidigare och vinnes härigenom lUlika väsentlig teknisk och ekonomisk fördel, äger Konung­en, om del behövs för tUlgodoseende av allmänl intresse som nyss nämnts, med riksdagens samtycke förordna att utmål avseende fyndig­heten med vad som hör till gruvrälten eller delägares andel i sådant utmål skall mot lösen avslås till den Konungen bestämmer.

I förordnande om räll till inlösen skaU anges de allmänna förut­sättningar beträffande ulnyltjandel av inlöst rättighet som legal till grund för beslutet.

2§

Angående inlösen och ersättning enhgt detta kap. gäller de all­männa bestämmelserna i lagen om expropriation i tillämpliga delar, i den mån annat ej är särskUt föreskrivet.

3§

Medför avstående av gruvrätt enligt 1 § all annan innehavaren till­hörig egendom kommer att undergå synnerlig minskning i värde, skall på dennes begäran även sådan egendom lösas.

4§

LöseskiUing för utmål med vad som hör till gruvrätten eller för andel i utmål skall motsvara rättighetens värde och bestämmas så, att den anses skäUg även med hänsyn till den rationaliseringsvinst som kan uppkomma vid det avsedda utnyttjandet av fyndigheten. Om icke särskUda omständigheter föranleder annat, får löseskiUingen ej bestämmas till lägre belopp än som motsvarar nedlagda kostnader för inmutning och utmålsförrättning saml jordlösen och annan ersättning erUigt 4 kap. 26 § gruvlagen ävensom kostnaderna för undersöknings-och tUlredningsarbeten som utförts inom utmålet eller, före utmåls­läggningen, inom del inmutade området och för anläggningar som hör tUl gruvegendomen, i den mån arbetena och anläggningama är tUl nytta för den lösande.

Har ulmålet ej undersökts i sådan omfattning all fyndighetens stor­lek och beskaffenhet kan bedömas med tUlräcklig säkerhet, kan löse-skillhigen, tUl den del den avser själva fyndigheten, bestämmas att utgå såsom en årlig avgäld. På yrkande av den som avslår rättigheten skall så ske, såvida det ej är uppenbart alt utredningen är tillräcklig för slutlig prövning av ersättningsfrågan. Avgälden skall utgå dels så­som en fast årlig avgift och dels i form av en produklionsavgifl be­räknad i förhållande till mängden eller värdet av de mineral som varje år brytes inom utmålet och uppfordras. Från produktionsavgif-

 

Prop. 1974: 32                                                       256

ten för visst år får avdragas den fasta avgiften för året. Gmndema för avgälden faststäUes för tjugo år i sänder. Under näst sista året av var­je tjugoårsperiod, räknat från beslutet om avgäldens fastställande, äger vardera parten påkalla ny prövning av grunderna för avgälden under nästföljande tjugoårsperiod. Har ej talan om sådan prövning an­hängiggjorts hos expropriationsdomstolen inom den angivna liden, skall avgälden för följande period utgå efter oförändrade grunder.

Uppslår tvist om beloppet av avgäld som enligt faststäUda grander skaU utgå för visst år, äger bestämmelserna i 3 kap. 7 § motsvarande tillämpning.

5§

Har avgäld beslämts enligt 4 § andra stycket och vinnes sedermera genom undersökningsarbeten, i samband med gruvdrift eUer eljest så­dan kännedom om fyndigheten att dess storlek och beskaffenhet kan bedömas med tillräcklig säkerhet, äger vardera parten påfordra att avgälden skall upphöra och frågan om löseskiUingen, såvitt avser rät­tighetens återstående värde, slutligt avgöras. Har regelbunden gruv­drift pågått inom ulmålet under sammanlagt minst tio år, äger part påfordra alt så sker, såvida det ej är uppenbart all fyndighetens storlek och beskaffenhet ännu icke kan bedömas med tillräcklig säkerhet.

Talan som avses i första stycket föres vid expropriationsdomstolen. Har lalan väckts av den som avstått rättigheten äger den lösande på­fordra att intUl två tredjedelar av lösenbelopp, som kan bestämmas vid sådan prövning, skaU erläggas under en tidsrymd av högst tjugo år medelst årliga annuiteter, bestämda sålunda att däri ingår även ränta som i varje fall finnes skälig.

6§

Överlåtes gruvrätt, beträffande vUken föreligger rätt tUl avgäld enligl 4 §, gäller bestämmelserna i 4 och 5 §§ i förhållande tUl den nye innehavaren. Överlåtaren blir dock ej fri från ansvar för full­görandet av förpliktelser enhgt sagda paragrafer förrän nye inne­havaren ställt säkerhet som avses i 11 §.

Upphör gravrält, beträffande vUken rätt till avgäld som avses i första stycket föreUgger, lUl följd av att den lösande eller annan innehavare av den inlösta rättigheten försummat vad han skäligen bort iakttaga för alt bevara gravrälten, är den som avstått rättigheten berättigad till ersättning av den försumlige för den förlust som härigenom tUl-skyndats honom, om han instämmer sin talan till expropriationsdom­stolen inom ett år från det gruvrälten upphörde.

7§

I mål angående inlösen av gravrätt är den lösande icke skyldig att svara för kostnad, som motparten i målet nedlagt på undersökning av den fyndighet rättigheten avser, i vidare mån än arbetet uppen­barhgen är tUl nytta för den lösande.

I mål om ny prövning av gnmderna för avgäld enligt 4 § andra stycket och mål enligt 5 § eUer 6 § andra stycket äger domstolen, om särskUda omständigheter föranleder det, förordna att den som avstått rättigheten själv skaU vidkännas sina kostnader på målet vid expropriationsdomstolen.

 

Prop. 1974:32                                                        257

8§

Mål om inlösen eller ersättning enligt detta kapitel upplages av expropriationsdomstolen i den ort där utmålet är. Rör väckt talan flera inom ohka exproprialionsdomstolars områden belägna utmål som ej lämpligen kan för bestämmande av löseskUling eller annan ersätt­ning uppskattas annat än såsom en enhet, förordnar Konungen att målet skall i sin helhet upptagas av den av expropriationsdomstolama Konungen bestämmer.

I mål som avses i första stycket beslår expropriationsdomstol av, föratom ordförande och nämndemän, två expropriationstekniker. Dessa skall ha erfarenhet i fråga om gravdrift. Muist en av expropriations-teknikema skaU därjämte ha erfarenhet i fråga om värdering av mine­ralfyndighel. Expropriationstekrukema utses särskilt för varje mål av Konungen eUer myndighet som Konungen bestämmer.

9§

Avstås förutom lös egendom även fast egendom, bestämmes löse-skiUing särskilt för den fasta egendomen. Föreligger faU, som sägs i 10 §, bestämmes särskild löseskUling för där avsedd lös egendom.

10      §

Har någon tiU säkerhet för fordran hos den, som genom inlösen avstått lös egendom, panttätt i egendomen, äger han, fastän ford­ringen ej är förfallen till betalning, framför ägaren rätt att utfå sin fordran ur löseskUlingen för denna egendom. Delsamma gäller i fråga om den som har rätt att kvarhåUa egendomen tiU säkerhet för för­fallen fordran.

Löseskilling för lös egendom som är utmätt för fordran hos den som avstått egendomen skall, om borgenären yrkat det, utges till ut­mätningsmannen. Avser löseskiUingen egendom, spm satts i kvarstad eUer under skingringsförbund, skaU beloppet, om part begär det, utges tUl överexekutor. Denne har alt förfara med beloppet på sätt som föreskrives i 186 § utsöknuigslagen för där avsett fall.

Har någon på grund av företagsinteckning förmånsrätt i egendom, som skall lösas, åligger det domstolen alt så snart ske kan underrätta inteckningshavaren all talan om inlösen väckts.

11      §

Har i mål om inlösen av gravrätt beslämts att löseskilling för rättig­heten skaU utgå dels på en gång och dels såsom en avgäld, skall vid tUlämpning av expropriationslagens bestämmelser om exproprialionser-sättnuigens erläggande och expropriationens fullbordande engångs­beloppet anses som slutlig ersättning. Är den lösande annan än staten, fordras dock för alt inlösningen skall vara fullbordad och nye inne­havaren vara berättigad alt taga rättigheten i besittning alt denne hos länsstyrelsen ställt pant eUer borgen för avgälden.

12     §

Vid tUlämpning av 68 § lagen om expropriation skall det med in­lösningen avsedda ändamålet anses såsom övergivet, om rättigheten uppenbarligen ej använts i överensstämmelse med de allmänna förat­sättningar bettäffande utnyttjandet som låg tUl grund för inlösenbeslu-

17   Riksdagen 1974.1 saml. Nr 32

 

Prop. 1974:32                                                        258

tet. Rätt som avses i sagda paragraf tillkommer i fråga om egendom som avståtts genom mlösen enligt denna lag den som närmast före inlösningens fuUbordande innehade egendomen eUer hans rättsinne­havare. Vid tUlämpning av 69 § expropriationslagen får värdet av ut­målet ej sättas högre än engångsersättning som bestämts enligt 4 §.

13 §

VUl någon för inlösen enligt 1 § på annans utmål verkstäUa förbe­redande undersökningsarbete, såsom mätningar, grävningar, borr­ningar eller sprängningar, äger kommerskoUegium på ansökan förordna att sådant arbete får utföras och att erforderligt tiUträde tUl utmålet skall lämnas under viss tid. För undersökningen får icke byggnader uppföras eller vägar anläggas i vidare mån än som oundgängligen ford­ras för arbetets bedrivande. Resultatet av imdersöknuigen skall tUl-handahållas gravinnehavaren.

Minst två veckor före undersökningsarbetets början skaU sökanden underrätta såväl gruvinnehavaren som ägare och nyttjanderätlshavare tiU berörd mark på det sätt som föreskrives i 3 kap. 1 § första stycket. Föranleder undersökningen skada, är den skadehdande berättigad ätt . erhålla ersättning därför av den som påkallat undersökningen. Beträf­fande ersättningens bestämmande äger föreskriftema i 3 kap. 7 § mot­svarande tillämpning.

Före undersökningen skall annan sökande än staten hos länsstyrel­sen ställa pant eller borgen för ersättning som avses i andra stycket.

11 kap. Tillsyn över gruvdriften

1 §

Kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen utövar tiUsyn över gruvarbete.

Om arbetstagares skyddande mot ohälsa och olycksfaU i arbetet och om tUlsyn däröver är föreskrivet i arbetarskyddslagen.

2  §

Gravarbete får icke bedrivas på sådant sätt att gravans framtida bestånd äventyras eller att tUlgodogörandet av kvarlämnad känd tiU­gång på malm omöjliggöres eller i väsentlig mån försvåras eller att eljest uppenbar misshushåUning med malm äger rum.

Utfraktsvägar och orter som leder tUl gravans obrutna delar skall håUas öppna. För igenläggning av utfraklsväg eUer ort som nu sagts fordras tillstånd av bergmästaren, vare sig gruvrätten äger bestånd el­ler icke.

3§

Bergmästaren äger förelägga gravinnehavare att inom viss tid ha vidtagit nödiga åtgärder för alt förekomma fara för gravans bestånd eUer annans egendom, trygga tUlttädet tiU gruvans obralna delar eller hindra uppenbar misshushållning med malm. Efterkommes ej för­läggandet, kan bergmästaren låta utföra sådana åtgärder på gruvinne­havarens bekostnad eller förordna att gruvarbetet skall inställas tUl dess åtgärderna vidtagits. Erhiran om delta skaU intagas i föreläggan­det. Bergmästaren äger också i syfte som nu sagts meddela ändra föreskrifter i fråga om gravarbetets, bedrivande..

 

Prop, 1974: 32                                                       259

Bedrives gravarbetet på sådant sätt att uppenbar fara uppslår för gruvans bestånd eUer aimans egendom, äger bergmästaren förbjuda ar­betets fortsatta bedrivande. Sådant beslut skaU omedelbart gå i verk­stäUighet och gälla till dess högre myndighet på förd klagan förordnar annat. Vid behov äger bergmiästaren anlita polismyndighetens hittade för att verkstäUa beslutet.

4§

Över gruva som är under arbete skall genom gruvinnehavarens försorg upprättas fuUständig och noggrann gravkarta. På gruvkarta skaU även redovisas borrhål av beslående värde. Borrhål av bestående värde som upptages på utmål utan att skyldighet att upprätta gruvkarta föreUgger skall inläggas på borrhålskarta. Gravkarta och borrhåls­karta skaU förvaras hos gravinnehavaren och fortlöpande komplette­ras av denne. Utdrag av sådan karta skaU insändas tiU myndighet som Konungen bestämmer.

5§

Försummar gravinnehavaren att iakttaga vad som är föreskrivet om gruvkarta och borrhålskarta samt utdrag därav, äger bergmästaren förelägga honom att inom viss tid antingen fullgöra sina åUgganden eUer lämna förskott för arbetets utförande genom bergmästarens försorg. Vid meddelande av föreläggande kan utsättas vite ej över­stigande ettusen kronor.

Grava får ej utan bergmästarens tUlstånd nedläggas förrän alla gruvarbeten blivit inmätta och inlagda på karta.

6§

Bergmästaren för register över inmutade områden och utmål (gruv­regisler).

12 kap. Ansvar och fullföljd av talan

1§                            •

TUl böter dömes

1.     den som bearbetar mineralfyndighet av det slag som avses i 1 kap. 1 § utan att ha förvärvat inmulningsrätt,

2.     inmutare som påbörjar undersökningsarbete i sttid med 3 kap. 1 § eller med föreskrifter som meddelats enligt 4 § samma kap.,

3.     ny innehavare av rätt tUl grava som försummar all göra i 9 kap. föreskriven anmälan om förvärvet eller upplåtelsen på sätt och inom tid som anges i 2 § samma kap.,

4.     den som ulan bergmästarens tUlstånd i grava lägger igen ut­fraklsväg eller ort, som leder tiU gravans obrutna delar

5.     den som ulan bergmästarens tUlstånd lägger ned grava förrän alla gravarbeten blivit inmätta och inlagda på karta,

6.     gravinnehavare som ej rättar sig efter föreskrift som meddelats enligt 11 kap. 3 §.

Om brott som avses i första stycket 2 endast fömärmar enskUds rätt, får det åtalas av åklagare blott efter angivelse av målsägande.

2§ Talan mot bergmästarens beslut över ansökan om inmutningsrätt

 

Prop. 1974: 32                                                       260

föres hos kommerskollegium genom besvär, som skall inges till kom­merskollegium.

Menar annan rättsägare än sökanden att ansökningen bort avslås eller att visst område icke bör ingå i det inmutade området, får före utmålsförrättningen föras klandertalan, hos kommerskoUegium om den inmutade fyndigheten ej är föremål för inmutning enligt 1 kap. 1 §, men annars, om rätten tiU talan ej är förlorad enligt 2 kap. 6 §, efter stämning vid domstol.

Allmän åklagare äger före utmålsförrättningen föra klandertalan vid domstol, om inmutningsrätt bevUjats i sttid med 2 kap. 2 § första stycket 1—5, 8 eUer 12, 3 § eUer 9 § första stycket 1.

3§

Talan mot beslut vid utmålsförrättningen föres hos kommerskolle­gium i fråga som avser

1.    huruvida de i 1 kap. 2 § ttedje stycket angivna förutsättningama för erhåUande av utmål är uppfyUda,

2.    huravida det anvisade utmålet erhålht den storlek, form eller sträckning som betingas av fyndighetens slräckiung och gruvdriftens behov,

3. anvisande av mark enligt 4 kap. 23 eller 24 §.

Talan föres genom besvär som skall inges till kommerskollegium inom tte månader från den dag förrättningen avslutades.

4§

Mot beslut vid utmålsförättningen i annan fråga än som avses i 3 § föres talan vid allmän domstol efter stämning som skall inges inom ett år från förätlningens avslutande. Har utmålet vid förättningen blivit utiagt över elt äldre utmål tUl vilket rätten ännu beslår, är dock inne­havaren av det äldre utmålet för bevarande av sin rätt ej skyldig att inom nämnda tid föra klandertalan mot förrättnuigen.

Allmän åklagare äger föra talan mot utmålsförrättning i fall som motsvarar vad i 2 § ttedje stycket föreskrives i fråga om bevUjande av inmulningsrätt.

5 §

Staten äger ej såsom innehavare av kronoandel föra talan mot beslut vid den utmålsförrättning, vid vars avslutande kronoandelen enligt 5 kap. 1 § uppkommit.

6 §

Talan mot annat beslut av bergmästaren enligt denna lag än som av­ses i 2—4 §§ föres hos kommerskoUegium genom besvär, vilka skaU inges liU kommerskoUegium.

7  §

Beträffande skyldigheten att svara för kostnad i mål som avses i 4 § gäller, med tillämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, att gravinnehavaren, om ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§ samma balk, alltid själv skall vidkännas sina kostnader, ävensom kostnad som åsamkas motpart genom att gravitmehavaren instämt eller, i högre rätt, fuUföljt talan.

 

Prop. 1974:32                                                        261

13 kap. Särskilda bestämmelser

1 §

Med utmålsfält förstås i denna lag sådana inlUl varandra gränsande utmål, i vilka samme ägare innehar iriinst halv andel eller eljest har elt bestämmande infljflande.

2 §

På staten liUhörig jord som innehas under stadgad åborätt åtnjuter åbon de rättigheter som enligt denna lag tUlkommer jordägaren.

3 §

I ärende som prövas av kommerskollegium enligt 2 kap. 2 § andra stycket, 3 kap. 8 § tredje stycket, 6 kap. 5 och 6 §§ saml i besvärsärende enligt 3 kap. 8 § andra stycket skall kommerskollegium inhämta yttran­de från en vid dess sida inrättad nämnd (gravnämnden).

4 §

Underlåter den, som fått myndighets medgivande till inmutning i fall som avses i 2 kap. 2 eller 3 §, att uppfylla med medgivandet förbundet vUlkor, äger länsstyrelsen på anmälan av vederbörande myndighet vid vite ålägga honom att fullgöra sina skyldigheter.

5 §

Närmare bestämmelser rörande tillämpningen av denna lag utfärdas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

14 kap. Övergångsbestämmelser

1 §

Denna lag träder i kraft den 1 jan. 1973, då gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314) upphör att gäUa.

Den nya lagen äger tillämpning även på inmutningar och utmål som lagts före lagens ikraftträdande eller lägges efter inmutningsansökan som ingivits dessförinnan, i den mån ej annat följer av vad som före­skrives nedan.

2 §

Äldre lag skall tillämpas, i inmutningsärende beträffande frågor som avses i 2 kap. nya lagen, om ansökan om inmutning gjorts före lagens ikraftträdande, samt i ärende om anvisande eller förändring av utmål beträffande frågor som avses i 4 kap., om ansökan i ärendet gjorts före ikraftträdandet. Är i sistnämnda fall fråga om utvidgning av utmål som avses i 8 §, skall äldre lag tUlämpas även beträffande räll till Icronoandel och jordägarandel.

3 §

I fråga om undersökningstiden för inmutning som bevUjats före nya lagens ikraftträdande skall i stället för vad därom föreskrives i 3 kap. 8 § första stycket gälla, alt undersökningsarbetet skall vara ulfört inom tre år från dagen för mutsedelns utfärdande eller inom den förlängda tid som kan ha beviljats enligt äldre lag. Beträffande förlängning av undersökningstiden för sådan himulning enligt 3 kap. 8 § andra eller Iredje stycket skaU så anses som om nya lagen gällde när inmutningen bevUjades.

 

Prop. 1974:32                                                         262

4 §

Beträffande sådana före lagens ikraftträdande lagda utmål, i vilka staten har rätt till kronoandel men ännu ej fått del i gruvföretaget en­ligt 48 § i den upphävda lagen, skaU bestämmelsema i 5 kap. samma lag tillämpas till dess staten inträtt i företaget samt i fråga om de skyl­digheter som tUl följd av inträdet åligger staten enligt 49 § samma lag. Har staten icke vid utgången av år 1982 anmält sig till begagnande av kronoandel i utmål som nu sagts, skaU anses som om staten avstått från kronoandelen.

5 §

Vid tUlämpnmg av bestämmelsema i 6 kap. 1, 5 och 6 §§ i fråga om utmål, som tiUkommit före nya lagens ikraftträdande, skall så anses som om utmålet lagts dagen för ikraftttädandet.

6 §

Bestämmelserna i 8 kap. 6 § första stycket 3 samt 8 § äger ej tiU-lämpning i fråga om undersökningsarbete som utförts före nya lagens ikraftträdande.

7 §

Vad som enligt nya lagen gäller för det fall då faslighet svarar för nyttjanderätt, servitul eller samfäUighelsrält skall tUlämpas även då fastighet besväras av ålerköpsrält, rätt tiU elektrisk kraft eller rätt tUl avkomst eller annan förmån.

8 §                    .

I fråga om utmål som utlagts före den 1 jan. 1940 eller på grand av inmutning som sökts dessförinnan skall vidare följande särskilda be­stämmelser gälla.

1.    Nya lagen inskränker ej den rätt som i fråga om dylikt utmål tUl­kommer gruvinnehavare och jordägare alt inom utmålets hittillsva­rande gränser eller på grand av donlägesrätt tUlgodogöra sig de mineral rättigheten ursprangligen avsett. Äldre bestämmelser skall fortfarande tillämpas beträffande uppkomsten av nya jordägarandelar inom sagda gränser och beträffande skyldighet för jordägare alt efter att ha erhållit sådan andel ersätta inmutaren värdet av dessförinnan anskaffade bygg­nader, redskap och förråd.

2.    Vid tiUämpning av bestämmelsema om kronoandel i 5 kap. på område, som genom framtida utvidgning tUlägges utmål varom nu är fråga, skall vad där sägs om utmålsläggningen och utmålsförrättningen i stället avse ulvidgnuigen och förrättningen för denna. Vid brytning på område som nyss sagts skaU avgäld lUl jordägaren utgå med så stor del av avgäldens belopp enligt 6 kap. 3 § som svarar mot vad på om­rådet belöper av hela utmålets areal.

3.    Enligt äldre författningar inmutade sjö- och myrmalmstäkter samt grave- och slaggvarp, för vUka försvarsavgift enligt 7 kap. 1 § ej er­lägges något av åren 1973 och 1974, skall vara förverkade den 1 jan. 1975.

Försvarsavgiflen för sjö- och myrmalmsutmål skall utgöra högst fem­hundra kronor om året för varje utmål. Sådan försvarsavgift skaU i sin helhet tUlfalla staten.

 

Prop. 1974: 32

263

Bilaga 2

Gravrättsutredningens förslag i betänkandet (SOU 1970:45) Gravrättslig speciallagstiftning

1    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln

Härigenom förordnas alt 1 och 7 §§ lagen den 3 juni 1966 om kon­tinentalsockeln samt övergångsbestämmelsema tUl samma lag skaU ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Med konlinentalsockeln------ —omkontinenlalsockeln.

Med konlinentalsockelns------- dess underlag.

Inom allmänt vattenområde
äger denna lag ej tillämpning på
sådan undersökning och bearbet­
ning av inmutningsbart mineral
som avses i gruvlagen den 3 juni
1938 (nr 314) och ej heller på
fångst av sådana levande naturtill­
gångar som omfattas av svensk
lagstiftning angående fiske.
iAs.;-.-   ___________ ....       ;;...._.

Inom aUmänt vattenområde äger denna lag ej tillämpning på fångst av sådana levande naturtill­gångar som omfattas av svensk lagstiftning angående fiske.

 

Beviljas inmutning enligt gruv­lagen på område, till vilket rätt föreligger på grund av tillstånd enligt 3 §, eller avser sådant till­stånd inmutat område, får arbete för undersökning eller bearbetning, som verkslälles på grand av först uppkommen rättighet, icke hindras på grand av rättighet som tUlkom­mit senare. Uppslår tvist om hur de särskUda slagen av arbete skola bedrivas, skall bergmästaren, med iakttagande av föreskrift som en­ligt 4 § har fogats vid tillståndet, bestämma hur arbetena skola ord­nas för att innehavaren av äldre rättighet skall kimna driva sitt ar­bete ändamålsenligt och med mins­ta förfång för den senare rättsin­nehavaren.

7 §

Meddelas tillstånd enligt denna lag i fråga om viss naturtillgång på område, som omfattas av förut beviljat tillstånd avseende annan naturtillgång, får arbete för un­dersökning eller bearbetning, som verkslälles på grund av först upp­kommen rättighet, icke hindras på grund av rättighet som tillkommit senare. Uppstår tvist om hur de särskilda slagen av arbete skola bedrivas, skall tillsynsmyndighe­ten, med iakttagande av föreskrift som enligt 4 § har fogals vid till­ståndet, bestämma hur arbetena skola ordnas för alt innehavaren av äldre rättighet skall kunna dri­va sitt arbete ändamålsenhgt och med minsta förfång för den senare rättsinnehavaren.

 

Prop. 1974: 32

264

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

Denna lag ■
I fråga--


- — juh 1966.

• särskilda bestämmelser.

Avser tillstånd enligt denna lag område som omfattas av konces­sion enligt lagen angående sten-kolsfyndigheter m. m. eller uran­lagen eller av undersökningstill­stånd enligt sistnämnda lag, äga bestämmelserna i 7 § för det fall att tillstånd avser område som är inmutat enligt gruvlagen motsva­rande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

I fråga om inmulningsrätt som före nya lagens ikraftträdande upp­kommit på allmänt vattenområde i havet föreskrives i gravlagen (1972: ). Beträffande arbete på område som omfattas av såväl in­mutningsrätt som nyss sagts som tiUstånd enligt lageri om konlinental­sockeln gäller 7 § i sin äldre lydelse.

2   Förslag till

Ändringar i utredningens tidigare framlagda förslag till gruvlag (SOU 1969:10)

Lydelse enligt SOU 1969:10

Ny lydelse

2 kap..2 §

Inmutat område får icke omfatta
1. område som--------

13. område varpå sökts eller
meddelats koncession enligt lagen
angående    stenkolsfyndigheler

m. m., undersökningstillstånd eller koncession enligt uranlagen eller tillstånd enligt lagen om kontinen­talsockeln, såvida begärd inmut­ning avser mineral som förekom­mer i sådant samband med fyndig­het som avses med ansökningen, koncessionen eller tillståndet att det ej kan tillgodogöras för sig eller utan skada för denna fyndig­het.

■ ansökningen inkom,

13. område varpå sökts eller meddelats koncession enligt lagen om vissa mineralfyndigheler, så­vida begärd inmutning avser mi­neral som förekommer i sådant samband med fyndighet som avses med ansökningen eller koncessio­nen att det ej kan tillgodogöras för sig eller ulan skada för denna fyndighet.

 

Undanlag från -

• är därtill.

 

Prop. 1974: 32                                                       265

Lydelse enligt SOU 1969:10     Ny lydelse

6 kap. 2 §

Gruvinnehavaren får----------- inmutningsbara mineralen.

Av de-------------------- slutiigt bestämls.

Vad i denna paragraf föreskrives Vad   som   föreskrives   ovan   i

om rått för gruvinnehavaren att denna paragraf medför icke rätt

tillgodogöra sig icke inmutnings- för gruvinnehavaren att tillgodogö-

bara mineraliska ämnen gäller icke ra sig exploaterbar fyndighet av

ämnen som avses med uranlagen, mineral som avses med lagen om

såvida det ej är fråga blott om att vissa   mineralfyndigheler,   såvida

taga ut material ur fyndighet för det ej är fråga blott om att taga

analys eller anrikningsförsök. ut material ur fyndighet för analys

eller anrikningsförsök.

13 kap. 5 §

Närmare bestämmelser rörande  Denna lag äger icke tillämpning

tillämpningen av denna lag utfar-     på allmänt vattenområde i havet, das av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

13 kap. 6 §

Närmare bestämmelser rörande tillämpningen av denna lag utfär­das av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

14 kap. 9 §

Bestämmelsen i 13 kap. 5 § hindrar ej att inmutning eller ut­mål lägges på allmänt vattenområ­de i havet efter inmutningsansökan som ingivits före nya lagens ikraft­trädande. I fråga om utmål på så­dant vattenområde gäller ej be­stämmelserna i 6 kap. 5 och 6 §§.

 

Prop. 1974: 32                                                        266

Bilaga 3 De remitterade förslagen

1    Förslag till Gruvlag

Härigenom förordnas som följer

1 kap. Grundläggande bestämmelser

1 § Var och en äger under de föratsättningar och i den ordning som
anges i denna lag erhåUa rätt att undersöka och bearbeta sådan på
egen eller annans grund belägen mineralfyndighet soin är inmutnings­
bar (inmutningsrätt).                                              .

Angående vissa inskränkningar i rätten att inmuta mineralfyndighet el­ler förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka gravdrift gäller särskilda bestämmelser.

2 §   Mineralfyndighel är inmutningsbar, om den innehåUer

1.  malm tiU någon av följande metaller, nämligen: guld, silver, pla­tina, kvicksUver, koppar, bly, zink, jäm, mangan, krom, kobolt, nickel, titan, vanadin, molybden, volfram, tenn, vismut, anlimon och arsenik, dock icke sjö- eller myrmalm, eller

2.  svavelkis, magnetkis, grafit, apatil eUer magnesit.

3 §    Inmulningsrätt erhålles efter ansökan hos bergmästaren.

Bifalles ansökningen, utfärdas bevis om inmutningsrätlen (mulsedel). Sökanden (inmutaren) får därefter inom del område som anvisas i mul­sedeln (inmutat område) ulföra undersökningsarbete i fråga om inmut­ningsbart mineral.

4 § VUl inmutaren bryta och tillgodogöra sig inmulnkigsbart mineral,
skall han ansöka om det hos bergmästaren. Visar inmutaren därvid

1. att inmutningsbart mineral finnes inom det inmutade området,

2.  att mineralet lämpar sig för teknisk bearbetnmg, och

3.  att det förekommer i sådan myckenhet all fyndigheten sannolikt kan göras tiU föremål för gruvdrift, har han rätt att vid särskild förrätt­ning (utmålsförrättning) få sig anvisat arbetsområde (utmål) samt där bryta och tiUgodogöra sig inmutningsbart mineral.

5 § Inmutningsrätt gäller i förhållande tiU annan inmutare från och
med den dag då ansökningen därom kom in liU bergmästaren.

Har flera samma dag kommit in med ansöknmgar som helt eller delvis avser samma område, har de lika räll i fråga om det område som är ge­mensamt för ansökningarna. Har någon av sökandena, innan ansöknmg-arna kom in, först upptäckt inmutningsbar mineralfyndighet inom det område hans ansökan avser och är fyndplatsen icke belägen på område som förut varit inmutat eller belagt med utmål, skall dock inmutnings­rätten till området tiUhöra honom ensam.

 

Prop. 1974:32                                                                     267

2 kap. Inmutning

Inmutat område

1 § Inmutat område skaU ha lämplig form och får icke vara större än
att del kan antagas att sökanden har möjlighet att undersöka del i sin hel­
het på ett ändamålseiUigt sätt. Området skaU vara bestämt tiU läge och
gränser på sådant sätt att det lätt och säkert kan återfinnas på marken.

Gränsema räknas på djupet lodräta, om det kan ske utan intrång på äldre utmål.

2 §   Inmutat område får ej omfatta

1.  område som genom lag förklarats utgöra statsgruvefält eller om vars förklarande för statsgravefält statlig myndighet gjort framstäUning hos Konungen, om inmutning icke sökes för statens räkning,

2.  område som avsatts till nationalpark eller om vars förklarande för nationalpark statlig myndighet gjort framstäUning hos Konungen,

3.  befäslningsområde och, i den utsträckning Konungen bestämmer, område utanför detta,

4.  kyrkogård eller begravningsplats,

 

5.  område på mindre avstånd än trettio meter, i horisontalplanet räknat, från sådan järnväg eller kanal som är upplåten för allmän tra­fik eller från allmän flygplats, allmän väg eller sådan vägs sträckning enligt fastställd arbetsplan, varvid avståndet räknas från ytterkant av bank eUer skärning eller, om sådan icke finnes, från själva anläggning­ens ytterkant,

6.  område på mindre avstånd än etthundra meter, i horisontalplanet räknat, från byggnad som är avsedd att stadigvarande användas tUl bo­stad eller från tomtplats eller trädgård vid sådan byggnad, varvid dock under byggnad ej innefattas byggnad på inmutat eller ulmålslagt område,

7.  område som upplages av kyrka, annan samlingslokal, undervis­ningsanstalt, hotell eUer pensionat eller av vårdanstalt, elevhem eller därmed jämförlig inrättning, om anläggningen är avsedd för mer än femtio personer,

8.  område som upplages av elektrisk kraftstation eller industriell an­läggning,

9.  område med stadsplan eller byggnadsplan,

 

10.  redan inmutat eller ulmålslagt område eller område som om­fattas av företrädesrätt enligt 1 kap. 5 §, i den mån ansökningen varpå företrädesrätten grundas leder till all området inmutas,

11.  område som avses med en senast samma dag som ansökningen om inmulningsrätt inkommen ansökan om utmål eller om utvidgning av ut­mål, i den mån området anvisas som utmål eUer för utvidgning,

12.  område som tidigare varit inmutat eller ulmålslagt, om icke minst ett år förflutit från det rätten därtill upphörde,

13.    område varpå sökts eUer meddelats koncession enligt lagen
(1886: 46 s. 1) angående stenkolsfyndigheler m.m. eUer undersöknings­
tillstånd eller koncession enhgt uranlagen (1960: 679), om begärd inmut­
ningsräll avser mineral som förekommer i sådant samband med fyn­
dighet som avses med ansökningen, koncessionen eller tillståndet att
det icke kan tillgodogöras för sig eUer utan skada för fyndigheten.

Undantag från bestämmelsema i första stycket kan medges, i fall 1—3 av Konungen, i fall 5 av länsstyrelsen bettäffande allmän väg och i

 

Prop. 1974:32                                                        268

övrigt av vederbörande förvaltningsmyndighet, i fall 6—9 och 13 av länsstyrelsen, i faU 12 av statens industriverk samt i fall 6—8 och 13 även av vederbörande rättsägare.

3 § Kan i annat faU än som avses i 2 § gruvdrift inom visst område antagas komma all hindra eller avsevärt försvåra sådan pågående eUer planerad användning av marken som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt, kan Konungen förordna att inmulnmgsrätt icke får bevUjas inom området utan tiUstånd av Konungen eller myndighet som Konungen bestänamer.

Inmutningsansökan och dess prövning

4    § Fråga om bevUjande av uimulningsrätt prövas av bergmästaren i det distrikt där det med ansökningen avsedda området eller större delen därav ligger.

5    §   Ansökan om inmulningsrätt skall vara skriftiig och mnehålla

 

1.  beskrivning av det område som avses med ansökningen,

2.  uppgift om mineralfyndighelens art,

3.  uppgift om fastighet som beröres av ansökningen,

4.  namn och adress på fastighetsägaren och de övriga sakägare sö­kanden känner tiU,

5.  den utredning som i övrigt kan anses behövlig.

Sökanden skaU erlägga föreskriven ansökningsavgift och förskott tUl imdersökningsavgift enligt 3 kap. 2 §.

6 § UppfyUer ansökan icke föreskriftema i 5 § eller är den i övrigt
ofullständig, kan bergmästaren förelägga sökanden att inom viss tid av­
hjälpa brislen. Föreläggande skall delges.

Efterkommes icke föreläggande att avhjälpa brist i ansökan och är bristen så väsentlig att ansökningen icke kan ligga till grand för pröv­ning av ärendet eUer har avgift eller förskott icke betalats, skall ansök­ningen avvisas.

Fråga om avvisande av ansökan skall skyndsamt utredas och avgöras.

7    § Inkommer samma dag flera ansökningar rörande samma område, skall var och en av sökandena delges föreläggande alt, om han vill göra gällande företrädesrätt enligt 1 kap. 5 §, inom viss tid väcka talan därom vid domstol. Iakttages icke liden, är rätten till talan förlorad. Innan tiden gått ut eller, om lalan väckts, tvisten slutiigt avgjorts, får bergmästaren ej avgöra inmulningsärendet.

8    § Är fråga om bevUjande av inmutningsrätt beroende på prövningen av antingen äldre ansökan om sådan rätt eUer av ansökan om anvi­sande eUer utvidgning av utmål, skaU frågan vUa till dess den andra ansökningen slutiigt prövats.

Har myndighets tiUstånd till inmutning begärts i fall då sådant behövs enligt 2 eller 3 § eUer enligt särskUda bestämmelser, skall ansökningen om inmulningsrätt vUa i avvaktan på myndighetens beslut.

9 § Bergmästaren får avgöra ärende om bevUjande av inmutnings­
rätt utan att annan än sökanden erhållit tillfälle alt yttra sig.

 

Prop. 1974:32                                                        269

10 §   Ansökan om inmulningsrätt skall avslås, om

1.   enligt särskUda bestämmelser Konungens tillstånd tUl inmutning behövs och sådant vägrats,

2.   den uppgivna mineralfyndighelen ej är inmutningsbar,

3.   hela det med ansökningen avsedda området är beläget på område tiU vUket enhgt 2 § 4,10 eller 11 uimulningsrätt icke får beviljas,

4.   hela det med ansökningen avsedda området är beläget på område tiU vUket inmutningsrätt enligt 2 eller 3 § ej utan särskiU tillstånd eUer medgivande får bevUjas och sådant vägrats.

 

11    § Finnes, när inmutningsärende avgöres i sak, icke skäl lUl avslag enhgt 10 §, skall bergmästaren bevUja inmutningsräll, fastställa under­sökningsavgifl enhgt 3 kap. 2 § och utfärda mulsedel.

12    § Bergmästaren skall genast översända mulsedeln till inmutaren och delge fastighetsägaren och övriga kända sakägare avskrift av mul­sedeln.

Inom två månader från det mulsedeln utfärdats skall bergmästaren dessutom införa meddelande om mulsedehi och dess innehåll i Post- och Inrikes Tidningar samt minst en av ortens tidningar.

3 kap. Undersökningsarbete

1 § Minst två veckor innan undersökningsarbete på inmutat område
påbörjas, skall genom inmutarens försorg underrättelse härom delges så­
väl ägare till den mark där arbetet skaU bedrivas som innehavare av
nyttjanderätt till marken. Äges eller innehas marken av enskUd person
som är frånvarande och låter egendomen förvallas av annan, får under­
rättelsen överbringas till förvaltaren.

Innan undersökningsarbete påbörjas skall inmutaren ställa säkerhet för ersättning enligl 11 §, om icke den som är berättigad till ersättning medger annat.

2 § Inmulare skaU utge undersökningsavgifl till staten enligt de
grander som Konungen bestämmer.

Undersökningsavgift erlägges i förskott för undersökningstiden eller den förlängning därav som kan ha medgivits enligl 7 §. Avgiften beta­las lUl bergmästaren.

3 § Undersökningsarbete får beslå endast i sådana åtgärder som be­
hövs för att visa att inmutningsbar mineralfyndighet förekommer inom
det inmutade området och för att vinna närmare kännedom om fyndig­
hetens storlek, beskaffenhet och brytvärdhet.

På inmutat område får inmutaren ej utan tUlstånd av markens ägare och innehavare uppföra annan byggnad än sådan som är oundgängligen nödvändig för undersökningsarbetet. I den mån det behövs, får han be­gagna eller bygga väg till och inom området.

Alla åtgärder skaU utföras så att minsta skada och intrång vållas.

4 § Inmulare får använda inmutningsbart mineral som brytes under
arbetet endast i den mån del behövs för undersökning av dess beskaffen­
het och lämplighet för teknisk bearbetning. Produkt som inmutaren

 

Prop. 1974: 32                                                        270

därvid utvinner får han tUlgodogöra sig. På samma sätt får inmutaren utnyttja sådant varp inom området vartUI förutvafande gravinnehavare eUer annan inmutare icke har rätt.

Inmulare får bryta ej inmutningsbart mineraliskt ämne endast i den mån det behövs för undersökningsarbetets ändamålsenliga bedrivande. Av det brutna får inmutaren använda vad som behövs för undersök­ningsarbetet på fyndigheten.

5    § Bergmästaren får meddela särskUda föreskrifter för alt förebygga att inmulare överskrider sin rätt enhgt 3 § första stycket eller 4 §. Så­dana föreskrifter länder omedelbart tiU efterrättelse.

6    § Påbörjas imdersökningsarbete i strid med 1 § andra stycket eller uppföres byggnad i strid med 3 § andra stycket, får överexekutor på an­sökan av den som äger eller innehar marken förordna att arbetet skall inställas eUer att byggnaden skall tagas bort på inmularens bekostnad. Har förfarandet skett på statens mark, får ansökan om handräckning göras av allmän åklagare, I sådant faU skaU kostnaden för förrättningen förskjutas av allmänna medel, om utmätningsmannen begär del. I övrigt äger de bestämmelser som gäller för fall som avses i 191 § utsöknings­lagen (1877: 31 s. 1) motsvarande tiUämpning.

7    § Undersökningsarbete skall vara utfört inom tre år från dagen för mutsedelns utfärdande, om icke bergmästaren efter ansökan medger att undersökningstiden förlänges. Sådant medgivande får avse högst tre år. Har inmutaren ej utfört något ändamålsenligt undersökningsarbete och kan det ej heller antagas alt han kommer att göra det, får för­längning icke medges.

Utöver vad som följer av första stycket får undersökningstiden för­längas med högst fyra år, om synnerliga skäl därtUl förehgger. Fråga om sådan ytterligare förlängning prövas efter ansökan av statens in­dustriverk.

8 § Ansökan om förlängning av undersökningslid skaU ha kommit in
före utgången av den löpande undersökningstiden.

Beträffande ansökan om förlängning äger 2 kap. 5, 6 och 9 §§ mot­svarande tUlämpning.

9 § När förlängning av undersökningslid medges, skall undersöknings­
avgifl enhgt 2 § fastställas för den lid förlängningen avser.

Beslut om förlängning av undersökningstid skall genast översändas till inmutaren och delges med fastighetsägaren och övriga kända sakägare.

10    § Är vid undersökningstidens utgång ansökan om utmål eUer om förlängnhig av undersökningstiden beroende på prövning, får undersök­ningsarbetet fortgå till dess ansökningen slutligt prövats. Avvisas eller avslås ansökningen om förlängning av undersökningstiden men söker inmutaren utmål inom den i 4 kap. 6 § angivna tiden, får undersök­ningsarbetet fortgå till dess ansökningen om utmål slutiigt prövats.

11    § Föranleder undersökningsarbete skada eUer intrång, skall ersätt­ning härför utgå. Talan om ersättning väckes vid den fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen därav ligger.

Har, när utmålsförrättning hålles, tvist om ersättning som avses i första stycket icke hänskjutits till avgörande äv skUjemän eller domstol.

 

Prop. 1974: 32                                                       271

skaU frågan, där icke parterna enas om ersättningen, prövas vid förrätt­ningen.

4 kap. Utmål

Utmål och mark för gruvdriften

1 § Utmål skall ha den storlek och utformning som med hänsyn till
fyndighetens sträckning, gravdriftens behov och övriga omständigheter
är lämplig. Utmålet skaU omfatta mmst ett på det inmutade områ­
det beläget ställe, där inmutnmgsbar fyndighet påvisats.

Gränsema räknas på djupet lodräta, om det kan ske utan intrång på äldre utmål.

2 § Inom utmålet har sökanden rätt att få sig anvisad den mark som
behöver tagas i anspråk för arbetet ovan jord. Sådant område bestäm­
mes i enlighet med sökandens förslag, om det ej är uppenbart att viss
mark icke behövs för gruvdriften eUer därmed sammanhängande verk­
samhet.

Utanför utmålet har sökanden rätt att få sig anvisad mark som han behöver för gravdriften eller därmed sammanhängande verksamhet så­som för uppläggande av mahn samt varp och andra avfaUsprodukter, uppförande av byggnad eUer annan anläggning eller för väg, transport-bana eller ledning. Område som hotas av ras eUer sättningar kan också anvisas.

3 § Föreligger vid utmålsförrättningen inmulningshinder som avses i 2
kap. 2 eller 3 §, skall hindret, om det förelåg redan vid mutsedelns ut­
färdande, gälla även i fråga om utläggande av utmål inom det inmutade
området.

Vid utmålsläggning utanför det inmutade området äger bestämmel­serna i 2 kap. 2 § första stycket 1—11 och 13, 2 § andra stycket samt

3    § motsvarande tUlämpning, om hindret uppstod innan ansökningen om utmål inkom. Utmålet får dock omfatta annat inmutat område eller område som avses med ansökan om utmål eller om utvidgning av ut­mål, om innehavaren av inmulningsrätten medger det. Annat utmål får icke lagas i anspråk.

4    § Har flera samma dag kommit in med ansökningar om utmål be­träffande samma område, äger den företräde som först kommit iri med ansökan om inmutningsräll. Ansökan om utvidgning av utmål har före­träde framför en samma dag inkommen ansökan om utmål.

Ansökan om utmål

5    § Fråga om anvisande av utmål prövas av bergmästaren i det di­strikt där inmutnuigsrätten bevUjats.

6    § Ansökan om utmål skall ha kommit in före utgången av undersök­ningstiden eller den förlängning därav som kan ha medgivits. Har an­sökan om förlängning av undersökningstiden som gjorts inom nämnda tid avvisats eller avslagils, får dock utmål sökas inom fyra veckor från den dag då ansökningen slutiigt prövades.

 

Prop. 1974: 32                                                       272

Ansöker mmutare ej om utmål mom tid som avses i första stycket, förlorar han inmutningsrätlen.

7 §   Ansökan om utmål skaU vara skriftlig och ange

1.   yrkandet och de omständigheter på vilka det grandas,

2.   fasligheter och sakägare som beröres av ansökningen,

3.   mark som sökanden önskar taga i anspråk.

4.   den utredning som i övrigt kan anses behövlig.

Sökanden skall lämna förskott till kostnad som avses i 34 § första och andra styckena, om bergmästaren begär det.

8 § UppfyUer ansökan icke föreskriftema i 7 § eller är den i övrigt
ofuUsländig, kan bergmästaren förelägga sökanden alt inom viss lid av­
hjälpa brislen. Föreläggande skall delges.

Efterkommes icke föreläggande all avhjälpa brist i ansökan och är brislen så väsentiig att ansöknmgen icke kan ligga tUl grand för pröv­ning av ärendet eller har begärt förskott icke betalats, skall ansökningen avvisas.

Fråga om avvisande av ansökan skall skyndsamt utredas och avgöras.

9 § Är fråga om anvisande av utmål utanför det inmutade området
beroende på prövningen av äldre ansökan om inmulningsrätt eller av
ansökan om anvisande eUer utvidgning av utmål, skall frågan vUa tiU
dess den andra ansöknuigen slutiigt prövats.

Har myndighets tUlstånd tUl utmålsläggning begärts i fall då sådant behövs enligl 3 § eller enligt särsldlda bestämmelser, skall ansökningen om utmål vUa i avvaktan på myndighetens beslut.

Kungörande av utmålsförrättning

10    § För prövning av fråga om utmålsläggning, skall bergmästaren så snart det kan ske förelaga förrättning.

11    § Bergmästaren skall minst fyra veckor före utmålsförrättningen i Post- och Inrikes Tidningar och tidning inom orten införa kungörelse om tid och plats för förrättningen. I kungörelsen skall ansökningens innehåll anges.

Kungörelsen skaU i god lid före sammanträdel delges sökanden och kända sakägare.

Styrkt avskrift av ansökningshandhngarna skall samtidigt med kungö­relsen översändas till lämplig person på platsen för alt av denne håUas tillgänglig för sakägarna. I kungörelsen skall anges var avskriften finnes tillgänglig.

12    § Ägare av mark som omfattas av ansökningen skall uppge sak­ägare i fråga om marken som är kända för honom. Underlåter han det utan gUtigt skäl och uppstår skada för sakägare till följd av underlåten­heten, skall han ersätta skadan. Erinran härom skall införas i kungörel­se enligt 11 §.

13    § Uppskjutes förrättning eUer skall förrättning återupptagas, be­höver ny kungörelse ej utfärdas. I fråga om delgivning av kallelse äger i sådant fall 11 § andra stycket motsvarande tiUämpning.

 

Prop. 1974: 32                                                       273

Har vid sammanttäde tillkännagivits tid och plats för fortsatt förrätt­ning, behöver den icke kallas som i föreskriven ordning underrättats om del sammanttäde då tUlkännagivandet skedde.

14 § Vistas ägare av fastighet eller ställföreträdare för denne stadigva­rande utom riket och kan delgivning som avses i 11 § andra stycket eller 13 § icke ske här i riket med känt ombud, får handlingen lämnas till den som förvallar eller brakar fastigheten.

Den tUl vUken handlingen lämnats är skyldig att snarast sända hand-Imgen vidare tUl den sökte, om det kan ske. Han skall erinras därom, när handlingen lämnas tUl honom. Är den söktes uppehållsort känd, skaU bergmästaren därjämte med poslen sända honom meddelande om delgivnmgen.

Delgivningen anses ha skett, när handlingen lämnats enligl första stycket.

Utmålsförrättning

15    § Förekommer vid utmålsförrättning fråga om ersättning enligt 30 § eller 3 kap. 11 §, skall bergmästaren biträdas av två gode män. Det­samma gäller när bergmästaren finner att det behövs eller när sakägare begär det och oskäUgt dröjsmål icke föranledes därav.

16    § Bergmästaren utser gode männen bland dem som i orten är valda till gode män vid fastighetsbUdningsförrältning.

17    § Skall gode män medverka, åligger det bergmästaren att kaUa dem tiU förrättningen. Till tjänstgöring bör företrädesvis kallas gode män med behövlig ortskännedom och sakkunskap.

Är god man av jäv hindrad alt tjänstgöra eller uteblir han från sam­manträde och kan annan god man ej ulan tidsutdräkt infhma sig, får bergmästaren tiU Ijänslgörmg som god man kalla någon som är valbar tUl god man vid fastighelsbUdningsförrätlning.

Den som kallats att tjänstgöra som god man är underkastad ämbets­ansvar i fråga om tjänstgöringen.

18    § Vad som föreskrives i 4 kap. 12 § rättegångsbalken om hinder för dem som är varandra närslående alt tjänstgöra samtidigt som do­mare äger motsvarande tUlämpning bettäffande bergmästare och gode män.

19    § Mot bergmästare och god man gäller samma jäv som mol do­mare.

20    § VUl sakägare anföra jäv mot bergmästare eller god man, skaU han framstäUa invändnmg därom första gången han för talan i ärendet sedan han fick kännedom om alt förrätlningsmannen tjänstgör och att jävsanlednhig föreligger. Underlåter han det, är hans rätt all anföra jäv förfaUen.

Sedan fråga om jäv mot förrättningsman uppkommit, får han endast vidtaga åtgärd som ej ulan synneriig olägenhet kan uppskjutas och som ej innefattar avgörande av en för förrättningen betydelsefull fråga. Så­dan åtgärd får vidtagas av bergmästaren, även om han förklarats jävig.

18   Riksdagen 1974.1 saml. Nr 32

 

Prop. 1974: 32                                                       274

Den omständigheten all förrältnmgsman fmnes vara jävig påverkar icke giltigheten av beslut eller åtgärd som tillkommit innan frågan om jäv uppkom.

21    § När gode män biträder vid förrättningen, avgör bergmästaren och gode männen gemensamt fråga om jäv enligt 19 § och om ersättning enligt 30 §, 34 § andra stycket, 35 § första stycket och 3 kap. 11 §. I öv­rigt avgör bergmästaren ensam tiU förrältnmgen hörande frågor.

22    § Har förrätlningsmannen olika mening i fråga som de har att av­göra gemensamt, gäller såsom deras beslut vad två av dem säger. Har varje förrättningsman sin mening, gäller bergmästarens mening. I fråga om pengar eller annat som utgör viss mängd skaU dock den mening gäUa som avser den näst största mängden.

23    § För utredning av fråga, vars bedömande kräver särskild fack­kunskap, får bergmästaren anlita biträde av sakkunnig. Den som står i sådant förhåUande tUl saken eller till någon sakägare alt hans tillförlit­lighet kan anses förringad får ej anlitas som sakkunnig.

24    § Bergmästaren skall föra protokoU över vad som förekommer vid förrättningen.

25    § Vid förrättningen skaU avgöras alla frågor som har samband med utmålsläggningen.

I beslut skall anges de skäl på vilka avgörandet grundas, om det icke framstår som obehövligt att upplysa om dem.

Meddelas beslut vid sammanträde, skall det uppläsas för de närva­rande.

26 § Uteblk sökanden ulan alt ha anmält laga förfaU från förrätt­
ningssammanlräde lUl vUkel han kallals i föreskriven ordning, skall för­
rättningen instäUas. Förrättningen skall dock ålerapptagas, om sökan­
den begär det inom tre veckor och senast inom lid som i 6 § är föreskri­
ven för ansökan om utmål.

Har sakägare ej i föreskriven ordning underrättats om förrältnings-sammanttäde, skall förrättningen uppskjutas, såvida icke sakägaren ändå infunnit sig eUer medger all förrättningen likväl slutföres.

Påbörjad förrättning får uppskjutas, om viss fråga icke kan avgöras utan ytterligare utredning eUer om del av annat skäl är oundgängligen nödvändigt. Är sökandens närvaro icke påkaUad vid den fortsatta för­rättningen, kan denna slutföras i sökandens frånvaro.

27    § Visas vid förrällnmgen alt de i 1 kap. 4 § angivna förulsättnmg-ama för erhåUande av utmål bhvit uppfyllda, skall sökanden anvisas ut­mål enligt 1, 3 och 4 §§.

28    § Vid förrättningen skall utmålets belägenhet och sträckning noga beskrivas. Om bergmästaren icke bestämmer annat, skall utmålets gränser utmärkas på marken. Över utmålet skaU upprättas karta. Kan resultatet av utmålsläggningen åskådliggöras ulan karta, behöver sådan dock ej upprättas.

 

Prop. 1974:32                                                        275

Mark som anvisas enligl 2 § skall, där det ej är obehövligt, utstakas och utmärkas på karta.

29 §   I samband med utmålsläggning skaU fastställas försvarsavgift en­ligt 7 kap. 1 §.

Ersättning m. m.

30 § Faslighetens ägare och innehavare av särskUd rätt till fastighe­
ten har rätt till ersättning för den skada som de lider genom att mark
upplåtes enligl 2 §. Uppkommer i övrigt skada på grund av utmålslägg­
ningen, skall även sådan skada ersättas.

I fråga om ersättnuig äger bestämmelsema i 4 kap. expropriationsla­gen (1972: 719) motsvarande tUlämpning. 4 kap. 3 § expropriationslagen skall tUlämpas på värdeökning som ägt ram under tiden från dagen tio år före det ansökningen om utmål gjordes.

Lider fastighet på grund av upplåtelse enligt 2 § synnerligt men, skall den vid tiUämpningen av 4 kap. expropriationslagen anses ha blivit i sin helhet exproprierad.

31    § I fråga om ersättningens bestämmande äger 5 kap. 23—24 §§ och 27 § första stycket första punkten expropriationslagen (1972: 719) motsvarande tillämpning.

32    § Träffar parterna ej överenskommelse om ersättnmg, bestämmes sådan vid förrättningen.

33    § Uppkommer fråga om ersättning för skada eUer intrång som har uppstått efter utmålsförrättningen och som icke kunnat föratses vid för­rättningen, är denna lag icke tiUämplig.

Förrättningskostnader m. m.

34 § TiU bergmästare och gode män utgår ersättning för inställelse vid
förrättning enligl föreskrifter som meddelas av Konungen.

Sakkunnig har rätt till ersättning för kostnader och tidsspillan på grund av uppdraget och till skäUgt arvode. Anlitas befattningshavare i allmän tjänst som sakkunnig, utgår ersättning endast när särsldld före­skrift är meddelad.

Sökanden skall betala kostnaderna för ersättning som avses i första och andra styckena.

35 § Sökanden skall ersätta annan sakägare de kostnader som denne
fåll vidkännas för all bevaka sin rätt vid förrättningen, i den mån annat
icke följer vid en motsvarande tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 § rätte­
gångsbalken.

Återkallas ansökan om utmål innan ärendet företagils till förrättning, föres talan om ersättning för kostnader i ärendet vid den fastighets­domstol inom vars område den berörda marken eher större delen därav ligger.

 

Prop. 1974: 32                                                       276

Förrättningens avslutande

36 §   Sedan alla tiU förrättningen hörande frågor avgjorts, skall berg­mästaren förklara förrättningen avslutad (avslutningsbeslul).

I avslutningsbeslutet skall anges vad som är att iakttaga vid fullföljd av talan mot beslut under förrättningen.

Utbetalning av ersättningsmedel

yi § Vid förrättningen bestämd ersättning skall betalas inom tre må­nader från det avslutningsbeslulet meddelades, även om delta icke vunnit laga kraft. På ersättningen utgår sex procent årlig ränta från dagen för detta beslut.

38 § Svarar mark som upplåtits enligt 2 § för beviljad eller sökt in­
teckning, skall ersättning enligt 30 §, som ej avser personlig skada, jämte
ränta betalas genom nedsättning hos länsstyrelsen i det län där utmålet
ligger. Avser ersättningen utmål som hör tiU olika län, skall nedsätt­
ningen ske hos den länsstyrelse som bergmästaren bestämmer.

Om innehavare av fordran som avses i första stycket Uder förlust därigenom att ersättning blivit för lågt beräknad och ersättningen till följd av överenskommelse meUan den ersättningsskyldige och den er­sätlningsberältigade eller av annan anledning icke blivit prövad vid förrättningen, har fordringshavaren rätt alt av den ersältningsskyldige få gottgörelse för förlusten mot avskrivning på fordringshandlingen. Talan om sådan gottgörelse skaU väckas vid den fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen därav ligger.

39    § Vid nedsättning skall den eUer de som har del i fyndigheten (gruvinnehavaren) tiU länsstyrelsen ge in utdrag av protokollet över utmålsförrättningen och gravationsbevis i fråga om fastighet som be­röres. Sker det ej, skall länsstyrelsen anskaffa handlingarna på gravinne­havarens bekostnad.

40    § Försummar gravinnehavaren att inom föreskriven tid betala eller nedsätta ersättning, skall länsstyrelsen på begäran av den ersättnings­berättigade låta uttaga beloppet jämte ränta. Länsstyrelsen kan också efter bergmästarens hörande förordna att gruvarbetet skall inställas till dess ersättningen erlagts eller uttagits.

I fråga om uttagande av ersättning jämte ränta skall bestämmelserna i utsökningslagen (1877: 31 s. 1) om verkstäUighet av lagakraftägande dom i tvistemål, varigenom betalningsskyldighet blivit någon ålagd, äga motsvarande tUlämpning.

41    § Medel som har nedsatts eller uttagits enligt delta kapitel skall av länsstyrelsen utan dröjsmål sällas in i bank mot ränta.

42    § Nedsatta eller uttagna medel skall jämte upplupen ränta betalas ut av länsstyrelsen till den som är berättigad till medlen. Därvid äger bestämmelsema i 6 kap. 18 § andra och tredje styckena samt 19 § expropriationslagen (1972:719) motsvarande tiUämpning.

Gruvinnehavaren skall svara för kostnadema vid fördelningen av nedsatta medel, i den mån ej annat följer vid en motsvarande tUlämp-

 

Prop. 1974: 32                                                       277

ning av 18 kap. 6 eUer 8 § rättegångsbalken. Fråga om ersättning för sådan kostnad prövas av den fastighetsdomstol inom vars område mar­ken eller större delen därav ligger.

Förändring i fråga om utmål

43 §   Bestämmelserna i detta kapitel äger motsvarande tillämpning, om gruvinnehavare önskar

1.  utvidga eller minska ulmålet eUer reglera dess gränser,

2.  taga i anspråk ytterligare mark enligt 2 §,

3.  avstå tidigare anvisad mark tUl ägaren.

Vid utvidgning eUer minskning av utmål skall 1 § första stycket andra punkten icke tiUämpas. Vid reglering eller ny ulstakning av utmål skall gränsema på djupet räknas på det sätt som tillämpades vid utmålets till­komst. Lägges utmål utanför det förat utmålslagda området, skaU, se­dan undersökningstiden utgått, hinder enligt 2 kap. 2 § första stycket 1—11 och 13 samt 3 § gäUa även om del tUlkommit efter mutsedelns ut­färdande.

Statens industriverk kan efter ansökan förordna alt utmål, som gränsar tUl varandra, skall för gemensam gravdrifl läggas samman till ett utmål. GUtighetstiden för sådant utmål bestämmes tUl den längsta tid som åter­står för något av de utmål som lägges samman. Verket får även medge alt utmål delas upp i flera. Vid sammanläggning eller uppdelning av ut­mål skall utmålsgränserna på djupet räknas på det sätt som ursprungli­gen tUlämpats.

5 kap. Statens rätt till andel i gruvföretag

1 § Lägges utmål för annan än staten, får staten andel i gruvföreta­
get med hälften (kronoandel), om icke staten senast vid utmålsförrätt­
ningen anmäler att den avslår från sådan andel.

Anmälan enligt första stycket som icke sker vid förrättningen skall göras skriftiigen hos bergmästaren. Bergmästaren skall genast sända meddelande till inmutaren om sådan anmälan.

2 § Har staten ej avstått från kronoandel, skall staten ersätta inmuta­
ren hälften av dennes utgifter för såväl ersättning enligt 4 kap. 30 §
som utmålsförrättning och fördelning av ersättningsmedel.

Har inmutaren tillhörig mark lagils i anspråk för gravdriften, skall staten i förhållande till sin andel ersätta inmutaren härför enligt de grunder som anges i 4 kap. 30 och 31 §§.

Talan om ersättning enligl första eller andra stycket väckes vid den fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen därav ligger.

3    §   Staten får överlåta eUer upplåta kronoandel lUl annan.

4    § I fråga om förhållandet meUan staten som innehavare av kro­noandel och inmutaren gäller i övrigt bestämmelsema i 6 kap. 1 § iredje stycket och 8 kap.

 

Prop. 1974: 32                                                        278

6 kap. Rätt till brytning inom utmål m, m.

1 § Inom utmål får gruvinnehavaren tUl utgången av tjugofemte året
efter det under vilket utmålsförrättningen avslutades bryta och tillgodo­
göra sig inmutningsbart mineral.

Har inmutningsbart mineral från tidigare gruvbrytning ej uppfordrats eller finnes del på anvisad mark inom ulmålet, tillfaUer det gruvinneha­varen, om ej annat följer av 7 kap. 3 §. Gruvinnehavaren får dock icke tUlgodogöra sig varp som är föremål för rätt på grand av särskild in­mutning erUigt äldre författning.

Inmutningsbart mineral som brutits under undersökningstiden och ej använts enligt 3 kap. 4 § tillfaUer inmutaren. Staten får dock hälften av sådant mineral, om staten senast vid utmålsförrättningen begär del och ej avslår från kronoandel.

2 § Gruvinnehavare får inom utmål bryta ej inmutnhigsbart minera­
liskt ämne i den mån det behövs för gruvarbetets ändamålsenliga bedri­
vande.

Av ej inmutningsbart mineraliskt ämne som bratits före eller efter ut­målsläggningen får gruvinnehavaren använda vad som behövs vid gruv­arbetet och dessutom tillgodogöra sig aUt som icke förrän vid anrik­ning eller därmed likställt förfarande kan avskiljas från inmutningsbart mineral. Han får även i övrigt tUlgodogöra sig ej inmutningsbart mine-rahskl ämne, om markägaren ej inom sex månader efter tiUsägelse av-hämtar det och ersätter därpå nedlagda kostnader. Talan om sådan er­sättning väckes vid den fastighetsdomstol inom vars område marken el­ler större delen därav ligger. Väckes talan, räknas tiden för avhäm­tandet från del ersättningsbeloppet slutiigt bestämts.

Vad i denna paragraf föreskrives om rätt för gruvinnehavare att till­godogöra sig ej inmutningsbart mineraliskt ämne gäller ej ämne som av­ses med uranlagen (1960: 679). Material som innehåller sådant ämne får dock lagas ut ur fyndighet för analys eller anrikningsförsök.

3 § Gravinnehavare får ej använda utmål i dagen eller under jord för
annat ändamål än gruvarbete och därmed sammanhängande verksamhet
för produkternas tUlgodogörande. Ej heller får område, som han utom
utmål fått sig anvisat enligt 4 kap. 2 § andra stycket, användas för annat
än där avsett ändamål.

I dagen får utmål användas på sätt som anges i första stycket en­dast tUl den del marken blivit anvisad enligt 4 kap. 2 § första stycket.

Gravinnehavare skall hålla behövligt sfängsel på område som inom eller utom utmål tagits i anspråk för ändamål som avses i första stycket. Om icke bergmästaren medger annat, skall stängslet ulföras i varaktigt material.

4 § Statens industriverk får efter ansökan av gruvinnehavaren eller
delägare i gruvan förlänga gruvrättens gUtighetstid med högst tjugo år i
sänder.

Sökanden har räll till förlängning av gruvrätten med tjugo år, om han under gruvrältens löpande giltighetstid inom ulmålet eller inom utmåls­fält vari utmålet ingår bedrivit regelbunden gruvbrytning. Detsamma gäller, om han under denna tid ulfört undersökningsarbete av större omfattning inom ulmålet eller utmålsfältet på område, som var utmals-

 

Prop. 1974: 32                                                       279

lagt när arbetet utfördes, eller där ulfört omfattande tillredningsarbeten eller anläggningar för upptagande av gravdrift.

I annat fall än som avses i andra stycket skaU frågan om förlängning prövas med särskild hänsyn till del allmännas intresse av all främja ett ändamålsenligt utnyttjande av landets mineraltillgångar.

5 § Ansökan om förlängning skaU vara skriftiig och göras senast elt år
före utgången av gravrätlens löpande giltighetstid. Den skall ange den
tid och del område ansökningen avser och innehåUa de uppgifter i öv­
rigt som behövs för prövningen av ansökningen.

Är ansökningen ofuUsländig äger 2 kap. 6 § motsvarande tUlämpning.

6    § Är vid den löpande gUtighetstidens utgång ansökan om förläng­ning beroende på prövning, gäller gravrälten till dess ansökningen slut­ligt prövats.

7    § Statens industriverk får efter ansökan meddela förhandsbesked om planerat arbete har sådan omfattning alt del skulle berättiga till förläng­ning enligt 4 § andra stycket, om det utföres.

8    § Anmäler gravinnehavare till bergmästaren all han icke längre vill behålla gravrätten, upphör denna vid utgången av det år varunder an­mälan gjorts.

9    §   Om verkan av all gravrält upphör finns bestämmelser i 7 kap.

7 kap. Försvarsavgift, förverkande av rätt till gruva m, m,

1 § Gravinnehavare skall från och med året efter det då utmålsför­
rättningen avslutades utge en årlig försvarsavgifl till staten.

Försvarsavgift utgär enligt de grunder som Konungen bestämmer. Avgiften erlägges årsvis i förskott till bergmästaren före utgången av december.

2 § Erlägges icke försvarsavgift inom tid som anges i 1 §, skall berg­
mästaren delge den som antecknats i register som avses i 11 kap. 7 §
(gruvregisler) som innehavare av gruvan eUer, om gravföreståndare an­
mälts enligt 8 kap. 2 §, denne föreläggande att inom viss tid, högst tre
månader, erlägga dubbla beloppet av vad som icke betalats vid påföljd
att gravrätten annars förklaras förverkad. I föreläggandet skall anges
del belopp som skall betalas.

Delgivning enligt första stycket får icke ske med tillämpning av 5, 12 eller 15 § delgivningslagen (1970: 428).

Efterkommes icke föreläggande som avses i första stycket, skaU berg­mästaren förklara gravrälten förverkad. Gruvrätten upphör i så fall vid utgången av den dag då föreläggandel skulle ha fullgjorts.

Beslut enligt Iredje stycket skall delges person som avses i första styc­ket och, om det kan ske, fastighetsägaren.

3 § Upphör rätt till gruva enligt 6 kap. eller förverkas den enligt 2 §,
förlorar gravinnehavaren rätlen tiU

 

Prop. 1974: 32                                                       280

1.    inmutningsbart mineral som ej uppfordrats,

2.    byggnad som gjorts för gravans styrka och bestånd,

3.    mark som inom eller utom ulmålet upplåtits för gravdriflen,

4.    stängsel som gruvinnehavaren varit skyldig att hålla.

För gravdriften gjord anläggning av annat slag än som avses i första stycket och inmutningsbart mineral som uppfordrats ur gravan får utan avgift ligga kvar under högst två år efter det att gruvrätten upphörde. Gruvinnehavaren förlorar dock rätten tiU det som icke tagits bort inom denna tid.

4 § Sedan gruvrätt upphört har fastighetens ägare rätt alt utan ersätt­ning förfoga över den mark som varit upplåten för gravdriften. Annan egendom till vilken gruvinnehavaren förlorat sin rätt tillfaller också fastighetsägaren. För gruvans styrka och bestånd gjorda byggnader samt stängsel som avses i 3 § första stycket skall dock utan ersättning övergå till den som i föreskriven ordning förvärvar rätt alt bearbeta gruvan. I fråga om inmutningsbart mineral som brutits gäller bestäm­melserna i 6 kap. 1 § andra stycket.

8 kap. Samäganderätt i gruva

1    § Bestämmelsema i detta kapitel gäller när två eller flera äger andel i samma utmål. Bestämmelserna i 4—10 §§ skall dock tUlämpas endast om delägama ej överenskommit annat.

2    § För gravans förvaltning skall delägama årligen utse en gravföre­ståndare. Denne skall vara svensk medborgare och bosatt i riket.

Val av gruvföreståndare skall anmälas hos bergmästaren. Sker icke sådan anmälan eller har person som ej är behörig utsetts tiU gravföre­ståndare, ansvarar varje delägare som om han var gruvans föreståndare.

3    § Gravföreslåndare skall vid föreskriven påföljd iakttaga bestäm­melserna i 11 kap. Han får från delägarna fordra in de tiUskott som be­hövs för detta och för erläggande av försvarsavgift.

4    § Minst en gång om året skall hållas stämma med delägama. På stämman väljes gruvföreståndare samt behandlas frågor om gravrörel­sens bedrivande och andra gemensamma angelägenheter.

Stämma skall utlysas av gruvföreslåndaren, när denne finner det lämpligt eller nar delägare som äger minst en fjärdedel i gruvan skriftli­gen begär det. Finnes icke gravföreståndare, kan var och en av del­ägama utlysa stämma.

Delägama skaU kallas tUl stämma genom rekommenderade brev. Sak­nas kännedom om namn och adress på någon av delägama, skall kallel­sen införas i Post- och Inrikes Tidningar samt tidning inom orten. Kal­lelse skall utfärdas i god tid före stämman.

5 §   Vid omröstning har delägare rösträtt efter sin andel i gruvan.

Val avgöres vid lika röstetal genom lottning. I andra frågor skall, med iakttagande av bestämmelserna i 6—8 §§, den mening gälla som fått högsta röstetal. Vid lika röstetal gäUer den mening som biträdes av ord­föranden. Lån får ej upptagas, om ej alla samtycker till det.

 

Prop. 1974: 32                                                       281

6 § Vill några delägare utföra arbete för undersökning eller brytning i
större omfattning än övriga delägare och innehar de förra minst hälften
i gravan, skall det större arbetet utföras. Delsamma gäller där fråga är
om sådant arbete skaU påbörjas. De som begärt arbetet svarar dock för
merkostnaden.

Delägare som erlagt merkostnad för brytning enhgt första stycket skaU tUlgodoräknas tUl merkostnaden hänförlig del av den bralna mal­men.

7 § VUl delägare som icke deltagit i visst arbete ansluta sig till detta,
får det ske efter tUlkäimagivande på stämma eller skriftlig anmälan hos
gravföreståndaren. Han skall dock i förhållande till sin andel i gravan
ersätta av arbetet påkallad merkostnad för tidigare anskaffad egendom
eller nedlagd kostnad av följande slag, nämligen

1.   byggnader och andra anläggningar, maskiner, redskap, inventarier och förråd, som är nödiga eller nyttiga för fortsalt undersöknmg eller gravdrift, efter det värde egendomen har vid delägarens anslutning lUl företaget,

2.   ersättning enligt 4 kap. 30 § samt kostnader för utmålsförrättning och fördelning av ersättningsmedel,

3.   kostnader för sådana efter utmålsförrättningen utförda undersök­nings- och tUlredningsarbeten som är nödiga eller nyttiga för fortsatt undersökning eller gruvdrift.

Har delägare tUlhörig mark tagils i anspråk för arbetet, skall anslutan­de delägare utge ersättning i förhållande tiU sin andel enUgl de grunder som anges i 4 kap. 30 §.

8    § Talan om fördelnuig av avkastning i fall som avses i 6 § eller be­loppet av merkostnad enligt samma paragraf eller ersättning enligt 7 § väckes vid den fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen därav ligger.

9    § Delägare som utfört imdersökningsarbete på utmålet skaU på be­gäran tillhandahålla annan delägare resultatet av undersökningen.

10 § Betalar delägare icke senast två månader efter anmodan därom
tUlskott som fordrats in enligt 3 § eller som behövs för bestridandet av
kostnadema för undersökningsarbete eller gruvdrift, har han till övriga
delägare förverkat sm andel i gravan med vad därtill hör. I sådant fall
behöver delägaren icke betala tUlskotlel.

9 kap. Övergång av rätt till gruva

1 §   Avtal varigenom rätt tUl gruva överlåtes skall upprättas skriftii­
gen.

Avtal som avses i första stycket gäller icke mot överlåtarens borgenä­rer, förrän anmälan om Överlåtelsen gjorts enligt detta kapitel.

2 §   Har rätt tUl gruva övergått tiU ny innehavare, skaU denne skrift­
hgen anmäla förvärvet hos bergmästaren inom tid som anges i 3 §.

Dödsbo är icke skyldigt att anmäla förvärv av rätt tUl grava från.den döde i annat faU än när dödsboet överlåter rättigheten. Make som till-

 

Prop. 1974: 32                                                       282

skiftats rättigheten vid bodelning är icke skyldig att anmäla förvärvet utom när rättigheten tillhört andra maken.

3 § Anmälan som avses i 2 § skall göras inom tre månader efter det
att den handling på vUken förvärvet grundas (fångeshandlingen) upp­
rättades.

Tiden för anmälan räknas dock

1.   för förvärv som beror av vUlkor, myndighels tillstånd eller annan sådan omständighet, från det förv"ärvet fullbordades,

2.   för dödsbo, i faU som avses i 2 § andra stycket, från det rättighe­ten överläts eller, om bouppteckning då icke registrerats, från det re­gistreringen skedde,

3.   för den som är ensam delägare i dödsbo, från det bouppteckningen registrerades eller, om han först därefter blivit ensam delägare, från det så skedde, dock, om boets förvaltning omhänderhas av boutredningsman eller testamentsexekutör eller om boet är avträtt till konkurs, ej i något faU tidigare än från det han fick råda över rättigheten,

4.   för testamentstagare som tiUagts rättigheten i legat, från det testa­mentet vann laga kraft och legatel utgavs eller, om bouppteckning då icke registterats, från det registteringen skedde,

5.   när talan väckts om återgång eller hävande av förvärv innan liden för anmälan utgick, från det dom varigenom lalan ogillades vann laga kraft.

 

4    § Den som gör anmälan skaU inge fångeshandhngen och de övriga handlingar som behövs för alt styrka förvärvet. Gör dödsbo eller ar­vinge som är ensam delägare i dödsbo anmälan om förvärv från den döde, anses inregistrerad bouppteckning efter denne som' fångeshand-luig.

5    § Har fångeshandling icke företetts eller har Konungens tillstånd till förvärvet ej erhållits, när sådant behövs, skaU bergmästaren förklara anmälan utan verkan. I annat fall skall han anteckna anmälningen i gravregislrel och förse fångeshandlingen med bevis om anteckningen.

6    § Bestämmelserna i 1—5 §§ äger motsvarande tiUämpning när nytt­janderätt till gruva upplåtits eUer övergått till ny innehavare.

10 kap. Inlösen av rätt till gruva

1 § Innebär gemensamt utnyttjande av närbelägna utmål väsentlig
teknisk och ekonomisk fördel och är sådant utnyttjande av väsentiigt
intresse från allmän synpunkt, kan Konungen efter ansökan berättiga
innehavare av minst hälften i elt av utmålen all lösa annat av utmålen
med vad som hör tiU gruvrätten. Inlösen får icke medges, om avsevärd
olägenhet därigenom uppkommer för utmålsinnehavaren.

ViU flera lösa, skall företräde ges ål den som har de bästa föratsätt­ningama att idka gravdrift på platsen.

2 § Är det av synnerhg vikt från allmän synpunkt att viss mineralfyn­
dighet undersökes eller bearbetas eller att fyndighet utnyttjas på annat
sätt eller i större omfattning än tidigare och vinnes härigenom väsent-

 

Prop, 1974:32                                                        283

lig teknisk och ekonomisk fördel, kan Konungen förordna all utmål av­seende fyndigheten med vad som hör lUl gruvrälten skall mol ersätt­ning avstås till den Konungen bestämmer.

3    § Förordnande enligt 1 eller 2 § får icke meddelas. Om syftet därmed skäligen kan vinnas på annat sätt.

4    § I fråga om inlösen och ersättning enligl delta kaphel gäller ex­propriationslagen (1972: 719) i tillämpliga delar, om ej annat följer av denna lag.

5    § Har ulmålet ej undersökts i sädan omfattning alt fyndighetens storlek och beskaffenhet kan bedömas med tiUräckhg säkerhet, kan er­sättningen bestämmas att helt eUer delvis utgå som en årlig avgäld. På yrkande av den som avslår rättigheten skall så ske, om det ej är uppen­bart att ersättning kan bestämmas alt utgå på en gång.

6    § Avgäld som avses i 5 § erlägges i form av fast avgift och produk­tionsavgift. Produktionsavgiflen beräknas med hänsyn till mängden el­ler värdet av de mineral som varje år brytes och uppfordras inom ut­målet. Från produklionsavgiflen för visst år skall avräknas ett belopp som motsvarar den fasta avgiften för året.

Gmndema för avgälden faststäUes för tjugo år i sänder. Part kan un­der det näst sista året av varje tjugoårsperiod, räknat från beslutet om avgäldens fastsläUande, påkalla omprövning av gmndema för avgälden. Har icke talan därom anhängiggjorts inom angiven tid, skall avgälden under följande period utgå efter oförändrade grunder.

7    § Har avgäld bestämls enligt 5 § och erhålles sådan kännedom om fyndigheten alt dess storlek och beskaffenhet kan bedömas med tUlräck­lig säkerhet, skall på talan av part avgälden upphöra och rättighetens återstående värde bestämmas. Detsamma gäller, om regelbunden gruv­drift pågått under sammanlagt minst tio år, såvida det ej är uppenbart att sådan kännedom om fyndighetens storlek och beskaffenhet då icke vunnits.

8    § Har enligt 7 § rättighetens återstående värde beslämts, får för­ordnas att lösenbeloppel skall erläggas genom årliga avbetalningar un­der viss tid, högst tjugo år. I samband med avbetalning skall erläggas ränta på ej erlagt kapitalbelopp.

9    § överlåtes gravrält för vUken innehavaren har att erlägga avgäld enligl 5 §, äger bestämmelserna i 6—8 §§ tiUämpning ifråga om den nye innehavaren. Överlåtaren är fri från sina förpliktelser enligt dessa be­stämmelser först när den nye innehavaren släUt säkerhet som avses i 12 § för fullgörandet av dem.

Upphör gruvrätt som avses i första stycket på grund av försummelse av den lösande eller annan innehavare av den inlösta rättigheten, är den som avstått rättigheten berättigad lUl ersättning av den försumlige för den förlust som härigenom tillskyndas honom. Väckes icke lalan om ersättning inom ett år från del gravrälten upphörde, är rätten tUl lalan förlorad.

 

Prop, 1974:32                                                        284

10    § Mål om inlösen eller ersättning enligt delta kapitel prövas av den fastighetsdomstol inom vars område utmålet eller större delen därav ligger. Gäller saken flera utmål som är belägna inom olika fastighets­domstolars områden och bör utmålen vid bestämmande av ersättningen lämpligen behandlas som en enhet, upptages målet i dess helhet av den fastighetsdomstol som Konungen eUer, efter Konungens förordnande, annan myndighet bestämmer.

11    § I mål om inlösen av gravrätt är den lösande icke skyldig att sva­ra för kostnad som motparten i målet nedlagt på undersökning av den fyndighet rättigheten avser i vidare mån än arbetet uppenbarligen är till nytta för den lösande.

I mål om beloppet av avgäld som enligt fastställda grunder skall utgå för visst år tUlämpas allmänna regler om rättegångskostnad.

I mål om ny prövning av gmndema för avgäld enligt 6 § andra styc­ket och mål enligt 7—8 §§ eller 9 § andra stycket får domstolen, om sär­skilda omständigheter föranleder det, förordna att den som avstått rättig­heten själv skaU vidkännas sina kostnader för målet vid fastighetsdom­stolen.

12 § Har i mål om inlösen av gravrält bestämls att ersättning för rät­
tigheten skall utgå dels med ett engångsbelopp och dels i form av av­
gäld, skall vid tillämpning av bestämmelserna i expropriationslagen
(1972: 719) om exproprialionsersältningens erläggande och expropria­
tionens fullbordande engångsbeloppet anses som slutlig ersättning.

Har vid inlösen av gruvrätt ersättningen icke till någon del beslämts att utgå som elt engångsbelopp, skall den lösande anmäla detta tiU läns­styrelsen sedan samtliga frågor i saken slutligt avgjorts. Sådan anmälan skaU vid tillämpning av expropriationslagen anses ha samma verkan som anmälan enligt 6 kap. 8 § samma lag.

Inlösen i fall som avses i första och andra styckena anses icke full­bordad förrän den lösande hos länsstyrelsen ställt säkerhet för avgäl­den.

13 § VUl någon för inlösen enligt 1 eller 2 § på annans utmål utföra
förberedande undersökningsarbete såsom mätningar, grävningar, borr­
ningar eller sprängningar, får statens industriverk föreskriva alt tillttäde
tUl utmålet för sådant undersökningsarbete skall lämnas under viss tid.

Undersökningsarbetet skall utföras så all minsta skada och intrång vållas. För undersökningen får icke byggnad uppföras eller väg byggas i vidare mån än som oundgängligen kräves för arbetets bedrivande. Re­sultatet av undersökningen skall tUlhandahållas gruvinnehavaren.

Föranleder undersökningsarbete skada eller intrång, skall ersättning härför utgå. Talan om ersättning väckes vid den fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen därav ligger.

11 kap. Tillsyn över gruvdriften

1 §   Statens industriverk och bergsstatstjänstemännen skall utöva tUl­syn över gruvarbetet.

 

Prop, 1974:32                                                         285

2 § Gravarbete får icke bedrivas på sådant sätt att gruVans framtida
bestånd äventyras eUer alt tUlgodogörandet av kvarlänmad tUlgång på
malm omöjliggöres eller i väsenthg mån försvåras eller så, all uppenbar
misshushållning med malm på annat sätt äger rum.

Utfraktsvägar och orter som leder till gravans obralna delar skall hål­las öppna. För igenläggning av sådan utfraklsväg eUer ort kräves till­stånd av bergmästaren, även om gruvrätten icke längre består.

3 § Bergmästaren får förelägga gravinnehavare alt inom viss tid vid­
taga åtgärd som behövs för att förekomma fara för gnivans bestånd el­
ler annans egendom, trygga tiUträdet lUl gravans obralna delar eller
hindra uppenbar misshushåUning med malm. Efterkommes icke föreläg­
gandet, kan bergmästaren låta utföra sådan åtgärd på gruvinnehavarens
bekostnad eUer förordna att gruvarbetet skall inställas tUl dess åtgärden
vidtagits. Erinran om detta skall intagas i föreläggandel. Bergmästaren
får i nämnda syfte också meddela andra föreskrifter i fråga om gravar­
betets bedrivande.

Bedrives gravarbete på sådant sätt att uppenbar fara uppslår för gru­vans bestånd eller annans egendom, får bergmästaren förbjuda arbetets fortsatta bedrivande. Sådant beslut länder omedelbart till efterrättelse. Åsidosattes förbudet, kan överexekutor på ansökan av bergmästaren meddela handräckning för alt åstadkomma rättelse. I fråga om sådan handräckning gäller samma regler som för handräckning enligt 191 § utsökningslagen (1877: 31 s. 1).

4    § över grava som är under arbete skall genom gruvinnehavarens försorg upprättas gravkarta. På gruvkarta skall även redovisas borrhål av beslående värde. Föreligger icke skyldighet att upprätta gravkarta, skall sådana borrhål inläggas på borrhålskarta. Gruvkarta och borrhåls­karta skaU förvaras hos gravrnnehavaren och fortiöpande kompletteras av denne. Utdrag av gruvkarta eller borrhålskarta skall sändas in till myndighet som Konungen bestämmer.

5    § Iakttager gruvinnehavare icke vad som är föreskrivet om grav­karta och borrhålskarla, kan bergmästaren förelägga honom att inom viss lid antingen fullgöra sina åhgganden eller lämna förskott för arbe­tets utförande genom bergmästarens försorg. Föreläggande kan förenas med vite om högst femtusen kronor.

6    § Gruva får ej ulan bergmästarens tillstånd läggas ned förrän alla gravarbeten bhvit inmätta och inlagda på karta.

7    § Bergmästaren skaU föra register över inmutade områden och ut­mål (gravregister).

12 kap. Ansvar och fullföljd av talan

1 §   Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes den som upp­såtligen eller av oaktsamhet

1. ulan alt ha erhållit inmulningsrätt bearbetar inmutningsbar mine­ralfyndighel.

 

Prop. 1974: 32                                                       286

2.  påbörjar undersökningsarbete i strid med 3 kap. 1 § eller med före­skrift som meddelats enligl 5 § samma kap.,

3.  ej iakttager vad som i 9 kap. föreskrives beträffande anmälan om förvärv av rätt tiU gruva,

4.  ulan bergmästarens tUlstånd lägger igen utfraklsväg eller ort som leder tUl gravas obrutna delar,

5.   utan bergmästarens tiUstånd lägger ned gruva mnan alla gruvarbe­
ten blivit inmätta och inlagda på karta,

6.    ej iakttager föreskrift som meddelats enligt 11 kap. 3 §.

Om brott som avses i första stycket 2 endast fömärmar enskilds rätt, får åklagare väcka åtal endast om brottet angives av målsägande.

2 § Talan mot bergmästarens beslut över ansökan om inmutnhigsrätt
föres hos statens industriverk genom besvär.

Annan rättsägare än sökanden får föra talan soni avses i första styc­ket före utmålsförrättningen.

3    § Mot bergmästarens beslut vid utmålsförrättning i fråga om ersätt­ning till sakägare föres talan efter stämning vid den fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen därav ligger. Talan skaU väckas inom tre månader från det förrättningen avslutades.

4    § Mot bergmästarens beslut vid utmålsförrättning i annan fråga än som avses i 3 § föres talan hos statens industriverk genom besvär inom tre månader från det förrättningen avslutades. Har utmål blivit utlagt över äldre utmål till vUket rätlen ännu beslår, är dock innehavaren av det äldre ulmålet bevarad vid sin rätt även om han icke för lalan inom tid som sagts nu.

5    § Talan mot annat beslut av bergmästaren än som avses i 2—4 §§ föres hos statens industtiverk genom besvär.

6    § Talan mot länsstyrelsens beslut om föreläggande vid vite enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär. I övrigt föres talan mot länsstyrelsens beslut enligt lagen hos Konungen genom besvär.

Mot beslut av statens industriverk i fråga som avses i 2 kap. 2 § andra stycket, 6 kap. 3 § tredje stycket, 4 och 7 §§, 10 kap. 13 § saml 11 kap. 2 § andra stycket och 6 § föres talan hos Konungen genom besvär. Det­samma gäller beslut som industriverket eller annan myndighet meddelat med stöd av Konungens förordnande enligl lagen.

Mot annat beslut av industriverket föres talan hos kammarrätten ge­nom besvär.

7    § Finner länsstyrelsen all beslut strider mot bestämmelse i denna lag som meddelats till förmån för allmänt intresse, får länsstyrelsen föra lalan mot beslutet. I fråga om sådan talan äger 2 § andra stycket, 4 och 5 §§ samt 6 § andra och tredje styckena motsvarande tUlämpning.

8    § I fråga om skyldigheten alt svara för kostnad i mål som avses i 3 § gäller, med tUlämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, alt gruvin­nehavaren, om ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§ samma balk, aUtid skall vidkännas sina egna kostnader samt kostnad som åsamkas motpart genom att gruvinnehavaren instämt eller, i högre rätt, fullföljt talan.

 

Prop. 1974: 32                                                                    287

13 kap. SärskUda bestämmelser

1    § Med utmålsfält förslås i denna lag sådana intill varandra grän­sande utmål, i vilka samma ägare innehar minst halv andel eller av annan orsak har elt bestämmande inflytande.

2    § Med särskild ratt tiU fastighet förstås i denna lag nyttjanderätt, servitul och rätt till elekttisk kraft samt hknande rätt.

Bestämmelserna i denna lag om sakägare gäller ej innehavare av ford­ran för vUken fastigheten svarar.

3    § Uppfyller den som fått myndighels medgivande liU inmutning i faU som avses i 2 kap. 2 eUer 3 § icke vUlkor som förbundits med med­givandet, kan länsstyrelsen vid vite ålägga honom att fuUgöra sina skyl­digheter.

4    § Har säkerhet som skall ställas enligt denna lag icke godkänts av den till vars förmån den ställes, prövas säkerheten av länsstyrelsen.

Borgen får godkännas av länsstyrelsen endast om borgensman svarar som för egen skuld och, om två eller flera tecknat borgen, de svarar so­lidariskt.

Staten, kommun, landstingskommun och kommunalförbund behöver icke ställa säkerhet.

5    § Denna lag äger icke tillämpning inom allmänt vattenområde i ha­vet.

6    § Närmare bestämmelser i fråga om tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

14 kap. Övergångsbestämmelser

1 §   Denna lag träder i kraft den 1 juh 1974, då gravlagen (1938:
314) skaU upphöra alt gälla.

Den nya lagen tillämpas även på inmutningar och utmål som lagts före lagens ikraftttädande eller som lägges efter ansökan som kommit in dessförinnan, om ej annat följer av vad som föreskrives nedan.

2 §   På staten tillhörig jord som innehas under stadgad åborätl åtnju­
ter åbon de rättigheter som enligl denna lag tillkommer fastighetsäga-

3    § Bestämmelserna i denna lag om fordran för vilken panträtt har upplåtits i fasligheten äger motsvarande tiUämpning på sådan fordran på ogulden köpeskilling som åtnjuter företrädesrätt enligt 5 § lagen (1970: 995) om införande av nya jordabalken. Vad som sagts nu gäller även i fråga om rätt till avkomst eUer förmån som avses i 8 § lagen om infö­rande av nya jordabalken, om rättigheten ej är alt anse som särskUd räll till fastighet.

4    § Har ansökan kommit in före lagens ikraftträdande skall äldre lag tUlämpas, i inmulningsärende beträffande frågor som avses i 2 kap. nya

 

Prop. 1974:32                                                        288

lagen och i ärende om anvisande eller förändring av utmål beträffande frågor som avses i 4 kap. nya lagen. Är i sistnämnda fall fråga om ut­vidgning av utmål som avses i 12 §, skall äldre lag tiUämpas även be­träffande rätt tUl kronoandel och jordägarandel.

5    § Vid förlängning av undersökningstiden för inmutning som bevil­jats före den nya lagens ikraftträdande skall så anses som om den nya lagen gällde när inmutningsrätlen beviljades. Har ansökan om förläng­ning kommit in före den nya lagens ikraftträdande, utgår ej undersök­ningsavgift.

6    § Är staten vid lagens ikraftträdande berättigad till kronoandel i visst gruvföretag men har staten ännu icke fått del i företaget, gäller fortfarande.47—50 §§ i den äldre lagen. Har staten icke vid utgången av år 1983 anmält sig tiU begagnande av kronoandel i utmål som här avses, skall staten anses ha avstått från kronoandelen.

7    § Vid lUlämpnuig av bestämmelsema i 6 kap. 1 § och 4—7 §§ i fråga om utmål som tUlkommit före nya lagens ikraftträdande skaU så anses som om utmålet lagts dagen för ikraftträdandet.

8    § I fråga om rätt till jordägaravgäld gäller 53 § i den äldre lagen, om utmålet lagts före den nya lagens ikraftträdande eller tiUkommit eller utvidgats på grund av ansökan som kommit in dessförinnan.

9    § Har bergmästaren vid lagens ikraftträdande att pröva fråga om förverkande av gruvrätt enligl 56 § i den äldre lagen, gäller 56 § första och andra styckena nämnda lag.

 

10    § Bestämmelsema i 8 kap. 7 § första stycket 3 och 9 § nya lagen äger icke tillämpning i fråga om undersökningsarbete som ulförts före lagens ikraftträdande.

11    § Bestämmelserna i 13 kap. 5 § hmdrar ej alt inmutning eller'ut­mål lägges inom allmänl vattenområde i havet efter ansökan om inmul­ningsrätt som kommit in före den nya lagens ikraftträdande. I sådant fall skall dock även område på vUket sökts eller meddelats tillstånd en­ligt lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln anses utgöra hinder enligt 2 kap. 2 § 13 nya lagen. I fråga om utmål inom vattenområde som nyss nämnts gäller icke bestämmelserna i 6 kap. 4—7 §§.

12    § I fråga om utmål som utlagts före den 1 januari 1940 eller på grand av inmutning som sökts dessförinnan skall följande särskilda be­stämmelser gälla.

1. Den nya lagen inskränker icke den räll som i fråga om sådant ut­mål tUlkommer gruvinnehavare och fastighetsägare alt inom utmålets hittillsvarande gränser eller på grund av donlägesrätt tUlgodogöra sig de inmulningsbara mineral rättigheten ursprunghgen avsett. Äldre bestäm­melser skall fortfarande tUlämpas beträffande uppkomsten av nya jord­ägarandelar inom dessa gränser och bettäffande skyldighet för faslig-helsägare alt efter all ha erhålht sådan andel ersätta inmutaren värdet av dessförinnan anskaffade byggnader, redskap och förråd.

 

Prop, 1974: 32                                                                      289

2.   Vid tillämpning av bestämmelserna om kronoandel i 5 kap. nya la­gen på område, som genom framtida utvidgning tillägges utmål som här avses, skall vad där sägs om utmålsläggningen och utmålsförrättningen i stället avse utvidgningen och förrättningen för denna.

3.   Enligt äldre författningar inmutade sjö- och myrmalmstäkter samt gruve- och slaggvarp, för vilka försvarsavgift enligt 7 kap. 1 § nya la­gen ej erlägges någol av åren 1975 och 1976, skaU vara förverkade den 1 januari 1977.

Försvarsavgiflen för sjö- och myrmalmsutmål skall utgöra högst fem­hundra kronor om året för varje utmål.

13    § Vad som föreskrives i den nya lagen om tillämpning av 4 kap. 3 § expropriationslagen (1972: 719) gäUer ej i fråga om värdeökning som ägt rum före utgången av juni 1971.

14    § Äldre bestämmelser skall gälla i fråga om lalan mot beslut som meddelats före lagens ikraftträdande.

2    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln

Härigenom förordnas, att 1 och 7 §§ lagen (1966: 314) om kontinen­talsockeln skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

1 §

Med kontinenlalsockeln förslås i denna lag havsbottnen och dess un­derlag inom allmänt vattenområde samt inom det havsområde utanför Sveriges territorialgräns som Konungen bestämmer i enlighet med den i Geneve den 29 april 1958 dagtecknade konventionen om konlinental­sockeln.

Med konlinentalsockelns naturtillgångar avses i denna lag mineraliska och andra icke levande naturtillgångar på havsbottnen och i dess under­lag saml sådana levande organismer som i del utvecklingsskede, då de kunna bli föremål för fångst, äro antingen orörliga på havsbottnen eller därunder eller oförmögna till rörelse annat än i ständig beröring med havsbottnen eller dess underlag.

Inom     allmänt     vattenområde     Inom     allmänl    vattenområde

äger denna lag ej tillämpning på     äger denna lag ej tillämpning på sådan undersökning och bearbet-     fångst av sådana levande naturtill-ning   av   inmutningsbart   mineral     gångar   som   omfattas   av   svensk som avses i gruvlagen den 3 juni     lagstiftning angående fiske. 1938  (nr 314)  och  ej heller på fångst av sådana levande naturtill­gångar  som  omfattas   av   svensk lagstiftning angående fiske.

19    Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 32

 

Prop, 1974: 32

290

 

7 §,

Nuvarande lydelse

BevUjas inmutning enligt gruv­lagen på område, till vilket rätt fö­religger på grund av tillstånd en­ligt 3 §, eller avser sådant tiUstånd inmutat område, får arbete för un­dersökning eller bearbetning, som verksläUes på grund av först upp­kommen rättighet, icke hindras på grund av rättighet som tillkommit senare. Uppstår tvist om hur de särskilda slagen av arbete skola be­drivas, skall bergmästaren, med iakttagande av föreskrift som en­ligt 4 § har fogats vid tillståndet, bestämma hur arbetena skola ord­nas för alt innehavaren av äldre rättighet skall kunna driva sitt ar­bete ändamålsenhgt och med mins­ta förfång för den senare rättsinne­havaren.

Föreslagen lydelse

Meddelas tillstånd enligt denna lag i fråga om viss naturtillgång på område som omfattas av förut meddelat tillstånd avseende annan naturtillgång, får arbete för un­dersökning eher bearbetning som verkställes på grund av först upp­kommen rättighet icke hindras på grund av rättighet som tillkommit senare. Uppslår tvist om hur de särskilda slagen av arbete skola be­drivas, skall tillsynsmyndigheten, med iakttagande av föreskrift som enligt 4 § har fogats vid tUlstån­det, bestämma hur arbetena skola ordnas för alt innehavaren av äld­re rättighet skall kunna driva sitt arbete ändamålsenligt och med minsta förfång för den senare rättsinnehavaren.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

I fråga om inmutning eller utmål som före lagens ikraftträdande lagts inom allmänt vallenområde i havet eller som där uppkommer efter an­sökan om inmulningsrätt som kommit in före denna tidpunkt föreskrives i gravlagen (1974: ). Beträffande arbete på område som omfattas av såväl inmulningsrätt som nyss nämnts som tillstånd enligt lagen om kontinentalsockeln gäller 7 § i sin äldre lydelse.

 

Prop, 1974: 32                                                       291

Protokoll, håUet i lagrådet den 20 februari 1974,

Närvarande: justitierådet BERGSTEN, regeringsrådet LIDBECK, justi­tierådet HÖGLUND, justitierådet BRUNDIN.

Enligl lagrådet den 29 november 1973 tUlhandakommet utdrag av protokollet över industriärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 25 maj 1973, har Kungl. Maj:l förordnat, alt lagrådets yttrande skulle inhämtas över upprättade förslag till

1.    gravlag,

2.   lag om ändring i lagen (1966: 314) om kontinenlalsockeln.
Förslagen, som finns bUagda delta protokoll, har inför lagrådet före­
dragits av hovrättsassessorn Per Nyqvist.

Lagförslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

I lagrådsremissen framläggs förslag till ny gruvlag jämte förslag till vissa följdändringar i lagen om konlinentalsockeln. I likhet med den gällande gruvlagen av år 1938 grundar sig den föreslagna nya lagen på inmutningssystemet. Inom ramen för delta system föreslås vissa refor­mer i syfte att tillgodose allmänna intressen. Regleringen närmar sig därigenom en ordning grundad på koncessionssystemel. I första hand avses att främja ett aktivt och ändamålsenligt utnyttjande av landets mineralfyndigheler. Samtidigt ökas statens inflytande inom gruvnäring­en. Bland nyheterna i förslagel märks vidgade möjligheter att tUl storlek och form anpassa inmutat område och utmål efter moderna prospek­terings- och bearbetningsmetoder. Vidare föreslås tidsbegränsning av rätten att inneha gruva, med rätt till förlängning som ställs i beroende av vissa krav på aktiv gruvdrift. Gruva skall också under vissa förat­sättningar kunna bli föremål för tvångsinlösen för att en effektivare gravdrift skall kunna uppnås. Rådande möjlighet att inrätta statsgrave­fält utsträcks till all gälla även annan än staten tillhörig mark; avsikten är härvid alt tillhandahålla ett beredskapsinstrument för fyndigheter av extraordinär betydelse för samhället. Statens rätt tiU kronoandel blir enligl förslagel ej längre beroende av anmälan från statens sida ulan inträder automatiskt, om inte staten vid utmålsläggningen förklarar sig avstå därifrån. Den s. k. försvarsavgiften höjs och skall ej längre delas mellan staten och jordägaren ulan skall i sin helhet tillfalla staten. Den jordägaren tillkommande s. k. jordägaravgälden, som infördes med 1938 års gruvlag såsom ersättning för den då slopade jordägareandelen, avskaffas. Likaså upphör den samtidigt införda förmånen för jordägaren att för åsamkad skada i samband med utmålsläggningen uppbära er­sättning med belopp som höjs tUl 150 procent av den uppskattade ska-

 

Prop, 1974: 32                                                        292

dan. Förslagel medför vidare begränsning av den rätt till ersättning som nu tillkommer markinnehavare för inmutares undersökningsarbete. Så­lunda slopas den årliga avgift som utgår i förskott på ersättning för skada och intrång och som också innefattar ersättning enbart för begagnandet av marken. Ersättning skall i stället på vanligt sätt utgå för skada och intrång.

Den inskränkning av jordägares rätt som det remitterade förslaget sålunda i skilda hänseenden innebär har väsentligen tillkommit under deparlemenlsbehandlingen utan att ändringarna diskuterats under vare sig utredningsarbetet eller remissbehandlingen. Skälen till ändringarna och verkningarna av dessa har väl därigenom inle fått den belysning som frågan kunnat förtjäna med hänsyn lUl sin principiella betydelse och den uppmärksamhet den tUldragit sig i tidigare lagstiftningsärenden på gruv­rättens område. I rättsligt hänseende innebär emellertid förslagel såvitt angår ersättningsreglerna en anpassning lUl vad som i allmänhet gäller vid tvångsingripanden mot fast egendom, och lagrådet finner ej anled­ning till erinran i denna del. I övrigt är frågan, vilken ställning som skall ges jordägaren med avseende på rätten till fyndigheter på hans mark, av huvudsakligen politisk natur och föranleder ej någol lagrådets yttran­de. Från rättslig synpunkt är emellertid vidare att uppmärksamma, hur förslaget i detta sammanhang ställer sig till redan uppkomna rättsför­hållanden. Förslaget ansluter sig i detta hänseende väsentligen till den i gällande gruvlag antagna principen att icke göra inskränkning i sådana rättsförhållanden som uppkommit på grund av 'äldre inmutningar eller ulmålsläggningar. Förslaget lämnas därför även i denna del utan erinran från lagrådets sida.

Ej heller i övrigt har lagrådet från de synpunkter lagrådet har att be­akta funnit anledning till invändningar mot grunddragen i det remittera­de förslaget.

De sakliga ändringar som förslagel innehåller har icke föranlett någon mera djupgående redaktionell omarbetning av g"ällande lag. Dess syste­matik har behållits väsentligen oförändrad och även i övrigt följer försla­get i stora stycken lagens utformning. I vissa avsnitt har både sakliga och redaktionella ändringar föranletls av ny lagstiftning på angränsande områden. Sålunda har faslighetsbildningslagen (1970: 988) och den nya expropriationslagen (1972: 719) fått bUda mönster för reglerna om ut­målsförrättning och om ersättning till markägare och andra sakägare. Andra lagar som fått betydelse för utformningen är förvaltningslagen (1971: 290) och delgivningslagen (1970: 428). SärskUt förvaltningslagen är av intresse, eftersom den i betydande utsträckning kommer i tillämp­ning, när annat ej föreskrivs i den föreslagna lagen. Samordningen med ny lagstiftning erbjuder vissa svårigheter men synes vara i huvud­sak väl genomförd i det remitterade förslaget. Lagrådet, som ägnat sam-

 

Prop. 1974: 32                                                       293

ordningsfrägan särskild uppmärksamhet, har funnit anledning till vissa ytterligare förslag i detta avseende.

Ehuru den föreslagna lagstiftningen i allt väsentligt bygger på den gällande lagen har den fått formen av en helt ny lag. Den frihet en sådan lagteknik medger i redaktionellt hänseende bör enligt lagrådels mening utnyttjas i större utsttäckning än som skett i det remitterade förslagel. Lagrådet vill sålunda förorda viss omdisposition av lagmate­rialet i syfte att bestämmelserna skall bli mera överskådliga och lättlästa. Del inledande 1 kap. bör få ett något utökat innehåll och upptaga så­dana grundläggande inslag som från systematisk synpunkt är svårare all inordna i de följande bestämmelserna eUer som eljest är av den be­tydelse all de bör nämnas redan här. I delta kapitel bör förekomsten av statsgruvefält- och kronoandelsinstituten (2 kap. 2 § första stycket 1 och 5 kap. 1 § i förslagel) anges. Likaså bör där införas bestämmelsen om gruvregisler (11 kap. 7 §) och den bestämmelse (13 kap. 5 §) som utsäger att lagen ej är tillämplig inom allmänl vattenområde i havet. Kapitelrubriken kan i anslutning till denna utökning av innehållet ändras lUl "Allmänna bestämmelser". Vad angår 4 kap. förordar lagrådet vissa omflyttningar av bestämmelserna inom kapitlet. Reglerna i 5 kap. om kronoandel har så nära samband med vad som föreskrivs i 8 kap. om samäganderätt i utmål att 5 kap. bör flyttas och upptagas omedelbart före 8 kap. Beträffande förslagets 6 kap., som alltså i stället skulle få beteckningen 5 kap., förordar lagrådet dels viss omflyttning av bestäm­melserna inom kapitiet och dels överföring till kapitlet av vissa bestäm­melser som i förslaget ingår i 7 och 11 kap. Ytterligare några omdispo­neringar föreslås i fråga om 11—13 kap. I sistnämnda kapitel torde böra införas en bestämmelse om delgivning m. m. beträffande förelägganden av olika slag. Härigenom undviks upprepningar i de bestämmelser där föreläggandena regleras. Vad slutligen angår 14 kap. föreslås även där i förtydligande syfte grappering av bestämmelserna efter andra grander än i förslaget.

Del för lagstiftningen grundläggande begreppet inmutningsrätt de­finieras i 1 kap. 1 § i förslaget som en rätt att undersöka och bearbeta mineralfyndighet. Som framgår vid jämförelse med 1 kap. 4 § avses "bearbeta" en mineralfyndighel betyda detsamma som "bryta och till­godogöra sig" mineral ur fyndigheten, dvs. all idka gruvdrift. Under­sökningsarbete och gruvdrift får dock ske endast "under de förutsätt­ningar och i den ordning" som anges i lagen. Förutsättning för att gruv­drift skall få ske är enligt 1 kap. 4 § att inmutaren efter prövning vid förrättning erhållit arbetsområde för gruvdriften, s. k. utmål. Såvitt gäller gruvdrift är alltså innebörden av inmutningsrätlen, närmare bestämt, att den innefattar rätt att vid förrättning få utmål utiagt för idkande av gruvdrift. I lagtexten bör inmutningsrätlen och den rätt som tillkommer innehavaren av utlagt utmål hållas klart åtskilda. Den senare rättighe-

 

Prop, 1974: 32                                                       294

ten bör betecknas som "räll till utmål" eller annat uttryck vari ordet utmål ingår. Uttrycken "gruvrätt" och "räll till grava" som förekommer i förslagel såsom beteckning på såväl inmulningsrätt som rätt tiU utlagt utmål, bör här i klarhetens intresse undvikas i lagtexten, även om de kan vara användbara som sammanfattande benämning i andra samman­hang.

Till delta protokoll fogas en bUaga som upptar gruvlagen i dess hel­het med den lydelse den skulle få vid beaktande av de ändringar som lagrådet föreslår. De skUjaktigheter i förhåUande till del remitterade förslaget som inte särskilt kommenteras är av redaktionell natur.

Fiirslaget till gruvlag

1 kap.

1 §

Beträffande innebörden av begreppet inmutningsrätt hänvisas till vad lagrådet inledningsvis anfört.

All inmutnuigsrätten endast gäller bett"äffande vissa slag av fyndig­heter, s. k. inmutningsbara fyndigheler, behöver ej anges i denna para­graf, eftersom del framgår av innehållet i närmast följande paragraf.

Vad som sägs i andra stycket torde ej avse andra särskilda lagbe­stämmelser än dem som finns i 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. Delta bör klart komma till ut­tryck. Bestämmelsen omnämner vidare inte bara inskränkningar i den principiella rätt som fastslås i paragrafens första stycke, ulan den be­rör också bl. a. rätlen all av annan förvärva mineralfyndighet. Från systematisk synpunkt är del därför ej helt befogat att sammanföra bestämmelsen med del föreslagna stadgandet i första stycket. Bestäm­melsen synes i stället kunna föras över tUl en särskild paragraf, lämpli­gen i slutet av kapitlet.

3 och 4 §§

De föreslagna bestämmelserna i 3 § anger dels hur inmutningsrätt förvärvas dels den första av de principiellt viktiga befogenheter som tUlkommer en förvärvare av inmutningsrätt. Dessa spörsmål synes var för sig ha sådan betydelse i detta sammanhang att de bör behandlas i skilda paragrafer.

Ett andra principiellt viktigt led i inmutningsrätlen, såsom denna de­finierats i 1 §, utgör rätten alt bearbeta mineralfyndighet. När en sain-manfattande beskrivning av sistnämnda rätt skall göras, är det med denna systematik helt rikligt att behandla denna rätt ur inmularens synvinkel, dvs. såsom en inmutarens rättighet vilken i princip konsti­tuerats redan genom mutsedelns utfärdande. Så sker också i de före­slagna bestämmelserna i 4 §. De kan lämpligen omredigeras på det

 

Prop. 1974: 32                                                       295

sätt att reglerna av materieUt innehåll samlas i ett första stycke, medan en regel i paragrafens andra stycke anvisar tillvägagångssättet för er­hållande av utmål.

5 §

1 denna paragraf föreslås vissa regler till skydd för inmutare och sökande av inmulningsrätt mol andra som anmäler intresse för samma fyndighet. De bygger på gällande lag och ger uttryck för principen att den som först ansöker om inmutningsräll avseende visst område äger företräde framför andra intressenter till området.

I detta sammanhang bör uppmärksammas alt för del fall att flera in­mutare samma dag ansöker om utmål ger 4 kap. 4 § föreskrifter om företrädesrätt. Delsamma gäller det fall att ansökan om utvidgning av utmål kommer in samma dag som ansökan om nytt utmål.

Det kan förekomma även andra situationer då flera intressenter konkurrerar om samma fyndighet. En sådan föreligger när någon an­söker om inmutningsräll beträffande område som redan är inmutat eller ulmålslagt. För denna situation anvisar förslaget i 2 kap. 2 § första stycket 10 den lösningen att inmutningshinder föreligger beträffande området. Även i fall att ansökningen berör område som också avses med gjord ansökan om utmål eller utvidgning av utmål anses sådant hinder vara för handen, 2 kap. 2 § första stycket 11.

1 lagförslaget görs vidare viss koppling mellan bestämmelserna om företrädesrätt i förevarande paragraf och reglerna om inmulnings­hinder. Enligt 2 kap. 2 § första stycket 10 får inmutat område ej omfatta område som omfattas av företrädesrätt i den mån ansökningen varpå företrädesrätten grandas leder till att området inmutas.

För handläggningen av vissa konkurrensfall i inmutningsärenden lämnas i 2 kap. 7 och 8 §§ föreskrifter, som går ut på att ärendet skall vila i avbidan på att äldre ansökan om inmutningsrätt eller utmål slut­ligen prövats. Samma innebörd har handläggningsreglerna i 4 kap. 9 § för sådana fall då sökande av utmål möter konkurrens.

Del sagda visar all förslagel löser frågan om konkurrens mellan gruvintressenter genom en kombination av regler om företräde, in­mutningshinder oeh vilandeförklaring av ansökan. Enligt lagrådets me­ning bör en enklare reglering kunna erhållas. Den synes kunna grundas på principen alt en av sökandena alltid skall äga företräde. Samtiiga grundläggande lagbestämmelser härom bör samlas i 1 kap. Här kan således regleras inte bara fall av konkurrens mellan sökande av inmut­ningsräll ulan även andra situationer då flera sökande konkurrerar. Handläggningsreglerna kan i anslutning härtill utformas så, att pröv­ningen av elt ansökningsärende regelmässigt får anstå i avbidan på att annan ansökan som ger företrädesrätt slutligen prövats. Härigenom vinnes att konkurrenssituationen ej behöver upptagas som särskilt hin-

 

Prop. 1974:32                                                         296

der mol inmutning eller utmålsläggning.  Antalet inmutningshinder i lagen kan således begränsas.

2 kap.

Förevarande kapitel i det remitterade förslaget innehåller bestäm­melser om inmutat områdes storlek och form (1 §) och, i anslutning därtill, inmutnhigshinder (2 och 3 §§) samt om inmutningsansökan och dess prövning (4—12 §§). Det följande kapitiet, med närmare bestäm­melser om undersökningsarbete, innehåller en bestämmelse om skyldig­het för inmutaren att erlägga undersökningsavgifl till staten enligt grun­der som Kungl. Maj:t bestämmer (3 kap. 2 §). Bland de skyldigheter som enligt 2 kap. i det remitterade förslaget åligger en inmutnings­sökande upptar 5 § skyldigheten att erlägga förskott lUl undersöknings­avgiften. Betalas icke sådant förskott, skall enligt 6 § ansökningen av­visas. Enligt 11 § i samma kapitel skall bergmästaren, när han beviljar inmutningsrätt, faststäUa undersökningsavgiften. Med hänsyn till den grandläggande betydelse undersökningsavgiften sålunda erhållit hem­ställer lagrådet, att en bestämmelse om skyldighet alt erlägga sådan av­gift intages redan i 2 kap. och att avgiften benämnes inmutningsavgift. Lagrådet förordar, att bestämmelsen får bUda en s'ärskUd paragraf under särskild rubrik närmast efter bestämmelserna om inmutningshinder.

Det remitterade förslaget innehåller i denna paragraf en rad inmut­ningshinder av skilda slag. Hinder kan enhgt paragrafen bestå an­tingen däri, att visst område är skyddat mot inmutning, eller däri, att annan har företrädesrätt till området. Vissa av de uppräknade hindren är av absolut natur medan andra — och det gäller de flesta — är dispensabla. Dispens meddelas av Kungl. Maj:l eller annan myndighet, i regel länsstyrelsen. I vissa fall kan hindret undanröjas även genom att vederbörande rättsägare medger, att inmutningsrätt beviljas. Paragrafen har blivit vidlyftig dels tUl följd av hindrens mångfald dels, och framför allt, till följd av sitt heterogena innehåll. Lagrådet vill därför förorda en uppdelning av paragrafen. Som berörts vid 1 kap. 5 § utgår be-sfämmelserna om sådana hinder som enligt punkterna 10 och 11 består däri, att annan har företrädesrätt till visst område på grund av gjord ansökan om inmulningsr'ätl eller om utmål eller utvidgning därav. De ersätts av de enligl lagrådets förslag utvidgade bestämmelserna i 1 kap. om företrädesrätt mehan flera sökande. Vidare utgår det i punkt 1 upptagna hindret som följd av lagrådels förslag, att bestämmelse om statsgruvefält intages redan i 1 kap. I övrigt synes bestämmelsen om hinder enligl punkt 10 mol inmutning inom område som redan bli­vit inmutat eller ulmålslagt och bestämmelsen om hinder enligt punkt

 

Prop, 1974: 32                                                                      297

12 mol ommutning böra brytas ul lUl en särskild paragraf och åter­stående hinder fördelas på skUda paragrafer allteftersom dispens från hindret kan meddelas av Kungl. Maj:l eller annan myndighet. I en­lighet med det sagda förordar lagrådet, att som 2 § intages bestämmel­serna om hinder inom område som redan är inmutat eller ulmålslagt (första stycket) och inom område som under det senast förflutna året eller del därav varit inmutat eller ulmålslagt (andra stycket), att tUl 3 § förs de bestämmelser från vilka dispens kan meddelas av Kungl. Maj:l och all till 4 § förs de bestämmelser från vilka dispens kan meddelas av länsstyrelsen. Det anmärkes i delta sammanhang, att lagrådet i det följande föreslår all det hinder som avser "kyrkogård eller begravnings­plats" blir dispensabelt med Kungl. Maj:l som dispensmyndighet samt alt länsstyrelsen bhr dispensmyndighet i fråga om järnväg, kanal och flygplats.

Angående de särskilda i paragrafen uppräknade hindren vill lagrådet vidare anföra följande.

Punkt 1 innehåUer bestämmelse om hinder mot inmutning för annan än staten bl. a. inom område som genom lag förklarats utgöra stats­gruvefält. Enligl remissprotokoUet bör fråga om utläggande av stats­gruvefält understäUas riksdagen. Bestämmelsen innehåller därför, i an­slutning till del vilande förslagel till ny regeringsform, att beslut om utiäggande av statsgruvefält skall ha formen av lag. En ordning, enligt vilken beslutet skall fallas av riksdagen, föranleder icke någon erinran. Däremot synes icke böra i gruvlagen anges i vilken form beslutet skall fattas, utan detta torde riksdagen få ta ställning till när fråga om utläg­gande av statsgruvefält aktualiseras (jfr prop. 1973: 90 ang. ny regerings­form och ny riksdagsordning m. m. s. 203—204). Lagrådet hemställer därför, att orden "genom lag" ersätts med orden "genom beslut av riksdagen".

Det i punkt 4 upptagna hindret "kyrkogård eller begravningsplats", som överförts från gällande gruvlag, härrör från 1884 års gruvsladga. Med begravningsplats torde numera få avses sådan allmän eller enskUd begravningsplats som sägs i 1 § lagen (1963: 537) om gravrätt m. m. Uttrycket "kyrkogård eller begravningsplats" är oegentligt, i det alt kyrkogård av ålder utgjort benämning på sådan begravningsplats som varit belägen intill kyrkan. Ordet "begravningsplats" täcker sålunda egentligen vad som avses. I lagen om gravrätt m. m. räknas också till allmän begravningsplats bl. a. "kyrkogård" och "annan begravnings­plats". Motsvarande uttryckssätt förekommer i lagen (1957: 585) om jordfästning m. m., vilken i 2 § talar om "kyrkogård eller annan allmän begravningsplats". För alt bevara sambandet med gällande gruvlags uttryck och för att undvika allt missförstånd synes i den nya lagen lämp­ligen kunna användas uttrycket "kyrkogård eller annan begravnings­plats". Ett områdes egenskap av begravningsplats består tiU dess begrav-

 

Prop, 1974: 32                                                       298

ningsplatsen läggs ned enligl bestämmelser därom i 3 § lagen om grav­rätt m. m. Detta gäller på grund av lagens övergångsbestämmelser även äldre begravningsplatser. Det torde ej vara anledning all låta områdes egenskap av begravningsplats utgöra absolut hinder mot inmutning, utan Kungl. Maj:l bör ha möjlighet att ge dispens, när inmutning kan ske utan att tillbörlig hänsyn till pieteten eftersatts.

Vid beskrivningen av hindret i punkt 5 torde föreskrift om hur del an­givna avståndet skall beräknas i olika fall ej behöva tas in i lagen. Be­stämmelser härom kan lämpligen meddelas av Kungl. Maj:l i särskilda tillämpningsföreskrifter i anslutning lUl den nya lagen. Beträffande dis­pensgivningen torde den förenklingen kunna vidtagas, att länsstyrelsen blir dispensmyndighet även i fråga om järnväg, kanal och flygplats. I förekommande fall kan länsstyrelsen inhämta yttrande från myndighet vars verksamhet är n'ärmasl berörd av ifrågasatt dispens.

Liksom elektrisk kraftstation, i punkt 8, bör atomkraftanläggning medföra hinder mot inmutning. Sådan anläggning torde emellertid om­fattas av uttrycket "industriell anläggning" i samma punkt.

Del i punkt 13 upptagna hindret på grund av koncession för annan enligt lagen om stenkolsfyndigheler eller uranlagen eller på grund av undersökningstiUstånd enligl sistnämnda lag synes kunna förenklas till alt avse det fall att koncession eller undersökningstillslånd sökts eller meddelats. Frågan, huruvida inmutning kan bli till skada för sådan fyndighet som avses i de båda nämnda lagarna, får i sfäUet prövas i ärende angående dispens från hindret. Dispensmyndighet bör lämpligen vara Kungl. Maj:l.

4  §

Paragrafen torde böra ges en avfattning som motsvarar vad lagrådet i del följande föreslår i fråga om 4 kap. 5 §.

5 §

I föreskrifterna i denna paragraf om vad inmutningsansökan skall inne­hålla bör enligl lagrådets mening åtminstone antydas, vad den utred­ning som "kan anses behövlig" skall gå ut på. Redan i själva lagen bör sålunda ställas sådant krav på ansökningens innehåll att berg­mästaren därav kan få ledning för sin bedömning enligt 1 § av det in­mutade områdets storlek och form. Lagrådet förordar därför att som sista punkt i första stycket upptages föreskrift, att ansökningen skall in­nehålla plan för undersökningsarbetets bedrivande och den utredning om sökandens möjligheter att fullfölja planen som kan vara. påkallad. I Övrigt får, såsom departementschefen anfört, närmare bestämmelser meddelas i tillämpningsföreskrifter. I 5 § i lagen bör också, lämpligen såsom ett andra stycke, intagas föreskrift av innehåll att, om medgi­vande till inmutningen fordras av myndighet eller rättsägare enligt de

 

Prop, 1974:32                                                        299

föregående bestämmelsema i lagen eller enligl 1916 års lag om vissa in­skränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m., vid ansökningen skall fogas handling som visar att medgivande erhållits av myndigheten eller rättsägaren eller begärts hos myndigheten. Härigenom erhålls en bakgrund till bestämmelsen i 8 § andra stycket i del remitterade försla­gel om att inmulningsansökan skall vila i här avsedda fall.

Det får anses vara förutsatt att erlagt förskott till undersökningsav-giflen — enligl lagrådels förslag inmulningsavgiflen — återbetalas för den händelse inmulningsansökningen avvisas eller lämnas utan bifall. Likaså får förutsättas att i fall då inmutningsräll beviljas vad som kan ha erlagts för myckel i förskott återbetalas, när avgiftens storlek blivit slut­ligen fastställd. Bestämmelser i dessa hänseenden torde ej erfordras i lagen men bör upptagas i tillämpningsföreskrifter.

6§

Enligt lagrådets mening bör denna paragraf i det remitterade förslaget jämkas så, att det tydligt framgår all även försummelse att erlägga avgift eller förskott får karaktär av sådan brist som kan avhjälpas efter före­läggande. Till sådan brist bör även hänföras underlåtenhet att efter­komma föreskriften i det av lagrådet föreslagna nya andra stycket i 5 §.

Om delgivning av föreläggande bör enligt vad lagrådet anfört i in­ledningen föreskrift meddelas i 13 kap.

7 §

Lagrådet förordar del förtydligandet av bestämmelsen, all lalan som där avses skall väckas vid allmän domstol, ej fastighetsdomstol som är forum för tvister i vissa andra frågor enligt den föreslagna lagen. Rätt domstol torde vara fastighetsforam enligt 10 kap. 10 § rättegångsbalken, till vilket bl. a. hör tvist om särskild rätt till fast egendom.

Om delgivning av föreläggande bör enligt vad lagrådet anfört i in­ledningen föreskrift meddelas i 13 kap.

10 och 11 §§

De föreslagna bestämmelserna i 10 och 11 §§ synes lämpligen kunna föras samman i en paragraf med de redaktionella jämkningar som för­anleds därav. Samtidigt förordas del tillägget att ansökan som ej skall avvisas eller vila enligl 6—8 §§ snarast skall förelagas till prövning. Härigenom erhålls en viss motsvarighet till den nu gällande regeln i 9 § 1 mom. gruvlagen, att bergmästaren skall företaga inmutnings­ärende till avgörande så snart ske kan och sist inom trettio dagar efter det ärendet kommit i sådant skick alt del kan företagas till slutligt av­görande.

 

Prop. 1974: 32                                                                    300

3 kap.

1  §

I paragrafens första stycke anges som förutsättning för att undersök­ningsarbete skall få påbörjas all ägare tUl den aktuella marken och innehavare av nyttjanderätt tUl densamma minst två veckor i förväg delgivits underrättelse om arbetets påbörjande. Lagrådet förordar att underrättelseplikten utsträcks att gälla även innehavare av servitul av­seende marken. Föreskriften all underrättelse skall delges innebär, all bestämmelserna i delgivningslagen här skall vinna tillämpning. Som ett komplement tUl dessa bestämmelser föreskrivs alt, om enskUd ägare eller innehavare av mark är frånvarande och låter egendomen förvallas av annan, underrättelsen får överbringas till förvaltaren. Eftersom ägare eller markinnehavare varom här är fråga får förutsättas ha känt hem­vist eller känd uppehåUsort, torde delgivning med honom kunna ske antingen enligt 7 § delgivningslagen genom att underrättelsen över­bringas till honom själv eller enligt 12 § samma lag genom s. k. surro­gatdelgivning. Den kompletterande bestämmelsen om underrättelse tUl förvaltaren fyller därför knappast något behov och bör utgå.

Denna paragraf, som handlar om undersökningsavgift och ordningen för dess erläggande, bör utgå, om i 2 kap. på sätt lagrådet hemställt införs bestämmelser om inmutningsavgift.

3 §

Enligt föreskrift i paragrafens andra stycke får inmutaren ej uppföra viss byggnad inom inmutat område utan tillstånd av markens ägare och innehavare. Kretsen av intressenter från vilka tillstånd krävs torde liksom i 1 § böra vidgas till att omfatta även innehavare av servitut avseende marken.

Andra stycket innehåller vidare bestämmelsen att inmutare, i den mån det behövs, får begagna eller bygga väg lUl eller inom det inmutade området. Genom att denna senare bestämmelse saknar föreskrift om tillstånd av markens ägare eller innehavare ger den intryck av alt sådant tillstånd inte krävs i fråga om begagnande eller byggande av väg. Be­stämmelsen överensstämmer, frånsett språkhga jämkningar, med mot­svarande regel i 13 § gällande gruvlag. Under den riksdagsbehandling som föregick tillkomsten av gruvlagen gjorde emellertid första lagut­skottet ett uttalande (LiU 1938: 24, NJA II 1939 s. 338) som gick ut på alt besfämmelsen ej innefattade befogenhet för inmutaren att obe­roende av markägarens samtycke ulföra vägarbete eller begagna be­fintiig väg. Uttalandel står ej väl samman med lagtextens lydelse. Denna synes därför nu böra omprövas.

 

Prop. 1974: 32                                                                      301

Utskottsuttalandet gjordes mot den bakgrunden att då gällande 1926 års lag om enskilda vägar inte ägde tillämpning i fråga om sådan till­fällig väg som en inmutare behövde under undersökningstiden. Det för­utsattes all inmutaren, om frivillig överenskommelse inte träffades med markägaren, var hänvisad att föra talan vid domstol för att få tillgång tUl väg. Den lagstiftning om enskilda vägar varigenom fastighets behov av väg tillgodoses fr. o. m. den 1 juli 1974, då den nya gruvlagen avses träda i kraft, är upplagen i anläggningslagen (1973: 1149). Denna är i viss utsträckning tillämplig även på fråga om väg till anläggning på annans fastighet. Enligt 2 § skall nämligen lagens bestämmelser om fastighet tillämpas även på byggnad eller annan anläggning som ej hör till fastig­het, om det är lämpligt. I fråga om anläggning är således lagens tUlämp­ning beroende av en lämplighetsprövning i varje särskilt fall. Enligl ett molivuttalande torde därvid i normalfallen krävas bl. a. att del före­ligger en tryggad rätt att under längre lid ha anläggningen kvar (prop. 1973: 160 s. 185). Sådan rätt kan knappast anses tillkomma en inmu­tare under undersökningstiden. Detta gör att en inmutare i regel ej synes kunna med stöd av anläggningslagen skaffa sig tillgång till väg.

När del gäller behovet av väg inom det inmutade området synes kunna godtagas alt inmutaren får i den mån del behövs bygga väg eller begagna befintlig väg utan särskUt tUlstånd, vare sig av rättsägare eller av myndighet. I fråga om väg tiU området torde detsamma kunna gälla begagnande av redan befintlig väg. Vad angår byggande av ny väg synes dock medverkan av myndighet böra krävas. I sådant fall torde exempel­vis kravet på hänsyn till allmänna intressen göra sig starkare gällande, såsom i fråga om bebyggelseplanering och miljövård. Eftersom anlägg­ningslagen anvisar en rättslig reglering i fråga om enskilda vägar, kan det ligga nära till hands att göra anläggningslagen tillämplig även på sådan väg som en inmutare kan behöva anlägga till det inmutade om­rådet. Ett förfarande enligl anläggningslagen vill emellertid synas vara alltför omständligt och tidskrävande med hänsyn till det ändamål som skall tillgodoses. En enklare lösning, som kan antagas fylla rimliga krav på rättssäkerhet, är att inmutaren får bygga nödvändig väg till det in­mutade området efter tillstånd av bergmästaren. Sådant tillstånd bör kunna beviljas antingen i samband med prövningen av inmutningsären­det eller när behov därefter visas föreligga. Handläggningen av sådan tillståndsfråga bör ej ske enligt gruvlagens regler om förfarandet i in­mutningsärende utan enligt de regler som gäller för förvaltningsärenden i allmänhet. Bergmästaren bör sålunda alltid bereda ägare av fastighet som berörs av vägföretagel tiUfäUe att yttra sig, jfr 15 § förvaltnings­lagen. Vid prövningen bör bergmästaren lUlse att skUda allmänna intres­sen blir beaktade, t. ex. i fråga om bebyggelseplanering och miljövård. Självfallet bör sträckningen av den väg som avses tydligt framgå av

 

Prop. 1974: 32                                                       302

bergmästarens beslut. I fråga om ersättning för skada eller intrång som vägföretagel föranleder blir 3 kap. 11 § i del remitterade förslaget till-lämplig.

4 §

I paragrafens första stycke finns bestämmelser om inmutarens rätt att utnyttja inmutningsbart mineral som bryts under arbetet och varp som härrör från tidigare gruvbrytning. I fråga om varp s'ägs att inmu­taren får utnyttja sådant varp inom området vartill förutvarande gruv­innehavare eller annan inmulare icke har räll. H'ärmed avses enligl motiven varp som tidigare gravinnehavare inle enligl bestämmelserna i 7 kap. 3 § har r'ätt att föra bort och som inle är föremål för rätt på grund av särskild inmutning enligt äldre författning. Att paragrafen avser varp som enligt det angivna lagrummet ej får föras bort bör, på sätt gruvrättsutredningen föreslagit, komma till uttryck i lagtexten. Härvid är alt märka att del i 7 kap. 3 § ej talas om varp ulan om in­mutningsbart mineral. Såsom gruvlagstiflningssakkunniga på sin lid framhöU (SOU 1924: 16 s. 175) är det omöjligt all dra någon besfämd gräns mellan malm och varp. Det som vid en tidpunkt är att betrakta som varp kan, såsom de sakkunniga framhöll, vid en annan tidpunkt på grund av förbättrade utvinningsmeloder vara att anse såsom en an­vändbar malm. N'är det g'äller att reglera inmutarens r'ätt att för under­sökningsändamål utnyttja mineral finns det, som lagrådet ser saken, inte anledning alt skilja mellan varp och annat brutet inmutningsbart mineral. I förevarande paragraf bör därför anges att inmutaren får, på samma sätt som i fråga om inmutningsbart mineral som bryts under arbetet, utnyttja förut brutet inmutningsbart mineral i den mån ej an­nat följer av 7 kap. 3 §. Det torde inte i paragrafen behöva utsägas att sådant mineral likväl ej får utnyttjas på den grund att mineralet såsom varp är föremål för särskild inmutning enligt äldre författning. Detta får nämligen anses följa redan därav alt lagt utmål utgör inmutningshinder.

5 §

De särskilda föreskrifter som bergmästaren enligl denna paragraf får meddela är inle av generell natur ulan ges för varje särskilt fall. Denna innebörd kan lämpligen uttryckas genom att ordet "inmulare" ersätts med "inmutaren".

6 §

Handräckning enligl denna paragraf bör kunna meddelas även när väg byggs i strid med 3 § andra stycket. Uttrycket "uppföres byggnad" i första punkten bör därför utbytas mot "ulföres anläggning".

 

Prop, 1974: 32                                                       303

Paragrafen innehåller vidare bestämmelser om handräckning på an­sökan av allm'än åklagare, om förfarandet skett på statens mark. Nu­mera torde det ej finnas anledning all ta åklagare i anspråk för ärenden av detta slag. Andra och tredje punkterna av paragrafen synes därför kunna utgå.

I redaktionellt avseende hemställer lagrådet, att paragrafen flyttas till 11 kap. och förs samman med den där upptagna handräckningsregeln.

7 §

I paragrafens första stycke anges förutsättningarna för förlängning av den treåriga undersökningstid som löper från mutsedelns utfärdande. Förutsättningarna för ytterligare förlängning anges i andra stycket. Av-siklen synes vara att inmutaren, om de angivna förutsättningarna är för handen, har räll till förlängning. Detta bör komma till klarare uttryck i lagtexten. Av denna bör vidare framgå att, såsom uttalas i motiven, inmutaren är oförhindrad att inom ramen för den totala förlängnings-tiden av tre år i det första stycket och fyra år i del andra begära för­längning med exempelvis ett år i sänder.

När inmulningsrätt beviljas, brakar i mutsedéln göras ett generellt undantag för område som på grund av inmutningshinder ej får omfattas av inmutningen; givelvis avser undantaget endast hinder som förelåg när mulsedeln utfärdades. Den sålunda tillämpade ordningen har moti­verats (SOU 1924: 16 s. 114) med hänvisning till svårigheten att i mul­sedeln exakt fixera och beskriva gränserna för ett inom inmutnings­området beläget område som utgör inmutningshinder. Enligt 4 kap. 3 § första stycket i det remitterade förslaget, som i detta hänseende över­ensstämmer med gällande räll, skall vid utmålsläggningen iakttas att utmål inom del inmutade området ej får omfatta område beträffande vilket vid mutsedelns utfärdande gällde inmutningshinder förutsatt att hindret alltjämt består. Hinder som uppkommit efter mutsedelns ut­färdande beaktas alltså inte. Vad sålunda gäller i fråga om utmålslägg­ning bör tillämpas även vid förlängning av undersökningstiden. En ut-tiycklig förklaring härom bör tas in i lagen, lämpligen som ett tredje stycke i förevarande paragraf.

8 §

Som en konsekvens av vad lagrådet förordat vid 7 § bör hänvisningen i andra stycket av förevarande paragraf omfatta även bestämmelserna i 2 kap. 8 § andra stycket saml 10 och 11 §§ i del remitterade förslaget. Hänvisningen lUl den sistnämnda paragrafen innebär inle att ny mut­sedel skall utfärdas vid beslut om förlängning. Undersökningstiden an­ges nämligen inle i mulsedeln. Skulle förlängningen avse ett mindre om­råde än del ursprangligen inmutade, bör delta anmärkas i mulsedeln. Bestämmelse härom kan meddelas i administrativ ordning.

 

Prop, 1974: 32                                                                    304

Såsom ett tredje slycke i paragrafen bör lämpligen upptagas be­stämmelsen i 9 § andra stycket i det remitterade förslaget.

9 §

Att undersökningsavgifl — enligl lagrådets förslag inmutningsavgift — skall fastställas för den tid förlängningen avser följer av den av lagrådet under 8 § förordade hänvisningen till 2 kap. 11 § och behöver därför inle utsägas särskilt. Andra stycket skall enligt vad lagrådet förut hem­ställt överflyttas till föregående paragraf. Hela paragrafen utgår alltså.

11 §

Om parterna träffar överenskommelse om ersättningen, bör de ha möj­lighet all få den fastställd vid utmålsförrättningen. Bestämmelse härom kan lämpligen föras in i 4 kap. efter 29 § i del remitterade förslaget. Har fastsfällelse skelt, blir 4 kap. 37 § tillämplig på ersättningen.

4 kap.

Det första avsnittet i kapitlet, "Utmål och mark för gruvdriften", som omfattar 1—4 §§, kan lämpligen delas upp i tre avsnitt med rubrikerna "Utmålets storiek och form" (1 §), "Hinder mot utmålsläggning" (3 §) och "Mark för gruvdriften" (2 §). Den sista paragrafen i avsnittet, 4 §, skaU vid beaktande av vad lagrådet anfört vid 1 kap. 5 § utgå. Omedel­bart efter de nu angivna tre avsnitten kan följa ett avsnitt med rubri­ken "Ersättning", omfattande 30—33 §§ i det remitterade förslagel. Härpå får följa avsnittet "Ansökan om utmål", innehållande 5—9 §§. De följande avsnitten "Kungörande av utmålsförrättning" (10—14 §§), "Utmålsförrättning" (15—29 §§), "Förrättningskostnader m. m." (34 och 35 §§) samt "Förrättningens avslutande" (36 §)' torde få bilda ett gemensamt avsnitt med rubriken "Utmålsförrättning". I detta avsnitt bör de bestämmelser som i det remitterade förslaget ingår i 15—20 §§ placeras omedelbart efter 10 §, och även några andra omflyttningar föreslås för vinnande av bättre överskådlighet. De båda sista avsnitten i kapitiet, "Utbetalning av ersättningsmedel" (37—42 §§) och "För­ändring i fråga om utmål" (43 §) bör få rubrikerna ändrade till "Be­talning av ersättning" och "Ändring av utmål m. m.".

Vad angår kapitlets bestämmelser om utmålsförrättning är förslaget något oklart i terminologiskt avseende. Den förhandling med sakägarna som skall äga rum betecknas i vissa fall förrättning (11 § första stycket, 13 § första stycket) och i andra fall sammanträde (11 § andra stycket, 13 § andra stycket). På några stäUen synes begreppet förrättning syfta på prövningsförfarandet i dess helhet (21 §, 25 § första stycket). Lag­rådet anser att i klarhetens intresse begreppet förrättning bör användas enbart i den senare bemärkelsen. För förhandlingen med sakägarna bör beteckningen sammanträde användas.

 

Prop. 1974: 32                                                       305

1 §

Såsom en motsvarighet till bestämmelsen i 2 kap. 1 § första stycket andra punkten bör till första stycket i denna paragraf fogas föreskrift, att ulmålet skall vara bestämt till läge och gränser så, att det lätt och säkert kan återfinnas på marken. Om så sker, kan 28 § första stycket första punkten i detta kapitel utgå.

2  §

Enligt första stycket har inmutaren rätt all inom utmålet få sig an­visad den mark som behöver tas i anspråk för "arbetet ovan jord". Utan­för ulmålet åter skall, enligl andra stycket, anvisas den mark som han behöver för "gruvdriften eller därmed sammanhängande verksamhet". Det torde ej vara avsett att med de olika uttryckssälten markera någon saklig skillnad. I tydlighetens intresse bör för båda fallen anges, alt mark skall anvisas för gruvdriften och därmed sammanhängande verksam­het. Vad som närmare avses härmed belyses av den exemplifiering som ges i paragrafens andra slycke.

Det må framhållas att förslagel liksom gällande gruvlag saknar ut­trycklig regel om att de hindersbestämmelser som gäller för inmutning skall tillämpas i fråga om anvisande av mark utanför utmålet. Det är emellertid en allmän grundsats vid tvångsförvärv (se bl. a. 1 kap. 12 § expropriationslagen och 2 kap. 2 § vattenlagen) alt motstående intres­sen skall beaktas vid prövningen. Denna grundsals får anses tillämplig även här. Prövningen av fråga om markanvisning bör sålunda ske med beaktande av syftet med hindersbestämmelserna. Vare sig det gäller mark inom eller utom utmålet bör alllid tillses, all ändamålet vinnes med minsta möjliga skada och olägenhet för annan.

Enligt det remitterade förslaget är möjligheten att anvisa område som hotas av ras eller sättningar begränsad till mark utanför utmålet. Lag­rådet kan ej finna något skäl till denna begränsning. Även inom utmålet bör alltså mark som hotas av ras eller sättningar få anvisas.

4 §

Som anmärkts i inledningen tUl kapitlet skall denna paragraf vid be­aktande av vad lagrådet anfört vid 1 kap. 5 § utgå.

5 §

Enligl del remitterade förslaget skall gode män medverka vid utmåls­förrättning i vissa fall. Med hänsyn härlUl bör avfattningen av denna paragraf jämkas. Den kan lämpligen få lydelsen, att ansökan om utmål görs hos bergmästaren i del distrikt där inmutningsrätlen beviljats.

20 • Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 32

 

Prop, 1974: 32                                                        306

6 §

Enligt andra stycket i denna paragraf går inmutaren förlustig inmut­ningsrätlen, om han ej ansöker om utmål inom den tid som föreskrivits i första stycket. Gällande rätt innebär, all inmulningsrätten går förlorad beträffande den del av del inmutade området som ej utmålsläggs (jfr 45 § första stycket sista punkten gruvlagen). Såsom framgår av vad departementschefen anfört i motiven till 4 kap. 1 § är del emellertid enligt förslagel avsett att inmutaren skall kunna begära utmål beträf­fande en begränsad del av del inmutade området för att eventuellt se­nare begära ytterligare utmålsläggning. Förevarande bestämmelse får förstås så, att inmutaren i sådant fall behåller inmutningsrätlen till den återstående delen som "inmutningsrest" och förlorar denna först om undersökningstiden eller den förlängning därav som kan ha beviljats utgår utan att han begärt att få ytterligare utmål.

7 §

De här upptagna bestämmelserna om vad ansökan om utmål skaU innehåUa finner lagrådet i likhet med vad som anmärkts beträffande motsvarande regler i 2 kap. 5 § alltför summariska. Lagrådet hem­ställer att det i paragrafen anges, att ansökningen skaU innehålla beskriv­ning av det område som inmutaren önskar få sig anvisat som utmål och den mark inom och utom utmålet som han önskar la i anspråk, uppgift om fastighet som berörs av ansökningen jämte namn och adress på fastighetsägaren och övriga sakägare samt den utredning som inmu­taren vill åberopa för att visa att de i 1 kap. 4 § angivna föralsätlning­arna för erhållande av utmål är uppfyllda. Såsom departementschefen angivit i motiven till 4 kap. 15 § bör ansökningen också innehålla upp­gift huruvida tvist som enligt 3 kap. 11 § skall prövas vid förrättningen föreligger. Departementschefen har förutsatt att bestämmelse härom skall utfärdas i administrativ ordning. Bestämmelse i ämnet synes dock böra ingå i själva lagen.

Som motsvarighet till vad lagrådet förordat i fråga om 2 kap. 5 § bör vidare lUl förevarande paragraf fogas bestämmelse att, om medgivande till utmålsläggningen av myndighet eller rättsägare fordras, vid ansök­ningen skall fogas handling utvisande all medgivande erhållits av myn­digheten eller rättsägaren eller begärts hos myndigheten.

Del torde vara avsett, att förskott som avses i andra stycket i det remitterade förslagel alltid skall inbetalas lUl bergmästaren, alltså även såvitt fråga är om ersättning tiU sakkunnig.

8 och 9 §§

Vad som föreskrivs i dessa båda paragrafer överensstämmer nära med reglerna i 2 kap. 6 och 8 §§ och bör med fördel kunna ersättas med hänvisning tUl nämnda regler.

 

Prop, 1974: 32                                                       307

10—14 §§

Förutsättning för all ulmålsansökan skall företas tUl prövning vid utmålsförrättning är att den ej skall avvisas eller vila enligt de föregå­ende bestämmelserna. Det synes lämpligt att detta får komma till ul­lryck vid utformningen av 10 §.

Underrättelse om sammanträde skall enligl förslagel ske i den for­men, all bergmästaren utfärdar en kungörelse, som dels införs i vissa tidningar och dels delges kända sakägare. Lagrådet förordar alt bestäm­melserna i stället utformas så, all det i första hand anges alt kända sakägare skaU få kallelse genom delgivning och därutöver föreskrivs all kungörande i tidningar skall ske. De uppgifter som enligl 11 § första stycket andra punkten och Iredje stycket andra punkten samt 12 § Iredje punkten skall ingå i kungörelsen bör även ingå i de personliga kallelserna. Givetvis är det ej nödvändigt att uppgifterna tas upp i själva kallelsen, ulan del kan tillgå så alt kallelsen får formen av ett kort meddelande med bifogande av kungörelsen.

Bestämmelserna i 12 § tredje punkten och 13 § bör med erforderlig redaktionell omarbetning infogas bland bestämmelserna i 11 §, som lämpligen kan delas i två paragrafer. Även innehållet i 26 § tredje stycket första punkten torde böra överföras till dessa bestämmelser.

19 §

Enligt denna paragraf gäller mol bergmästare och god man samma jäv som mol domare. Av paragrafens placering i lagen får anses följa, att reglerna om domarjäv blir tillämpliga endast vid själva utmålsför­rättningen, medan del i övrigt är förvaltningslagens i jämförelse med reglerna om domarjäv mindre stränga jävsbestämmelser som gäller.

21 §

Enligt 15 § skall gode män biträda vid utmålsförrättning, om där uppkommer fråga om ersättning för markanvisning eller för skada vid undersökningsarbetet samt även eljest när bergmästaren finner att det behövs eller när sakägare begär det och oskäligt dröjsmål inle föranleds därav. I nu förevarande paragraf föreskrivs, att i fall då gode män bi­träder vid förrättningen bergmästaren och gode männen gemensamt skall avgöra frågor om jäv, sådana frågor om ersättning som nyss nämn­des samt frågor om förrältningskoslnader. Del torde ej vara ovanligt att utmålsförrättning äger rum utan att frågor om ersättning för mark­anvisning eller för skada vid undersökningsarbetet aktualiseras. De båda bestämmelserna sammanställda kan sålunda medföra den mindre till­fredsställande konsekvensen, att gode män kommer att närvara vid förrättningssammanlräde utan att få deltaga i beslut om annat än för­rättningskostnaderna. Enligt lagrådets mening saknas skäl alt i de fall då gode män enligl 15 § skall medverka begränsa deras beslutanderätt till vissa frågor. Förevarande paragraf i förslaget bör därför få utgå.

 

Prop. 1974: 32                                                        308

Det får anses ligga i sakens natur att utförandet av tekniska göromål under förrättningen ankommer på bergmästaren.

22 §

Vid beaktande av vad lagrådet hemställt vid 21 § skall orden "i fråga som de har att avgöra gemensamt" utgå.

25 §

Vad som stadgas i första stycket synes så självklart, att bestämmelsen bör få utgå.

Enligt andra stycket skall i beslut anges de skäl på vilka avgörandet grandas, om det inte framstår som obehövligt att upplysa om dem. Bestämmelsen avser enligt remissprotokollet även beslut under förrätt­ningen. I den mån sådant beslut innefattar avgörande i sak av en med utmålsläggningen sammanhängande fråga är beslutet, oavsett att del meddelas under förrättningen, att anse som slutligt beslut och skyldighet att motivera detsamma följer redan av 17 § förvaltningslagen. Den ifrågavarande bestämmelsen får därför sin betydelse främst såvitt gäller annat beslut än nyss sagts, t. ex. beslut i jävsfråga. Lydelsen bör emel­lertid ändras tUl närmare överensstämmelse med vad som föreskrivs i 17 § första stycket 1 förvaltningslagen.

I Iredje stycket stadgas att beslut som meddelas vid sammanträde skall uppläsas för de närvarande. Denna bestämmelse synes onödig. Det är tämligen självklart att ett vid sammanträde fattat beslut delges de närvarande genom uppläsning. I detta sammanhang må erinras om bestämmelsen i 18 § förvaUningslagen, som stadgar skyldighet för myn­dighet att tillse att part underr'ätlas om innehållet i beslut varigenom myndigheten avgör ärende.

26 §

Vad som föreskrivs i första stycket beträffande påföljd av inmutarens utevaro från sammanträde bör enligt lagrådets mening begränsas till alt gälla utevaro från första sammanträde. Vidare bör tillfogas bestäm­melse att ärendet skall avskrivas, om inmutaren ej begär ålerapplagande av förrättningen enligl andra punkten i stycket. För det fallet att inmu­taren ej infinner sig till senare sammanträde, när sådant utsatts, kan någon regel ej anses behövlig. Del får då ankomma på förrättnings-männen att bedöma om ärendet kan slutföras på föreliggande utredning eller om nytt sammanträde skall utsättas. Bestämmelsen i tredje stycket andra punkten kan alltså utgå.

Tredje stycket första punkten bör flyttas enligt vad lagrådet förordat vid 10—14 §§.

 

Prop. 1974: 32                                                       309

28 §

Beträffande första punkten i första stycket hänvisas till vad lagrådet anfört vid 1 §.

Vad angår bestämmelserna i övrigt i paragrafen torde den avsedda innebörden komma till tydligare uttryck med förslagsvis den lydelsen, alt gränserna för ulmålet och för mark som anvisats enligl 2 § skall ut­stakas och utmärkas i behövlig omfattning samt att över utmålet och marken skall upprättas karta i den mån del ej är obehövligt.

30—33 §§

Vid expropriation förekommer tre slag av ersättning, nämligen löse­skilling, intrångsersätlning och ersättning för personlig skada (4 kap. 1 § expropriationslagen). När det gäller mark som anvisats enligl 2 § i förevarande kapitel blir löseskilling aldrig aktuell, eftersom marken ej las i anspråk med äganderätt. Endast intrångsersätlning och ersättning för personlig skada kommer i fråga. Detta synes böra markeras i lag­texten, jfr 55 § väglagen (1971: 948).

I andra stycket av 30 § kan med fördel införas de hänvisningar lUl vissa bestämmelser i 5 kap. expropriationslagen som i förslaget upptagits i31§.

I Iredje stycket av 30 § har såsom komplement till den hänvisning till 4 kap. expropriationslagen som gjorts i föregående slycke upptagits bestämmelse innehållande all faslighet, som på grund av upplåtelse enligt 2 § lider synnerligt men, skall vid tillämpningen av 4 kap. expro­priationslagen anses ha blivit i sin helhet exproprierad. Tydligtvis har den föreslagna regeln knappast någon funktion att fylla då en fastighets hela ägovälde las i anspråk. I sådant fall torde tillämpningen av expro­priationslagens ersättningsregler i allmänhet leda lUl alt intrångser­sättning motsvarande den anvisade markens fulla värde skall utgå. Re­geln har alltså betydelse väsentligen för det fall då markanvisningen omfattar del av fastighet. Synnerligt men för fasligheten kan anses upp­komma så snart en icke obetydlig del, t. ex. hälften, frångår den. Att inmutaren då får gälda ersättning såsom om hela fasligheten tagits i anspråk skulle väl kunna godtagas föratsatt att han får disponera även den återstående delen. Så är dock ej fallet enligt förslaget. Enligt lag­rådets mening finns ej anledning att ha någon särregel utöver vad som föreskrivs i 4 kap. 1 § expropriationslagen, nämligen all intrångser­sättning skall betalas med belopp som motsvarar den minskning som uppkommer genom alt den anvisade marken las i anspråk. Tredje stycket i 30 § bör sålunda utgå.

Lagrådet har beträffande ersättning enligt 3 kap. 11 § förordat all en bestämmelse om att överenskommelse om sådan ersättning skall kun­na fastställas vid utmålsförrättningen införs efter 29 § i förevarande kapitel. Denna bestämmelse bör inbegripa även ersättning som nu är i fråga.

 

Prop. 1974: 32                                                       310

34 §

Bestämmelsen i första punkten av andra stycket torde kunna ersättas med föreskrift att ersättning lUl sakkunnig bestämmes av förrättnings-männen (jfr 4 kap. 34 § fastighelsbUdningslagen). I andra punkten av samma stycke bör lämpligen nämnas även det fallet att myndighet anli­tas som sakkunnig.

35 §

Såsom bestämmelsen i första stycket är avfattad synes 18 kap. 6 § rättegångsbalken ej kunna tillämpas på annat sätt än att sakägaren får finna sig i att honom eljest tiUkommande ersättning reduceras genom avräkning. Del torde emellertid vara avsett alt han även i förekommande fall skall kunna åläggas att till inmutaren utge kostnadsersättning. Lag­texten bör förtydligas i detta avseende.

I andra stycket anvisas ett särskilt förfarande för bestämmande av kostnadsersättning i fall då ansökan om utmål återkallas innan ärendet företagits till förrättning. Med den innebörd som enligt vad lagrådet tidigare anfört bör inläggas i begreppet förrättning får företagandet till förrättning anses ske när bergmästaren utfärdar kallelser lUl och kun­görelse om sammanträde. Det torde vara ytterst sällsynt att ansökningen föranleder kostnad för sakägare innan så skett. Lagrådet vill därför ifrågasätta behovet av bestämmelsen. Om ansökningen återkallas efter del att sammanträde utsatts, bör förrättningen få ha sin gång för pröv­ning av eventuella kostnadsanspråk.

36 §

Normalt skall utmålsförrättningen slutföras vid ett sammanträde. Om förrättningsmännen skulle behöva rådrum för avgörandet av viss fråga, bör nytt sammanträde utsättas för avkunnande av avslutningsbeslutet. Detta bör sålunda alltid meddelas vid sammanträde. TUl förebyggande av tvekan härom torde en uttrycklig bestämmelse att avslutningsbeslul skall meddelas vid sammanträde böra upptagas i förevarande paragraf. Om ej annat än avkunnande av avslutningsbeslulet beräknas förekomma vid sammanträdel, är del givetvis ej erforderligt all sakägare infinner sig.

Förslagel innehåller ej någon bestämmelse angående tiden för till­träde av mark som anvisats enligl 2 § i förevarande kapitel. Av 37 § kan utläsas, att avsikten är att inmutaren skall få tillträda marken så snart avslutningsbeslulet meddelats, oberoende av om lalan mol mark-anvisningsbeslulet fullföljs eller ej (ang. motsvarande spörsmål beträf­fande den gäUande gruvlagen, se NJA II 1939 s. 392 och 1952 s. 246). En uttrycklig bestämmelse i ämnet bör dock finnas i lagen. Huvud­regeln bör vara, alt marken omedelbart får las i anspråk, men förrätt­ningsmännen bör ha möjlighet alt förordna annorlunda om det finns

 

Prop, 1974:32                                                                       311

anledning därtiU. Om rätt för högre instans att förordna om inhibition, se 13 § förvaltningslagen.

37 §

Beaktas vad lagrådet anfört vid 36 §, bör i förevarande paragraf upp­tagas bestämmelse om ränleberäkning för det fall att förordnande med­delats om att anvisad mark ej genast får tillträdas. Räntan bör i sådant fall beräknas från den dag då marken tidigast får tillträdas.

38 §

I andra stycket bör uttrycket "innehavare av fordran som avses i första stycket" utbytas mol "borgenär som har panträtt i faslighet" (jfr bl. a. 6 kap. 2 § expropriationslagen).

43 §

Bestämmelserna i andra stycket andra punkten och tredje stycket sista punkten har betydelse enbart för äldre utmål och bör därför lämpligen föras över till 14 kap.

Vad som föreskrivs i andra stycket Iredje punkten torde, ehuru del ej framgår av lagtexten, syfta på utvidgning av utmål inom det inmutade området. Sådan del av det inmutade området beträffande vUken utmåls­läggning ej begärts före undersökningstidens utgång omfattas emeller­tid ej längre av inmutningsrätlen (jfr lagrådets yttrande vid 6 §). Vid ut­vidgning av utmålet till sådan del av området är det alltså i själva verket fråga om utmålsläggning av område som ej är inmutat. Förevarande bestämmelse är vid sådant förhållande obehövlig och kan utgå.

I andra punkten av tredje stycket har upptagils bestämmelse om gil­tighetstiden för utmål som bUdats genom sammanläggning av utmål. Lagrådet vill förorda att denna bestämmelse flyttas till 6 kap. för att upplagas i anslutning till bestämmelserna där om gUtighetstiden för utmål.

Vid sammanläggning eller delning av utmål bör det få ankomma på industriverket att meddela erforderliga föreskrifter angående ny ulstak­ning av gränserna och de övriga åtgärder som kan påkallas för genom­förande av beslutet. Lagrådet hemställer att bestämmelse härom förs in i paragrafen.

5 kap.

Del Samhällsinflytande som följer av reglerna om kronoandel inne­bär för den enskilde en motsvarande begränsning i dennes räll med av­seende på förekommande fyndigheler. F. n. ges staten en rätt att efter anmälan inträda i gruvföretag. Förslaget innebär att staten utan vidare får del i varje utmål vartill beviljad inmutningsräll kan leda med möj­lighet att avslå därifrån. Kronoandelsinstitulel utformas härigenom som

 

Prop. 1974: 32                                                        312

en tydlig begränsning i inmutningsrätlen av väsentlig principiell be­tydelse. Detta talar för all en regel som fastslår rätt till kronoandel bör finnas redan bland bestämmelserna i lagens inledande kapitel. Regeln kan lämpligen ange all staten i utmål som läggs för annan än staten har rätt till andel med hälften (kronoandel).

1 §

Om en bestämmelse angående statens räll till kronoandel enligl del förut anförda las in i första kapitiet, bör lydelsen av första stycket i denna paragraf jämkas till att enbart ange all staten får kronoandel, om inte staten senast vid utmålsförrättningen anmäler att den avstår därifrån.

Med den utformning kronoandelsinstitutet nu föreslås få inträder sta­tens rätt i utmålet tydligen så snart utmålsförrättningen avslutats, obero­ende av om förrättningen vinner laga kraft eller ej. Härav följer bl. a. all staten genast erhåller s. k. brytningsvilsord enligl de särskilda reg­lerna därom.

Enligt lydelsen av första stycket i förevarande paragraf anknyter statens rätt till kronoandel tUl att utmål "lägges" för annan än staten. Ändring däri görs ej genom den av lagrådet förordade lydelsen av stycket. Vid utvidgning av utmålet får staten kronoandel i den nya delen av utmålet, om inte staten avstår därifrån genom anmälan enligt vad som föreskrivs i paragrafen. Därvid blir vad som sägs om utmålsförrättningen tillämpligt på förrättningen för utvidgning av ut­målet. Del torde emellertid vara avsett att staten, om den avstår från kronoandel när utmål läggs, inte kan göra anspråk på kronoandel när utmålet därefter utvidgas.

Sedan lång lid tillbaka har Kungl. Maj:l ej ansetts äga med nyttjande­rätt upplåta statens gruvegendom ulan bemyndigande av riksdagen. Efter tillkomsten av kronoandelsinstitutet har detta gällt även vid upp­låtelse av kronoandel. För närvarande finns av riksdagen lämnade gene­rella bemyndiganden. Som tidigare anförts innebär förslaget, att krono­andelsinstitutet får ändrad principiell utformning, i det att staten utan vidare får andel i varje utmål som läggs. Ett avstående av denna andel till förmån for inmutaren synes i rättsligt hänseende bli att jämställa med en överlåtelse. Ett avgörande av innebörd att kronoandelen avstås torde — i likhet med vad som gäUer upplåtelse av kronoandel — ej få träffas av Kungl. Maj:l utan bemyndigande av riksdagen.

Visserligen ger de föreslagna lagreglerna vid handen all beslut att av­stå från kronoandel avses kunna fattas från statens sida i varje förekom­mande utmålsärende. Även utformningen i övrigt av dessa regler synes förutsätta att prövningen skall tilläggas någon statlig myndighet. Huru­vida Kungl. Maj:l lämnas erforderliga bemyndiganden att avstå eller låta viss myndighet avstå från kronoandel kommer emellertid ej  till

 

Prop. 1974:32                                                                       313

uttryck genom lagförslaget. Del är därför anledning framhålla att ett bifall från riksdagen till förslaget också torde kräva att sådana bemyn­diganden lämnas.

Lagtexten bör klart ange all kronoandel kan överlåtas eller upplåtas även till viss del.

4 §

Denna paragraf synes obehövlig och kan utgå.

6 kap.

Lagrådet förordar en omdisponering av kapitlet, så alt de bestämmel­ser som reglerar själva gruvbrytningen får bilda ett avsnitt för sig och de bestämmelser som reglerar gUtighetstiden och förlängning därav förs samman tUl ett avsnitt för sig, båda avsnitten med särskUda underrubri­ker. Enligt lagrådels mening innehåller det remitterade förslaget också vissa bestämmelser i 7 och 11 kap. som lämpligen bör ha sin plats i före­varande kapitel. Enligt bestämmelser i 7 kap. skall innehavare av utmål för att vara bevarad vid sin räll erlägga en årlig avgift till staten, be­nämnd försvarsavgift. Den betydelse försvarsavgiflen sålunda har för den fortsatta giltigheten av rätten till utmål synes motivera, att bestäm­melserna om försvarsavgifl — i 7 kap. 1 och 2 §§ — flyttas till 6 kap. De bör där bilda ett särskUt avsnitt med egen underrubrik. I 11 kap. ingår vissa bestämmelser som innefattar skyldigheter för gruvinnehava­ren. Dessa besfämmelser bör lämpligen inlagas redan i 6 kap. i direkt anslutning till bestämmelserna om själva gruvbrytningen. På grund av det anförda förordar lagrådet, att 6 kap. får omfatta tre avsnitt med särskilda underrubriker, det första med rubriken "Brytning m. m." och omfattande 1—7 §§, det andra med rubriken "Försvarsavgift" och om­fattande 8 och 9 §§ samt det tredje med rubriken "GUtighetstid" och omfattande 10—13 §§. Med hänsyn till sålunda föreslagna ändringar bör även själva kapitelrubriken jämkas, förslagsvis till "Rätt att använda utmål".

1 §

I detta kapitel möter uttrycket gruvinnehavare, varmed avses den som innehar utmål. För all antyda denna innebörd föreslås en redak­tionell jämkning av första stycket, samtidigt som den däri intagna be­stämmelsen om gUtighetstid enligt del förut sagda flyttas till ett följande avsnitt. Det kan anmärkas, alt de föreslagna nya bestämmelserna om kronoandel i 5 kap. får lUl följd att staten i regel kommer att jämte den som fått sig anvisat utmål bli gruvinnehavare.

Andra punkten i andra stycket kan i överensstämmelse med vad lagrådet anfört vid 3 kap. 4 § utgå.

 

Prop, 1974: 32                                                        314

I Iredje stycket förordar lagrådet den förenklingen att staten utan vidare får andel med hälften i d'är avsett mineral, när staten ej avstått från sin kronoandel. En sådan ordning synes bättre än det remitterade förslaget överensstämma med den nya ställning som tillerkänts staten i 5 kap. Att staten omedelbart erhåller sin andel torde framgå tillräckligt tydligt om ordet "inmutaren" i första punkten ersätts med "gruvinneha­varen".

3 §

Innebörden av första och andra styckena torde kunna uppfattas lätta­re, om bestämmelsema flyttas om så, att första stycket behandlar utmål i dagen och andra stycket utmålet under jord.

I första stycket förekommer ullrycket "gravarbele och därmed sam­manhängande verksamhet för produkternas tillgodogörande". Ett lik­nande uttryck förekommer i 4 kap. 2 §, nämligen "gruvdriften eller därmed sammanhängande verksamhet". I båda lagrummen åsyftar des­sa uttryck verksamhet sedan utmål lagts, och de torde ha samma inne­börd. I övrigt synes ordet "gravarbele" användas även i en något vidare bemärkelse än "gravdrift" (jfr vad lagrådet anför vid 11 kap. 1 §). Att i fråga om ulmålsstadiet använda skilda uttryck för samma sak kan verka förvillande. Lagrådet förordar därför, liksom beträffande 4 kap. 2 §, att i förevarande paragraf används ullrycket "gruvdriften och där­med sammanhängande verksamhet".

5 §

Bestämmelserna i första stycket andra punkten och andra stycket torde såsom överflödiga kunna utgå. Är ansökan om förlängning ofull­ständig, synes tillfyllest att använda det förfarande som anges i 8 § förvaltningslagen.

7 §

Denna paragraf torde böra jämkas, så alt den framträder mera som en regel om rätt för gruvinnehavaren att få förhandsbesked än som en handlingsregel för statens industriverk.

8 §

Del är uppenbarligen avsett att, om utmål tillhör flera, anm'älan som avses i paragrafen skall göras av samtiiga gemensamt. Till utmärkande härav bör ordet "gruvinnehavare" ändras till "gruvinnehavaren".

9 §

Bestämmelsen kan utgå, särskilt om 7 kap. får det innehåll och den rubrik som lagrådet förordar.

 

Prop, 1974: 32                                                       315

7 kap.

Såsom lagrådet anfört under rubriken tUl 6 kap. bör de två första paragraferna i 7 kap. om försvarsavgift och om föreläggande att utge sådan avgift flyttas till 6 kap. Rubriken lUl 7 kap. kan då lämpligen ges lydelsen "Verkan av att rätten tUI utmål upphör".

2  §

Bestämmelsen i första stycket andra punkten, att i föreläggande skall anges del belopp som skall betalas, kan undvaras, om i första punkten anges all föreläggandel skall avse "ett belopp motsvarande" dubbla beloppet av vad som inte betalts.

Med hänsyn lUl den allvarliga påföljd som inträder om föreläggandet ej efterkommes, bör föreläggandel riktas lUl den verklige gruvinnehava­ren vare sig han antecknats i gravregislrel eller ej.

Bestämmelse om delgivning med gravföreslåndare får anses överflö­dig, eftersom i 10 § andra stycket delgivningslagen föreskrivs all del­givning med delägarna får ske genom all handlingen överbringas till gruvföreslåndaren. Vad i övrigt föreskrivs om delgivning av föreläg­gande bör i enlighet med vad lagrådet inledningsvis anfört flyttas till 13 kap.

3 och 4 §§

I dessa paragrafer behandlas verkningarna med avseende på gruv­egendomen av all rätten till utmål upphör. Bestämmelserna skulle vinna i överskådlighet, om de delas upp på tre paragrafer som var för sig be­handlar brutet inmutningsbart mineral, anläggning som hört till gruvan och mark som varit anvisad för gruvdriften.

I förslagel ingår uttrycklig föreskrift om att gruvinnehavaren ej be­höver erlägga avgift för den honom medgivna rätten att ha kvar viss egendom på platsen i två år. Motsvarande föreskrift finns i den gäl­lande lagen, där den infördes år 1952 (se NJA II 1952 s. 272 ff). Att avgift ej skall utgå är dock tämligen självklart med tanke på att gruv­innehavaren en gång betalat ersättning för rätten att disponera marken. Del behöver därför enligl lagrådels mening inte särskilt anges i lag­texten. Inte heller torde behövas någon bestämmelse om att fastighets­ägaren, sedan gruvinnehavaren förlorat rätten tUl mark som varit upp­låten för gruvdriften, återfår förfoganderätten till marken. Förekomsten av en motsvarande regel i den gällande gruvlagen torde sammanhänga med att enligt den lagen marken "löses" av gruvinnehavaren. Del synes vidare överflödigt att ange all ny gruvinnehavare ej behöver betala er­sättning för egendom som han övertar sedan tidigare gruvinnehavares rätt till egendomen gått förlorad. I fråga om egendom som här avses, dvs. byggnad för gruvans styrka och bestånd samt stängsel som gruv­innehavaren varit skyldig alt hålla, torde vara avsett att den skall läm-

 

Prop. 1974:32                                                                       316

nas kvar på platsen. Lagrådet förordar att en uttrycklig regel härom införs.

S kap.

Bestämmelserna i detta kapitel i förslaget överensstämmer i sak med gällande rätt frånsett några smärre ändringar. Det kan ej sägas att de bestämmelser i kapitlet, 4—10 §§, som skall tillämpas endast i den mån ej delägarna avtalat annat, är i alla avseenden ändamålsenliga. De före­ter, såsom också belyses i gruvrällsutredningens betänkande, åtskilliga brister. En mera genomgripande omarbetning än som skett i förslaget hade enligt lagrådets mening varit önskvärd. I brist på utredning som kan tjäna som grund för revidering av best'ämmelserna anser lagrådet dock att förslaget får godtagas huvudsakligen i del skick som det före­ligger.

1 §

I gällande rätt, 58 § gruvlagen, omfattar samäganderättsreglerna del fallet att "två eller flera dellaga i samma gruvrörelse". Formuleringen ger anledning tiU tvekan huravida reglema är tUlämpliga då två eller flera delägare finns men en delägare arrenderar övriga andelar. I för­slaget används i stället uttrycket "två eller flera äger andel i samma utmål". Detta torde få anses innebära, att bestämmelserna i kapitiet skall vara tillämpliga i alla fall då flera delägare finns, oavsett om det är en eller flera som deltar i gruvrörelsen. Eftersom det i förslaget använda uttryckssättet språkligt sett är något oegentligt, vill lagrådet förorda att det ersätts med "utmål tUlhör två eller flera gemensamt".

Det vanligaste fallet då reglerna i kapitlet blir tillämpliga torde vara det då staten har kronoandel i utmålet. Därför kan det vara lämpligt att omnämna delta fall i lagtexten.

3 §

Såsom bestämmelser som gruvföreslåndaren har att iakttaga bör lämpligen anges de bestämmelser som enligl vad lagrådet förordat skall ingå i avsnittet "Brytning m. m." i 6 kap.

5 §

Paragrafen torde böra kompletteras med bestämmelse om utseende av ordförande på stämman. Den kan få innehåUa, att på stämman förs ordet av den som delägama utser. Med en så formulerad regel före­ligger ej hinder att utse utomstående person till ordförande, om så skulle anses lämpligt.

10 §

Förverkandepåföljd enligl paragrafen bör inträda endast såvitt del­ägare underlåter alt betala vad på honom belöper av del tUlskott varom är fråga. Detta bör anges i lagtexten.

 

Prop. 1974:32                                                        317

Att delägaren vid förverkande blir fri från betalningsskyldighet för tillskottet torde få anses självklart och ej behöva utsägas. Andra punk­ten i paragrafen kan följaktligen utgå.

9 kap.

Bestämmelserna i detta kapitel — om överlåtelse och upplåtelse av rätt till grava och om anmälan om förvärv av sådan rätt — överens­stämmer i huvudsak med gäUande regler. Liksom enligt gällande räll skall sålunda enligt det remitterade förslaget viss form krävas för giltig­het av överlåtelse och upplåtelse av rätt till grava. Förslagel syftar till ett närmande av föreskrifterna härom till de nya reglerna i jordabalken om överlåtelse av fast egendom.

1 §

I första stycket av denna paragraf anges formkravet genom före­skriften, att avtal varigenom räll till gruva överlåts skall upprättas skriftligen. Den föreslagna regeln, som i sak överensstämmer med ut­redningens förslag, avviker från gällande rätt såtillvida att den nuva­rande bestämmelsen i gruvlagen tiUika innehåller, att i avhandlingen skaU upplagas samtliga vUlkor som betingas och att ändring eller till-lägg som ej avfallas skriftligen är ulan verkan. Förslagel innebär enhgt motiven att formkravet begränsas till att avse "själva avtalet". Därmed menas, av motiven att döma, att överlåtelsehandhngen bör innehålla uppgift om parterna, föremålet för överlåtelsen, köpeskUlingen, om så­dan avtalats, och en överlåtelseförklaring. Däremot skulle inte på sam­ma sätt som vid överlåtelse av fastighet vara av betydelse för parterna att lagen anger vissa vUlkor som oundgängligen måste tas in i över­lålelsehandlingen.

Krav på viss form för överlåtelse av rätt till gruva infördes i den allmänna gruvlagstiftningen genom 1938 års gruvlag. Skälen för att upprätthålla ett särskUt formkrav vid överlåtelse och upplåtelse av rätt lUl gruva har ej omprövats i förevarande lagstiftningsärende, endast viss jämkning i den gällande formföreskriftens utformning har företa­gits. Om elt formkrav skall bestå, bör enligt lagrådels mening innebörden därav komma till tydligare uttryck än som skett genom den föreslagna regeln. Särskilt med hänsyn lUl den utformning formkravet vid överlåtel­se av fast egendom slutiigen erhållit i den nya jordabalken synes ett sådant förtydligande erforderligt.

Lagrådet kan ansluta sig till uppfattningen, att endast de för avtalet grundläggande uppgifterna behöver omfattas av formkravet. Det gäl­ler sådana uppgifter som partemas namn, föremålet för överlåtelsen och överlåtelseförklaring. Uppgift om förekommande vederlag synes däremot ej vara av den betydelse i förevarande sammanhang att den nödvändigt måste inflyta i överlåtelsehandlingen. Här föreligger t. ex.

 

Prop. 1974:32                                                                     318

ej på samma sätt som vid fastighetsköp risk för avsikt att vilseleda tredje man eller myndighet (jfr NJA II 1972 s. 59). Enligt jordabalken gäller i fråga om fastighetsköp därjämte, all vissa villkor, nämligen vill­kor som är av betydelse för förvärvets fullbordan eller bestånd eller för överlålarens hemulsansvar eller som innebär inskränkning i för­värvarens rätt all förfoga över fastigheten, måste intagas i överlåtelse­handlingen för alt bli giltiga. Av remissprotokoUet kan utläsas att vill­kor av dessa slag ej anses vara av sådan betydelse n'är det g'äller över­låtelse av rätt till grava att de bör omfattas av formkravet. Det torde också kunna antagas att del praktiska behovet härav ej är så stort all frågan kräver en lagreglering.

På grund av det anförda har lagrådet stannat för att förorda en regel av innehåll, att avtal om överlåtelse av inmutningsrätt eller rätt till utmål skall upprättas skriftligen saml att handlingen skall upptaga parterna, vad som överlåts samt förklaring att överlåtelse sker, vartill fogas att avtalet är ogiltigt om dessa föreskrifter ej uppfyllts. Vad sålunda föreskrivs om överlåtelse skall gälla även avtal varigenom nyttjanderätt tUl utmål upp­låts eller överlåts. Den förordade regeln innehåller vidare den redaktio­nella jämkningen att uttrycket "rätt tUl gruva" — i överensstämmelse med vad lagrådet anfört inledningsvis — ersatts med uttrycket "inmut­ningsrätt eller rätt till utmål". Regeln får anses gälla även andel i in­mutningsrätt eller rätt till utmål.

I andra stycket av 1 § upptager det remitterade förslaget i överens­stämmelse med gällande rätt regeln, alt avtal om överlåtelse icke gäller mot överlålarens borgenärer, förrän anmälan om överlåtelsen gjorts enligt kapitlets bestämmelser. Enligl sin ordalydelse tar regeln sikte en­bart på förhållandet till överlålarens borgenärer. Förarbetena tUl 1938 års gruvlag lyder också på alt anmälan hos bergmästaren saknar bety­delse för verkan i övrigt mot Iredje man (NJA II 1939 s. 441). Inne­börden av regeln synes sålunda vara, att anmälan saknar betydelse exempelvis i fall av Ivesala. En ordning, enligl vilken en överlåtelse så­lunda kan få giltighet mot senare förvärvare i god tro men icke mot över­låtarens borgenärer, synes mindre tillfredsställande. Del kan därför ifrå­gasättas, om icke regeln borde ändras, så ätt anmälan blir krav för över­låtelsens giltighet mot tredje man över huvud. Enligt vad lagrådet har sig bekant övervägs emellertid inom lagberedningen en mera allmän reg­lering av bl. a. fall av dubbelöverlåtelse vid olika förmögenhetsrältighe-ter, bland dem rätten till grava. Med hänsyn härtill synes frågan om en regel i ämnet beträffande hithörande rättigheter ej böra upptagas till behandling nu.

En annan fråga, som lämnats oreglerad, är möjligheten att pant­sätta inmutningsrätlen eller rätlen lUl utmål och sålunda utnyttja sådan rätt som säkerhet för kredit på annat sätt än genom företagsinteckning. Frågan har emellertid icke berörts i lagstiftningsärendet, i följd varav

 

Prop. 1974:32                                                        319

underlag saknas för en närmare prövning av behovet av en sådan möj­lighet.

De följande paragraferna i kapitlet innehåller föreskrifter om att för­värv av rätt till gruva skall anmälas till bergmästaren och om hur en sådan anm'älan skall göras i olika situationer. Det huvudsakliga syftet med kravet på anmälan är all möjliggöra för bergmästaren att utöva den tillsyn över gruvdriften som åligger honom. Den vid gruvlagens till­komst föreliggande tanken all anordna ett inskrivningsförfarande, som skulle möjliggöra särskUd inteckning i inskriven gruvrätt och i vUkcl an­mälan om förvärv skulle ingå som ett led, synes däremot numera ha fallit. Enligt lagrådels mening uppnås en bättre ordningsföljd mellan bestämmelsema, om en regel som den i 1 § andra stycket, angående viss civilrättslig verkan av anmälan, förs in efter bestämmelserna om alt anmälan skall göras och hur den skaU ske. Lagrådet förordar därför, att andra stycket i 1 § bryts ut till en särskild paragraf närmast efter be­stämmelserna i 2—5 §§ i del remitterade förslaget. I samband därmed förordas den redaktionella jämknmgen all avtalet sägs ej gälla förrän anmälan gjorts "på sätt som förut sagts i detta kapitel". Därmed avses att antyda, alt även anmälan som görs för sent får verkan mol borgenä­rerna. Allmänt torde regelns innebörd vara, att gjord anmälan får verkan från del den inkom, om den sedermera blir godtagen av bergmästaren.

2-5 §§

I fråga om de föreslagna bestämmelserna i 2—5 §§ vill lagrådet för­orda en omdisponering, så all själva huvudregeln i 2 § första stycket om anmälnmgsskyldighel får bilda en särskild paragraf (2 §) och de mera detaljerade bestämmelsema i 2 § andra stycket samt 3 och 4 §§ om hur och när anmälan skall göras får följa därefter, sammantagna i en paragraf för sig (3 §). Dessa senare bestämmelser är utformade efter mönster av vad som enligt jordabalken gäller om lagfarlsansökan i mot­svarande fall. En betydande förenkling kan vinnas genom att i stället för att upprepa dessa detaljerade bestämmelser hänvisa till jordabalks­reglerna. Lagrådet förordar alt så sker. Om del sagda iakttas, kommer därefter att som 4 § följa den bestämmelse —■ angående anteckning i gravregislrel om gjord anmälan — som utgör 5 § i det remitterade för­slaget. Med hänsyn lUl anteckningens betydelse som upplysningsk'älla angående ny ägare eller nylljanderätlshavare bör anteckningen göras så snart anmälningen jämte föreskrivna handlingar kommit in. I bestämmel­sen torde därför böra inlagas föreskrift om att anteckningen skall ske snarast. Däremot synes föreskriften, att fångeshandlingen skaU förses med bevis om anteckningen, kunna överföras till tillämpningsföreskrif­ter i anslutning till den föreslagna lagen.

 

Prop. 1974:32                                                                       320

10 kap.

Såsom framhålls i remissprotokoUet skiljer sig expropriation av rätt till utmål från inlösen enligl förevarande kapitel däri all rättigheten vid expropriation utsläcks till förmån för annat intresse men vid inlösen förs över från en innehavare till en annan. I övrigt anses del inte före­ligga någon principiell skUlnad mellan expropriation och del föreslagna inlöseninstitutel. I överensstämmelse härmed skall enligt det remitterade förslagel expropriationslagen i tillämpliga delar gälla vid inlösen. Här­vid bör dock uppmärksammas att inlösen, enligt uttalanden i remisspro­tokoUet, förutsatts kunna ske inle bara av utmål eller andel däri, som innehas av enskild, ulan även av utmål vari finns kronoandel eller av enbart kronoandel. Med den föreslagna utformningen av inlöseninstitutel skulle en inlösen i sådana fall tydligen få karaktären av tvångsinlösen av statens gruvegendom. Del är en vederlagen princip på del expropria-lionsrätlsliga området all statens egendom inle kan tas i anspråk genom expropriation. Enligt lagrådels uppfattning finns inle skäl all här frångå denna princip. Man bör kunna utgå från all staten inom mineralhanle-ringen, liksom på andra områden, söker tUlgodose allmänna och enskilda intressen. Möjligheten för staten all till enskUd överlåta eller upplåta ut­mål eller andel däri torde därvid vara tillfyllest. Härigenom bör staten alltså kunna medverka såväl lUl all lämplig arrondering erhålls som till alt de syften som avses med inlösen enligt 2 § i förslaget realiseras, inte minst om en samordning sker med de möjligheter till egna förvärv som inlöseninstitutel ger staten såsom innehavare av kronoandel. Lag­rådet förordar därför, att inlöseninstitutet ej görs tillämpligt på krono­andel eller eljest på statens gruvegendom.

I lagtekniskt hänseende synes reglerna om inlösen med fördel kunna knytas än fastare till expropriationslagen än som skett i förslaget.

1-4 §§

De bestämmelser som ingår i 1 och 2 §§ i förslaget och som svarar mot expropriationslagens stadganden om expropriationsändamålen sy­nes lämpligen kunna sammanföras i en inledande paragraf. De torde också kunna avfattas efter förebild av dessa stadganden — ulan angivan­de av vem som beslutar om inlösen eller lUl vUkens förmån inlösen får medges. Vidare bör komma till uttryck i texten att inlösen kan ske även av andel i utmål. I anslutning till dessa bestämmelser bör, lämpligen i ett andra slycke i samma paragraf, anges all expropriationslagen gäller i tUlämpliga delar i fråga om inlösen, i den mån ej annat följer av övriga paragrafer i kapitlet.

1 en andra paragraf bör därefter föreskrivas, att tillstånd till s. k. ar­ronderingsinlösen får ges endast den som innehar annat av de aktuella ulmålen till minst hälften. HärtUl är del motiverat att knyta den regel om företräde som finns i 1 § andra stycket i förslagel. Den torde därvid

 

Prop. 1974:32                                                                       321

böra jämkas så all den omfattar även andra fall än då fråga är om arron­deringsinlösen.

Av den allmänna hänvisningen till expropriationslagen i den av lag­rådet förordade inledande paragrafen följer, att inlösen inte kan ske av utmål eller andel däri som tiUhör staten (1 kap. 1 § expropriationslagen). Vidare följer av hänvisningen all fråga om tillstånd till inlösen prövas av Kungl. Maj:t (3 kap. 1 § expropriationslagen). All Kungl. Maj:t där­vid formellt får viss möjlighet att delegera beslutanderätten torde sakna betydelse i detta sammanhang. Eftersom 2 kap. 12 § expropriations­lagen vinner tillämpning, torde vidare bestämmelsen i 1 § första stycket sista punkten i förslagel ej behövas. Detsamma gäller bestämmelsen i 3 § i förslaget. Vad som där sägs synes i sak väsentligen också följa av sistnämnda stadgande i expropriationslagen.

Hänvisningen lUl expropriationslagen avses vidare innebära, att nämn­da lag i tillämpliga delar skall gälla vid prövningen av de följdfrågor som enligt det remitterade förslaget kan uppkomma sedan en inlösen är att anse som fullbordad. Hil hör omprövning av grunderna för avgäld (6 §) och ställningstagandet till om avgälden skall upphöra (7 §). En tUlämpning av expropriationslagen låter sig väl därvid i regel ske i före­kommande sakfrågor, såsom vid bestämmandet av fyndighetens värde och därav beroende ersättningsskyldighet. Processuellt avviker situatio­nen emellertid i skUda hänseenden från den som förehgger vid expropria­tion, varför expropriationslagens processuella särregler får en mer be­gränsad tUlämpning. Den som avstått från rättigheten torde sålunda, lUl skUlnad från vad som gäller i expropriationsmål, utan vidare vara berättigad att väcka lalan. Erinras bör alt, i den mån expropriations­lagen ej anses tUlämplig, de allmänna reglerna om rättegång i tvistemål gäller här, jfr 2 § lagen (1969: 246) om fastighetsdomstol.

5 §

Denna paragraf innehåller en från expropriationslagen avvikande re­gel om att ersättning för utmål kan bestämmas att helt eller delvis utgå som en årlig avgäld. Så avses ske, om fyndighetens storlek och beskaffen­het ej kan bedömas med tillräcklig säkerhet. Enligt uttalande i special­motiveringen skall frågan huruvida denna föratsättning är uppfylld i första hand prövas av domstolen ex officio. Uttalandet ger lagrådet an­ledning framhålla att domstolens prövning i mål av förevarande slag torde, liksom i expropriationsmål i allmänhet, få ske enbart inom ramen för parternas yrkanden och invändningar samt på grundval av före­bringad utredning.

Lagtexten bör, tydligare än den föreslagna texten, ange att årlig avgäld skall utgå på yrkande av den ersättningsberättigade, om del ej är uppen­bart att utredningen ger tillräckligt underlag för all bestämma engångser­sättning.

21    Riksdagen 1974.1 saml. Nr 32

 

Prop. 1974:32                                                         322

6 §

Del synes lämpligt all grunderna för avgälden fastställs för tjugo år i sänder med möjlighet för part all före utgången av varje ljugoårsperiod begära omprövning. En föreskrift i lagen all varje tjugoårsperiod där­vid räknas från beslutet om avgäldens fastställande kan emellertid ge an­ledning till tvekan i tillämpningen. Del torde i stället få ankomma på domstolen att i varje särskilt fall fixera den tidpunkt från vilken tjugo­årsperioderna skall räknas. Den föreslagna lagbestämmelsen härom i 6 § andra stycket kan därför undvaras. Det får antagas alt tidpunkten vanli­gen kan bestämmas till den dag då den lösningsberältigade får la i an­språk utmålet eller andelen. En tUlämpning av expropriationslagens reg­ler om förhandsliUlräde kan dock leda till andra lösningar. När det i texten sägs att part under näst sista året av varje ljugoårsperiod kan be­gära omprövning, torde avses tidrymden av ett år till dess ett år åter­står av perioden, ej näst sista kalenderåret under perioden.

7—9 §§

Dispositionen av bestämmelserna i dessa paragrafer skulle bli mera följdriktig, om föreskriftema i 7 och 8 §§ samt 9 § andra stycket förs samman i en paragraf. Därigenom samlas på ett ställe de särregler som behövs för de fall då avgälden upphör. Av texten bör klart framgå att huvudregeln är att det belopp, vartill det inlösta utmålets värde be­stäms när avgälden upphör, skall betalas på en gång. Om särskilda skäl föreligger, bör kunna förordnas att beloppet skall erläggas genom avbe­talningar. Det får föratsättas all domstolen därvid bestämmer storleken av räntan, som skall utgå på utestående kapitalbelopp, efter rådande rän­teläge. Skyldigheten att utge ersättnmg då rätten till utmålet upphör bör ej vara begränsad lUl fall då försummelse föreligger. I stället bör gälla generellt att, om rätlen till utmålet upphör, avgälden omedelbart skall upphöra och utmålets återstående värde bestämmas. Härtill bör fogas föreskrift, att det belopp vartill värdet bestäms skall erläggas på en gång.

Bestämmelserna i 9 § första stycket torde med något jämkat innehåll få bilda en särskUd paragraf. Denna bör inledas med den föreskriften, att den ersältningsskyldige skall hos länsstyrelsen ställa säkerhet för avgälden.

Med anledning av ett uttalande av departementschefen i specialmoti­veringen lUl 9 § är här skäl erinra om att 3 kap. 7 § expropriationslagen anger begränsningar i rätten all överlåta beviljad expropriationsrätt. Lag-rammel innehåller ej regler, som begränsar rätten alt överlåta exproprie­rad egendom och vUka kunde få motsvarande tillämpning på överlåtelse av inlöst rätt tUl utmål.

12 §

I fråga om verkan av anmälan enligl paragrafens andra stycke hän­visas i förslagel till 6 kap. 8 § expropriationslagen. Innebörden härav

 

Prop. 1974:32                                                        323

framgår dock av 6 kap. 9 § första stycket andra punkten expropria­tionslagen. Hänvisning bör därför i stället ske till sistnämnda lagrum.

11 kap.

Av de i delta kapitel upptagna paragraferna är del sttängl taget endast 1 § som behandlar tUlsynen över gruvarbetet. I 2—6 §§ ges regler om vad som i olika hänseenden åligger gruvinnehavaren vid gruvarbetets bedrivande och om rätt för bergmästaren alt ge före­lägganden och meddela föreskrifter lUl fullgörandet av åliggandena. Såsom lagrådet anfört under 6 kap. hör dessa regler nära samman med bestämmelserna i nämnda kapitel och bör, med undanlag av vissa i 3 § intagna föreskrifter, flyttas lUl det kapitlet. Den återstående para­grafen, 7 §, ålägger bergmästaren all föra gravregisler. Med hänsyn till gruvregistrels centrala betydelse som upplysningskälla rörande in­mutningar och utmål bör denna paragraf, som lagrådet redan anfört i inledningen, ha sin plats i 1 kap. Å andra sidan kan i förevarande ka­pitel lämpligen sammanföras lagens bestämmelser om handräckning, om vitesföreläggande enligt 13 kap. 3 § och om ansvar. I enlighet med del anförda hemställer lagrådet all kapilelrabriken får lydelsen "TUl­syn, handräckning, ansvar m. m", all 2 §, huvuddelen av 3 § saml 4—7 §§ får utgå ur kapitlet samt all däri intages bestämmelser mot­svarande vad som föreskrivs i 3 § och 3 kap. 6 § om handräckning, bestämmelsen i 13 kap. 3 § om vitesföreläggande och ansvarsbestäm­melsen i 12 kap. 1 §.

1 §

Enligt denna paragraf, som motsvarar 68 § första stycket gällande gruvlag, skall statens industriverk och bergsslalsljänslemännen utöva tillsyn över gruvarbetet. Det torde vara avsett, all den lokala tUlsynen skall utövas av bergmästaren såsom myndighet. Lagtexten bör jämkas i enlighet härmed.

Den tillsyn varom paragrafen handlar avser enligt motiven inte endast gruvdriften utan även arbetet före utmålsläggningen. För all markera detta har, för övrigt i överensstämmelse med en år 1952 vidtagen änd­ring av 68 § första stycket gruvlagen, uttrycket "gruvarbetet" använts i lagtexten. Enligl lagrådets mening är detta uttryck inle tillräckligt tydligt för alt ange den åsyftade innebörden. Denna kommer till klarare ullryck, om lagtexten anger undersökningsarbete och gruvdrift som föremål för tillsynen.

I lagtexten bör anges all tillsynen avser efterlevnaden av gravlagens föreskrifter.

 

Prop. 1974:32                                                         324

3  §

I enlighet med vad förut anförts bör huvuddelen av denna paragraf flyttas till 6 kap. Till 13 kap. bör överföras bestämmelserna i första stycket tredje punkten om erinran rörande påföljd.

Enligt andra stycket skall av bergmästaren meddelat förbud att fort-sälta arbete, som medför fara för gruvans bestånd eller annan egendom, omedelbart lända till efterrättelse. Motsvarande bör gälla i fråga om föreskrifter som bergmästaren meddelar enligl första stycket. Lagrådet förordar att lUl paragrafen fogas elt Iredje slycke av innehåll, alt före­skrifter och förbud som avses i paragrafen omedelbart Vänder till efter­rättelse.

4  §

Sammanställda med motiven är bestämmelserna i denna paragraf något oklara i vad de avser skyldighet all redovisa borrhål på karta. Del torde ej vara avsett alt sådana borrhål från undersökningsarbetet som ligger utanför utmålet skall redovisas. Å andra sidan bör alla inom utmålet befintliga borrhål av bestående värde redovisas, oavsett när de till­kommit. Redovisningen sker på gruvkarta, om gruvdrift pågår, och i annat fall på borrhålskarta. Lagtexten bör förtydligas i enlighet härmed.

12 kap.

Såsom förut anförts bör 1 §, som innehåller ansvarsbestämmelser, upplagas i 11 kap. Rubriken till kapitiet bör ändras lUl "Fullföljd av talan m. m.".

2-5 §§

I 2 § anges ej någon besvärstid för sökanden. För honom kommer därför den allmänna regeln i 12 § förvaltningslagen att gälla, vilket innebär att besvärshandlingen skall ha kommit in inom tre veckor från del han fick del av beslutet. Annan rättsägare än sökanden skall där­emot enligt förslagel — liksom enligt gällande räll, se 11 § 2 mom. gruvlagen — få föra lalan före utmålsförrättningen. I flertalet fall inne­bär delta en förlängning av besvärsfrislen. Den som får del av beslutet först efter utmålsförrättningen blir emellertid avslängd från möjligheten alt klaga. Enligl vad lagrådet kan finna föreligger ej skäl till annat än alt förvaltningslagens regel bör få gälla alla som berörs av beslutet. Lag­rådet hemställer därför alt andra stycket i paragrafen får utgå.

Bestämmelserna i 4 § har förebild i 41 § i den gällande gruvlagen. Någon särreglering av fullföljdsrätten i fråga om de beslut som del h'är gäller synes emellertid ej påkallad, ulan 12 § förvaltningslagen kan med fördel få gälla. Orden "inom tre månader från det förrättningen avslu­tades" i paragrafens första punkt liksom hela andra punkten bör där­för få utgå.

 

Prop. 1974:32                                                        325

Enligt rättegångsbalken (49 kap. 7 § och 54 kap. 3 §) får talan ej föras mot beslut varigenom domare förklarats jävig. Någon motsvarande bestämmelse finns ej i föreliggande förslag såvitt gäller förrällnings­man vid utmålsförrättning. Däremot finns en sådan bestämmelse i fas­tighetsbildningslagen (15 kap. 5 §) i fråga om förrättningsman vid fastig-hetsbildningsförrättning. Del är emellertid all märka, att förvaltnings­lagen och förvaltningsprocesslagen, vilka båda lagar tillkommit efter fastighelsbUdningslagen, saknar regel i ämnet. Skälet härtill kan vara, alt del ansetts självklart att beslut varigenom jävsinvändning gillats ej är överklagbart. Det förhållandet, att i förevarande lag ej upptagits nå­gon bestämmelse i ämnet, bör i vart fall ej föranleda motsatsslut i för­hållande tiU den nämnda bestämmelsen i faslighetsbildningslagen, oav­sett alt faslighetsbildningslagen i andra delar tjänat som mönster för reglerna angående jäv i 4 kap. i förslaget.

I redaktionellt avseende föreslås, all bestämmelserna om lalan mot beslut vid utmålsförrättning sammanförs i en paragraf och all i en para­graf tas upp vad som gäller om lalan mot bergmästarens beslut i annan fråga.

6 §

Del är uppenbarligen ej avsett, att i bestämmelsen i första stycket andra punkten skall inbegripas beslut av länsstyrelsen enligl 4 kap. 40— 42 §§ eller beslut som länsstyrelsen i egenskap av överexekutor med­delar enligt 3 kap. 6 § eller 11 kap. 3 §. Med bestämmelsen torde åsyf­tas enbart beslut i fråga angående dispens från inmutnings- eller utmåls-hinder och beslut varigenom länsstyrelsen prövar säkerhet enhgt 13 kap. 4 §. Detta bör i tydlighetens intresse uttryckligen anges i lagtexten.

Fråga om förlängning av giltighetstiden för utmål enligt 6 kap. 4 § andra stycket liksom fråga om förhandsbesked enligt 6 kap. 7 § är av sådan art, att fullföljd av talan mol industriverkets beslut bör ske ge­nom besvär hos kammarrätten. Beslut rörande sådana frågor bör därför uteslutas från uppräkningen i andra stvcket första punkten i förevarande paragraf.

Bestämmelse angående fullföljd av talan mot beslut som industtiver­ket eller annan myndighet meddelat med stöd av Kungl. Maj:ts förord­nande torde ej böra upplagas. Del bör få ankomma på Kungl. Maj:t att i förekommande fall meddela erforderliga bestämmelser om fullföljd av talan mol sådana beslut. Jfr 18 § andra stycket allmänna verksstad­gan (1965: 600).

Till förebyggande av missförstånd bör uttryckligen anges, alt in­dustriverkets beslut angående dispens från inmulningshinder överklagas till Kungl. Ma]:t även när sådant beslut aktualiseras i ärende om un­dersökningstidens förlängning (jfr lagrådels yttrande vid 3 kap. 7 §). Likaså bör av lagtexten framgå, att talan föres hos Kungl. Maj:t mot verkets beslut angående dispens från utmålshinder.

 

Prop. 1974:32                                                         326

Lagtexten bör omredigeras i enlighet med det nu sagda. Lämpligen kan paragrafen därvid delas i två paragrafer, av vilka den första be­handlar beslut av industriverket och den andra beslut av länsstyrelsen.

7 §

I denna paragraf ges ränsstyrelsen möjlighet att föra talan mol beslut, vilket länsstyrelsen finner strida mol bestämmelse i lagen som medde­lats till förmån för allmänt intresse. En motsvarande regel finns i 15 kap.

8 § faslighetsbildningslagen. Enligt motiven till sistn'ämnda regel är
fullföljdsrälten begränsad till sådana fall, då beslutet enligt länsstyrelsens
mening inle är lagligen grundat, och kan lalan som inte innehåller ett
bestämt påslående om all beslutet är lagstridigl avvisas utan saklig pröv-
nhig (se NJA II1970 s. 455—456). Vad departementschefen anfört i mo­
tiven till förevarande paragraf tyder på att länsstyrelsen här avsetts skola
få en mera vidsträckt fullföljdsrätt. Om detta är avsikten, bör lagtex­
ten i paragrafens första punkt formuleras på annat sätt, exempelvis
med 48 § fjärde stycket miljöskyddslagen som förebild.

Vad angår andra punkten i paragrafen skall vid beaktande av vad lagrådet hemställt i fråga om 2 § hänvisningen till 2 § andra stycket utgå. Övriga hänvisningar kan i så fall undvaras. Denna punkt kan där­för, under nämnda föratsättning, i sin helhet få utgå.

13 kap.

I kapitlet torde i enlighet med vad förut anförts böra införas en be-bestämmelse om delgivning m. m. beträffande förelägganden av olika slag.

Begreppet utmålsfält, som definieras i denna paragraf, förekommer i lagförslaget enbart i 6 kap. 4 §. Behov av en särskild definition i 13 kap. torde därför inte föreligga. Om definitionen i stället tas in i 6 kap. 4 §, kan förevarande paragraf utgå.

3 §

Som lagrådet förut anfört synes bestämmelsen i denna paragraf lämpligen kurma flyttas till 11 kap. I anslutning härtill bör bestämmel­sen förtydligas så, att den anger alt vite kan åläggas i fall då villkor förbundits med myndighets medgivande till inmutning, till förlängning av undersökningslid eller till utmålsläggning.

5 §

Denna bestämmelse bör enligl vad lagrådet anfört inledningsvis flyttas till 1 kap.

 

Prop. 1974:32                                                        327

6 §

Möjlighet all i administrativ ordning meddela tillämpningsföreskrifter torde föreligga även utan stöd av ett i lag givet bemyndigande, varför bestämmelsen i denna paragraf kan undvaras. (Jfr bl. a. prop. 1974: 20 s. 105. Ang. ordningen enligl del vilande förslaget till regeringsform, se 8 kap. 13 § i förslagel och prop. 1973: 90 s. 211 och 321.)

14 kap.

Övergångsbestämmelserna i förslaget bygger som huvudprincip på all den nya lagen skall tillämpas på utmål som lagts och inmutningsräll som beviljats före ikraftträdandet. Åtskilliga undantags- och särregler har dock upptagits. Lagrådet anser att den principiella grundvalen för den föreslagna övergångsregleringen kan godtagas men har vid gransk­ningen funnit vissa ändringar, förtydliganden och kompletteringar be­hövliga.

I flera lagar, bl. a. 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m., förekommer hänvisningar till bestäm- . melser i 1938 års gruvlag. Dessa hänvisningar bör få gälla motsvarande bestämmelser i den nya lagen. Lagrådet hemstäUeratt ett stadgande härom införs i kapitlet.

Beslut varigenom område förklaras utgöra statsgruvefält skall enligt del remitterade förslagel meddelas i form av lag. Lagrådet har i del före­gående som sin mening ullalat, alt del endast bör anges att sådant beslut fallas av riksdagen. Oavsett vUket alternativ som väljs torde i delta ka­pitel böra införas en bestämmelse, att vad som föreskrivs i den nya lagen om statsgruvefält skall äga tillämpning även på område som enligt 5 § 1) äldre lagen förklarats utgöra statsgravefält. Därjämte bÖr utsägas, alt intill den 1 januari 1975 — då den nya regeringsformen avses skola träda i kraft — förklaring att område skall utgöra statsgruvefält sker genom beslut av Kungl. Maj :l och riksdagen.

Enligt 2 kap. 2 § i förslagel får inmutning av område med stadsplan eller byggnadsplan inte ske utan medgivande av länsstyrelsen. Vad så­lunda föreskrivs om byggnadsplan bör äga motsvarande tillämpning på avstyckningsplan (jfr 12 § promulgalionslagen till fastighetsbildnings­lagen). Övergångsbestämmelserna torde böra kompletteras med en regel härom.

Den i 2 § i förslagel upptagna bestämmelsen angående jord som inne­has under stadgad åborätl bör lämpligen kompletteras så, alt den över­ensstämmer med vad som är föreskrivet i 10 § promulgalionslagen till faslighetsbildningslagen.

I 12 § 1 finns en bestämmelse om bevarande av gruvinnehavarens och fastighetsägarens rätt i fråga om utmål som tillkommit enligl den före 1938 års gruvlag gällande rätten. Därjämte skyddas i 8 § rätt till jord­ägaravgäld i fråga om utmål som tillkommit enligt 1938 års lag. Det

 

Prop. 1974:32                                                        328

bör enligt lagrådets mening i tydlighetens intresse även slås fast all den nya lagen ej påverkar statens rätt till kronoandel i sådana utmål. Lag­rådet föreslår alt regler avseende alla nu nämnda rättigheter samlas i ett stadgande. Del kan få det innehållet, alt den rätt som tUlkommer inne­havare av äldre utmål att inom utmålets hittillsvarande gränser eller på grund av donlägesrätt tillgodogöra sig de mineral rättigheten avser ej inskränks genom den nya lagen och att den nya lagen ej heller medför inskränkning i räll till jordägareandel eller i rätt för jordägare till avgäld eller för staten till kronoandel. Med rätt till jordägareandel åsyftas härvid såväl den rätt som tillkommer jordägare som redan tagit sin andel i an­språk som rätten för jordägare att vid utvidgning av gruvdriften inom utmålets gränser få andel i utmålet. På mötsvarande sätt åsyftas med rätt för staten till kronoandel både rätten till kronoandel som tagits i an­språk och rätten för staten att efter anmälan få kronoandel. Vad angår jordägaravgäld må anmärkas, att det föreslagna stadgandet ej avses inbegripa förfarandet vid tvist rörande sådan avgäld. Vad som före­skrivs i 53 § andra stycket andra punkten i 1938 års gravlag blir alltså ej tillämpligt. Även beträffande de övriga fall som avses i 8 § i förslaget torde tillämpligheten av 53 § äldre lagen böra begränsas lUl första stycket och andra stycket första punkten.

När del gäller vissa äldre gravor har utmål ej anvisats men område upplåtits för gruvdriften och utnyttjats för denna i likhet med utmål. Lagrådet anser sig kunna föralsätla att, ehuru utttycklig bestämmelse därom saknas, den nya lagen ej påverkar beståndet av sådana äldre rättigheter (jfr NJA II 1952 s. 279).

I 4 kap. 43 § i förslaget finns bestämmelser, alt vid reglering eller ny ulstakning av utmål saml vid sammaiUäggning eller delning av ut­mål gränserna på djupet skall räknas på del sätt som tillämpades vid utmålets tillkomst. Såsom lagrådet anfört vid nämnda paragraf bör dessa bestämmelser flyttas till övergångsreglerna.

Förslaget upptar ingen bestämmelse angående rätten till ersättning för skada eller intrång som före ikraftträdandet av den nya lagen upp­stått tiU följd av utmålsläggning. Det kan ej uteslutas att fråga om så­dan ersättning uppkommer efter ikraftträdandet, t. ex. i del fall som avses i 39 § äldre lagen. Frågan vilken lag som skall tillämpas härvid är ej betydelselös med tanke på alt enligl den äldre men ej enligt den nya lagen ersättningen skall utgå med femtio procents förhöjning. Den äldre lagen bör i detta faU bli tillämplig. En bestämmelse som klarläg­ger detta bör föras in i kapitlet.

Innebörden av bestämmelsen i 12 § 3 om försvarsavgifl för sjö- och myrmalms- samt varputmål är något svårförståelig. För att bestäm­melsen skall bli klar och följdriktig förordar lagrådet att den ges det innehållet, att försvarsavgift för sådant utmål skall utgå första gången för år 1975, att avgifterna för åren 1975 och 1976 får erläggas senast

 

Prop. 1974:32                                                        329

före utgången av år 1976 och att rätten till utmålet går förlorad vid utgången av år 1976, om avgifterna ej betalas inom den föreskrivna tiden. Föreskrift om avgiftsbeloppet för sjö- och myrmalmsutmål torde liksom beträffande andra utmål kunna meddelas i administrativ ord­ning.

När det gäller inmutningsr'ält som beviljats före den nya lagens ikraftträdande torde en övergångsbestämmelse vara behövlig såvitt gäl­ler ersättning med anledning av undersökningsarbete som utförs med stöd av inmutningsrätlen, eftersom reglerna i den äldre och den nya lagen rörande sådan ersättning ej är helt likformiga (se 17 och 18 §§ äldre lagen och 3 kap. 11 § i förslagel). Bestämmelsen kan innehålla, all 17 och 18 §§ äldre lagen skall tillämpas i fråga om undersöknings­arbete som utförs under undersökningstiden eller den förlängning därav som medgivits före ikraftträdandet.

Förslagel ger ej någon tydlig anvisning om vad som skall g'älla be­träffande prövningen av en efter ikraftträdandet av den nya lagen inkommen ansökan om utmålsläggning på grand av inmutningsräll som beviljats före ikraftträdandet. I detta fall bör naturligen de äldre bestämmelsema om hinder mot ulmålsläggnkig tillämpas, och del bör vara tillåtet all ulan hinder av den nya lagen lägga utmålet i allmänt vattenområde i havet, om inmutningsrätlen gäller sådant område. Däremot bör i övrigt, t. ex. i fråga om utmålets storlek, de nya bestäm­melserna tillämpas. Vad nu sagts bör gälla även beträffande utmål som läggs på grund av en efter ikraftträdandet bevUjad inmutningsrätt var­om ansökan gjorts före ikraftträdandet.

Vad som enligt den nya lagen kommer att gälla rörande överlåtelse eller annan övergång av rätt till utmål eller av inmutningsrätt avviker från motsvarande regler i 65—67 §§ äldre lagen. Det bör föreskrivas, att 65—67 §§ äldre lagen fortfarande skall gälla i fråga om övergång av rätt till utmål eller av inmutningsrätt före den nya lagens ikraft­trädande.

Bestämmelsen i 12 § 2 i det remitterade förslaget synes kunna utgå. Vad där sägs får med hänsyn till vad lagrådet anfört vid 5 kap. 1 § anses gälla utan uttrycklig föreskrift.

Enligt 14 § i förslaget skall äldre bestämmelser gälla i fråga om talan mol beslut som meddelats före den nya lagens ikraftträdande. Lagrådet anser att denna regel bör byggas ut till en allmän regel om handläggningen av mål eller ärende som anhängiggjorts före ikraft­trädandet men ej slutligt avgjorts dessförinnan. Det bör föreskrivas, att handläggningen skall ske i den ordning som g'äller enligt den äldre lagen. Vid prövningen av sådant mål eller ärende blir den äldre lagen tiUämphg i vissa fall enligt vad som följer av olika bestämmelser i kapUlet, medan i övrigt den nya lagen kommer all gälla.

 

Prop. 1974:32                                                        330

Vad angår den redaktionella utformningen av kapitiet bör till en början den av lagrådet förordade bestämmelsen rörande hänvisningar i annan lagstiftning till 1938 års gruvlag fogas såsom elt nytt stycke till 1 §. Efter 1 § kan följa de bestämmelser som lagrådet förordat be­träffande statsgruvefält och avstyckningsplan jämte de regler som i det remitterade förslagel ingår i 2, 3 och 13 §§. 1 fortsättningen upp­tages i ett sammanhang, lämphgen i två paragrafer, vad som rör rätts­förhållandena i fråga om äldre utmål (jfr 1 § andra stycket saml 6—10 och 12 §§). De frågor som gäher redan beviljad inmutningsräll (jfr 1 § andra stycket saml 5 och 11 §§), inmutningsräll som bevUjas på grund av en vid ikraftträdandet anhängig ansökan (jfr 1 § andra styc­ket samt 4 och 11 §§) samt utvidgning av äldre utmål (jfr 4, 8 och 12 §§) behandlas därefter var för sig i skUda paragrafer, och sist får följa regeln om ordningen för handläggningen av mål eller ärende som är anhängigt vid ikraftträdandet (jfr 14 §).

Förslaget till lag om ändring i lagen om kontinentalsockeln

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

 

Prop. 1974:32                                                        331

Bilaga till lagrådets protokoll

Gruvlag

1 kap. Allmänna bestämmelser

1    § Var och en äger under de förutsättningar och i den ordning som anges i denna lag erhålla rätt att undersöka och bearbeta på egen eller annans grund belägen mineralfyndighel (inmutningsräll).

2    §    Mineralfyndighel är inmutningsbar, om den innehåller

 

1.    malm liU någon av följande melaUer, nämligen guld, silver, platina, kvicksilver, koppar, bly, zink, jäm, mangan, krom, kobolt, nickel, titan, vanadin, molybden, volfram, tenn, vismut, anlimon och arsenik, dock icke sjö- eller myrmalm, eller

2.    svavelkis, magnetkis, grafit, apatil eller magnesit.

 

3    § Inmulningsrätt erhålles efter ansökan hos bergmästaren, som ut­färdar bevis om inmutningsrätlen (mulsedel).

4    § Den som erhållit inmulningsrätt (inmutaren) får inom del område som anges i mulsedeln (inmutat område) ulföra undersökningsarbete i fråga om inmutningsbart mineral.

5    § VUl inmutaren bearbeta fyndigheten och kan han visa, att inmul-nmgsbart och för teknisk bearbetning lämpat mineral finnes inom det in­mutade området i sådan myckenhet all fyndigheten sannolikt kan göras till föremål för gruvdrift, har han rätt att för ändamålet få sig anvisat arbetsområde (utmål).

Utmål anvisas vid särskUd förrättning (utmålsförrättning) efter an­sökan hos bergmästaren.

6 § Har flera kommit in med ansökningar om inmutningsrätt eller
utmål, vUka helt eller delvis avser samma område, äger den företräde
som först kom in med sin ansökan.

I fall då ansökningar om inmutningsrätt kommit in samma dag har sökandena lika rätt i fråga om det gemensamma området. Dock gäller i fråga om område som icke förut varit inmutat eller belagt med utmål alt den har förettäde som kan visa alt han, innan ansökningarna kom in, först uppläckt inmutningsbart mineral inom området.

Den som ansöker om utmål har företräde framför den som samma dag kommit in med ansökan om inmutningsräll.

Har flera samma dag kommit in med ansökningar om utmål, äger den företräde som först kom in med ansökan om inmutningsräll. An­sökan som avser utvidgning av utmål ger dock företräde framför ansö­kan om nytt utmål.

7    § I utmål som lägges för annan än staten har staten rätt till andel med hälften (kronoandel).

8    § Inom område som genom beslut av riksdagen förklarats utgöra statsgravefält eller om vars förklarande för statsgravefält statlig myndig-

 

Prop. 1974:32                                                         332

het gjort framställning hos Kungl. Maj:t får mmulningsrält ej utan Kungl. Maj:ts medgivande beviljas annan än staten.

9 § Bestämmelser som i vissa avseenden begränsar rätten alt inmuta
mineralfyndighet eUer förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighel
eller idka gravdrifl fmnes i lagen (1916: 156) om vissa inskränknmgar i
rätten alt förvärva fast egendom m. m.

10    § Över inmutade områden och utmål föres register av bergmästaren (gravregister).

11    § Denna lag äger icke tillämpning inom allmänl vattenområde i havet.

2 kap. Inmutning

Områdets storlek och form

1 § Område som inmutas får icke vara större än att del kan antagas,
alt inmutaren har möjlighet alt undersöka det i sin helhet på ett ända­
målsenligt sätt, och skall i övrigt ha för ändamålet lämplig form. Om­
rådet skall vara bestämt till läge och gränser så, att det lätt och säkert
kan återfinnas på marken.

Gränsema räknas på djupet lodräta, om det kan ske utan intrång på äldre utmål.

Hinder mot inmutning

2 § Inmutningsräll får ej beviljas inom område som redan är inmutat
eller ulmålslagt.

Inom område som under del senast förflutna året eller del därav varit inmutat eller ulmålslagt får inmutningsrätt beviljas endast efter medgivande av statens industriverk.

3 § Inmutningsrätt får ej ulan medgivande av Kungl. Maj:l beviljas
inom

1.    område som avsatts lUl nationalpark eller om vars förklarande för nationalpark statlig myndighet gjort framställning hos Kungl. Maj:t,

2.    befästningsområde och, i den utsträckning Kungl. Maj:l bestämmer, område utanför detta,

3.    kyrkogård eller annan begravningsplats,

4.    område varpå sökts eller meddelats koncession enligt lagen (1886: 46 s. 1) angående stenkolsfyndigheler m. m. eller undersökningstiUstånd eller koncession enligl uranlagen (1960: 679).

Ulan hinder av vad som föreskrives i första stycket får i fall som an­ges under 4 inmulningsr'äll beviljas, om medgivande Vämnals ay den som sökt eller erhåUlit koncessionen eller undersökningstillståndet.

4 § Inmutningsrätt får ej utan medgivande av länsstyrelsen beviljas
inom

1.    område på mindre avstånd än trettio meter från allmän väg eller sådan vägs sträckning enligt fastställd arbetsplan eller från sådan järn­väg eller kanal som är upplåten för aUmän trafik eller från allmän flyg­plats,

2.    område på mindre avstånd än etthundra meter från byggnad, som

 

Prop. 1974: 32                                                       333

är avsedd all stadigvarande användas liU bostad och som ej är belägen på inmutat eller ulmålslagt område, eller från tomtplats eller trädgård vid sådan byggnad,

3.    område som upplages av kyrka, annan samlingslokal, undervis­ningsanstalt, hotell eller pensionat eller av vårdanstalt, elevhem eller därmed jämförlig inrättning, om anläggningen är avsedd för mer än femtio personer,

4.    område som upplages av elektrisk kraftstation eller industriell anläggning,

5.    område med stadsplan eller byggnadsplan.

Ulan hinder av vad som föreskrives i första stycket får inmulnings­rätt beviljas, om medgivande lämnats, i fall som anges under 2 av äga­ren tUl byggnaden, tomtplatsen eller trädgården och den som har nytt­janderätt därtill samt i fall som anges under 3 och 4 av ägare och nytljanderällshavare.

5 § Kan i annat fall än som avses i 3 och 4 §§ gravdrifl inom visst
område antagas komma alt hindra eller avsevärt försvåra sådan på­
gående eller planerad användning av marken som är av väsentlig be­
tydelse från allmän synpunkt, kan Kungl. Maj:t förordna att inmul­
ningsrätt icke får bevUjas inom området utan medgivande av Kungl.
Maj:l eller myndighet som Kungl. Maj:l bestämmer.

Inmutningsavgift

6 § Inmutaren skall betala avgift till staten enligt grunder som Kungl.
Maj:t bestämmer (inmutningsavgift).

Inmutningsansökan och dess handläggning

7    § Ansökan om uimulningsrätt göres hos bergmästaren i del distrikt där del för inmutning avsedda området eller större delen därav lig­ger.

8    §    Ansökningen skall vara skriftlig och innehålla

 

1.    uppgift om muieralfyndighetens art och beskrivning av del om­råde som avses med ansökningen,

2.    uppgift om fastighet som beröres av ansökningen saml namn och adress på fastighetsägaren och de övriga sakägare sökanden känner tiU,

3.    plan för undersökningsarbetets bedrivande och den utredning om sökandens möjligheter all fullfölja planen som kan vara påkallad.

Fordras medgivande till inmutningen av myndighet eller rättsägare enligt vad som sägs i 2—5 § eller i 1 kap. 8 § eller i lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten all förvärva fast egendom m. m., skall vid ansökningen fogas handling som visar all medgivande erhållits av myndigheten eller rätlsägaren eller begärts hos myndigheten.

Sökanden skall erlägga, förutom föreskriven ansöknmgsavgifl, för­skott lUl inmulnmgsavgiflen beräknat enligt grunder som Kungl. Maj:t bestämmer.

9 § Uppfyller ansökningen icke föreskrifterna i 8 § första stycket
eller är den i övrigt ofullständig eller har sökanden icke bifogat handling
som anges i 8 § andra stycket eller erlagt avgift eller förskott enligl 8 §

 

Prop, 1974:32                                                        334

tredje stycket, skall bergmästaren, om ej rättelse vinnes på annat sätt, förelägga sökanden alt inom viss tid avhjälpa bristen.

Efterkommes icke föreläggande all avhjälpa brist i fråga om ansök­ningens innehåll och är bristen så väsentiig att ansökningen icke kan ligga till grand för prövnmg av ärendet, skaU ansökningen avvisas. Om annat föreläggande som förat nämnts ej efterkommes, skall ansökningen likaledes avvisas.

Fråga om avvisning skall skyndsamt utredas och avgöras.

10 § Med inmutnings'ärendets avgörande skall anstå i avvaktan på
slutlig prövning av sådan ansökan om inmulningsrätt eller utmål som
berör samma område och som ger företrädesrätt enligl 1 kap. 6 §.

I fall som avses i 1 kap. 6 § andra stycket skall var och en av sö­kandena föreläggas att, om han vill göra gällande företrädesrätt som där sägs, inom viss tid v'äcka talan mot övriga sökande vid alhnän domstol. Iakttages icke tiden, är rätten till lalan förlorad. I avvaktan på att tiden går ul eller, om talan väckes, tvisten blir slutligt avgjord, skall med inmulningsärendets avgörande anslå.

11    § Har sökanden i fall som avses i 8 § andra stycket beg'ärt myn­dighets medgivande till inmulnmgen, skall myndighetens beslut avvaktas innan inmutningsärendel avgöres.

12    § Bergmästaren får avgöra inmutningsärendet ulan all annan än sökanden erhållit tiUfälle all yttra sig.

13    § Skall ej enligl 9—11 §§ avvisning ske eller med ärendets av­görande anstå, förelages ärendet snarast till prövning. Därvid skall berg­mästaren, i den mån ej hinder möter enligt vad som sagts förut i denna lag, bevilja inmutningsräll med iakttagande av bestämmelserna i 1 § saml utfärda mutsedel och fastställa inmutningsavgiften.

14    § Bergmästaren skall genast s'ända mulsedeln till inmutaren samt delge fastighetsägaren och övriga kända sakägare avskrift av densam­ma.

Inom två månader från det mulsedeln utfärdats skall bergmästaren dessutom införa meddelande om mulsedeln och dess innehåU i Post-och Inrikes Tidningar och tidning inom orten.

3 kap. Undersökningsarbete

1 § Minst två veckor innan undersökningsarbete påbörjas inom in­
mutat område skall underrättelse härom genom inmutarens försorg del­
ges såväl ägare lUl den mark där arbetet skall bedrivas som inne­
havare av nyttjanderätt eller servitut avseende marken.

Innan arbetet påbörjas skall mmutaren ställa säkerhet för ersättning enligt 8 §, om icke den som är berättigad till ersättning medger an­nat.

2 § Undersökningsarbete får bestå endast i sådana åtgärder som be­
hövs för all visa att inmutnmgsbar mineralfyndighet förekommer inom
del inmutade området och för all vinna närmare kännedom om fyndig-
helens storlek, beskaffenhet och brytvärdhet.

Inom inmutat område får inmutaren ej utan medgivande av markens

 

Prop. 1974:32                                                        335

ägare och innehavare av nyttjanderätt eller servitut avseende marken uppföra annan byggnad än sådan som är oundgängligen nödvändig för undersöknuigsarbelet. I den mån det behövs får han bygga väg inom området eller begagna befintlig väg till och inom området. Efter tUl­stånd av bergmästaren får han också bygga nödvändig väg till området. Åtgärd skall utföras så, all minsta skada och intrång våUas.

3 § Inmutaren får använda inmutningsbart mmeral som brytes under
arbetet endast i den mån det behövs för undersöknuig av dess beskaffen­
het och lämplighet för teknisk bearbetning. Produkt som inmutaren
därvid utvinner får han tillgodogöra sig. På samma sätt får mmutaren
utnyttja förat brutet inmutningsbart mineral, i den mån ej annat följer
av 6 kap. 2 § andra stycket.

Ej inmutningsbart mineraliskt ämne får brytas endast i den mån del behövs för undersökningsarbetets ändamålsenliga bedrivande. Av det brutna får inmutaren använda vad som behövs för undersöknings­arbetet på fyndigheten.

4 § Bergmästaren får meddela särskilda föreskrifter för att förebygga
all inmutaren överskrider sin rätt enligl 2 § första stycket eller 3 §.
Sådana föreskrifter länder omedelbart till efterrättelse.

5 § Undersökningstiden är tre år från dagen för mutsedelns utfärdan­
de. Efter ansökan hos bergmästaren äger inmutaren få liden förlängd
med sammanlagt högst tre år. Förlängning får dock icke medges, om
något ändamålsenligt undersökningsarbete ej utförts och ej heller kan
antagas bli utfört.

Inmutaren äger efter ansökan hos statens industriverk få under­sökningstiden ytterligare förlängd med sammanlagt högst fyra år, om synnerliga skäl föreligger.

Vid prövning av fråga om förlängning enligt första eUer andra stycket skall inmulningshinder som anges i 1 kap. 8 § och 2 kap. 2—5 §§ beaktas, om hindret förelåg redan då inmutningsrätlen beviljades.

6 § Ansökan om förlängning göres skriftligen. Den skaU för att
kunna upptagas till prövnmg ha kommit in före utgången av den lö­
pande undersökningstiden.

I fråga om ansökan om förlängning och dess handläggning äger i övrigt 2 kap. 8 och 9 samt 11—13 §§ motsvarande tillämpning.

Beslut om förlängning skall genast sändas till inmutaren saml delges fastighetsägaren och övriga kända sakägare.

7    § Är vid undersökningstidens utgång ansökan om utmål eller om förlängning av undersökningstiden beroende på prövning, får under­sökningsarbetet fortgå till dess ansökningen slutligt prövats. Avvisas eller avslås ansökningen om förlängning av undersökningstiden men sö­ker inmutaren utmål inom den i 4 kap. 7 § angivna liden, får under­sökningsarbetet fortgå till dess ansökningen om utmål slutiigt prövats.

8    § Föranleder undersökningsarbetet skada eller intrång, skall ersätt­ning härför utgå. Vid tvist om sådan ersättnmg väckes talan vid den fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen därav ligger. Har tvisten när utmålsförrättning hålles icke hänskjutits till av­görande av skiljemän eUer domstol, prövas frågan vid förrättningen.

 

Prop. 1974: 32                                                                    336

4 kap. Utmål

Utmålets storlek och form

1 § Utmålet skaU ha den storlek som med hänsyn liU fyndighetens
sträckning, gruvdriftens behov och övriga omständigheter är lämphg
och skall i övrigt ha för ändamålet lämplig form. Det skall omfatta
minst ett på det inmutade området beläget sfäUe, där inmutningsbar
fyndighet påvisats. Utmålet skall vara bestämt till läge och gränser så,
alt del lätt och säkert kan återfinnas på marken.

Gränsema räknas på djupet lodräta, om del kan ske ulan intrång på äldre utmål.

Hinder mot utmålsläggning

2 § I fråga om utiäggande av utmål inom del inmutade området
gäUer hinder som anges i 1 kap. 8 § och 2 kap. 2—5 §§, om hindret
förelåg redan då inmutningsrätlen beviljades.

Utmål får utanför det inmutade området omfatta annat inmutat områ­de eller område som avses med ansökan om utmål eller om utvidgning av utmål, om innehavaren av inmulningsrätten eller utmålet medger del. Redan befintligt utmål får icke lagas i anspråk. 1 övrigt gäller hinder som anges i 1 kap. 8 § saml 2 kap. 3—5 §§, om hindret uppstod innan an­sökningen om utmål kom hi.

Mark för gruvdriften

3 § Inmutaren har rätt att få sig anvisad mark för gruvdriften och
därmed sammanh'ängande verksamhet, såsom för uppförande av byggnad
eller annan anläggning eller för väg, Iransporlbana eller ledning eller
för uppläggande av malm saml varp och andra avfaUsprodukter. Inom
utmålet anvisas den mark som inmutaren begär i den mån det ej är
uppenbart att den icke behövs för ändamålet. Utanför utmålet anvisas
den mark som är nödvändig. Om visst område inom eller utom utmålet
hotas av ras eller sättningar vid gruvdriften, kan även del området an­
visas.

Ersättning

4 § Ägare av faslighet och innehavare av särskUd rätt till fastighet är
berättigade alt av inmutaren få intrångsers'ätlning och ersättning för
annan skada till följd av att mark tages i anspråk enligl 3 §. Även ska­
da eller intrång i övrigt på grand av utmålsläggningen skall ersättas.

Vid ersättningens besfämmande g'ä\ler 4 kap. samt 5 kap. 23 §, 24 § och 27 § första stycket första punkten expropriationslagen (1972: 719) i tillämpliga delar. Vad som sägs i 4 kap. 3 § nämnda lag skall härvid tiUämpas i fråga om värdeökning som ägt ram under tiden från dagen tio år före det ansökningen om utmål kom in.

Tvist om ersättningen prövas vid utmålsförrättningen.

5 § I fråga om ersättnuig för skada eller intrång, som uppstår efter
ulmålsförtättningen och som icke kunnat förutses vid förrättningen, är
denna lag ej tiUämphg.

 

Prop. 1974:32                                                        337

Ansökan om utmål

6    § Ansökan om utmål göres hos bergmästaren i det distrikt där in­mutningsrätten beviljats.

7    § Ansökningen skall ha kommit in före utgången av undersök­ningstiden eller den förlängning därav som kan ha medgivils. Har an­sökan om förlängning av undersökningstiden som gjorts inom nämnda tid avvisats eller avslagits, får dock utmål sökas inom fyra veckor från den dag då ansökningen slutligt prövades.

Ansöker inmulare ej om utmål inom lid som sägs i första stycket, förlorar han inmutningsrätlen.

8 §    Ansökan om utmål skall vara skriftiig och innehålla

1.    beskrivning av del område som inmutaren önskar få sig anvisat som utmål och den mark inom och utom utmålet som han önskar taga i anspråk,

2.    uppgift om fastighet som beröres av ansökningen samt namn och adress på fastighetsägaren och övriga sakägare,

3.    den utredning inmutaren vill åberopa för att visa all de i 1 kap. 5 § angivna förutsättningarna för erhållande av utmål är uppfyllda,

4.    uppgift huruvida tvist som enligl 3 kap. 8 § skall prövas vid för­rättningen föreligger.

Fordras medgivande till utmålsläggningen av myndighet eller rätts­ägare, skall vid ansökningen fogas handling utvisande alt medgivande erhållits av myndigheten eller rättsägaren eller begärts hos myndig­heten.

Inmutaren skall erlägga förskott till ersättning som avses i 30 §, om bergmästaren begär det.

9 § Vad som föreskrives i 2 kap. 9 § om föreläggande och avvisning
saml i 2 kap. 10 och 11 §§ om all avgörandet av inmutningsärende
skall anstå i vissa fall äger motsvarande tilläiripning i fråga om ansökan
om utmål.

Utmålsförrättning

10    § Skall ej enligt vad som följer av 9 § avvisning ske eller med ärendets avgörande anstå, företages ärendet så snart det kan ske till prövning vid utmålsförr'ättning.

11    § Utmålsförrättning hålles av bergmästaren. Förekommer fråga om ersättning enligt 3 kap. 8 § eller enligt 4 § i detta kapitel, skall bergmästaren biträdas av två gode m'än. Delsamma gäller när berg­mästaren i annat fall finner alt del behövs eller när sakägare begär det och oskäligt dröjsmål icke föranledes därav.

12    § Bergmästaren utser gode männen bland dem som i orten är valda till gode män vid fastighelsbUdningsförrätlning. Till tjänstgöring bör företrädesvis kallas gode män med behövlig orlskännedom och sakkunskap.

Är god man av jäv hindrad all tjänstgöra eller uteblir han och kan

22    Riksdagen 1974.1 saml. Nr 32

 

Prop. 1974:32                                                         338

annan god man ej ulan tidsutdräkt infinna sig, får bergmästaren kalla någon som är valbar till god man vid fastighetsbildningsförrättning.

Den som kallats att tjänstgöra som god man är underkastad ämbets­ansvar i fråga om tjänstgöringen.

13    § Vad som föreskrives i 4 kap. 12 § rättegångsbalken om hinder för dem som är varandra närstående att samtidigt tjänstgöra som do­mare äger motsvarande tUlämpning beträffande förrättningsmännen.

14    §    Mot förrättningsman gäller samma jäv som mol domare.

15    § VUl sakägare anföra jäv mol förrällningsman, skall han fram­ställa invändning därom första gången han för lalan i ärendet sedan han fick kännedom om att förrättningsmannen tjänstgör och all jävs­anledning föreligger. Underlåter han det, är hans rätt att anföra jäv förfallen.

Sedan fråga om jäv mol förrällningsman uppkommit, får han endast vidtaga åtgärd som ej ulan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och som ej innefattar avgörande av en för förrättningen betydelsefull fråga. Sådan åtgärd får vidtagas av bergmästaren, även om han förklarats jävig.

Den omständigheten att förrällningsman finnes vara jävig påverkar icke giltigheten av beslut eller åtgärd som tillkommit innan frågan om jäv uppkom.

16 § Vid förr'ättningen skall hållas sammanträde med sakägarna. Om
viss fråga icke kan avgöras utan ytterligare utredning eller om del av

.annat skäl är oundgängligen nödvändigt, får mer än ett sammanträde hållas.

17 § Till sammanträde skall kända sakägare kallas. Kallelsen skall
delges dem i god tid före sammanträdet. Har vid sammanträde till­
kännagivits lid och plats för nytt sammanträde, behöver den icke kal­
las som i föreskriven ordning kallats till del sammanträde vid vilket
tillkännagivandet skedde.

Bergmästaren skall minst fyra veckor i förväg låta införa kungörelse om tid och plats för sammanträdel i Post- och Inrikes Tidningar och tidning inom orten. Uppskjutes sammanträdel eller skall nytt samman­träde hållas, behöver ny kungörelse ej utfärdas.

Kallelse och kungörelse skall innehålla redogörelse för ansökningens innehåll, uppgift om den person till vilken avskrift av ansöknings­handlingarna sändes enligl 19 § samt erinran om innehållet i 20 §.

18 § Vistas ägare av fastighet eller ställföreträdare för denne stadig­
varande utom riket och kan delgivning som avses i 17 § första stycket
icke ske här i riket med känt ombud, får handlingen lämnas till den
som förvaltar eller brakar fastigheten.

Den tiU vilken handlingen lämnats är skyldig att snarast sända hand­lingen vidare till den sökte, om det kan ske. Han skall erinras därom när handlingen lämnas till honom. Är den söktes upphållsorl känd, skall bergm'åstaren därjämte med posten sända honom meddelande om del­givningen.

Delgivningen anses ha skett, när handlingen lämnats enligt första stycket.

 

Prop. 1974:32                                                        339

19    § Bergmästaren skall i samband med att kungörelse utfärdas sän­da styrkt avskrift av ansökningshandlingarna till lämplig person på platsen för att av denne hållas tillgänglig för sakägarna.

20    § Ägare av fastighet som beröres av ansökningen skall uppge sak­ägare i fråga om fastigheten som är kända för honom. Underlåter han det utan giltigt skäl och uppslår skada för sakägare till följd av under­låtenheten, skall han ersätta skadan.

21    § Uteblir inmutaren utan att ha anmält laga förfall från första sammanträde till vilkel han kallats i föreskriven ordning, skall sam­manträdel inställas. Nytt sammanträde skall utsättas, om inmutaren inom tre veckor och senast inom tid som i 7 § är föreskriven för an­sökan om utmål gör framställning därom. Sker del ej, avskrives ären­det.

Har sakägare ej i föreskriven ordning kallals till sammanträde, skall sammanträdel uppskjutas, såvida icke sakägaren ändå infunnit sig eller medger att förrättningen likväl slutföres.

22    § För utredning av fråga vars bedömande kräver särskUd fack­kunskap får förrättningsmännen anlita biträde av sakkunnig. Den som står i sådant förhållande tUl saken eller till sakägare att hans tillför­litlighet kan anses förringad får ej anlitas som sakkunnig.

23    § Har förrättningsmännen ohka mening, gäUer såsom deras be­slut vad två av dem säger. Har varje föiTältningsman sin mening, gäller bergmästarens mening. I fråga om pengar eller annat som utgör viss mängd skall dock den mening gälla som avser den näst största mäng­den.

24    § I beslut skall anges de skäl på vilka avgörandet grundas, om det icke är uppenbart obehövligt att upplysa om dem.

 

25    § Bergmästaren skall föra protokoll över vad som förekommer vid förrättningen.

26    § Visar inmutaren vid förrättningen att de i 1 kap. 5 § angivna förutsättningarna för erhållande av utmål är uppfyllda, skall i den mån ej hinder möter enligt vad som sagts förut i denna lag utmål anvisas med iakttagande av bestämmelserna i 1 § i detta kapitel.

27    § Gränserna för utmålet och för mark som anvisas enligt 3 § skall utstakas och utmärkas i behövlig omfattning. Över utmålet och marken skall upprättas karta i den mån det ej är obehövligt.

28    §    Överenskommelse om ersättning som avses i 3 kap. 8 § eller i

4 § i detta kapitel skall, om parterna begär del, fastställas vid förrätt­
ningen.

29 §    I samband med utmålsläggning faststäUes försvarsavgift enligt

5 kap. 8 §.

30 § Till bergmästare och gode män utgår ersättning för inställelse
vid förrättningen enligl föreskrifter som Kungl. Maj:l meddelar.

Ersättning   till   sakkunnig   bestämmes   av   förrättningsmännen.   Till

 

Prop, 1974:32                                                         340

myndighet eller anställd i allmän tjänst utgår ersättning endast när särskild föreskrift är meddelad.

Inmutaren skall betala ersättning som avses i första och andra styc­kena.

31    § Inmutaren skall bära sina egna kostnader på grund av förrätt­ningen och ersätta sakägare de kostnader som denne fått vidkännas för att bevaka sin rätt vid förrättningen, i den mån ej annat följer vid en motsvarande tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbal­ken. Beslut i frågan meddelas vid förrättningen.

32    § Sedan alla till förrättningen hörande frågor avgjorts, skall för­rättningen förklaras avslutad (avslutningsbeslul). Beslutet meddelas vid sammanträde.

I avslutningsbeslulet skall anges vad som är alt iakttaga vid talan mot beslut vid förrättningen.

Mark som anvisats enligl 3 § får genast tiUträdas, om ej annorlunda förordnats.

Betalning av ersättning

33    § Vid förrättningen fastställd ersättning skall betalas inom tre månader från del avslutningsbeslutet meddelades. På ersättningen utgår sex procent årlig ränta från dagen för detta beslut. Har förordnande enligt 32 § tredje stycket meddelats, skall dock räntan på ersättning som avser anvisad mark beräknas från den dag då marken tidigast får tillträdas.

34    § Svarar mark som anvisats enligt 3 § för beviljad eller sökt in­teckning, skall ersättning enligt 4 §, som ej avser personlig skada, jämte ränta betalas genom nedsättning hos länsstyrelsen i del län där marken ligger. Hör marken till olika län, skall ersättningen nedsättas hos den länsstyrelse som bestämmes vid förrättningen.

Om borgenär som. har panträtt i fastighet lider förlust därigenom all ersättning blivit för lågt beräknad och ersättningen till följd av överenskommelse mellan den ersältningsskyldige och den ersättnings­berättigade eller av annan anledning icke blivit prövad vid förrätt­ningen, har borgenären rätt att av den ersältningsskyldige få gottgörelse för förlusten mol avskrivning på fordringshandlingen. Talan om så­dan gottgörelse skall väckas vid den fastighetsdomstol inom vars om­råde fasligheten ligger.

35    § Vid nedsättning skall den ersättningsskyldige till länsstyrelsen ge in utdrag av protokollet över utmålsförrättningen och gravations­bevis i fråga om fastighet som beröres. Sker det ej, skall länsstyrelsen anskaffa handlingarna på den ersältningsskyldiges bekostnad.

36    § Försummar den ersättningsskyldige alt inom föreskriven tid be­tala eller nedsätta ersättning, skall länsstyrelsen på begäran av den er­sättningsberättigade låta uttaga beloppet jämte ränta. Länsstyrelsen kan också efter bergmästarens hörande förordna all gruvarbetet skall in­ställas till dess ersättningen erlagts eller uttagits.

I fråga om uttagande av ersättning jämte ränta skall bestämmelserna

 

Prop. 1974:32                                                        341

i utsökningslagen (1877: 31 s. 1) om verkställighet av lagakraftägande dom i tvistemål, varigenom betalningsskyldighet blivit någon ålagd, äga motsvarande tillämpning.

37    § Medel som har nedsatts eher uttagits enligl detta-kapitel skall av länsstyrelsen utan dröjsmål sättas in i bank mot ränta.

38    § Nedsatta eller ullagna medel skall jämte upplupen ränta be­talas ut av länsstyrelsen till den som är berättigad till medlen. Därvid äger bestämmelserna i 6 kap. 18 § andra och Iredje styckena saml 19 § expropriationslagen (1972: 719) motsvarande tillämpning.

Den ersältningsskyldige skall svara för kostnaderna vid fördelningen av nedsatta medel, i den mån ej annat följer vid en motsvarande lill-lämpning av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken. Fråga om ersättning för sådan kostnad prövas av den fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen därav ligger.

Ändring av utmål m. m.

39 § Bestämmelserna i detta kapitel äger motsvarande tillämpning,
om innehavare av rätt till utmål önskar

1.   utvidga eller minska utmålet eller få dess gränser reglerade eller på nytt utstakade,

2.   taga i anspråk mark enhgt 3 §,

3.   avstå anvisad mark till ägaren.

Vid utvidgning eller minskning av utmål tUlämpas ej 1 § första styc­ket andra punkten.

40 § Utmål som gränsar tUl varandra får läggas samman till ett ut­
mål för gemensam gravdrift. Utmål får även delas i två eller flera ut­
mål.

Förordnande om sammanläggning eller delning av utmål meddelas av statens industriverk efter ansökan av berörda utmålsinnehavare. Verket skall därvid lämna de föreskrifter som behövs för genomföran­det av dess beslut.

5 kap. Rätt att använda utmål

Brytning m. in.

1 § Den som innehar utmål får där såsom gruvinnehavare bryta in­
mutningsbart mineral och tillgodogöra sig delta.

Från tidigare gruvbrytning härrörande inmutningsbart mineral, som ej uppfordrats eller som finnes på anvisad mark inom utmålet, tUlfaller gruvinnehavaren, i den mån ej annat följer av 6 kap. 2 § andra stycket.

Inmutningsbart mineral som brutits under undersökningstiden och ej använts enligl 3 kap. 3 § tUlfaller gruvinnehavaren.

2 § Gruvinnehavaren får inom utmålet bryta ej inmutningsbart mine­
raliskt ämne i den mån det behövs för att gruvarbetet skall kunna be­
drivas på ett ändamålsenligt sätt.

Av ej inmutningsbart mineraliskt ämne som brutits före eller efter utmålsläggningen får gruvinnehavaren använda vad som behövs vid gruvarbetet och dessutom tUlgodogöra sig allt som icke förrän vid an-

 

Prop. 1974:32                                                        342

rikning eller därmed likställt förfarande kan avskiljas från inmut­ningsbart mineral. Han får 'även i övrigt tUlgodogöra sig ej inmut­ningsbart mineraliskt ämne, om markägaren ej inom sex månader efter tiUsägelse avhämlar del och ersätter därpå nedlagda kostnader. Talan om sådan ersättning väckes vid den fastighetsdomstol inom vars om­råde marken eller större delen därav ligger. Väckes lalan, räknas tiden för avhämtandet från det ersättningsbeloppet slutiigt bestämts.

Vad som föreskrives i andra stycket gäller ej ämne som avses med uranlagen (1960: 679). Material som innehåller sådant ämne får dock tagas ul ur fyndighet för analys eller anrikningsförsök.

3 § Gruvinnehavaren får använda ulmålet i dagen endast till den
del mark inom ulmålet anvisats enligl 4 kap. 3 §. Mark som inom eller
utom utmålet anvisats enligt nämnda paragraf får ej användas för annat
än där avsett ändamål.

Under jord får utmålet användas endast för gruvdriften och därmed sammanhängande verksamhet.

Gruvinnehavaren skall hålla behövligt stängsel på mark som inom eUer utom utmålet anvisats enligl 4 kap. 3 §. Om icke bergmästaren medger annat, skall stängslet utföras i varaktigt material.

4 § Gruvarbetet får icke bedrivas på sådant sätt att gravans fram­
tida bestånd äventyras eller att tUlgodogörandet av kvarlämnad tUl­
gång på malm omöjliggöres eller i väsentlig mån försvåras eller så,
att uppenbar misshushållning med malm på annat sätt äger rum.

Utfraktsvägar och orter som leder till gravans obrutna delar skall hållas öppna. För igenläggning av sådan utfraklsväg eller ort kräves tillstånd av bergmästaren, även om rätten lUl utmålet icke längre beslår.

5 § Bergmästaren får förelägga gruvinnehavaren att inom viss tid
vidtaga åtgärd som behövs för att förekomma fara för gravans be­
stånd eller annans egendom, trygga tillträdet lUl gruvans obrutna delar
eller hindra uppenbar misshushållning med malm. Efterkommes icke
föreläggandet, kan bergmästaren låta utföra sådan åtgärd på gruv­
innehavarens bekostnad eller förordna att gruvarbetet skall inställas
till dess åtg'ärden vidtagits. Bergmästaren får i nämnda syfte också
meddela gruvinnehavaren andra föreskrifter i fråga om gruvarbetets
bedrivande.

Bedrives gruvarbetet på sådant sätt att uppenbar fara uppstår för gruvans bestånd eller annans egendom, får bergmästaren förbjuda arbetets fortsatta bedrivande.

Föreskrifter och förbud som avses i denna paragraf länder omedel­bart till efterrättelse.

6 § Över gruva som är under arbete skall genom gruvinnehavarens
försorg upprättas gravkarta. På kartan skall redovisas borrhål inom ut­
målet av beslående värde. I fråga om utmål där gruvdrift ej pågår skall
sådana borrhål inläggas på borrhålskarta.

Gruvkarta och borrhålskarta skall förvaras hos gruvinnehavaren och fortlöpande kompletteras av denne. Utdrag av kartorna skall sän­das in tUl myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.

Iakttager gravinnehavaren icke vad som föreskrives i första och andra styckena, kan bergmästaren förelägga honom alt inom viss lid

 

Prop. 1974:32                                                        343

antingen fullgöra sina åligganden eller lämna förskott för arbetets utförande genom bergmästarens försorg. Föreläggande kan förenas med vite om högst femtusen kronor.

7 § Gruva får ej utan bergmästarens tillstånd läggas ned förrän alla
gruvarbeten blivit inmätta och inlagda på karta.

Försvarsavgift

8 § Gruvinnehavaren skall betala en årlig avgift till staten enligt
grunder som Kungl. Maj:t bestämmer (försvarsavgift).

Avgiften utgår från och med året efter det år under vilket utmåls­förrättningen avslutades och erlägges till bergmästaren årsvis i förskott före utgången av december.

9 § Erlägges icke försvarsavgifl inom tid som anges i 8 § andra
stycket, skall bergmästaren förelägga gruvinnehavaren att inom viss
tid, högst tre månader, erlägga ett belopp motsvarande dubbla belop­
pet av vad som icke betalats. Om föreläggandet ej efterkommes, skall
bergmästaren förklara rätten till utmålet förverkad. Rätten upphör i
så fall vid utgången av den tid inom vUken föreläggandet skulle ha
fullgjorts.

Beslut om förverkande skall delges gruvinnehavaren och, om det kan ske, fastighetsägaren.

GUtighetstid

10 § Rätten till utmålet består tUl utgången av tjugofemte året efter
det år under vilkel utmålsförrättningen avslutades. Lägges utmål sam­
man enligt 4 kap. 40 §, gäUer rätlen lUl det sammanlagda ulmålet under
den längsta lid som återstår för något av ulmålen.

Gruvinnehavaren har rätt till förlängning av giltighetstiden för ut­målet med tjugo år i sänder, om han under löpande giUighetstid inom utmålet eller inom utmålsfält vari utmålet ingår bedrivit regelbunden gruvbrytning. Detsamma gäller, om han under löpande giltighetstid utfört undersökningsarbete av större omfattning inom utmålet eller inom utmålsfältet på område, som var ulmålslagt när arbetet utfördes, eller där utfört omfattande tillredningsarbeten eller anläggningar för upptagande av gruvdrift. Med utmålsfäll förstås sådana intill varandra gränsande utmål, i vUka samme ägare innehar andel med minst hälften eller av annan orsak har ett bestämmande inflytande.

I annat fall än som avses i andra stycket kan giltighetstiden för­längas med högst tjugo år i sänder, om det finnes lämpligt med hänsyn särskilt till del allm'ännas intresse av all fr'ämja ett ändamålsenligt ut­nyttjande av landets mineraltUlgångar.

11 § Fråga om förlängning enligt 10 § andra eller tredje stycket
prövas av statens industriverk efter ansökan av gruvinnehavaren eller,
om utmålet tUlhör två eller flera, någon av dem.

Ansökan göres skriftiigen. Den skall för att kunna upplagas till prövning ha kommit in senast ett år före utgången av den löpande giltighetstiden.

Har ansökan om förlängning ej slutiigt prövats vid giltighetstidens utgång, utslräckes tiden till dess så skett.

 

Prop. 1974:32                                                                       344

12    § Gruvinnehavaren eller, om utmålet tillhör två eller flera, någon av dem äger efter ansökan hos statens industriverk erhålla förhands­besked, om planerat arbete har sådan omfattning alt det berättigar till förlängning enligt 10 § andra stycket.

13    § Anmäler gruvinnehavaren tUl bergmästaren att han icke längre vUl behålla rätten till utmålet, upphör denna vid n'ästföljande årsskifte.

6 kap. Verkan av att rätten till utmål upphör

1    § Upphör rätten tUl utmål enligl 5 kap. 9, 10 eller 13 §, gäller förutom vad som för visst fall föreskrives i 10 kap. 6 § andra stycket bestämmelserna nedan i detta kapitel.

2    § Gruvinnehavaren förlorar rätten till brutet inmutningsbart mine­ral som ej uppfordrats.

Inmutningsbart mineral som uppfordrats får ligga kvar för gruv­innehavarens räkning under högst två år efter det att rätten till utmålet upphörde. Gruvinnehavaren förlorar rätten till det som icke tagits bort inom denna lid.

Mineral till vilket gruvinnehavaren förlorat sin r'ätt enligt denna para­graf tillfaller fastighetsägaren.

3 § Gruvinnehavaren förlorar rätten till byggnad som gjorts för
gruvans styrka och bestånd saml till stängsel som gravinnehavaren varit
skyldig alt håUa. Sådan anläggning skall lämnas kvar på platsen och
tillfaUer vid ny utmålsläggning den nye gruvinnehavaren.

Annan anläggning än som anges i första stycket får finnas kvar under högst två år efter del alt rätten liU utmålet upphörde. Del som icke tagits bort inom denna tid tillfaller fastighetsägaren.

4 § Gruvinnehavaren förlorar rätten till mark som anvisats inom eller
utom ulmålet.

7 kap. Kronoandel

1 § Staten får kronoandel som sägs i 1 kap. 7 §, om icke staten senast
vid utmålsförrättningen anmäler alt den avstår därifrån.

Anmälan som icke sker vid förrättningssammanträde skall göras skriftligen hos bergmästaren. Denne skall genast sända meddelande tUl inmutaren om sådan anmälan.

2 § Har staten ej avstått från kronoandelen enligl 1 §, skall staten
ersätta inmutaren hälften av dennes utgifter för ersättnmg enligl 4 kap.
4 § samt för utmålsförrättning och fördelning av ersättningsmedel.
Om inmutaren tillhörig mark anvisats enligt 4 kap. 3 §, skall staten i
förhållande till sin andel ersätta inmutaren härför enligt de grunder
som anges i 4 kap. 4 §.

Talan om ersättning enligl första stycket väckes vid den fastighetsdom­stol inom vars område marken eller större delen därav ligger.

3 §    Kronoandel får helt eller till viss del överlåtas eller upplåtas.

 

Prop. 1974:32                                                        345

8 kap. Samäganderätt i utmål

1 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller utmål i vilket finnes krono­
andel eller som eljest tillhör två eller flera gemensamt.

Vad som föreskrives i 4—10 §§ tillämpas i den mån ej delägarna kommer överens om annat.

2 § Delägarna skall årligen utse en gravföreståndare. Denne skall
vara svensk medborgare och bosall i riket.

Val av gravföreståndare skall anmälas hos bergmästaren. Sker icke sådan anmälan eller har person som ej är behörig utsetts, ansvarar varje delägare som om han var gravföreståndare.

3    § Gravföreståndaren ansvarar för alt bestämmelserna i 5 kap. 1—7 §§ iakttages. Han får från delägama fordra in de tiUskott som behövs för detta och för erläggande av försvarsavgifl.

4    § Minst en gång om året skall hållas stämma med delägarna. På stämman väljes gravföreståndare saml behandlas frågor om gruvrörel­sens bedrivande och andra gemensamma angelägenheter.

Stämma skall utlysas av gruvföreslåndaren, när denne finner del lämpligt eller när delägare som äger minst en fjärdedel i gravan skrift­ligen begär det. Finnes icke gruvföreståndare, kan var och en av del­ägarna utiysa stämma.

Delägama kallas till stämma genom rekommenderade brev. Saknas kännedom om namn och adress på någon av delägarna, skall kallelsen införas i Post- och Inrikes Tidningar och tidning inom orten. Kallelse skall ske i god tid före stämman.

5 §    På stämman föres ordet av den som delägarna utser.

Delägare har rösträtt efter sin andel i ulmålet. Förekommer skilda meningar, gäller som stämmans beslut den mening som fått högsta röstetal. Vid lika röstetal avgöres val genom lottning och skall i annan fråga, om ej annat följer av 6 §, den mening gälla som ordföranden biträder. Lån får ej tagas, om ej alla delägama samtycker till det.

6 § Vill delägare ulföra arbete för undersökning eller brytning i större
omfattning än annan delägare och innehar han minst hälften i utmålet,
skall del större arbetet ulföras. Detsamma gäller när fråga är, om ar­
bete för undersökning eller brytning skall påbörjas.

Den som begärt arbetet svarar för den därav föranledda kostnaden och tillgodoräknas den ytterligare malm som utvinnes.

7    § Delägare som utfört undersökningsarbete inom ulmålet skall på begäran tillhandahåUa annan delägare resultatet av undersökningen.

8    § Delägare som icke deltagit i visst arbete får ansluta sig tiU detta efter tillkännagivande på stämma eller skriftlig anmälan hos gruvföre­slåndaren. I sådant fall skall han i förhåUande till sin andel i utmålet ersätta av arbetet påkallade kostnader av följande slag, nämligen

1. kostnader för byggnader och andra anläggningar, maskiner, red­skap, inventarier och förråd, som är nödvändiga eller nyttiga för fortsatt undersökning eller brytning, efter del värde egendomen har vid del­ägarens anslutning till arbetet.

 

Prop, 1974:32                                                                       346

2.    ersättning enligt 4 kap. 4 § samt kostnader för utmålsförrättning och fördelning av ersättningsmedel,

3.    kostnader för sådana efter utmålsförrättningen utförda undersök­nings- och tillredningsarbeten som är nödvändiga eller nyttiga för fort­satt undersökning eller brytning.

Har delägare tillhörig mark lagils i anspråk för arbetet, skall delägare som ansluter sig utge ersättning i förhållande lUl sin andel enligl de grunder som anges i 4 kap. 4 §.

9 § Vid tvist rörande fråga som avses i 6 § andra stycket eller som
angår ers'ätlning enligt 8 § väckes talan vid den fastighetsdomstol inom
vars område utmålet eUer större delen därav ligger.

10 § Betalar delägare icke senast två månader efter anmodan därom
vad på honom belöper av tillskott enligl 3 § eller av nödvändiga kost­
nader för undersökningsarbete eller brytning, är hans andel i utmålet
med vad därtill hör förverkad till övriga delägare.

9 kap. Övergång av rätt till utmål m. m.

1 § Avtal varigenom inmutningsräll eller r'ätl liU utmål överlåtes skall
uppr'ältas skriftligen. Handlingen skall upptaga parterna, vad som över­
låtes saml förklaring att överlåtelse sker till förvärvaren.

Avtal som icke uppfyller föreskrifterna i första stycket är ogiltigt.

2    § Den som förvärvat inmulningsriätt eller rätt till utmål skall skrift­ligen anmäla förvärvet hos bergmästaren.

3    § Anmälan som avses i 2 § skall göras inom tre månader efter det att den handling på vilken förvärvet grundas (fångeshandlingen) upp­rättades.

Den som gör anmälan skall bifoga fångeshandlingen och de övriga handlingar som behövs för att styrka förvärvet.

1 fråga om anmälan av förvärv i anledning av dödsfall eller genom bodelning, förvärv som beror av villkor, myndighets tillstånd eller an­nan sådan omständighet samt förvärv beträffande vilket talan väckts om återgång eller hävande äger bestämmelserna om lagfartsansökan i 20 kap. 1 § andra stycket, 2 § andra stycket samt 5 § andra punkten jordabalken motsvarande tillämpning.

4    § Har fångeshandling icke företetts eller har Kungl. Maj:ts tillstånd till förvärvet ej erhållits, när sådant kräves enligl lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i fatten att förvärva fast egendom m. m., skäll bergmästaren förklara anmälan vara utan verkan. I annat fall skall han snarast anteckna anmälningen i gruvregistret.

5    § Avtal som avses i 1 § gäller ej mot överlåtarens borgenärer, förrän anmälan om förvärvet gjorts på sätt som förut sagts i detta kapitel.

6    § Best'ämmelserna i 1—5 §§ äger motsvarande tUlämpning i fråga om upplåtelse och övergång av nyttjanderätt tUl utmål.

 

Prop, 1974:32                                                                       347

10 kap. Inlösen av utmål

1 § Utmål med vad därtill hör får helt eller till viss andel tagas i an­
språk genom inlösen,

1.    om det skulle innebära betydande teknisk och ekonomisk fördel att utnyttja utmålet gemensamt med ett eller flera andra utmål och sådant utnyttjande är av väsenligt intresse från allmän synpunkt, eller

2.    om det är av synnerlig vikt från allmän synpunkt att fyndighet som hör till utmålet undersökes eller bearbetas eller, i fall då sådan fyndighet är föremål för bearbetnmg, att den utnyttjas på annat sätt eller i större omfattning samt härigenom vinnes betydande teknisk och ekonomisk fördel.

I fråga om inlösen g'äller expropriationslagen (1972: 719) i tiUämp­liga delar, i den mån ej annat följer av 2—10 §§.

2 § Tillstånd till inlösen enligt 1 § första stycket 1 får ges endast den
som innehar annat av utmålen till minst hälften.

Vill flera lösa enligl 1 § första stycket 1 eller 2, skall företräde ges ål den som har de bästa förutsättningarna att idka gruvdrift på platsen.

3    § Ersättningen för utmål som löses kan bestämmas att helt eller delvis utgå som en årlig avgäld, om fyndighetens storlek och beskaffen­het ej kan bedömas med tiUräckhg säkerhet. På yrkande av den er­sättningsberättigade skah så ske, om del ej är uppenbart att utred­ningen ger tillräckligt underlag för att bestämma engångsersättning.

4    § Avgäld erlägges i form av fast avgift och produktionsavgift. Pro­duktionsavgiften beräknas med hänsyn tUl mängden eller värdet av dc mineral som varje år brytes och uppfordras inom utmålet. Från pro­duktionsavgiften för visst år skall avräknas ett belopp som motsvarar den fasta avgiften för året.

Grunderna för avgälden fastsfälles för tjugo år i sänder. Part kan under det näst sista året av varje tjugoårsperiod påkalla omprövning av grunderna för avgälden. Har icke talan därom väckts inom angiven tid, skall avgälden under följande period utgå efter oförändrade grun­der.

5 § Den ersättningsskyldige skall hos länsstyrelsen ställa säkerhet för
avgälden.

Vid övergång av rätten till utmålet svarar förvärvaren för avgälden. Förre innehavaren är fri, när förvärvaren ställt säkerhet som avses i första stycket.

6 § Vinnes sådan kännedom om fyndigheten att dess storlek och be­
skaffenhet kan bedömas med tUlräcklig säkerhet, skall på talan av part
avgälden upphöra och det inlösta utmålets återstående värde bestäm­
mas. Detsamma gäller när regelbunden gruvdrift pågått under samman­
lagt minst tio år, såvida det ej är uppenbart att sådan kännedom fort­
farande saknas. Del belopp vartill värdet bestämmes skall betalas på en
gång. Om skäl föreligger, kan dock förordnas all beloppet skall erläggas
genom årliga avbetalningar under viss tid, högst tjugo år. I samband
med avbetalning skall erläggas ränta på utestående kapitalbelopp.

Upphör rätten lUl utmålet enligt 5 kap. 9, 10 eller 13 §, skall av­gälden omedelbart upphöra och utmålets återstående värde bestämmas. Del belopp vartiU värdet bestämmes skaU betalas på en gång.

 

Prop. 1974:32                                                        348

7    § Mål om inlösen eUer ersättning enligt detta kapitel upptages av den fastighetsdomstol inom vars område utmålet eller större delen där­av hgger. Gäller saken flera utmål som är belägna inom olika fastig­hetsdomstolars områden och bör utmålen vid bestämmande av ersätt­ningen lämpligen behandlas som en enhet, upptages målet av den av fastighetsdomstolarna som Kungl. Maj:l eller, efter Kungl. Maj:ts för­ordnande, annan myndighet bestämmer.

8    § I mål om inlösen är den lösande icke skyldig att svara för kost­nad som motparten i målet nedlagt på undersökning av fyndigheten i vidare mån än arbetet uppenbarligen är till nytta för den lösande.

I mål om beloppet av avgäld som enligt faslällda grunder skall utgå för visst år tillämpas allmänna regler om rättegångskostnad.

I mål om ny prövning av grunderna för avgäld enligl 4 § andra stycket och mål enhgt 6 § får om särskilda omständigheter föranleder det förordnas, att den ersättningsberättigade själv skall vidkännas sina rättegångskostnader vid fastighetsdomstolen.

9 § Har i mål om inlösen bestämts all ersättning skall utgå med såväl
engångsbelopp som avgäld, skall vid tillämpning av bestämmelserna i
expropriationslagen (1972: 719) om exproprialionsersältningens erläg­
gande och expropriationens fullbordande engångsbeloppet anses som
slutlig ersättning.

Om ersättningen icke till någon del bestämls att utgå som ett en­gångsbelopp, skall den lösande anmäla delta till länsstyrelsen sedan samtliga frågor i saken slutligt avgjorts. I fråga om sådan anmälan äger 6 kap. 9 § första stycket andra punkten expropriationslagen mot­svarande tillämpning.

Inlösen anses icke fullbordad förrän säkerhet som anges i 5 § blivit StäUd.

10 § Vill någon för inlösen av utmål undersöka utmålet genom m'ät-
ning, grävning, borrning, sprängning eller annan liknande åtgärd, får
statens industriverk föreskriva att tUlträde till utmålet för sådan under­
sökning skall lämnas under viss tid.

Undersökningen skall utföras så att minsta skada och intrång vållas. Byggnad får icke uppföras och väg icke byggas i vidare mån än som oundgängligen kräves för undersökningen. Resultatet av undersökning­en skall tillhandahållas gruvinnehavaren.

Föranleder undersökningen skada eller intrång, skall ersättning här­för utgå. Talan om ersättning väckes vid den fastighetsdomstol inom vars område utmålet eller större delen därav ligger.

11 kap. Tillsyn, handräckning, ansvar m. m.

1    § Statens industriverk och bergmästarna utövar tillsyn över efter­levnaden av vad som i denna lag föreskrives angående undersöknings­arbete och gravdrifl.

2    § Påbörjas undersökningsarbete i strid med 3 kap. 1 § andra styc­ket eller utföres anläggning i strid med 3 kap. 2 § andra stycket, får överexekutor på ansökan av den som äger eller innehar marken för­ordna att arbetet skall inställas eller att anläggningen skall tagas bort på inmularens bekostnad.

 

Prop. 1974:32                                                        349

Åsidosattes förbud som bergmästaren meddelat enligt 5 kap. 5 § andra stycket, kan överexekutor på ansökan av bergmästaren meddela handräckning för all åstadkomma rättelse.

I fråga om åtgärd av överexekutor enligt första eller andra stycket gäller samma regler som för handräckning enhgt 191 § utsöknings­lagen (1877: 31 s. 1).

3    § Om den som enligt 1 kap. 8 §, 2 kap. 2—5 §, 3 kap. 5 § Iredje stycket eller 4 kap. 2 § fått myndighels medgivande till inmutning, till förlängning av undersökningslid eller till utmålsläggning icke uppfyller villkor som förbundils med medgivandet, kan länsstyrelsen vid vite ålägga honom alt fullgöra sina skyldigheter.

4    § Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes den som upp­såtligen eller av oaktsamhet

 

1.   bearbetar inmutningsbar mineralfyndighet utan att ha erhållit in­mutningsräll,

2.   påbörjar undersökningsarbete i strid med 3 kap. 1 § eller före­skrift som meddelats enligt 4 § samma kap.,

3.   utan tillstånd enligl 5 kap. 4 § andra stycket lägger igen utfrakls­väg eller ort som leder till gravas obrutna delar,

4.   ej iakttager föreskrift som meddelats enligl 5 kap. 5 § första styc­ket sista punkten,

5.   ulan tUlstånd enligl 5 kap. 7 § lägger ned gruva innan alla gruv­arbeten blivit inmätta och inlagda på karta,

6.   ej gör anmälan lUl bergmästaren på sätt och inom tid som före­skrives i 9 kap.

Om brott som avses i första stycket 2 förnärmar enbart enskilds rätt, får åklagare väcka åtal endast om målsägande anger brottet till åtal.

12 kap. Fullföljd av talan m. m.

1 § Den som är missnöjd med beslut vid utmålsförrättning i fråga
om ersättning enligt 3 kap. 8 § eller enligt 4 kap. 4 eller 31 § får
väcka lalan vid den fastighetsdomstol inom vars område den mark
varom är fråga eller större delen därav ligger. Talan skall väckas
inom tre månader från del avslulningsbeslutet meddelades.

Mot annat beslut vid utmålsförrättning föres talan hos statens industri­verk genom besvär.

2    § Mol bergmästarens beslut enligt denna lag i annan fråga än som avses i 1 § föres lalan hos statens industriverk genom besvär.

3    § Mot beslut av statens industriverk i fråga som avses i 2 kap. 2 § andra stycket, 3 kap. 5 § Iredje stycket, 4 kap. 2 §, 5 kap. 3 § Iredje stycket, 4 § andra stycket, 7 § och 10 § tredje stycket samt 10 kap. 10 § föres talan hos Kungl. Maj:l genom besvär.

1 annat fall än som avses i första stycket skall talan mot beslut av industriverket i fråga som verket enligt denna lag-har att pröva föras hos kammarrätten genom besvär.

 

Prop, 1974:32                                                        350

4 §    Talan  mot   länsstyrelsens  beslut  i  fråga  som   avses  i  2  kap.

4    §, 3 kap. 5 § Iredje stycket, 4 kap. 2 § och 13 kap. 3 § föres hos Kungl. Maj:l genom besvär. I fråga som avses i 11 kap. 3 § föres lalan mot länsstyrelsens beslut hos kammarrätten genom besvär.

5    § Finner ränsstyrelsen att beslut strider mot sådan bestämmelse i denna lag som meddelats till förmån för allmänt intresse, får länssty­relsen föra talan mot beslutet.

6    § I fråga om skyldigheten att svara för kostnad i mål som avses i 1 § första stycket gäller, med tillämpning i övrigt av 18 kap. rätte­gångsbalken, alt gravinnehavaren, om ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§ samma balk, alltid skall vidkännas sina egna kostnader samt kostnad som åsamkas motpart vid fastighetsdomstolen genom att han där väckt talan och i högre rätt genom att han där fuUföljt talan.

13 kap. Särskilda bestämmelser

1 § Med särskild rätt till fastighet förstås i denna lag nyttjanderätt,
servitut och rätt till elektrisk kraft samt liknande rätt.

Bestämmelserna i denna lag om sakägare gäller ej innehavare av fordran för vilken fasligheten svarar.

2 § Föreläggande enhgt 2 kap. 9 eller 10 § eller 5 kap. 5 eller 9 §
skall innehålla erinran om påföljden av att föreläggandet ej efterkom­
mes.

Föreläggande som avses i första stycket samt föreläggande enligt 5 kap. 6 § och 11 kap. 3 § skall delges. Delgivning av föreläggande enligt 5 kap. 9 § får icke ske med tillämpning av 5, 12 eller 15 § del­givningslagen (1970: 428).

3 § Har säkerhet som skall ställas enligt denna lag icke godkänts
av den till vars förmån den ställes, prövas säkerheten av länsstyrelsen.

Borgen får godkännas av länsstyrelsen endast om borgensman svarar som för egen skuld och, om två eller flera tecknat borgen, de svarar solidariskt.

Staten, kommun, landstingskommun och kommunalförbund behö­ver icke ställa säkerhet.

14 kap. Övergångsbestämmelser

1 §    Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974, då gruvlagen (1938:
314) skall upphöra all gälla.

Förekommer i lag eUer annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall i stället den nya bestämmelsen tUrämpas.

2 §    Bestämmelsen i 1 kap. 8 § nya lagen äger tillämpning även på
område som enligt 5 § 1) äldre lagen förklarats utgöra statsgravefält.

Intill den 1 januari 1975 sker förklaring som avses i nämnda be­stämmelse genom beslut av Kungl. Maj:l och riksdagen.

 

Prop. 1974:32                                                        351

3    § Vad som föreskrives om byggnadsplan i den nya lagen äger mot­svarande tillämpning på avstyckningsplan.

4    § Vad som enligl den nya lagen gäller om ägare av fastighet skall tillämpas även på den som innehar fastighet under ständig besittnings­rätt eller med fideikommissrätt. Detsamma gäller den som i enlighet med beslut vid allmän awiltring innehar ströäng.

Bestämmelserna i denna lag om fordran för vilken panträtt har upp­låtits i fastighet äger motsvarande tiUämpning på sådan fordran på ogulden köpeskilling som åtnjuter företrädesrätt enligl 5 § lagen (1970: 995) om införande av nya jordabalken. Vad som sagts nu gäller även i fråga om rätt till avkomsl eller förmån som avses i 8 § lagen om in­förande av nya jordabalken, om rättigheten ej är att anse som särskild rätt till fastighet.

5    § Vad som föreskrives i den nya lagen angående tillämpning av 4 kap. 3 § expropriationslagen (1972: 719) giiller ej i fråga om värde­ökning som ägt rum före utgången av juni 1971.

6    § Genom den nya lagen inskränkes ej den rätt som tUlkommer in­nehavare av äldre utmål att inom utmålets hittillsvarande gränser eller på grund av donlägesrätt tillgodogöra sig de mineral rättigheten avser. Ej heller medför lagen i fråga om äldre utmål inskränkning i rätt till jordägareandel eller i rätt för jordägare till avgäld eller för staten till kronoandel.

I fråga om utmål, i vilket staten vid den nya lagens ikraftträdande är berättigad till kronoandel men ännu ej inträtt som delägare, tilläm­pas fortfarande 47—50 §§ äldre lagen. Har staten icke senast vid ut­gången av år 1983 anmält sig tUl begagnande av kronoandelen, är rät­ten därtill förlorad.

7 § I övrigt tUlämpas beträffande äldre utmål den nya lagen med
iakttagande av följande särskilda bestämmelser:

1.    Vid reglering eller ny ulstakning av gränserna för utmål skall utan hinder av vad som föreskrives i 4 kap. 1 § nya lagen gränserna på djupet räknas på det sätt som tillämpades vid utmålets tillkomst. Del­samma gäller vid sammanläggning eller delning av utmål.

2.    I fråga om rätt till ersättning för skada eller intrång som före ikraftträdandet av den nya lagen uppstått på grund av utmålsläggning­en gäller den äldre lagen.

3.    Har bergmästaren vid den nya lagens ikraftträdande att pröva frå­ga om förverkande av gruvrätt enligt 56 § äldre lagen, gäller fortfa­rande 56 § första och andra styckena nämnda lag.

4.    För utmål som utlagts för sjö- eller myrmalmstäkt eller för bear­betning av varp skaU försvarsavgift enligl 5 kap. 8 § nya lagen utgå första gången för år 1975. Avgifterna för åren 1975 och 1976 skall erläggas före utgången av år 1976. Errägges ej avgifterna inom denna tid, upphör rätten lUl utmålet vid utgången av år 1976.

5.    Vid tUlämpning av 5 kap. 10 § nya lagen skall så anses som om utmålsförrättningen avslutades den dag lagen trädde i kraft.

6.    Besfämmelserna i 8 kap. 7 § och 8 § första stycket 3 nya lagen äger ej tillämpning i fråga om undersökningsarbete som utförts före ikraftträdandet.

7.    I fråga om övergång av rätten till utmål före den nya lagens ikraft­trädande gäller fortfarande 65—67 §§ äldre lagen.

 

Prop. 1974:32                                                        352

8 § På inmulningsrätt som gäller vid den nya lagens ikraftträdande tillämpas den nya lagen med iakttagande av följande särskilda bestäm­melser:

1.    Vid prövning av fråga om förlängning av undersökningstiden skall så anses som om den nya lagen g'ällde när inmutningsrätten beviljades.

2.    Vid förlängning som beviljas på grund av ansökan som kommit in före ikraftträdandet utgår ej inmutningsavgift.

3.    Bestämmelserna i 17 och 18 §§ äldre lagen tiUämpas i fråga om undersökningsarbete som utföres under undersökningstiden eUer den förlängning därav som medgivils före ikraftträdandet.

4.    Ansökan om anvisande av utmål på grund av inmutningsrätten prövas enligt den äldre lagen, om ansökningen gjorts före ikraftträdan­det. Göres ansökningen efter ikraftträdandet, sker prövningen såvitt an­går hinder mol utmålsläggningen enligt den äldre lagen och i övrigt en­ligl den nya lagen, dock ulan den begränsning som anges i 1 kap. 11 §.

5.    I fråga om utmål som lägges på grund av inmutningsrätten gäller bestämmelserna om avgäld tiU jordägaren i'53 § första stycket och andra stycket första punkten 'äldre lagen, om ansökningen om utmål gjorts före ikraftträdandet. Avser inmutningen allmänt vattenområde i havet, 'är besfämmelserna i 5 kap. 10 § andra och Iredje styckena nya lagen ej tUlämpliga på utmålet.

6.    I fråga om övergång av inmulningsrätt före den nya lagens ikraft­trädande gäller fortfarande 65—67 §§ äldre lagen.

9 § Ansökan om inmutningsräll som gjorts före den nya lagens
ikraftträdande prövas enligl den äldre lagen. Beträffande inmutnings­
rätt som beviljas på grund av sådan ansökan tillämpas den nya lagen
med iakttagande i tillämpliga delar av vad som föreskrives i 8 § 4 och
5 för där avsedda fall.

10 § Ansökan om utvidgning eller annan ändring av utmål som gjorts
före den nya lagens ikraftträdande prövas enligt den äldre lagen.

Medges efter ansökan som gjorts före ikraftträdandet utvidgning av utmål, som lagts före den 1 januari 1940 eller på grund av inmutning som sökts dessförinnan, gäller äldre bestämmelser om jordägareandel beträffande den nya delen av ulmålet. Om utvidgningen medges efter ansökan som göres efter ikraftträdandet, är i stället staten berättigad till kronoandel i den nya delen. Härvid gäller bestämmelserna i 7 kap. nya lagen.

Medges efter ansökan som gjorts före ikraftträdandet utvidgning av annat äldre utmål än som avses i andra stycket, är bestämmelserna om avgäld till jordägaren i 53 § första stycket och andra stycket första punkten 'äldre lagen tillämpliga beträffande den nya delen av utmålet.

11 § Handläggningen av mål eller ärende som anhängiggjorts före
den nya lagens ikraftträdande men ej slutligt avgjorts dessförinnan sker
i den ordning som gäUer enligt den äldre lagen.

 

Prop, 1974:32                                                                       353

Utdrag av protokollet över industriärenden, hållet inför Hans Kungl. Hög­het Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet den 8 mars 1974.

Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena ANDERSSON, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, BENGTSSON, NORLING, LÖF­BERG, FELDT, SIGURDSEN, GUSTAFSSON, ZACHRISSON.

Chefen för industridepartementet, statsrådet Johansson, anmäler ef­ter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets yttrande över förslag lUl

1.    gruvlag,

2.    lag om ändring i lagen (1966: 314) om kontinenlalsockeln. Föredraganden redogör för lagrådels yttrande och anför.

Förslaget till gruvlag

Lagrådet har inte funnit anledning lUl invändningar mot grunddragen i del remitterade förslagel. I allt väsentiigt har lagrådet godtagit de sak­liga lösningar som förslagel innebär.'

Särskild uppmärksamhet har lagrådet ägnal frågan om samordningen med ny lagstiftning på angränsande områden. Lagrådet har funnit denna samordning vara i huvudsak väl genomförd i del remitterade förslaget. På några punkter förordar dock lagrådet ändringar i syfte att bringa förslaget i ännu närmare överensstämmelse med främst fastighetsbild­ningslagen (1970: 988) och expropriationslagen (1972: 719). Jag finner dessa förslag i allt väsentligt vara välgrundade.

Lagrådet konstaterar att de sakliga ändringar som det remitterade förslaget innehåller inle föranlett någon mera djupgående redaktionell omarbetning av gällande lag. Trots delta har den föreslagna lagstift­ningen fått formen av en ny lag. Den frihet en sådan lagteknik medger i redaktionellt hänseende bör enligl lagrådets mening utnyttjas i större utsträckning än som skett i del remitterade förslaget. Lagrådet förordar sålunda en viss omdisposition av lagmaterialel och i övrigt ett ganska stort antal redaktionella ändringar, allt i syfte att göra bestämmelserna mer överskådliga och lättiäsla. Som jag anfört i remissprotokoUet är del i enlighet med vad som framhållits vid remissbehandlingen av vikt all kontinuiteten i de legala betingelserna inle rubbas mer än vad omstän­digheterna och den allmänna utvecklingen kräver. Jag har därför sett som elt värde all den föreslagna gruvlagen i fråga om uppbyggnad, be­greppsbildning och systematik kunnat anknytas tUl gällande lag. Lagrå­dels förslag har emellertid utan tvivel sådana förtjänster att jag inte vill motsätta mig att del i stort sett genomförs.

23    Riksdagen 1974. 1 saml Nr 32

 

Prop. 1974:32                                                        354

I fråga om huvudpunkterna i lagrådets förslag till redaktionell ut­formning av den nya gruvlagen vUl jag anföra följande. Beträffande 1 kap. finner lagrådet all detta bör få elt något utökat innehåll och upp­laga sådana grundläggande inslag som från systematisk synpunkt är svå­rare att inordna i de följande bestämmelserna eUer som eljest är av den betydelse att de bör nämnas redan i 1 kap. Lagrådets förslag innebär att förekomsten av statsgravefält- och kronoandelsinstituten anges i ka­pitlet. Vidare införs där bestämmelser om gruvregisler och om lagens tillämpningsområde. Enligl min mening bör 1 kap. förbehållas främst sådana bestämmelser som är av grundläggande betydelse för det gruv­rättsliga systemet eller som i övrigt är av stor vikt. Lagrådet har anfört övertygande skäl för all kronoandelsinstitutet bör omnämnas redan i del inledande kapitlet. Utan tvivel hör även bestämmelsen om lagens tUl-lämpningsområde hemma i detta kapitel. Däremot kan anledning före­ligga till tvekan huruvida föreskriften om gruvregisler bör tas in i ka­pitiet. Som lagrådet påpekat har emellertid detta register stor betydelse som central upplysningskäUa beträffande uppkomna gruvrättigheter. Jag vill därför ej heller i denna del motsätta mig lagrådets förslag. När del gäller statsgruvefällinstitutet har lagrådet inte anfört några skäl som förmått övertyga mi''g om alt detta institut i likhet med kronoandels­institutet bör omnämnas redan i del inledande kapitlet. Medan krono­andelen som lagrådet anför utgör en väsentlig principieU inskränkning i varje inmutares rätt, är slatsgruvefällsinstitulel avsett alt användas en­dast i speciella situationer och företrädesvis vara ett beredskapsinstru-menl för fyndigheter av extraordinär betydelse för samhället. Statsgruve­fält bör d'ärför i likhet med t. ex. nationalpark las upp bland de sär­skilda hindren.

Lagrådets förslag i fråga om dispositionen av 4 kap. innebär en klar förbättring som medför bl. a. att förrällningsavsniltet ytterligare anpas­sas till motsvarande bestämmelser i fastighetsbildningslagen.

Lagrådet anser att bestämmelserna i 5 kap. om hur och när krono­andel uppkommer har så nära samband med samäganderättsreglerna i 8 kap. att 5 kap. bör flyttas och upplagas omedelbart före 8 kap. Enligl min mening har 5 kap. minst lika nära samband med bestämmelserna om utmålsförrättning i 4 kap. Sålunda uppkommer kronoandelen, om staten inle avstått därifrån, i och med att utmålsförrättningen avslutats. Vidare anknyter reglerna om statens ersättningsskyldighet i samband med uppkomsten av kronoandel till ersättningsbestämmelserna i 4 kap. DärtUl kommer all staten genom kronoandelen blir gruvinnehavare, om vars rättigheter och skyldigheter bestämmelser finns i 6 kap. Med hänsyn till del anförda finner jag inle skäl alt beträffande placeringen av 5 kap. frångå del remitterade förslagel som härvid överensstämmer med gällande rätt.

Vad lagrådet förordar i fråga om innehållet i 6 kap. anser jag mig i

 

Prop. 1974:32                                                        355

allt väsentligt kunna biträda. Jag vUl heller inte motsätta mig lagrådets förslag beträffande dispositionen av 11—13 kap. Bestämmelserna i 14 kap. föreslås grupperade efter andra grunder än det remitterade försla­get. Vad lagrådet sålunda förordat är ägnat att göra övergångsbestäm­melserna mer överskådliga. Jag biträder således lagrådels förslag också i denna del.

Utöver vad jag nyss anfört förordar lagrådet även i övrigt elt ganska stort antal redaktionella ändringar. Även dessa syftar lUl att göra be­stämmelserna mer överskådliga och lättillgängliga. Med några få undan­tag anser jag mig kunna biträda förslagen.

Också de förslag till sakliga ändringar som lagrådet lägger fram finner jag i allt väsentligt vara välgrundade.

Lagrådet uppehåller sig inledningsvis vid del grundläggande begrep­pet inmutningsräll. I inskränkt bemärkelse innebär inmutningsrätten en rätt att under viss lid få ulföra undersökningsarbete i fråga om inmut­ningsbara mineral men också en rätt all under vissa förutsättningar få utmål. I vidsträckt mening omfattar emellertid inmutningsrätten, om man bortser från kronoandelen, också en räll alt med andras uteslutan­de få tillgodogöra sig inmutningsbara mineral inom det utmål som vid särskild förrättning kan bU anvisat. Enligl lagrådels mening bör i lag­texten inmulningsrätten och den rätt som tUlkommer innehavaren av utmål hållas klart åtskUda. Lagrådels menar sålunda att begreppet in­mutningsrätt i lagtexten bör användas endast i dess inskränkta bemär­kelse, m. a. o. för att beskriva den rätt som tUlkommer inmutaren innan utmål lagts. Den rätt som tillkommer innehavaren av utmål vill lagrådet beteckna som "rätt till utmål" eller annat uttryck vari ordet utmål ingår. Uttrycken gruvrätt och rätt till grava, som betecknar såväl inmulnings­rätt i inskränkt bemärkelse som rätt till utlagt utmål, bör enligt lagrådets åsikt undvikas i lagtexten. Jag vill inte motsätta mig lagrådets förslag.

Beträffande de olika punkterna i lagrådets yttrande vill jag anföra följande.

1 kap.

Vad lagrådet anför vid 1, 3 och 4 §§ föranleder inte någon erinran från min sida.

I anslutning tiU 5 § fäster lagrådet uppmärksamheten på att det re­mitterade förslagel på skUda ställen innehåller bestämmelser om före­träde mellan olika gruvintressenter. Enligt lagrådets mening bör alla sådana bestämmelser samlas i 1 kap. Vidare förordar lagrådet den lag­tekniska förenklingen att företrädesrätt utan all upptagas som särskilt hinder mot inmutning eUer utmålsläggning skall föranleda att pröv­ningen av ett ärende får anstå i avvaktan på att ansökan som ger före­trädesrätt slutligt prövats. Jag biträder lagrådets förslag.

 

Prop, 1974:32                                                        356

2 kap.

Lagrådet påpekar att bestämmelsen om skyldighet för inmutaren att erlägga undersökningsavgift har grundläggande betydelse för uppkom­sten av inmutningsrätten och föreslår med hänsyn härtill att bestäm­melsen tas in redan i 2 kap. och all avgiften benämns inmulningsavgifl. Lagrådets förslag alt placera bestämmelsen om avgiftsskyldighct i 2 kap. har goda sk'äl för sig. När det gäller benämningen på avgiften synes den­na böra kallas undersökningsavgift om man vill betona innehållet i den rättighet som uppkommer, medan benämningen inmulningsavgifl i stället markerar alt erläggandet av avgiften är en förutsättning för att rättigheten skall uppkomma. Om bestämmelsen tas in redan i 2 kap. är detta elt uttryck för bl. a. sistnämnda synpunkt och del synes därför vara konsekvent att benämna avgiften inmulningsavgifl. Jag kan således biträda lagrådets förslag.

I fråga om 2  anmärker lagrådet att paragrafen blivit vidlyftig dels tUl följd av hindrens mångfald dels, och framför allt, till följd av sitt heterogena innehåll. Lagrådet förordar därför en uppdelning av para­grafen. Som anförts vid 1 kap. 5 § föreslår lagrådet tUl en början att sådana hinder som består däri att annan gruvintressent har företrädes-r'ätt utmönstras och ers'ätts av en bestämmelse i 1 kap. om företräde mellan olika gruvintressenter. Som nämnts anser lagrådet att också be­sfämmelsen om statsgruvefält bör tas in i 1 kap. I övrigt innebär lag­rådets förslag all hinder på grund av att visst område är eller har varit inmutat eller ulmålslagt bör redovisas i en paragraf, medan övriga hin­der fördelas på skilda paragrafer allteftersom dispens meddelas av Kungl. Maj:t eller annan myndighet. Som jag inledningsvis anfört kan jag inte biträda lagrådets förslag att bryta ul bestämmelsen om stats­gruvefält till en särskUd paragraf i 1 kap. I övrigt kan jag ansluta mig till lagrådets förslag till disposition av hindersbestämmelserna.

I anledning av vad lagrådet yttrar angående de särskilda hindren i paragrafen vUl jag anföra följande. I fråga om punkt 1 ansluter jag mig till lagrådets uppfattning att i gruvlagen inle bör anges i vilken form riksdagen skall falla beslut om utläggande av statsgruvefält. Ej heller har jag något att erinra mot vad lagrådet uttalar beträffande del i punkt 4 upptagna hindret. I sak innebär delta att områdes egenskap av begravningsplats inte kommer att utgöra ett absolut hinder mot inmut­ning. Det remitterade förslagel innehåller i punkt 5 en bestämmelse om hinder mol inmutning inom område på visst avstånd från bl. a. järnväg, kanal, allmän flygplats och allmän väg. Samtidigt ges föreskrifter om hur det angivna avståndet skall beräknas i olika fall. Lagrådet anser all dessa föreskrifter bör kunna meddelas i administrativ ordning och föreslår dessutom att dispensgivningen i fråga om järnväg, kanal och allmän flygplats överflyttas från vederbörande förvaltningsmyndighet till länsstyrelsen. Jag biträder vad lagrådet sålunda föreslår. I likhet

 

Prop. 1974:32                                                        357

med lagrådet anser jag att atomkraftanläggning bör utgöra hinder mot inmutning. Detta behöver dock inte särskilt anges, eftersom sådan an­läggning i enUghet med vad lagrådet anför vid punkt 8 omfattas av ut­trycket "industriell anläggning". Fråga om dispens från hinder enligl punkt 13 bör för att möjliggöra nödvändig samordning med berörda koncessionslagsliftning prövas av Kungl. Maj:l. Jag delar larådets upp­fattning all förevarande hindersbestämmelse kan förenklas till all avse del fall alt koncession eller undersökningstillstånd sökts eller meddelats.

Lagrådet föreslår vid 4 kap. 5 § all regeln om forum för ansökan om utmål ges en annan avfattning än i det remitterade förslaget. Enligt vad som framgår av det följande biträder jag detta förslag. En konse­kvens härav blir all även 4 § bör jämkas på motsvarande sätt.

I anslutning till 5 § förordar lagrådet all föreskriften i punkt 3 om att ansökan om inmutningsrätt skall innehålla "den utredning som i övrigt kan anses behövlig" närmare preciseras. Sålunda föreslår lag­rådet att paragrafen skall upptaga en föreskrift att ansökningen skall innehålla plan för undersökningarbetels bedrivande och den utredning om sökandens möjligheter att fullfölja planen som kan vara påkallad. Vidare förordas att i paragrafen las in föreskrift att, om rättsägares eller myndighets medgivande till inmutningen fordras, vid ansökningen skall fogas handling som visar att medgivande till inmutningen erhållits av vederbörande myndighet eller rättsägare eller begärts hos myndighe­ten. Genom sistnämnda förslag erhålls som lagrådets påpekar en bak­grund tUl bestämmelsen i 8 § andra stycket. Jag biträder förslaget. Där­emot anser jag att del skulle föra för långt att generellt kräva att ansök­ningen skall innehålla plan för undersökningsarbetets bedrivande och utredning om sökandens möjligheter all fullfölja planen. Visserligen föreskrivs i 2 kap. 1 § till förhindrande av att inmutningsrätten missbru­kas bl. a. alt inmutat område inte får vara större än att det kan antas att sökanden har möjlighet alt undersöka det i sin helhet på ett ända­målsenligt sätt. Som framhållits i remissprotokoUet skall dock sökanden i de flesta fallen kunna ulan närmare utredning få det område han begär. Först om det finns påtaglig anledning att ifrågasätta om sökanden kan aktivi utnyttja del område han vill ha inmutat bör det finnas möj­lighet att avkräva honom utredning rörande håns resurser och planer för undersökningsarbetets bedrivande. I normalfallet torde det således inle finnas anledning all begära någon redovisning av sökandens planer. Del bör i stället ankomma på bergmästaren att i varje s'ärskill fall be­stämma i vad mån sådan redovisning bör krävas. På grund härav anser jag för min del att bestämmelsen bör ges del irinehållel att sökanden, om bergmästaren finner del behövligt, skall ge in plan för undersöknings­arbetets bedrivande och utredning om sina möjligheter att fullfölja pla­nen. Bestämmelsen kan lämpligen få formen av ett nytt andra stycke. Som lagrådet anför förutsätter del remitterade förslagel all inmutnings-

 

Prop. 1974:32                                                                       358

avgiften återbetalas till den del ansökningen om inmutningsrätt inte beviljas. Bestämmelser om detta liksom om det närmare innehållet i inmutningsansökan bör meddelas i tillämpningsföreskrifter.

Jag har inte något alt erinra mot de huvudsakligen redaktionella änd­ringar som lagrådet föreslår beträffande 6 §.

I enlighet med vad lagrådet förordar vid 7 § bör bestämmelsen klart ange att lalan som där avses skall väckas vid allmän domstol. Som lag­rådet påpekar torde r'ätl domstol vara fastighetsforum enligt 10 kap. 10 § RB.

I fråga om 70 och 11 §§, vilka bestämmelser i enlighet med lagrådets förslag lämpligen kan föras samman i en paragraf, förordar lagrådet det tillägget att ansökan som inte skall avvisas eller vila snarast skall förelagas till prövning. Enligt min mening gäller detta oberoende av ut­trycklig föreskrift härom. En sådan föreskrift passar dock väl in i den utformning av bestämmelserna som lagrådet föreslår. Jag vUl därför inte motsätta mig att föreskriften las in bland dessa bestämmelser.

3 kap.

Lagrådet förordar att den i 1 § föreskrivna underrättelseplikten ut­sträcks till att gälla även innehavare av servitut avseende marken. Jag biträder detta förslag. I hkhet med lagrådet anser jag vidare att den särskilda bestämmelsen om underrättelse till förvaltaren kan undvaras.

Som jag anfört i inledningen till 2 kap. har jag inte någol att erinra mot att bestämmelse om inmutningsavgift tas in redan i 2 kap. Bestäm­melserna i 2 § kan till följd härav utgå.

Kretsen av dem vilkas tillstånd krävs enligl 3 § andra stycket första punkten bör anges i överensstämmelse med vad jag i enlighet med lag­rådets förslag förordat vid 1 §. Bestämmelsen i 3 § andra stycket andra punkten har med endast smärre jämkningar förts Över från 13 § gäl­lande gruvlag. Med hänsyn till del i lagrådels yttrande omnämnda ul-skottsullalandel finns del som lagrådet anför skäl alt ompröva lydelsen av förevarande bestämmelse. Lagrådet föreslår att bestämmelsen ges den innebörden att inmutaren utan vidare får bygga v'äg inom del in­mutade området och dessutom begagna befintlig väg lUl och inom om­rådet. Däremot bör inmutaren endast efter tUlstånd av bergm'ästaren få bygga väg till det inmutade området. Jag kan ansluta mig till lag­rådets förslag, som synes tillgodose såväl motstående allmänna och enskilda intressen som inmutarens intresse av all kunna på ett enkelt sätt få tillgång till nödvändig väg. Mol vad lagrådet anför i fråga om handläggning m. m. av ärende om tillstånd all bygga v'äg har jag inte något att erinra.

De jämkningar i 4 § som lagrådet närmast i förtydligande syfte före­slår kan jag biträda. Jag delar också lagrådets uppfattning att det inte

 

Prop. 1974:32                                                        359

särskilt behöver anges att varp på grund av inmutning enligt äldre för­fattning kan vara undandraget inmutarens förfoganderätt.

Den redaktionella jämkning som lagrådet förordar beträffande 5 § är också enligt min mening ägnad all bättre klargöra innebörden av paragrafen.

Jag har inte något all erinra mol all handräckningsregeln v 6 § ut­sträcks till att avse även väg som byggs i strid med 3 § andra stycket eller mot vad lagrådet i övrigt föreslår i fråga om förevarande paragraf.

Som lagrådet anför vid 7  är innebörden av paragrafen att inmuta­ren, om de angivna föratsättningama är för handen, har rätt till för­längning och all inmutaren är oförhindrad all begära förlängning med t. ex. elt år i sänder. Detta kommer till klarare uttryck om paragrafen jämkas på s'ätt lagrådet föreslår. Gällande räll innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse om hindersprövning i samband med förlängning av undersökningstiden. Detta torde sammanhänga med alt frågan om hinder prövas redan i inmutningsärendel, varvid bergmästaren i mul­sedeln brukar göra ett generellt undantag för område som på grund av inmutningshinder inte får omfattas av inmutningen. Trots detta skall emellertid frågan om hinder på nytt las upp vid utmålsläggningen och skall därvid iakttas bl. a. all utmål inom del inmutade området inle får omfatta område beträffande vilkel vid mutsedelns utfärdande gällde inmutningshinder, förutsatt all hindret alltjämt består. Lagrådet anser att vad sålunda gäller i fråga om utmålsläggningen bör tillämpas även vid förlängning av undersökningstiden. Frågan torde ha ringa praktisk betydelse. Vad lagrådet förordar synes emellertid vara konsekvent och jag kan därför godta förslaget.

Förutom vissa redaktionella frågor tar lagrådet vid S § upp' frågan huruvida ny mulsedel bör utfärdas vid beslut om förlängning. Jag delar lagrådets uppfattning att ny mutsedel inte skall behöva utfärdas med anledning av sådant beslut. För del fall all förlängningen avser ett mindre område än det ursprungligen inmutade bör detta som lagrådet anför anmärkas i mulsedeln. Bestämmelse om detta bör meddelas i ad­ministrativ ordning.

Jag biträder de redaktioneUa ändringar som lagrådet förordar i an­slutning liU 9 §.

Lagrådet föreslår vid 11 § att parterna skall ha möjlighet att få dem emellan träffad överenskommelse om ersättning som här avses fast­ställd vid utmålsförrättningen. Jag ansluter mig till detta förslag, som bl. a. medför alt den ersättningsberättigade kan utnyttja exekutionsreg­lerna i 4 kap. 40 §.

4 kap.

Som jag inledningsvis anfört kan jag i allt väsentligt ansluta mig till vad lagrådet förordar i fråga om dispositionen och den redaktionella ul-

 

Prop. 1974:32                                                         360

formningen i övrigt av bestämmelserna i 4 kap. Lagrådets förslag inne­bär som nämnts framför allt all förrältningsavsnillel i kapitlet ytter­ligare anknyts lUl motsvarande bestämmelser i faslighetsbildningslagen. Genom lagrådels förslag kommer också skillnaden mellan förrättning och sammanträde lUl klarare uttryck.

I syfte att anpassa avfattningen aw 1 § tUl utformningen av 2 kap. 1 § föreslår lagrådet viss jämkning av förevarande paragraf. Jag har inte något att erinra mot delta.

I fråga om 2 § förordar lagrådet i tydlighetens iritresse viss omredi­gering. Jag biträder lagrådels förslag. Lagrådet fäster uppmärksamheten på all det enligt del remitterade förslaget finns möjlighet för gruvinne­havaren alt utanför utmålet få sig anvisad mark som hotas av ras eller sättningar, medan denna möjlighet däremot inte står till buds inom ut­målet. Del remitterade förslagel synes visserligen på denna punkt över­ensstämma med gällande lag. I likhet med lagrådet kan jag emellertid inle finna något skäl till denna begränsning. Även inom utmålet bör således mark som hotas av ras eller sättningar få anvisas. Vad lagrådet anför om beaktande av motstående inttessen vid prövningen av fråga om markanvisning torde överensstämma med gäUande rätts ståndpunkt och bör tillämpas också enligl den nya gruvlagen.

Avfattningen av 5  bör jämkas på sätt lagrådet föreslår.

Bestämmelserna i 7 § om vad ansökan om utmål skall innehålla fin­ner lagrådet alltför summariska. Som anförts i remissprotokoUet är be­stämmelserna endast avsedda att utgöra en ram för de närmare före­skrifter som bör las in i en tillämpningskungörelse. Jag vill dock inle motsätta mig alt paragrafen ges det något fylligare innehåll som lag­rådet förordar. I konsekvens med vad jag förordat i fråga om 2 kap. 5 § bör i paragrafen också föras in besfämmelse all vid ansökningen i vissa fall skall fogas handling angående medgivande till utmålsläggning. Som lagrådet påpekar skall även sådant förskott som avser ersättning till sakkunnig betalas in till bergmästaren.

Jag har inte någol att erinra mol de huvudsakligen redaktionella änd­ringar som lagrådet förordar i anslutning till 10—14 §§.

Som lagrådet framhåller vid 19 § blir reglerna om domarjäv tillämp­liga endast vid själva utmålsförrättningen. 1 övrigt gäller jävsbestämmel­serna i förvaltningslagen (1971: 290).

Bestämmelserna i 21 § ger uttryck åt tanken alt bergmästaren bör besluta i sådana frågor där särskild fackkunskap behövs, t. ex. frågor om de tekniska förutsättningarna för utmålsläggning eller om utmålets storlek och utformning med h'änsyn lUl bl. a. fyndighetens sträckning och gruvdriftens behov. Gode männens medverkan anses vara av värde särskilt när del gäller frågor om ersättning för skada och intrång. Som lagrådet påpekar kan förevarande paragraf sammanställd med 15 § i vissa fall medföra all gode män kallas tUl förrättning utan alt få vara

 

Prop. 1974:32                                                        36i

med och besluta om annat än förrätlningskostnaderna. Lagrådet anser att gode männen i de fall då de enligt 15 § skall medverka bör ha be­slutanderätt i samtliga frågor. Med hänsyn härtUl förordar lagrådet all förevarande paragraf får utgå och att viss jämkning sker i 22 §.

Lagrådels förslag innebär visserligen alt gode männens beslutande­rätt i nämnda fall ulsttäcks tiU frågor vilkas prövning förutsätter sär­skild fackkunskap. Jag tänker här framför allt på nyssnämnda tekniska frågor. Beträffande frågan om utmals storlek och form kan emellertid sägas alt den nu föreslagna lagstiftningen skapar i viss mån ändrade föruls'ällningar. Frågan om utmals storlek och form rymmer enligt de nya bestämmelserna sådana inslag av lämplighetsprövning att det synes vara av värde all gode männen får beslutanderätt i frågan. Vid pröv­ningen av frågan huravida de i 1 kap. 4 § angivna föralsätlningarna för utmålsläggning är för handen torde visserligen behovet av fackkunskap vara särskilt framträdande. Gode männen bör dock kunna delta också vid prövningen av denna fråga. Med hänsyn tUl vad jag nu har anfört vill jag inle motsätta mig lagrådels förslag alt gode männen, när de enligl 15 § deltar i förrättningen, skall ha beslutanderätt i aUa frågor. De bör dock inte delta i utförandet av tekniska göromål. Detta behöver inte särskilt anges ulan får som lagrådet anför anses ligga i sakens natur.

Lagrådets förslag i fråga om utformningen av 25 § kan jag biträda.

Förutom vissa redaktioneUa ändringar förordar lagrådet beträffande 26 § att vad som föreskrivs i första stycket om påföljd av inmularens utevaro från sammanträde bör begränsas till att avse utevaro från första sammanträde. Vidare förordas en uttrycklig regel om att ärendet skall avskrivas, om inmutaren inle begär återupptagande inom angiven tid. Jag delar lagrådels uppfattning all någon regel om påföljd inle kan an­ses behövlig för det fall att inmutaren uteblir från ett senare samman­träde. Jag har inte något att erinra mol att paragrafen tillförs en ut­trycklig regel om avskrivning.

Även de jämkningar som lagrådet förordar beträffande 28 § kan jag godta.

Lagrådets förslag att med vissa redaktionella ändringar föra sam­man 30—32 §§ till en paragraf innebär en förbättring. Vad lagrådet an­för i fråga om JO § tredje stycket har övertygat mig om all det inle finns anledning alt behålla den där upptagna särregeln. Jag kan också in­stämma i lagrådets uttalande att den möjlighet all få ersättning fast­ställd vid utmålsförrättning som lagrådet förordat vid 3 kap. 11 § bör inbegripa även ersättning enligt 30 §.

Lagrådet förordar att 34 § första stycket första punkten ersätts med föreskrift all ersättning till sakkunnig bestäms av förrättningsmännen. Vad lagrådet sålunda föreslår har förebild i 4 kap. 34 § andra stycket första punkten fastighetsbildningslagen och bör beaktas. Jag kan också

24   Riksdagen 1974.1 saml Nr 32

 

Prop. 1974:32                                                        362

biträda lagrådets förslag att låta 34 § andra stycket andra punkten om­fatta även det fallet att myndighet anlitas som sakkunnig.

Bestämmelsen i 35 § första stycket bör förtydligas på sätt lagrådet förordar. Lagrådet vUl i begreppet förrättning inlägga en något annan innebörd än som skett i det remitterade förslagel. Enligl lagrådets för­slag, som jag kan ansluta mig lUl, avses med förrättning det prövnings­förfarande som inleds i och med att bergmästaren utfärdar kallelser till och kungörelse om sammanträde. Med denna innebörd av förrättnings-begreppet kan man ifrågasätta behovet av bestämmelsen i 35 § andra stycket. Jag tillstyrker lagrådels förslag alt denna bestämmelse får utgå.

I fråga om 36 § förordar lagrådet att paragrafen tillförs uttrycklig bestämmelse dels om att avslutningsbeslut skall meddelas vid samman­träde, dels om tiden för tillträde av mark. Jag kan biträda detta för­slag. Beträffande tiden för tillträde innebär det remitterade förslaget i likhet med gällande rätt att den anvisade marken får tillträdas så snart utmålsförrättningen avslutals, oberoende av om denna vunnit laga kraft. Enligt lagrådets mening bör huvudregeln vara att marken omedel­bart får las i anspråk. Förrätlningsmannen bör dock ha möjlighet all förordna annorlunda om del finns anledning därtill. Jag finner lagrå­dets förslag välgrundat och förordar all del genomförs.' I anslutning härtill bör i 37 § upplagas en bestämmelse om ränleberäkningen för del fall att förordnande meddelats om att anvisad mark ej genast får till­trädas.

Avfattningen av 38 § bör jämkas i enlighet med vad lagrådet för­ordar.

Vid 43 § framför lagrådet olika förslag av närmast redaktioriell na­tur, bl. a. om överföring av vissa bestämmelser i paragrafen till annat kapitel. I sak innebär lagrådets förslag att paragrafen tillförs en be­stämmelse om alt industriverket skall meddela de föreskrifter som be­hövs för att verkels beslut om sammanläggning eller delning av utmål skall kunna genomföras. Jag godtar vad lagrådet föreslår.

5 kap.

Som jag redan inledningsvis anfört delar jag lagrådets uppfattning att en bestämmelse om statens principiella rätt till kronoandel bör finnas redan i del första kapitlet. På grund härav bör lydelsen av 1 § första stycket jämkas på sätt lagrådet föreslår. Lagrådet gör i anslutning till 1 § vissa uttalanden rörande innebörden av paragrafen och om statens rätt till kronoandel i område som genom utvidgning tillförs utmålet. Jag kan instämma i dessa uttalanden. I sUt yttrande kommer lagrådet också in på frågan i vilken ordning avstående från kronoandel skall kunna ske. Lagrådet finner att beslut om avslående från kronoandel — i likhet med vad som gäller i fråga om upplåtelse av kronoandel — ej torde få träffas av Kiingl. Maj:t ulan bemyndigande av riksdagen. Det

 

Prop. 1974: 32                                                       363

remitterade förslaget innehåller visserligen inle något uttryckligt bemyn­digande att avslå från kronoandel. Med hänsyn till utformningen av de föreslagna reglerna torde dock enligl lagrådets mening elt bifall från riksdagen också kräva all sådant bemyndigande lämnas.

När remissen angående gruvlag avläts till lagrådet hade den organi­satoriska upprustningen på mineralområdel som föreslagils i prop. 1973: 41 ännu inle kommh tUl stånd. Nyorganisationen har numera ge­nomförts. Syftet med denna är att skapa förbättrade möjligheter bl. a. att förvalla statens gruvegendom. Denna uppgift har anförtrotts en sär­skUd nämnd, nämnden för statens gruvegendom, som enligl sin instruk­tion (1973:567) skall svara för all statens gruvegendom tillvaratas på bästa sätt. Nämnden beslutar bl. a. i frågor om upplåtelse av gruvegen­dom inom ramen för del bemyndigande Kungl. Maj:t erhållit av riks­dagen. Om fråga som rör upplåtelse är av större allmän betydelse skall nämnden dock hänskjuta ärendet till Kungl. Maj:t.

Bemyndigandet att upplåta kronoandel bör lämphgen skrivas in i den nya gruvlagen. Särskild begränsning av tiden för upplåtelse anser jag inte vara nödvändig. Med hänsyn tUl att ulmåls giltighetstid begränsas till 25 år blir upplåtelse för längre tid inte aktueU.

Genom gruvlagsförslagel aktualiseras som lagrådet anför också frå­gan om i vilken ordning aystående från kronoandel skall kunna ske. Uppfattningen att beslut om avstående från kronoandel inte får träffas utan bemyndigande av riksdagen kan jag ansluta mig lUl. I praktiken torde fall där staten avslår från kronoandel bli mycket sällsynta. Jag vill erinra om all staten hittUls bara i något enstaka fall underlåtit att begagna sig av sin rätt till kronoandel. En ordning enligl vUken riks­dagen får ta ställning till varje särskUt fall av avslående skulle därför inle komma all verka särskilt betungande för vare sig Kungl. Maj:t eller riksdagen. Med hänsyn till arten och vikten av de frågor det här gäller synes mig emellertid en lämpligare ordning vara alt riksdagen ger Kungl. Maj:l generellt bemyndigande all besluta i fråga om avslående från kronandel. Kungl. Maj:l bör ha möjlighet att delegera beslutan­derätten till nämnden för statens gruvegendom. Också detta bemyndi­gande bör skrivas in i gruvlagen.

På vad sätt uppkommen kronoandel bäst skall las tillvara måste av­göras efter en prövning i varje särskilt fall. Hittills har kronoandelarna som nämnts i avsnittet 14.1 i den allmänna motiveringen regelmässigt utnyttjats på så sätt alt de utarrenderats till inmutaren. Den smidiga och effektiva förvaltning som den förra året beslutade organisatoriska reformen syftar till kan göra andra lösningar aktuella. Del kan t. ex. inte uteslutas att den bästa utvägen i vissa fall kan vara att kronoandel överlåts i utbyte mot inmutarandel i annat utmål. Man får vidare räkna med att staten i vissa fall kan komma all medverka till all en lämplig arrondering  erhålls  inom  områden  med  splittrade  ägarförhållanden.

 

Prop. 1974:32                                                        364

Också i sådana fall kan fråga om överlåtelse aktualiseras. Jag vill näm­na att jag i del följande på förslag av lagrådet förordar att statens grav­egendom inte skall kunna tas i anspråk för t. ex. arronderingsinlösen en­hgt 10 kap. Del är viktigt att Kungl. Maj:l i här berörda fall har de möjligheter att handla som situationen kräver. Kungl. Maj:t bör således, lämpligen i gruvlagen, ges bemyndigande att överlåta kronoandel. I vissa fall bör också nämnden för statens gruvegendom kunna besluta i fråga om överlåtelse av kronoandel. Jag tänker då närmast på fall när krono­andel byts mol en inmutarandel som har i stort sett samma värde som kronoandelen.

Mol bakgrund av vad jag nu har anfört förordar jag alt 5 kap. till­förs en ny bestämmelse av innebörd alt Kungl. Maj:l eller myndighet som Kungl. Maj:l bestämmer får besluta i fråga om avslående från kronoandel eller om överlåtelse eUer upplåtelse av kronoandel. Bestäm­melsen synes böra föras in som en särskild paragraf i slutet av kapitlet.

I fråga om 3 § förordas del förtydligandet att överlåtelse resp. upp­låtelse kan ske även till viss del och beträffande 4 § föreslås alt den får utgå. Jag har inle någol att erinra mol dessa förslag.

6 kap.

Som jag redan inledningsvis har anfört godtar jag den utbyggnad och den disponering av kapitlet som lagrådet förordar.

I sak inneb'är lagrådels förslag i fråga om J  all staten utan vidare får andel med hälften i sådant mineral som omnämns i Iredje stycket. Jag tillstyrker detta förslag.

Ej heller har jag någol att erinra i anledning av vad lagrådet föror­dar vid 3, 5 saml 7—9 §§.

7 kap.

Lagrådet förordar i fråga om 2 J den sakliga 'ändringen all föreräg-gande enligl paragrafen skall riktas till den verklige gruvinnehavaren oberoende av om denne antecknats i registtet eller inte. Samtidigt avses liksom enligt del remitterade förslaget delgivningslagen (1970: 428) med undanlag för 5, 12 och 15 §§ bli tUlämphg. Surrogaldelgivnmg får så­ledes inle ske annat än med juridisk person och inle heller får kungörel­sedelgivning tUlämpas, A andra sidan skaU bestämmelsen i 10 § andra stycket delgivningslagen tillämpas, vilket medför att delgivning ock­så enligt den av lagrådet förordade bestämmelsen alltid kan ske med gruvföreslåndaren, om sådan finns. Det ökade rättsskydd som bestäm­melsen avser all skapa inträder tydligtvis endast i de fall då det finns bara en innehavare av ulmålet. När fastighetsägaren har jordägarandel eller staten har kronoandel eller när utmålet av annan orsak tillhör flera rättssubjekt kan sålunda delgivning ske med den gruvföreståndare som enligt 8 kap. 2 § skall utses i sådana fall. Rättsskyddet blir således

 

Prop. 1974:32                                                        365

i praktiken beroende på om utmålet innehas av en eller flera. Samti­digt har lagrådets förslag den nackdelen all del är ägnat att minska in­tresset för att snabbi anmäla förvärv av gruvrätt till bergmästaren för anteckning i gravregislrel, vars betydelse som upplysningskälla beto­nats genom att föreskriften om gruvregisler lagils in redan i 1 kap. Med tanke på all lagrådels förslag dock i viss utsträckning innebär ett ökat rättsskydd for gruvinnehavare viU jag inte motsätta mig förslaget. Som lagrådet påpekar är bestämmelsen om delgivning med gruvföreståndare överflödig.

Vad lagrådet föreslår beträffande 3 och 4 §§ kan jag ansluta mig lUl.

8 kap.

Som lagrådet anför avses bestämmelserna i 7  bli tiUämpliga i samt­hga fall då flera delägare finns. Jag har inle något att erinra mot de jämkningar som lagrådet förordar.

Jag biträder också lagrådels förslag i fråga om 3, 5 och 10 §§.

9 kap.

Lagrådets förslag i fråga om den redaktionella utformningen av ka­pitlet kan jag biträda.

Jag delar lagrådets uppfattning att innebörden av formkravet i 1 § första stycket bör komma till tydligare uttryck än som skett i det re­mitterade förslagel och biträder vad lagrådet föreslår. I anslutning lUl 1 § andra stycket ifrågasätter lagrådet om inte den där upptagna regeln borde ändras, så alt anmälan blir krav för överlåtelsens gUtighet mot Iredje man Över huvud. Med hänsyn till att en mera allmän reglering av bl. a. fall av dubbelöverlåtelse f. n. övervägs inom lagberedningen fin­ner lagrådet att frågan om en regel i ämnet ej bör upptagas till behand­ling nu. Jag kan instämma i detta. Som lagrådet vidare framhåller sak­nas underlag för en närmare prövning om del finns behov av alt kunna utnyttja gruvrätt som säkerhet för kredit på annat sätt än genom före-lagsinleckning. Något sådant behov synes inle ha yppats inför utred­ningen, som över huvud inle berört frågan. Ej heller har vid remiss­behandlingen framkommit någol som tyder på alt elt sådant behov skulle föreligga. Som lagrådet anför får även anmälan som görs för sent verkan mol borgenärema. Denna verkan räknas i detta liksom i andra fall från det anmälningen kom in, förutsatt dock alt den godtas av bergmästaren.

10      kap.

Enligl det remitterade förslaget finns visserligen inle någol formellt hinder mol alt lösa in kronoandel enligt bestämmelsema i detta kapitel. Som uttalats i remissprotokollet torde del dock endast mera sällan kun­na komma i fråga all lösa in kronoandel. Lagrådet framhåller att del

 

Prop. 1974:32                                                        366

är en vedertagen princip på del expropriationsrällsliga området all sta­tens egendom inte kan las i anspråk genom expropriation. Enligl lag­rådels uppfattning finns det inte skäl att här frångå denna princip. Med hänsyn tUl lagrådets bestämda ståndpunklstagande i denna fråga finner jag inle anledning vidhålla del remitterade förslaget i denna del.

Jag kan ansluta mig till vad lagrådet förordar beträffande 1—4 §§.

Som lagrådet framhåller vid 5 § får domstolens prövning i delta slags mål ske enbart inom ramen för pariemas yrkanden och invändningar samt på grundval av förebringad utredning. Lagrådet föreslår i fråga om 6 § alt del bör få ankomma på domstolen alt i varje särskilt fall fixera den tidpunkt från vilken ljugoårsperioderna skall räknas. Förslagel möj­liggör en anpassning till förhållandena i det enskilda fallet och bör be­aktas. Jag kan också ansluta mig till vad lagrådet anför angående 7— 9 §§. Ej heller har jag något all erinra mol den närmast redaktionella jämkning som förordas beträffande 12 §.

11 kap.

Som jag redan inledningsvis anfört godtar jag vad lagrådet föreslår i fråga om vad 6 kap. bör innehålla. Därav följer bl. a. all vissa mate­riella bestämmelser i förevarande kapitel bör flyttas över till 6 kap. Jag har ej heller någol att erinra mot vad som förordas i övrigt angående uppläggningen av 11 kap.

Vid 1 § föreslås vissa jämkningar, som bör beaktas. I likhet med lag­rådet finner jag det befogat alt låta även föreskrift enligt 3 § första stycket lända till omedelbar efterrättelse. Lagtexten i 4 § bör förtydligas på sätt lagrådet förordar.

12 kap.

Lagrådet föreslår vid 2 § all den aUmänna regeln om besvärstid i 12 § förvaltningslagen skall få gälla även annan rättsägare än sökanden. Jag biträder detta förslag. Jag kan också ansluta mig tUl lagrådels förslag att låta nämnda regel om besvärslid få gälla också i fråga om de beslut som behandlas i 4 §. Jag kan instämma i vad lagrådet ullalar angående lalan mol beslut varigenom förrällningsman förklarats jävig. Lagrådet förordar i fråga om 6 § att lalan mot industriverkels beslut angående förlängning enligt 6 kap. 4 § andra stycket liksom talan mot dess be­slut i 'ärende om förhandsbesked enligt 7 § i samma kapitel får föras hos kammarrätten genom besvär. Jag biträder detta förslag liksom försla­gel alt någon bestämmelse inle behöver upplagas om fullföljd av lalan mol beslut som industriverket eller annan myndighet meddelat med stöd av Kungl. Maj:ls förordnande. Även i övrigt kan jag ansluta mig till vad lagrådet förordar beträffande förevarande paragraf. Som lagrådet anför vid 7  är det inte avsett att länsstyrelsens talesrätt skall vara be­skuren på del sätt som skulle följa av en tillämpning av de molivutla-

 

Prop. 1974:32                                                        367

landen som gjorts i anslutning tUl 15 kap. 8 § fastighelsbUdningslagen. För att undvika detta bör lagtexten formuleras om, lämpligen efter mönster i 48 § fjärde stycket miljöskyddslagen (1969: 387).

13      kap.

Vad lagrådet förordar vid 1, 3, 5 och 6 §§ är väsentligen redaktionella ändringar. Jag är beredd all godta lagrådels förslag.

14      kap.

Som jag redan inledningsvis anfört godtar jag lagrådels uppläggning av övergångsbestämmelserna. Jag har heller inte någol alt erinra mot de ändringar, förtydliganden och kompletteringar som lagrådet föreslår.

Förslaget till lag om ändring i lagen om kontinentalsockeln

Lagrådet lämnar detta förslag ulan erinran.

Utöver vad jag anfört i del föregående bör vissa redaktionella jämk­ningar vidtas i de remitterade förslagen.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen all antaga de av lagrådet granskade förslagen till

1.  gruvlag,

2.  lag om ändring i lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln med vidtagna ändringar.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlålas pro­position av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokoUet: Britta Gyllensten

 

Prop. 1974: 32

368

Tabell över bestämmelserna i propositionens förslag tiU gruvlag och motsvarande bestämmelser i det remitterade förslaget och i 1938 års gruvlag

 

Pro

positionen

1

kap.

 

1

§

 

2

§

 

3

§

 

4

§

 

5

§

 

6

§

 

7

§

 

8

§

 

9

§

 

10

§

 

2

kap.

 

1

§

 

2

§

 

3

§

 

4

§

 

5

§

 

6

§

 

7

§

 

8

§

 

9

§

 

10

§ 1

st.

 

2

st.

11

§

 

12

§

 

13

§

 

14

§

 

3

kap.

 

1

§

 

2

§

 

3

§

 

4

§

 

5

§

 

6

§ 1

och 2

 

3

st.

7 §

st.

 

Det remitterade förslaget

1938 års gruvlag

1 kap.

 

1 § 1 st.

1 § 1 st.

2 §

1 §  1 st.

3 § 1 st. och

2 § 1 st. och

2 st. 1 p.

2 st. 1 p.

3 § 2 st. 2 p.

2 § 2 st. 2 p.

4 §

2 § 3 st.

5 §, 4 kap. 4 §

3 § jfr 5 § 8)

jfr 2 kap. 2 §

 

1 st. 10 och 11

 

5 kap. 1 § 1 st.

46 §

1 § 2 st.

1 § 2 st.

11 kap. 7 §

78 § 1 st.

13 kap. 5 §

—

2 kap.

 

1 §

4 §

2 § 1 st. 10 och 12

5 § 8)

2 § 1 st. 1 och

5 § D—4) saml 9)

13 saml 2 st.

 

2 § 1 st. 5—9

5 § 5)—7)

3 §

—

3 kap. 2 § 1 st.

—

4 §

6 § 1 mom.

5 §

6 § 2 och 3 mom.

6 §

7 § 1 st.

8 § 1 st.

—'

7 §

7 § 2 st.

8 § 2 st.

8 § 2 st.

9 §

—

11 § jfr 10 §

9 §

12 §

10 §

3 kap.

 

1 §

12 § 1 st. och

 

2 st. 1 p.

3 §

13 §

4 §

14 §

5 §

15 §

7 §

19 § 1 och 2 st. saml

 

3 st. 1 och 2 p.

8 § 1 och 2 st.

19 § 2 och 3 st.

9 § 2 st.

19 § 5 st.

10 §

19 § 4 st. 1 och 2 p.

11 §

17 och 18 §§

 

Prop. 1974: 32

369

 

Propositionen 4 kap.

1   §

2   §

3   §

4   §■

 

5 §

 

6 §

 

7 §

 

8 §

 

9 §

 

10 §

 

11 §

 

12 § 1

st. 1 p.

1

st. 2 p,

2

st.

3

st.

13 §

 

14 §

 

15 §

 

16 §

 

17 §

 

18    §

19    §

20    §

21    §

22    §

23    §

24    §

 

25

§

26

§

27

§

28

§

29

§

30

§

31

§

32

§

33

§

34

§

 

Det remitterade förslaget

1938 års gruvlag

4 kap.

 

 

1 § och 28 § 1 p.

30 §

 

3 § och 43 § 2 st.

31 §

 

sista p.

 

 

2 §

33 §

1  st.   1  p.  och 34 § 1 st. 1 och 2 p.

30—32 §§

36 och 37 §§ saml 38 §

 

 

1 p.

33 §

39 §

 

5 §

20 §

1 st. 1 p.

6 §

20 §

utom 1 st. 1 p.

7 §

21 §

1 och 2 mom. saml 4 mom. 2 p.

8 och 9 §§

22 §

 

10 §

23 §

1 mom.

15 § jfr 10 §

26 §

1 st.

16 §

26 §

1 st. 1 p.

17 § 1 st. 2 p.

—

 

17 § 2 st.

29 §

2 st. 2 p.

17 § 3 st.

—

 

18 §

—

 

19 §

26 §

2 st.

20 §

jfr 29 § gruvlagen och

 

 

5 § förvaltningslagen

jfr 11 § 1 och 2 st.

jfr 23 § 2 och 3 mom.

samt 26 §

 

samt 28 §

11 § 1 och 2 st. saml

23 §

2 mom. och 3 mom.

3 st. 2 p.  12 § 3 p.

 

2 st. 2 p. samt 24 §

och 13 §

 

sista p.

14 §

__

 

11 § 3 st. 1 p.

23 §

3 mom. 2 st. 1 p.

12 § 1 och 2 p.

24 §

1 och 2 p.

26 § 1 och 2 st.

28 §

2 mom.

23 §

jfr 26 § 1 och 2 st.

22 §

29 §

1 st. 2 p. samt 38 § 2 och 3 p.

25 § 2 st.

jfr 27 § 3 st. gruvlagen

 

 

och 17 § förvalt-

 

 

ningslagen

24 §

27 §

1 st.

27 §

30 §

1 st.

28 § utom 1 st. 1 p.

32 §

1 p., 33 § 2 p. och 34 § 3 st.

29 §

35 §

1 p.

34 §

21 §

4 mom. och 26 § 3 st.

35 § 1 st.

—

 

36 §

40 §

 

37 §

42 §

1 st. 1 p.

38 §

42 §

1 st. 2 p.

 

Prop. 1974: 32

 

 

 

 

 

37(

Propositionen

Det remitterade förslaget

1938 års gruvlag

4 kap.

4

kap.

 

 

 

 

35 §

39

§

 

 

42

§ 2 st. 1 p.

36 §

40

§

 

 

42

§ 3 st.

37 §

41

§

 

 

42

§ sista st.

38 §

42

§

 

 

43

§

39 §

43

§ 1 st. och

 

45

§ 1 st. 1 och 2 p.

 

 

2 st. 1

P-

 

 

 

40 §

43

§ 3 st. 1

och

3 p.

45

§ 2 st. 1—3 p.

5 kap.

5

kap.

 

 

 

 

1 §

1

§

 

 

46

§ 1 st., 47 § 1 st. och 50 §

2 §

2

§

 

 

49

§

3 §

3

§

 

 

—

 

4 §

—

 

 

 

—

 

6 kap.

6

kap.

 

 

 

 

1 §

1

§

 

 

51

§

2 §

2

§

 

 

52

§

3 §

3

§

 

 

54

§

4 §

11

kap. 2 §

 

 

69

§ 1 och 2 st.

5 §

11

kap. 3 § 2 st. 1

1 st. och

saml 2 p.

71

§ 1 st. och 2 st. 1 p.

6 §

11

kap. 4 och 5

§§

74

§ 1 st. och 75 §

7 §

11

kap. 6 §

 

 

76

§ 1 st. 1 p.

8 §

7

kap. 1 §

 

 

55

§ 1 st. 1 och 2 p. saml 2 st.

9 §

7

kap. 2 §

1, 3

och 4 st.

56

§

10 §

1

§ 1 st., 4

§ 2

och 3

.—

 

 

 

st. saml 4 kap. 43 §

 

 

 

 

3 st. 2

p. och 13

 

 

 

 

kap. 1

§

 

 

 

11 § 1 st.

4

§ 1 st.

 

 

—

 

2 st.

5

§

 

 

—

 

3 st.

6

§

 

 

—

 

12 §

7

§

 

 

—

 

13 §

8

§

 

 

—

 

7 kap.

7

kap.

 

 

 

 

1 §

6

kap. 9 §

 

 

jfr

57 § 1 st.

2 §

3

§ 1 st. 1

och

2 st.

57

§ 1 och 2 st. samt

 

 

saml 4

§ 2

och 4 p.

 

3 st. utom 1 p.

3 §

3

§ 1 st. 2

och 4 samt

57

§ 1 och 2 st. saml

 

 

2 st., 4

§ 2

och 3 p.

 

3 st. utom 1 p.

4 §

3

§ 1 st. 3 4 § 1 1

och

3.

 

57

§ 1 st. och 3 st. 1 p.

8 kap.

8

kap.

 

 

 

 

1 §

1

§

 

 

58

§

2 §

2

§

 

 

59

§

3 §

3

§

 

 

60

§

 

Prop. 1974: 32

 

 

 

 

 

371

Propositionen

Det remitterade förslaget

1938 ärs gruvlag

4 §

4

§

 

 

61

§

5 §

5

§

 

 

62

§

6 §               .            ..

6

§

 

 

63

§ 1, 2 och 4 st.

7 §

9

§

 

 

—

 

8 §

7

§

 

 

63

§ 3 st.

9 §

8

§

 

 

63

§ 5 st.

10 §

10

§

 

 

64

§ 1 st.

9 kap.

9

kap.

 

 

 

 

1 §

1

§ 1 st.

 

 

65

§ 1 st.

2 §

2

§ 1 st.

 

 

66

§ 1 st. 1 p.

3 §

2

§ 2 st.,

, 3

och 4 §§

66

§ 1 st. 2 p. samt 2 och 3 st.

4 §

5

§

 

 

66

§ 4 st.

5 §

1

§ 2 st.

 

 

65

§ 2 st.

6 §

6

§

 

 

67

§

10 kap.

10

kap.

 

 

 

 

1 §

1

§ 1 st.

saml 2—4 §§

—

 

2 §

1

§

 

 

—

 

3 §

5

§

 

 

—

 

4 §

6

§

 

 

—

 

5 §

12

§ 3 st.,

, 9

§ 1 st.

—

 

6 §

7

och 8

§§

saml

—

 

 

 

9 §

2 st.

 

 

7 §

10

§

 

 

—

 

8 §

11

§

 

 

—

 

9 §

12

§

 

 

—

 

10 §

13

§

 

 

—

 

11 kap.

11

kap.

 

 

 

 

1 §

1

§

 

 

68

§ 1 st.

2 §

3

§ 2 st.

3

och 4 p.

16

§ 2 st. 1 och 4 p.

 

 

samt

3

kap. 6 §

 

saml 71 § 2 st. 2 p.

 

 

1 och 4 p.

 

 

3 §

13

kap. 3

§

 

—

 

4 §

12

kap. 1

§

 

73

§, 16 § 1 st., 72 § 1 st., 72 § 2 st., 76 §, 66 § 5 st. och 82 § 1 st. 1 p.

12 kap.

1   §

2   §

3   §

4   §

5   §

6 §

12 kap. 3 och 4 §§

2 och 5 §§

6 § 2 och 3 st.

6   § 1 st.

7   § 1 st.

8 §

41 § 1 mom. 1 st. 1 p. och 2 mom. 1 st. 11 § 1 mom. och 2 mom.

1       st. saml 80 § 1 st.
80 § 2 st. 2 p. och 3 st.
80 § 2 st. 1 p.

jfr 11 § 2 mom. 2 st. och 41 § 2 mom.

2 st.

 

Prop. 1974: 32

372

 

Propositionen 13 kap. 1 §

3 §

Det remitterade förslaget 13 kap.

2    §

3    § saml 2 kap.

 

6    § 1 st. och

7    § 1 p., 4 kap.

8    § 1 st., 7 kap. 2 § 1 och 2 st., 11 kap. 3 § 1 st. 1—3 p. och 5 §

4 §

1968 års gruvlag

7 § 1 st. sista p. och 2 st. 2 p., 22 § 2 p., 56 § 2 st., 71 § 1 st. 1 p. och

75 §

jfr 12 § 2 st. sista p.

 

Prop, 1974: 32                                                       373

Innehåll

Propositionen   ................................................... ... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ....................... ... 1

Lagförslag..........................................................

1.    Förslag tUI gruvlag ......................................... ... 3

2.    Förslag tUl lag om ändring i lagen (1966: 314) om kontinenlal­sockeln                 25

Utdrag av statsrådsprotokollet över industriärenden den 25 maj

1973    ......................................................... .. 27

1.    Inledning......................................................     27

2.    Gravlagsliflningens principieUa och historiska bakgrand          28

3.    Huvuddragen av gällande lagstiftning.................     29

 

3.1    Gravlagen................................................. ... 29

3.2    Annan minerallagstiftning ............................ ... 33

 

4.    Utiändsk gravlagstiftning   .............................. ... 33

5.    Gravhanleringen i Sverige.................................     34

6.    Malmletningen i Sverige   ................................     35

7.    Praxis ifråga om inmutningar............................. ... 36

8.    Utvecklingen ifråga om utmålen........................ ... 37

9.    Splittring av rätten till fyndigheter inom samma malmtrakt ..  38

 

10.    Medel att tillgodose det allmännas intresse inom gravnäringen 39

11.    Förhållandet mellan gravnäringen och motstående intressen   39

12.    Huvudgranderna i utredningens förslag............... ... 40

 

12.1    Principiell målsättning................................ ... 40

12.2    Brister och reformbehov ............................ ... 41

12.3    Allmänna synpunkter................................. ... 45

12.4    Överväganden om införande av elt koncessionssyslem ..  47

12.5    Utredningens förslag................................. ... 52

 

13.    Remissyttrandena........................................... ... 64

14.    Departementschefen   .................................... ... 87

 

14.1    AUmänna synpunkter................................ ... 87

14.2    Inmutning   ............................................ ... 97

14.3    Vissa inmulningshinder............................... .. 105

14.4    Utmål .................................................... .. 114

14.5    Samäganderäll till grava.............................    121

14.6    Inlösen av gravrätt  ................................. .. 123

14.7    Jordägaravgäld m. m................................. .. 129

14.8    Vissa frågor bett. kronoandelsinstitutet........ .. 130

14.9    Alhnänt om förslaget tiU ny gruvlag.............    132

14.10.......................................................... Ikraftträdande m. m                  132

15.    Upprättade lagförslag ..................................... .. 133

16.    Specialmolivering    ........................................ .. 133

 

16.1    Förslaget tiU gruvlag.................................    133

16.2    Förslaget till lag om ändring i lagen om kontinenlalsoc­keln               233

17.                                                                   Hemställan                    234

 

Prop. 1974: 32                                                       374

BUagor .............................................................

1.    Gruvrättsuttedningens förslag till gravlag...........     235

2.    Gruvrättsuttednuigens förslag i befänkandet (SOU 1970: 45) Gravrättslig speciaUagstiftning        263

3. De remitterade förslagen................................     266

Utdrag av lagrådets protokoll den 20 febraari 1974 jämte bUaga ..    291 Utdrag av statsrådsprotokollet över industriärenden den 8 mars

1974    .........................................................     353

Tabell över bestämmelserna i propositionens förslag tUl gravlag
och motsvarande bestämmelser i det remitterade förslaget och i
1938 års gruvlag   ...........................................     368

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1 974     730254