Lagutskottets betänkande nr 15 år 1974

LU 1974:15

Nr 15

Lagutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974:33 med
förslag till lag om inrikes vägtransport jämte motion.

I propositionen 1974:33 har Kungl. Maj:t (justitiedepartementet) efter
att ha hört lagrådet föreslagit riksdagen att antaga i propositionen
framlagt förslag till lag om inrikes vägtransport.

Med anledning av propositionen har väckts en motion, 1974:1628.
Motionsyrkandet redovisas på på s. 13.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att lagstiftning genomförs beträffande inrikes
godsbefordran på väg.

I den föreslagna lagen regleras förhållandet mellan transportör och
transportkund. Förslaget anknyter nära till vad som gäller enligt konventionen
om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg (CMR),
som Sverige tillträdde år 1969. Lagen innebär sålunda att i stort sett
samma bestämmelser kommer att gälla för inrikes och internationell
godsbefordran på väg.

Lagens centrala bestämmelser innehåller regler om bekräftande och
fullgörande av fraktavtal och om transportörens ansvarighet när godset
går förlorat eller skadas eller det utlämnas för sent. I likhet med vad som
gäller inom transporträttens övriga områden är detta ansvar begränsat till
visst belopp.

Lagen föreslås bli tvingande i den bemärkelsen att dess bestämmelser i
princip inte får åsidosättas genom avtal som är till nackdel för transportkunden.
Däremot är det inget hinder mot att transportören tar på sig
förpliktelser som går utöver vad som gäller enligt lagen.

1 Riksdagen 1974. 8 sami. Nr 15

LU 1974:15

Lagförslaget
Förslag till

Lag om inrikes vägtransport

Härigenom förordnas som följer.

Lagens tillämpningsområde m. m.

1 § Denna lag är tillämplig på avtal om godsbefordran med fordon på väg
mellan eller inom orter i Sverige, om avtalet avser befordran mot
vederlag.

Om avtal som är underkastat konventionen om fraktavtalet vid
internationell godsbefordran på väg (CMR) gäller särskilda bestämmelser.

2 § Lagen skall ej tillämpas på postbefordran, begravningstransporter
eller befordran av flyttsaker.

Lagen skall ej heller tillämpas på sådan befordran på väg som är
underkastad det internationella fördraget om godsbefordran på järnväg
(CIM) eller som järnväg i annat fall utför inom Sverige till fullgörande av
avtal om befordran av gods på järnväg.

3 § Med fordon förstås i denna lag varje slag av fordon som användes för
godsbefordran på väg.

4 § Fraktas fordonet med pålastat gods under del av befordringen med
fartyg, järnväg eller luftfartyg, är denna lag tillämplig på befordringen i
dess helhet, förutsatt att godset under befordringen ej lossas från
fordonet av annan anledning än att det varit omöjligt att fullgöra avtalet
på överenskommet sätt.

Visas att förlust, minskning, skada eller dröjsmål, som uppkommit
under befordringen med det andra transportmedlet, icke beror av
vägfraktföraren men härrör av händelse som kunnat inträffa endast under
och på grund av befordringen med detta transportmedel, skall dock
vägfraktförarens ansvarighet bestämmas enligt de lagregler som gäller för
befordran med det andra transportmedlet, om dessa regler ej kan
åsidosättas genom avtal som inskränker fraktförarens ansvarighet. Saknas
sådana lagregler, skall vägfraktförarens ansvarighet bestämmas enligt
denna lag.

5 § Bestämmelserna i denna lag får ej åsidosättas genom avtal till nackdel
för avsändare eller mottagare, om ej godsets eller befordringens ovanliga
art eller andra särskilda omständigheter gör det skäligt.

Personer för vilka fraktföraren ansvarar

6 § För vad någon av fraktförarens anställda eller annan, som han anlitar
för befordringen, företager eller underlåter i tjänsten eller för uppdragets

LU 1974:15

fullgörande är fraktföraren ansvarig som om handlingen eller underlåtenheten
varit hans egen.

Bekräftande och fullgörande av fraktavtal

Fraktsedel

7 § Fraktsedel skall upprättas, om avsändaren eller fraktföraren begär
det och användandet av fraktsedel ej medför beaktansvärd olägenhet för
motparten eller strider mot vedertaget bruk vid det slag av befordran som
är i fråga.

Skall godset lastas på skilda fordon eller är fråga om olika slag av gods
eller skilda partier och skall befordringen ske med användande av
fraktsedel, kan såväl avsändaren som fraktföraren fordra att särskild
fraktsedel upprättas för varje fordonslast, godsslag eller parti.

8 § Fraktsedel upprättas i flera exemplar, om avsändaren eller fraktföraren
begär det.

Fraktsedel underskrives av fraktföraren. Underskriften kan vara tryckt
eller ersättas med stämpel.

Fraktsedel skall överlämnas till avsändaren i samband med att godset
mottages till befordran.

9 § Fraktsedel skall innehålla uppgift om

a) avsändarens namn och adress,

b) fraktförarens namn och adress,

c) ort och dag för fraktförarens mottagande av godset till befordran
samt bestämmelseorten,

d) mottagarens namn och adress,

e) antalet kollin samt deras särskilda märken och nummer eller
däremot svarande godsbeskrivning,

f) i fråga om gods av farlig beskaffenhet dess allmänt vedertagna
benämning och, när så kräves, de försiktighetsmått som skall vidtagas.

10 § På begäran av avsändaren eller fraktföraren skall, utöver vad som
gäller enligt 9 §, i fraktsedel intagas uppgift om

a) ort och dag för upprättandet,

b) gängse benämning på godsets art och förpackningssättet,

c) godsets bruttovikt eller annat uttryck för dess mängd,

d) kostnader hänförliga till befordringen, såsom frakt, tilläggsavgifter,
tullavgifter och andra kostnader som uppkommer under tiden från
avtalets ingående till dess godset utlämnas,

e) anvisningar som behövs för att tull- och andra offentliga föreskrifter
skall kunna fullgöras,

f) förbud mot omlastning,

g) kostnader som avsändaren åtager sig att betala,

h) beloppet av efterkrav som skall uppbäras när godset utlämnas,

i) enligt 33 § uppgivet värde av godset samt belopp vilket motsvarar i

1 * Riksdagen 1974. 8 sami. Nr 15

LU 1974:15

36 § angivet särskilt intresse av riktigt utlämnande,
j) avsändarens anvisningar till fraktföraren om försäkring av godset,
k) avtalad tid inom vilken befordringen skall vara fullgjord,

1) förteckning över handlingar som överlämnats till fraktföraren.

I fraktsedeln får intagas de ytterligare uppgifter som parterna anser
påkallade.

11 § Avsändaren svarar för kostnad och skada som tillskyndas fraktföraren
till följd av att uppgift som avsändaren lämnar i fraktsedel eller
för att intagas i denna är oriktig eller ofullständig.

Fraktförarens undersökningsskyldighet

12 § Har uppgifter om antalet kollin samt deras märken och nummer
lämnats i fraktsedel, åligger det fraktföraren att när han mottager godset
till befordran undersöka riktigheten av dessa uppgifter. Kan han ej med
skäliga medel göra detta eller menar han att lämnad uppgift är oriktig,
skall han anteckna förbehåll härom på fraktsedeln med angivande av
grunden för förbehållet.

Fraktföraren skall undersöka godsets och förpackningens synliga tillstånd
när han mottager godset och, om han önskar göra förbehåll
häremot, ange förbehållet jämte grunden för detta i fraktsedeln. Sker
befordran utan fraktsedel, skall fraktföraren i den utsträckning omständigheterna
ej föranleder annat undersöka godsets och förpackningens
synliga tillstånd samt i samband med att godset mottages till befordran
underrätta avsändaren om de förbehåll han finner sig böra göra.

Har avsändaren uttryckligen godkänt förbehåll enligt första eller andra
stycket genom anteckning på fraktsedeln eller, när fraktsedel ej upprättas,
genom annan förklaring, är förbehållet bindande för honom.

Avsända en kan fordra att fraktföraren undersöker godsets bruttovikt
eller på annat sätt uttryckta mängd samt vad kollina innehåller. Fraktföraren
har rätt till ersättning för kostnaden för sådan undersökning. Om
fraktsedel upprättas, skall resultatet av undersökningen antecknas på
denna.

Fraktsedels bevisverkan m. m.

13 § De i fraktsedeln angivna avtalsvillkoren skall antagas återge fraktavtalets
innehåll, om ej annat visas. Fraktsedeln skall gälla som bevis om
fraktförarens mottagande av godset, om det ej visas att fraktsedelns
uppgifter härom är oriktiga.

Har fraktsedel upprättats och har fraktföraren icke antecknat förbehåll
på fraktsedeln och angivit grunden för förbehållet skall, om ej annat
visas, godset och dess förpackning antagas ha varit i gott synligt tillstånd,
när fraktföraren mottog godset till befordran, och antalet kollin jämte
deras märken och nummer antagas ha överensstämt med uppgifterna i
fraktsedeln. Är fraktföraren i fall som avses i 12 § andra stycket andra

LU 1974:15

punkten skyldig att undersöka godsets och förpackningens tillstånd,
skall, om fraktföraren ej enligt vad där föreskrives gjort förbehåll, godset
och förpackningen antagas ha varit i gott synligt tillstånd i de avseenden
undersökningsplikten omfattat, såvida ej annat visas.

Bristfällig förpackning

14 § Är godset bristfälligt förpackat och uppkommer till följd därav
skada på person, fordon, utrustning eller annat gods eller uppstår annan
kostnad, svarar avsändaren mot fraktföraren för skadan eller kostnaden.
Vad nu sagts gäller dock ej, om bristfälligheten var synlig eller känd för
fraktföraren, när han mottog godset till befordran, och han underlät att
göra förbehåll om bristfälligheten.

Farligt gods

15 § Överlämnar avsändaren till fraktföraren gods av farlig beskaffenhet,
skall han noga underrätta fraktföraren om vari faran består och, när så
kräves, om de försiktighetsmått som skall vidtagas. Har sådan underrättelse
ej intagits i fraktsedel, ankommer det på avsändaren eller
mottagaren att på annat sätt visa att fraktföraren kände till den särskilda
arten av den fara som var förbunden med befordringen av godset.

Gods av farlig beskaffenhet, om vars farlighet fraktföraren icke erhållit
kännedom enligt första stycket, får han, utan skyldighet att lämna
ersättning, lossa eller, om det ej skäligen kan antagas att faran kan
avvärjas genom mindre ingripande åtgärd, förstöra eller oskadliggöra.
Avsändaren är skyldig att ersätta fraktföraren kostnad och skada som
uppkommer till följd av godsets avlämnande eller befordran.

Handlingar som skall ställas till fraktförarens förfogande

16 § Avsändaren skall ställa de handlingar till fraktförarens förfogande
och lämna honom de upplysningar som behövs till uppfyllande av
tullbestämmelser och andra offentliga föreskrifter, som skall iakttagas
innan godset utlämnas till mottagaren.

Avsändaren är ansvarig mot fraktföraren för skada som uppkommit till
följd av att sådan handling eller upplysning som avses i första stycket
saknas eller är ofullständig eller oriktig, dock ej om fel eller försummelse
ligger fraktföraren till last. Fraktföraren är ej skyldig att undersöka om
handlingarna och upplysningarna är riktiga eller fullständiga.

Går handling som överlämnats till fraktföraren förlorad eller användes
den oriktigt, svarar fraktföraren för därav uppkommande skada, om han
ej förmår visa, att förlusten eller den oriktiga användningen icke beror av
fel eller försummelse från hans sida. Ersättningen får dock ej överstiga
vad som skulle ha utgått om godset gått förlorat.

LU 1974:15

Förfoganderätt över godset under befordringen

17 § Under befordringen får avsändaren förfoga över godset genom att
begära av fraktföraren att befordringen avbrytes, att bestämmelseorten
ändras eller att godset utlämnas till annan mottagare än den som tidigare
angivits eller genom annan liknande anvisning.

Avsändarens rätt att förfoga över godset upphör, när mottagaren gör
gällande rätt som tillkommer honom enligt 20 § första stycket. Sedan
avsändarens förfoganderätt upphört, skall fraktföraren rätta sig efter
mottagarens anvisningar.

18 § Lämnar avsändaren med stöd av sin rätt att förfoga över godset
anvisning till fraktföraren, skall han ersätta denne för kostnad och skada
som uppkommer till följd av anvisningens utförande.

Fraktföraren är icke skyldig att efterkomma anvisning som ej kan
utföras, när den når den som skulle ha följt anvisningen, eller vars
utförande skulle medföra hinder för den normala utövningen av fraktförarens
verksamhet eller skada för avsändare eller mottagare av annan
sändning. Fraktföraren skall omedelbart underrätta avsändaren om att
han ej kan efterkomma sådan anvisning. Anvisning som skulle leda till att
sändning delas är fraktföraren ej heller skyldig att efterkomma.

19 § Underlåter fraktföraren att efterkomma anvisning, som han enligt
17 och 18 §§ har att ställa sig till efterrättelse, är han ansvarig för skada
som uppkommer därigenom. Ersättningen får dock ej överstiga vad som
skulle ha utgått om godset gått förlorat.

Godsets utlämnande

20 § Sedan godset kommit fram till bestämmelseorten är mottagaren
berättigad att begära att fraktföraren mot kvitto utlämnar godset.
Utrönes det att godset gått förlorat eller har det ej kommit fram vid
utgången av den tid som avses i 27 § andra stycket, får mottagaren i eget
namn göra gällande de rättigheter som följer av fraktavtalet.

Mottagare som begär att få godset utlämnat har också rätt att erhålla
sådant fraktsedelsexemplar som upprättats för att överlämnas till honom.

Mottagare som gör gällande sin rätt enligt första stycket är skyldig att
betala det belopp som fraktföraren är berättigad att uppbära enligt
fraktavtalet. Uppstår tvist om vad mottagaren skall betala, är fraktföraren
icke skyldig att lämna ut godset utan att mottagaren ställer säkerhet.

21 § Utlämnas godset till mottagaren utan att sådant efterkrav uttages
som fraktföraren skulle ha uppburit enligt fraktavtalet, är fraktföraren
skyldig att ersätta avsändarens skada intill efterkravets belopp. Vad
fraktföraren sålunda erlagt får han söka åter av mottagaren.

LU 1974:15

Hinder för befordringens utförande

22 § Visar det sig före godsets ankomst till bestämmelseorten att det är
omöjligt att fullgöra fraktavtalet på det sätt som överenskommits, skall
fraktföraren inhämta anvisning från avsändaren.

Medger omständigheterna att befordringen utföres på annat sätt än
som överenskommits och har fraktföraren ej inom skälig tid kunnat
erhålla anvisning enligt första stycket, åligger det honom att vidtaga de
åtgärder som synes honom bäst tillgodose avsändarens intresse.

Hinder för utlämnande

23 § Föreligger efter godsets ankomst till bestämmelseorten hinder för
dess utlämnande, skall fraktföraren inhämta anvisning från avsändaren.

Mottagaren får, trots att han vägrat mottaga godset, kräva dess
utlämnande så länge fraktföraren ej erhållit annan anvisning från avsändaren.

Av anvisning föranledda kostnader

24 § Fraktföraren har rätt till ersättning för kostnad som han haft för
att inhämta eller utföra anvisning som avses i 22 eller 23 §. Rätt till
ersättning föreligger dock ej om kostnaden beror av fel eller försummelse
från fraktförarens sida.

Fraktförarens skyldighet att taga vård om godset

25 § Visar det sig före godsets ankomst till bestämmelseorten vara
omöjligt att utföra befordringen eller föreligger efter godsets ankomst dit
hinder för dess utlämnande, får fraktföraren, om han ej genast kunnat
erhålla anvisning som han rimligen varit skyldig att efterkomma, lossa
godset för avsändarens räkning. Befordringen skall därefter anses avslutad,
men fraktföraren är skyldig att förvara godset åt avsändaren. Han får
dock anförtro godset åt tredje man och ansvarar i sådant fall för att
denne väljes med tillbörlig omsorg. Godset kan alltjämt hållas inne till
säkerhet för de belopp som fraktföraren är berättigad till enligt fraktavtalet
och de övriga belopp som kan krävas ersatta.

26 § Fraktföraren får sälja godset utan att invänta anvisning som avses i
22 eller 23 §, om godset är utsatt för snar förstörelse eller dess tillstånd
eljest ger anledning därtill eller kostnaden för dess förvaring icke står i
rimligt förhållande till dess värde. Fraktföraren får även sälja godset, om
han ej inom skälig tid erhållit annan anvisning som han rimligen kan anses
skyldig att efterkomma.

Försäljning skall ske på offentlig auktion eller, om sådan ej lämpligen
kan äga rum, på annat betryggande sätt. Om det är möjligt skall
fraktföraren i god tid underrätta avsändaren om tid och plats för
försäljningen.

LU 1974:15

Blir godset sålt, skall köpeskillingen efter avdrag av de kostnader som
åvilar godset och kostnaden för försäljningen tillställas avsändaren.
Överstiger dessa kostnader köpeskillingen, har fraktföraren rätt till
ersättning för bristen.

Fraktförarens ansvarighet

Förutsättningarna för ansvarighet

27 § Fraktföraren är ansvarig om gods går förlorat, minskas eller skadas
sedan det mottagits till befordran men innan det utlämnas. Fraktföraren
är även ansvarig för skada som uppkommer till följd av dröjsmål med
godsets utlämnande.

Dröjsmål med godsets utlämnande föreligger när godset icke utlämnas
inom avtalad tid. Om särskild tid ej avtalats, föreligger dröjsmål när den
verkliga befordringstiden överskrider vad som med hänsyn till omständigheterna
skäligen bör medges en omsorgsfull fraktförare. 1 fråga om dellast
skall därvid särskilt beaktas den tid som kräves för att i sedvanlig ordning
samla full last.

28 § Fraktföraren är fri från ansvarighet enligt 27 §, om han visar att
förlust, minskning, skada eller dröjsmål orsakats antingen av fel eller
försummelse av den berättigade eller av sådan anvisning av denne, som
icke föranletts av fel eller försummelse från fraktförarens sida, eller av
godsets bristfälliga beskaffenhet eller av förhållande som fraktföraren ej
kunnat undvika och vars följder han ej kunnat förebygga.

Fraktföraren får ej till befrielse från ansvarighet åberopa vare sig
bristfällighet hos det för befordringen använda fordonet eller fel eller
försummelse av den, av vilken han kan ha hyrt fordonet, eller av dennes
folk.

29 § Fraktföraren är vidare fri från ansvarighet enligt 27 §, om förlust,
minskning eller skada härrör av den särskilda risk som är förbunden med
ett eller flera av följande förhållanden:

a) befordran med öppet fordon utan presenning, när avsändaren har
godkänt detta transportsätt,

b) felande eller bristfällig förpackning av gods, som på grund av sin
beskaffenhet är utsatt för svinn eller skada, när det ej är förpackat eller är
bristfälligt förpackat,

c) handhavande, lastning, stuvning eller lossning av godset som ombesörjts
av avsändaren eller mottagaren eller av person som handlar för
avsändarens eller mottagarens räkning,

d) sådan beskaffenhet hos visst slag av gods som medför att godset är
särskilt utsatt för fara att gå förlorat, minskas eller skadas, såsom genom
bräckning, rost, inre självförstöring, uttorkning, läckage, normalt svinn
eller angrepp av skadeinsekter eller gnagare,

e) ofullständig eller felaktig märkning eller numrering av godset,

LU 1974:15

f) befordran av levande djur.

Visar fraktföraren att förlusten, minskningen eller skadan med hänsyn
till föreliggande omständigheter kan härröra av risk som avses i första
stycket, skall den antagas härröra därav, om det icke visas att den ej är att
tillskriva sådan risk. Antagande som nu sagts får dock ej göras i fall som
avses i första stycket a), när fråga är om onormalt stor minskning eller
förlust av hela kollin.

Sker befordringen med fordon som är utrustat med särskild anordning
för att skydda godset mot värme, kyla, temperaturväxlingar eller luftens
fuktighet, får fraktföraren till befrielse från ansvarighet åberopa bestämmelsen
i första stycket d) endast om han visar att alla åtgärder blivit
vidtagna, som med hänsyn till omständigheterna åvilat honom i fråga om
val, underhåll och användning av anordningen, och att han följt de
särskilda anvisningar som kan ha meddelats honom.

Fraktföraren får till befrielse från ansvarighet åberopa vad som
föreskrives i första stycket f) endast om han visar att alla åtgärder blivit
vidtagna, som med hänsyn till omständigheterna normalt åvilar honom,
och att han följt de särskilda anvisningar som kan ha meddelats honom.

30 § Är fraktföraren enligt 28 eller 29 § ej ansvarig för viss omständighet
som medverkat till förlusten, minskningen, skadan eller dröjsmålet, svarar
han endast i den utsträckning som omständighet, för vilken han är
ansvarig, har medverkat till förlusten, minskningen, skadan eller dröjsmålet.

Förlorat gods

31 § Har gods icke utlämnats inom 30 dagar efter utgången av avtalad
tid eller, om särskild tid ej avtalats, inom 60 dagar från det godset
mottogs till befordran, får den som har rätt att få ut godset begära
ersättning som om godset gått förlorat.

Den som är berättigad till ersättning för förlorat gods får, när han
mottager sådan gottgörelse, skriftligen begära att omedelbart bli underrättad
i händelse godset skulle komma till rätta. Fraktföraren skall
skriftligen bekräfta att sådan begäran framställts.

Den som begärt underrättelse enligt andra stycket får inom 30 dagar
från det han mottagit sådan underrättelse kräva, att godset utlämnas till
honom mot att han dels erlägger de belopp som fraktföraren har att
fordra enligt fraktavtalet, dels återbetalar den gottgörelse som han
uppburit med avdrag av de kostnader som inräknats däri. Han behåller
dock sin rätt till ersättning för dröjsmål med utlämnandet.

Framställes ej begäran som avses i andra stycket eller kräves ej, såsom
i tredje stycket sägs, inom där angiven tid att godset utlämnas, får
fraktföraren förfoga över godset med de inskränkningar som kan följa av
tredje mans rätt.

LU 1974:15

Ersättningens storlek vid förlust eller minskning av gods

32 § Ersättning för förlust eller minskning av gods skall beräknas efter
godsets värde på den ort och vid den tid godset mottogs till befordran.
Värdet bestämmes efter börspriset eller, om sådant saknas, marknadspriset.
Finnes ej heller sådant pris, beräknas värdet efter det gängse värdet
av gods av samma slag och beskaffenhet.

Fraktförarens ansvarighet enligt första stycket är begränsad till 50
kronor för kilo av det förlorade eller felande godsets bruttovikt.

Utöver vad nu sagts skall ersättning utgå för frakt och andra utlägg i
samband med befordringen. Utläggen skall ersättas till fullo om godset
gått förlorat och i övrigt till en mot minskningen svarande del.

33 § Har avsändaren i fraktsedel uppgivit ett högre värde på godset än
som motsvarar det i 32 § andra stycket angivna beloppet och erlagt den
tilläggsavgift som fraktföraren begärt, gäller i stället för detta belopp det
värde som angivits i fraktsedeln.

Ersättningens storlek när gods skadats

34 § Har godset skadats, är fraktföraren skyldig att ersätta värdeminskningen,
beräknad efter värdet av godset jämte frakt och andra utlägg i
samband med befordringen enligt 32 § första och tredje styckena.

Ersättning enligt första stycket får ej överstiga vad som skulle ha utgått
om sändningen förlorats eller, när endast en del av sändningen minskat i
värde till följd av skadan, denna del gått förlorad.

Ersättning vid dröjsmål

35 § Fraktförarens ansvarighet för skada till följd av dröjsmål med
godsets utlämnande är begränsad till fraktens belopp.

Särskilt leveransintresse

36 § Har avsändaren i fraktsedel uppgivit det belopp, som han anser
motsvara ett med ett riktigt utlämnande förbundet intresse i händelse
godset förloras, minskas eller skadas eller avtalad tid för utlämnandet
överskrides, och erlagt den tilläggsavgift fraktföraren begärt, utgår utöver
vad som följer av 32—35 §§ ersättning intill det uppgivna beloppet för
den ytterligare skada som visas ha uppkommit.

Ersättningsanspråk på annan grund än avtal

37 § De bestämmelser i denna lag som utesluter fraktförarens ansvarighet
eller som anger eller begränsar ersättningens storlek tillämpas i fråga
om varje talan om ersättning för förlust, minskning, skada eller dröjsmål

LU 1974:15

som riktas mot fraktföraren eller mot någon som fraktföraren svarar för
enligt 6 §, även om sådan talan icke grundas på fraktavtalet.

Uppsåt eller grov vårdslöshet

38 § Har fraktföraren uppsåtligen eller av grov vårdslöshet orsakat skada,
får han ej åberopa de bestämmelser ovan i denna lag som utesluter eller
begränsar hans ansvarighet eller som innebär överflyttning av bevisskyldigheten.

Första stycket äger motsvarande tillämpning när någon för vilken
fraktföraren svarar enligt 6 § uppsåtligen eller av grov vårdslöshet orsakat
skada. I sådant fall är den för vilken fraktföraren svarar ej heller
beträffande sin personliga ansvarighet berättigad att åberopa de i första
stycket angivna bestämmelserna.

Jämkning av skadestånd

39 § Har avsändare eller, såvitt angår befordran av tillfällig art, fraktförare
ådragit sig skadeståndsskyldighet enligt denna lag, kan skadeståndet
jämkas, om skadeståndsskyldigheten finnes oskäligt betungande
med hänsyn till parternas ekonomiska förhållanden och omständigheterna
i övrigt.

Första stycket äger motsvarande tillämpning när någon för vilken
avsändaren eller fraktföraren svarar ådragit sig skadeståndsskyldighet.

Reklamation, preskription och laga domstol

40 § Den som vill begära ersättning av fraktföraren för att gods minskats
eller skadats eller för dröjsmål med dess utlämnande skall utan oskäligt
uppehåll ge fraktföraren meddelande därom. Försummas det är hans
talerätt förlorad, om ej uppsåt eller grov vårdslöshet ligger fraktföraren
eller någon, för vilken denne svarar enligt 6 §, till last.

41 § Talan rörande befordran som avses i denna lag skall väckas inom ett
år eller, om talan grundas på uppsåt eller grov vårdslöshet, inom tre år.

Tiden skall räknas

a) vid minskning, skada eller dröjsmål från dagen då godset utlämnades
till mottagaren,

b) vid förlust från trettionde dagen efter utgången av avtalad tid för
utlämnandet eller, när särskild tid härför ej avtalats, från sextionde dagen
efter det fraktföraren mottog godset till befordran,

c) i annat fall än nu nämnts från utgången av en tid av tre månader
från det fraktavtalet slöts.

Har tiden för talan försuttits, får fordran ej heller göras gällande på
annat sätt, såsom genom genkäromål eller yrkande om kvittning.

42 § Talan mot fraktförare, avsändare eller mottagare rörande befordran

LU 1974:15

som avses i denna lag kan väckas, utom vid domstol som enligt
rättegångsbalken är behörig att upptaga tvisten, vid domstolen i den ort
där godset mottogs till befordran eller vid domstolen i bestämmelseorten.

Befordran som utföres av flera fraktförare efter varandra

43 § Utföres befordran av flera fraktförare efter varandra på grund av ett
och samma fraktavtal, är envar av dem ansvarig för befordringen i dess
helhet, om ett exemplar av fraktsedeln åtföljer godset. Varje fraktförare
efter den förste inträder genom att taga emot godset och fraktsedeln som
part i fraktavtalet på de villkor som anges i fraktsedeln.

44 § Talan om ansvarighet för förlust, minskning, skada eller dröjsmål
får, utom när fråga är om genkäromål eller yrkande om kvittning i
rättegång angående fordran grundad på samma fraktavtal, föras endast
mot den förste eller den siste fraktföraren eller den fraktförare som
utförde den del av befordringen, under vilken den händelse inträffade
som orsakade förlusten, minskningen, skadan eller dröjsmålet. Talan får
föras samtidigt mot flera av dessa fraktförare.

45 § Fraktförare som betalat ersättning enligt denna lag kan återkräva
ersättningen jämte ränta och kostnader av övriga fraktförare som deltagit
i befordringen enligt följande regler:

a) har skadan orsakats av händelse för vilken en fraktförare ensam är
ansvarig, skall han svara för ersättningen,

b) är flera fraktförare ansvariga för händelse eller händelser som
orsakat skadan, skall de stå för ersättningen envar i förhållande till sin del
av ansvaret eller, om det inbördes ansvaret ej kan bestämmas, i förhållande
till sin andel av frakten,

c) kan det ej utredas på vilka fraktförare ansvaret vilar, delas ersättningsskyldigheten
mellan dem alla i förhållande till vars och ens andel av
frakten.

Kan någon av fraktförarna ej betala vad som faller på honom, skall
bristen delas mellan de övriga i förhållande till deras andelar av frakten.

Fraktförarna får avtala om avvikelse från vad som föreskrives i första
och andra styckena.

46 § Fraktförare mot vilken krav framställes med stöd av 45 § kan icke
göra invändning om att den fraktförare som framställer kravet ej varit
skyldig att betala det belopp han erlagt, om ersättningen fastställts av
domstol och den fraktförare, mot vilken kravet riktas, blivit behörigen
underrättad om rättegången och fått tillfälle att inträda i denna.

Bestämmelserna i 41 § har motsvarande tillämpning på regressanspråk
mellan fraktförare. Preskriptionstiden löper dock från den dag då dom,
varigenom ersättningen till den skadelidande bestämdes, vann laga kraft
eller, om anspråket ej fastställts genom dom, från den dag då betalning
skedde.

LU 1974:15

Särskilda bestämmelser

47 § Om atomskada gäller särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

Motionen

I den i anledning av propositionen väckta motionen 1974:1628 av herr
Boo m. fl. (c) yrkas att riksdagen beslutar

1. att lagtexten beträffande transport av farligt gods och fraktförarens
ansvarighet utformas i enlighet med vad som i motionen anförs,

2. att lagtexten utformas så att det av fraktsedeln klart skall framgå
om transporten gäller farligt gods.

Motionsskälen redovisas nedan under rubriken Utskottet.

Utskottet

Inledning

Sedan länge har i Sverige funnits en civilrättslig lagstiftning som
reglerar transporter till sjöss, med flyg och på järnväg. När det gäller
vägtransporter däremot har det hittills saknats sådan lagstiftning. Med
hänsyn till att numera mer än hälften av all inrikes godsbefordran utförs
med lastbil är det självfallet inte tillfredsställande att lagstiftning saknas
på detta område. Även om vägfraktavtalet i stor utsträckning regleras
genom standardiserade befordringsvillkor har tid efter annan berättigade
önskemål framställts om lagstiftning rörande fraktavtalet vid inrikes
godsbefordran.

I propositionen föreslås nu att sådan lagstiftning genomförs. Till grund
för propositionen ligger ett av en särskild utredning avgivet betänkande
(SOU 1972:24) Vägfraktavtalet II. Utredningens betänkande har tillkommit
i nordiskt samarbete. Den föreslagna lagen om inrikes vägtransport,
nedan kallad vägtransportlagen, reglerar förhållandet mellan transportör
och transportkund. Förslaget anknyter nära till vad som gäller
enligt 1956 års konvention om fraktavtalet vid internationell godsbefordran
på väg (CMR) som Sverige tillträdde år 1969. Lagen innebär sålunda
att i stort sett samma bestämmelser kommer att gälla för inrikes och
internationell godsbefordran på väg. Beträffande lagens huvudsakliga
innehåll i övrigt hänvisar utskottet till vad som upptagits därom på s. 1.

Utskottet vill uttrycka sin tillfredsställelse över att förslag till
lagstiftning på förevarande praktiskt viktiga rättsområde nu kunnat
föreläggas riksdagen. Den till grund för lagen liggande huvudprincipen om
en nära överensstämmelse med CMR finner utskottet helt riktig. Såväl för
transportörerna som för transportkunderna måste det vara en fördel om
reglerna för internationell och inrikes befordran är i huvudsak desamma.
Från näringslivets och transportväsendets sida har också framförts starka

LU 1974:15

önskemål om en sådan samordning. Utskottet erinrar om att motsvarande
princip har tillämpats även vid utformningen av lagstiftningen på
transporträttens övriga områden.

I det följande kommer utskottet att behandla de delar av lagförslaget
som tagits upp i motionen 1974:1628. I övrigt föranleder lagförslaget
inga särskilda påpekanden eller uttalanden från utskottets sida.

Formen för lagstiftningen

Förslaget till vägtransportlag upptar endast bestämmelser om inrikes
godsbefordran. 1 motsats till vad utredningen föreslog har bestämmelserna
om internationella vägtransporter inte inarbetats i lagförslaget, utan
den nuvarande CMR-lagen behålls för de internationella transporterna.
Vid utformningen av reglerna för inrikes vägtransporter har man emellertid,
såsom framgår av det föregående, ganska nära följt CMR:s bestämmelser
och endast i begränsad utsträckning avvikit därifrån. Det
synes ha varit förutsättning för enighet på det nordiska planet i fråga om
bestämmelserna för inrikestransporter att man förfor så. Detta har
emellertid lett till att vissa bestämmelser fått en utformning som gör dem
svårtolkade.

I motionen ifrågasätts om inte 4 § andra stycket första punkten (se s. 2)
kunde formuleras enklare. Enligt motionärerna torde det fordras stor vana
och skicklighet i att läsa lagtext för att snabbt begripa innehållet i
meningen. Motionärerna utgår från att flertalet av dem som berörs av
lagen inte torde ha sådan vana och skicklighet. De anser därför utan att
ställa särskilt yrkande därom att lagutskottet bör försöka finna en mer
lättfattlig formulering.

Med hänsyn till att det materiella innehållet i många regler bör vara
detsamma för inrikes och internationell godsbefordran är det enligt
utskottets mening fullt förståeligt om de båda regelsystemen på dessa
punkter även formellt fått likartad utformning. Eftersom det dessutom är
synnerligen angeläget med nordisk enhetlighet på detta område har det i
många stycken varit nödvändigt att förfara på detta sätt. Utskottet har
därför i och för sig inget att invända mot den lagstiftningsteknik som nu
kommit till användning.

Utskottet hyser dock förståelse för motionärernas synpunkter på
utformningen av 4 § andra stycket. Bortryckt ur sitt sammanhang är
första meningen i andra stycket i det närmaste obegriplig. Om meningen
läses i anslutning till första stycket torde det däremot ganska klart framgå
vad som åsyftas. Utskottet medger dock att det för den som saknar vana
att läsa lagtext måste föreligga vissa svårigheter att tillgodogöra sig
innehållet. Utskottet vill i sammanhanget peka på att även lagrådet
kritiserat utformningen av texten i lagförslaget, dock utan att närmare
hänföra sig till någon viss paragraf. Lagrådet anför (prop. s. 178) att man
vid sin granskning kunnat konstatera att CMR på åtskilliga punkter är
behäftad med oklarheter och andra onöjaktigheter i utformningen.
Följden har enligt lagrådet blivit att också den nu aktuella lagen om

LU 1974:15

inrikes vägtransport företer brister, som knappast hade kunnat accepteras
om det gällt en sedvanlig svensk lagstiftning utan anslutning till
internationell reglering. Lagrådet anför vidare att, om man skall söka råda
bot på de angivna olägenheterna, detta bör ske efter förnyade nordiska
kontakter. Eftersom det inte är sannolikt att sådana överläggningar på
detta stadium skulle leda till resultat har lagrådet funnit sig böra godta
den föreslagna utformningen av lagstiftningen.

Utskottet kan för sin del ansluta sig till lagrådets ståndpunkt. Av vad
föredragande statsrådet anfört i slutprotokollet (s. 190) framgår att det
inte nu finns någon möjlighet att få till stånd en gemensam nordisk
översyn av lagstiftningen. Utskottet förutsätter emellertid att lagtexten
med hänsyn till den kritik som riktats mot densamma i lämpligt
sammanhang överses. Mot bakgrund av det anförda finner utskottet det
inte lämpligt att nu göra en omformulering av det av motionärerna
påtalade stadgandet med de risker för att viktiga nyanser går förlorade
som detta förfarande innebär. I praktiken torde inte heller de brister av
lagteknisk natur som vägtransportlagen företer komma att vålla några
större svårigheter. Många av dem som närmast berörs av lagstiftningen har
nämligen redan hunnit vänja sig vid att tillämpa konventionens bestämmelser.
Såsom föredragande statsrådet anför (s. 190) måste det
också vara en betydande fördel för transportörer och transportkunder att
regler vilka avses ha samma sakinnehåll vid såväl inrikes som internationell
befordran också i formellt avseende utformas på likartat sätt.

Avslutningsvis vill utskottet emellertid understryka vikten av att man
vid utformningen av svensk lag i anslutning till internationella
bestämmelser bemödar sig om att göra denna lättillgänglig. Utskottet
erinrar om vad som anförts härom i utskottets betänkande LU 1973:43.

Transport av farligt gods

Ett ingånget fraktavtal brukar vanligen bekräftas genom upprättandet
av en fraktsedel. I motsats till vad som gäller enligt CMR innehåller dock
lagförslaget ingen bestämmelse om att utställande av fraktsedel skall vara
obligatoriskt. Om en av parterna begär det skall emellertid i regel
fraktsedel utställas. Fraktsedelns funktion är att tjäna som bevis om
transportavtalet och det gods som mottagits till befordran.

Enligt 9 § i lagförslaget skall fraktsedeln innehålla vissa obligatoriska
uppgifter. Utskottet vill i detta sammanhang särskilt peka på bestämmelsen
i punkt f), vari föreskrivs skyldighet att i fråga om farligt gods i
fraksedeln ta in uppgift om den gängse benämningen på sådant gods och,
om så är erforderligt, även de försiktighetsmått som skall iakttas.

Till skyldigheten att ta in uppgift om farligt gods i fraktsedeln
anknyter nära en bestämmelse i 15 § om avsändares upplysningsplikt
beträffande farligt gods. 1 detta stadgande föreskrivs skyldighet för
avsändaren att, när han överlämnar gods av farlig beskaffenhet till

LU 1974:15

fraktföraren, noga underrätta denne om den fara som är förenad med
transporten av godset. Han skall vidare upplysa fraktföraren om de
försiktighetsmått som erfordras. Någon viss form för dessa upplysningar
föreskrivs inte. Har de i enlighet med bestämmelserna i 9 § f) tagits in i
fraktsedel gäller dock att de skall anses ha bragts till fraktförarens kännedom.
I övriga fall åligger det avsändaren att på annat sätt visa att fraktföraren
känt till den risk som var förenad med befordringen av
godset. Har avsändaren inte fullgjort sin upplysningsplikt och hade
fraktföraren inte ändock kännedom om godsets farliga beskaffenhet får
fraktföraren lossa, förstöra eller oskadliggöra godset utan att detta
medför ersättningsskyldighet för honom. Avsändaren kan dessutom göras
ansvarig för kostnad och skada som uppkommit till följd av att det farliga
godset överlämnats till fraktföraren.

Bestämmelserna i 9 § f) och 15 § kritiseras i motionen. Motionärerna
anser att dessa inte på ett tillfredsställande sätt reglerar förfarandet när
det gäller transport av farligt gods. Enligt motionärernas mening bör
lagtexten innehålla föreskrift om att även den eller de förare som
handhar själva transporten av det farliga godset skall underrättas om vad
för slags gods han skall transportera och vilka åtgärder som bör vidtas om
en olycka inträffar. Motionärerna anser vidare att det av fraktsedeln bör
framgå klarare än vad som torde bli fallet på grund av bestämmelsen i
9 § f) att det rör sig om transport av farligt gods. Sådan transport måste
markeras på väl synlig plats på fraktsedeln.

Utskottet vill till en början erinra om att transporter av farligt gods på
senare tid har ökat i omfattning. Såsom motionärerna påpekat har svåra
olyckstillbud inträffat vid sådana transporter. Utskottet anser det därför
angeläget att avsändaren av farligt gods åläggs skyldighet att noga
underrätta fraktföraren om den fara som godset innebär och vilka
förebyggande åtgärder som bör vidtas. De föreslagna bestämmelserna i
15 § tillgodoser enligt utskottets mening på ett tillfredsställande sätt
detta önskemål. Remissinstanserna har inte heller haft någon erinran mot
förslaget. Att — såsom motionärerna synes förorda — föreskriva skyldighet
för avsändaren att tillse att föraren av själva transportfordonet får
motsvarande underrättelser anser utskottet skulle föra för långt. Enligt
utskottets mening bör det rimligen ankomma på fraktföraren, om han
inte själv för fordonet, att underrätta fordonsföraren om nu angivna
förhållanden. En bestämmelse härom hör dock inte hemma i en lagstiftning
som reglerar rättsförhållandet mellan avsändare och transportör utan
bör, om så finnes nödvändigt, tas in i offentligrättslig lagstiftning.

Vad därefter angår frågan om fraktsedelns innehåll kan det i förstone
synas onödigt att som komplement till bestämmelsen om avsändarens
upplysningsplikt föreskriva skyldighet att i fraktsedeln ta in uppgifter om
farligt gods. Utredningen föreslog inte heller att sådana uppgifter skulle
vara obligatoriska utan förde dem till sådana uppgifter som part på
begäran skulle ha rätt att få intagna i fraktsedeln. Såsom föredragande
statsrådet påpekar (s. 41) kan man emellertid inte förbise att frakt -

LU 1974:15

sedelsblanketterna i regel utformas med hänsyn till vilka uppgifter som är
obligatoriska. Finns på blanketterna ett särskilt utrymme för uppgifter
om farligt gods okar förutsättningarna för att avsändaren verkligen
fullgör sin underrättelseskyldighet och för att uppgiften vidarebefordras
till dem som deltar i transportens utförande. Såsom framgår av det
föregående har statsrådet också frångått utredningens förslag och föreslår
att uppgift om farligt gods blir obligatorisk.

Utskottet biträder för sin del förslaget i propositionen. Utskottet kan
emellertid också instämma i motionärernas uttalanden om vikten av att
det på väl synlig plats på fraktsedeln anges att transporten avser farligt
gods. I motsats till motionärerna kan utskottet dock inte finna att det
skulle behövas en komplettering av lagtexten för att detta önskemål skall
kunna tillgodoses. Utskottet anser det inte heller lämpligt att man i
vägtransportlagen föreskriver hur en fraktsedel i detalj skall utformas.
Genom en detaljreglering skulle man nämligen kunna binda utvecklingen
på området på ett olyckligt sätt. Enligt utskottets mening får det
ankomma på avtalsparterna att utforma lämpliga blanketter. Utskottet
vill i sammanhanget hänvisa till att standardavtal tidigare framtagits av
företag och organisationer på fraktsidan.

På grund av det anförda avstyrker utskottet motionen i denna del och
tillstyrker att riksdagen antar 9 och 15 §§ i lagförslaget.

Utskottet vill emellertid tillägga följande. Transporter av farligt gods
kan utgöra ett allvarligt hot mot vår miljö. Vid en olycka med en sådan
transport kan också omfattande person- och egendomsskador uppkomma.
För att säkerheten vid dessa transporter skall bli tillfredsställande
krävs enligt utskottets mening att tillåtligheten av transporterna
är noga reglerad samt att föreskrifter utfärdas om hur dessa skall utföras.
Att utskottet ovan avstyrkt motionen innebär således inte att utskottet
saknar förståelse för det syfte som ligger bakom motionen. Detta bör
emellertid enligt utskottets mening tillgodoses genom offentligrättslig
lagstiftning. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att riksdagen
föregående år (prop. 1973:143, TU 1973:24) godkände den europeiska
överenskommelsen om internationell transport av farligt gods på väg
(ADR). Enligt ADR gäller bl. a. att fraktförare senast då transportuppdraget
ges skall erhålla skriftliga instruktioner, vilka skall innehålla
uppgift om det sätt på vilket godset är farligt och om de säkerhetsåtgärder
som är nödvändiga för att avvärja faran. Frågan om nationella
vägtransporter av farligt gods föreslogs i propositionen bli löst inom
ramen för gällande produktkontrollagstiftning, t. ex. lagen om hälso- och
miljöfarliga varor. Departementschefen förutsatte att vederbörande förvaltningsmyndigheter
skulle meddela föreskrifter som i huvudsak ansluter
sig till ADR-reglerna. Trafikutskottet fann i sitt av riksdagen godkända
betänkande det angeläget att så skulle ske och trafikutskottet underströk
med hänsyn till transportsäkerhetsfrågornas stora vikt att dessa frågor
borde behandlas med förtur.

Enligt vad lagutskottet inhämtat pågår f. n. ett intensivt arbete med

LU 1974:15

att ta fram sådana föreskrifter bl. a. inom produktkontrollnämnden och
på produktkontrollbyrån i naturvårdsverket.

Fraktförarens ansvarighet

Enligt 27 § i lagförslaget är fraktföraren ansvarig för sakskada och
dröjsmål med godsets utlämnande oberoende av om det visas att han själv
eller någon av hans anställda eller medhjälpare gjort sig skyldig till
vårdslöshet. Detta stränga ansvar mildras emellertid av dels fyra i 28 §
intagna generella ansvarsfrihetsgrunder, dels vissa i 29 § uppräknade
speciella ansvarsfrihetsgrunder. De sistnämnda anknyter till ett antal
typsituationer vid vilka risken för sakskada är särskilt påtaglig eller där
omständigheterna i övrigt är sådana att det finns starka skäl att anta att
skadan inte beror på fraktföraren. Utskottet kommer att i det följande
behandla endast de i 28 § upptagna ansvarsfrihetsgrunderna.

De tre första av dessa ansvarsfrihetsgrunder är sådana som närmast är
att hänföra till åtgärder som går tillbaka på den skadeståndsberättigade
och som därför saknar intresse i detta sammanhang. Den fjärde
ansvarsfrihetsgrunden innebär att fraktföraren i överensstämmelse med
vad som gäller enligt CMR går fri från ansvar för sakskada och dröjsmål
som orsakats av förhållande som fraktföraren ej kunnat undvika och vars
följder han ej kunnat förebygga. För att undgå ansvar måste fraktföraren
visa att dessa omständigheter föreligger.

I motionen sätts i fråga om inte fraktförarens ansvar borde vara större
än som en tillämpning av 28 § för med sig. Enligt motionärernas mening
borde det traditionella force majeure-begreppet komma till användning
när det gäller att mildra fraktförarens ansvarighet. Motionärerna yrkar att
lagtexten omformuleras för att tillgodose detta önskemål.

Utskottet vill till en början understryka att det här är fråga om ansvar
i kontraktsrättsliga förhållanden. Detta ansvar måste skiljas från det
utomobligatoriska ansvar, dvs. ansvar mot tredje man, som regleras i
t. ex. atomansvarighetslagen och lagen om ansvarighet för oljeskada till
sjöss. Vid vägtransport regleras fraktförarens ansvarighet mot tredje man
således inte i den nu föreslagna vägtransportlagen, utan bestämmelser
härom återfinns i stället i lagen (1916:312) om ansvarighet för skada i
följd av automobiltrafik, vanligen kallad bilansvarighetslagen.

Såsom framhålls i slutprotokollet (s. 193) torde det vara svårt att
hänföra det ansvar som avses i den i 28 § upptagna fjärde ansvarighetsgrunden
och i CMR:s motsvarande bestämmelse till någon klart avgränsad
kategori av typen strikt ansvar, force majeure-ansvar eller exculpationsansvar
(presumtionsansvar). Uppenbart är emellertid att ifrågavarande
ansvar måste anses gå längre än det vanliga exculpationsansvaret.

Enligt utskottets mening måste detta ansvar sett från fraktförarens
synpunkt betecknas som ett strängt ansvar. Även om fraktföraren enligt
europeisk rättspraxis gått fri från ansvar sedan han visat att han inte
kunnat undvika skadan ens om han iakttagit en mycket hög grad av
aktsamhet torde det i regel vara utomordentligt svårt att föra sådan

LU 1974:15

bevisning. I praktiken är därför skillnaden mellan detta ansvar och det av
motionärerna åberopade traditionella force majeure-ansvaret mycket
liten. Något behov av att skärpa fraktförarens ansvar ytterligare kan
följaktligen inte föreligga. Mot en ändring av den nu föreslagna
ansvarsfrihetsgrunden talar vidare framför allt att på detta område
inte bör ges från CMR avvikande regler. Härtill kommer att det för
inrikes och internationella järnvägstransport gäller samma regler samt att
ansvarsreglerna vid lufttransport är likartade. Utskottet vill vidare erinra
om att de förslagna ansvarsbestämmelserna är betydligt strängare än de
som reglerar fraktförarens ansvarighet vid sjötransport.

På grund av det anförda avstyrker utskottet motionen även i denna
del.

Hemställan

Utskottet hemställer
att riksdagen

1. beträffande transport av farligt gods

a. med avslag på motionen 1974:1628 yrkandet 2 antar 9 § i
det i propositionen 1974:33 framlagda förslaget till lag om
inrikes vägtransport,

b. med avslag på motionen 1974:1628 yrkandet 1, såvitt nu
är i fråga, antar 15 § i lagförslaget,

2. beträffande fraktförarens ansvarighet med avslag på motionen
1974:1628 yrkandet 1, såvitt nu är i fråga, antar 28 § i
lagförslaget,

3. antar lagförslaget i vad det ej omfattas av utskottets hemställan
under 1 och 2.

Stockholm den 9 maj 1974

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: herrar Svanström (c), Hammarberg (s), fru Åsbrink (s),
herrar Sjöholm (fp), Andersson i Södertälje (s), Torwald (c), Olsson i
Timrå (s), Winberg (m), fru Nilsson i Sunne (s), herrar Olsson i Sundsvall
(c), Israelsson (vpk), fru Fredgardh (c), fru Tillander (c) och fru
Hjalmarsson (s).

GOTAB 74 7621 S Stockholm 1974