Lagutskottets betänkande nr 11 år 1974

LU 1974:11

Nr 11

Lagutskottets betänkande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
1974: 38 med förslag till lag om ändring i atomansvarighetslagen
(1968: 45) jämte motion.

Propositionen

I propositionen 1974: 38 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att

1. anta förslaget till lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968:
45),

2. godkänna den i Bryssel den 17 december 1971 antagna konventionen
om skadeståndsansvar vid sjötransport av atomsubstans.

Motionen

I den i anledning av propositionen väckta motionen 1974: 1618 av
fru Hambraeus (c) och herr Granstedt (c) yrkas att riksdagen

1. avslår propositionen 1974: 38,

2. begär hos Kungl. Maj:t en översyn av atomansvarighetslagen.

Lagförslaget
Förslag till

Lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968: 45)

Härigenom förordnas i fråga om atomansvarighetslagen (1968: 45)
dels att 3,14 och 15 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 14 a §, av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Denna lag äger ej tillämpning Utom såvitt avser 14 § tredje
på atomskada i följd av atom- stycket och 14 a § äger denna lag
olycka som inträffat i annan stat ej tillämpning på atomskada i
än konventionsstat. följd av atomolycka som inträffat

i annan stat än konventionsstat.

1 Riksdagen 1974. 8 sami. Nr 11

LU 1974:11

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I fråga om ansvarighet för innehavare av atomanläggning i Sverige
äger lagen tillämpning på atomskada som uppkommit i annan stat än
konventionsstat endast om atomolyckan inträffat i Sverige. I fråga om
ansvarighet för innehavare av atomanläggning utom riket gäller beträffande
ansvarighetens utsträckning i rummet vad som föreskrives i anläggningsstatens
lag.

Konungen kan beträffande stat
som ej är konventionsstat förordna,
att ersättning för atomskada
som uppkommer i den staten icke
skall utgå i Sverige i vidare mån
än ersättning i samma stat skulle
utgå för atomskada som uppkommer
här. Sådant förordnande leder
dock icke till inskränkning i ansvarighet
som grundas på internationellt
fördrag som avses i 14 §
tredje stycket och som Sverige har
tillträtt.

Konungen kan beträffande stat
som ej är konventionsstat förordna,
att ersättning för atomskada
som uppkommer i den staten icke
skall utgå i Sverige i vidare mån
än ersättning i samma stat skulle
utgå för atomskada som uppkommer
här. Sådant förordnande får
dock ej tillämpas i den mån tilllämpningen
skulle vara oförenlig
med Sveriges förpliktelser enligt internationellt
fördrag.

Angående rätt i vissa fall för den som utgivit ersättning för atomskada
att utan hinder av bestämmelserna i denna paragraf kräva ersättningen
åter från innehavare av atomanläggning meddelas bestämmelser
i 15 §.

14 §

Anspråk på ersättning för atomskada,
som omfattas av ersättningsbestämmelserna
i denna lag
eller motsvarande lagstiftning i annan
konventionsstat, får ej göras
gällande mot annan än innehavaren
av atomanläggningen eller
den som meddelat försäkring mot
hans ansvarighet, om annat icke
följer av 16 § andra punkten.

Anspråk på ersättning för atomskada, för vilken anläggningsinnehavaren
enligt 11 eller 12 § eller motsvarande bestämmelse i annan
konventionsstats lag icke är ansvarig, får göras gällande endast mot fysisk
person som orsakat skadan uppsåtligen. För sådan skada på transportmedel
som avses i 12 § andra stycket är dock anläggningsinnehavaren
ansvarig enligt allmänna skadeståndsregler.

Beträffande ansvarighet för
atomskada i följd av atomolycka
under transport av atomsubstans
eller atomskada som i övrigt uppkommer
i följd av begagnande av
fartyg eller annat transportmedel

Ansvarighet för atomskada, som
icke omfattas av ersättningsbestämmelserna
i denna lag eller
motsvarande bestämmelser i annan
konventionsstats lag och som
uppkommit i följd av atomolycka

LU 1974: 11

Nuvarande lydelse

utgör bestämmelserna i första och
andra styckena icke hinder mot
tillämpning av internationellt fördrag,
vilket var i kraft eller öppet
för undertecknande, ratifikation
eller anslutning den 29 juli 1960,
eller av bestämmelse grundad på
sådant fördrag. Konungen kan förordna,
att detta skall gälla även i
fråga om annan bestämmelse i
konventionsstats lag, som i huvudsak
motsvarar föreskrift i sådant
fördrag.

Föreslagen lydelse

under transport med fartyg av
atomsubstans eller i övrigt i följd
av begagnande av fartyg, får ej
göras gällande här i riket, om den
som innehar eller driver atomanläggning
är ansvarig för skadan
enligt lagen i stat som är bunden
av den i Wien den 21 maj 1963
avslutade konventionen om ansvarighet
för atomskada eller enligt
sådan i annan främmande stat
gällande lagstiftning om ansvarighet
för atomskada som i alla
hänseenden är lika förmånlig för
skadelidande som Paris- eller
Wienkonventionen. Utom såvitt
gäller ansvarighet för fysisk person
som vållat skadan uppsåtligen
skall i nu angivna fall detsamma
gälla i fråga om atomskada som
avses i 11 § eller 12 § första stycket
eller som uppkommit på det
transporterande fartyget, även om
den som innehar eller driver anläggningen
på grund av de särskilda
bestämmelserna härom i Wienkonventionen
eller mot dessa konventionsbestämmelser
svarande föreskrifter
i tillämplig nationell lagstiftning
icke är ansvarig för skadan.

Angående ersättning av statsmedel meddelas bestämmelser i 28—
35 §§.

14 a §

Bestämmelserna i 14 § tillämpas
ej i den mån sådan tillämpning
skulle vara oförenlig med Sveriges
förpliktelser enligt internationellt

fördrag.

Den som nödgats utge ersättning
för atomskada på grund av
fördrag eller bestämmelse som avses
i 14 § tredje stycket eller på
grund av lagstiftning i främmande
stat inträder i den skadelidandes
rätt mot den anläggningsinnehavare
som svarar för skadan enligt
denna lag. Avser ersättningen ska -

Den som nödgats utge ersättning
för atomskada på grund av internationellt
fördrag eller lagstiftning
i främmande stat inträder i den
skadelidandes rätt mot den anläggningsinnehavarc
som svarar för
skadan enligt denna lag. Avser
ersättningen skada som omfattas
av ett med stöd av 3 § tredje styc -

LU 1974:11

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

da som omfattas av ett med stöd ket meddelat förordnande, äger
av 3 § tredje stycket meddelat för- den ersättningsskyldige återkräva
ordnande, äger den ersättnings- ersättningen av den anläggningsin skyldige

återkräva ersättningen av nehavare som skulle ha svarat för

den anläggningsinnehavare som skadan, om förordnandet ej med skulle

ha svarat för skadan, om delats,

förordnandet ej meddelats.

Har någon som har sitt huvudkontor i Sverige eller i annan konventionsstat
eller någon som är anställd hos sådan person nödgats utge
ersättning för atomskada, för vilken den skadelidande på grund av bestämmelserna
i 3 § icke är berättigad till ersättning enligt denna lag,
äger han återkräva skadeståndet av den anläggningsinnehavare som med
bortseende från nämnda bestämmelser skulle ha svarat för skadan.
Därvid äger första stycket första punkten motsvarande tillämpning.
Har skadan uppkommit under transport av atomsubstans till mottagare i
annan stat än konventionsstat, gäller dock den avsändande anläggningsinnehavarens
ansvarighet ej längre än till dess substansen lossats från
det transportmedel varmed det anlände till den staten. Har skadan uppkommit
under transport av atomsubstans från avsändare i sådan stat,
inträder den mottagande anläggningsinnehavarens ansvarighet icke förrän
substansen lastats på det transportmedel varmed det sändes från
den främmande statea

Aterkravsrätt enligt första eller andra stycket tillkommer icke den
som själv svarar för skadan enligt 20 §.

Denna lag träder i kraft den dag Kungl. Maj:t förordnar.

Utskottet

Inledning

Bestämmelser om ansvarighet för skada orsakad av atomolycka finns
i atomansvarighetslagen. Denna lag grundar sig på den i Paris den 29
juli 1960 avslutade konventionen om skadeståndsansvar på atomenergins
område i dess lydelse enligt det i Paris den 28 januari 1964 avslutade
tilläggsprotokollet (i det följande benämnd Pariskonventionen).
Denna konvention, som trädde i kraft år 1968, har tillträtts av Sverige.
Pariskonventionen syftar till en regional reglering för Västeuropa av
skadeståndsansvaret vid atomolyckor. På detta rättsområde finns även
en världsomfattande konvention, den i Wien den 21 maj 1963 avslutade
konventionen om ansvarighet för atomskada (i det följande benämnd
Wienkonventionen). Wienkonventionen har ännu inte trätt i
kraft. Dc båda konventionerna överensstämmer i fråga om de grundläggande
principerna och i stor utsträckning även när det gäller utformningen
av de enskilda bestämmelserna.

LU 1974:11

Konventionerna bygger på principerna att ansvarighet för atomskada
skall åvila innehavaren av en atomanläggning oberoende av vållande
(strikt skadeståndsansvar), att ansvarigheten skall vara täckt av försäkring
eller annan ekonomisk garanti samt att ingen annan än anläggningsinnehavaren
skall kunna göras ansvarig för sådan skada. Den senare principen
brukar kallas kanalisationsprincipen eftersom den innebär att allt
skadeståndsansvar som kan uppkomma vid en atomolycka kanaliseras till
innehavaren. Anläggningsinnehavarens ansvarighet omfattar inte endast
skada orsakad av olycka som ägt rum inom anläggningen utan under vissa
förutsättningar även skada som orsakats av atomsubstanser som
transporteras till eller från anläggningen. Vid tillkomsten av konventionerna
var det emellertid nödvändigt att av folkrättsliga hänsyn göra undantag
från kanalisationsprincipen såvitt avser ersättningsanspråk som
grundas på äldre internationella fördrag på transporträttens område.
Detta undantag medför att ansvarighet kan uppkomma både för atomanläggningens
innehavare och för den som utför transport av atomsubstans
till eller från anläggningen.

Denna dubbla ansvarighet har fört med sig vissa praktiska problem.
Det har sålunda inte sällan varit svårt att få redare att åta sig sådana
sjötransporter på vilka Pariskonventionen är tillämplig. Orsaken härtill
har varit att redarna inte haft möjlighet att erhålla försäkring till täckning
av ansvar för atomolyckor. I ett flertal fall har det gått att ordna
nödvändiga sjötransporter först sedan anläggningsinnehavaren utfärdat
en ansvarsförbindelse eller vederbörande regering lämnat en statlig
garanti för eventuella atomskador.

För att lösa problemet med den dubbla ansvarigheten sammanträdde år
1971 en diplomatisk konferens i Bryssel. Vid konferensen antogs den
17 december samma år en konvention om skadeståndsansvar vid sjötransport
av atomsubstans (i det följande benämnd 1971 års konvention).
Konventionen möjliggör i princip ett fullständigt genomförande av kanaliseringen
av ansvarigheten av atomskada som uppkommer i samband
med sjötransport. Konventionen har ännu inte trätt i kraft. För ikraftträdande
fordras att den tillträds av fem stater, och hittills har den tillträtts
endast av Frankrike.

Frågan om Sveriges tillträde till 1971 års konvention m. m.

Vid nordiska departementsöverläggningar har enighet rått om att de
nordiska länderna bör tillträda 1971 års konvention. Erforderliga lagändringar
har redan genomförts i Norge, och Norge kan antas ratificera
konventionen under 1974. I Danmark och Finland förbereds den lagstiftning
som erfordras för tillträde till konventionen, och propositioner
i ämnet har redan avlämnats eller kommer inom kort att avlämnas.

I förevarande proposition föreslås på grundval av en inom justitiedepartementet
upprättad promemoria (Ds Ju 1973:19) att riksdagen

LU 1974:11

godkänner 1971 års konvention. Vidare läggs fram förslag till lag om
ändring i atomansvarighetslagen. De föreslagna ändringarna är sådana
som föranleds av ett tillträde till konventionen.

I motionen 1974:1618 yrkas att riksdagen dels skall avslå propositionen,
dels hos Kungl. Majit begära en översyn av atomansvarighetslagen.
Till stöd för yrkandena anför motionärerna att gällande ansvarighetsbegränsningar
är för lågt satta och att en utökning av anläggningsinnehavarens
skadeståndsskyldighet är motiverad. Enligt motionärerna
bör det vidare vara självklart att all hantering av atomsubstans sker under
skadeståndsansvar för den som ansvarar för hanteringen. Motionärerna
anser därför att atomansvarighetslagen bör ses över och att 1971
års konvention i avvaktan därpå inte bör tillträdas av Sverige.

Utskottet vill i anledning av motionen till en början upplysa om att
Pariskonventionen föreskriver att anläggningsinnehavarens ansvarighet
skall vara begränsad. Ansvarsbeloppet skall för varje olycka utgöra 15
milj. betalningsenheter, vilket motsvarar cirka 75 milj. kr. Konventionsstat
kan dock genom nationell lag fastställa ett högre eller lägre belopp,
dock lägst 25 milj. kr. I atomansvarighetslagen har ansvarigheten för
atomanläggningsinnehavare begränsats till 50 milj. kr. per olycka (17 §).
Såväl dansk som norsk rätt har en motsvarande ansvarighetsbegränsning.
För den ansvarighet som åvilar innehavaren av en i Sverige belägen
atomanläggning har staten enligt atomansvarighetslagen (28 §)
subsidiärt ansvar.

Utskottet vill vidare erinra om att det i Bryssel år 1963, som ett
komplement till Pariskonventionen, har antagits en konvention om supplerande
statsansvar (i det följande benämnd tilläggskonventionen).
Konventionen syftar till en civilrättslig reglering av frågan om supplerande
ersättning av statsmedel vid katastrofolyckor. Enligt konventionen
kan för varje olycka ersättning utgå med sammanlagt högst 120
milj. betalningsenheter, motsvarande ca 600 milj. kr. Konventionen har
tillträtts av Sverige men har ännu inte trätt i kraft. Samma är förhållandet
med de bestämmelser i atomansvarighetslagen (29—31 §§), som
grundas på konventionen.

I vad angår frågan om Sveriges tillträde till 1971 års konvention vill
utskottet för sin del understryka att det inte legat några sakliga skäl
bakom den dubbla ansvarighet som för närvarande gäller. Såsom framgår
av det ovan sagda har undantagen från kanalisationsprincipen i
Paris- och Wienkonventionema tillkommit enbart därför att det varit
nödvändigt att respektera de folkrättsliga förpliktelser som de transporträttsliga
konventionerna innebär. Vid remissbehandlingen av departementspromemorian
har inte någon av remissinstanserna gjort gällande
att ersättningsskyddet i atomansvarighetslagen skulle vara otillräckligt
och att den dubbla ansvarigheten därför borde bibehållas.
Tvärtom har samtliga remissinstanser tillstyrkt en ratificering av 1971

LU 1974:11

års konvention. Inte heller har motionärerna anfört några omständigheter
till stöd för sin uppfattning att den nuvarande ansvarighetsbegränsningen
i atomansvarighetslagen är för snäv. Med hänsyn härtill
och då anläggningsinnehavarens ansvar är täckt av obligatorisk ansvarsförsäkring
samt det dessutom finns ett subsidiärt statligt ansvar kan
utskottet inte finna att det skulle föreligga något behov av att behålla
det dubbla ansvar som i praktiken vållat betydande problem. Härtill
kommer att tilläggskonventionen enligt vad utskottet inhämtat med
stor sannolikhet kan beräknas träda i kraft under 1974 och att då även
bestämmelserna i atomansvarighetslagen om det supplerande statsansvaret
vid katastrofskador kommer att sättas i kraft. När så har skett
kommer ansvarighetsbegränsningen för anläggningsinnehavaren inte
längre att ha någon betydelse för den skadelidandes möjlighet att få ut
ersättning vid atomskada.

Utskottet vill vidare med anledning av vad motionärerna anfört om
att envar som handskas med atomsubstanser bör bära skadeståndsansvar
tillägga att det förhållandet att ansvaret för atomskada kanaliseras till
en enda person, atomanläggningens innehavare, innebär en betydande
vinning från såväl försäkringsmässiga som processekonomiska synpunkter.
Enligt utskottets mening är det dessutom en riktig princip att ansvaret
för atomskador vid sjötransport läggs på ägarna av atomsubstanserna,
dvs. atomindustrin, och inte på transportören. Utskottet erinrar om att
från nordiskt håll har, när det gäller ansvarighet för oljeskador, hävdats,
att åtminstone en del av det ökade ansvaret för oljelaster borde
läggas på oljeindustrin, och att man så till vida lyckats få gehör för
detta synsätt att det kommit till stånd en särskild konvention om upprättandet
av en internationell oljeskadefond, som finansieras av oljeindustrin
och som är avsedd att komplettera oljeansvarighetskonventionen.

Med hänsyn till det anförda tillstyrker utskottet att riksdagen med
avslag på motionen 1974: 1618 godkänner 1971 års konvention och
antar de av tillträde till konventionen föranledda ändringarna i atomansvarighetslagen.

Vad slutligen angår den av motionärerna begärda översynen av atomansvarighetslagen
vill utskottet understryka att det i och för sig är synnerligen
angeläget att en skadelidande kan beredas ett fullgott ersättningsskydd
vid atomskada. Av de i detta ärende avgivna remissvaren
framgår emellertid inte att det nu skulle föreligga behov av en översyn
av atomansvarighetslagen. Inte heller har på annat sätt framkommit något
som tyder på att en översyn skulle vara påkallad. Utskottet avstyrker
därför motionen även i denna del. Utskottet vill emellertid tillägga
att utskottet utgår från att Kungl. Maj:t med hänsyn till frågans vikt följer
utvecklingen på området och låter se över lagstiftningen om så skulle
bli erforderligt.

LU 1974:11

Utskottet hemställer

1. att riksdagen med avslag på motionen 1974: 1618 yrkandet 1
och med bifall till propositionen 1974: 38

a. godkänner den i Bryssel den 17 december 1971 antagna
konventionen om skadeståndsansvar vid sjötransport av atomsubstans,

b. antar förslaget till lag om ändring i atomansvarighetslagen
(1968: 45);

2. att riksdagen beträffande en översyn av atomansvarighetslagen
avslår motionen 1974: 1618 yrkandet 2.

Stockholm den 2 april 1974

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

Närvarande: herrar Svanström (c), Hammarberg (s), fru Åsbrink (s),
herrar Sjöholm (fp), Andersson i Södertälje (s)*, Torwald (c), Olsson i
Timrå (s), Winberg (m), fru Nilsson i Sunne (s), herrar Olsson i Sundsvall
(c), Israelsson (vpk), fru Fredgardh (c), fru Tillander (c), fru Lindquist
(m), och fru Johansson i Hovmantorp (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1 974 740041