Mot. 1974:1738

12

Nr 1738

av fru Tillander m. fl.

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1974:70 med förslag till
abortlag, m. m.

Det har krävts många års utredningsarbete och debatt innan ett förslag
till ny abortlagstiftning kunnat framläggas för riksdagens prövning. Detta
har varit ofrånkomligt eftersom abortfrågan rymmer många olika
aspekter. Lika ofrånkomligt är att det framlagda förslaget väcker delade
meningar och på många håll upplevs som otillfredsställande. Enligt vår
mening kan det inte antas i oförändrat skick. Kritiken får emellertid inte
undanskymma att propositionens förslag innebär väsentliga förbättringar
jämfört med abortkommitténs. En viktig förtjänst är att en bestämd
tidsgräns föreslås, efter vilken abort skall i princip vara förbjuden. Även
förslaget om ökad preventivrådgivning innebär en förstärkning.

Det måste också konstateras att detta lagstiftningsärende är både
ovanligt och vanskligt även på annat sätt än genom den etiska konflikt
som det frammanar. Det sammanhänger med den förändring som praxis
undergått under senare år. Som visas i propositionen har sedan
abortkommittén tillsattes 1965 det totala antalet aborter per år mer än
fyrdubblats och antalet aborter som verkställs efter tvåläkarintyg mer än
tjugofemdubblats. Denna liberalisering av praxis innebär att den nya
lagstiftningen föregripits. I sak är den liktydig med att lagen ändrats utan
riksdagens medverkan. Detta har nu ställt riksdagen i en situation, som vi
föreställer oss är helt unik. Givetvis kan inte riksdagen känna sig bunden
av den praxis som utbildats. Men det vore orealistiskt att hävda, att
riksdagen kan bortse från den.

Att en ny lagstiftning nu måste genomföras är enligt vår mening
uppenbart. Det är inte möjligt att behålla de gamla lagreglerna sedan
deras sakliga innehåll helt förändrats genom ny praxis. Det går inte att
undandra sig lagstiftarens ansvar genom att låta förfarandet förbli vid det
gamla och lämna även den fortsatta utvecklingen åt praxis.

Huvudfrågan vid utformningen av en ny lagstiftning är hur man skall
möta den grundläggande etiska konflikt som ofrånkomligt är förbunden
med abortfrågan. Enligt vår mening går propositionen förbi denna
konflikt på ett sätt som inte kan godtas. Frågan om släckande av liv
reduceras till en angelägenhet endast för den abortsökande kvinnan. Med
den grundsyn som propositionen ger uttryck för blir abort att anse som
en operation vilken som helst. Detta innebär en otillbörlig förvanskning
av problematiken. Det går inte att i detta sammanhang bortse från det
krav på vakthållning kring livets värde, som är själva grunden till det
etiska dilemmat och som vi alla i och för sig står bakom. Detta krav är

Mot. 1974:1738

13

ofrånkomligt att beakta för människor som bygger på kristen
livsåskådning och humanism.

I propositionen uttalas, liksom i abortkommitténs betänkande, att
abortoperation inte skall få upplevas eller användas som en ersättning för
preventivmedel. Detta är utomordentligt angeläget. Det är av central
betydelse för den som upplever kravet på respekt för livets värde som
kärnpunkten i det etiska dilemmat. Oavsett om man har skilda
värderingar i övrigt måste också full enighet råda om att abort inte är
något önskvärt från samhällets synpunkt utan alltid utgör en nödlösning
för både individ och samhälle. Man måste emellertid fråga sig om man
med propositionens grundmening och lagförslagets utformning kan
hindra att abort utvecklas till ett medel för födelsekontroll. Osäkerhet
om detta är ett huvudskäl till varför vi inte kan godta propositionen
oförändrad.

Vi har i det föregående med avsikt talat om att möta den etiska
konflikten, inte om att lösa den. Lagstiftaren kan inte lösa konflikten för
den enskilda människan. Han kan endast avgöra hur samhället skall ställa
sig till konflikten. En utgångspunkt måste vara samhällets ansvar för
omsorg om människan. Frågan är hur samhället bäst skall påta sig detta.
Vår kritik mot propositionen avser att den vill lägga ett för litet ansvar på
samhället och ett för stort på den abortsökande kvinnan och att den inte
heller ger uttryck för tillräckliga omsorger om de människor det gäller.

Propositionen vill lägga hela ansvaret för avgörandet på den abortsökande
kvinnan. Lagförslaget innebär att hennes vilja skall gälla till och
med den artonde havandeskapsveckan, med den enda begränsningen att
utredning, huruvida ingreppet på grund av sjukdom hos kvinnan kan antas
medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa, skall företas om
havandeskapet pågått längre tid än tolv veckor. Samhället skall därutöver
endast ställa vissa resurser till förfogande för rådgivning till den som själv
finner sig i behov därav.

Enligt vår mening innebär propositionens förslag att samhällets ansvar
inte är tillräckligt markerat. Det medför också en stor risk för att abort,
mot propositionens uttalade önskan, utvecklas till en ersättning för
preventivmedel. Ett ökat ansvarstagande för samhället bör i första hand
komma till uttryck genom att information och rådgivning införs som ett
obligatoriskt led före abortoperation. Ett huvudsyfte skall givetvis vara
att klarlägga möjliga alternativ och ge det stöd som samhället kan
erbjuda. Att en kvinna hamnat i en abortsituation beror i många fall på
den sociala och ekonomiska situation hon befinner sig i. Önskan att få
abort är då betingad av hennes situation i samhället. Det är i så fall i
första hand denna situation som bör förändras.

Då propositionens förslag främst motiveras av en önskan att ge
kvinnan rätt att själv bestämma om abort, är det angeläget att framhålla
att en verklig valfrihet erhålls först med en sådan information och sådana
stödåtgärder som vi åsyftar. Utan insikt om och erbjudande av alternativ
till abort föreligger ingen verklig valfrihet. Genom att ta på sig dessa
uppgifter ger också samhället uttryck forsin medvetenhet om den etiska

Mot. 1974:1738

14

konflikt vi förut talat om.

Vi finner också, delvis som en konsekvens av vårt förslag om
obligatorisk information till abortsökande, att de resurser samhället
skulle ställa till förfogande i detta avseende enligt propositionens förslag
inte är tillräckliga. Vi anser det därför angeläget att en utredning kommer
till stånd för att utröna vilka sociala hjälpåtgärder som är nödvändiga för
att samhället skall kunna erbjuda andra alternativ än abort i en
abortsituation.

Det återstår emellertid att ta ställning till hur avgörandet skall fattas i
de fall, då kvinnan efter erhållen information står fast vid sin önskan om
abort. Här finns två alternativ: att låta kvinnan bestämma eller låta
samhället bestämma. Stannar man för det senare, finns åter två alternativ:
att medge abort på vissa indikationer, dvs. lösningen i gällande lag, eller
att principiellt avvisa abort annat än i speciella fall, dvs. lösningen i
propositionens 3 §. Att medge abort på vissa indikationer vill vi
emellertid avvisa mot bakgrunden av erfarenheterna från tillämpningen av
gällande lag. Den genomgripande förändring av praxis som skett under
senare år klargör enligt vår mening att en ny lösning med indikationer
skulle vara en skenlösning. En sådan kan vi inte förena med våra etiska
värderingar.

Vid valet mellan att lägga avgörandet hos kvinnan eller hos samhället
fäster vi stor vikt vid bl. a. två faktorer. Det finns uppenbarligen olika
etiska värderingar, och friheten för olika människor att hysa olika
värderingar är grundläggande för vårt samhälle. Vidare är det allmänt sett
tvivelaktigt om samhället som sådant är bättre ägnat än individen att ta
till vara de etiska värden vi upplever som väsentliga. Det kan t. ex. med
visst fog hävdas att det alltmer sekulariserade samhället knappast är
någon naturlig garant för kristna värden utan att dessas upprätthållande
ytterst måste bli beroende på människorna själva. Emellertid kan man
inte bortse ifrån lagstiftningens normerande funktion.

Vi har stannat för uppfattningen att lagstiftningen bör stadga en gräns
vid utgången av havandeskapets tolfte vecka före vilken kvinnan i princip
skall avgöra om abort skall ske. Förutsättningen är dock att föreskriven
information om alternativ har erhållits. Efter tolweckorsgränsen får
abort ske endast med tillstånd av socialstyrelsen, och sådant tillstånd bör
ges endast om synnerliga skäl föreligger. Vi godtar sålunda inte
propositionens artonveckorsregel men däremot dess tolvveckorsregel.

Den lösning vi förordar beträffande tolweckorsgränsen och obligatorisk
information innebär en skärpning i förhållande till nu tillämpad
praxis. En sådan skärpning anser vi motiverad av flera skäl. Det ligger i
kvinnans intresse att, om abort skall ske, aborten utföres så tidigt som
möjligt. Härtill samverkar medicinska, psykologiska och sociala faktorer.

Vi vill framhålla att vi ser den föreslagna lösningen som en
kompromiss mellan skilda hänsyn. Den etiska konflikten gäller också i
många fall motsättningen mellan kvinnan och fostret å ena sidan och en
hård verklighet å andra sidan. En kärnpunkt måste vara att samhället
stödjande och hjälpande skall gripa in och vara berett att biträda och

Mot. 1974:1738

15

underlätta situationen för kvinnan om hon önskar föda sitt barn. Över
huvud taget gäller det — detta bör ånyo understrykas — inte att lösa
konflikten utan att bestämma samhällets ansvar, främst i förhållande
till de enskilda människor det gäller.

Det torde få ankomma på utskottet att utarbeta erforderlig lagtext.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställes

att riksdagen vid sin behandling av proposition 1974:70 beslutar

1. att godkänna vad som i motionen anförts angående den
etiska konflikt mellan olika värderingar som föreligger i
abortfrågan och därvid understryka att abort är en nödlösning,

2. att lagstadgad obligatorisk information om alternativ till
abort skall ges till alla abortsökande kvinnor,

3. att hos Kungl. Maj:t begära en utredning med uppgift att
utröna vilka åtgärder samhället skall kunna erbjuda kvinnan
som alternativ till abort i en abortsituation,

4. att avslå 2 § i förslaget till ny abortlag och i 3 § utbyta
adertonde havandeskapsveckan mot tolfte havandeskapsveckan.

Stockholm den 5 april 1974
ULLA TILLANDER (c)

KARL GUST. H. BOO (c) INGEGÄRD OSKARSSON (c)

TORSTEN STRIDSMAN (c)

BERTIL JONASSON (c)

FILIP JOHANSSON (c)
i Holmgården

GEORG PETTERSSON (c)
i Örebro

i Vikmanshyttan
ANTON E. FÅGELSBO (c)

ANDERS GERNANDT (c)
INGEMAR HALLENIUS (c)
ERIC CARLSSON (c)