Konstitutionsutskottets betänkande nr 7 år 1974

KU 1974:7

Nr 7

Konstitutionsutskottets betänkande med anledning av motioner om
avslag på vilande förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning,
m. m.

De vilande förslagen

Den 6 juni 1973 antog riksdagen som vilande förslag till ny
regeringsform (förslaget under 1) och ny riksdagsordning (förslaget under
2) ävensom förslag till ändring i successionsordningen (förslaget under 3)
och i tryckfrihetsförordningen (förslaget under 4). Dessa förslag återges i
bilaga till utskottets samtidigt avgivna betänkande 1974:8.

Motionerna

I motionen 1974:350 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs: ”i
första hand att riksdagen måtte bordlägga förslaget till ny regeringsform,
ny riksdagsordning m. m. till höstriksdagen 1974, och om detta inte
skulle vinna riksdagens bifall i andra hand att riksdagen måtte avslå det av
1973 års riksdag såsom vilande antagna förslaget till ny regeringsform, ny
riksdagsordning m. m., samt att riksdagen hos regeringen hemställer om
kompletterande direktiv till 1973 års fri- och rättighetsutredning (Ju
1973:19) innebärande att denna skall utarbeta förslag om grundlagfästande
av de medborgerliga rättigheterna, grundlagfästande av rättigheter för
de arbetande, slopande av paragrafer med innebörd av 81 § tredje stycket
i nu gällande RF, slopande av 4 %-spärren vid riksdagsmannaval samt
införande av republik, allt i enlighet med vad som anförts i denna
motion”. I detta betänkande behandlas motionen endast såvitt avser de
båda första att-satserna i hemställan.

Motionärerna anser att en författningsreform är nödvändig. Den måste
emellertid enligt motionärerna innebära ett grundlagsfästande av de
medborgerliga rättigheterna och av rättigheter för de arbetande, ett
slopande av EEC-paragrafen, ett avskaffande av monarkin och ett
slopande av 4 %-spärren vid riksdagsvalen. Då de vilande förslagen inte
tillgodoser dessa krav bör enligt motionärerna riksdagen avslå förslagen
och ge tilläggsdirektiv till 1973 års fri- och rättighetsutredning om en
omarbetning av förslagen i enlighet med dessa krav. I den uttalade
förvissningen att en bred diskussion ökar förutsättningarna för ett avslag
på förslagen begär motionärerna att riksdagen skall uppskjuta den andra
behandlingen av förslagen till höstriksdagen 1974.

I motionen 1974:594 av herr Wachtmeister i Johannishus (m) uttalas
att de i juni 1973 som vilande antagna grundlagsförslagen är i behov av
väsentliga ändringar. Med hänvisning till att ändringar inte författnings -

1 Riksdagen 1974. 4 sami Nr 7

KU 1974:7

enligt kan vidtas i samband med frågans andra behandling i riksdagen
hemställer motionären ”att riksdagen avslår grundlagsförslaget”.

1973 års fri- och rättighetsutredning (Ju 1973:19)

När riksdagen den 6 juni 1973 antog förslag till ny regeringsform och
ny riksdagsordning m. m. som vilande grundlagsförslag begärde riksdagen
samtidigt bl. a. att en parlamentarisk utredning skulle tillsättas med
uppdrag att utreda frågan om regleringen i grundlag av skyddet för
enskildas fri- och rättigheter m. m. Den begärda utredningen har
tillkallats med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 november

1973. Direktiven för utredningen (riksdagsberättelsen 1974 s. 118 ff.)
återges i bilaga till detta betänkande.

Utskottet

Utskottet hänvisar beträffande de vilande grundlagsförslagen till sitt
samtidigt härmed avgivna betänkande 1974:8, varigenom förslagen
anmäls för riksdagens slutliga ställningstagande.

Förstahandsyrkandet i motionen 1974:350 avser att riksdagens
slutliga prövning av de vilande grundlagsförslagen skall uppskjutas till
höstsessionen i år.

Enligt övergångsbestämmelserna skall de vilande förslagen till ny
regeringsform och ny riksdagsordning i sin helhet träda i tillämpning den
1 januari året efter det förslagen slutligt antagits av riksdagen. Vid
riksdagens beslut i juni 1973 att anta förslagen som vilande förutsattes
att förslagen skulle slutligt prövas under vårsessionen 1974 och börja
tillämpas den 1 januari 1975. Ett motionsyrkande om att förslagen skulle
träda i kraft redan den 1 juli 1974 avslogs med hänvisning till det
omfattande förberedelsearbete med avseende på följdförfattningar m. m.
som måste utföras innan förslagen kunde sättas i tillämpning.

Utskottet är inte berett att nu frångå den bedömning som sålunda
gjordes vid ärendets prövning 1973. Ett bifall till det i motionen
1974:350 framställda uppskovsyrkandet kan medföra allvarliga risker för
att ett slutligt antagande av de vilande förslagen inte i tid följes av
erforderliga följdförfattningar. Härtill kommer att enligt övergångsbestämmelserna
till förslagen skall vissa ändringar träda i kraft omedelbart.
Sålunda skall efter nyval bl. a. antalet ledamöter i riksdagen vara 349 i
stället för 350. Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet det
ifrågavarande motionsyrkandet.

I motionen 1974:594 yrkas att de vilande grundlagsförslagen skall
förkastas. Motsvarande yrkande framställs i andra hand i motionen
1974:350. Den slutliga behandlingen av vilande förslag till grundlagsändring
innebär enligt gällande riksdagsordning att riksdagen — efter en
anmälan av konstitutionsutskottet, vilken utgör en expeditionell åtgärd
som företas enligt praxis, utan föreskrift i grundlag eller annan
författning — på framställda propositioner beslutar om förslagets

KU 1974:7

antagande eller förkastande. De berörda motionsyrkandena kommer
således under riksdagens prövning redan på grund av riksdagsordningens
föreskrifter och behöver därför inte föranleda någon särskild åtgärd. I
enlighet med tidigare praxis gör utskottet inte något eget uttalande i
fråga om de vilande förslagens antagande eller förkastande.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionen 1974:350 såvitt gäller yrkandet
om uppskov till höstsessionen 1974 med den slutliga prövningen
av de vilande förslagen,

2. att motionen 1974:350 i vad den avser avslag på de vilande
förslagen och motionen 1974:594 — under hänvisning till vad
ovan anförts - inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 13 februari 1974

På konstitutionsutskottets vägnar
HILDING JOHANSSON

Närvarande: herrar Johansson i Trollhättan (s), Boo (c), fru Thunvall (s),
herrar Werner i Malmö (m), Mossberg (s), Sten Andersson i Stockholm
(s), Ahlmark (fp), Fiskesjö (c), Karlsson i Malung (s), Gustafsson i
Barkarby (s), Jonnergård (c), Hernelius (m), Johansson i Malmö (s),
Nordin (c) och Berndtson (vpk).

Reservation

av herr Berndtson (vpk) som anfört:

Vänsterpartiet kommunisterna kan inte godta en författningsreform
som

inte grundlagsfäster de medborgerliga fri- och rättigheterna utan
tvärtom öppnar möjligheter för deras inskränkande;

inte innebär ett ökat stöd för de arbetandes kamp för sina rättigheter
utan t. o. m. stadfäster möjligheten att upphäva strejkrätten;

inte bara bibehåller utan även förstärker den s. k. EEC-paragrafen som
möjliggör för riksdagen att överlåta sina befogenheter till internationella
organisationer;

inte avskaffar den odemokratiska fyraprocentspärren vid riksdagsval;
inte avskaffar monarkin.

Vänsterpartiet kommunisterna kan därför inte acceptera det grundlagsförslag
som socialdemokraterna och de borgerliga partierna under
våren 1973 antog för vidare behandling.

På samtliga fem ovan nämnda punkter är författningsförslaget
oantagbart. 1 dessa och även i vissa andra avseenden röstade Vänsterpartiet
kommunisternas riksdagsgrupp den 6 juni 1973 förgäves mot det
nu vilande grundlagsförslaget. Då inget av dessa partiets huvudkrav ens

1 * Riksdagen 1974. 4 sami. Nr 7

KU 1974:7

till någon del tillgodosetts är ett godtagande av det vilande grundlagsförslaget
vid en andra behandling i riksdagen omöjligt.

En författningsreform är nödvändig men den måste tillgodose kraven
på ett grundlagsfästande av de medborgerliga rättigheterna, ett grundlagsfästande
av rättigheter för de arbetande på arbetsplatserna, ett slopande
av EEC-paragrafen, avskaffande av monarkin och ett slopande av
fyraprocentspärren vid riksdagsmannaval.

I avvaktan på ett väl genomarbetat, progressivt och sant demokratiskt
författningsförslag har vi inget att vinna på att anta det förslag kring
vilket det socialdemokratiska partiets riksdagsgrupp och de borgerliga
partiernas riksdagsgrupper enade sig förra året.

I motionen 1974:350 av herr Hermansson m. fl. (vpk) motiveras
utförligt de överväganden som ligger bakom detta ställningstagande. I
vissa avseenden innebär naturligtvis det vilande förslaget förbättringar i
förhållande till 1809 års regeringsform. 1 andra avseenden däremot, t. ex.
möjligheten att med stöd av grundlag stifta lagar som särbehandlar
medborgare på grund av tro, åskådning, ras, hudfärg osv., innebär
förslaget viktiga förändringar i reaktionär riktning. I ytterligare andra
viktiga avseenden innebär ett antagande av det vilande grundlagsförslaget
inga förändringar. Fyraprocentspärren är t. ex. i båda författningarna lika
odemokratisk.

Avsikten med att grundlag skall beslutas av två riksdagar som
sammanträder med mellanliggande val är att folket i valrörelsen skall ges
information om grundlagsförslaget och i valet kunna uttrycka sin mening
därom. I valrörelsen 1973 gavs väljarna otillräckliga möjligheter till ett
sådant ställningstagande. Regeringspartiet och de borgerliga partierna i
riksdagen förde inte ut grundlagsfrågan i valrörelsen, de främjade inte
utan sökte snarast komma ifrån diskussion i ämnet.

På senare tid, efter valet, har grundlagsfrågan kommit att inta en långt
mera framträdande roll i den offentliga debatten. Grundlagsförslaget har
härvid utsatts för kritik såväl från progressivt som från reaktionärt håll.
Den genomlysning som grundlagsförslaget utsätts för tjänar emellertid
syftet att ge medborgarna möjligheter att sätta sig in i frågan. Den nu
inledda debatten bör ges möjligheter att ytterligare vidgas innan
riksdagen upptar förslaget till ny regeringsform m. m. till en andra
läsning. Medborgarna ges då, låt vara ytterst begränsade, men dock
möjligheter, att påverka sina valda representanter i riksdagen.

Jag är förvissad om att en bred diskussion ökar förutsättningarna för
ett avslag på det föreliggande grundlagsförslaget. Riksdagen bör därför
uppskjuta sin andra behandling av förslaget till höstriksdagen 1974.

På formella grunder vägrar utskottet att ta ställning till det avslagsyrkande
som finns i motionen 1974:350 som ett andrahandsyrkande.
Avslagsyrkanden kan därför endast ställas direkt i kammaren vid
behandlingen av grundlagsförslaget. Om riksdagen då avslår yrkandet om
uppskov med det slutliga ställningstagandet till hösten kommer vänsterpartiet
kommunisterna att i kammaren yrka avslag på förslaget.

KU 1974:7

I motionen 1974:350 föreslås också att 1973 års fri- och rättighetsutredning
skall ges tilläggsdirektiv att utarbeta förslag till en ny grundlag i
enlighet med vad som anförts i motionen. Denna del av motionen upptar
utskottet inte till behandling i detta sammanhang. Enligt min mening
hade det varit naturligt att nu behandla motionen i sin helhet. Varje
fördröjning av utredningsarbetet om grundlagen är av ondo eftersom
förslaget måste presenteras i god tid före nästa riksdagsmannaval så att
medborgarna den gången får tillräckliga möjligheter att informera sig om
förslaget.

Jag anser att utskottet under 1 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1974:350 i hithörande del
beslutar att uppskjuta den slutliga prövningen av de med
anledning av KU 1973:26 som vilande antagna förslagen till
ny regeringsform och ny riksdagsordning m. m. till hösten

1974.

Särskilt yttrande

av herr Ahlmark (fp):

Likalydande med det särskilda yttrandet (nr 2) i utskottets betänkande
1974:8.

KU 1974:7

Bilaga

1973 års fri- och rättighetsutredning (Ju 1973:19)

Tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 november 1973 med
uppdrag att utreda frågan om regleringen i grundlag av skyddet för enskildas
fri- och rättigheter m.m. (se Post- och Inrikes tidn. den 10 november 1973):

Ordförande:

Mehr, Hjalmar L., landshövding (fr.o.m. den 5 november 1973)
Ledamöter:

Ahlmark, Per A., fil. kand., led. av riksdagen (fr.o.m. den 5 november
1973)

Boo, Karl G. H., assistent, led. av riksdagen (fr.o.m. den 5 november
1973)

Herlitz, Lars, fil. lic. (fr.o.m. den 5 november 1973)

Hernelius, J. Allan, bankofullmäktig, led. av riksdagen (fr.o.m. den 5
november 1973)

Johansson, K. Hilding, fil. dr, led. av riksdagen (fr.o.m. den 5 november
1973)

Svensson, Olle F. S., chefredaktör, led. av riksdagen (fr.o.m. den 5
november 1973)

Experter:

Broomé, N. G. Bo, hovrättsfiskal (fr.o.m. den 3 december 1973)
Dahlsten, Ulf L., avdelningsdirektör (fr.o.m. den 16 november 1973)
Eklundh, Claes G. B., hovrättsfiskal (fr.o.m. den 3 december 1973)
Stjernquist, Nils, professor (fr.o.m. den 16 november 1973)

Sekreterare:

Bergh, Carl Herman, försäkringsdomare (fr.o.m. den 16 november 1973)

Bitr. sekreterare:

Regner, Göran I. F., hovrättsfiskal (fr.o.m. den 1 december 1973)

Lokal: Munkbron 17, 2 tr., 11128 Stockholm, tel. växel 7631000
(sekreterarna)

Direktiv (anförande av statsrådet Geijer till statsrådsprotokollet den 2
november 1973):

Våra gällande grundlagar innehåller endast i mycket begränsad
omfattning bestämmelser som motsvarar de rättighetsförklaringar som
finns i många andra staters författningar. Tryckfriheten och rätten att tadel
av allmänna handlingar har visserligen genom tryckfrihetsförordningen ett
grundlagsskydd som — även internationellt sett — är mycket omfattande.
Den ofta åberopade 16 § i 1809 års regeringsform (RF) saknar däremot
bestämmelser om åtskilliga rättigheter som brukar återfinnas i utländska
motsvarigheter, såsom åsikts- och yttrandefrihet, förenings- och
församlingsfrihet, förbud mot retroaktiv strafflagstiftning m.m.
Bestämmelserna i paragrafen är dessutom så oklara till sin innebörd att de
inte kan sägas erbjuda någon garanti i rättslig mening för enskildas fri- och
rättigheter.

KU 1974:7

Mot denna bakgrund är det naturligt att frågan om ökat grundlagsskydd
för enskildas fri- och rättigheter sedan lång tid tillbaka har varit aktuell i vårt
land. Jag kan här inskränka mig till att erinra om att frågan under 1930- och
1940-talen i olika sammanhang behandlades av riksdagen (jfr KU 1938:16
och 1948:17) och dessutom gjordes till föremål för utredning genom särskilt
tillkallade sakkunniga. Det förslag som lades fram av de sakkunniga (jfr
SOU 1941:20) ledde emellertid inte till någon lagstiftningsåtgärd.

Under det arbete på en total reformering av vår författning som har pågått
sedan 1950-talets början har frågan om regleringen av de mänskliga fri- och
rättigheterna självfallet också utgjort ett betydelsefullt inslag.
Författningsutredningen som påbörjade sitt arbete år 1954, gjorde frågan till
föremål för ingående behandling. I utredningens förslag till ny RF (SOU
1963:16 och 17) föreslogs, bl. a. i ett särskilt kapitel, åtskilliga bestämmelser
som avsåg att grundlagsfästa de medborgerliga fri- och rättigheterna.
Grundlagberedningen (GLB), som tillsattes år 1966, gav under det fortsatta
arbetet på en total författningsreform, i enlighet med sina direktiv, också
stort utrymme åt frågan om reglering i grundlag av fri- och rättigheter.
GLB:s förslag till ny RF (SOU 1972:15) innefattade, liksom författningsutredningens
förslag, ett system av regler i det avseendet. Såväl
författningsutredningens som grundlagberedningens förslag tilldrog sig ett
betydande intresse under den omfattande remissbehandling som de gjordes
till föremål för.

I det förslag till ny RF som framlades för riksdagen genom proposition
1973:90 anknöts till GLB:s förslag i fråga om de grundläggande fri- och
rättigheterna. GLB:s enhälliga förslag i det avseendet lades sålunda till
grund för regleringen i propositionsförslaget.

Bakgrunden till de i prop. 1973:90 upptagna bestämmelserna om fri- och
rättigheter har utförligt redovisats i propositionen (s. 192-201). En ingående
redovisning för förslagets bestämmelser i det avseendet har också lämnats
i KU:s betänkande med anledning av propositionen (1973:26 s. 44-46). Jag
finner därför inte anledning att i detta sammanhang lämna annat än en kort
sammanfattning av propositionsförslagets bestämmelser.

Liksom i GLB:s förslag skapades i propositionsförslaget till RF skydd för
medborgerliga rättigheter i vissa särskilda hänseenden genom bestämmelser
som innebar att rättigheterna grundlagsfästes så att de inte kunde
inskränkas annat än genom grundlagsändring. Förslagets bestämmelser av
denna karaktär innefattade förbud mot att landsförvisa svensk medborgare
eller att beröva i riket bosatt svensk medborgare hans medborgarskap, om
han inte var eller samtidigt blev medborgare i annan stat (8 kap. 1 § första
stycket). Vidare fanns grundlagsskyddade bestämmelser om förbud mot
retroaktiv straffrättskipning (8 kap. 1 § andra stycket) och mot inrättande
av domstol för redan begången gärning eller för viss tvist eller i övrigt för
visst mål (11 kap. 1 § andra stycket). Förslaget innefattade också en
grundlagsfäst rätt för den som av annan myndighet än domstol blivit
berövad sin frihet eller omhändertagen tvångsvis att få sin sak prövad av
domstol eller, i vissa fall, av domstolsliknande organ (11 kap. 3 § andra
stycket).

Utöver de nu nämnda bestämmelserna omfattade propositionsförslaget
ett grundlagsskydd för vad som sammanfattande kan kallas politiska fri-och
rättigheter och förden personliga friheten i övrigt. I dessa avseenden innebar
förslaget att det i RF togs in beskrivningar av de grundläggande fri- och
rättigheter och av den personliga frihet som medborgarna skulle vara
tillförsäkrade gentemot det allmänna, men att det samtidigt öppnades
möjlighet att i lag ange det närmare innehållet av det skydd som skapades

KU 1974:7

därigenom. Avsikten med regleringen var att alla inskränkningar i de
grundläggande fri- och rättigheterna i princip skulle beslutas av riksdagen,
dvs. av folkets valda företrädare under den offentliga och allmänna debatt
som följer med en riksdagsbehandling. De beskrivningar som lämnades i
propositionsförslaget omfattade yttrande- och tryckfrihet, rätt till
information, mötesfrihet, demonstrationsrätt, föreningsfrihet,
religionsfrihet och rörelsefrihet. I fråga om tryckfriheten och rätten att taga
del av allmänna handlingar hänvisades till föreskrifterna i
tryckfrihetsförordningen. Vidare fastslogs att varje medborgare skulle vara
skyddad mot tvång från myndighet att tillhöra förening eller trossamfund
eller att ge sina åsikter till känna samt mot påtvingade kroppsliga ingrepp,
husrannsakan, intrång i brev-, post- eller teleförbindelser och hemlig
avlyssning från myndighets sida. 1 propositionsförslaget till RF togs den nu
nämnda regleringen i huvudsak in i ett särskilt kapitel om grundläggande frioch
rättigheter — 2 kap. — medan kompletterande bestämmelser gavs i det
kapitel — 8 kap. — som behandlade lagstiftningen.

Utöver reglerna av rättighetskaraktär fanns i 2 kap. 1 och 2 §§ i
propositionsförslaget till RF en allmän programförklaring om den
samhälleliga verksamhetens inriktning och en principbestämmelse om att
arbetstagare borde ha rätt till trygghet i sin anställning m. m. Som skydd för
enskildas egendom fastslogs också principen att ersättning borde utgå vid
expropriation eller annat sådant förfogande (2 kap. 3 §).

Under behandlingen i KU av propositionens förslag i här aktuella
hänseenden godtogs de bestämmelser i propositionsförslaget som innebar
att vissa rättigheter grundlagsfästes så att de inte kunde inskränkas annat än
genom grundlagsändring. Enligt utskottets mening borde bestämmelserna
emellertid kompletteras med stadganden av innebörd att svensk
medborgare inte får hindras att återvända till riket samt att lag eller annan
föreskrift inte får innebära att dödsstraff skall kunna ådömas. Utskottet
förordade därjämte att principen om ersättning vid expropriation eller annat
sådant förfogande skulle komma till uttryck genom en tvingande regel som
garanterar ersättning i någon form.

1 fråga om de politiska fri-och rättigheterna rådde inom utskottet enighet
om att propositionsförslagen innebar en förstärkning av skyddet i
förhållande till gällande grundlagsreglering (KU 1973:26 s. 31). Inom
utskottet hade emellertid meningarna brutit sig i frågan om grundlagen
borde stadga skydd för andra fri- och rättigheter än de politiska och i så fall
för vilka. Vidare hade meningarna varit delade i frågan i vilken utsträckning
det var möjligt att i grundlag bereda starkare skydd för fri- och rättigheter
och på vilket sätt detta skulle ske. Utskottet enade sig om en lösning som
innebar att en särskild utredning borde tillsättas med uppgift att i hela dess
vidd på nytt överväga frågan om reglering i grundlag av skyddet för
enskildas fri- och rättigheter samt vidare att de i 2 kap. 1 och 2 §§ i
propositionsförslaget till RF intagna bestämmelserna skulle hänskjutas till
utredningens övervägande. I avbidan på resultatet av utredningen godtog
utskottet propositionsförslagets reglering såvitt gällde det sakliga innehållet.
Utskottet förordade emellertid vissa redaktionella ändringar och
jämkningar. Utskottet ansåg därjämte att i 2 kap. RF borde införas
ytterligare en bestämmelse som avsåg att värna om den fackliga friheten.

I fråga om den ytterligare utredning som utskottet förordade uttalades i
dess betänkande (s. 53) följande.

På denna utredning bör ankomma att på grundval av det material som
föreligger från tidigare utredningar i ämnet samt i propositionen och i.
motioner i detta ärende ta ställning till dels vilka rättigheter som bör
förankras i grundlag, dels det sätt på vilket ett utbyggt skydd i grundlag för

KU 1974:7

fri- och rättigheter bör genomföras.

Ett naturligt led i detta arbete är att överväga en allmän bestämmelse i
grundlag om förbud mot rättighetsinskränkningar på grunder som enligt
demokratiskt synsätt inte är godtagbara, t. ex. språk, ras, härkomst samt
politisk och religiös åskådning. Utredningen bör i sitt arbete vidare bl. a.
överväga förhållandet mellan stadganden i de konventioner om skydd för
mänskliga fri- och rättigheter som Sverige biträtt och bestämmelser i
grundlag. Härvid bör prövas frågan om införande i grundlag av
motsvarande stadganden eller av hänvisning till konventionsstadgandena.
Även frågan om införande i grundlag av stadganden av sådan karaktär som
propositionens förslag till 2 kap. 1 och 2 §§ och motionernas motsvarande
förslag bör ingå i utredningens uppdrag.

Den svenska rättsordningen tillerkänner även utlänningar flertalet av de

fri- och rättigheter som gäller för svenska medborgare. Den av

utskottet förordade utredningen bör även undersöka möjligheterna att i
grundlag inskriva skydd också för utlänningar.

Den föreslagna utredningen — — — bör vara parlamentariskt
sammansatt och i sitt arbete upprätthålla nära kontakt med massmedieutredningen.

De enhälliga uttalanden och ställningstaganden inom KU, för vilka jag nu
har redogjort, har godtagits av riksdagen (rskr 1973:265).

Den utredning som riksdagen sålunda har hemställt om bör nu tillsättas.
I enlighet med vad KU har uttalat bör syftet med utredningsarbetet vara dels
att sträva efter att uppnå ett utbyggt skydd i grundlag för de politiska fri- och
rättigheterna, dels att överväga frågan om en vidgning av rättighetsområdet
i övrigt. Också i övrigt bör för utredningen gälla de riktlinjer som harangetts
i utskottets av riksdagen i denna del godtagna betänkande.

För min del kan jag därför begränsa mig till att utveckla ett pär allmänna
synpunkter med anknytning till vad utskottet har anfört.

Om man vill ge fri- och rättigheterna ett starkare skydd än det de fått i
propositionsförslaget och i det av riksdagen såsom vilande antagna
förslaget till RF är, som jag framhöll i prop. 1973:90 (s. 196), flera möjligheter
i och för sig tänkbara. Närmast till hands kan synas ligga att man
uppställer ett krav på en särskild procedur vid stiftandet av lagar som
inskränker i grundlagen angivna fri- och rättigheter. En möjlighet är då att
kräva beslut i den ordning som gäller för grundlagsändring. En annan
möjlighet, som har förespråkats i olika sammanhang och också under den
senaste riksdagsbehandlingen, är att uppställa krav på beslut med
kvalificerad riksdagsmajoritet. I anslutning till propositionens förslag till
RF framhöll jag att man, om man söker sig fram efter någon av dessa vägar,
stöter på betydande lagtekniska problem. I KU:s betänkande (s. 51)
framhölls också att det för utskottet i dess helhet stått klart att stora
tekniska svårigheter föreligger att nå en lösning som förenar ett i grundlag
starkare förankrat skydd än det i propositionen föreslagna med utrymme för
erforderlig handlingsfrihet för statsmakterna i andra hänseenden.

Jag vill också fästa uppmärksamheten på de problem som hänger samman
med den prövning huruvida ett lagbeslut står i överensstämmelse med
grundlag som anses ankomma på domstolar och andra rättstillämpande
myndigheter. Uppställs krav på en särskild procedur i riksdagen för
lagbeslut inom vissa ämnesområden genom regler som är oklara till sin
innebörd och vars räckvidd inte kan överblickas, kan regleringen leda till
talrika procedurstrider i riksdagen och därmed också till att frågan om
lagbesluts giltighet ofta blir omtvistad. De rättstillämpande myndigheterna
kan komma att tvingas till ställningstaganden som i realiteten har politisk

KU 1974:7

karaktär. Jag anser att man i princip bör undvika ett system som innebär att
politiska tvister måste lösas genom beslut av de rättstillämpande
myndigheterna.

I övrigt vill jag i detta sammanhang begränsa mig till att hänvisa till vad
som i här aktuella avseenden har anförts under riksdagsbehandlingen av
propositionen.

Utredningsarbetet bör genomföras med skyndsamhet. Som KU har
framhållit bör arbetet, för att riksdagsbehandling av frågan under våren
1976 skall möjliggöras, bedrivas så att förslag kan läggas fram senast under
första halvåret 1975.

Utredningens arbete beräknas pågå under hela år 1974.