Lagutskottets betänkande nr 28 år 1974 LU 1974:28

Nr 28

Lagutskottets betänkande i anledning av motion om översyn av
skuldebrevslagen m. m.

Motionen

Yrkande

I motionen 1974:653 av herr Polstam m. fl. (c) hemställs att riksdagen
anhåller hos Kungl. Majit om översyn av gällande lagstiftning, i forsta hand
skuldebrevslagen, med hänsyn till systemet med s. k. factoring.

Motivering

I motionen framhålls att belåning av fakturor, s. k. factoring, är en kreditform
som under senare år fått en allt större betydelse. Denna typ av
kreditgivning fyller enligt motionärernas uppfattning otvivelaktigt en viktig
funktion i vårt näringsliv. Samtidigt påpekar emellertid motionärerna att
nuvarande lagregler om överlåtelser av penningfordringar knappast alls är
utformade med hänsyn tagen till factoringsystemet.

I detta sammanhang pekar motionärerna särskilt på att en gäldenär kan
förbise uppgiften i fakturan om att betalning skall ske till ett factoringföretag
och i stället betalar till den som utställt fakturan. 1 ett sådant fall riskerar
gäldenären att behöva betala fakturabeloppet en gång till. Bestämmelserna
i 29 S skuldebrevslagen om verkan av betalning till tidigare borgenär utgör
enligt motionärernas uppfattning inte ett tillräckligt skydd mot rättsförluster
för gäldenär, som på detta sätt av misstag råkar betala sin fakturaskuld
direkt till den ursprunglige borgenären. Motionärerna finner det därför väsentligt
att högre krav än för närvarande uppställs på tydlighet i meddelandet
till gäldenären om verkställd fakturaöverlåtelse. Vidare hävdas i motionen
att den nuvarande lagstiftningen i alltför hög grad gynnar långivaren och
att detta från konsumentpolitisk synpunkt inte är nöjaktigt. Man bör därför
söka få till stånd en mera tidsenlig och tillfredsställande avvägning mellan
gäldenärens och långivarens intressen, framhåller motionärerna.

Utskottet har inhämtat utlåtanden över motionen från hovrätten för Övre
Norrland, kommerskollegium, konsumentombudsmannen (KO) och kronofogdemyndigheten
i Stockholm. På begäran av utskottet har vidare yttranden
avgivits av Sveriges advokatsamfund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges industriförbund och Svenska bankföreningen.

1 Riksdagen 1974. S sami. Nr 28

LU 1974:28

Kollegiet och Industriförbundet har bifogat likalydande yttranden från
Finansieringsföretagens förening. Kollegiet har därjämte bifogat yttranden
från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, Sveriges hantverks-
och industriorganisation (SHIO) samt Svenska sparbanksföreningen.

Skuldebrevslagen

Några bestämmelser om förutsättningarna för och verkningarna av att
en fakturafordran överlåts eller pantsätts finns inte direkt i lag. Med hänsyn
till uttalanden i förarbetena till lagen (1936:81) om skuldebrev får emellertid
skuldebrevslagens bestämmelser om enkla skuldebrev i stor utsträckning
anses vara analogt tillämpliga på sådana penningfordringar. Skuldebrevslagens
regler innebär i korthet följande.

Vid enkelt skuldebrev kan gäldenären betala till den ursprunglige borgenären
till dess han får vetskap om eller har ”skälig anledning misstänka”
att överlåtelse av skuldebrevet skett (29 5). Detta innebär att om gäldenären
i god tro erlägger betalning till överlåtaren är betalningen gill. I och för
sig krävs det inte ett uttryckligt meddelande om överlåtelsen till gäldenären,
s. k. denuntiation. Det är tillräckligt att det kan styrkas att gäldenären på
annat sätt, t. ex. genom hörsägen, fått kunskap om överlåtelsen eller skälig
anledning till misstanke att överlåtelse skett. I händelse av tvist åligger
dock bevisbördan för att gäldenären vid betalningens erläggande var i ond
tro den nye borgenären. En ny innehavare av enkelt skuldebrev bör därför
snarast möjligt bevisligen underrätta gäldenären om överlåtelsen. Detta är
också i regel en förutsättning för att överlåtelsen skall gälla mot överlåtarens
borgenärer (31 S).

Vid berättigad osäkerhet om vem som är rätt borgenär äger gäldenären
med befriande verkan deponera beloppet enligt lagen (1927:56) om gälds
betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar.

Enligt skuldebrevslagen gäller vidare att den som överlåter ett skuldebrev
i allmänhet svarar för fordringens giltighet men däremot ej för gäldenärens
solvens (9 S). Efter överlåtelse av enkelt skuldebrev äger den nye borgenären
ej bättre rätt mot gäldenären än den överlåtaren hade (27 (;). Gäldenären
kan således mot en ny innehavare göra samma invändningar som mot överlåtaren,
t. ex. om ogiltighet eller kvittningsgill motfordran (28 S).

Enligt uttryckligt stadgande är skuldebrevslagens regler om överlåtelse
tillämpliga även på pantsättning av skuldebrev (10 S).

Skuldebrevslagens bestämmelser är i det hela dispositiva och kan alltså
frångås genom bestämmelser i skuldebrevet. Vid enkelt skuldebrev gäller
dessutom som huvudregel att gäldenären har rätt att göra invändningar
som har avseende på det rättsförhållande som föranlett skuldebrevets utfärdande,
s. k. causainvändningar (1S). Gäldenären kan exempelvis, oaktat
det ej framgår av skuldebrevet att detta tillkommit i anledning av en varuleverans,
göra gällande att så är fallet och att varan blivit för sent levererad

LU 1974:28

eller varit felaktig. Denna gäldenärens rätt att invändningsvis åberopa det
bakomliggande rättsförhållandet kan emellertid vara inskränkt genom avtal
eller avtalsliknande omständigheter. Såvitt gäller konsumentköp är dock
enligt 15 8 konsumentköplagen (1973:877) köparen inte bunden av s. k. cutoff-klausuler,
varigenom köparen avsäger sig rätt att framställa invändningar
på grund av köpet mot den som förvärvat säljarens fordran pä köpeskillingen.

Factoring

Inledning

Factoring innebär, att en varusäljare överlåter sina fakturafordringar till
en finansiär, factorn, eller pantsätter sådana fordringar hos denne. Factoring
förekommer i två former, dels sådan factoring vid vilken factorn övertar
kreditrisken, dvs. risken att köparen inte betalar på grund av ekonomisk
oförmåga, dels sådan factoring vid vilken factorn inte övertar kreditrisken.
I intetdera fallet övertar factorn risken för att betalning uteblir på grund
av invändning om fel i sålt gods eller liknande. Factoring med övertagande
av kreditrisk - ofta kallad fakturaköp - är ovanlig i Sverige men är vanligare
utomlands och är regel vid internationell factoring, dvs. factoring där varusäljare
och varuköpare befinner sig i olika länder.

Factoring utan övertagande av kreditrisk - populärt kallad.fakturabelåning
- brukar karakteriseras såsom en pantsättning av varufordringarna och är
den form av finansiering av kundfordringar som kommit att dominera i
vårt land.

Ser man på de i Sverige gängse avtalsformulären, finner man emellertid
att dessa inte använder pantkonstruktionen konsekvent utan lånar vissa
drag från konstruktionen säkerhetsöverldtelse. Framför allt visar sig detta
i den text på varusäljarens fakturor, varigenom transaktionen mellan varusäljaren
och factorn denuntieras hos varuköparen. Det heter här att varufordringen
”överlåtits” till factorn. Avsikten med denna formulering torde
vara att utnyttja de fördelar från legitimationssynpunkt som en säkerhetsöverlåtelse
anses medföra för borgenären. Man räknar i allmänhet med att
en ägare lättare och med större smidighet kan förfoga över egendomen
”utåt” än en panthavare. Det är för borgenären enklare att i sådana sammanhang
visa upp ett äganderättsförvärv än att ådagalägga panträttens tillvaro
och utsträckning. Denna legitimationssynpunkt har av ålder särskilt
stor betydelse, om säkerhetsobjektet utgörs av värdepapper eller av fordringsrättigheter
i övrigt.

I sammanhanget kan nämnas att det också förekommer att factorn mottar
kundfordringar enbart för inkasso. Även i dessa fall sker denuntiation till
köparen, därvid fordringen betecknas som överlåten på factorn.

Någon egentlig olägenhet av denna sammanblandning av konstruktionen
pantsättning och konstruktionen säkerhetsöverlåtelse torde likväl knappast

1* Riksdagen 1974. 8 samt. Nr 28

LU 1974:28

uppstå på grund av den starka tendensen i rättspraxis att i de flesta avseenden
i förhållandet mellan kreditgivare och kredittagare tillämpa samma regler
vare sig parterna valt den ena eller den andra konstruktionen.

Historisk bakgrund och utveckling

Den moderna factoringtekniken utvecklades i USA på 1920- och 1930-talen och introducerades i Europa omkring år 1960. Själva termen factoring
är bildad av ordet för kommissionär i anglo-saxiskt lagspråk, nämligen factor.
Factoring har utvecklats ur kommissionshandeln som spelade en stor roll
i det kommersiella livet från antiken och fram till ungefär mitten av 1800-talet.
Redan på 1200-talet förekom det att kommissionärer dels övertog kreditrisker
för sålda varor (delcredereansvar), dels lämnade sin huvudman korta
eller långa krediter mot säkerhet i fordringar och varulager. Med tiden fick
kommissionärerna lagstadgad panträtt i kommissionslageroch kommisionsfordringar.
Till följd av kommissionshandelns kraftiga tillbakagång sedan
mitten av 1800-talet blev det emellertid mindre vanligt att kommissionärer
lämnade krediter av detta slag. De efterträddes i USA av specialiserade
finansiärer. Dessa var särskilt aktiva inom den amerikanska textilbranschen
och ägnade sig huvudsakligen åt fakturaköp.

I Europa var det i första hand factoring i form av fakturabelåning som
blev efterföljare till en del av kommissionärskrediterna. Denna kreditform
togs upp av tyska, österrikiska och franska affärsbanker. Strax före första
världskriget kom emellertid ett bakslag. Genom ett beslut av Reichsbank
år 1911 stoppades eller bromsades den tyska fakturabelåningen. Beslutet
innebar att finansiärer, som belånade fakturor, inte längre skulle få växelkredit
i Reichsbank annat än mot särskild säkerhet. Orsaken var bl. a.
att bankerna hade svårt att klara hanteringen av den stora mängden fakturor.
Det tyska beslutet fick återverkningar i andra europeiska länder. 1 Sverige
beslöt Svenska bankföreningen år 1915 att inte ta upp fakturabelåning på
sitt program. Därvid ansågs bl. a. att tvånget att denuntiera köparna för
att bereda finansiären sakrättsligt skydd lade avgörande hinder i vägen för
fakturabelåning i nämnvärd omfattning.

För Europas del innebar 1960-talet en renässans för factoring, väsentligen
influerad av utvecklingen i USA. De nutida post- och bankgirosystemen
underlättar avsevärt massinbetalningar till factoringföretagen, lika väl som
datatekniken i dess många former medger stordriftsfördelar och möjliggör
sådan massbehandling av fakturor, kreditnotor, bokföringsorder och likvider
som hör till factoring.

I Sverige introducerades factoring under åren 1963 och 1964, då de första
inhemska factoringbolagen bildades. Utvecklingen har sedan dess gått mycket
snabbt. Enligt vissa beräkningar belånades i Sverige år 1973 cirka 2 miljoner
fakturor med ett sammanlagt värde av cirka 6 000 miljoner kronor. Bankägda
eller eljest bankanknutna factoringbolag svarar i dag för omkring 98 % av

LU 1974:28

svensk fakturabelåning. I de bankägda factoringföretagen har bankinspektionen
insyn.

Nuvarande teknik för fakturabelåning

I det följande lämnas en redogörelse för hur systemet med factoring praktiskt
fungerar. Framställningen avser endast den i Sverige dominerande
formen av factoring, nämligen factoring utan övertagande av kreditrisk (s. k.
fakturabelåning). I ett senare avsnitt behandlas sådan factoring vid vilken
factorn övertar kreditrisken (s. k. fakturaköp). Denna finansieringsform förekommer
såvitt avser svenska förhållanden i huvudsak vid exportförsäljning.

Factoring är en kombination av finansiell och administrativ service till
varusäljaren. Finansieringsfunktionen innebär att factoringbolaget belånar det
säljande företagets kundfordringar. Varusäljaren får därigenom betalt för
sina varor snabbare än om man skulle fakturera på vanligt sätt och vara
tvungen att invänta fakturornas förfallodag. Som säkerhet för krediten pantförskrivs
kundfordringarna hos factoringbolaget efter hand som de uppkommer.
Enligt factoringavtalet är fakturornas belåningsvärde vanligen bestämd
till 80 % av fakturabeloppet inklusive moms. Den administrativa funktionen
innebär att factoringbolaget övertar hanteringen av varusäljarens
kundfakturor, bl. a. reskontrabokföring av fakturor och kreditnotor, kundstatistik,
underlag för likviditetsbudget m. m.

Genom att både faktura- och betalningsströmmarna passerar factoringbolaget
kan detta fortlöpande anpassa kreditbeloppet dels till de utestående
fordringarnas belåningsvärde, dels till den limit (högsta lånebelopp), som
är avtalad med respektive varusäljare. Karakteristiskt för fakturabelåning
är att säkerheten inte består av enstaka fakturor utan av ett flöde av fakturor,
vilkas belåningsvärde ständigt ändras genom likvider och nya fakturor. Så
snart en faktura är betald, faller den bort ursäkerhetsportföljen. Nya fakturor
fyller successivt de betaldas plats i en kollektiv fakturasäkerhet för factoringkrediten.

I Sverige är förloppet vid belåning av fakturafordringar i stort sett följande:

1. Originalfaktura jämte erforderligt antal kopior skickas i vanlig ordning
från säljaren till köparna, som i fakturatexten meddelas (denuntieras) att
fordringen överlåtits på factoringbolaget och att likvid således skall erläggas
direkt till detta.

2. Överlåtelsehandling, där överlåtna fakturor specificeras med fakturanummer,
insänds jämte fakturakopior till factoringbolaget, vanligen en gång
per vecka. Varje faktura måste i regel innehålla uppgifter om kundnummer
som kan användas i factoringföretagets databehandling. Det innebär att varusäljaren
måste lägga upp ett kundregister med sådana nummer.

3. Köparna betalar efter hand som förfallodag inträder till factoringbolaget
i stället för till säljaren.

LU 1974:28

4. Hos factoringbolaget körs fakturorna i en datamaskinen gångpervecka,
varefter utbetalning sker samtidigt som säljaren (är en kontouppställning
och en uppdaterad reskontra över kunderna i enlighet med vad som anges
vid punkt 5 nedan.

5. Säljaren erhåller varje vecka från factoringbolaget en saldolista, redigerad
per köpare. I denna redovisas bl. a.

a) fakturor och kreditnotor, som tillkommit under perioden,

b) oreglerade fakturor och kreditnotor från tidigare perioder,

c) restbelopp på fakturor som ej helt reglerats,

d) inkomna likvider,

e) godkända kassarabatter,

0 säljarens totalt utestående kundfordringar,

g) utsända kravbrev,

h) statistik i form av periodens debiteringar och krediteringar,

i) försäljning från årets början.

6. Kravbrev utsänds av factoringbolaget enligt överenskommelse med
säljaren. Säljaren erhåller periodiskt en lista över obetalda fakturor, som
överstiger en viss ålder, Han bereds möjlighet att ingripa i kravrutinen och
exempelvis begära att ett ärende skall vila, t. ex. på grund av förhandlingar
med köparen, eller att beloppet skall återdebiteras. Säljaren kan också instruera
factoringbolaget att överlämna vissa ärenden till inkassobyrå, exempelvis
efter viss tids dröjsmål med betalning av förfallet belopp. Allmänt
gäller att om en faktura kvarstår obetald viss tid efter förfallodagen, t. ex.
45 dagar, skall den utgå ur kreditunderlaget. Den slutliga indrivningen av
en sådan fordran blir helt och hållet säljarens angelägenhet.

Säljarens kostnader för factoring utgörs av räntekostnad och provision.
För sin kreditgivning debiterar factoringbolagen en ränta på utnyttjat belopp
som ligger 3,5-4 procent högre än gällande riksbanksdiskonto. Räntan beräknas
på det dag för dag utnyttjade kreditbeloppet. För sitt arbete med
reskontrabokföring, påminnelserutiner, statistik m. m. uttar factoringbolagen
en avgift i form av provision. Provisionssatsens storlek beror på vilka
åtaganden som ingår och på reskontrans och faktureringens utseende (kundantal,
fakturornas genomsnittsstorlek o. d.). Avgiften brukar i de flesta
fall ligga mellan 0,5-1,5 procent av fakturabeloppet. Denna kostnad bör
ställas mot de besparingar säljaren gör genom att avlastas motsvarande arbete.

Fakturaköp

Fakturaköp är av speciell betydelse vid export, då risken för kundförluster
kan vara svårbedömbar. Särskilt mindre och medelstora företag, som saknar
egna exportavdelningar och därtill knutna utlandsspecialister, är vid exportförsäljning
ofta betjänta av kreditförsäkring av kundfordringarna. Vid
export factoring sammanförs därför vanligen finansierings- och delcredere -

LU 1974:28

funktionerna. Factoringbolaget har därvid inte direkt kontakt med den utländske
köpare på vilken den övertagna fakturan är utställd. De svenska
factoringbolagen är nämligen anslutna till internationella factoringkedjoroch
det medfor att fakturan överlåts till ett factoringbolag i köparlandet. Det
utländska factoringbolaget övertar därmed både fordran och risk. Valutarisken
ligger dock kvar på den svenske säljaren.

Vid internationell factoring sker således en organiserad samverkan mellan
ett factoringorgan i exportlandet (exportfactorn) och ett i importlandet (importfactorn).
Arbetsfördelningen innebär närmare bestämt, att exportfactorn
fungerar bl. a. som insamlingsgrossist i fakturafordringar med en strävan
att harmonisera eller eliminera olikheterna i de många exportörernas skiftande
administrativa rutiner. Exportfactorn tjänstgör därvid som dataterminal
för de övertagna exportfakturafordringarna och vidarebefordrar data
om dem till importfactorerna i de olika importländerna. Respektive importfactor
svarar för mottagning av likviderna från köparna i importlandet
och remitterar likviderna till exportfactorn, som därmed får tillbaka sina
pengar.

Förhållandet till företagsinteckning

I vissa situationer kan factoringsystemet ge upphov till en kollision mellan
panträtt och företagsinteckning. Problem av detta slag uppstår när varusäljaren,
utöver den primärkredit han erhåller av factorn, skaffar sig sekundärkredit
hos en annan kreditgivare mot säkerhet i sina utestående varufordringar
och i det flöde av betalningar, som härrör från dessa.! praktiken
får varusäljaren i allmänhet denna kredit av en factorn närstående bank
mot säkerhet i form av företagsinteckning.

Företagsinteckning gäller i näringsidkarens lösa egendom i den mån denna
hör till den intecknade verksamheten och är att hänföra till de slag av
egendom som uppräknas i 4 5 lagen (1966:454) om företagsinteckning. Bl. a.
omfattar foretagsinteckningen fordran på köpeskilling för sålda varor. Om
en sådan varufordran överlåts, upphör foretagsinteckningen att gälla i denna.
Om åter varufordringen pantsätts, upphör inte foretagsinteckningen att gälla
i denna, men panthavaren får enligt 4 och 5 SS förmånsrättslagen (1970:979)
företräde framför innehavaren av foretagsinteckningen, så länge panträtten
består. Upphör panträtten att gälla, återfår foretagsinteckningen sin företrädesställning.
Om det finns ett överhypotek hos factorn, står detta hela
tiden till inteckningshavarens förfogande.

Eftersom kundfordringar ingår i underlaget för företagsinteckning medför
således factoringarrangemanget, att i ett slag en kanske betydande del av
foretagsinteckningens objekt undandras företagsinteckningshavaren.

Lagstiftningen om företagsinteckning är f. n. föremål för översyn. I direktiven
för utredningen (se riksdagsberättelsen år 1973 Ju:58) har den här
berörda frågan tagits upp. Det uttalas sålunda mot bakgrund av factoring -

LU 1974:28

tekniken att utredningen bör överväga i vad mån kundfordringar som överlåtits
på finansieringsföretaget bör omfattas av företagsinteckning i detta
eller i det företag som erhållit factoringkrediten.

Återvinning och kvittning i konkurs

Factoringtekniken kan i vissa situationer medföra komplikationer vid tilllämpningen
av reglerna om återvinning och kvittning i konkurs. I sitt år
1970 framlagda förslag till nya regler om bl. a. återvinning och kvittning
har lagberedningen diskuterat, huruvida vid regleringen av återvinning av
säkerhetsställelse en särskild undantagsregel bör införas med tanke på factoring.
Detta har emellertid ej ansetts motiverat. Enligt förslaget förordas
vidare att kvittningsförbudet i konkurslagen ändras på ett sätt som torde
komma att medföra att de problem som factoringtekniken i detta hänseende
f. n. kan ge upphov till skulle minska avsevärt (se SOU 1970:75 Utsökningsrätt
X ss. 156 f. och 190 f ).

Remissyttrandena

Motionsförslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av KO, kronofogdemyndigheten
i Stockholm, handelskammaren i Göteborg-Västsvenska handelskammaren
och Köpmannaförbundet. Från mera allmänna utgångspunkter
förordar kommerskollegium och Sparbanksföreningen en översyn av de frågor
som sammanhänger med factoringsystemet. Övriga åtta remissinstanser har
avstyrkt motionen.

De remissinstanser som är positiva till motionsförslaget
anser att 29 5 skuldebrevslagen i sin nuvarande avfattning
kan medföra sådana problem för köparna som påtalas i motionen eller
att i vart fall factoringsystemets snabba utveckling gör det motiverat att
hithörande frågor blir föremål för närmare utredning.

KO pekar till en början på att factoring är en finansieringsform som torde
ha sin största betydelse näringsidkare emellan. KO saknar kännedom om
i vilken utsträckning fordringar mot enskilda konsumenter belånas på detta
sätt. I den mån detta förekommer, anser KO följande synpunkter vara värda
att beakta. För den enskilde konsumenten framstår det som naturligt att
betala till sin ursprunglige kontrahent. En köpare torde räkna med att han
alltid med för honom befriande verkan kan betala till säljaren. Det är därför
otillfredsställande om rättsförluster för den enskilde kan uppkomma på
grund av att köpare inte uppmärksammar eller förstår innebörden av att
säljaren överlåtit sin fordran på annan. Enligt 29 5 skuldebrevslagen äger
en gäldenär som i god tro betalar till den ursprunglige borgenären åberopa
betalningen gentemot den nya borgenären. Är gäldenären däremot i ond
tro, dvs. visste eller hade han skälig anledning misstänka att fordran över -

LU 1974:28

låtits, får han inte åberopa en sådan betalning. Har en enskild köpare t. ex.
genom en stämpel på fakturan underrättats om att fordran överlåtits, torde
han med skuldebrevslagens nuvarande regler ha svårt att i en process göra
gällande att han varit i god tro om han erlagt likvid direkt till säljaren.
Köparen kan då som motionärerna framhållit bli tvungen att betala två
gånger. Detta måste i de fall då köparen inte uppmärksammat en överlåtelsemening
eller inte förstått innebörden därav anses otillfredsställande.
För att en överlåtelse skall få åberopas mot en enskild konsument som
gäldenär bör enligt KO krävas att konsumenten underrättas om överlåtelsen
på ett sätt som kan anses tillfredsställande. Han bör få kännedom inte bara
om att överlåtelse skett utan också om rättsverkningarna av överlåtelsen.
Underrättelsen bör vara tydlig och lättbegriplig och helst ske i särskild handling.
Sker underrättelsen genom påskrift eller påstämpling påannan handling,
t. ex. faktura, bör denna placeras på iögonenfallande plats. Uppgifter som
kan vilseleda gäldenären och föranleda en felaktig betalning bör inte få
förekomma. Exempelvis bör på faktura som överlåtits inte få förekomma
uppgift om säljarens postgiro eller bankgiro. Krav på så tydlig underrättelse
om överlåtelse som här skisserats torde inte kunna härledas ur 29 5 skuldebrevslagen.
Det synes därför finnas skäl till en översyn av paragrafen
på ifrågavarande punkt. Sett från renodlad konsumentsynpunkt kan hävdas
att det vore önskvärt att skälig anledning till misstanke om överlåtelse inte
skulle konstituera ond tro hos gäldenären. Att kräva full vetskap om överlåtelse
för att den enskilde gäldenärens goda tro skall brytas skulle innebära
ett ökat konsumentskydd.

I yttrandet från kronofogdemyndigheten i Stockholm tas de problem upp
som sammanhänger med diskontering av avbetalningskontrakt. Från de
synpunkter myndigheten har att företräda förekommer överlåtelser av kundfordringar
så gott som uteslutande i fråga om avbetalningskontrakt. Under
år 1973 inkom till myndigheten 24 747 enskilda mål, varav 2 922 utgjordes
av mål om återtagning enligt lagen (1915:219) om avbetalningsköp. Av återtagningsmålen,
i vilka avbetalningskontraktet tjänar som exekutionsurkund,
beräknas över hälften vara ingivna av finansieringsföretag, som övertagit
rättigheterna enligt kontraktet från säljaren. Även i för verkställighet ingivna
lagsökningsmål, som grundar sig på avbetalningskontrakt, förekommer sådana
överlåtelser, fast i långt mindre utsträckning. Såvitt kunnat utrönas,
har myndigheten i sin verksamhet hittills inte haft något fall i vilket gäldenären
har gjort gällande att han felaktigt betalat till säljaren på grund
av att han inte observerat överlåtelsen. Trots detta är det givetvis i praktiken
möjligt att, som motionärerna anför, många exempel kan ges på att räkningar
fått betalas två gånger av sådana skäl. Ett botemedel härför kan, som motionärerna
anvisar, vara att uppställa vissa formkrav i fråga om underrättelsen
om ny betalningsmottagare. Det kan t. ex. föreskrivas att underrättelsen
skall vara skriftlig, att den skall delges den betalningsskyldige, att den skall
tydligt ange den nye betalningsmottagaren samt - eventuellt - att den skall

LU 1974:28

visa att den är godkänd av närmast föregående överlåtare av fordran eller
rättighet.

Handelskammaren i Göteborg-Västsvenska handelskammaren finner det
rimligt att en översyn av gällande lagstiftning som berör factoring kommer
till stånd, även om det kan förutsättas att en del av de misshälligheter
motionärerna påtalat skulle komma att bortfalla i och med att factoringbegreppet
blir mera känt och praktiskt inarbetat. De problem som sammanhänger
med en direkt ändring av skuldebrevslagens 29 5 är i och för
sig invecklade och fordrar ett synnerligen noggrant övervägande. Handelskammaren
har emellertid icke något att invända mot att en sådan översyn,
som påyrkats i motionen, genomförs.

Köpmannaförbundet ansluter sig till vad som anförts i motionen. Det synes
förbundet vara riktigt att man i första hand bör utreda, om man genom
lagstiftning kan utöka gäldenärens skydd i samband med fakturaöverlåtelser.
Det är även förbundets uppfattning att det förekommer fall där gäldenär
kan tänkas få betala samma räkning två gånger då det senare visar sig
att fakturaöverlåtelse skett.

Såsom angivits ovan förordar några remissinstanser från mera allmänna
utgångspunkter en översyn av de frågor som aktualiseras i motionen. I
yttrandet från kommerskollegium anförs sålunda, att enligt kollegiets mening
29 S skuldebrevslagen i allmänhet innebär en rimlig avvägning mellan de
intressen som finns hos gäldenären och den till vilken ett skuldebrev överlåtits.
De krav som kan ställas på skydd för gäldenären mot att han tvingas
erlägga betalning mer än en gång synes i normalfallet vara tillgodosedda
på ett tillfredsställande sätt. Med hänsyn till rådande branschkutym torde
vidare den av motionärerna påtalade risken för att en köpare kan tvingas
betala två gånger vara mycket liten även i samband med factoring. Kollegiet
vill ändock inte helt utesluta att systemet med fakturabelåning hos factoringföretag
kan medföra problem av det slag motionärerna påtalat. Med
systemets snabba utbredning torde allt fler nya köparkategorier komma i
kontakt med det. Samtidigt torde många av de köp där fakturan belånas
på detta sätt vara sådana där det sedan länge uppfattats som naturligt för
köparen att betala direkt till säljaren. Det kan därför ifrågasättas om inte
särskilt stränga krav bör ställas på meddelande om överlåtelse av faktura
till factoringföretag. Utformningen av striktare regler härvidlag torde emellertid
kunna överlåtas åt branschen själv. Allmänt gäller att factoringsystemet
snabbt fått en allt större betydelse. Även om just de motiv som
framförts i motionen enligt kollegiets mening knappast utgör tillräckliga
skäl för ändring av skuldebrevslagen, vill kollegiet därför från mera allmänna
utgångspunkter förorda en allmän översyn av denna belåningsform för att
erhålla underlag för en eventuell rättslig reglering.

Sparbanksföreningen förklarar sig visserligen inte ha några negativa erfarenheter
av i motionen angivet slag av den factoringverksamhet som bedrivs
inom sparbankssektorn genom Sparbankernas bank AB. Föreningen

LU 1974:28

kan dock instämma i att det på 29 S skuldebrevslagen grundade rättsläget
i vad avser belåning av fakturafordringar är oklart och kan innefatta vissa
icke oväsentliga risker för rättsförluster. Föreningen vill därför icke motsätta
sig motionärernas förslag att genom översyn av gällande lagstiftning, i första
hand skuldebrevslagen, få till stånd en avvägning mellan kundens och långivarens
intressen, som är mera tidsenlig och tillfredsställande än den nuvarande.
Det må emellertid anmärkas att Svenska bankföreningen, Svenska
sparbanksföreningen och Sveriges jordbrukskasseförbund i en gemensam
skrivelse till Konungen den 7 januari 1974 hemställt att Kungl. Maj:t måtte
vidta åtgärder i syfte att åstadkomma en tidsenlig lagstiftning om pant i
lös egendom och borgen. I denna skrivelse berörs bl. a. vissa oklara rättsfrågor
rörande pantsättning av fordringsrätter och den ovisshet om rättsläget i
en del frågor, som i samband med tillkomsten av factoringtekniken visat
sig ha praktisk betydelse. Med hänsyn härtill synes det föreningen mest
naturligt att, om organisationernas framställning leder till en utredning, den
av motionärerna berörda frågan upptages till prövning i en samlad översyn
av rättssystemet kring pantsättning av lös egendom.

De remissinstanser som avstyrker motionen hänvisar
till att den risk för dubbelbetalning, som påtalas i motionen, är ytterst
liten till följd av bl. a. de normer som i sådana fall tillämpas av de svenska
factoringbolagen. Det framhålls vidare att det är ovanligt att fakturor på
privatpersoner överlåts på factoringbolag.

Finansieringsföretagens. förening framhåller beträffande förfarandet vid fakturabelåning
att överlåtelsetexten jämte factorns betalningsadress (gironummer)
normalt ingår i fakturans tryckta text. Vidare är som regel säljarens
betalningsadress makulerad eller utelämnad på fakturan. Påstämpling av
överlåtelsetext förekommer endast i undantagsfall, t. ex. i början av ett factoringsamarbete
då en säljare önskar slippa makulera återstoden av en
blankettupplaga. Om en överlåten faktura felaktigt har betalats till säljaren,
innebär detta i normalfallet blott att säljaren genom en s. k. bokföringsorder
underrättar factorn om betalningen. Den betalda fakturan faller då bort som
säkerhet och fakturaportföljens belåningsvärde minskas med 80 % av den
felbetalda fakturans belopp. Andra fakturor i säljarens fakturastock tjänar
sedan som säkerhet för factoringkrediten, och köparen, som betalade den
överlåtna fakturan till säljaren, riskerar inga nya krav på fakturan.

Endast vid säljarens konkurs kan i undantagsfall factorns engagemang
råka i farozonen. Konkursfrekvensen för samtliga svenska företag av de
kategorier som kan komma i fråga för fakturabelåning är emellertid enligt
vissa utredningar mindre än 8 % av antalet företag. I mer än 90 % av fallen
leder således en felbetalning inte till minsta risk för en felbetaiande köpare
och inte heller för factorn. I fråga om felbetalda fakturor tillämpar vidare
de bankägda eller eljest bankanknutna factoringbolagen följande kutymer:

1. Om säljarens betalningsadress inte är utelämnad eller makulerad på
fakturan avstår man normalt från krav om en kund oavsiktligt har betalat

LU 1974:28

till säljaren.

2. I den mån en privatperson i undantagsfall är köpare åtnjuter denne
särskilt välvillig behandling i fråga om godtrosskydd.

Sammanfattningsvis kan sålunda anges att för att en köpare i realiteten
skall riskera att behöva betala en faktura två gånger förutsätts följande kombination
av ovanliga sammanträffanden:

1. att köparen har betalat till säljaren trots att

a) säljarens gironummer är makulerat eller utelämnat,

b) factorns gironummer är tydligt angivet och ingen annan betalningsadress
finns på fakturan,

c) en tydlig överlåtelsetext är tryckt eller stämplad på fakturan,

2. att säljaren har försatts i konkurs,

3. att pantsatt fakturastock och övriga tillgångar i konkursboet inte räcker
till för att täcka factorns fordringar.

Föreningen vill också peka på att factoringbolagen i princip endast belånar
sådana fakturafordringar som uppstår vid handelsköp, dvs. mellan företag
eller enskilda näringsidkare. Factoring är således ingen konsumtionskredit.
Mot bakgrund av det anförda kan föreningen inte finna annat än att skuldebrevslagens
här ifrågavarande bestämmelser väl fyller sin funktion att
skydda gäldenären, varför enligt föreningens mening någon anledning att
se över reglerna ej synes föreligga.

Hovrätten för Övre Norrland instämmer i motionärernas uttalande om att
nuvarande lagregler knappast alls utformats med factoringsystemet i sikte.
Därifrån till det i motionen gjorda påståendet, att lagen i alltför hög grad
står på långivarens/den nye borgenärens sida, synes dock steget vara långt.
Såsom motionärerna själva framhåller kan dock den möjlighet som finns
för säljaren/borgenären att överlåta sin fordran under olyckliga omständigheter
medföra risk också för den nye borgenären/långivaren att förlora
det belopp det gäller. Den avvägning av här motsatta intressen som skett
i nu gällande lagstiftning synes både rimlig och välgrundad, och det synes
inte gärna kunna komma i fråga att genom ändringar i skuldebrevslagen
söka övervältra riskerna på allenast den ena parten. Enligt hovrättens mening
saknas därför grundad anledning att med tanke på factoringsystemet begära
en översyn av skuldebrevslagen. Även om det sålunda enligt hovrättens
mening saknas anledning att revidera de principiella grunder, varpå gällande
rätt bygger i fråga om överlåtelse av fordran, vill hovrätten inte utesluta
möjligheten av att det kan finnas ett behov av en specialreglering med
tanke på just factoringsystemet. Huruvida ett sådant behov föreligger
undandrar sig hovrättens bedömande; hovrätten har i sin dömande verksamhet
inte mött problemet. Det bör emellertid beaktas att om borgenären/säljaren
efter överlåtelse av sin fordran på köpeskillingen mottar betalning
och tillgodogör sig den, kan han ådraga sig både återbetalningsskyldighet
och straffrättsligt ansvar. Förfarandet kan vara att bedöma som bedrägeri
eller olovligt förfogande. Detta förhållande torde vara ägnat att avhålla

LU 1974:28

borgenär från att mottaga betalning i dylika situationer och sålunda även
att skydda gäldenären/köparen för förlust på grund av dubbelbetalning. Det
är dock inte otänkbart att trots detta factoringsystemet ger anledning till
otillfredsställande konsekvenser, som bör undanröjas. Det kan vara möjligt
att i det praktiska livet kraven på köparens goda tro vid överlåtelse av
fordran ställs väl högt. Det kan sålunda tänkas att en köpare till följd av
ett förbiseende eller ett misstag betalar till säljaren trots att fordringen överlåtits
och att han, i tvivel om bärkraften av sin goda tro, ser sig föranlåten
att erlägga betalning forsin skuld också till förvärvaren av fordringen. Såsom
motionärerna uttalat skulle i så fall det väsentliga vara att ställa högre krav
än för närvarande på meddelandet till köparen om fakturaöverlåtelsen. Under
de senaste åren har tagits en rad inititativ i syfte att tillgodose det behov
av ökat skydd för konsumenterna i olika hänseenden som utvecklingen
anses ha medfört. På förmögenhetsrättens område har flera nya lagar kommit
till, och aktuella problem som berör förhållandet mellan företagare och konsumenter
men ännu inte vunnit sin lösning är föremål för särskilda utredningar.
Härvid har också uppmärksammats de nya former för konsumtionskredit
som vunnit utbredning på marknaden. Självfallet har också factoringsystemet
i det sammanhanget kommit i blickpunkten. Konsumtionskreditutredningen
har sålunda i sitt betänkande Konsumtionskrediter i Sverige
(SOU 1966:42 s. 68) anlagt vissa synpunkter på factoringverksamheten
men har icke behandlat de frågor som aktualiserats i motionen. Av intresse
i detta sammanhang är kreditköpkommitténs utredning angående den rättsliga
regleringen av avbetalningsköp och andra former av konsumtionskredit.

I direktiven (1972 års riksdagsberättelse Ju:53) uttalas att de nya former
för konsumtionskredit som har vunnit utbredning på marknaden motiverar
en utredning med sikte på att utröna vad man kan göra för att förstärka
konsumentens ställning. Vidare uttalas att de sakkunniga bör skaffa sig
en allmän överblick över de olika finansieringssystem som f. n. förekommer
på marknaden och att de bör överväga vilka lagstiftningsåtgärder som behöver
vidtagas för att få till stånd en lämplig avvägning mellan parterna
och tillförsäkra köparen/kredittagaren ett tillfredsställande skydd. 1 direktiven
uppmärksammades också de oförmånliga konsekvenser som kan drabba
köparen i fall då säljaren, sedan ett avtal om kreditköp har träffats, överlåter
sina rättigheter mot köparen på tredje man. Vad som här närmast
åsyftades var sådana överlåtelser eller avtalsklausuler som innebär att köparens
rätt till invändningar mot den som övertar säljarens rättigheter enligt
kontraktet begränsas. Sist berörda frågor har emellertid nu fått sin lösning
i den nya konsumentköplagen (1973:877). Såsom tidigare har anförts har
konsumtionskreditutredningen icke särskilt behandlat de frågor som aktualiserats
i motionen. Inte heller i förarbetena till konsumentköplagen har
factoringverksamheten speciellt omnämnts, oaktat olika kreditformer där
tagits upp till behandling. Varken konsumtionskreditutredningens betänkande
eller nyssnämnda förarbeten ger sålunda vägledning för bedömningen

LU 1974:28

av behovet av särskild rättslig reglering av denna verksamhet. Det är icke
möjligt för hovrätten att göra något uttalande i denna fråga, men hovrätten
föreställer sig att besked härom ges av övriga remissinstanser. Skulle det
visa sig att en specialreglering i syfte att förebygga otillfredsställande konsekvenser
av factoringsystemet är av behovet påkallad, synes det hovrätten
som om härav föranledd utredning lämpligen borde anförtros kreditköpkommittén
som enligt sina direktiv har att överväga lagstiftningsåtgärder
på närliggande områden.

Advokatsamfundet framhåller atr de i Sverige verksamma factoringföretagen
vanligtvis har anknytning till landets affärsbanker och att detta utgör
en viss garanti för att det samarbete som etableras mellan den enskilde
företagaren och factoringföretaget sker under seriösa former och föregås av
sedvanlig bedömning av kreditvärdigheten. De företag som anlitar factoringföretagen
är till större delen sådana som säljer varor och tjänster till
andra företag och sålunda endast undantagsvis till privatpersoner. Omsättningsmässigt
rekryteras företagen från ett mellanskikt av företagare. Samfundet
delar motionärernas uppfattning att det finns fullgoda skäl att vid
överlåtelse av fakturafordran kräva att en klar och tydlig anvisning lämnas
om att överlåtelse skett och om betalningssättet. Det torde emellertid vara
förenat med svårigheter att genom lagregler i detalj lämna anvisning om
hurén rättsligt godtagbar överlåtelseklausul skall vara utformad. Det måste
därför närmast ankomma på rättstillämpningen att vid prövning av om
gäldenär handlat i god tro då betalning skett till fel borgenär uppställa de
gränser för krav på tydlighet som skall krävas. Nuvarande lagstiftning lär
inte utgöra något hinder för domstolarna att ställa så stora krav på formerna
för denuntiation att varje tveksamhet hos gäldenären undviks. Samfundet
vill inte ifrågasätta motionärernas uppgifter att rättsförluster för såväl enskilda
kunder som företag kan ha förekommit och att det även finns fall
som framstår som stötande med hänsyn till denuntiationens bristfälliga utformning
i det enskilda fallet. Enligt samfundets erfarenhet rör det sig emellertid
om relativt sällsynta undantagsfall. På grund härav men framför allt
med hänsyn till att factoring endast undantagsvis berör den enskilde konsumentens
rätt förefaller en översyn av skuldebrevslagens regler föranledd
endast av factoringsystemets användning knappast motiverad.

Med hänvisning till vad i yttrandet från Finansieringsföretagens förening
anförts om att "faregraden” vid felbetalning av överlåten faktura är mycket
liten, anser Industriförbundet att en översyn av skuldebrevslagen inte är motiverad
på de av motionärerna anförda skälen.

Enligt vad Bankföreningen inhämtat köper eller belånar factoringföretagen
regelmässigt inte fakturafordringar på privatpersoner. Bankföreningen har
vidare inhämtat att det endast i mycket sällsynta undantagsfall förekommer
att en gäldenär på grund av de i motionen anförda skälen riskerar att behöva
betala en faktura två gånger. Enligt bankföreningens mening föreligger därför
inte skäl för ändring i skuldebrevslagen eller annan lagstiftning i de hän -

LU 1974:28

seenden som berörs i motionen.

Stockholms handelskammare framhåller att den risk för dubbelbetalning,
som föranlett motionen, visserligen inte helt kan uteslutas, men att risken
i praktiken är försvinnande liten. För att fallav dubbelbetalning skall inträffa
krävs en serie olyckliga omständigheter. Att dessa omständigheter skulle
inträffa samtidigt torde enligt vad handelskammaren inhämtat vara ytterst
sällsynt. Handelskammaren pekar i detta sammanhang också på att det
är mycket ovanligt att de fakturor som överlåts på factoringbolag är utställda
på privatpersoner. Systemet med factoring används i princip endast för fakturafordringar
som uppstår vid handelsköp, understryker handelskammaren.

Även såvitt Skånes handelskammare kan bedöma, måste den av motionärerna
redovisade situationen med dubbelbetalning uppkomma utomordentligt
sällan. Sålunda ligger det också med den utformning som 29 $
skuldebrevslagen i dag har i factoringbolagets eget intresse att tillse att gäldenären
blir underrättad om överlåtelsen respektive pantsättningen på ett
klart och entydigt sätt. Det lär normalt också vara så att endast factoringbolagets
postgiro- eller bankgironummer finns angivna på fakturan. För att
en felaktig betalning till leverantören skall medföra rättsförlust för gäldenären
fordras vidare att leverantören råkar på obestånd innan gäldenären
återfått vad han betalt till denne. Detta begränsar självfallet ytterligare antalet
fall då det av motionärerna berörda problemet aktualiseras. Mot bakgrund
härav anser handelskammaren att vad som anförs i motionen inte motiverar
den begärda översynen av gällande lagstiftning. Med hänsyn till pågående
arbete på en ny aktiebolagslag och en ny bokföringslag finnér handelskammaren
inte heller från andra synpunkter en översyn i enlighet med motionärernas
förslag påkallad.

I yttrandet från SHIO betonas att den ifrågavarande kreditgivningen fyller
ett viktigt behov i näringslivet. Inte minst för de mindre företagen utgör
kundfordringarna den största tillgången. Enligt organisationens mening synes
29 $ skuldebrevslagen inte böra ändras. De principer som där fastslås
ligger till grund för all kreditgivning, ej blott i Sverige utan även i många
andra länder. Reglerna är väl förankrade i rättsmedvetandet. Beträffande
funktionen av factoringsystemet ställer sig många företagare däremot tvekande,
de önskar klara och enhetliga regler. Från företagarhåll harden åsikten
framförts att fakturautställaren redan vid utskriften av fakturaoriginalet
bör påföra det en enkel och väl synlig text. Denna skall uppmana gäldenären
att blott betala till factoringbolaget. Factoringbolaget bör inte få mottaga
uppdrag utan att fakturaoriginalet är försett med dylik text. Som alternativt
förslag vid factoring har anförts, att blott factoringbolaget bör få utställa
fakturor samt därvid ange vilket företag som begärt factoring. Sammanfattningsvis
synes uppfattningen bland organisationens medlemmar vara
den, att det smidiga factoringsystemet bör bibehållas men att klara och
entydiga regler bör utformas samt att 29 5 skuldebrevslagen till sitt innehåll
inte bör ändras.

LU 1974:28

Utskottet

Efter förebild i amerikanskt kreditväsen infördes i Sverige under 1960-talet den nya kreditform för näringslivet som kallas factoring. Verksamheten
bedrivs av särskilda factoringbolag. Dessa lämnar rörelsekredit åt näringsidkare
mot säkerhet i låntagarens fakturafordringar. Härigenom får näringsidkaren
snabbare betalt för sina kundfordringar än om fakturering skulle
ske på vanligt sätt. I samband med kreditgivningen övertar factoringbolaget
också hanteringen av näringsidkarens kundfakturor, såsom mottagning av
likvider, reskontrabokföring, statistisk analys, sol vensbevakning, krav- och
påminnelserutiner m. m. Factoring innefattar således såväl finansiell som
administrativ service från kreditgivarens sida.

Såsom framgår av den föregående framställningen finns det två olika
former av factoring, nämligen dels fakturabelåning - vilken är den typ som
används mest i vårt land - dels fakturaköp. Skillnaden mellan dessa båda
former av factoring gäller främst delcrederefunktionen. Vid fakturabelåning
ligger således kreditrisken kvar hos säljarföretaget, medan vid fakturaköp
kreditrisken övertas av factoringbolaget. Karakteristiskt för factoring är i
båda fallen att kreditsäkerheten utgörs av en kollektiv säkerhetsportfolj,
bestående av de successivt uppkommande kundfordringarna och det flöde
av betalningar som härrör från dessa. Det är framför allt modern datateknik
som gjort det möjligt att factoring blivit ett nytt och snabbt växande arbetsfält
för kreditinstituten.

För att pantsättningen av fakturafordringarna skall gälla mot säljarföretagets
borgenärer är det nödvändigt att varuköparna underrättas, denuntieras,
om pantsättningen av säljaren eller factoringbolaget. Detta sker vid
factoring genom att säljaren på varje faktura aviserar att fordringen är överlåten
på factoringbolaget och att likvid skall erläggas till detta. Den legala
grunden för denuntiationskravet utgör den i 31 § skuldebrevslagen (1936:81)
givna regeln angående förutsättningarna för sakrättsligt skydd vid överlåtelse
av enkla skuldebrev. Skuldebrevslagen avsågs nämligen vid sin tillkomst
få analogisk tillämpning utanför skuldebrevsområdet, och detta motivuttalande
har också vunnit efterföljd i rättspraxis. På liknande sätt får därför
frågan om det rättsskydd, som bör tillkomma varuköpare som oaktat factoringavtalet
erlägger betalning till varusäljaren, bedömas med ledning av
bestämmelsen i 29 § skuldebrevslagen. Enligt detta stadgande kan gäldenären
med befriande verkan betala till den ursprunglige borgenären till dess han
får vetskap om eller har ”skälig anledning misstänka” att överlåtelse av
skuldebrevet skett.

Skuldebrevslagens regler om överlåtelse gäller enligt 10 § också i fråga
om pantsättning. Huruvida säkerhetsöverlåtelse av fakturafordringar bedöms
som köp eller pantsättning saknar således betydelse för såväl frågan
om överlåtelsens verkan mot varusäljarens borgenärer som frågan om verkan
av betalning till tidigare borgenär (jfr ovan s. 3 f.).

LU 1974:28

Förevarande motion syftar till att förbättra rättsskyddet för köparna, när
varusäljaren tillämpar systemet med factoring. Motionärerna påpekar att
en köpare kan förbise uppgiften i fakturan om att betalning skall ske till
ett factoringbolag och i stället betalar till säljaren. I en sådan situation utgör
bestämmelserna i 29 § skuldebrevslagen inte ett från konsumentpolitisk synpunkt
nöjaktigt skydd för köparen, utan denne riskerar att behöva betala
fakturabeloppet en gång till, framhåller motionärerna. 1 motionen hemställs
därför att riksdagen anhåller om översyn av gällande lagstiftning, i första
hand skuldebrevslagen, med hänsyn till systemet med factoring.

Utskottet vill till en början fästa uppmärksamheten på att enskilda konsumenter
endast sällan torde komma i kontakt med belåningsformen factoring.
I princip belånar factoringbolagen nämligen enbart fakturafordringar
som avser handelsköp samt andra civila köp än konsumentköp. Något konsumentskyddsintresse
i egentlig mening föreligger därför knappast i fråga
om factoring. Utskottet vill dock understryka att betydelsen härav inte får
överdrivas. Ett behov av skydd för köpare i det hänseende motionärerna
förordat kan i och för sig också framträda i andra fall än när konsument
köper vara för enskilt bruk. Utskottet åsyftar här främst köpmän som driver
sin rörelse under enskild firma, yrkesutövare som driver sin verksamhet
i icke affärsmässiga former - t. ex. lantbrukare, fiskare, hantverkare, läkare
och tandläkare - samt över huvud taget enskilda näringsidkare och mindre
bolag som ej har möjlighet att hålla särskild kontorspersonal. Enligt utskottets
uppfattning synes man dock normalt kunna räkna med att även
dessa kategorier av köpare granskar inkommande fakturor med större noggrannhet
och sakkunskap än vad som genomsnittligt torde gälla inom konsumentkollektivet.

Vad som vid remissbehandlingen framkommit rörande det tekniska förfarandet
vid factoring tyder enligt utskottets mening vidare på att risken
för dubbelbetalning i här avsedda fall visserligen inte kan helt uteslutas,
men att det i praktiken måste vara ett relativt sällsynt undantagsfall att
en köpare tvingas infria sin fakturaskuld två gånger. Om en överlåten faktura
felaktigt inbetalas till säljaren, föranleder detta i normalfallet endast att säljaren
underrättar factoringbolaget om betalningen. Den betalda fakturan
faller då bort som säkerhet och fakturastockens belåningsvärde minskas
med den andel som belöper på den felbetalda fakturan. Factoringbolaget
avpassar normalt sin kreditgivning så, att det alltid hos bolaget skall finnas
ett belopp innestående, som tillsammans med det nominella beloppet av
utestående varufordringar ger bolaget en viss säkerhetsmarginal. En köpare
som av misstag betalar fakturabeloppet till säljaren riskerar därför i allmänhet
inte att få några nya krav angående denna faktura.

Endast om säljaren försätts i konkurs kan felbetalning av en överlåten
faktura medföra viss risk för att köparen skall bli tvungen att betala sin
fakturaskuld en gång till. Enligt vad flera remissinstanser framhållit, är emellertid
denna risk i praktiken försvinnande liten. För att undvika att felaktig

LU 1974:28

betalning sker, fastställer regelmässigt factoringbolaget i samarbetsavtalet
hur meddelandet om överlåtelsen samt själva betalningsangivelsen skall
vara utformade på de utsända kundfakturorna. Betalningsangivelsen skall
alltid innehålla uppgift om factoringbolagets post- och bankgironummer.
Vidare är som regel säljarens betalningsadress makulerad eller utelämnad
på fakturan. Överlåtelsetexten och factoringbolagets betalningsadress ingår
normalt i fakturans tryckta text, och endast undantagsvis förekommer det
att dessa textelement i stället stämplas på fakturan.

Vid remissbehandlingen har vidare upplysts att de bankägda eller eljest
bankanknutna factoringbolagen - vilkas marknadsandel utgör cirka 98 procent
av den totala marknaden - tillämpar en liberal praxis i fråga om felbetalda
fakturor. Om sålunda säljarens betalningsadress inte är utelämnad
eller makulerad på fakturan, så avskriver factoringbolagen sin fordran. I
de undantagsfall den felbetalda fakturan avser en privatperson tillämpar
bolagen en särskilt välvillig bedömning i fråga om godtrosrekvisiten. I anslutning
till vad sålunda anförts i vissa av remissyttrandena vill utskottet
också erinra om att bevisbördan för att köparen vid betalningens erläggande
var i ond tro åvilar factoringbolaget.

Vid en samlad bedömning av behovet av ökat skydd för köparna, när
systemet med factoring tillämpas, finner utskottet att risken för dubbelbetalning
i dessa fall inte kan anses vara så uttalad, att man enbart av
denna anledning bör företa den av motionärerna förordade lagöversynen.
Mot motionsförslaget kan också anföras vissa invändningar av formell natur.
Eftersom fakturafordringar faller utanför skuldebrevsområdet är det inte
lagtekniskt möjligt att - om behov därav skulle anses föreligga - i skuldebrevslagen
införa kompletterande bestämmelser avseende köparnas godtrosskydd
vid factoring. Att generellt företa ändringar i 29 § skuldebrevslagen
enbart med tanke på lagrummets analoga tillämplighet på fakturafordringar
synes inte heller böra komma i fråga. Utskottet vill i detta sammanhang
erinra om att skuldebrevslagen, som kommit till stånd i nordiskt lagstiftningssamarbete,
motsvaras av nästan likalydande lagar i Danmark, Finland
och Norge.

Även om utskottet således inte kan tillstyrka att man på de i motionen
anförda skälen bör göra en översyn av i första hand skuldebrevslagen kan
emellertid utskottet ansluta sig till vad några av remissinstanserna anfört
om att det från mera allmänna utgångspunkter kan vara motiverat att närmare
överväga i vad mån tillkomsten av den moderna factoringtekniken
gett upphov till problem som påkallar någon form av rättslig reglering. Panträtt
i varufordringar som säkerställts genom denuntiation torde vara att
hänföra till eller likställa med handpanträtt oavsett om panthavaren har
besittning till fordringshandlingen eller ej. De civilrättsliga frågor som aktualiseras
av belåningsformen factoring, däribland de spörsmål som rör trepartsrelationen
köpare-säljare-factoringbolag, torde därför enligt utskottets
mening generellt sett ligga inom det panträttsliga området.

LU 1974:28

Det svenska panträttsinstitutet bygger alltjämt i stor utsträckning på 1734
års lags bestämmelser i ämnet, vilka återfinns i 10 kap. 1-7 §§ handelsbaden.
Såsom framgår av Sparbanksföreningens remissyttrande har vissa branschföreningar
inom kreditväsendet nyligen gjort en framställning till Kungl.
Maj:t om att pant och borgen görs till föremål för tidsenlig reglering. Framställningen
syftar till en brett upplagd utredning om hela regelsystemet för
pant och borgen, i den mån inte moderna bestämmelser redan föreligger
eller förbereds i annat sammanhang. Enligt vad utskottet inhämtat, åberopas
bland skälen för denna begäran även vissa problem som har samband med
factoringsystemet. Vidare har lagberedningen i sitt nyligen avgivna betänkande
Utsökningsrätt XIII (SOU 1974:55) bl. a. föreslagit att den ålderdomliga
lösöreköpsförordningen (1845:50 s. 1) upphävs och att i anslutning därtill
antas en ny lag med vissa bestämmelser om överlåtelse och pantsättning
av lösöre. Beredningen har i detta sammanhang hänvisat till att frågan om
ny lagstiftning rörande pant och borgen nyligen aktualiserats samt uttalat
att ett genomförande av beredningens förslag inte behöver försvåra eller
bli prejudicerande för en brett upplagd utredning om pant och borgen. Beredningens
betänkande är för närvarande föremål för remissbehandling. Enligt
vad utskottet inhämtat avser Kungl. Maj:t att först avvakta remissinstansernas
inställning till den del av förslaget, som avser upphävande
av lösöreköpsförordningen samt därmed sammanhängande förslag till ny
reglering av förutsättningarna för en köpares skydd mot säljarens borgenärer
m. m., innan man tar definitiv ställning till den ovannämnda framställningen
om en bredare upplagd utredning om pant och borgen i allmänhet. Om
en sådan utredning senare skulle komma till stånd förutsätter utskottet
att man också tar upp till närmare övervägande de civilrättsliga frågor som
aktualiseras av factoringsystemet.

I detta sammanhang vill utskottet också erinra om det arbete som för
närvarande pågår inom kreditköpkommittén angående den rättsliga regleringen
av avbetalningsköp och andra former av konsumtionskredit (direktiv,
se 1972 års riksdagsberättelse Ju 53). Det är enligt vad utskottet erfarit
sannolikt att vissa aspekter på factoring - bl. a. kostnadsaspekten - kommer
att tas upp inom ramen för detta utredningsarbete.

Sammanfattningsvis anser således utskottet att den i motionen väckta
frågan om en mera konsumentvänlig reglering av köparnas ställning vid
factoring tills vidare utan olägenhet kan anstå. I och för sig gör dock factoringsystemets
snabba utbredning det motiverat att de med denna belåningsform
sammanhängande civilrättsliga frågorna vid lägligt tillfälle blir
föremål för närmare övervägande. Hithörande frågor lämpar sig dock inte
för att tas upp till separat behandling utan bör i stället prövas i samband
med en allmän översyn av lagstiftningen om pant och borgen eller i annat
lämpligt sammanhang. Med hänsyn till det inom kreditköpkommittén pågående
arbetet och till att frågan om en ny lagstiftning rörande pant och
borgen nyligen aktualiserats hos Kungl. Maj:t synes något initiativ från

LU 1974:28

riksdagens sida med anledning av motionen inte vara erforderligt.
Utskottet hemställer därför

att riksdagen avslår motionen 1974:653.

Stockholm den 17 oktober 1974

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: herrar Svanström (c), Hammarberg (s), Lidgård (m), Andersson
i Södertälje (s), Torwald (c), Olsson i Timrå (s), fru Nilsson i Sunne (s),
herrar Olsson i Sundsvall (c), Israelsson (vpk), fru Tillander (c), fru Hjalmarsson
(s), fru Johansson i Hovmantorp (s), herr Henmark (fp), fru Jacobsson
(m) och fru Karlsson (c).

GOTAB 74 7996 S Stockholm 1974