Lagutskottets betänkande nr 25 år 1974 LU 1974:25

Nr 25

Lagutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974:97 med
förslag till lag om ersättning vid frihetsinskränkning jämte motion.

Propositionen

I propositionen 1974:97 har Kungl. Majit (justitiedepartementet) efter att
ha hört lagrådet föreslagit riksdagen att antaga i propositionen framlagt förslag
till lag om ersättning vid frihetsinskränkning.

Lagförslaget
Förslag till
Lag om ersättning vid frihetsinskränkning
1 8

Den som har varit häktad på grund av misstanke om brott eller som
till följd av sådan misstanke under mer än 24 timmar i sträck har varit
anhållen, underkastad reseförbud, intagen på rättspsykiatrisk klinik, tagen
i förvarsarrest eller tagen i förvar genom beslut av befälhavare på fartyg
eller luftfartyg eller av beskickning eller konsulat har rätt till ersättning
av staten, om

1. frikännande dom meddelas för gärningen,

2. åtalet avvisas eller avskrives,

3. förundersökning avslutas utan att åtal väckes eller, såvitt gäller förvarsarrest,
beslutet härom upphäves utan att målet hänskjutes till rättegång
eller disciplinstraff ålägges, eller

4. beslutet om frihetsinskränkning genom avslag på häktningsframställning
eller efter överprövning, fullföljd av talan eller anlitande av särskilt
rättsmedel upphäves eller ersättes av beslut om mindre ingripande åtgärd
eller undanröjes utan förordnande om ny handläggning.

Den som har varit häktad eller under mer än 24 timmar i sträck har
varit anhållen som misstänkt för brott som avses i 24 kap. 1 § första stycket
rättegångsbalken har jämväl rätt till ersättning, om gärningen i domen hänföres
under sådant lagrum att häktning icke kunnat ske annat än enligt
1 8 andra stycket eller 2 8 samma kapitel och det icke har förelegat sådana
förutsättningar för häktning som anges där. För rätt till ersättning på grund
av anhållande fordras dessutom att det ej heller har förelegat omständighet
som anges i 24 kap. 5 8 andra stycket rättegångsbalken.

1 Riksdagen 1974. S sami. Nr 25.

LU 1974:25 2

2 8

Den som undergått fängelse, förvandlingsstrafT för böter eller fritidsstraff
eller varit intagen i anstalt för undergående av behandling enligt 28 kap.

3 8 brottsbalken, ungdomsfängelse eller internering har rätt till ersättning
av staten, om efter fullföljd av talan eller anlitande av särskilt rättsmedel
frikännande dom meddelas eller mindre ingripande påföljd ådömes eller
dom eller beslut som legat till grund för verkställigheten undanröjes utan
förordnande om ny handläggning. Detsamma gäller den som efter förordnande
av domstol enligt 31 kap. 3 8 brottsbalken har undergått sluten psykiatrisk
vård eller vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda.

Den som i annat fall än som anges i 1 eller 2 8 till följd av beslut vid
myndighetsutövning varit berövad friheten har rätt till ersättning av staten,
om det finnes uppenbart att frihetsberövandet var utan grund.

4 8

Rätt till ersättning föreligger ej, om den som har varit utsatt för frihetsinskränkningen
själv uppsåtligen har föranlett denna. Har han sökt undanröja
bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning eller, i fall som
avses i 1 8, sökt undandra sig förundersökning eller lagföring, utgår ersättning
endast om det finns synnerliga skäl.

Rätt till ersättning föreligger ej heller, om det i annat fall med hänsyn
till omständigheterna är oskäligt att ersättning utgår. Ersättning får dock
ej vägras på den grund att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan
är klarlagd.

Ersättning utgår för utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet
och lidande.

Ersättningen får nedsättas efter vad som finnes skäligt, om tiden för frihetsinskränkningen
har avräknats eller eljest beaktats vid fastställande eller
verkställighet av brottspåföljd.

Anspråk på ersättning får ej överlåtas till annan innan ersättningen blivit
slutligt bestämd.

Utgår ersättning enligt denna lag och har den ersättningsberättigade rätt
till skadestånd av annan, inträder staten i motsvarande mån i hans rätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974, då lagen (1945:118) om ersättning
i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. skall upphöra att gälla.

LU 1974:25

Den nya lagen gäller även i fråga om frihetsinskränkning som har skett
före ikraftträdandet och som icke har upphört dessförinnan. I övrigt tillämpas
äldre bestämmelser beträffande frihetsinskränkning som har ägt rum före
ikraftträdandet.

Motionen

I anledning av propositionen har väckts en motion, 1974:1821 av fru
Kristensson m. fl. (m), vari yrkas att riksdagen beslutar

1. att ersättning jämlikt 1 S första stycket 4 och 1 § andra stycket skall
utgå endast om särskilda skäl föreligger;

2. att som förutsättning för att ersättning enligt 3 S skall utgå uppställes
att frihetsberövandet varat minst 24 timmar.

Utskottet

Bakgrund

Svensk rätt innehåller åtskilliga bestämmelser enligt vilka en person kan
berövas sin frihet eller få sin rörelsefrihet inskränkt. Av praktisk betydelse
är främst de straffrättsliga reglerna om frihetsberövande som påföljd för
brott. I nära samband härmed står de straffprocesuella bestämmelserna om
häktning, anhållande, reseförbud m. m. Nu nämnda slag av frihetsinskränkningar
benämnes nedan judiciella frihetsinskränkningar. Vidare finns ett flertal
föreskrifter om frihetsberövanden i rent administrativ ordning, t. ex.
tvångsintagning på vårdanstalt för alkoholmissbrukare, tvångsintagning för
sluten psykiatrisk vård och vissa omhändertaganden enligt barnavårdslagstiftningen,
nedan benämnda administrativa frihetsinskränkningar.

Den som drabbas av en oriktig frihetsinskränkning kan i viss mån fä
ekonomisk kompensation av samhället. Beträffande judiciella frihetsinskränkningar
finns bestämmelser härom i lagen (1945:118) om ersättning
i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. Lagen innebär att ersättning
för förlust och lidande, som har vållats av frihetsinskränkningar på grund
av beslut eller domar vilka sedermera ändrats eller upphävts, under vissa
betingelser utgår av allmänna medel; beträffande lidande dock endast om
synnerliga skäl föreligger. När det gäller administrativa frihetsinskränkningar
saknas en motsvarighet till 1945 års lag. Den som drabbas av en sådan
frihetsinskränkning har dock i vissa fall möjlighet att fä ersättning med
stöd av bestämmelserna i skadeståndslagen (1972:207)om skadeståndsansvar
för det allmänna. Jämfört med 1945 års lag ger skadeståndslagen emellertid
sämre möjligheter till ersättning.

1945 års lag har kritiserats i olika avseenden. Framför allt har man riktat
kritik mot att kvarstående misstanke om brott skall kunna medföra att
ersättning inte utgår till den som varit berövad friheten. Med hänsyn bl. a.
härtill och till angelägenheten av att åstadkomma en bättre samordning

LU 1974:25

med skadeståndslagen tillsattes en utredning med uppdrag att se över reglerna
om ersättning med anledning av oriktiga frihetsberövanden. Utredningen
haravgett betänkandet (SOU 1972:73) Ersättning för vissa obefogade
frihetsinskränkningar. Betänkandet har lagts till grund för ifrågavarande proposition.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Propositionen innehåller förslag till ny lag om ersättning av staten vid
frihetsinskränkningar. Den nya lagen avses ersätta 1945 års lag om ersättning
i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

Den nya lagen omfattar såväl judiciella som administrativa frihetsinskränkningar.
Förutsättningarna för ersättning är dock inte desamma vid
de bägge typerna av frihetsinskränkningar.

I fråga om rätten till ersättning för judiciella frihetsinskränkningar följer
den nya lagen principerna i 1945 års lag. Ersättning utgår alltså dels till
den som har varit häktad eller utsatt för liknande straffprocessuell åtgärd,
dels till den som har undergått fängelsestraff e. d. Förutsättning för ersättningsrätt
i häktningsfallet är bl. a. att den häktade har blivit frikänd för
brottet eller att åtalet har avvisats eller avskrivits. Som en nyhet i förhållande
till gällande rätt föreslås att ersättning skall utgå även i fall då beslutet
om häktning etc. har upphävts eller ersatts av beslut om mindre ingripande
åtgärd efter överklagande. Den som har undergått fängelsestraff e. d. har
liksom enligt gällande lag rätt till ersättning, om påföljden efter resning
eller besvär över domvilla upphävs eller ersätts av mindre ingripande påföljd.
Ersättning föreslås dessutom utgå i fall då påföljden har upphävts eller ändrats
efter överklagande.

När det gäller det administrativa området utgår ersättning enligt den föreslagna
lagen endast vid sådana frihetsinskränkningar som har haft karaktär
av egentliga frihetsberövanden, t. ex. intagning på vårdanstalt. Förutsättning
för ersättningsrätt är att det befinns uppenbart att frihetsberövande! var
utan grund. Bedömningen av åtgärden skall alltså ske med utgångspunkt
från vad man efteråt känner till.

Den föreslagna lagen upptar i likhet med 1945 års lag vissa undantag
från rätten till ersättning. Har t. ex. den som varit utsatt för frihetsinskränkning
själv uppsåtligen föranlett beslutet utgår inte ersättning. I den nya
lagen sägs också att ersättningsrätt inte föreligger, om det med hänsyn till
omständigheterna är oskäligt att ersättning utgår. Ersättning får dock inte
längre vägras på den grunden att misstanke om brott kvarstår.

Ersättning kan enligt förslaget utgå för utgifter, förlorad arbetsförtjänst,
intrång i näringsverksamhet och lidande. Lagen innehåller inte några bestämmelserom
hur ersättningen skall beräknas. Allmänna skadeståndsprinciper
blir alltså tillämpliga. Ersättningen kan jämkas om tiden för frihetsinskränkningen
har beaktats vid fastställande eller verkställighet av brottspåföljd.

LU 1974:25

Ersättningsfrågorna enligt den nya lagen skall i princip prövas av domstol.
Avsikten är emellertid att JK, på samma sätt som när det gäller anspråk
enligt skadeståndslagen, skall få möjlighet att träffa uppgörelse om ersättningen.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1974.

AIImanna synpunkter

Utskottet vill tili en början understryka att frihetsberövanden eller andra
inskränkningar i den personliga rörelsefriheten kan enligt svensk rätt ske
endast i former som tillgodoser högt ställda anspråk på rättssäkerhet. Vidare
präglas rättslivet av observans mot risken att någon mister friheten utan
laga grund. JO:s och JK:s granskningsverksamhet är också i hög grad inriktad
på beslut om frihetsingripanden. Det ligger emellertid i sakens natur att
misstag inte helt kan undvikas. Såsom framhålls i propositionen kan det
förekomma fall då lagliga förutsättningar för ett ingripande visserligen förelegat,
när ingripandet gjordes, men det i efterhand visar sig att åtgärden
varit oberättigad. Det kan också förekomma fall då bedömningen varit felaktig
redan från början och något ingripande alltså inte borde ha ägt rum.

Mot bakgrund av det anförda finnér utskottet det tillfredsställande att
riksdagen nu förelagts förslag till lagstiftning som innebär vidgade möjligheter
till ersättning för den som genom myndighets ingripande fått sin
personliga rörelsefrihet beskuren. Även om förutsättningarna för ersättning
av olika skäl inte kan vara desamma för judiciella och administrativa frihetsinskränkningar
är det enligt utskottets mening en vinning att den nu
föreslagna lagen i motsats till 1945 års lag även innehåller bestämmelser
om ersättning vid administrativa frihetsberövanden. En annan vinning med
förslaget är att den skadeståndsberättigade nu får vidgad rätt till ersättning
även för det lidande som frihetsinskränkningen inneburit.

Utöver det ovan sagda vill utskottet särskilt framhålla som en förtjänst
med lagförslaget att ersättning i fortsättningen inte får vägras på den grund
att misstanke om brott kvarstår. Utskottet erinrar om att riksdagen tidigare
uttalat sig för en sådan regel. I anledning av två motioner vid 1966 års
riksdag anförde första lagutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande
(1LU 1966:27) bl. a. att den som varit utsatt för tvångsåtgärd utan att själv
ha orsakat den eller försvårat utredningen i princip borde vara berättigad
till skadestånd om åtgärden hävts på grund av bristande bevisning eller
om på grund därav frikännande dom meddelats. Vad första lagutskottet
sålunda anfört gav riksdagen såsom sin mening Kungl. Majit till känna.

Utskottet vill för sin del understryka att det är en erkänd grundsats i
svensk rätt att den som inte överbevisats om brott också skall betraktas
som oskyldig. Från principiell synpunkt är det därför enligt utskottets mening
av vikt att en person som frikänns på grund av bristande bevisning
inte skall vara berövad möjlighet till ersättning för inskränkning i den personliga
friheten på den grunden att misstanke om brott kan finnas kvar.

LU 1974:25

Utskottet hälsar därför med tillfredsställelse att ett uttryckligt förbud mot
en sådan begränsning av ersättningsmöjligheterna intagits i lagförslaget (4 8
andra stycket).

Beträffande detaljerna i övrigt i lagförslaget har i motionen 1974:1821
framställts vissa ändringsyrkanden på punkter där motionärerna anser att
rätten till ersättning bör begränsas. Utskottet kommer att behandla dessa
yrkanden nedan och i samband därmed även kommentera vissa bestämmelser
i förslaget. Lagförslaget i övrigt föranleder inte några särskilda uttalanden
från utskottets sida.

Judiciellafrihetsinskränkningar

I 1 8 har intagits bestämmelser om rätt till ersättning vid häktning och
andra förberedande judiciella frihetsinskränkningar. I förhållande till 1945
års lag innebär förslaget bl. a. en utökning av antalet skadeståndsgrundande
frihetsinskränkningar. Däremot görs ingen ändring i det nu gällande kravet
på att frihetsinskränkningen skall ha varat mer än 24 limmar i sträck för att
grunda rätt till ersättning. Med hänsyn till den principiella syn som lagförslaget
bygger på och till det av föredragande statsrådet gjorde uttalandet
att lagen bör innehålla generösa ersättningsregler kan det te sig i viss mån
förvånande att denna begränsning av rätten till ersättning behållits. Enligt
utskottets mening torde det dock kunna anses motiverat att ersättning inte
skall utgå vid kortvariga anhållanden eller liknande frihetsberövanden. När
polisen vid razzia eller liknande griper ett flertal personer som är misstänkta
för brott kan det sålunda ta tid att höra samtliga och att få fram utredning
om deras förhållanden. Vidare kan det hända att den som anhålls är så
påverkad av alkohol eller narkotika att han inte kan höras förrän efter åtskilliga
timmar. Om rätt till ersättning enligt ifrågavarande lag skulle finnas
i nu nämnda fall skulle detta kunna binda polisens verksamhet på ett olyckligt
sätt. Man kan dock inte bortse från att det kan finnas fall där anhållandet
uppenbart varit utan grund och där det skulle vara rimligt att den anhållne
fick ersättning. Han har visserligen möjlighet att framställa anspråk på ersättning
med stöd av skadeståndslagen. Såsom framgår av det föregående
ger skadeståndslagen emellertid sämre ersättningsmöjligheter än nu föreliggande
lagförslag. Utskottet förutsätter därför att Kungl. Maj:t med hänsyn
till frågans vikt följer utvecklingen på området. I detta sammanhang vill
utskottet även erinra om att justitieministern nyligen uttalat att bestämmelserna
om anhållande och häktning kommer att ses över. Enligt vad
utskottet inhämtat håller direktiv för den blivande utredningen på att utarbetas
inom justitiedepartementet. Till frågan om det föreligger behov av
att ha en 24-timmarsgräns även vid administrativa frihetsinskränkningar
återkommer utskottet nedan.

En nyhet i förhållande till 1945 års lag är att ersättningsrätt föreslås föreligga
när beslutet om frihetsinskränkning efter överklagande eller anlitande

LU 1974:25

av särskilt rättsmedel upphävs eller ersätts av beslut som innebär mindre
ingripande åtgärd (1 5 första stycket 4).

Den föreslagna utvidgningen av rätten till ersättning kritiseras i motionen
i vad gäller överklagandefallen. Motionärerna anser det mindre välbetänkt
att låta statens ersättningsskyldighet generellt omfatta även dessa fall. Motionärerna
påpekar att den föreslagna bestämmelsen kan avse t. ex. fall då
tingsrätt häktat en misstänkt av den anledningen att fara föreligger för att
den misstänkte försvårar utredningen. Sedan tingsrättens beslut överklagats
och innan hovrätten hunnit ta ställning i häktningsfrågan har utredningen
slutförts. Att hovrättens beslut att frige den misstänkte i ett sådant fall
skulle medföra att han generellt fick rätt till ersättning för frihetsinskränkningen
anser motionärerna inte kunna godtas. Som ytterligare exempel nämner
motionärerna det fallet att tingsrätt ser sig föranlåten att häkta en ung
person därför att betryggande övervakning ej kan ordnas för honom. Under
den tid som förflyter fram till hovrättens avgörande har emellertid erforderliga
övervakningsåtgärder hunnit vidtagas. Den misstänkte friges följaktligen
av hovrätten och har då enligt lagförslaget rätt till ersättning för
den tid han helt befogat suttit häktad.

Som ytterligare argument för sin ståndpunkt åberopar motionärerna att,
om tingsrätt själv ändrar sitt häktningsbeslut och friger den misstänkte,
så är den senare inte berättigad till ersättning. Rätten till ersättning blir
enligt motionärerna således beroende på rena tillfälligheter och den kan
medföra att benägenheten att överklaga beslut om frihetsinskränkning blir
större. Motionärerna föreslår därför att ersättning i överklagandefallen skall
utgå endast då särskilda skäl föranleder därtill.

Utskottet vill till en början stryka under att lagförslaget utgår från huvudprincipen
att ersättning inte bör ifrågakomma när det måste antagas
att det upphävande beslutet berott på att det efter beslutet om frihetsinskränkning
inträffat omständigheter som gjort det obehövligt att längre upprätthålla
en från början befogad frihetsinskränkning. I propositionen presumeras
att det inträffat sådana omständigheter när myndighet själv upphäver
eller ändrar sitt tidigare beslut om frihetsinskränkning. Såsom motionärerna
påpekat ger därför lagförslaget inte rätt till ersättning i sistnämnda
fall. När det gäller överklagandefallen däremot presumeras att den högre
instansens avgörande väsentligen grundas på samma omständigheter som
förelåg vid tidpunkten för det tidigare beslutet. I dessa fall ger därför lagförslaget
såsom framgår av den föregående framställningen den som satts
på fri fot en generell rätt till ersättning. Med stöd av undantagsbestämmelsen
i 4 S andra stycket finns det emellertid möjlighet att vägra ersättning om
det skulle anses klart oberättigat att låta ersättning utgå.

Utskottet vill för sin del biträda den ovannämnda huvudprincipen för
lagförslaget. Detta synes också motionärerna göra. Propositionen innehåller
inga statistiska uppgifter som visar i vilken utsträckning ändring av beslut
om frihetsinskränkning i överklagandefallen beror på att det inträffat nya
omständigheter. Eftersom en fråga om frihetsinskränkning i regel måste

LU 1974:25

prövas utan dröjsmål torde man dock kunna utgå från att när överinstans
meddelar ändringsbeslut detta oftast grundas på väsentligen samma omständigheter
som förelåg vid tidpunkten för beslutet om frihetsinskränkning.
Att ersättning skall kunna utgå i dessa fall råder det inga delade meningar
om. Med hänsyn till att rätt till ersättning således bör finnas i flertalet
överklagningsfall finner utskottet det riktigt att lagen som huvudregel föreskriver
att ersättning skall kunna utgå i dessa fall. Härav följeratt utskottet
inte kan biträda motionärernas förslag om att ersättning skall utgå endast
om särskilda skäl föreligger.

Att utskottet sålunda inte kan tillstyrka motionärernas förslag innebär
emellertid inte att utskottet saknar förståelse för syftet med motionen i
denna del. Tvärtom delar utskottet helt motionärernas uppfattning att den
som t. ex. av hovrätt sätts på fri föl därför att utredningen slutförts och
det således inte längre föreligger risk att han skall försvåra utredningen
självfallet inte bör ha ersättning. Utskottet erinrar om att lagrådet uttalat
(prop. s. 142) att ersättning ej bör utgå exempelvis när hovrätt upphävt
underrätts häktningbeslut och det måste antas att hovrättens avgörande
berott på att den fara för avvikande, kollusion eller fortsatt brottslighet,
som förelåg vid tiden för häktningsbeslutet, till följd av sedermera inträffade
omständigheter inte längre är för handen. Lagrådet har också konstaterat
att den föreslagna undantagsregeln i 4 S andra stycket ger utrymme för
en sådan tillämpning. Föredragande statsrådet anför i slutprotokollet (s. 149)
med anledning av lagrådets uttalanden att ersättningsrätt normalt bör vara
utesluten i de ovan angivna fallen. Statsrådet framhållet dock att ersättning
givetvis bör utgå, om överinstansens beslut om upphävande av häktningen
beror på att det inte längre föreligger sannolika skäl till misstanke om brott.

Med hänsyn till vad utskottet, lagrådet och föredragande statsrådet sålunda
anfört måste syftet med motionen anses ha blivit tillgodosett. Något behov
av kompletterande lagändring föreligger enligt utskottets mening inte. Utskottet
avstyrker därför motionsyrkandet.

Utskottet vill emellertid tillägga följande. När det gäller det av motionärerna
åberopade andra exemplet - att tingsrätt funnit sig föranlåten att
häkta en ung person därför att betryggande övervakning ej kunnat ordnas
- är det enligt utskottets mening tveksamt om det alltid kan anses oskäligt
att låta ersättning utgå. Enligt 7 5 lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare lår nämligen den som är under 18 år ej
häktas om inte synnerliga skäl föreligger. Sådana skäl har ansetts föreligga
bl. a. om betryggande övervakning ej kunnat anordnas. 1 sistnämnda fall
är häktningen således närmast en följd av bristande resurser hos barnavårdsmyndigheterna.
Enligt utskottets mening kan det inte uteslutas att
i enstaka fall omständigheterna är sådana att det kan anses skäligt att låta
den unge få ersättning. Den närmare avgränsningen av rätten till ersättning
i dessa fall får överlämnas åt rättstillämpningen.

Utskottet vill vidare uttrycka viss tveksamhet införa» rätten till ersättning
ej föreslås omfatta sådana fall där myndigheten själv upphävt eller ändrat

LU 1974:25

sitt beslut om frihetsinskränkning. Visserligen torde, såsom föredragande
statsrådet anför, en sådan åtgärd i regel bero på att nya omständigheter
har tillkommit eller att vissa tidigare skäl för frihetsinskränkningen har
fallit bort. Man kan emellertid inte bortse från att det kan förekomma fall
där myndigheten upptäcker att beslutet om frihetsinskränkning varit från
början felaktigt och därför upphävt detta. Om den enskilde inte gjort sig
skyldig till det brott för vilken han varit misstänkt kan han dock få ersättning
enligt 1 5 första stycket 1-3. För övriga fall hänvisar föredragande statsrådet
till att den enskilde har möjlighet att begära ersättning med stöd av skadeståndslagen.
För att ersättning skall kunna utgå enligt sistnämnda lag
fordras emellertid att det ursprungliga beslutet tillkommit genom fel eller
försummelse, vilket dock inte alltid behöver vara fallet.

Mot bakgrund av det anförda skulle det enligt utskottets mening kunna
övervägas att i lagförslaget föra in en rätt till ersättning även när beslut
om frihetsinskränkning upphävs av den myndighet som fattat beslutet och
myndighetens avgörande väsentligen grundas på samma omständigheter
som förelåg vid tidpunkten för det ursprungliga beslutet. En sådan lagändring
skulle emellertid ytterligare komplicera det redan ganska invecklade ersättningssystemet
vid judiciella frihetsinskränkningar. Att införa en ersättningsrätt
förde låtaliga fall det här kan vara fråga om skulle därför enligt utskottets
mening nu föra alltför långt. Om de praktiska erfarenheterna framdeles skulle
komma att ge anledning därtill bör emellertid frågan tas upp till förnyat
övervägande. Utskottet vill därför framhålla vikten av att utvecklingen på
denna punkt följs med uppmärksamhet från Kungl. Maj:ts sida.

I propositionen föreslås vidare att ersättningsrätt skall föreligga om häktning
eller anhållande har vidtagits med stöd av 24 kap. 1 8 RB men brottet
är så ringa att det i domen hänförs under sådant lagrum att häktning inte
hade kunnat ske annat än enligt 1 8 andra stycket eller 2 8 i samma kapitel.
Detta innebär att den enskilde skall ha dömts för brott som har lägre maximistraff
än ett år. Som exempel på fall där stadgandet kan bli tillämpligt
må nämnas att en person har häktats som på sannolika skäl misstänkt för
stöld, varå kan följa ett maximistraff på två års fängelse, men att brottet
därefter i domen bedöms som snatteri, för vilket brott kan ådömas fängelse
i högst sex månader.

I motionen yrkas att även i dessa fall rätten till ersättning begränsas så
att ersättning lår utges endast då särskilda skäl föreligger. Till stöd härför
anför motionärerna ali den föreslagna bestämmelsen ställer krav på en betydligt
noggrannare precisering av gärning och brottsrubricering i samband
med häktningsförhandling än vad som nu är fallet. Det material sorn föreligger
vid en sådan förhandling är sällan så fullständigt att en preciserad
juridisk bedömning av rubriceringsfrågan kan göras. Vid den slutliga bedömningen
av gärningen i samband med dom kan enligt motionärerna vidare
befaras att ovidkommande hänsyn till tidigare ställningstagande kan komma
att spela in.

LU 1974:25

I vad mån ersättning i förevarande fall möjligen kan utgå redan enligt
gällande rätt kan vara föremål för viss tvekan. Som villkor för att den misstänkte
skall få ersättning enligt 1945 års lag anges visserligen att han skall
ha frikänts för brottet. Ordalydelsen kan knappast sägas inbegripa det fallet
att brottet hänförts under ett mildare straffbud än åklagaren åberopat och
att detta ej skulle ha föranlett häktning. Av departementschefens uttalanden
(prop. 1945:10 s. 13) synes emellertid framgå att fallet det oaktat var avsett
att i princip ingå under stadgandet, även om ersättning kunde böra vägras
på grund av att den dömde alltjämt måste anses med skäl misstänkt för
det grövre brottet. Utskottet har inte kunnat finna att frågan om rätt till
ersättning i ifrågavarande fall varit föremål för avgörande i rättspraxis.

Oavsett om gällande rätt medger ersättning i förevarande fall eller inte
finner utskottet det emellertid rimligt att i lagtexten nu införs en uttrycklig
bestämmelse om rätt till sådan ersättning. Den föreslagna ersättningsbestämmelsen
har inte heller varit föremål för någon erinran vid remissbehandlingen.
Utskottet vill vidare framhålla att det torde vara fråga om relativt
få fall, där en person har varit häktad som misstänkt för visst brott och
gärningen sedan i domen befunnits vara ett sådant lindrigare brott, som
inte kunnat i det föreliggande fallet föranleda häktning. Även om det, såsom
motionärerna påtalat, ofta kan vara svårt att vid häktningstillfället ge en
preciserad brottsrubricering, torde därför i praktiken den föreslagna ersättningsbestämmelsen
inte medföra några särskilda problem. Utskottet vill
vidare tillägga att om det vid en häktningsförhandling undantagsvis skulle
råda tvekan huruvida den gärning, för vilken den anhållne är misstänkt,
är att hänföra till ett brott, som kan föranleda häktning, eller till ett lindrigare
brott, som inte kan medföra en sådan åtgärd, så utgår utskottet från att
domstolen avslår häktningsframställningen. Avslutningsvis vill utskottet
bestämt understryka att det inte torde finnas någon som helst anledning
att, såsom motionärerna antytt, befara att ovidkommande hänsyn skulle
komma att spela in vid den slutliga bedömningen av gärningen.

På anförda skäl avstyrker utskottet motionen även i denna del.

Administrativa.frihetsinskränkningar

Såsom framgår av den föregående framställningen är i lagförslaget förutsättningarna
för ersättning vid ifrågavarande frihetsinskränkningar inte
desamma som vid judiciella frihetsinskränkningar. I 3 S föreslås att ersättning
vid administrativa frihetsinskränkningar skall utgå endast om frihetsinskränkningen
haft karaktären av egentligt frihetsberövande. Vidare föreslås
som förutsättning för ersättningsrätt att det befinns uppenbart att
frihetsberövandet varit utan grund. Någon motsvarighet till den i det föregående
kommenterade 24-timmarsregeln vid vissa judiciella frihetsinskränkningar
föreslås inte heller. Detta innebär att ersättning kan utgå även
vid kortvariga frihetsberövanden.

LU 1974:25

I motionen yrkas att en 24-timmarsregel införs även i förevarande fall.
Som skäl härför åberopar motionärerna att en sådan regel behövs framför
allt för att förhindra att begäran om ersättning framställs vid mycket kortvariga
frihetsberövanden, såsom då omhändertagande skett enligt lagen
(1973:358) om tillfälligt omhändertagande. Motionärerna anser att kortare
frihetsberövanden knappast kan påstås vara av så ingripande natur för den
enskilde att de bör medföra rätt till ersättning.

Utskottet vill till en början erinra om att utredningen hade föreslagit
samma ersättningssystem för judiciella och administrativa frihetsinskränkningar.
Detta innebar att 24-timmarsregeln enligt utredningens förslag var
tillämplig även vid sistnämnda slag av frihetsinskränkningar. Någon motivering
till att 24-timmarsregeln inte i nu föreliggande lagförslag gjorts tilllämplig
på administrativa frihetsberövanden lämnas inte i propositionen.

De i 1 S uppräknade straffprocessuella ingripandena skiljer sig i flera hänseenden
från flertalet administrativa frihetsberövanden. I de förstnämnda
fallen är det oftast erforderligt att ingripandena sker utan dröjsmål. Om
det då föreligger endast ett bristfälligt beslutsunderlag kan det vara svårt
att ta ställning till om det är befogat med en frihetsinskränkning. Såsom
utskottet anfört i det föregående är det i dessa fall därför rimligt med en
tidsfrist inom vilken ersättning inte bör kunna utgå. När det gäller administrativa
frihetsberövanden föreligger i regel inte motsvarande krav på
skyndsamma ingripanden. Härtill kommer att för rätt till ersättning enligt
3 § fordras att frihetsberövandet uppenbart varit utan grund. Denna förutsättning
medför givetvis att det i förevarande fall endast sällan kan bli
fråga om att medge ersättning på grund av frihetsberövandet. Enligt utskottets
mening torde därför i det övervägande antalet fall något behov
av en 24-timmarsregel inte föreligga.

När det gäller frihetsberövanden med stöd av den av motionärerna särskilt
påtalade lagen om tillfälligt omhändertagande har emellertid dessa onekligen
vissa likheter med anhållanden. Det hade därför kunnat övervägas att möjligen
införa en motsvarande tidsregel för just dessa frihetsberövanden. En
sådan lagändring skulle emellertid onödigtvis komplicera det enkla ersättningssystemet
i 3 ii. Härtill kommer att med de begränsade förutsättningarna
för ersättning enligt sistnämnda stadgande man inte behöver befara i vart
fall efter en övergångstid att ersättningsrätten skulle leda till någon större
anhopning av ersättningsanspråk. Det är vidare såsom utskottet redan antytt
i det föregående, när det gällde de straffprocessuella ingripandena, rimligt
att om frihetsberövandet varit utan grund ersättning i princip bör kunna
utgå även om vederbörande varit berövad friheten endast en kortare tid.
Enligt utskottets mening torde också en generös ersättningsrätt, när frihetsberövanden
visat sig vara uppenbart felaktiga, medföra den vinningen
att allmänheten lättare får förståelse för lagstiftning som medger ingripanden
mot den personliga rörelsefriheten.

På grund av det anförda avstyrker utskottet motionen även i denna del.

LU 1974:25

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen

1. beträffande rätt till ersättning vid judiciella frihetsinskränkningar
med avslag på motionen 1974:1821, yrkandet 1, antar 1 ii
i det till propositionen 1974:97 fogade förslaget till lag om ersättning
vid frihetsinskränkning,

2. beträffande rätt till ersättning vid administrativa frihetsinskränkningar
med avslag på motionen 1974:1821, yrkandet 2,
antar 3 8 i lagförslaget,

3. antar lagförslaget i vad det ej omfattas av hemställan under
1 och 2.

Stockholm den 21 maj 1974

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: herrar Svanström (c), Hammarberg (s). Lidgård (m). Börjesson
i Falköping (c), fru Åsbrink (s), herrar Sjöholm (fp). Andersson i Södertälje
(s), Torwald (c). Olsson i Timrå (s), fru Nilsson i Sunne (s), herr Israelsson
(vpk), fru Tillander (c), fru Lindquist (m), fru Hjalmarsson (s) och fru Karlsson

(c).

Reservationer

I. beträffande rätt lill ersättning vid judiciella frihetsinskränkningar
av herr Lidgård (m) och fru Lindquist (m), som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som börjar på s. 8 med orden
"Med hänsyn” och slutar med "därför molionsyrkandet” bort ha följande
lydelse:

Av vad utskottet ovan framfört framgår sålunda att rätt till ersättning
i princip inte skall föreligga när myndighet efter överklagande upphävt beslut
om frihetsinskränkning därför att det efter sistnämnda beslut inträffat omständigheter
som gjort det obehövligt att längre upprätthålla en från början
befogad frihetsinskränkning. Utskottet vill emellertid tillägga att det kan
vara svårt att läsa fram en sådan regel ur lagtexten. 1 8 synes nämligen
ge en närmast obligatorisk rätt till ersättning i överklagandefallen och först
i 4 8 återfinns en undantagsregel som dessutom lill sin formulering är ganska
intetsägande. Enligt utskottets mening bör därför lagtexten i anledning av
motionen kompletteras så att därav klart framgår i vilka fall ersättning enligt

LU 1974:25

1 S första stycket 4 skall utgå. Utskottet vill dessutom understryka att det
i vissa fall torde vara svårt att av överinstansens beslut utläsa om beslutet
om upphävande av frihetsinskränkningen fattats på grund av att det inträffat
nya omständigheter eller inte. Enligt utskottets mening bör därför den i
punkt 4 upptagna ersättningsregeln tillämpas restriktivt.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med orden
”Oavsett om” och slutar med orden ”i denna del” bort ha följande lydelse.

Utskottet anser för sin del att vad som sålunda upptagits inte kan föranleda
till antagande att gällande rätt skulle medge att ersättning utges i förevarande
fall. Enligt utskottets mening kan en sådan generell ersättningsrätt inte heller
anses rimlig. Såsom motionärerna anför är det vid en häktningsförhandling,
där utredningen i regel inte är slutförd, nästan ogörligt att göra en preciserad
juridisk bedömning av hur det brott, för vilket den anhållne är misstänkt,
skall rubriceras. En generell ersättningsrätt i hithörande fall skulle därför
föra alltför långt. Det kan dock undantagsvis finnas fall där en rätt till
ersättning ter sig skälig. Utskottet tillstyrker därför motionärernas förslag
att ersättningsrätten enligt I $ andra stycket skall begränsas till att avse
fall där särskilda skäl föreligger.

dels att utskottets hemställan under 1. bort ha följande lydelse:

1. beträffande rätt till ersättning vid judiciella frihetsinskränkningar
- med förklaring att propositionen 1974:97 i denna del
inte kunnat oförändrad antas - i anledning av motionen
1974:1821, yrkandet 1, för sin del antar 1 $ i det till propositionen
fogade förslaget till lag om ersättning vid frihetsinskränkning
med nedan angivna såsom reservanternas förslag
betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Reservanternas förslag

1 S

1. frikännande dom meddelas för gärningen,

2. åtalet avvisas eller avskrives,

4. beslutet om frihetsinskränkning genom avslag på häktningsframställning
eller efter överprövning, fullföljd av talan eller anlitande av särskilt

LII 1974:25

rättsmedel upphäves eller ersättes av beslut om mindre ingripande åtgärd
eller undanröjes utan förordnande om ny handläggning.

Den som har varit häktad eller under
mer än 24 timmar i sträck har
varit anhållen som misstänkt för
brott som avses i 24 kap. 1 $ första
stycket rättegångsbalken har jämväl
rätt till ersättning, om gärningen i
domen hänföres under sådant lagrum
att häktning icke kunnat ske annat
än enligt 1 8 andra stycket eller
2 8 samma kapitel och det icke har
förelegat sådana förutsättningar för
häktning som anges där. För rätt till
ersättning på grund av anhållande
fordras dessutom att det ej heller har
förelegat omständighet som anges i
24 kap. 5 8 andra stycket rättegångsbalken.

För räll lill ersättning enligt första
stycket 4. fördras dessutom, när beslutet
om frihetsinskränkning efter överprövning,
fullföljd av talan eller anlitande
av särskilda rättsmedel ersatts
av annat beslut, att sistnämnda beslut
är grundat på väsentligen samma omständigheter
som förelåg vid tidpunkten
för det tidigare beslutet.

Den som har varit häktad eller under
mer än 24 timmar i sträck har
varit anhållen som misstänkt för
brott som avses i 24 kap. 1 8 första
stycket rättegångsbalken har, om
särskilda skäl föreligger, jämväl rätt
till ersättning, om gärningen i domen
hänföres under sådant lagrum
att häktning icke kunnat ske annat
än enligt 1 8 andra stycket eller 2 8
samma kapitel och det icke har förelegat
sådana förutsättningar för
häktning som anges där. För rätt till
ersättning på grund av anhållande
fordras dessutom att det ej heller har
förelegat omständighet som anges i
24 kap. 5 8 andra stycket rättegångsbalken.

2. beträffande rätt till ersättning vid administrativa frihetsinskränkningar
av herr Lidgård (m) och fru Lindquist (m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med orden
”De i” och slutar med orden "i denna del” bort ha följande lydelse:

Liksom vid judiciella frihetsinskränkningar, som inte har varat mer än
24 timmar, kan också vid administrativa frihetsberövanden åberopas
att ett så kortvarigt berövande av friheten knappast kan påstås vara av den
ingripande natur för den enskilde att det bör medföra rätt till ersättning.
Genom en sådan tidsbegränsning åstadkommer man vidare på denna punkt
önskvärd likformighet i lagbestämmelserna.

Särskilt tydligt framträder behovet av en 24-timmarsbegränsning vid den
av motionärerna åberopade lagen om tillfälligt omhändertagande. Här föreligger
samma krav på snabba ingripanden med därav föranledda svårigheter

LU 1974:25

i beslutsfattandet som vid de straffprocessuella ingripandena. Utskottet vill
dessutom understryka att även om rätt till ersättning vid administrativa
frihetsberövanden föreligger endast om beslutet om frihetsberövandet varit
uppenbart utan grund och antalet fall, där ersättning utdöms, förmodligen
blir litet, skulle en avsaknad av tidsfrist likaväl kunna leda till att myndigheterna
överhopas med oberättigade ersättningsanspråk.

Utskottet erinrar vidare om att det finns även andra fall där en motsvarande
skyndsamhet vid beslutsfattandet är erforderligt. Som exempel
kan nämnas när polismyndighet tar en person i förvar i avbidan på beslut
enligt barnavårdslagen, nykterhetsvårdslagen eller lagen om sluten psykiatrisk
vård i vissa fall eller att en person tas om hand på grund av övervakningsnämnds
beslut jämlikt bestämmelserna i brottsbalken.

På anförda skäl anser utskottet det lämpligt att i 3 5 införes en generell
regel om att frihetsberövandet skall ha varat under mer än 24 timmar i
sträck för att grunda rätt till ersättning. Utskottet tillstyrker därför motionen
i denna del,

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse

2. beträffande rätt till ersättning vid administrativa frihetsinskränkningar
- med förklaring att propositionen i denna del
inte kunnat oförändrad antas - med bifall till motionen
1974:1821, yrkandet 2, för sin del antar 3 8 i lagförslaget med
nedan angivna såsom reservanternas förslag betecknade lydelse.

Kungl. Maj:ts förslag
3 8

Den som i annat fall än som anges
i 1 eller 2 8 till följd av beslut vid
myndighetsutövning varit berövad
friheten har rätt till ersättning av staten,
om det finnes uppenbart att frihetsberövandet
var utan grund.

Reservanternas förslag
3 8

Den som i annat fall än som anges
i 1 eller 2 8 till följd av beslut vid
myndighetsutövning varit berövad
friheten under mer än 24 timmar i
sträck har rätt till ersättning av staten,
om det finnes uppenbart att frihetsberövandet
var utan grund.

Särskilt yttrande

beträffande rätt till ersättning vid administrativa frihetsinskränkningar av herr
Torwald (c) som anför:

När det gäller administrativa frihetsinskränkningar erbjuder ingripanden
med stöd av lagen om tillfälligt omhändertagande speciella problem. De
personer, som blir föremål för dessa omhändertaganden, är som regel socialt
missanpassade och synnerligen negativt inställda till samhället och de befattningshavare,
som har att företräda detta. Mot denna bakgrund finner
jag det inte osannolikt att antalet framställningar om ersättning i här ifrå -

LU 1974:25

gavarande fall kan komma att bli mycket stort med ty åtföljande belastning
av domstolar och utredningsorgan, även om lagenlig rätt till ersättning
uppenbarligen ej är för handen. Då jag förutsätter att även Kungl. Maj:t
är medveten om dessa problem och därför uppmärksamt kommer att följa
utvecklingen för att snabbt kunna ta initiativ till adekvata åtgärder, har
jag emellertid ansett mig nu kunna avstå från att resa krav på ändringar
i föreliggande lagförslag.

GOTAB 74 7703 S Slockholm 1974