Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1974 Prop. 1974:166

Nr 166

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändringar i naturvårdslagen (1964: 822) och skogsvårdslagen (1948: 237), m. m.; given den 25 oktober 1974,

Kungl. Maj:t vUl härmed, under åberopande av bUagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

CARL GUSTAF

SVANTE LUNDKVIST

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i naturvårdslagen. Enligt förslaget skall strandskydd råda vid havet, insjöar och vattendrag. Strandskyddet skall omfatta land- och vattenområdet vid alla stränder som har betydelse för allmänhetens frUuftsliv intill 100 meter från strandlinjen eller när det behövs högst 300 meter från strandlinjen. Allmänt tillståndstvång införs för läkt av matjord och torv. Ett nytt institut, naturvårdsområde, föreslås ersätta nuvarande s. k. landskapsskyddsförord-nande. Det avses bl. a. användas i stället för naturreservat I fall då aktiva skötselåtgärder behövs för vård av ett visst landskapsområde och skyddsbehovet kan tillgodoses utan ersättningsgrundande restriktioner i pågående markanvändning. Privata förbudsskyltar sora kan leda tUl inskränkning i allemansrätten förbjuds. Den som satt upp en affisch ut-Dmhus skall vara skyldig att avlägsna den inom viss tid. Kommunens ställning mom naturvården föreslås stärkt bl. a. genom att vissa beslutsfunktioner skall kunna delegeras till kommunen.

I propositionen föreslås också vissa ändringar i skogsvårdslagen. Dessa innebär dels att det i lagen slås fast att naturvårdens intressen skall beaktas i skogsbruket, dels att skogsvårdsstyrelsernas uppföljning av återväxtåtgärder underlättas.

1 Riksdagen 1974. 1 saml Nr 166

6 § Enligt 5 § meddelade föreskrifter skola ej lända till inskränkning i redan uppkommen enskild rätt.

Ej heller skola sådana föreskrifter föranleda inskränkning i lapparna medgivna rättigheter till bete, skogsfång, fiske eller jakt efter andra djur än björn, lo, älg och örn eller innebära hinder för lapparna alt eljest uppehålla sig inom nationalparken eller att där medföra hundar för bevakning av renhjordar.

Ej heller skola sådana föreskrifter föranleda inskränkning i samerna enligt rennäringslagen (1971:437) tillkommande rättigheter tUl bete, skogsfång, fiske eller jakt efter andra djur än björn, lo, varg, järv, älg och örn eller innebära hinder för samerna att eljest uppehålla sig inom nationalparken eller att där medföra hundar för bevakning av renhjordar.

12 §

Är fara att växtart försvinner eller utsattes för plundring, äger Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer meddela förbud att inom landet eller del därav borttaga eller skada växt av den arten där den växer vilt.

Är fara att djurart försvinner, äger Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer meddela förbud att inom landet eller del därav döda, skada eller fånga vilt levande djur av den arten, då det ej sker till försvar mot angrepp på person eller egendom, så ock att borttaga eller skada sådant djurs ägg, rom eller bo. Beträffande djur, vars dödande eller fångande är att hänföra till jakt eller fiske, skall dock gälla vad därom särskUt stadgas.

Förbud enligl denna paragraf skall ef utgöra hinder mot avverkning av skog eller elfest mol marks ändamålsenliga nyttjande.

Är fara att växtart försvinner eller utsattes för plundring, äger regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddela förbud att inom landet eller del därav borttaga eller skada växt av den arten där den växer vilt.

Är fara att djurart försvinner, äger regeringen eller myndighet som regeringen beslämmer meddela förbud att inom landet eller del därav döda, skada eller fånga vilt levande djur av den arten, då det ej sker tUl försvar mot angrepp på person eller egendom, så ock att borttaga eller skada sådant djurs ägg, rom eller bo. Beträffande djur, vars dödande eller fångande är att hänföra till jakt eller fiske, skall dock gälla vad därom särskUt stadgas.

Behövs utöver fridlysning enligt faktlagstiftningen särskilt skydd för djurlivet inom visst område, äger regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter som inskränka rätten till jakt eller allmänhetens eller markägarens rätl alt uppehålla sig inom området.

Om utplantering eller annat utsättande av vilt i frihet meddelas föreskrifter av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Nuvarande lydelse

eller vattendrag äger länsstyrelsen förordna alt visst strandområde .skall vara strandskvddsområde.

Slrandskyddsområde skall omfatta land- och vattenområde inom det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn till omständigheterna i varje särskill fall, dock högst 300 meter från nämnda linje vid normalt medelvattenstånd.

Strandskyddsområde skall ej omfatta område som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan.

Föreslagen lydelse

havet, insjöar och vattendrag. Sirandskyddet omfattar land- och vattettområdet intill 100 meter från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd (strandskyddsområde).

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan förordna alt strandområde som uppenbarligen saknar belydelse för bad och friluftsliv ej skall omfattas av strandskydd. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får också utvidga strandskyddsområdet, när det behövs för att tillgodose syftet med strandskyddet, dock högsl intill 300 meter från strandlinjen.

Vid faslställelse av generalplan, stadsplan eller byggnadsplan kan, när särskilda skäl föreligga, förordnas att i planen ingående strandområde ej vidare skall omfattas av strandskydd.

Inom strandskyddsområde må icke utan länsstyrelsens tillstånd helt ny byggnad uppföras eller befintlig byggnad ändras för att tillgodose ett väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden tidigare varit använd och ej heller utföras grävnings- och andra förberedelsearbeten för bebyggelse som nu sagts. Meddelas tUlstånd, skall länsstyrelsen bestämma i vilken utsträckning mark må tagas i anspråk såsom tomt för byggnaden.

VUl någon i annat fall inom strandskyddsområde utföra anläggning varigenom mark tages i anspråk såsom tomt eller tUlträde till mark inom området, där allmänheten eljest skulle ägt att fritt färdas, på annat sätt hindras eller försvåras, äger han påkalla tillståndsprövning hos länsstyrelsen.

Inom strandskyddsområde får ej helt ny byggnad uppföras eller befintlig byggnad ändras för att tiUgodose ett väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden tidigare varit använd, och ej heller utföras grävnings- och andra förberedelsearbeten för bebyggelse som nu sagts. Ej heller får i annat fall inom strandskyddsområde utföras anläggning eller anordning, varigenom mark tages i anspråk såsom tomt eller allmänheten på annat sätt hindras eller avhålles från att beträda område där den eljest skuUe ägt att färdas fritt.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela sådana föreskrifter om vad allmänheten har att iakttaga inom strandskyddsområde som behövas för att trygga ändamålet med strandskyddet.

Länsstyrelsen får medgiva undantag från bestämmelserna i för-

Nuvarande lydelse

Har anläggning som här avses utförts ulan tUlstånd eller i strid mot givet tiUstånd och finnes den avsevärt inskränka allmänhetens rörelsefrihet, må länsstyrelsen förelägga ägaren alt vidtaga erforderliga återställningsåtgärder.

Vad i denna paragraf stadgas skall icke gälla anläggning som er-fordras för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskölseln, renskötseln eller den allmänna samfärdseln och ej tillgodoser bostadsändamål

Föreslagen lydelse

sta stycket, när särskilda skäl föreligga. Medgives undantag, skall länsstyrelsen bestämma i vilken utsträckning mark får tagas i anspråk såsom tomt eller eljest användas för det avsedda ändamålet.

Första styckel gäller ej anläggning eller åtgärd som behövs för jordbruket, fisket, skogsskötseln eller renskötseln och ej avser uppförande eller ändring av byggnad. Första stycket gäller ej heller förelag vanill tillstånd lämnats enligt vattenlagen (1918: 523) eller miljöskyddslagen (1969: 387).

Finnes på område, so.m är av väsentlig betydelse för friluftslivet, eller i områdets närhet stängsel som hindrar eller avsevärt försvårar tiUträdet liU mark inom området där allmänheten eljest skulle ägt att fritt färdas, må länsstyrelsen förelägga den som håller stängslet att anordna grind eller annan genomgång. Är det uppenbart att stängslet endast avser att utestänga allmänheten från området, må föreläggande meddelas om borttagande av stängslet. Vad nu sagts om stängsel skall äga motsvarande tillämpning beträffande dike.

Finnes på område, som är av betydelse för friluftslivet, eller i områdets närhet stängsel som hindrar eUer försvårar tillträdet till mark inom området där allmänheten eljest skulle ägt att fritt färdas, får länsstyrelsen förelägga den som håller stängslet att anordna grind eller annan genomgång. Är det uppenbart att stängslet endast avser att utestänga allmänheten från området, får föreläggande meddelas om borttagande av stängslet. Vad nu sagts om stängsel skall äga motsvarande tillämpning beträffande dike.

Skylt varigenom allmänheten av-isas från visst område får ej finnas uppsatt utan byggnadsnämndens tiUstånd. TiUstånd fordras dock ej, om det är uppenbart alt allmänheten ej äger färdas fritt inom området eller alt skylten el-jest är behörig.

Har skylt uppsatts i strid mol andra stycket, får byggnadsnämnden förelägga den som är ansvarig för åtgärden att borttaga skylten.

Takt av sten, grus, sand eller lera för annat ändamål än markinnehavarens husbehov må ej ske utan länsstyrelsens tillstånd. Vad nu sagts avser dock ej takt inom vattenområde och inkräktar ej heller på rätt som meddelas genom inmutning enligt gruvlagen eller genoin beslut av Konungen.

Länsstyrelsen äger förelägga den som söker läkttillslånd att, vid äventyr att ansökningen avvisas, framlägga täktplan av erforderlig omfattning. I samband med tillstånd må länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter alt företagets menliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller motverkas. Tillstånd må för sin gUtighet göras beroende av att säkerhet ställes för fullgörandet av sålunda föreskrivna ålgärder. Visar sig sådan säkerhet olillräcklig, kan länsstyrelsen föreskriva alt tillståndet skall gälla endast om ytterligare säkerhet ställes.

Takt av sten, grus, sand, lera, jord eller torv för annat ändamål än markinnehavarens husbehov får ej ske utan länsstyrelsens tillstånd. Vad nu sagts avser dock ej läkt ; vattenområde vartill tiUstånd lämnats enligt vattenlagen (1918: 523) eller fordras enligt lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln.

Länsslyrelsen äger förelägga den som söker täkttUlstånd att, vid äventyr att ansökningen avvisas, framlägga täktplan av erforderlig omfattning. I samband med tillstånd får länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan på naturmiljön begränsas eller motverkas. Om ej särskilda skäl föranleda annat, skall tUlstånd för sin giltighet göras beroende av att säkerhet ställes för sålunda föreskrivna åtgärder. Visar sig sådan säkerhet otillräcklig, kan länsstyrelsen föreskriva att tUlståndet skall gälla endast om ytterligare säkerhet ställes.

Om fullgörandet av föreskriven åtgärd ankommer på annan än markens innehavare, är innehavaren skyldig tåla att åtgärden vidtages.

Ha tio år förflutit från det läkt-tillstånd vunnit laga kraft, kan länsstyrelsen upphäva tUlståndet helt eller delvis eller förena tillståndet med ändrade föreskrifter. Visar det sig att meddelade föreskrifter ej i erforderlig mån begränsa eller motverka företagets menliga inverkan på landskapsbilden, kan länsstyrelsen före utgången av angivna tid förena tillståndet med sådana ändrade föreskrifter som ej kunna anses oskäligt betungande.

Ha tio år förflutit från det täkttUlstånd vunnit laga kraft, kan länsstyrelsen upphäva tillståndet helt eller delvis eller förena tillståndet med ändrade föreskrifter. Visar det sig att meddelade föreskrifter ej i erforderlig mån begränsa eller motverka företagets menliga inverkan på naturmiljön, kan länsstyrelsen före utgången av angivna tid förena tUlståndet med de ytterligare föreskrifter som behövas.

Finnes anledning antaga atl nybyggnad, upplag eller annat arbetsföretag av visst slag, som ej omfattas av tillståndstvång enligt 18 §, skulle inom visst område komma atl i väsentlig mån skada landskapsbilden, äger länsstyrelsen förordna att företag av det slaget icke må utföras inom området utan länsstvrehens tillstånd.

I samband med tillstånd må länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att företagets menUga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller motverkas.

Bestämmelserna i denna paragraf skola ej avse bebyggelse inom område, som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, och ej heller företag vars tillåtlighet skall prövas enligt vattenlagen eller mUjöskyddslagen.

Område, inom vilket särskilda åtgärder behövas för att skydda eller vårda naturmUjön men som med hänsyn till den begränsade omfattningen av åtgärderna eller andra omständigheter ej lämpligen bör avsättas till naturreservat, kan av länsstyrelsen förklaras som naturvårdsområde. Är åtgärd som bör vidtagas så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras, skall området dock avsättas till naturreservat.

I beslut om bildande av nalur-vårdsområde skall angivas grunden för beslutet och föreskrivas de inskränkningar i nyttjandet av fastighet som behövas för att trygga ändamålet med beslutet såsom förbud mot eller föreskrifier i fråga om byggnad, upplag, schakt-ning, plantering och avverkning saml skyldighet för ägaren atl tåla att på hans mark ulföres röjning, plantering eller annan liknande ål-gärd. Föreskrift kan innefatta förbud att vidtaga viss åtgärd utan länsstyrelsens lillslånd. 8 § andra stycket och 10—12 §§ äga motsvarande tUlämpning i fråga om naturvårdsområde.

Bestämmelserna i denna paragraf skola ej avse bebyggelse inom område som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan.

Nuvarande lydelse

Beträffande arbetsföretag som sägs I första stycket äger länsstyrelsen förelägga företagaren att vidtaga de åtgärder som, utan att vara oskäligt betungande, finnas erforderliga för att begränsa eller motverka skada på landskapsbilden.

Bestämmelserna i denna paragraf skola ej avse bebyggelse inom område, som ingår i faststäUd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, och ej heller företag vars tillåtlighet skall prövas enligt vattenlagen eller miljöskyddslagen.

Föreslagen lydelse om särskilda slag av arbetsföretag. Beträffande arbetsföretag som sägs i första stycket äger länsstyrelsen förelägga företagaren att vidtaga de åtgärder som finnas erforderliga för att begränsa eller motverka skada på naturmUfön.

Bestämmelserna i denna paragraf skola ej avse bebyggelse inom område, som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, och ej heller företag vartill tillstånd lämnats enligt vattenlagen (1918:523) eller miljöskyddslagen (1969: 387).

Tavla, skylt, inskrift eUer därmed jämförlig anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål må ej finnas varaktigt anbringad utomhus utan länsstyrelsens tillstånd.

Vad i första stycket sägs gäller icke anordning som tjänar till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet och ej heller anslagstavla för meddelanden rörande kommunala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner eller dylikt. Dock må hos länsstyrelsen sökas tillstånd jämväl beträffande anordning som här avses. Har sådan anordning anbringats utan tiUstånd eller i

Tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål får ej finnas varaktigt anbringad utomhus utan tillstånd av regeringen eller statlig eller kommunal myndighet som regeringen bestämmer.

Vad i första stycket sägs gäller icke anordning som tjänar tiU upplysning om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet och ej heller anslagstavla för meddelanden rörande kommunala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner eller dylikt. Dock får hos myndighet som avses i första stycket sökas tillstånd jämväl beträffande anordning som här avses. Har sådan anordning an-

Nuvarande lydelse

strid mot givet tillstånd och finnes den vara uppenbart vanprydande i landskapsbilden, må länsstyrehen meddela föreläggande om avlägsnande av anordningen eller vidtagande av annan erforderlig åt-cärd därmed.

Föreslagen lydelse

bringats utan tUlstånd eller i strid mot givet tillstånd och finnes den vara uppenbart vanprydande i landskapsbilden, får myndigheten meddela föreläggande om avlägsnande av anordningen eller vidtagande av annan erforderlig åtgärd därmed.

Affisch eller annan tillfällig anordning utomhus för reklam, propaganda eller liknande ändamål skall av den som anbringat eller låtit anbringa anordningen avlägsnas inom fyra veckor efier anbringandet, om ej regeringen eller slatlig eller kommunal myndighet som regeringen bestämmer medgivit annat. Vad nu sagts gäller ej anordning eller på anslagstavla anbringade meddelanden som avses i andra stycket.

Bestämmelserna i denna paragraf avse ej anordning för vilken byggnadslov erfordras eller givits.

25 §3

Ägare av fastighet och innehavare av särskild rätt tUl fastighet äro berättigade till ersättning av kronan i den utsträckning som anges i 26 och 30 §§. Att i vissa fall även borgenär, som har panträtt i fastigheten, är berättigad till ersättning framgår av 34 § andra stycket. Om inlösen av fastighet stadgas i 27 §. inlösen skall expropriationslagen (1972: 719) i tillämpliga delar lända tUl efterrättelse i den mån avvikande bestämmelser ej meddelas i denna lag. 4 kap. 3 § expropriationslagen skall äga tillämpning i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

I fråga om ersättning med anledning av att avverkning eller återväxt-åtgärd som avses i lagen (1974: 434) ora bevarande av bokskog förbjudits eller att tUlstånd till sådan avverkning eller åtgärd vägrats eUer förenats med föreskrifter gäller bestämmelserna i nämnda lag.

31 §* Ersättning enligt 26 § Iredje stycket skall bestämmas att utgå med visst årligt belopp. Ersättningen iriå, om särskilda skäl äro därtiU, avräknas å gottgörelse som sedermera kan komma att utgå jämlikt 26 § första stycket eUer 27 §.

' Senaste lydelse 1974:435. • Senaste lydelse 1973:311.

Ägare av faslighet och innehavare av särskild rätt till fastighet äro berättigade till ersättning av kronan i den utsträckning som anges i 26, 28 och 30 §§. Att i vissa fall även borgenär, som har panträtt i fastigheten, är berättigad till ersättning framgår av 34 § andra stycket. Om inlösen av fastighet stadgas i 27 §.

I fråga om ersättning och

Nuvarande lydehe

Om särskilda skäl äro därtill, må jämväl ersättning enligt 26 § första stycket, 28 eUer 30 § på begäran antingen av kronan eller av fastighetsägaren eller annan sakägare fastställas att utgå med visst årligt belopp med rätt för kronan och den ersättningsberättigade att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

Föreslagen lydelse

Om särskilda skäl äro därtill, kan jämväl ersättning enligt 26 § första stycket eller 30 § på begäran antingen av kronan eller av fastighetsägaren eller annan sakägare fastställas att utgå med visst årligt belopp med rätt för kronan och den ersättningsberättigade att erhåUa omprövning vid ändrade förhållanden.

Har ej överenskommelse träffats om ersättning enligt 26, 28 eller 30 § eller om inlösen av fastighet enligt 27 § och har icke den, som vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen jämlikt 32 § första stycket förlorat sin talan, åligger det honom att väcka talan mot kronan hos fastighetsdomstolen inom ett år från det laga kraft åkommit det beslut vara anspråket grundas, vid påföljd att han eljest går rätten därtill förlus-

Har ej överenskommelse träffats om ersäitning enligt 26 eller 30 § eller om inlösen av fastighet enligt 27 § och har icke den, som vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen, jämlikt 32 § första stycket förlorat sin talan, åligger det honom att väcka talan mot kronan hos fastighetsdomstolen inom ett år från det laga kraft åkommit det beslut vara anspråket grundas, vid påföljd alt han eljest går rätten därtiU föriustig.

Är fastighetsägaren enligt 26 § första stycket eller 28 § tillkommande ersättning bestämd att utgå på en gång och har fastigheten genom det beslut, som föranlett rätten till ersättning, undergått sådan minskning i värde att den kan antagas ej utgöra full säkerhet för borgenär, som då rätten till ersättning uppkom hade panträtt i fastigheten, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen.

Är fastighetsägaren enligt 26 § första stycket tillkommande ersättning bestämd att utgå på en gång och har fastigheten genom det beslut, som föranlett rätten till ersättning, undergått sådan minskning i värde att den kan antagas ej utgöra full säkerhet för borgenär, som då rätten till ersättning uppkom hade panträtt i fastigheten, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen.

Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes den som uppsåtiigen eller av oaktsamhet

1. bryter mot förbud eller föreskrift som meddelats enligt 5, 8, 10, 11 eller 14 §,

2. bryter mot 16 § första stycket första punkten,

5. utför takt eller annal arbetsföretag i strid mot 18 § eller förordnande enligt 19 § eller föreskrift som meddelats i samband med tillstånd till företaget.

4. bryter mot 22 § första stycket, eller

5. åsidosätter stadgandet i 23 §, om ej gärningen sker på plats, till vUken allmänheten icke äger tillträde eller har insyn, eller gärningen är ringa.

TiU böter eller fängelse i högsl sex månader dömes den som uppsåtiigen eller av oaktsamhet

1. bryter raot förbud eller föreskrift som meddelats enligt 5, 8, 10, 11 eller 14 §, 16 § andra stycket eller 19 §,

2. bryter mot 16 § första stycket första punkten eller, om ej gärningen är ringa, mot 16 § första styckel andra punkten,

3. bryter mot 17 § andra stycket, om ej gärningen är ringa,

4. utför läkt i strid mot 18 § eller föreskrift sora meddelats i samband med tillstånd tUl företaget,

5. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet som föreskrivits med stöd av 20 § första stycket,

6. bryter mot 22 § första eller tredje stycket eller mot föreskrift som meddelats i samband med medgivande enligl tredje stycket, eller

7. åsidosätter stadgandet i 23 §, om ej gärningen sker på plats, till vilken allmänheten icke äger tUlträde eller har insyn, eller gärningen är ringa.

Utbyte av brott som avses i 4 skall förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obiUigt.

Nuvarande lydelse

av allmän åklagare, statens naturvårdsverk, länsstyrelsen, länsarkitekten eller den kommunala myndighet som handhar naturvårdsfrågor. Beträffande sådan handräckning gälla enahanda bestämmelser som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet.

Vid meddelande av föreläggande enligt 16 § andra slyckel, 17 §, 20 §, 21 § eller 22 § andra stycket må länsstyrelsen utsätta vite. Efterkommes ej sådant föreläggande, skall på anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen föranstalta om att åtgärden vidtages.

Hälsovårdsnämnden må utsätta vite vid meddelande av föreläggande enligt 24 §. Efterkommes ej föreläggandet, äger nämnden låta vidtaga åtgärden på den försumliges bekostnad.

Föreslagen lydelse

av allmän åklagare, statens naturvårdsverk, länsstyrelsen eller den kommunala myndighet som handhar naturvårdsfrågor. Beträffande sådan handräckning äga bestämmelserna i 191 § utsökningslagen motsvarande tillämpning.

Vid meddelande av föreläggande enligt 17 § forsla siycket, 20 §, 21 § eUer 22 § andra stycket får länsstyrelsen utsätta vite. Efterkommes ej sådant föreläggande, skall på anmodan av länsslyrelsen utmätningsmannen föranstalta om att åtgärden vidtages.

Byggnadsnämnden får utsätta vite vid meddelande av föreläggande enligt 17 § iredfe stycket. Hälsovårdsnämnden får utsätta vite vid meddelande av föreläggande enligt 24 §. Efterkommes ej föreläggandet, äger vederbörande nämnd låta vidtaga åtgärden på den försumliges bekostnad.

Talan mot hälsovårdsnämnds beslut enligt denna lag föres hos länsstyrelsen genom besvär.

Talan mot länsstyrelsens beslut i ärende enligl 13, 17, 20, 21, 22, 24, 39 eller 47 § eller om föreläggande enUgt 16 § föres hos kammarrätten genom besvär.

Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.

Statens naturvårdsverk äger för lillvaralagande av naturvårdens intressen föra talan mot beslut enligt denna lag eUer enligt beslämmelser som meddelats med stöd av lagen.

Talan mot kommunal myndighets beslut enligt deuna lag föres hos länsstyrelsen genom besvär.

Talan mot beslut av annan statlig myndighet än regeringen i ärende enligt 13 §, 17 §, 20 § andra stycket eller 21, 22, 24, 39 eller 47 § föres hos kammarrätten genom besvär. Mot beslut enligl denna lag av annan statlig myndighet än regeringen föres i övrigt talan lios regeringen genom besvär.

Statens naturvårdsverk äger föra talan mot beslut enligt denna lag eller enligt beslämmelser som meddelats med stöd av lagen.

Finner inyi:dighet att den ej kan hett bifalla framställning från fortifikations förvaltningen eller statens vägverk om undantag

Prop. 1974:166 13

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

som avses i 16 § tredje stycket, hänskfutes ärendet till regeringens prövning.

41 §

Förbud enligt 11 eller 14 § så Förbud eller föreskrift enligt 11

ock förordnande enligt 15, 15 a eller 14 § och beslut enligt 15 §

eller 19 § skall lända tUl efterrät- skall lända till efterrättelse utan

telse utan hinder av förd klagan. hinder av förd klagan.

42 §

Erfordras förberedande undersökning på raarken innan beslut meddelas i naturvårdsärende, må sådan undersökning verkställas genom länsstyrelsens försorg.

/ samband med beslut om tillstånd till bebyggelse, läkt eller annat arbetsföretag äger länsstyrelsen föreskriva att företaget skall bekosta särskild undersökning av det berörda området eller på annat sätt gottgöra intrånget i naturvårdsintresset.

43 §

Innan länsstyrelsen fattar beslut om bildande av naturreservat eller naturvårdsområde eller avgör annat naturvårdsärende av vikt, skall länsstyrelsen samråda med kommunen.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får förordna att befogenhet som enligt 16 § tredje stycket, 17 §, 19 § såvitt avser tillstånd att vidtaga viss åtgärd, 21 § och 39 § andra stycket ankommer på länsstyrelse, skall ankomma på kommunal )nyndighet. Närmare beslämmelser rörande tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975 utom såvUt gäUer 15
och 15 a §§. I sistnämnda delar träder lagen i kraft den 1 juli 1975, då
även de strandskyddsförordnanden som meddelats dessförinnan upphör

att gälla.

2. Äldre lydelse av bestämmelse som ändrats genom denna lag, skall,
i den del bestämmelsen innehåller hänvisnmg tiU eUer på annat sätt avser
15 eller 15 a §, fortfarande gälla tiU dess denna lag träder i kraft i sin
helhet.

Prop. 1974:166 j4

3. Utan hinder av att denna lag ej trätt i kraft i den delen får beslut meddelas enligt 15 § andra stycket i dess nya lydelse. Sådant beslut får dock ej avse tid före den 1 juli 1975,

4. Strandområde som vid utgången av juni 1975 ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan skall ej omfattas av strandskydd enligt nya lagen, om ej annat förordnas.

5. I fråga om före den 1 januari 1975 uppförda anläggningar av det slag som avses i 16 § första stycket andra punkten i dess nya lydelse gäller äldre bestämmelser.

6. I fråga om förordnanden sora meddelats enligt 19 § i dess tidigare lydelse gäller äldre bestämmelser intUl dess länsstyrelsen förordnar annat.

7. Utan hinder av 17 § andra stycket i dess nya lydelse får skylt som avses där bibehåUas tUl utgången av juni 1975,

2 Förslag till

Lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237)

Härigenom förordnas i fråga om skogsvårdslagen (1948: 237)

deh att i 17, 25 och 35 §§ samt 43 § 2 mom, ordet "Konungen" skall bytas ut mot "regeringen",

dels att 1 och 37 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 8 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §
Skogsmark med därå växande Skogsmark med därå växande

skog bör genom utnyttjande på skog bör genom utnyttjande på lämpligt sätt av markens virkes- lämpligt sätt av markens virkesal-alstrande förmåga skötas så, att sirande förmåga skötas så, att till-tillfredsställande ekonomiskt utby- fredsställande ekonomiskt' utbyte te vinnes och, såvitt möjligt, i hu- vinnes och, såvitt möjligt, i huvud-vudsak jämn avkastning erhålles. sak jämn avkastning erhålles.

Hänsyn skall tagas till naturvårdens intressen.

8a §

Skogsmarks ägare är skyldig all enligt bestämmelser som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen beslämmer underrätta skogsvårdsstyrehen om avverkning som skall äga rum på hans mark.

37 §
Bryter någon uppsåtiigen mot Bryter någon uppsåtUgen eller

föreskrift, som meddelats enligt 28 av oaktsamhet mot föreskrift som

§ 3), straffes med dagsböter. Begår meddelats med stöd av 8 a § eller

någon sådan förseelse av oaktsam- 28 § 3), dömes lill böter.

Prop. 1974:166 15

Nuvarande lydehe Föreslagen lydelse

het, dömes till böter från och med fem till och med femtio kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

3 Förslag till

Lag om upphävande av förordningen (1939:188) med vissa bestämmelser angående utrotande av berberis inom nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden

Härigenom förordnas att förordningen (1939: 188) med vissa bestämmelser angående utrotande av berberis inom nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden skall upphöra att gälla vid utgången av år 1974.

Prop. 1974:166 16

Utdrag av protokoUet över jordbruksärenden hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 25 oktober 1974.

Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena ANDERSSON, statsråden STRÄNG, HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, CARLSSON, ZACHRISSON, LEIJON, HJELM-WALLÉN.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar i naturvårdslagen och skogsvårdslagen, m. m. och anför.

1 Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 februari 1970 tillkallade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson, sakkunniga för översyn av naturvårdslagen. De sakkunniga antog benänmingen naturvårdskommittén (NVK), NVK lämnade i februari 1974 betänkandet (Ds Jo 1974:1) Naturvård I, Strandskydd, Landskapsvård, Förvaltning, Betänkandet innehåller bl. a. förslag till ändringar i naturvårdslagen som NVK ansett sig böra lägga fram trots att utredningsarbetet inte avslutats i sin helhet. Lagförslaget torde få fogas tUl statsrådsprotokollet I detta ärende som bilaga.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetls av hovrätten över Skåne och Blekinge, fortifikaiionsförvaltningen (beträffande de föreslagna strandskyddsbestämmelserna i vad de rör försvarets intressen), statens vägverk, statskontoret, riksrevisionsverket, riksantikvarieämbetet, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk, koncessionsnämnden för mUjöskydd, arbetsmarknadsstyrelsen, statens planverk, lantmäteristyrelsen, domänverket, statens industriverk, samtliga länsstyrelser, vattenlagsutredningen, 1973 års skogsutredning. Landsorganisationen i Sverige (LO), Landstingsförbundet, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Skid- och friluftsfrämjandet. Skogsindustriernas samarbetsutskott. Svenska kommunförbundet. Svenska naturskyddsföreningen. Svenska samernas riksförbund, Svenska turistföreningen, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges fritidsfiskares riksförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges skogsägareföreningars

' Riksdagsledamöterna Göran Karlsson, ordförande, Erik Grebäck, Nils Hjorth, Carl-Wilhelm Lothigius, Ingrid Ludvigsson och Rolf SVirtén samt kanslirådet Ulf Lönnqvist.

Prop. 1974:166 17

riksförbund. Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Svenska jägareförbundet.

Remissinstanserna har i åtskilliga faU bifogat yttranden från under-Ställda myndigheter eller särskilt berörda organisationer. Sålunda har

lantbruksstyrelsen bifogat jrttranden från elva lantbruksnämnder och skogsstyrelsen från samtliga skogsvårdsstyrelser. Länsstyrelserna har bifogat remissyttranden från flera kommuner.

Skrivelser i ämnet har kommit in från Stockholms läns landsting. Svenska skogsarbetareförbundet. Naturvårdsintendenternas förening, Sveriges jordägareförbund och Grus- och makadamföreningen.

I januari 1972 tUlsattes inom jordbruksdepartementet en arbetsgrupp för att studera omfattningen och verkningarna av kalhyggena och att kartlägga markberedning i skogsmark. Arbetsgruppen överlämnade i mars 1974 rapporten (Ds Jo 1974: 2) Kalhyggen.

Efter remiss har yttranden över rapporten avgetts av lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk, arbetsmarknadsstyrelsen, statens planverk, domänverket, stiftsnämnderna i Växjö, Karlstad och Härnösand, skogshögskolan, länsstyrelserna I Stockholms, Malmöhus, Värmlands, Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, 1973 års skogsutredning, LRF, Skid- och friluftsfrämjandet. Skogsindustriernas samarbetsutskott. Svenska kommunförbundet. Svenska samemas riksförbund. Svenska skogsarbetareförbundet, Sveriges industriförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och Svenska jägareförbundet. Lantbruksstyrelsen har bifogat yttranden av åtta lantbruksnämnder, skogsstyrelsen yttranden av samtliga skogsvårdsstyrelser. Några länsstyrelser har bifogat yttranden av kommuner och intresseorganisationer.

2 Nuvarande naturvårdslagstiftning m. m.

Naturvårdslagen (1964:822, omtryckt 1972:779, ändrad senast 1974: 435) (NVL) innehåUer den centrala lagstiftningen på naturvårdens oraråde. Närmare bestämmelser om tillämpningen av NVL har meddelats i naturvårdskungörelsen (1964: 825, ändrad senast 1974: 340).

I 1 § sägs att naturen utgör en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas och alt envar skaU visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen. Kan vid arbetsföretag eller annars skada på naturen inte undvikas, skall skäliga åtgärder vidtas för att begränsa eller motverka skadan (1 § tredje stycket).

Grunddragen för naturvårdens organisation är fastställda i 2 §. Där slås fast att naturvården är en såväl statlig sora koraraunal angelägenhet.

' Departementsrådet Bo S. Hedström, ordförande, avdelningsdirektören Erik Bergström, avdelningschefen Olov Bergström, byråchefen Ragnar Hjorth, jägmästaren Anders Holmgren och riksdagsledamoten Sven Lindberg.

2 Riksdagen 1974. 1 saml Nr 166

Prop. 1974:166 18

Slatens naturvårdsverk är central förvaltningsrayndighet för naturvården i riket, medan huvudansvaret för naturvården i länet vilar på länsstyrelsen.

I syfte att bevara större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick kan Kungl. Maj:t efter medgivande av riksdagen besluta att staten tiUhörig mark skall avsättas till nationalpark (4 §). Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer får meddela föreskrifter om rätten att färdas över nationalparker eller annars vistas där och om ordningen i övrigt inom området (5 §). Föreskrifter för nationalpark får inte inskränka redan uppkommen enskild rätt eller samernas rätt tUl bete, skogsfång, fiske eller jakt efter andra djur än bjöm, lo, älg och örn eller innebära hinder för samerna att annars uppehålla sig inom nationalparken eller att där medföra hundar för bevakning av renhjordar (6 §).

Område som behöver särskilt skyddas eller vårdas på gmnd av sin betydelse för kännedomen ora landets natur, sin skönhet eller märkliga beskaffenhet eller emedan det är av väsentlig belydelse för allmänhetens frUuftsliv kan av länsstyrelsen förklaras som naturreservat (7 §). I reservatsbeslutet skall grunden för beslutet anges och de inskränkningar i rätt att förfoga över fastighet föreskrivas som behövs för att trygga ändamålet raed reservatet. Som exempel på sådana föreskrifier nämns förbud mot bebyggelse, uppförande av stängsel, täktverksamhet, uppodling, dikning, plantering, avverkning, jakt, fiske, och användning av bekämpningsmedel (8 § första stycket). Visar det sig senare att ny grund bör gälla för reservatet eller att ytterligare inskränkningar behövs, får länsstyrelsen meddela det beslut som påkallas härav (8 § andra stycket).

När det behövs för att tillgodose reservatsändamålet kan länsstyrelsen förplikta ägaren att tåla intrång genom att vägar, parkeringsplatser, vandringsleder, raststugor, tältplatser, badplatser, sanitära inrättningar eller liknande anordningar anläggs inom området eller att där företas gallring, röjning, slätter, plantering, avspärrning eller dylik åtgärd eUer att allmänheten bereds tillträde till mark inom området, där den annars inte skulle ha fått färdas fritt (9 §). Länsstyrelsen kan också meddela behövliga föreskrifter om vad allmänheten har att iaktta inom området (10 §).

I avbidan på beslut om naturreservat kan länsstyrelsen för viss tid, högst tre år, meddela förbud mot att beträffande det berörda området utan länsstyrelsens tillstånd vidta åtgärd som strider mot syftet med de ifrågasatta reservatsföreskrifterna. Om särskilda skäl föreligger, kan förbudet förlängas med högst tre år (11 §).

Föreligger synnerliga skäl, kan länsstyrelsen helt eller delvis upphäva beslut enligt 7—10 §§. Länsstyrelsen kan också i särskilda fall medge undantag från meddelade reservatsföreskrifter. Om beslut om upphävande eller undantag meddelas för att lämna rum för arbetsföretag, kan

Prop. 1974:166 19

länsstyrelsen föreskriva att företagaren skall bekosta särskild undersökning av naturreservatet eUer särskild åtgärd för att bevara det (12 §).

Bestämmelser om rätt till ersättning tUl fastighetsägare och innehavare av särskild rätt till fastighet och om inlösen i anledning av reservatsföreskrifter finns i 25—27 §§. Ersättningsrätt föreligger i princip endast för det fall att föreskrifterna medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller att mark tas i anspråk. Innebär föreskrift förbud att vidta viss åtgärd utan länsstyrelsens tillstånd utgår inte ersättning i anledning av den föreskriften med mindre tillstånd vägrats eller förenats med särskilda villkor. Rätt för fastighetsägaren att kräva inlösen föreligger endast om föreskrifterna medför synnerligt men vid användningen av fastigheten. I fråga om ersättning och inlösen tiUämpas expropriationslagen (1972: 719), om ej annat sägs i NVL. Talan föres hos fastighetsdomstol. Ogillas yrkande om ersättning eller inlösen i mål som ej anhängiggjorts av staten, tillämpas allmänna regler om rättegångskostnad (36 §).

Enligt 13 § kan länsstyrelsen som naturminne fridlysa till fastighet hörande naturföremål, sora bör särskilt skyddas eller vårdas på grund av sin betydelse för kännedom om landets nalur, sin skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet. Fridlysningen skall även omfatta erforderligt markområde. I övrigt gäller samraa bestämmelser som för naturreservat. Även i fråga om möjligheterna till expropriation gäller samma bestämmelser som för naturreservat.

Enligt 14 § kan länsstyrelsen till skydd för växt- och djurarter meddela förbud att ta bort eller skada växt resp. att döda, skada eller fånga vilt. Förbud enligt 14 § utgör dock ej hmder mot avverkning av skog eller mot marks ändamålsenliga nyttjande i övrigt och medför inte rätt tUl ersättning av staten. I fråga ora jakt och fiske gäller i stäUet för 14 § NVL jaktstadgan (1938: 279) resp. fiskeristadgan (1954: 607). Länsstyrelsen har också möjlighet att meddela förbud enligt kungörelsen (1965: 57) om lokala bestämmelser tUl skydd för djurlivet. Ingen av dessa författningar medför rätt tUl ersättning av staten.

15—17 §§ innehåller särskilda bestämmelser tUl skydd för friluftslivet.

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv vid havet eller vid insjö eller vattendrag kan länsstyrelsen förordna att visst strandområde skall vara strandskyddsområde. Strandskyddsområde skall omfatta erforderligt land- och vattenområde, dock högst intill 300 ra från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd. Område som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan omfattas ej av bestäramelserna ora strandskydd (15 §).

För att säkerställa genomförandet av ett definitivt strandskyddsför-ordnande kan länsstyrelsen förordna att visst område tillfälligt skall vara slrandskyddsområde. Sådant förordnande skall meddelas för viss

Prop. 1974:166 20

tid, högst tre år, men kan, om särskilda skäl föreligger, förlängas högst tre år (15 a §).

Förordnande om strandskydd innebär att tillstånd erfordras av länsstyrelsen för att inom strandskyddsområdet få uppföra helt ny byggnad eller ändra befintiig byggnad för att tillgodose ett väsentiigt annat ändamål än tidigare eller för att få utföra grävnings- och andra förberedelsearbeten för sådan bebyggelse. Meddelas tillstånd, skall länsstyrelsen bestämma i vilken utsträckning mark får tas i anspråk som tomt för byggnaden (16 § första stycket). VUl någon i annat fall inom strandskyddsområde utföra anläggning varigenom mark tas i anspråk som tomt eller tillträde tUl mark där allemansrätt råder på annat sätt hindras eller försvåras, kan han begära tiUståndsprövning hos länsstyrelsen. Har sådan anläggning utförts utan tillstånd eller i strid mot givet tillstånd, och inskränker den avsevärt allraänhetens rörelsefrihet, kan länsstyrelsen förelägga ägaren att vidta erforderliga återslällningsåtgärder (16 § andra stycket). Bestämmelserna i paragrafen gäller inte anläggning som erfordras för försvaret, jordbmket, fisket, skogsskötseln, renskötseln eller den allmänna samfärdseln och inte tillgodoser bostadsändamål (16 § tredje stycket).

Enligt 17 §, som innehåller bestämmelser om s. k. stängselgenombrott, kan länsstyrelsen, om det på område som är av väsentiig betydelse för friluftslivet eller i områdets närhet finns stängsel som avsevärt hindrar eller försvårar tillträdet till mark där allemansrätt råder, förelägga stängselhållaren att anordna grind eller annan genomgång. Är det uppenbart att stängslet endast avser att stänga allmänheten ute från området, kan föreläggande meddelas om borttagande av stängslet. Bestämmelserna om stängsel gäller även för dike.

Bestämmelser om rätt till ersättning tUl stängselhållaren för att han anordnat grind eller annan genomgång på gmnd av föreläggande enligt 17 § finns i 30 §,

18—22 §§ innehåUer särskUda bestämmelser till skydd för land-skapsbUden,

Enligt 18 § krävs tillstånd av länsstyrelsen för takt av sten, grus, sand eller lera för annat ändamål än markinnehavarens husbehov. Bestämmelsen gäller inte takt inom vattenområde och inkräktar ej heller på rätt som meddelas genom inmutning enligt gmvlagen (1938: 314) eller genom beslut av regeringen. Länsstyrelsen kan förelägga den som söker tillstånd till takt att framlägga s. k. täktplan, och länsstyrelsen kan i samband med tUlstånd meddela sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller motverkas. Genom förordnande om landskapsskydd enligt 19 § kan länsstyrelsen lokalt förbehålla sig tillståndprövnmg i fråga om vissa slag av företag. Om det finns anledning anta att nybyggnad, upplag eller annat arbetsföretag av visst slag, som ej omfattas av tillståndstvång enligt 18 §, skulle

Prop. 1974:166 21

inom visst område komma att i väsentlig mån skada landskapsbilden, kan länsstyrelsen sålunda förordna att företag av det slaget inte får utföras inom området utan länsstyrelsens tillstånd, I samband med till-Stånd kan länsstyrelsen meddela föreskrifter för att begränsa eller motverka skada på landskapsbUden. 19 § är inte tUlämplig på bebyggelse — men däremot på andra arbetsföretag — inom område som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Den är inte heller tiU-lämplig på företag vars tUlåtiighet prövas enligt vattenlagen (1918: 523) eller miljöskyddslagen (1969: 387). Har sedan förordnande meddelats enligt 19 § tillstånd som där avses vägrats eller förenats med föreskrifter och föranleder detta att pågående markanvändning avsevärt försvåras, är fastighetsägaren och innehavare av särskild rätt till fastigheten berättigade till ersättning av staten (28 §).

Enligt 20 § bör samråd ske med länsstyrelsen innan arbetsföretag utförs som ej omfattas av tillståndstvång enligt 18 eller 19 § men som kan komma att väsentligt ändra landskapsbilden. Länsstyrelsen kan därvid förelägga företagaren att vidta de åtgärder som utan att vara oskäligt betungande erfordras för alt begränsa eller motverka skada på landskapsbilden. Paragrafen är inte tillämplig på bebyggelse inom område som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan och inte heller på företag som prövas enligt vattenlagen eller miljöskyddslagen.

Om byggnad som inte ligger inom område med fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan lämnats att förfalla, kan länsstyrelsen, om landskapsbilden skadas i väsentiig raån, förelägga ägaren att riva eller iståndsätta byggnaden eller på annat sätt avhjälpa skadan i den mån detta inte kan anses oskäligt betungande (21 §).

Enligt 22 § föreligger tUlståndstvång för varaktigt anbringad utom-husreklara. Undantag gäller för anordning som tjänar till upplysning om på stället bedriven affärsverksamhet eller annan verksamhet och för anslagstavla för meddelanden om kommunala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner e. d. Även för anordningar som inte omfattas av tillståndstvånget kan emellertid tillstånd sökas. Har sådan anordning salts upp utan tillstånd eller i strid mot erhållet tillstånd och är den uppenbart vanprydande i landskapsbilden, kan länsstyrelsen meddela föreläggande om avlägsnande av anordningen eller vidtagande av annan särskUd åtgärd med den. Bestämmelserna i paragrafen gäller inte anordning för vilken byggnadslov erfordrats eller getts.

Enligt 23 § gäller ett aUmänt slraffsanktionerat förbud mot nedskräpning. Hälsovårdsnämnden kan förelägga den som skräpat ned att iordningställa platsen och vidta förebyggande åtgärder för framtiden (24 §).

Under rubriken ansvarsbestämmelser ra. ra. upptas bl. a. bestämmelser om straff (37 §), vite och handräckning (39 §) och om fuUföljd av talan (40 §). Talan mot länsstyrelses beslut i ärende enUgt 13, 17, 20— 22, 24, 39 eller 47 § eUer om föreläggande enligt 16 § skall föras hos

Prop. 1974:166 22

kammarrätten genom besvär. Mot annat beslut av länsstyrelse enligt NVL skall talan föras hos Kungl. Maj:t genom besvär. Naturvårdsverket får enligt 40 § fjärde stycket för tillvaratagande av naturvårdens intresse föra talan mot beslut enligt naturvårdslagen eller enligt bestämmelser som meddelats med stöd av lagen.

Bestämmelser med naturvårdande syfte finns även på ett flertal ställen i annan lagstiftning.

Byggnadslagen (1947:385, omtryckt 1972:775, ändrad senast 1973: 1085) (BL) innehåller bestämmelser om planläggning och byggande. Närmare föreskrifter i anslutning till lagen meddelas i byggnadsstadgan (1959: 612, omtryckt 1972: 776, ändrad senast 1973: 1086) (BS). Genom de översiktliga planinstitutens regionplan och generalplan i kombination med befogenhet att avgöra var tät- och glesbebyggelse får uppkomma har det allmänna tUlagts möjligheter att se tiU att för friluftsliv lämpliga områden reserveras för detta ändamål (2, 3, 5, 9, 126 §§ BL). Närmare reglering av bebyggelsen sker genora stadsplan eller byggnadsplan. Vid planläggning enligt BL skall ses till att oraråden med särskild naturskönhet eller säregna naturförhållanden, bebyggelse med särskilt värde från historisk eller kulturhistorisk synpunkt eller från skönhetssynpunkt samt områden som är lämpade och behövliga för friluftsliv såvitt möjligt bevaras (9 § BS). I 136 a § BL finns bestämmelser innebärande att frågor om lokalisering av industriell eller liknande verksamhet som är av väsentiig betydelse för hushållningen med landets samlade mark- och vattentUlgångar skall prövas av Kungl. Maj:t.

BS innehåller bl. a. särskUda regler om skylt, annan fast anordning, upplag m. m. Skylt skall till form, färg och utförande i övrigt fyUa skäliga anspråk på prydlighet och vara lämpad för platsen. Bl. a. skall särskUt ses till att den inte inverkar menligt på stads- eller landskapsbilden. Skadad eller annars bristfällig skylt skall, om den inte sätts i stånd, snarast tas bort. Upplag får inte anordnas så det vanpryder omgivningen eller eljest vållar olägenhet av betydelse (52 § BS). Om dessa föreskrifter inte iakttas, kan byggnadsnämnden meddela vitesföreläggande för vederbörande att ta bort eller ändra skylten eller upplaget (70 § andra stycket BS). Inom område med stadsplan erfordras dessutom byggnadslov för inrättande av upplag samt uppsättande eller väsentlig ändring av skylt (54 § 1 mom, BS). Byggnadslov kan förenas med villkor rörande den tid som skylten får bibehållas (58 § 2 mom. BS).

I 46 § väglagen (1971: 948) finns en av trafiksäkerhetsskäl motiverad bestämmelse att skylt och annan utomhusreklam av samma slag som avses i 22 § NVL inte utan länsstyrelsens tillstånd får finnas anbringad närmare vägområde än 50 meter,

I detta sammanhang kan nämnas att med stöd av alhnänna ordningsstadgan (1956: 617) har i vissa lokala ordningsstadgor tagits in särskilda bestämmelser om affischering och liknande på eller invid allmän plats.

Prop. 1974:166 23

TUl ledning för utforraningen av ordningsstadgorna har Svenska kommunförbundet gett ut ett normalförslag till lokal ordningsstadga. Enligt 12 § i delta normalförslag får affisch, annons eller annat dylikt anslag inte utan tillstånd av polismyndigheten anbringas på allmän plats eller

på husvägg, staket e. d. som vetter mot sådan plats. Undantag från tillståndsskyldigheten stadgas för anslag som sätts upp på därför anvisad plats eller på byggnad till upplysning om på stället bedriven rörelse. Vidare hänvisas till skyltbeslämmelserna i NVL, BS och väglagen.

I sitt betänkande (SOU 1974: 21) Markanvändning och byggande har bygglagiitredningen (BLU) föreslagit principer för en ändrad byggnadslagstiftning. Enligt förslaget bör i en markanvändningslag upptas regler för ett nytt planläggningssystem. Detta skall omfatta tre planinsti-tut som skaU täcka kommunens hela område nämligen kommunplan, kommundelsplan och byggnadsplan. Kommunplanen skall ulgöra en översiktlig markanvändningsplan för kommunens hela område. Kommundelsplanen föreslås innefatta en mera detaljerad översiktlig raarkan-vändningsplan för ett delområde. Byggnadsplanen slutiigen skall innehålla de mest detaljerade markanvändningsbestämmelserna. BLU föreslår bl, a. att ansvaret för den offentliga naturvården i betydande grad flyttas över från naturvårdsverket och länsstyrelserna till kommunerna. NVL:s bestämmelser om strand- och landskapsskydd föreslås bli upphävda. Detsamma gäUer NVL:s bestämraelser om slängselgenombrott (17 §), om samråd och föreläggande beträffande vissa arbetsföretag (20 §) samt om borttagande av vanprydande byggnad (21 §). Länsstyrelses beslut om naturreservat föreslås för sin gUtighet bli beroende av att beslutet överensstäraraer med kommunplan. Det allmänna naturvårdsintresset skall enligt förslaget i stället tUlgodoses på 1 huvudsak följande sätt. Markanvändningslagen föreslås innehålla vissa allmänna riktiinjer för planläggningen. Enligt dessa skall bl. a. strandområden och andra områden av särskild betydelse från naturvårdssynpunkt alltid bevaras, om inte särskilda skäl föranleder annat. Naturvårdsföreskrifter kan tas in i plan. Vid upprättande av komraunplan och kommundelsplan skaU samråd ske bl. a. med länsstyrelsen.

Miljöskyddslagen (1969: 387, ändrad senast 1973: 927) (ML) innehåller bestämmelser till skydd mot vattenförorening, luftförorening, buUer och andra sådana störningar (1 §). Lagen syftar till att störningar skall förebyggas så långt det är praktiskt och ekonomiskt möjligt (4—8 §§). Den som utövar eller ämnar utöva mUjöfarlig verksamhet kan ansöka om tUlstånd till verksamheten hos koncessionsnämnden för mUjöskydd och därvid få fastslaget om och under vilka villkor verksamheten får drivas (9 §). Regeringen kan föreskriva att vissa slag av fabriker eller andra inrättningar inte får anläggas eller på visst sätt ändras eller att avloppsvatten av visst slag inte får släppas ut utan att tillstånd lämnats enligt lagen eller särskild anmälan gjorts. I fall då regeringen föreskrivit

Prop. 1974:166 24

skyldighet att söka tillstånd kan naturvårdsverket medge dispens från skyldigheten under fömtsättning att av verket faststäUda villkor för verksamheten följs (10 §), Naturvårdsverket och länsstyrelserna skall utöva fortlöpande tillsyn tUl skydd mot mUjöfarlig verksamhet som kan medföra fara för aUmänna intressen (38 §), Talan mot tillståndsbeslut kan föras hos regeringen i statsrådet (48 §).

Vattenlagen (1918:523), ändrad senast 1973:86) (VL) innehåller flera från naturvårdssynpunkt betydelsefuUa bestämmelser. SärskUt betydelsefuUa i detta hänseende är de I 2 kap. upptagna reglerna om byggande i vatten och om gmndvattentäkt och reglema om vattenreglering i 3 kap. Med byggande i vatten likställs grävning och sprängning i vattenområde (2 kap. 1 §). Byggande i vatten får i princip inte ske, om därigenom skulle uppstå sådan bestående ändring av naturförhållandena att väsentligt minskad trevnad för närboende eller betydande förlust från naturskyddssynpunkt är att befara (2 kap. 3 § andra stycket) och får över huvud inte företas på sådant sätt att allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas (2 kap. 12 §). VL är f, n, föremål för översyn av vattenlagsutredningen (Ju 1969: 58), Efter förslag från utredningen ändrades VL 1971 bl. a. i det avseendet att Kungl. Maj:ts prövningsrätt i vatten-mål utvidgades. Sålunda har Kungl, Maj:t för att tillgodose behovet av allmän planering befogenhet att pröva företag enligt 2 eller 3 kap, VL som är av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet (4 kap, 17—20 §§). Kungl, Maj:t kan därvid förordna om obligatorisk underställning för vissa slag av företag eller genom särskUt beslut förbehålla sig prövningen av visst företag.

Enligt kontinentahockellagen (1966: 314) förstås med kontinentalsockeln havsbottnen och dess underlag inom allmänt vattenområde samt inom det havsområde utanför territorialgränsen där Sverige enligt 1958 års Genéve-konvention om kontinentalsockeln utövar suveräna rättigheter såvitt avser utforskning av havsbotten och utvinning av icke levande naturtUlgångar därstädes. Rätten att utforska kontinentalsockeln och utvinna dess naturtillgångar tUlkommer staten (2 §), Kungl, Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer kan meddela tUlstånd för annan än staten att utforska sockeln och utvinna naturtillgång från densamma (3 §). Vid meddelande av tillstånd kan fogas föreskrift tUl förebyggande av vattenförorening eller till skydd för annat allmänt eller enskUt intresse (4 §). Tillståndsgivningen ifråga om takt av sand-, grus-eller sten på kontinentalsockeln har genom kontinentalsockelkungörel-sen (1966: 315) delegerats till statens industriverk.

Enligt lagen (1966: 319) om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom vissa allmänna vattenområden tUlkomraer denna rätt staten inom allmänt vattenområde i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland, Om upplåtelse från staten av sådan rätt inom ifrågavarande områden beslutar länsstyrelsen (SFS 1966: 320),

Prop. 1974:166 25

Gruvlagen (1974: 342) bygger på det s, k, inmutningssystemet, EnUgt detta får i princip den som först anmäler sig tUl bergmästaren en ovUlkorlig rätt att undersöka och bearbeta på egen eUer annans mark belägen fyndighet som innehåller järn, koppar, bly eller något annat s, k, in-

mutningsbart mineral. Gruvdrift får dock inte påbörjas utan föregående prövning enligt miljöskyddslagen.

Enligt lagen (1886: 46 p. 1) angående stenkolsfyndigheter m. m. är rätten att eftersöka och bearbeta fyndigheter av stenkol, salt, olja och gas beroende av koncession liksom rätten att för utvinnande av olja eftersöka och bearbeta alunskifferfyndighet. Enligt uranlagen (1960: 679) krävs koncession för rätt att bearbeta fyndighet av uranhaUigt material med syfte att utvinna uran eller uranförening. Även koncessionerad verksamhet är underkastad mUjöskytidslägens bestämmelser.

Kungl. Maj:t har tUl innevarande års riksdag lagt fram proposUion (1974: 146) med förslag till lag om vissa mineralfyndigheter m. m. som avses att ersätta stenkolslagen och uranlagen. Enligt lagförslaget fordras koncession av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj;t bestämmer för undersökning och bearbetning av fyndighet tillhörande någon av följande grupper av ämnen, nämligen 1, olja, gas, stensalt eller annat salt som förekomraer på likartat sätt, 2. alunskiffer för att utvinna olja eller gas, 3. stenkol, eldfast lera eller klinkrande lera, 4. uranhaltigt eller toriumhaltigt mineral samt 5. torv för att utvinna energi. Enligt förslaget skall en allmän prövning med hänsyn till motstående intressen alltid göras vid koncessionsgivningen. Samtidigt skall emellertid koncessionerad verksamhet vara underkastad i övrigt gällande lagstiftning om användning av mark och vatten. Tillståndsprövning kan således i förekommande faU komma att fordras enligt miljöskyddslagen, vattenlagen eller, i vissa fall, naturvårdslagen.

Bestämmelser av betydelse från naturvårdssynpunkt förekommer i flera andra lagar. Sålunda skall enligt fastighetsbildningslagen (1970: 988) fastighetsbildning ske så att syftet med naturvårdsföreskrifter inte motverkas (3 kap. 2 § andra stycket). EnUgt en motsvarande bestämmelse 1 väglagen (1971: 948) får väg inte läggas så att syftet med naturvårdsföreskrifter motverkas (14 §). Lagen innehåller också en av trafiksäkerhetsskäl betingad bestämmelse att tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordnmg för reklam, propaganda eller liknande ändamål inte utan länsstyrelsens tillstånd får finnas anbringad utomhus intill vägområde på mindre avstånd än 50 m från vägområdet. Åtgärder mot vanhävd av odlad jord kan vidtas enligt jordhävdslagen (1969: 698) i fråga om fastighet som har fömtsättningar för rationell drift eller för att tillvarata möjligheterna till strukturrationalisering. I fråga om odlad jord på sådan fastighet kan lantbmksnämnden förordna att takt av matjord inte får ske utan nämndens tillstånd (6 §). Enligt kommunala renhållningslagen (1970: 892) föreligger kommunalt renhållningsmonopol

Prop. 1974: 166 26

och kommunalt ansvar for renhållningen inom kommunen, såväl vid bebyggelse som i naturen. Lagen (1960: 690) om byggnadsminnen avser byggnader som inte är i stallig ägo. Enligt lagens första paragraf kan byggnad som bevarar egenarten hos gången tids byggnadsskick eller minnet av historiskt belydelsefull händelse och som med hänsyn därtUl är att anse som synnerligen märklig av riksantikvarien förklaras för byggnadsminne. Omfattningen av en byggnadsminnesförklaring regleras genom särskUt utfärdade skyddsföreskrifter, som anger de delar av byggnaden som skall åtnjuta skydd och i vilken utsträckning ägaren har att sörja för vård och underhåll. Skyddsföreskrifterna kan även innehålla bestämmelser om att byggnadens närmaste omgivningar skall hållas i sådant skick att dess utseende och karaktär inte förvanskas.

För innehållet i skogsvårdslagen (1948: 237) redogörs i ett följande avsnitt.

3 Naturvårdskommitténs förslag

3.1 Inledning

De förslag som NVK lagt fram i ifrågavarande delbetänkande avser huvudsakligen frågor om strandskydd, landskapsvård, möjlighet till delegation av beslutsfunktioner till kommun samt förvaltning av naturvårdsobjekt.

N\'K anför att under de år som gått efter NVL:s tillkomst natur- och miljöfrågorna i takt med den allmänna samhällsutvecklingen fått en aUtmer ökad betydelse inom samhällsplaneringen. NVK:s förslag vilar på en ekologisk grundsyn som förutsätter att samhällets utveckling sker inom de givna ramar naturresurserna tUlåter, så att inte värdefulla och väsentliga naturtillgångar spolieras. NVK anför att den befogenhet som tillkommer envar enligt allemansrätten att färdas fritt i naturen är av sådan grundläggande belydelse i samband med ökad konkurrens om naturtillgångarna och frUuftslivets utveckling att den bör komma tiU positivt uttryck i lagen. NVK föreslår att det sker genom ett tillägg tUl 1 § att rätten att färdas fritt i naturen skall respekteras.

NVK föreslår vidare att nuvarande begränsade ansvarighet för skada på naturen ersätts av ett i princip fullt ansvar (1 § tredje stycket). Skada skall enligt förslaget undvikas så långt detta är praktiskt möjligt och de åtgärder vidtas som behövs för att undanröja eller begränsa en skada som inte kan undvikas. Som ett led i skyldigheten att undvika skada ingår enligt NVK att vid behov bekosta vetenskaplig inventering och dokumentation av de naturvärden som påverkas av en exploatering och att gottgöra annat intrång i naturvårdsintresset. NVK har föreslagit att uttryckliga bestämmelser härom tas in i lagen (12 och 42 §§),

Prop. 1974:166 27

NVK anför att den med hänsyn till att byggnads- och vattenlagstiftningen samtidigt är föremål för översyn inte funnit det raöjligt att nu lägga fram några slutliga förslag tUl en i och för sig nödvändig samordning mellan NVL och förstnämnda lagstiftning. Som allmän princip

vid utformningen av regler om samordning med annan lagstiftning bör enligt NVK gälla att NVL:s skyddsinstitut skall ha generell tillämpning och att prövningen enligt NVL endast skall uteslutas i fall där motsvarande prövning från naturvårdssynpunkt sker i annan ordning.

3.2 Strandskydd

NVK erinrar om att det nuvarande strandskyddet i princip endast är tänkt att galla sådana strandområden som myndigheterna efter särskild prövning funnit speciellt värda att skydda (SOU 1951:40 s. 68, prop. 1952: 187 s. 51 och prop. 1963:71 s. 108). Urvalet av dessa områden förutsattes ursprungligen komma fram som resultat av inventeringar och upprättade dispositionsplaner för strandorarådena. Bristande utredningsresurser i förening raed ett alltmera ökat behov av strandskydd på grund av friluftslivets och fritidsbebyggelsens utveckling har emellertid enligt NVK raedfört att efter hand två olika principer utvecklats för förordnandena. I ena fallet har förordnandena koramit att omfatta stora sammanhängande områden, hela sjöar eller kustavsnitt utan egentlig planering eller prövning i det särskilda fallet, s. k. generella förordnanden. I det andra fallet däremot har förordnandena avsett särskilt värdefulla områden, som avsatts efter ett mera detaljerat studium av områdets lämplighet och betydelse för bad och friluftsliv, s. k. begränsade förordnanden.

Generellt förordnande om strandskydd enligt 15 eUer 15 a § NVL föreligger, enligt vad NVK inhämtat, numera för hela eUer större delen av havskusten i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Västmanlands, Gävleborgs, Jönköpings, Älvsborgs och Västernorrlands län. För övriga norrlandslän gäller att endast en raindre del av havsstränderna är skyddade, medan för återstående län förordnande föreligger för 50— 75 % av strandområdet. Bredden på det skyddade landområdet utgör i allmänhet 100—150 m men strandskyddsområden intill 300 m från strandlinjen förekommer. Däremot synes numera knappast komma i fråga att begränsa förordnandet till mindre än 100 m. Under senare år har förordnandena i allt högre grad även omfattat vattenområdet i strandzonen.

Effektiviteten av ett meddelat strandskyddsförordnande beror enligt NVK främst på praxis vid tillståndsprövningen. NVK hänvisar till en av naturvårdsverket på grundval av beslutskopior från länsstyrelserna gjord sammanställning över tillstånds- och avslagsbeslut vid länsstyrelserna under tiden 1965—1971. Av sararaanställningen framgår vad gäller till-

Prop. 1974:166 28

lämpningen av 16 § NVL samt 86 och 122 § BL i lydelsen intill den 1 januari 1965 att avslagsbeslut i anledning av sökt tUlstånd under den angivna tiden meddelats endast i ca 430 fall raedan tUlstånd getts i närmare 7 000 fall. NVK uttalar att enligt föreliggande uppgifter dessutom pågår en omfattande byggnation utan tUlstånd. NVK erinrar i sammanhanget om att fritidsbebyggelsen ökat starkt under senare år. Enligt inventeringar som genomförts av lantmäteristyrelsen ökade antalet "sommarstugor" från ca 180 000 år 1957 till närmare 500 000 år 1970. Nära hälften av alla fritidshus återfinns inom kommunblock med kust. En 1970 genomförd undersökning beträffande Gävleborgs län visar att 60 % av bebyggelsen låg inom ett avstånd av 100 m från strand och endast 10 % längre bort än 500 m från stranden. NVK hänvisar till ytterligare undersökningar som visar att fritidsbebyggelsen har tagit i anspråk stora arealer i strandområdet. Frågan i vUken utsträckning för bad och frUuftsliv värdefulla områden genom exploatering undandragits allmänhetens nyttjande samt i vilken utsträckning sådana resurser alltjämt kvarstår belyses av en av planverket 1969 genomförd fältrekognoscering av rikets kust. Undersökningen, som inte orafattar Norrbottens och Gotlands län, avsåg att klarlägga strändernas beskaffenhet, nuvarande användning och lämplighet för bad och friluftsliv. Den omfattar dels själva strandzonen, dels ett uppehållsområde innanför denna intiU ett djup av 100 m från vattenlinjen.

Av undersökningen framgår att av stranden inom undersökningsområdet 19 % var helt och 21 % delvis spärrad för allmänhetens tiUträde genom bebyggelse eUer andra anordningar inom 100 m från strandlinjen, I samband med undersökningen gjordes även en utvärdering av strandresurserna inom 50 km fågelvägsavstånd från Stockholm, Göteborg och Malmö. Härav fraragår bl. a, att,

av 1 478 km strand inom 50 km fågelvägsavstånd från Stockholm 8 km eUer 0,5 % består av ej spärrad sandstrand och 142 km eller 9,6 % av ej spärrad klippstrand,

av 712 km strand inora 50 km avstånd från Göteborg 5 km eller 0,7 % består av ej spärrad sandstrand och 167 km eller 23,5 % av ej spärrad klippstrand,

samt av 273 km strand inom samma avstånd från Malmö 34 km eller 12,5 % består av ej spärrad sandstrand. Inom detta avstånd finns inga klippstränder.

En inventering motsvarande planverkets undersökning av fastlandskusten har nyligen avslutats beträffande övärlden i Stockholms län. Av undersökningen, som ej avser stränder ingående i naturreservat, framgår att mindre än 10 % av den till 3 826 km uppgående strandlängd som

omfattas av inventeringen är väl lämpad för bad och friluftsliv och att 60 % av hela strandlängden är spärrad eller eljest med stor sannolikhet utan nämnvärda kvaliteter för bad och frUuftsliv.

Prop. 1974:166 29

NVK uttalar att det föreliggande undersökningsmaterialet klart visar att det nuvarande strandskyddet inte varit tillräckligt för att i erforderlig utsträckning bevara stränderna som en tillgång för allmänhetens friluftsliv. Värdefulla strandområden har lämnats utan skydd. Praxis vid dispensgivningen har lett till att skyddet i stor utsträckning endast kommit att hindra helt ny bebyggelse i omedelbar anslutning till själva stranden. Andra åtgärder och förfaranden av betydelse har lämnais uianför skyddet. För att bryta den nuvarande utvecklingen bör enligt NVK:s mening ett i lag fastställt generellt skydd för strandområdet införas, där syftet att trygga strandområdet som en tillgång för alla för bad och friluftsliv

slås fast.

Strandskyddet bör samtidigt ges ett innehåll som innefattar erforderlig kontroll över utvecklmg och förfaranden av betydelse för nyttjandet av strandområdet för rekreation.

Nuvarande strandskyddsområden är av varierande djup. Detta är enligt NVK naturligt raed hänsyn tiU de växlande förhållandena i skilda delar av landet. Det lär eraellertid inte förekorama numera att skyddet på land ges mindre omfattning än 100 m från vattenlinjen. Enligt NVK:s mening utgör detta det minsta avstånd som krävs på ömse sidor om vattenlinjen för att I erforderlig utsträckning bevara allemansrätten och utnyttjandemöjligheter I strandorarådet. Många gånger raåste det antas att strandskyddet bör ges större orafattning. NVK anser att raöjligheter härtill bör föreligga. F. n. kan djupet på skyddsområdet ökas till högst 300 m på vardera sidan om strandlinjen. Vad gäller utsträckningen på land har såvitt framkommit den nuvarande begränsningen inte medfört några olägenheter och bör enligt NVK:s mening bibehållas. Beträffande vattenområdet föreligger enligt NVK:s mening inte samma skäl för en lika snäv begränsning. Här bör skyddet för att fylla sin uppgift kunna utsträckas att omfatta enskilt vatten över huvud sålunda allt vatten intUl gräns mot allmänt vattenområde.

Även om strandområdet i sin helhet är i behov av skydd, förekomraer enligt NVK dock områden av sådan beskaffenhet att de uppenbarligen saknar betydelse för bad och friluftsliv och områden som på ett definitivt sätt tagits i anspråk för ändamål som för framtiden utesluter deras nyttjande för rekreationsändamål. Av syftet med strandskyddet följer enligt NVK att sådant område skall undantas från strandskydd.

Genomförandet av ett genereUt strandskydd med slraffsanktionerade förbudsregler kräver enligt NVK att strandskyddsområdet avgränsas och preciseras så att någon tvekan inte uppstår beträffande orafattningen. Denna utiäggning bör enligt NVK:s mening ankomma på länsstyrelsen. Denna är genom sin ställning och sina nuvarande uppgifter på området förtrogen med förhållandena inom länet och kan i övrigt införskaffa erforderligt material beträffande lokala förhållanden. Det är emellertid enligt NVK inte meningen att utiäggandet av det generella

Prop. 1974:166 30

strandskyddsområdet skall föregås av någon mera omfattande eller tidsödande undersökning. Strandområdet är i dag i sin helhet av betydelse från rekreationssynpunkt, ora inte särskUda omständigheter föranleder en annan bedömning. Även framtida förhållanden och utvecklingsmöjligheter bör härvid beaktas. Där erforderligt material för bedömningen om strandskyddets utsträckning i djupled föreligger, bör detta beaktas vid genomförandet av det genereUa strandskyddet. I annat fall bör länsstyrelserna så snart som möjligt därefter genomföra de inventeringar som erfordras för att strandskyddet skall få erforderligt djup. Efter det att dessa förordnanden meddelats, bör strandskyddsområdet ha erhållit en mera definitiv karaktär. Att helt utesluta möjligheten till ändringar när ett verkligt behov härav föreligger, kan emellertid enligt kommitténs mening inte anses lämpligt, såväl utvidgning som inskränkning av området bör även därefter kunna komma i fråga.

Avgränsningen av strandskyddsområdet bör enligt NVK:s mening väsentligen ske i samband med lagens ikraftträdande. För att göra det möjligt bör länsstyrelserna så snart detta kan ske få i uppdrag att genomföra de utredningar som fordras härför och att meddela erforderliga förordnanden. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda de föreskrifter som erfordras härför. Det bör också ankomma på Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t förordnar därtill att meddela de föreskrifier och riktlinjer i övrigt sora behövs för genomförandet. NVK föreslår vidare att nuvarande 15 a § som ger länsstyrelsen möjlighet att förordna om interimistiskt strandskydd upphävs i samband med införandet av generellt strandskydd.

För att bevara strandområdet som en varaktig tUlgång för friluftslivet måste enligt NVK:s mening erforderlig kontroll åvägabringas över förfaranden som medför hinder för tillträde till strandområdet eller som hotar områdets värde för friluftsändamål. De åtgärder och förfaranden som härvid kommer i fråga är av skiftande slag. En huvudgrupp utgörs av förfaranden som innebär angrepp på allemansrätten. Hit hör i första hand bebyggelse och anläggningar och anordningar i anslutnmg till bebyggelse. NVK föreslår att kontrollen i fråga om bebyggelse skall avse uppförande av ny byggnad och ändring av befintiig byggnad för att tillgodose ett nytt ändamål. Härigenom erhålls enligt NVK bättre möjligheter att kontroUera t. ex, förfarandet att förvandla fiskestugor, båthus och skogskojor till fritidsbostäder. Med "ny byggnad" avses enligt NVK helt ny byggnad samt omfattande till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig ändring av befintlig byggnad. Bestämraelsen är sålunda enligt NVK inte avsedd att bli tillämplig på varje åtgärd som är att hänföra till nybyggnad enligt 75 § byggnadsstadgan utan endast på sådana åtgärder som på grund av sin omfattning eller karaklär är av betydelse för skyddet av strandområdet och allmänhetens tillgång till detta. En annan huvudgmpp utgöres av anläggningar och ingrepp av så ingripande be-

Prop. 1974:166 31

skaffenhet att de väsentiigt påverkar mark- eller vattenförhållandena inom området. Också dessa bör enligt NVK med hänsyn till de allvarliga återverkningarna på möjligheterna att nyttja området för friluftsliv omfattas av strandskyddet, oberoende av om allemansrätten inom området påverkas eller ej. Denna grupp omfattar bl. a. anläggningar för camping, sport och klubbverksamhet, bryggor, båtuppläggningsplatser m. m. I gmppen ingår också utförandet av vägar samt andra gmndläggnings-eller grävningsarbeten av betydelse. Ett normalt nyttjande av området i jord- eller skogsbruk är enligt NVK inte avsett att träffas av bestämmelsen. Sådant brukande torde i allmänhet inte heller ha sådana återverkningar på nyttjandet av området för friluftsändamål som bestämmelsen riktar sig mot. De av NVK föreslagna ändringama i 19 och 20 §§ torde också ge erforderliga möjligheter tUl ingripande i dessa fall. Inom strandskyddsområde bör enligt NVK inte heller få utföras anläggning eller anordning sora inskränker eUer angriper allemansrätten inora området. Härmed avses varje anläggning eller anordning varigenom mark inom strandskyddsområdet tas i anspråk som tomt och på så sätt utesluts från allemansrätten, Såsora exerapel på sådant ianspråkstagande nämner NVK uppförande av stängsel, anordnande av trädgård eller lekplats och uppsättande av flaggstång. Undantag bör dock gälla för stängsel som behövs för jordbruket, skogsbruket eller renskötseln. Däremot anser NVK att det inte finns skäl att behålla nuvarande generella imdantag för anläggning som erfordras för nämnda näringar, fisket, försvaret och den allmänna samfärdseln.

Takt i strandområdet medför enligt NVK regelmässigt att möjlighetema till nyttjande av orarådet för rekreation skadas eller förloras. NVK anser därför att takt I princip inte bör få äga rum i strandområde av värde för friluftslivet. Regleringen av takt sker f. n. genom bestämmelser i 18 § NVL. De ändringar sora NVK föreslår i 18 § bör ge erforderlig kontroll över takt även från strandskyddssynpunkt. Regleringen bör därför enligt NVK:s raening även i framtiden ske enligt bestämmelserna i 18 §. Vid tillämpningen bör naturligen beaktas de särskilda hänsyn som från bad- och frUuftssynpunkt knyts tUl strandområdet.

Enligt NVK:s mening bör strandområdet hållas fritt från en fortsatt exploatering som inskränker det fria nyttjandet. Som en allmän fömtsättning för medgivande av undantag bör därför fordras att särskilda skäl föreligger. Bedömningen härav i det enskUda fallet bör ske dels raot bakgrund av den avsedda inskränkningens art, dels med beaktande av områdets värde för rekreativa ändaraål, I fråga ora område av betydelse för friluftslivet bör kravet för undantag enligt NVK:s mening ställas mycket högt.

Skyddet av strandområdet bör enligt NVK också innefatta möjligheter att raeddela föreskrifter ora vad allraänheten har att iaktta för att områdets rekreativa värde skall bevaras och nyttjandet ske på sådant

Prop.1974:166 32

sätt att annat behörigt nyttjande för friluftsändamål eller i näringsverksamhet inte skadas. Genom sådana föreskrifter bör t, ex, uppställning av husvagnar eller ankring av båtar kunna regleras eller förbud mot vattenskidåkning eller färd med motorbåt eller annat motordrivet fordon kunna meddelas. Erforderliga föreskrifter tUl skydd för själva strandområdet eller för flora eller fauna inom detta bör också kunna ges,

I 17 § föreslår NVK en ändring sora ger vidgade möjligheter till s. k. stängselgenombrott till skydd för allemansrätten. Vidare föreslår kommittén ett tillägg i nämnda paragraf i syfte att undanröja de olägenheter som vållas allmänheten genom det ökande antalet privata förbudsskyl-lar. Enligt den föreslagna bestämmelsen får skylt som huvudsakligen avser att avvisa allmänheten från område där den äger färdas fritt inte finnas uppsatt utan byggnadsnämndens tUlstånd.

3.3 Landskapsvård

NVK konstaterar inledningsvis att de nuvarande bestämmelserna i NVL på landskapsvårdens område (18—22 §§) är av begränsad räckvidd. I fråga om jordbmket påverkas landskapsvården av minskningar i jordbruksjordens omfattning. NVK erinrar om att jordbruksministern i anslutning till 1967 års beslut ora jordbmkspolitiken uttalade att frågan om landskapsvård bör ägnas särskild uppmärksamhet vid fortsatta överväganden rörande den statliga naturvårdsverksamheten (prop. 1967: 95 s. 67). Vidare erinras om att försöksverksamhet raed landskapsvård i odlingsbygder enligt beslut av 1972 års riksdag skall bedrivas under en treårsperiod. En väsentlig roll i debatten ora landskapsvård spelar enligt NVK det moderna skogsbmket. Trakthyggesbruk och markberedning i form av hyggesplöjning, gödsling och kemisk busk- och slybekämpning med sina stora miljömässiga och i väsentliga avseenden okända och outforskade återverkningar i landskapet och naturmiljön har därvid varit föremål för livlig debatt. NVK nämner att den årliga bruttoawerkningen av skog i landet ökat från ca 45 milj. m sk under 1950-talet tUl ca 70 milj. m sk under de första åren på 1970-talet. Slutavverkningens andel av den totala avverkningen ökade under samma tid från ca 25 % till ca 60 %. Enligt NVK kan olika produktionshö-jande skogsbruksmetoder i framtiden förväntas i ökad grad prägla skogsbruket och beslämma såväl skogslandskapets karaktär sora möjligheterna att utnyttja skogen för friluftsändamål. Av stor betydelse härvid är enligt NVK också förfarandet att omföra lövskog till barrskog.

Täklverksamhelen är enligt NVK ett annat viktigt ämne vid diskussion om landskapsvård. Störst betydelse har takt av grus och sand. Förbrukningen uppskattas nu tiU 80 milj. m per år. I stor utsträckning sker takten i rullstensåsarna som har stort värde för den vetenskapliga och kulturella naturvården men också är lämpliga rekreationsområden och

Prop. 1974:166 33

attraktiva element i landskapet. NVK omnäraner att under åren 1965— 1970 har tillstånd till läkt enligt 18 § NVL meddelats i mer än 10 000 fall. Till detta antal komraer takter som bedrivs enligt tidigare tillstånd, husbehovstäkter och takter i vattenområde.

Takt i vattenområdet av gms och sand s. k. sandsugning har enligt NVK förekommit sedan länge men först på senare år fått mera betydande omfattning. En mycket kraftig utvidgning av verksamheten beräknas ske i framtiden. De med verksamheten förbundna miljöskadorna är väsentligen okända. Det föreligger enligt NVK en uppenbar risk att verksamheten kan leda till mycket omfattande skador på havsbottnen och den marina miljön över huvud.

I fråga om husbehovstäkt saknas enligt NVK närmare uppgifter. Klart är emellertid att verksamheten är av betydande omfattning och omfattar ett stort antal fyndigheter. Redan vid tillkomsten av NVL uttalades farhågor för att undantaget för husbehovsläkt skulle leda till skador genom en mängd små okontrollerade takter som utan att återställas sargade landskapet. Olika uppgifter tyder enligt NVK på att dessa farhågor besannats. Enligt gmstäktskoraraitténs mening (SOU 1972:16 s. 36) har sålunda utvecklingen i fråga om de okontrollerade husbehovstäkterna i vissa fall lett till skador som kan jämställas med de komraersiella takterna.

Genora tillkorasten av nya jordförbättringsmedel, där torv utgör den huvudsakliga beståndsdelen, har takt av sådant material ökat väsentligt under senare år. Även läkt av raossa och lav anses ha ökat och drivs på sina håll i kommersiellt syfte. Av största betydelse såväl med hänsyn till omfattning sora verkningar är emellertid takt av matjord. Sådan takt har under senare år fått allt större omfattning, särskilt i storstadsregionerna. Denna fråga har också uppmärksararaats av riksdagen. På grund av motioner i ämnet uttalade civUutskottet att konsekvenserna från naturvårdssynpunkt av sådan läkt bör uppmärksararaas. Utskottet förklarade att något särskUt yttrande från riksdagen inte påkallades eftersom frågan förväntades komma under NVK:s bedömning (CU 1973: 21). Olägenheter av matjordstäkt har enligt NVK rapporterats också i andra sammanhang. Bl. a. har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län under 1973 på gmnd av angelägenheten av att få kontroll över sådan takt i beslut enligt 19 § NVL meddelat interimistiska förordnanden för hela koramuner med förbud mot läkt av matjord. Naturvårdsrådet för Stock-Mms län hat med hänvisning till att takt av matjord i länet börjat bedrivas i sådan orafattning att den blivit ett problera från naturvårdssynpunkt i särskild framställning hemställt att koramittén måtte beakta möjligheten att göra jordtäktsverksamhet tillståndspliktig.

NVK uttalar att dess förslag i fråga om landskapsvård bygger på uppfattningen att vården av landskapet Inte skall begränsas till att endast hindra särskilt framträdande skador i landskapets utseende utan omfatta

3 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 166

Prop. 1974:166 34

landskapet i dess helhet. Förslaget innebär i överensstämmelse härmed att det nuvarande begränsade skyddet för landskapsbilden utvidgas till ett allmänt grundläggande skydd för hela naturmiljön, däri inbegripet den kulturbetonade naturmUjön samt kultur- och odlingslandskapet. Rubriken till förevarande avsnitt i lagen föreslås i överensstämmelse härmed ändrad till "Särskilda bestämmelser till skydd för naturmUjön".

NVK erinrar om att i den nuvarande regleringen täktbestämmelsema bildar en särskild grupp. Dessa bestämmelser kompletteras med möjligheter till ett förordnandeskydd enligt 19 § och regler om samråd i 20 §. Till regleringen ansluts bestäraraelsema i 21 och 22 §§, som avser förfallen byggnad och utomhusreklam. NVK:s förslag bygger vidare på den nuvarande systematiken.

För att det erforderliga skyddet skall erhållas bör enligt NVK i NVL finnas bestämmelser om dels ett allmänt grundläggande skydd genom kontroll från det allmännas sida av verksamheter som är ägnade att medföra skada på naturmUjön eller som i det särskilda faUet är av omfattaing eller karaktär att kunna väsentligt ändra eller påverka denna (18 och 20 §§), dels ett i särskilda fall appUcerat skydd, kombinerat med möjligheter lill aktiva vårdåtgärder (19 §). Detta skydd bör främst vara inriktat på att tillgodose den socialt inriktade naturvården och då särskUt i områden nära tätorter. Det är avsett att 1 dessa fall i stor utsträckning kunna ersätta naturreservalsbUdning, vars användning enligt NVK bör begränsas tiU situationer med mera långtgående begränsningar eller till ianspråktagande av raark.

Av de verksaraheter sora omfattas av det grundläggande skyddet enligt förslaget utgör takt av inte förnyelsebara naturresurser, till vilka NVK även räknar sådana naturresurser som endast förnyas mycket långsamt som t. ex. torv, en särskUd gmpp. Denna grupp är visserligen med hänsyn till sina genomsnittligt allvarliga återverkningar i miljön redan i betydande utsträckning underkastad kontroll genom tillståndstvång. Kontrollen har emellertid enligt NVK inte visat sig tillräcklig, utan verksamheten har särskilt i fråga om matjordsläkt men också i andra fall lett till skador i landskapet. Det är därför enligt NVK:s mening nödvändigt att låta kontrollen omfatta all läkt av inte förnyelsebara naturresurser.

I överensstämmelse härmed fordras enligt vad NVK föreslår tillstånd för takt av sten, grus, sand, jord, torv eller därmed jämförliga nyttigheter. Uppräkningen som sägs vara exemplifierande hänför sig till vanliga täktfall, som omfattas av bestämmelsen. Med jord förstås enligt kommittén inte bara det övre matjordslagret utan också övriga förekommande jordlager som lera, morän osv. Av syftet med bestämmelsen följer enligt NVK att kontrollen bör gälla även takt i vattenområde. För oraråde där särskilda hänsyn från naturvårdssynpunkt är påkallade, t. ex. inom strandskyddat område, bör även dessa hänsyn beaktas och

Prop. 1974:166 35

prövningen omfatta alla moment av betydelse från naturvårdssynpunkt.

NVK erinrar vidare om att täklprövningen enligt NVL omhänderhas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen meddelar också upplåtelse från staten av rätt till sand-, grus- eller stentäkt inora allmänt vattenområde i Vänern, Vättern, Hjälmaren eller Storsjön i Jämtland enligt 1966 års lag (1966: 319) om rätt till sand-, grus- eller stentäkt inom vissa allmänna vattenområden. Tillstånd till sand-, gms- eller stentäkt på kontinentalsockeln däremot meddelas av industriverket, Eftersora sådan upplåtelse hittills endast avsett ett eUer ett par fall per år och gällt lokala behov talar enligt NVK övervägande skäl för att prövningen även i dessa sistnämnda fall tilläggs länsstyrelsen. Härigenom erhåUs en enhetlig ordning för tillståndsgivningen och prövningen kan ske mot en samlad bedömning av återverkningar och behov, I vad mån taxor för upplåtelse bör faststäUas centralt eller den ekonomiska sidan regleras i annan ordning torde få övervägas i annat sammanhang. Undantag från den föreslagna ordningen bör enligt vad NVK anser endast göras för rätt som meddelas av regeringen,

NVK erinrar ora att enligt nuvarande bestämmelser länsstyrelsen kan förelägga den som söker täkttUlstånd att framlägga täktplan av erforderlig omfattning. Sådan plan är enligt NVK:s mening alltid erforderlig, om företagets inverkan på naturmUjön skall kunna bedömas. Kravet på täktplan görs därför obligatoriskt enligt förslaget. Uppenbarligen får enligt NVK kraven härvid stäUas med hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet och inte drivas längre än nödvändigt. En beskrivning av den avsedda taktens genomförande kan i enkla fall vara tillräcklig. Främst gäller detla obetydliga takter, som endast utnyttjas sporadiskt inom ramen för ett tillstånd som meddelats för en lång tidsperiod.

Vid tillstånd till takt skall enligt NVK i överensstämmelse raed tidigare angivna principer meddelas de föreskrifter som erfordras för att undanröja eller begränsa företagets skadliga inverkan på naturmiljön. Som garanti for fullgörandet av dessa åligganden skall enligt förslaget, om inte särskilda omständigheter föranleder till annat, giltigheten av tillståndet göras beroende av att erforderlig säkerhet ställs. Skulle säkerheten sedermera visa sig otUlräcklig kan den fortsatta gUtigheten av tillståndet göras beroende av att ytterligare säkerhet ställs. Enligt förslaget skall länsstyrelsen också, i väsentlig överensstämmele med vad som gäller redan nu, sedan tio år förflutit från det täkttillståndet vunnit laga kraft kunna upphäva detla eller förena det med strängare villkor. Detta skall enligt förslaget kunna ske även dessförinnan, om förhållandena ändrats väsentligt,

I fråga om företag sora inte är att hänföra tUl täktverksamhet, men sora ändå är av beskaffenhet att böra underkastas den grundläggande kontrollen enligt NVK:s förslag, bör enligt NVK regleringen främst ske genom vidgade bestämraelser ora sararådsskyldighet enligt 20 § NVL,

Prop.1974:166 36

Denna kontroU som från de synpunkter det här gäller kan jämställas med kontroll genom tillståndstvång är enligt NVK avsedd att gälla för varje företag som kan komma att väsentligt påverka eller ändra naturmUjön men inte är underkastad kontroU enligt 18 eller 19 § NVL, Bland företag som här kommer i fråga märks utförandet av vägar, större schaktningar och dränermgar, upptagandet av ledningsgator, förvand-Img av åker- och skogsmark, omföring av löv- tUl barrskog, slutawerk-ning eller markberedning genom hyggesplöjning. Dessa företag kan i allraänhet karakteriseras sora enstaka ingripande åtgärder och frarastår knappast enligt allmänt språkbruk som ett led i en pågående markanvändning. Särskilt inom områden där åtgärder av detta slag, t. ex. kal-hyggesytor av någon betydelse, inte tidigare förekommit framstår det som främmande att tala om pågående markanvändning. Här avsedda företag har en omgivningspåverkan och en inverkan på naturmiljön som gör att de bör jämställas med täktverksamhet. Medan omföring av lövtill barrskog och markberedning genora hyggesplöjning regelmässigt är av den ingripande karaktär att kontroll bör föreligga från det allmännas sida, är vad gäller slutavverkning en mera individuell bedömning påkallad med hänsyn till förhållandena i det särskUda fallet. Belägenhet, landskapstyp och nyttjande för frUuftsliv bildar här väsentliga utgångspunkter för bedömningen. Upptagandet av hyggesytor av den storlek som i viss utsträckning skett under senare år kan emellertid enligt NVK normalt inte anses utgöra någon förutsättning för ett ekonomiskt bedrivet skogsbruk. Ytterst blir enligt NVK avgörandet en fråga ora vilka krav man ställer på vår yttre miljö. Miljöhänsyn måste därför alltid beaktas i skogsbruket lika väl som i annan förvärvsverksamhet i naturen. Även om kraven varierar, kan vissa riktlinjer anges fÖr det beaktande av naturvårdshänsyn som alltid bör ske. Målsättningen för planering och genomförande av avverkning och andra åtgärder i skogsbruket bör enligt NVK vara att åtgärden så lite sora raöjligt skall komma i konflikt med naturvårdsintresset, däri inbegripet vUtvårdens och friluftslivets intressen, Awerkningsytörna bör inte göras större än vad som är nödvändigt av biologiska och ekonomiska skäl. Hänsyn bör tas till befintiig bebyggelse — såväl den permanenta som den av fritidskaraktär — så att avverkningarna inora närorarådet begränsas och utförs så att railjöstörningen inom området blir så liten som möjligt. Vad gäller åtgärder i områden längs vägar, sjöar och vattendrag eller eljest inom livligt frekventerade eller särskilt attraktiva områden bör dessa utföras med hänsyn tagen till de landskapsestetiska värdena och så att storm-härdigt skydd skapas, I vissa fall bör självföryngring med fröträd väljas i stället för plantering. Även vid plantering kan enstaka större träd böra lämnas för att bryta föryngringsytans enformighet, Upparbetningsplatser bör norraalt avstädas efter begagnandet, större stigar och diken rensas från ris och allvarligare markskador tUlses. Målsättningen bör vara att

Prop.1974:166 37

undvika skador på mark och kvarstående skog. Enligt vad NVK säger sig ha erfarit, har vissa skogsföretag redan utfärdat föreskrifter i väsentlig överensstämmelse med det sagda. Allmänt sett gäller enligt NVK att den störande inverkan sora är förbunden med skogsbruket kan reduceras väsentligt med enkla medel. Det kan därför enligt NVK förutsättas att den grundläggande kontrollen enligt NVK:s förslag inte på någon avgörande punkt koramer i konflikt raed ett i hittillsvarande former på normalt sätt bedrivet jord- eller skogsbruk. Snarare är det så att naturvårdens intressen i stor utsträckning är väl förenliga med detta. Den omständigheten att en grundläggande kontroll tillskapas raedför enligt NVK inte heller, t, ex, vad gäller slutawerkningar att sådana inte skulle medges för större ytor än om 10—15 ha i framtiden, KontroUen innebär emellertid att någon allmän frihet att företa ingrepp av den omfattning att de väsentligt ändrar eller påverkar naturmiljön utan hänsyn till andra väsentliga motstående allmänna eller enskUda intressen inte föreligger.

Utöver den grundläggande kontrollen enligt 18 och 20 §§ behövs enligt NVK möjligheter till en mera aktiv landskapsvård i vissa fall. För att tiUgodose detta behov föreslår NVK i 19 § ett nytt institut, naturvårdsområde.

Som naturvårdsområde skall enligt NVK länsstyrelsen kunna förklara område inom vilket särskilda åtgärder erfordras för att skydda eller vårda naturmiljön, I beslutet skall, i överensstämmelse med vad som gäller för naturreservat, anges gmnden för beslutet och föreskrivas de inskränkningar i nyttjandet sora behövs för skyddet eller vården. De inskränkningar som härvid komraer i fråga avses I allmänhet vara av raindre ingripande beskaffenhet, Sora exerapel anges i förslaget förbud mot eller föreskrifter i fråga om byggnad, upplag, schaktning, plantering och avverkning. I den mån särskilda åtgärder behövs för skyddet eller vården, skall markinnehavaren vara skyldig att tåla att dessa utförs. Sådana åtgärder kan gälla t. ex. olika skötselåtgärder sora röjning, renhållning, plantering, anläggande av stig, anordnande av vUplats o. d. Inskränkningarna eller åtgärderna får enligt NVK inte sträcka sig längre än vad sora behövs för att trygga ändamålet raed förordnandet. Liksom vid förordnande om naturreservat skall de upptas I beslutet och anges på sådant sätt alt någon tvekan om omfattningen inte uppstår. Något hinder mot att utforma föreskrifter som ett förbud alt handla annat än i samråd med länsstyrelsen eller myndighet som denna bestämmer, t. ex. skogsvårdsstyrelsen, bör ej föreligga.

Vad gäller åtgärder som erfordras för vården behöver dessa enligt NVK:s mening inte regleras i själva förordnandet. Sådana åtgärder bör liksora hittUls i stor utsträcknmg kunna genomföras som beredskapsarbeten. Det synes emellertid enligt NVK troligt att landskapsvårdande åtgärder i framtiden i ökad utsträckning komraer att infogas som ett mo-

Prop. 1974:166 38

ment i brukandet av en fastighet och tUlgodoses I samband därmed. I den mån särskilda insatser — utöver vad annars åligger ägare eUer bmkare — erfordras, bör detta enligt NVK:s mening regleras i särskUt avtal, antingen i form av ett arbetsavtal eller genom avtal om bidrag till skötseln,

BUdande av naturvårdsområde kan enligt NVK många gånger framstå som ett önskemål även från markinnehavarens sida. Vid jämförelse med naturreservatet har det från markinnehavarens synpunkt den fördelen att det i mindre mån inkräktar på förvaltningen av fastigheten. Man bör därför eftersträva att bildandet av naturvårdsområde sker i samråd mellan det allmänna och sakägarna där bördan för den enskilde får vägas mot insatser från det allmännas sida. Tillämpningen av naturreservatsinstitutet är i överensstämmelse med det sagda främst avsett att komma i fråga i fall med mera långtgående föreskrifter där mark tas i anspråk eller pågående markanvändning avsevärt försvåras. I dessa fall bör enligt NVK förordnande om naturvårdsområde, som inte grundar sig på avtal med vederbörande rättsägare, ej komma I fråga.

Institutet naturvårdsområde, som i överensstäraraelse raed det sagda inte avses förenat med regler om rätt till ersättning av det aUmänna, konuner enligt NVK sålunda i huvudsak att gälla fall där särskUda åtgärder erfordras för att skydda eller vårda naturmiljön men där de erforderliga åtgärderna inte är av den ingripande betydelse att de medför avsevärt hinder i pågående markanvändning eller att mark tas i anspråk.

Vad gäller tillfällighetsreklam säger sig NVK ha övervägt olika raöjligheter att komma till rätta med de ökande olägenheterna av denna. Bl. a. har övervägts raöjUgheterna att vidga tillståndsplikten enligt 22 § första stycket NVL. NVK har eraellertid funnit raöjlighetema begränsade att på detta sätt råda bot på ölägenheterna. I stället bör enligt NVK:s mening slås fast som en allmän princip för alla här ifrågakomna anordningar att envar som anbringar eller låter annan anbringa sådan anordning ansvarar för att den avlägsnas, då den förlorat sin aktualitet eller viss tid förflutit från anbringandet. För enkelhetens skull har härvid NVK stannat för att föreslå en enhetiig tidsgräns av fyra veckor från anbringandet, oavsett om anordningen förlorat sin aktualitet redan tidigare. Denna tidsgräns har avvägts så att anordningen skall kunna anbringas i tillräckligt god tid för att fylla sitt syfte och därefter avlägsnas inom den föreskrivna tiden. För att tidpunkten för borttagandet skall kunna fastställas raåste denna framgå av anordningen. Datum för anbringandet skall därför anges på själva anordningen. Underlåten eller felaktig uppgift i detta hänseende föranleder skyldighet att genast avlägsna anordningen.

Genom de föreslagna reglerna om ansvar för såväl den som anbringar anordning som här avses som den sora låter annan utföra anbringandet bör enligt NVK:s mening nuvarande olägenheter i huvudsak kunna un-

Prop. 1974:166 39

danröjas. Man måste emellertid även i framtiden räkna med olagligt tillkomna eller kvarlämnade anordningar. Sådana bör avlägsnas så snart möjligt på bekostnad av den som ansvarar för tillkomsten. Borttagandet bör åligga kommunen som ansvarig för renhållningen. Underlåtenhet att iaktta föreskriften om avlägsnande är dessutom förenad med påföljd enligt 37 § NVL i NVK:s förslag.

Vad gäller det påtalade förfarandet att sprida reklam och propaganda från luftfartyg ger enligt NVK:s mening det numera enligt 23 § NVL rådande förbudet mot nedskräpning, som också gäller inom bebyggda områden, erforderliga möjligheter till ingripande.

3,4 Delegation tUI kommun, m. m.

Beträffande samordningen med de av statsmakterna 1972 i anslutning till den fysiska riksplaneringen fastställda riktlinjerna för hushållningen med mark och vatten anför NVK att frågan I väsentiig utsträckning berör ansvarsfördelningen mellan stat och kommun på naturvårdens område, NVK erinrar om att utvecklingen under senare år stärkt kommunernas ställning i den lokala planeringen. Det åligger sålunda komraunen att göra bedömningen rörande markanvändningen och att utforraa riktlinjer för bebyggelseutvecklingen inom kommunen. Naturvårdsplaneringen utgör enligt NVK en viktig sektor i kommunens allmänna samhällsplanering. NVL ger emellertid Inte f. n. kommunen någon häremot svarande beslutsfunktion, utan denna utövas av statliga organ, främst länsstyrelserna. NVK föreslår alt kommunernas ställning inom naturvården stärks och föreslår i detta syfte bl. a. ett tillägg i lagens 43 § som gör det möjligt att till kommunen delegera vissa beslutsfunktioner som annars ankommer på länsstyrelsen, nämligen undanlag från strand-skyddsbestämmelserna, förordnanden om stängselgenombrott, förelägganden om rivning eller iståndsätlande av förfallen byggnad samt tillstånd tUl reklamanordningar och förelägganden om avlägsnande av sådana anordningar.

För att ytterligare markera att djurarterna varg och järv är totalfre-dade föreslår NVK att de tas med i den uppräkning som finns i 6 § andra stycket av djur som är undantagna från all jakt inom nationalpark.

NVK erinrar om att överträdelse av förbud eller annan bestämmelse i NVL ibland kan medföra betydande ekonomisk vinst för överträdaren. För att, i överensstämmelse med vad sora i allraänhet gäller i fråga om brott som medför vinning, göra det raöjligt att förverka den med verksamheten förbundna vinsten eller del av denna föreslår NVK att i 37 § som ett andra stycke tas in en bestämraelse om förverkande av vinst vid överträdelse av NVL,

NVK tar även upp vissa frågor om fuUföljd av talan och om talerätt.

Prop. 1974:166 40

Enligt NVK gäller den allmänna principen I NVL att talan mot förordnanden och beslut i anledning av förordnanden, t, ex, frågan om villkor, dispenser etc, förs hos Kungl. Maj:t medan talan mot beslut som innefattar förelägganden förs hos kamraarrätten. I överensstämmelse härmed prövas besvär i frågor om naturreservat, landskapsskydd enligt nuvarande 19 § och strandskydd hos Kungl. Maj:t medan talan mot beslut om stängselgenombrott enligt 17 §, om skyldighet att vidta åtgärder mot skada enligt 20 eller 21 § eller om skyldighet att avlägsna störande reklamanordningar enligt 22 § förs hos kammarrätten liksom talan raot vitesförelägganden. Besvär mot förordnande av naturvårdsområde bör enligt NVK i likhet med vad som nu gäller besvär mot gällande föreskrifter i 19 § tiU skydd för landskapsbUden föras hos Kungl. Maj:t.

Även andra skäl talar enligt NVK för att besvärsprövningen liksom hittills bör ligga hos Kungl. Maj:t. TUlämpningen av institutet får sålunda i stor utsträckning antas komma att röra sådana lämplighetsfrågor där regeringsmakten enligt tidigare nämnda principer bör ha det avgörande inflytandet och som står i nära förbindelse med det allmännas insatser på landskapsvårdens område. Som ett instrument för vården av den yttre miljön får enligt NVK institutet en viktig uppgift inom den fysiska planeringen med nära anknytning till byggnadslagstiftningen där prövningen i sista hand ankommer på Kungl. Maj:t, För tUlämpningen blir vidare förhållandet till naturreservatet av slor betydelse. Det kan förutsättas att valet i många fall kommer att stå mellan att förordna om naturvårdsområde och naturreservat. Denna fråga kan förutsättas stå i förgrunden vid de förhandlingar som skall ligga till grund för tUlämpningen där tungan för den enskilde får vägas mot insatser från det allmännas sida. Den slutiiga bedömningen kommer enligt NVK att ske i länsstyrelsens styrelse med dess demokratiska förankring. Såväl beslutets allmänna karaktär som formema för dess tillkomst gör det därför enligt NVK mindre ägnat för prövning av domstol än av den högsta politiska makten. NVK erinrar i sammanhanget om justitieministerns uttalande i samband med införandet av lagen om allmänna förvaltningsdomstolar m. m. (prop. 1971: 30 s. 90) att det kan förutsättas att yttrande inhämtas från regeringsrätten i de fall där de föreliggande rättsfrågorna motiverar detta. Önskvärt rättsskydd för den enskilde kan enligt NVK härigenom vinnas. Med den angivna ordningen kan enligt NVK även det för bedömningen önskvärda sambandet mellan naturreservat och natuivårds-område bibehållas i besvärsinstansen.

Enligt 40 § sista stycket kan statens naturvårdsverk för tillvaratagande av naturvårdens intresse föra talan mot beslut enligt NVL eller bestämmelser som meddelats med stöd av lagen. NVK anför att klagorätten har sin största betydelse i de fall då föreskrift ändras eller upphävs eller tillstånd meddelas utan erforderligt beaktande av naturvårdsintresset. Det kan emellertid enligt NVK också tänkas att onödigt

Prop. 1974:166 41

långtgående föreskrifter raeddelats eller att tillstånd vägrats som medför kostnader som inte slår i rimlig proportion till de naturvårdsintressen som berörs. NVK anser att den prioritering som med begränsad medels-tUlgång krävs mellan insatser och projekt också i sista hand förutsätter möjlighet att överklaga ett från dessa synpunkter ej godtagbart beslut. NVK föreslår därför att naturvårdsverket får en ovillkorad talerätt mot beslut enligt NVL eller enligt bestämmelser som meddelats med stöd av lagen.

3.5 Naturvårdsförvaltning

NVK upplyser att den genomfört en enkät hos domänverket, naturvårdsverket och ett flertal andra berörda myndigheter och organisationer och därvid fått ett omfattande material rörande de frågor som rör förvaltningen av mark för naturvårdsändamål. I enkätsvaren har enligt NVK den nuvarande ordningen kritiserats. Brist på samordning av insatser under det centrala naturvårdsorganet, irrationell uppdelning av funktionella förvaltningsenheter med hänsyn tUl ägareförhållanden och allt för höga kostnader för administrationen har särskilt framhållits. I stället för den nuvarande ordningen har de tillfrågade i stor utsträckning föreslagit ett enhetligt förvaltningssystem med naturvårdsverket som centralt förvaltningsorgan, med länsstyrelsen sora ansvarigt organ för den samlade naturvårdsinsatsen inom länet och med lokala förvaltare för de särskilda naturvårdsobjekten, NVK föreslår i väsentlig överensstämmelse med vad sålunda föreslagits att naturvårdsverket skall vara central förvaltningsmyndighet för samtliga naturvårdsobjekt med länsstyrelserna som ansvariga organ för länen och raed lokala förvaltare för de särskilda objekten. Frågor rörande förvaltningen bör enligt NVK i överensstämmelse härmed föras från de lokala förvaltarna till länsstyrelsen och när det gäller frågor som kräver central bedömning från denna till naturvårdsverket. Vidare föreslår NVK bl. a. att verksamheten i skötselråden byggs ut för att underlätta arbetet för länsstyrelse och lokala förvaltare.

3.6 Reservationer och särskilda yttranden

Ledamoten Lothigius kritiserar i särskUt yttrande och reservation NVK:s förslag för att det enligt hans mening på olika punkter innebär en alltför långtgående reglering där samverkan ersätts med tvång och detaljreglering. Lothigius anför vidare att tillämpningen av den föreslagna 20 § kan skapa avsevärda svårigheter för ett rationellt bedrivet skogsbruk. I fråga om NVK:s förslag tiU 18 § anser Lothigius att läkt-regleringen inte bör orafatta takt för tillgodoseende av markinnehavares husbehov. Vidare bör det enligt Lothigius uite vara obUgatoriskt att

framlägga täktplan utan länsstyrelsen bör liksom f. n. kunna kräva sådan plan när den anser det behövligt.

Ledamöterna Grebäck, Lothigius och Wirtén reserverar sig mot NVK:s förslag att talan mot beslut om naturvårdsområde skall föras hos Kungl. Maj:t och menar att sådan talan i stäUet skall föras i kamraarrätt. Som skäl åberopas bl. a. att frågan huruvida för ett naturvårdsområde meddelade föreskrifter är så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras är en rättsfråga som bör avgöras av domstol.

Experten generaldirektören Holm belyser i särskilt yttrande kommunernas ställning i naturvårdsarbetet mot bakgrund av den fysiska riks-planeringen, de senaste ändringarna i byggnadslagstiftningen och BLU:s förslag. Enligt Holm kommer ansvaret för den fysiska miljöns belastning i framtiden att åvila kommunerna i än högre grad än i dag. Därför bör betydelsefulla uppgifter även inom naturvårdens område nu kunna flyttas över på kommunerna och den kommunala översiktsplaneringen bör utgöra grund för naturvårdsarbetet. I avvaktan på den lagstiftning som kan förväntas på grund av BLU:s betänkande föreligger enligt Holm övergångsvis behov av endast vissa begränsade ändringar i NVL. Holm ansluter sig till NVK:s förslag utom såvitt avser utformningen av 15 och 43 §§. Holm säger sig i princip godta ett generellt slrandskydd såsom NVK föreslagit. Undanlag bör dock göras för de fall kommunen tagit fram ett väl genomtänkt bedömningsunderlag i form av markdispositionsplan eller kommunöversikt för reglering av bebyggelse inom strand-oraråden. Behovet av strandskyddsområden bör enUgt Holm klarläggas vid de överläggningar och samråd som kontinuerligt sker mellan kommun och länsstyrelsen i samband med den kommunala översiktsplaneringen. Enligt Holms mening bör som princip strandskyddsförordnande inte heller i fortsättningen gälla inom fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. För att strandskydd skall bli gällande inom fastställd plan bör enligt Holm krävas en aktiv åtgärd från länsstyrelsens sida och att samråd först sker med berörd kommun. 43 § bör enligt Holm inledas med en bestämmelse om länsstyrelses skyldighet att samråda med berörda kommuner vid beslut i naturvårdsärenden av vikt. Vidare bör befogenheten att medge undantag från förbud eller föreskrifter som meddelats enligt 19 § andra stycket i NVK:s förslag kunna delegeras till kommun. Holm anser att delegation bör ske till kommunens byggnadsnämnd och inte som NVK föreslår tUl kommunen. Byggnadsnämnden är enligt Holm det enda kommunala fackorgan till vUket byggnadslagstiftningen för att undvika byggkrångel samlat all tillståndsprövning.

4 Remissyttrandena över naturvårdskommitténs förslag

4.1 Allmänna synpunkter

Remissinstanserna har delade meningar beträffande flera av NVK:s förslag tUl ändringar i NVL.

Prop. 1974:166 43

Naturvårdsverket ställer sig i huvudsak mycket positivt till de föreslagna lagändringarna och anser det angeläget att de genomförs så snart sora möjligt. Allmänt posUiva omdömen uttalas också av bl. a. länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Örebro län, Skid- och friluftsfrämjandet. Svenska naturskyddsföreningen. Svenska turistföreningen och Naturvårdsintendeniernas förening. Nämnda länsstyrelser framhåller att de föreslagna ändringarna är så betydelsefulla att de inte bör anstå tUl dess att BLU:s principbetänkande lett fram till en ny bygglagstiflning, vilket kan dröja flera år. Även hovrätten över Skåne och Blekinge tUlstyrker i huvudsak förslaget.

Vattenlagsutredningen, LRF, Sveriges industriförbund och Sveriges jordägareförbund avstyrker att förslaget genomförs såvida det inte först underkastas en genomgripande omarbetning.

Skogsstyrelsen anser att förslaget i de delar det innefattar möjlighet att föreskriva restriktioner i skogsbruket inte bör bli föremål för lagstiftning, innan 1973 års skogsutredning lagt fram förslag i fråga om de konsekvenser i railjövårdshänseende som nuvarande och framtida avverkningspolitik kan leda till. Motsvarande uppfattning uttalas av domänverket, länsstyrelsen i Gävleborgs län, 1973 års skogsutredning, Skogsindustriernas samarbetsulskolt, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och Svenska skogsarbetareförbundel.

Domänverket anför bl. a. att förslaget ger länsstyrelsen möjlighet att utfärda restriktioner sora konkret innebär att skogsbruket inora betydande arealer kan komma att tvingas avstå från att skörda och förnya skogen vid den tid och på det sätt som är det bästa med avseende på virkesproduktionen. Detta står i strid med gällande skogsvårdslagstiftning. Verket hävdar att skogsbruket i regel inte medför negativa effekter på naturmiljön och hänvisar i denna fråga tUl rapporten Kalhyggen. Enligt verkets uppfattning bör den av statsmakterna fastställda skogspolitiken vara utgångspunkten för de principer efter vilka markens användning för skogsproduktion skall avgöras. Komraunemas och länsstyrelsernas möjligheter att själva överblicka sådana perspektiv och i sin planering medverka till att skogspolitikens mål infrias torde enligt verket vara begränsade. De riktlinjer som konstitueras av de skogliga riksperspektiven måste enligt verkets uppfattning vara bindande för den efterföljande planeringen, om man vill behålla en i förhållande till våra produktionsresurser samhällsekonomiskt betydelsefull skogsnäring.

I fråga om den ekologiska gmndsynen på naturvårdsfrågoma ansluter sig lanlbruksstyrelsen tUl den av NVK hävdade grundprincipen att det är viktigt att hushålla med naturtillgångar som mark och vatten vid samhällsbyggandet och att samtidigt ta erforderlig hänsyn till ekologiska samband i naturen. Även hovrätten över Skåne och Blekinge, riksrevisionsverkel, naturvårdsverket, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i Kalmar, Malmöhus, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorr-

Prop. 1974:166 44

lands län samt Svenska samernas riksförbund uttalar att de delar NVK:s gmndsyn. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att grundsynen bör komma till positivt uttryck genora ett tUlägg 11 §.

Kritiska tUl NVK:s resonemang ställer sig skogsstyrelsen och domänverket. Skogsstyrelsen menar att NVK I uttalanden om den ekologiska grundsynen är grundade mera på känslomässiga och naturromantiska värderingar än på relevant sakunderlag. Detta har enligt styrelsen lett NVK snett i fråga om förslagen beträffande skogsbruket. Domänverket delar NVK:s uppfattning att samhällsutvecklingen skall ske inom de ramar som naturresurserna medger, I övrigt bygger enligt verket NVK:s ekologiska grundsyn delvis på missuppfattningar. Det finns i regel raga naturliga ekosystem. Det agrara liksom det skogliga ekosystemet är enligt verket en kulturprodukt som kännetecknas av sin föränderlighet med hänsyn till den tekniska utvecklingen, förändringar i efterfrågan på jordbrukels och skogsbrukets produkter och samhällsutvecklingen i övrigt. Naturmiljön är en föränderlig miljö som I stor utsträckning är skapad av människor.

I fråga om samordningen mellan de föreslagna ändringarna i NVL och BLU:s principbetänkande om byggnadslagstiftningens framtida utformning har olika meningar framförts av de remissinstanser som uttalat sig i ämnet.

Sålunda anser riksrevisionsverket det vara angeläget att NVL i den fysiska planeringen ges en sådan stäUning i förhållande tUl en ny markanvändnings- och bygglagstiflning att naturvårdsintressena kan hävdas gentemot exploateringsintressen i önskvärd utsträckning. En realpröv-ning bör kunna göras vid konflikter mellan å ena sidan NVL och ML och å andra sidan exploateringsinlressen av skilda slag, även om de senare skulle stå i överensstämmelse med gällande plan. Enligt naturvårdsverkets mening bör regionala naturvårdsintressen tillgodoses inom ramen för NVL, medan rent lokala naturvårdsintressen i viss utsträckning bör kunna regleras i byggnadslagstiftningen. Verket anser en sådan uppdelning motiverad bl. a. på gmnd av alt NVL lägger eventuellt kostnadsansvar på staten, under det att byggnadslagstiftningen lägger samma ansvar på kommuner.

A andra sidan anför planverket att det i huvudsak stöder BLU:s förslag och förordar ett system med en obligatorisk heltäckande kommunal översiktlig planläggning som skall utgöra en sammanvägning av olika markanvändningsanspråk och som skall ligga tUl grund för ställningstaganden i frågor rörande bl. a. byggande och naturvård. Verket finner det riktigt alt bestämmelser om aktiva samhällsinsatser för naturvården återfinns i NVL medan bestämmelser som huvudsakligen syftar till att säkerställa pågående markanvändning bor tas in i den av BLU föreslagna markanvändningslagen. Likaså bör man enligt verket så långt det är möjligt undvika att ett företag som innebär förändrad markanvänd-

Prop. 1974:166 45

ning skall behöva prövas enligt flera olika lagstiftningssystera. Med tanke på den förnyade översyn av NVL som torde komma att aktualiseras genom BLU:s förslag anser verket att ändringarna nu bör begränsas till de punkter där ett starkt behov föreligger och utformas så att de inte försvårar den förnyade översynen. Även länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Göieborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands och Jämtlands län anser att naturvårdsaspekterna på sikt bör integreras i ett plansystem på sätt BLU föreslår och att nu aktuell revidering bör ske med beaktande av dessa synpunkter. Svenska kommunförbundet framhåller att BLU:s förslag är det sora på sikt bäst gynnar naturvårdens intressen. Med undantag för dokumenterade riksintressen torde det enligt förbundet vara att föredra att samhällets intressen hävdas av kommunerna. Förbundet anser att härigenom vidgas också medborgarnas möjligheter till insyn och inflytande väsentiigt.

I fråga ora gränsdragningen mellan naturvård och areella näringar anser lantbruksstyrelsen att gäUande princip bör uppehållas nämligen att näringslagstiftningen inriktas på en från ekonoraiska synpunkter önskvärd utveckling, raedan inskränkningar från naturvårdssynpunkt i huvudsak regleras i natur- och raUjövårdslagstiftning. NVK:s förslag innebär enligt styrelsen i stora delar en skärpning av naturvårdsaspekterna. Styrelsen accepterar att ambitionsnivån i fråga om naturvård är hög. Jord- och skogsbruk raåste dock ges raöjligheter för fortsatt lönsara produktion. Styrelsen anser därför att restriktioner i fråga om jord- och skogsbrukets utvecklingsmöjligheter bör undvikas utanför vissa i fysisk planering avgränsade områden, där av uppdragna riktlinjer tydligt framgår att andra markanspråk bör ges företräde.

Vattenlagsutredningen betonar vikten av samordning mellan NVL, BL, ML och VL så att dubbelprövning av sararaa företag undviks när motsvarande prövning från naturvårdssynpunkt sker i annan lagstiftning.

4.2 Allemansrätten (1 § första stycket)

Remissutfallet är ganska splittrat. Flertalet remissinstanser uttalar sig dock positivt för att lagstiftning sker i fråga ora allemansrätten men menar att ämnet, varav färdselrälten bara är en del, bör bli föremål för ytterligare utredning.

Riksrevisionsverket, planverket, länsstyrelserna i Slockholms, Östergötlands, Jönköpings, Gotlands, Blekinge, Älvsborgs, Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län och Skid- och friluftsfrämjandet tillstyrker att det föreslagna tillägget görs. Några av näranda remissinstanser anser dock att den föreslagna lagtexten behöver förtydligas och att uttrycket "färdas" är mindre lyckat. Planverket föredrar ett tUlägg "Allemansrätten skall respekteras". Länsstyrelsen i Stockholms län anser att i

Prop. 1974:166 46

lagen också bör slås fast det ansvar som följer med rätten och föreslår formuleringen "Den som vistas i naturen skall visa hänsyn och varsamhet så att skada ej åsamkas naturen eller pågående markanvändning". Länsstyrelsen i Gollands län föreslår tillägget "Att färdas fritt i naturen är en vedertagen rättighet. I sitt umgänge med naturen skall envar visa hänsyn och varsamhet".

Lantbruksstyrelsen vill inte motsätta sig att färdselrälten skrivs in i NVL men anser det i så fall nödvändigt att det i tillämpningsföreskrifter klargörs vad som avses med färdselrälten liksom vUka begränsningar som är nödvändiga för att den inte skall inverka negativt på naturmUjö och areella näringar. Allemansrättens tillämpning är enligt styrelsen oklar även i fråga om allmänhetens rätt tUl vissa naturprodukter. Man kan t. ex. fråga sig vad som gäller för avgränsning av tomt, gårdsområde ra. m.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, skogsstyrelsen, naturvårdsverket, domänverket, länsstyrelserna i Södermanlands, Kalmar, Hallands, Västernorrlands, Gävleborgs och Västerbottens län, vattenlagsutredningen, LO, LRF, Skogsindustriemas samarbetsulskolt. Svenska naturskyddsföreningen. Svenska samernas riksförbund, Svenska turistföreningen, Sveriges industriförbund, Sveiges skogsägareföreningars riksförbund och Jägareförbundet avstyrker det föreslagna tillägget till 1 §.

Naturvårdsverket ifrågasätter om det är lämpligt att ta upp en enda befogenhet inom allemansrätten, färdselrälten, tiU särskUd reglering. Ett så allmänt hållet principstadgande saknar enligt verket värde och kan medföra tolkningstvister och andra svårigheter vid den praktiska till-lämpningen. Verket anser att man inte f. n, skall införa ett stadgande som särskilt gäller den ganska kontroversiella rätten att uppehålla sig på annans mark. Innan lagstiftning sker bör enligt verket frågan belysas i en allsidig och grundlig utredning.

Liknande synpunkter framförs av övriga remissinstanser som avstyrkt det av NVK föreslagna tiUägget. LO framhåller att om reglering i lag skall tillgripas, bör den föregås av ett ytterst noggrant och övertänkt utredningsarbete, vUket i dag inte föreligger. Risken med lagreglering är enligt LO att allemansrätten får en annan och betydligt mer restriktiv innebörd än som vi i dag upplever den. Svenska turistföreningen erinrar om att förslag har väckts i Nordiska rådet om utredning av frågan om enhetliga nordiska bestämmelser om allemansrätten. Resultatet härav bör enligt föreningen avvaktas innan lagstiftning sker.

4.3 Strandskydd

4.3.1 Generellt slrandskydd (15 § första och andra styckena)

Förslaget om införande av genereUt strandskydd tillstyrks i princip av hovrätten över Skåne och Blekinge, riksrevisionsverket, riksanlikva-

Prop. 1974:166 47

rieämbetet, lantbruksstyrelsen, naturvårdsverket, lantmäteristyrelsen, domänverket, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län, LO, Svenska naturskyddsföreningen. Svenska turistföreningen, Skid- och friluftsfrämjandet, Sveriges fritidsfiskares riksförbund och TCO.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att det bör komma till klart uttryck i lagtextens första stycke alt det ankommer på länsstyrelsen att svara för den närmare avgränsningen av strandskyddsområdet.

Naturvårdsverket anser det lämpligt att verket i samband med lagändringen får meddela riktiinjer för tiUämpningen av de nya bestämmelserna för att problem skall undvikas vid tolkningen av begreppen insjö och vattendrag. Lantmäteristyrelsen är också av den uppfattningen att det för den praktiska tUlämpningen behövs en precisering av vilka vattendrag sora omfattas av strandskyddet för att inte helt obetydliga vattendrag skall komma att ingå. Begränsningen till "vattendrag av betydenhet" bör enligt styrelsen komraa till uttryck i lagtexten. Styrelsen utgår från att strandskyddet med stöd av andra stycket också skall kunna minskas till under 100 m. Länsstyrelsen i Kristianstads län fraraför liknande synpunkter. Domänverket finner det nödvändigt att länsstyrelsema gör en skyndsam inventering för behövlig avgränsning, så att någon tvekan inte skall uppstå beträffande omfattningen av strandskyddet. Länsstyrelsen i Stockholms län menar att förordnande ora vissa områdens undantagande från strandskydd bör ges samtidigt raed lagens ikraftträdande. Även behovet av utvidgat strandskydd bör vara klart vid denna tidpunkt. Av psykologiska skäl skuUe det vara olämpligt att meddela en rad undantag efter lagens ikraftträdande.

Tveksamma till förslagets ändamålsenlighet ställer sig länsstyrelserna i Jönköpings och Norrbottens län. Skogsindustriernas samarbetsutskott och Svenska kommunförbundet. Länsstyrehen i Jönköpings län anser att nuvarande möjlighet att utiägga provisoriskt strandskydd är tillräckligt i avvaktan på resultatet av BLU:s betänkande. Om generellt strandskydd införs redan nu, bör det enligt länsstyrelsen inskränkas tUl att avse sjöar och hav, varjämte bör finnas möjlighet till särskilt förordnande om strandskydd för vattendrag. Länsstyrelsen i Norrbottens län anför att i länet redan finns strandskyddsförordnande på de flesta strandpartier I kustområdet, längs de större älvarna och vid attraktiva områden i övrigt. Därför synes det obehövligt med generellt strandskydd beträffande alla små och stora vattendrag och de 47 000 sjöarna i länet. Om generellt strandskydd införs, fömtsätter länsstyrelsen att med stöd av 16 § sista stycket NVL därifrån kan undantas vissa större områden i Norrbottens inland. Naturvårdsverket bör få utarbeta riktlinjer för en enhetlig och enkel tolkning av begreppet strandområde. Skogsindustrier-

Prop. 1974:166 48

nas samarbetsulskolt anser generellt strandskydd vara onödigt. Det före-faUer inte minst från administrativ synpunkt lämpligare att först låta länsstyrelserna undersöka vUka ytterligare strandområden som kan behöva förklaras för strandskyddsområde och sedan begränsa strandskyddets omfattning till vad som avsatts efter behovsinventering. Svenska kommunförbundet ifrågasätter behovet av generellt strandskydd men motsätter sig dock inte att det införs övergångsvis. En förutsättning bör då vara att den inte skall gälla inom område med faststäUd generalplan eller stadsplan och inte heller — efter ändrad lagstiftning — inom område för vilket finns godkänd kommunplan.

Förslaget om generellt strandskydd avstyrks av vägverket, skogsstyrelsen, planverket, länsslyrelsen i Örebro län. Industriförbundet och Skogsarbetareförbundet. Vägverket anför att även om syftet med förslaget är gott, skulle ett generellt strandskydd skapa tveksamhet vid tolkningen av begreppen "vattendrag" och "insjö" och medföra orimligt omfattande och svårhanterligt dispensförfarande hos länsstyrelserna. Det skulle bli ogörligt att planera ett vägobjekt utan att komma i konflikt raed strandskyddsområden. Om generellt strandskydd trots allt införs, bör det i avbidan på att BLU:s förslag om kommunöversikter och kommunplaner genomförts begränsas till preciserade zoner. Insjöar och vattendrag inom sådan zon bör namnges. Skogsstyrelsen anför att eftersom strandskydd skall gälla vid varje liten vattensamling och bäck, blir systemet mycket svårhanterligt i praktiken och medför orimliga konsekvenser för skogsbruket med ökande uppsplittring av skogsmarkerna och onödiga driftsrestriklioner. En felbedömning av ägaren kan föranleda straff- och förverkandepåföljd. För att ge acceptabelt rättsskydd måste ett strandskydd kunna hänföras till preciserade strandområden som på ett lättbegripligt sätt kan kungöras för allmänhet och markägare. Strandskyddet bör därför enligt styrelsen begränsas till sådana strandområden som är välbelägna och har kvalitet för bad och friluftsliv. Länsstyrelsen i Örebro län anser att det inte finns något behov av generellt strandskydd när kommunerna efter nu genomförda ändringar i BL kan pröva lokaliseringen av all nybebyggelse. Om skyddet genoraförs, måste minimigränsen för vattensamlingar och vattendrag anges.

4.3.2 Strandskydd inom planlagt område (15 § iredfe siycket)

Naturvårdsverket och länsstyrelsen i Norrbottens län anser det befogat att strandskyddsförordnanden I framtiden formellt också skall omfatta planlagda områden. Eventuella negativa konsekvenser härav elimineras dels genom en föreslagen möjlighet enligt 43 § att delegera dispensrätt till kommunen, dels genom att länsstjrrelsen genom föreslagen bestämraelse I 15 § tredje stycket får bemyndigande att förordna att strandområde i vissa fall inte skall omfattas av strandskydd. Även länsstyrelserna i Stockholms och Älvsborgs län tillstyrker NVK:s förslag.

Prop. 1974:166 49

Vägverket, planverket, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Gollands, Kristianstads, Värmlands, Örebro, Västernorrlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län. Svenska kommunförbundet och LRF avstyrker förslaget i denna del. Vägverket anför att fastställande av markanvändningsplan automatiskt bör innebära att eventuellt andra tidigare meddelade bestämmelser upphävs. Länsstyrelserna i Uppsala och Östergötlands län anser att strandskyddet inte bör omfatta den bebyggelse sora ansetts kunna tiUåtas vid planläggning enligt BL eller sora får anses accepterad genora fastighetsbUdning för bostadsändamål.

Hovrätten över Skåne och Blekinge och länsstyrelserna i Jönköpings, Gotlands, Kristianstads, Kopparbergs samt Gävleborgs län anser att bestämraelsen bör ha det innehållet att länsstyrelsema skall kunna förordna om att strandskydd skall gäUa inora planområde, om så erfordras.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser i motsats till NVK att 15 a § bör behållas. Enligt hovrätten finns fortfarande ett behov av tUlfälliga förordnanden med hänsyn till den föreslagna befogenheten för länsstyrelsen att vid behov utvidga strandskyddsområdet och det förhållandet att nya värderingar kan korama att medföra att ytterligare områden bör strandskyddas utöver dera sora koraraer i fråga i samband raed lagens ikraftttädande.

4.3.3 Strandskyddets innebörd (16 §)

Några reraissinstanser anser att strandskyddet bör inriktas inte bara på att bevara allemansrätten vid stränderna utan också på att skydda naturen där. Sålunda anför naturvårdsverket att utnyttjandet av strän-dema för frUuftsliv bör ske under hänsyn till botaniska, zoologiska och geologiska inttessen samt tUl landskapsbUdsintresset. Detta bör enligt verket komma tUl uttryck i lagtexten, t, ex, genom formuleringen "För att trygga allmänhetens möjligheter till bad och annat friluftsliv samt i övrigt skydda naturmUjön vid strändema skall,,,". Vidare bör enligt verket bestämmelserna om strandskydd och skydd för landskapsbilden föras samman under en gemensam mbrik som föreslås lyda "särskUda bestämmelser till skydd fÖr naturmiljön raed hänsyn till friluftsliv, landskapsbUd, fauna ra, ra," och uttrycket "mark- och vattenförhållanden" i 16 § första stycket bytes ut mot "naturmiljö". Liknande synpunkter framförs av skogsstyrelsen, länsstyrehen i Älvsborgs län. Svenska naturskyddsföreningen och Svenska turistföreningen.

Beträffande frågan vilka åtgärder som bör omfattas av strandkontrollen tUlstyrks förslaget i princip av naturvårdsverket, länsstyrelsen i Kalmar län och Svenska naturskyddsföreningen. Naturvårdsverket finner den av NVK föreslagna skärpningen att bebyggelse eller anläggningar i princip inte skall få uppföras inom slrandskyddsområde nödvändig för 4 Riksdagen 1974. 1 saml Nr 166

Prop. 1974:166 50

att de speciella naturvärden som hör saraman med strandrailjön skall kunna bevaras.

Flera andra remissinstanser har framfört synpunkter i frågan. Lantmäteristyrelsen anser det viktigt att prövningen av byggnadsföretag m. m. begränsas tiU vad sora är motiverat med hänsyn tiU strandskyddet. Om ett område redan är bebyggt och har tomts karaktär, borde viss tUlbyggnad kunna prövas enbart enligt BL. Hovrätten över Skåne och Blekinge pekar på de svåra gränsdragningsproblem som uppkommer när man har att bestäraraa vad sora är byggnad eller nytt ändamål. I det enskUda fallet kan det medföra ett utdraget och kostsamt prövningsförfarande och därigenom ett uttunnat skydd. Hovrätten anser det vidare olyckligt om nuvarande bestämmelse i 16 § första stycket om förbud mot olika förberedelseåtgärder för bebyggelse tas bort. Länsstyrelsen i Älvsborgs län avstyrker att begreppet "ny byggnad" skaU införas i stället för nu gällande "helt ny byggnad". Införandet av ännu ett begrepp i en bebyggelsereglerande författning kan enligt länsstyrelsen innebära risk för definitionssvårigheter och förvirring. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att 16 § första stycket i förslaget har fått för vid iimebörd och endast bör avse anläggning och ingrepp som påverkar mark- och vattenförhållanden av betydelse för friluftslivet. Länsstyrel-. sen i Östergötlands län anser att bestämmelsen bör utformas så att det klart framgår att även ändring av användningssättet beträffande en byggnad omfattas av strandskyddet. Länsslyrelsen i Västernorrlands län anser att tomtavgränsningsregeln i 16 § andra stycket ofta inte ter sig meningsfull, särskUt vid tUlstånd till uthus, tillbyggnader ra. m., och att den därför inte bör vara obligatorisk. Vägverket förordar att nuvarande lagtext behålls oförändrad liksom 15 a §.

Förslaget att länsstyrelsen skall kunna meddela föreskrifter för allmänheten inom strandskyddsområde har i allmänhet lämnats utan erinran av reraissinstansema. Naturvårdsverket anser att länsstyrelsen bör kunna ge föreskrifter som inte endast riktar sig till allraänheten utan även tUl markägare och andra sakägare. Liknande synpunkter redovisas av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län. Länsstyrehen i Östergötlands län anser att bestämmelsen i fråga i stället bör tas in i den föreslagna 19 § för att vid behov utnyttjas inora vissa natur-vårdsoraråden. Länsstyrelsen i Gävleborgs län avstyrker förslaget i denna del. Behövs föreskrifter kan de enligt länsstyrelsen i stället meddelas t, ex, genom förordnande om naturreservat eller naturvårdsområde eller genora tUlärapningsbestämmelser till sjötrafikförordningen eller lokal ordningsstadga.

Enligt lantbruksstyrelsen bör nu gällande undantag för anläggningar sora behövs för jordbmket, skogsskötseln och renskötseln bibehållas. Jordbmkets krav på t, ex. bevattning och invallning till skydd för redan odlad mark måste enligt styrelsens uppfattning ges prioritet och imdan-

Prop. 1974:166 51

tas från förbudet. Det föreslagna obligatoriska sararådet enligt 20 § torde enligt styrelsen ändå garantera att naturvårdssynpunktema beaktas. Även hovrätten över Skåne och Blekinge särat domänverket anser att nuvarande generella undantag för jordbmkets och skogsskötselns anläggningar skall behållas, Fortifikaiionsförvaltningen anser att försvarets anläggningar liksom hittUls bör undantas från sttandskyddsregleringen. De raUitära myndighetema kan i lagen åläggas skyldighet att samråda raed länsstyrelsen i de fall då utförande av anläggning inom strandskyddsområde kan komraa att utgöra ett väsentiigt intrång i allmänhetens raöjligheter att utnyttja orarådet. Om strandskyddsbestämmelserna ges generell gUtighet för all byggnads- och anläggningsverksamhet, bör i vart fall av lagtexten klart framgå att anläggningar som har väsentlig betydelse för försvaret skall anses utgöra sådana "särskUda skäl" sora rao-tiverar dispens enUgt 16 § sista stycket i förslaget. Svenska samernas riksförbund anser att undantag inte blott bör göras för stängsel utan även för anläggning för rennäringens behov, t, ex, gärden av olika slag och stugor.

Vattenlagsulredningen anser att samordning behövs med VL. Det är enligt utredningen inte tUlfredsställande att ägaren av en vattenbyggnad som fått tUlstånd av vattendomstol, varvid naturvårdssynpunkter beaktats, skaU vara tvungen att också ansöka om tUlstånd till byggnaden enligt NVL. Utredningen föreslår därför att i 16 § första stycket införs det tillägget att de där stadgade förbuden inte skall avse anläggning vartUI tiUstånd erhållits enUgt VL. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Östergötlands län.

4.3.4 Slängselgenombrott och tillståndstvång för skylt (17 §)

Bestämmelsema om vidgad möjlighet till stängselgenombrott enligt 17 § första stycket tUlstyrks av flertalet remissinstanser som uttalat sig i frågan.

Förslaget om tUlståndstvång för privata förbudsskyltar enUgt andra stycket tillstyrks också av flertalet remissinstanser sora yttrat sig i ärendet. Beträffande den föreslagna formuleringen av skyltbestämmelsen har dock åtskilliga erinringar framförts.

Vägverket, länsstyrelsen i Södermanlands län och TCO säger sig inte ha något att erinra raot de föreslagna bestämmelserna. Även naturvårdsverket tUlstyrker förslaget. Endast i undantagsfall bör enligt verket byggnadsnämnd kunna ge tUlstånd enligt andra stycket, t. ex. ora skaderisk föreligger. 17 § bör enligt verket kompletteras med en bestämraelse som ger byggnadsnämnd befogenhet att raeddela föreläggande om att ta bort sådana skyltar sora 17 § avser och för vilka tUlstånd inte getts. Liknande synpunkter om rätt för byggnadsnärand att i efterhand ingripa raot skylt som uppsatts Utan tillstånd framförs av planverket och länsstyrelsen i Kristiansiads län.

Prop. 1974:166 52

Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter om det kan finnas godtagbara skäl att medge uppsättande av en förbudsskylt i sådana fall då aUeraansrätten är oinskränkt. Bestämmelsen bör ha det innehållet att skylt som ger en felaktig uppfattning ora alhnänhetens rätt eUer raöjlighet att utnyttja visst område inte får finnas uppsatt. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads, Älvsborgs och Gävleborgs län, vattenlagsutredningen och Svenska naturskyddsföreningen. Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter vidare om Inte frågan om skyltar med oriktigt eller vUseledande innehåU borde tas upp i vidare sammanhang, eftersom den också gäUer andra rättigheter än sådana sora omfattas av allemansrätten och har naturlig anknytning till naturvården. Enligt hovrätten borde fömtsättningama för att införa en generell bestämraelse i brottsbalken närraare utredas.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser det väsentiigt att praxis vid tUl-ståndsglvning beträffande skylt blir enhetlig inora länet och ifrågasätter ora detta syfte inte nås lättare ora det är länsstyrelsen i stället för byggnadsnämnden som får medge undantag. Även Svenska naturskyddsföreningen anser att tillståndsgivningen bör Ugga hos länsstyrelsen med möjlighet för denna att delegera beslutanderätten till kommun som besitter härför erforderlig kompetens.

Sveriges industriförbund anser det befogat att i lagtexten i andra stycket ange att skyltbestämmelsen inte avser varningsskyltar.

Svenska samernas riksförbund avstyrker förslaget om tUlståndstvång för skylt. Förbundet anser det inte vara rimUgt att saraerna skaU behöva utverka byggnadsnäirmdens tUlstånd för uppsättande av skyltar som av visar aUmänheten från renkalvningsområden och från rensaralingar för kalvraärkning ra. ra.

4.4 Landskapsvård

4.4.1 Täktreglering (18 §)

NVK:s förslag tUl utvidgning av täkttegleringen tiU att omfatta också jord, torv eller därmed jämförliga nyttigheter tUlstyrks av de flesta remissinstanserna. Naturvårdsverket anser den föreslagna utvidgningen av tiUståndstvånget vara raycket angelägen. När det gäller takt av torv bör samordning ske med den torvtäktsreglering som föreslagits i en PM från industridepartementet. Lanlbruksstyrelsen föreslår under åberopande av en framstäUning fån Svenska samemas riksförbund ora åtgärder tiU skydd för renlavstUlgångama och under framhållande att reniavstäkt också kan anses som en naturvårdsfråga att också takt av renlav skall omfattas av tUlståndstvång. Styrelsen hänvisar tUl en inom styrelsen verkstäUd utredning av vUken framgår att reniavstäkt enligt allmän praxis inte kan anses omfattas av aUemansrätten samt att tillfredsställande rättsligt skydd för renlavstillgångarna mot plockning endast finns

Prop. 1974:166 53

på de marker där renskötsel får bedrivas året runt. — Ora tlUstånds-tvång för matjordstäkt införs i NVL, föreslår styrelsen att nuvarande reglering av matjordstäkt i jordhävdslagen upphävs. Även länsstyrelserna i Västmanlands och Västernorrlands län påtalar behovet av samordning mellan matjordsregleringen i NVL och jordhävdslagen.

Endast en remissinstans tUlstyrker oförbehållsarat NVK:s förslag att också husbehovstäkt skall vara imderkastad tillståndstvång. Naturvårdsverket tUlstyrker i princip tiUståndstvång beträffande husbehovstäkt men anser att det endast bör gälla för upptagande av nya takter. En precisering av begreppet husbehovstäkt raåste enligt verkets raening göras i form av riktlinjer för tiUämpningen av lagstiftningen. Lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i Blekinge, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län anser att en miniraigräns bör uppställas för begreppet husbehovstäkt. Enligt länsstyrelsen i Värmlands län bör önskemålet att bevara vissa landskapspartier helt kunna tUlgodoses genora tiUämpning av 7 eller 19 § NVL, Liknande synpunkter anförs av länsstyrelserna i Östergötlands och Jönköpings län samt Skogsindustriernas samarbetsutskott och Sveriges jordägareförbund. Domänverket och länsstyrelsen i Hallands län anser att anraälningstvång bör införas för husbehovstäkt. Vägverket stäUer sig tveksarat tUl förslaget ora tiUståndstvång för husbehovstäkt. Förslaget avstyrks av hovrätten över Skåne och Blekinge, lantbruksslyrehen, planverket, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Malmöhus och Norrbottens lån, LRF och Sveriges industriförbund.

Förslaget att också takt inom vattenområde skall fordra tUlstånd enligt NVL har berörts av endast ett fåtal remissinstanser. Det tiUstyrks av naturvårdsverket, domänverket och länsstyrehen i Göteborgs och Bohus län. Vattenlagsutredningen anser att sådan takt av sten, gms och sand, inbegripet sandsugning, inora vattenområde som är av den arten att den skaU prövas enhgt vattenlagen, mUjöskyddslagen eller lagen om kontinentalsockeln inte bör omfattas av tUlståndsplikt enligt NVL. Vid prövning enligt någon av dessa lagar skall också naturvårdssynpunkter beaktas. Sådana täktföretag inom vattenområde sora inte prövas enligt någon av de näranda lagarna bör emeUertid i enlighet raed NVK:s förslag ora-fattas av tUlståndsplUtt enligt NVL. Industriverket avstyrker NVK:s förslag att den tUlståndsprövning sora f. n. ankomraer på verket enligt lagen om kontinentalsockeln skall flyttas över på länsstyrelsema raedan förslaget tillstyrks av domänverket. Industriverket åberopar som skäl för sitt avstyrkande bl. a, inom verket pågående utredningsarbete om utvinningen av sand och gms från havsområden. För att klarlägga fömtsättningama för ett från ekonoraisk och raUjöraässig synpunkt planraässigt utnyttjande av sand- och grusförekomstema tUl havs skall vid uttedningen redovisas behovet av en noggrann kartering av de områden som bedöms vara av intresse från täktsynptmkt. Enligt verkets

Prop. 1974:166 54

bedömande komraer sedan de nänmda förutsättningarna klarlagts en väsentlig ökning av täklverksamhelen tiU havs att äga rum. Verket hänvisar också tUl justitieministerns uttalande i prop. 1966: 114 s. 60 att cent-raUserlngen av tUlståndsgivningen i fråga om sand-, grus- och stentäkt på allmänt vattenområde från länsstyrelsema tUl dåvarande konuners-kollegiura borde skapa goda förutsättningar för en samlad bedömning av de problem sora sammanhänger med den på senare år ökade omfattningen av täktverksamheten i havsområden. Enligt verket torde behovet av en samlad bedömning av dessa frågor bli ännu större raed den ökade omfattning av verksamheten som kan förutses.

Naturvårdsverket anser att gruvbrytning som sker i dagbrott bör likställas med stentäkt. SkuUe länsstyrelsen med stöd av naturreservatbe-stämmelsema vUja skydda en värdefuU bergformation mot gmvbrytning i dagbrott eller meddela föreskrifter om viss begränsning av sådan brytning kan däremot en ersättningssituation uppkomma. Denna inkonsekvens skulle undanröjas om gruvbrytning i dagbrott inrymdes i täktbe-slämmelsen.

I fråga om NVK:s förslag ora obUgatorisk täktplan är remissutfaUet splitttat. Förslaget tUlstyrks av naturvårdsverket och lånsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Norrbottens län. Naturvårdsverket anför att kraven på täktplan kan variera från faU tiU fall. Genom samrådsförfarande bör en exploatör få klargjort ora tUlstånd inom ett visst område över huvud taget är tänkbart. Härigenom kan enligt verket imdvikas att täktplaner upprättas för fyndigheter där täktverksamhet är otänkbar från naturvårdssynpunkt. Länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter om kravet på att den som söker täkttUlstånd skall framlägga täktplan skall gälla genereUt. I ett flertal faU torde det enligt länsstyrelsens mening vara tUlräckligt med en raycket enkel beskrivning av den planerade täktverksaraheten. Vägverket, LRF och länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Örebro och Västerbottens län avstyrker förslaget om obligatorisk täktplan.

I fråga om den av NVK föreslagna ändringen i 18 § sista stycket angående möjlighet att ompröva äldre takter ställer sig länsstyrehen i Göteborgs och Bohus län ytterst tveksam med hänsyn tUl dels att förslaget synes innebära en försvagning av möjUgheterna, dels att gällande bestäraraelser varit i kraft endast ett år. Sveriges indusiriförbund anser det oacceptabelt att ge raöjlighet att helt eller delvis upphäva eller ompröva meddelat täkttUlstånd under eller efter den tioårsperiod som förflyter från det täkttiUstånd vunnit laga kraft. Genomförande av förslaget skuUe innebära en sådan osäkerhet och instabUitet från såväl planermgs-som investeringssynpunkt för de många industrier som i dag regleras enligt naturvårdslagen och railjöskyddslagen. I sistnäranda hänseende anför Grus- och makadamföreningen sarama synpunkter.

Prop. 1974:166 55

4.4.2 Naturvårdsområde (19 §)

NVK:s förslag om ett nytt institut kallat naturvårdsområde splittrar reraissinstansema. Flera av de remissinstanser som i princip är positiva har erinringar på olika punkter. Det kraftigaste motståndet mot förslaget fraraförs av de reraissinstanser som företräder skogsbrukets intressen. SärskUt kritiseras NVK:s uppfattning av begreppet pågående markanvändning. Många av de remissinstanser som tillstyrker förslaget efterlyser ytterligare möjligheter att reglera allmänhetens uppträdande inom naturvårdsoraråde.

Naturvårdsverket hör till de reraissinstanser som tUlstyrker förslaget. Enligt verkets uppfattning står förslaget helt i överensstämmelse med den nya syn på naturvården sora vuxit frara under senare år. Denna syn innebär enligt verket att det inte är tillräckligt med skydd för förändringar i markanvändningen utan att även aktiva vårdåtgärder är nödvändiga för att bevara ett visst önskvärt tUlstånd i ett ekologiskt system. Principen i fraratiden bör enligt verket vara att länsstyrelsen bildar naturreservat endast för områden sora kräver ett starkt skydd och relativt intensiva vårdåtgärder och/eller där tvångsåtgärder kan korama att erfordras för uppförande av anläggningar som krävs för att tUlgodose allmänhetens behov. Naturvårdsområde å andra sidan bör i första hand bUdas där det är tiUräckligt att länsstyrelsen får en viss kontroll över olika verksamheters bedrivande och där vårdåtgärderaa är av en typ som i allraänhet kan förenas raed ett normalt jord- och skogsbruk. Enligt verkets uppfattning bör fastighetsägare genom bestämraelser kunna hindras från att förändra markanvändnragen så att naturrailjön skadas och ej tillfredsställande kan återställas. Om fastighetsägare härvid hindras från att, såsom ett led i pågående markanvändning, vidta åtgärder sora är ekonoralskt raotiverade och biologiskt riktiga bör han vara berättigad till ersättning härför. Det kan enligt verket ifrågasättas, om det föreslagna institutet blir ett tUhäckligt starkt raedel för att genoraföra NVK:s intentioner. Naturvårdsverket delar emeUertid NVK:s uppfattning att naturvårdsoraråde i princip skall vara en mjukare form av förordnande än naturreservat med dess möjligheter att i sista hand genom rättsliga procedurer tvångsvis säkra naturvårdens syften. Inom naturvårdsområde bör huvudlinjen vara att få en naturvårdsanpassad inriktning på bl. a. jord- och skogsbmk raed ersättning till raarkägare i första hand för aktiva vårdåtgärder. Verket tUlstyrker därför förslaget att upphäva 28 § naturvårdslagen. En förutsättning för detta är dock enligt verket en generös tolkning av vad som är att hänföra till ersättningsgrundande vårdåtgärder. Naturvårdsverket framhåller att slutavverkning av mogen skog i princip måste anses utgöra ett naturligt inslag i "pågående markanvändning" beträffande skogsbruk. I enlighet med de riktlinjer som antagits I samband med statsmakternas beslut om rlkspla-nerlngen är då ett förbud mot slutavverkning i princip förenat med er-

Prop. 1974:166 56

sättningsrätt för markägaren, om förbudet medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Enligt verkets uppfattning kan det finnas åtskilliga omständigheter som föranleder att inte heller ett förbud mot slutawerkning är ersättningsgUlt, ttots att så bör vara fallet i princip. Om ett raoget trädbestånd utgör endast en ringa del av en fastighets skogsbestånd, kan det ifrågasättas om ett förbud mot att avverka beståndet medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Likaså bör det i princip inte vara förenat med ersättningsskyldighet om naturvårdsmyndigheterna föreskriver t. ex. att föryngring efter slutawerkning skall ske genom ett fröträdsbestånd av viss täthet, i stället för total avverkning och plantering. Det förutsattes då att förhållandena är sådana att självföryngring via fröträd är en ekonomiskt försvarbar metod, om än möjligen inte den mest lönande. Detsamma gäUer föreskrifter om kvar-läranande av ridå samt uppskjuten avverkning. Verket pekar på behovet av auktoritativt uttalande om irmebörden av begreppet pågående markanvändning såvitt nu är i fråga. I övrigt anser verket att institutet naturvårdsområde skall kunna användas inte enbart i närheten av tätorter ulan också på andra håll där t, ex, vårdinsatser för bevarande av ett odlingslandskap kan genomföras utan ingripande restriktioner för jordbruk eUer skogsbmk. Verket anser att förvaltare bör kunna utses.

Lantmäteristyrelsen anser att behov föreligger av ett skyddsinstitut enligt NVK:s förslag, särskUt för områden i närheten av tätorter och allmänt trafikerade vägar och leder. NVK:s förslag ger enligt styrelsen även komraunerna en sraidig möjlighet att utöka sitt aktiva engagemang i naturvården. Styrelsen instämmer emellertid inte i NVK:s uppfattning av begreppet pågående markanvändning. Upptagande av hyggen, anordnande av upplagsplatser m. ra. bör enligt styrelsens mening räknas in i normalt skogsbruk. De ökade möjligheter att reglera skogsvården som följer av NVK:s, BLU:s och kalhyggesgruppens förslag gör det nödvändigt med vägledande uttalanden tUl grund för bedömning av ersättningsanspråk. Även naturvårdsverket påtalar behovet av sådana uttalanden.

Förslaget tUlstyrks vidare av LO, TCO, Svenska turistföreningen, Skid- och friluftsfrämjandet samt Svenska naturskyddsföreningen. LO framhåUer dock att det inte kan uteslutas att 1973 års skogsutredning i sitt arbete kommer frara tiU en redovisning sora kan påverka ståndpunktstagande tUl en ny naturvårdslagstiftning. Det är enligt LO angeläget att den framtida skogspolitUen och skyddet för naturmiljön så långt niöjiigt bringas i harmoni med varandra.

Bland länsstyrelserna har förslaget om naturvårdsområde mottagits olika. Förslaget tillstyrks helt eller i huvudsak av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Blekinge, Hallands, Göieborgs och Bohus, Skaraborgs, Västmanlands, Västerbollens och Norrbottens län. De båda sistnämnda kritiserar dock NVK:s tolkning av begreppet pågående markanvändning. Länsstyrelserna i Älvsborgs, Värmlands, Örebro och

Prop. 1974:166 57

Jämtlands län anser att ersättningsrätten bör bibehåUas även för det nya Institutet. Länsstyrehen i Kopparbergs län anser att förslaget bör genoraföras endast övergångsvis i avvaktan på slutligt ställningstagande till BLU:s förslag. Länsstyrelserna i Jönköpings, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Västernorrlands och Jämtlands län är tveksamma tUl förslaget. Sistnämnda länsstyrelse anser att nuvarande landskapsskydds-förordnande är mera ändamålsenligt. Förslaget avstyrks av länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs och Gävleborgs län.

Enligt länsstyrelsen i Östergötlands län skulle det nya institutet bli det ofta önskade lättare instmmentet för administration och säkerstäUande av landskapsvårdande insatser från det aUmännas sida. Dessutom bör föreskrifter för allmänhetens uppträdande kunna utfärdas för vissa naturvårdsområden.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför att det föreslagna institutet troligtvis blir så oraständligt att genoraföra att det antagligen endast skulle korama att tUlämpas för mindre oraråden eller områden raed enkla ägarförhållanden. Eftersora föreskrifterna enligt förslaget inte kan göras så ingripande mot raarkägamas vUja att pågående verksaraheter försvåras torde bestäramelserna, framhåller länsstyrelsen, ofta bli ineffektiva från nalurvårdssynpunkt. Enligt länsstyrelsens raening bör övervägas ora inte förordnande bör utfärdas på samraa sätt sora gäller vid landskapsskyddsförordnande. I sådant förordnande bör dessutom kunna intas föreskrifter om vad aUmänheten har att iaktta inom området.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser termen naturvårdsområde vara mindre läraplig, eftersom den ofta använts sora samlande begrepp för alla förordnandeområden enligt NVL. Nu gällande lagstiftning synes vara raera flexibel och är därför att föredra. Länsstyrelsen föreslår att ora institutet naturvårdsoraråde införs, skall dispensabla mera långt gående bestämmelser ktmna finnas. Om naturvårdsintressena kräver att länsstyrelsen vägrar dispens från dessa mera långt gående föreskrifter, bör reservatförhandlingar inledas, varvid ersättningsbestäraraelsema blir tUlämpliga.

Länsslyrelsen i Hallands län anser att gmndprincipen i förslaget om naturvårdsområde är värdefuU. Det är dock, frarahåller länsstyrelsen, angeläget att detta institut utayttjas med urskiUning och efter så långtgående samförstånd med markägarna sora möjligt. Även om vårdåtgärderna inom naturvårdsområdena skall vara begränsade så bör de klarläggas innan beslut fattas. Möjligheter till interimistiska förordnanden bör ges,

Länsslyrelsen i Göieborgs och Bohus län anser meddelade förbud inora naturvårdsoraråde bör vara absoluta och inte raedföra ratt tiU ersättning med hänsyn till att de inte är avsedda att innebära mera betydande inskränkningar i pågående markanvändning. För naturvårdsområde bör dessutom finnas regler ora områdets förvaltning.

Prop. 1974:166 58

EnUgt länsstyrelsen i Västernorrlands län kan det ifrågasättas om inte svårigheten att raed hänsyn tUl de oklara ersättningsreglerna utforma i lagens raening riktiga beslut särat fördelen med att ha tUlgång tiU ett snabbt instrument i brådskande lägen borde medföra att den nuvarande konstruktionen av 19 § med ersättningsrätt borde bibehållas. Förslaget om skyldighet för markägaren att tåla aktiva vårdåtgärder är dock positivt då det öppnar möjligheter till en aktivare och mer ändamålsenlig landskapsvård.

Lantbruksstyrelsen vill ej motsätta sig det nya institutet men framhåller att rationeUt jord- och skogsbmk inte får försvåras inom naturvårdsoraråde.

LRF anför att NVK dragit alltför långt gående slutsatser om möjligheterna att utnyttja institutet naturvårdsområde. Förslaget att institutet skall tUlämpas endast när ingreppen är så ringa att markägaren skall kunna acceptera dem utan ersättningsanspråk överensstämmer dåligt med de föreslagna åtgärderna inom ramen för institutet. Enligt förbundets uppfattning innebär åtgärderna i regel direkta ekonomiska förluster för markägarna. Förbundet kan inte ge avkaU på principen att skälig ersättning skaU utgå i sådana fall. Lämpligast synes förbundet vara att nuvarande raöjligheter att lägga ut naturreservat utayttjas. Det förefaller förbundet troligt att det föreslagna institutet kan komma att få en mycket vidsträckt tUlämpning.

Planverket avstyrker förslaget. Verket anser att ersättningsreglema för reservat nuraera har så snäv utformning att man kan förutsätta att i praktiken ingen ersättaing kommer att utgå om man bildar naturreservat i de situationer där NVK tänker sig naturvårdsområden. Planverket föreslår därför ökad användning av naturreservat. 19 § bör enligt verket bibehållas i avvaktan på resultaten av BLU:s betänkande. Även ersättningsbestämmelserna I 28 § NVL föreslås kvarstå. Liknande synpunkter framförs av riksantikvarieämbetet och Svenska kommunförbundet.

Som redan nämnts har det starkaste motståndet mot NVK:s förslag i denna del komrait främst från de remissinstanser som företräder skogsbraket. Förslaget avstyrks av skogsstyrelsen, domänverket, 1973 års skogsutredning. Skogsindustriernas samarbetsutskott, Sveriges industriförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Svenska skogsarbetareförbundet och Sveriges jordägareförbund.

Skogsstyrelsen är starkt kritisk mot utredningens definition av begreppet pågående markanvändning och anser att frågan om avsättande av skogsmark för andra ändamål än rationell skogsproduktion inte kan behandlas fristående från de skogspolitiska aspekterna, 1973 års skogsutrednings arbete bör därför avvaktas. Tanken att med stöd av statliga medel kunna genom viss skötsel och andra åtgärder på ett aktivt sätt fullfölja skyddet av landskapsbilden enligt nuvarande 19 § NVL är enligt styrelsen i och för sig tilltalande. Detta kan anses vara en naturlig

Prop. 1974:166 59

utveckling av nuvarande bestämmelser, där möjlighet f. n. saknas att genora insättande av åtgärder raedelst statliga raedel nå det grundläggande syftet raed landskapsskyddsförordnandet. Med hänsyn till vad styrelsen anfört och till behovet av dispensmöjligheter och rätten tiU ersättning vid restriktioner som skogsbruket inte skäligen kan bära, kan enligt styrelsen förslaget tUl bestämraelser ora naturvårdsoraråden så som det framlagts inte accepteras från skoglig synpunkt. Även domänverket anser att skogsutredningens förslag bör avvaktas.

Enligt 1973 års skogsulredning bör frågan om skogsodling på åkermark och frågan om omföring av lövskog till barrskog anstå tills vidare med hänsyn till att regeringen i fråga ora skogsbruket och naturvården uppdragit åt skogsstyrelsen, lantbmksstyrelsen och statens naturvårdsverk att i samråd utarbeta förslag tiU åtgärder på mark som tagits ur jordbruksproduktionen och inte nyttjas för annat särskUt ändaraål. Vidare är genora en särskUd lag ora bevarande av bokskog frågan om omföring av bokskog tUl granskog löst. NVK:s uppfattning att avverkning inte ingår som ett led i användningen av skogsraark för skogsbmk är svårförståelig och strider såvitt skogsutredningen kan bedöma mot vad som uttalades i propositionen ora den fysiska riksplaneringen. Att sora NVK gör jämstäUa skogsavverkning raed täktverksarahet är enligt skogsutredningens raening felaktigt och ägnat att skapa överdrivna farhågor ora skogsbruket sora ett hot mot miljön. Tvärtora är det enligt utredningen ju så att de awerkningsraetoder sora tUlärapas i vårt land av sakkunskapen allmänt anses ha övervägande positiva ekologiska effekter. När det sedan gäller hyggesplöjning anser skogsutredningen att raetoden bör begränsas till de oraråden där den är oundgängligen nödvändig. Utredningen vUl saratidigt betona behovet av en satsning på utveckling av nya eUer raodifierade metoder för sådana oraråden som annars inte kan användas för skogsproduktion. NVK:s förslag till ändrad lydelse av 19 § NVL är enligt skogsutredningen vagt formulerat och allmänt hållet. En vidsträckt tUlämpning av bestämraelsen i överensstämmelse med NVK:s uttalanden i raotiven till paragrafen kan få aUvarliga konsekvenser för skogsnäringen. Ändrmgsförslaget avstyrks därför såvitt avser restriktioner i skogsbndcet. Ändras paragrafen i enlighet raed koramitténs förslag, bör i lagtexten klart anges att bestämraelsen endast är tUlämplig i fråga om sådana åtgärder som inte innefattar hinder i pågående markanvändning. Enligt skogsutredningens mening måste det eraellertid vara förenat med stora svårigheter för länsstyrelsen att på förhand avgöra vad som innefattar eller inte mnefattar hinder i pågående markanvändning. Liksom f. n. gäller enligt 19 § i fråga ora skyddet för landskapsbilden och för övrigt även när det gäller områden som är kvalificerade som naturreservat borde länsstyrelsen därför endast ha att bestämma vilka åtgärder som behövs från mUjöpåverkanssynpunkt, varefter domstol avgör om dessa restriktioner utgör ett sådant avsevärt hinder i pågående mark-

Prop. 1974:166 60

användning att ersättning bör utgå. Skogsutredningen anser avslutningsvis att NVK:s förslag såvitt avser restriktioner för skogsbruket inte bör bli föreraål för lagstiftning innan utredningen har hunnit behandla awerkningspolitiken, LUcnande synpunkter anför Skogsindustriernas samarbetsulskolt, Sveriges industriförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och Svenska skogsarbeiareförbundet.

4.4.3 Samråd (20 §)

Även NVK:s förslag om obligatoriskt samråd raed länsstyrelsen i fråga ora vissa arbetsföretag splittrar reraissinstansema. Även i denna fråga är det i första hand de remissinstanser som företräder skogsbrukets inttessen som är negativa.

Förslaget tiUstyrks av riksantikvarieämbetet, naturvårdsverket, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Värmlands och Västerbottens län samt Svenska naturskyddsföreningen.

Naturvårdsverket finner NVK:s ändringsförslag angelägna och förutsätter att föreskrifter skall kunna utformas så att sararådsplikt för vissa arbetsföretag kan gäUa inom vissa av länsstyrelsen avgränsade oraråden. Motsvarande anför lantmäteristyrelsen och flera länsstyrelser. Planverket utgår från att samrådsplikt kan begränsas till vissa områden, som är känsliga för inverkan på naturmiljön. Länsslyrelsen i Östergötlands län förordar eraellertid att ordet "bör" i paragrafens första stycke får kvarstå. Med hänsyn tUl de svårigheter sora föreligger för aUraänheten att hålla reda på olika särbestämmelser för olika områden ifrågasätter länsstyrelsen dock lämpligheten av dylika lokala föreskrifter. Länsstyrelsen i Värmlands län anser dessutom det vara väsentligt att tillämpningen av sararådsskyldigheten inte leder till besvärande belastning för myndigheter och näringsliv.

Länsslyrelserna i Jönköpings och Kristianstads läit är tveksamma till den utvidgade samrådsskyldigheten. Bl. a, anför den senare att densamma blir betungande för länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Hallands län anser det vara utomordentligt tveksarat ora en generell sararådsskyldighet skaU gälla för de av NVK angivna arbetsföretagen särskilt vad gäller skogliga åtgärder. Samrådsplikten bör därför begränsas så långt möjligt och anpassas regionalt så att länsstyrelsema kan föreskriva sararåd för vissa arbetsföretag inora avgränsade områden,

LRF anför att det medför osäkerhet för markägarna både beträffande vilka typer av företag som skall omfattas av samrådet och storieken på de företag som skall ingå. Denna rättsosäkerhet måste enligt förbundet undanröjas. Det är värdefullt att strängare resttiktioner nu föreslås beträffande arbetsföretag sora tidigare med rayndighetemas aktiva medverkan har komrait tUl stånd och sora inneburit betydande miljöförstöring, t, ex, framdragning av kraftledningsgator och nedläggning av åker-

Prop. 1974:166 61

raark, AUraänt raåste enligt förbundet dock imderstrykas att NVL inte bör få utnyttjas för att förhindra varje förändring av landskapsbilden eller i produktionstekniken. Lantbruksstyrelsen raotsätter sig att naturvården ges så ingripande regleringsmöjligheter rörande areella näringar såsora föreslås, TUlärapningen av 20 § i den föreslagna forraen bör begränsas tUl vissa oraråden och arbetsföretag där starka skäl ger vid handen att naturvården bör prioriteras. Oftast torde tätortsnära områden och större arbetsföretag böra korama i fråga, 1973 års skogsutredning förordar i fråga ora arbetsföretag inom skogsbruket att obligatoriskt samråd skall kunna föreskrivas för vissa slags företag inora geografiskt avgränsade oraråden. Domänverket avvisar bestämt att länsstyrelsen skall bemyndigas att ensidigt föreskriva att samråd alltid skaU ske för vissa slag av arbetsföretag. Däremot anser verket att överläggningar beträffande skogsbruket skall kimna ske bettäffande vissa oraråden meUan förettädare för de olika skogsägarkategoriema särat länsstyrelser och komrauner raed skogsvårdsstyrelsema sora saraordnare. TiU gmnd härför bör bl. a. ligga skogsbrukets flerårsplaner. Liknande synpunkter fraraförs av skogsstyrelsen. Skogsindustriernas samarbetsutskott, Sveriges industriförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och Svenska skogsarbeiareförbundet.

4.4.4 Förfallna byggnader (21 §)

NVK:s förslag beträffande skärpta möjligheter att ge rivningsföreläggande beträffande förfaUen byggnad tiUstyrks av naturvårdsverket, planverket, länsstyrelserna i Stockholnis, Skaraborgs, Örebro och Gävleborgs län samt Svenska naturskyddsföreningen. Riksantikvarieämbetet anser att alla frågor sora rör byggnader bör regleras av byggnadslagstiftningen. Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter om inte även annan anläggning än byggnad bör omfattas av bestämmelsen. Det torde enligt hovrätten inte vara alldeles ovanligt att t, ex, anläggningar som använts för industriellt ändamål får stå kvar även sedan verksamheten upphört. LRF anför att hänsyn måste tas tUl orsaken till förfallet. Enligt förbundet är det en brist att NVK inte gjort klart det samband som i raånga faU finns mellan byggnadsförfall och gällande näringspolitik. Inom exempelvis lantbmksområdet har en stor del av byggnadsbeståndet fått förfaUa, antingen därför att ursprungsfastigheten tagits i anspråk för rationalisermgsändaraål eller genora att driften i övrigt ändrats eller lagts ner. Enligt förbundets uppfattning borde det vara naturligt att utökade raöjUgheter för myndighetema att förelägga markägama att uppmsta eUer ta bort byggnader kompletteras med regler ora stöd till sådan verksarahet i den mån det är fråga ora åtgärder utöver ordinarie eUer eftersatt underhåll, som bör avgöras uti&ån byggnadens funktion och innehåll.

Prop. 1974:166 62

4.4.5 Skyltar (22 §)

Förslaget till ändring i 22 § tillstyrks i större eller mindre utsträckning av de remissinstanser som uttalar sig i frågan, nämligen hovrätten över Skåne och Blekinge, naturvårdsverket, planverket, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kalmar, Skaraborgs och Gävleborgs län samt Svenska naturskyddsföreningen.

Naturvårdsverket anser att uppgift om vera sora är ansvarig för anbringande av viss anordning skall anges på densararaa. Planverket anför att ett tillägg bör göras av innebörd att raöjlighet ges att ingripa mot tillfälliga anordningar som förfular naturmiljön i väsenllig mån. Dessutom bör enligt verket gränsdragningen mot 23 § klargöras. Kravet på utsättande av datum anser verket vara opraktiskt. När det gäller tUlfällig reklam bör skyldighet att avlägsna anordning föreligga då den förlorat sin aktualitet. Idéaffischering kan genom tUlägget i första stycket behandlas som perraanent reklara. Därigenora kan enligt verket motverkas ett kringgående av bestäramelsen genom att en affisch byts ut var fjärde vecka raot en ny av samraa utseende. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att ansvaret för borttagande av utorahusreklara bör åvUa den för vars räkning anbringandet skett. Svenska kommunförbundet tUlstyrker att konomun får laglig rätt att på bekostnad av den som anbringat re-klaraanordnlng avlägsna olagligt tillkonunen eller kvarlämnad anordning för tillfällighetsreklara. Endast länsslyrelsen i Älvsborgs län avstyrker det föreslagna tUlägget om tUlfällighetsreklam. Enligt länsstyrelsen innebär förslaget oriraliga bevakningsuppgifter och stor risk för att det totala antalet reklaraanordningar kommer att väsentligt ökas. Om NVK:s förslag antas bör dock även anges naran och adress på den sora satt upp anordningen. Med hänsyn tUl valaffischer o. d. bör tUlfällighetsreklam få finnas anbringad tmder fem veckor. Vattenlagsutredningen finner syftet raed det föreslagna tUlägget ora skyldighet att avlägsna tUlfälUghetsreklara vara vällovligt men ifrågasätter ora stadgandet konuner att kunna tillämpas i praktiken.

4.5 Delegation till kommun (43 §)

NVK:s förslag att vissa beslutsbefogenheter skaU kunna delegeras tUl kommunen tillstyrks av statskontoret, RRV, naturvårdsverket, planverket, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Gotlands, Älvsborgs (dock ej beträffande 16 § fjärde stycket), Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, LO, Svenska kommunförbundet och TCO.

Flera av de tillstyrkande reraissinstansema, bland dem statskontoret, riksrevisionsverket, naturvårdsverket och flera länsstyrelser, frarahåller dock att en förutsättning för delegation bör vara att koramunen har till-

Prop. 1974:166 63

gång tUl ett representativt sammansatt naturvårdsorgan med personal som genora utbildning och erfarenhet är skickad att fullfölja den av statsraakterna fastställda naturvårdspolitiken. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att förutsättningen för delegation bör vara 1) att kommunen upprättat "konununöversikt", 2) att det fmns "naturvårdsplan" sora åtrainstone täcker den egna komraunen och i tillärapliga fall närmast angränsande komrauner särat 3) att det finns elt kommunalt naturvårdsorgan raed sakkunnig personal. Länsstyrelsen i Uppsala län menar alt delegationsprincipen inte torde kunna genomföras förrän dels den kommunala översiktsplaneringen fortskridit så långt att den kan utgöra grund för naturvårdsarbetet, dels erforderlig expertis knutits till kommunema.

Planverket anser att delegationen även bör kunna avse 19 § och befogenhet att raeddela vitesföreläggande. Delegationen bör enligt verket avse byggnadsnämnden. I 39 § bör "den kommunala myndighet som handhar naturvårdsfrågor" ersättas med "byggnadsnämnden". Ärenden enligt 22 § ttedje stycket bör ankonuna på hälsovårdsnänmden. En bestämmelse bör enligt verket införas i NVL om sanu-åd meUan länsstyrelsen och kommunen, innan beslut fattas om bUdande av naturreservat eller om förordnande enligt 15 eller 19 § NVL. Lanlmälerislyrehen anser att delegation också bör kunna avse tillstånd resp. raedgivande till avvikelse från förbud enligt 18 och 19 §§ i deras nuvarande lydelse samt befogenhet att vara samråds- och beslutsmyndighet enligt 20 §. Koraraunal beslutsmyndighet bör enligt styrelsen vara byggnadsnämnden. Sistnämnda åsikt delas av hovrätten över Skåne och Blekinge. Svenska kommunförbundet anser att delegation bör ske till byggnadsnämnden och kunna komma i fråga även beträffande tillståndsprövning enligt 19 §.

Även många länsstyrelser fraraför åsikter ora i vilken utsttäckning eller tUl vilken kommunal myndighet delegation enligt deras raening bör förekomma. Länsslyrelsen i Västerbottens län instämmer med lantmäteristyrelsen bettäffande i vUken utsträcknuig delegation bör förekomma. Länsstyrelserna i Gävleborgs och Västernorrlands län anser att befogenhet enligt 19 § i dess nuvarande lydelse och 20 § skall kunna delegeras till kommun. Även länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Värmlands och Väsiernorrlands län anser att tUlståndsprövning enligt 19 § skall kunna delegeras tUl koraraunen. Länsstyrelserna i Östergötlands och Jönköpings län anser att beslut enligt 17 och 21 §§ bör kunna överföras direkt till kommunala rayndigheter. Samraa uppfattning har länsstyrelsen i Västernorrlands län beträffande beslut enligt 17 §. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser däremot att delegation bettäffande beslut enligt 17 § inte bör förekomma, eftersora paragrafen rör rättsliga frågor. Länsstyrelsen i Östergötlands län raenar att kommunen även bör ges möjlighet utsätta vite enligt 39 §. Länsstyrelsen i Jönköpings län an-

Prop. 1974:166 64

ser i fråga om 16 § att delegationsrätten bör sammankopplas med delegationen av beslut rörande tätbebyggelse. Beträffande 22 § sker enligt länsstyrelsen prövning ofta enligt väglagen, varför beslutsfunktionen bör ligga kvar hos länsstyrelsen. Länsstyrehen i Uppsala län anser att delegation bör ske till komraunen och inte tUl byggnadsnämnden medan länsstyrelsen i Jämtlands län anser att byggnadsnämnden bör utöva delegerad befogenhet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län och Svenska kommunförbundet anser att paragrafen bör inledas med en bestämraelse om skyldighet för länsstyrelsen att samråda med berörda kommuner vid viktigare beslut.

Länsslyrelsen i Kalmar län anser att delegationsfrågan bör anstå tills översynen av BL är klar. Svenska naturskyddsföreningen ställer sig kritisk tUl så omfattande delegationsmöjligheter som NVK föreslår. Detta gäller särskUt beträffande dispensmöjligheterna enligt 16 § fjärde stycket. Strandskyddsinttesset har enligt föreningen sin väsentliga betydelse just i de fall ett statligt inttesse, t. ex. ett naturvårdsintresse, står mot ett koramunalt iniresse. Svenska turhtföreningen anser att delegation tUl kommun kan medföra brist på enhetlighet och ensartad bedömning av vissa dispensfrågor m. ra. Hithörande frågor bör enligt föreningen övervägas ytterligare,

4.6 ÖYTiga frågor

4.6.1 Ansvar för skada på naturen (1 § iredje stycket)

Förslaget tiUstyrks av lanlbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Göieborgs och Bohus, Älvsborgs och Gävleborgs län samt Svenska naturskyddsföreningen och Svenska turistföreningen.

Förslaget avstyrks däreraot av hovrätten över Skåne och Blekinge, skogsstyrelsen, domänverket, vattenlagsutredningen, skogsindustriernas samarbetsulskolt, Sveriges industriförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det olämpligt att utesluta uttrycket "vid arbetsföretag eller eljest". Den föreslagna lydelsen leder enligt hovrätten knappast tanken tUl arbetsföretag eller liknande utan synes snarare innebära en inte avsedd begränsning av bestämmelsens räckvidd. Domänverket anser att det om näringsverksamhet över huvud skall kunna bedrivas är nödvändigt att ha kvar skä-lighetsbegreppet. Den föreslagna lydelsen strider enligt verket mot bestämraelsen i 3 § NVL, enUgt vUken vid prövning av fråga rörande na-tarvård tillbörlig hänsyn skall tas tUl övriga allmänna och enskilda inttessen som berörs av frågan. Vattenlagsutredningen anser det logiskt omöjligt att undanröja alla verkningar av en skada som inte kan undvikas. Även om stadgandet inte är sttaffsanktlonerat, bör enligt vatten-lagsutredrungen nuvarande skälighetsbedömning finnas kvar.

Prop. 1974:166 65

4.6.2 Nationalparksbestämmelser m. m.

NVK:s förslag om starkare skydd för varg och järv i nationalpark (6 § andra stycket) tiUstyrks av alla remissinstanser som uttalat sig i frågan, näraligen naturvårdsverket, länsstyrelserna i Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län, och lämnas utan erinran av Svenska samernas riksförbund. Naturvårdsverket, länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län. Svenska naturskyddsföreningen och Svenska turistföreningen raenar att i saramanhanget bör frågan om samernas särrättigheter inom nationalpark tas upp. Naturvårdsverket föreslår att de nuvarande undantagen utgår och att i stäUet ersättning får utgå I de fall pågående markanvändning avsevärt försvåras. Enligt länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län utgör samernas speciella rättigheter som sammanhänger med renskötseln ett hinder mot en god naturhushållning och en önskvärd bevakning av naturvårdsintresset. Svenska naturskyddsföreningen anser det väsentligt att förbjuda all jakt inom nationalpark. Föreningen anser att samernas intressen i nationalparkerna nödvändigtvis måste samordnas med de oavvisliga kraven från naturvårdssynpunkt på bevarande och överlevnad av djurju-ter.

En ändring i 4 § NVL som ger vidgade möjligheter att använda Institutet nationalpark föreslås av naturvårdsverket. Detta syfte kan enligt verket nås om orden "viss landskapstyp i dess naturliga tUlstånd" ersätts av t. ex. "en viss naturtyp orörd". Även beträffande naturreservatsbestämmelserna föreslår verket vissa motsvarande ändringar för att bestämmelsen enligt verkets mening bättre skall svara mot de syften för vilka naturreservat bUdas.

4.6.3 Gottgörelse för intrång i naturvårdsintresse (12 § andra stycket och 42 § andra siycket)

NVK:s förslag om möjlighet för länsstyrelsen att i samband med beslut om undantag från naturreservats föreskrifter föreskriva gottgörelse för intrånget i naturvårdsintresset (12 § andra stycket) tillstyrks i princip eller lämnas utan erinran av de remissinstanser som uttalat sig, nämligen vägverket, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Älvsborgs och Gävleborgs län. Svenska naturskyddsföreningen och Svenska turistföreningen.

Sveriges indusiriförbund anser tUlägget alltför diffust i sin utformning. Det bör enligt förbundet i vart fall framgå att gottgörelsen skall vara "skälig".

Förslaget ora motsvarande befogenhet för länsstyrelsen i saraband raed tUlstånd tUl bebyggelse, takt eller annat arbetsföretag (42 § andra stycket) tillstyrks av naturvårdsverket, planverket, länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar, Älvsborgs och Västernorrlands län, Svenska naturskyddsföreningen och Svenska turistföreningen.

Naturvårdsverket anför att den föreslagna korapletteringen till lagen 5 Riksdagen 1974.1 saml. Nr 166

Prop. 1974:166 66

är angelägen. Verket anser att NVL dessutom borde kompletteras med en bestämmelse som ger staten rätt att under vissa omständigheter lösa in mark. En sådan lösenrätt för staten borde enligt verket finnas t. ex. i de faU där staten åläggs att betala så stor intrångsersättamg för inskränkning i pågående markanvändning att fastighetens totalvärde i stort sett får anses ersatt. Svenska naturskyddsföreningen fömtsätter att bestäramelsen blir tillämplig också inom naturvårdsområden enligt den föreslagna 19 §.

Vägverket anser förslaget, för vUket sannolikt lagen (1972: 350) om fornminnen stått modeU, vara raotiverat i och för sig. Det kan emellertid innebära att en väghåUare drabbas hårt ekonomiskt. Bestäraraelsen bör därför korapletteras raed "ora det är av väsentlig betydelse för naturvården",

4.6.4 Förverkandepåföljd (37 § sista stycket)

Förslaget tillstyrks av naturvårdsverket, planverket, länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Kalmar och Värmlands län. Svenska naturskyddsföreningen och Svenska turistföreningen.

Naturvårdsverket anser att också hus sora byggts i strid raot förordnande enligt NVL bör kunna anses sora "utbyte" av brott och kunna förklaras förverkat. Accepteras inte en sådan tolkning, bör enligt verket bestämmelsen kompletteras med orden "eller egendom som frambragts genom sådant brott". Länsstyrehen i Östergötlands län anser det nödvändigt att innebörden av bestämmelsen klarläggs närmare. Vattenlags-utredningen framhåller att det många gånger måste vara svårt att bestämma storleken av utbytet, eftersom exploatören genom bokföringsåtgärder kan förhindra att verksamheten frarastår sora vinstgivande. Det bör därför enligt utrednmgen övervägas, om det inte är lämpligare att vid sidan av det normala straffet för fysiska personer införa en möjlighet tiU ekonomiska sanktioner mot juridiska personer. Därjämte kan man enligt utredningen tänka sig ett eventueUt vitesföreläggande för att stoppa fortsatt exploatering. Utredningen erinrar om att frågan om ekonomiska sanktioner f. n. utreds av utredningen (Ju 1973:11) om eventueU reformering av det ekonomiska sanktionssystemet inom straffrätten. Länsstyrelsen i Jönköpings län avstyrker förslaget under motivering att en förverkandepåföljd synes alltför sttäng.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller i sammanhanget att NVK inte tillräckligt belyst frågan ora hur efterlevnaden av de olika bestäramelserna i lagen skaU konttolleras ocb vera som i första hand skall ha ansvaret för att överträdelser beivras,

4.6.5 Talan mot förordnande om naturvårdsområde

Naturvårdsverket och länsstyrelsen i Kalmar län tUlstyrker NVK:s förslag att talan skall föras hos Kungl, Maj:t,

Prop. 1974:166 67

Lanlbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs och Gotlands län, LRF och Sveriges industriförbund ansluter sig tiU reservantema i NVK och anser att besvären bör prövas av kammarrätt,

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser att det i fråga om förordnanden enligt den föreslagna 19 § bör ankorama på allmän dorastol att avgöra om inskränkningama är av sådan storlek att de skall vara ersättningsgrundande,

4.6.6 Utvidgad talerält för naturvårdsverket

Av de remissinstanser som har uttalat sig i denna fråga tUlstyrker naturvårdsverket förslaget, medan länsstyrelsen i Jämtlands län anser det onödigt att naturvårdsverket får rätt besvära sig också vid vägrade tillstånd,

4.6.7 Inlösen

Naturvårdsverket anför att en fråga som NVK inte tagit upp men som verket finner angelägen är den om rätt för staten att imder vissa fömtsättaingar lösa mark. Enligt verket bör staten ges lösenrätt i fall där avsevärd del av fastighets värde ersatts genom inttångsersättning,

4.6.8 övergångsbestämmeher

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge är det olämpligt att sådana förordnanden och tUlstånd sora avser skydd för landskapsbUden utan särskild prövning av länsstyrelsen skall ersättas av motsvarande lagregler. Vägverket anser att fastställd arbetsplan för aUmän väg inte bör omfattas av strandskydd enligt den nya lagen.

4.7 Förvaltning

NVK:s förslag tUl förvaltningsorganisation för naturvårdsobjekt tiUstyrks i huvudsak av samtliga remissinstanser som uttalar sig i frågan, nämUgen statskontoret, naturvårdsverket, domänverket, skogsstyrelsen, riksantikvarieämbetet, länsstyrelserna, Svenska turistföreningen, Skid-och friluftsfrämjandet samt Svenska kommunförbundet. Dessa remissinstanser har också i stor utsträckning anfört kompletterande synpunkter på frågan enligt deras mening den närraare förvaltningen bör utövas.

5 Nuvarande skogsvårdslagsdftning m. m. 5.1 Gällande bestämmelser m. m.

Den gällande skogspoUtUcen faststäUdes år 1948. Målet för skogspolitiken är att skogarnas produktionsförmåga, med hänsyn tiU skogsbmkets och de träförädlande industtiemas stora betydelse för näringslivet inora

Prop. 1974:166 68

landet och för möjlighetema tUl handelsutbyte raed andra länder, skall utnyttjas effektivt så att fömtsättningar skapas för ett uppehåUande och, såvitt möjligt, en utvidgning av landets skogsbmk och därmed också av de industrier som är beroende av skogen för sin råvaruförsörjning,

I skogsvårdslagen (1948: 237) regleras skogsbmket på marker sora inte tUlhör staten eller kyrkan. Enligt lagen skall skogsraark raed därå växande skog genom utnyttjande på lämpligt sätt av markens virkes-alsttande förmåga skötas så att tillfredsställande ekonoraiskt utbyte vinns och, såvitt raöjligt, i huvudsak jämn avkastning erhålls (1 §), Med skogsraark avses mark som är lämplig för skogsproduktion och som inte i väsentlig utsträckning används för annat ändamål (2 §), Uppsikt över att lagen efterlevs utövas av skogsvårdsstyrelsema och deras verksamhet övervakas av skogsstyrelsen (4 och 5 §§), I fråga om avverkning skiljer lagen på utvecklingsbar och ej utvecklingsbar skog. Skog anses som utvecklingsbar så länge det vid läraplig skötsel måste antas bli mer lönande att låta den stå kvar än att avverka den omedelbart. Utvecklingsbar skog får inte utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd avverkas på annat sätt än genom ändamålsenlig gallring (6 §). Avverkning av skog sora inte är utvecklingsbar får inte på någon fastighet utan skogsvårdsstyrelsens tUlstånd ske så, att större mbbningar uppkommer i avkastningens jämnhet. Sådan skog får inte heller avverkas på sådant sätt att skogens återväxt avsevärt försvåras (7 §). Inora oraråden som av Kungl, Maj:t förordnats som svårföryngrade eller sora skyddsskogar får avverkning inte ske utan skogsvårdsstyrelsens tUlstånd (26 §), Om efter avverkning inte länmats kvar skog av sådan täthet eller beskaffenhet att den raed hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses nöjaktig, skall sådana åtgärder vidtas sora fordras för att det inora skälig tid skall finnas nöjaktig återväxt på det avverkade området (14 §).

Doraänverkets förvaltning av statens skogar regleras i brev den 6 juni 1968 om effektivisering och samordning av statens skogsföretag. I detta sägs bl, a. att verksaraheten skall ha en strikt ekonomisk inriktning, att skogsbruk skall bedrivas där biologiska och ekonoraiska fömtsättningar föreligger härför och att skogsbruket skall vara uthålligt. Med uthålligt skogsbmk menas enligt brevet att slutawerkning skall följas av åtgärder för att Inora skälig tid få nöjaktig återväxt.

Förvaltningen av kyrklig jord regleras i lagen (1970: 939) om förvaltning av kyrklig jord. Förvaltningen skall inriktas på att egendomens avkastningsförmåga tUlgodogörs på ekonoraiskt bästa sätt. Naturvårdens intressen skaU beaktas i skäUg omfattaing.

I september 1973 tillkallades särskilda sakkunniga för att utreda vissa frågor inom skogspolitiken. EnUgt direktiven tUl de sakkunniga sägs bl. a. att den framtida skogspolitiken bör utforraas så att möjligheter skapas för att en långsiktig hög produktion kan vidraakthåUas i skogsindustrin och därmed också en hög intensitet i det svenska skogsbruket.

Prop. 1974:166 69

Vidare skall de sakkunniga närmare belysa de konsekvenser i raUjö-vårdshänseende som nuvarande och en fraratida awerkningspoUtik kan komraa att leda tUl särat göra en bedönming av hur skogsnäringens expansionsmöjligheter påverkas av kraven på rekreationsmöjligheter för allmänheten.

5.2 Skogstillståndet m. m.

Skogens utveckling i landet följs sedan 1920-talet genora årliga, landsomfattande taxeringar.

Den produktiva skogsmarksarealen omfattar 23,5 milj. hektar eller 57 % av landarealen. Av denna är hälften i privat ägo raedan resten är fördelad lika på bolag och på det allmänna. Det totala virkesförrådet, som till 83 % utgörs av barrträd, uppgår tUl 2,4 miljarder skogskubikmeter (msk). Virkesförrådet har sedan 1920-talet ökat raed ca 700 railj. msk. Den årliga tillväxten har under sararaa tid ökat från 57 mUj. rask till 71 milj. rask.

De årliga avverkningarna har ökat från ca 40 milj. m'sk i slutet av 1800-talet tUl 50 mUj. msk under perioden 1910—1960. Från 1960 har avverkningarna ökat ytterligare tUl 77 railj. msk sora genorasnitt de senaste tre åren. Ca 70 % av volyraen tas ut genora slutawerkning av äldre bestånd. Andelen industrivirke har sedan början av 1900-talet ökat från 40% tiU95%.

Skogens arealraässiga fördelning på åldersgrupper är av betydelse för raöjlighetema att bedriva ett uthålUgt skogsbmk. IdealtiUståndet är en jämn fördelning. Kännetecknande för dagens skogar är brist på skog i åldern 40—60 år och överskott på äldre skog.

Som kalmark räknas i taxeringarna skogsmark som är helt kal eller bevuxen med plantor yngre än 3 år. Även marker raed raycket glesa bestånd och med fröträd räknas som kalmarker. Kalmarksarealens omfattning har sedan 1920-talet för landet som helhet haft ungefär oförändrad omfattaing, näraligen ca 1,8 milj. hektar eUer 8 % av skogsmarksarealen. I norra Norrland har den ökat från 4 % till 9 %, medan den i Götaland rainskat från 16 % tiU 6 %. Av den areal sora består av kalmark och plantskog lägre än 1,3 meter bUdas enligt taxeringen 45 % av hyggen raindre än 5 hektar, 17 % av hyggen raeUan 5 och 9 hektar samt 38 % av hyggen större än 9 hektar.

I rapporten Kalhyggen redovisas en flygbUdsinventering av hygges-ttakter större än 4 hektar som avverkats under de senaste 15 åren. Av denna framgår att 80 % av antalet hyggestrakter i landet är raindre än 25 hektar. Dessa raotsvarar ca 40 % av hyggestraktsarealen. 25 % av arealen eller 2 % av antalet utgörs av hyggestrakter större än 100 hektar.

Den årligen slutawerkade arealen uppgår tiU 290 000 hektar, raotsvarande 1,2 % av skogsmarksarealen. Ca 100 000 hektar mark bereds före

Prop. 1974:166 70

plantering eUer självsådd. Av denna areal hyggesplöjs ca 8 800 hektar huvudsakligen i Norrlands inland.

Efter avverkning föryngras marken genom plantering, sådd eller självsådd från fröträd. Plantering tUlämpas i större utsträckning i södra än i norra Sverige. Andelen plantering i storskogsbmket är större än i det övriga skogsbmket. Totalt planteras ca 45 % av den slutawerkade arealen. Enligt riksskogstaxeringen är 45 % av kalmarksarealen äldre än 5 år och 25 % yngre än 3 år. På de privata skogsägarnas marker är andelen kalmark äldre än 5 år genomgående större än hos övriga skogsägare.

Av landets skogsmark beräknas 14 % av naturvårdsskäl omfattas av raer eller mindre orafattande restriktioner i fråga om avverkning och föryngring.

Det avverkade virket utgörs tUl 40 % av sågtimmer och 55 % av massaved. Virket förädlas vid sågverk, skiv-, massa- och pappersindustrier. Exportvärdet av skogsindustriprodukter uppgår tUl 12,7 miljarder kr., motsvarande 75 % av skogsindustriproduktionens värde eller 24 % av landets totala exportvärde.

Antalet sysselsatta i skogsnäringen uppgår enligt nationalräkenskaperna till ca 160 000 vartUl komraer ett inte obetydligt antal deltidssys-selsatta.

6 Arbetsgruppens rapport Kalhyggen

Arbetsgmppens uppgift har som nämnts varit att studera omfattningen och verkningarna av kalhyggen. I fråga om kalhyggenas verkningar har arbetsgmppen först behandlat frågan huruvida den form av skogsbruk sora kallas ttakthyggesbruk — i vUket kalhuggning ingår — kan anses ligga i linje med den nu gäUande skogspoUtiken. Därefter har gmppen gått närraare in på sådana frågor ora sysselsättningen, naturvården och allraänhetens frUuftsliv som kan sägas ha anknytning till kalhuggning.

Arbetsgruppen anför att för att skogsbmket skaU kunna bedrivas kontinuerligt med hög och jämn avkastning, måste avverkad skog ersättas med ny. I trakthyggesbmket sker denna ersättning genora kultur (plantering eller sådd) eller självsådd under fröträd. I kalhyggesdebatten har enligt arbetsgmppen framförts oklart forraulerade önskeraål som en återgång tUl s. k. gaUringsskogsbmk. Därmed åsyftas de former av upprepade genorahuggningar av äldre skogsbestånd sora var vanliga under första delen av detta århundrade. Därvid väntas återväxten ske genom självsådd i de luckor som öppnas i skogsbestånden. Erfarenheterna har visat att sådana huggningar successivt minskar tUlväxten och virkesförrådet i bestånden och slutligen leder till att stora arealer måste kalawer-kas på en gång.

Prop. 1974:166 71

Mot bakgrund av det sagda konstaterar arbetsgruppen att ett intensivt, kontinuerligt skogsbruk i vårt land kräver planmässigt genomförda slutawerkningar och därpå följande effektiva återväxtåtgärder. Detta Innebär att för den övervägande delen av landet endast trakthyggesbruk kan tillämpas. I trakthyggesbmket är ändamålsenliga gallringar av stor betydelse.

Beträffande föryngringsraetoderna i skogsbruket framhåller arbetsgruppen att självföryngring under fröträd används i alltför stor utsträckning, sett från produktionssynpunkt. Självföryngring tar ofta lång tid. Den ger inte sällan bestånd med lägre produktion än kulturbestånd. Därtill koraraer att den i extreraa höjd- och kliraatlägen sällan ger godtagbart resultat. Arbetsgmppen förordar därför en skärpning av skogsvårdslagens bestäraraelser ora återväxtåtgärder och av skogsstyrelsens tillärapningsanvisnlngar tUl dessa. Gmppen frarahåller också vikten av atf skogsvårdsstyrelserna skärper kontroUen av att återväxtåtgärderna vidtas snabbt och ger godtagbart resultat. För att raöjliggöra en sådan skärpning föreslår gruppen att en obligatorisk anraälningsskyldighet av alla planerade hyggen införs. En sådan anraälningsplikt gör det möjligt för skogsvårdsstyrelserna att bättre än f. n. kunna ge råd eller utfärda föreskrifter ora lämplig föryngringsmetod.

När det gäUer de enskilda hyggesarealemas storlek har det hävdats att stora hyggen beror på att stora maskiner används för avverkning. Arbetsgruppen konstaterar att raycket stora hyggen togs upp redan på 1950-talet då skogsbruksraetodema inte var raekaniserade. Mekaniseringsgraden i avverkningarna är för övrigt inte större än 10 % enligt undersökningar som gjorts. Beräkningar visar vidare att mekaniserade avverkningar, om hänsyn tas endast till kostnaderna för själva avverkningen, för lönsamhet inte kräver större hyggen än mellan 5 och 20 hektar beroende på bl. a. virkesförrådets storlek per arealenhet. En anledning till att stora hyggen kommit tiU är att slutavverkningarna under flera år lagts "kant i kant". Detta har gjorts dels av planeringsskäl, dels i samband med sanering av vidsträckta områden med äldre, glesa och tidigare flera gånger genomhuggna bestånd. Upprepade genomhuggningar leder slutligen till att stora områden måste kalhuggas inom en relativt kort tidsrymd. Enligt arbetsgmppen bör dagens skogsskötselmetoder om de tUlämpas rätt leda till bestånd med stora virkesförråd. De ekonomiska kraven behöver därför inte medföra att de enskilda hyggena görs större i framtiden.

Arbetsgruppen uttalar den uppfattningen att mot bakgrund av den gällande skogspolitiken kan den sammanlagda kalmarksarealen i landet inte anses vara för stor. Inte heller de enskUda hyggesarealerna kan sett från skogproduktionssynpunkt anses vara för stora. Inora vissa områden har det i stället visat sig att för små hyggen leder till sämre skogsproduktion. Större hyggen än vad som krävs för att minimera de direkta awerkningskostnadema är dock enligt arbetsgmppen inte sällsynta.

Prop. 1974:166 72

Sysselsättaingen i skogsbruket har minskat kraftigt den senaste 15-årsperioden trots att awerkningsvolymen ökat. HärtUl har bidragit rationalisering av främst huggningen (motorsågen), barkningen (maskinbark-ning vid industrier) och transporterna (specialttaktorer och raindre transportavstånd). De helmekaniserade awerkningssystemen sora numera börjat tillämpas har ännu inte påverkat sysselsättningen i någon större utsträckning. Det har beräknats att sysselsättningen i skogsbmket under 1970-talet kommer att minska till hälften även om avverkningsvolymen ökas med 30 %,

Arbetsgruppen påpekar att för att skogsbmket skall ge sysselsättning inte bara nu utan också i framtiden krävs givetvis att det finns skog att avverka och att det som avverkas kan säljas, Arbetsgmppen konstaterar att ett intensivt kontinuerligt skogsbruk i vårt land kräver planmässigt genomförda slutavverkningar och därpå följande effektiva återväxtåtgärder. Detta trakthyggesbruk, där ändamålsenliga gallringar är av stor betydelse, ger enligt arbetsgmppen den bästa produktionen på sikt i skogen och därraed också den högsta sysselsättningen.

Från skogsproduktions- och sysselsättningssynpunkt är det önskvärt att öka gallringsandelen i avverkningarna. Effekten från sysselsättningssynpunkt är dock begränsad, I en särskild studie sora gäller Norrbottens län har arbetsgmppen funnit att en ökning av andelen gallring med 10 procentenheter utöver aktuell nivå ger en sysselsättningsökning med endast 1—2 % trots att gallringen tUl skiUnad från viss slutawerkning inte är mekaniserad. En orsak till detta är att bristen på gallringsbar skog begränsar möjligheterna att öka gallringsandelen. Denna brist är en följd av olämpliga huggningsformer under 1920-, 1930- och 1940-talen, varigenom för litet ny skog skapades, vilket enligt arbetsgmppen troligen kommer att leda tUl sysselsättningsproblem om 40—50 år.

Den nya anställningsskyddslagstiftningen kommer att innebära att ökade krav måste ställas på planeringen av de anställdas sysselsättning. Detta gäller inte minst äldre och handikappad arbetskraft och arbetskraft i glesbygden. Arbetsgruppen anser att länens skogsbmksdelegatio-ner (numera arbetsgrupper för skogsbrukets arbetsmarknadsfrågor) har en väsentiig uppgift för information och samordning samt bör kunna få ytterligare uppgifter för långsiktig planering av åtgärder för sysselsättning och UtbUdning. Arbetsgruppen anser vidare att skogsvårdsstyrelsernas regionala bevakning av olika skogsägares awerkningsplaner bör skärpas. Sådan bevakning kan ske bl, a, med stöd av 7 och 8 §§ skogsvårdslagen. För att bevakningen skall bli meningsfull bör den enligt gruppen dock grunda sig på avverkningsplaner från alla ägarekategorier. En bättre bevakning av avverkningarna har främst tUl syfte att motverka att avverkningarna i så hög grad koncentreras till ett arbetskraftsområde, att underlaget för sysselsättningen inom området försämras kraftigt för en längre tid.

Prop. 1974:166 73

En kalawerkning innebär aUtid en radikal förändring av landskapet. Det beror enligt arbetsgmppen på den korta tid som själva avverkningen tar i jämförelse med den tid det tar att få till stånd en awerkningsmo-gen skog. Arbetsgruppen erinrar om att en slutawerkning inte iimebär en definitiv förändring av landskapet i likhet med t, ex. en täktverksamhet eller överdäraning i samband med vattenkraftutbyggnad.

Arbetsgmppen frarahåller att det i vissa fall kan vara nödvändigt alt anpassa skogsbruket eller skogsbruksraetodema till andra intressen, t, ex, den rekreationssökande allmänhetens. Sådan inskränkning eller anpassning som har större omfattning eller ekonomisk betydelse för skogsbruket bör enligt arbetsgruppen regleras i lagstiftning. Områden där särskilda inskränkningar kan vara aktuella är tätorternas närrekreationsområden. En grundläggande förutsättning måste vara att områden där begränsningar i skogsbmket anses nödvändiga preciseras i kommunala planer och i länsplaner. Beroende på graden av inskränkning bör enligt arbetsgruppen områdena inköpas av kommunema eller avsättas som naturreservat, avtal slutas raellan koramun och raarkägare ora ersättning för särskUd skötsel eller överenskommelse träffas ora anpassad skötsel i linje raed det hänsynstagande sora föreskrivs i 1 § naturvårdslagen och inora raraen för ett rationellt skogsbmk.

Arbetsgruppen framhåUer att en självklar utgångspunkt vid avverkningsplaneringen bör vara att raan bör eftersträva att inte åstadkoraraa större samraanhängande kaUiyggen än som kan anses nödvändigt. Genom den anmälningsplikt för hyggesupptagning som arbetsgmppen förordar får skogsvårdsstyrelsema vetskap om vUka hyggen som planeras. Om skogsvårdsstyrelserna har anledning att anta att det från nattir-vårdssynpimkt skulle uppstå för stora kalytor bör enligt arbetsgruppen länsstyrelserna underrättas härom.

De negativa intrycken på bl. a. landskapsbUden som awerknmgarna gör kan mildras med relativt enkla medel. Sådana åtgärder sora att länma kvar träd eller ttädridåer I anslutning till bebyggelse och på im-pediment samt utefter vägar och stränder, att anpassa hyggesgeoraetrin till landskapsforraen, att rensa äldre stigar från ris ra. m. bör enligt arbetsgruppen kunna vidtas inom ramen för ett rationellt skogsbmk. Som ett uttryck för detta allmänna önskemål föreslår arbetsgruppen att en allmän aktsamhetsregel vad gäller naturen skrivs in i skogsvårdslagen.

För att underlätta det sararåd sora avses i 20 § naturvårdslagen kan enligt arbetsgmppen det anmälningsförfarande utnyttjas sora gruppen föreslagit beträffande hyggesupptagning. Detta fömtsätter dock att länsstyrelserna preciserar sina önskemål om sådant samråd. Vidare bör enligt gmppen bestämmelserna i 20 § naturvårdslagen ändras så att de omfattar även ändrade fömtsättningar för friluftslivet och så alt länsstyrelsen kan föreskriva sararåd i fråga om arbetsföretag inom närmare angivna områden. Detta torde framför allt vara önskvärt i tätortsnära om-

Prop. 1974:166 74

råden. Arbetsgruppen föreslår därför att skogsvårdsstyrelserna obligatoriskt skall rapportera planerade hyggen som är större än 0,5 ha i dessa oraråden.

Sora särskUt uppdrag har arbetsgruppen haft att studera omfattningen och effekterna av särskUt den markberedningsmetod som kallas hyggesplöjning. Markberedning är ofta önskvärd och ibland nödvändig för att skapa goda utvecklingsbetingelser för frön och plantor. Ärligen markbereds ca 100 000 ha. Från skogsproduktionssynpunkt bör denna areal utökas enligt arbetsgmppen. Hyggesplöjning, sora år den raest radikala metoden, har de senaste åren utförts på något mer än 8 000 ha per år. Metoden är bäst lärapad på friska och fuktiga raarker raed tjock råhu-raus i extrema klimatlägen i Norrlands inland. Dessa marker brändes tidigare. Hyggesplöjning kan okiitiskt använd innebära olägenheter för andra intressen, särskilt renskötselns. Arbetsgruppen anser att användningen av metoden bör begränsas till de områden där inga andra alternativ finns. Det föreslås att då sådan plöjning planeras skogsbmket i varje enskUt fall bör söka samråd med naturvårdsmyndigheten. Vidare föreslås att skogsbruket bör åläggas att i de faU åtgärden berör de ren-skötande samernas intressen söka samråd med dessa, Genora satsning på utveckling av andra, skonsammare metoder bör skogsbruket begränsa användningen av hyggesplöjningen. Harvning är en annan relativt ny raarkberedningsraetod som har diskuterats, Ora den används på utpräglat goda vinterbetesmarker för renarna, kan betet skadas. Harvning inom renens vinterbetesland bör enligt arbetsgmppen därför ske först efter samråd mellan skogsbruket och de renskötande samema.

Avverkningarnas inverkan på renskötseln har diskuterats livligt. SärskUt aktuell har frågan om inverkan på vinterbetet varit. Forskning i dessa frågor pågår. Denna forskning är enligt arbetsgmppen viktig eftersom den kan underlätta det samråd mellan skogsbruket och de renskötande saraerna som arbetsgmppen finner angeläget. För att samrådet skall kunna förbättras ytterligare föreslås att en kartläggning och gradering av vinterbetesmarkerna snarast komraer till stånd. Samrådet mellan skogsbruket och de renskötande samerna föreslås intensifierat.

Forskning i olika frågor som har samband med särskilt kalhuggning har pågått länge bl. a. vid skogshögskolan. Arbetsgruppen anser att denna forskning är angelägen. AktueUa frågor sora gruppen funnit särskilt angelägna är frågan om ytavrinningen från kalhyggen, det eventuella sambandet mellan hyggesstorlek och utlakning av näringsämnen samt vissa växt- och djurarters specifika krav på skogsmiljö.

7 Remissyttrandena över arbetsgruppens förslag

Arbetsgruppens rapport får ett positivt bemötande av i stort sett alla remissinstanser. Enligt skogsstyrelsen bör rapporten vara av stort värde för såväl allmänheten som för fackmännen och är ett välbehövligt litte-

Prop. 1974:166 75

raturtUlskott både för den skogliga och den aUmänna undervisnmgen. EnUgt domänverket ger rapporten en sakkunnig och aktuell beskrivning av skogsbmkets fömtsättaingar raen nedvärderar i viss mån de forskningsresultat som redan finns. Skogshögskolan konstaterar att rapporten allsidigt belyser olika förhåUanden krmg trakthyggesbmket och ger en god sammanfattning av den praktiska och teoretiska kunskap man sedan länge har inom det aktueUa området. Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län ger arbetsgmppens analyser av och ställningstaganden till skogsbmkets inverkan på andra berörda intressen en balanserad och objektiv bUd av rådande förhållanden och behovet av åtgärder från samhällets sida. Länsstyrelsen i Slockholms län anser att rapporten kan bli tiU stor hjälp för vidare utredningar och vid de beslutande myndighetemas handläggning av de behandlade frågorna. Motsvarande uppfattning framförs av Svenska naturskyddsföreningen.

KritUc mot vissa delar av faktaredovisningen framförs av några reraissinstanser. Lantbruksstyrelsen anser att arbetsgmppen läranat en väldokumenterad redovisning sora bör kunna ligga tUl gmnd för övervägande om regleringar inora skogsvårds- och naturvårdslagstiftningen raen efterlyser dels en preciserad definition av begreppet kalhygge, dels närmare behandling av bondeskogsbrukets problera och förutsättningar rörande awerkningsteknik och föryngringsåtgärder samt dess inkomstförhåUanden och arbetskraftsbehov. Enligt LRF är det en brist att bonde-skogsbrukets driftsformer inte fått en raera positiv behandling av arbetsgruppen. Förbimdet pekar särskilt på att frågor ora värdeproduktion och sysselsättaingen i korabinerade företag och i glesbygder borde ha tagits upp tUl gmndligare behandling. Svenska samernas riksförbund anser att redovisningen av förhållandet storskogsbmket/rennäringen är ytlig och raissvisande. Svenska jägareförbundet finner faunafrågorna knapphändigt belysta. Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar att de speciella probleraen som finns kring skogsbraket i Skåne inte har behandlats närmare. Svenska naturskyddsföreningen anser att arbetsgrappen i alltför hög grad utgått från skogen sora råvaruproducent och inte i tillräcklig utsttäckning beaktat skogens betydelse i andra sammanhang. Föreningen anser vidare att principen om ekologisk grandsyn borde kommit tUl klarare uttryck i rapporten.

Några remissinstanser anser att de frågor som tas upp av arbetsgruppen och de förslag sora länmats av naturvårdskoraraittén och bygglagut-redningen bör behandlas i ett sararaanhang. Skogsindustriernas samarbetsutskott är av den uppfattningen att för att en tiUfredsstäUande samordning skall uppnås raellan skogspolitiken och naturvårdspolitiken är det nödvändigt att avvakta resultaten av 1973 års skogsutrednings arbete. Skogsstyrelsen anser att resultaten av skogsutredningens arbete bör awaktas innan defmUiv stäUning tas tUl de av arbetsgmppens förslag sora rör ändringar i skogsvårdslagen. Domänverket föreslår att rapporten överlämnas tUl skogsutredningen.

Prop. 1974:166 76

Alla remissmstanser som yttrar sig i frågan, bittäder arbetsgruppens slutsats att trakthyggesbruket är den skogsbruksforra som bäst tjänar syftet med nu gäUande skogspolitik. Enligt skogsstyrelsen har arbetsgmppen på ett övertygande sätt klargjort att farhågoma för att våra skogar skall förödas genom kalhyggesbmket och att den på skogsbruket baserade sysselsättningen av den anledningen skall komma i fara är ognmdade. Svenska skogsarbetareförbundet framhåller att en återgång tUl ett blädnings- och plockhuggningsförfarande skulle få olyckliga konsekvenser både från ekonomisk, produktions- och sysselsättningssynpunkt. Svenska jägareförbundet och Svenska naturskyddsföreningen instämmer i arbetsgruppens sammanfattande slutsats i fråga om lämplig skogsbraksf orm i vårt land.

Arbetsgruppens syn på behovet av intensifierade återväxtåtgärder delas av flera reraissinstanser. Enligt skogsstyrelsen står det helt klart att ett upprätthållande eller en långsiktig ökning av skogsnäringens framtida produktion förutsätter intensifierade åtgärder över hela återväxtom-rådet. Liknande synpunkter fraraförs av 1973 års skogsutredning. Skogsindustriernas samarbetsulskolt och Svenska skogsarbetareförbundet. Naturvårdsverket delar arbetsgruppens uppfattning att återväxtåtgärderna i högre grad än hittUls bör omfatta plantering. De sistnämnda remissinstanserna biträder arbetsgruppens förslag att det bör ankomma på skogsuttedningen att lämna förslag till skärpning av bestämraelserna i skogsvårdslagen om reproduktionsskyldighet. Enligt Skogsindustriernas samarbetsutskott bör uttedningen behandla frågan med förtur. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att skärpningen av dessa bestämraelser kan ske inora ramen för gällande bestämmelser genom ändring av till-lämpningsanvisningarna. Länsstyrehen i Västernorrlands län frainför liknande synpunkter.

Arbetsgruppens förslag om en skärpning av tillämpningsanvisningarna såvitt avser den tid inom vUken åtgärder för att erhåUa nöjaktig återväxt skall vara vidtagna biträds av skogsstyrelsen, naturvårdsverket, 1973 års skogsutredning och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Enligt skogsstyrelsen pågår en revidering av anvisningarna varvid denna fråga i avvaktan på skogsutredningens förslag ägnas uppmärksarahet.

Naturvårdsverket och länsstyrelserna i Stockholms, Värmlands, Västernorrlands och Norrbottens län tUlstyrker oreserverat arbetsgmppens förslag att skogsägaren åläggs att anmäla alla planerade hyggen, för att skogsvårdsstyrelsemas möjligheter att bedriva återväxtkontroll därigenom skaU förbätttas. Även de flesta skogsvårdsstyrelser samt Svenska naturskyddsföreningen är posUiva till förslaget. Skogsstyrelsen, länsstyrelsen i Västerbottens län, 1973 års skogsutredning och Svenska skogsarbetareförbundet anser att anmälan behöver göras först I samband med avverkning eller sedan hygget tagits upp. Enligt skogsstyrelsen bör an-

Prop. 1974:166 77

mälan göras av den sora företar avverkningen. Lantbruksstyrelsen anser att anraälningspUkten bör begränsas tiU upptagna hyggen större än ett hektar. Domänverket anser att anraälningsplUtten bör omfatta endast marker under skogsvårdslagen. Skogsindustriernas samarbetsutskott föreslår att kontrollen sker genom alt skogsvårdsstyrelsema får rätt att infordra uppgifter om genomförda skogsvårdsåtgärder från en viss skogsägare eller visst skogsföretag, Sliftsnämnden i Växjö, LRF och Sveriges " skogsägareföreningars riksförbund raotsätter sig en anraälningsplikt enligt arbetsgmppens förslag och stiftsnämnderna i Karlstad och Härnösand anser att anraälningspUkten inte bör omfatta raarker sora förvaltas av dem. Enligt LRF bör anmälningsplikten, om den införs, begränsas till hyggen större än 5 hektar eller raöjligen i tätortsnära oraråden 1 hektar. Skogsstyrelsen, naturvårdsverket och länsstyrelsen i Västernorrlands län betonar behovet av att ökade personalresurser ställs tUl skogsvårdsstyrelsemas förfogande,

Arbetsgmppens allraänna bedömning att andelen gallring i avverkningarna bör ökas delas av sliftsnämnden i Härnösand, länsstyrelserna i Värmlands och Västerbottens län, LRF, Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Även domänverket uttrycker denna uppfattning men anser att gallringens betydelse överbetonats vid diskussionen av fraratida virkesförråd,

Arbetsgmppen anser att raarkberedning i många fall är nödvändig och bör utföras i större utsttäckning. Skogsstyrelsen, 1973 års skogsulredning och Svenska skogsarbetareförbundet delar denna uppfattning. Enligt skogsutredningen är markberedning en av de åtgärder som behövs för att en fraratida hög skogsproduktion skaU erhållas.

Skogsstyrelsen, naturvårdsverket, länsstyrelserna i Värmlands, Västerbottens och Norrbottens län, 1973 års skogsutredning, LRF, Skogsindustriernas samarbetsulskolt. Svenska skogsarbetareförbundet och Svenska jägareförbundet delar arbetsgmppens uppfattning att hyggesplöjning bör begränsas tiU vissa raarker i Norrlands inland. Domänverket anser att raetoden bör användas även inom vissa delar av övriga Norrland och i övre Dalarna, Enligt Svenska samernas riksförbund bör fortsatt användning av raetoden stoppas i awaktan på att ekologiska och andra konsekvenser är utforskade och befunna oskadliga. Svenska naturskyddsföreningen anser att metoden helt raåste överges och att skogs-harvning tiUs vidare bör användas med restriktivUet, Länsstyrelserna i Värmlands och Västerbottens län, 1973 års skogsulredning och LRF är positiva tUl arbetsgmppens förslag att skogsbruket tar mitiativ tiU utveckling av mindre radikala raarkberedningsmetoder,

Arbetsgmppen har föreslagU att skogsbmket skaU söka samråd raed naturvårdsmyndigheten i aUa faU då hyggesplöjning planeras. Förslaget biträds av ruiturvårdsverket, länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län. Svenska kommunförbundet och Svenska jägareförbundet.

Prop. 1974:166 78

Enligt koraraunförbundet bör dock samråd ske även raed berörd kommun. Jägareförbundet anser att det föreslagna samrådsförfarandet bör fastläggas sora en ovillkorlig föreskrift och efterlyser en beslutsinstans för de tUlfällen då överenskommelse inte kan träffas vid santtådet. Skogsstyrelsen föreslår att skogsvårdsstyrelsema anförtros prövningen för mark tmder skogsvårdslagen och att hyggesplöjningen anmäls i form av planer för den närmaste framtiden. Liknande synpunkter fraraförs av Svenska skogsarbetareförbundet. Enligt domänverket bör sararådet ske inora ramen för 20 § naturvårdslagen och för geografiskt avgränsade ormåden för vilka överenskommelse träffas om de regler som skall gälla. Liknande synpunkter framförs av J975 års skogsutredning. Skogsindustriernas samarbetsutskott och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.

Arbetsgruppens förslag att skogsbmket bör åläggas att söka samråd raed de renskötande samerna då en hyggesplöjning kan beröra deras intressen biträds av skogsstyrelsen, domänverket, länsstyrelsen i Västerbottens län, 1973 års skogsutredning. Skogsindustriernas samarbetsut-skolt, LRF och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Arbetsgmppens syn i övrigt på behovet av ett ytterligare utvecklat och intensifierat sararåd mellan skogsbmket och de renskötande samema delas av lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, planverket, domänverket, länsstyreherna i Västerbottens och Norrbottens län, 1973 års skogsutredning och LRF. Enligt lantbmksstyrelsen bör den samrådsgmpp sora f, n, finns inom styrelsen i fortsättningen vara fristående och ledamötema utses av regeringen,

I fråga om arbetsgmppens synpunkter på sysselsättningen i skogsbmket har endast ett fåtal remissinstanser yttrat sig, Arbetsgmppens åsikt att några generella restriktioner i fråga om mekaniseringstakt eller awerkningsraetoder inte av sysselsättaingsskäl bör rekonmienderas delas av arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrehen i Värrrdands län och Svenska skogsarbetareförbundet.

Arbetsgruppens förslag om bättre kortsiktig och långsiktig sysselsättningsplanering genom bl. a. en övergripande bevakning från skogsvårds-styrelsernas sida biträds av länsstyrelserna i Värmlands och Norrbottens län och 1973 års skogsutredning. Skogsstyrelsen anser att skogsutredningens förslag bör awaktas innan ställning tas i frägan. Länsstyrehen i Jämtlands län anser att skogsvårdsstyrelsen bör på lämpligt sätt och i läraplig omfattning delge länsstyrelsen och berörda komrauner översiktliga planer om avverkningar och skogsvård. Sveriges skogsägareför eningars riksförbund anser att bevakningen bör begränsas till större skogsarbetsgivare.

Förslaget ora att större krav bör ställas på att avverkningarna fördelas någorlimda järant över tiden inom arbetskraftsregionema bittäds av arbetsmarknadsstyrelsen och Svenska kommunförbundet. Enligt LRF är

Prop. 1974:166 79

det väsentligt att skogsbmket även i fortsättningen bedrivs under sådana former att det kan bidra tUl att upprätthålla sysselsättningen på landsbygden och en spridd bosättning i landet. Skogsstyrelsen anser att skogsutredningens förslag bör awaktas innan denna fråga föranleder någon åtgärd.

- Svenska skogsarbeiareförbundet påpekar att skogsarbetarnas säkerhet och arbetsmiljö är bättre vid kalawerkning än vid andra avverknings-former. Förbundet betonar liksora arbetsgmppen att möjUghetema att oraskola äldre arbetare till exempelvis maskinförare bör förbättras.

Arbetsgruppens syn på behovet av ytterligare studier av vissa ra i 1 -j ö f r å g o r med anknytning till skogsbmkets avverkningar delas av skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus, Värmlands och Jämtlands län, LRF, Skid- och friluftsfrämjandet. Svenska kommunförbundet. Svenska naturskydchföreningen. Svenska skogsarbetareförbundet och Svenska jägareförbundet. Jägareförbundet påpekar dock att även frågor om raonokulturer och ora skydd för boplatser och spelplatser för fåglar bör studeras närraare. Jägareförbundet liksora naturvårdsverket påpekar i detta sararaanhang att värdefuUa vUtbiotoper bör i största möjliga utsträckning undantas från slutawerkning. Skogshögskolan uttalar att de synpunkter som konuner tUl uttryck i rapporten i allt väsentligt överensstämmer med de uppfattningar man från vetenskapligt håll har inom högskolan. Svenska naturskyddsföreningen understryker att stora risker är förknippade med kalhyggesraetoden men att också bläd-ningsskogsbraket visat sig ha negativa effekter från bl. a. ekologiska synpunkter.

Behovet av stadier av skogsbmkets inverkan på renbetet bekräftas av lantbruksslyrehen, skogsstyrehen, domänverket, 1973 års skogsutredning och länsstyrelsen i Västerbottens län. Lantbraksstyrelsen uppger att enligt dess erfarenhet kalawerkning praktiskt taget alltid inverkar negativt på renlaven. Enligt Svenska samernas riksförbund är arbetsgrappens redovisning av förhållandet skogsbmket/rennäringen ytlig och missvisande.

Arbetsgmppens förslag om en kartläggning och gradering av renens vinterbetesmarker bittäds av lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, domänverket, 1973 års skogsutredning och Svenska skogsarbetareförbundet. Lantbraksstyrelsen betonar att undersökningarna måste baseras på samernas kunskaper och erfarenheter om renarnas beteende och renbetes-tillgångarna.

Arbetsgrappens uppfattning att landskapsvårdens och friluftslivets intressen normalt bör kunna tUlgodoses inom raraen för ett rationeUt skogsbmk delas av de flesta remissinstanserna. Detta gäller representanter såväl för skogliga intressen som planerande och naturvårdande myndigheter och organisationer. De remissinstanser som yttrat sig i frågan tUlstyrker även arbetsgrap-

Prop. 1974:166 80

pens förslag att en allraän aktsamhetsregel vad gäUer naturen infogas i skogsvårdslagen. Endast Svenska kommunförbundet är negativt och ansluter sig i stället till BLU:s förslag som innebär att avverkning och andra skogsbmksåtgärder inora komraunplan eller inom i komraundels-plan särskilt angivna områden inte får ske utan tUlstånd av skogsvårdsstyrelsen och att denna prövning skall ske enligt riktlinjer angivna i planerna. Skogsstyrelsen, domänverket och Skogsindustriernas samarbetsulskolt förutsätter att aktsamhetsregeln genom tiUämpningsföreskrifter begränsas till sådana för skogsbraket mindre betungande hänsynstaganden som arbetsgruppen behandlat. Naturvårdsverket anser att ett principiellt vägledande uttalande från regering och riksdag skulle vara av stort värde beträffande omfattningen av det Intrång i skogsbmket som markägaren skäligen bör tåla utan ersättning.

Behovet av att i kommunala planer och länsplaner precisera de områden där begränsningar i skogsbruket anses nödvändiga verifieras av flera remissinstanser bl. a. naturvårdsverket, domänverket och de stiftsnämnder och länsstyrelser som yttrat sig över rapporten särat LRF. Enligt naturvårdsverket måste preciseringen bygga på definierade målsättningar raed avseende på naturvård och frUuftsliv raed inventering, analys och dokuraentation i olika avseenden. Ett sådant arbete bör enligt verket utmynna i ett åtgärdsprograra för varje oraråde. Domänverket betonar vikten av kontakter på ett tidigt stadium mellan planerande myndigheter och berörda markägare. Enligt Svenska jägareförbundet är det väsentiigt att länsjaktvårdsföreningarna engageras när det gäller frågor om områden där begränsningar i skogsbmket avses tUlärapas av hänsyn till den högre faunan. Svenska naturskyddsföreningen påpekar att all skogsmark i framtiden kan komraa att behövas för både virkesproduktion, rekreation och annat. Skogsbmket bör därför enligt föreningen redan i dag generellt ta vederbörliga hänsyn tUl detta.

Arbetsgruppens syn på principema för de adrainistrativa formema för begränsningar i skogsbruket deleis av raånga reraissinstanser. Endast slalens planverk har avvikande uppfattning och hänvisar till de av bygglagutredningen skisserade principema. Naturvårdsverket finner det angeläget att samhäUet enligt de av arbetsgruppen angivna principerna medverkar till att säkerställa värdefulla natiurvårds- och frUuftsområden och ge dem en målinriktad skötsel och vård. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att områden raed regionala rekreationsanläggningar avsätts sora naturreservat och/eller förvärvas av stat, komraun eller landsting. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att kommunemas möjligheter att få statsbidrag för förvärv av oraråden för närrekreation bör förbättras. Länsstyrehen i Norrbottens län frarahåUer att staten i större grad bör ta på sig kostaadema och vårdansvaret som blir en följd av inskränkningar i skogsbruket,

Arbetsgrappens förslag tiU sådan ändring av 20 § naturvårdslagen att

Prop. 1974:166 81

länsstyrelsen kan föreskriva sararåd i fråga om arbetsföretag inora närmare angivna onuråden tiUstyrks av lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, naturvårdsverket, stiftsnämnden i Växjö, länsstyrelsen i Värmlands län och Skid- och friluftsfrämjandet. Skogsindustriernas samarbetsulskolt anser att förslaget bör beaktas i de fortsatta övervägandena i frågan. Domänverket anser att 20 § i nuvarande lydelse även i fortsättningen bör ligga till grund för samråd. Verket anser att avgränsningen av områden för samråd bör ske vid överläggningar meUan företrädare för skogsägare och berörda länsstyrelser och koramuner samt att överenskommelse om regler för skogsbruket inom ett givet område bör träffas så att samråd inte skall behöva ske i varje enskUt fall.

Förslaget att alla planerade hyggen som är större än ett halvt hektar i tätortemas närhet skall anmälas till länsstyrelsen via skogsvårdsstyrelsen biträds av lantbruksslyrehen och länsstyrelserna i Stockholms och Värmlands län. Enligt länsstyrehen i Väsiernorrlands län kan det vara lika angeläget raed denna kontroll inom fjärrekreatlonsoraråden som särskilt pekats ut i kommunala planer och länsplaner. Naturvårdsverket och Svenska kommunförbundet anser att anmälan bör ske även tUl berörd koraraun, Skid- och friluftsfrämjandet anser att sararåd bör ske även med lokala frUuftsorganisationer, Sliftsnämnderna i Karlstad och Härnösand föreslår att anmälan skall ske direkt tiU länsstyrelsen. Länsstyrehen i Malmöhus län anser att även hyggen slörre än tio hektar utanför områden med större naturvårdsvärden I länet bör omfattas av generellt tillståndstvång. EnUgt Svenska naturskyddsföreningen bör rapportering från skogsvårdsstyrelse till länsstyrelse ske mer regelmässigt än vad sora föreslagits i rapporten. Skogsstyrelsen anser mot bakgrund av den föreslagna sararådsskyldigheten att anmälningsförfarandet är obehövligt. Liknande synpunkter framförs av stiftsnämnden i Växjö, Skogsindustriernas samarbetsutskott. Svenska skogsarbetareförbundet och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Domänverket som inte biträder arbetsgruppens förslag i detta avseende anser att frågan bör lösas inom ramen för nuvarande bestämraelser i 20 § naturvårdslagen.

Skogsstyrelsen betonar i sitt yttrande särskilt vikten av att skogsbrukets företrädare på ett tidigt stadiura ges tillfälle att aktivt medverka vid bedömningen av aktualiserade Inskränkningar i skogsbruket. Enligt styrelsen bör denna handläggningsordning fastläggas i bindande föreskrifter. Skogsvårdsstyrelsernas medverkan i en allmän naturvårdsbevakning bör enligt styrelsen anges i förordningen (1960: 267) angående skogs-vårdsstyrelser. Skogshögskolan anser det väsentligt att skogsvårdsstyrelsema ges en central roU vid handläggningen av ärenden raed skoglig anknytning.

Naturvårdsverket understryker behovet av ökad Inforraation om skogsbmksmetoder och om de hänsyn och regler som gäller för skogs-

6 Riksdagen 1974.1 saml Nr 166

Prop. 1974:166 82

bruket. Verket anser det vidare värdefullt att i skogsbruksplaner som på sikt bör omfatta all skogsraark redovisa den hänsyn som skall tas tUl naturvårdens och friluftslivets intressen.

8 Departementschefen 8.1 Inledning

På mindre än ett århundrade har utvecklingen gett människan tidigare oanade möjligheter att bruka naturens krafter och förfoga över dess tUlgångar. Industrialiseringen och befolkningsomflyttningen är i vårt land de mest framträdande yttre tecknen på den omvandling som skett. Vår tillvaro har i grunden förändrats. Den materieUa standarden har ökat kraftigt. Men samtidigt har mUjövärden förstörts. I dag framstår en god miljö i allt högre grad som en väsentlig del av vår totala levnadsstandard. Därför måste omtanke om miljövärdena ständigt påverka UtveckUngen och bli en utgångspunkt för samhällets handlande på skUda områden. Målet för mUjöpolitiken är att skapa ett sådant samhälle för dagens och morgondagens människor att vars och ens berättigade krav på en god livsmUjö kan tillgodoses. Alt ge envar en livsvänlig och livsduglig miljö är liktydigt med höjd levnadsstandard och rättvisare fördelning av våra resurser.

Planeringen av miljöpolitiken måste sättas in som ett led i en totalplanering av hela samhället. Snävt ekonomiska hänsyn får inte tillåtas bli styrande för utvecklingen.

Naturen är en gmndläggande del av vår miljö. Sedan urminnes tid gäller i vårt land förhållandet att naturen skall vara tillgänglig för alla. I detta ligger ett stort värde men också ett stort ansvar, i första hand för den som äger marken att vårda och sköta den på ett sådant sätt att den kan utnyttjas både av nuvarande och kommande generationer. Men det åvilar också den som utnyttjar marken för rekreation och friluftsliv att visa omsorg och hänsyn till markens känslighet. Utgångspunkten för handlandet måste vara hänsyn tUl naturresurser och naturmUjö. Ingen har rätt att handla på ett sådant sätt att oersättliga naturvärden förstörs. Därför måste samhällets inflytande över utnyttjandet av våra naturresurser stärkas. Det sker bl. a. genom lagstiftning. För att bli ett verkningsfullt medel i strävandena att åstadkomma en livsvänlig miljö åt alla måste lagstiftningen ständigt anpassas till aktuella förhållanden. Ett uttryck för detta är den översyn av naturvårdslagen (1964: 822) (NVL) varom förslag nu framläggs.

NVL trädde i kraft den 1 januari 1965, Lagen har gett samhället ökade möjligheter att skydda och vårda naturen. Med stöd av lagen har bl. a. betydande markområden säkrats för rekreation men också för vetenskapliga och kultureUa ändamål. Totalt sett har ca 740 000 hektar mark avsatts som naturreservat och 615 000 hektar som nationalpark.

Prop. 1974:166 83

Genom bestämmelser om sttandskydd har större delen av rikets havskust belagts med restriktioner för bl. a. bebyggelse.

För att undanröja vissa brister i det skyddssystem som lagen innehåller och för att anpassa lagen tUl de snabba förändringar i attityder och synsätt som är utmärkande för utvecklingen på mUjövårdsområdel tillkallade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet den 26 februari 1970 sakkunniga för att se över NVL. De sakkunniga antog namnet naturvårdskommittén (NVK).

Enligt särskilda tUläggsdirektiv har de sakkunniga befriats från att pröva sådana ersättningsfrågor som föranleds av bebyggelseförbud enligt NVL. Dessa frågor fick nämligen sin lösning i samband med statsmakternas beslut om den fysiska riksplanerlngen (prop. 1972:111 bU. 2 och 3, CU 1972: 35, rskr 1972: 348). De härav föranledda ändringarna i NVL trädde i kraft den 1 januari 1973 och innebär bl. a. att sådana begränsningar i markägarens handlingsfrihet som kan föranledas av beslut enligt NVL skall grunda rätt till ersättaing av staten endast om de medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller att raark tas i anspråk. I sammanhanget kan också nämnas att tidigare bestämmelser om ersättningsskyldighet för staten vid vägrat täkttUlstånd upphävdes fr. o. m. den 1 juli 1973 (prop. 1973: 101, CU 1973: 21, rskr 1973: 219). NVK avlämnade i februari 1974 ett delbetänkande (Ds Jo 1974: 1) Naturvård I med förslag till ändring av NVL:s bestämmelser framför allt i fråga om strandskydd och landskapsvård. Betänkandet innehåller också förslag till ny ordning i fråga ora förvaltaingen av mark som avsatts för naturvårdsändamål.

En inom jordbruksdepartementet tillsatt arbetsgmpp har i mars 1974 avgivit rapporten (Ds Jo 1974: 2) Kalhyggen, vari bl. a. omfattningen och verkningarna av kalhyggen diskuteras. Arbetsgruppen föreslår att vissa ändringar görs i skogsvårdslagen (1948: 237) bl. a. för att bättre tillgodose naturvårdsintresset i samband med avverkningar.

Bygglagutredningen har i sitt nyligen avgivna betänkande (SOU 1974: 21) Markanvändning och byggande lagt fram förslag tUl principer för en ny planlagstiftning. Förslaget är inriktat på att åstadkomraa en generell prövning av alla slags förändringar i markanvändningen inom ramen för ett plansystem, där beslutsfunktionerna med vissa undantag ankomraer på kommunerna.

Vid remissbehandlingen har NVK:s förslag fått ett blandat mottagande. Naturvårdsverket, vissa länsstyrelser och de centrala naturvårdsorganisationerna ställer sig i huvudsak positiva tUl förslagen och anser det angeläget att de genomförs så snart som raöjligt och utan att man av-\ aktar den nya byggnadslagstiftaing som kan förväntas i en framtid med anledning av bygglagutredningens principbetänkande. Planverket, ett antal länsstyrelser och Svenska koraraunförbundet anser att natarvårds-aspekterna på sikt bör integreras i ett plansystem på sätt bygglagutred-

Prop. 1974:166 84

ningen föreslår och att nu aktuell revidering bör ske med beaktande av dessa synpunkter. De remissinstanser som har anknytning till skogsnäringen anser att inga ändringar i NVL sora kan innebära restriktioner för skogsbruket bör göras, innan 1973 års skogsutredning lagt fram sitt betänkande. Några remissinstanser, bland dem LRF och Sveriges industriförbund, avstyrker förslaget helt.

Remissutfallet i fråga om rapporten Kalhyggen är i huvudsak positivt. Svenska kommimförbundet ställer sig dock negativt till förslaget såvitt det avser införande av en allmän aktsamhetsregel i skogsvårdslagen och förordar i stäUet en lösning som anvisats av bygglagutredningen, innebärande att skogsvårdslagen kompletteras med bestämmelser att avverkning eller andra skogsbruksåtgärder inom i kommunal plan särskilt angivna områden inte får ske utan tUlstånd av skogsvårdsstyrelsen och att prövningen skall ske enligt riktlinjer som angetts i sådan plan.

Bygglagutredningens förslag innebär att även sådan kontroll av förändringar i markanvändningen som behövs från naturvårdssynpunkt i framtiden väsentligen skall regleras inte som nu genom NVL utan genom en markanvändnings- och byggnadslagstiftning som täcker all mark och som har tyngdpunkten i beslutssystemet förlagd tUl kommunerna. Den nuvarande, huvudsakligen på länsstyrelserna ankommande särskUda regleringen enligt NVL skulle därigenora bli överflödig såvitt avser bebyg-gelsereglerlng och regler till skydd för landskapsbilden. Detsamma gäller huvuddelen av de ändringar i lagen som föreslagits av NVK. Bygglagutredningens förslag bereds f. n. I bostadsdepartementet. Ställning har emellertid ännu inte tagits tUl frågan om omfattningen eller Inriktningen av en framtida planlagstiftning. Under alla omständigheter måste man räkna med att det kommer att dröja viss tid innan lagstiftning kommer tUl stånd om ett nytt plansysiem och avsevärt längre tid innan ett sådant kan träda i full tillämpning. En särskUd naturvårdslagstiftning för att slå vakt om oersättliga naturvärden kommer att behövas även i framtiden. Jag har därför — efter sararåd raed chefen för bostadsdepartementet — kommit till slutsatsen att man inte av hänsyn till framtida ändringar i planlagstiftningen bör avstå från att nu genomföra de ändringar i NVL som kan finnas påkaUade i anledning av NVK:s förslag. Motsvarande gäller i fråga om de förslag som framlagts av nyss nämnda arbetsgrupp i rapporten Kalhyggen.

De erfarenheter från tillämpningen av NVL för vUka NVK redogjort visar enligt min mening klart att lagen nu är i behov av komplettering och anpassning tUl utvecklingen fraraför allt när det gäller bestämmelsema om strandskydd och landskapsvård, I likhet med ett flertal remiss-Instanser finner jag det angeläget att medlen att genomföra samhällets naturvårdspolitik på dessa områden stärks genom ändringar i NVL i den riktning NVK föreslagit. Förslagen i rapporten ora kalbyggen, som till väsentlig del avser att skapa bättre möjligheter att tillvarata natur-

Prop. 1974:166 85

vårdens intressen inom ramen för ett rationeUt skogsbruk och har visst samband med NVK:s förslag, bör tas upp samtidigt med detta. Till NVK:s förslag i fråga om förvaltningen av mark som avsatts för naturvårdsändamål avser jag att återkomma i annat sammanhang.

Med hänsyn till att NVK:s lagförslag på landskapsvårdens område till viss del bör bedömas mot bakgmnd av arbetsgmppens förslag till ändringar i skogsvårdslagen behandlar jag först detta senare förslag, innan jag går närmare in på NVK:s förslag tiU ändringar i NVL.

8.2 Skogsvårdslagen

Skogen och den på skogens produkter baserade förädlingsindustrin är av stor betydelse för vårt land. Sålunda är antalet heltidssysselsatta i skogsnäringen — däri inbegripet massa- och pappersindustrin, sågverksindustrin och spånskiveindustrin — ca 160 000. TiU detta kommer ett inte obetydligt antal deltidssysselsatta i skogsbruket. Bruttoproduktions-värdet i nyss nämnda industrier uppgår tUl 20 mUjarder kr., och 1973 svarade skogsindustrin för en fjärdedel av landets totala export. Det är därför ytterst angeläget att landets skogar sköts på sådant sätt att en hög och värdefull virkesproduktion uppnås. För att trygga kommande generationers tillgång tiU de för vår välfärd nödvändiga skogsprodukterna krävs att skogsmarkernas virkesproducerande förmåga utnyttjas på bästa sätt. Detta gäller inte minst vårt land med dess särskilda fömtsättningar för produktion av högvärdigt virke. Samtidigt utgör skogen en omistiig miljötUlgång, som i synnerhet i de tätbefolkade delama av landet utnyttjas flitigt för friluftsliv och rekreation. Skogens betydelse som rekreationskälla har ökat starkt under senare tid. Allt fler människor söker sig ut i skog och mark för att få avkoppling och motion. Detta gör det nödvändigt att i ökad utsträckning beakta friluftslivets intressen i samband med skogsbruk. Vissa av de brukningsmetoder som i dag tUlärapas har lett tUl konflikter mellan skogsbruket och skogens utnyttjande som rekreationskälla. Ett exempel på detta är kalhuggning av skog.

Den förut nämnda arbetsgrappen har i rapporten Kalhyggen bl. a. tagit upp frågan i vad mån olika skogsbruksformer uppfyller målet för den skogspolitik som fastställdes av 1948 års riksdag (prop, 1948: 34, JoU 1948:10, rskr 1948:143). Detta mål är kort uttryckt att skogarnas virkesproducerande förmåga skall utnyttjas effektivt så att fömtsättningar skapas för ett uppehållande och, såvitt möjUgt, en utvidgning av landets skogsbruk och därmed av de industrier som är beroende av skogen för sin råvaruförsörjning. Arbetsgmppen konstaterar efter studier av skogs-tillståndets utveckling att upprepade genomhuggningar av äldre skogsbestånd — som ofta oegentiigt kallas gallringar — successivt minskar tillväxten och virkesförrådet i bestånden och slutiigen leder till att stora arealer måste kalavverkas på en gäng. Arbetsgruppen anför att ett inten-

Prop. 1974:166 86

sivt, kontinuerligt skogsbruk som är målsättningen för skogspolitiken i vårt land kräver planmässigt genomförda slutawerkrungar som snabbt följs av effektiva återväxtåtgärder. Detta innebär enligt arbetsgruppen att för den övervägande delen av landet endast s, k, trakthyggesbruk kan tUlämpas. Med trakthyggesbruk avses den form av skogsbruk som karakteriseras av att avverkningarna koncentreras till klart avgränsade, relativt stora ytor (kalhyggen) där det nya beståndet dras upp antingen genom självföryngring eller genom skogskultur. Förutom genom slutawerkning tas en del av virkesskörden ut genom en eller flera gallringar.

Mot arbetsgruppens konstaterande att trakthyggesbruket är den bästa skogsbmksformen för vårt land har ingen remissinstans haft någon erinran. Jag vUl för egen del erinra om att skogspolitiken sedan länge haft långsiktighet och hög produktion som mål. Givetvis är det ett önskemål att resurserna i samhället utnyttjas på ett rationellt sätt. Den bästa skogsbruksformen måste därför få tillämpas.

En särskild fråga i detta sammanhang är det enskilda hyggets storlek. Enligt arbetsgruppen är stora hyggen ingen nyhet i svenskt skogsbruk och inte heUer finns, som påståtts i vissa sammanhang, något starkt samband meUan mekaniserad avverkning och stora hyggen. Däremot finns ett visst samband mellan avverkningens ekonomi och virkesförrådet per arealenhet, ju större virkesförrådet per hektar är, desto mindre hygge behöver tas upp för alt kraven på ekonomi skall tUlgodoses. Dagens skogsskötselmetoder väntas leda tUl större virkesförråd i de framtida bestånden varför ökade avverkningskostnader inte behöver leda till större hyggen. Enligt arbetsgruppen är den slutavverkningsmogna skogen i Syd- och Mellansverige ofta väl geografiskt spridd, vilket gör att större sammanhängande hyggen inte kan uppkomma i praktiken. I norra Sverige finns på vissa håll stora arealer med gammal, tidigare flera gånger genomhuggen skog med lågt virkesförråd. I dessa områden kan det bli fråga om större hyggesarealer.

Det måste enligt min mening vara en självklar utgångspunkt vid avverkningsplaneringen att eftersträva att begränsa kalhyggenas storlek. Hyggen bör t. ex. inte i onödan läggas kant i kant eller göras större än som är erforderligt från skogsbrukssynpunkt. Inom områden som är särskUt värdefulla från naturvårdssynpunkt bör naturvårdsmyndigheterna med stöd av naturvårdslagstiftningen kunna raeddela särskilda föreskrifter i fråga om utformningen av kalhyggena.

Arbetsgruppen tar också upp frågan om återväxtåtgärder i skogsbruket. Arbetsgruppen framhåller att återväxtåtgärderna behöver intensifieras. Det bör ske dels genom att skogskultur kommer till användning i större omfattning än självföryngring, dels genom att ökade krav ställs på att återväxtåtgärder vidtas utan dröjsmål efter slutawerkning. Arbetsgruppens uppfattning delas av flera remissinstanser. I fråga om kravet att återväxtåtgärder vidtas så snart som möjligt framhåller skogsstyrel-

Prop. 1974:166 87

sen att en översyn av tUlämpningsanvisningarna till skogsvårdslagen pågår. Genom anvisningarna kommer kravet på återväxtåtgärder att tillgodoses. Jag ansluter mig tUl arbetsgruppens uppfattning. Kraven på att återväxtåtgärder skall vidtas så snart sora möjligt efter avverkning bör skärpas. Varje års fördröjning innebär på sikt stora förluster i tUlväxt och olägenheter från naturvårdssynpunkt. Enligt min mening bör det föreligga särskilda skäl för att längre lidsmellanmm mellan slutawerkning och återväxtåtgärder än ett par år skall kunna accepteras. Jag utgår från att skogsstyrelsens översyn av tillämpningsanvisningarna till skogsvårdslagen kommer att tUlgodose dessa önskemål.

Jag är vidare av samma mening som arbetsgruppen att det behövs intensivare återväxtåtgärder efter avverkning. Ett uttryck för statsmakternas syn på denna fråga är det stöd till intensifierad skogsvård i norra Sverige som införts fr. o. m. innevarande budgetår (prop. 1974: 61, JoU 1974:16, rskr 1974: 217). Plantering eller i vissa fall sådd gör det möjligt att använda högkvalitativt frö, vilket medför en högre volymproduktion. Det ankommer på 1973 års skogsutredning att lämna förslag till skärpning av återväxtbestämmelserna i skogsvårdslagen.

Arbetsgrappen föreslår obligatorisk anmälan till skogsvårdsstyrelsen av alla planerade hyggen. Enligt arbetsgruppen skulle en sådan anmälan möjliggöra en bättre rådgivnings- och kontrollverksamhet främst i fråga om återväxtåtgärder. Vidare skulle anmälningsförfarandet innebära möjligheter till bättre sysselsättningsplanering. De flesta remissinstanserna är positiva till någon form av anmälningsförfarande. I fråga om tidpunkten för anmälan råder emellertid delade meningar bland remissinstanserna. Naturvårdsverket, flera länsstyrelser och de flesta skogsvårdsstyrelserna är positiva tUl arbetsgruppens förslag om förhandsanmälan. Några reraissinstanser, däribland skogsstyrelsen, anser att anmälan behöver göras först i samband med avverkning eller sedan hygget tagits upp. Domänverket och ett par stiftsnämnder anser att anmälning av hyggen inte bör omfatta slatens och kyrkans skogsmarker. LRF motsätter sig en anmälningsplikt med hänvisning till att skogsvårdsstyrelsernas resurser i första hand bör användas för en intensifiering av skogsvården. Om sådan anmälningsplikt införs, bör den enligt LRF i vart fall begränsas till hyggen som är större än fem hektar.

Jag delar arbetsgruppens uppfattning att det från såväl skogsvårds-sora arbetsmarknads- och miljöskyddssynpunkt finns ett behov av att avverkningar anmäls till skogsvårdsstyrelserna. Jag ansluter mig också till förslaget att anmälan skall göras i god tid i förväg innan avverkning företas och att anmälningsskyldigheten skall omfatta alla skogsägare. En förutsättning för att skogsvårdsstyrelsernas rådgivning i åter-växtfrågor skall bli effektiv är sålunda att avverkningen inte redan har ägt rum. Vidare förutsätter det samrådsförfarande i naturvårdsfrågor som jag kommer att behandla i ett följande avsnUt att anmälan görs i

Prop. 1974:166 88

förväg. Det är enligt min mening inte heller tUlfredsställande att som några remissinstanser föreslår begränsa anmälningarna till hyggen större än fem hektar. Av arbetsgruppens redovisning framgår att hälften av kalmarksarealen utgörs av hyggen som är mindre än fem hektar. Av denna areal är enligt redovisningen närmare 40 % äldre än fem år. Det innebär med andra ord att det under en period av minst fem år efter avverkningen inte har åstadkommits någon tillfredsställande föryngring på dessa marker. Redan detta förhållande är enligt min mening skäl nog för att låta anmälningsförfarandet omfatta alla hyggen. Det ankommer på Kungl. Maj:t att besluta i dessa frågor.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört förordar jag att i skogsvårdslagen i avsnittet om avverkning tas in en bestämmelse om skyldighet för markägare att enligt bestämmelser som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer underrätta skogsvårdsstyrelsen om avverkning som skall äga rum på hans mark. Närmare bestämmelser om tidpunkten för anmälan och hur skyldigheten skaU fullgöras bör det ankomma på skogsstyrelsen att meddela. För större markägare bör anmälningsskyldigheten kunna fullgöras i form av en redovisning av planer för framtida avverkning vUka bör följas upp genom definitiv anmälan i god tid innan åigärden påbörjas. Skogsstyrelsen bör också kunna medge undantag frän anmälningsskyldighet i vissa fall, t. ex. i fråga om beståndsvårdande gallring. Motsvarande anmälningsskyldighet bör gälla för kyrkans mark och för raark under domänverkets förvaltning. Som arbetsgruppen framhållit kommer den föreslagna anmälningsskyldigheten dessutom att underlätta den långsiktiga planeringen av sysselsättning och utbildning inom skogsbruket. Enligt min mening är det angeläget att förbättra planeringen av sysselsättningen för de anställda i skogsbmket.

Det merarbete som kommer att uppstå vid skogsvårdsstyrelserna i samband med anmälningsförfarandet kommer enligt rain uppfattning inte att bli mer omfattande än att dessa koramer att klara det med befintiiga resurser.

Arbetsgruppens syn på den form av markberedning som kallas hyggesplöjning delas av de allra flesta remissinstanserna. För egen del anser jag att tiden nu är inne för någon form av reglering av hyggesplöjningen som f, n. på det hela taget är okontroUerad, Ett totalförbud mot all hyggesplöjning skuUe enligt min mening föra för långt. Däremot är det motiverat att verksamheten underkastas kontroll. Härvid måste en noggrann avvägning göras mellan å ena sidan intresset av fortsatt skogsbruk och å andra sidan rennärmgens och naturvårdens intressen. En sådan avvägning måste göras innan avverkning skett på det aktuella området. Frågan om hur kontrollen av hyggesplöjningen närmare bör utformas återkommer jag tUl i anslutaing tiU mina förslag tUl ändring av 20 § NVL,

Jag vUl sedan ta upp vissa frågor som berör förhållandet mellan

Prop. 1974:166 89

skogsvårdslagstiftningen och naturvårdslagstiftningen. Av Sveriges landareal är 57 % produktiv skogsmark. Enligt arbetsgruppen omfattas uppskattningsvis ca 14 % av denna skogsmark av sådana restriktioner i fråga om avverkning och föryngring sora är föranledda av naturvårdsintres-sena, Arbetsgrappen påpekar att större krav ställs på områden för fritidsutnyttjande i tätortemas närhet än i avlägsna områden. Önskemål finns om att rekreationsområdena skall vara lättUlgängliga, omväxlande och estetiskt tilltalande.

Arbetsgruppen påpekar vidare att det oftast är raöjligt att raed enkla medel inom ramen för ett rationellt skogsbruk vidta åtgärder som tillfredsställer den rekreationssökande allmänhetens krav. Samtidigt framhålls att en ändamålsenlig skötsel av våra skogar enligt skogsvårdslagens föreskrifter allmänt sett bättre tjänar friluftslivets och landskapsvårdens intressen än ingen vård alls. Arbetsgmppen ger i sin rapport flera exempel på åtgärder som innebär ett hänsynstagande tiU naturvården och som kan vidtas inom ramen för ett rationellt skogsbmk. Samtliga remissinstanser ställer sig positiva tiU arbetsgruppens synpunkter i dessa delar. Från lagteknisk synpunkt gör arbetsgruppen en klar avgränsning mellan sådana restriktioner i skogsbruket som är av större omfattning och därför har ekonomisk betydelse för skogsbmket och sådana restriktioner som kan inordnas i ett rationellt bedrivet skogsbruk. Beträffande de förra restriktionerna anser arbetsgruppen alt de bör regleras i naturvårdslagstiftningen, medan de senare bör ses som normala inslag i skogsbraket jämförbara med t. ex. återväxtåtgärder och därför bör komma tUl uttryck i skogsvårdslagstiftningen. De reraissinstanser som uttalar sig i denna fråga ansluter sig till förslaget.

Jag vill framhålla nödvändigheten av att våra skogar även i framtiden kan utnyttjas både för skogsbruk och friluftsliv. Delta kräver ett ömsesidigt hänsynstagande. Det är nödvändigt att i skogsbruket ta hänsyn tUl naturvårdens krav. Insikten härom har vuxit under senare år. Som ett uttryck för denna inställning och som ett understrykande av de krav som av hänsyn till naturvården under alla omständigheter bör gälla inom skogsbruket — vare sig det är fråga om skogsmark som är särskUt värdefull från naturvårdssynpunkt eller inle — bör i skogsvårdslagen som allmän princip slås fast att skogsbruket är skyldigt att ta hänsyn till naturvårdens intressen. Beslämmelsen bör tas in i 1 § skogsvårdslagen som innehåller de allmänna riktlinjerna för skogsbmkets bedrivande. Exempel på sådana åtgärder är att vid slutawerkning lämna kvar enslaka träd, trädgmpper eller trädridåer i omedelbar anslutning tUl bebyggelse, på allmänt frekventerade rastplatser, på mindre holmar och vid sjöar och vattendrag eller i anslutning till natursköna vyer nära vägar, att anpassa hyggesgeometrin tUl terrängens form, att se tUl att vissa stigar är framkomliga, alt undvika slutawerkning på myr- och bergimpediment och i myrkanter, alt spara boträd samt att undvika

Prop. 1974:166 90

kalawerkning ulan kvarlämnande av "fröträd" i nära anslutning till bebyggelse. De ålgärder av hänsyn till naturmiljön som jag nu nämnt och därmed jämförliga åtgärder bör således i fortsättningen ingå som ett normalt led i skogsdriften. Skogsstyrelsen avses få i uppdrag att efter samråd med naturvårdsverket utfärda utförliga anvisningar om vilka dessa åtgärder är och vad de närmare innebär. Vidare avses skogsvårds-styrelserna få i uppdrag att medverka tiU att åtgärderna genomförs.

Nu föreslagna restriktioner i skogsbruket, som avses få sin grund i skogsvårdslagen, bör gälla aU skogsmark. Det innebär bl. a. att dessa restriktioner av naturvårdsmyndigheterna kan läggas tUl grund för deras bedömningar och betraktas som minimikrav som under alla omständigheter måste uppfyllas. Samtidigt förutsätts att naturvårdsmyndigheterna med stöd av naturvårdslagstiftningen meddelar andra eller strängare föreskrifter när skogsmarken är särskilt värdefull från naturvårdssynpunkt och samhället raed hänsyn därtiU behöver ha omedelbar kontroll över skogsdriften I området från nämnda synpunkt. Jag kommer att i det följande närmare uppehålla mig vid sådana fall då det av hänsyn till naturmiljön kan vara påkallat med särskilda restriktioner i skogsbruket.

8.3 Naturvårdslagen

8.3.1 Allmän hänsyn till naturen

NVK framhåller att samhäUsutvecklingen bör ges en långsiktig inriktning i linje med vad som från ekologiska utgångspunkter ter sig rationellt i ett längre perspektiv. Natur- och miljövårdsaspekterna har fått ökad betydelse inom alla former av samhällsplaneringen, och planeringen för natur- och miljövård har i allt högre grad integrerats i samhällets fysiska, ekonomiska och sociala planering. Enligt miljöskyddslagen (1969: 387) gäller sålunda som allmän princip att verksamhei, som är förbunden med särskild risk för skada eller störning för omgivningen, endast får ske efter tiUstånd av myndighet och i enlighet med av myn dighet meddelade föreskrifter. På motsvarande sätt har genom lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga varor införts en produktkontroll omfattande alla kemiska varor som kan befaras medföra hälsofara eller skadlig inverkan på miljön.

NVK påpekar att i fråga om markanvändningen och dispositionen av våra naturresurser markerar de senaste årens ändringar i byggnadslagstiftningen och NVL en motsvarande skärpning och ett ökat inflytande för det allmänna. Riksdagens ställningstagande utgår här från principen att det är det aUmänna som skall ha det yttersta Inflytandet i frågor om markanvändningen och utnyttjandet av naturresurserna. StäUningsta-gandet medför att sådana förfaranden skall underkastas den kontroll som behövs. Det förutsätter också att med tillstånd till viss verksamhet eller visst nyttjande kan förbindas de viUkor som behövs för att skada eller olägenhet inte skall uppstå.

Prop. 1974:166 91

NVK framhåller att dess förslag ligger i linje med den redovisade utvecklingen inom lagstiftningen under senare år. Det bygger på den ekologiska grundsynen, Frågoma om naturen som en grundläggande del av vår livsmiljö ges därför central betydelse, och skyddet får ett vidare syfte än att endast ge tUlträde till markområden eller hindra ingrepp lill skada för landskapsbilden eller att tillgodose begränsade vetenskapliga eller kulturella ändamål.

Detta grundläggande synsätt förutsätter enligt NVK att vårt handlande sker med beaktande av vad hänsynen till naturresurser och naturmiljö kräver och att handlingar och verksamheter i strid mot dessa hänsyn i princip inte är tiUåtiiga. Allmänt bör enligt kommittén gälla att en naturresurs som tas I anspråk skaU tillgodogöras på ett från nalurvårdssynpunkt rimligt sätt. I överensstämmelse med detta synsätt föreslår kommittén bl. a. en skärpning av den allmänna regeln i 1 § om skyldighet att undvika skada på naturen i samband med arbetsföretag samt slopande av det i vissa lagrum (18, 20 och 21 §§) upptagna villkoret att ingripande av naturvårdsskäl inte får vara oskäligt betungande. I samma syfte föreslår kommittén vidare bestämmelser om att den som genom undantag från föreskrifier för naturreservat eller i annat sammanhang får tillstånd till bebyggelse, läkt eller annat arbetsföretag skall kunna åläggas att bekosta särskild undersökning av det berörda området eUer på annat sätt gottgöra intrånget i naturvårdsintresset.

Kommitténs allmänna syn på naturvårdens uppgifter och dess förslag till vissa därtUl anslutande lagändringar har godtagits eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan. De remissinstanser som företräder skogsnäringen ställer sig dock negativa till kommitténs allmänna resonemang i ifrågavarande hänseende och avstyrker förslagen beträffande den allmänna hänsynsregeln och ingripande enligt 20 §. Domänverket och skogsstyrelsen framhåller att vår nuvarande mUjö i stor utsträckning är en kulturprodukt. Verken betonar vidare i likhet med vissa andra remissinstanser som kritiserar kommitténs förslag att en skälighetsbedömning alltid måste ske.

Jag kan helt ansluta mig tUl kommUténs uppfattning att beaktande av natur- och miljövårdsintressen måste ingå som ett nödvändigt led i all verksamhet som avser utnyttjande av naturresurser. Detta gäller självfaUet även i fråga om ingrepp i landskapsområden som påtagligt fått sin prägel av människans åtgärder. Det får numera anses vara en allmänt accepterad uppfattning att en markägare inte har frihet att använda sin egendom på ett sätt som skulle vara till skada för andra människor och för samhället i dess helhet (prop. 1973: 101, CU 1973: 21, rskr 1973: 219; prop. 1974: 73, JoU 1974: 18, rskr 1974: 240). Jag anser det naturligt att den skärpning i samhällets inställning härvidlag som inträtt under de tio år som förflutit sedan NVL:s tillkomst får komma till uttryck i lagtexten i huvudsak på det sätt NVK föreslagit. De föreslagna

Prop. 1974:166 92

ändringarna utesluter självfallet inle alt i det enskilda fallet en avvägning mellan nalurvårdsintresset och motstående allmänna eller enskilda intressen måste göras även i framtiden i enlighet med bestämmelsema i 3 § NVL.

8.3.2 Allemansrätten

Enligt NVK:s förslag bör allemansrätten komma tUl positivt uttryck i lagens inledande bestämmelse genom en föreskrift att rätten att färdas fritt i naturen skall respekteras. Förslaget har fått ett blandat mottagande under remissbehandlingen. Somliga remissinstanser ställer sig positiva tUl lagstiftning angående allemansrätten men menar att ämnet i så fall bör utredas ytterligare. Mot den föreslagna bestämmelsen har vidare invänts bl. a. att den kan ge anledning till missförstånd angående aUe-mansrättens innebörd.

Allemansrätten är en urgammal sedvanerätt och har endast i begränsad utsträckning komrait till uttryck i lag. 1 stort bmkar man med allemansrätten avse friheten för envar att färdas till fots över och under en kortare tid uppehålla sig på annans mark, om det inte är fråga om tomt eller plantering eller överhuvud om mark som kan skadas av beträdandet, och att där plocka blommor, bär och svamp. På flera punkter råder oklarhet om vad allemansrätten innebär. För min del anser jag att en lagstiftning angående aUemansrättens innehåll skulle kunna leda till många svårbedömda tvister i skälighetsfrågor där olägenheterna i dag inte är större än att de kan övervinnas med upplysning och uppmaning till hänsyn. Jag anser det emellertid värdefullt att markera allemansrättens betydelse i NVL:s inledande bestämmelse. Allemansrätten, som saknar motstycke i flertalet andra länder, är av avgörande betydelse för människornas möjlighet att få rekreation och avkoppling i det fria. Jag förordar att i NVL:s 1 § förs in ett tillägg, varigenom — utan någon precisering av allemansrättens innebörd — slås fast att naturen är tillgänglig för alla i enlighet med aUemansrätten.

8.3.3 Strandskydd m. m.

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv vid havet eller vid insjö eller vattendrag kan länsstyrelsen enligt 15 § NVL förordna att visst strandområde skall vara strandskyddsområde. Strandskyddsområde skall omfatta behövligt land- och vattenområde. Sådant område får dock inte sträcka sig längre än 300 ra från strandlinjen. Strandskyddsbeslämmelser enhgt 15 § tredje stycket skall inte omfatta område som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Fastställs sådan plan inom strandskyddsområde, undantas det planlagda området automatiskt från strandskyddsområdet. Enligt 15 a §, som trädde i kraft den 1 januari 1972, kan länsstyrelsen för att säkerställa genomförandet av ett definitivt strandskyddsförordnande för-

Prop. 1974:166 93

ordna att visst område tillfälligt skall vara strandskyddsområde. Sådant provisoriskt strandskyddsförordnande får meddelas för viss tid, högst tre år, men kan, om särskilda skäl föreligger, förlängas ytterligare högst tre år. Innebörden av strandskyddsförordnande enligt 15 eller 15 a § anges i 16 §. Enligt 16 § första stycket krävs länsstyrelsens tiUstånd för att inom strandskyddsområde uppföra helt ny byggnad och för att ändra befintlig byggnad till att tjäna ett väsentligen nytt ändamål samt för att utföra förberedelsearbeten för sådan bebyggelse. Meddelas tillstånd, skall länsstyrelsen bestämma i vilken utsträckning mark får tas i anspråk som tomt för byggnaden. Enligt 16 § andra stycket finns möjlighet för den som i annat fall än som avses i första stycket vill inom strand-skyddsområde utföra anläggning, varigenom mark tas i anspråk som tomt eller tiUträdet till mark, där allemansrätt råder, på annat sätt hindras eller försvåras, att hos länsstyrelsen utverka tillstånd härtill. Har sådan anläggning utförts utan tUlstånd eUer i strid mot givet tUlstånd, kan länsstyrelsen, om anläggningen avsevärt inskränker allmänhetens rörelsefrihet, förelägga ägaren att vidta de återställningsåtgärder som behövs. 16 § gäller inte anläggning som behövs för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln, renskötseln eller den aUmänna samfärdseln och inte tUlgodoser bostadsändamål.

NVK framhåller under hänvisning tUl gjorda undersökningar att den raöjlighet länsstyrelsen har f, n, enligt 15 § att förordna om strandskydd intUl 300 m från strandlinjen visat sig otUlräcklig då det gäller att förhindra att strandområden genom exploatering och andra åtgärder tas i anspråk för annat ändamål än bad och rekreation, NVK föreslår därför att ett generellt strandskydd Införs som gäller intill 100 ra på vardera sidan om strandlinjen. I den mån det behövs för att tUlgodose syftet med strandskyddet skall länsstyrelsen kunna utvidga strandskyddsområdet, på land intiU 300 m från strandlinjen och i vatten ut tUl gräns mot allmänt vattenområde. Länsstyrelsen skall enligt förslaget också kunna från strandskyddet undanta område sora uppenbarligen saknar betydelse för bad och friluftsliv. Även område inom fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan skall omfattas av strandskyddet, i den mån undantag inte görs i samband med faslställelse av sådan plan. Strandområden sora vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande ingår i fastställd plan föreslås genom en övergångsbestämmelse bli generellt undantagna från regleringen. Om förslaget genomförs, blir enhgt NVK 15 a § överflödig och bör upphävas.

16 § som reglerar strandskyddets innehåll bör enligt NVK skärpas för att skyddet skaU bil tillräckligt effektivt. Inom strandskyddsområde får enligt förslaget mte uppföras någon ny byggnad eller befintlig byggnad ändras för att tillgodose ett nytt ändamål. Inom sådant område skall inte heller annars få utföras anläggning eller företas ingrepp som väsentiigt påverkar mark- eller vattenförhållanden inom området. Som exempel

Prop. 1974:166 94

härpå nämner NVK bl, a, anläggningar för camping, sport och klubbverksamhet, bryggor och båtuppläggningsplatser. Inte heller får enligt förslaget inom sådant område utföras annan anläggning eller anordning som inskränker allemansrätten. Undantag föreslås dock gälla för stängsel som behövs för jordbmket, skogsbmket eller renskötseln. Ett normalt utnyttjande av området i jord- eller skogsbmk är enligt NVK inte avsett att träffas av bestämmelsen. Takt bör i princip inte få ske i strandområde. Regleringen av läkt från strandskyddssynpunkt bör emellertid enligt NVK ske medelst de föreslagna generella täktbestämmelsema i 18 §. Länsstyrelsen skall enligt förslaget kunna meddela sådana föreskrifter om vad allmänheten har att iaktta inom strandskyddsområdet som behövs för att trygga syftet med strandskyddet. Länsstyrelsen föreslås också kunna meddela undantag från bestämmelserna om strandskydd, om särskilda skäl föreligger.

Remissinstanserna har i allmänhet ställt sig poshiva tUl NVK:s förslag i fråga om strandskyddet. Erinringar har dock framförts mot förslagets utformning på åtskUliga punkter.

Jag vill för egen del anföra följande. Strandskyddets syfte är att bevara den möjlighet att bada och idka friluftsliv inom strandområden som allmänheten har enligt allemansrätten. I motiven tUl NVL betonas vikten av att den särskilda strandregleringen upprätthålls effektivt i enlighet med dess syfte, så att allmänhetens tillträde tUl landets kuster och sjöstränder inte hindras av okontrollerad bebyggelse. Av NVK redovisade undersökningar ger vid handen att strandskyddsförordnanden inle kommit tiU stånd i sådan omfattning att tillträdet tUl de från frUuftssynpunkt värdefulla stränderna kunnat bevaras för den ej strandägande befolkningen i önskvärd omfattning. Vidare har dispens för bebyggelse inom strandskyddsområde getts i förhållandevis stor utsträckning. Jag anser därför i likhet med NVK och de flesla remissinstanserna att det finns anledning att skärpa de nuvarande bestämmelsema om strandskydd. NVK:s förslag om införande av ett generellt skydd för strandområdet vid havet, insjöar och vattendrag godtas i huvudsak av flertalet remissinstanser. Även jag biträder förslaget om införande av generellt strandskydd. Jag förordar således att det i lagen slås fast att strandskydd skall råda vid havet, insjöar och vattendrag. Strandskyddsområdet bör i första hand omfatta land- och vattenområdet intill 100 ra från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd. När det behövs för att tUlgodose syftet med strandskyddet, bör regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kunna utvidga strandskyddsområdet intill ett avstånd av högst 300 m från strandlinjen. I fråga om vattenområde utanför denna gräns vill jag erinra om att länsslyrelsen har möjlighet att med stöd av 5 § sjötrafikförordningen (1962: 150) meddela föreskrifter bl. a. om fartbegränsning och om begränsning i rätt att utnyttja vattenområde för båttävling, valtenskidåkning eller liknande sport. Chefen för

Prop. 1974:166 95

kommunikationsdepartemenlet avser enligt vad jag inhämtat att föreslå ändring i nämnda bestämmelser i syfte att utvidga länsstyrelsens befogenheter att ingripa tiU skydd för vattenområden i dessa avseenden.

Som NVK anfört bör undantag från det generella strandskyddet medges för sådana strandområden som uppenbariigen saknar betydelse för allmänbetens bad- och friluftsliv, t. ex. vid obetydliga bäckar och tjärnar. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer bör kunna förordna om sådana undantag. Som NVK påpekat kräver genomförandet av ett generellt strandskydd att strandskyddsområdena avgränsas och preciseras så att någon tvekan inte kan uppstå beträffande deras omfattning. Denna fråga bör enligt min mening lämpligen lösas så att bestämmelserna om generellt strandskydd för beredande av tid för behövliga inventeringar fär träda i kraft den 1 juli 1975. Jag kan upplysningsvis meddela att jag ämnar föreslå Kungl. Maj;t att bemyndiga länsstyrelserna att efter sådana inventeringar och efter samråd med naturvårdsverket meddela beslut om de undantag som behöver göras, så att besluten kan träda i kraft den 1 juli 1975, Det kan givetvis bli nödvändigt att framdeles företa jämkningar i fråga om strandskyddsområdenas omfattning.

Flera remissinstanser har ansett att strandskydd normalt inte bör gälla inom planområde. Där bör enligt deras mening bestämmelserna i byggnadslagstiftningen vara till fyllest. För egen del anser jag det angeläget att strandskyddet så långt möjligt upprätthålls även inom planlagt område. Genom de ändringar jag föreslår beträffande 16 §, som reglerar strandskyddets innehåll och vartill jag återkommer i det följande, skall det vara förbjudet att inora strandskyddsområde utföra anläggning eller anordning som begränsar allmänhetens rörelsefrihet enligt allemansrätten. Härigenom erhålls i viss utsträckning kontroll över åtgärder som inte är åtkomliga enligt byggnadslagstiftningen. Vidare föreslås att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får befogenhet att ge föreskrifter om vad allmänheten har att iaktta inom strandskyddsområde. Motsvarighet härtill saknas i byggnadslagstiftningen. Den samordning som i förekommande fall behövs med beslut enligt nämnda lagstiftning bör kunna åstadkommas genom samråd eller genom delegation av beslutanderätten tiU kommunen i enlighet med vad jag kommer alt föreslå i det följande. Med hänsyn tUl det anförda ansluter jag mig till NVK:s förslag att strandskyddet normalt också bör omfatta planlagt område men att det, när särskilda skäl föreligger, vid faslställelse av generalplan, stadsplan eller byggnadsplan skall kunna förordnas att i planen ingående strandområde inte längre skall omfattas av strandskydd. Jag vUI i sammanhanget framhålla att enUgt de övergångsbestämmelser som jag föreslår skall strandområde som vid utgången av juni 1975 ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan inte omfattas av strandskydd enligt de nya bestämmelserna, om inte annat förordnas.

Prop. 1974:166 96

Ett par remissinstanser har ansett att strandskyddet också bör tillgodose rena naturskyddssynpunkter och sammanföras med landskapsskyddsbestämmelserna. Jag har förståelse för motiven bakom denna uppfattning. Behovet av värn för allemansrätten vid stränderna gör sig emellertid enligt min mening gällande med sådan styrka, att det bör tillgodoses med bestämmelser som är direkt och enbart Inriktade härpå. Den förankring hos den allmänna opinionen som strandregleringen tillvunnit sig kan inte utan vidare väntas tillkomma naturskyddsbestämmelser med mera allmänt innehåll. Behovet av markering av det särskilda syftet med strandregleringen ökas snarast i samband med införandet av generellt strandskydd. I praktiken torde strandskyddet i allmänhet automatiskt också få tUl effekt att de egenskaper hos naturmiljön bevaras som vid sidan av närheten tUl vatten gör ett strandområde lämpat för friluftsliv. Behövs därutöver särskilda föreskrifter till skydd för naturmUjön inom visst strandområde, får naturvårdslagens härför avsedda bestämmelser tUlämpas jämsides med strandkontrollen. Jag anser sålunda att strandskyddet liksom hittills bör ha tUl väsentligt syfte att bevara allemansrätten vid stränderna.

Om förslaget om genereUt strandskydd genomförs, finns enligt min mening inte längre något behov att kunna förordna om strandskydd interimistiskt. 15 a § kan därför upphävas.

Innebörden av strandskyddet regleras som jag tidigare nämnt i 16 §. NVK föreslår att nuvarande bestämmelser ora tillståndstvång för bebyggelse och möjlighet till tUlståndsprövning och återställningsföreläggande i fråga om anläggningar som hindrar utövningen av allemansrätten ersätts av ett generellt förbud med möjlighet för länsstyrelsen att medge undantag när särskilda skäl föreligger. Förslaget har godtagits av de flesta remissinstanserna, och även jag finner det ändamålsenligt att strandregleringen i princip utformas på detta sätt. NVK:s förslag att strandregleringen skall avse bl. a. uppförande av "ny byggnad" i stället för som f. n. "helt ny byggnad" har motiverats med att det därigenom skulle bli möjligt att reglera inte bara tiUkomsten av helt ny byggnad utan även omfattande tUl- eller ombyggnad eller därmed jämförlig ändring av befuitlig byggnad. Några remissinstanser har avstyrkt förslaget i denna del under framhåUande att införandet av ännu ett byggnadsbegrepp i bebyggelsereglerande författningar skulle raedföra svårigheter och allmän osäkerhet vid tillärapningen. Enligt min mening finns inte med hänsyn till strandskyddets syfte anledning att ändra bebyggelsekon-trollens omfattning såvitt nu är i fråga, eftersom till- eller ombyggnad av ett befintligt hus normalt sker på mark som redan tagits i anspråk som tomt. Innebär arbetena att byggnaden ändras för att tillgodose ett nytt ändamål, t. ex. ändring av en fiskebod till fritidshus, omfattas ombyggnaden av strandkontrollen redan enligt gäUande bestämmelser. I andra fall torde byggnadslovsprövningen av tiU- eller ombyggnad vara tUl fyl-

Prop. 1974:166 97

lest. Med hänsyn till vad jag anfört öm strandskyddets syfte finns ej heller skäl att under strandkontrollen utan närmare precisering eller hänsyn tUl inverkan på allemansrätten föra in ingrepp som väsentligt påverkar mark- eller vattenförhållanden inom strandområdet. Den behövliga kompletteringen av strandskyddets innehåU bör enligt min mening ske på det sättet att det nuvarande förbudet mot bebyggelse och förberedelsearbeten därför utvidgas tiU att avse även utförande av anläggning eller anordning varigenom mark tas i anspråk såsom tomt eller allmänheten på annat sätt hindras eller avhålles från att beträda mark där den annars skulle ägt att färdas fritt. Förbudet kommer härigenom att omfatta exempelvis vägar samt av NVK nämnda anläggningar för camping och sport ra. m.

Det bör ankomma på länsstyrelsen att enligt vad jag förut nämnt, meddela behövliga föreskrifter ora vad allmänheten har att iaktta inom strandskyddsområde. Det tillkoraraer Kungl. Maj:t att besluta härom.

Länsstyrelsen bör få medge undantag från strandskyddsbestämmelserna när särskilda skäl föreligger. Dispensraöjligheten bör tillämpas restriktivt.

Bl. a. lantbruksstyrelsen föreslår att undantag från strandskyddsbe-stämmelsema alltjämt bör gälla inte bara för stängsel utan även för annan anläggning sora erfordras för jordbraket, fisket, skogsskötseln eller renskötseln och ej tUlgodoser bostadsändaraål. Jag föreslår för min del att från strandregleringen undantas sådana för dessa näringar behövliga anläggningar eller åtgärder som inte avser uppförande eller ändring av byggnad. Det innebär att t, ex, även ekonomibyggnader för jordbmket förs in under kontrollen. Vidare anser jag i likhet med NVK att något generellt undantag inte bör göras för försvarets eller den allmänna sarafärdselns anläggningar. Vid prövning av dispenser för dessa ändamål måste naturligtvis en rimlig avvägning ske mellan naturvårdsintresset å ena sidan och försvarets eUer samfärdselns intressen å den andra sidan. Anläggning eller anordning som inkräktar på allmänhetens rörelsefrihet inom strandskyddsområde kan ofta vara av den art att tUlstånd krävs enligt vattenlagen (1918: 523) eller mUjöskyddslagen (1969: 387). Vid tillåtlighetsprövning enligt dessa båda lagar skall naturvårdens och friluftslivets intressen beaktas. Såsom även NVK uttalat bör prövning enligt NVL kunna undvaras, när motsvarande prövning från naturvårdssynpunkt sker i annan ordning. Jag förordar att samordningsfrågan i enlighet med vad som föreslagits av ett par remissinstanser löses på det sättet att bestämmelsema om tUlståndstvång för vissa åtgärder inom strandskyddsområde inte skall avse företag vartill lämnats tillstånd enligt vattenlagen eller tiUstånd eller dispens enligt mUjöskyddslagen.

17 § innehåller bestäramelser om stängselgenombrott. Om det på område, som är av väsentlig betydelse för friluftslivet, eller i områdets när-7 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 166

Prop. 1974:166 98

het finns stängsel som hindrar eller avsevärt försvårar tilllrädet till mark inora området där aUmänheten annars skulle ha kunnat färdas fritt, kan länsstyrelsen förelägga stängselhållaren att anordna grind eller genomgång. Om det är uppenbart att stängslet endast avser att stänga aUmänheten ute från området, kan föreläggande meddelas om borttagande av stängslet. Bestämmelsema om stängsel gäUer även dike.

NVK föreslår en ändring som ökar möjligheten till stängselgenombrott. För förordnande bör det enligt förslaget räcka med att området är av betydelse för friluftslivet och att stängslet eller diket försvårar tillträdet tUl marken.

Jag ansluter mig till förslaget, som tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.

Vidare förslår NVK ett tiUägg i 17 § i syfte att göra det möjligt att ingripa mot privata förbudsskyltar. Sålunda föreslås att skylt som huvudsakligen avser att avvisa allmänheten från område där den äger färdas fritt inte får finnas uppsatt utan byggnadsnämndens tillstånd. Förslaget tUlstyrks i sak av de flesta remissinstanserna raen erinringar har framförts mot bestämraelsens utformning. För egen del finner jag förslaget synnerligen välmotiverat. Det är en välkänd företeelse att privata förbudsskyltar i ökande omfattning sätts upp i syfte att avhålla allmänheten från att beträda mark där allemansrätt råder. En huvudbestämmelse bör innehålla att skylt varigenom aUmänheten avvisas från visst område inte får finnas uppsatt utan tillstånd av byggnadsnämnden. Tillstånd bör dock inte fordras om det är uppenbart att allemansrätt är utesluten inom området — t, ex, ora detta utgörs av toratmark eller plantering — eUer om skylten eljest är behörig. Som exempel härpå kan näranas att skylten varnar för verklig fara eUer uppsatts enligt beslut av myndighet. I tveksamma fall måste byggnadsnämndens tillstånd inhämtas. Sora några remissinstanser anfört bör, jämte det att den som bryter mot bestämraelsen kan ådömas straff, byggnadsnämnden även kunna förelägga den som satt upp skylt utan tillstånd att ta bort skylten. Föreläggandet bör kunna förenas med vite, och näranden bör kunna låta ta bort skylten på den försumliges bekostnad, om föreläggandet inte åtlyds. Jag föreslår att en bestämmelse härora tas in i 39 § ttedje stycket.

8.3.4 Latidskapsvård

NVL:s särskUda bestämraelser till skydd för landskapsbUden innehåller regler om tiUståndstvång för täktverksamhet (18 §), lokalt tUlståndstvång för andra störande arbetsföretag genom landskapsskyddsförordnande (19 §), samråd och ingripande mot företag som inte omfattas av tUlståndstvång (20 §), ingripande mot förfallna byggnader (21 §) samt utorahusreklara (22 §), NVK föreslår att bestämraelserna skall ändras så att de kan användas för att skydda inte bara landskapets utseende utan naturmiljön i dess helhet. Häri inbegriper kommittén bl. a. kultur- och

Prop. 1974:166 99

odlingslandskapet samt havsrailjön. Flertalet remissinstanser har lämnat kommitténs förslag i denna del utan erinran. Även jag ansluter raig till förslaget. Ifrågavarande bestämraelser bör alltså kunna användas för att bevara ett visst önskvärt tillstånd i naturen, t. ex. ett fjäll- och hedlandskap eller ett öppet odlingslandskap. Vid bedömningen huruvida särskilda åtgärder behövs för näranda ändamål bör hänsyn tas till naturmiljöns betydelse för friluftslivet.

Täktverksamhet. Enligt 18 § NVL får tökt av sten, grus, sand eller lera för annat ändaraål än markinnehavarens husbehov inte ske utan länsstyrelsens tillstånd. Undantag görs för takt inom vattenområde. Bestämmelserna berör inte heller rätt som meddelas genom inmutning enligt gruvlagen (1974: 342) eller genom beslut av Kungl. Maj:t. TäkttUlstånd kan förenas med föreskrifter för att begränsa eller motverka skada på landskapsbUden. Länsstyrelsen kan förelägga den sora söker täkttiUstånd att framlägga täktplan och att ställa säkerhet för fuUgörande av föreskrivna åtgärder. Efter tio år kan länsstyrelsen upphäva tillstånd eller meddela ändrade föreskrifter. Under vissa fömtsättaingar kan föreskrifter ändras även dessförinnan.

Koraraitténs förslag i fråga ora täktregleringen i 18 § NVL innebär i huvudsak att tUlståndsplikten för takt av grus m. m. utvidgas tUl att omfatta även jord, torv eller därmed jämförliga nyttigheter — varvid lera uteslutits ur uppräkningen — att undantaget för husbehovstäkt upphävs samt att även takt inom vattenområde förs in under regleringen. Komraittén föreslår vidare vissa raindre ändringar i bestäraraelsema ora ställande av säkerhet och oraprövning av tiUståndsvillkor. De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget att införliva jord och torv bland de tillståndspliktiga materialen. SärskUt takt av matjord har under senare tid förekorarait på många håll i landet i sådan orafattning att allvarliga skador uppstått i naturmUjön. Takt av torv i stor orafattning kan raedföra svåra ingrepp i naturrailjön genora inverkan på landskapsbUden och på hydrologiska förhållanden m. m. Jag biträder kommitténs förslag att generell tillståndsplikt skaU införas i fråga om takt av jord och torv. För tydlighets skull bör enligt mm mening även lera alltjämt uttryckligen nämnas bland de tiUståndspliktiga materialen. Dessa koraraer genom den föreslagna nya lydelsen att, föratom sten, inbegripa saratiiga lösa jordarter. Bl. a. komraer härigenora takt av morän och matjord att underkastas tUlståndstvång. Något behov att bland de tiUståndspUktiga materialen ta upp även nyttigheter som är jämförliga med de uppräknade ma-lerialslagen föreligger inte enUgt min mening. En sådan tUl sitt innehåll oklar bestämning skulle våUa svårigheter vid tiUämpningen.

Naturvårdsverket anser att gravbrytning i dagbrott bör UkstäUas med stentäkt, vars reglering inte är förenad med ersättningsskyldighet för det allmänna. Om länsstyrelsen viU skydda en värdefull bergforraation raot gruvbrytning i dagbrott raedelst naturreservatföreskrifter, kan enligt ver-

Prop. 1974:166 lOO

ket en ersättningssituation uppkorama. Denna inkonsekvens skulle undanröjas, om gravbrytning i dagbrott inrymdes i täktregleringen. För min del ansluter jag mig till komraitténs ståndpunkt i denna fråga. Gmvdrift fär inte igångsättas utan föregående prövning enligt raUjöskyddsla-gen, varvid även naturvårdssynpunkter skall beaktas. Ersättning utgår inte vid tUlståndsvägran. Som jag framhållit i annat sammanhang bör dubbelprövning så långt möjUgt imdvikas. Vad angår naturvårdsverkets farhågor om uppkomst av en ersättningssituation vid användning av naturreservatinstitutet för skydd av en bergformation gäller numera att ersättning kan ifrågakoraraa endast ora reservatföreskrifter raedför att pågående raarkanvändning avsevärt försvåras. Beträffande innebörden härav såvitt nu är i fråga vUl jag hänvisa till mitt uttalande som chef för dåvarande civildepartementet i propositionen (1972: 111) angående regional utveckling och hushållning med mark och vatten att man kan utgå från att ett förfarande som är koncessionspliktigt enhgt miljöskyddslagen innebär ändring i pågående markanvändning och att således ersättning inte skall utgå om förfarandet förbjuds med stöd av naturvårdslagen (bil. 2 och 3 s. 334). Då takt av sten och övriga i lagtexten angivna materialslag enligt vedertaget språkbrak inte torde inbegripa gravdrift, anser jag i likhet med kommittén att uttryckligt imdantagsstadgande härför inte behövs.

På föredragning av chefen för industridepartementet senare denna dag läggs fram proposition (1974: 146) raed förslag tUl lag ora vissa rai-neralfyndigheter m. ra. sora avses ersätta lagen (1886: 46 s. 1) angående stenkolsfyndigheter ra. m. (stenkolslagen) och uranlagen (1960:679). EnUgt den föreslagna lagen skall koncession kunna meddelas för undersökning och bearbetning av, föratora fyndighet av uranhaltigt eller toriumhaltigt mineral och vissa andra ämnesgrapper, fyndighet av stenkol, eldfast lera eller klinkrande lera samt fyndighet av torv för att utvinna energi. EnUgt förslaget skall koncessionerad verksamhet liksora f. n. vara underkastad gällande lagstiftning angående användning av mark och vatten. Detta innebär t. ex. att tillstånd enligt miljöskyddslagen krävs för gruvdrift även om koncession bevUjats. På motsvarande sätt bör enligt min mening även takt av torv eUer lera för vUken koncession bevUjats omfattas av naturvårdslagens bestämmelser. Jag föreslår därför att det nuvarande undantaget i 18 § för rätt som meddelas genom beslut av Kungl. Maj:t upphävs.

Under åberopande av en framställning från Svenska samemas riksförbund om åtgärder tUI skydd för renlavstUlgångama föreslår lantbraksstyrelsen i sitt reraissytttande över NVK:s förslag att föreskrifter tiU skydd för sådana tiUgångar tas in i NVL, t. ex. genom att renlav tas upp bland de tillståndsplUttiga materialen i 18 § i lagen. Lantbmksstyrelsen framhåller härvid att reniavstäkt även kan ses som en naturvårdsfråga. Med anledning av lantbraksstyrelsens förslag vUl jag anföra följande.

Prop. 1974:166 101

Bestämmelserna i 18 § syftar primärt tUl att hmdra eller begränsa skador på naturmiljön genora takt av sten och lösa jordarter. I den mån det från naturvårdssynpunkt befinns angeläget att förbjuda eller begränsa takt av renlav, finns enhgt min mening tUlräckliga medel härför i NVL:s bestämraelser om natarreservat och i det nya institutet naturvårdsområde sora föreslås i det följande. Lantbraksstyrelsens framställning torde i första hand avse åtgärder tUl skydd för rennäringen. Som styrelsen själv anför torde aUemansrätten inte genereUt omfatta rätt att ta och tillägna sig renlav. På marker där renskötsel får bedrivas året om har inte heller markägama rätt att avlägsna renlav i sådan utsträckning att det medför avsevärd olägenhet för renskötseln. I den mån särskilda lagstiftningsåtgärder på området Ukväl skulle befinnas påkallade till skydd för rennäringens intressen, får denna fråga tas upp i annat saramanhang.

Enligt 6 § jordhävdslagen (1969: 698) kan lantbmksnämnden i fråga om odlad jord som Ingår eller bör ingå i rationell bmkningsenhet förordna att takt av matjord inte får ske utan nämndens tillstånd. Lagen är f. n. föremål för översyn av jordförvärvsutredningen (Jo 1974: 07). Regleringen i 6 § näranda lag, som sker från andra utgångspunkter än hänsyn tUl naturvårdsintressen, bör enligt min mening bibehåUas t. v. i avvaktan på resultatet av jordförvärvsutredningens arbete oberoende av att matjordstäkt nu underkastas generell tillståndsplikt enligt NVL. De samordningsföreskrifter sora kan behövas för tiUståndsprövnmgen enligt de båda lagarna får utfärdas i administtativ ordning.

Flertalet reraissinstanser som yttrat sig i frågan, däribland lantbruksstyrelsen och många länsstyrelser, motsätter sig koramitténs förslag att även husbehovstäkter skall omfattas av det generella tillståndstvånget. Man frarahåUer att helt obetydliga uttag inte rimligen kan underkastas tUlståndsplikt och pekar på svårigheten att dra en gräns raot husbehovstäkter sora skulle omfattas av regleringen. Även om också enligt rain mening husbehovstäkter i raånga fall kan innebära från naturvårdssynpunkt olärapliga ingrepp i landskapet, instämmer jag i de betänkligheter reraissinstansema anfört mot en så långtgående reglering som kommittén tänkt sig. Att i lag faststäUa en för hela landet lämplig kvantitetsgräns ovanför vilken husbehovstäkt aUtid skulle vara underkastad tUlståndstvång synes vanskligt. Enligt rain mening bör länsstyrelsernas befogenhet att med stöd av andra bestämmelser I NVL förordna ora förbud eller tUlståndstvång för husbehovstäkter (19 §) I förening med de skärpta bestänmielser om samrådsskyldighet (20 §) som jag konnmer att föreslå i det följande erbjuda tUlräckliga instruraent för de fall där det finns risk för att husbehovstäkter konuner att påverka naturraUjön ofördelaktigt,

Koramitténs förslag att täktregleringen i 18 § NVL skall omfatta även takt i vattenområde har i huvudsak lämnats utan erinran under remiss-

Prop. 1974:166 102

behandlingen, Vattenlagsutredningen har dock påtalat behovet av samordning med vattenlagens bestämmelser i ämnet. Statens industriverk har motsatt sig att den tUlståndsprövning i fråga om takt av sten, grus och sand i havet utanför enskUt vattenområde som f. n, ankommer på verket enligt tiUämpningsföreskrifter tUl lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln flyttas över tiU länsstyrelserna, vUket skulle bli en följd av kommitténs förslag.

Takt av sten, grus och sand på botten av havet eller insjöar kan medföra skador på fiske och badstränder. Under senare år har sådan läkt i ökande omfattning förekommit fraraför aUt utanför Bohusläns kust, i Öresund och utanför Gotiand. Visserligen får enligt vattenlagen takt i vattenoraråde inte företas utan föregående tillåtlighetsprövning av vat-tendorastol, varvid även naturvårdssynpunkter skall beaktas. Tillstånds-plikt gäller emellertid endast ora det finns sannolika skäl att allraän eller enskild rätt förnärraas genom takten i fråga. Mindre omfattande takter imdandras därigenom vattendomstolsprövning. En förbättring av kontrollen över takt av sten, grus och sand frarastår enligt min mening som en mycket angelägen åtgärd. Jag ansluter raig därför i princip tiU kommitténs förslag att föra ui takt i vattenområde under det generella tillståndstvånget i 18 § naturvårdslagen. Prövning enligt denna paragraf av sådana takter möjliggörs genom att bedömningen enhgt förslaget skall ske med hänsyn tiU verkningarna på naturmUjön och Inte enbart på landskapsbilden. För undvikande av onödig dubbelprövning bör emellertid, såsora vattenlagsutredningen föreslagit, även här göras imdantag för takt i vattenoraråde vartiU tiUstånd lämnats enUgt vattenlagen.

Enligt min mening bör den på länsstyrelserna ankommande täktregleringen inte heller orafatta verksamhet som bedrivs på Sveriges kontinentalsockel, dvs. havsbottnen inora allmänt vattenområde i havet särat inora det havsområde utanför territorialgränsen där Sverige enligt 1968 års konvention om kontinentalsockeln utövar vissa rättigheter för utforskning och utvinning av ej levande naturtillgångar. Enligt kontlnen-talsockellagen tUlkommer dessa rättigheter staten. Med stöd av bemyndigande i nämnda lag har Kungl. Maj:t i tiUämpningsföreskrifterna tiU lagen till industriverket delegerat befogenheten att åt annan upplåta rätt tiU takt av sten, gms och sand på kontinentalsockeln. Före avgörande av dylika ärenden inhämtar industriverket regelmässigt yttrande från naturvårdsverket särat vederbörande länsstyrelse och koramun. Genom beslut den 5 april 1974 har Kungl. Majrt uppdragit åt industriverket att utreda vissa frågor rörande utvinning av sand och grus, särskilt från havsområden. Utredningsuppdraget, som bl. a. avser granskning av möjligheterna tUl en ökad utvinning av sand och grus från havsområden, skall bedrivas raed beaktande särskilt av en sådan utvinnings verkningar i den marina miljön på såväl kortare som längre sikt. I samband härmed bör enligt direktiven övervägas principerna för tillståndsgivning i fråga om

Prop. 1974:166 103

täktverksarahet på kontinentalsockeln. Det finns anledning vänta att täktverksaraheten till havs kommer att öka väsentiigt i framtiden. För rain del anser jag det angeläget att härraed samraanhängande problera bedöras enhetligt och att frågor om upplåtelse av takt som kan befaras ha raera ingripande verknmgar eller på annat sätt kan ha intresse från rikssynpunkt prövas oraedelbart av Kungl. Maj:t. För den skull bör, i av\'aktan på att industtiverkets utredning skall ge underlag för mer preciserade föreskrifter, nu införas den ordningen att industriverket skall hänskjuta ärende ora takt på aUmänt vattenområde i havet till Kungl. Maj:ts prövning, om fråga är om läkt som är av större omfattning eller kan raedföra betydande skadeverkningar eller annars om naturvårdsverket begär det, samt att ärenden om läkt utanför territorialgränsen skall avgöras omedelbart av Kungl. Maj:t. Industriverkets nuvarande praxis att innan tiUstånd ges till takt av sten, grus och sand på kontinentalsockeln inhämta yttrande från naturvårdsverket och andra berörda rayndigheter bör koraraa till uttryck i författning. Det ankommer på Kungl. Maj:t att besluta i dessa frågor.

Med anledning av koraraitténs förslag ora obligatorisk täktplan vill jag erinra om att enligt 12 § naturvårdskungörelsen (1964: 825) ansökan om täkttUlstånd aUt efter omständighetema i det särskilda faUet skall vara åtföljd av karta eller skiss särat den ytteriigare utredning sora fordras för att företagets inverkan på det skyddade inttesset skall kunna bedöraas. Ora de ingivna handlingarna bedöras otiUräckliga, kan länsstyrelsen enligt NVL kräva en utförligare plan, vid äventyr att ansökningen annars avvisas. Någon lagändring synes inte behövlig. Detsarama gäller i fråga ora vissa förslag till ändringar i de av 1973 års riksdag antagna bestämmelsema om oraprövning av täkttiUstånd. Däremot ansluter jag mig till förslaget att säkerhet alltid skall stäUas för fullgörandet av föreskrivna återställningsåtgärder, om ej särskilda skäl föranleder annat.

Naturvårdsområde. Enligt 19 § NVL kan länsstyrelsen meddela landskapsskyddsförordnande, vUket innebär att länsstyrelsen lokalt förbehåller sig tillståndsprövning i fråga om vissa slag av företag. Om det finns anledning anta att nybyggnad, upplag eller annat arbetsföretag som inte omfattas av täktregleringen skulle inom visst område komma att i väsentiig raån skada landskapsbilden, kan länsstyrelsen således förordna att företag av det slaget inte får utföras inom området utan länsstyrelsens tillstånd. Till arbetsföretag kan hänföras exempelvis kraftledningar, bilskrotningsupplag, husbehovstäkter samt avverkning och plantering av skog. I samband med tiUstånd kan meddelas föreskrifter för att begränsa eller motverka skada på landskapsbilden. Bestämmelserna är inte tilllämpliga på bebyggelse inom planområde eller på företag sora prövas enligt vattenlagen eller railjöskyddslagen. Medför tillståndsvägran eller föreskrifter i saraband raed tUlstånd att pågående markanvändning avsevärt försvåras, kan ersättning utgå (28 §).

Prop. 1974:166 104

Behov av mera långtgående skydd för naturen kan tillgodoses genom institutet naturreservat. Sålunda kan enligt 7 § område, som finnes böra särskilt skyddas eller vårdas på grund av sin betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet eller emedan området är av väsentlig betydelse för allraänhetens frUuftsliv av länsstyrelsen förklaras sora naturreservat. I fråga om naturreservat finns bestämmelser bl. a. om de inskränkningar i nyttjandet av mark som kan föreskrivas för ändaraålet (8 §), skyldighet för markinnehavaren att tåla att vandrmgsleder m. ra. anordnas inom området eller att där företas gallring, röjning m. fl. åtgärder för tillgodoseende av syftet med reservatet (9 §), föreskrifter för allmänheten (10 §), interimistiskt förordnande (11 §) samt upphävande av eller undantag från reservatföreskrifter (12 §).

NVK framhåller vid sina överväganden i fråga om landskapsvården att de åtgärder och verksamheter som kräver beaktande från kontrollsynpunkt är av varierande slag. En gmpp av företag som kommittén nämner omfattar bl. a. utförande av vägar och större schaktningar eller upptagande av ledningsgator. Kommittén nämner också utvecklingen och de förändrade brukningsmetodema inom jordbruk och skogsbrak. Som exempel härpå anför kommittén bl. a. förvandling av åkermark till skogsmark, kalawerkning över stora områden och markberedning genom hyggesplöjning.

Kommittén anser att NVL:s nuvarande bestämmelser på landskapsvårdens område inte ger möjligheter att bedriva aktiva åtgärder för landskapsvård i fråga ora oraråde sora inte ingår i nationalpark eller naturreservat. Allmänna miljökrav och naturvårdshänsyn har enligt kommittén samtidigt ökat behovet av sådan vård. Kraven på markägare och andra att vid nyttjandet av mark beakta miljökrav och naturvårdshänsyn har i motsvarande mån ökat och lett till krav på begränsningar i nyttjandet. Kommittén framhåUer att avsaknaden av ett lämpligt instrument för administration och säkerställande av landskapsvårdande åtgärder från det allmännas sida har framstått som en allvarlig brist raed de nuvarande beslämmelserna. Detta har lett till att naturreservatsinstitutet tUlgrips även i fall med mycket begränsat åtgärds- eller konirollbehov.

För att tillgodose det angivna behovet av ett lämpligt instrument för landskapsvårdande insatser från det allmännas sida föreslår koramittén ett nytt skyddsinstitut, kallat naturvårdsområde. Som naturvårdsområde skall enligt förslaget länsstyrelsen kunna förklara område inom vilket särskilda åtgärder behövs för att skydda eUer vårda naturmiljön. De inskränkningar som härvid kommer i fråga är enligt kommittén i aUmänhet av mindre ingripande beskaffenhet. Som exempel anges förbud mot eller föreskrifter i fråga om byggnad, upplag, schaktning, plantering och awerkning. I den raån särskilda åtgärder behövs för skyddet eller vården, skall markägaren vara skyldig att tåla att dessa utförs. Som ex-

Prop. 1974:166 105

empel anför komraittén röjning, renhållning, plantering, anläggning av stig, anordnande av rastplats o, d. De åtgärder som gäller vården bör enligt koramittén inte regleras i själva förordnandet. I den mån särskUda insatser behövs bör detta enligt komraitténs raening regleras i särskilt avtal. Vid jämförelse med naturreservatet har institutet naturvårdsområde, framhåller konunittén, från markinnehavarens synpunkt den fördelen att det i mindre raån mkräktar på förvaltningen av fastigheten. Genora-förandet bör därför ske i sararåd raellan det aUraänna och sakägama. Tillämpning av naturreservatsinstitutet är enligt kommittén avsedd att komma i fråga främst i faU raed raera långtgående föreskrifter där raark tas i anspråk eller pågående raarkanvändning avsevärt försvåras, I dessa fall bör enligt koraraittén naturvårdsområde inte komma i fråga. I enlighet härmed föreslås att tillärapning av institutet naturvårdsområde inte skall medföra rätt tUl ersättaing av det allmänna,

Koraraitténs förslag innebär att nu gällande bestämraelser ora förordnande till skydd för landskapsbUden ersätts av de föreslagna bestämmelserna ora naturvårdsoraråde.

Kommitténs förslag i denna del har föranlett delade meningar bland remissinstanserna. Förslaget tUlstyrks eller läranas i huvudsak utan erinran av bl, a, naturvårdsverket, raajoriteten bland länsstyrelsema, LO, TCO och de ideella organisationerna på friluftslivets och naturvårdens områden. Sålunda framhålls bl, a. behovet av en rajukare skyddsforra än den naturreservatet ger. Några av dessa reraissinstanser, bl. a. flera länsstyrelser, understryker att pågående markanvändning inte får försvåras inom naturvårdsområde. Andra åter anser att rätt tUl ersättning bör föreligga även inom raraen för det nya institatet. Vidare påpekas att föreskrifter för naturvårdsoraråde bör vara dispensabla. Flera remissinstanser anser att föreskrifter för allmänhetens uppträdande inom naturvårdsområde bör kunna meddelas.

De remissinstanser som företräder jord- och skogsbrukets intressen i olika avseenden kritiserar förslaget. Dessa remissinstanser vänder sig särskilt mot komraitténs tolkning av begreppet pågående markanvändning. Enligt remissinstanserna är avverkning och andra åtgärder för ett rationellt bedrivet skogsbruk ett led i pågående markanvändning. Inskränkningar häri bör därför vara förknippade med ersättnlngsrält. Några nya restriktioner för skogsbruket bör enligt flera av dessa remissinstanser inte komraa ifråga förrän 1973 års skogsutredning slutfört sitt arbete.

Bland dem som avstyrker förslaget återfinns också planverket. Svenska kommunförbundet ifrågasätter behovet av det nya institutet. Några av de länsstyrelser som är tveksamma eUer avstyrker förslaget framhåller att nuvarande landskapsskyddsförordnande är mera ändamålsenligt som skyddsform än natarvårdsområde.

Det föreslagna institutet naturvårdsoraråde står enligt rain raening i

Prop. 1974:166 106

överensstäraraelse med den syn på naturvården, som vuxit fram under senare år. För att bevara en värdefull naturmiljö är det raånga gånger inte tUlräckligt raed föreskrifter för att raotverka att landskapsbilden skadas genora störande förändringar av markanvändningen. Eftersom landskapet i regel präglats av kulturåtgärder, behöver sådana föreskrifter ofta kompletteras med aktiva vårdåtgärder för bevarande av naturmUjön inom området. Jag är medveten om att nämnda mål i och för sig skulle kunna nås genom föreskrifter om bildande av naturreservat. Detta institut har emellertid hittiUs övervägande använts för kvalificerat skyddsvärda områden, beträffande vUka krävts intensiva vårdåtgärder och långtgående, ersättningsgrundande restriktioner för markanvändningen. Ofta har de behövliga åtgärderna varit av så ingripande art, att det allmänna funnit det lämpligast att förvärva området i fråga. För min del anser jag det också riktigt att reservatinstitutet i princip förbehålls särskilt skyddsvärda objekt för vars säkerstäUande krävs mera intensiva vårdåtgärder och betydande ingrepp i pågående markanvändning. Institutet naturvårdsområde såsora det är tänkt enligt NVK:s förslag avses till skillnad härifrån skola användas för att bevara ett natur- och kulturlandskap i fall där skyddsbehovet är raindre intensivt och kan tUlgodoses genom vård- och kontrollåtgärder som vanligen kan förenas med ett normalt jord- och skogsbruk. Jag delar den av flera remissinstanser framförda uppfattningen att det föreslagna institutet bör kunna bli ett lämpligt instrament för säkerstäUande av landskapsvårdande åtgärder i fall där bildande av naturreservat av antydda skäl inte bör komma i fråga samtidigt som landskapsskyddsförordnande enligt nuvarande 19 § skulle vara otillräckligt genom att det enbart kan avse förbud eller tillståndstvång.

De farhågor som uttryckts av företrädare för skogsnäringen med anledning av förslaget om naturvårdsområde är enligt min mening överdrivna. Förordnande om naturvårdsområde bör inte komma i fråga, om avsedda vårdföreskrifter skulle vara så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras. I sådant fall bör i stället det berörda området avsättas som naturreservat. Med hänsyn tUl det anförda anser jag inte att invändningarna från skogsnäringens sida utgör skäl att avstå från införande av det nya institutet. Till frågan om innebörden av begreppet pågående markanvändning i samband med skogsbmk skall jag strax återkomma.

Det sagda innebär att länsstyrelsen alltid har möjlighet att besluta om de åtgärder som behövs för att skydda naturen. Skulle åtgärderna vara så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras, skall området avsättas som naturreservat. Det betyder bl. a, att berörda markägare har möjlighet att föra talan om ersättaing enligt 26 §. Är åtgärderna inte så ingripande, skall länsstyrelsen i stället besluta att området skall utgöra naturvårdsområde, I sådant fall har berörda markägare inte någon rätt till ersättning.

Prop. 1974:166 107

Bestämmelsema om landskapsskyddsförordnande i 19 § NVL har bl, a, använts för kontroll av sådana arbetsföretag som kraftledningar, bilskrotningsupplag och husbehovstäkter. Behov av sådan kontroll kommer givetvis att finnas även i framtiden. Med anledning av påpekanden av några remissinstanser vill jag i denna del framhålla att hinder i och för sig inte avses föreligga mot att bilda naturvårdsområde som enbart innefattar föreskrifter om tillståndstvång t, ex, i fråga om husbehovstäkt. I fråga om bilskrotningsupplag kan särskilt nämnas alt inrättande av upplag numera fordrar byggnadslov i hela landet, varvid enligt 52 § byggnadsstadgan gäller att upplag inte får inrättas så att det vanpryder omgivningen eller eljest vållar olägenhet av betydelse. Framför allt vill jag emellertid i sammanhanget hänvisa tUl att de bestämmelser om utvidgning av samrådsskyldigheten enligt 20 § NVL som jag föreslår i det följande bör underlätta för länsstyrelserna att upprätthålla den kontroll över berörda arbetsföretag som behövs från naturvårdssynpunkt. Ett upphävande av de nuvarande bestäraraelsema om landskapsskyddsförordnande komraer därför enligt rain raening inte att medföra några olägenheter i nu ifrågavarande avseende.

Jag förordar sålunda att nuvarande bestämmelser om landskapsskyddsförordnande i 19 § NVL i huvudsaklig överenstämmelse med NVK:s förslag ersätts raed föreskrift att område, inom vilket särskilda åtgärder behövs för att skydda eller vårda naturmiljön men som med hänsyn tUl den begränsade omfattningen av åtgärderna eller andra omständigheter inte lämpligen bör avsättas till naturreservat, av länsstyrelsen skall kunna förklaras som naturvårdsområde. För naturvårdsområde bör kunna föreskrivas de inskränkningar i nyttjande av fastighet som behövs för att trygga ändamålet med beslutet såsom förbud mot eller föreskrifter i fråga om byggnad, upplag, schaktning, plantering och avverkning samt skyldighet för ägaren att tåla att på hans mark utförs röjning, plantering eller annan liknande åtgärd med den begränsningen att föreskriftema i enlighet med vad jag nyss sagl inte får innebära avsevärt försvårande av pågående markanvändning. Eftersom det ofta torde vara praktiskt omöjligt att redan i samband med bildandet av naturvårdsoraråde meddela definitiva föreskrifter om vad som i olika hänseenden skall gälla i framtiden, bör föreskrift även få utformas som förbud att vidta viss åtgärd utan länsstyrelsens tillstånd. När det gäller skogsavverkning måste t. ex. hänsyn kunna tas till att ett trädbestånd har begränsad livslängd. Vägras tillstånd när sådant krävs, bör gälla samma begränsning med hänsyn tUl intrång i pågående markanvändning som vid meddelande av indispensabel föreskrift. Även bestämraelserna om föreskrifter för allmänheten (10 §), interimistiskt förordnande (11 §) samt upphävande av och undantag från reservatföreskrifter (12 §) föreslås få motsvarande tillämpning i fråga om naturvårdsområde. Med hänsyn lill institutets föreslagna innebörd finns inte behov av regler om rätt till ersättning av det

Prop. 1974:166 108

allmänna. Behövs mera långtgående naturvårdsföreskrifter, torde i allmänhet institutet natarreservat kunna användas.

Några remissinstanser har kritiserat vissa påståenden av NVK i frågan om vilka restriktioner som i naturvårdens intresse bör kunna läggas på skogsbmket utan att ersättningsskyldighet uppkommer för det allmänna och har hemställt om vägledande uttalanden från departementschefens sida beträffande Innebörden av begreppet pågående markanvändning i ifrågavarande hänseende. Med anledning härav vill jag anföra följande. De av 1972 års riksdag fastställda grunderna för rätt till ersättning med anledning av dispositionsinskränkningar enligt byggnads-och naturvårdslagstiftningen innebär bl. a. att markinnehavare har rätt tUl ersättning, om sådana inskränkningar medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller att mark tas i anspråk. Om innebörden härav yttrade jag i egenskap av chef för dåvarande civUdepartementet (prop. 1972: 111 bU. 2 och 3 s. 334) bl. a. att markägare som genom föreskrifter eller beslut enligt NVL hindras att vidta en normal och naturlig rationalisering av pågående markanvändning bör få ersättning härför. Beträffande frågan hur bl, a. kalawerkning av skogsraark skulle bedömas från denna synpunkt framhöll jag atl något entydigt svar inte går att lämna utan att bedömningen raåste ske från faU tiU fall och med utgångspunkt i vad som vid varje tidpunkt framstår som en naturlig fortsättning av den pågående markanvändningen. Jag tillade att härvid särskilt var att beakta bl. a, samhäUets syn på lämpUga braknings- och rationaliseringsmetoder sädan denna kommer till uttryck i bl, a. den jord- och skogsbrukspolitiska lagstiftningen eller på annat sätt. Att göra generella uttalanden om vad ifrågavarande ersättningsprinciper innebär beträffande olika i dagens läge använda metoder i skogsbruket är givetvis vanskligt. Avgörandet av ersättningsfrågan i samband med en viss disposUions-inskränkning måste i hög grad bil beroende av i vad mån inskränkningen med hänsyn till omständigheterna i det enskilda faUet kan anses medföra avsevärt hinder i skogsbmket. Allmänt vill jag dock säga följande. Av vad jag har sagt i det föregående framgår att trakthyggesbruk, som bl. a. innebär att avverkningen koncentreras tiU en yta av viss storlek, f. n. måste betraktas som en normal driftsmetod i skogsbruket. Ägare av skogsraark är eraeUertid skyldig att tåla sådana av naturvårdshänsyn betingade restriktioner som inte avsevärt försvårar rationellt skogsbruk. Föreskrifter om konkreta åtgärder av det slag som enligt vad jag förut utvecklat bör iakttas i skogsbruket av hänsyn till naturvården kan självfallet inte gmnda rätt till ersättning. Det gäller bl, a, vissa åtgärder såsom kvarlämnande av träd eller trädridåer i anslutning till bebyggelse och vattendrag och på impediment samt anpassning av hyggesgeometrin tUl landskapsformen. På samma sätt bör kunna genomföras sådana begränsningar i kalhyggesytoraas storlek eUer jämkningar i hyggenas förläggning i tid eller mra som är möjliga bl, a, med hänsyn tUl skogsbestån-

Prop. 1974:166 109

dets ålder och skogstUlståndet i övrigt. Medför det i skogsvårdslagen uppställda kravet på jämn avkastaing att skogen på en fastighet inte får avverkas vid önskad tidpunkt, kan givetvis av naturvårdsskäl betingade restriktioner av motsvarande Innebörd inte gnmda rätt tiU ersättning. Detsamma torde i regel gälla i fråga ora förbud raot s. k, hyggesplöjning eftersora ett sådant förbud oftast har endast raarglneU betydelse för markägaren.

Liksom NVK anser jag det väsentiigt att inrättande av naturvårdsområde så långt raöjligt sker i sararåd raed raarkinnehavarna. Samförståndslösningar i samband med bildande av naturvårdsområde bör underlättas av att såväl det allmännas förettädare som markinnebavaren ofta kan väntas ha intresse av att den senare genom avtal åtar sig att mot ersättning svara för vissa skötselåtgärder inom området.

I likhet raed NVK räknar jag raed att det nya institutet naturvårdsområde skall komma tUl användning särskUt för att skydda naturrailjön i närheten av tätorter. Behovet av saraordning raed den koraraunala planeringen blir härigenora särskUt påtagligt. Jag ansluter raig till NVK:s förslag att bestäraraelsema om naturvårdsområde inte skall avse bebyggelse inom fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. I sammanhanget vUl jag också hänvisa till att jag kommer att föreslå att bl, a. bUdande av natarvårdsområde alltid skall föregås av samråd med komraunen och att befogenhet att raedge undantag från föreskrifter för sådant område skall kunna delegeras till kommunal myndighel.

Jag ansluter mig också tiU NVK:s förslag att i fråga om naturvårdsoraråde undantag ej skall gälla för företag sora prövas enligt vattenlagen eller railjöskyddslagen. Det nya institutet bör således i detta avseende järaställas med naturreservat.

Talan mot länsstyrelses beslut om bUdande av naturvårdsoraråde skall enligt koraraitténs förslag i likhet med vad som f, n, gäller om talan raot förordnande ora landskapsskydd föras hos Kungl, Maj:t i statsrådet. Några reraissinstanser har i likhet med en minoritet i kommittén krävt att beslut varom nu är fråga skall kunna överklagas i kammarrätten. Som skäl åberopas bl. a. att spörsmålet huruvida för ett naturvårdsområde meddelade föreskrifter är så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras är en rättsfråga som bör avgöras av dom- ■ stol.

Det kan med visst fog hävdas att beslut om bUdande av naturvårdsområde med den konstmktion institutet föreslås få har Inslag av rättstUlämpning. Frågan om inrättande av natarvårdsområde och meddelande av föreskrifter härför är eraellertid framför aUt en ändaraåls- och lärap-lighetsfråga. Enligt min raening skulle det vara synnerligen opraktiskt att dela upp avgörandet av rätts- och lämplighetsfrågoma i saraband raed inrättandet av naturvårdsoraråde pa olika instanser. Med hänsyn tUl det nya institatets betydelse för samhällets naturvårdsverksamhet och sarabandet med den fysiska planeringen i övrigt bör besvärsprövningen som

Prop. 1974:166 HO

kommittén föreslagit uteslutande ankorama på Kungl, Maj:t, En sådan ordning är enligt min raening i överensstämmelse med gällande principer för fördelningen av besvärsärenden mellan Kungl, Maj:t och förvaltningsdomstol. Från närbesläktade rättsområden kan som exerapel näranas besvär över åtskilliga beslut av länsstyrelse enligt byggnadslagstiftningen samt besvär mot beslut av skogsstyrelsen angående vägran av tillstånd enligt skogsvårdslagen till awerkning bl. a. inom svårföryngrade skogar eller skyddsskogar. Som NVK påpekar kan Kungl. Maj:t inhärata yttrande från regeringsrätten, ora en föreliggande rättsfråga gör detta motiverat.

Samrådsskyldighet. Kan arbetsföretag som inte omfattas av tillståndstvång enligt 18 eller 19 § NVL komraa att väsentiigt ändra landskapsbUden, bör enligt 20 § samråd ske med länsstyrelsen. I fråga om sådant arbetsföretag kan länsstyrelsen förelägga företagaren att vidta de åtgärder som, utan att vara oskäligt betungande, finnes erforderliga för att begränsa eller motverka skada på landskapsbUden, Bestämmelserna gäUer inte bebyggelse inom planområde eller företag vars tUlåtiighet prövas enligt vattenlagen eller mUjöskyddslagen, NVK anser det angeläget att samråd alltid sker med länsstyrelsen innan någon utför arbetsföretag sora det här är fråga om och föreslår därför att samråd blir obligatoriskt. Med hänsyn tUl att vissa slag av arbetsföretag enligt kommittén regelmässigt är förbundna med väsentlig miljöpåverkan föreslår NVK vidare att Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer skall kunna föreskriva att samråd alltid skall ske i fråga om vissa slag av företag. Sådan föreskrift föreslås bli straffsanktionerad. Som exerapel på företag på vilka samrådsbestämmelseraa avses bli tUlärapliga nämner komraittén bl. a. utförande av vägar, större schaktningar, upptagande av ledningsgator, slutawerkning och raarkberedning genom hyggesplöjning. Sådana åtgärder framstår enligt koraraittén knappast som ett led i pågående raarkanvändning. I fråga om slutawerkning anser kommittén dock en mera individuell bedömning vara påkallad.

Förslaget tiUstyrks eller lämnas utan erinran av i huvudsak samma remissinstanser sora ställt sig positiva tUl förslaget om natarvårdsområde, medan i första hand de remissinstanser som företräder skogsbmkets intressen avstyrker förslaget. Flera remissinstanser hävdar att föreskrift ora samrådsskyldighet raåste kunna begränsas till arbetsföretag inora bestämt område.

För egen del vill jag anföra följande. Samrådsbestämmelsema torde i praktiken ha tUlämpats i relativt liten utsträckning. I likhet raed NVK anser jag det påkallat att samrådsbestäramelsema skärps. Det är uppenbart att behovet av sararåd inte aUtid beror enbart på vilken typ av arbetsföretag det är fråga om utan ofta har samband med i vUken trakt företaget skall utföras. I huvudsaklig överensstämmelse raed koraraitténs förslag förordar jag, fömtora införande av en aUraän sararådsplikt be-

Prop. 1974:166 111

träffande i naturmiljön mera ingripande företag, att Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämraer får befogenhet att föreskriva att inom landet eller del därav anmälan för sararåd alltid skall göras i fråga om särskilda slag av arbetsföretag. Som tidigare nämnts kan samrådsskyldighet behöva föreskrivas t. ex, i fråga ora husbehovstäkter, Sora exempel på arbetsföretag beträffande vUka sådan föreskrift bör meddelas för hela riket vill jag närana raarkberedning genora hyggesplöjning, I första hand bör det emellertid ankomma på länsstyrelsen att raeddela sådan föreskrift ora sararådsskyldighet. Genom samrådsförfarandet bör skapas en smidig handläggningsordning som gör det möjligt för myndigheterna att ta upp diskussioner i ärenden sora bedöms angelägna från naturvårdssynpunkt. Liksom f. n. bör länsstyrelsen ha möjlighet att ge föreläggande om skadebegränsande åtgärder. Som jag tidigare berört bör de nya samrådsbestäraraelsema i viss utsträckning kunna användas i stället för nuvarande 19 §-förordnanden.

När det gäller åtgärder i skogsbruket vill jag erinra om det förslag till ändring i skogsvårdslagen sora jag tidigare redovisat. Förslaget innebär att skogsraarkens ägare skall vara skyldig att i god tid före en planerad awerkning antingen anraäla denna tUl skogsvårdsstyrelsen eller i stället redovisa sina awerkningsplaner för viss tid fraraöver. Skogsvårdsstyrelsen bör åläggas att inforraera länsstyrelsen ora sådana anmälningar och redovisningar inom de områden som länsstyrelsen anger. Länsstyrelsen får härigenora tillfälle att följa utvecklingen inora skogsbraket och raöjlighet att ingripa genora förordnande om naturvårdsområde eUer om samrådsskyldighet eUer med föreläggande enligt 20 §, i den mån länsstyrelsen finner det befogat från naturvårdssynpunkt. Sådana ingripanden bör föregås av sararåd raed skogsvårdsstyrelsen. Den som gjort föreskriven anmälan enligt skogsvårdslagen, bör anses också ha fuUgjort anmälan för sararåd enligt 20 § NVL. Det ankomraer på Kungl. Maj:t att raeddela föreskrifter i nu angivna hänseenden.

Det ligger i sakens natar att föreläggande enligt 20 § NVL inte får innebära så långtgående inskränkningar i markanvändningen att markägaren skuUe ha blivit berättigad till ersättaing för intrång i pågående markanvändning, ora raotsvarande föreskrifter raeddelats raed stöd av andra bestämmelser i nämnda lag. Vad jag anfört om gränsen för möjUga inskränkningar i skogsbraket i saraband raed föreskrifter för naturvårdsområde är aUtså tUlämpligt även i fråga om föreläggande enligt 20 §,

Tillfällighetsreklam. Enligt 22 § NVL gäUer raed vissa undantag allmänt tUlståndstvång för varaktigt anbringad utomhusreklam. För anordningar som inte omfattas av tUlståndstvånget finns ändå möjUghet att söka tUlstånd hos länsstyrelsen. Om en dylik anordning som satts upp utan tiUstånd eller i strid mot givet tUlstånd är uppenbart vanprydande i landskapsbUden, kan länsstyrelsen raeddela föreläggande ora avlägsnande av anordningen eller vidtagande av annan erforderlig åtgärd med den.

Prop. 1974:166 112

NVK:s förslag i fråga om 22 § innebär huvudsakligen att skyldighet införs att inom viss tid avlägsna affischer och annan utomhus anbringad tUlfällighetsreklam. NVK föreslår att envar sora själv eller genom annan anbringar sådan anordning skall vara skyldig att avlägsna den inom fyra veckor från dagen för anbringandet, som skall anges på själva anordningen. Saknas uppgift i detta hänseende eller tas inte anordningen bort inom föreskriven tid, skall enligt förslaget koramunen vara skyldig att avlägsna anordningen på bekostnad av den sora är ansvarig för anbringandet.

NVK:s förslag i denna del har i aUmänhet tillstyrkts av de få remissinstanser som uttalat sig i ämnet. Endast en remissinstans har avstyrkt förslaget under motivering att kostnaderna skulle bli orimligt höga, om en effektiv tiUsyn av bestämmelsens efterlevnad skaU utövas.

För egen del anser jag att det är angeläget att komma till rätta med olägenheterna av tillfällighetsreklam. Det förekommer aUtför ofta att mer eller mindre trasiga affischer sitter kvar avsevärd tid efter det att den tilldragelse som affischen avsåg inträffat. De särskilda bestämmelsema till skydd mot nedskräpning i 23 och 24 §§ NVL kan visserligen tillämpas beträffande kvarlämnade och trasiga affischer, men behov av ytterligare rättelsemedel synes föreligga. Jag förordar därför att en bestämmelse införs i huvudsaklig överensstäraraelse raed NVK:s förslag. Det bör aUtså vid straffansvar åligga den som utomhus anbringat eller låtit anbringa sådan tillfällighetsreklam sora här avses att avlägsna den inora fyra veckor från anbringandet. Någon remissinstans har anfört att det är opraktiskt att kräva att datum för anbringandet skall anges på anordningen. Jag delar denna uppfattning. De anordningar som avses med den föreslagna bestämmelsen innefattar i allmänhet reklara för någon bestämd händelse, t. ex. en auktion, en föreställning eller ett möte sora äger rura vid en tidpunkt som oftast anges på anordningen. Man torde kunna utgå ifrån att anordningen förlorat sin aktualitet när fyra veckor förflutit från dess uppsättande, I vissa faU, t, ex. beträffande valaffischer, kan föreligga ett legitimt intresse att affischen skall få sitta kvar en längre tid. Det bör därför medges att vissa tillfäUiga anordningar får bibehållas under någon längre tid än fyra veckor. Har en affisch suttit uppe I fyra veckor, är den vanligen underkastad NVL:s nedskräpningsbestämmelser. Hälsovårdsnämnden kan då förelägga den som anbringat eller låtit anbringa anordningen att ta bort den eUer att, om inte föreläggandet efterkommes, vidta åtgärder på den försumliges bekostnad. Av 3 § allmänna ordningsstadgan (1956: 617) och komraunala renhållningslagen (1970: 892) följer att kommunal myndighet har befogenhet att även utan föregående föreläggande ta bort nedskräpande föremål. Ytterligare föreskrifter i dessa hänseenden synes obehövliga. Inte heller anser jag det nödvändigt att, såsora ett par remissinstanser föreslagit.

Prop. 1974:166 113

kräva att uppgift om vem som är ansvarig för anbringandet av anordningen skaU anges på densamma. Själva anordningen torde i allmänhet lämna tiUräckUga upplysningar i detta hänseende.

8.3.5 Delegation till kommun m. m.

NVK framhåller att kommunemas inflytande på den lokala planeringen stärkts under senare år och att kommunerna fått ökad anledning att göra samlade bedöraningar rörande raarkanvändningen och utforma riktlinjer för bebyggelseutvecklingen inom kommunen. Genom sambandet mellan denna planering samt kommunernas ekonomiska planering och verksamhetsplanering utgör naturvårdsplaneringen enligt kommittén en viktig sektor i samhällsplaneringen och miljöutforraningen inom kommunen, Koraraunema bör, anför koramittén, ges en häremot svarande ställning inom natarvården. I detta syfte har kommittén föreslagit dels en utvidgning av i naturvårdskungörelsen (1964: 825) intagna föreskrifter om samverkan och sararåd mellan stat och kommun i naturvårdsärenden, dels ett tillägg till NVL innehållande bestämmelser om delegatlon till koraraun av vissa beslutsfunktioner enligt lagen. Förslaget innebär att Kungl. Maj:! eller rayndighet som Kungl. Maj:t bestämmer skall kunna förordna att länsstyrelsens befogenheter att medge undantag från strandskyddet (16 §), ge föreläggande ora borttagande av stängsel (17 §) eller rivning av. förfallen byggnad (21 §) samt meddela tillstånd och föreläggande beträffande utomhusreklam (22 §) skall ankomma på kommunen. Kommunens styrelse skall enligt kommittén ha möjUghet att i sin tur uppdra handläggningen av ifrågavarande ärenden åt särskild nämnd.

Förslaget har fått ett positivt mottagande under remissbehandlingen. Flera av de tillstyrkande remissinstanserna frarahåller dock att en förutsättning för delegation bör vara att kommunen upprättat en översiktlig plan och har tUlgång tiU ett representativt sammansatt naturvårdsorgan med sakkunnig personal. Några remissinstanser anser att delegation skall kunna ske också i fråga om beslut enligt 18-—20 §§ och beträffande vitesföreläggande. Delade meningar har också framkommit i frågan om delegation skall ske till koraraimen eller direkt till- byggnads-näranden eller annan kommunal myndighet som handhar naturvårdsfrågor. Negativa till förslaget om delegation till koraniun är en länsstyrelse. Svenska naturskyddsföreningen och Svenska turistföreningen,

Erdigt uttryckligt stadgande i 2 § NVL är naturvården en såväl statiig som kommunal angelägenhet. Beslutsfunktionerna enligt Jagen utövas dock med vissa undantag av länsstyrelsen. Kommunemas engagemang inom naturvården har ökat kraftigt under senare år. Utvecklingen ligger i linje med kommunindelningsreformen, genom vilken kommunema fått, bättre resurser att fullgöra sina uppgifter inom samhällsplaneringen, samt med den fysiska riksplaneringen, vUken enligt statsmakternas beslut skall S Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 166

Prop. 1974:166 114

konkretiseras ocb fullföljas i en fortsatt planermg främst på komraunal nivå. De ökade kommunala insatsema på naturvårdsområdet förstärker enligt min mening behovet av saraordning och samstämmighet mellan de statiiga och kommunala organens ställningstaganden i naturvårdsärenden. Jag förordar, i anslutning tUl förslag bl. a, av Svenska kommunförbundet, att betydelsen härav markeras genom en uttrycklig lagbestämmelse av innehåll att länsstyrelsen skall samråda med vederbörande kommun, innan den fattar beslut om bUdande av naturreservat eller naturvårdsområde eller avgör annat naturvårdsärende av vikt,

Komraunala myndigheter har redan f, n. vissa befogenheter enligt NVL. Sålunda kan hälsovårdsnämnd ingripa raed föreläggande i samband med nedskräpning. Kommunal rayndighet som handhar naturvårdsfrågor kan begära handräckning för att erhålla rättelse i samband med brott mot NVL, Jag har tidigare föreslagit att byggnadsnämnd skall få befogenhet alt pröva frågor om privata förbudsskyltar. Mot bakgrund av vad jag nyss har sagt om behovet av samordning mellan kommunala och statUga stäUningstaganden på naturvårdsområdet anser jag i likhet med kommittén och flertalet remissinstanser att komraunerna bör kunna få direkt inflytande på handläggningen även av vissa andra ärenden enligt NVL. Detta bör ske genom att Kungl, Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer ges berayndigande att till kommunal myndighet delegera sådana beslutsfunktioner enligt NVL sora har nära sakligt samband med byggnadsnämndens befogenheter enligt byggnadslagstiftningen eller där eljest rent lokala intressen står i förgranden. Beträffande frågan vUka slag av ärenden som sålunda bör kunna delegeras tUl kommun ansluter jag mig till NVK:s förslag med det tillägget att delegation också skall kunna avse befogenhet att meddela dispens enligt 19 § från föreskrifter för naturvårdsområde, Därjärate bör delegation av befogenhet att meddela föreläggande kunna inbegripa befogenhet att förena detta med vite. Spörsmålet om delegation bör ske tUl kommun, kommunstyrelsen, byggnadsnämnden eller något annat kommunalt organ bör lämpligen avgöras med hänsyn till arten av de ärenden som det är fråga ora och den ordning sora tillämpas för handläggningen av hithörande frågor inom vederbörande koraraun. I regel torde delegation böra ske direkt till viss kommunal nämnd. I författaingstex-ten bör i enlighet härmed föreskrivas att delegation kan ske tUl kommunal myndighet. Delegation enligt den föreslagna bestämraelsen föratsätter givetvis att vederbörande komraunala rayndighet har tillgång tiU personal sora har sakkunskap i natarvårdsfrågor, Dessutora bör, åtrainstone i den raån fråga är om ärenden angående tUlstånd till bebyggelse eller liknande åtgärder, föratsättas att tiUfredsstäUande beslutsunderlag finns i komraunal översiktsplanering.

Prop. 1974:166 115

8.3.6 Information

Ändringama i NVL, särskilt de sora avser strandskydd och naturmiljön, bör enligt min mening åtföljas av informationsåtgärder från det allmännas sida. Informationsverksamheten bör i första hand ankomma på naturvårdsverket. Den konuner enligt min uppfattning inte att bli mer omfattande än att verket kan klara den raed befintliga resurser.

9 Upphävande av förordningen med vissa bestämmelser angående utrotande av berberis inom nationalparker etc.

Enligt förordningen (1939: 188) med vissa bestämmelser angående utrotande av berberis inom nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden äger lagen (1933: 231) om utrotande av berberis å viss mark tillärapning på sådana skyddade oraråden. Utrotaing som ankommer på annan än vetenskapsakademin får dock inte verkstäUas inora sådana områden utan att sättet för arbetets utförande anmälts hos akademin och akademins föreskrifter iakttas vid utrotningen. Enligt näranda lag och kungörelsen (1967: 401) raed vissa bestäraraelser ora bekärapande av berberis utför lantbmksnäranden inventering av beståndet av berberis samt leder och övervakar arbetet raed utrotningen och ställer tekniska hjälpraedel till förfogande. Skyldigheten att ombesörja utrotningen åligger jordägaren,

1939 års förordning tillkora på grand av att det för jordbraket inom vissa delar av landet ansågs angeläget att åtgärder vidtogs för att utrota berberis inom nationalparker och andra natarskyddsoraråden och att osäkerhet rådde beträffande berberislagens räckvidd (prop, 1939: 60, s, 8), Lantbraksstyrelsen förordar att förordningen upphävs, eftersom den numera får anses sakna betydelse. Enligt styrelsen torde det inte längre vara aktuellt med bekämpning av berberis inora nationalparker. Vidare har upplysts att 1933 års lag ora utrotande av berberis f, n. är föremål för översyn inora styrelsen. Eftersom vetenskapsakademin inte längre är tiUsynsmyndighet för nationalparkerna, bör det inte heller åvila akademin att bestämma de metoder sora får användas vid utrotningsarbetet. Mot bakgrand av det anförda föreslår jag att 1939 års förordning nu upphävs.

10 Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom jordbraksdeparteraentet upprättats förslag tUl

1, lag ora ändring i natarvårdslagen (1964: 822),

2, lag ora ändring i skogsvårdslagen (1948: 237) och

Prop. 1974:166 Hg

3. lag om upphävande av förordningen (1939:188) med vissa bestämmelser angående utrotande av berberis inom nationalparker och såsom natarminnesmärken fridlysta områden.

11 Specialmotivering

Förslaget till ändringar i naturvårdslagen

1 §

Motiven tUl tUlägget i första stycket har redovisats i avsnitt 8.3.2 och till ändringen i tredje stycket I avsnitt 8,3,1,

6 §

I andra stycket hänvisas tUl rennäringslagen (1971: 437), som numera reglerar samemas ifrågavarande rättigheter. Med hänsyn till att vargen och järven är fridlysta under hela jaktåret enligt jaktiagstiftnlngen, har de tagits med bland de särskUt uppräknade djur beträffande vUka jakt är generellt förbjuden inora nationalpark,

I anslutning till ifrågavarande bestäraraelser har naturvårdsverket och vissa andra remissinstanser framfört förslag om Inskränkning i samernas särskUda rättigheter inom nationalpark. Naturvårdsverket föreslår att nuvarande undantag för dessa rättigheter och för enskUd rätt som uppkommit innan nationalpark avsätts utgår och ersätts raed bestäramelser ora rätt till ersättning i fall då pågående raarkanvändning avsevärt försvåras. Jag vill med anledning härav erinra ora att nuvarande bestäramelser innebär att nationalpark endast kan avsättas på staten tUlhörig mark och att de inte ger möjUghet till tvångsåtgärder möt t, ex. före avsättandet uppkomna enskUda servitutsrättigheter eller mot rättigheter sora enligt rennäringslagen tUlkommer samema. Däremot kan enligt expropriationslagen (1972: 719) expropriation ske såväl av enskUd mark för bevarande som nationalpark sora av enskUda rättigheter inora nationalpark, varjämte samema tUlkommande rättigheter kan upphävas eller inskränkas med stöd av rennäringslagen. Införande av möjlighet att inom nationalparksinstitutets ram vidta tvångsåtgärder mot enskilda rättigheter och saraemas särskUda rättigheter skidle aktualisera förhållandet tUl naturreservat och över huvud innebära en omgestaltning av institutet som jag inte är beredd att lägga fram förslag om utan föregående utredning och remissförfarande,

10 §

Enligt 8 kap, 7 § i den nya regeringsformen, som träder i tiUämpning den 1 januari 1975, kan riksdagen genom lag bemyndiga regeringen att på naturvårdens oraråde besluta föreskrifter som avser ingrepp i enskildas personliga eUer ekonomiska förhällanden eiier som rör kom-

Prop. 1974:166 117

munernas befogenheter och åligganden. Riksdagen kan därvid med stöd av 8 kap, 11 § regeringsforraen raedge alt regeringen överlåter åt förvaltningsrayndighet eller koramun att meddela bestäramelser i ämnet. Det är däremot inte tillåtet enligt den nya regeringsformen att riksdagen överlåter normgivningsbefogenheter till en av riksdagen utpekad förvaltningsmyndighet under regeringen. På grund härav har 10 § ändrats så att befogenheten att meddela föreskrifter om vad allmänheten har att iaktta inom naturreservat överflyttas från länsstyrelsen till regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

En motsvarande ordning har föreslagits också i vissa andra sararaanhang. Den använda konstruktionen har nödvändiggjort vissa ändringar i anknytande paragrafer,

12 §

Ändringen i första stycket föranleds av ändringen i 10 §.

I andra stycket tUläggs att länsstyrelsen i saraband raed att den upphäver eller medger undantag från naturreservatsföreskrifter skall kunna föreskriva att företaget skall gottgöra intrånget i naturvårdsintresset också på annat sätt än genora att bekosta särskUd undersökning av naturreservatet eller särskUd åtgärd för att bevara det. Med tUlägget åsyftas åtgärder sora har till syfte att begränsa eUer raotverka den skada som uppkommer genom upphävandet eller undantaget. Innebär beslut ora undantag t, ex, att ett arbetsföretag tar i anspråk en del av ett reservat där en bad-, parkerings- eller tältplats, sanitär inrättning eller liknande funnits, bör kunna krävas att företaget iordningstäUer en ny liknande anordning på annan plats inom eller i närheten av reservatet, om förutsättningar i övrigt finns därför,

14 §

I de nya tredje och fjärde styckena tas in sådana bemyndiganden för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer som föranleds av 8 kap, 7 § i den nya regeringsformen. Enligt nämnda bestämmelse skall bemyndigande för regeringen att beslula föreskrifter om bl, a. naturvård lämnas i lagform.

Föreskrifter som avses med bemyndigandet i tredje stycket är sådana som f. n, kan raeddelas av länsstyrelsen med stöd av kungörelsen (1965: 57) ora lokala bestäraraelser tUl skydd för djurlivet. Föreskrifterna kan avse förbud att 1) färdas eller uppehålla sig inora visst område, 2) landa med båt eUer annan farkost, 3) jaga eller raedföra jaktredskap eller hund, 4) bortföra eller skada ägg eller bo eUer 5) ofreda djur genora fotografering eller liknande åtgärd. Föreskrifterna kan med undantag av dem sora åsyftas i 1 och 2 också avse markinnehavaren och hans folk.

Fjärde stycket innebär att regeringen får berayndigande att raeddela sådana föreskrifter som avses i kungörelsen (1963: 608) om utplantering

Prop. 1974:166 118

av vUt m.m. (omtryckt 1967:772, ändrad senast 1971:1133), Enligt kungörelsen, vars syfte är att hindra okontrollerad utplantering av vissa djur som kan skada vildnad eUer växtlighet eller är främraande för vår fauna, är det förbjudet att utplantera eller annars i frihet utsätta björn, lo, varg, järv, bäver, vUdsvm, kronhjort, dovhjort, vUdkanin, ralnk eller bisamråtta och likaså däggdjur eller fågel sora inte tillhörde rikets viltbestånd vid utgången av 1963, Den som innehar sådant djur som avses i kimgörelsen är skyldig att hålla det Instängt på betryggande sätt. Naturvårdsverket kan raedge undantag från bestämmelsema.

EnUgt nuvarande tredje stycket får fridlysning av växt- eller djurart inte utgöra hinder mot awerkning av skog eller eljest mot marks ändamålsenliga nyttjande. Exempelvis förbud mot jakt med stöd av det föreslagna nya tredje stycket kan måhända i något fall medföra hinder mot markens ändamålsenliga nyttjande. Detta bör dock inte begränsa bestämmelsernas tUlämplighet. Däremot bör föreskrifter av det slag som kan raeddelas enligt 14 § i dess föreslagna nya lydelse — I Ukhet med vad som föreslagits beträffande institutet natarvårdsoraråde — inte få raedföra att pågående raarkanvändning avsevärt försvåras. Bestämmelsens slopande torde som antytts inte få någon näranvärd praktisk betydelse.

15 och 16 §§

Motiven tiU ändringarna i fråga ora strandregleringen redovisas i avsnitt 8.3.3.

Som exempel på fall där en i 16 § första stycket avsedd anordning avhåller allmänheten från att begagna sig av allemansrätten kan nämnas den i skärgården ej ovanliga företeelsen att raarkägare sätter upp en flaggstång eller ordnar uteplats vid stranden långt från boningshuset i avsikt att förmå den båtbuma allraänheten att avstå från att landstiga på platsen. — Sådana föreskrifter för allmänheten som avses i 16 § andra stycket blir i regel bindande även för markägarna, om inle särskilda omständigheter föranleder annat.

17 §

Ändringen i första stycket innebär att länsstyrelsens möjligheter att ge föreläggande om stängselgenombrott eller borttagande av stängsel vidgas.

En verksarahet sora fått en viss orafattning under senare tid är viltuppfödning inora hägnade områden. Omfattande hägnader i markerna för detta ändaraål kan innebära olägenheter från allemansrättslig synpunkt. Frågan ora håUande av vilt inom hägnad är f. n. föremål för granskning av en särskUd arbetsgrupp inora naturvårdsverket. En rapport raed förslag till åtgärder väntas i början av 1975. Jag avser att åter-komma tUl denna fråga, om naturvårdsverkets undersökning ger vid

Prop.1974:166 119

handen att särskilda åtgärder behövs för att reglera ifrågavarande verksamhet bl. a. raed hänsyn tUl dess negativa inverkan på allmänhetens rörelsefrihet i naturen.

Med skylt avses i 17 § andra stycket även därmed järaförlig anordning. Bestäraraelsen riktar sig i första hand mot anslag av typen "Privat område", "TUlträde förbjudet", "Privat badplats", genom viUca skyltens uppsättare söker hindra allmänheten från tiUträde till område där allemansrätt råder. Uttrycket "färdas fritt" har samma betydelse som i första stycket. Första punkten är i normala fall inte tillämplig i fråga ora förbudsskylt sora enbart riktar sig mot bUparkering eller mot bilttafik på enskild väg, såvida inte väghållaren på grund av villkor i samband raed statsbidrag är skyldig att hålla vägen öppen för aUmänheten. Andra fall då en awisningsskylt uppenbarligen är behörig är då den uppsatts av myndighet t. ex. i syfte att hindra aUmänheten från att beträda ett fågelskyddsområde. Sora exerapel på fall då en byggnadsnämnd kan ha anledning överväga att ge tillstånd till uppsättande av av-visningsskylt kan näranas fall då skotertrafik eller ridning eller anhopning av besökande på ett begränsat område kan befaras raedföra allvarlig markskada och över huvud fall där det är tveksarat i vad mån allemansrätt föreligger inom visst område eller inte.

18—21 §§

Motiven tUl ändringarna i bestämraelserna till skydd för naturmiljön redovisas i avsnitt 8.3.4.

22 §

Beträffande orden "regeringen eller statlig eller kommunal myndighet som regeringen bestämmer" hänvisas till raotiveringen vid 10 §. Forrauleringen raöjliggör att myndighet vid behov kan meddela generella tillstånd till uppsättande av skylt eller affisch.

Den i tredje stycket använda texten "affisch eller annan tUlfällig anordning" avser att markera att bestämraelsen inte är tillämplig på sådana varaktigt anbringade anordningar som omfattas av tillståndstvång enligt första stycket. En affisch som gjorts raera beständig genom plastbehandling e. d. och som skall sitta uppe en längre tid avses alltjämt falla under första stycket. Undantaget i andra punkten gäller anordningar av det slag sora avses i andra stycket — inbegripet anslagstavlor — i den mån anordnmgarna är av tUlfällig karaktär, liksom meddelanden som behörigen anbringats på anslagstavla. De nya bestäramelserna kommer i princip att bli tUlämpliga även på inte varaktiga affischer sora klistras t. ex. på en vederbörligen godkänd annonspelare. Av praktiska skäl synes lämpligt att myndighet som lämnar tUlstånd tUl uppsättande av annonspelare eller Uknande samlidigt meddelar behövliga föreskrifter angående affischering på pelaren.

Prop. 1974:166 120

25, 31, 33 och 34 §§

Upphävande av 28 § föranleder rent redaktionella ändringar i 25, 31, 33 och 34 §§. Hänvisningen till 28 § tas bort i nämnda paragrafer.

Naturvårdsverket har föreslagit införande av rält för staten att inlösa mark t. ex, i faU där staten åläggs att betala så stor intrångsersättning för inskränkning I pågående markanvändning att fastighetens totalvärde i stort sett får anses ersatt. Med anledning härav vill jag framhålla att antalet faU där ersättning över huvud kan komma i fråga minskat avsevärt genom de nya ersättningsregler som trädde i kraft 1973, För de fall där ersättning kan komma i fråga även i framtiden föreligger möjlighet att expropriera marken för bildande av naturreservat. Något raera påtagligt behov av ytterligare möjligheter till inlösen torde knappast föreligga.

37 §

I 37 § införs straffbestämmelser även för förseelse mot 16 § första stycket andra punkten och mot förbudet mot uppsättande av privatskyltar i 17 § andra stycket. Med hänsyn till brottsrekvisitens samband med frågan om allemansrätt råder bör fall där gärningen kan anses ringa vara undantagna från straff.

NVK föreslår att i NVL skall Införas en bestämmelse att utbyte av brott mot föreskrifter i NVL eUer mot föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligt. Som motiv för förslaget har åberopats en framstäUning från en länsstyrelse, vari framhållits att böter eller frihetsstraff inte alltid synes vara en tillräcklig reaktion vid olaga grusexploatering med hänsyn lUl de stora ekonomiska vinster som kan uppkomma genom sådant förfarande. Förslaget tillstyrks av naturvårdsverket, planverket, några länsstyrelser. Svenska naturskyddsföreningen och Svenska turistföreningen. Naturvårdsverket raenar att också hus sora byggts i strid raot förordnande enligt NVL bör kunna anses som utbyte av brott. En länsstyrelse avstyrker komraitténs förslag under motivering att förverkandepåföljd synes alltför sträng, Vattenlagsulredningen framhåller att det många gånger måste vara svårt att bestäraraa storleken av utbytet.

Med utbyte av brott avses I straffrätten nettoutbytet efter avdrag för omkostnader, I fråga om åtskUliga av de i 37 § straffbelagda gärningarna, t. ex. uppsättande av utorahusreklara eller nedskräpning, kan raan inte tala om någon vinning genom förseelsen i fråga. I andra fall, t, ex. uppförande av byggnad utan tUlstånd, skulle en regel om förverkande bereda stora svårigheter vid tillämpningen. Enligt min mening bör en förverkanderegel begränsas till olaga täktverksamhet, där regeln uppenbarligen kan fylla en praktisk funktion. Vid beräkning av utbytets storiek får avdrag göras bl. a. för kostnader som exploatören fått vidkännas för återställningsåtgärder.

Prop. 1974:166 121

39 §

Ändringama i första och andra styckena är huvudsakligen av redaktionell karaktär. 1 tredje stycket införs befogenhet för byggnadsnämnden att dels utsätta vite vid meddelande av föreläggande enligt 17 § tredje stycket i fråga om skyldighet att ta bort förbudsskylt som satts upp ulan nämndens tUlstånd och dels låta ta bort skylten på den försumliges bekostnad, om föreläggandet inte åtlyds.

40 §

I första och andra styckena görs vissa konsekvensändringar ra. m, i fråga ora fullföljd av talan,

I tredje stycket ges naturvårdsverket obegränsad talerätt raot beslut enligt NVL eller enligt bestäramelser som raeddelats raed stöd av lagen, HittiUs gällande begränsning att verkets talan skall avse tillvaratagande av naturvårdens intressen har enligt vad verket uppgett omöjliggjort överklagande av sådana beslut om långtgående föreskrifter eller tillståndsvägran, varigenom det aUmänna åsarakats kostnader sora inte stått i riralig proportion till de naturvårdsintressen som tillgodosetts genom beslutet, Genora utvidgningen av talerätten förbättras naturvårdsverkets möjligheter att göra den med hänsyn till den begränsade medelstillgången nödvändiga prioriteringen mellan olika naturvårdsåtgärder.

Fjärde stycket föranleds av att anläggning för försvaret eller den allmänna samfärdseln inte längre skall vara undantagen från strandskydds-beslämmelserna,

41 §

Även föreskrifter som meddelats med stöd av 14 § bör lända till efterrättelse omedelbart. Hänvisningen till 11 § avser också interimistiskt beslut som meddelats med stöd av 19 § andra stycket jämfört med 11 §. Även i övrigt bör naturvårdsoraråde likstäUas med naturreservat i fråga ora förordnandes ikraftträdande. Hänvisningen till 15 a §, som upphävs, utgår,

42 §

Enligt det nya andra stycket får länsstyrelsen i samband med beslut om tUlstånd tUl bebyggelse, takt eller annat arbetsföretag föreskriva att företaget skaU bekosta särskild imdersökning av det berörda orarådet eller på annat sätt gottgöra intrånget i naturvårdsintresset. En motsvarande bestämraelse finns sora tidigare nämnts i 12 § andra stycket för det fall att föreskrifter för naturreservat eller naturvårdsområde upphävs eller jämkas.

Värdet av den nya bestämmelsen ligger enligt min mening främst däri

Prop. 1974:166 122

att det blir raöjligt att föreskriva vetenskaplig undersökning och dokuraentation vid exploatering av från naturvårdssynpunkt värdefulla naturobjekt även i andra fall än då fråga är om undantag från föreskrifter sora nyss närants,

43 §

Motiven till de tillagda första och andra styckena om samråd med och delegation av beslutsfunktioner tiU kommunen redovisas i avsnitt 8.3.5. Delegationsbestämraelser finns också i 22 §. Upphävandet av tredje stycket föranleds av 8 kap. 13 § nya regeringsformen.

Övergångsbestäraraelser

Lagen föreslås träda i kraft, såvitt avser 15 § och upphävandet av 15 a § den 1 juli 1975, och i övrigt den 1 januari 1975. Under mellantiden kommer de materiella bestämraelserna i 16 § att tillärapas på äldre strandskyddsområden. Tiden fram tUl den 1 juli 1975 avses skola utnyttjas av länsstyrelsema tlU att efter vederbörlig inventering besluta om de undantag från det generella strandskyddet som behöver gäUa från näranda dag, liksora ora behövliga utvidgningar utanför 100-me-tersgränsen. I samband härmed bör också prövas humvida strandområde som Ingår i då gäUande generalplan, stadsplan eller byggnadsplan bör omfattas av strandregleringen. Det är angeläget att länsstyrelsema utnyttjar möjligheten att meddela Interimistiskt förordnande enligt 15 a § imder tiden fram till den 1 juli 1975, ora risk föreligger att bebyggelse uppkommer vid stränder som kommer att omfattas av det generella strandskyddet.

12 Hemställan

Jag hemställer att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att antaga förslagen till

1, lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822),

2, lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237),

3, lag om upphävande av förordningen (1939:188) med vissa bestämmelser angående utrotande av berberis inom nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden.

Med bifall tUl vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bUaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Britta Gyllensten

Prop. 1974:166 123

Bilaga Naturvårdskommitténs förslag

Förslag till

Lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822)

Härigenom förordnas i fråga om naturvårdslagen (1964: 822)'

dels att 15 a och 28 §§ skall upphöra att gälla, deh att 1, 6, 12, 15—22, 25, 31, 33, 34, 37 och 39-3 §§ samt mbriken närraast före 18 § skall ha nedan angivna lydelse,

1 § Naturen utgör en nationell tillgång sora skall skyddas och vårdas. Rätten att färdas fritt i naturen skall respekteras.

Envar skall visa hänsyn och varsarahet i sitt umgänge med naturen.

Kan skada på naturen ej undvikas, skola de åtgärder vidtagas sora erfordras för att undanröja eller begränsa skadeverkningarna.

6 § EnUgt 5 § raeddelade föreskrifter skola ej lända till inskränkning i redan uppkoraraen enskild rätt.

Ej heller skola sådana föreskrifter föranleda inskränkning i saraerna enligt rennäringslagen (1971: 437) tUlkoraraande rättigheter till bete, skogsfång, fiske eller jakt efter andra djur än bjöm, lo, varg, järv, älg och öm eller innebära hinder för saraema att eljest uppehålla sig inora nationalparken eller att där medföra hundar för bevakning av renhjordar.

12 § Om synnerliga skäl äro därtUl, må länsstyrelsen helt eller delvis upphäva beslut enligt 7—10 §§. Länsstyrelsen må ock i särskilda fall medgiva undantag från meddelade reservatföreskrifter.

Meddelas beslut enligt första stycket för att lärana ram för arbetsföretag, äger länstyrelsen föreskriva att företaget skall bekosta särskUd undersökning av naturreservatet eller särskUd åtgärd för att bevara det eller också på annat sätt gottgöra intrånget i naturvårdsintresset,

15 § För att trygga allmänhetens raöjligheter till bad och friluftsliv
skall strandorarådet vid havet, insjöar och vattendrag utgöra strand-
skyddsoraråde intill 100 meter på vardera sidan om strandlinjen vid nor
malt raedelvattenstånd.

Länsstyrelsen kan förordna att strandoraråde sora uppenbarligen saknar betydelse för bad och frUuftsliv ej skall orafattas av strandskydd. Länsstyrelsen kan också utvidga strandskyddsorarådet, när så prövas erforderligt, för att tiUgodose syftet med strandskyddet, dock högst på land intUl 300 meter från strandlinjen och i vatten intill gräns raot allmänt vattenområde.

Vid faststäUelse av generalplan, stadsplan eller byggnadsplan kan, när särskUda skäl äro därtill, förordnas att i planen ingående strandområde ej vidare skall omfattas av strandskydd.

16 § Inom strandskyddsområde får ej ny byggnad uppföras eller be
fintiig byggnad ändras för att tUlgodose ett nytt ändamål. Ej heller

' Lagen omtryckt 1972: 779.

Prop. 1974:166 124

eljest får inom sådant område utföras anläggning eller företagas Ingrepp som väsentligt påverkar mark- eller vattenförhållandena inom området.

Inom slrandskyddsområde får ej heller i annat fall utföras anläggning eller anordning varigenom mark tages i anspråk såsom tomt eller allmänheten på annat sätt hindras eller avhålles från att beträda område där den eljest skulle ägt att färdas fritt. Vad nu sagts skall dock ej gälla stängsel som erfordras för jordbmket, skogsbruket eller renskötseln.

Länsstyrelsen äger meddela sådana föreskrifter ora vad aUmänheten har att iakttaga inom strandskyddsområde som erfordras för att trygga ändamålet med sttandskyddet.

Länsstyrelsen äger medgiva undantag från bestäramelserna i första och andra styckena, när särskilda skäl äro därtill. Medgives undantag skall anges i vilken utsträckning mark får tagas i anspråk såsom tomt eller eljest användas för det avsedda ändamålet.

17 § Finnes på område, som är av betydelse för friluftslivet, eller i om
rådets närhet stängsel som hindrar eller försvårar tiUträde till mark inom
området där allmänheten eljest skulle ägt att fritt färdas, får länsstyrel
sen förelägga den som håller stängslet att anordna grind eller annan ge
nomgång. Är det uppenbart att stängslet endast avser att utestänga all
mänheten från området, får föreläggande meddelas om borttagande av
stängslet. Vad nu sagts om stängsel skall äga motsvarande tUlämpning
belräffande dike.

Skylt som huvudsakligen avser att avvisa aUmänheten från område där den äger färdas fritt får ej finnas uppsatt utan byggnadsnämndens tillstånd.

Särskilda bestämmelser till skydd för naturmUjön

18 §2 Takt av sten, gms, sand, jord, torv eUer därmed jämförliga nyt
tigheter får ej ske utan länsstyrelsens tillstånd. Vad nu sagts avser dock
ej rätt som meddelas genom beslut av Konungen.

Den som söker täkttUlstånd skall framlägga täktplan av erforderlig omfattning. I samband med tUlstånd skola de föreskrifter meddelas som erfordras för att undanröja eller begränsa företagets skadliga inverkan på naturmiljön. Tillstånd skall, om ej särskilda skäl föranleda till annat, för sin giltighet göras beroende av att säkerhet ställes för fullgörandet av sålunda föreskrivna åtgärder. Visar sig sådan säkerhet otiU-räcklig, kan länsstyrelsen föreskriva att tiUståndet skall gäUa endast om ytterligare säkerhet stäUes.

Om fullgörandet av föreskriven åtgärd ankoraraer på annan än markens innehavare, är innehavaren skyldig tåla att åtgärden vidtages.

Ha tio år förflutit från det täkttiUstånd vunnit laga kraft eller har dessförinnan förhållandena ändrats väsentiigt, kan länsstyrelsen upphäva tUlståndet helt eller delvis eller förena det raed strängare vUlkor.

19 § Område inom vilket särskilda åtgärder erfordras för att skydda eller vårda naturmiljön men som med hänsyn till den begränsade omfattningen av erforderliga åtgärder eller andra omständigheter icke lämpligen bör avsättas till naturreservat, kan av länsstyrelsen förklaras som naturvårdsområde,

1 beslut om bUdande av naturvårdsoraråde skall angivas grunden för beslutet och föreskrivas de inskränkningar i nyttjandet av fastighet som

' Senaste lydelse 1973:311,

Prop. 1974:166 125

behövs för att trygga ändamålet med beslutet såsom förbud raot eller föreskrifter i fråga ora byggnad, upplag, schaktning, plantering och avverkning samt skyldighet för ägaren att tåla att på hans mark utföres röjning, plantering eUer annan liknande åtgärd,

Bestämmelsema I denna paragraf skola ej avse bebyggelse, som regleras i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Bestäraraelsema i 8 § andra stycket och 12 § äga raotsvarande tillärapning i fråga om naturvårdsoraråde.

20 § Kan arbetsföretag, som ej omfattas av tUlståndstvång enligt 18 § eller förordnande enligt 19 §, koraraa att väsentligt ändra eller påverka naturraUjön, skall, innan företaget utföres, sararåd ske raed länsstyrelsen. Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan föreskriva att sararåd alltid skall ske i fråga ora vissa slag av arbetsföretag,

Bettäffande arbetsföretag som sägs i första stycket skaU länsstyrelsen förelägga företagaren att vidtaga de åtgärder som finnas erforderliga för att undanröja eller begränsa skada på naturmiljön.

Bestämmelserna i denna paragraf skola ej avse bebyggelse Inom oraråde, som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, och ej heUer företag vars tillåtlighet skall prövas enligt vattenlagen eller mUjöskyddslagen,

Har byggnad inom område, som ej ingår i faststäUd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, läranats att förfaUa och förfulas därigenora naturrailjön i väsentlig raån, äger länsstyrelsen förelägga ägaren att riva eller iståndsätta byggnaden eller annorledes avhjälpa skadan.

22 § Tavla, skylt, affisch, inskrift eller därraed järaförlig anordnmg för reklara, propaganda eUer liknande ändaraål får ej fiimas varaktigt anbringad utorahus utan länsstyrelsens tiUstånd,

Vad i första stycket sägs gäller icke anordning sora tjänar till upplysning ora på stället driven affärsrörelse eller annan verksarahet och ej heller anslagstavla för raeddelanden rörande kommunala angelägenheter, föreningssaramanträden, auktioner eller dylikt. Dock får hos länsstyrelsen sökas tillstånd jämväl beträffande anordning som här avses. Har sådan anordning anbringats utan tUlstånd eller i strid mot givet tillstånd och finnes den vara uppenbart vanprydande, skall länsstyrelsen meddela föreläggande ora avlägsnande av anordningen eller vidtagande av annan erforderlig åtgärd därraed.

Anordning utomhus för reklara, propaganda eUer liknande ändamål, vilken ej är underkastad tUlståndstvång enligt första stycket eller av det slag som avses i andra stycket, skall av den som anbringat eller låtit anbringa anordningen avlägsnas inom fyra veckor från dagen för anbringandet, som skaU anges på anordningen. Saknas uppgift i sistnämnda hänseende eUer borttages anordningen ej inora föreskriven tid, skall den avlägsnas av koramunen på bekostnad av den som ansvarar för anbringandet,

Bestämraelserna i denna paragraf avse ej anordning för vilken byggnadslov erfordras eller givits.

25 §3 Ägare av fastighet och Innehavare av särskild rätt till fastighet äro berättigade tiU ersättning av kronan i den utsträckning som anges i ' Senaste lydelse 1973: 311.

Prop. 1974:166 126

26, 29 och 30 §§. Att i vissa fall även borgenär, som har panträtt i fastigheten, är berättigad till ersättning framgår av 34 § andra stycket. Om inlösen av fastighet stadgas i 27 §,

1 fråga om ersättning och inlösen skall expropriationslagen (1972: 719) i tillämpliga delar lända tUl efterrättelse i den mån avvikande bestäraraelser ej meddelas i denna lag, 4 kap, 3 § expropriationslagen skall äga tillämpning i fråga om värdeökning som ägt rura under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid dorastol.

31 §* Ersättaing enUgt 26 § tredje stycket skaU bestäramas att utgå med visst åriigt belopp. Ersättningen raå, ora särskUda skäl äro därtill, avräknas å gottgörelse sora sedermera kan komma att utgå jämlikt 26 § första stycket eller 27 §,

Om särskUda skäl äro därtUl, må järaväl ersättning enligt 26 § första stycket eller 30 § på begäran antingen av kronan eller av fastighetsägaren eller annan sakägare fastställas att utgå med visst årligt belopp med rätt för kronan och den ersättningsberättigade att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden,

33 §5 Har ej överenskoraraelse ttäffats ora ersättning enUgt 26 eller
30 § eller om inlösen av fastighet enUgt 27 § och har icke den, som
vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen, järalikt 32 § första
stycket förlorat sin talan, åUgger det honora att väcka talan raot kro
nan hos fastighetsdomstolen inom ett år från det laga kraft åkorarait
det beslut vara anspråket grundas, vid påföljd att han eljest går rätten
därtUl föriustig.

Kronan äger, då fråga uppkommit om meddelande av föreskrifter enligt 8 eller 9 §, vid fastighetsdomstolen väcka talan raot sakägare ora faststäUande av de vUlkor sora, därest föreskriftema raeddelas, skola gälla beträffande ersättning eller inlösen. Meddelas ej föreskrifter av det innebåll, sora förutsatts vid fastighetsdorastolen, inom ett år från det målet avgjorts genom lagakraftägande dom, skall domen ej längre vara bindande för parterna,

34 §* Är fastighetsägaren enligt 26 § första stycket tillkommande er
sättning bestämd att utgå på en gång och har fastigheten genom det be
slut, som föranlett rätten tUl ersättning, undergått sådan minskning i
värde att den kan antagas ej utgöra fuU säkerhet för borgenär, som då
rätten tUl ersättning uppkom hade panträtt i fastigheten, skall ersätt
ningen nedsättas hos länsstyrelsen.

Om borgenär som avses i första stycket lider förlust till följd av att nedsättning ej skett, har han rätt tUl ersättaing av kronan för förlusten raot avskrivning å fordringshandlingen, Detsanuna gäller, ora borgenär lider förlust därigenom att ersättaing blivit för lågt beräknad ocb ersättningen till följd av överenskoraraelse raellan kronan och den ersättningsberättigade eller av annan anledning ej blivit prövad av dorastol. Talan ora ersättning enligt detta stycke skall väckas vid fastighetsdomstolen.

37 § TiU böter eller fängelse i högst sex månader dömes den som uppsåtiigen eller av oaktsamhet

1, bryter mot förbud eller föreskrift som meddelats enligt 5 § andra

« Senaste lydelse 1973:311, » Senaste lydelse 1973: 311, • Senaste lydelse 1973: 311,

Prop. 1974:166 127

siycket, 8, 10 eUer 11 §, 14 § första eUer andra styckel, 16 § tredje stycket eller 19 § andra stycket,

2, bryter mot 16 § första eller andra stycket eller 17 § andra stycket,

3, utför takt i strid mot 18 § eller föreskrift som meddelats i samband raed tUlstånd till företaget,

4, åsidosätter skyldighet tiU samråd som Konungen eUer myndighet som Konungen bestämmer föreskrivit med stöd av 20 § första stycket,

5, bryter mot 22 § första stycket eller tredje stycket första punkten, eUer

6, åsidosätter stadgandet i 23 §, om ej gärningen sker på plats, tUl vilken allmänheten icke äger tUlträde eller har insyn, eller gärningen är ringa.

Utbyte av brott som avses i denna paragraf skall förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligt.

39 § Har någon begått gärning som avses i 37 § 1—5, äger länssty
relsen vid vite förelägga honom att vidtaga rättelse, överexekutor äger
ock meddela handräckning för sådant ändaraål. Ansökan ora handräck-
nmg får göras av allmän åklagare, statens naturvårdsverk, länsstyrelsen
eller den koraraunala myndighet som handhar naturvårdsfrågor. Beträf
fande sådan handräckning äga bestämmelserna i 191 § utsökningslagen
raotsvarande tUlärapning,

Vid raeddelande av föreläggande enligt 17 § första stycket, 20 § andra stycket, 21 § eller 22 § andra stycket får länsstyrelsen utsätta vite, Efterkommes ej sådant föreläggande, skall på anmodan av länsstyrelsen ut-raätningsraannen föranstalta ora att åtgärden vidtages.

Hälsovårdsnämnden får utsätta vite vid meddelande av föreläggande enligt 24 §. Efterkonunes ej föreläggande äger näranden låta vidtaga åtgärden på den försumliges bekostnad,

40 § Talan mot komraunal rayndighets beslut enligt denna lag föres
hos länsstyrelsen genora besvär.

Talan mot länsstyrelsens beslut i ärende enligt 13 §, 17 § första stycket, 20 § andra stycket, 21 §, 22 §, 24, 39 eller 47 § föres hos kammarrätten genom besvär.

Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.

Statens naturvårdsverk äger föra talan mot beslut enligt denna lag eller enligt bestämraelser sora raeddelats med stöd av lagen,

41 § Förbud enligt 11 eller 14 § så ock förordnande enligt 15 § eller 19 § skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan,

42 § Erfordras förberedande undersökning på raarken innan beslut raeddelas i naturvårdsärende, får sådan undersökning verkställas genom länsstyrelsens försorg.

I samband med beslut om tUlstånd tUl bebyggelse, takt eller annat arbetsföretag äger länsstyrelsen föreskriva att företaget skall bekosta särskild undersökning av det berörda området eller på annat sätt gottgöra intrånget i naturvårdsintresset.

43 § Konungen eller efter Konungens förordnande länsstyrelsen får
förordna att befogenhet som enligt 16 § fjärde stycket, 17, 21 och 22 §§
ankomraer på länsstyrelse, skall ankorama på komraunen.

Närraare bestäramelser rörande tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Prop. 1974:166 128

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den

2. I fråga om förordnande eller tUlstånd som meddelats med stöd av 15, 16 eller 19 § i dess äldre lydelse skall så anses som om beslutet meddelats enligt motsvarande bestämraelse i sin nya lydelse. I den raån förordnande enligt 19 § i dess äldre lydelse sararaanfaller med förbud enligt 18 § i dess nya lydelse träder förbudet I stället för förordnandet.

3. Strandområde som vid lagens ikraftträdande ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan skall ej omfattas av strandskydd enligt den nya lagen, om ej länsstyrelsen förordnar annat.

4. Mål som före lagens ikraftträdande anhängiggjorts hos domstol prövas enligt äldre bestämmelser.

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1*74 74046)