Konstitutionsutskottets betänkande nr 22 år 1974

KU 1974:22

Nr 22

Konstitutionsutskottets betänkande med anledning av granskning av
statsrådens ämbetsutövning och regeringsärendenas handläggning.

Jämlikt regeringsformen åligger det konstitutionsutskottet att granska
statsrådens ämbetsutövning och regeringsärendenas handläggning. För
detta ändamål har till utskottet överlämnats de protokoll som förts i
statsrådet under år 1973. Beträffande vissa ärenden har utskottet även
tagit del av de till ärendena hörande handlingarna.

I det följande lämnas först en redogörelse för granskningsarbetets
omfattning och inriktning och sedan en översiktlig redovisning av
statsrådsprotokollens innehåll m. m. Den verkställda granskningen och
dess resultat upptas därefter i betänkandets huvudavsnitt. Till betänkandet
har fogats ett antal bilagor vari redovisas vissa inom utskottets kansli
upprättade granskningspromemorior m. m.

Granskningsarbetets omfattning och inriktning

Som aviserades i samband med 1973 års granskning av statsrådsprotokollen
har utskottet företagit en större undersökning — som nu redovisas
— av frågor om statsdepartementens organisation, ärendefördelijingen
mellan olika departement, personalutvecklingen inom departementen och
decentraliseringsåtgärder m. m.

Den s. k. IB-affären, som tidigare varit föremål för riksdagens
uppmärksamhet särskilt med anledning av den granskning av den militära
underrättelsetjänsten som försvarsutskottet i december förra året redovisade
i sitt betänkande Föll 1973:25, har behandlats av utskottet från
konstitutionella synpunkter. Vidare har utskottet granskat regeringens
åtgärder i samband med det uppmärksammade bankdramat vid Norrmalmstorg
i Stockholm i augusti förra året.

Oljekrisens verkningar för vårt land har studerats av utskottet såvitt
gäller regeringens beslutsunderlag för införande av drivmedelsransonering
m. m. Även formerna för regeringens tillkännagivande i slutet av januari
innevarande år av förslag till särskilda konjunkturstimulerande åtgärder
har granskats av utskottet.

Beträffande administrativ praxis har utskottet i likhet med tidigare år
ägnat uppmärksamhet åt frågor om offentlighet och sekretess, bl. a.
diarieföring, inom statsdepartementen m. m. Utskottet har vidare företagit
undersökningar beträffande regeringens praxis i ärenden om ersättning
av allmänna medel för personskada med anledning av brott samt i frågor
om befrielse från aktievinstbeskattning i samband med strukturrationalisering.
Såsom förra året har utskottet följt utvecklingen beträffande den

1 Riksdagen 1974. 4 sami. Nr 22

KU 1974:22

2

numera fakultativa lagrådsgranskningen.

På sedvanligt sätt har utskottets granskning även i år avsett författningarnas
utgivning och behandlingen av riksdagens skrivelser till Kungl.
Majit. I sistnämnda hänseende har utskottet bl. a. granskat regeringens
åtgärder med anledning av riksdagsbeslut avseende inrättandet aven fond
för stöd till industriellt utvecklingsarbete, Sveriges lantbruksrepresentation
i utlandet och verkningarna för lärarpersonal vid universiteten till
följd av minskad studenttillströmning. Utskottet har vidare behandlat
frågor om distributionen av granskningsexemplar av böcker m. m. till
universitetsbiblioteket i Umeå samt om regler för föreningsverksamhet i
myndighets lokaler. Härutöver har utskottet granskat regeringens handläggning
av ett antal andra frågor, vilka redovisas under rubriken ”Övriga
frågor” sist i betänkandet.

Översiktlig redovisning av statsrådsprotokollens innehåll m. m.

1 de senaste årens granskningsbetänkanden har lämnats vissa statistiska
uppgifter beträffande konseljärendena. En motsvarande genomgång
avseende förra årets ärenden redovisas i bilaga 1, där även 1972 års
statistik medtagits. Utvecklingen beträffande det sammanlagda antalet
konseljärenden visar först en successiv nedgång från år 1966, då
ärendeantalet uppgick till närmare 32 000, till omkring 25 000 ärenden
både år 1969 och 1970. Under de senaste åren har emellertid antalet
ärenden åter ökat och uppgick, som framgår av nämnda bilaga, under år
1973 till sammanlagt drygt 28 000. Det kan noteras att den största
ökningen, liksom under åren 1971 och 1972, gäller besvärsärenden.
Gruppen dispens- och övriga partsärenden samt utfärdande av författningar
har också ökat relativt kraftigt, medan det i huvudsak endast är
antalet tjänsteärenden som minskat under förra året. Det bör påpekas att
utskottets statistik — liksom tidigare — beträffande fördelningen av
konseljärenden på olika ärendegrupper är behäftad med vissa svagheter.
Sålunda skulle exempelvis ett ärende som gäller besvär över tjänstetillsättningsbeslut
kunna redovisas antingen som tjänsteärende eller som
besvärsärende, vilket här skett, eller som partsärende.

Vad beträffar fördelningen av ärenden på departement kan noteras att
den största ökningen under år 1973 skett för handelsdepartementet, vars
sammanlagda antal konseljärenden under året nästan tredubblats. Detta
beror bl. a. på de nya bestämmelserna om lotteritillstånd (för bingolotterier
m. m.). Som framgår av nämnda bilaga har vidare finansdepartementets
besvärsärenden ökat mycket kraftigt (från drygt 300 under år 1972
till nästan 1 000 under år 1973). Även för inrikesdepartementet och för
civildepartementet har antalet besvärsärenden ökat väsentligt under förra
året. De smärre minskningar i antalet ärenden som redovisas för vissa
departement är i huvudsak att hänföra till det minskade antalet
tjänsteärenden. Liksom tidigare kan vidare konstateras att det föreligger
stora skillnader beträffande den inbördes fördelningen av konseljärenden
mellan departementen. Sålunda hade justitie-, finans- och utbildningsde -

KU 1974:22

3

partementen under år 1973 tillsammans nästan lika många konseljärenden
som de övriga nio departementen tillsammans.

Det bör här erinras om att antalet departement fr. o. m. den 1 januari
1974 ökats från 12 till 13. Till det nyinrättade departementet,
bostadsdepartementet, har förts, förutom bostadsärenden från inrikesdepartementet,
vissa ärenden angående plan- och byggnadsväsendet inbegripet
den fysiska riksplaneringen från civildepartementet samt ärenden
rörande bostadstillägg för barnfamiljer m. m. från socialdepartementet.
Med anledning av nämnda reform har inrikesdepartementet fått benämningen
arbetsmarknadsdepartementet — med ansvar även för arbetsmiljöfrågorna,
dvs. frågor om arbetarskydd, arbetstid och semester, som
tidigare handlagts inom socialdepartementet - samt civildepartementet
fått benämningen kommundepartementet.

Det kan slutligen nämnas att statsrådsberedningen — under hänvisning
till konstitutionsutskottets uttalanden härom i förra årets granskningsbetänkande
— den 22 november 1973 har utfärdat vissa anvisningar
rörande statsrådsprotokollen m. m. Rekommendationerna, som gäller
fr. o. m. den 1 januari 1974, innebär bl. a. att om hinder mot ett
offentliggörande av vissa beslut, som intasi de s. k. femtioårsprotokollen
— t. ex. erkännande av främmande stater och ratifikation av internationella
överenskommelser — inte föreligger, bör samtidigt förordnas att
statsrådsprotokollet får offentliggöras genast. Till viss belysning av Kungl.
Maj:ts praxis beträffande konseljärendens hänförande till femtioårsprotokoll
har upprättats en kanslipromemoria (bilaga 2) till detta
betänkande.

Utskottets granskning

1. Organisation och arbetsformer i statsdepartementen

I samband med 1967 år granskningsarbete företog utskottet en
undersökning av vissa administrativa förhållanden inom statsdepartementen
(KU 1967:34). Undersökningen gällde bl. a. ärendefördelningen
mellan olika departement, personalutvecklingen inom departementen och
decentraliseringsåtgärder. Som aviserades i förra årets granskningsbetänkande
har utskottet ansett det lämpligt att nu återkomma till dessa frågor,
vilket bedömts vara av särskilt intresse inte minst med hänsyn till den
nyligen genomförda ändringen av departementsindelningen.

Undersökningen som närmare redovisas i en inom utskottets kansli
upprättad promemoria — bilaga 3 till detta betänkande — omfattar
organisation och arbetsformer i de olika departementen, varvid även
statsrådsberedningens verksamhet berörs. På grund av utrikesdepartementets
speciella karaktär har någon mer ingående undersökning av detta
departements förhållanden inte företagits i detta sammanhang. Utskottet
avser emellertid att återkomma härtill vid ett annat tillfälle i samband
med sitt granskningsarbete. I den nu företagna undersökningen har —
förutom de organisatoriska och arbetstekniska förhållandena — särskild
uppmärksamhet ägnats personalutvecklingen inom departementen. Vida -

KU 1974:22

4

re har behandlats frågor om t. ex. departementstjänstemäns medverkan i
utredningsarbete utom regeringskansliet, utvecklingen i fråga om decentralisering
av ärenden till underlydande myndigheter, departementens
insatser beträffande information till allmänheten direkt eller via nyhetsmedia
om regeringsarbetet samt vissa frågor som hänger samman med
riksdagen, bl. a. besvarandet av interpellationer och enkla frågor till
statsråd. I undersökningen lämnas en redovisning av utvecklingen
beträffande antalet konseljärenden åren 1967—1973, vilket redan tidigare
berörts i detta betänkande.

Vad gäller personalutvecklingen visar undersökningen att antalet
anställda ökat kraftigt under åren. Från 1956 till innevarande år rör sig
ökningen om ca 90 procent. Den största delen av denna ökning hänför sig
till åren före 1967 eller i praktiken i samband med genomförandet av den
betydelsefulla departementsreform som beslutades 1965 och på vilken
den inre departementsorganisationen i allt väsentligt fortfarande vilar.

Antalet anställda uppgår för närvarande till omkring 1 250 personer av
vilka ca 750 har handläggande uppgifter. I sistnämnda grupp ingår de s. k.
sakkunniga - drygt 200 — dvs. tjänstemän som är förordnade under viss
bestämd tid eller tills vidare. Bland de sakkunniga finns ett mindre antal
personer, bl. a. några riksdagsledamöter som kan betecknas som politiska
rådgivare åt statsråd.

Enligt utskottet visar utvecklingen beträffande departementspersonalen
behovet av ständig anpassning till ofta förekommande ändringar
beträffande arbetssituationen. I vissa lägen måste sålunda den ordinarie
organisationen för längre eller kortare tid förstärkas med expertis utifrån.
Det är på det området det stora antalet sakkunniga kommer in i bilden.
Varje departement är indelat i flera organisatoriska enheter, där de s. k.
planerings- och budgetsekretariaten spelar en central roll som samordnande
organ. Det bör i sammanhanget erinras om att ett av de grundläggande
motiven för den nuvarande departementsorganisationen var att åstadkomma
en flexibel organisation. Bl. a. framhölls att departementscheferna
snabbt måste kunna förskjuta tyngdpunkten i arbetet från ett område
till ett annat eller ta upp ett nytt område till bearbetning. Det förutsattes
att vid arbetsanhopning inom ett sakområde arbetskraft skulle kunna
ställas till förfogande från annan enhet inom departementet.

Den nu företagna undersökningen av departementsorganisationen
tyder enligt utskottet på att den av många skäl i och för sig önskvärda
flexibiliteten beträffande personalresurserna inte alltid kan åstadkommas.
Det beror bl. a. på den specialisering hos personalen som måste utvecklas
inom de olika sakområdena. I princip torde det förhålla sig så att varje
sakenhet arbetar självständigt personalmässigt och att omflyttning av den
handläggande personalen förekommer tämligen sällan. Vad nu sagts gäller
de tjänstemän som förvärvat denna specialisering. Beträffande däremot
nyanställd yngre personal försöker man i görligaste mån att bereda
tillfälle till cirkulation mellan olika avdelningar i syfte att vederbörande
tjänstemän skall få en så bred erfarenhet av departementets verksamhet
som möjligt.

KU 1974:22

5

En annan iakttagelse utskottet gjort är att man synes ha kommit till
rätta med den ojämnhet i arbetsbelastningen som utmärkte den tidigare
departementsorganisationen med statssekreterar- och expeditionschefsavdelning.
Till detta torde ha bidragit att budgetfrågorna, som numera i
stor utsträckning handläggs inom de olika sakenheterna, mer och mer
kommit att bli ett helårsarbete som inleds med utarbetandet av
statsverkspropositionen under hösten för att följas av arbetet med
särpropositioner under vinter- och vårmånaderna och därefter med
regleringsbreven under försommaren.

Vad gäller departementstjänstemännens medverkan i det offentliga
utredningsväsendet visar undersökningen att vid 1974 års ingång var
departementen representerade — med ledamöter, experter eller sekreterare
— i drygt 70 procent av de utredningar och kommittéer som redovisas i
riksdagsberättelsen. Att en så betydande departementsrepresentation
förekommer i utredningarna förklaras bl. a. av det förhållandet att
departementstjänstemän ofta besitter sådan särskild sakkunskap, t. ex.
ekonomisk eller juridisk, som utredningen behöver för att kunna fullgöra
sitt uppdrag. Dessutom underlättas genom denna representation de
kontakter som naturligen måste förekomma mellan vederbörande departement
och utredning.

Inom statsrådsberedningen pågår fortlöpande arbete beträffande
frågor om decentralisering av beslutanderätt från Kungl. Maj:t till
underlydande myndigheter. Tidigare bedrevs detta arbete av departementsutredningen
vars förslag resulterat i att en rad ärendegrupper
motsvarande ca 7 700 konseljärenden årligen decentraliserats. Statsrådsberedningens
verksamhet på detta område innefattar bl. a. uppföljning av
propositions- och författningsarbetet inom kanslihuset i syfte att
undersöka möjligheterna att lägga beslutsfunktioner på underlydande
myndigheter samtidigt med att förslag genomförs. Vidare undersöks
inom de olika departementen vilka regeringsärenden som kan decentraliseras.

I likhet med vad utskottet uttalat i samband med tidigare granskningar
av hithörande frågor anser utskottet att det är av värde om man genom
ytterligare decentraliseringsåtgärder kan åstadkomma en minskning av
ärendemängden hos Kungl. Maj.t. Utskottet förutsätter emellertid att
frågor om decentralisering av ärenden av större vikt även i fortsättningen
underställs riksdagens prövning.

Utskottet har vid flera tillfällen särskilt uppmärksammat departementens
informationsåtgärder. Den nu företagna undersökningen visar att
dessa frågor ägnas stort intresse från departementens sida. I de olika
departementen finns sålunda särskilda informationssekreterare som på
heltid arbetar med dessa frågor, t. ex. utarbetande av pressmeddelanden
och annat informationsmaterial. Det förekommer att departementen
regelbundet utger särskilda informationstidskrifter, exempelvis ”Aktuellt i
handelspolitiken” som utkommer en gång varje månad. I en särskild
publikation ”Sveriges överenskommelser med främmande makter”, redovisas
överenskommelser med andra länder. 1 sammanhanget bör även

KU 1974:22

6

nämnas tidskriften ”Departementsnytt” som är ett centralt informationsblad
för hela kanslihuset. Där redovisas bl. a. utredningsdirektiv, utredningar
och departementspromemorior i sammanfattning eller notisform,
materialet i Svensk förfat tningssamling samt uppgifter om propositioner
till riksdagen och andra riksdagsärenden.

Enligt utskottet är de nu berörda informationsinsatserna av stort
värde. Däremot har undersökningen gett vid handen att man ännu inte
fått till stånd publicering av konseljbeslut i förvaltningsärenden enligt
riktlinjer som tidigare utarbetats av statsrådsberedningen och vilka
utskottet i samband med sin granskning bl. a. förra året uttalat sin
anslutning till.

Utskottet erinrade då om att inom justitiedepartementet hade
utarbetats en promemoria med vissa synpunkter och förslag angående
den statliga publiceringen av rättsfall från de allmänna förvaltningsdomstolarna
och Kungl. Maj:t. Utskottet vill ånyo framhålla att olika vägar
bör prövas för att uppnå en lämplig ordning för publicering av principiellt
viktiga konseljbeslut i förvaltningsärenden.

Den kommunikation med riksdagen som förekommer i samband med
interpellationer och enkla frågor utgör en icke oväsentlig del av
regeringskansliets verksamhet. Av undersökningen framgår att antalet
sådana ärenden de senaste åren rört sig om mellan 500 och 600 per år.
Beredningen av dessa ärenden kräver särskilda insatser och kan i vissa
lägen skapa svårigheter inte minst när det gäller enkla frågor som normalt
skall besvaras inom en vecka. Fördelningen av interpellationer och enkla
frågor mellan de olika departementen är naturligen ofta beroende av
dagspolitiska händelser. Härvidlag föreligger sålunda stora variationer år
från år.

Utskottet har granskat även ett antal andra frågor som hör samman
med departementsarbetet, t. ex. diarieföring av ärenden, vissa sekretessfrågor,
remissbehandling av vissa besvärsärenden och utgivningen av
Svensk författningssamling. Dessa frågor behandlas i andra sammanhang i
detta betänkande.

Avslutningsvis vill utskottet uttala att den företagna departementsundersökningen
har gett vid handen att de riktlinjer för organisation och
arbetsformer inom statsdepartementen som drogs upp i samband med
1965 års departementsreform i allt väsentligt följts.

2. Den s. k. IB-affären

Med anledning av den s. k. IB-affären som väckt stor uppmärksamhet
— sedan uppgifter om den hemliga militära underrättelsetjänsten publicerats
i tidskriften Folket i Bild/Kulturfront fr. o. m. början av maj 1973
och i Peter Bratts bok ”IB och hotet mot vår säkerhet” (IB-boken),
utgiven i slutet av september 1973 — genomförde försvarsutskottet under
hösten 1973 en ingående granskning av Sveriges militära underrättelsetjänst,
vilken redovisades i betänkandet FöU 1973:25. Med utnyttjande
av sin initiativrätt framlade utskottet i samband med sin redovisning
vissa förslag till riksdagen beträffande vilka allmänna krav som bör ställas

KU 1974:22

7

på den hemliga militära underrättelsetjänsten samt den framtida inriktningen
av denna verksamhet. Utskottets betänkande godkändes av
riksdagen.

I försvarsutskottets betänkande uttalades att särskild uppmärksamhet
ägnats följande frågor:

Behöver Sverige en hemlig underrättelsetjänst?

Hur leds och inriktas den hemliga underrättelsetjänsten?

Har verksamheten varit förenlig med Sveriges alliansfria utrikespolitik? Har

underrättelsetjänsten utnyttjats av statsledningen i partipolitiskt
syfte?

Har det skett otillåten registrering av medborgare hos underrättelseorganen? Har

statsmakterna haft tillräcklig insyn i underrättelseverksamheten
och kontroll över den?

Med hänvisning till att Sveriges alliansfria linje, som syftar till att söka
upprätthålla neutralitet, kräver ett starkt totalförsvar underströk försvarsutskottet
behovet av en välordnad och effektiv underrättelse- och
säkerhetstjänst. Beträffande underrättelsetjänsten framhöll utskottet att
Sverige, utöver diplomatisk rapportering samt forskning, signalspaning
och sammanställning av information ur öppna källor, behöver en särskild
underrättelseorganisation för aktiv inhämtning av det slag som försvarsstabens
särskilda byrå (den s. k. IB) representerar. Enligt utskottet är det
inte möjligt att ta de stora risker och kostnader som det skulle medföra
att avstå från denna del av underrättelsetjänsten. De allmänna krav som
måste ställas på den särskilda underrättelseorganisationen formulerades
av utskottet på följande sätt:

1. Verksamheten skall avse underrättelser av betydelse för rikets yttre
säkerhet.

2. Organisationen skall vara en del av vårt demokratiska samhälle och
verksamhetens inriktning skall stå under löpande kontroll av statsmakterna.

3. Verksamhet inom Sverige får inte stå i strid med landets lagar och
inte vara inriktad på uppgifter som ankommer på polisen.

4. Verksamheten skall vara effektiv och bedrivas under omdömesgill
ledning. Sekretesskravet måste beaktas.

Försvarsutskottets granskning gav vid handen att underrättelsetjänsten
inte bedrivs på ett sätt som strider mot vår deklarerade utrikespolitiska
linje, att det inte finns någon hemlig budget för underrättelsetjänsten
utöver de medel som anvisas av regering och riksdag och att registren hos
rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning samt försvarsstabens säkerhetsavdelning
och särskilda byrå inte har karaktären av åsiktsregister. Vidare
uttalade utskottet att det såvitt kunnat utrönas saknas verklighetsunderlag
för påståendet om att regeringen eller närstående organ styrt
verksamhet inom försvarsstabens särskilda byrå i partipolitiskt syfte.

KU 1974:22

8

I ett särskilt yttrande anförde två ledamöter (m) att det kvarstod viss
oklarhet i fråga om påstått partipolitiskt utnyttjande av försvarsstabens
särskilda byrå under 1960-talet samt att därför en särskild granskning av
förhållandena under tiden före år 1970 borde anförtros åt en juristkommission.

Beträffande den hemliga underrättelsetjänsten i fortsättningen ansåg
utskottet att det fanns ett visst behov av åtgärder i olika avseenden.
Utskottet lämnade därvid synpunkter på inriktningen av den hemliga
underrättelsetjänsten, sekretessfrågor, personalfrågor samt statsmakternas
insyn i verksamheten och kontroll av denna m. m. Avslutningsvis
framhöll utskottet att de frågor som utskottet berört borde bli föremål
för ett fördjupat studium och att formerna för sådana överväganden
borde beslutas av regeringen.

Då försvarsutskottets betänkande behandlades av riksdagen uttalade
statsministern att regeringen avsåg att ta upp vissa frågor som
aktualiserats med anledning av IB-affären till särskild granskning.

I januari 1974 har tillkallats en utredning med uppgift att dra upp
riktlinjer för den framtida militära underrättelsetjänsten. Enligt direktiven
skall utredningen lämna förslag till instruktioner, ekonomisk kontroll
m. m. beträffande den hemliga underrättelsetjänsten. I uppdraget ingår
att göra de tillbakablickar på den hittillsvarande verksamheten som kan
anses nödvändiga såsom underlag för förslagen om den framtida
underrättelseverksamheten. Som senare kommer närmare att beröras har
samtidigt massmedieutredningen fått i uppdrag att bl. a. undersöka
gränsdragningen mellan tryckfrihetsprocess och vanlig brottmålsprocess.
Vidare har en särskild utredning tillkallats beträffande frågan om skydd
för meddelares anonymitet vid beslag och husrannsakan. Slutligen har
uppdragits åt en särskild sakkunnig att se över bestämmelserna i
brottsbalken om brott mot rikets säkerhet.

Det bör i detta sammanhang också erinras om att riksdagens
justitieombudsman för närvarande utreder ett stort antal frågor i
anslutning till IB-affären.

Den av konstitutionsutskottet företagna granskningen av IB-affären
har självfallet skett mot bakgrund av den granskning i sak av den militära
underrättelsetjänsten som försvarsutskottet redovisat och som godkänts
av riksdagen. En viktig utgångspunkt är sålunda att Sverige har behov av
en välordnad och effektiv underrättelsetjänst som ett led i ett starkt
totalförsvar, vilket syftar till att upprätthålla neutralitet, om det skulle
bli krig i vår omvärld. Till bakgrunden hör också vår fastslagna utrikesoch
säker.hetspolitik i sin helhet och att underrättelsetjänsten, som
försvarsutskottet konstaterat, inte bedrivs på ett sätt som strider mot vår
deklararerade utrikespolitiska linje. Konstitutionsutskottets granskning
har avsett frågor om handläggningen inom regeringen av militära
underrättelsefrågor samt den tillsyn av tryckfrihetsförordningens efterlevnad
som ankommer på chefen för justitiedepartementet att utöva.
Utskottets granskning har däremot inte avsett frågor rörande IB:s
operativa uppgift. Till granskningsbetänkande! fogas i bilaga 4 redovisade

KU 1974:22

9

handlingar (bilagorna 4 A-K).

Inför utskottet har följande utfrågningar ägt rum: förutvarande
försvarsministern utrikesminister Sven Andersson (den 26 februari 1974),
överbefälhavaren general Stig Synnergren (den 28 februari 1974),
statssekreteraren i försvarsdepartementet Anders Thunborg (den 5 mars
1974), justitieminister Lennart Geijer (den 21 mars 1974), statsrådet Carl
Lidbom (den 21 mars 1974), statssekreteraren i statsrådsberedningen
Thage Peterson (den 21 mars 1974), förutvarande justitiekanslern Bengt
Lännergren (den 23 april 1974), chefen för försvarsdepartementets
kommandoexpedition konteramiral Dag Arvas (den 23 april 1974) samt
statsminister Olof Palme (den 25 april 1974).

Utskottet vill till en början erinra om att den militära underrättelsetjänstens
ändamål i fred är att lämna underlag för överbefälhavarens
beslut angående åtgärder vid kränkning av vårt territorium och för det
militära försvarets beredskap och landets krigsplanläggning. Den skall
även ge underlag för statsmakternas beslut om åtgärder i syfte att höja
vår beredskap. Underrättelsetjänsten har över huvud taget en mycket stor
betydelse för både det militära och ekonomiska försvarets uppbyggnad
och utveckling i stort.

Överbefälhavaren, som under Kungl. Maj:t har ledningen av och
uppsikten över krigsmakten, skall enligt sin instruktion leda det militära
försvarets underrättelse- och säkerhetstjänst. Han skall vidare bl. a.
samordna budgetarbetet inom krigsmakten och har befälsrätt över
krigsman som tjänstgör vid krigsmakten. Överbefälhavaren har fastställt
en särskild underrättelseinstruktion samt underrättelsereglemente för
krigsmakten. Överbefälhavaren beslutar ensam i de frågor han handlägger
men får överlämna åt chefen för försvarsstaben att utföra inspektion och
att avgöra ärende eller grupp av ärenden som inte är av sådan
beskaffenhet att prövningen bör ankomma på överbefälhavaren personligen.

Försvarsstaben, som är överbefälhavarens stab, biträder denne vid
ledning av bl. a. det militära försvarets underrättelse- och säkerhetstjänst.
Sådana ärenden handläggs inom sektion 2, som bl. a. utarbetar överbefälhavarens
order och anvisningar för t. ex. försvarsattachéernas verksamhet
samt för underrättelseinhämtningen vid försvarsstabens särskilda byrå,
dvs. IB, och vid försvarets radioanstalt. Försvarsstabens underrättelseavdelning
bearbetar operativa underrättelser, dvs. uppgifter om främmande
stridskrafters styrka och belägenhet, beredskap och verksamhet samt
uppgifter om militärgeografi, kommunikationer och underhållsresurser.
Därutöver behandlas militärpolitiska frågor samt ekonomiska förhållanden
av betydelse för bedömningen av främmande makters krigspotential.

Försvarsstabens särskilda byrå (IB) lyder direkt under överbefälhavaren,
som senast år 1972 utfärdat särskilda instruktioner för verksamheten,
vilka bl. a. innehåller uppgift om inriktning, organisation i stort
och ledningsförhållanden. Särskilt anges i vilka fall det åligger underlydande
personal att hänskjuta frågor för avgörande till särskilda byråns
chef. I sammanhanget vill utskottet erinra om att försvarsutskottet med

KU 1974:22

10

utgångspunkt i de allmänna krav som bör ställas på underrättelseorganisationen
ansett att verksamheten bör få en fastare inriktning genom att
Kungl. Maj:t utfärdar riktlinjer (instruktion) för verksamheten. Närmare
bestämmelser för den hemliga underrättelsetjänsten bör dock, enligt
försvarsutskottets mening, liksom tidigare meddelas av överbefälhavaren.

I stor utsträckning är vad som gäller för försvarsstabens särskilda byrå
sekretessbelagt. I de årliga propositionerna till riksdagen rörande det
militära försvaret lämnas sålunda endast vissa begränsade uppgifter om
t. ex. programplaner, anslagsframställningar och regleringsbrev för den
s. k. särskilda verksamheten. Det kan erinras om att försvarsutskottet på
den punkten förordat att en mer öppen redovisning av denna verksamhet
sker i fortsättningen. Vad gäller budgetfrågor, medelsredovisning m. m.
hänvisas till försvarsutskottets betänkande.

Beträffande frågan om vilka kontakter som förekommit mellan regeringen
eller enskilda statsråd och överbefälhavaren, försvarsstaben och
IB i ärenden som berör den militära underrättelsetjänsten kan de
upplysningar som utskottet erhållit sammanfattas på följande sätt.

Eftersom den militära underrättelsetjänsten sker på överbefälhavarens
ansvar, har det vanligen varit han som själv tagit initiativ till sådana
kontakter och därvid vänt sig till försvarsministern, som i regeringen
handlägger dessa frågor. Det har förekommit att cheferna för försvarsstabens
säkerhetsavdelning, försvarets radioanstalt och IB haft kontakter
direkt med försvarsministern, vilket dock alltid skett med överbefälhavarens
vetskap eller direkt enligt dennes uppdrag. Under tider, då det inte
rått några internationella kriser, har sådana kontakter, vilka främst avsett
att hålla försvarsministern orienterad om förändringar i ”läget”, förekommit
ungefär en gång i kvartalet. Ibland har även statssekreteraren i
försvarsdepartementet varit närvarande. Det kan i sammanhanget nämnas
att, förutom skriftliga redogörelser som lämnas bl. a. försvarsministern,
varje vecka förekommer s. k. underrättelsegenomgångar i försvarsstaben,
vid vilka i allmänhet någon militär tjänsteman från försvarsdepartementet
är närvarande. I samband med utrikespolitiska kriser har det förekommit
föredragningar inför försvarsministern varje vecka, ibland varje dag. I
sådana lägen har även statsministern, som är ordförande i försvarsrådet,
varit inkopplad.

Det bör i detta sammanhang erinras om att det — till skillnad mot vad
som-sålunda gäller beträffande frågor rörande den militära underrättelsetjänsten
— finns vissa rutiner för handläggningen inom regeringen av
säkerhetsfrågor, såväl polisiära som militära. Såsom redovisades av
parlamentariska nämnden i Wennerströmaffären i utlåtandet ”Handläggningen
av säkerhetsfrågor” (SOU 1968:4) gäller bl. a. att statssekreteraren
i statsrådsberedningen har till uppgift att för statsministerns räkning
följa säkerhetsfrågor av vikt. Vad gäller den militära säkerhetstjänstens,
dvs. försvarsstabens säkerhetsavdelnings, föredragningar inför försvarsministern
rör dessa till den allt övervägande delen personalärenden av sådan
art och betydelse att de inte kan vara av något intresse för annan
regeringsmedlem. Försvarsministern vidarebefordrar därför vad som

KU 1974:22

11

framkommit vid dessa föredragningar till justitieministern — till vilken
alla polisiära säkerhetsärenden i första hand skall anmälas — endast då
dessa efter hans eget bedömande har sådant innehåll att någon eller några
av de övriga statsråden bör erhålla information härom. Det har också
överenskommits mellan försvarsministern och statssekreteraren i statsrådsberedningen
att den senare skall hållas underrättad om de viktigaste
ärenden som anmäls av den militära säkerhetstjänsten. Vidare förutsätts
att gemensamma beredningar skall kunna förekomma i särskilt betydelsefulla
säkerhetsärenden. Beträffande denna grupp av ärenden kan i övrigt
hänvisas till nyssnämnda utlåtande av parlamentariska nämnden i
Wennerströmaffären (se bilaga 4 D till detta betänkande).

Utskottets granskning av IB-affären har vidare gett vid handen att några
direktkontakter från regeringens sida inte tagits med IB eller den
särskilda verksamheten i övrigt. När det gällt samarbete med annat lands
underrättelseorganisation har frågan alltid underställts regeringen (försvarsministern).
Överbefälhavaren har sålunda inte haft fullmakt att
besluta om att dylikt samarbete skall påbörjas eller upphöra. Regeringen
har vid några enstaka tillfällen under senare år medgett att sådant
samarbete fått äga rum. Beslut härom har inte fattats i konselj utan på
försvarsministerns ansvar.

Beträffande utbyte av information med andra länders underrättelsetjänst
har som ledande principer gällt att tredje makt inte får skadas, att
uppgifter av hemlig natur om det svenska försvaret inte får utlämnas och
att utbytet uteslutande skall ha till syfte att tjäna det svenska försvaret.
Det har ankommit på överbefälhavaren att lämna närmare föreskrifter för
att tillgodose dessa principer.

Mot bakgrund av vad som sålunda framkommit kan det enligt
utskottet konstateras att frågor rörande den militära underrättelsetjänsten
i allmänhet inte blir föremål för någon gemensam beredning eller
diskussion i en vidare krets inom regeringen. Vanligen handhas dessa
ärenden av försvarsministern, och endast i de fall han anser det påkallat
kopplas statsministern och regeringen i övrigt in. Några bestämda regler
för när detta bör ske finns inte, utan avgörandet träffas efter en
bedömning från fall till fall.

Enligt utskottet är det självfallet av vikt att försvarsministern
fortlöpande hålls orienterad om den militära underrättelsetjänstens
verksamhet för vilken militärledningen har ett huvudansvar. Det är vidare
naturligt att försvarsministern i sin tur delger statsministern och när så
erfordras regeringen i övrigt vad som framkommit vid dessa orienteringar.

Utskottet har vid sin granskning inte funnit anledning till erinran mot
den ordning som härvid tillämpas inom regeringen.

Som inledningsvis nämnts har utskottet vid sin granskning av
IB-affären ägnat särskild uppmärksamhet åt vilka åtgärder som vidtogs
från regeringens sida i samband med publiceringen av artiklarna i nummer
9, 10 och 17 av tidskriften Folket i Bild/Kulturfront samt IB-boken.
Granskningen har skett bl. a. mot bakgrund av den tillsyn över

KU 1974:22

12

tryckfrihetsförordningens efterlevnad som det ankommer på chefen för
justitiedepartementet att utöva.

I detta sammanhang vill utskottet först lämna en redogörelse för
aktuella regler i tryckfrihetsförordningen och brottsbalken och hur dessa
tillämpats i IB-fallet.

Enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen står det i princip envar fritt
att för offentliggörande i tryckt skrift till dess författare eller utgivare
eller, om för skriften finns särskild redaktion, till denna eller till företag
för yrkesmässig förmedling av nyheter till periodiska skrifter meddela
uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst. Bestämmelsen
innebär att den som lämnat sådant meddelande i princip inte kan ställas
till ansvar för meddelandets innehåll. Är meddelandet lagstridigt kan
ansvar normalt utkrävas endast för det fall att meddelandet publicerats.
Ansvaret åvilar i så fall enligt 8 kap. i princip skriftens upphovsman eller i
fråga om periodisk skrift den ansvarige utgivaren.

Till stadgandet i 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen ansluter sig
bestämmelserna i 3 kap. om meddelares rätt till anonymitet. Detta
skydd för meddelare är underkastat en viktig inskränkning genom
bestämmelserna i 7 kap. 3 §. Enligt detta stadgande kan straff i vanlig
brottmålsprocess ådömas den som meddelat uppgift för offentliggörande
i tryckt skrift, om meddelaren genom att lämna uppgifter gör sig skyldig
till vissa i stadgandet uppräknade allvarliga brott, däribland spioneri.

Enligt 7 kap. 5 § är det ett tryckfrihetsbrott att genom tryckt
skrift offentliggöra uppgifter rörande förhållanden vilkas röjande skulle
enligt lag innefatta brott mot rikets säkerhet. Ansvar enligt detta
stadgande åvilar jämlikt 8 kap. för periodisk skrift ansvarige utgivaren
och för annan tryckt skrift i första hand författaren.

I brottsbalken behandlas spioneribrott i 19 kap. 5 §. Ansvar för
spioneri kommer i fråga för den som med uppsåt att gå främmande makt
till handa obehörigen anskaffar, befordrar, lämnar eller eljest röjer
uppgift rörande förhållanden, vars uppenbarande för främmande makt
kan medföra men för rikets säkerhet. Detta gäller vare sig uppgiften är
riktig eller ej. Enligt 19 kap. 7 § brottsbalken kan ansvar utkrävas för
obehörig befattning med eller vårdslöshet med sådan hemlig uppgift som
avses i 5 §.

I Stockholms tingsrätts dom den 4 januari 1974, som numera i vad
. avser Peter Bratt vunnit laga kraft, biföll tingsrätten åklagarens talan och
dömde Bratt och Jan Guillou vardera till ett års fängelse för spioneri
genom anskaffande av vissa hemliga uppgifter rörande IB:s verksamhet
och röjande av dessa genom artiklar i Folket i Bild/Kulturfront nr 9, 10
och 17 för år 1973. Beträffande de i IB-boken lämnade uppgifterna
omfattade åklagarens ansvarspåstående och den fällande domen endast
anskaffande av uppgifterna.

Guillou fullföljde talan mot tingsrättens dom och invände därvid bl. a.
att han i egenskap av journalist och anställd på Folket i Bild/Kulturfront
med chefredaktörs befogenheter inte var att betrakta som meddelare i
tryckfrihetsförordningens mening. Svea hovrätt, som meddelade dom i

KU 1974:22

13

målet den 14 mars 1974, anförde beträffande meddelares ansvar följande:

Enligt tryckfrihetsförordningen är det i princip endast ansvarige
utgivaren som har att svara för innehållet i periodisk skrift. Dennes ansvar
härför kan utkrävas endast i de fall och i den ordning som tryckfrihetsförordningen
anger. Den som till utgivaren eller tidningens redaktion
lämnar uppgifter som är avsedda att offentliggöras i tidningen är i
allmänhet fri från allt ansvar. Enligt undantagsbestämmelsen i 7 kap. 3 §
andra stycket tryckfrihetsförordningen må emellertid, om någon genom
att lämna meddelande till annan förövar spioneri eller annat i paragrafen
angivet brott mot rikets säkerhet, sådan gärning åtalas och ansvar därför
ådömas i den för brottmål i allmänhet stadgade ordningen. Ansvarstalan i
vanlig brottmålsordning mot meddelaren är dock ej avsedd att träda i
stället för tryckfrihetsåtal mot ansvarige utgivaren utan bör föregås av
eller föras vid sidan av tryckfrihetsåtal.

Beträffande Guillous invändning att han ej var att anse som meddelare
uttalade hovrätten att undantagsbestämmelsen i 7 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen
avser olika former av meddelanden, även meddelanden i
form av till tidning ingivna artiklar, till vilka meddelaren framträder som
författare, och att något undantag inte gjorts för det fall att meddelaren
tillika är redaktör på tidningen. Målet är f. n. beroende på högsta
domstolens prövning.

Åtal för tryckfrihetsbrott skall enligt 9 kap. 2 § väckas av
justitiekanslern (JK). Som nyss sagts åligger det chefen för justitiedepartementet
att själv eller genom av honom förordnade tryckfrihetsombud,
vaka över efterlevnaden av tryckfrihetsförordningen. Finner han
att allmänt åtal bör anställas för tryckfrihetsbrott skall han anmäla detta
för JK, som dock även utan sådan anmälan äger väcka åtal för
tryckfrihetsbrott som hör under allmänt åtal.

Förekommer anledning att tryckt skrift på grund av tryckfrihetsbrott
kan konfiskeras får i avbidan på rättens beslut härom skriften läggas under
beslag. Förordnande om beslag meddelas av justitieministern eller på
dennes uppdrag av tryckfrihetsombud. Efter det tryckfrihetsåtal väckts
kan rätten förordna om beslag eller häva tidigare meddelat beslag.

I tryckfrihetsförordningen anges inte några andra förutsättningar för
förordnande om beslag än att det som nyss nämnts förekommer
anledning att tryckt skrift på grund av tryckfrihetsbrott kan konfiskeras.
Ej heller uppställer tryckfrihetsförordningen annan förutsättning för
konfiskering än att det är fråga om tryckt skrift som innefattar
tryckfrihetsbrott. Det bör framhållas att konfiskering numera kan
förekomma vid alla slags tryckfrihetsbrott och att ingreppet genomgående
är fakultativt och aldrig obligatoriskt. 1 sammanhanget kan
erinras om att för tillämpning av tryckfrihetsförordningens bestämmelser
skall tryckt skrift vara utgiven, dvs. ha blivit utlämnad till salu eller för
spridning på annat sätt.

Folket i Bild/Kulturfront nr 9 för år 1973 utkom den 3 maj 1973.
Tidningen innehöll uppgifter rörande den hemliga militära underrättelsetjänsten.
Frågan om eventuellt tryckfrihetsåtal mot tidningens ansvarige
utgivare blev föremål för JK:s prövning genom att riksåklagaren till JK

KU 1974:22

14

överlämnade en anmälan som gjorts av en enskild person mot tidningen. I
beslut den 15 juni 1973 lämnade JK ärendet utan vidare åtgärd under
motivering att de sålunda offentliggjorda uppgifterna om svensk underrättelsetjänst
och dess verksamhet enligt JK:s mening inte utgjorde skäl
för åtal mot tidningens utgivare för tryckfrihetsbrott.

Enligt vad utskottet erfarit i samband med utfrågningarna av
regeringsledamöter föranledde utgivningen av nämnda tidskriftsnummer
och de där lämnade uppgifterna om den militära underrättelsetjänsten
överläggningar inom regeringen, vilka resulterade i att det uppdrogs åt
försvarsministern att undersöka sanningshalten i tidningsartikeln. Vidare
förekom kontakter mellan justitiedepartementet och JK rörande eventuellt
tryckfrihetsåtal. Justitieministern fick enligt vad han uppgivit
kännedom om att frågan efter en anmälan från enskild person redan var
under JK:s handläggning. På grund härav fann han ej anledning att själv
företa någon prövning i fallet.

Som framgått av den ovan lämnade redogörelsen för åtalsreglerna i
tryckfrihetsmål ankommer den slutliga prövningen om åtal skall ske på
JK. Tillsynen över tryckfrihetsförordningens efterlevnad tillkommer
emellertid justitieministern, som har att fatta beslut om åtalsanmälan i
visst fall skall ske till JK och om skriften i avvaktan på rättslig prövning
skall tagas i beslag. Som redan nämnts har JK dessutom rätt att utan
anmälan från justitieministern väcka åtal för tryckfrihetsbrott. I tryckfrihetsförordningen
har inte närmare angetts de fall där åtal för tryckfrihetsbrott
bör bero av initiativ från justitieministern.

Justitieministerns anmälan till JK anses innebära plikt för JK att pröva
åtalsfrågan men ej skyldighet att åtala. Med hänsyn till den självständiga
ställning som tillkommer JK i tryckfrihetsmål är dennes prövning självfallet
allsidig och grundlig oavsett hur ärendet kommer under hans prövning.
Justitieministerns rätt att underlåta åtalsanmälan på grund av att JK redan
tagit upp saken kan därför inte ifrågasättas. Vill justitieministern genom
egen åtalsanmälan särskilt understryka angelägenheten av en åtalsprövning
kan det givetvis inte utgöra något hinder att JK redan behandlar
ärendet. Justitieministerns handlande blir enligt utskottets mening ytterst
en avvägningsfråga i varje särskilt fall. Utskottet vill härvid erinra om att
justitieministerns rätt att förordna om beslag inte enligt tryckfrihetsförordningen
förutsätter att han själv gör en åtalsanmälan.

Den bedömning justitieministern gjorde beträffande frågorna om
åtalsanmälan och beslag såvitt avsåg nämnda artikel har inte gett
anledning till erinran från utskottets sida.

Nästa gång ett tryckfrihetsåtal beträffande IB-affären aktualiserades
var den 24 september 1973 med anledning av en artikel i nr 17 av Folket
i Bild/Kulturfront som också innehöll uppgifter om IB:s verksamhet.
Enligt vad utskottet erfarit tog riksåklagaren samma dag kontakt med
statsrådet Carl Lidbom. Justitieministern var vid tillfället bortrest.
Lidbom har i en promemoria, bilaga 4 G till detta betänkande, uppgett
att han enligt ”etablerade rutiner i regeringen” skötte justitieärendena i

KU 1974:22

15

Geijers frånvaro. Lidbom har vidare inför utskottet omtalat att han själv
inte hade något formellt förordnande som justitieminister. Enligt Lidbom
fattades inte heller några formella juridiska beslut denna dag, men väl
reella politiska beslut.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka vikten av att vid
förhinder för justitieministern formellt förordnande enligt § 5 regeringsformen
meddelas för annan regeringsledamot att i justitieministerns ställe
föredra justitieärendena. Detta särskilt som justitieministern har självständiga
uppgifter som övervakare av tryckfrihetsförordningens efterlevnad.

I nämnda promemoria och inför utskottet har Lidbom närmare
redogjort för vad som förekom den 24 september. Härvid har bl. a.
följande framkommit.

Riksåklagaren hade fått tillgång till ifrågavarande artikel i korrektur.
Artikeln, som bl. a. innehöll ett referat av vissa partier i IB-boken,
föreföll aktualisera ett ingripande enligt tryckfrihetsförordningen. Enligt
vad riksåklagaren kände till fanns artikeln och boken redan hos vissa
tidnings- och nyhetsredaktioner och man fick räkna med att skrifterna
var spridda eller på väg att spridas i en större krets. Frågan om eventuellt
beslag var därför brådskande. Vid överläggningar senare samma förmiddag
mellan statsrådet Lidbom, riksåklagaren, JK och tjänstgörande
statssekreteraren i justitiedepartementet behandlades dels frågan om
tryckfrihetsåtal, dels frågan om förordnande om beslag skulle meddelas
på tidskriften och IB-boken. Vid regeringens lunch samma dag diskuterades
frågan, varvid regeringen intog den ståndpunkten att frågan om
tryckfrihetsåtal beträffande tidskriften och boken borde överlämnas till
JK:s prövning. Däremot ansåg man inte att förordnande om beslag borde
meddelas. Vid denna bedömning beaktades att skrifterna redan fått viss
spridning och att skadan därför väsentligen redan var skedd. Vid
telefonkontakt med justitieministern förklarade sig denne inte ha någon
erinran mot den bedömning som regeringen gjort.

Den formella anmälan till JK gjordes av justitieministern i en skrivelse
den 27 september 1973. Anmälan avsåg såväl IB-boken som nr 17 av
Folket i Bild/Kulturfront.

JK:s utredning resulterade i att åtal väcktes den 6 december 1973 mot
Bratt för uppgifter i IB-boken. Brottet angavs vara otillåtet offentliggörande
i tryckt skrift av uppgifter rörande förhållanden, vilkas röjande
innefattar brott mot rikets säkerhet.

Sedan Bratt - som ovan nämnts — den 4 januari 1974 av Stockholms
tingsrätt dömts för spioneri beslöt JK den 8 januari 1974 att nedlägga
tryckfrihetsåtalet. JK motiverade detta beslut med att en domstolsprövning
avseende röjandet av uppgifterna i Bratts bok med hänsyn till
omfattningen av allmänne åklagarens talan mot Bratt och Stockholms
tingsrätts prövning och dom skulle sakna mening och att straff utöver
det av tingsrätten utdömda inte rimligen skulle kunna utkrävas.

Beträffande justitieministerns anmälan i övrigt beslöt JK den 28
december 1973 att inte väcka åtal mot ansvarige utgivaren för Folket i
Bild/Kulturfront — liksom för övrigt ej heller mot ansvariga utgivarna för

KU 1974:22

16

Dagens Nyheter, Aftonbladet och Expressen, vilka den 24—25 september
återgett uppgifter ur boken. Likaså beslöt JK vid detta tillfälle att inte
väcka åtal jämlikt radioansvarighetslagen.

Beslutet motiverades med att boken i tryckfrihetsförordningens
mening var att anse som utgiven före tidningarna och före Sveriges Radios
publicering av uppgifter ur boken. Beträffande de av Sveriges Radio,
Aftonbladet och Expressen återgivna uppgifterna ansågs dessa vara av
allmän politisk natur och kunde inte anses ha inneburit sådant men att
ansvar därför borde göras gällande i tryckfrihetsrättslig ordning.

Beträffande publiceringen i Folket i Bild/Kulturfront och i Dagens
Nyher fann JK att utgivarna med hänsyn till den spridning som
uppgifterna fått haft anledning utgå från att innehållet i boken redan
kommit till allmänhetens kännedom och sålunda förlorat sin hemliga
karaktär. Brottsbalkens krav på uppsåt ansågs därför inte uppfyllt.

Som framgår av den föregående redovisningen föreligger vid sådan
brottslighet som den här aktuella i viss mån en konflikt mellan
tryckfrihetsförordningens och brottsbalkens regler. Denna ledde i detta
fall till den bedömningen att den brottslighet som lades Bratt till last inte
kunde prövas i samma rättegång. Anskaffandet av de uppgifter som
röjts i boken skulle prövas i ordinär process, medan röjandet av
uppgifterna endast kunde beivras enligt tryckfrihetsförordningens regler.

Mot bakgrund av det anförda har utskottet inte funnit anledning till
erinran mot den bedömning som gjordes inom regeringen att tryckfrihetsåtal
mot Bratt borde komma till stånd, oavsett vad den utredning som
pågick hos åklagarmyndigheten i Stockholm kunde leda till.

Beträffande frågan om förordnande om beslag borde ha meddelats av
justitieministern rörande de skrifter som elev föremål för åtalsanmälan
till JK vill utskottet till en början erinra om att beslag och konfiskering
av tryckt skrift är fakultativa åtgärder för alla typer av tryckfrihetsbrott.

Beslag av tryckt skrift är en ingripande åtgärd som inte bör komma i
fråga utan att starka skäl föreligger för antagandet att rättegången
i tryckfrihetsmålet kommer att leda till att skriften konfiskeras. Vidare
förekommer naturligtvis fall då beslag är meningslöst, därför att skadan
redan skett genom att skriften eller dess innehåll blivit allmänt spritt.

1 förevarande fall innehöll skrifterna uppgifter som bedömdes vara till
men för rikets säkerhet. Sakliga skäl förelåg sålunda i och för sig för
beslag. Å andra sidan fanns uppgifter om att bokens innehåll redan var
tillgängligt för massmedia och att tidningar som skulle komma ut redan
samma eftermiddag — den 24 september — återgav avsnitt ur boken.

Frågan om förordnande om beslag skulle meddelas i detta fall har
således varit svårbedömbar. Med hänsyn till arten av de avslöjanden som
berörda skrifter innehöll måste enligt utskottet de skäl som talade för
beslag anses ha varit tungt vägande. Starka rättssäkerhetsskäl påkallar
emellertid som nyss sagts försiktighet vid användningen av ett så
ingripande tvångsmedel som beslag. Mot bakgrund av den kännedom som
vid tillfället förelåg om uppgifternas spridning finner utskottet det därför

KU 1974:22

17

förklarligt att förordnande om beslag underläts och finner således inte
anledning till erinran i detta hänseende.

Som inledningsvis nämnts har justitieministern bl. a. på grund av den
debatt som följt på IB-affären funnit anledning föreligga att göra
gränsdragningsproblemet mellan tryckfrihetsprocess och allmän process
till föremål för utredning. 1 tilläggsdirektiv till massmedieutredningen i
januari 1974 har således utredningen fått i uppdrag att undersöka
möjligheterna att ändra de processuella reglerna så att flera personer som
är indragna i samma brottslighet inte kommer att få sin sak prövad i olika
processformer, utan att därför det skydd för yttrandefriheten som ligger i
att mål om yttrandefrihetsbrott skall behandlas i särskilda former går
förlorat. Vidare bör utredningen närmare överväga vilka möjligheter som
kan föreligga att undvika att en och samma person blir åtalad för en
sammanhängande brottslighet, som delvis utgör tryckfrihetsbrott, i olika
processformer. I tilläggsdirektiven ingår även att utredningen bör ägna
uppmärksamhet åt frågan om avvägningen mellan meddelarskyddet och
rikets säkerhetsbehov.

Det bör tilläggas att justitieministern också tillkallat dels en särskild
sakkunnig att se över brottsbalkens bestämmelser om brott mot rikets
säkerhet, dels särskilda sakkunniga att utreda frågan om skydd för
meddelares anonymitet vid beslag och husrannsakan.

Utskottet delar uppfattningen att de tryckfrihetsrättsliga problem som
aktualiserats av IB-affären gör en översyn av lagstiftningen påkallad. Det
utredningsarbete som justitieministern i detta hänseende tagit initiativ till
är därför enligt utskottet välmotiverat.

3. Regeringens åtgärder i samband med Norrmalmstorgsdramat i augusti
1973

I en inom utskottets kansli upprättad promemoria — bilaga 5 till
detta betänkande — lämnas vissa uppgifter om det uppmärksammade
bankdramat vid Norrmalmstorg i Stockholm i augusti förra året.

Av promemorian framgår bl. a. följande. På förmiddagen torsdagen
den 23 augusti 1973 omkring kl. 10 företogs ett dramatiskt bankrån i
Sveriges Kreditbanks lokaler vid Norrmalmstorg i Stockholm. Rånaren,
vilken senare befanns vara Jan Erik Olsson — dömd till internering för
bl. a. grov stöld och olaga vapeninnehav — som under permission avvikit
från fångvårdsanstalten i Kalmar, var beväpnad med en kulsprutepistol.
Med denna avlossade Olsson i dramats inledningsskede ett flertal skott i
banklokalen och skadade därvid en polisman. Vidare tog Olsson som
gisslan tre kvinnliga banktjänstemän som vid dramats början hölls bundna
och användes som skydd mot eventuell beskjutning från polisens sida. I
samband med att polisen efter någon timme lyckades få till stånd
förhandlingar med Olsson krävde denne att Clark Olofsson — dömd till
internering för bl. a. grovt rån och olaga vapeninnehav — skulle utlämnas
från fångvårdsanstalten i Norrköping och överföras till banklokalen inom
två timmar. Olsson begärde dessutom en lösensumma om tre miljoner
kronor. Genom polisledningen orienterades justitieministern, som befann

2 Riksdagen 1974. 4 sami. Nr 22

KU 1974:22

18

sig i kanslihuset, om rånarens krav.

Inom justitiedepartementet har på grundval av gjorda minnesanteckningar
upprättats en promemoria angående händelserna i samband med
bankrånet, vilken redovisas i underbilaga till bilaga 5 till detta betänkande
och som enligt beslut av justitieministern den 22 januari
1974 överlämnats till konstitutionsutskottet. Av departementspromemorian
framgår bl. a. att justitieministern, sedan han informerats om
rånarens krav och överlagt med sina närmaste medarbetare i departementet,
stannade för att Olofsson som beredskapsåtgärd borde flyttas från
fängelset i Norrköping till Stockholm, vilket förslag statsministern, som
också befann sig i kanslihuset, tillstyrkte. På uppdrag av justitieministern
meddelade statssekreteraren i justitiedepartementet tjänsteförrättande
styresmannen på fångvårdsanstalten i Norrköping att regeringen beslutat
att Olofsson skulle flyttas till Stockholm och där ställas till polisens
förfogande. Olofsson skulle föras till allmänna häktet på Kungsholmen
och transporten verkställas genom Norrköpingspolisens försorg. Enligt
departementspromemorian bekräftades beslutet vid regeringens lunchberedning
samma dag. Sedan Olofsson förts till allmänna häktet
meddelade statssekreteraren på uppdrag av justitieministern att Olofsson
fick, om polisledningen så fann lämpligt, flyttas till Norrmalmstorg.
Något senare fick polisledningen — polismästare Kurt Lindroth — enligt
promemorian direkt från justitieministern det beskedet, att justitieministern
fått regeringens fullmakt att bestämma att Olofsson, om denne
själv gick med på det, fick gå in i banklokalen till rånaren under
förutsättning att gisslan lämnades ut.

Olofsson fördes till banklokalen och fick där på egen och Olssons
begäran förena sig med Olsson, dock utan att gisslan släpptes. Enligt
departementspromemorian meddelade polismästare Lindroth justitieministern
att rånaren för att understryka sitt krav tagit struptag på en av
kvinnorna i gisslan och att Lindroth bedömt situationen så hotfull för
kvinnan att han beslöt att — utan att ha talat med justitieministern —
släppa in Olofsson i banklokalen.

Härefter pågick bankdramat till kvällen den 28 augusti 1973 och
upplöstes genom att polisen lyckades befria gisslan och gripa Olsson och
Olofsson.

Enligt departementspromemorian följdes bankdramat fortlöpande
från kanslihuset. BL a. befann sig rikspolischefen tidvis i kanslihuset och
uppehöll därifrån kontakt med polisledningen. I departementspromemorian
har bl. a. antecknats att det i radio- och TV-intervjuer med
Olofsson, rånaren och en av gisslan under fredagskvällen gjorts uttalanden
som skulle ha gått ut på att polisledningen erbjudit rånaren och
Olofsson att lämna banken i sällskap med en person inom gisslan. Med
anledning av dessa uppgifter tog statssekreteraren i justitiedepartementet
enligt promemorian kontakt med polisledningen och påminde om de
instruktioner som tidigare lämnats beträffande Olofsson och som innebar
att gisslan måste släppas i sin helhet.

Utöver nämnda departementspromemoria, som grundats på minnesanteckningar,
föreligger inte något skriftligt dokument över de beslut som

KU 1974:22

19

fattades inom regeringskansliet i samband med bankdramat.

Enligt utskottet påminner den situation regeringen ställdes inför i
samband med bankdramat vid Norrmalmstorg osökt om vad som hände
när ett svenskt passagerarplan kapades i september 1972 och utlämning
av interner, intagna på svenska fångvårdsanstalter, krävdes från kaparnas
sida. Beträffande den granskning av regeringens handlande som utskottet
företog i det fallet hänvisas till förra årets granskningsbetänkande (KU
1973:20 s. 16-17).

I vad gäller Norrmalmstorgsdramat framgår det av förevarande
departementspromemoria att regeringen i det läge som polisledningen vid
Norrmalmstorg uppenbarligen bedömde som mycket allvarligt ansåg sig
böra ingripa så till vida att regeringen beslöt att Olofsson skulle föras från
fångvårdsanstalten i Norrköping till Stockholm och där ställas till
polisledningens förfogande. Enligt vad som uttalats i departementspromemorian
uppställdes emellertid det villkoret att Olofsson inte skulle få
förenas med rånaren i banken med mindre gisslan släpptes fri. Som
tidigare framgått uppfylldes inte detta villkor av polisledningen. Enligt
departementspromemorian följdes polisens åtgärder under hela bankdramat
från kanslihuset genom fortlöpande kontakter med polisledningen
på Norrmalmstorg.

Beträffande regeringens åtgärd att föranstalta om Olofssons utlämnande
kan självfallet, inte minst i efterhand, anföras olika meningar om det
var den lämpligaste lösningen eller inte. Polisledningens bedömning av det
akuta läget är naturligtvis härvidlag av den största betydelse. Enligt
utskottet måste således regeringsbeslutet om Olofssons utlämnande ses
mot bakgrund av polisledningens bedömning att en uppenbar nödsituation
förelåg. Samtidigt var det enligt utskottet naturligt att vid
tidpunkten för beslutet villkor uppställdes för polisens rätt att låta
Olofsson förenas med rånaren i banklokalen. Villkoret i fråga kan således
inte betecknas som något otillbörligt ingripande i polisens operativa
uppgift. Det var också naturligt att regeringen under bankdramat
fortlöpande uppehöll kontakter med polisledningen på Norrmalmstorg.
De särskilda omständigheter som föranledde att polisledningen inte ansåg
sig kunna följa regeringens villkor för Olofssons förening med bankrånaren
i banklokalen har varit föremål för prövning av riksdagens justitieombudsman,
som funnit polisledningens handlande fullt försvarligt i det
allvarliga läge som uppkommit.

Beträffande frågan om det formella beslutsfattandet och dokumentation
av regeringsbeslut i samband med nödsituationer som den förevarande
och den som uppstod i samband med flygkapningen vill utskottet
erinra om sina uttalanden förra året i samband med behandlingen av
förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning (KU 1973:26 s. 35).
Under hänvisning till sin granskning av flygkapningsfallet uttalade
utskottet då att frågan om särskilda regler för regeringens handlande i
extraordinära situationer och för beslutsprocessen i samband därmed
borde bli föremål för prövning. Det skulle enligt utskottet ankomma på
Kungl. Maj:t att närmare besluta om inriktningen och formerna för en
sådan prövning. Utskottet hemställde att riksdagen som sin mening skulle

KU 1974:22

20

ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört i denna del. Utskottets
hemställan bifölls av riksdagen.

Som nyss nämnts togs frågan upp i samband med behandlingen av
författningsförslaget, vilket av riksdagen antogs som vilande i juni förra
året. Den nya författningen, som tidigare i år slutligt antagits, kommer i
sina huvuddelar att börja att tillämpas den 1 januari 1975. Enligt vad
utskottet erfarit har något utredningsarbete beträffande det angivna
spörsmålet ännu inte igångsatts utan frågan har fått anstå i avbidan på
den slutliga prövningen av författningsförslaget. Utskottet vill i detta
sammanhang med hänvisning till förra årets riksdagsbeslut åter under■
stryka att en prövning av hithörande spörsmål bör komma till stånd. Det
bör därvid framhållas att utskottet är väl medvetet om att stora
svårigheter kan vara förenade med t. ex. en grundlagsreglering på detta
område. Enligt utskottet kan det emellertid finnas andra vägar att få till
stånd en fastare beslutsordning och dokumentation, vilket är önskvärt
inte minst med tanke på de tjänstemän som har att verkställa regeringens
beslut i samband med extraordinära situationer som regeringen kan
komma att ställas inför i framtiden.

4. Beslut om införande av drivmedelsransonering m. m.

I en inom utskottets kansli upprättad promemoria — bilaga 6 till detta
betänkande — lämnas vissa uppgifter som erhållits från handelsdepartementet
om bakgrunden till införande av drivmedelsransonering i samband
med oljekrisen 1973—1974.

Av promemorian framgår bl. a. följande. Den 6 oktober 1973 utbröt
kriget i Mellanöstern. Den första effekten för världens oljeförsörjning
kom den 17 oktober när ett antal arabländer - den s. k. OAPEC-gruppen
— beslöt att, så länge konflikten pågick, sänka sin samlade oljeproduktion
varje månad med fem procent. Man beslöt också att förbjuda all
oljeexport från dessa länder till USA och Holland. Den 4 november
beslöt OAPEC att skära ned produktionen med 25 procent, räknat på
september månads produktionsnivå, och sedan fortsätta att minska
produktionen med fem procent varje månad i avvaktan på en lösning av
konflikten på för arabländerna tillfredsställande villkor. Den 6 november
beslöt man emellertid — på grundval av uttalanden i EG:s ministerråd om
Mellanösternfrågan — att inställa den redan beslutade femprocentiga
nedskärningen i december. Men tre dagar därefter, den 9 november,
skärpte OAPEC-gruppen åter sin politik och beslöt att skära ned
produktionen i januari med fem procent, räknat på december månads
reducerade produktion. Den 24 december beslöt OAPEC att ändra sin
politik för att i januari 1974 höja produktionen från decembernivån med
tio procent.

Långt innan nämnda nedskärningsbeslut började ge direkta resultat i
form av minskad tillförsel av råolja till Västeuropa fick de långtgående
konsekvenser på marknaden för färdigprodukter. Den förväntade åtstramningen
på råoljeområdet framkallade en häftig reaktion på den
västeuropeiska marknaden. Priserna steg kraftigt i oktober och november.

KU 1974:22

21

Dessutom utbröt jakt efter olja — lager byggdes upp, tidigare normala
utbud hölls inne osv. De helt svenska oljebolagen och direktimportörerna
kunde i början av december 1973 bara redovisa en förväntad import
under de närmaste månaderna på ungefär hälften av den normala
tillförseln. Men också de internationella oljeföretagens svenska dotterbolag
antog — utifrån de besked som de fick från sina huvudkontor — att
deras import av färdigprodukter skulle bli 15 å 20 procent mindre än
normalt för perioden december 1973 — februari 1974. Läget för Sveriges
del när oljekrisen inträffade var vidare det att Sverige hade en större oljeoch
energiförbrukning per capita än de flesta andra industriländer men en
lägre raffinaderikapacitet än dessa.

De första åtgärder som vidtogs av regeringen i anledning av oljekrisen
skedde i oktober 1973. Kort efter krigsutbrottet i Mellanöstern
den 6 oktober 1973 tillsattes en särskild arbetsgrupp inom handelsdepartementet
för att se över beredskapsläget beträffande oljeförsöijningen.
När beslutet kom att OAPEC beslutat skära ned produktionen av olja i
mitten av oktober med fem procent per månad började konkreta åtgärder
att vidtagas. Den 19 oktober infördes sålunda anmälningsskyldighet
rörande prishöjningar på motorbensin, motorbrännolja och eldningsolja. I
anslutning till OAPEC:s beslut i början av november om 25 procents
nedskärning av oljeproduktionen hölls en rad överläggningar bl. a. med
oljebolagen och berörda statliga myndigheter.

Regeringen beslöt den 16 november 1973 att lägga fram förslag om att
vissa beredskapslagar, nämligen allmänna ransonerings- och förfogandelagarna,
skulle få sättas i tillämpning och gälla till och med den 30
november 1974. Tillsammans med förslag om en särskild elransoneringslag
lades propositioner härom fram för riksdagen den 20 november.

I mitten av november förelåg den första prognosen för tillförseln av
drivmedel och olja. Den gällde perioden november 1973 — januari 1974,
dvs. en tremånadersperiod. Prognosen gjordes av överstyrelsen för
ekonomiskt försvar och angav ett bortfall i förhållande till normal
tillförsel med ungefär 10 procent för bensin, 20 procent för lätta oljor
och 15 procent för tjocka eldningsoljor.

Mot bakgrund av det läget drog regeringen upp vissa allmänna
riktlinjer för besparingsåtgärder och en kommande ransonering. Produktion
och sysselsättning skulle bibehållas på en hög nivå. Viktiga
samhällsfunktioner som sjukvård, undervisning och allmänna kommunikationer
skulle prioriteras. Förbrukningen skulle inte få bli större än att
beredskapslagren av olja i stort sett hölls intakta för att bevara högsta
möjliga handlingsfrihet. En överenskommelse träffades den 27 november
med oljebolagen om en frivillig nedskärning av leveranserna av eldningsolja
för uppvärmningsändamål med 25 procent.

Enligt ett pressmeddelande som utfärdades av handelsdepartementet
den 27 november 1973 hade myndigheterna anmodats att förbereda en
kortransonering av bensin med början omedelbart efter trettondagshelgen
1974. I samma pressmeddelande uttalades att myndigheterna höll på att
förbereda kvotransonering av eldningsolja.

KU 1974:22

22

De avgörande besluten beträffande ransoneringspolitiken fattades av
regeringen den 14 december 1973 efter det att riksdagen den 11
december bifallit förslagen om att sätta de nämnda beredskapslagarna i
kraft. Då hade en ny bedömning av den sannolika tillförseln av olja gjorts
för tiden december 1973—februari 1974. Den visade på en fortsatt
försämring av tillförseln, nämligen med 14 procent för bensin, 22 procent
för motorbrännolja och lätt eldningsolja och 24 procent för de tjocka
oljorna. Regeringen beslöt då att fullfölja förberedelserna för bensinransonering,
så att den kunde träda i kraft den 8 januari 1974. Några dagar
före ransoneringen gjordes en ytterligare omfattande kontroll av försörjningsläget.
Drivmedelsransonering pågick därefter under tiden 8 januari—
30 januari och kvotransonering av eldningsolja under tiden 8 januari-15
mars.

Av handelsdepartementets uppgifter framgår att inventering av befintliga
oljelager sker bl. a. genom att statistiska centralbyrån varje månad får
uppgifter om lagerhållningen hos de stora importörerna. Vidare lämnar
ett antal storförbrukare — ca 800 — kvartalsvis uppgifter om sina lager till
centralbyrån. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar får varje månad
uppgifter om de lager som skall finnas enligt oljelagringsförordningen
(tvångslager).

Den 1 december 1973 genomfördes en specialundersökning om
lagerläget (totallager) hos nämnda 800 storförbrukare. En ytterligare, mer
omfattande lagerinventering företogs inför ransoneringsperiodens början i
januari 1974.

Beträffande de åtgärder som vidtogs av regeringen med anledning av
oljekrisen har inom utskottet gjorts gällande, att tillkännagivandet av
ransoneringsplanerna lång tid före det ransoneringen skulle träda i kraft
var olyckligt och ledde till icke önskvärda hamstringseffekter. Vidare har
hävdats att en ordentlig inventering av landets oljetillgångar borde ha
genomförts innan ransoneringsbeslutet fattades.

Som framgår av de uppgifter som erhållits från handelsdepartementet
föregicks beslutet om drivmedelsransonering av ingående analyser av
försörjningsläget. Ett nödvändigt led i ransoneringsförberedelserna var för
regeringen att för riksdagens prövning lägga fram förslag om att sätta
allmänna förfogande- och ransoneringslagarna i tillämpning. Proposition
härom beslöts i konselj den 16 november 1973. Riksdagen biföll
propositionen den 11 december. Härefter följde förberedelser för
ransoneringen så att den kunde träda i kraft den 8 januari 1974.

Beträffande de påtalade hamstringseffekterna är det enligt utskottet
att märka att regeringen hade att inhämta riksdagens samtycke för att
sätta de nämnda beredskapslagarna i tillämpning. Som nyss sagts tog
riksdagsbehandlingen närmare en månad i anspråk. Dessutom ligger det
enligt utskottet i sakens natur att en allmän s. k. kortransonering kräver
lång tid att organisera. Dessa omständigheter innebär enligt utskottet att
eventuella hamstringseffekter av ransoneringsplanerna inte gärna kunde
undvikas.

I fråga om slutligen den bedömning regeringen gjorde att det var

KU 1974:22

23

nödvändigt att vidta ransoneringsåtgärder har utskottet inte funnit
anledning att göra något särskilt uttalande.

5. Regeringens tillkännagivande av förslag till särskilda konjunkturstimulerande
åtgärder m. m.

I finansplanen till årets statsverksproposition, som avlämnades till
riksdagen i samband med riksdagsöppnandet den 11 januari 1974,
framhöll finansministern att den ekonomiska politiken alltid måste
utformas under osäkerhet om utvecklingstendenserna inom ekonomin.
Denna osäkerhet var med hänsyn till oljekrisen och dess verkningar
nationellt och internationellt vida större än vad som var normalt. Det
framstod som ovedersägligt att oljebristen skulle få märkbara återverkningar
såväl på den svenska ekonomin som för flertalet övriga länders
ekonomier under den första delen av året. Att göra en bedömning om
den ekonomiska utvecklingen för återstoden av år 1974 framstod enligt
finansministern inte som meningsfullt. En sådan bedömning måste
nämligen grunda sig på politiska och ekonomiska antaganden som av
förståeliga skäl inte kunde göras.

Mot denna bakgrund var det enligt finansministern riktigt att i årets
finansplan inte binda den närmare inriktningen av den ekonomiska
politiken. Det framstod nämligen som ytterst angeläget att behålla
handlingsfriheten så långt som möjligt i avvaktan på att det ekonomiska
läget säkrare kunde bedömas. Den oklarhet som försvårade de ekonomiska
bedömningarna i finansplanen gällde enligt finansministern i än
högre grad för utarbetandet av en nationalbudget med detaljerade
prognoser på skilda områden av ekonomin. Mot den bakgrunden hade det
inte förefallit meningsfullt att i samband med statsverkspropositionen
lägga fram en nationalbudget för år 1974. Avsikten var i stället att i
kompletteringspropositionen redovisa en nationalbudget för 1974.

Riksdagens allmänpolitiska debatt tog sin början onsdagen den 30
januari 1974. Debatten inleddes av statsministern, som redovisade
innehållet i den proposition (1974:25) med förslag till de ekonomisk-politiska
åtgärder som regeringen därefter i konselj den 1 februari 1974
beslöt avge till riksdagen.

Inom utskottet har påtalats att statsverkspropositionen bl. a. inte
innehöll en sedvanlig finansplan samt saknade nationalbudget, vilket
bl. a. försvårade finansutskottets arbete. Vidare har anförts att tillkännagivandet
av förslaget till de ekonomisk-politiska åtgärderna borde ha
skett först sedan proposition i ämnet beslutats i konselj. Det har också
uttalats betänkligheter mot tillkännagivandet av propositionens innehåll
vid den allmänpolitiska debatten, vilket medförde att oppositionspartiernas
företrädare inte hade möjlighet att i den debatten redovisa sina
ståndpunkter med anledning av regeringsförslagen.

Enligt praxis brukar statsverkspropositionen innehålla såväl en finansplan,
dvs. en sammanfattande redogörelse för budgetförslaget och analys

KU 1974:22

24

av det ekonomiska läget, som en nationalbudget, dvs. en s. k. försörjningsbalans
med beräkningar av det samhällsekonomiska utrymmet för
både privat och offentlig konsumtion och investering. Något uttryckligt
stadgande härom har hittills inte funnits men har upptagits i det tidigare
detta år som slutligt antagna författningsförslaget, där det i 3 kap. 2 §
riksdagsordningen stadgas att budgetpropositionen skall innehålla finansplan
och nationalbudget.

I sammanhanget kan erinras om att budgeträttskommittén på sin tid
(SOU 1954:40 s. 8 f.) i samband med att kommittén avvisade tanken på
en särskild budgetstadga bl. a. underströk att det ej torde låta sig göra att
förutse alla de finansieringsproblem och liknande spörsmål, som hastigt
kan aktualiseras. Enligt kommittén kan sålunda budgetproblem uppstå,
vilkas lösning skulle försvåras om statsmakternas handlingsfrihet skulle
bindas av i författningsform fastlåsta principer. Motsvarande synpunkter
har även framförts av författningsutredningen, grundlagberedningen och
senast av budgetutredningen.

I propositionen i författningsfrågan anfördes bl. a. att finansplan och
nationalbudget är dokument i budgetpropositionen som bildar en
grundval för finansutskottets beredning av frågorna om den ekonomiska
politiken och för budgetregleringen. Det framhölls vidare att det bör vara
en strävan att riksdagen i budgetpropositionen får en samlad överblick
över rikets finanser. Denna strävan kan emellertid aldrig helt förverkligas.
Det är sålunda nödvändigt att vissa förslag bryts ut och föreläggs
riksdagen genom särskilda propositioner. Av speciell betydelse härvidlag
är kompletteringspropositionen genom vilken riksdagen i slutskedet av
budgetbehandlingen kan få underlag för en säkrare och aktuellare
framtidsbedömning än som annars varit möjligt.

Statsverkspropositionen avgavs i ett läge då energikrisens verkningar
på samhällsekonomin uppenbarligen var mycket svåra att överblicka.
Bl. a. förelåg inte analyser av konjunkturinstitutet och OECD-rapporter
beträffande den ekonomiska situationen med anledning av krisen. Med
hänsyn till vikten av att riksdagen inte skulle få en felaktig
eller missvisande bild av det ekonomiska läget anser utskottet att den
bedömning som regeringen gjorde beträffande frågan om finansplanens
innehåll samt presentation av nationalbudget var riktig. Någon anledning
till anmärkning härvidlag mot regeringen eller enskilt statsråd föreligger
således inte.

Ej heller anser utskottet tillkännagivandet av de ekonomisk-politiska
åtgärderna vid den allmänpolitiska debatten före det proposition
beslutats i konselj vara någon brist från konstitutionell synpunkt. Det är
enligt utskottet självklart att regeringen alltid skall ha rätt att avgöra i
vilket sammanhang man vill redovisa sin politik.

KU 1974:22

25

6. Ersättning för personskada på grund av brott

Genom kungörelsen (1971:505) om ersättning av allmänna medel för
personskada på grund av brott infördes möjlighet för den som drabbats
av personskada genom brottslig handling att få skadan ersatt av
statsmedel. Ersättningsärendena prövas av Kungl. Maj:t och handläggs
inom justitiedepartementet. Ett förslagsanslag på 1 miljon kronor har för
varje budgetår sedan 1971 anvisats för ändamålet.

Enligt hittills gällande regler utgår ersättning efter prövning av
sökandens behov. Det förutsätts därvid att hänsyn tas till skadestånd eller
annan ersättning som tillkommer honom med anledning av skadan.
Ersättning utgår ej i vidare mån än som följer av allmänna regler om
skadestånd vid personskada. Sveda och värk samt lyte eller annat
stadigvarande men skall gottgöras endast om särskilda skäl föreligger. Om
sökandens behov av gottgörelse befinns böra beräknas till lägre belopp
än 300 kronor utgår inte ersättning.

Utskottet har i samband med årets granskning undersökt Kungl. Maj:ts
praxis i dessa ersättningsärenden. Den undersökning som sålunda
företagits omfattar tiden 1 januari 1972—1 september 1973 och redovisas
i en kanslipromemoria, bilaga 7 till detta betänkande. I promemorian
lämnas också en redogörelse för bakgrunden till de regler som gäller för
anslagets utnyttjande samt för departementschefs- och riksdagsuttalanden
i frågan. I dessa hänseenden hänvisas till promemorian.

Under den tid undersökningen avser har närmare 200 ärenden
avgjorts. Av dessa hänför sig mer än hälften till de första åtta månaderna
under år 1973. I knappt en tredjedel av fallen har sökandena tillerkänts
ersättning.

Av de under år 1972 avgjorda ärenden, som inte föranlett beslut om
ersättning, har närmare hälften avsett skador som inträffat före 1971 års
ingång och som således inte är ersättningsberättigade enligt kungörelsen.
Antalet sådana ärenden har under år 1973 sjunkit betydligt och omfattar
under denna tid något mer än en femtedel av det totala antalet ogillade
ansökningar. Under båda åren har en stor del av avslagsbesluten grundats
på att sökanden bedömts kunna erhålla kompensation för skadorna
genom för vederbörande gällande försäkring (19 fall 1972, 42 fall 1973).
Sammanlagt under båda åren har ett tiotal ansökningar lämnats utan
bifall, därför att yrkandena avsett andra skador än personskador. I
ungefär lika många fall har det inte ansetts visat, att den uppkomna
skadan förorsakats genom brott. I ett fall har ansökningen avslagits under
hänvisning till medvållande från sökandens sida. Ett avslagsbeslut har
motiverats med sökandens ekonomiska förhållanden i relation till det
yrkade ersättningsbeloppets storlek. Slutligen har i ett fåtal fall ersättningskraven
ogillats under hänvisning till att utmätningsförsök pågick hos
skadevållaren respektive att utmätning inte sökts.

1 de fall där sökandena bedömts ha möjlighet att få ut ersättning på
grund av försäkring har dessa skäl angetts i beslutet. Detsamma har gällt
när grunden för avslag varit att brott inte ansetts styrkt. Övriga

KU 1974:22

26

förekommande avslagsgrunder framgår som regel inte av besluten. I
stället har i dessa fall oftast justitiedepartementet i särskild skrivelse till
sökanden angett avslagsgrunden.

Under den tid undersökningen avser har drygt 200 000 kronor
utbetalats från anslaget. Av detta belopp hänför sig närmare 140 000
kronor till de första åtta månaderna under 1973. Den högsta ersättningen
— 48 000 kronor — har utbetalats till en pensionär i 70-årsåldern som
förlorat synen efter misshandel av en narkotikapåverkad person. Ersättningar
på 10 000 kronor eller däröver har under den tid undersökningen
avser utbetalats endast i fyra fall och ersättningar mellan 5 000 och
10 000 kronor i fem fall. Som jämförelse bör nämnas att yrkandena i de
fall där ersättning utbetalats i nio ärenden överstigit 10 000 kronor och i
lika många ärenden legat mellan 5 000 och 10 000 kronor.

I endast ett 20-tal ärenden har ersättning bestämts till det belopp som
sökanden begärt. I det övervägande antalet sådana fall har ersättningskravet
grundats på domstols dom. Det har emellertid även förekommit
nedsättningar i förhållande till vad domstol utdömt i skadestånd. Detta
kan ofta förklaras med att domen grundats på skadevållarens medgivande
och således inte föregåtts av domstolens prövning av det yrkade
beloppets skälighet.

Av Kungl. Maj:ts beslut kan i allmänhet inte utläsas vilka olika
delbelopp som omfattas av den totalt medgivna ersättningen. Det framgår
dock av undersökningen att Kungl. Maj:t i viss omfattning medgett
ersättning också för ideell skada.

Undersökningen visar vidare att flera fall rör ersättning till polismän
som skadats i tjänsten. I dessa ärenden, som i regel avser förhållandevis
blygsamma ersättningsanspråk, har ersättning genomgående beviljats.
Sådana ersättningsärenden kommer emellertid fortsättningsvis inte att
förekomma. Skador, som statstjänstemän vållats under tjänsteutövning
efter den 1 januari 1973, omfattas nämligen av statens personskadeförsäkring,
som ger tjänsteman rätt till ersättning för förlorad arbetsförtjänst,
sveda och värk samt lyte och annat stadigvarande men.

Det förekommer flera fall, där skadorna inträffat vid kontroverser i
samband med spritförtäring, varvid såväl skadevållaren som den skadelidande
varit spritpåverkad. Detta synes dock inte ha inverkat på
möjligheten att erhålla ersättning. Som framgår av redogörelsen ovan har
endast i ett fall avslagsbeslutet grundats på medvållande från sökandens
sida.

Det kan slutligen framhållas att riksdagen i år med anledning av
motionsyrkanden hemställt hos Kungl. Maj:t om utredning och förslag,
om möjligt redan till 1975 års riksdag, angående vidgad ersättning till
brottsoffer. Riksdagen har därmed anslutit sig till justitieutskottets
enhälliga uttalande (JuU 1974:1), som bl. a. går ut på att utredningsarbetet
bör avse ersättningsfrågorna beträffande såväl person- som sakskador.
I avvaktan på utredningsresultatet har riksdagen i det väsentliga godtagit
departementschefens preciseringar i årets statsverksproposition rörande
de villkor som fortsättningsvis bör gälla för rätt till ersättning ur anslaget.

KU 1974:22

27

De viktigaste förändringarna är att några inskränkningar inte längre skall
gälla i rätten till ersättning för ideell skada och att ersättningens storlek
skall anpassas efter den skadelidandes inkomster på så sätt att personer i
lägre inkomstskikt skall få full ersättning och att ersättningen skall
reduceras ju högre inkomst den skadelidande har. När inkomsten nått en
viss nivå skall i princip ingen ersättning utgå. Riksdagsbeslutet innebär
också att viss självrisk införts.

Utskottet finner inte anledning att utöver den redovisning som ovan
lämnats om Kungl. Maj:ts praxis i ersättningsärenden göra något
uttalande med anledning av den verkställda granskningen.

7. Befrielse från aktievinstbeskattning

I förra årets granskningsbetänkande redovisade utskottet vissa uppgifter
om Kungl. Maj:ts praxis under åren 1971 och 1972 i ärenden om
befrielse från aktievinstbeskattning i samband med strukturrationalisering
(KU 1973:20 s. 6—7 och 37—39). Utskottet har även i år studerat praxis
på detta område och granskat 1973 års ärenden.

Enligt 35 § kommunalskattelagen (1928:370) får Kungl. Maj:t beträffande
försäljning av aktier som innehafts längre tid än fem år medge
befrielse helt eller delvis från aktievinstbeskattning, om en tillämpning av
skattereglerna på detta område kan antas hindra strukturrationalisering
som är önskvärd från allmän synpunkt. Denna dispensbefogenhet fick
Kungl. Maj:t år 1966 i samband med att regler om realisationsvinstbeskattning
infördes även beträffande icke yrkesmässig försäljning av aktier
som innehafts längre tid än fem år.

I en promemoria som upprättats inom utskottets kansli — bilaga 8
till detta betänkande — har lämnats en redovisning av bakgrunden till
gällande regler, behandling av motioner i ämnet vid 1972, 1973 och 1974
års riksdagar samt vissa uppgifter om praxis.

Av kanslipromemorian framgår bl. a. att antalet ansökningar om
befrielse från aktievinstbeskattning i samband med strukturrationalisering
minskat något 1973 jämfört med 1971 och 1972. Under 1973 avgjorde
Kungl. Maj:t 51 sådana ärenden. Motsvarande antal åren 1971 och 1972
var 59 resp. 63. Åren 1971, 1972 och 1973 bifölls 32, 22 resp. 16
ansökningar. I de fall ansökningar bifallits har regelmässigt tillståndet
begränsats att gälla vid en eller två taxeringar. Har försäljning av aktierna
inte kommit till stånd under den tid tillståndet avser eller har villkoren
för transaktionens genomförande ändrats prövas ärendet igen efter
förnyad ansökan. Två av de under 1973 bifallna ärendena avsåg
förlängning av tiden för tillståndet. Antalet ej bifallna ansökningar 1973
var 34. Återstående ansökning prövades ej i sak på grund av att den
ej gjorts i rätt tid utan först efter det avyttring av aktierna skett.

Av 1973 års ärenden avsåg ett fåtal avyttring av aktier i börsnoterade
eller s. k. fondhandlarnoterade bolag. Ansökningen avslogs i ett av dessa
fall. Många ärenden rörde mindre familjeföretag som skulle uppgå i större

KU 1974:22

28

företag.

Enligt vad som inhämtats från finansdepartementet har Kungl. Maj:ts
praxis när det gäller bifall till ansökningar om befrielse från aktievinstbeskattning
skärpts under senare år. Vid tillståndsgivningen tas stor hänsyn
till köpeskillingens storlek men särskilt beaktas om köpeskillingen
lämnas i form av aktier eller i likvida medel. I de fall det helt eller till
övervägande del är fråga om kontantlikvider är utsikterna till bifall
avsevärt mindre, än om köpeskillingen utgörs av aktier. Vidare beaktas
huruvida det säljande företagets ägare och personal får sysselsättning i det
köpande företaget eller ej. Vad gäller branschfrågor ställer man i
allmänhet större krav för bifall beträffande rena serviceföretag än
beträffande industriföretag. Skall det med ansökan avsedda företaget
uppgå i ett utländskt företag krävs i princip speciella skäl för bifall. Några
få sådana ärenden har förekommit under år 1973. Ingen av dessa
ansökningar har emellertid bifallits.

Beträffande slutligen handläggning av ansökningarna förekommer i
allmänhet inte något remissförfarande. Ansökningshandlingarna består
oftast endast av själva ansökan samt en eller flera årsredovisningar. Ofta
förekommer det att företrädare för berörda företag uppvaktar finansministern
och redogör för sina planer.

Den företagna granskningen har inte föranlett något särskilt uttalande
från utskottets sida.

8. Remisser till lagrådet

Den obligatoriska lagrådsgranskningen avskaffades genom grundlagsändring,
som trädde i kraft 1971. Utskottet har därefter årligen i
samband med granskningsarbetet undersökt omfattningen och inriktningen
av lagrådsremisserna. Granskningen, som i år avsett under år 1973
till riksdagen avgivna propositioner, redovisas i en promemoria till detta
betänkande, bilaga 9.

Sedan grundlagsändringen trädde i kraft, har antalet lagrådsremisser
successivt minskat. År 1970 remitterades ett sextiotal propositioner till
lagrådet medan antalet 1971 sjunkit till ett trettiotal och 1972 till 15.
För 1973 är motsvarande antal 13. Lagrådet har under hela 1973 arbetat
på två avdelningar.

Den nya författningen, som slutligt antagits av riksdagen innevarande
år och börjar tillämpas den 1 januari 1975, har bibehållit den fakultativa
lagrådsgranskningen. Genom bestämmelserna i 4 kap. 10 § i den nya
riksdagsordningen har dock möjligheter införts för en minoritet om minst
en tredjedel av ledamöterna i ett riksdagsutskott att inhämta yttrande
från lagrådet över ett lagförslag.

Vid riksdagsbehandlingen av författningsförslaget förekom delade
meningar om lagrådsgranskningen (KU 1973:26). Majoriteten framhöll
under hänvisning till sitt uttalande i samband med obligatoriets avskaffande
(KU 1970:20) bl. a. värdet av att lagrådsgranskningen i motsats till

KU 1974:22

29

den tidigare ordningen kunde utsträckas till lagförslag utanför det
obligatoriska området. Utskottet fann det vidare välgrundat med införande
av en rätt för en utskottsminoritet att få till stånd lagråd sgranskning.
Härigenom skapades enligt utskottet ytterligare garantier för att de
lagförslag beträffande vilka lagrådsgranskning bedömdes som särskilt
angelägen blev föremål för granskning. Minoriteten å sin sida förordade i
en reservation till betänkandet i princip återinförande av obligatorisk
lagrådsgranskning och framhöll därvid som sin åsikt att lagrådsgranskningen
utgjorde ett vidgat skydd för rättssäkerhetsintresset och för
enhetlighet, konsekvens och klarhet i rättssystemet. Även reservanterna
ansåg det dock vara en väsentlig förbättring i förhållande till gällande
regler att en utskottsminoritet fått rätt att höra lagrådet.

Innevarande år kommer utskottet att behandla två motioner, 1974:99
och 1974:593, båda med syfte att utvidga lagrådsgranskningen utöver
vad som gäller enligt den nya författningen. Utskottet finner inte skäl att
föregripa motionsbehandlingen genom något särskilt uttalande utan anser
det i förevarande sammanhang till fyllest att redovisa den undersökning
som granskningspromemorian innehåller.

9. Riksdagens skrivelser till Kungl. Maj:t

I samband med årets granskningsarbete har utskottet i likhet med
tidigare år tagit del av den redovisning — Kungl. Maj :ts skrivelse 1974:3 —
som lämnats beträffande behandlingen av riksdagens skrivelser till Kungl.
Maj:t. Utskottet har därvid ägnat särskild uppmärksamhet åt följande
frågor.

För det första gäller det vilka åtgärder regeringen vidtagit med
anledning av riksdagens beslut om inrättande av en fond för stöd till
industriellt utvecklingsarbete (rskr 1973:225). En inom utskottets kansli
upprättad promemoria redovisas i bilaga 10 A till detta betänkande.

Vidare gäller det vilka åtgärder regeringen vidtagit med anledning av
riksdagens beslut angående Sveriges lantbruksrepresentation i utlandet
(rskr 1973:86). En kanslipromemoria i ämnet redovisas i bilaga 10 B.

Slutligen gäller det vissa frågor om verkningarna för lärarpersonal vid
universiteten till följd av minskad studenttillströmning (rskr 1973:105).
En kanslipromemoria i ämnet redovisas i bilaga 10 C till detta betänkande.

Utskottets granskning av dessa ärenden har gett vid handen att
riksdagsbesluten tillbörligen beaktats.

10. Vissa frågor rörande diarieföring inom statsdepartementen

Som inledningsvis nämnts har utskottet i likhet med tidigare år ägnat
uppmärksamhet åt frågor om offentlighet och sekretess inom statsdepartementen.
Härvid har utskottet tagit upp vissa frågor rörande diarieföring

KU 1974:22

30

av inkommande handlingar (en kanslipromemoria redovisas i bilaga 11).

Enligt tryckfrihetsförordningen skall i princip varje svensk medborgare
äga fri tillgång till allmänna handlingar, varmed förstås alla hos stats- eller
kommunalmyndighet förvarade handlingar, vare sig de inkommit till
myndigheten eller upprättats där. Beträffande diarier anges i tryckfrihetsförordningen
att också dessa är att betrakta som allmänna handlingar.

För statsdepartementens vidkommande finns i departementsintruktionen
en bestämmelse om att för varje departement skall finnas diarium för
registrering av handlingar. Det anges dock inte i vilken omfattning
diarieföring skall ske.

Vissa allmänna riktlinjer för diarieföring har lämnats i en inom
statsrådsberedningen år 1969 upprättad promemoria (underbilaga 1 till
den i bilaga 11 redovisade kanslipromemorian).

Enligt statsrådsberedningens promemoria tjänar diarieföringen huvudsakligen
två syften; för det första är en systematisk registrering av
allmänna handlingar i regel nödvändig för arbetets behöriga gång inom
myndigheterna, för det andra är registrering av sådana handlingar av vikt
för det praktiska genomförandet av principen om allmänna handlingars
offentlighet, eftersom registrering i allmänhet är en förutsättning för
upplysning om att en handling finns och var den kan sökas.

Mot bakgrund av att endast allmänna handlingar skall diarieföras
framhålls i promemorian gränsdragningsproblemet beträffande allmänna
handlingar och privata meddelanden. Därvid sägs att det förhållandet att
en handling är ställd till ett statsråd eller en tjänsteman personligen inte i
och för sig medför att handlingen skall anses som ett privat meddelande.
Har handlingen getts in i syfte att föranleda tjänsteåtgärd eller att
påverka handläggningen eller avgörandet av ett ärende, är handlingen
enligt promemorian att anse som allmän, oavsett om den ställts till
exempelvis chefen för visst departement eller till en viss namngiven
person. Vid sådant förhållande skall handlingen enligt promemorian
omgående överlämnas för registrering till registrator eller den som eljest
svarar för diarieföringen. Avser handlingen däremot mottagarens rent
personliga angelägenheter, eller har den ställts till honom i hans egenskap
av medlem av viss organisation, är den inte att anse som allmän och
behöver således inte diarieföras.

Det påpekas vidare i promemorian att inte alla allmänna handlingar
behöver diarieföras. Som exempel på sådana handlingar anges avskrifter,
cirkulär, pressklipp och liknande handlingar, periodiska rapporter,
verksamhetsberättelser, statistiska meddelanden och framställningar, som
endast föranleder s. k. enkla förvaltningsbestyr, t. ex. begäran om
avskrifter. Vidare framhålls, att framställningar från enskilda kan vara
sådana att diarieföring kan underlåtas därför att framställningen saknar
begripligt innehåll eller eljest uppenbarligen inte kommer att föranleda
någon åtgärd.

Beträffande sekretesskyddade handlingar anförs i promemorian att det
förhållandet att en handling är hemlig i och för sig inte får leda till att
handlingen registreras i hemligt diarium. Endast handling vars själva

KU 1974:22

31

existens måste hållas hemlig bör enligt promemorian få registreras i
hemligt diarium.

I sammanhanget förtjänar även erinras om att offentlighetskommittén
i sitt betänkande Offentlighet och sekretess (SOU 1966:60) föreslog
att i tryckfrihetsförordningen skulle införas en bestämmelse om att
allmänna handlingar, som ej uppenbart var av ringa betydelse, skulle hos
myndighet hållas registrerade eller så arkiverade att det utan omgång
kunde fastställas om handling inkommit eller upprättats.

Det kan vidare nämnas att Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén
nyligen har lagt fram ett preliminärt betänkande med utkast
till lag om allmänna handlingar. Häri föreslås en bestämmelse om
diarieföring av i huvudsak följande innebörd. Allmänna handlingar skall
registreras eller ordnas så att det utan omgång kan fastställas om handling
inkommit eller upprättats. Dispens från denna skyldighet skall kunna
meddelas av regeringen om registreringen i förhållande till ”handlingens
betydelse för främjande av ett fritt meningsutbyte och allsidig upplysning”
skulle medföra särskilt betungande arbete eller stora kostnader.
Beträffande hemliga diarier föreslås en bestämmelse som går ut på att
handling får registreras i sådant diarium endast om registreringen skulle
medföra att det väsentliga innehållet i handlingen röjs.

Utskottet delar den uppfattning om principerna för diarieföring som
fastslagits i statsrådsberedningens promemoria. Enligt vad utskottet erfarit
har dessa riktlinjer också vunnit anslutning bland expeditionscheferna.

Inom utskottet har tagits upp frågan om diarieföring i vissa konkreta
fall, bl. a. brev från dåvarande generaldirektören i arbetsmarknadsstyrelsen,
Bertil Olsson, till statsråden Gunnar Sträng och Eric Holmqvist samt
statssekreteraren Thage Peterson (breven redovisas i underbilagorna 2-5
till kanslipromemorian).

Samtliga dessa brev är ställda till vederbörande mottagare personligen.
Som uttalas i statsrådsberedningens promemoria innebär detta i och för
sig inte att diarieföring bör underlåtas. Emellertid måste det naturligen i
sådana fall ofta bli en avvägningsfråga huruvida diarieföring bör ske eller
inte. Utskottet har vid sin granskning av de påtalade breven inte funnit
anledning att göra något särskilt uttalande med anledning av den
bedömning som gjordes om brevens behandling från diarieföringssynpunkt.

Ej heller har granskningen i övrigt föranlett något utskottets yttrande.

11. Remissbehandling av för sent inkomna besvär

Konstitutionsutskottet har vid ett flertal tillfällen uttalat att besvärsärenden
som av formella skäl inte kan tas upp till prövning i sak inte bör
bli föremål för en remissbehandling, som saknar betydelse för ärendets
prövning och endast är ägnad att onödigt fördröja Kungl. Maj:ts
avgörande (se t. ex. KU 1967:34 s. 10, 1968:15 s. 8 och 1970:42
s. 10—11). Både de enskilda parternas intresse av att få svar utan onödigt
dröjsmål och förvaltningens intresse av att inte åsamkas en onödig och
kostsam ökning av arbetsbördan talar härför.

Förvaltningslagen (1971:290), som innehåller de grundläggande regler -

KU 1974:22

32

na för handläggning av ärende hos förvaltningsmyndighet, är inte direkt
tillämplig på ärenden hos Kungl. Maj:t. Detta framgår av bestämmelsen i
2 §. Under förarbetena till lagen har dock uttalats att de principer som
kommit till uttryck i lagen i stor utsträckning bör följas även hos Kungl.
Maj:t (se t. ex. prop. 1971:30 s. 319).

Med hänvisning härtill har statsrådsberedningen — efter samråd med
bl. a. expeditionscheferna i statsdepartementen — den 31 januari 1972
utfärdat särskilda anvisningar om tillämpningen av förvaltningslagens
principer vid handläggningen av förvaltningsärenden hos Kungl. Maj:t. I
anvisningarna framhålls att handläggningen givetvis bör ske efter enhetliga
principer i samtliga departement och att avvikelse från anvisningarna
därför bör ske endast om särskilda förhållanden påkallar det. Vidare
framhålls att Kungl. Maj:t och underlydande förvaltningsmyndigheter
såvitt möjligt bör ha en enhetlig praxis vid tillämpningen av förvaltningslagens
principer. Motsvarande gäller givetvis Kungl. Maj:ts och förvaltningsdomstolarnas
praxis på området. Förvaltningslagens bestämmelser
bör sålunda i möjligaste mån följas beträffande förvaltningsärenden hos
Kungl. Maj:t (jfr KU 1972:26 s. 10).

Enligt 10 § förvaltningslagen skall myndighet noga pröva behovet av
remissyttrande innan dylikt inhämtas. Med hänvisning till bl. a. vissa
uttalanden härom av konstitutionsutskottet anförs i anvisningarna att för
det fall det är ovisst om sakprövning skall ske i ett ärende — t. ex. då det
kan ifrågasättas om en klagande är besvärsberättigad eller om besvär har
kommit in i rätt tid — bör remissyttrande i sakfrågan inte inhämtas,
förrän man avgjort om sakprövning skall ske. För att kunna bedöma
detta kan man emellertid behöva inhämta yttrande från beslutsmyndigheten,
t. ex. för att få utgångspunkten för besvärstiden fastställd. Vidare
anförs följande (anvisningarna s. 33):

Kan det inte bli aktuellt att inhämta yttrande i sakfrågan från annan
än beslutsmyndigheten, är det naturligtvis praktiskt att inhämta yttrande
i denna del samtidigt som man inhämtar yttrande i den formella frågan. I
remissen bör emellertid då anges att yttrande i sakfrågan inte skall avges,
om myndigheten finner att besvären inte kan tas upp till saklig prövning.

Beträffande ordningen för anförande av besvär sägs i 12 § tredje
stycket förvaltningslagen att besvär som ej anförts i rätt tid ej tas upp till
prövning. Enligt statsrådsberedningens anvisningar (s. 39) bör man hos
Kungl. Maj:t följa detta stadgande och alltså avvisa för sent inkomna
besvär. När dessa gäller tillämpningen av en författning som har beslutats
av Kungl. Maj:t ensam — dvs. då Kungl. Maj:t i och för sig har varit
behörig att ensam meddela speciella bestämmelser om besvärstid — bör
man dock enligt anvisningarna kunna bortse från att besvärstiden inte har
iakttagits. Detta bör emellertid, i enlighet med vad som uttalats i
skrivanvisningarna för statsdepartementen, ske ”endast om det kan
konstateras att något tredjemansintresse inte berörs och ett avvisande av
besvären på formella grunder skulle leda till ett materiellt otillfredsställande
resultat, t. ex. om klaganden skulle gå miste om en förmån”

KU 1974:22

33

(statsrådsberedningens anvisningar s. 40).

Vid genomgången av 1973 års statsrådsprotokoll har uppmärksammats
ett stort antal besvärsärenden där Kungl. Maj:t först efter fullbordad
remissomgång beslutat att ej uppta besvären till prövning, ”eftersom
besvären inte anförts i rätt tid”. Med bortseende från de ärenden där
besvären ingivits till beslutsmyndigheten och med bifogat yttrande av
denna översänts till Kungl. Majit har det under förra året i drygt
hundratalet fall förekommit att remissyttranden inhämtats i dylika
deserta ärenden. Statsdepartementens praxis har härvidlag varit mycket
varierande.

Enligt utskottets mening bör handläggningen av dylika ärenden som av
formella skäl inte kan tas upp till prövning i sak ske efter enhetliga
principer i samtliga departement och sålunda — i överensstämmelse med
de av statsrådsberedningen härom utfärdade anvisningarna - inte i
onödan bli föremål för en tidsödande och kostsam remissbehandling. För
de fall då skriftligt yttrande av beslutsmyndigheten anses erforderligt
rörande de formella förutsättningarna för en sakprövning bör, såsom
statsrådsberedningen framhållit, i remissen anges att yttrande i sakfrågan
inte skall avges, om myndigheten finner att besvären inte kan tas upp till
saklig prövning.

12. Utgivningen av Svensk författningssamling

I likhet med tidigare år har utskottet granskat utgivningen av Svensk
författningssamling (SFS). Utskottet har vid ett flertal tillfällen med
anledning av konstaterade förseningar understrukit vikten av att författningarna
utkommer i vederbörlig tid, dvs. att de verkligen finns tryckta
och utgivna den angivna utgivningsdagen (se t. ex. KU 1972:26 s. 4 och
KU 1973:20 s. 13). Härvid har utskottet bl. a. hänvisat till utredningen
om författningspublicering (SOU 1970:48), som föreslagit att man inte,
utom i trängande fall, bör sätta en författning i kraft tidigare än en vecka
efter utgivningsdagen. I förra årets granskningsbetänkande konstaterades
bl. a. att med det numera tillämpade systemet med veckoutsändning av
SFS, vilket inneburit vissa förbättringar beträffande distributionen av
författningarna, dessa normalt kan vara abonnenterna till handa inom
två dagar efter utsändningen från tryckeriet. Utskottet framhöll särskilt
att det mot denna bakgrund framstår som alltmer angeläget att
författningarna inte sätts i kraft så tidigt som dagen efter den då de
”utkommit från trycket”. Statsrådsberedningen har också med hänvisning
till bl. a. konstitutionsutskottets uttalanden rekommenderat — i de
nu gällande anvisningarna för författningsskrivning — att en författning ej
bör träda i kraft tidigare än en vecka från den dag, då författningen
utkom från trycket i SFS.

Vid granskningen av 1973 års författningsarbete kan konstateras att
författningarna i avsevärt mindre omfattning än tidigare trätt i kraft
redan dagen efter den då de kommit ut från trycket. Trots att det totala
antalet utgivna författningar under år 1973 ökat med nästan 50 % — från

3 Riksdagen 1974. 4 sami. Nr 22

KU 1974:22

34

839 till 1218 författningar — jämfört med år 1972, har sålunda antalet
dylika författningar minskat från nära 200 till ett åttiotal, eller från
nästan 25 % till cirka 7 % av samtliga utgivna författningar. Till detta kan
läggas att ytterligare nästan 180 författningar trätt i kraft inom en vecka
från det de utkommit från trycket, vilket knappast innebär någon
förbättring i jämförelse med föregående år. Under 1973 har i ett sextiotal
fall brådskande författningar satts i kraft en vecka efter det de utkommit
från trycket, vilket torde kunna ses som ett steg i rätt riktning.

Författningsarbetet under år 1973 har sålunda i betydande omfattning
skett under beaktande av utskottets uttalanden om vikten av att
författningarna verkligen utkommer i vederbörlig tid. Det har dock
uppmärksammats några författningar som blivit så försenade att de
utkommit från trycket först efter det att de trätt i kraft. Dessa
författningar är förtecknade i bilaga 12 A. Som framgår av förteckningen
gäller det i sju fall författningar som avser vissa internationella rättsförhållanden
och i fyra fall författningar som bl. a. föranletts av riksdagens
beslut den 12 december 1973 att Västra Hälsinglands tingsrätt efter
utgången av år 1973 skulle bestå och benämnas Ljusdals tingsrätt.
Beträffande sistnämnda fyra författningar kan nämnas att ifrågavarande
proposition (1973:169) beslutats av Kungl. Maj:t först den 12 oktober
och avlämnats till riksdagen den 6 november 1973. Någon reell möjlighet
för riksdagen att efter sedvanlig motionstid och utskottsbehandling (se
JuU 1973:44) avgöra ärendet tidigare än som skett har sålunda ej
förelegat.

Vad åter beträffar de sju förstnämnda författningarna, vilka som
nämnts avser internationella frågor, har det i dessa fall förutsatts att
internationella överenskommelser skulle träffas, vilket emellertid i vissa
fall kunnat ske först på ett så sent stadium att författningarna försenats.
Det bör dock märkas att kungörelsen (1973:688) angående tillämpning av
en överenskommelse mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge
om tillägg till överenskommelsen den 12 juli 1957 om upphävande av
passkontrollen vid de internordiska gränserna utkommit från trycket
först den 4 september 1973, trots att den trätt i kraft drygt två månader
tidigare. Denna kungörelse, som för övrigt beslutats i konseljen den 5 juni
1973, avser en överenskommelse som träffats (dvs. undertecknats av de
fördragsslutande staternas befullmäktigade ombud) redan den 2 april
1973.

Enligt uppgift från statsrådsberedningen har ytterligare 26 författningar
som trätt i kraft den 1 januari 1974 utsänts från tryckeriet efter
denna tidpunkt (den 2 januari) och sålunda inte varit mottagarna till
handa förrän efter ikraftträdandet. Detta gäller författningarna 1973:
1106, 1109-1123, 1125-1 129, 1131, 1 138 och 1140-1142. Som skäl
för förseningen har anförts att det i flertalet fall gällt författningar som
varit föremål för riksdagens prövning under de sista dagarna av
höstsessionen eller tillämpningsföreskrifter till sådana författningar.
Några praktiska förutsättningar att från tryckeriet sända ut dessa
författningar tidigare än som skett har inte ansetts föreligga. Det bör

KU 1974:22

35

dock i detta sammanhang nämnas att exemplar av dessa författningar
funnits tillgängliga i vissa centrala boklådor i Stockholm och ute i landet.
Utskottet får också erinra om att även i dessa fall Kungl. Maj:ts
propositioner avlämnats så sent, de flesta den 9 november 1973, att
tidigare riksdagsbehandling i praktiken ej varit möjlig.

Vid granskningen av 1973 års författningsarbete har vidare uppmärksammats
att — efter rekommendationer som utfärdats av statsrådsberedningen
— i samband med tronskiftet genomförts vissa ändringar i fråga
om utformningen av ingress, avslutning och underskrift. Sålunda förekommer
exempelvis inte längre den för lag traditionella ingressen ”Vi

, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, göra

veterligt: att Vi, med riksdagen, funnit gott förordna som följer”. I stället
används ingressen ”Kungl. Majit förordnar följande med riksdagen”.
Beträffande avslutningen har den s. k. lydnadsmeningen m. m. — ”Det
alla som vederbör hava sig hörsamligen att efterrätta. Till yttermera visso
hava Vi detta med egen hand underskrivit och med Vårt kungl, sigill
bekräfta låtit.” — avskaffats. Alla författningar har sålunda numera
avslutningsvis endast en bestämmelse om tiden för ikraftträdandet.

Vid genomgången av ifrågavarande författningar, beslutade och
utfärdade efter tronskiftet, har uppmärksammats att justitiedepartementets
författningar, trots övergången i övrigt till den nya utformningen av
författningarna ändock försetts med Konungens (Gustaf VI Adolfs) sigill.
Även inrikesdepartementet har i några fall fortsatt att begagna Konungens
(Gustaf VI Adolfs) sigill på författningarna (t. ex. 1973:731 —
736). Härigenom överensstämmer inte heller ifrågavarande författningar
med de i statsrådsprotokollen intagna originalförfattningarna. Utskottet
förutsätter att statsrådsberedningens rekommendationer, som bl. a. syftar
till enhetlighet i författningsarbetet, i fortsättningen kommer att följas av
samtliga departement.

Utskottet har vid flera tillfällen understrukit vikten av att det finns
ändamålsenliga register till SFS. Som nämnts bl. a. i förra årets
granskningsbetänkande (KU 1973:20 s. 14) utges tills vidare, dvs. under
den tid som försöksverksamhet med innehållsförteckningar till utsändningar
av SFS pågår, inga kronologiska månadsregister. Sedan våren 1972
har sålunda endast utgetts kvartals-, halvårs- och årsregister för SFS, vilka
får anses vara mer lättillgängliga och användbara än de förutvarande
månadsregistren. Utskottet har vidare erinrat om det inom statsrådsberedningen
pågående arbetet syftande till att med utnyttjande av modern
ADB-teknik upprätta och ge ut olika slags författningsregister. Särskilt
har framhållits att en förteckning över samtliga under de senaste femtio
åren utkomna och fortfarande gällande författningar bör vara av stort
värde.

Med hänvisning till vad som sålunda tidigare anförts om värdet av
ändamålsenliga register till SFS kan utskottet med tillfredsställelse
konstatera att SFS-redaktionen nyligen gett ut ett register över i princip
samtliga gällande SFS-författningar den 1 juli 1973. Registret, som
upprättats i statsrådsberedningen under medverkan av datateknisk

KU 1974:22

36

expertis från statskontoret, har framställts genom automatisk databehandling
och datorstyrd fotosättning i ett projekt beträffande författningar
och rättsfall m. m. inom rättsväsendets informationssystem.
Registret bygger dels på 10-årsregistren till SFS för tiden 1920-1969,
dels på årsregistren för tiden därefter. Arbetet, som skett i samråd med
statsdepartementen, har bl. a. innefattat utfärdande av kungörelsen
(1973:76) om upphävande av vissa författningar i anslutning till
upprättandet av ett register över nu gällande författningar publicerade i
Svensk författningssamling. I denna kungörelse, som beslutats i konseljen
den 2 februari 1973 (justitiedepartementet), förordnade Kungl. Maj:t att
843 uppräknade författningar, den äldsta från år 1766, skulle — i den
mån de fortfarande ägde giltighet — upphöra att gälla dagen efter den då
kungörelsen utkommit från trycket, vilket skedde den 20 mars 1973. I en
annan kungörelse (1973:324), som beslutats i konseljen den 27 april
1973 (finansdepartementet), förordnade Kungl. Maj:t på motsvarande
sätt om upphävande av sammanlagt ett drygt hundratal författningar om
pensionsförmåner m. m., utfärdade före ikraftträdandet av statens allmänna
tjänstepensionsreglemente (1959:287). Dessa författningar upphörde
i princip att gälla den 12 juni 1973.

Utskottet uppmärksammade vid granskningen av 1971 års författningsarbete
att man i allt större utsträckning ger ut särskilda rättelseblad
till redan utfärdade författningar, som varit felaktiga i olika hänseenden.
Utskottet erinrade härvid om att utredningen om författningspublicering
föreslagit att tryckfel och liknande fel rättas genom
särskilda notiser i stället för genom s. k. kartong- eller rättelseblad (se
SOU 1970:48 s. 65-66). Systemet med att rätta fel genom särskilda
notiser, som kommer ut efter hand som felen upptäcks, används, enligt
utredningen om författningspublicering, vanligen i andra länder och har
den fördelen att läsaren lättare uppmärksammar felen. För att rättelsen
inte skall stå på en annan plats än den ursprungliga texten, varigenom den
lätt kan bli förbisedd vid senare tillämpning, har utredningen föreslagit
att man vid tryckningen av den bundna upplagan rättar de fel som
förekommit och att det dessutom där anmärks alla fel som rättats under
året.

Vid granskningen av 1973 års författningsarbete har utskottet
konstaterat att rättelser i allt större utsträckning sker genom s. k.
rättelseblad. Det kan erinras om att antalet sådana rättelseblad under
1960-talet endast ett år (1969) översteg 10. Som framgår av förra årets
granskningsbetänkande hade, trots de gjorda rekommendationerna, antalet
rättelseblad avseende 1972 års författningar mer än fördubblats
jämfört med de tidigare genomsnittliga siffrorna. Samma tendens har nu
konstaterats för 1973 års författningar. Sålunda har, som framgår av
förteckningen i bilaga 12 B, ett 40-tal rättelseblad utgetts avseende dessa
författningar. Av förteckningen framgår att ändringarna främst avsett
smärre, redaktionella fel eller misskrivningar; i nästan hälften av samtliga
fall har rättelserna avsett underskriften (Carl Gustaf i stället för Gustaf
Adolf). I några fall har dock rättelserna haft viss saklig innebörd, t. ex.

KU 1974:22

37

klassificeringen av ett preparat i en narkotikaförfattning (1973:685),
tillägg av en kommun i en författning om skatteutjämningsbidrag
(1973:433) samt tillägg av ansvarsbestämmelser i en trafikförfattning
(1973:202). Vidare framgår att de utfärdade rättelserna — liksom förra
året — i vissa fall ej föranlett motsvarande ändringar i vederbörande
statsrådsprotokoll.

Utredningen om författningspublicering har som sin mening uttalat
bl. a. att yttersta omsorg bör visas för att undvika fel i författningssamlingen
och att författningsarbetet inte får forceras så att tilliten till den
publicerade texten minskar (SOU 1970:48 s. 66). Samtidigt har utredningen
framhållit att, om ett fel uppstått, bör stora ansträngningar göras
för att reparera det. Annars riskerar man att felet sprider sig till andra
författningsutgåvor. Utskottet får för sin del understryka dessa uttalanden.

13. Distributionen av granskningsexemplar av tryckt skrift till universitetsbiblioteket
i Umeå

Under årets granskningsarbete har utskottet även uppmärksammat
handläggningen inom justitiedepartementet av de s. k. granskningsexemplaren
av tryckt skrift till Umeå universitets bibliotek (en kanslipromemoria
redovisas i bilaga 13).

I tryckfrihetsförordningen föreskrivs i 4 kap. 7 § att boktryckare av
varje tryckt skrift som framställs vid boktryckeri här i riket samtidigt
med skriftens utgivande skall för granskning avlämna ett exemplar, det
s. k. granskningsexemplaret. Granskningsexemplaret skall lämnas till de
lokala tryckfrihetsombuden, som har att vidarebefordra exemplaret till
justitiedepartementet. För tryckerier inom Stockholmsområdet gäller
dock att granskningsexemplaret skall sändas direkt till justitiedepartementet.

Under perioden 1950-1966 överlämnades granskningsexemplaret till
stadsbiblioteket i Umeå. 1966 förordnade Kungl. Maj:t att de granskningsexemplar
som ej utgörs av tidningar och som ej behövs för tillsyn
eller åtal enligt tryckfrihetsförordningen tills vidare skall överlämnas till
universitetsbiblioteket i Umeå.

Enligt undersökningar som företagits vid universitetsbiblioteket i
Umeå har distributionen av granskningsexemplaret inte fungerat tillfredsställande.
Upprepade stickprov som företagits på några för bibliotekets
bokförsörjning vitala områden har gett vid handen att endast omkring
hälften av den nyutkomna litteraturen kommer biblioteket till handa
genom granskningsexemplaret. Detta skapar problem för litteraturförsörjningen
vid Umeå universitet, eftersom granskningsexemplaret avsetts
ersätta det biblioteksexemplar som kommer de övriga universitetsbiblioteken
till del.

Vid 1973 års riksdag aktualiserades litteraturförsörjningen till universitetsbiblioteket
i Umeå i motionen 1973:687. 1 sitt betänkande (UbU
1973:36) med anledning av motionen anförde utbildningsutskottet som
sin mening att det var anmärkningsvärt att Kungl. Maj:ts beslut

KU 1974:22

38

beträffande leverans av granskningsexemplar till universitetet i Umeå inte
har kunnat efterlevas. Utskottet anförde vidare att det måste vara möjligt
att i allt väsentligt förhindra en av statsmakterna ej sanktionerad
hantering av granskningsexemplar. Riksdagen beslöt i enlighet med
utbildningsutskottets förslag i oktober 1973 att ge Kungl. Maj:t till känna
vad utbildningsutskottet anfört i denna fråga.

Enligt konstitutionsutskottet är det väsentligt att granskningsexemplaren
i de olika leden från tryckerierna via tryckfrihetsombuden och
justitiedepartementet hanteras på ett sådant sätt att detta tryck verkligen
kommer biblioteket till handa. Enligt vad utskottet erfarit har under
senare tid hanteringen av granskningsexemplaren inom justitiedepartementet
liksom rutinerna för kontroll av leveranserna från tryckfrihetsombuden
varit föremål för översyn. Granskningsexemplarens primära
funktion är att underlätta tillsynen av tryckfrihetslagstiftningens efterlevnad.
Enligt sina direktiv har massmedieutredningen (Ju 1970:59) att
pröva nya former för denna tillsyn.

Utbildningsutskottet har anfört att det är anmärkningsvärt att Kungl.
Maj:ts beslut angående distributionen av granskningsexemplar till Umeå
universitetsbibliotek inte efterlevts. Konstitutionsutskottet förutsätter
att Kungl. Maj:t följer denna fråga med uppmärksamhet och tar de
ytterligare initiativ som är nödvändiga för att så länge nuvarande ordning
gäller säkra distributionen av granskningsexemplaren till Umeå universitetsbibliotek.

14. Föreningsverksamhet i myndighets lokal

Kungl. Maj:t beslöt den 25 maj 1973 utfärda cirkulär (SFS 1973:643)
till statsmyndigheterna om föreningsverksamhet i myndighets lokaler
m. m. I cirkuläret framhålls det angelägna i att myndigheterna på olika
sätt stöder den föreningsverksamhet som förekommer vid myndigheterna.
Detta kan ske genom att myndighet upplåter lokaler för sammanträden
eller andra föreningssammankomster. Förening kan, enligt cirkuläret,
även anvisas plats i myndighetens lokaler, där föreningen får hålla texteller
bildmateriel, som anknyter till dess verksamhet, tillgänglig för
myndighetens personal. Det framhålls att sådant medgivande att använda
myndighets lokaler som nyss sagts bör lämnas i den mån så kan ske med
hänsyn till arbets- och lokalförhållandena inom myndigheten. I fråga om
förening som bedriver politisk verksamhet anges att cirkuläret tillämpas
”om föreningen består av enbart arbetstagare hos myndigheten och har
lämnat uppgift till denna om styrelseledamöternas namn”. Därvid skall
med text- eller bildmateriel avses även valmateriel såsom flygblad,
valkuvert och valsedlar. Bestämmelserna trädde i kraft den 5 juli 1973.

Enligt utskottet är det värdefullt att de anställdas möjligheter att
bedriva olika slag av föreningsverksamhet på arbetsplatsen underlättas.
Detta gäller självfallet i princip både allmän och enskild verksamhet. Det
nu aktuella cirkuläret till statsmyndigheterna innebär ökade möjligheter
framför allt för de politiska föreningarna — som hittills haft särskilda

KU 1974:22

39

svårigheter härvidlag — att bedriva sin verksamhet vid myndigheterna.
Det är enligt utskottets mening önskvärt att olika slag av föreningar
behandlas på ett likartat sätt, oavsett innehållet i föreningsverksamheten.

15. Övriga frågor

Utskottet har till särskild granskning tagit upp ett antal andra frågor.

Sålunda har utskottet granskat ett av Kungl. Maj:t i konselj den 6
oktober 1972 avgjort besvärsärende som rörde frågan om utlämnande av
vissa sekretesskyddade handlingar (sjukjournaler) från landstingskommunalt
organ till statlig myndighet. I en inom utskottets kansli upprättad
promemoria — bilaga 14 till detta betänkande — lämnas vissa uppgifter
om ärendet. Bl. a. framgår det av promemorian att frågan om det hittills
i stort sett olösta problemkomplexet om sekretess myndigheter emellan
för närvarande övervägs av offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén
som i en nyligen framlagd diskussionspromemoria lagt fram vissa
lagstiftningsförslag i ämnet. Enligt utskottet är det av stort värde om
denna fråga snart kan bringas till sin lösning. Granskningen av konseljärendet
i fråga har inte föranlett något särskilt utskottets uttalande.

Kungl. Maj:t beslöt i konselj den 6 september 1973 att entlediga
landshövdingen i Kopparbergs län, Gösta Elfving, vid utgången av
september 1973. Elfving hade begärt sitt entledigande den 26 mars 1973.
Till ny landshövding i länet fr. o. m. den 11 februari 1974 förordnades
den 1 februari 1974 förbundsdirektören hos Svenska landstingsförbundet,
Bengt Olsson. Under den tid som tjänsten var vakant utövades
den utan särskilt beslut av Kungl. Maj:t av ett av länsråden i egenskap av
ställföreträdare för landshövdingen.

I förevarande fall har länsstyrelsen saknat ordinarie chef under drygt
fyra månader. Enligt utskottet är det av stor vikt, att inte onödigt
dröjsmål förekommer i samband med att i synnerhet chefsbefattningar i
statlig tjänst skall återbesättas.

Inom utskottet har tagits upp en fråga om utanordnande av arvode
m. m. för visst utredningsuppdrag inom industridepartementets verksamhetsområde.
Våren 1970 uppdrog dåvarande chefen för industridepartementet
åt ett bolag att utreda vissa TV-kassettfrågor. Uppdraget synes ha
getts i muntlig form. Vissa uppgifter redovisas i bilaga 16 till betänkandet.

Någon föreskrift om i vilken form uppdrag till experter och
sakkunniga som anlitas av departementen skall ges finns inte. Enligt
industridepartementets praxis ges sådana uppdrag numera i princip i
skriftlig form. Det har dock, såsom i förevarande fall, hänt att uppdrag
lämnats muntligen. I vissa fall har uppdrag getts till juridiska personer.

Enligt utskottet är det mindre lämpligt att uppgifter om att uppdrag

KU 1974:22

40

getts inte dokumenterats genom skriftlig handling. Utskottet noterar att
enligt uppgift från industridepartementet muntliga uppdrag inte längre
förekommer inom departementet.

Det har vidare ifrågasatts lämpligheten i att — som skedde i
förevarande fall — anförtro uppdraget åt ett s. k. enmansbolag. Med
hänsyn till uppdragets karaktär kan någon anmärkning inte riktas mot
departementschefens val av utredare.

I JO:s ämbetsberättelse 1974 behandlas arbetsmarknadsstyrelsens
(AMS) handläggning av ett ärende rörande näringshjälp m. m. vari hade
påståtts bl. a. att påtryckningar utövats av tjänstemän i kanslihuset. JO
fann i sitt beslut, att en befattningshavare i AMS gjort sig skyldig till
tjänstefel i flera hänseenden vid sin handläggning av ärendet, men
meddelade honom på grund av särskilda omständigheter åtalseftergift. JO
riktade också kritik mot andra tjänstemän i AMS. Beträffande påståendet
om påtryckningar från tjänstemän i kanslihuset förklarade sig JO sakna
anledning betvivla uppgifterna om att påstötningar i ärendet förekommit
från sådant håll men fann inte skäl att utreda omfattningen av denna
aktivitet med hänsyn till att den fick anses sakna betydelse för
bedömande av AMS-tjänstemännens ansvar. JO framhöll därvid, att
enskilt statsråd inte kan ge några direktiv till tjänstemän hos underlydande
myndigheter och att än mindre departementstjänstemän kan göra
det.

Utskottet har tagit del av JO:s akt i ärendet samt införskaffat
upplysningar från statsrådsberedningen.

Av kanslipromemorian, bilaga 15 till detta betänkande, framgår bl. a.
att statsrådsberedningen och inrikesdepartementet berörts av ärendet;
statsrådsberedningen genom att den hjälpsökande dels skrivit brev till
dåvarande statsministern Tage Erlander, dels haft upprepade telefonsamtal
med tjänstemän där, inrikesdepartementet genom sin beredning av
den hjälpsökandes besvär i ett bostadslåneärende. En departementssekreterare
i statsrådsberedningen har vidare haft telefonkontakt med AMS:s
arbetsvårdsbyrå. Samme tjänsteman har också deltagit i ett beredningssammanträde
i inrikesdepartementet rörande bostadslåneärendet samt på
ett till honom adresserat brev från vederbörande länsarbetsnämnd gjort
en blyertsanteckning av innebörd att inrikesdepartementet borde ta
kontakt med länsarbetsnämnden och anmoda denna att ta upp ärendet
till ny behandling i syfte att snarast bereda den hjälpsökande sysselsättning.
Nu berörda händelser ägde rum 1968—1969.

Enligt utskottet är det en naturlig åtgärd — som i detta fall när den
hjälpsökande hänvände sig till kanslihuset beträffande sin sak — att
undersökningar om ärendet inhämtas från vederbörande ämbetsverk.
Utredningen ger däremot inte belägg för att något enskilt statsråd —
direkt eller indirekt — i samband med dessa undersökningar eller eljest
skulle ha sökt inverka på AMS:s handläggning av ärendet.

Inom utskottet har tagits upp vissa upphandlingsfrågor, nämligen dels
kungörelsen (1973:598) om skyldighet för statliga myndigheter att anlita

KU 1974:22

41

det halvstatliga flygbolaget Crownair AB, dels upphandlingen från
ARE-bolagen av konsulttjänster i samband med oljebesparingskampanjen
under förra hösten. Det har därvid gjorts gällande att de av statsmakterna
fastlagda formerna för statlig upphandling inte iakttagits av regeringen.
Såsom framgår av den till detta betänkande beträffande nämnda
frågor upprättade kanslipromemorian (bilaga 17) omfattades inte upphandlingen
av tjänster av bestämmelserna i den upphandlingskungörelse
(1952:496) som gällde t. o. m. den 31 december förra året.

Beträffande kungörelsen om skyldighet för statliga myndigheter att
anlita Crownair AB kan vidare erinras om att riksdagen i maj 1973
godkänt de av Kungl. Maj:t i propositionen 1973:124 framlagda förslagen
om förvärv av aktier i Crownair AB. I nämnda proposition anfördes bl. a.
att det torde vara naturligt att statliga myndigheter utanför krigsmakten
anlitar bolaget för flygtjänster.

Vad beträffar handelsdepartementets upphandling av konsulttjänster i
samband med den omfattande energibesparingskampanjen i höstas bör
även framhållas att det med hänsyn till det akuta krisläget var av största
vikt att snabbt få igång sparkampanjen.

Enligt utskottet föreligger sålunda inte anledning till erinran mot
handläggningen av de nämnda upphandlingsfrågorna.

Utöver de ovan redovisade ärendena har utskottet slutligen granskat
dels vissa frågor rörande det s. k. cementmonopolet (en kanslipromemoria
redovisas i bilaga 18), dels regeringens åtgärder för att bevaka
statens fordran för försäljning av visst örlogsfartyg till Chile (en
kanslipromemoria redovisas i bilaga 19).

Utskottet har inte funnit anledning att göra några särskilda uttalanden
beträffande dessa frågor.

Den granskning som således utförts samt resultatet därav får utskottet
härmed för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 10 maj 1974

På konstitutionsutskottets vägnar
HILDING JOHANSSON

Närvarande: herrar Johansson i Trollhättan (s), Boo (c), fru Thunvall (s),
herrar Werner i Malmö (m), Mossberg (s), Pettersson i Örebro (c), Olsson
i Edane (s), Molin (fp), Johansson i Malmö (s), Fiskesjö (c), Karlsson i
Malung (s), Björck i Nässjö (m), Svensson i Eskilstuna (s), Jonnergård (c)
och Måbrink (vpk).

KU 1974:22

42

Vid behandlingen av nedan antecknade punkter har beträffande

punkten 2. herr Hernelius ersatt herr Werner i Malmö, herr Nordin ersatt
herr Pettersson i Örebro;

punkten 3. herr Hernelius ersatt herr Werner i Malmö och herr Lindahl i
Hamburgsund ersatt herr Molin;

punkten 4. herr Gustavsson i Ängelholm ersatt fru Thunvall, herr Nordin
ersatt herr Pettersson i Örebro, herr Olsson i Sundsvall ersatt herr
Fiskesjö, herr Hernelius ersatt herr Björck i Nässjö och herr Lindahl i
Hamburgsund ersatt herr Molin;

punkten 5. herr Nordin ersatt herr Boo, herr Hernelius ersatt herr
Werner i Malmö, herr Gadd ersatt herr Mossberg, herr Josefson ersatt herr
Fiskesjö och herr Lindahl i Hamburgsund ersatt herr Molin;

punkten 7. herr Bergqvist ersatt fru Thunvall och herr Nordin ersatt herr
Pettersson i Örebro;

punkten 8. herr Bergqvist ersatt fru Thunvall, fru Jacobsson ersatt herr
Werner i Malmö och herr Nordin ersatt herr Pettersson i Örebro;

punkten 9. (rörande utvecklingsfonden och lantbruksrepresentationen)
herr Hernelius ersatt herr Wemer i Malmö, herr Gadd ersatt herr
Mossberg, herr Nordin ersatt herr Fiskesjö, herr Gustavsson i Ängelholm
ersatt herr Johansson i Malmö och herr Lindahl i Hamburgsund ersatt
herr Molin;

punkten 10. herr Nordin ersatt herr Pettersson i Örebro och herr
Bergqvist ersatt herr Svensson i Eskilstuna;

punkten 15. (rörande utanordnande av arvode m. m. för visst utredningsuppdrag)
herr Hernelius ersatt herr Werner i Malmö och herr Nordin
ersatt herr Pettersson i Örebro;

(rörande näringshjälp m. m.) herr Gadd ersatt fru Thunvall, herr
Nordin ersatt herr Pettersson i Örebro, herr Gustavsson i Ängelholm
ersatt herr Svensson i Eskilstuna och herr Lindahl i Hamburgsund ersatt
herr Molin;

(rörande vissa upphandlingsärenden) herr Nordin ersatt herr Pettersson
i Örebro, herr Gustavsson i Ängelholm ersatt herr Johansson i Malmö
och herr Lindahl i Hamburgsund ersatt herr Molin.

KU 1974:22

43

Reservationer (A, B, C, D, E, F, H, I, J, L, M, N, 0, P, och R) och
särskilda yttranden (G, K och Q)

Beträffande punkten 2. Den s. k. IB-affären (s. 6—17)

A Reservation av herr Måbrink (vpk) beträffande handläggningen inom
regeringen av militära underrättelse frågor (s. 6 — 11):

I böljan av maj 1973 offentliggjordes uppgifter om att det existerade
en hemlig svensk militär underrättelseorganisation, benämnd Informationsbyrån.
Publiceringen av uppgifterna ägde rum i tidskriften Folket i
Bild/Kulturfront. I tidskriften anklagades Informationsbyrån (IB) bl. a.
för infiltration i svenska organisationer och för att bedriva en egen
utrikespolitik i strid mot neutralitetspolitiken.

Avslöjandena har väckt en bred diskussion om den militära underrättelsetjänsten,
om den alliansfria utrikespolitiken och om demokratins
principer. En bred folklig opinion har vuxit fram mot IB:s verksamhet.
Denna opinion kräver klart redovisade principer för verksamheten och
kontroll så att dessa principer följs. Den kräver att den del av IB:s
verksamhet som riktas mot svenska organisationer och strider mot
demokratin samt det som strider mot den alliansfria utrikespolitiken
måste upphöra. Den kräver att en parlamentarisk fempartikommission
skall tillsättas för att allsidigt utreda IB-frågan i hela dess vidd.

Under trycket av folkopinionen började försvarsutskottet att granska
den militära underrättelseverksamheten, en granskningsuppgift som
egentligen åvilat försvarsutskottet även innan IB:s verksamhet blev
bekantgjord och en folkopinion uppstått. Resultatet av försvarutskottets
granskning redovisades i betänkandet FöU 1973:25.

Detta betänkande lämnade en rad anklagelser mot IB obesvarade. Dels
gällde det anklagelserna mot IB för infiltrationsverksamhet i svenska
vänsterorganisationer, dels gällde det anklagelser för brott mot neutralitetspolitiken.
Däremot publicerade försvarsutskottet som en bilaga till
sitt betänkande (bilaga 3) en förteckning över vissa uppgifter som en
agent, Gunnar Ekberg, lämnat från sin verksamhet i svenska vänsterorganisationer.
Denna förteckning är anmärkningsvärd så till vida att den
innehöll flera punkter som bevisligen är uppenbart oriktiga.

Försvarsutskottets betänkande var avsett att ge vid handen att
underrättelsetjänsten inte bedrivs på ett sätt som strider mot Sveriges
deklarerade utrikespolitiska linje, att det inte skulle finnas någon hemlig
budget för underrättelsetjänsten utöver de medel som anvisats av regering
och riksdag och att registren hos rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning
samt försvarsstabens säkerhetsavdelning och särskilda byrå inte har
karaktären av åsiktsregister. Det formulerade också de allmänna krav som
enligt utskottet måste ställas på den särskilda underrättelseorganisationen.

Hemställan i försvarsutskottets betänkande godkändes av riksdagen. I
sammanhanget tillsattes tre utredningar och gavs tilläggsdirektiv till en

KU 1974:22

44

utredning för att närmare penetrera frågor som hängde samman med
IB-affären. Dels tillsattes en utredning för att fullgöra en översyn av
underrättelseorganisationens verksamhet och dra upp riktlinjer för
dennas framtida inriktning. Denna utredning har direktiv att lämna
förslag till de instruktioner som bör lämnas av regeringen liksom
beträffande medelsförvaltningen och den ekonomiska kontrollen och
även föreslå ökad insyn i och kontroll över den hemliga underrättelsetjänsten.
Utredningen skall vid behov göra tillbakablickar. Dels tillsattes
en utredning om skydd för meddelares anonymitet vid beslag och
husrannsakan. Dels uppdrogs åt en särskild sakkunnig att se över
bestämmelserna i brottsbalken (19 kap.) om brott mot rikets säkerhet.
Dessutom gavs tilläggsdirektiv till massmedieutredningen att särskilt
undersöka gränsdragningen mellan tryckfrihetsprocess och vanlig brottmålsprocess
och dit hörande frågor.

Folkopinionens krav om en fempartikommission efterkoms inte. Inte
heller har utredningen som skall se över underrättelseorganisationens
verksamhet givits en allsidig politisk sammansättning. Endast de fyra
politiska partier som bär ansvaret för IB:s verksamhet och som genom
försvarsutskottet bort kontrollera densamma är representerade.

Konstitutionsutskottet har att granska statsrådens ämbetsutövning.
Granskningen av IB-frågan avser således främst handläggningen inom
regeringen av militära säkerhetsfrågor samt den tillsyn av tryckfrihetsförordningens
efterlevnad som ankommer på chefen för justitiedepartementet
att utöva.

I och för denna granskning har inför utskottet följande utfrågningar
ägt rum: förutvarande försvarsministern, utrikesminister Sven Andersson
(den 26 februari 1974), överbefälhavaren general Stig Synnergren (den
28 februari 1974), statssekreteraren i försvarsdepartementet Anders
Thunborg (den 5 mars 1974), justitieminister Lennart Geijer (den 21
mars 1974), statsrådet Carl Lidbom (den 21 mars 1974), statssekreteraren
i statsrådsberedningen Thage Peterson (den 21 mars 1974), förutvarande
justitiekanslern Bengt Lännergren (den 23 april 1974), chefen för
försvarsdepartementets kommandoexpedition konteramiral Dag Arvas
(den 23 april 1974) samt statsminister Olof Palme (den 25 april 1974).

Ytterligare personer borde ha hörts. Dit hör tjänstemännen, eller före
detta tjänstemännen, vid IB Ingvar Paues, Håkan Isacsson och Gunnar
Ekberg. Ingvar Paues har utpekats som agent för IB med verksamhet
främst förlagd till den svenska fackföreningsrörelsen. Ett utskottsförhör
med honom hade kunnat bidra till att klarlägga karaktären av den
verksamhet inom fackföreningsrörelsen som IB bedriver. Utskottets
majoritet avvisade kravet om detta förhör.

Gunnar Ekberg har tjänstgjort för IB i egenskap av inskickad
rapportör, infiltratör och provokatör i svenska vänsterorganisationer. Han
har också anklagats bl. a. för att han rekognoscerat i palestinska
flyktingläger för Israels räkning. Ett utskottsförhör med denne person
hade kunnat bidra till att klarlägga IB:s verksamhet inom dessa områden.
Utskottets majoritet avvisade kravet om detta förhör.

KU 1974:22

45

Håkan Isacsson har tjänstgjort vid IB och har offentliggjort flera
uppgifter om IB, bl. a. om sådan verksamhet som strider mot en alliansfri
utrikespolitik. Han har också offentliggjort att IB:s register över svenska
medborgare har karaktär av politiskt åsiktsregister. Ett utskottsförhör
med honom hade varit ägnat att ge ytterligare underlag för en
konstitutionell bedömning av IB-frågan. Utskottets majoritet avvisade
kravet om detta förhör.

Utskottsmajoriteten har också avslagit begäran om visst annat
källmaterial som bort underställas utskottet och därigenom givit bättre
beslutsunderlag. Utskottsmajoriteten har sålunda icke önskat ta del av:
överbefälhavarens men-inlaga i tingsrätten i anledning av IB-rättegången,
protokoll från tingsrättens förhör med Håkan Isacsson, protokoll från
chefsåklagare Roberts förhör med två av IB:s agenter angående påstått
inbrott på den egyptiska ambassaden samt protokoll från SÄPO:s förhör
med IB-tjänstemännen Elmér och Anstrin. Det är anmärkningsvärt att en
utskottsmajoritet avhänder sig möjligheten att kunna kontrollera viktiga
källor, som skulle kunna påverka dess beslut.

På grund härav står fortfarande flera anklagelser mot IB och
regeringens handläggning av säkerhetsärendena liksom av IB-affären
obesvarade. Det gäller t. ex. omständigheterna kring det påstådda
inbrottet på den egyptiska ambassaden. Det gäller också förekomsten av
ett hemligt militärt åsiktsregister. Ytterligare material om bl. a. dessa
anklagelser bör inhämtas om beslut om ansvarsfrihet i dessa stycken skall
kunna fattas.

Det är överbefälhavaren som enligt sin instruktion skall leda det
militära försvarets underrättelsetjänst. Överbefälhavaren har fastställt en
särskild underrättelseinstruktion samt underrättelsereglemente för krigsmakten.
Överbefälhavaren biträds vid ledning av det militära försvarets
underrättelse- och säkerhetstjänst av försvarsstabens sektion 2. Försvarsstaben
har en underrättelseavdelning som bearbetar inkomna underrättelser
om främmande stridskrafter, deras styrka, tillstånd och resurser, samt
militärpolitiska och ekonomiska förhållanden av betydelse.

Överbefälhavaren har, senast år 1972, utfärdat instruktioner för
verksamheten vid försvarsstabens särskilda byrå IB. Denna lyder direkt
under överbefälhavaren.

överbefälhavaren, som således formellt är IB:s chef, är direkt
underställd regeringen. Det har också vanligen varit ÖB själv som tagit
initiativ till kontakter med regeringen och därvid vänt sig till försvarsministern,
som i regeringen handlägger dessa frågor. Någon fastställd
ordning för hur kontakter i underrättelseärenden mellan ÖB och
regeringen skall ske finns ej och ej heller har någon särskild rutin
etablerats. Emellertid lämnas varje vecka skriftliga redogörelser till bl. a.
försvarsministern och dessutom förekommer s. k. underrättelsegenomgångar
i försvarsstaben, vid vilka i allmänhet någon militär tjänsteman
från försvarsdepartementet är närvarande. I samband med utrikespolitiska
kriser har det förekommit föredragningar inför försvarsministern, som
är ordförande, ibland varje dag. I sådana lägen har även statsministern,

KU 1974:22

46

som är ordförande i försvarsrådet, varit inkopplad. Under tider då det
inte rått några internationella kriser har sådana kontakter, för att hålla
försvarsministern informerad ”om läget”, förekommit ungefär en gång i
kvartalet.

När det gällt samarbete med annat lands underrättelseorganisation har
frågan alltid underställts regeringen (försvarsministern). Överbefälhavaren
har således inte haft fullmakt att besluta om att dylikt samarbete skall
påböijas eller upphöra. Regeringen har vid vissa tillfällen under senare år
medgett att sådant samarbete fått äga rum. Beslut härom har inte fattats i
konselj utan på försvarsministerns ansvar.

Den i regeringen som således ansvarar för IB :s verksamhet, som hela
tiden varit informerad om den och i vissa stycken lett densamma, är
chefen för försvarsdepartementet. Försvarsminister under den tid som
kritiken mot IB :s verksamhet omfattar var nuvarande utrikesministern,
statsrådet Sven Andersson.

Det måste anses helt styrkt att IB bedrivit verksamhet som stått i strid
med den alliansfria utrikespolitiken samt att organisationen bedrivit en
verksamhet riktad mot svenska organisationer som strider mot organisationsfriheten.

IB:s agenter har haft ett nära samarbete med nästan uteslutande
västliga underrättelsetjänster. Samarbetet med den israeliska underrättelsetjänsten
Shin Beth har varit betydande och bedrivits på ett sätt som
står i öppen strid med ett alliansfritt agerande. Detta kan konstateras
trots att omfattningen av detta samarbete inte är helt utrett. IB-agenten
Gunnar Ekberg lyckades komma in i palestinska flyktingläger och har
där verkat som kunskapare för Israels räkning. IB har låtit svenska
fartygskaptener spionera i arabiska hamnar. Det påstådda svenska
deltagandet vid inbrott på Egyptens ambassad har icke klarlagts.
Utskottsmajoriteten har vägrat att utskottet skall ta del av material som
skulle kunna belysa denna händelse. Likväl synes vad som förevarit
beträffande IB:s agerande gentemot arabstaterna och Israel väl styrka att
IB:s verksamhet här stått i uppenbar strid mot den alliansfria utrikespolitiken.

IB har med utgångspunkt från finländskt territorium bedrivit spionage
riktat mot tredje land, Sovjetunionen. Denna verksamhet står i strid med
vad respekten för Finlands nationella integritet och intressen kräver. Den
har utsatt grannstatsförhållandet mellan Sverige och Finland för påfrestningar.

Det är klarlagt att IB bedrivit infiltration i svenska organisationer.
Agenten Gunnar Ekbergs verksamhet har offentliggjorts och bestyrkts.
Uppenbart är att en del av denna verksamhet bestått i att samla uppgifter
till register över organisationernas medlemmar. Genom att utskottsmajoriteten
icke önskat höra f. d. IB-agenten Isacsson har icke kunnat
klarläggas huruvida det verkligen existerar ett åsiktsregister eller om den
Ekbergska infiltrationsverksamheten är en enstaka företeelse.

Vad som framkommit under utskottets behandling av IB-affären —
trots att utskottsmajoriteten förhindrat en fullödig undersökning — ger

KU 1974:22

47

vid handen att utskottet icke kan skiljas från IB-frågan med mindre än att
anmärkning riktas mot det ansvariga statsrådets, f. d. försvarsministern
utrikesminister Sven Anderssons handläggning av de militära underrättelse-
och säkerhetsärendena.

B Reservation av herrar Hernelius (m) och Björck i Nässjö (m) vilka
ansett att utskottet under punkten 2. Den s. k. IB-affären i stället för
näst sista stycket på s. 11 bort anföra följande:

Utskottet konstaterar att de av parlamentariska nämnden i Wennerströmaffären
lämnade rekommendationerna beträffande handläggningen
av säkerhetsfrågor inom regeringen ej har följts i det aktuella IB-ärendet.
Redan ett år före ”avslöjandena” i Folket i Bild/Kulturfront informerades
försvarsministern om att försvarsstabens hemliga underrättelsetjänst
var föremål för obehörigt intresse från då okänt håll. Cirka ett halvt år
före de första artiklarna i Folket i Bild/Kulturfront visste försvarsministern
att det var några av tidskriftens journalister som agerade, sannolikt
med biträde av någon inom IB verksam person. Att det fanns skäl för att
betrakta en sådan ”utspionering” av IB som en säkerhetsfråga, i den
mening parlamentariska nämnden i Wennerströmaffären liksom försvarsutskottet
använt begreppet, torde vara uppenbart. Sedermera har också
tre personer dömts för spioneri för denna sin mot den militära hemliga
underrättelsetjänsten riktade verksamhet.

Enligt utskottets mening fanns det alltså skäl för försvarsministern att
redan under år 1972 se allvarligt på de informationer han delgetts av
överbefälhavaren. Såsom parlamentariska nämnden i Wennerströmaffären
uttalat bär regeringen i sista hand ansvaret för säkerhetsärendenas
handläggning. Det är därför, enligt nämnden ”viktigt att ha en sådan
ordning för dessa ärendens behandling att de, om så erfordras, snabbt
bringas till regeringens kännedom och därefter inom regeringen handläggs
på ett ändamålsenligt sätt” (nämndens utlåtande p. 96). Enligt de rutiner
som i utlåtandet angetts gälla för handläggningen av dylika ärenden borde
försvarsministern ha vidarebefordrat de informationer han delgetts av
överbefälhavaren till i första hand justitieministern och statssekreteraren i
statsrådsberedningen, vilken senare bl. a. har till uppgift att för statsministerns
räkning följa säkerhetsfrågor av vikt. Vidare borde möjligheten
till gemensam beredning vid i varje fall något tillfälle före ”avslöjandena”
den 2-3 maj 1973 ha tillvaratagits för att informera regeringens övriga
ledamöter om den uppkomna situationen.

Liksom erfarenheterna av Wennerströmaffären ledde till vissa förbättringar
i regeringens handläggningsrutiner beträffande säkerhetsfrågor
anser utskottet att IB-affären bör föranleda ytterligare åtgärder från
regeringens sida i motsvarande syfte. Utskottet utgår från att regeringen
mot bakgrunden av erfarenheterna av IB-affären ser över de nuvarande
handläggningsrutinerna och vidtar erforderliga åtgärder i syfte att
framdeles förbättra sin handlingsberedskap.

KU 1974:22

48

C Reservation av herr Molin (fp), som ansett att utskottet under punkten
2. Den s. k. IB-affären i stället för näst sista stycket på s. 11 bort anföra
följande:

Utskottet har inte kunnat fullständigt klarlägga i vilken utsträckning
regeringen vid gemensamma överläggningar diskuterat IB-affären och då
utformat regeringens handlingslinje i frågan. Detta gäller även förberedelserna
för den information angående bl. a. IB:s verksamhet i Finland, som
i mars lämnades till utrikesnämnden. Utskottet konstaterar dock att
IB-affären inte vid något tillfälle varit föremål för allmän beredning inom
regeringen. Däremot har informella samtal om IB förts mellan regeringens
ledamöter. Enligt utskottets mening bör regeringen i sin helhet i viktiga
ärenden få så fullständig information som möjligt för att kunna ta ett
kollektivt ansvar för de reella avgöranden som regeringen fattar. Detta är
också en nödvändig förutsättning för att den politiska kontrollen skall
kunna fungera. Trots IB-ärendets stora vikt och de med ärendet
förbundna säkerhetsaspekterna har inte regeringen i dess helhet, exempelvis
genom allmän beredning, fått fullständig information om de i ärendet
centrala frågorna. Detta finner utskottet vara otillfredsställande.

D Reservation av herr Måbrink (vpk), som ansett att utskottet under
punkten 2. Den s. k. IB-affären i stället för vad som anförts beträffande
tryckfrihetsfrågorna (s. 11 — 17) bort anföra följande:

Utskottet har även att ta upp till behandling huruvida förfarandet i
IB-affären varit riktigt med avseende på den rättsliga proceduren i de
delar denna ligger på justitieministerns och regeringens ansvar. Beträffande
grundlagar och deras tillämpning vill utskottet rent allmänt notera
följande.

Utskottet är förhindrat att till granskning uppta det materiella
innehållet i domaremaktens beslut i konkreta fall. När utskottet nedan
berör rättsfallen i den s. k. IB-affären sker det i avsikt att exemplifiera
och belysa principer för rättsprocedurer. Dessa procedurer bedöms i sin
tur endast från grundlagssynpunkt och i relation till statsrådens konstitutionella
ansvarighet.

Medan allmän lag är ett juridiskt instrument för staten, är grundlagen
statens politisk-konstitutionella bas. Tillämpning av allmän lag är juridisk,
dvs. ankommer på från riksdagen självständig do msto lspraxis. Tillämpning
av grundlagen är politisk och konstitutionell — riksdagen har där
auktoritet framför domstolar och åklagarväsen. Ett uttryck härför är
tryckfrihetsförordningens (TF) olika regler: justitieministern övar tillsyn,
justitiekanslern åtalar, riksdagen har högsta prövningsrätt, domstolarnas
befogenheter i konkreta mål är starkt inskränkta till förmån för juryn
etc.

Grundlag skall av domstolar och övriga myndigheter följas och detta
efter sin ordalydelse. Domstolar kan icke '‘tolka” grundlag. Sådan ”tolkning”
av grundlag förekommer inte i samma mening som beträffande
allmän lag. Tolkningen är s. a. s. ersatt av en politisk prövning.

KU 1974:22

49

Det ligger i sakens natur att grundlag alltid har auktoritet gentemot
allmän lag. När det i debatten kring IB-affären talats om ”intressekonflikt”
mellan grundlagen och brottsbalken är detta en ren konstruktion.
Sådan konflikt är inte juridiskt möjlig, emedan grundlagens auktoritet i
sådana fall är uppenbar. På samma sätt förhåller det sig om grundlag och
allmän lag anvisar skilda procedurer för samma rättsfall. Därvid skall den
av grundlagen anvisade proceduren självklart äga företräde.

TF stadgar, som känt, särskilda procedurer och påföljdsregler för brott
som begåtts genom offentliggörande i tryckt skrift. Detta gäller givetvis
även eventuella spioneribrott.

I detta exklusiva rättssystem ligger en klar och bestämd avsikt från
grundlagstiftarnas sida. Mål som berör denna del av de demokratiska frioch
rättigheterna skall inte ses enbart juridiskt. Politiska, konstitutionella,
moraliska och andra synpunkter kan och skall vägas in. Detta framgår
bl. a. av TF 1:1 och 1:4. Naturligtvis spelar gällande brottmålspraxis roll
vid bedömningen av t. ex. påföljd sfrågan i ett tryckfrihetsmål, men man
är inte bunden därav utan har vidare ramar. Det kan sålunda mycket väl
inträffa, att ett påstått spioneribrott skulle ha föranlett ansvar, om det
bedömts enligt brottsbalken, men frikännande enligt TF. Bedömningen i
tryckfrihetsmålet äger här självklart auktoritet. Domstolarna måste ta
hänsyn till bedömningar som gjorts i sådana tryckfrihetsmål.

Utskottet tar härefter upp frågan, huruvida grundlagen följts vid
proceduren mot de åtalade i IB-affären samt huruvida anmärkning för
felaktigt förfarande kan riktas mot regeringen eller enskilt statsråd.

Fallet Håkan Isacsson är tämligen oproblematiskt. Tryckfrihetsåtal är
här inte tänkbart. Åtalet enligt brottsbalken är täckt genom stadgandet i
TF 7:3. Problem uppstår endast ifall övriga rättsfall i sammanhanget varit
felbehandlade. Tryckfrihetsmål mot övriga anklagade kunde ju ha
påverkat bedömningen av Isacssons brottmål. Det finns dessutom
aspekter på tjänstemans förhållande till tystnadsplikt i de fall denna
missbrukas av hans myndighet för att täcka oegentligheter. Till dessa ting
återkommer utskottet nedan.

I fallet Bratt har åtal skett såväl enligt brottsbalken som enligt TF. I
fallet Guillou har endast åtalats enligt brottsbalken. Domstolarna har i
båda fallen bedömt frågan om sin egen behörighet i saken.

Tre frågor är centrala: Var åtalet mot Bratt riktigt? Var åtalet mot
Guillou riktigt? Har domstolarna befogenhet att bedöma frågan, huruvida
åtal bort ske enligt TF eller enligt brottsbalken?

Bratt åtalades i brottmålet även för uppgifter som ingick i hans bok. 1
utgåvan av Beckman-Holmberg-Hult-Strahl ”Brottsbalken jämte förklaringar”
(1973) behandlas problemet. Det sägs sålunda rörande sådant
meddelande som avses i TF 7:3:

”Gärningen är alltså icke ett tryckfrihetsbrott, även om meddelandet
skulle ha influtit i tryckt skrift. Att märka är emellertid, att om
meddelandet influtit i tryckt skrift och meddelaren själv är enligt TF
ansvarig för skriftens innehåll, hans brott är ett tryckfrihetsbrott.”

Bratts bok skulle alltså bedömts som tryckfrihetsfall. Därmed förfaller

4 Riksdagen 1974. 4 sami. Nr 22

KU 1974:22

50

hela brottmålsfrågan. Tryckfrihetsbrott kan bedömas enbart enligt TF.

Om detta sägs i ovan nämnda lagkommentar:

”Ett offentliggörande som sker på sådant sätt att det faller under TF
är icke straffbart utom efter reglerna i denna.”

Stadgandet i TF 1:3 fastslår denna TF:s karaktär av exklusiv straffoch
processlag.

Det kan tilläggas, att man inte rimligen får kringgå grundlagen genom
att i fall som det här aktuella skilja ”offentliggörande” från ”anskaffande”.
Det har i IB-fallet från visst håll gjorts gällande, att ”anskaffandet”
av hemlig uppgift skett /öre ”offentliggörandet” och att brottsbalksåtal
därför kan föregå tryckfrihetsåtal eller eventuellt ske i stället för det
senare. Detta är en konstitutionellt helt ohållbar ståndpunkt. För det
första är offentliggörandet i tryck grund för att ta upp hela spionerimålet
enligt TF. Därmed kan inget annat forum ta upp målet för det fall
meddelare och tryckansvarig är samma person. För övrigt kan det faktum
att ”anskaffandet” eller ”meddelandet” skett före offentliggörandet inte
ha betydelse i sammanhanget. Högre rätt kan ju fördenskull icke mista
sin auktoritet mot lägre rätt. För det andra skulle absurda konsekvenser
följa, om samma persons spioneribrott skulle uppdelas i olika moment,
som åtalades enligt helt olika rättssystem. Detta skulle öppna slussarna
för ett vidsträckt undergrävande av TF:s innehåll och tillämpningsområde.
Det ankommer dessutom icke på det allmänna domstols- och
åklagarväsendet att på detta sätt ”tolka” grundlag och dess giltighetsområde.

Ett helt annat problem uppstår givetvis, om vid anskaffandet används
brottsliga metoder, t. ex. inbrott eller bestickning. Detta berör emellertid
icke anskaffandet i dess egenskap av led i spioneribrottet.

Ytterligare ett problem kan uppstå, om vissa av de anskaffade
uppgifterna offentliggjorts i tryckt skrift och andra icke. Båda de nämnda
problemen torde emellertid mest ha akademiskt intresse. I ena fallet
gäller reglerna om s. k. olikartad brottskonkurrens, i andra fallet om
kollektivdelikt. Inget av fallen kan föranleda att man företar något vid
sidan om TF:s rättssystem.

Härefter kommer frågan om åtalet mot uppgifterna i FiB/Kulturfront.
Även här föreligger uppenbart den situationen, att misstanke om de
tryckta uppgifternas straffbarhet skulle ha föranlett tryckfrihetsåtal mot
ansvarige utgivaren. Detta har icke skett. I stället har brottsbalksåtal
anställts mot journalisterna och resulterat i fällande dom.

Här anmäler sig två frågor: Skulle brottsbalksåtal mot journalist
kunnat ske parallellt med tryckfrihetsåtal mot ansvarige utgivaren? Och
skulle ett uteblivet tryckfrihetsåtal mot utgivaren ha påverkat brottmålet? Inledningsvis

bör påpekas, att brottsbalksåtal mot journalist i fall av
denna typ inte är möjligt, med mindre än det är tillåtet enligt TF. Även
om det enligt brottsbalken vore tillåtet, kan det icke företagas utan stöd i
TF. TF:s högre auktoritet måste gälla.

Problemet koncentrerar sig kring frågan om journalisternas ansvars -

KU 1974:22

51

ställning enligt TF, dvs. huruvida de var ”meddelare” eller inte och
huruvida de alltså miste sitt åtalsskydd genom undantagsstadgandena i
TF 7:3.

TF 1:1, andra stycket, gör klar skillnad mellan meddelare och icke
meddelare. Journalister på en redaktion är icke meddelare, ej heller
personal på nyhetsbyråer. Meddelare är endast den som utifrån lämnar
meddelande till personkretsen på redaktion eller byrå. Denna innebörd i
TF 1:1 bekräftas av 1944 års tryckfrihetssakkunniga i SOU 1947:60,
s. 51, likaså hos Eek i ”Nya tryckfrihetsförordningen, svensk pressrätt i
systematisk framställning” (1948), s. 55—56. Följaktligen är det endast
dessa meddelare, vars privilegium kan upphävas av TF 7:3.

Idén med TF:s definition av meddelare respektive redaktion är att
skydda författaren och möjliggöra det speciella ansvarighetssystem som
gäller för arbetet på en redaktion. Redaktionen betraktas som en enhet,
ett kollektiv, för vars handlingar ansvarige utgivaren har att svara. Klart
torde vara, att detta speciella ansvarighetssystem inte kan få åsidosättas
genom åberopande av allmän lag, t. ex. genom att göra gällande att
journalist inom redaktionen ”befordrat” uppgift av spionerikaraktär.
Skall spioneribrott bedömas enligt TF, gäller inga andra ansvarighetsregler
är de som föreskrivs i TF. För övrigt skulle ett tillämpande av allmän
lag i detta fall leda till praktiskt orimliga följder. Vaktmästare som
”befordrar” manus från redaktionsmedlem till tryckeri eller korrekturläsare
som ”befordrar” korrektur till ansvarige utgivaren skulle vid en
tillräckligt akademisk tolkning av spioneriparagrafen kunna dömas för
spioneri enligt brottsbalken. Uppenbart är att sådant grovt skulle strida
mot TF:s hela avsikt och idé.

Som stöd för den här uttalade uppfattningen om redaktion som en
sluten enhet kan också anföras följande utläggning av Eek i nyss anförda
arbete:

”Att en redaktionsmedlem, som mottagit en uppgift, kan meddela
denna till annan redaktionsmedlem följer redan av formuleringen i TF
1:1, andra stycket. Några straffrisker är alltså inte förenade med att man
inom en redaktion diskuterar lämpligheten att offentliggöra ett erhållet
meddelande.”

Det kan på goda grunder också ifrågasättas, om inte redaktionsmedlem
likaledes utan straffrisk har rätt att rådgöra med speciella personer
utanför redaktionskretsen, t. ex. advokat, om en uppgifts tillåtlighet
enligt TF.

Att i detta TF:s omsorgsfullt utformade ansvarighetssystem låta
spioneriparagrafens ansvarighetsregler bryta in, skulle få ytterst farliga
konsekvenser ur grundlagssynpunkt.

Slutligen stöds uppfattningen av redaktion som en enhet, för vilken
utgivaren svarar, av det faktum, att man i en tryckfrihetslagstiftning
mycket väl kan införa ett subsidiärt ansvar vid sidan av utgivarens, i form
av ett författaransvar. Denna fråga har i olika sammanhang diskuterats i
Sverige, men tanken har alltid i sista hand avvisats med hänvisning till
omsorg om yttrandefriheten.

KU 1974:22

52

Beträffande ett tryckfrihetsåtals verkan på de genomförda brottmålen
noterar utskottet följande:

Hade justitieministern eller JK föranstaltat om tryckfrihetsåtal, skulle
någon brottmålsprocess mot Bratt icke ha förts. Guillou skulle över
huvud ej ha kunnat åtalas, i hans ställe skulle ansvarige utgivaren Hofsten
ha åtalats.

Det förhållandet, att JK i maj ej fann underlag för åtal enligt TF, gör
de sedermera inledda brottmålsprocesserna än mer juridiskt omotiverade.
TF:s karaktär av exklusiv straff- och processlag sattes därmed ur spel.
Underlåtenheten att i september väcka åtal mot Hofsten gör detta än mer
försvårande.

Även målet mot Håkan Isacsson kan ha påverkats av att spionerifrågan
för de övriga ej bedömdes enligt TF. Hade utslagen i tryckfrihetsmålen
skilt sig från utslagen i brottmålen, hade detta kunnat föranleda en annan
bedömning åtminstone av påföljdsfrågan i fallet Isacsson. Utskottet vill
speciellt till fallet Isacsson dessutom anmärka att Isacssons brytande av
tystnadsplikt väcker den alltför litet diskuterade principfrågan om hur
långt en offentlig befattningshavares lojalitet mot staten sträcker sig.
Detta kan enligt utskottets mening ej bedömas ensidigt, på så sätt att
varje röjande av sekretessbelagd uppgift helt automatiskt medför ansvar.
Det är ju nämligen fullt möjligt, att sekretess av myndigheter kan
användas för att dölja lagbrott eller andra oegentligheter. Mot en
befattningshavares tystnadsplikt står då allmänintresset och eventuellt
också en skyldighet för befattningshavare att bidra till oegentligheternas
undanröjande. I grava fall kan det inträffa att befattningshavare som
anmäler oegentligheterna för överordnade inte uppnår någon verkan.
Även överordnade — i och för sig ända upp på ministernivå — kan ha
intresse att nedtysta saken. I sådant fall kan offentliggörande i tryck vara
den enda effektiva utvägen att uppnå rättelse. Utskottet vill här som sin
uppfattning anmäla att denna typ av intressekonflikt borde närmare
penetreras i och för eventuella åtgärder. Bättre skydd bör beredas
befattningshavare, som bryter mot sekretess i fall, där denna är
missbrukad.

Mot bakgrund av vad ovan anförts sammanfattar utskottet sin
bedömning av de rättsliga problemen i IB-affären. Utskottet erinrar
därvid ännu en gång om att bedömningen inte avser domaremaktens
beslut som sådana utan enbart som exempel på tillämpningsprinciper.
Utskottet noterar följande:

Eventuellt åtal mot Bratts bok skulle ha skett uteslutande enligt TF.
Eventuellt åtal mot Fib/Kulturfront skulle ha skett uteslutande enligt
TF.

I de fall åtal bör ske enligt TF är brottmålsdomar grundlagsstridiga.

Det ankommer inte på allmänna domstolar att pröva frågan huruvida
åtal bör följa enligt TF.

Allmänna domstolar kan inte till bedömning enligt brottsbalken uppta
sådant som ankommer på JK att åtala enligt TF. Bryter domstolarna mot
denna princip är förfarandet grundlagsstridig!. Utskottet finner sålunda

KU 1974:22

53

att allvarliga grundlagsbrott förekommit vid handläggningen av den
rättsliga delen av IB-affären.

Fråga uppstår då om ansvarigheten.

Mot justitieministerns beslut i själva åtalsfrågorna enligt TF kan ingen
anmärkning göras. Det ligger inom justitieministerns befogenheter att
diskretionärt bedöma om åtalsanmälan skall göras eller ej. Som betänkligt
framstår dock det långa dröjsmålet med JK-beslut i åtalsfrågan rörande
Fib/Kulturfront nr 17. Relationen mellan justitieminister och JK i
tryckfrihetssaker gör att dröjsmålet inte uteslutande kan läggas på JK:s
konto.

Justitieministerns ansvar för att TF följs — liksom statsråds allmänna
ansvar för grundlagarna — är emellertid inte begränsat blott till
handläggande av åtalsfrågor i tryckfrihetssaker. Det är här fråga om ett
allmänt ansvar för att medborgarna åtnjuter sina rättigheter och att TF:s
auktoritet hävdas gentemot alla och envar. Detta ansvar går bl. a. tillbaka
på regeringsformens §§ 16 och 86 samt på TF 9:1. Statsråd är ej blott
ansvarig för att grundlagen följs i de ärenden han direkt handlägger, utan
också för underlåtenhet att ingripa mot eller avvärja grundlagsstridiga
beslut av underordnade myndigheter.

Genom att ingripande ej gjorts och i någon mån även genom att TF:s
auktoritet inte i frågorna om tryckfrihetsåtal tillräckligt energiskt
hävdats, har de påtalade grundlagsstridiga procedurerna indirekt underlättats.

E Reservation av herrar Boo (c), Fiskesjö (c), Björck i Nässjö (m),
Jonnergård (c), Hernelius (m), Molin (fp) och Nordin (c), vilka ansett att
utskottet under punkten 2. Den s. k. IB-affären i stället för fjärde och

femte stycket (Justitieministerns anmälan utskottets sida) på s. 14

bort anföra följande:

I propositionen till nu gällande TF (1948:230) anförde departementschefen
beträffande förhållandet mellan justitieministerns och justitiekanslerns
befogenheter i fråga om tryckfrihetsåtal att den meningen
synes vara mera allmänt omfattad att JK alltid har att självständigt pröva
åtalsfrågan men att i praktiken justitieministerns ställningstaganden blir
avgörande för frågan om åtal skall komma till stånd.

Samma fråga behandlades av konstitutionsutskottet i anledning av
motioner till 1967 års riksdag (KU 1967:46). Under rubriken Gällande
ordning i betänkandet uttalades följande:

Enligt 9 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen åligger det chefen för
justitiedepartementet att själv eller genom av honom utsedda ombud
vaka över förordningens efterlevnad. Finner han allmänt åtal böra
anställas för tryckfrihetsbrott, skall han enligt 2 § samma kap. med
överlämnande av skriften göra anmälan därom hos justitiekanslern.
Denne äger även utan sådan anmälan väcka åtal för tryckfrihetsbrott,
som hör under allmänt åtal. I lag har inte angetts, när åtal för
tryckfrihetsbrott bör bero av initiativ från chefen för justitiedepartementet,
utan denna fråga har överlämnats åt praxis. Om denna kan sägas, att
det i allmänhet är chefen för justitiedepartementet som under konstitu -

KU 1974:22

54

tionellt ansvar bestämmer om åtal skall ske eller ej. Självständigt åtal från
justitiekanslerns sida sker i fall som saknar politisk betydelse, exempelvis
i anledning av missfirmelse av tjänsteman.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att justitieministern, när
han finner att en skrift bör bli föremål för tryckfrihetsåtal, inte får låta
sig nöja med att frågan redan på annat sätt kommit under JK:s prövning.
Den riktiga gången är i stället att justitieministern själv tar ställning till
frågan om åtalsanmälan skall göras eller inte.

Enligt utskottets mening var redan de i nr 9 av tidningen publicerade
uppgifterna sådana att de med den politiska bedömning justitieministern
hade att göra bort föranleda en åtalsanmälan till JK. Även frågan om
beslag hade vid denna tidpunkt bort övervägas.

Utskottet vill understryka att en anmälan om tryckfrihetsåtal och
domstolsprövning enligt TF redan våren 1973 sannolikt hade varit ägnad
att förhindra den olyckliga utveckling IB-affären kom att få bl. a. genom
att väsentliga uppgifter om vår militära underrättelsetjänst kom att röjas.

F Reservation av herrar Hernelius (m) och Björck i Nässjö (m), vilka
ansett att utskottet under punkten 2. Den s. k. IB-affären fr. o. m. näst
sista stycket på s. 16 i stället bort anföra följande:

I förevarande fall innehöll emellertid skrifterna uppgifter som bedömdes
vara till men för rikets säkerhet. Skälen för att förordna om beslag
måste därför ha vägt tungt. Vid nämnda tidpunkt var det knappast
möjligt att bedöma i vilken omfattning uppgifterna blivit allmänt spridda.
Skadeeffekten kunde med andra ord inte överblickas. Enligt utskottets
mening hade under dessa omständigheter ett beslut om beslag varit
påkallat. Härvid vill utskottet särskilt understryka, att institutet beslag ur
allmän synpunkt självfallet är av särskild betydelse när det är fråga om
för vårt lands säkerhet så väsentliga frågor som det här gällde.

Härtill bör läggas att enligt TF ett beslag för att inte förfalla skall
följas av åtal inom två veckor. Ett beslag hade sålunda framdrivit ett
skyndsamt ställningstagande i åtalsfrågan. Nu blev handläggningstiden
hos JK innan beslut i åtalsfrågan fattades anmärkningsvärt lång.
Åtalsanmälan gjordes den 27 september medan tryckfrihetsåtalet mot
Bratt väcktes först den 6 december. Dröjsmålet medförde en försening av
ärendet. Att en spioneriutredning igångsatts av åklagaren var känt inom
regeringen den 24 september. Som tidigare framhållits fick dröjsmålet till
följd att ärendet aldrig underkastades tryckfrihetsrättslig prövning.

Vidare bör framhållas, att JK nedlade åtalet mot Bratt den 8 januari
1974 under den motiveringen att dom fallit i spionerimålet och att straff
utöver det utdömda inte rimligen skulle kunna utkrävas. Det bör här
antecknas, att domen mot Bratt då vunnit laga kraft, eftersom Bratt
förklarat sig nöjd. Det kan härvid erinras om Svea hovrätts uttalande att

KU 1974:22

55

ansvarstalan i vanlig brottmålsordning ej är avsedd att träda i stället för
tryckfrihetsåtal mot ansvarige utgivaren utan bör föregås av eller föras vid
sidan av tryckfrihetsåtal.

Vid brott mot TF bör tryckfrihetsåtal vara det primära. Beaktas bör
också att enligt uttryckligt stadgande i TF skall tryckfrihetsåtal alltid
behandlas skyndsamt.

Utskottet finner med hänsyn till det anförda att handläggningen av
åtals- och beslagsfrågorna i september 1973 varit anmärkningsvärd och
att kritik kan riktas mot justitieminister Geijer och statsrådet Lidbom,
vilket utskottet ger riksdagen till känna.

Som inledningsvis (= utskottet) lagstiftningen påkallad.

G Särskilt yttrande av herrar Boo (c), Fiskesjö (c), Jonnergård (c), Molin
(fp) och Nordin (c), vilka med anledning av utskottets yttrande under
punkten 2. Den s. k. IB-affären i vad avser frågan om beslag (s. 16—17)
anfört följande:

Frågan om förordnande av beslag borde ha meddelats av justitieministern
i samband med åtalsanmälan till JK den 27 september 1973
angående Peter Bratts bok ”IB och hotet mot vår säkerhet” och nr 17 av
Folket i Bild/Kulturfront är såsom utskottet framhållit svårbedömbar.
Skrifterna innehöll uppgifter som bedömts vara till men för rikets
säkerhet. Såsom utskottet konstaterat måste detta anses ha varit tungt
vägande skäl för beslag. Om beslag hade skett, skulle tryckfrihetsåtalet
enligt stadgandet i 10 kap. 4 § TF ha väckts inom två veckor och det från
tryckfrihetsrättslig synpunkt olyckliga dröjsmålet med åtalet till den 6
december ha undvikits.

Justitieministern har framhållit, att han funnit det meningslöst att
förordna om beslag, eftersom de ifrågavarande uppgifterna vid den
tidpunkt, då ingripande kunde ske, redan vunnit en allmän spridning.
Skadan skulle därför väsentligen redan vara skedd. Detta kan sägas
beträffande Folket i Bild/Kulturfront och andra tidningar, som återgett
uppgifter från Peter Bratts bok. Men det kan inte i samma mån gälla delar
av boken. Detta leder fram till bedömningen att beslag på Peter Bratts
bok inte skulle ha varit utan betydelse för möjligheterna att begränsa
skadan.

Vi har funnit anledning att starkare än som skett i utskottets
betänkande framhålla skäl som talar för att beslag borde ha skett. Beslag
av tryckt skrift är emellertid ett ingripande tvångsmedel, som bör
användas med stor försiktighet. Det ifrågavarande fallet måste såsom
framhållits betecknas som svårbedömbart. Vi har därför inte kunnat
finna tillräcklig anledning till erinran mot att justitieministern underlät
att förordna om beslag mot Peter Bratts bok ”IB och hotet mot vår
säkerhet” och nr 1 7 av Folket i Bild/Kulturfront.

KU 1974:22

56

Beträffande punkten 4. Beslut om införande av drivmedelsransonering
(s. 20-23)

H Reservation av herrar Werner i Malmö (m), Hernelius (m) och Lindahl i
Hamburgsund (fp), vilka ansett att utskottet under punkten 4. Beslut om
införande av drivmedelsransonering m. m. i stället för femte och sjätte

styckena på s. 22 (Som framgår kunde undvikas) bort anföra

följande:

Som framgår av de uppgifter som erhållits från handelsdepartementet
föregicks beslutet om drivmedelsransonering av vissa analyser av försörjningsläget.
Någon allmän inventering av befintliga oljelager i landet m. m.
företogs emellertid inte, vilket kunde ha skett med stöd av lagen
(1948:390) om skyldighet för näringsidkare m. fl. att biträda vid
planläggningen av rikets ekonomiska försvarsberedskap. Ett nödvändigt
led i ransoneringsförberedelserna var för regeringen att för riksdagens
prövning lägga fram förslag om att sätta allmänna förfogande- och
ransoneringslagarna i tillämpning. Proposition härom beslöts i konselj den
16 november 1973. Riksdagen biföll propositionen den 11 december
samma år.

Beträffande de påtalade hamstringseffekterna är det enligt utskottet
att märka att regeringen tillkännagav ransoneringsplanerna lång tid före
det ransoneringen skulle träda i kraft och då utan att ha företagit en
ordentlig inventering av oljetillgångarna. För att sätta de nämnda
beredskapslagarna i tillämpning krävdes riksdagens samtycke. Emellertid
medgav redan gällande lagstiftning en allmän inventering av oljetillgångarna.
Någon sådan kom aldrig till stånd, detta trots att regeringen den 27
november 1973 tillkännagivit sin avsikt att i januari 1974 vidta
ransoneringsåtgärder. Som nyss sagts tog riksdagsbehandlingen närmare
en månad i anspråk. Det borde enligt utskottet ha funnits möjligheter för
regeringen att se till att en snabbare behandling av ärendet kommit till
stånd än vad som nu skedde. Dessa omständigheter samverkade enligt
utskottet till att följden av regeringens åtgärder blev onödiga hamstringseffekter.

Beträffande punkten 5. Regeringens tillkännagivande av förslag till
särskilda konjunkturstimulerande åtgärder m. m. (s. 23—24)

I Reservation av herrar Pettersson i Örebro (c), Björck i Nässjö (m),
Jonnergård (c), Hernelius (m), Nordin (c), Josefson (c) och Lindahl i
Hamburgsund (fp), vilka ansett att utskottet under punkten 5. Regeringens
tillkännagivande av förslag till särskilda konjunkturstimulerande
åtgärder m. m i stället bort anföra följande:

I finansplanen (=utskottet) av regeringsförslagen.

Enligt § 58 gällande regeringsform skall regeringen årligen för riksdagen
uppvisa statsverkets tillstånd i alla dess delar, till inkomster och
utgifter, fordringar och skulder. Skulle genom traktater med främmande

KU 1974:22

57

makter några medel tillflyta riket, skall för dem redovisas på lika sätt. I
sammanhang med uppvisandet av statsverkets tillstånd och behov skall
regeringen enligt § 59 regeringsformen för riksdagen framställa förslag
rörande sättet att genom bevillningar fylla vad staten (dvs. budgeten) kan
erfordra utöver de ordinarie inkomsterna.

I det tidigare detta år som slutligt antagna författningsförslaget har
upptagits ett uttryckligt stadgande i 3 kap. 2 § riksdagsordningen enligt
vilket budgetpropositionen skall innehålla såväl en finansplan, dvs. en
sammanfattande redogörelse för budgetförslaget och analys av det
ekonomiska läget, som en nationalbudget, dvs. en s. k. försörjningsbalans
med beräkningar av det samhällsekonomiska utrymmet för både privat
och offentlig konsumtion och investering.

I propositionen (=utskottet) varit möjligt.

Vad gäller frågan om finansplan förhåller det sig enligt utskottet
otvivelaktigt så att även hittills gällande regeringsform förutsätter att en
sådan skall åtfölja statsverkspropositionen. Detta har inte iakttagits av
regeringen i år. Statsverkspropositionen avgavs visserligen i ett läge då
energikrisens verkningar var svåra att överblicka. Det har bl. a. uppgivits
att det vid den tidpunkten saknades analyser av konjunkturinstitutet och
OECD-rapporter beträffande den ekonomiska situationen i anledning av
krisen.

Med hänsyn emellertid till vikten av att riksdagen och dess finansutskott
genast vid riksdagens början skall få underlag för sitt arbete med
budgetregleringen, vilket uttryckligen angavs bl. a. i samband med att
detta utskott inrättades, var nämnda brist trots de speciella förhållandena
som betingades av oljekrisen knappast försvarbar från konstitutionell
synpunkt.

Beträffande tillkännagivandet av regeringsförsiaget om de ekonomiskpolitiska
åtgärderna vid den allmänpolitiska debatten anser utskottet
principiellt när det gäller regeringsförslag av större räckvidd att konseljbeslut
bör föreligga innan förslag offentliggörs.

Utskottet har velat bringa nu angivna synpunkter till riksdagens
kännedom.

Beträffande punkten 7. Befrielse från aktievinstbeskattning (s. 27—28)

J Reservation av herrar Werner i Malmö (m), Björck i Nässjö (m) och
Molin (fp), vilka ansett att utskottet under punkten 7. Befrielse från
aktievinstbeskattning i stället för sista stycket under punkten (s. 28) bort
anföra följande:

Av de uppgifter som framkommit om handläggningen inom finansdepartementet
av ansökningar om befrielse från aktievinstbeskattning vid
strukturrationaliseringar framgår att praxis skärpts under de senaste åren.
Detta har lett till minskade möjligheter för mindre företag, särskilt
familjeföretag, att erhålla skattebefrielse. Utskottet har i övrigt inte
kunnat finna någon helt enhetlig praxis för Kungl. Maj:ts prövning av
dess ärenden.

KU 1974:22

58

Beträffande punkten 8. Remisser till lagrådet (s. 28)

K Särskilt yttrande av herrar Boo (c), Fiskesjö (c), Björck i Nässjö (m),
Jonnergård (c), Molin (fp), Nordin (c) och fru Jacobsson (m), vilka
anfört följande:

Den redovisning som utskottet lämnar angående lagrådsremisserna
visar en kontinuerlig nedgång av det antal lagförslag som årligen blir
föremål för lagrådets granskning. Detta måste anses betänkligt med
hänsyn till det skydd för rättssäkerhetsintresset, enhetligheten, konsekvensen
och klarheten i rättssystemet som lagrådsgranskningen enligt vår
mening utgör. I en reservation (c, fp, m) till utskottets betänkande förra
året rörande författningsreformen underströk reservanterna detta samt
utvecklade sin syn på den framtida utformningen av lagrådsgranskningen.
Utskottet kommer senare i år att behandla motioner rörande lagrådsgranskningen,
och vi får därför tillfälle att återkomma med synpunkter i
frågan.

Beträffande punkten 9. Riksdagens skrivelser till Kungl. Maj:t (s. 29)

L Reservation av herrar Boo (c), Pettersson i Örebro (c), Björck i Nässjö
(m), Jonnergård (c), Hernelius (m), Nordin (c) och Lindahl i Hamburgsund
(fp), vilka ansett att utskottet såvitt avser inrättande av en fond för
stöd till industriellt utvecklingsarbete (s. 29) i stället bort anföra
följande:

Vid riksdagens beslut om riktlinjerna för statens utvecklingsfond
avslog riksdagen Kungl. Maj :ts förslag beträffande fondens anknytning till
STU och biföll en reservation av följande innehåll:

Utskottet delar den i motionerna framförda uppfattningen att statens
utvecklingsfond administrativt bör knytas till STU. Efter den utveckling
som STU på senare tid undergått synes STU väl svara mot de krav som i
propositionen ställs på den myndighet till vilken fonden skall vara
anknuten. Att dra en gräns mellan olika faser i ett industriellt
utvecklingsprojekts framväxt och hänföra dessa till skilda stödorgan
såsom skulle bli följden av propositionens organisatoriska lösning synes
opraktiskt.

Kungl. Maj:t har med anledning av riksdagsbeslutet uppdragit åt STU
att handha medelsförvaltning och personaladministration. Enligt utskottets
mening är det uppenbart att riksdagsbeslutet inte enbart syftade till
en anknytning av så begränsat slag till STU. Det kan erinras om att STU:s
centrala uppgift är projektadministration. Riksdagsbeslutet måste enligt
utskottet tolkas så att en fastare anknytning till STU avsågs. Viljeinriktningen
i riksdagsbeslutet kan således ej sägas ha uppfyllts. Detta ger
utskottet riksdagen till känna.

M Reservation av herrar Boo (c), Pettersson i Örebro (c), Björck i Nässjö
(m), Jonnergård (c), Hernelius (m), Nordin (c) och Lindahl i Hamburgsund
(fp), vilka ansett att utskottet såvitt anser Sveriges Lantbruksrepresentation
i utlandet (s. 29) i stället bort uttala följande:

KU 1974:22

59

Inom den svenska utlandsrepresentationen har funnits tre lantbruksrepresentanter
placerade i resp. Bonn, Bryssel och Washington. Lantbruksrepresentanterna
har till uppgift att inhämta och förmedla kunskaper
om jordbruket, skogsbruket och fisket samt därmed sammanhängande
näringar ävensom miljövården i de länder eller internationella
organisationer som ingår i deras verksamhetsområden.

I jordbruksutskottets betänkande (JoU 1973:1, punkten 2), som
godkändes av riksdagen den 23 mars 1973, behandlades motioner om
utökning av lantbruksrepresentationen i utlandet. Utskottet framhöll
bl. a. att starka skäl talade för en förstärkning av denna representation
redan fr. o. m. budgetåret 1973/74 med en ny befattning för de
östeuropeiska länderna. För ändamålet borde sålunda anvisas ett förslagsanslag
om 250 000 kronor.

En minoritet i jordbruksutskottet liksom en minoritet i riksdagen
motsatte sig det ökade anslaget till lantbruksrepresentationen i utlandet
och framhöll — utan särskilt yrkande härom — att det kunde komma att
visa sig ändamålsenligt att placera en särskild representant i Nairobi.

Jordbruksutskottets förslag och riksdagens beslut innebar att den
hittillsvarande specialbevakningen som utfördes av lantbruksrepresentanterna
i Bonn, Bryssel och Washington, vilken bedömts vara av stort gagn
och fylla ett angeläget syfte, inte skulle upphöra utan i stället
kompletteras med en motsvarande bevakning i de östeuropeiska länderna.
Var den nya östeuropeiska befattningen tills vidare skulle placeras borde
ankomma på Kungl. Maj:t att närmare bedöma. Härvid förordades i
första hand Moskva.

Kungl. Maj:t har med anledning av riksdagens beslut vidtagit följande
åtgärder. Sedan sedvanligt regleringsbrev, som väl ansluter till riksdagens
beslut, utfärdats den 5 juni har Kungl. Maj:t den 30 augusti förordnat att
lantbruksrepresentanten i Bonn fr. o. m. den 1 oktober i stället skall
tjänstgöra såsom lantbruksrepresentant vid Sveriges beskickning i Moskva.
I stället för att förordna någon ny lantbruksrepresentant i Bonn har
Kungl. Maj:t den 26 oktober beslutat medge att en tjänsteman vid
lantbruksstyrelsen i Stockholm tills vidare under två månader per år får
”bestrida göromål som ankommer på lantbruksrepresentant vid ambassaden
i Bonn”. Uppenbarligen med anlitande av de medel som inbesparats
genom indragningen av den permanenta tjänsten som lantbruksrepresentant
i Bonn har Kungl. Maj:t den 13 september förordnat en departementssekreterare
i jordbruksdepartementet att tills vidare tjänstgöra som
lantbruksrepresentant vid Sveriges beskickning i Nairobi.

Genom dessa åtgärder har Kungl. Maj:t sålunda följt riksdagsbeslutet
endast så till vida att en lantbruksrepresentant nu knutits till beskickningen
i Moskva. I samband härmed har emellertid den tidigare
permanenta bevakningen av jordbruksfrågor m. m. i Bonn väsentligt
inskränkts. Vidare har en tjänst som lantbruksrepresentant inrättats i
Nairobi, vilket förordades av en minoritet i jordbruksutskottet och i
riksdagen.

Regeringens åtgärder, som synes ha tagit sikte på att tillgodose

KU 1974:22

60

önskemålen i den av riksdagen avslagna reservationen, strider sålunda i ett
väsentligt avseende — inskränkningen av bevakningen i Bonn — mot vad
riksdagen beslutat. Vad utskottet anfört ges härmed riksdagen till känna.

Beträffande punkten 10. Vissa frågor om diarieföring inom statsdepartementen
(s. 29—31)

N Reservation av herrar Boo (c), Werner i Malmö (m), Fiskesjö (c),
Björck i Nässjö (m), Jonnergård (c), Molin (fp) och Nordin (c), vilka
ansett att utskottet under punkten 10. Vissa frågor om diarieföring inom
stat sdepartementen i stället för de två sista styckena (s. 31) bort anföra
följande:

Breven i fråga är ställda till mottagarna i deras egenskap av
statsråd/statssekreterare och innehåller olika sakuppgifter. I breven finns
vidare meningsyttringar som uppenbarligen varit avsedda att påverka
handläggningen av eller beslutet i vederbörande ärende. Det faktum att
breven är adresserade till mottagaren personligen kan inte åberopas som
skäl för att breven inte skall betraktas som allmänna handlingar. De
angivna breven borde således ha överlämnats till vederbörande registrator
för diarieföring. Genom att breven inte diarieförts kan allmänheten ha
undandragits insyn i de ärenden breven behandlar. Utskottet ger
riksdagen detta till känna.

Beträffande punkten 15. Övriga frågor (s. 39—41)

0 Reservation av herrar Boo (c), Pettersson i Örebro (c), Björck i Nässjö
(m), Jonnergård (c), Hernelius (m), Nordin (c) och Lindahl i Hamburgsund
(fp), vilka ansett att utskottet vad avser utanordnande av arvode
m. m. för visst utredningsuppdrag i stället för sista meningen i avsnittet
(s. 40) bort anföra följande:

Om uppdrag lämnas åt juridisk person bör uppgift först inhämtas om
karaktären av företaget och om dess rörelse. I förevarande fall kom
uppdraget att anförtros åt ett s. k. enmansbolag och inkomsten från
uppdraget utgjorde praktiskt taget bolagets enda rörelseintäkt under
perioden i fråga. En enkel undersökning hade kunnat förebygga att
utredningsuppdraget gavs åt detta bolag.

P Reservation av herrar Boo (c), Werner i Malmö (m), Fiskesjö (c), Björck

1 Nässjö (m), Jonnergård (c), Nordin (c) och Lindahl i Hamburgsund
(fp), vilka ansett att utskottet vad avser handläggningen av viss fråga
rörande näringshjälp m. m. i stället för sista meningen i avsnittet (s. 40)
bort anföra följande:

Utredningen ger emellertid anledning till antagande, att de kontakter
från kanslihusets sida som tagits i förevarande ärende gått längre än som
varit motiverat för att få information om fallet och kan därför ha
uppfattats som påtryckningar angående ärendets handläggning.

KU 1974:22

61

Det är en viktig princip i vårt konstitutionella system att enskild
regeringsledamot inte äger rätt att ge myndighet eller dess tjänstemän
bindande order eller direktiv. Samma förbud gäller självfallet också för
tjänstemännen i kanslihuset. Det aktuella fallet föranleder utskottet
understryka betydelse av att denna princip konsekvent upprätthålles.

Q Särskilt yttrande av herrar Werner i Malmö (m), Björck i Nässjö (m)
och Lindahl i Hamburgsund (fp), vilka såvitt avser kungörelsen om
skyldighet för statliga myndigheter att anlita flygbolaget Crownair AB (s.
40—41) anfört följande:

Kungl. Maj:t utfärdade den 5 juni 1973 en kungörelse (1973:598) om
skyldighet för statliga myndigheter att anlita Crownair Swedish Ltd AB.
Kungörelsen har trätt i kraft den 1 juli 1973. Bestämmelserna i 1952 års
upphandlingskungörelse, som då gällde, omfattade i och för sig inte
formell upphandling av tjänster. Såsom framhållits i Kungl. Maj :ts
proposition angående riktlinjer för den offentliga upphandlingen tillämpades
dock kungörelsens bestämmelser ofta analogt vid sådan upphandling
(prop. 1973:73 s. 4). Riksdagen beslöt den 15 maj 1973 ge Kungl.
Maj:t till känna vad finansutskottet anfört i sitt betänkande med
anledning av propositionen jämte motioner. Den huvudsakliga innebörden
härav var att de av Kungl. Maj :t föreslagna riktlinjerna för den
offentliga upphandlingen — vilka i sin tur baserats på upphandlingskommitténs
förslag i betänkandet Offentlig upphandling (SOU 1971:88) — i
allt väsentligt tillstyrktes. Härefter har Kungl. Maj:t den 25 maj 1973
utfärdat en ny upphandlingskungörelse (1973:600), som trätt i kraft den
1 januari 1974. Den nya kungörelsen gäller formellt även för de statliga
myndigheternas upphandling av tjänster.

Mot denna bakgrund kan det ifrågasättas om andan i kungörelsen om
skyldighet för statliga myndigheter att anlita Crownair, vilken utfärdats
mindre än två veckor efter den nya upphandlingskungörelsen, står i
överensstämmelse med de inför riksdagen redovisade allmänna riktlinjerna
för den statliga upphandlingen. Kungörelsen om skyldighet att anlita
Crownair måste — inte minst med hänsyn till de i kungörelsen i fyra
punkter formulerade undantagen — betraktas som direkt inriktad på att
gynna det till hälften statsägda (genom försvarsdepartementet) flygföretaget.
Härigenom kan uppenbart den för övrig statlig upphandling
grundläggande principen om krav på affärsmässighet sättas ur spel och
onödiga fördyringar uppkomma för de statliga myndigheterna.

R Reservation av herrar Boo (c), Werner i Malmö (m), Fiskesjö (c),
Björck i Nässjö (m), Jonnergård (c), Nordin (c) och Lindahl i
Hamburgsund (fp), vilka ansett att utskottet såvitt avser upphandling
från ARE-bolagen av vissa konsulttjänster (s. 41) i stället bort anföra
följande:

Som framgår av den till betänkandet fogade kanslipromemorian
(bilaga 17) vände sig handelsdepartementet den 5 november till ARE -

KU 1974:22

62

bolagen med begäran om sammanträffande och utkast till tema m. m. för
den då förestående oljesparkampanjen. Sammanträffande kom till stånd
dagen därpå och med deltagande av även överstyrelsen för ekonomiskt
försvar och nämnden för samhällsinformation. I ett brev till ARE-bolagen
den 8 november bekräftade handelsdepartementet att det ”enligt särskild
överenskommelse givit ARE-bolagen i uppgift att svara för utarbetandet
av tidsplan, mediaplan och kampanjsymbol, produktion och förmedling
av annonser, produktion och distribution av affischer, en hushållstrycksak
och s. k. skötselanvisningar för villaägare”. Offert skulle upprättas i
vanlig ordning och godkännas av kampanjledningen efter hörande av
nämnden för samhällsinformation. Departementet reserverade sig dock
för ändringar och omdisponeringar som kunde vidtas som följd av
förändringar i bedömningen av försörjningsläget. I en samma dag, dvs.
den 8 november, avgiven skrivelse till Konungen hemställde överstyrelsen
för ekonomiskt försvar om medel på sammanlagt drygt 4,2 miljoner
kronor till en landsomfattande kampanj för energisparande åtgärder.
Framställningen bifölls av Kungl. Majit den 16 november.

I riksdagens frågestund den 29 november besvarade handelsminister
Feldt två frågor rörande den nyssnämnda upphandlingen av tjänster av
ARE-bolagen. Handelsministern, som själv framhöll att 1952 års upphandlingskungörelses
bestämmelser så långt som möjligt borde följas även
beträffande upphandling av tjänster, hänvisade främst till att det
förelegat extraordinära förhållanden och att det inte funnit tid för
infordran av anbud, eftersom förarbetet omedelbart måste påbörjas.
Enligt handelsministern utarbetades förslaget till sparkampanj av överstyrelsen
för ekonomiskt försvar och behandlades inom en vecka i
kanslihuset och av regeringen innan beslutet togs, vilket som ovan nämnts
skedde den 16 november. Han framhöll också att innan beslutet fattats
kunde inte kontakter tas med några företag. Vederbörande tjänstemän
hade då, enligt handelsminister, endast två å tre dagar på sig för att
åstadkomma den upphandling som var nödvändig.

Den av handelsministern i riksdagen lämnade redovisningen av hur
upphandlingen av tidsskäl inriktats på ARE-bolagen är oförenlig med det
ovan angivna händelseförloppet. Av handlingarna framgår tvärtom klart
att departementet redan den 5 november, då frågan om en sparkampanj
kom upp, vände sig till ARE-bolagen. Det formella uppdraget till
ARE-bolagen lämnades därefter av handelsdepartementet den 8 november,
medan Kungl. Maj :ts beslut om anslag till överstyrelsen för
ekonomiskt försvar fattades först den 16 november. Trots att de av
Kungl. Majit beslutade medlen för sparkampanjen ställts till överstyrelsens
förfogande har - med avsteg från normala upphandlingsregler — de
reella besluten om att ARE-bolagen skulle anlitas fattats av handelsdepartementet.
Att ett departement på detta sätt direkt går in och styr en
underordnad myndighets upphandling i ett enskilt ärende får betraktas
som klart olämpligt.

Utskottet ger det ovan anförda till känna.

BILAGEDEL

KU 1974:22

Konseljärenden år 1972

Ärendegrupp	Ju	UD	Fö	S	K	Fi	U	Jo	H	In
1 Proposi-tioner	25	4	6	13	10	40	11	10	6	6
2 Lagråds-remisser	11				1	3
3 Utfärdan-de av för-fattningar (SFS)	155	2	47	93	82	206	93	50	27	19
4 Kommitté-direktiv	15	2	2	6	11	10	10	4	7	4
5 Reglerings-brev samt anslags-och stats-bidrags-ärenden	376	61	257	319	144	246	695	256	55	340
6 Tjänste-ärenden	1 251	341	594	570	282	1 494	1 182	274	115	206
7 Besvärs-ä rend en	224	5	431	163	593	330	627	686	35	622
8 Dispens-ärenden och övriga part sären-den	2 9981	47	928	837	944	1 799	929	276	168	920
9 Hemliga ärenden	5	89	121			70	1		77	5
10 övriga ärenden	48	12	77	51	52	176	121	462	25	30
Totalt	5 108	563	2 463	2 052	2 119	4 374	3 669	1 602	515	2 152 1

■inkl. 2 108 nådeärenden.

2inkl. 3 ärenden i 50-årsprotokoll, som omedelbart offentliggjorts.

KU 1974:22

65

Konseljärenden år 1973

Ärendegrupp	Ju	UD	Fö	S	K	Fi	U	Jo	H	In	C	Ind	S:a
1 Proposi-tioner	55	2	6	11	13	56	14	11	12	10	4	10	204
2 Lagråds-remisser	11					1				1	1	1	15
3 Utfärdan-de av för-fattningar (SFS)	310	9	29	156	73	296	61	71	63	95	31	12	1 206
4 Kommitté-direktiv	20		2	8	9	7	9	7	4	1	4	5	76
5 Reglerings-brev samt anslags-och stats-bidrags-ärenden	460	64	266	311	lil	254	706	296	59	455	142	143	3 267
6 Tjänste-ärenden	993	390	470	294	352	1 545 1	254	238	134	189	348	207	6414
7 Besvärs-ärenden	175	6	426	197	768	604	976	582	63	802	1 027	23	5 649
8 Dispens-ärenden och övriga part sären-den	3 043*	62 1	090	835	618	1 558	732	207	971	860	291	286	10 5531
9 Hemliga ärenden	12	70	110	2	1	112	1	1	86	11	1		407
10 Övriga ärenden	53	492	59	45	37	100	82	323	524	23	22	265	580
Totalt	5 132	652 2 458 1 859 1 982 4 533 3 835 1 445 1 444 2 447	1 871	713	28 371

1 inkl. 2 203 nädeärenden.

2 inkl. 35 ärenden i 50-årsprotokoll, som omedelbart offentliggjorts.

3 inkl. 7 ärenden i 50-årsprotokoll, som omedelbart offentliggjorts.

4 inkl. 4 ärenden i 50-årsprotokoll, som omedelbart offentliggjorts.

5 inkl. 7 ärenden i 50-årsprotokoll, som omedelbart offentliggjorts.

5 Riksdagen 1974. 4 sami. Nr 22

KU 1974:22

66

Bilaga 2

PM med vissa uppgifter om regeringsärendens hänförande till s. k.
50-årsprotokoll

I 1 § första stycket lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen) stadgas, att i statsrådet
förda protokoll i ärenden som angår rikets förhållande till främmande
makt inte får utan Konungens tillstånd utlämnas tidigare än femtio år
efter protokollets datum.

Konstitutionsutskottet har i de senare årens granskningsbetänkanden
(KU 1970:42, 1971:34, 1972:26 och 1973:20) uppehållit sig vid frågan
om konselj ärendenas offentlighet. Utskottet har därvid — mot bakgrund
av den fundamentala roll för vår konstitutionella rätt och för rättssäkerheten
i samhället som principen om allmänna handlingars offentlighet
spelar — framhållit vikten av att offentlighetsprincipen i största möjliga
utsträckning tillämpas inte bara i fråga om tvåårsprotokollen utan även i
fråga om 50-årsprotokollen. För de fall omedelbart offentliggörande
anses kunna ske har utskottet förordat att protokollen på lämpligt sätt
förses med en föreskrift härom. Med en sådan föreskrift skulle enligt
utskottet oklarhet beträffande protokollens offentlighet undvikas.

I 1973 års granskningsbetänkande uttryckte utskottet sin tillfredsställelse
över att Kungl. Maj :t under år 1972 förordnat om offentliggörande
av samtliga tvåårsprotokoll. Inte heller beträffande åtskilliga av
50-årsprotokollen kunde emellertid enligt utskottet hinder anses föreligga
mot ett omedelbart offentliggörande. Utskottet uttalade därvid att
exempelvis beslut om erkännande av främmande stater och om undertecknande
av konventioner i regel alltid bör offentliggöras omedelbart. I
dessa avseenden hade utskottet uppmärksammat att berörda departement
tillämpat olika principer. Sålunda hade jordbruksdepartementets samtliga
50-årsprotokoll förklarats omedelbart offentliga, vilket inneburit att
beslut om undertecknande av konventioner och ratificering av protokoll
blivit offentliga. Utskottet framhöll härvid att motsvarande ärenden med
utrikesdepartementets hittillsvarande praxis skulle varit sekretessbelagda.
Utskottet förutsatte, att Kungl. Maj:t ägnade ifrågavarande sekretessfråga
fortsatt uppmärksamhet.

Statsrådsberedningen har den 22 november 1973 lämnat vissa anvisningar
rörande statsrådsprotokollens offentliggörande m. m. till expeditionscheferna
och chefen för utrikesdepartementets administrativa avdelning.
Beträffande 50-årsprotokollen har följande rekommendation utfärdats: Fr.

o. m. årsskiftet 1973/74 bör beslut om erkännande av främmande
stater och undertecknande resp. ratifikation av internationella överenskommelser
i överensstämmelse med 1 § första stycket sekretesslagen tas
in i 50-årsprotokollet. Om hinder mot ett offentliggörande inte föreligger
bör dock samtidigt förordnas att protokollet får offentliggöras genast.

Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén har i mars 1974
framlagt ett utkast till lag om allmänna handlingar. Utkastet, som är

KU 1974:22

67

utarbetat inom kommitténs sekretariat, är avsett som diskussionsunderlag.
I detta syfte avser kommittén att under innevarande vår hålla ett
antal hearings rörande utkastet.

Beträffande utrikessekretessen föreslås i § 4 följande stadgande:

Handling, som angår rikets förhållande till annan stat eller svensk
myndighets eller medborgares förhållande till annan stats myndighet eller
medborgare eller som eljest rör annan stat eller dess medborgare, skall
hållas hemlig, om det kan antagas att utlämnande skadar riket eller stör
dess mellanfolkliga förbindelser.

Har handling inkommit till eller upprättats hos statsdepartement eller
utrikesrepresentationen, skall handlingen hållas hemlig om det icke är
uppenbart att utlämnande kan ske utan risk för sådan följd som sägs i
första stycket.

Handling får enligt denna paragraf utan regeringens tillstånd hållas
hemlig högst trettio år från det den inkom eller upprättades. Regeringens
förordnande om fortsatt hemlighållande får avse en tid av högst fyrtio år
från nämnda tidpunkt.

Stadgandet avses ersätta 1 § första stycket och 3 § sekretesslagen som
behandlar statsrådsprotokollen i ärenden som angår rikets förhållande till
främmande makt respektive handlingar som rör dessa förhållanden. Som
kommentar till den föreslagna 4 § anförs i utkastet bl. a.:

Det torde i stort sett råda enighet om att rikets förhållande till
främmande makt måste skyddas för insyn i betydande utsträckning, att
sekretessbehov kan föreligga i ärenden av högst skiftande slag men att
behovet är särskilt uttalat beträffande den utrikes brevväxlingen i egentlig
mening. Det synes välmotiverat att — såsom den starka minoriteten i
offentlighetskommittén förordade — även i lagtexten göra en skillnad
mellan handlingar hos departementen och utrikesrepresentationen och
andra handlingar med utrikes anknytning. Denna metod har använts i
utkastets 4 §, varvid dock handlingar med utrikes anknytning i allmänhet
behandlas i första stycket och villkoren för hemlighållande angivits så att
det ”kan antagas, att utlämnande skadar riket eller stör dess mellanfolkliga
förbindelser”. Uttrycket kan antagas innebära att risken inte behöver
vara betydande, men kravet att rikets säkerhet eller mellanfolkliga
förbindelser måste vara föremål för hot gör det uteslutet att åberopa
sekretess för handlingar av betydelse enbart för enskilda mellanhavanden.
Detta bör medföra en något snävare avgränsning av sekretessen än enligt
nu gällande lag. I andra stycket har behandlats den ”egentliga”
utrikessekretessen, där presumtionen är för hemlighållande.

En förkortning av den nuvarande femtioårstiden för utrikessekretessen
har påyrkats från åtskilliga håll och synes knappast ägnad att väcka några
egentliga farhågor. Offentlighetskommitténs förslag att låta den normala
sekretesstiden vara trettio år med möjlighet till förlängning till fyrtio år
kan vara en rimlig avvägning. I avsevärd utsträckning bör risken för
internationella förvecklingar kunna anses utesluten efter betydligt kortare
tid, varvid sekretessen bortfaller enligt den föreslagna formuleringen.

Vid genomgång av 1973 års 50-årsprotokoll för utrikes-, finans- och
handelsdepartementen har följande kunnat konstateras.

Utrikesdepartementets 50-årsprotokoll innehåller från och med april
1973 förordnande om omedelbart offentliggörande i ärenden rörande
erkännande av främmande stater, undertecknande och ratifikation av

KU 1974:22

68

internationella överenskommelser samt övertagande av skyddet i visst
land för annat lands intressen. Som belysning av den förändring som i
detta hänseende inträtt kan nämnas att under första kvartalet 1973 inte
något av de 23 i protokollet intagna besluten offentliggjorts, medan för
fjärde kvartalet förordnats om omedelbart offentliggörande beträffande
10 av sammanlagt 21 ärenden.

Finansdepartementets 50-årsprotokoll omfattar endast ett 15-tal
ärenden, de flesta avseende undertecknande eller ratifikation av dubbelbeskattningsavtal.
Omedelbart offentliggörande har skett endast beträffande
vissa förordnanden om skyddsklassindelning.

Beträffande dubbelbeskattningsavtalen har från finansdepartementet
inhämtats, att man inte ansett sig kunna häva sekretessen i samband med
beslut om undertecknande, eftersom man vid denna tidpunkt inte med
säkerhet kan veta om något avtal kommer till stånd. Ett offentliggörande
av avtalsinnehållet skulle därför enligt departementet kunna ha en
störande inverkan på vårt förhållande till fördragslandet. Genom att
proposition om avtalet alltid lämnas till riksdagen, när avtal kommit till
stånd, blir dock den viktigaste handlingen i sammanhanget — avtalet —
offentlig.

Handelsdepartementets 50-årsprotokoll omfattar drygt 80 ärenden,
vilka huvudsakligen avser beslut om utförseltillstånd och förslag till
handelsavtal. Av dessa har förordnande om offentliggörande endast
meddelats i två fall nämligen ett beslut den 9 november 1973 avseende
förslag till långtidsavtal rörande handel med Demokratiska Folkrepubliken
Korea samt ett beslut den 20 december 1973 avseende förslag till
varuutbyte med Tyska demokratiska republiken.

KU 1974:22 69

Bilaga 3

PM

angående organisation och arbetsformer inom statsdepartementen.

I samband med 1973 års granskning av statsrådsprotokollen anförde
konstitutionsutskottet (KU 1973:20) att vid 1974 års granskning skulle
tas upp frågor om bl. a. ärendefördelningen mellan olika departement,
personalutvecklingen inom departementen och decentraliseringsåtgärder.
Under hösten 1973 fattade riksdagen ett beslut som innebar att antalet
statsdepartement fr. o. m. den 1 januari 1974 ökade från 12 till 13. I
samband därmed skedde betydande förändringar av ärendefördelningen
mellan vissa av departementen.

Genom utskottets kansli gjordes under november och december 1973
ett antal intervjuer med expeditionscheferna i de olika departementen. På
grund av de särskilda förhållanden som råder i utrikesdepartementet
uteslöts dock detta departement i detta sammanhang. Härvid togs upp en
rad frågor om de organisatoriska förhållandena och arbetsformerna inom
departementen. Samtidigt med intervjuerna gjordes en insamling av
uppgifter angående arbetsfördelningen inom departementen. I denna PM
redovisas resultaten från dessa undersökningar. Denna bilaga är alltså
avsedd att ge en komplett bild av arbetsfördelningen i kanslihuset per den
1 januari 1974.

KU 1974:22

70

Innehållsförteckning

Sid.

Gällande regler m. m 72

Bakgrund 74

1. Författningsutredningen 74

2. Departementsutredningen 74

a. Delegering och decentralisering 75

b. Departementens interna organisation 75

c. Samordningen mellan departementen 80

d. Uppgifterna för stadsdepartementens organisationsavdelning
80

Organisationsförändringar sedan 1965 80

Utvecklingen av antalet konseljärenden 1967—1973 82

Personalutvecklingen inom departementen 87

Ändringen av departementsorganisationen 1 januari 1974 .... 88

Departementens organisation och arbetsuppgifter . . 89

Statsrådsberedningen 90

Justitiedepartementet i 92

Försvarsdepartementet 94

Socialdepartementet 97

Kommunikationsdepartementet 99

Finansdepartementet 101

Utbildningsdepartementet 104

Jordbruksdepartementet 107

Handelsdepartementet 109

Arbetsmarknadsdepartementet lil

Bostadsdepartementet 114

Industridepartementet 117

Kommundepartementet 118

Arbetet inom departementen 119

Arbetsordning 119

Arbetsfördelningen inom departementen 120

Departementspersonalen 122

Utbildning och rekrytering 122

De sakkunniga 127

Departementens medverkan i utredningsarbetet 129

Administrativa ärenden 136

Propositions- och budgetarbete 139

Interpellationer och enkla frågor 142

Informationsfrågorna 144

Underbilagor

1. Statsdepartementens organisationsavdelning 149

2. Omfördelning m. m. av ärenden mellan statsdepartementen

under tiden januari 1967—december 1973 152

3. Förteckning över förordnanden enligt 5 § regeringsformen

under tiden januari 1967—december 1973 156

KU 1974:22 71

Sid.

4. Sammanställning av antalet konseljärenden 1967—1973 ... 160

4 a. Angående antalet besvär hos Kungl. Maj :t 1966—1972 162

5. Statsdepartementens organisationsavdelnings personalöversikt
1973-11-01 163

6. Utredningsrapporter 1964—1973 i SOU resp. Ds-serien .... 164

7. Departementstjänstemännens medverkan som ledamöter (L),
experter (E) samt sekreterare (S) inom utredningar inom det

egna departementet respektive övriga departement 165

KU 1974:22

72

Gällande regler m. m.

Den förvaltningsorganisation, som omedelbart biträder regeringen vid
utövandet av riksstyrelsen, har sedan den s. k. departementalreformen
1840-1841 varit uppdelad på statsdepartement. Regeringsformens bestämmelser
på hithörande område var tidigare mycket detaljerade.
Sålunda innehöll RF 5 och 6 §§ efter departementalreformen från början
stadgande om antalet statsråd och en uppräkning av de olika departementen.
Från 1918 upptogs endast en ramföreskrift om antalet statsdepartement,
lägst åtta och högst tio, och en föreskrift om antalet statsråd utan
departement, nämligen tre. Sin nuvarande lydelse erhöll här aktuella
stadganden 1941.

Enligt RF 5 § skall för särskilda grenar av rikets styrelse finnas
statsdepartement till det antal som bestämmes genom en av konungen
och riksdagen gemensamt stiftad lag. Departementens benämningar och
fördelningen av ärenden mellan departementen bestämmes av konungen
genom en offentligen kungjord stadga. Vidare stadgas att konungen för
varje departement bland statsrådets ledamöter utser en chef och
föredragande. Konungen äger dock förordna annan ledamot av statsrådet
att i departementschefens ställe föredraga de ärenden konungen
bestämmer. I RF 6 § stadgas, att statsrådet består av cheferna för
departementen samt statsråd utan departement till det antal, lägst tre,
varom stadgas i en av konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag.

Den nu gällande lagen om antalet statsdepartement och statsråd utan
departement trädde i kraft den 1 januari 1974 och föreskriver att antalet
departement skall vara 13 samt att antalet statsråd utan departement
skall vara lägst tre och högst sex.

Vissa föreskrifter om departementens organisation finns vidare i
Kungl. Maj:ts departementsinstruktion (1965:386, ändrad 1971:1042)
vilken äger tillämpning inom samtliga departement utom utrikesdepartementet
samt inom statsrådsberedningen. Om ärendefördelningen finns
bestämmelser i departementsstadgan (1963:214, ändrad och omtryckt
1973:1138).

I den under årets riksdag slutligt antagna nya regeringsformen
regleras hithörande förhållanden i 7 kap. 1 §. Där stadgas att ett
regeringskansli skall finnas för beredning av regeringsärendena. I detta
skall ingå departement för skilda verksamhetsgrenar. Regeringen fördelar
ärenden mellan departementen och statsministern utser bland statsråden
chefer för departementen. Några regler angående antalet departement
eller antalet statsråd finns inte längre. I propositionen 1973:90 med
förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning m. m. anförde
departementschefen att regeringens arbetsformer måste vara anpassade
till regeringens funktioner och till dess karaktäristiska uppbyggnad. De
bör enligt departementschefen inte göras till föremål för en ingående
grundlagsreglering som tynger regeringsarbetet med formaliteter som
hindrar en anpassning av arbetet till växlande förhållanden. En allmän
utgångspunkt bör därför vara att man visar återhållsamhet med att binda

KU 1974:22

73

regeringens arbetsformer i grundlag. Beträffande propositionens förslag
till reglering av regeringsarbetet och departementsorganisationen vilket i
dessa delar i stort följer grundlagberedningens förslag i betänkandet Ny
regeringsform — Ny riksdagsordning (SOU 1972:15) anförde departementschefen
vidare bl. a.

Några remissinstanser har anlagt kritiska synpunkter på beredningens
förslag till organisatorisk reglering av regeringsarbetet. Den tanken har
förts fram att statsrådskretsen bör vidgas väsentligt. För att regeringen
likväl till fullo skall kunna fullgöra den politiska styrningen har i det
sammanhanget hävdats att det inom statsrådskretsen bör bildas ett
särskilt inre kabinett för politiska frågor. Ett par andra instanser anser att
beredningen har lämnat alltför stort spelrum åt statsministern och
regeringen att bestämma regeringens sammansättning. Ett önskemål som
har framförts är vidare att i grundlag eller lag skall anges ramar för antalet
statsråd och antalet departement, ett annat att det i RF klart skall
utsägas att i regeringen skall ingå både departementschefer och statsråd
utan departement. I ett par remissvar ställs krav på grundlagsbestämmelse
om juridisk kompetens för två av regeringens ledamöter som inte är
departementschefer.

Mot bakgrund av vad som har framkommit under remissbehandlingen
av beredningens förslag är det enligt min mening angeläget att understryka
det i och för sig självklara förhållandet att man vid utformningen
av grundlagsreglerna om regeringsarbetet måste räkna med olika typer av
regeringar: enpartiregering, koalitionsregering mellan två eller flera partier
och samlingsregering. De olika typerna av regering kan kräva olika
arbetsformer. Vidare måste beaktas att de samhällsproblem som står i
förgrunden för regeringens verksamhet kan växla och att tyngdpunkten i
regeringsarbetet därför kan förskjutas från tid till annan. Man kan enligt
min mening inte heller helt bortse från att den rent personliga
uppfattningen hos regeringsledamöterna om det lämpligaste sättet att
organisera arbetet inom regeringen kan vara skiftande. Synpunkter som
de nämnda talar enligt min mening starkt för att statsministern och
regeringen bör ges den mycket vidsträckta möjlighet att bestämma
regeringens sammansättning och formerna för fördelningen av uppgifterna
inom regeringskretsen som beredningens förslag medger.

Under remissbehandlingen har inte ifrågasatts annat än att departementssystemet
med dess i huvudsak vertikala uppdelning av förvaltningsområdena
och en motsvarande gruppering av de myndigheter som
sorterar under regeringen bör behållas. Detta system bör också i
fortsättningen vara grundlagsfäst. Men med detta bör man i det väsentliga
göra halt när det gäller grundlagsreglering av regeringsarbetets organisation.

Om grundlagsregleringen av regeringsarbetet begränsas på det sätt jag
nu har förordat, öppnas möjligheter att variera arbetsformerna alltefter
behov och målsättning. Arbetet kan mycket väl bedrivas i former som
överensstämmer med de nuvarande. Man kan också tänka sig att ett mer
eller mindre fast organiserat samråd kommer till stånd inom grupper av
statsråd, grupper som kan variera med hänsyn till frågornas beskaffenhet.
Uteslutet är inte heller att genom organisatoriska åtgärder inom
grundlagens ram främja en omläggning i riktning mot vad som kan kallas
ett inre kabinett.

I likhet med beredningen finner jag det inte motiverat att i RF eller
annan lag ange ramar för antalet statsråd eller antalet departement.
Självklart är emellertid att riksdagen skall vara tillförsäkrad ett inflytande

KU 1974:22

74

i dessa frågor. Detta uppnås enligt min mening på ett tillfredsställande
sätt genom reglerna om riksdagens anslagsmakt. Vidare bör det vara
regeringens ensak att under parlamentariskt ansvar bestämma på vilket
sätt man skall sörja för den behövliga rättsliga kontrollen inom regeringen
av dess beslut och förslag.

Utvecklingen av författningsbestämmelserna angående organisationen
av regeringsarbetet och departementsorganisation har sålunda successivt
inneburit att en regerings möjligheter att själv besluta i dessa frågor ökat.

Bakgrund

1. Författningsutredningen

Frågan om regeringsarbetets organisation och regeringsärendenas
handläggning uppmärksammades av författningsutredningen dels i ett
särskilt delbetänkande, Regeringsarbetet (SOU 1958:14), dels i slutbetänkandet
Sveriges statsskick, del 2 Motiv (SOU 1963:17). Beträffande
departementsindelningen anförde utredningen att denna inte kan bli
definitiv utan fortlöpande måste anpassas efter statsverksamhetens
utveckling, arbetsförhållandena inom regeringen osv. Utredningen ansåg
att dessa frågor naturligen i första hand ankom på regeringen att själv
bedöma. Dessa förhållanden ansågs emellertid vara av sådan vikt att det
borde skapas förutsättningar för att de kunde ägnas kontinuerlig
uppmärksamhet. Utredningen föreslog med hänsyn till detta att ett
regeringskansli skulle inrättas vid sidan av departementen med främsta
syfte att tillgodose samordnings- och granskningsuppgifter. Till skillnad
från departementen, som sysslar med särskilda grenar av den statliga
verksamheten, skulle regeringskansliet utgöra det organisatoriska underlaget
för samverkan inom statsrådskretsen och för handläggning av vissa för
departementen gemensamma ärenden. Bland de frågor som utredningen
ansåg att regeringskansliet borde ägna särskild uppmärksamhet åt
nämndes departementsindelningen och möjligheterna att begränsa antalet
regeringsärenden genom att till andra myndigheter decentralisera sådana
ärenden som är av förvaltningsnatur.

2. Departementsutredningen

Den 5 juni 1963 uppdrog Kungl. Maj:t åt dåvarande statsrådet
Hermansson att utreda statsdepartementens — med undantag för utrikesdepartementet
— organisation och arbetsformer. Vid denna tid var
departementens antal elva. Varje departement var uppdelat på avdelningar.
I samtliga departement fanns en statssekreteraravdelning och en
expeditionschefsavdelning. På statssekreterarens avdelning arbetade man
väsentligen med budget- och propositionsarbete och andra uppgifter av
mera politisk-samhällsekonomisk art som väsentligen rörde sig om
planering och utfärdande av riktlinjer i form av utredningsdirektiv,
författningar, regleringsbrev o. d. På expeditionschefens avdelning ägnade

KU 1974:22

75

man sig huvudsakligen åt löpande förvaltning och tillämpning i konkreta
fall av gällande föreskrifter — dvs. sådana frågor som brukar benämnas
förvaltningsärenden. På de flesta departementen fanns dessutom särskilda
rättsavdelningar för arbetet med lagar och andra författningar inom
departementets arbetsområde. Under senare år hade inom de olika
departementen vid sidan av dessa allmänt förekommande avdelningar
dessutom organiserats en eller flera avdelningar för särskilda verksamheter.
Inom försvarsdepartementet fanns t. ex. en avdelning för samordning
av totalförsvaret, i finansdepartementet en ekonomisk avdelning för
nationalbudgetarbetet och den ekonomiska planeringen osv. Expeditionschefsavdelningarna
var indelade i byråer och i en del departement hade
en byråindelning genomförts även inom statssekreteraravdelningen.

Den organisatoriska uppbyggnaden av departementen hade skett
successivt och bestämts av departementsarbetets utveckling. Kännetecknande
för denna utveckling var en fortlöpande ökning av arbetet på
statssekreterarsidan varvid tyngdpunkten alltmer kommit att förskjutas
till riktlinjegivningen och den därmed sammanhängande planeringsverksamheten.
Detta hade särskilt under budgetarbetet på hösten inneburit en
stor arbetsbelastning med hög övertidsfrekvens på statssekreteraravdelningarna.

Departementsutredningen hade enligt sina direktiv fyra huvuduppgifter 1.

delegering och decentralisering av ärenden som avgörs av Kungl.
Maj:t,

2. departementens interna organisation,

3. samordning mellan departementen och

4. uppgifterna för statsdepartementens organisationsavdelning.

a. Delegering och decentralisering

Frågorna om delegering och decentralisering av ärenden behandlades
ursprungligen av en särskild av utredningsmannen tillsatt arbetsgrupp.
Detta arbete fortsatte sedan utredningens arbete i övrigt var avslutat och
redovisades successivt i 133 promemorior. Arbetet i denna del avslutades
med utgången av 1971. Utredningen hade då lagt fram förslag om
decentralisering beträffande ett stort antal ärendegrupper. Sammanlagt
omfattade dessa förslag decentralisering av ca 9 600 konseljärenden. Av
förslagen hade när utredningen avgav sin slutrapport decentralisering
genomförts beträffande ärendegrupper motsvarande 6 700 ärenden. En
fortsatt prövning av departementsutredningens förslag har därefter lett
till att ytterligare ca 1 000 konseljärenden per år decentraliserats. Det
fortsatta arbetet med decentraliseringsfrågorna har därefter förlagts inom
statsrådsberedningen.

b. Departementens interna organisation

Beträffande departementens interna organisation anförde departementsutredningen
bl. a.

KU 1974:22

76

Den huvuduppgift som utredningen uppfattat som sin viktigaste rör
departementens interna organisation. Direktiven anger här som utgångspunkter
att departementen skall bibehålla sin ställning som beredande
organ och att den traditionella arbetsfördelningen mellan regeringen och
andra förvaltningsorgan fortfarande skall gälla. Jag har i överensstämmelse
härmed i utredningsarbetet utgått från att departementen inte skall
vara beslutande organ utan att besluten liksom hittills — med några få, i
sammanhanget betydelselösa undantag — skall fattas av Kungl. Maj:t i
statsrådet på departementschefs eller annat statsråds föredragning.

Jag har vidare utgått från att organisationen skall utformas för den
nuvarande situationen där verken är fristående från departementen med
ett självständigt ansvar för sin verksamhet och liksom hittills i huvudsak
ombesörjer den löpande förvaltningen medan arbetet med samordning,
planering i stora drag och utformande av de viktigare riktlinjerna bedrivs i
departementen.

Direktiven bygger på tanken att utredningsarbetet huvudsakligen skall
äga rum utanför departementen, i underlydande organ och genom
kommittéer och särskilt tillkallade sakkunniga. Jag delar uppfattningen
att vid den funktionsuppdelning som vi har mellan myndigheter och
departement utredningsarbetetet och insamlandet av data och annat
material väsentligen bör och måste ske utanför departementen. Men det
är nödvändigt att departementen har en sådan kvalitativ och kvantitativ
kapacitet och organisation att det blir möjligt att där bedöma och
självständigt värdera de utredningar och det material som kommer in.
Departementsorganisationen skall också göra det möjligt för departementschefen
att lägga fram riktlinjer för den planering som skall ske
inom underlydande verk och myndigheter. Det är dessutom naturligt att
departementschefen skall kunna självständigt ta initiativ och låta utforma
dessa på sätt som hittills skett i form av departementspromemorior eller
ge uttryck för dem vid anmälan av propositioner till riksdagen.

Det är uppenbart att förskjutningen mot en alltmera ökad betydelse
av den del av departementens verksamhet som rör planering och
vidareutveckling måste väntas fortsätta. Samhällsutvecklingen och de
växande kraven på långsiktighet i bedömningarna medför, som jag redan
framhållit, att planeringen får allt större omfattning och vikt. Den
centrala planeringen av statens verksamhet ankommer i första hand på
regeringen och måste förutsättas komma att i ökande grad sätta sin prägel
på dess arbete. En framåtsyftande organisation av regeringens beredande
organ, statsdepartementen, måste ske med denna utveckling för ögonen.

Vid anpassningen av departementens organisation efter deras funktion
som planeringsorgan måste emellertid även deras ställning som beredande
organ i sista instans av förvaltningsprocessen beaktas. Rättssäkerhetskravet
bör därför vara den andra grundläggande utgångspunkten för
övervägandena rörande departementens organisation. Även om departementen
befrias från en del av de löpande ärendena har rättssäkerhetskravet
oförändrad styrka. Det berör inte bara de löpande ärendena utan
verksamheten i dess helhet.

En tredje viktig utgångspunkt är önskemålet att departementens
organisation blir tillräckligt smidig. Inte minst av hänsyn till departementens
karaktär av planeringsorgan måste det vara lätt att anpassa resurserna
efter olika behov och förhållanden. Departementschefen måste snabbt
kunna förskjuta tyngdpunkten i arbetet från ett område till ett annat
eller ta upp ett nytt område till bearbetning. Organisationen måste vid
behov kunna förstärkas med experter från olika områden. Det är också
viktigt att arbetet bedrivs så nära under departementschefen som möjligt.

Enligt direktiven skall vid upprättande av förslag till de skilda

KU 1974:22

77

departementens organisation även undersökas om integration kan ske av
de olika avdelningarna i departementen. Integrationstanken syftar till att
upphäva den av mig förut nämnda tudelningen av departementens
organisation i en statssekreteraravdelning, där arbetet med planering och
riktlinjer i form av utredningsdirektiv, propositioner, författningar,
regleringsbrev o. d. sker, och en expeditionschefsavdelning för handläggning
av löpande ärenden och tillämpningsfrågor. Jag bortser t. v. från de
ytterligare avdelningar som förekommer. Några av dessa, bl. a. rättsavdelningarna,
handhar en del av den verksamhet som enligt grunduppdelningen
hör till statssekreteraravdelningen, medan andra har uppgifter från
båda sidorna.

Integrationen skall enligt direktiven innebära att departementsorganisationens
tudelning upphör och att i stället arbetsenheter tillskapas som
inom lämpligt avgränsade sakområden svarar för såväl arbetet med
planering och riktlinjer som handläggningen av tillämpningsfrågor och
löpande ärenden. I stället för den nuvarande indelningen efter ärendenas
art får man alltså en indelning efter ärendenas sakliga sammanhang.

Med en integrerad organisation får man för varje sakområde en
specialiserad arbetsenhet där kunskaperna och erfarenheten på området
samlas. Detta ger goda möjligheter att vid planering och utfärdande av
riktlinjer tillgodogöra sig lärdomar från tillämpningen av tidigare bestämmelser.
Även för handläggningen av de löpande ärendena bör det vara en
fördel att beredningen sker inom en arbetsenhet där det finns god
kännedom om intentionerna bakom de regler som skall tillämpas. Den
integrerade organisationen främjar samordningen inom sakområdena och
behovet av förstärkning av samordningsresurserna begränsar sig alltså till
att avse huvudsakligen samordningen mellan dessa områden. Personal
med uppgifter inom ett sakområde behöver inte längre delas på två
avdelningar och arbetsbördan bör kunna fördelas jämnare. Jag vill
samtidigt framhålla att vid arbetsanhopning inom ett sakområde arbetskraft
bör kunna ställas till förfogande från därav inte berörda delar av
departementet. Särskilt bör beaktas att vid ökning av arbetet på
riksdagssidan eller med planeringsuppgifterna personal finns tillgänglig
för beredningen av förvaltningsärenden. Sammanfattningsvis finner jag
att en integrerad organisation klart är att föredra framför den nuvarande
tudelade.

Departementsutredningen anförde vidare att en integrerad organisation
aktualiserade expeditionschefernas ställning och att i samband
därmed även departementsledningen i övrigt borde övervägas. Utredningen
föreslog att statssekreterarens ställning som den högsta tjänstemannen
i departementet skulle bibehållas. Även expeditionschefens
uppgifter skulle i princip hänföra sig till departementets hela arbetsfält.
Mellan dessa båda chefstjänstemän skulle gälla en funktionsuppdelning
som i princip tillämpas i alla ärenden och frågor, dvs. inom varje
sakområde. Dessa tjänstemän skulle ha som uppgift att var och en på sitt
område biträda departementschefen med utformningen av de stora
linjerna i departementets planerande och övriga verksamhet samt med
samordningen mellan de integrerade sakenheterna. Härvid skulle statssekreteraren
svara för de politisk-samhällsekonomiska aspekterna och
expeditionschefen övervaka de löpande ärendenas gång och se till att
följdriktighet och enhetlighet iakttages vid handläggningen av dessa.

Beträffande arbetet inom sakenheterna anförde utredningen.

KU 1974:22

78

Själva det handläggande arbetet bör utföras inom arbetsenheterna.
Ansvaret för handläggningen av frågor och ärenden och för ärendenas
gång bör alltså ligga där. Detta bör gälla såväl budget, propositioner och
riktlinjer av olika slag som de löpande ärendena och föredragningen inför
departementschefen. Även arbetet med planeringen bör i den mån den
håller sig inom sakområdet utföras inom vederbörlig arbetsenhet. För att
göra organisationen så smidig som möjligt föreslår jag att ansvaret för
arbetet inom ett sakområde läggs på en person i egenskap av huvudman
för detta. Någon fast indelning av personalen i sektioner e. d. inom
arbetsenheterna bör inte förekomma. Naturligtvis bör arbetsfördelningen
mellan huvudmännen inte hindra att särskilda uppgifter, även sådana som
rör en eller flera huvudmäns områden, tillfälligt uppdras åt annan person
eller en speciell arbetsgrupp.

För att underlätta samordningen inom departementen mellan sakområdena
förordade utredningen att ett stabsorgan, ett planerings- och
budgetsekretariat, skulle inrättas, med uppgift att lämna biträde vid den
översiktliga planeringen, samordningen av budgetarbetet och redigeringen
av departementets andel i statsverkspropositionen. Beträffande de internationella
ärendena ansåg utredningen att dessa i princip borde fördelas
på de olika sakenheterna. I departement där de internationella ärendegrupperna
var av större omfattning eller där handläggningen av sådana
ärenden var fördelad på ett flertal sakområden kunde dock enligt
utredningen behövas ett organ i stabsställning — ett internationellt
sekretariat — som bistod chefstjänstemännen vid samordningen av arbetet
med de internationella frågorna och som utgjorde departementets
kontaktorgan gentemot utrikesdepartementet.

Förutom de nämnda sekretariaten förordade utredningen också att
man i departementen skulle inrätta en särskild befattning som rättschef.
Denne — som skulle erhålla ställningen av chefstjänsteman — hade
förutom juridisk konsultverksamhet inom departementet enligt förslaget
också att svara för större delen av statssekreterarens och expeditionschefens
funktioner med avseende på lagstiftningen. På rättschefen skulle
även åligga att svara för författningsarbetet och därmed jämförliga
uppgifter i samarbete med vederbörande huvudman och dennes personal.
Till rättschefens arbetsuppgifter skulle förutom löpande ärenden som
hänger nära samman med lagstiftningsarbetet också höra att som
huvudman handlägga sådana lagstiftningsärenden som var så omfattande
eller fristående från sakenheternas arbetsområden att de inte lämpligen
kunde inpassas i någon huvudmans arbetsuppgifter. I vissa departement
borde det vara möjligt att anförtro rättschefens arbetsuppgifter åt
expeditionschefen. 1 departement där ytterligare särskild personal behövdes
för handläggningen av rättsärenden föreslogs att en särskild
serviceenhet — ett rättssekretariat - skulle inrättas med rättschefen som
chef.

Departementsutredningens förslag beträffande departementens organisation
ledde fram till en normalorganisation för departementen vilken
framgår av figur 1.

Syftet med den föreslagna organisationen var att skapa förbättrade

KU 1974:22

79

Figur 1: Schematisk skiss över departementsorganisationen med stabssekretariat
och integrerade enheter

i 1

DEPARTEMENTSCHEF
Chefstjänstemän:
Statssekreterare Expeditionschef Rättschef

Planerings- och
budgetsekretariat

Rättssekretariat

Internationellt

sekretariat

integrerad

enhet

Huvudman

ej integreradenhet -

Chef

integrerad

enhet

Huvudman

Huvudman

integrerad

enhet

resurser för planering och samordning. Genom tillkomsten av huvudmän
för avgränsade sakområden — vilken organisation i och för sig ansågs ge
ökade planeringsresurser — avlastades chefstjänstemännen uppgifterna i
samband med den omedelbara arbetsledningen till förmån för viktigare
planerings- och samordningsfrågor. Dessutom ställdes personal i stabsställning
till deras förfogande vid arbetet med dessa frågor. Utredningen
anförde sammanfattningsvis att den föreslagna organisationen gav förutsättningar
för en effektivare handläggning i departementen. Organisationen
skulle också innebära bättre möjligheter att tillgodose rättssäkerhetskraven.

Det av departementsutredningen framlagda organisationsförslaget
lades till grund för en proposition till riksdagen (1965:65). Statsutskottet
tillstyrkte i sitt utlåtande (SU 1965:105) och riksdagen beslöt i
enlighet med utskottets förslag (rskr 1965:295). Sedan budgetåret
1965/66 är departementen sålunda organiserade i enlighet med det
principförslag som redovisats i figur 1. Vissa avvikelser från denna
normalorganisation fanns redan i det förslag som lades fram för riksdagen
1965 och vissa förändringar av organisationen har naturligtvis varit
nödvändiga under den tid som förflutit sedan dess. I huvudsak ger
emellertid principskissen i figuren en aktuell bild av departementens
normalorganisation ännu vid årsskiftet 1973-1974.

KU 1974:22

80

c. Samordningen mellan departementen

I fråga om den tredje av utredningens huvuduppgifter, samordningen
mellan departementen, anförde utredningen att sedan uppdraget lämnades
en statssekreterarbefattning inrättats i statsrådsberedningen och att
ytterligare ett statsråd utan departement utnämnts. Utredningen anförde
ytterligare bl. a.

Som kommer att framgå av det följande krävs med hänsyn till den
alltmer ökande arbetsvolymen i departementsorganisationen genomgående
personalförstärkningar vid de särskilda departementen. De ökande
arbetsuppgifterna ligger främst på områdena för planering, samordning
och vidareutveckling. Även inom statsrådsberedningen har detta slag av
uppgifter ökat. Bl. a. synes behovet av samordning inom och överblick
över det statliga utredningsväsendet ställa nya krav på statsrådsberedningen.

Rådande förhållanden i fråga om samordningen mellan departementen
torde ej ge skäl till anmärkning. Jag vill erinra om att samtliga de 16
statsrådsämbeten, som lagen den 11 april 1947 (nr 152) om antalet
statsdepartement och statsråd utan departement medger, f. n. är tillsatta.
Kungl. Maj:t bör emellertid inte vara hindrad att utnämna ytterligare ett
statsråd om behov skulle uppkomma därav, t. ex. för samordningsuppgifter
eller avlastning av någon departementschef.

Utredningen föreslog alltså inga förändringar i detta avseende.

d. Uppgifterna för statsdepartementens organisationsavdelning

Beträffande statsdepartementens organisationsavdelning lade utredningen
i en promemoria den 20 november 1964 fram ett förslag till
omorganisation. Förslaget syftade till att avlasta departementen administrativa
uppgifter och sammanföra dessa till organisationsavdelningen.
Utredningens arbete som även i dessa delar presenterades för riksdagen i
propositionen 1965:65 resulterade bl. a. i att organisationsavdelningen
tillfördes vissa nya funktioner. Sålunda tillkom en personalsektion, en
kameralsektion och en intendentur och rationaliseringssektion. Till
organisationsavdelningens uppgifter hör numera fortlöpande rationalisering
och effektivisering av departementens interna administrativa funktioner
och rutiner. Avdelningen handlägger även för departementen gemensamma
ärenden och verksamheter inom personaladministrativa, kamerala,
intendentur- och arkivområden, vissa planeringsfunktioner samt lokalförsörjningen
för departementen och deras kommittéer. Avdelningen fullgör
vidare vice värdskapet över de fastigheter och andra lokaler som
departementen disponerar. En närmare redogörelse för organisationsavdelningens
arbetsuppgifter och organisation lämnas i bilaga 1.

Organisationsförändringar sedan 1965

De tio departement som berördes av reformen 1965 var justitiedepartementet,
försvarsdepartementet, socialdepartementet, kommunikationsdepartementet,
finansdepartementet, ecklesiastikdepartementet, jord -

KU 1974:22

81

bruksdepartementet, handelsdepartementet, inrikesdepartementet och
civildepartementet. Konstitutionsutskottet presenterade 1967 i sitt memorial
i anledning av granskning av de i statsrådet förda protokollen (KU
1967:34) en detaljerad redovisning av regeringsärendenas fördelning
mellan olika departement och antalet ärenden av olika slag inom varje
departement. I samband därmed redovisades även vissa uppgifter angående
personalen inom departementen.

Beträffande departementens arbetsområden under 1966, dvs. omedelbart
efter departementsreformen, hänvisades till memorialet.

Som författningsutredningen framhöll kan fördelningen av ärenden
mellan departementen inte vara definitiv utan måste fortlöpande anpassas
efter statsverksamhetens utveckling. Sedan 1966 har också varje år utom
1972 omflyttningar av ärenden förekommit mellan departementen. I
bilaga 2 redovisas en sammanställning av de omfördelningar som skett
under tiden januari 1967 — december 1973. En första större omfördelning
skedde 1967 när industrifrågorna flyttades från handelsdepartementet
till finansdepartementet under ett särskilt konsultativt statsråd.
Denna reform fullföljdes 1969 genom tillkomsten av ytterligare ett
departement — industridepartementet (från 1 januari 1969). 1967
överflyttades också bl. a. ärenden rörande länsstyrelserna, rikets administrativa
indelningar och de kommunala frågorna från inrikesdepartementet
till kommunikationsdepartementet. I samband därmed förordnades
ett konsultativt statsråd att föredra dessa frågor. Från kommunikationsdepartementet
överfördes flertalet ärenden angående rundradioverksamheten
till ecklesiastikdepartementet. Namnet på det sistnämnda
departementet ändrades under 1967 till utbildningsdepartementet.

Nästa större omfördelning av ärenden mellan departementen företogs
under 1969 då civildepartementets samtliga uppgifter, huvudsakligen
frågor angående de statsanställdas avlönings- och arbetsvillkor, överfördes
från civildepartementet till finansdepartementet under ett särskilt konsultativt
statsråd. Civildepartementet blev i stället ett departement för i
första hand regionala frågor genom att planfrågor, frågor rörande
länsstyrelserna och kommunerna m. m. överfördes till detta från kommunikationsdepartementet.
Även från jordbruksdepartementet överfördes
vissa ärenden till civildepartementet. Bland de övriga omfördelningar som
skedde i detta sammanhang kan nämnas att medborgarskapsfrågorna
flyttades från justitiedepartementet till inrikesdepartementet.

Under 1970 och 1971 skedde, som framgår av bilagan, ett flertal
omfördelningar av olika ärendegrupper. Bl. a. överfördes frågor angående
finansiellt bistånd till främmande lands utveckling (internationellt utvecklingssamarbete)
från finansdepartementet till utrikesdepartementet.
Under 1972 skedde som nämnts inga överflyttningar av ärendegrupper
mellan departementen. Vid årsskiftet 1973—1974 genomfördes däremot
ånyo väsentliga förändringar i fördelningen av ärenden mellan departementen
i samband med att ytterligare ett departement inrättades.

Med undantag av 1972 har årligen förutom omfördelningar av ärenden
mellan departementen också förordnanden enligt 5 § regeringsformen för

6 Riksdagen 1974. 4 sami. Nr 22

KU 1974:22

82

enskilt statsråd att föredraga ärenden inom ett visst departements
arbetsområde förekommit. Tre av dessa förordnanden vilka innebar att
större ärendegrupper avskildes från departementschefens områden har
nämnts i det föregående. I bilaga 3 redovisas en fullständig sammanställning
av sådana förordnanden av längre varaktighet. Förutom de förordnanden
som upptagits i bilagan har varje år ett antal s. k. 5 §-förordnanden
gällande för kortare tid eller för enskild konselj meddelats. Sedan 1973
synes dock föredragning vid tillfälliga vakanser i allmänhet ske av annan
än departementschef utan att formellt förordnande enligt 5 § RF
meddelats.

Utvecklingen av antalet konseljärenden 1967—1973

Som ett led i granskningen av statsrådsprotokollen har konstitutionsutskottet
sedan 1967 årligen redovisat vissa uppgifter angående antalet
konseljbeslut av olika slag och fördelningen av dessa mellan olika
departement (KU 1968:15, KU 1969:18, KU 1970:42, KU 1971:34, KU
1972:26 samt KU 1973:20). En sammanfattning av denna statistik
redovisas i bilaga 4. Av figur 2 framgår att det sammanlagda antalet
konseljärenden först visade en successiv nedgång fram till 1969—1970 då
antalet konseljärenden var ca 25 000 vart och ett av åren.1 Därefter har
antalet åter stigit. 1973 var antalet konseljärenden enligt utskottets
statistik totalt 28 371.

1 Departementsutredningens arbete med decentraliseringsfrågorna hade redan före
1967 lett till att ett betydande antal ärenden decentraliserats. I en inom
statsrådsberedningen utarbetad PM angående antalet konseljärenden redovisas
nedanstående utveckling av antalet ärenden.

Antalet konseljärenden åren 1964-1972

År	Antal a) ärenden		Minsk: resp. c
1964	35 100
1965	_		-
1966	30 890	_	4210
1967	28 750	-	2 140
1968	26 930	—	1 820
1969	23 920	-	3 010
1970	24 490	+	570
1971	25 010	+	520
1972	25 830	+	820
1973	26 150	+	320

al Siffrorna är departementsutredningens. För åren 1967, 1971 och 1972 har dock
använts konstitutionsutskottets material, korrigerat på visst sätt, eftersom utskottet
och utredningen har olika beräkningsunderlag. Utskottet räknar varje enskild
expedition, medan utredningen var hänvisad att räkna punkterna på konseljlistorna.
En punkt på konseljlistan kan i och för sig omfatta flera expeditioner. Konstitutionsutskottets
totalsiffra för helt år ligger därmed i allmänhet ca 1 000 ärenden
över departementsutredningens motsvarande siffra. Härtill har tagits hänsyn i
tabellen.

KU 1974:22 83

Figur 2: Antal konseljärenden 1967—1973 (källa: KU:s granskningsbetänkanden
1967-1973).

Antal

ärenden

30 000
29 000
28 000
27 000
26 000
25 000
24 000
23 000
22 000
21 000
20 000

1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973

En förklaring till att minskningarna i antalet konseljärenden var så
stora fram till 1969 är att departementsutredningen under sina första år
kunde medverka till delegering av antalsmässigt mycket omfattande
ärendegrupper. Tjänstetillsättningar, tjänstledighetsfrågor och ärenden
om utrikesresor är exempel härpå. Dessa ärendegrupper hade dessutom ur
decentraliseringssynpunkt den fördelen att de skar horisontellt över alla
departementen och därmed gav god effekt på hela fältet. Mot slutet av
perioden decentraliserades medborgarskapsärendena, vilka sedan 1969 i
första instans handläggs inom invandrarverket. Sedan 1970 har decentraliseringsarbetet
däremot som nämnts inte kunnat hålla jämna steg med de
automatiska ökningar som föranleds av samhällsutvecklingen och statsförvaltningens
utbyggnad. Departementsutredningen har i sin slutrapport

KU 1974:22

84

belyst denna utveckling genom att redovisa ärendeutvecklingen under en
femtonårsperiod beträffande följande tre, till sitt sakliga innehåll
väsensskilda frågor:

	Antal konseljbeslut i ärenden om utnämning av ersättning vid överläkare bilkrock med älg	ändringar i bolags-ordningen (1916 års lag)
1955	74	125	15
1965	105	350	75
1970	146	575	135

Det skall tilläggas att beslutanderätten i de två första ärendegrupperna
numera har flyttats till underlydande myndigheter samt att det f. n.
övervägs delegering av ärendegruppen gällande ändrad bolagsordning.

Sedan 1969 har särskilt besvärsärendena stigit kraftigt i antal. I bilaga
4 a redovisas en inom statsrådsberedningen utarbetad sammanställning
angående antalet besvär hos Kungl. Maj:t 1966—1972. Ökningen av
antalet besvärsärenden inom justitiedepartementet hänför sig främst till
personalsidan och torde sammanhänga med polisväsendets förstatligande.
För försvarsdepartementets del är det i allt väsentligt fråga om besvär
över beslut av vapenfrinämnden i anledning av ansökan om vapenfri
tjänst. Ökningen för finansdepartementet avser huvudsakligen besvär i
skatteärenden och i personalärenden, däribland i frågor om lön med
B-avdrag under tjänstledighet för studier. För utbildningsdepartementet
beror ökningen främst på den centrala intagningen till spärrade linjer vid
universiteten m. m. Huvudparten av besvärsärenden inom jordbruksdepartementet
sammanhänger med miljölagstiftningen. I ej oväsentlig
utsträckning är det fråga om besvär över beslut av länsstyrelsen i
anledning av ansökan om nybyggnation inom skyddade strandområden
och besvär över beslut av naturvårdsverket om statsbidrag till vatten- och
luftvårdande åtgärder inom industrin. För inrikesdepartementets del
beror ökningen huvudsakligen på det under senare år mycket stora
antalet beslut av arbetsmarknadsstyrelsen om utbildningsbidrag, flyttningsbidrag
och andra former för bidrag inom ramen för arbetsmarknadspolitiken.
Besvärsärendena inom civildepartementet gäller i allt väsentligt
byggnads- och planfrågor, främst frågor om tillstånd till byggnation inom
skyddade områden.

En annan grupp av konseljärenden som stigit mycket under senare år
är nådeärendena. Antalet sådana ärenden var 1 717 (+ 99) år 1968, 1 850
(+ 133) år 1969, 2 086 (+ 236) år 1971, 1 739 (- 347) år 1971, 2 108
(+ 369) år 1972 och 2 204 för år 1973.

Mellan åren 1971 och 1972 ökade antalet besvärsärenden och antalet
nådeärenden med tillhopa 817. Det är nästan exakt samma siffra som
framkommer vid jämförelse mellan det totala antalet konseljärenden för
år 1971 och år 1972.

KU 1974:22

85

Figur 3a: Antal propositioner (mörk stapel) och antal kommittédirektiv
(ljus stapel) 1967—1973 (källa: KU:s betänkanden 1967—
1973).

300 r

250 --

1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973

Vad beträffar fördelningen av ärenden mellan departementen kan
noteras att den största ökningen på senare år skett för justitie- och
finansdepartementen medan civildepartementets ärenden minskat mest.
Den främsta orsaken till ökningen för justitiedepartementet är det ökade
antalet dispens- och partsärenden (inkl. nådeärenden) medan för finansdepartementets
del en stor ökning gäller även antalet besvärsärenden.
Minskningen för civildepartementets del gäller främst tjänsteärenden.
Vidare kan noteras att förändringarna i den inbördes fördelningen av
konseljärenden mellan departementen medfört att de stora skillnaderna
därvidlag mellan departementen ytterligare accentuerats. Sålunda hade
justitiedepartementet under 1972 nästan tio gånger så många konseljärenden
som handels-, utrikes- och industridepartementen.

Som mätare på arbetsbelastningen i skilda departement måste antalet
konseljärenden förses med många reservationer. Ett konseljärende kan
ofta motsvaras av flera ansökningar eller framställningar som dock tas
upp till behandling i ett sammanhang. Antalsberäkningen återspeglar inte

KU 1974:22

86

Figur 3b: Antal konseljbeslut angående utgivandet av författningar 1967—
1973 (källa: KU:s granskningsbetänkanden 1967—1973).

1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973

heller ärendenas svårighetsgrad. Propositioner, som kan uppta en stor del
av ett departements arbetskapacitet under flera månader, redovisas som
regel som ett enda ärende och väger inte i statistiken tyngre än en
ansökan som kan avgöras rutinmässigt utan större arbetsinsats. För att
något ytterligare belysa utvecklingen av departementsarbetet redovisas
därför i figur 3 a—b utvecklingen av antalet propositioner och kommittédirektiv
samt antalet utgivna författningar.

Beträffande propositioner och kommittédirektiv kan konstateras att
dessa till antalet varierar relativt kraftigt mellan skilda år. Antalet
propositioner ökade till 1970 för att sedan minska under 1971 och 1972.
Under 1973 ökade antalet åter. Antalet kommittédirektiv visar i stort
sett samma svängningar även om skillnaderna mellan olika år är mindre.
Antalet var dock markant större 1970 än övriga år. Antalet utgivna
författningar visar en stigande trend från 1968 då antalet var 483 till
1973 då 1 206 författningar utgavs.

KU 1974:22

87

Figur 4: Antalet anställda i statsrådsberedningen och departementen
(ofylld stapel) 1956, 1967 och 1973. Antal därav anställda som
sakkunniga (rutad stapel) samt för 1967 och 1973 antal
kommittéanställda (streckad stapel). De sistnämnda ingår ej i
uppgifterna angående antalet anställda inom departementen.

1 500 r

1 344

1 000--

500 --

1 127

576

45

1956

297

416

1967

1973

Personalutvecklingen inom departementen

Författningsutredningen redovisade i sitt betänkande Regeringsarbetet
(SOU 1958:14) antalet anställda i statsrådsberedningen och de skilda
departementen den 1 september 1956. 1 sitt granskningsmemorial 1967
(KU 1967:34) redovisade konstitutionsutskottet motsvarande uppgifter
gällande förhållandena under våren 1967. Statsdepartementens organisationsavdelning
gör två gånger per år en s. k. personalöversikt av vilken
framgår antalet anställda inom departementen och den fast anställda
kommittépersonalen. 1 figur 4 har författningsutredningens uppgifter
från 1956 sammanställts med konstitutionsutskottets från 1967 och
organisationsavdelningens från den 1 november 1973.

Av figuren framgår att såväl antalet anställda på tjänster som antalet
sakkunniga respektive kommittéanställda ökat under denna tidsperiod.
Antalet anställda på tjänster inom departementen ökade med 91 procent

KU 1974:22

88

mellan 1956 och 1973. Den största delen av denna ökning skedde dock
före 1967 dvs. i praktiken i samband med 1965 års departementsreform.
Mellan 1967 och 1973 var ökningen beträffande denna personalkategori
12 procent. Av figuren framgår även att antalet s. k. sakkunniga ökade
från 45 1956 till 220 år 1973. Beträffande denna personalkategori gäller
att ökningen är kraftigare mellan 1967 och 1973 än under den tidigare
perioden. Fram till 1967 ökade antalet med 100 personer dvs. i
genomsnitt 10 per år. Den ökning som skett under tiden efter 1967
uppgår till i genomsnitt 14 personer per år. Denna utveckling stämmer väl
överens med den uppfattning som departementsutredningen företrädde
att det bl. a. av hänsyn till departementens karaktär av planeringsorgan
måste vara möjligt att snabbt anpassa personalresurserna efter växlande
behov och förhållanden samt att organisationen måste kunna tillfälligt
förstärkas med experter inom olika områden. Som kommer att framgå av
redovisningen av organisationen och arbetet i departementen används
sakkunniganställning numera för flera kategorier av till departementen
mer löst knutna tjänstemän.

Beträffande kommittépersonalen finns uppgifter tillgängliga endast
från åren 1967 och 1973. Den ökning från 297 personer till 416 som
redovisas i figuren utgör 40 procent av antalet kommittéanställda 1967.
Den ökning som skett av kommittépersonalens antal sedan 1967 är alltså
större än ökningen såväl av departementspersonalen som av antalet
sakkunniga.

I bilaga 5 redovisas statsdepartementens organisationsavdelnings personalöversikt
från den 1 november 1973 i sin helhet. Av denna framgår att
antalet anställda varierar kraftigt mellan de olika departementen. Finans-,
utbildnings- och justitiedepartementen var vid denna tidpunkt i nämnd
ordning störst med 189, 159 och 146 anställda exklusive kommittépersonal.
Minst av departementen var i november 1973 civil-, kommunikations-
och jordbruksdepartementen med respektive 63, 74 och 78
anställda.

Ändringen av departementsorganisationen 1 januari 1974

Som nämnts ändrades departementsorganisationen fr. o. m. den 1
januari 1974. Departementens antal ökade då från 12 till 13. Två av de
tidigare departementen — inrikes- och civildepartementen — upphörde
och ersattes av tre nya departement — arbetsmarknads-, bostads- och
kommundepartementen. Till arbetsmarknadsdepartementet fördes huvuddelen
av det tidigare inrikesdepartementets uppgifter. Till departementet
överfördes dessutom från socialdepartementet frågor om arbetarskydd,
arbetstid och samarbete inom internationella arbetsorganisationen
(ILO). Till bostadsdepartementet fördes bostadsfrågorna från inrikesdepartementet
och de olika planfrågorna från civildepartementet. De övriga
ärenden som handlades inom civildepartementet överfördes till det nya
kommundepartementet som därefter handlägger frågor rörande kommunerna
och länsstyrclseorganisationen.

KU 1974:22

89

Tabell 1: Personal inom departementen budgetåret 1974/75 enligt
propositionen 1974:1

Departement	Handläggande personal	Övrig personal	Totalt
SB	21	20	41
Ju	82	72	154
Fö	83	31	114
So	54	39	93
K	42	39	81
Fi	123	67	1901
U	73	66	139
Jo	52	32	84
H	44	27	71
Bo	44	26	70
Arb	58	36	94
Ind	61	27	88
Ko	17	16	33
Sammanlagt			1 252

1 Till finansdepartementet hör dessutom 125 anställda inom statsdepartementens
organisationsavdelning.

I tabell 1 redovisas en sammanställning av de uppgifter angående
personalantalet inom departementen som redovisas i statsverkspropositionen
för budgetåret 1974/75. Av tabellen framgår att personalen på
arbetsmarknadsdepartementet beräknats till 94 personer. Inom bostadsdepartementet
uppgår personalen till ett 70-tal medan kommundepartementet,
som blir det minsta av departementen, endast fåren personal på
33 personer.

Departementens organisation och arbetsuppgifter

Den normalorganisation för departementen som departementsutredningen
utarbetade och som presenterades i propositionen 1965:65 ger
som nämnts även i dag en god bild av hur departementen är organiserade.
För de enskilda departementen finns emellertid avvikelser från denna
normalorganisation. Nedan följer en redogörelse för de olika departementens
arbetsuppgifter och organisation fr. o. m. den 1 januari 1974. För
varje departement redovisas först några uppgifter angående organisation
och ärendevolym. Därefter anges vilka lagstiftningsärenden och förvaltningsärenden
som enligt departementsstadgan handläggs inom respektive
departement. Slutligen redovisas även vilka myndigheter som enligt
departementsstadgan hör till respektive departements arbetsområde.

Arbetsfördelningen inom departementen skall enligt departementsinstruktionen
beslutas av departementschefen. Enligt anvisningar från
statsrådsberedningen bör arbetsfördelningen inom departementen regleras
i en arbetsordning för departementet. Sådan arbetsordning finns för

KU 1974:22

90

flertalet departement. Dessa arbetsordningar är dock inte alltid aktuella.
För de nya departementen har arbetsordningar ännu ej utarbetats. De
organisationsplaner som redovisas nedan har därför inhämtats från varje
departement särskilt för detta ändamål.

Statsrådsberedningen

Författningsutredningens förslag om att ett särskilt regeringskansli
skulle inrättas med i första hand samordnings- och granskningsuppgifter
har inte genomförts. Genom den successiva förstärkningen av statsrådsberedningens
personal som skett under 1960-talet har dock i praktiken
skapats ett organ direkt under statsministern av det slag som författningsutredningen
syftade till med sitt förslag.

I departementsinstruktionen anges att statsrådsberedningens uppgift
är att biträda statsministern och statsråden utan departement. Av
tradition har till statsrådsberedningen räknats de s. k. granskningskonsulterna,
dvs. de statsråd utan departement som i första hand arbetar med
granskning av utkast till propositioner, lagrådsremisser, författningar,
utredningsdirektiv och svar på interpellationer och enkla frågor som
delges dem från departementen. Granskningen inom statsrådsberedningen
sker huvudsakligen från juridiska, administrativa och andra formella
synpunkter men utgör även en sakgranskning syftande till att undvika fel
och för att nå enhetlighet och konsekvens. I statsrådsberedningens
traditionella uppgifter ingår även att lämna departementen råd och
upplysningar i olika ärenden, framför allt av formell natur. Statsrådsberedningen
har t. ex. givit ut anvisningar om propositions- och författningsskrivning.
Genom främst sina rättssekretariat har departementen
numera tillgång till kvalificerad juridisk expertis. För närvarande finns
inte något statsråd med enbart granskningsuppgifter. Statsrådsberedningens
uppgifter beträffande samordningen av propositionsarbetet,
utarbetande av anvisningar för propositionsarbetet, publiceringen av SFS
m. m., handläggs för närvarande inom det konsultativa statsrådets kansli
som leds av en rättschef. I övrigt tjänstgör inom denna enhet tre
sakkunniga, varav en arbetar med den fortlöpande bevakningen av
decentraliseringsfrågorna, tar initiativ till decentralisering av nya ärendegrupper
m. m.

Det är framför allt den andra av statsrådsberedningens uppgifter — att
biträda statsministern — som föranlett en expansion under senare år.
Fram till mitten av 1950-talet hade statsministern endast en sekreterare
som kunde hjälpa honom med material till tal och liknande. År 1956
inrättades en särskild byråchefstjänst inom statsrådsberedningen med
uppgift att biträda statsministern i dennes arbete med att samordna och
leda regeringens arbete. 1964 utökades tjänsteuppsättningen med en
befattning som statssekreterare. Sedan dess har den handläggande
personalen ökats så att statsministerns kansli i dag består av ett kansliråd
och sju sakkunniga.

Arbetsuppgifterna för tjänstemännen inom statsministerns kansli

KU 1974:22

91

präglas självklart av statsministerns dubbla roll som ledare av regeringens
politik och arbete och som regeringens främste talesman. Tjänstemännen
inom kansliet har till uppgift dels att medverka vid förberedandet av
olika offentliga framträdanden, insamla faktamaterial m. m., dels att
upprätthålla den nödvändiga kontakten med bl. a. departementen. I det
praktiska arbetet fungerar tjänstemännen inom kansliet i det sistnämnda
avseendet som ett slags kontaktmän med vardera ett par departement. De
håller sig på olika sätt underrättade om vad som är på gång i
departementen, vem som kan lämna upplysningar i en fråga som
aktualiseras inom statsrådsberedningen osv. 1 viss utsträckning deltar de
även i planeringen av propositionsarbetet i frågor av större politiskt
intresse. Det kan också sägas ingå i dessa tjänstemäns uppgifter att
allmänt följa samhällsdebatten och att spontant skaffa information från
departementen i sådana frågor som kan tänkas intressera statsministern
eller ändå komma att aktualiseras i statsrådsberedningen.

Inom statsministerns kansli tjänstgör även regeringens pressekreterare
som har till uppgift att till press, radio och TV förmedla sådana nyheter
från regeringen som statsministern vill offentliggöra. Departementen
svarar, som kommer att framgå i ett senare avsnitt i denna PM, i
huvudsak själva för sin egen informationsförmedling, men pressekreteraren
ansvarar för den allmänna samordningen av publiceringsarbetet.
Andra uppgifter för pressekreteraren är att svara för arrangemangen vid
regeringens eller statsministerns allmänna presskonferenser.

Statsrådsberedningens organisation kan illustreras av nedanstående
skiss.

Statssekreterare

Statsministern

Konsultativa statsrådens kansli

Rättschef
Tre sakkunniga

Statsministerns kansli

Kansliråd
Sju sakkunniga

Det kan anmärkas att rättschefen även fullgör förekommande uppgifter
som i departementen ankommer på expeditionschefen. Rättschefen
är vidare redaktör för SFS.

KU 1974:22

92

Justitiedepartementet

Organisation

Justitiedepartementets organisatoriska uppbyggnad illustreras i figur
5. Av organisationsplanen framgår vissa avvikelser från den tidigare
redovisade normalorganisationen. Förutom departementschefen fungerar
ett konsultativt statsråd som föredragande i lagstiftningsärenden av
civilrättslig natur. Sådana handläggs inom tre av sakenheterna. Justitiedepartementet
saknar internationellt sekretariat. Eftersom lagstiftningsärenden
är så omfattande bland departementets arbetsuppgifter är
sakenheterna i princip uppdelade på sex s. k. lagstiftningsenheter och
fyra enheter för förvaltningsärenden. Det omfattande lagstiftningsarbetet
har också krävt en dubblering av rättschefstjänsten. Personalen på
lagstiftningsenheterna (L1-L6) utgörs i stor utsträckning av s. k.
sakkunniga. På dessa enheter inom vilka arbetsvolymen varierar med
lagstiftningsarbetets inriktning och omfattning finns inte fasta tjänster på
handläggarnivå annat än för enhetscheferna. 1 övrigt anlitas i stor
utsträckning sakkunniga utifrån (i första hand från hovrätterna men även
från kammarrätterna, åklagarväsendet etc). Dessa sakkunniga återgår ofta
efter något eller några års tjänstgöring i departementet till sin tidigare
karriär. På detta sätt uppnås den flexibilitet i organisationen som
departementsutredningen åsyftade.

Förvaltningsärenden

Ärenden rörande regering och riksdag med undantag av ärenden
rörande utrikesnämnden; sammanfattande av berättelsen till riksdagen
om vad i rikets styrelse tilldragit sig; rikets gränser, rikets vapen och
flagga, tillämpning av vallagen och lagen om kyrkofullmäktigval, tillämpning
av tryckfrihetsförordningen, i vad denna förordning därom stadgar,
inseende över rättskipningen, domstolsväsendet, i den mån sådana
ärenden ej ankommer på annat departement, arrendenämnderna, hyresnämnderna,
rikets judiciella indelning, rättshjälp, polisväsendet, allmän
ordning och säkerhet, i den mån sådana ärenden ej ankommer på annat
departement, fastighetsregister, i den mån sådana ärenden ej ankommer
på annat departement, åtal för brott och förordnande av domstol, där
sådant ankommer på Kungl. Maji, av brottmål föranledda ersättningar av
allmänna medel, ersättning i vissa fall för skada, som förorsakats av
ämbets- och tjänstemän m. fl., ersättning för personskada på grund av
brott, kriminalvård, samhällsfarlig asocialitet, nåd i brottmål, utlämning
för brott, tillämpning av lagen om internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom, tillämpning av fideikommissförfattningar,
tillstånd till äktenskap och adoption, där meddelande av sådant tillstånd
ankommer på Kungl. Maji, tillämpning av lagen om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, i den mån
sådana ärenden ej ankommer på annat departement, tillstånd till
förrättande av kyrklig vigsel inom främmande trossamfund, föreningsvä -

KU 1974:22 93

Figur 5: Organisationsplan för justitiedepartementet

Q T3

-O

Ph CUQ

■p

:0 <*->

KU 1974:22

94

sendet i allmänhet, tillämpning av lagen om tillsyn över stiftelser,
tillämpning av radioansvarighetslagen, tillämpning av datalagen, Svensk
författningssamling.

Lagstiftningsärenden

Ärenden angående civil-, straff- och kyrkolag samt annan lag som
stiftas enligt den i 87 § RF angivna ordningen (dvs. av riksdagen och
Kungl. Maj:t gemensamt stiftade lagar) i den mån ärendet inte uttryckligen
tillagts annat departement. Sistnämnda ärenden skall dock alltid
beredas i samråd med justitiedepartementet.

Till justitiedepartementets område hör dessutom ärenden angående
grundlag och viss övrig offentligrättslig lagstiftning.

Myndigheter

Högsta domstolen; regeringsrätten; lagrådet; lagberedningen; justitiekanslern;
riksåklagaren; hovrätterna; kammarrätterna; tingsrätterna; krigsrätter;
domstolsväsendets organisationsnämnd; notarienämnden; länsåklagarmyndighetema;
åklagarmyndigheterna i åklagardistrikten; rikspolisstyrelsen,
statens kriminaltekniska laboratorium och den lokala polisorganisationen;
fiskevärderingsnämnder; arrendenämnderna; hyresnämnderna;
fideikomissnämnden; rättshjälpsnämndema; allmänna advokatbyråerna;
tryckfrihetsombuden; kriminalvårdsstyrelsen; fångvårdsanstalten^ och
de allmänna häktena samt skyddskonsulentorganisationen; kriminalvårdsnämnden;
ungdomsfängelsenämnden; interneringsnämnden; övervakningsnämndema;
centralnämnden för fastighetsdata; datainspektionen.

Försvarsdepartementet

Organisation

Försvarsdepartementet bildades 1919 genom en sammanslagning av
landförsvars- och sjöförsvarsdepartementen. Uppgifterna för försvarsdepartementet
har därefter undergått endast jämförelsevis små förändringar.
Departementets organisation framgår av organisationsskissen i
figur 6. Inom departementet finns fyra sakenheter — materielenheten,
fastighetsenheten, organisationsenheten samt personal- och utbildningsenheten.
Vid sidan av dessa finns förutom de vanliga sekretariaten —
rättssekretariatet och planerings- och budgetsekretariatet — ytterligare tre
särskilda organisatoriska enheter.

Inom försvarets kommandoexpedition handläggs de s. k. kommandomålen
dvs. ärenden som chefen för försvarsdepartementet enligt RF § 15
avgör direkt i egenskap av högste befälhavare över krigsmakten. Den
största gruppen av ärenden inom kommandoexpeditionen är dock de s. k.
attachéärendena dvs. frågor som hör samman med de i Stockholm
ackrediterade utländska försvarsattachéemas verksamhet. Inom samord -

KU 1974:22

Figur 6: Organisationsplan för försvarsdepartementet

95

Statsråd

		Samordnings- avdelning
Sekretariat f säkerhets-politik o långsikts-planering (SSLP)
	Kommandoexpedition

Chefstjänstemän:

Statssekreterare

Expeditionschef

Rättschef

Rättssekretariat

Planerings- och
budgetsekretariat

Materialenhet

Fastighetsenhet

Organisations- enhet

Personal och ut-bildningsenhet

ningsavdelningen handläggs ärenden angående totalförsvaret. Inom avdelningen
utarbetas också beredskapsstaten för försvarsväsendet. Avdelningen
som i viss mån kan sägas arbeta som ett försvars- och
beredskapsorgan för hela kanslihuset har omfattande kontakter med

KU 1974:22

96

övriga departement. Inom den tredje enheten — sekretariatet för
säkerhetspolitik och långsiktsplanering — sker studier av den internationella
utvecklingen och det svenska samhällets förändringar för att skapa
underlag för statsmakternas och myndigheternas planering inom totalförsvaret
m. m. De tre enheterna har ställning som stabsorgan direkt under
departementschefen och är alltså inte direkt underställda chefstjänstemännen.
De replierar dock på expeditionschefens och rättssekretariatets
service beträffande problem av formell karaktär. Något författningsarbete
av större omfattning förekommer inte på dessa enheter.

Förvaltningsärenden

Ärenden rörande det militära försvaret, civilförsvaret, det psykologiska
försvaret, flygteknisk forsknings- och försöksverksamhet, signalskydd,
tillstånd till vapenfri tjänst, frivillig verksamhet för stöd åt
totalförsvaret samt samordning mellan totalförsvarets olika grenar.

Lagstiftningsärenden

Ärenden angående värnplikt, civilförsvar och vapenfri tjänst, lagstiftning
angående skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad samt rekvisitionslagstiftning.

Myndigheter

Överbefälhavaren med försvarsstaben; armén, marinen och flygvapnet;
försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse, fortifikationsförvaltningen
och försvarets materielverk med underlydande anstalter;
försvarets forskningsanstalt, försvarets radioanstalt, värnpliktsverket,
militärpsykologiska institutet, krigsarkivet, armémuseum samt marinmuseet
och modellkammaren i Karlskrona; krigsmaktens gemensamma
utbildningsanstalter och personalkårer; militärbefälhavarna och chefen
för Gotlands militärkommando med staber och förvaltningar; civilförsvarsstyrelsen;
beredskapsnämnden för psykologiskt försvar; försvarets
rationaliseringsinstitut; flygtekniska försöksanstalten; försvarets hundskola;
delegationen för militärhistorisk forskning; fartygsuttagningskommissionen;
försvarets arbetstidsnämnd; försvarets centrala arbetarskyddsnämnd;
försvarets centrala företagsnämnd; försvarets fastighetsnämnd;
försvarets haverikommission; försvarets personalnämnd; försvarets personalvårdsnämnd;
försvarets skaderegleringsnämnd; försvarets skolnämnd;
försvarsmedicinska forskningsdelegationen; militära arbetstidsdelegationen;
riksvärderingsnämnden; totalförsvarets chefsnämnd; totalförsvarets
upplysningsnämnd; vapenfrinämnden; värnpliktsnämnden; biståndsutbildningsnämnden;
organisationer för frivillig försvarsverksamhet; krigsvetenskapsakademien;
örlogsmannasällskapet; stiftelsen Gällöfsta kurscentrum;
till krigsmakten hörande stiftelser för välgörande ändamål.

KU 1974:22

97

So cialdepartem en te t
Organisation

Socialdepartementet berörs av den nyligen genomförda reformen av
departementsorganisationen på två sätt. Dels upphör uppdelningen av
departementsärendena på departementschefen och ett konsultativt statsråd,
dels överflyttas en av departementets ärendegrupper — arbetsmiljöfrågor
— till det nya arbetsmarknadsdepartementet.

Socialdepartementets organisation (se figur 7) stämmer helt överens
med normalorganisationen. Antalet sakenheter är fem — socialförsäkring
m. m., socialvård m.m., hälso- och sjukvård, handikapp och rehabilitering,
vissa medicinalärenden och tjänstetillsättningar.

Förvaltningsärenden

Ärenden rörande social omvårdnad, såsom vård av harri och ungdom,
förskoleverksamhet, åldringsvård, handikappvård, nykterhetsvård samt
socialhjälp, allt i den mån sådana ärenden ej ankommer på annat
departement; allmänna barnbidrag och andra åtgärder till stöd åt
barnfamiljer, i den mån sådana ärenden ej ankommer på annat
departement; bosättningslån; understöd ur allmänna arvsfonden; allmän
hälsovård; sjukvårdsväsendet, i den mån sådana ärenden ej ankommer på
annat departement; läkar- och tandläkaryrkenas utövning; folktandvård;
apoteksväsendet; omsorger om psykiskt utvecklingsstörda; rehabiliteringsverksamhet,
i den mån sådana ärenden ej ankommer på annat
departement; det rättsmedicinska undersökningsväsendet och det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet, i den mån sådana ärenden ej
ankommer på annat departement; ersättning för skador vållade av
rymlingar m. fl.; allmän försäkring, i den mån sådana ärenden ej
ankommer på annat departement; yrkesskadeförsäkring; sociala frågor i
övrigt, vilka ej ankommer på annat departement.

Lagstiftningsärenden

Ärenden i frågor rörande social omvårdnad, såsom vård av barn och
ungdom, förskoleverksamhet, åldringsvård, handikappvård, nykterhetsvård
samt socialhjälp; lagstiftning i fråga om ekonomiskt stöd åt
barnfamiljer; lagstiftning angående allmän hälsovård, sjukvårdsväsendet,
läkar- och tandläkaryrkenas utövning, apoteksväsendet, omsorger om
psykiskt utvecklingsstörda, allmän försäkring samt yrkesskadeförsäkring.

Myndigheter

Socialstyrelsen; statens socialvårdskonsulenter; ungdomsvårdsskolorna;
vårdanstalterna för alkoholmissbrukare; länsnykterhetsnämndema;
nämnden för utländsk medicinalpersonal, nämnden för läkares vidareutbildning
samt nämnden för tandläkares specialistbehörighet; länsläkar -

7 Riksdagen 1974. 4 sami Nr 22

KU 1974:22

Figur 7: Organisationsplan för socialdepartementet

98

Statsråd

Chefstjänstemän:

Statssekreterare

Expeditionschef

Rättschef

Rättssekretariat

Planerings- och budgetsekreterare -

Internationellt

sekretariat

Social-	Socialvård	Hälso- och	Handikapp	Vissa medi-
försäkring	m m	sjukvård	och rehabi-	cinalärenden
m m			litering	och tjänste-
				tillsättningar

och provinsialläkarväsendet; undervisningssjukhusen och övriga sjukvårdsanstalter
med undantag av dem som hör till annat departement; statens
rättsläkarstationer; statens rättspsykiatriska kliniker och stationer; sjukvårdens
och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri);
nämnden för sjukvårds- och socialvårdsbyggnader; nämnden för undervisningssjukhusens
utbyggande; statens strålskyddsinstitut; statens bakteriologiska
och rättskemiska laboratorier; psykiatriska nämnden; statens
handikappråd; handikappinstitutet; styrelsen för vårdartjänst; nordiska
hälsovårdshögskolan; nämnden för internationella hälso- och social vårdsärenden;
inrättningarna för psykiskt utvecklingsstörda; försäkringsdomstolen;
försäkringsrådet; styrelserna för allmänna pensionsfonden; riksförsäkringsverket;
fullmäktige för riksförsäkringsverkets fonder; socialattachéema.

KU 1974:22

99

Kommunikationsdepartementet

Organisation

Kommunikationsdepartementet berördes ej av ändringarna i departementsorganisation
vid årsskiftet 1973-1974. Som framgått av redogörelsen
för organisationsförändringarna sedan 1965 har dock kommunikationsdepartementet
berörts av två större omorganisationer sedan detta år.
1967 överflyttades frågorna rörande länsstyrelserna och kommunerna till
departementet. De nämnda ärendegrupperna flyttades 1969 till civildepartementet
varefter departementet haft sin nuvarande karaktär av ett
mer renodlat samfärdseldepartement. Kommunikationsdepartementets
organisation, vilken framgår av organisationsplanen i figur 8, överensstämmer
helt med den normalorganisation som departémentsutredningen
rekommenderade. Av de fyra sakenheterna är den enhet där frågor
rörande SJ, vägar, sjöfart och trafikpolitik m.m. handläggs den största
med åtta handläggande tjänstemän. Enheten för framför allt trafiksäkerhetsfrågor
är den personellt minsta med tre handläggare.

Förvaltningsärenden

Ärenden rörande järnvägar, spårvägar och tunnelbanor, post och
postbank samt telekommunikationer, i den mån sådana ärenden ej
ankommer på annat departement; vägar, broar och färjor, vägtrafik samt
kommunikationsväsendet i övrigt till lands; in- och utrikes sjöfart,
kanaler, farleder och hamnar, i den mån sådana ärenden ej ankommer på
annat departement; säkerheten på fartyg; åtgärder mot vattenförorening
från fartyg; befäl på handelsfartyg och fiskefartyg; mönstring av sjömän,
i den mån sådana ärenden ej ankommer på annat departement; arbetstid
på fartyg; skeppsmätning; registrering av fartyg; sjökarteverksamhet;
lotsning; fyrar; sjöräddning; statens isbrytarverksamhet; dispaschörsverksamhet;
luftfart; transport- och trafikforskning, i den mån sådana
ärenden ej ankommer på annat departement; geotekniska undersökningar;
meteorologiska och hydrologiska undersökningar; radioväsendet, dock
icke andra ärenden angående rundradioverksamhet än sådana som avser
distribution av radioprogram med undantag av anvisande av medel för
investeringar i rundradioanläggningar eller som avser föreskrifter om
användning av mottagare eller avser uppbörd och förvaltning av avgifter
för innehav av mottagare; mark och byggnader för postverket, televerket,
statens järnvägar, statens vägverk, sjöfartsverket och luftfartsverket, i den
mån sådana ärenden ej ankommer på annat departement.

Lagstiftningsärenden

Ärenden gällande vägar, vägtrafik, sjöfart och luftfart med undantag av
lagstiftning av civillags natur i transporträttsliga frågor och av annan
lagstiftning om straff för vissa trafikbrott än som avser vårdslöshet i
trafik, hindrande av trafik och olovlig körning; lagstiftning angående

KU 1974:22 100

Figur 8: Organisationsplan för kommunikationsdepartementet

Statsråd
Chefstjä Statssek Expedit Rättschi	nstemän: reterare onschef :f

Planerings- och bud-getsekretariat

Internationellt

sekretariat

Rättssekretariat

Information

Enhet 1 SJ, Vägar, Sjö-fart, Trafikpo-litik m m

Enhet 2 Post, Tele, Luft-fart, Affärsverks-frågor m m

Enhet 3 Trafiksäkerhet m m

Enhet 4 Personal, till-stånd m m

arbetstid på fartyg, säkerheten på fartyg och åtgärder mot vattenförorening
från fartyg; lagstiftning angående förbud mot rundradiosändning på
öppna havet.

Myndigheter

Postverket; televerket; statens järnvägar, samtrafiksnämnden för järnvägarnas
godssamtrafik; statens vägverk; statens väg- och trafikinstitut;
statens trafiksäkerhetsverk; transportforskningsdelegationen; sjöfartsver -

KU 1974:22

101

ket; sjösäkerhetsrådet; handelsflottans pensionsanstalt; handelsflottans
välfärdsråd; sjömansnämnden; statens lånenämnd för den mindre skeppsfarten;
direktioner för kanaler; luftfartsverket; transportnämnden; bussoch
taxivärderingsnämnden; fraktbidragsnämnden; bussbidragsnämnden;
bilregisternämnden; nämnden för flygtrafikledarskolan i Sturup; statens
geotekniska institut; Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut.

Finansdepa rtem entet
Organisation

Även finansdepartementet har berörts av flera större ärendeomflyttningar
sedan 1965 års departementsreform. 1968 överfördes ärenden
rörande industri, statsägda bolag, teknisk forskning och energiförsörjning
till finansdepartementet som därmed fick karaktären av ett finans- och
ekonomidepartement. Vid 1969 års omfördelning av ärenden mellan
departementen överfördes de nämnda ärendena till det nybildade
industridepartementet. Samtidigt erhöll finansdepartementet från civildepartementet
ärenden rörande den statligt anställda personalen. De
omfördelningar av ärenden mellan departementen som genomfördes den
1 januari 1974 berörde dock inte finansdepartementet.

Departementets organisation avviker i betydande utsträckning från
den s. k. normalorganisationen. Genom finansdepartementets centrala
roll i budgetarbetet och de omfattande arbetsuppgifter som följer av
detta har departementet alltid tillhört de personalmässigt största. Den 1
november 1973 tjänstgjorde 189 personer inom departementet. Som
framgår av organisationsskissen i figur 9 är departementet uppdelat i två
avdelningar där varje avdelning leds av egna chefstjänstemän. På den ena
avdelningen handläggs finansdepartementets traditionella uppgifter, på
den andra löne- och personalfrågor.

Förutom de gängse chefstjänstemännen finns inom departementets
huvudavdelning en budgetchef och en planeringschef. Budgetchefen är
chef för budgetavdelningen, som är den enhet inom finansdepartementet
som svarar för utgiftsgranskningen i samband med budgetarbetet. Denna
avdelning utgör ett undantag från de allmänna organisatoriska principerna
eftersom den fungerar som en enhet under budgetchefens direkta
ledning. Inom budgetavdelningen finns s. k. kontaktmän med de övriga
departementen vilka i samband med utgiftsgranskningen harhuvudansvaret
för kontakterna med respektive fackdepartement. Dessa kontaktmän
är sammanförda under fem olika ansvarsområden under ledning av
tjänstemän vilka har en ställning som nära motsvarar huvudmännens för
sakenheterna. I praktiken finns alltså ett slags enhetsindelning även inom
budgetavdelningen.

Planeringschefen — tjänsten har tidigare varit dubblerad - är chef för
sekretariatet för ekonomisk planering som är ett stabsorgan där nationalbudgetarbetet
och konjunkturbevakningen sker. Inom sekretariatet sker
också arbetet med de s. k. långtidsutredningarna.

KU 1974:22 102

Figur 9: Organisationsplan för finansdepartementet

i P

•o

a-s

< :S

c 2 .2 ^ a

s.s

ti S 'd ^ d ^
X i) £ M) 4>
4) ■£ CX TJ £

KU 1974:22

103

Inom departementet finns förutom budgetavdelningen och sekretariatet
för ekonomisk planering också ett sekretariat för statistiska uppgifter
samt åtta sakenheter av varierande storlek. De löne- och personalfrågor
som tillfördes departementet 1969 handläggs inom fyra sakenheter,
lönefrågor, pensionsfrågor, förvaltningsdemokrati m. m. samt PA-utveckling
och organisation, omlokalisering, personalutbildning m. m. Dessa
sakenheter sammanhålls inom departementet till en särskild enhet
(”lönefinansen”) med egen statssekreterare, expeditionschef och rättschef.
Inom avdelningen finns också två sekretariat, ett rättssekretariat
och sektionen för s. k. skälighetsfrågor inom löneområdet. De frågor som
handläggs inom den s. k. lönefinansen föredrages i statsrådet av ett
konsultativt statsråd.

Förvaltningsärenden

Ärenden angående de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken; statsregleringen samt den allmänna förvaltningen och redovisningen
av statsmedlen; statens skatteväsende; tullväsendet; expeditionsavgift;
det kommunala skatteväsendet; kommunal upplåning och fondbildning;
rationaliserings- och upphandlingsfrågor i allmänhet rörande statsförvaltningen
samt förvaltningsrevision; statens mark och byggnader i den
mån sådana ärenden ej ankommer på annat departement; statens egendom i
övrigt, i den mån den ej är upplåten till särskild förvaltningsgren;
tillämpningen av 11 — 18 §§ reglementet angående allmänna pensionsfondens
förvaltning; kredit- och fondväsendet i övrigt, i den mån sådana
ärenden ej ankommer på annat departement; det affärsmässiga försäkringsväsendet,
krigsförsäkring och krigsskadeersättning; understödsföreningar,
i den mån sådana ärenden ej ankommer på annat departement;
tillämpningen av lagen om förenklad aktiehantering och av lagen om
registrering av aktieinnehav; myntväsendet; tillverkning och försäljning av
drycker och andra varor, som innehåller alkohol, med undantag av
alkoholhaltiga läkemedel; försäljning av alkoholfria drycker; statistik;
folkbokföringen; presstöd och samhällsinformation, i den mån sådana
ärenden ej ankommer på annat departement; hov- och slottsstaten^; till
Konungens och Konungahusets bruk anslagen fast och lös egendom;
avstående av arv, som tillfallit allmänna arvsfonden; försäljning av
fastigheter, som tillfallit allmänna arvsfonden; jordeboksväsendet samt de
jord eller lägenheter åtföljande rättigheterna och skyldigheterna, i den
mån sådana ärenden ej ankommer på annat departement; internationellt
ekonomiskt samarbete, i den mån sådana ärenden ej ankommer på annat
departement; arbets- och anställningsvillkor i allmän tjänst, i den mån
sådana ärenden ej ankommer på annat departement; personaladministrativ
planering, personalhälsovård och personalsocial verksamhet inom det
statligt reglerade förvaltningsområdet, i den mån sådana ärenden ej
ankommer på annat departement; företagsnämnder; förslagsverksamhet
och andra former av samverkan mellan staten och dess arbetstagare;

KU 1974:22

104

utbildning av statens arbetstagare, i den mån sådana ärenden ej
ankommer på annat departement.

Lagstiftningsärenden

Ärenden angående olovlig in- och utförsel av varor; lagstiftning
angående skattebrott; lagstiftning angående förmånsrätt för skattefordringar;
lagstiftning i frågor rörande kredit- och fondväsendet, dock icke
lagstiftning angående kreditinrättningars konkurs; lagstiftning angående
förenklad aktiehantering och registrering av aktieinnehav; lagstiftning
angående valutareglering; lagstiftning angående det affärsmässiga försäkringsväsendet,
krigsförsäkring och krigsskadeersättning samt angående
understödsföreningar; lagstiftning angående arbetstagare i allmän tjänst.

Myndigheter

Kammarkollegiet; statskontoret; myntverket; tullverket; byggnadsstyrelsen;
statistiska centralbyrån; datamaskincentralen för administrativ
databehandling (DAFA); bankinspektionen; försäkringsinspektionen;
riksrevisionsverket; riksskatteverket; konjunkturinstitutet; statens förhandlingsnämnd;
stats-kommunala marknämnden; mellankommunala
skatterätten; skatteutjämningsnämnden; statens krigsförsäkringsnämnd;
statens krigsskadenämnd; indexnämnden; markegångsdeputerade; den i
6 § förordningen den 26 maj 1961 (nr 180) om tillverkning av sprit och
vin omförmälda prisnämnden; nämnden för jord- och skogsbruket vid
Harpsund; energiskattenämnden; kilometerskattenämnden; reklamskattenämnden;
kyrkobokföringsinspektörer; styrelsen för Sveriges allmänna
hypotekskassa; styrelsen för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa;
styrelsen för sparbankernas säkerhetskassa; Stockholms fondbörs; nämnden
för bankkontorsetablering; presstödsnämnden; nämnden för samhällsinformation;
statens avtalsverk; statens personalpensionsverk; statens
personalnämnd; statens personalutbildningsnämnd; statens tjänstebostadsnämnd;
statens personalbostadsdelegation; statens grupplivnämnd;
trygghetsnämnden.

Utbildn ingsdepartem en te t
Organisation

Utbildningsdepartementet berördes inte av omfördelningen av ärenden
den 1 januari 1974 på annat sätt än att ärendeuppdelningen mellan
departementschefen och den fackkonsult som föredrager ärenden inom
departementets område förändrades. Den organisationsplan för departementet
som redovisas i figur 10 visar en organisation som med fem
sakenheter och tre sekretariat helt stämmer överens med normalorganisationen.
Sakenheterna inom utbildningsdepartementet är dock personellt
väsentligt större än vad som är vanligt inom övriga departement.

KU 1974:22 105

Figur 10: Organisationsplan för utbildningsdepartementet

Statsråd

Konsultativt statsråd

Skolväsendet,
lärarutb och
studiesocial
verksamh

Kultur ändamål -

Kyrkan

Högre utbildning
och
forskning

Vuxen utbildning -

Internationellt

sekretariat

Rättssekretariat

Planerings- och budgetsekretariatInformation -

Chefstjänstemän

Statssekreterare

Expeditionschef

Rättschef

Antalet handläggare inom enheten för högre utbildning och forskning är
t. ex. hela 20. Den stora mängden löpande ärenden har inom sakenheterna
för skolväsendet m. m., högre utbildning och forskning samt kultur
framtvingat en uppdelning av den handläggande personalen så att vissa
tjänstemän huvudsakligen arbetar med löpande ärenden och andra med
budgetarbete och övriga ärenden. Här har alltså skett en avvikelser från
principen att alla tjänstemän inom sakenheten skall arbeta med såväl
löpande ärenden som propositions- och budgetarbete. Det internationella
sekretariatet med sju handläggande tjänstemän förutom huvudmannen är
större än inom övriga departement. Det förklaras av att sekretariatet
fungerar som UNESCO-rådets svenska kansli.

Förvaltningsärenden

Ärenden rörande konst, litteratur, musik, teater och film; arkiv,
bibliotek och museer; frivilligt folkbildningsarbete och vuxenutbildning;
ungdomsverksamhet; svenska kyrkan och andra trossamfund; rundradioverksamhet;
skolväsendet; högre utbildning och forskning samt vetenskaplig
verksamhet i övrigt; lärarutbildning; studiesociala frågor; internationellt
kulturellt samarbete; allt i den mån sådana ärenden ej ankomma
på annat departement.

KU 1974:22

106

Lagstiftningsärenden

Ärenden angående kulturvård; lagstiftning angående radio, dock icke
lagstiftning angående missbruk av yttrandefriheten i radioprogram eller
förbud mot rundradiosändning på öppna havet; lagstiftning angående
stiftsstyrelsen, de allmänna gudstjänsterna och vad därmed äger samband,
kyrkobyggnad, kyrklig jord och kyrkoförmögenheten i övrigt, präster
och kyrkomusiker samt utbildningsväsendet.

Myndigheter

Kulturrådet; konstnärsstipendienämnden, statens konstråd, styrelsen
för Sveriges författarfond, teater- och musikrådet, kungl, teatrarna,
stiftelsen Institutet för rikskonserter, regionmusiken, statens biografbyrå,
stiftelsen Svenska Filminstitutet och tidskriftsnämnden; radionämnden;
Nobelstiftelsen; riks- och landsarkiv, dialekt- och ortnamnsarkiven samt
svenskt visarkiv; kungl, biblioteket, stifts- och land sbibliotek samt övriga
bibliotek, vilka ej tillhör annat departement; riksantikvarieämbetet och
statens historiska museum, nationalmuseet med östasiatiska museet,
livrustkammaren, naturhistoriska riksmuseet, etnografiska museet, medelhavsmuseet,
statens sjöhistoriska museum, stiftelsen Nordiska museet,
stiftelsen Tekniska museet samt övriga museer, vilka ej tillhör annat
departement, stiftelsen Skansen; svenskt biografiskt lexikon, nämnden
för svensk språkvård; statens ungdomsråd; svenska akademien, vetenskapsakademien,
vitterhets-, historie-, och antikvitetsakademien, akademien
för de fria konsterna med konsthögskolan, musikaliska akademien
samt övriga akademier ävensom vittra och lärda samfund, vilka ej tillhör
annat departement; bibliotekshögskolan, musikhögskolorna, statens scenskolor,
statens dansskola, dramatiska institutet; svenska unescorådet;
ecklesiastikstaten; samarbetsnämnden för statsbidrag till fria kristna
församlingar; skolöverstyrelsen, statens läroboksnämnd, centralnämnden
för skolungdomsutbytet med utlandet, länsskolnämnderna; grundskolor,
nomadskolor, specialskolan och andra statliga skolor för syn-, hörseleller
talskadade; gymnasieskolor, enskilda yrkesskolor, vilka ej tillhör
annat departement, kommunal och statlig vuxenutbildning, privatskolor,
riksinternatskolor, sjöbefälskolor, statens skogsinstitut, trädgårdsskolan i
Norrköping, konstfackskolan; sjuksköterskeskolor, statens institut för
högre utbildning av sjuksköterskor; folkhögskolor; universitetskanslersämbetet,
utrustningsnämnden för universitet och högskolor, nämnden för
socionomutbildning, antagningsnämnden för ekonomiutbildning; universiteten,
karolinska institutet, tekniska högskolorna, handelshögskolan i
Stockholm, högskolorna i Linköping och Luleå; journalisthögskolorna,
socialhögskolorna, sjukgymnastinstituten; institutet för social forskning;
Nordiska Afrikainstitutet; Latinamerika-institutet i Stockholm; forskningsråd,
vilka ej tillhör annat departement; forskningsinstitutet för
atomfysik; Kiruna geofysiska institut; nordiska institutet för samhällsplanering;
lärarhögskolor, gymnastik- och idrottshögskolor, seminarier

KU 1974:22

107

för huslig utbildning, slöjdlärarseminariet, förskoleseminarier, andra
skolor för lärarutbildning, vilka ej tillhör annat departement; centrala
studiehjälpsnämnden, studiemedelsnämnderna; stiftelser för ändamål,
vilkas tillgodoseende ankommer på departementet eller på myndighet
som tillhör departementet.

Jordbruksdepartementet

Organisation

Jordbruksdepartementets organisation (figur 11) överensstämmer med
normalorganisationen. Departementets organisation berördes inte av
förändringarna vid årsskiftet 1973—1974. De fyra sakenheterna är de
samma som de vilka bildades i samband med 1965 års reform.

Förvaltningsärenden

Ärenden angående jordbrukets, trädgårdsnäringens och skogsbrukets
rationalisering samt befrämjande av produktionen inom dessa näringar;
prisreglering på jordbrukets och fiskets områden; särskilt statligt stöd åt
vissa jordbruk; den statliga verksamheten till tryggande av livsmedelsförsörjningen
inom riket vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga
förhållanden; frökontroll; växtförädlarrätt; växtskydd; lantbrukskemisk
kontrollverksamhet; maskin-redskapsprovningar för jordbruk, skogsbruk,
trädgårdsbruk och mejerihantering; veterinärväsendet, i den mån sådana
ärenden ej ankommer på annat departement; djurskydd, djursjukdomar;
livsmedelskontroll; virkesmätning; högre utbildning, forskning och försök
på jordbrukets trädgårdsnäringens, skogsbrukets och veterinärmedicinens
områden; ägofred; jordbruks- och fiskearrenden, i den mån sådana
ärenden ej ankommer på annat departement; tillämpning av jordförvärvslagen;
fiskeriväsendet; naturvård, innefattande även vatten- och luftvård,
samt tillämpning av vattenlagen, i den mån sådana ärenden ej ankommer
på annat departement; kontroll av hälso- och miljöfarliga varor, i den
mån sådana ärenden ej ankommer på annat departement; tillämpning av
miljöskyddslagen, kommunala renhållningslagen och lagen om kommunala
renhållningsavgifter; miljöforskning, i den mån sådana ärenden ej
ankommer på annat departement; idrott; rennäringen; jakt och viltvård;
totalisatorspel.

Lagstiftningsärenden

Lagstiftning angående handel med utsädesvaror; lagstiftning angående
skogar, skogsvård, virkesmätning, jordbruks- och fiskearrenden utom
lagstiftning som rör arrendenämnderna, ägofred och jordhävd; jordförvärvslagstiftningen
utom lagen om vissa inskränkningar i rätten att
förvärva fast egendom m.m.; lagstiftning angående livsmedelskontroll,

Chefstjänstemän:

Statssekreterare

Expeditionschef

KU 1974:22

Figur 11: Organisationsplan för jordbruksdepartementet

108

O g

•C » ><

O C

O D “>>

.5 SS

KU 1974:22

109

hälso- och miljöfarliga varor, växtskydd och bekämpande av smittsamma
djursjukdomar; lagstiftning angående naturvård, djurskydd, jakt, fiske,
rennäring och indragning av ströängar; lagstiftning angående veterinäryrkets
utövning.

Myndigheter

Lantbruksrepresentanter; lantbruksstyrelsen; lantbruksnämnderna;
distriktsveterinärorganisationen; statens hingstdepå och stuteri; hushållningssällskapen;
statens lantbruksinformation; statens jordbruksnämnd;
lantbruksekonomiska samarbetsnämnden; statens centrala frökontrollanstalt;
statens växtskyddsanstalt; statens plantskolenämnd; statens
växtsortnämnd; statens lantbrukskemiska laboratorium; statens maskinprovningar;
samarbetsnämnden för jordbrukets högskolor; lantbrukshögskolan;
Alnarpsinstitutet; jordbrukstekniska institutet; Sveriges utsädesförening;
statens livsmedelsverk; besiktningsveterinärorganisationen; veterinärhögskolan;
veterinärinrättningen i Skara; statens veterinärmedicinska
anstalt; skogsstyrelsen; skogsvårdsstyrelserna; nämnden för skoglig flygbildteknik;
skogshögskolan; statens skogsmästarskola; fiskeristyrelsen;
statens lokala fiskeriadministration; statens naturvårdsverk; produktkontrollnämnden;
koncenssionsnämnden för miljöskydd; finsk-svenska
gränsälvskommissionen; institutet för vatten- och luftvårdsforskning;
institutet för skogsförbättring; nämnden för skogsteknisk forskning;
skogs- och lantbruksakademien; statens råd för skogs- och jordbruksforskning;
svenska FAO-kommittén.

Handelsdepartementet

Organisation

Handelsdepartementets organisation undergick i maj 1973 en väsentlig
förändring. Vid denna tidpunkt sammanfördes utrikesdepartementets
handelsavdelning och utrikeshandelsenheten inom handelsdepartementet
till tre sakenheter och ett förhandlingssekretariat inom det sistnämnda
departementet. Bakgrunden till denna samordning var att handelsministern
sedan lång tid haft ett s. k. 5 §-förordnande att i utrikesministerns
ställe föredraga ärenden rörande utrikeshandeln. Rent praktiskt
har samordningen skett så att tjänstemän från utrikesdepartementet
och handelsdepartementet tjänstgör gemensamt på dessa enheter (Enhet
I—III i organisationsplanen i figur 12). De chefsbefogenheter som
expeditionschefen inom handelsdepartementet utövar över tjänstemännen
från UD på dessa enheter inskränker sig till frågor som direkt
berör handläggningen av ärendena. Beträffande förhållanden som tjänstledighet,
semester m. m. sorterar denna personal under biträdande
kabinettssekreteraren på UD.

Förutom de tre utrikeshandelsenheterna finns inom handelsdepartementet
endast två sakenheter. På enhet IV handläggs frågor rörande

KU 1974:22

Figur 12: Organisationsplan för handelsdepartementet

110

CO

ZJ

a

i-S

£ - fiUU

•§ 3 Z
W S o O O

o S

W T3

K

o

o

Q

D

•§

W

■. gemensamma

KU 1974:22

lil

exportfrämjande åtgärder, ekonomiskt försvar m. m. På enhet V handläggs
frågor rörande näringsfrihet, pris- och konsumentpolitik m.m.
Förutom ett rättssekretariat återstår att nämna ytterligare en enhet —
krigsmaterielinspektionen — där frågor rörande kontroll över tillverkningen
av krigsmateriel, tillstånd till export av krigsmateriel samt vissa
ärenden rörande tillverkning och försäljning av gasskyddsmateriel handläggs.

Förvaltningsärenden

Ärenden rörande in- och utrikes handel; konsumentvaruforskning och
konsumentupplysning; konsumentskydd, i den mån sådana ärenden ej
ankommer på annat departement; patent; skydd för varumärken och
mönster; kontroll över tillverkningen av krigsmateriel; aktiebolag, med
undantag av bank-, kredit-, försäkrings- och järnvägsaktiebolag, samt
handelsbolag och enkla bolag; rätt för utlänning eller utländskt företag
att idka näring här i riket; lotterier och användning av inkomst av
vadhållning vid idrottstävlingar; ekonomiskt försvar, i den mån sådana
ärenden ej ankommer på annat departement; pris- och konkurrensförhållanden
inom näringslivet samt prisreglering; särskilda regleringsåtgärder
beträffande förnödenheter som är av vikt för befolkningen eller
produktionen, dock med undantag av lantbruks- och mejeriprodukter
samt fisk och andra livsmedel; kommersiellt och handelspolitiskt bistånd
till främmande lands utveckling; tillämpning av lagen om vissa internationella
sanktioner.

Lagstiftningsärenden

Lagstiftning angående oriktig ursprungsbeteckning, otillbörlig marknadsföring,
övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet,
prisreglering, ekonomiskt försvar samt affärstid.

Myndigheter

Kommerskollegium; patent- och registreringsverket; marknadsdomstolen;
näringsfrihetsombudsmannen; konsumentombudsmannen; statens
pris- och kartellnämnd; konsumentverket; resegarantinämnden; överstyrelsen
för ekonomiskt försvar; oljelagringsrådet; exportkreditnämnden;
Sveriges exportråd; auktoriserade handelskamrar och svenska
handelskamrar i utlandet; granskningsnämnden för försvarsuppfinningar.

Arbe tsmarknadsd e par t emen tet
Organisation

Arbetsmarknadsdepartementet inrättades fr. o. m. den 1 januari 1974.
Stommen i organisationen — se figur 13 — kommer från inrikesdeparte -

KU 1974:22

Figur 13: Organisationsplan för arbetsmarknadsdepartementet

112

o .a

o.

•C c 2
3äf^

OS Dä S

V -s

KU 1974:22

113

mentet. Tre av de fem sakenheterna överflyttades från inrikesdepartementet
— A-enheten för arbetsmarknadsfrågor m.m., IM-enheten med
utlännings-, invandrar- och medborgarskapsfrågor samt L-enheten med
frågor angående regionalpolitisk! stöd m. m. Inom inrikesdepartementet
fanns en särskild expertgrupp — gruppen för regional utvecklingsplanering
(GRUP) — vars verksamhet i samband med departementsreformen
omorganiserades så att gruppen nu utgör en sakenhet —
RU-enheten — inom det nya departementet. Från socialdepartementet
överfördes ärenden rörande arbetarskydd, arbetsmiljö, arbetstid m. m. till
arbetsmarknadsdepartementet. Dessa frågor utgjorde inte underlag för
någon särskild sakenhet inom socialdepartementet men handläggs i det
nya departementet av en särskild enhet — AM-enheten. Som framgår av
figur 13 finns endast en avvikelse från den s. k. normalorganisationen och
det är expertgruppen för samordning och uppföljning av företag som fått
statligt stöd. Denna grupp tillkom i samband med departementsreformen
vid årsskiftet och har organisatoriskt t. v. givits stabsställning.

Vissa ärenden inom departementet föredrages som framgår av organisationsplanen
i statsrådet av ett konsultativt statsråd. De ärenden som på
detta sätt utbrutits från övriga gäller hela IM-enhetens arbetsområde samt
vissa frågor inom A- och AM-enheterna. Den ärendeuppdelning som
företagits mellan departementschefen och ”fackkonsulten” följer alltså
inte strikt sakenhetsorganisationen.

Förvaltningsärenden

Ärenden rörande arbetsmarknaden; arbetarskydd och arbetsmiljö i
övrigt, i den mån sådana ärenden ej ankommer på annat departement;
arbetstid; arbetslöshetsförsäkring och understödsföreningar, som uteslutande
avser att bereda understöd vid arbetslöshet; arbetstvister, i den mån
sådana ärenden ej ankommer på annat departement; statlig lönegaranti
vid konkurs; förhållandet till internationella arbetsorganisationen; regionalpolitiska
frågor, i den mån sådana ärenden ej ankommer på annat
departement; kreditstöd från statens hantverks- och industrilånefond
samt stöd åt företagareföreningar; förvärv och förlust av svenskt
medborgarskap; flyktingar, i den mån sådana ärenden ej ankommer på
annat departement; utlänningar, i den mån sådana ärenden ej ankommer
på annat departement; allmän tjänsteplikt; vapenfri tjänst, i den mån
sådana ärenden ej ankommer på annat departement.

Lagstiftningsärenden

Lagstiftning angående arbetsförmedling, byggnadstillstånd, arbetarskydd,
arbetsmiljö i övrigt och arbetstid utom såvitt avser förhållandena
på fartyg, semester, anställningstrygghet, arbetslöshetsersättning, kollektivavtal
samt förenings- och förhandlingsrätt ävensom annan lagstiftning
för lösning av arbetstvister och bevarande av arbetsfreden; lagstiftning
angående statlig lönegaranti vid konkurs; lagstiftning angående allmän

8 Riksdagen 1974. 4 sami. Nr 22

KU 1974:22

114

tjänsteplikt; lagstiftning angående svenskt medborgarskap; utlänningslagstiftning;
lagstiftning angående lokaliseringssamråd.

Myndigheter

Arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna och den offentliga
arbetsförmedlingen; statens arbetsklinik; arbetarskyddsstyrelsen, yrkesinspektionen;
styrelsen för arbetarskyddsfonden; ILO-kommittén; statens
förlikningsmannaexpedition, förlikningsmän för medling i arbetstvister;
arbetsdomstolen; statens nämnd för arbetstagares uppfinningar; statens
invandrarverk; utlänningsnämnden.

Bostadsdepartementet

Organisation

Även bostadsdepartementet nyskapades i samband med omorganisationen
den 1 januari 1974. Huvuddelen av personalen inom bostadsdepartementet
kommer från det tidigare civildepartementet. Från detta
departement fördes planerings- och budgetsekretariatet och sakenheten
för plan- och byggnadsväsendet över till det nya departementet. Inom
planerings- och budgetsekretariatet inom civildepartementet handlades
bl. a. frågor rörande det fysiska riksplanearbetet. Detta har nu framskridit
så långt att det bedömts som lämpligt att dessa frågor på
departementsnivå handläggs inom en särskild sakenhet. I samband med
reformen skapades därför en särskild sakenhet för dessa frågor. Den
tredje sakenheten inom bostadsdepartementet — bostadsväsendet, hyresregleringen
m. m. — överfördes från det tidigare inrikesdepartementet.
Om departementets organisation — se figur 14 — kan i övrigt noteras att
den följer normalorganisationen med tre chefstjänstemän, internationellt
sekretariat och rättssekretariat. Den tjänst som planeringschef som
tidigare fanns inom inrikesdepartementet har dragits in i samband med
att departementets uppgifter delades upp på två departement. Personellt
är det nya bostadsdepartementet jämförelsevis litet. Organisationsplanen
upptar totalt drygt ett 60-tal anställda.

Förvaltningsärenden

Ärenden rörande bostadsväsendet, i den mån sådana ärenden ej
ankommer på annat departement; bostadstillägg för barnfamiljer m. m.;
hyresreglering; byggnadsväsendet; byggnadsforskning, i den mån sådana
ärenden ej ankommer på annat departement; planläggning av bebyggelse;
allmänna samlingslokaler; expropriation enligt 2 kap. 1 och 11 §§
expropriationslagen eller expropriation enligt 2 kap. 4 § samma lag, om
expropriation sker för att bereda utrymme åt verksamhet vars lokalisering
prövas enligt 136 a § byggnadslagen; tillstånd till förköp enligt 9 §
förköpslagen; tillämpning av lagen om allmänna vatten- och avloppsan -

KU 1974:22

Figur 14: Organisationsplan för bostadsdepartementet

115

Statsråd

Internationellt

sekretariat

Planerings- och budgetsekretariat -

Rättssekretariat

Chefstjänstemän:

Statssekreterare

Expeditionschef

Rättschef

Plan- och byggnadsväsende -

Fysisk riksplanering
m.m.

Bostadsväsende,

Hyresreglering

m.m.

läggningar, i den mån sådana ärenden ej ankommer på annat departement;
tillämpning av lagen om äganderättsutredning och legalisering;
lantmäteriväsendet; kartväsendet.

Lagstiftningsärenden

Lagstiftning angående planläggning av bebyggelse och byggnadsväsende!
med undantag av expropriationslagstiftning; lagstiftning angående
kommunala åtgärder för att främja bostadsförsörjningen samt
angående bostadssanering.

Myndigheter

Bostadsstyreisen och länsbostadsnämnden; statens råd och statens
institut för byggnadsforskning; statens hyresråd; statens planverk; statens
va-nämnd; läntmäteristyrelsen; överlantmätarmyndigheterna; fastighetsbildningsmyndigheterna;
fastighetsregistermyndigheterna; rikets allmänna
kartverk; kartverkskommissionen.

Chefstjänstemän:
Statssekreterare
Expeditions- och
rättschef
Planeringschef

KU 1974:22

Figur 15: Organisationsplan för industridepartementet

116

a

KU 1974:22

117

Industridepartem en tet
Organisation

Industridepartementet inrättades 1969 när frågor rörande industripolitiken,
de statliga aktiebolagen m.m. bröts ut från finansdepartementet.
Därefter har departementet och dess arbetsuppgifter inte
undergått några större förändringar. Den aktuella organisationsplanen
framgår av figur 15. Organisationen följer normalorganisationen med två
undantag. Rätts- och expeditionschefstjänsterna är kombinerade till en
tjänst och i stället finns en tjänst som planeringschef. Inom departementet
finns fem sakenheter.

Förvaltningsärenden

Ärenden rörande de allmänna riktlinjerna för näringspolitiken och den
därmed sammanhängande forskningspolitiken; industri och hantverk, i
den mån sådana ärenden ej ankommer på annat departement; förenade
fabriksverken; helt eller delvis statsägda bolag, som ej är hänförliga till
annat departement; fast egendom, som förvaltas av domänverket, med
undantag av ärenden rörande den fasta egendom som redovisas på
naturvårdsfonden; tillämpning av lagen om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom m. m.; energiförsörjning; bergsbruk; statens
gruvegendom; geologisk undersökning; teknisk forskning och teknisk
utveckling, provning och kontroll, allmän och legal metrologi samt
standardisering, i den mån sådana ärenden ej ankommer på annat
departement; brandfarliga varor, i den mån sådana ärenden ej ankommer
på annat departement; explosiva varor; Svenska skeppshypotekskassan
och Skeppsfartens sekundärlånekassa.

Lagstiftningsärenden

Lagstiftning angående elektriska anläggningar med undantag av lagstiftning
om registrering av sådana anläggningar; gruvlagstiftning; lagstiftning
angående kontinentalsockeln; lagstiftning angående sand-, grus- och
stentäkt inom allmänt vattenområde; lagstiftning angående offentliga
styrelseledamöter i vissa aktiebolag och stiftelser; lagstiftning angående
styrelserepresentation för de anställda i aktiebolag och ekonomiska
föreningar samt lagstiftning angående uppgiftsskyldighet i vissa planeringsfrågor.

Myndigheter

Förenade fabriksverken; domänverket; statens industriverk; sprängämnesinspektionen;
nämnden för statens gruvegendom; bergsstaten;
statens elektriska inspektion; statens prisregleringsnämnd för elektrisk
ström; statens vattenfallsverk; kringsskyddsnämnden för kraftanläggningar;
Sveriges geologiska undersökning; statens provningsanstalt; sta -

KU 1974:22

Figur 16: Organisationsplan för kommundepartementet

118

Statsråd

Rättssekretariat

Planerings- och budgetsekretariat -

Rådgivare

Information

Chefstjänstemän:
Statssekreterare
Expeditions- och
rättschef

Länsstyrelserna

m.m.

Personalärenden

m.m.

Kommunerna

m.m.

tens skeppsprovningsanstalt; styrelsen för svenska skepsshypotekskassan
och skeppsfartens sekundärlånekassa; statens institut för företagsutveckling;
styrelsen för teknisk utveckling; statens råd för vetenskaplig
information och dokumentation; delegationen för atomenergifrågor;
delegationen för forskning rörande kärnkraftens säkerhets- och miljöfrågor;
statens delegation för rymdverksamhet; affärsverksdelegationen;
ingenjörsvetenskapsakademien; Sveriges standardiseringskommission; tekniska
nomenklaturcentralen; norrlandsfonden; statens utvecklingsfond;
nordiska fonden för teknologi och industriell utveckling; dispensnämnden
för arbetstagarrepresentation.

Kommundepartementet

Organisation

Kommundepartementet, som bildades i samband med omorganisationen
vid årsskiftet 1973—1974, är det minsta av departementen. Organisationsplanen
(figur 16) upptar endast 34 tjänster. Antalet sakenheter är

KU 1974:22

119

två — länsstyrelserna m. m. och kommunerna m. m. Expeditions- och
rättschefstjänsten är kombinerad. Inom departementet finns rättssekretariat
och planerings- och budgetsekretariat men inget internationellt
sekretariat.

Förvaltningsärenden

Ärenden angående brandväsendet; länsstyrelserna, länsskatterätterna
och länsrätterna; de lokala skattemyndigheterna och kronofogdemyndigheterna;
rikets administrativa indelning, i den mån sådana ärenden
ej ankommer på annat departement; kommuner, landstingskommuner
och kommunalförbund, i den mån sådana ärenden ej ankommer på annat
departement; frågor som avses i allmänna ordningsstadgan och lagen om
allmänna sammankomster; allmän ordning och säkerhet i övrigt, i den
mån ärendena angår kommuns befogenheter eller skyldigheter; kommunernas
beredskap.

Lagstiftningsärenden

Lagstiftning angående kommuner, landstingskommuner och kommunalförbund;
lagstiftning angående skatterätter och länsrätter; lagstiftning
angående brandförsvaret.

Myndigheter

Statens brandinspektion och statens brandskola; länsstyrelserna, länsskatterätterna
och länsrätterna; civilbefälhavama; länsstyrelsernas organisationsnämnd;
de lokala skattemyndigheterna; kronofogdemyndigheterna.

Arbetet inom departementen

Arbetsordning

Som framhållits inledningsvis regleras arbetet inom departementen i
departementsinstruktionen (1965:386 ändrad 1971:1042). I denna behandlas
departementens organisation, arbetsfördelningen inom departementen,
regler för diarium, protokoll och arkiv, arbetstid och tjänstetillsättning
m. m. Enligt 13 § i instruktionen äger departementschefen
meddela ytterligare föreskrifter om arbetsfördelningen och även besluta
om avvikelser från instruktionens bestämmelser i detta avseende. Statsrådsberedningen
utarbetade under 1969 en förebild till arbetsordning för
departementen vilken tillställdes expeditionscheferna med en rekommendation
att arbetsordning skulle utarbetas i de departement som
saknade sådan.

I november—december 1973 fanns fastställd arbetsordning i sju av
departementen - justitie-, försvars-, kommunikations-, finans-, jord -

KU 1974:22

120

bruks-, handels- och industridepartementen. Av dessa var några (industrioch
kommunikationsdepartementens) inte helt aktuella. Inom inrikesdepartementet
fanns ett inte fastställt förslag till arbetsordning från 1971.
Inom utbildningsdepartementet och socialdepartementet saknades arbetsordning
helt. Inom utbildningsdepartementet pågick dock arbete med att
utarbeta en arbetsordning.

Arbetsfördelningen inom departementen

I 4 § i departementsinstruktionen anges vilka chefstjänstemän som
skall finnas inom departementen. Vidare anges i 5 § att inom departementen
skall finnas departementsråd och kansliråd som huvudmän för
olika sakområden. Indelningen i sakområden beslutas av departementschefen.
I arbetsordningarna för departementen anges även de olika
sekretariatens arbetsuppgifter. I den ”normalarbetsordning” som utarbetats
inom statsrådsberedningen anges uppgifterna för respektive planerings-
och budgetsekretariatet, internationella sekretariatet och rättssekretariatet
i 9, 10 och 12 §§ med följande lydelser:

9 §

Planerings- och budgetsekretariatet biträder med den översiktliga
planeringen, samordningen av budgetarbetet och redigeringen av departementets
andel i statsverkspropositionen samt biträder i motsvarande
hänseende vid utarbetandet av särpropositioner och regleringsbrev.

Planeringsfunktionen i fråga om de långsiktiga övervägandena sammanhålles
inom sekreteriatet, som därvid har att svara för kontakten med
planeringsorganen i övriga departement, främst finansdepartementets
sekreteriat för ekonomisk planering, och med planeringsorganen hos de
centrala förvaltningsmyndigheterna.

Sekretariatet biträder vidare
planeringsrådet för

statssekreteraren med förslag till utredningar och samordningen av
utredningsarbetet.

10 §

Internationella sekretariatet biträder med planering och samordning av
den internationella verksamheten, förbereder och medverkar vid internationella
förhandlingar, är departementets kontaktorgan i förhållande till
utrikesdepartementet samt vakar över att följdriktighet och enhetlighet
iakttages vid handläggningen av internationella ärenden. Internationella
sekreteriatet åligger vidare att inhämta informationer i internationella
frågor som berör departementets verksamhetsområde och att sörja för
fördelning därav såväl inom departementet som till berörda myndigheter
och andra institutioner samt att lämna huvudmännen råd och annat
bistånd till handläggning av ärenden av internationell natur.

12 §

Rättssekretariatet biträder vid utarbetandet av lagar och vid annat
författningsarbete, juridiskt-konsultativ verksamhet samt, i den mån det

KU 1974:22

121

ej ankommer på expeditionschefen, sådan verksamhet i övrigt som har till
ändamål att lagenlighet iakttages i arbetet inom departementet.

Med mindre avvikelser har dessa formuleringar förts in i de arbetsordningar
för de olika departementen som finns fastställda.

Beträffande planerings- och budgetsekretariaten kan nämnas att dessa
i samtliga departement har ansvaret för samordningen av budgetarbetet
och redigeringen av departementets andel av statsverkspropositionen. I
vissa departement medverkar planerings- och budgetsekretariatet dessutom
mera aktivt i den interna budgetprioritering mellan olika områden
som företas inom departementet.

Som nämnts avgör departementschefen arbetsfördelningen mellan de
olika sakenheterna. Som framgått av organisationsplanerna varierar
antalet sakenheter mellan olika departement. Sakenheterna är i personellt
avseende av mycket olika storlek. Inom universitets- och högskoleenheten
inom utbildningsdepartementet tjänstgör ett 20-tal handläggare
medan enheten för vuxenutbildning inom samma departement förutom
huvudmannen endast har 2 handläggande tjänstemän.

Ett av de grundläggande motiven för 1965 års departementsorganisation
var som nämnts att man ville åstadkomma en flexibel organisation.
Departementsutredningen framhöll sålunda att ”departementschefen
måste snabbt kunna förskjuta tyngdpunkten i arbetet från ett område till
ett annat eller ta upp ett nytt område till bearbetning”. Utredningen
framhöll vidare att organisationen vid behov måste kunna förstärkas med
experter från olika områden. Beträffande sakenheterna anfördes vidare
”att vid arbetsanhopning inom ett sakområde arbetskraft bör kunna
ställas till förfogande från därav inte berörda delar av departementet”.
För att göra organisationen så smidig som möjligt anförde utredningen
att någon fast indelning av personalen i sektioner e. d. inom arbetsenheterna
inte borde förekomma. Arbetsfördelningen mellan huvudmännen
(och därmed sakenheterna) fick dock inte hindra att särskilda uppgifter,
även sådana som gällde en eller flera huvudmäns områden, tillfälligt
uppdrogs åt annan person eller en speciell arbetsgrupp.

Den flexibilitet i organisationen som departementsutredningen förutsatte
kommer i praktiken lätt i konflikt med behovet av specialisering
och expertis. Samtliga intervjuade expeditionschefer uppgav att de olika
sakenheterna arbetade jämförelsevis självständigt. Tillfälliga personalomflyttningar
på grund av arbetsanhopningar inom en viss sakenhet förekom
i stort sett inte. I viss mån kan lagstiftningsenheterna på justitiedepartementet
sägas utgöra ett undantag härvidlag. Mellan dessa varierar
arbetsbelastningen kraftigt beroende på inom vilket område mer omfattande
lagstiftningsarbete för tillfället pågår. När t. ex. en större proposition
är färdig förekommer i inte ringa utsträckning att den tillgängliga
personalen tilldelas arbetsuppgifter inom andra lagstiftningsenheter.

Inom flera departement uppgavs att man försöker att systematiskt
cirkulera åtminstone de nyanställda tjänstemännen mellan olika sakenheter
för att de därigenom skall erhålla en bredare erfarenhet av

KU 1974:22

122

departementets arbetsuppgifter. Inom försvarsdepartementet t. ex. tilllämpas
den ordningen att man en eller två gånger per år överväger en
förflyttning mellan enheterna av var och en av de handläggande
tjänstemännen. Även en sådan cirkulation stöter dock på svårigheter på
grund av önskemålet att inom enheterna behålla den personal som blivit
förtrogen med där förekommande arbetsuppgifter.

På frågan om det förekommer någon form av intern arbetsfördelning
inom sakenheterna uppgav de flesta intervjuade att omständigheterna
ofta framtvingar en sådan. I själva verket är den handläggande personalen
inom sakenheterna regelmässigt specialiserad på vissa arbetsuppgifter
inom enheten. En av expeditionscheferna anförde som skäl för denna
specialisering bl. a. att det för departementets kontakter med myndigheter
och andra utomstående är praktiskt att ha en klar arbetsfördelning så
att den som vänder sig till departementet vet vem han skall kontakta i en
viss fråga.

Den möjlighet som departementsutredningen pekade på att vid behov
inrätta tillfälliga arbetsgrupper vid sidan av sakenhetsorganisationen
utnyttjas av allt att döma i ringa omfattning. Från två departement —
försvars- och industridepartementen — uppgavs att tillfälliga arbetsgrupper
var vanliga. De intervjuade från övriga departement uppgav
däremot att sådana arbetsgrupper förekom endast sällan.

Sammanfattningsvis kan sägas att den flexibilitet som departementsutredningen
förordade i stor utsträckning i det praktiska arbetet har fått
ge vika för kraven på specialisering och kompetens inom vissa områden.
Departementspersonalen är över lag mer specialiserad inom olika sakområden
än vad som avsågs när den nya organisationen genomfördes 1965.
Den ojämnhet i arbetsbelastningen som utmärkte den tidigare departementsorganisationen
med statssekreterar- och expeditionschefsavdelning
synes man dock i huvudsak ha kommit till rätta med. De flesta
intervjuade uppgav att arbetsbelastningen i dag i departementet med
undantag av sommarmånaderna är relativt jämn över hela året. Till detta
bidrar också att det numera i stor utsträckning på sakenheterna fördelade
budgetarbetet i allt större utsträckning kommit att bli en helårssysselsättning
med arbete med statsverkspropositionen under hösten, särpropositionerna
under våren och regleringsbreven under försommaren.

Departementspersonalen

Utbildning och rekrytering

Av redovisningen av personalutvecklingen har framgått att departementens
personalstyrka successivt ökat sedan 1950-talet. Departementsreformen
1965 innebar vid sidan av själva organisationsförändringarna
också en förstärkning av personalresurserna.

Departementsutredningen diskuterade inte personalfrågorna närmare.
Utredningen anförde endast att det även fortsättningsvis borde vara
möjligt för departementen att vid behov anlita tillfällig personal.

KU 1974:22

123

Däremot behandlade författningsutredningen personalfrågorna mera utförligt
i sitt betänkande Regeringsarbete! (SOU 1958:14). Utredningen
anförde bl. a. (s. 113 f.):

För att statsråden skola i möjligaste mån kunna ägna sig åt de politiska
frågorna och överhuvud åt initiativverksamhet och andra betydelsefulla
uppgifter, är det av vikt att de i görligaste mån kunna avlastas övriga
arbetsuppgifter. En förutsättning härför är att de ha tillgång till väl
utbildad personal och personal i erforderlig omfattning. Även om
”rättvisesynpunkter” kunna tala för att departementens avlöningsanslag
och personalförteckningar bli föremål för en lika restriktiv prövning som
gäller för de centrala ämbetsverken och andra statsmyndigheter, bör dock
även beaktas vikten för statsverksamheten i stort att departementsarbetet
fortlöper snabbt och effektivt.

Då därtill kommer att arbetsbördan inom Kungl. Maj :ts kansli i viss
mån är beroende av snabbt skiftande förhållanden och kan variera från
tid till annan, synes oss motiverat att regeringen gives tämligen fria
händer att anställa den personal, som anses erforderlig. Möjligen kan
därvid, såsom vi förut uttalat, vara lämpligt, bl. a. för att skapa
förutsättningar för viss ökad rörlighet, om personalförteckningarna för de
skilda departementen i huvudsak sammanföras till en gemensam personalförteckning
för Kungl. Maj :ts kansli och att gemensamma anslag anvisas
för departementens och regeringskansliets avlöningskostnader. Det synes
oss vidare angeläget att avlöningsanslaget utformas så, att regeringen får
möjligheter att till departementsarbete kalla sakkunniga och andra mer
eller mindre tillfälliga arbetskraftsförstärkningar. Huruvida även regeringsrättssekreterarna
böra ingå i Kungl. Maj:ts kansli eller för dem bör
skapas en särskild organisation är en fråga, som lärer komma upp i annat
sammanhang, och vi ha ej ansett oss ha anledning att beröra densamma.

Stor vikt bör enligt vår mening läggas vid personalvalet vid anställandet
av befattningshavare i Kungl. Maj:ts kansli. I detta syfte förefaller oss
som om systemet med cirkulation av tjänstemän mellan Kungl. Maj:ts
kansli och statsförvaltningen i övrigt skulle giva regeringen möjligheter att
genom urval erhålla bästa möjliga arbetsbiträde. Den nu tillämpade
antagningsproceduren, vilken huvudsakligen synes bygga på prövning av
handlingar och muntliga referenser, synes oss böra effektiviseras. Förfarandet
i utrikesdepartementets antagningsnämnd torde därvid kunna
tjäna till vägledning.

Utredningens ställningstagande byggde i dessa stycken på intervjuer
som företagits med ett antal statsråd och f. d. statsråd. 1 detta avsnitt
skall två av de tankegångar som diskuterades av författningsutredningen
något följas upp — den handläggande personalens utbildning samt
rekryteringsvägarna till kanslihuset. I nästa avsnitt behandlas vidare den
tredje i citatet ovan berörda frågeställningen — regeringens möjligheter
att till departementsarbetet kalla sakkunniga och andra mer eller mindre
tillfälliga arbetskraftsförstärkningar.

Beträffande de handläggande tjänstemännens utbildningsbakgrund
anförde författningsutredningen att fördelar borde vara att vinna om
föredragandekåren var mer allsidigt sammansatt i detta avseende. Enligt
en undersökning som utredningen refererade till hade 1955 200 av
tjänstemännen i föredragandeställning juridisk examen under det att
endast 29 hade annan examen. Av de senare hade 13 pol. mag.-examen
och 5 fil. kand.-examen. Endast 3 hade högre teknisk utbildning.

KU 1974:22

124

u

e «-

« c

•O a>

S s D

O

bi)

C

C

T3

c3

(X

o

co

:0

Li -

Q

»O

£

c

•o

£

5

OO H Tt o

r- oo i-h t-h o

"3- I -

V) (N IT) a\ (N (N Tt O

VO I OS

•o I ro ro Tf I I h\o I

Os I I SO ro (N 't -h

O I 00 O

CN »—< l/~) y—{

't ON

»O I H SO I 00 I SO ^

t ■ »-h •—( o so I (N h r- |

i <-• ioOn I ro I io »O

0> C

.£ . g ^ E3

eJ*-SlllE§a,|a i

:llii i g l| § If |

S«UUm-?Scm0:0 3S H

I tabell 2 redovisas uppgifter angående de handläggande tjänstemännens
och de sakkunnigas utbildning under våren 1973. Av tabellen
framgår att departementstjänstemännen i dag uppvisar en mer differentierad
utbildningsbakgrund än 1955. Andelen med juridisk examen, vilken
1955 utgjorde närmare 90 procent av samtliga, är i dag mindre än hälften
(46 procent). Juridisk utbildning är dock fortfarande den vanligaste.

KU 1974:22

125

Därefter kommer gruppen med högre akademisk utbildning vilken består
av samtliga med högre examen än akademisk grundexamen, dvs. fil. lie.,
fil. dr osv. Tjänstemännen med samhällsvetenskaplig utbildning (pol.
mag., fil. kand. och fil. mag. med samhällsvetenskapliga ämnen) utgör 10
procent, civilekonomerna 6 procent och civilingenjörerna 3 procent av
samtliga handläggande tjänstemän.

Den brist på tjänstemän med högre teknisk utbildning som författningsutredningen
ansåg föreligga har minskat framför allt genom tillkomsten
av industridepartementet. Ungefär hälften av tjänstemännen
med teknisk högskoleutbildning tjänstgör inom industridepartementet.
De flesta av dessa är anställda som sakkunniga. I övrigt kan noteras att
andelen med högre akademisk utbildning är störst inom utbildnings- och
finansdepartementen där denna kategori utgör 18 respektive 23 procent
av samtliga. Trots den vikande juristdominansen utgör juristerna den
största gruppen inom samtliga departement. I justitiedepartementet utgör
de fortfarande ca 80 procent av samtliga tjänstemän på den aktuella
nivån.

I tabellen ingår som nämnts såväl de handläggande tjänstemännen som
de sakkunniga. En uppdelning av tjänstemännen på dessa två kategorier
avslöjar endast mindre skillnader. Juristerna utgör en större andel
(57 procent) bland de sakkunniga än bland övriga tjänstemän (41
procent). Bland de sakkunniga hade endast 3 procent högre akademisk
utbildning. I gruppen handläggande tjänstemän i övrigt utgjorde dessa 17
procent. I övrigt kan gruppen av sakkunniga sägas i utbildningsavseende
vara likartat sammansatt som tjänstemannagruppen i övrigt.

I vilken utsträckning rekryteras tjänstemännen till departementen från
ämbetsverk inom departementens arbetsområde? I författningsutredningens
”hearings” med statsråd och f. d. statsråd framförde flera av de
intervjuade att det vore önskvärt att till departementen i större
utsträckning rekrytera tjänstemän med erfarenhet från de centrala
ämbetsverken. Själv anförde utredningen som nämnts att systemet med
cirkulation av tjänstemän mellan Kungl. Maj:ts kansli och statsförvaltningen
i övrigt borde underlätta för regeringen att erhålla bästa möjliga
arbetsbiträde. Vid de nu företagna intervjuerna med expeditionscheferna
uppgav flertalet att man i dag i stor utsträckning rekryterar tjänstemän
från ämbetsverken inom departementets arbetsområde. Några av de
intervjuade uppgav att det inte var någon medveten strävan från
departementets sida att rekrytera från ämbetsverken men att tjänstemän
från dessa ofta är de som besitter den bästa kompetensen för arbetsuppgifterna.
En av de intervjuade anförde som skäl för att inte rekrytera
personal från ämbetsverken att man vill undvika att brandskatta dessa på
den bästa personalen.

För att erhålla en klarare bild av de aktuella rekryteringsmönstren har
i figur 17 sammanställts uppgifter angående senaste anställning före
departementstjänsten för de handläggande tjänstemän som anställts
under tiden 1.10.1971 - 30.9.1973. Av figuren framgår att drygt 60
procent av de nyanställda handläggarna i departementen hämtats från
ämbetsverken.

KU 1974:22

126

Figur 17: Den under tiden 1.10.1971—30.9.1973 nyanställda handläggande
personalens senaste tjänst före anställning i departementet

%

Tjänst Depar- Ämb. verk Ämb. verk Kommittéer Övriga

inom tement inom dep. inom annat

arb. område dep. område

Av dessa kommer dock bara ungefär hälften från ämbetsverk inom
departementets arbetsområde. 9 procent av de nyanställda har flyttat
från annat departement medan 7 procent har kommit direkt från
kommittéanställning. I gruppen ”övriga” ingår dels de nyexaminerade,
dels de som varit anställda inom den privata sektorn. Någon uppdelning
av denna kategori på dessa båda grupper har inte varit möjlig med det
källmaterial som stått till buds.1

1 I figuren nedan redovisas motsvarande uppgifter för dem vilka under tiden
1.10.1971—30.9.1973 anställts som sakkunniga. Källmaterialet har erhållits från
statsdepartementens organisationsavdelning.

1 figuren har ”hovrätt/kammarrätt” redovisats som en särskild kategori. Inte
mindre än en tredjedel av de sakkunniga har rekryterats från denna kategori. Det är
det stora antalet sakkunniga inom justitiedepartementet som leder till detta
resultat. Inom övriga departement är rekryteringen av sakkunniga mer jämnt
fördelad på de olika kategorierna. Enligt figuren har endast 2 procent av de
nyanställda under den undersökta tvåårsperioden redovisats under kategori S
”kommittéer”. Sannolikt ingår dock ett flertal personer som rekryterats från
kommittéer i gruppen ”övriga” eftersom källmaterialet på denna punkt kan vara
ofullständigt.

De under tiden 1.10.1971-30.9.1973 nyanställda sakkunnigas senaste anställning
före sakkunniguppdraget/procenttal

1. Departement

2. Hovrätt/
kammarrätt

3. Ämbetsverk inom
dep. arbetsområde

4. Ämbetsverk utom
dep. arbetsområde

5. Kommittéer

6. Övriga

10 20 30 40 50 60 70 80 90 procent

KU 1974:22

127

Figur 18: Antalet sakkunniga inom departementen 1973-11-01

Statsrådsberedningen

Justitie

Försvar

Si vial

Kommunikation

Finans

Utbildning

Jordbruk

Ilan.ivis

Inrikes

Industri

De sakkunniga

Som framgått fäste både författningsutredningen och departementsutredningen
stor vikt vid att regeringen skall ha möjlighet att i
departementen tillfälligt anställa expertis för olika arbetsuppgifter.
Antalet sakkunniga inom departementen har också ökat genom åren.
1956 var antalet sakkunniga 45 och 1973 hade antalet ökat till 220.
Ökningen av antalet sakkunniga har också varit större än personalökningen
i sin helhet. De sakkunnigas andel av de inom departementen
anställda var 1956 8 procent, 1967 13 procent och 1973 16 procent.

Vilka uppgifter har då de sakkunniga? Skiljer sig deras arbetsuppgifter
från övriga tjänstemäns? Vid intervjuerna framkom att sakkunniganställning
var en möjlighet som utnyttjades i olika utsträckning och för olika
ändamål inom olika departement. Av figur 18 framgår att antalet
sakkunniga är störst inom justitie-, finans- och industridepartementen.
Relativt sett var dock de sakkunniga vid undersökningstillfället vanligast
inom civildepartementet där de utgjorde 32 procent av de anställda och
inom industridepartementet (30 procent av de anställda). Inom justitiedepartementet
utgjorde de 28 procent av samtliga anställda.

KU 1974:22

128

Tabell 3: Anställningsår för de den 1.5 1973 som sakkunniga förordnade

tjänstemännen Departe-ment 1963	64	65	66	67	68	69	70	71	72	73
Ju+SB		_	_.	_	1	3	3	9	8	20	13
Fö	-	1	1	-	_	-	1	1	3	8	-
S	1	_	1	—	—	1	-	1	2	6	1
K	-	—	-	1	1	—	-	2	5	2	1
Fi	—	1	-	1	3	-	3	9	2	8	3
U	-	1	-	-	-	-	3	4	1	3	2
Jo	-	-	-	-	-	1	2	1	3	1	2
H	—	-	-	-	_	-	1	—	2	1	1
In	-	-	1	-	-	-	-	1	6	8	7
C	-	—	-	-	—	-	6	2	2	5	6
1	-	-	-	-	-	-	4	5	7	6	3
S:a	1	3	3	2	5	5	23	35	41	68	39

Av tabell 3 framgår hur länge de den 1.5. 1973 som sakkunniga
förordnade tjänstemännen hade tjänstgjort som sakkunniga. Av uppgifterna
framgår att 8 procent (19 personer) tjänstgjort 5,5 år eller längre.
81 procent (183 personer) hade tjänstgjort 3,5 år eller kortare tid. Den
genomsnittliga anställningstiden var 2 år och 7 månader.

En förklaring till det stora antalet sakkunniga inom justitie- och
finansdepartementen är som nämnts att personalen inom lagstiftningsenheterna
nästan undantagslöst är anställd som sakkunniga. Vid
rättssekretariaten och på lagstiftningsenheterna i justitiedepartementet
rekryteras handläggarna normalt från hovrätterna bland de yngre
assessorerna. Till finansdepartementets rättsenheter rekryteras också
jurister från kammarrätterna. I övrigt gäller att det stora flertalet av de
sakkunniga arbetar med arbetsuppgifter av mer tillfällig natur. Inom
civildepartementet var t. ex. vid tidpunkten för undersökningen ett större
antal sakkunniga engagerade i arbetet med den fysiska riksplaneringen.
Inom inrikesdepartementet fanns en expertgrupp för regional utvecklingsplanering
(GRUP) osv.

Flera av de intervjuade uppgav att sakkunniganställning mera allmänt
tillämpas som ett slags rekryteringstjänst. Nyrekryterade handläggare
anställs därvid först under en provperiod som sakkunniga och erhåller
först därefter en fastare tjänst inom departementet. Naturligtvis förekommer
dock övergångar från sakkunniganställning till departementstjänst
även utan att de från början varit förutsedda.

Bland de sakkunniga återfinns också ett mindre antal tjänstemän med
arbetsuppgifter av mer politisk karaktär. Inom det nya kommundepartementet
rubriceras t. ex. två av de sakkunniga som rådgivare. De deltar
bl. a. vid det planeringssammanträde på chefsnivå som hålls varje vecka
inom departementet. Även inom industridepartementet har tidigare två
av de sakkunniga redovisats som rådgivare i organisationsplanen. Det
konsultativa statsrådet inom arbetsmarknadsdepartementet fick vid sitt
tillträde en ”politisk sekreterare”. Bland de sakkunniga fanns också 6

KU 1974:22

129

riksdagsmän. Vidare kan nämnas att flertalet av de s. k. informationssekreterarna
är anställda som sakkunniga. Deras arbetsuppgifter karaktäriserades
av en av de intervjuade som en kombination mellan allmän
information från departementet och mer politiskt inriktad informationsspridning
angående framför allt statsrådets verksamhet.

Departementens medverkan i utredningsarbetet

Arbetsuppgifterna i departementen kan sammanfattas i ett antal
huvudpunkter: allmän planering av samhällsverksamheten, utredningsarbete,
riksdagsärenden, direktivgivning till myndigheterna samt administrativa
ärenden. Av dessa skall här i första hand planerings- och
utredningsarbetet samt de administrativa ärendena tas upp.

Karaktäristiskt för det svenska förvaltningssystemet är att ämbetsverken
i första hand svarar för den löpande förvaltningen medan regeringen
med hjälp av departementsorganisationen svarar för den allmänna
inriktningen av verksamheten.

Planerings- och utredningsarbetet bedrivs i olika former. Av stor
betydelse i sammanhanget är därvid den särskilda form av planering som
de s. k. långtidsutredningarna utgör. Arbete av detta slag startades i slutet
av 1940-talet och har resulterat i sex långtidsutredningar för tiden mellan
1947 och 1975. De fyra första långtidsutredningarna gjordes av särskilt
tillkallade utredningsgrupper. De två senaste har gjorts inom sekretariatet
för ekonomisk planering inom finansdepartementet. Inom finansdepartementets
budgetavdelning utarbetas årligen långtidsbudgeten som avser
utvecklingen för den statliga sektom under en kommande femårsperiod.

Vissa centrala planerings- och utredningsuppgifter fullgörs alltså inom
departementen. Inom försvarsdepartementet sker t. ex. ett omfattande
studie- och planeringsarbete inom sekretariatet för säkerhetspolitik och
långsiktsplanering. Arbetet med att förbereda den fysiska riksplaneringen
skedde inom civildepartementet osv. Huvudparten av det offentliga
utredningsarbetet sker dock utanför departementen. Direktiven för
departementsutredningen utgick från förutsättningen att huvuddelen av
utredningsarbetet även fortsättningsvis skulle äga rum utanför departementen
i underlydande organ och i kommittéer eller genom särskilt
tillkallade sakkunniga. Utredningen framhöll för sin del att dess förslag
också förutsatte att utredningsarbetet i huvudsak även i framtiden skulle
ske utanför departementen men att det var nödvändigt att departementen
gavs en sådan kvalitativ och kvantitativ personalkapacitet och
organisation att det blev möjligt att inom departementen bedöma och
självständigt värdera olika utredningsresultat. Utredningen anförde vidare
att departementschefen måste ha möjlighet att självständigt ta initiativ
och att liksom tidigare låta utforma dessa i form av s. k. departementspromemorior.

Systemet med fristående utredningar — kommittéer — är en av
orsakerna till att den fasta personalen inom departementen i Sverige är
relativt fåtalig i jämförelse med förhållandena i andra länder. Huvudpar -

9 Riksdagen 1974. 4 sami. Nr 22

KU 1974:22

130

Figur 19: Antalet utredningar totalt vid ingången av 1974 (streckad stapel) samt
antal utredningar med parlamentariskt inslag (rutad stapel)

53

Ju UD Fö S K Fi U Jo H In C I

ten av det utredningsarbete sorn i Sverige bedrivs av särskilda kommittéer
verkställs i andra länder normalt inom de organisatoriska enheter som
motsvarar våra departement.

Det svenska utredningsväsendet har från tid till annan varit föremål
för debatt. I allmänhet har enighet rått om att systemet med fristående
utredningar, ofta med deltagande av parlamentariker från olika partier, är
ett värdefullt inslag i statsskicket. Konstitutionsutskottet anförde t. ex.
under höstsessionen vid 1973 års riksdag med anledning av motioner
angående utredningsväsendet (KU 1973:44) bl. a. följande:

Det offentliga utrednings- och remissväsendet som ett led i regeringsärendenas
beredning har i vårt land en omfattning och betydelse som i få
andra länder. För den svenska samhällsutvecklingen har det sålunda enligt
utskottet varit av utomordentligt stort värde att statsmakterna som
grundval för sina beslut haft tillgång till ett så fullständigt och allsidigt
utredningsmaterial som möjligt. Genom att utredningskommittéerna i
stor utsträckning haft parlamentariskt inslag har det ofta varit möjligt att
åstadkomma en bred politisk förankring inför viktiga samhällsreformer.

Enligt utskottet är det i högsta grad befogat att slå vakt om det
betydelsefulla inslag i svensk politisk beslutsprocess som det offentliga
utredningsväsendet och remissförfarandet i samband därmed utgör.

Utredningsväsendet har emellertid också varit utsatt för kritik. Bl. a.
har anförts att riksdagens och intresseorganisationernas representation i
kommittéerna minskar och att allt fler utredningar verkställs internt inom
departementen. Det faller utanför ramen för denna framställning att
närmare gå in på kritiken av utredningsväsendet. Eftersom utredningarna
i det svenska systemet måste betraktas som ett centralt led i regeringsarbete!
skall emellertid förhållandet mellan departementen och de
fristående kommittéerna något uppmärksammas i detta sammanhang.

Av figur 19 framgår antalet utredningar vid ingången av 1974 med
respektive utan parlamentariskt inslag. I 1974 års riksdagsberättelse

KU 1974:22

131

redovisades sammanlagt 296 utredningar i arbete. Av dessa hade 105 en
eller flera parlamentariker bland ledamöterna. En jämförelse med
motsvarande förhållanden 19721 visar att andelen utredningar med
parlamentariskt inslag inte minskat under de senaste två åren. Både 1972
och 1974 hade 35 procent av utredningarna en eller flera riksdagsmän
bland ledamöterna.

Även om utredningsarbetet bedrivs utanför departementen förekommer
naturligtvis kontakter i olika former mellan utredningarna och
departementen under olika stadier i utredningsarbetet. De allra flesta
utredningar har särskilda direktiv vilka utfärdas av Kungl. Majit genom
konseljbeslut. Dessa direktiv utarbetas inom departementen. Enligt
kommittékungörelsen skall kommittéerna innan det egentliga utredningsarbetet
påbörjas inge en plan för utredningsarbetet till vederbörande
departementschef. Om en kommitté finner anledning att i väsentlig
utsträckning frångå planen skall detta anmälas till departementschefen.

Inom de olika departementen följs utredningsarbetet upp på olika
sätt. Samtliga intervjuade uppgav att departementet på olika sätt
informerar sig om hur arbetet i kommittéerna fortskrider. Inom
utbildningsdepartementet finns t. ex. inom planerings- och budgetsekretariatet
en särskild tjänsteman med uppgift att hålla kontakt med
utredningarna. Härvid tillämpas den ordningen att vederbörande utredning
två gånger per år anmodas att lämna arbetsrapporter. Inom t. ex.
försvars- och industridepartementen följs utredningarnas arbete inom de
olika sakenheterna. Flera av de intervjuade uppgav dock att det inte krävs
några initiativ från departementets sida för att följa upp hur utredningarnas
arbete fortskrider. De flesta kontakterna mellan departementet och
kommittéerna uppgavs ske på initiativ från utredningarna själva.

Ett sätt att skapa kontakter mellan departementen och utredningarna
är att låta departementstjänstemän ingå som ledamöter, experter eller
sekreterare i utredningarna. Flertalet av de intervjuade anförde att sådan
utredningsrepresentation från departementet underlättar kontakterna.
Några av expeditionscheferna uppgav att det kunde sägas vara en
medveten strävan från departementets sida att på detta sätt vara
representerad i olika utredningar. Andra anförde att man automatiskt

1 I samband med 1972 års granskning av statsrådsprotokollen företog KU en
kartläggning av antalet utredningar med respektive utan parlamentarisk inslag. I
betänkandet (KU 1972:26 s. 80) redovisades följande resultat i bilaga 7. Vid 1972
års ingång var sammanlagt 293 av Kungl. Maj:t tillsatta kommittéer, utredningar
m. m. i verksamhet, fördelade mellan de olika departementen enligt följande
uppställning.

Ju UD Fö S K Fi U	Jo H	In C	I Totalt
46 3 17 29 36 38 45	23 6	24 11	15 293
Parlamentariskt inslag förekommer i 104 mellan respektive departement enligt följande.	av dessa 293 kommittéer, fördelade
Ju UD Fö S K Fi U	Jo H	ln C	I Totalt

20 - 4 10 5 12 16 16 2 11 4 4 104

KU 1974:22

132

Tabell 4: Antalet utredningar inom departementen med och utan representation av
departement spersonal

Departement Antal ut- Med led. Med exp. Med sekr. Med tjänstemän

redningar från dep. från dep. från dep. överhuvudtaget

Ju	53	17	15	10	31
UD	3	2	1	2	3
Fö	10	2	6	8	9
S	26	13	10	15	22
K	37	19	12	14	25
Fi	37	20	15	8	30
U	46	16	13	10	28
Jo	21	7	8	10	16
H	7	1	4	2	6
In	16	7	5	6	13
C	18	4	6	5	11
I	22	13	12	8	17
Totalt	296	121	107	98	211

fick en viss representation från departementet i utredningarna helt enkelt
av den anledningen att den sakkunskap som krävs i vissa frågor finns just
inom departementet. Två av expeditionscheferna ansåg att det är förenat
med svårigheter om departementen i alltför stor utsträckning behöver
avvara tjänstemän till olika utredningar eftersom man då förlorar vana
handläggare inom departementet.

Meningarna var alltså delade bland de intervjuade expeditionscheferna
om det är önskvärt att departementet representeras i fristående kommittéer.
I vilken utsträckning är då departementen genom olika departementstjänstemän
företrädda i olika utredningar? Samtliga från departementen
fristående utredningar redovisas årligen i riksdagsberättelsen. Av
redovisningen framgår bl. a. vilka som är ledamöter, experter och
sekreterare i de olika utredningarna. Ur riksdagsberättelsen är det därför
möjligt att sammanställa uppgifter som belyser det personella sambandet
mellan departementen och olika kommittéer.

Av tabell 4 kan utläsas att det totala antalet utredningar vid årsskiftet
1973-1974 var 296. Av dessa hade 121, dvs. 41 procent av samtliga, minst
en ledamot med anknytning till något av departementen antingen som
innehavare av tjänst eller som sakkunnig.' 107 (35 procent av samtliga)
hade departementspersonal bland experterna och 98 (33 procent av
samtliga) bland sekreterarpersonalen. Av tabellen framgår sammanfattningsvis
att tjänstemän eller sakkunniga från departementen finns
representerade i 211 av de 296 utredningarna, dvs. i 72 procent av
samtliga. Av tabellen kan också utläsas att antalet utredningar är störst
inom justitie-, utbildnings- och finansdepartementens områden och minst
inom utrikes- och handelsdepartementens områden.

Departementstjänstemännen och de sakkunniga deltar i första hand i
arbetet inom utredningar som sorterar under det egna departementet. Av

i

Genom att de sakkunniga i allmänhet är upptagna i riksdagsberättelsen under sin
ordinarie tjänstetitel kan ett visst bortfall ha uppkommit. För att minimera detta har
en kontroll företagits genom jämförelse mellan riksdagsberättelsen och listor över de
sakkunniga inom de olika departementen.

KU 1974:22

133

Tabell 5: Departementstjänstemännens uppdrag fördelade på utredningar inom olika
departements områden

Dep inom Tjänstemän från departement

vilket

utredn.

bedrivs	Ju	UD	Fö	S	K	Fi	U	Jo	H	In	C	I
Ju	24	6	2	5	2	7	3	2	2	2	2	2
UD	4	9	6	-	—	-	-	-	—	—	-	-
Fö	_	_	25	—	1	5	—	—	-	1	-	-
S	-	_	—	47	1	8	6	-	—	3	2	2
K	1	—	2	—	54	5	-	-	-	2	4	-
Fi	3	_	—	2	1	49	-	—	—	1	1	-
U	2	2	1	—	1	8	41	6	—	-	-	4
Jo	_	1	—	—	1	3	-	25		-	2	2
H	1								7	-	-	1
In	_	_	—	—	-	5	1	—	-	18	2	-
C	—	1	-	—	—	2	-	1		4	14	-
I	-	1	-	-	-	3	-	1		1	2	41
Totalt	37	20	36	54	61	96	51	35	9	32	29	52

tabell 5 framgår hur uppdragen som ledamot, expert och sekreterare för
tjänstemännen i ett visst departement fördelar sig på utredningar inom de
olika departementens områden. Av första kolumnen kan t. ex. utläsas att
tjänstemännen inom justitiedepartementet sammanlagt har 37 utredningsuppdrag.
Av dessa var 26 (70 procent) uppdrag i utredningar inom
justitiedepartementets område, 4 utredningar inom utrikesdepartementets
område, 1 utredning inom kommunikationsdepartementets område
osv. Av tabellen framgår klart finansdepartementets centrala ställning i
detta avseende. Tjänstemän och sakkunniga från finansdepartementet är
representerade i utredningar inom samtliga departementsområden utom
utrikes- och handelsdepartementens. Denna finansdepartementets centrala
roll framträder än tydligare vid den direkta jämförelsen i tabell 6
mellan departementen av hur många utredningsuppdrag som tjänstemännen
har inom andra departements utredningar. Av tabellen framgår att

Tabell 6: Departementstjänstemännens utredningsuppdrag fördelade på utredningar
inom det egna departementets område och på utredningar inom andra departements
områden

Departement Uppdrag Uppdrag Andel av alla uppdrag

inom dep. utom dep. utom dep.

område område område %

Ju	24	11	30
UD	9	11	55
Fö	25	11	31
S	47	7	13
K	54	5	8
Fi	49	46	49
U	41	10	20
Jo	25	8	24
H	7	2	22
In	18	14	44
C	14	15	52
I	41	11	21
Totalt	356	152	30

KU 1974:22

Figur 20: Antal dcpartementstjänstemän med olika antal uppdrag

134

12 3 4 5-7

uppdrag uppdrag uppdrag uppdrag uppdrag

tjänstemännen i finansdepartementet har 47 uppdrag i utredningar utom
det egna departementets. Detta är tre gånger så många som civildepartementets
tjänstemän vilka har det näst högsta antalet — 15.

De flesta av departementstjänstemännen med utredningsuppdrag har
endast ett uppdrag. Sammanlagt är 304 av departementens tjänstemän
och sakkunniga engagerade i det offentliga utredningsarbetet. Av
sammanställningen i figur 20 framgår att 184 av dessa har ett uppdrag, 69
har två uppdrag, 33 har tre uppdrag och 18 har fyra eller flera uppdrag.
Det största antalet är 7 uppdrag.

Även om en stor del av utredningsarbetet av tradition äger rum i
fristående kommittéer sker som nämnts också ett inte oväsentligt arbete
av denna karaktär inom departementen. Departementsorganisationen
från 1965 kan sägas underlätta detta arbete genom att enheter skapats,
som är specialiserade på avgränsade områden. Utredningar inom departementen
är vanligast när det gäller att överarbeta förslag som ursprungligen
lagts fram av en fristående kommitté. Om denna överarbetning leder
till mera betydande modifieringar i det ursprungliga förslaget redovisas

KU 1974:22

135

Figur 21: Antalet betänkanden under tiden 1964, 1967-1973 som publicerats i
SOU-serien (streckad stapel), utarbetats inom utredningar redovisade i riksdagsberättelsen
och publicerats i Ds-serien (ofylld stapel) samt utarbetats inom departementen
och publicerats i Ds-serien (rutad stapel)

1964

1967

1968

1969

1970

1971

1872

Anm.: Vid beräkningen av antalet betänkanden i SOU-serien har utredning som
delat upp sitt betänkande i flera delar (separat publicering av bilagor, remissammanställningar
m. m.) endast noterats för ett betänkande. Den löpande nummerserien
för varje år upptar därför ett något större antal än det som anges i figuren.

ofta resultatet i en s. k. departementspromemoria, vilken ofta remissbehandlas
i vanlig ordning. Även i de fall utredningsarbetet initierats inom
departementet utan föregående kommittéarbete offentliggörs ofta resultatet
i en departementspromemoria. Denna publiceras normalt i den s. k.
Ds-serien, dvs. som stencilerat betänkande. Betänkandena i Ds-serien
trycks i regel upp i ganska betydande upplagor. Minimiupplagan varierar
mellan departementen men är aldrig lägre än 580 exemplar. Betänkandena
i Ds-serien redovisas årligen departementsvis i riksdagsberättelsen.

I den allmänna debatten anförs ibland att en allt större del av
utredningsarbetet sker inom departementen något som i så fall
åtminstone delvis skulle strida mot intentionerna bakom 1965 års
reform. Vid intervjuerna med expeditionscheferna uppgav de flesta att
det är relativt ovanligt att formella arbetsgrupper inom departementen
arbetar med utredningar och att det s. k. inomdepartementala utredningsarbetet
fortfarande är av förhållandevis ringa omfattning.

Det är naturligtvis svårt att mot bakgrund av intervjuerna dra några
slutsatser om hur det inomdepartementala utredningsarbetet utvecklats
eftersom detta utredningsarbete är svårt att skilja ut från t. ex.
propositionsarbetet. Möjligen kan en uppfattning om utredningsarbetets
omfattning inom departementen i förhållande till fristående kommittéer
erhållas genom en jämförelse av antalet betänkanden i SOU-serien och
Ds-serien under ett antal år. 1 detta sammanhang måste dock beaktas att
de betänkanden som publiceras i Ds-serien inte alltid är utarbetade inom
departementen. Även fristående kommittéer får sina betänkanden införda
i den stencilerade serien om efterfrågan på betänkandet inte kan
förväntas motivera kostnaderna för tryckning.

I figur 21 redovisas därför Ds-serien uppdelad i departementspromemorior
och betänkanden från fristående kommittéer.

KU 1974:22

136

Figur 22: Andel av utredningsbetänkanden 1964-1973 som utarbetats inom departementen.
Procentandel av de i SOU- och Ds-serierna redovisade betänkandena,
vilka enligt riksdagsberättelsen respektive år ej utarbetats inom utredning redovisad
i riksdagsberättelsen

Av figuren framgår att antalet betänkanden utarbetade inom departementen
ökade kraftigt från 1964 till 1969, dvs. i samband med den
förstärkning av departementens personalresurser som 1965 års reform
innebar. Efter 1969 har antalet minskat igen. Av figur 22 framgår att den
andel av samtliga betänkanden som utarbetats inom departementen 1967
utgjorde 19% av samtliga. 1969 hade andelen ökat till 34%. Därefter
sjönk den igen till 24 % under 1971 och 1972. 1973 var 28 % av samtliga
i riksdagsberättelsen redovisade betänkanden utarbetade inom departementen.

Man kan naturligtvis inte utan vidare med utgångspunkt från dessa
uppgifter dra några långtgående slutsatser om regeringens praxis beträffande
utredningsväsendet ändrats. Som framgår av tabellen i bilaga 6 är en
stor del av departementspromemoriorna utarbetade inom justitiedepartementet.
Många av dessa gäller mera begränsade frågor av teknisk natur
medan vissa SOU-betänkanden redovisar ytterligt omfattande och komplicerade
utredningar. Som exempel kan nämnas Ds Ju 1973:11 med förslag
till sänkning av myndighetsåldern, vilket föranleddes av förslag i SOU
1972:15 Ny regeringsform, Ny riksdagsordning och propositionen 1973:
90. Att studera antalet betänkanden i de olika serierna ger alltså bara en
ungefärlig bild av hur utredningsarbetet fördelar sig mellan offentliga
utredningar och utredningar inom departementen.

Administrativa ärenden

Av redovisningen av antalet konseljärenden under senare år framgick
att det helt dominerande antalet ärenden hör till gruppen förvaltningsärenden.
Dessa ärenden kan vara av mycket olikartad karaktär. Man kan
emellertid skilja på två huvudgrupper — besvärsärenden och ärenden som

50 --

40 --

34

-AAAA

1964

1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973

KU 1974:22

137

avgörs av regeringen i första instans (i allmänhet s. k. dispensärenden).
Antalet besvärsärenden var 1972 4 625 och övriga förvaltningsärenden ca
18 000.

Beredningen av dessa ärenden följer en praxis som är likartad inom
samtliga departement. Ansvar för beredning och föredragning av dessa
ärenden åvilar respektive huvudman och det förberedande arbetet sker
inom den aktuella sakenheten. Förvaltningsärendena motsvarar i huvudsak
de ärenden som i den äldre organisationen handlades på expeditionschefens
avdelning. Eftersom dessa frågor ofta direkt berör enskilda
medborgares, företags och kommuners förhållanden kan rättssäkerhetskravet
sägas vara särskilt framträdande i dessa ärenden. Detta präglar
också beredningsrutinen. I viktigare frågor får man tre föredragningsomgångar:
för huvudmannen på sakenheten, för expeditionschefen och för
statsrådet. Beträffande föredragningen för expeditionschefen tillämpas
något olika praxis. I några departement (t. ex. industri- och jordbruksdepartementen)
sker under torsdagen eller fredagen föredragning för
expeditionschefen av samtliga ärenden som skall behandlas vid nästa
veckas konselj. Inom andra departement däremot (t. ex. kommunikations-,
utbildnings- och civildepartementen) föredras endast större eller
mer komplicerade frågor för expeditionschefen.

Föredragningen inför expeditionschefen följs därefter av en föredragning
inför departementschefen. Denna föredragning — vanligen benämnd
veckoberedning — hålls på en fast tid måndag eller tisdag. Inom inrikesoch
civildepartementen har man dock ingen fast tid för veckoberedning.
Närvarande vid veckoberedningen är normalt förutom statsrådet, expeditionschefen,
vederbörande huvudman samt den tjänsteman som handlagt
ärendet. Den tid som veckoberedningen tar i anspråk varierar självfallet
beroende på ärendenas mängd och karaktär. Vid intervjuerna uppgavs
t. ex. från ett departement att veckoberedningen normalt tog en och en
halv timme i anspråk (försvarsdepartementet) och ”större delen av
tisdagen” (jordbruksdepartementet). Några av de intervjuade expeditionscheferna
(t. ex. försvarsdepartementets) uppgav att större ärenden ofta
bröts ut från veckoberedningen och föredrogs separat för statsrådet.

Efter veckoberedningen sätts ärendena upp på konseljlistan. Beslutet i
frågor som behandlas på veckoberedning tas normalt vid konseljen på
fredagen samma vecka. Det innebär att tjänstemännen under veckan kan
förbereda expeditionen av beslutet. När expedition kan verkställas
varierar mellan departementen. Från finansdepartementet uppgavs att
man strävar efter att normalt ha protokollet från konseljen klart för
underskrift av statsrådet redan på eftermiddagen på konseljdagen. Inom
socialdepartementet försöker man enligt uppgift att ha expedieringen av
besluten klara under veckan efter konseljen. Den sistnämnda tidsplanen
förefaller av intervjusvaren att vara den vanligaste.

En fråga som ibland synes försena expedieringen av konselj besluten är
utformningen av motiven för besluten. De flesta intervjuade expeditionscheferna
uppgav att förslagen till beslut från veckoberedningen normalt
är utskrivna före konseljen. I vissa frågor, t. ex. planfrågor inom

KU 1974:22

138

civildepartementet, förekom dock att själva motiveringen till beslutet
formulerades i detalj först efter konseljen. Dessa ärenden kan i många fall
vara mycket brådskande. En annan förseningsanledning i många fall är
svårigheten att få erforderliga underskrifter på besluten. Dessa och andra
förhållanden kan leda till att besluten i vissa ärenden inte kan expedieras
förrän mellan två och sex veckor efter konseljen.

Konseljbesluten bygger alltså på konseljlistor från de olika departementen.
En konseljlista består av en uppräkning av de ärenden i vilka
beslut skall fattas under konseljen. Brådskande ärenden som färdigbehandlas
inom departementen under veckan sedan konseljlistan färdigställts
och som man inte vill skjuta på ytterligare en vecka kan dock vid
konseljen anmälas ”utom listan”. Det förekommer också att ett statsråd
vid konseljen anmäler att vissa ärenden ”utgår”. Anledningen till att ett
ärende på detta sätt måste ”lyftas ut” kan t. ex. vara att departementet
vid gemensam beredning med annat departement mött oförutsedda
invändningar mot ett tänkt beslut.

Det kan vara värt att här något uppmärksamma den gemensamma
beredningen. Ärenden med anknytning till annat departements område
skall normalt beredas i samarbete med detta departement. Gäller det inte
alltför stora och/eller komplicerade frågor brukar den gemensamma
beredningen tillgå så att förslaget till beslut, vanligen tillsammans med
handlingarna i ärendet, skickas över till det andra departementet.
Beroende på ärendets betydelse gör det mottagande departementet sitt
ställningstagande på olika nivåer. I vissa fall kan detta ske på departementsekreterar-
eller huvudmannanivå, t. ex. när det gäller att se till att
beslutet stämmer med en redan etablerad praxis, men ibland anmäls
frågan för statsrådet. Reaktioner på det föreslagna beslutet tecknas på
konceptet, t. ex. ”vidi” eller ”ingen erinran”. Om det mottagande
departementets reaktion är negativ måste det ansvariga departementet
acceptera ändringen eller ta upp överläggningar i syfte att lösa tvisten.

Beträffande mera rutinbetonade frågor utvecklas naturligtvis snart en
fast praxis huruvida ärendet behöver beredas gemensamt med annat
departement. I sådana fall är det vanligt att den gemensamma beredningen
är klar redan innan ärendet föredras inför expeditionschefen, dvs.
den handläggande tjänstemannen, har sänt över sitt preliminära förslag till
beslut och fått en reaktion på detta från det andra berörda departementet.
I andra ärenden kan beslut om gemensam beredning fattas vid den
genomgång som expeditionschefen gör av ärendena före veckoberedningen.
I dessa fall kan det inträffa att den gemensamma beredningen
inte är klar när ärendet föredras inför departementschefen. Konseljbeslutets
innebörd får då bestämmas under förutsättning att det andra
departementet inte har något att erinra mot det föreslagna beslutet. I
sådana fall kan det naturligtvis bli nödvändigt att ”lyfta ut” ärendet från
listan om den gemensamma beredningen inte kan slutföras före konseljdagen
eller om erinringar anförs mot det föreslagna beslutet. En av de
intervjuade expeditionscheferna anförde i detta sammanhang att den
gemensamma beredningen blir en flaskhals som hindrar att angelägna

KU 1974:22

139

beslut fattas snabbt om man inte på det mottagande departementet har
resurser att omedelbart ta ställning i frågan. Särskilt den gemensamma
beredningen med finansdepartementet uppgavs på detta sätt försena
ärendena åtminstone under den bråda tiden under höstens budgetarbete.

Ett sätt att förhindra förseningar av det slag som nämnts ovan är att
tillse att den gemensamma beredningen på det sätt som redan sker i det
stora flertalet mer rutinbetonade ärenden sker på ett tidigare stadium av
beslutsprocessen. Mot att gå ut till andra departement med preliminära
förslag till beslut före veckoberedningen anfördes emellertid att det egna
departementet då riskerar att bli uppbundet kring lösningar som
departementschefen inte står bakom. Av det skälet börjar man, t. ex.
inom finansdepartementets löneenhet, i princip inte den gemensamma
beredningen förrän efter det att ett ärende föredragits för det konsultativa
statsrådet. I finansdepartementet för övrigt var den gemensamma
beredningen vid föredragningen inför statsrådet klar i ungefär hälften av
ärendena.

Propositions- och budgetarbete

Beträffande departementens arbete med frågor som har anknytning
till riksdagsarbetet skall här endast något behandlas propositionsarbetet
och besvarandet av interpellationer och enkla frågor.

Enligt departementsutredningen avsågs propositionsarbetet ske inom
de nya sakenheterna vid sidan av arbetet med löpande ärenden. De
intervjuer som företagits i detta sammanhang har visat att så också är
fallet. Mindre propositioner utarbetas vanligen inom den sakenhet som
normalt handlägger sådana frågor som behandlas i den aktuella propositionen.
Vid arbete med större propositioner som berör flera sakenheter
inom departementet förekommer att man tillsätter en särskild arbetsgrupp
för att samordna arbetet. Inom industridepartementet bildades
t. ex. vid arbetet med propositionen 1973:41 angående industriverket en
sådan ”styrgrupp” bestående av en av enhetscheferna, expeditionschefen
och statssekreteraren.

Även arbetet inom departementen med statsverkspropositionen utförs
till största delen på de olika sakenheterna. Mycket översiktligt beskrivet
går budgetarbetet till så att planerings- och budgetsekretariaten (PBS)
inledningsvis i augusti i samarbete med finansdepartementet utfärdar
anvisningar och tidsplaner för budgetarbetet. När petitaäskandena kommer
in från departementets myndigheter (senast 1 september) startar
sedan omedelbart arbetet på enheterna med att sammanställa de olika
äskandena.

Denna första sammanställning innehåller inga prioriteringar eller andra
ställningstaganden från departementens sida. När sammanställningen är
klar översänds den via PBS till finansdepartementet. Därefter startar
arbetet med att utforma de preliminära buden från fackdepartementen
till finansdepartementet. En budgetprocess av det slag som tillämpas i
Sverige kan i stor utsträckning liknas vid en komplicerad förhandling

KU 1974:22

140

mellan fackdepartementen och finansdepartementet. Även ”förhandlingsbuden”
från departementen förbereds inom enheterna. På detta stadium
av arbetet hålls dessutom sammanträden inom departementen mellan
statssekreteraren, enhetscheferna och PBS varvid de nödvändiga politiska
prioriteringarna mellan olika krav inom departementet görs. Den budgetprocess
som beskrivs här bygger i första hand på uppgifter från
kommunikationsdepartementet. Praxis är emellertid likartad inom samtliga
departement. PBS:s roll i budgetarbetet gestaltar sig dock litet olika.
Inom t. ex. kommunikationsdepartementet fungerar PBS som sammanhållande
— inte enbart i administrativ mening utan även när det gäller
prioriteringen — dvs. PBS fungerar som ett slags ”finansdepartement”
inom det egna departementet. I vissa andra departement är däremot
PBSs roll begränsad till att vara ett enbart administrativt sammanhållande
organ. Inom försvarsdepartementet, där man tillämpar ett system
med programbudgetering, har PBS en speciellt betydelsefull roll genom
att de olika enheternas ekonomiska ramar fastställs med ledning av
förslag från PBS.

Sedan departementet presenterat sina preliminära bud till finansdepartementet
följer ”förhandlingar” mellan departementet och finansdepartementet.
Av intervjusvaren att döma är det vanligast att dessa från
fackdepartementens sida sker direkt från de olika enheterna. Samtidigt
med dessa förhandlingar utarbetas på enheterna ett första utkast till
departementets del i statsverkspropositionen. I böljan av december
"låses” budgeten, dvs. beslutas definitivt om storleken av de flesta
anslagsposterna. Därefter vidtar inom departementet arbete med den
definitiva utformningen av departementets del i statsverkspropositionen.
Även detta arbete sker inledningsvis på enheterna, vilka levererar
preliminära manus till PBS som kontrollerar redigeringsprinciper och
uppställningar av olika slag, lämnar ändringsförslag osv.

En fråga med nära anknytning till propositionsarbetet är hur den mer
översiktliga planeringen av departementets arbete går till. Inom några av
departementen (t. ex. civil-, utbildnings- och inrikesdepartementen) uppgavs
att regelbundna planeringsmöten förekommer en gång i veckan med
deltagande av chefstjänstemännen m. fl. Inom flertalet departement
anordnas dessutom större planeringsgenomgångar en eller två gånger per
år då arbetssituationen inom departementet i sin helhet penetreras. Inom
industridepartementet har man t. ex. två större planeringsomgångar varje
år med deltagande av chefstjänstemännen och huvudmännen för de olika
sakenheterna. Dessa genomgångar förbereds genom att på varje enhet
utarbetas s. k. projektblad för de arbetsuppgifter som är så omfattande
att de beräknas ta minst fem måndagar i anspråk. Projektblad utarbetas
inte bara för arbetsuppgifter som i sin helhet fullgörs inom departementet
utan även för vissa utredningar där tjänstemän från departementet
deltar som experter, ledamöter eller sekreterare.

Trots den översiktliga planeringen är det från departementens sida
ibland inte möjligt att hålla den tidsfrist från riksdagens öppnande som
enligt 54 § RO gäller för budgetpropositioner (70 dagar) och övriga

KU 1974:22

141

Tabell 7: Antalet propositioner 1 samt spridningen i propositionsavlämnandct
åren 1955-1973

År Antal Av vårsessionens propositioner avlämnades4

Därav -10.2 11.2-11.3-13.4-Sista Sista propo- Efter pro

10.3 12.4 veckan av sitionsdagen positions Vs2

Hs3 proposi- tidens

tionstiden5 Datum Antal utgång5

1955	217	199	18	65	60	60	14	15	11/4	1	15
1956	201	181	20	58	43	67	13	22	10/4	10	14
1957	194	179	15	55	43	73	8	19	11/4	5	8
1958A	161	161	-	50	30	73	8	19	11/4	6	9
1958B	57	40	17	—	-	—	-	—		-	-
1959	186	160	26	46	33	65	16	19	12/4	4	16
1960	190	166	24	40	34	75	17	25	11/4	7	17
1961	202	170	32	37	27	77	29	26	11/4	16	29
1962	203	175	28	44	36	83	12	22	11/4	9	12
1963	202	170	32	28	37	85	20	20	11/4	14	20
1964	204	165	39	42	24	79	20	24	10/4	7	20
1965	180	135	45	22	17	83	13	18	12/4	0	13
1966	162	127	35	28	15	75	9	16	11/4	0	9
1967	175	136	39	26	21	77	12	35	11/4	24	12
1968	171	126	45	19	20	81	6	29	10/4	4	6
1969	171	116	55	13	21	71	11	31	13/4	0	11
1970	205	136	69	19	25	65	27	27	13/4	9	18
1971	181	117	64	13	15	76	13	18	12/4	0	13
1972	147	101	46	11	15	62	13	18	10/4	4	15
1973	205	132	-	12	23	82	15	29	11/4	19	16

1 I antalet propositioner ingår även Kungl. Maj:ts skrivelser och öppna brev till
riksdagen.

2 Under rubriken ”vårsession” har upptagits även 1958 års B-riksdags arbetsperiod
under sommaren.

3 Under rubriken ”höstsession” har upptagits även 1958 års B-riksdags arbetsperiod
under hösten.

Såsom avlämningsdag har räknats den dag propositionen inlämnades till
kammarkanslierna.

5 Propositionstiden för budgetpropositioner är 70 dagar och för övriga proposi tioner

90 dagar räknat från riksdagens öppnande. I tabellen är det 90-dagarsperio den

som avses.

propositioner som regeringen vill att riksdagen skall behandla före
vårsessionens slut (90 dagar)1. En av anledningarna till detta är självfallet
att vissa propositioner föranleds av händelser som inträffar efter

propositionstidens utgång. Under senare år har årligen ett 15-tal

propositioner lämnats efter 90-dagarsgränsen. Dessa utgör mellan 4 och

11 procent av samtliga under året avgivna propositioner. Av tabell 7
vilken för åren 1955-1971 bygger på uppgifter som sammanställts av
grundlagberedningen och redovisats som bilaga i SOU 1972:15 framgår
också att mellan 10 och 15 procent av propositionerna lämnats under
sista veckan före 90-dagarsfristens utgång. Sammanlagt lämnas alltså cirka

1 Enligt stadgandena i den i år slutligt antagna nya riksdagsordningen (3 kap.
2-3 §§) skall proposition angående anslag för det närmast följande budgetåret
avlämnas senast den 10 mars, såvida icke regeringen finner att propositionens
behandling kan uppskjutas till följande riksmöte. Annan proposition som regeringen
anser bör behandlas under pågående riksmöte skall avlämnas senast den 31 mars.
Dessa tider innebär en anpassning till dem som gäller enligt nuvarande ordning.

KU 1974:22 142

Figur 23: Antalet enkla frågor (streckad stapel) och interpellationer (rutad stapel)
1967-1973.

500
400

300

200

100

1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973

en femtedel av samtliga propositioner under sista veckan eller efter
propositionstidens utgång. Någon förändring i detta avseende under
senare år kan inte utläsas ur statistiken.

Interpellationer och enkla frågor

De interpellationer och enkla frågor som riksdagsledamöterna enligt
RO 52 § kan ställa till statsråden medför ett betydande arbete för
departementen. Antalet spörsmål av dessa slag under senare år framgår av
figur 23. Av figuren kan utläsas att antalet enkla frågor hållit sig i stort
sett konstant under senare år. Antalet interpellationer visar dock en
tendens till minskning från 278 1967 till 164 1973 medan de enkla
frågornas antal under hela den undersökta perioden pendlar kring 350.

Flera av de intervjuade expeditionscheferna anförde att de enkla
frågorna skapar svårigheter för departementen eftersom de normalt
besvaras av statsrådet inom en vecka (Rst 36 §). Genom den korta tid
som står departementet till buds för att utarbeta svar måste annat arbete
läggas åt sidan och resurserna koncentreras på frågesvaren även om detta
t. ex. innebär förseningar i propositionsarbetet i förhållande till föreliggande
tidsplaner. Interpellationer innebär i detta avseende ett mindre
problem eftersom dessa besvaras efter längre tidsfrister.

Av figur 24, som bygger på en genomgång av kammarkansliets
diariebok, framgår hur antalet enkla frågor och interpellationer fördelar
sig över riksdagsåret. Under 1973 medförde oktober månad en topp för
interpellationer och november månad för de enkla frågorna. Under
vårsessionen visar såväl enkla frågor som interpellationer en sjunkande
trend. Spörsmålen är alltså under vårsessionen i stor utsträckning
koncentrerade till de två tre första månaderna. Av de enkla frågor som
framställdes under vårsessionen föll t. ex. 70 procent på tiden januarimars.
Av vårsessionens interpellationer framställdes 78 procent under
samma tid.

KU 1974:22

143

Figur 24: Antalet framställda enkla frågor (ofylld stapel) och interpellationer
(streckad stapel) fördelade per månad

90--

80 --

70--

40--

30 -•

20 --

10 --

febr

april maj juni

okt

dec

jan

nov

mars

Fördelningen av enkla frågor och interpellationer mellan olika
departement är naturligtvis beroende av den dagspolitiska utvecklingen och
varierar därför sannolikt år från år. Fördelningen av spörsmålen på olika
departement under 1973 framgår av figur 25. Av figuren kan utläsas att
kommunikationsdepartementet haft nästan exakt dubbelt så många enkla
frågor att besvara som inrikesdepartementet som är det departement som

Figur 25: Antalet enkla frågor (ofylld stapel) samt interpellationer (streckad stapel)
under 1973 besvarade av respektive dep. chef

80 --

70 --

60 --

50 --

40 -■

30 -

20 ■

S

Jo

SB

UD

Fö

U

Ju

K

Fi

80--70-

60 --

50 -•

40 -■

30 -■

20 -

13 13

10 --

l bs&a.

H In C I Li Lö Mo Odh

KU 1974:22

144

haft det näst största antalet. Fler enkla frågor än genomsnittligt hade
vidare social-, finans- och utbildningsdepartementen. Av interpellationerna
har de flesta besvarats inom utbildningsdepartementet. Därefter följde
industri-, inrikes- och kommunikationsdepartementen.

Som nämnts besvaras de enkla frågorna i princip inom en vecka. För
interpellationer gäller ingen motsvarande tidsfrist utan de kan besvaras
när som helst under riksdagsåret. Väntetiden på svar varierar också
kraftigt. Under 1973 besvarades en interpellation (1973:134 av herr
Hjorth — s —) inom två dagar. Denna interpellation gällde förhållandena i
Chile. Inom sex dagar besvarades också två interpellationer framställda
under hösten angående situationen i Mellanöstern. Längsta väntetiden —
309 dagar — gällde en interpellation (1973:22 av herr Lundberg — s —)
angående religionsfriheten m. m. För ytterligare tre interpellationer
översteg tiden för utarbetande av svar 100 dagar (1973:66 av fru Jonäng
— c - angående reformer på det kyrkliga området, 1973:88 av herr
Lundberg - s — angående nyttjanderätt till mark och vatten m. m. samt
1973:1 1 av herr Björck — m - angående lokalisering av ett fredsförband
till Arvidsjaur).

Den genomsnittliga beredningstiden inom departementen för interpellationssvar
framställda under vår- respektive höstsessionen framgår av
figur 26. Den långa tiden för utbildningsdepartementet förklaras delvis av
att de två interpellationer med anknytning till kyrkliga förhållanden som
nämnts ovan förts till detta departement. (De besvarades av statsrådet
Gustavsson.) För övriga interpellationer är den genomsnittliga väntetiden
på svar från utbildningsdepartementet 70 dagar.

Efter utbildningsdepartementet visar försvarsdepartementet med 61
dagar den näst längsta beredningstiden för interpellationssvaren. Den
kortaste tiden gäller socialdepartementet och justitiedepartementet vars
interpellationer i genomsnitt besvarats efter 29 respektive 30 dagar. Av
figuren kan också utläsas att höstens interpellationer i allmänhet
besvarats efter kortare tid än de som framställts under vårsessionen. I
detta sammanhang kan nämnas att enligt reglerna i den i år slutligt
antagna riksdagsordningen (6 kap. 1 §) skall statsråd, som icke besvarar
interpellation inom fyra veckor, före utgången av denna tid muntligen
meddela riksdagen varför svar uteblir eller anstår.

Informationsfrågorna

Konstitutionsutskottet har vid flera tillfällen särskilt uppmärksammat
departementens informationsåtgärder. I konstitutionsutskottets granskningsmemorial
år 1969 (KU 1969:18) anförde utskottet bl. a. följande
rörande frågan om publicering av vissa konselj beslut:

Inom det vidsträckta förvaltningsområdet föreligger på grund av
lagstiftningens utformning och förhållandenas egen beskaffenhet i många
fall ett betydande utrymme för olika uppfattningar rörande tolkning och
tillämpning av föreliggande bestämmelser. Det är angeläget att myndigheternas
praxis i dessa fall, en praxis som självfallet bör normeras genom

KU 1974:22

145

Figur 26: Genomsnittlig tid mellan interpellation framställande och svar departementsvis.
Samtliga interpellationer (streckad stapel), besvarade under vårsessionen
(ofylld stapel) samt besvarade under höstsessionen (rutad stapel)

100
90 -80 ■
70 ■
60-50
40--30 -•
20 •
10

Antal

Dep

41

30

Ju

51

61 61

28

41

29

38

17

44

n

25

40

33

25

3 2 1 17 6 11 4 4 8 4 4 18 12 6 11 6 5 20 12 8 9 1 8

UD

Fö

K

Fi

U

Jo

Antal 9 4 5 18 10 8 13 8 5 19 10 9 4 2 2 1

Dep H In C I Lidbom Löfberg Moberg Odnoff

avgöranden i högsta instans, blir så fast och enhetlig som möjligt.
Förutsättningen härför är uppenbarligen att myndigheterna får kännedom
om sådana beslut i högsta instans som är av betydelse i detta
hänseende. Allmänheten har också ett befogat intresse att få del av
sådana beslut och därmed få möjlighet att i sitt praktiska handlande
anpassa sig efter de bedömningsgrunder som kommit till uttryck i praxis.
Från dessa synpunkter framstår det som mindre tillfredsställande att —
till skillnad från vad som gäller i fråga om beslut av andra organ som
fungerar som högsta instans — någon samlad, auktoritativ publicering inte
sker av sådana beslut av regeringen, som är av intresse utöver det enskilda
fallet och sålunda av betydelse för rättstillämpningen på respektive
förvaltningsområden. Med hänsyn till utvecklingen inom förvaltningen

10 Riksdagen 1974. 4 sami. Nr 22

KU 1974:22

146

och till den vikt som bör tillkomma avgöranden i högsta instans synes
frågan om publicering i lämplig ordning av konseljbeslut inte böra
förbises. Enligt utskottets mening ligger det i linje med de på riksdagens
initiativ tillsatta utredningarna om åtgärder för effektivare information
om lagstiftningsarbetet och myndigheternas verksamhet över huvud
taget.

Utskottet, som ansett sig sakna anledning att ingå på frågan om den
lämpliga ordningen för ifrågavarande publicering, får av anförda skäl
framhålla önskvärdheten av att regeringen upptar ovan berörda spörsmål
till närmare övervägande.

Bl. a. med anledning av vad konstitutionsutskottet sålunda anfört
upprättades under hösten 1969 inom statsrådsberedningen en promemoria
med riktlinjer för publicering av konseljbeslut. I skrivelse den 30
december 1969 till expeditionscheferna hemställde statsrådet Sven-Eric
Nilsson att åtgärder för publicering av konseljbeslut i enlighet med
promemorian snarast möjligt skulle vidtas. Av denna promemoria framgår
bl. a. att normalt följande typer av avgöranden borde publiceras,
nämligen avgöranden som

1. är rättsskapande genom att de fyller ut luckor i givna generella
bestämmelser,

2. slår fast tolkning av givna föreskrifter,

3. är vägledande vid avvägningen mellan motstående intressen, i fall
då klara direktiv i författning eller förarbeten inte finns eller där fast
praxis inte redan finns,

4. kan antas vara ägnade för analogisk tillämpning på ett vidare
område,

5. innebär ändring i praxis.

I statsrådsberedningens riktlinjer underströks vidare att det många
gånger torde vara av värde, att publicering sker även i fråga om
avgöranden som inte kan sägas ge uttryck för ett mera principiellt
ståndpunktstagande. Vidare framhölls att det ofta kunde vara av intresse
att få kännedom om Kungl. Maj:ts avgöranden på ett visst område även
när de enskilda avgörandena inte var av sådant intresse att de borde
redovisas separat. I sådana fall kunde sammanfattande översikter ge
värdefull information.

Beträffande valet av publiceringsform angavs riktpunkten vara ”att
just de myndigheter och grupper av enskilda som kan ha intresse av ett
visst avgörande nås effektivt”. Varje departement borde sålunda hålla sig
underrättat om de tidskrifter som berör departementets verksamhetsområde
och hålla kontinuerlig kontakt med de myndigheter, organisationer
och tidskriftsredaktioner, där intresse för publicering av Kungl. Maj:ts
beslut kan föreligga. Förutom Förvaltningsrättslig Tidskrift — där som
regel avgöranden av allmänt förvaltningsrättslig eller administrativ natur
borde publiceras — och de speciella facktidskrifterna borde även
uppmärksammas möjligheten att utfärda presskommunikéer i fall av mera
omedelbart allmänt nyhetsintresse.

Enligt statsrådsberedningens promemoria borde vederbörande expeditionschef
bl. a. ”allmänt övervaka att publicering av Kungl. Maj:ts

KU 1974:22

147

avgöranden sker i enlighet med de riktlinjer som angetts” samt ”svara för
att behövlig kontakt hålls med myndigheter, organisationer och tidskriftsredationer
vilka ger ut publikationer som är lämpade för publicering
av avgöranden”.

För att utröna i vilken utsträckning denna ambition från statsrådsberedningens
sida lett till praktiska resultat ägnades vid intervjuerna med
expeditionscheferna särskilt intresse åt informationsfrågorna. Härvidlag
uppmärksammades inte bara den speciella frågan angående publicering av
vissa konseljbeslut utan departementens informationsinsatser över huvud
taget.

Ett intryck från intervjuerna är att informationsfrågorna allmänt sett
ägnas stort intresse i departementen. I samtliga departement utom
finansdepartementet finns särskilda informationssekreterare. Med undantag
av försvarsdepartementets arbetar dessa på heltid med informationsfrågor.
Till informationssekreterarnäs arbetsuppgifter hör att utarbeta
pressmeddelanden och i förekommande fall att anordna presskonferenser.
På samtliga departement finns någon form av internt informationsblad
som i allmänhet redigeras av informationssekreteraren. Flertalet
av informationssekreterarna medverkar även i det informationsarbete
som är av mer politisk karaktär genom att de hjälper statsrådet och
statssekreteraren att förbereda tal och offentliga framträdanden av olika
slag.

Inom handels- och industridepartementen ges regelbundet ut en
informationstidskrift kallad ”Aktuellt i handelspolitiken” (1 gång/mån.)
respektive ”Aktuellt i industripolitiken” (6 ggr/år) vari sammanfattningar
av propositioner, utredningsbetänkanden, sammanställningar av remissyttranden
m. m. publiceras. I detta sammanhang bör även nämnas
”Departementsnytt” som är ett centralt informationsblad för hela
kanslihuset. I Departementsnytt redovisas utredningsdirektiv, utredningar
och departementspromemorior i sammanfattning eller notisform. Vidare
redovisas regeringspropositioner till riksdagen, vissa riksdagsärenden samt
materialet i Svensk författningssamling.

Beträffande frågan om publicering av konseljbeslut enligt de riktlinjer
som utarbetades 1969 inom statsrådsberedningen gav intervjuundersökningen
ett entydigt resultat. Sådan publicering förekommer i mycket
liten utsträckning. Flera skäl anfördes för detta. Inom några departement
uppgavs att konseljärenden av det aktuella slaget förekom i liten
omfattning. Vidare anfördes av en expeditionschef att det saknades
lämpliga kanaler för en sådan publicering. Den vanligast anförda
anledningen var emellertid att departementet inte hade tillräckliga
personella resurser för att bevaka dessa frågor. Det löpande arbetet tar i
anspråk de tillgängliga resurserna i sådan utsträckning att frågor av detta
slag måste sättas på undantag. Flera av de intervjuade betonade att konseljbesluten
endast undantagsvis kan tänkas ge en större allmänhet meningsfull
information i sitt ursprungliga skick. För att en sådan publicering skall bli
meningsfull måste därför ett betydande arbete läggas ned på att samtidigt
presentera relevanta fakta i ärendet.

KU 1974:22

148

I detta sammanhang kan erinras om innehållet i Ds Ju 1972:12 i vilken
skisseras ett system för samlad publicering med hjälp av ADB-teknik av
Kungl. Maj:ts avgöranden (i statsrådet, HD och regeringsrätten). Med
anledning av förslagen i denna PM startades en försöksverksamhet som
omfattar avgöranden från de båda förvaltningsdomstolarna (Reg. R.,
kammarrätterna). Försöksverksamheten leds av DON — domstolsväsendets
organisationsnämnd. När försöksverksamheten avslutats och utvärderats
— vilket beräknas ske under 1974 — är avsikten enligt statsrådsberedningens
skrivelse 1973-10-23 till expeditionscheferna att frågan rörande
informationen om Kungl. Maj:ts avgöranden skall tas upp när ställning tas
till alla de informationsfrågor som berördes i nämnda PM.

KU 1974:22

149

Underbilaga 1

1973-12-12
Statsdepartementens organisationsavdelning

Historik 1948-1973

Statsdepartementens organisationsavdelning (OA) inledde sin verksamhet
den 1 juli 1948 efter beslut av 1948 års riksdag (prop. 1 bil. 9, SU 7,
rskr 7). Avdelningens huvuduppgift skulle vara att fortsätta de påbörjade
organisationsundersökningarna i samarbete med organisationsnämnden
och därefter utöva en fortlöpande verksamhet för rationalisering av
sådana göromål — företrädesvis kamerala och expeditionella — som var
gemensamma för eller likartade inom de skilda departementen. Avdelningen
borde vidare stå till förfogande när de olika departementen
behövde biträde med utredningar i speciella organisationsfrågor. OA
konstruerades sålunda som ett för samtliga departement utom utrikesdepartementet
gemensamt stabs- och rationaliseringsorgan.

OA anslöts organisatoriskt till finansdepartementet. Under avdelningen
ställdes statsdepartementens kassakontor, telefonväxel och budcentral.
Efter riksdagens godkännande förordnade Kungl. Maj:t den 1
juni 1956 att statens upplysningsbyrå skulle fr. o. m. den 1 juli 1956 vara
inordnad i organisationsavdelningen.

Statsdepartementens kassakontor svarade fr. o. m. den 1 juli 1948 för
kassa- och avlöningsfunktionerna för samtliga departement utom utrikes-,
försvars- och jordbruksdepartementen. Den 1 juli 1953 övertog organisationsavdelningen
motsvarande uppgifter för jordbruksdepartementet och
den 1 juli 1967 för försvarsdepartementet. Utanordningar från anslagen
till extra utgifter och till kommittéer och utredningar genom sakkunniga
överfördes från statskontorets fondbyrå till avdelningen den 1 juli 1961.

Statens upplysningsbyrå inrättades den 1 oktober 1945 som en
fristående byrå inom statens priskontrollnämnd. Den utgjorde en
fortsättning på delar av verksamheten inom statens informationsstyrelse.
Byråns huvuduppgifter är utgivning av tidskriften Departementsnytt och
pressklippservice för främst statsrådsberedningen och departementen.
Tidskriften utgavs åren 1939—1972 under namnet Från departement och
nämnder.

Organisations- och rationaliseringsverksamheten spelade ursprungligen
en underordnad roll för OA:s del. En centralisering av vissa för
departementen gemensamma ärenden, bl. a. av vissa personalärenden,
visade sig emellertid önskvärd. 1963 års departementsutredning lade i en
promemoria av den 20 november 1964 fram förslag om en omorganisation
av OA. Förslaget syftade till att avlasta departementen administrativa
uppgifter och sammanföra dessa till det gemensamma administrativa
organet OA. Utredningens arbete resulterade bl. a. i att OA tillfördes
vissa nya funktioner. Sålunda tillkom en personalsektion, en kameralsek -

KU 1974:22

150

tion och en intendentur- och rationaliseringssektion. Bland uppgifterna
för personalsektionen kan nämnas aktiva rekryteringsåtgärder och analyser
av personalbehovet, utbildningsverksamhet och personalregistrering.
Kassakontoret ombildades till kameralsektion och dess uppgifter utökades
med en omfattande räkningsgranskning. OA ålades även att biträda
departementen med upphandlingen och handha telefonväxel, restaurang,
städning, budcentral och statsrådsbilar samt vice värdskapet för departementsorganisationens
lokaler. Dessa och övriga intendenturärenden sammanfördes
tillika med rationaliseringsärenden inom det tekniskt-administrativa
området till en intendentur- och rationaliseringssektion. Till
denna fördes även frågor om planering och inredning av lokaler (prop.
1965:65).

Utredningen avsåg med de framlagda förslagen endast att få till stånd
”de nödvändiga institutionella ramarna”. Utvecklingen av OA:s arbetsuppgifter
och arbetsformer sker därför successivt bl. a. i samband med
rationaliseringar inom berörda områden. Detta har bl. a. i finansdepartementets
arbetsordning uttryckts så att OA ”verkar som ett för
departementen gemensamt organ för fortlöpande rationalisering och
effektivisering av departementens interna administrativa funktioner och
rutiner samt föreslår för departementen gemensam handläggning av
härför lämpade arbetsuppgifter”. Som exempel på under senare år
genomförda samordningsåtgärder kan nämnas samordnad personalredovisning,
kostnadsredovisning, lokalanskaffning, inredning och teknisk
utrustning, offsetcentraler, SOU-förråd m. m. samt ökad delegering av
beslutanderätt i administrativa ärenden från departementen till organisationsavdelningen.

Den 1 juli 1971 inrättades inom kameralsektionen en redovisningscentral
där redovisning m. m. sker enligt System S, förutom för samtliga
departement och kommittéer (utom utrikesdepartementet och dess
kommittéer), även för de myndigheter och enheter som enligt av Kungl.
Maj:t meddelade föreskrifter skall ingå i redovisningsgruppen hos
statsdepartementens organisationsavdelning. ADB-system utnyttjas förutom
i System S även för uträkning och utbetalning av löner och arvoden
till departements- och städerskepersonal samt till ledamöter m. fl. i
kommittéer (system FCF och system UDAC).

Hos OA finns sedan den 1 oktober 1972 ett revisionskontor som utför
den revision som enligt av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter skall
utföras för de organisatoriska enheter som ingår i redovisningsgruppen
hos avdelningen.

En särskild arkivsektion svarar sedan den 1 juli 1973 för planering av
arkiv- och bibliotekstjänst och därmed sammanhängande verksamhet,
t. ex. dokumentations- och informationsfrågor, vid samtliga departement
utom utrikesdepartementet.

Statsdepartementen (m. fl. organ) — utom UD — samt myndigheter inom redovisningsgruppen (RG) statsdepartementens organisationsavdelning,
som erhåller administrativ (RG främst kameral) service genom statsdepartementens organisationsavdelning.

KU 1974:22

151

■a g
5 S*

_ an C

‘5 :0 O. M

ro £

:Q

£ E

oo

$5 -o

C

i—<

& C

KU 1974:22

152

Underbilaga 2

Omfördelning m.m. av ärenden mellan statsdepartementen under tiden
januari 1967—december 1973

SFS 44/1967

överflyttades från In tilt Fö ärenden rörande civilförsvaret, det psykologiska
försvaret och signalskydd;

överflyttades frän In till S ärenden angående handel med preventivmedel; överflyttades

från In till K ärenden rörande brandväsendet, överståthållarämbetet
och länsstyrelserna, de lokala skattemyndigheterna och
kronofogdemyndigheterna, rikets administrativa indelning, landskommuner,
municipalsamhällen, köpingar, städer och landstingskommuner
ävensom kommunalförbund, kommunernas beredskap, frågor som avses i
allmänna ordningsstadgan och lagen om allmänna sammankomster,
allmän ordning och säkerhet i övrigt i den mån ärendena angår kommuns
befogenheter eller skyldigheter;

överflyttades från H till Fi ärenden rörande industri och hantverk,
energiförsörjning, bergsbruk, statens gruvegendom, geologisk undersökning,
teknisk forskning och dess tillgodogörande samt statlig provningsverksamhet; överflyttades

från H till In ärenden rörande kreditstöd från statens
hantverks- och industrilånefond samt stöd åt företagareföreningar;

SFS 355/1967

överflyttades från K till Ju ärenden rörande tillämpningen av radioansvarighetslagen; överflyttades

frän In till K ärenden angående val till riksdagens kamrar;
överflyttades från K till Fi ärenden angående mark och byggnader för
andra till kommunikationsdepartementet hörande myndigheter än postverket,
televerket, statens järnvägar, statens vägverk, sjöfartsverket och
luftfartsverket;

överflyttades från K till Jo ärenden angående vatten och avlopp;

SFS 564/1967

överflyttades från K till E ärenden angående rundradioverksamhet utom
sådana ärenden som avser distribution av radioprogram med undantag av
anvisande av medel för investeringar i rundradioanläggningar eller som
avser föreskrifter om användning av mottagare eller avser uppbörd och
förvaltning av avgifter för innehav av mottagare;

SFS 747/1967

tilldelades K ärenden angående tillstånd till förköp enligt 9,§ förköpslagen; ändrades

ecklesiastikdepartementets benämning till utbildningsdepartementet; -

KU 1974:22

153

SFS 743/1968

inrättades industridepartemen tet;

tilldelades Ju ärenden rörande hyresnämnderna och deras personal;
överflyttades från Fi till I ärenden rörande de allmänna riktlinjerna
för näringspolitiken och den därmed sammanhängande forskningspolitiken,
rörande industri och hantverk, i den mån sådana ärenden ej
ankommer på annat departement, rörande helt eller delvis statsägda
bolag, som ej är hänförliga till annat departement, rörande energiförsörjning,
rörande bergsbruk, statens gruvegendom och geologisk undersökning,
rörande teknisk forskning och dess tillgodogörande samt statlig
provningsverksamhet, i den mån sådana ärenden ej ankommer på annat
departement, samt rörande Svenska skeppshypotekskassan och Skeppsfartens
sekundärlånekassa;

överflyttades från U till Jo ärenden rörande naturvårdsforskning, i den
mån sådana ärenden ej ankommer på annat departement;
överflyttades från Fi till I ärenden avseende lagstiftning angående
elektriska anläggningar med undantag av lagstiftning om registrering av
sådana anläggningar;

överflyttades från Ju till In ärenden avseende utlänningslagstiftning;

SFS 286/1969

överflyttades från Ju till In ärenden angående förvärv och förlust av
svenskt medborgarskap;

överflyttades från K till C ärenden rörande planläggning av bebyggelse,
expropriation enligt 1 § 16 lagen om expropriation och tillstånd till
förköp enligt 9 § förköpslagen, rörande byggnadsväsende! och brandväsendet,
rörande tillstånd eller föreläggande enligt förordningen om
brandfarliga varor, rörande val till riksdagens kamrar, rörande länsstyrelserna,
rörande de lokala skattemyndigheterna och kronofogdemyndigheterna,
rörande rikets administrativa indelning, i den mån sådana ärenden ej
ankommer på annat departement, rörande landskommuner, municipalsamhälle^
köpingar, städer och landstingskommuner ävensom kommunalförbund,
i den mån sådana ärenden ej ankommer på annat departement,
rörande frågor som avses i allmänna ordningsstadgan och lagen om
allmänna sammankomster, rörande allmän ordning och säkerhet i övrigt, i
den mån ärendena angå kommuns befogenheter eller skyldigheter, samt
rörande kommunernas beredskap;

tilldelades Fi ärenden rörande personalplacering inom statsförvaltningen,
i den mån sådana ärenden ej ankommer på annat departement, samt
rörande personalvård för arbetstagare inom tillämpningsområdet för den
statliga personalpensioneringen, i den mån sådana ärenden ej ankommer
på annat departement;

överflyttades från C till Fi ärenden rörande arbets- och anställningsvillkor
i allmän tjänst, i den mån sådana ärenden ej ankommer på annat
departement, rörande företagsnämnder, förslagsverksamhet och andra
former av samverkan mellan staten och dess arbetstagare samt rörande
utbildning av statens arbetstagare, i den mån sådana ärenden ej

KU 1974:22

154

ankommer på annat departement;

överflyttades från Jo till C ärenden rörande tillämpning av lagen om
äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa
fall, rörande lantmäteriväsendet samt rörande kartväsendet;
tilldelades Jo ärenden rörande tillämpning av miljöskyddslagen;
överflyttades från K tilt C ärenden avseende lagstiftning angående
planläggningen av bebyggelse och byggnadsväsendet med undantag av
expropriationslagstiftning samt angående brandförsvaret;
överflyttades frän C titt Fi ärenden avseende lagstiftning angående statsoch
kommunaltjänstemäns samt övriga offentliga tjänstemäns ställning
som arbetstagare;

tilldelades Jo ärenden avseende lagstiftning angående handel med utsädesvaror
samt angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar
och angående köttbesiktning;

överflyttades från Ju till In ärenden avseende lagstiftning angående
svenskt medborgarskap;

SFS 570/1969

överflyttades från C tilt Ju ärenden rörande tillämpning av lagen om val
till riksdagen och kommunala vallagen;

SFS 702/1969

överflyttades från Jo till Ind ärenden rörande fast egendom, som
förvaltas av domänverket, med undantag av ärenden rörande den fasta
egendom som redovisas på naturvårdsfonden;

överflyttades från Fö till Ind ärenden rörande förenade fabriksverken;
SFS 377/1970

överflyttades från Fi till UD ärenden angående finansiellt bistånd till
främmande lands utveckling, varvid rubriceringen tekniskt och humanitärt
bistånd till främmande lands utveckling ändrades till internationellt
utvecklingssamarbete;

SFS 938/1970

överflyttades från S tilija ärenden rörande livsmedelskontroll;
överflyttades från C till Jo ärenden rörande kommunala renhållningsavgifter
samt tilldelades jordbruksdepartementet frågor angående kommunala
renhållningslagen;

tilldelades H ärenden angånede konsumentskydd, i den mån sådana
ärenden ej ankommer på annat departement;

SFS 493/1971

tilldelades Ju ärenden rörande ersättning för personskada på grund av
brott;

tilldelades Fö ärenden rörande regionmusiken;

tilldelades K ärenden rörande transport- och trafikforskning, i den mån
sådana ärenden ej ankommer på annat departement;

KU 1974:22

155

tilldelades Fi ärenden rörande tillämpningen av lagen om förenklad
aktiehantering och ärenden rörande presstöd och samhällsinformation, i
den mån sistnämnda ärenden ej ankommer på annat departement;
överflyttades från Jo till U ärenden rörande lägre utbildning på jordbrukets,
trädgårdsnäringens och skogsbrukets områden samt tilldelades
utbildningsdepartementet ärenden rörande vuxenutbildning;
överflyttades från H till Jo ärenden rörande idrott samt tilldelades
jordbruksdepartementet ärenden rörande växtförädlarrätt;
tilldelades H ärenden rörande tillämpning av lagen om vissa internationella
sanktioner;

tilldelades C ärenden rörande länsskatterätterna och länsrätterna;
tilldelades Fi ärenden avseende lagstiftning angående skattebrott och
lagstiftning angående förenklad aktiehantering;

SFS 1203/1971

tilldelades Ju ärenden rörande arrendenämnderna; enligt övergångsbestämmelse
handläggs dock ärenden rörande arrendenämnder som avses
i 2 kap. 49 a § lagen (1907:36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom
fortfarande av jordbruksdepartementet;

tilldelades Fi ärenden rörande tillämpningen av lagen om registrering av
aktieinnehav;

tilldelades Ju ärenden avseende lagstiftning som rör arrendenämnderna;
enligt övergångsbestämmelse handläggs dock lagstiftningsärenden i fråga
om arrendenämnder som avses i 2 kap. 49 a § lagen (1907:36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom fortfarande av jordbruksdepartementet;
tilldelades Fi ärenden avseende lagstiftning angående registrering av
aktieinnehav.

KU 1974:22

156

Underbilaga 3

Förteckning över förordnanden enligt 5 § regeringsformen under tiden

januari 1967—december 1973

Dag: Förordnad: Ärenden:

9/1 1967 Odhnoff Ärenden rörande hemgårdar, ungdomens fritids verksamhet

samt ungdomsorganisationers verksamhet
och därmed sammanhängande frågor.

9/1 1967 Odhnoff Ärenden rörande vård av barn och ungdom,

allmänna barnbidrag samt andra åtgärder till stöd
åt barnfamiljer (S).

27/1 1967 Lange Ärenden rörande utrikeshandeln med undantag
av samfärdselfrågor (Förordnande med den begränsning
som följer av 11 § regeringsformen)
(UD)

24/2 1967 Lundkvist Ärenden rörande val till riksdagens kamrar (In).

24/2 1967 Lundkvist Ärenden rörande överståthållarämbetet och läns styrelserna;

de lokala skattemyndigheterna och
kronofogdemyndigheterna; rikets administrativa
indelning; landskommuner, municipalsamhällen,
köpingar, städer och landstingskommuner samt
kommunalförbund; frågor som avses i allmänna
ordningsstadgan och lagen om allmänna sammankomster;
allmän ordning och säkerhet i övrigt i
den mån ärendena angår kommuns befogenheter
eller skyldigheter; brandväsendet; kommunernas
beredskap (K).

28/2 1967 Wickman Ärenden rörande de allmänna riktlinjerna för
näringspolitiken och den därmed sammanhängande
forskningspolitiken; industri och hantverk;
Aktiebolaget Atomenergi, Aktiebolaget Ceaverken,
Svenskt fotografiskt papper och film, Laxå
bruks Aktiebolag, Luossavaara—Kiirunavaara Aktiebolag,
Norrbottens Järnverk Aktiebolag, Aktiebolaget
Oljetransit, Aktiebolaget Statens
skogsindustrier, Aktiebolaget Statsgruvor, Aktiebolaget
Svensk Exportkredit, Aktiebolaget
Svensk Torvförädling, Svenska Reproduktions
Aktiebolaget, Svenska Skifferoljeaktiebolaget,
Törefors Aktiebolag, Uddevallavarvet Aktiebolag,
Svenska skeppshypotekskassan och Skeppsfartens
sekundärlånekassa; energiförsörjning, bergsbruk,
statens gruvegendom och geologisk undersökning;
teknisk forskning och dess tillgodogörande
samt statlig provningsverksamhet; internationellt
ekonomiskt samarbete; finansiellt bistånd

KU 1974:22

157

Dag: Förordnad:

18/5 1967 Wickman

9/6 1967 Lundkvist
9/6 1967 Wickman

30/6 1967 Lundkvist

6/9 1967 Moberg

10/11 1967 Geijer
10/11 19670dhnoff

8/3 1968 Odhnoff
28/6 1968 Wickman

27/9 1968 Odhnoff

14/10 1969 Lange

14/10 1969 Myrdal

14/10 1969 Myrdal
14/10 1969 Odhnoff

14/10 1969 Moberg

Ärenden:

till främmande lands utveckling (Fi).

Ärenden rörande BS konsult aktiebolag (Byggnadsstyrelsens
konsult aktiebolag) (H).

Ärenden rörande val till riksdagens kamrar (K).
Ärenden rörande Sveriges Investeringsbank Aktiebolag
(Fi).

Ärenden som ankommer å chefen för kommunikationsdepartementet
utom ärenden som rör
departementets administration; luftfart; utrikes
sjöfart; ljudradio- och televisionsverksamheten
inbegripet televerkets befattning därmed; Sveriges
deltagande i Europeiska transportministerkonferensen
(CEMT); samordning av trafiksäkerhetsåtgärder,
övergången till högertrafik; förberedelser
för reform av planväsendet inbegripet
utveckling av metoder och former för en översiktlig
fysisk riksplanering (K).

Ärenden rörande skolväsendet (med undantag av
det obligatoriska skolväsendet, pedagogiskt utvecklingsarbete
och vuxenutbildning); högre utbildning
med undantag av den konstnärliga;
lärarutbildning; studiesociala frågor och internationellt
kulturellt samarbete (U).
Förvaltningsärenden rörande nåd i brottmål (Ju).
Förvaltningsärenden rörande förvärvande och
förlust av svenskt medborgarskap (Ju).

Ärenden rörande familjebostadsbidrag (S).
Ärenden rörande svenska utvecklingsaktiebolaget
(Fi).

Ärenden rörande ersättningar för skador vållade
av vissa rymlingar m. fl. (S).

Ärenden rörande utrikeshandeln med undantag
av samfärdselfrågor (UD).

Ärenden rörande internationell nedrustning och
rustningskontroll (UD).

Kyrkliga ärenden (U).

Ärenden rörande hemgårdar, ungdomens fritidsverksamhet
samt ungdomsorganisationers verksamhet
och därmed sammanhängande frågor (U).
Ärenden rörande

1. högre utbildning, med undantag av den konstnärliga,
samt forskning

2. lärarutbildning

3. vuxenutbildning

4. studiesociala ändamål

5. internationellt-kulturellt samarbete (U)

KU 1974:22

158

Dag: Förordnad:

14/10 19690dhnoff

14/10 19690dhnoff
14/10 1969 Löfberg

9/10 1970 Feldt
30/10 1970 Löfberg

14/1 1971 Lidbom

30/6 1971 Lidbom

19/10 1973 Lidbom
30/10 1973 Statsministern 2/11

1973 Lidbom

Ärenden:

Ärenden rörande vård av barn och ungdom,
allmänna barnbidrag, bostadstillägg, social service
och andra åtgärder till stöd åt barnfamiljer samt
ersättningar för skador vållade av vissa rymlingar
m. fl. (S).

Medborgarskapsärenden (In).

1. förvaltningsärenden rörande personalplanering
inom statsförvaltningen, arbets- och anställningsvillkor
i allmän tjänst, företagsnämnder,
förslagsverksamhet och andra former av samverkan
mellan staten och dess arbetstagare, personalvård
för arbetstagare inom tillämpningsområdet
för den statliga personalpensioneringen samt utbildning
av statens arbetstagare,

2. lagstiftningsärenden rörande stats- och kommunaltjänstemäns
samt övriga offentliga tjänstemäns
ställning som arbetstagare (Fi).

Ärenden rörande utrikeshandeln med undantag
av samfärdselfrågor — med den begränsning som
följer av § 11 regeringsformen (H).

1. ärenden rörande besvär över myndighets beslut
i frågor om tjänstetillsättningar och i andra
personalfrågor,

2. ärenden rörande avstående av arv som tillfallit
allmänna arvsfonden och rörande försäljning av
fastigheter, som tillfallit allmänna arvsfonden,

3. ärenden rörande den statens fasta egendom
som ej är invärderad på statens allmänna fastighetsfond
(Fi).

Lagstiftningsärenden angående civilrätt samt
ärenden angående därtill anknytande tillämpningsföreskrifter
(Ju).

Utrikesärenden av huvudsakligen rättslig natur —
med den begränsning som följer av § 11 regeringsformen
(Ju).

Kyrkliga ärenden (U).

Att tills vidare till dess minister för utrikes
ärendena utsetts fullgöra de göromål som ankommer
på minister för utrikes ärendena. Detta
förordnande skall icke inkräkta på de förordnanden
som tidigare meddelats för statsråden Myrdal,
Lidbom och Feldt att i ministerns för utrikes
ärendena ställe föredraga vissa ärenden (UD).
Ärenden angående mänskliga rättigheter och
andra ärenden av huvudsakligen rättslig natur —

KU 1974:22

159

Dag: Förordnad:

2/11 1973 Feldt

2/11 1973 Sigurdsen
2/11 1973 Odhnoff

2/1 1 1973 Odhnoff
2/11 1973 Bengtsson

2/11 1973 Gustavsson
2/11 1973 Carlsson

2/11 1973 Carlsson
2/1 1 1973 Carlsson

16/11 1973 Leijon

Ärenden:

med den begränsning som följer av 11 § regeringsformen
(UD).

Ärenden rörande utrikeshandeln med undantag
av samfärdselfrågor — med den begränsning som
följer av 11 § regeringsformen (UD).

Ärenden angående internationellt utvecklingssamarbete
(UD).

Ärenden rörande vård av barn och ungdom,
allmänna barnbidrag, social service och andra
åtgärder till stöd åt barnfamiljer samt ersättningar
för skador vållade av vissa rymlingar m. fl.
(S).

Medborgarskapsärenden (In).

Ärenden angående arbetarskydd och arbetstid,
förhållandet till internationella arbetsorganisationen
(S).

Kyrkliga ärenden (U).

Ärenden angående bostadstillägg och bostadsservice
(S).

Ärenden angående bostadsväsendet, allmänna
samlingslokaler, byggnadsforskning, hyresreglering
(In).

Ärenden angående planläggning av bebyggelse,
expropriation enligt 2 kap. 1 och 11 §§ expropriationslagen
eller expropriation enligt 2 kap. 4 §
samma lag, om expropriationen sker för att
bereda utrymme åt verksamhet vars lokalisering
prövas enligt 136 a § byggnadslagen, tillstånd till
förköp enligt 9 § förköpslagen, byggnadsväsende!,
lantmäteriväsendet och kartväsendet,
tillämpning av lagen om äganderättsutredning
och legalisering.

Ärenden angående utlänningar och flyktingar,
arbetsmarknadsutbildning, rehabilitering och
stödåtgärder för svårplacerade, anpassningsgruppernas
verksamhet, anställningstrygghet, åtgärder
för att främja anställning på den öppna arbetsmarknaden
av äldre och handikappade (In).

KU 1974:22

160

Underbilaga 4

Sammanställning av antalet konseljärenden 1967—1973

a) Totalantal konseljärenden

År	Ju UD	Fö	So	K	Fi	U	Jo	H	In	C	I	Samman- lagt
1967	1 096 706	2 241	2 032	3 095	2 351	3 265	1 974	829	1 229	1 731	—	29 549
1968	9 059 633	2 028	1 992 2 867	2 516	3 215	1 874	792	1 243	1 487	—	27 706
1969	6 621 601	1 860	1 859 2 276	2 722 3 524	1 566	652	1 479	1 287	516	24 963
1970	4 765 640	2 270 2 020	1 767 3 892 3 823	1 555	708	1 862	1 728	533	25 569
1971	4 380 586	2 478	1 803	1 907	3 968	3 642	1 462	767	2 204	2 286	581	26 064
1972	5 108 563	2 463	2 052	2 119 4 374	3 669	1 602	515	2 152	1 693	573	26 883
1973	5 132 652	2 458	1 859	1 982	4 533	3 835	1 445	1 444	2 447	1 871	713	28 371

b) Propositioner

Samman -

År	Ju	UD	Fö	So	K	Fi	U	Jo	H	In	C	I	lagt
1967	29	5	11	19	26	40	20	21	13	16	6	_	206
1968	34	4	17	16	16	52	23	12	9	9	7	-	199
1969	37	7	10	18	17	63	14	22	9	10	9	14	230
1970	49	5	16	26	21	63	28	19	12	11	7	16	273
1971	43	6	5	9	10	53	17	13	4	6	8	7	181
1972	25	4	6	13	10	40	11	10	6	6	4	12	147
1973	55	2	6	11	13	56	14	15	12	10	4	10	204

c) Utgivna författningar

Samman -

År	Ju	UD	Fö	So	K	Fi	U	Jo	H	In	C	I	lagt
1967	124	9	47	65	59	100	72	34	24	33	19	_	586
1968	72	4	31	60	46	118	63	23	12	26	28	—	483
1969	117	4	31	57	36	140	62	45	12	22	31	3	560
1970	157	3	27	82	39	136	140	39	38	29	31	17	738
1971	211	7	40	88	48	273	113	90	47	54	55	17	1 043
1972	155	2	47	93	82	206	93	50	27	19	26	17	817
1973	310	9	29	156	73	296	61	71	63	95	31	12	1 206

d) Kommittédirektiv

Samman -

År Ju	UD	Fö	So	K	Fi	U	Jo	H	In	C	I	lågt
1967 9	1	5	5	7	10	12	5	6	7	2		69
1968 5	-	5	2	4	13	40	1	3	5	2	-	80
1969 12	-	4	6	8	5	10	8	1	7	8	3	72
1970 21	2	7	18	13	31	17	29	3	8	7	9	165
1971 15	1	11	5	5	10	19	11	4	2	3	7	93
1972 15	2	2	6	11	10	10	4	7	4	5	8	84
1973 20	-	2	8	9	7	9	7	4	1	4	5	76

KU 1974:22 161

ej Övriga ärenden

Samman Är

Ju UD Fö So K Ju U Jo H In C I lagt

1967 9 934 691 2 178 1 943 3 003 2 201 3 161 1 914 786 1 173 1 704 - 28 688

1968 8 948 625 1 975 1 914 2 801 2 333 3 089 1 838 768 1 203 1 450 - 26 944

1969 6 455 590 1 815 1 778 2 215 2 514 3 438 1 491 630 1 440 1 239 496 24 101

1970 4 538 630 2 226 1 894 1 694 3 662 3 638 1 468 655 1 814 1 683 491 24 393

1971 4 111 572 2 422 1 701 1 844 3 632 3 493 1 348 712 2 142 2 220 550 24 747

1972 4 913 555 2 408 1 940 2 016 4 118 3 555 1 538 475 2 123 1 658 536 25 835

1973 4 747 641 2 421 1 684 1 887 4 174 3 751 1 356 1 365 2 341 1 831 686 26 884

11 Riksdagen 1974. 4 sami Nr 22

KU 1974:22

162

Underbilaga 4 a

Ang. antalet besvär hos Kungl. Maj:t 1966—1972 (utdrag ur PM
upprättad inom stadsrådsberedningen)

1966	1 886
1967	1 887	(+ 1)
1968	2 169	(+ 282)
1969	2 341	(+ 172)
1970	3 221	(+ 879)
1971	4 177	(+ 957)
1972	4 625	(+ 448)
1973	5 660

Hela ökningen under åren 1970, 1971 och 1972 var (879 + 957 +
448 =) 2 284 ärenden.1 Fördelningen därav på olika departement
framgår av följande sammanställning.

	1969			1970	1971	1972
Ju	51	(+	8)	(+	6)	(+	99)	224	(+	68)
Fö	172	(+	50)	(+	95)	(+	139)	431	(+	25)
K	541	(-	385)	(-	46)	(+	40)	593	(+	58)
Fi	67	(-	28)	(+	46)	(+	25)	330	(+	192)
U	192	(+	83)	(+	59)	(+	200)	627	(+	176)
Jo	511	(+	29)	(+	32)	(-	132)	686	(+	275)
H	81	(+	35)	(+	21)	(+	165)	35	(-	232)
In	430	(+	125)	(+	122)	(+	196)	622	(-	126)
C	240	(-	65)	(+	530)	(+	170)	893	(-	47)

Vid studium av tabellen skall observeras att verksamheten inom
”gamla” civildepartementet inordnades i finansdepartementet den 1 juli
1969 och att nuvarande civildepartementet kom till samtidigt,
huvudsakligen genom delning av kommunikationsdepartementet.

1 Allt siffermaterial här är KU:s. 1 materialet ingår emellertid inte besvär i fråga om
tjänst (ca 700 ärenden/år). Detta påverkar dock inte avsevärt jämförelserna mellan
olika år, eftersom tjänstebesvären är färre än övriga besvär och ökningstakten
väsentligt lägre. I absoluta tal gäller att t. ex. från år 1969 till år 1970 antalet
tjänstebesvär ökade med 75 men antalet övriga besvär med i det närmaste 900.

KU 1974:22 163

Underbilaga 5

Statsdepartementens organisationsavdelnings personalöversikt 1973-11-01

1	2	3	4	5		6	7	8
Departement	Dep.psl	Sak-	Summa	Fast an-	Summa	Övriga	Summa
	i tjänst	kunniga	kol 2-3	ställd		kol 4-5	(jfr kol 9)	kol 6-7
	1) 2)	i tjänst		kommitté-psl 3) 4)	5)	avlön. o per-sonalredovis.
							vid O A
Statsrådsberedn	28	10	38			38		38
Justitie	105	41	146	59	(50)	205	8	213
Försvar	95	15	110	23	(23)	133	—	133
Social	80	11	91	46	(43)	137		137
Kommunikation	61	13	74	17	(17)	91	13	104
Finans	159	30	189	45	(42)	234	20	254
Finans O A	124	_	124	-		124	—	124
Utbildning	141	18	159	99	(84)	258	-	258
Jordbruk	68	10	78	20	(19)	98	-	98
Handels	75	4	79	10	(10)	89		89
Inrikes	81	21	102	41	(37)	143	11	154
Civil	43	20	63	21	(21)	84	12	96
Industri	64	27	91	35	(34)	126	-	126
Summa	1 124	220	1 344	416	(380)	1 760	64	1 824

1 Statsråden har medtagits i siffrorna
Budgossar har medtagits i siffrorna
Tillkommer CFD 76 st. som avlönas vid O A

Uppgift inom parentes avser personal med tjänstgöringsort Stockholm
Tillkommer fast anställd städningspersonal 77 st.

Utredningsrapporter 1964—1973 i SOU resp. Ds-serien

KU 1974:22

164

Underbilaga 6

Q Q

B

+■* 40

P 2 Q

P

O

co

o.

d> t/i

O Q

c

■*“* lis 4/5

P 2 O

P

O

c/a

Q Q

c

P 2 Q

P

O

co

d

O cm

Q Q

c

** p »i

3SQ

3

O

Q.

Q Q

c

4- «5

3 2 Q

3

O

v>

Q Q

b'

w 'O vi

3 2 Q

3

O

c/i

Q Q

B

- "S >»
P £ Q

P

O

CO

Q Q
c

T3 cm

P 2 Q

P

O

t/a

a*

txJ

Q

oooom^io^t HriN^-va

lOO^iOMHTtONtNfOO'

iOfOOH|>«OCO

Tf H VO V) rf OO Os M H o D Tj -

o\oocNOvo»-tr^^Hr-on -

r-OvOtO^tOrOOCNON^O

»oOf-icoc^oiocN-^aNv^.

'OOr'MnM(NiOHM'tfO

'tOmoMHO\wfn'OHin

‘oO‘orfiior^t^oo

^ o >o in a\ h m o t oi o

HOrf^-CONOO^HVOO

»oovooa\*o»-Hfr)OOo

O -< HQh^COnO V)0

CTsO^OOOOOO^O

C''-CN*0’—<0'\C'lr0(N040"N'—l

TfO«—

i-4 Q :0 o /n

^3fe««tu3^s — U —

Departementstjänstemännens medverkan som ledamöter (L), experter (E) samt sekreterare (S)
inom utredningar inom det egna departementet respektive övriga departement

KU 1974:22

165

Underbilaga 7

s...

ak,

•S

c

3

M

M

D Co

:9

; a

a

o.

.S E

d° B S
f SSQ
> 3 T3

I I I

I ^ I
I I ^

I I ^

| 04 OI

I I I

| 04 «-h

I I

I I

I I

I I

I I

I I

liliij

'tOlH | | »O

i i i i C!
I I I ^ I

N I I

| | | O- 04

I I 00 | |

I | TT rO |

I I VOhh

I

I «■

OO

-< O
Tf Ov
vo

Ov |

2 1
2 '

t I

I

Ov
r-t 04

i-H -Tf

|

04 |

ro |

I I

Q so

ro oi oo ro
04

04 Ov | |

Siii

i i i

lill
I -1 I I

I ^ I I

lill
I I - I
<^111
lill
I I - I

— lil
I —

I ™ I I

KU 1974:22

166

Bilaga 4

Förteckning över vissa bilagor rörande den s. k. IB-affären

Som komplettering till den av utskottet lämnade redovisningen av
granskningen av den s. k. IB-affären fogas till betänkandet följande
bilagor (bilagorna 4 A - K):

Vissa kronologiska uppgifter i anslutning till den s. k. IB-affären
(bilaga 4 A);

Utdrag ur försvarsutskottets betänkande (FöU 1973:25) avseende
vissa begreppsbestämningar m. m. (bilaga 4 B);

Tablå, hämtad ur försvarsutskottets betänkande (FöU 1973:25),
utvisande underrättelsetjänstens organisation i stort (bilaga 4 C);

Utdrag ur parlamentariska nämndens i Wennerströmaffären utlåtande
”Handläggningen av säkerhetsfrågor”, SOU 1968:4, (bilaga 4 D);

Justitiekanslerns beslut den 15 juni 1973 att inte väcka åtal för
tryckfrihetsbrott mot ansvarige utgivaren för Folket i Bild/Kulturfront
för offentliggörandet i nr 9 av tidskriften av uppgifter om svensk
underrättelsetjänst och dess verksamhet (bilaga 4 E);

Justitiedepartementets pressmeddelande den 24 september 1973 om
övervägande av åtal för tryckfrihetsbrott (bilaga 4 F);

Justitieminister Geijers anmälan till justitiekanslem den 27 september
1973 enligt 9 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen (bilaga 4 G);

Statsrådet Lidboms P.M., upprättad den 3 december 1973, angående
dennes befattning med frågan om tryckfrihetsåtal på grund av innehållet i
en artikel om IB i Folket i Bild/Kulturfront m. m. (bilaga 4 H);

Justitiekanslerns beslut den 5 december 1973 att väcka åtal mot Peter
Bratt för brott mot 7 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen och 19 kap. 5 §
brottsbalken (bilaga 4 I); justitiekanslerns samtidigt utfärdade stämningsansökan
redovisas i underbilaga till bilaga 4 I;

Justitiekanslerns beslut den 28 december 1973 att inte väcka
tryckfrihetsåtal mot vissa tidningars ansvariga utgivare eller åtal enligt
radioansvarighetslagen (bilaga 4 J);

Justitiekanslerns beslut den 8 januari 1974 att nedlägga åtalet för
tryckfrihetsbrott mot författaren Peter Bratt bilaga 4 K).

KU 1974:22

167

Bilaga 4 A

Vissa kronologiska uppgifter i anslutning till den s. k. IB-affären

Utskottet har i samband med sin granskning fått vissa uppgifter om
den s. k. IB-affärens utveckling vid olika tidpunkter. Under sommaren

1972 informerades sålunda försvarsministern av militärledningen om att
viss verksamhet riktad mot IB pågick. Under hösten samma år skedde viss
omorganisation av IB som delvis föranleddes av denna verksamhet.
Sedermera kom det fram att det var några till Folket i Bild/Kulturfront
knutna journalister som bedrev verksamheten. Försvarsministern underrättades
härom av militärledningen någon gång under vintern

1972-1973. Efter det den första artikeln i tidskriften, som författades av
Peter Bratt och Jan Guillou, publicerats i början av maj 1973 förekom
bl. a. följande i IB-affären.

1973

2-3/5 Regeringen är samlad till överläggningar på Lidingö där bl. a.

IB-affären diskuteras. Därvid uppdras det åt försvarsministern
att undersöka sanningshalten i artikeln.

4/5 Försvarsministern håller presskonferens varvid han demen terar

vissa i tidskriftsartikeln framförda påståenden om
brottslig verksamhet inom IB.

10/5 Försvarsministern mottar ett brev från förre IB-medarbeta ren

Håkan Isacson, vilket innehåller påståenden om att IB i
flera fall gjort sig skyldig till brottslig verksamhet.

11/5 Försvarsministern överlämnar brevet från Isacson till RÅ,

som i sin tur överlämnar det till chefsåklagaren i Stockholm
för handläggning.

14/5 RÅ överlämnar till JK en anmälan som gjorts av en enskild

person i anledning av tidskriftsartikeln.

17/5 Folket i Bild/Kulturfront publicerar ytterligare en artikel

om IB :s verksamhet.

18/5 Försvarsministern besvarar i riksdagen en interpellation av

herr Måbrink (vpk) om IB :s verksamhet.

Någon gång Kontakt förekommer mellan jusititeministern och JK i

i maj eller tryckfrihetsfrågan. Någon åtalsanmälan av justitieministern

i början av till JK görs ej.

juni

15/6 JK beslutar att inte väcka tryckfrihetsåtal mot ansvarige

utgivaren av tidskriften för innehållet i den första artikeln
(se bilaga 4 E).

24/9 Statsrådet Lidbom håller vissa överläggningar angående

tryckfrihetsfrågan (se bilaga 4H). En TT-kommuniké utsänds
från justitiedepartementet (se bilaga 4 F).

27/9 Folket i Bild/Kulturfront fortsätter publiceringen av upp gifter

om IB och redovisar huvudinnehållet i IB-boken.

KU 1974:22

168

22/10

25/10

1/11

4/12

5/12

6/12

14/12

28/12

1974

4/1

8/1

14/3

18/3

20/3

slutet

april

Justitieministern gör åtalsanmälan till JK (se bilaga 4).
Allmän åklagare förordnar om husrannsakan på bl. a.
Folket i Bild/Kulturfronts redaktion och anhåller bl. a.
Bratt, Guillou och Isacson som misstänkta för spioneri.
Försvarsutskottet beslutar att göra en särskild granskning av
den militära underrättelsetjänsten.

Justitieministern besvarar i riksdagen tre enkla frågor angående
användningen av vid husrannsakan åtkommet material.

Försvarsutskottet avger betänkande (FöU 1973:25) angående
den militära underrättelsetjänsten m. m.

JK beslutar att åtala Bratt för otillåtet offentliggörande i
tryckt skrift av ”uppgifter rörande förhållanden, vilkas
röjande innefattar brott mot rikets säkerhet” (se bilaga 4 I);
åtal väcks 6/12.

Allmän åklagare beslutar att åtala Bratt, Guillou och Isacson
för spioneri; åtal väcks 10/12.

Riksdagen behandlar och godkänner försvarsutskottets betänkande
angående den militära underrättelsetjänsten m. m.
I debatten meddelar statsministern att regeringen avser att
låta utreda vissa av IB-affären aktualiserade frågor.

JK beslutar att inte väcka tryckfrihetsåtal mot ansvariga
utgivarna för Folket i Bild/Kulturfront, Dagens Nyheter,
Aftonbladet och Expressen. JK beslutar vidare att inte väcka
åtal enligt radioansvarighetslagen (se bilaga 4 J).

Kungl. Maj:t fattar beslut om direktiv till nyssnämnda fyra
utredningar. Dom meddelas i spionerimålet mot Bratt,
Guillou och Isacson, vilka vardera döms till ett års fängelse
för spioneri. Domen överklagas sedermera av Guillou.

JK lägger ned tryckfrihetsåtalet mot Bratt (se bilaga 4 K).
Guillou frikänns av hovrätten, såvitt gäller åtalet för
anskaffandet av uppgifter rörande påstådd IB-verksamhet i
Finland och FRA:s verksamhet. I övrigt fastställs tingsrättens
dom för spioneri. Påföljden bestäms till fängelse tio
månader. Denna dom har överklagats av Guillou. Målet är
f. n. beroende på högsta domstolens prövning.
Utrikesnämnden sammanträder och informeras om vad som
förevarit under kontakterna mellan Sverige och Finland
rörande IB m. m.

I riksdagens utrikespolitiska debatt görs uttalanden rörande
IB av bl. a. statsministern, utrikesministern och flera partiledare.

av Guillou tar i en artikel i Folket i Bild/Kulturfront (nr 9)
tillbaka vissa påståenden som tidigare gjorts i IB-affären.

KU 1974:22

169

Bilaga 4 B

Utdrag ur försvarsutskottets betänkande (FöU 1973:25) beträffande vissa
begreppsbestämningar m. m.

Underrättelseverksamhet är att inhämta, samla och bearbeta informationer.
Nationernas underrättelseverksamhet avser informationer som de
anser sig behöva för sitt handlande och sin handlingsberedskap. Denna
underrättelseverksamhet har avsevärd omfattning. I fredstid är syftet inte
minst att för eventuellt framtida behov skaffa sig kännedom om andra
länders militära dispositioner, styrka och utrustning. De senaste tekniska
landvinningarna inom militära och närliggande områden har mycket stort
intresse.

Olika länders underrättelseorganisationer motarbetar varandra eller
samarbetar, utan relation till ländernas officiella inbördes förhållande
men mera beroende på arten och det bedömda behovet av viss
information. Personliga egenskaper och kontakter spelar betydande roll.
Risken för dubbelspel finns alltid. Metoderna stämmer ofta inte överens
med vedertaget umgängesskick.

Mot vårt land pågår en omfattande underrättelseverksamhet. På senare
år har intresset utöver militära resurser i ökande grad gällt bl. a.
industriella och ekonomiska förhållanden. Verksamheten är riktad såväl
mot rikets säkerhet som mot enskilda personer, inte minst flyktingar och
andra utlänningar som vistas i landet.

Enligt beslut av statsmakterna har Sverige — liksom andra länder —
såväl en säkerhetstjänst som en underrättelsetjänst. Säkerhetstjänsten
brukar indelas i säkerhetsunderrättelsetjänst och säkerhetsskydd.

Till säkerhetsunderrättelsetjänst hör att inhämta och bearbeta underrättelsematerial
som behövs för att upptäcka och bekämpa angrepp mot
landets yttre och inre säkerhet. Syftet är att ta reda på vad en eventuell
angripare vet om våra resurser och avsikter samt att kartlägga och
bekämpa hans underrättelsetjänst för att möjliggöra skyddsåtgärder.
Inhämtning av underrättelsematerial sker genom öppna källor, genom
hemliga kanaler och genom spaning. Bearbetning innebär att det
inhämtade materialet görs tillgängligt för studium genom översättning,
sammanställning, m. m.

Säkerhetsskyddet omfattar infiltrationsskydd, sekretesskydd, kontroll
av säkerhetsskydd samt utbildning i säkerhetsskydd.

Vår underrättelseverksamhet i säkerhetspolitiskt syfte avser informationer
om en angripares (krig) eller tänkbara angripares (fred) resurser
och avsikter att använda resurserna. I fredstid är syftet att förebygga
överraskningar och skapa underlag för beredskapsåtgärder.

För att hindra och upptäcka brott mot landets säkerhet finns en
polisiär säkerhetstjänst som leds av rikspolisstyrelsen. Underrättelsetjänsten
och säkerhetstjänsten inom det militära försvaret leds av
överbefälhavaren.

KU 1974:22

170

Bilaga 4 C

Tablå till försvarsutskottets betänkande (FöU 1973:25, bilaga 1)

Underrättelsetjänstens organisation i stort

Lydnadsförhållanden har markerats endast såvitt gäller personal och
enheter inom försvarsstaben. Myndigheter m. m. som företrädesvis sysslar
med inhämtande verksamhet har försetts med dubbel ram.

TTD

C Pst

SB

C Sekt 2

Att

End

Säk

Arméstatén

Marinstaben

Flygstabén

FMV

Förkortningar
UD	Utrikesdepartementet
ÖB	Överbefälhavaren
CFst	Chefen för försvarsstaben
C Sekt 2	Chefen för försvarsstabens sektion 2
SB	Försvarsstabens särskilda byrå
Att	Försvarsstabens attachéavdelning
Und	Försvarsstabens underrättelseavdelning
Säk	F'örsvarsstabens säkerhetsavdelning
FMV	Försvarets materielverk
FOA	Försvarets forskningsanstalt
FRA	Försvarets radioanstalt
ÖFB	Öst Ekonomiska Byrån

KU 1974:22

171

Bilaga 4 D

Utdrag ur parlamentariska nämndens i Wennerströmaffären utlåtande
”Handläggningen av säkerhetsfrågor” (SOU 1968:4).

Säkerhetsfrågorna inför regeringen

89. Ordningen för den polisiära säkerhetstjänstens kontakter med
regeringen i viktiga säkerhetsärenden debatterades i samband med
Wennerströmaffären och har berörts i nämndens rapport i april 1964
(s. 40-41).

90. Man har härvid att skilja på två grupper av ärenden. En grupp
ärenden av säkerhetsnatur är förvaltningsärenden, som kommer till
regeringen från skilda myndigheter eller upptages direkt i ett departement.
Det kan gälla ärenden rörande hemliga anläggningar eller anskaffningar,
försvarsplaneringsfrågor, befordringsärenden med säkerhetsaspekter
osv. Dylika ärenden handlägges givetvis av den departementschef,
under vilken de enligt vanliga regler hör.

91. Ett annat slag av säkerhetsärenden är de, som är av samma typ
som Wennerströmärendet, dvs. sådana fall, då spaningsarbete pågår eller
kan ifrågasättas och misstanke om subversiv verksamhet föreligger eller
då eljest orientering på statsrådsnivå i ett säkerhetsärende anses böra äga
rum. I fråga om ordningen för handläggning av dylika ärenden har
statsminister Tage Erlander den 29 oktober 1963 lämnat vissa meddelanden
i riksdagens andra kammare. Nämnden har vidare erhållit uppgifter
härom av dåvarande statssekreteraren i statsrådsberedningen Valfrid
Paulsson. Härav och av övriga upplysningar som nämnden inhämtat
framgår följande.

92. Från den 1 januari 1964 inrättades en statssekreterarebefattning i
statsrådsberedningen. Till åliggandena i denna befattning hörde bl. a. att
för statsministerns räkning följa säkerhetsfrågor av vikt.

93. Alla säkerhetsärenden, som polisen (rikspolischefen) finner böra
anmälas till regeringen, skall i första hand anmälas till justitieministern,
under vilken polisväsendet hör. Denna ordning skall gälla oavsett vilken
ledamot av regeringen, som sedermera kan komma att handlägga ärendet.
Vid föredragningar i säkerhetsärenden inför justitieministern är statssekreteraren
i statsrådsberedningen närvarande. Statssekreteraren, vilken
sammanträffar med statsministern så gott som dagligen, håller fortlöpande
denne underrättad om vad som förekommer vid dessa föredragningar.

94. Den militära säkerhetstjänstens föredragningar inför chefen för
försvarsdepartementet rör till den allt övervägande delen personalärenden
av sådan art och betydelse, att de ej kan vara av något intresse för annan
regeringsmedlem. Försvarsministern vidarebefordrar därför den militära
säkerhetstjänstens föredragningar till justitieministern endast då dessa
efter hans eget bedömande har sådant innehåll, att någon eller några av
de övriga statsråden bör erhålla informationer härom. Det är också
överenskommet mellan försvarsministern och statssekreteraren i stats -

KU 1974:22

172

rådsberedningen att den senare skall hållas underrättad om de viktigaste
ärendena, som anmäles av den militära säkerhetstjänsten.

95. Enligt vad nämnden inhämtat är det numera förutsatt, att
gemensamma beredningar skall kunna förekomma inom regeringen i
särskilt betydelsefulla säkerhetsärenden.

96. Regeringen bär i sista hand ansvaret för säkerhetsärendenas
handläggning. Det är därför viktigt att ha en sådan ordning för dessa
ärendens behandling att de, om så erfordras, snabbt bringas till
regeringens kännedom och därefter inom regeringen handlägges på ett
ändamålsenligt sätt. Nämnden anser att den nyss angivna arbetsordningen
inom regeringen i säkerhetsfrågor innebär en förbättring i förhållande till
vad tidigare gällt. Betydelsefullt är, att möjligheten till gemensam
beredning i särskilt viktiga fall tillvaratages. — Den här ovan beskrivna
arbetsordningen har ej varit avsedd för förvaltningsärenden med säkerhetsaspekter.
Det synes dock vara lämpligt att även i allvarligare sådana
ärenden regeringschefen hålles informerad genom att statssekreteraren i
statsrådsberedningen kallas att närvara vid föredragning. Gemensam
beredning bör kunna förekomma också i dessa fall.

KU 1974:22

173

Bilaga 4 E

JUSTITIEKANSLERN 1973-06-15 AD 171/73

Beslut i anledning av ifrågasatt brott mot tryckfrihetsförordningen

I årgång 2 nummer 9 av tidningen Folket i Bild Kulturfront förekom
en artikel under huvudrubriken ”Sveriges spionage”. Artikeln angavs
innehålla avslöjanden om svensk underrättelsetjänst, dess uppbyggnad,
däri verksamma personer, var och hur verksamheten bedrives m. m.

Revisorn Kjell Branth, Västerås, har i en till riksåklagaren insänd
skrivelse anfört: Med anledning av tidskriften FIB/Kulturfronts sensationsartikel
om IB-Byrån ifrågasätter jag, om inte redaktionen för
tidskriften ifråga gjort sig skyldig till brott dels mot tryckfrihetsförordningen
samt till spioneri och förräderi mot fosterlandet och därför bör
åtalas.

Riksåklagaren har överlämnat Branths skrivelse till JK såsom åklagare i
tryckfrihetsmål.

JK upptar till bedömning endast frågan om i ärendet föreligger
anledning till tryckfrihetsåtal.

Genom tidningsartikeln har offentliggjorts uppgifter om svensk
underrättelsetjänst och dess verksamhet. Jag finner emellertid vad
sålunda förekommit ej utgöra tillräckliga skäl för åtal mot tidningens
utgivare för tryckfrihetsbrott.

Jag företager därför ej vidare åtgärd i ärendet.

Bengt Lännergren

Lennart Wasteson

Avskrift till

Riksåklagaren och Branth

KU 1974:22

174

Bilaga 4 F

Till Berit Rollén för exp. till TT

JUSTITIEDEPARTEMENTET

Justitieministern PRESSMEDDELANDE

24.9.1973 Får publiceras klockan 17.00

Bratts bok om IB och tidskriften FIB Kulturfront innehåller uppgifter,
främst beträffande Försvarets Radioanstalt, vilkas offentliggörande
skadar rikets säkerhet. Justitieministern har uppdragit åt justitiekanslern
att överväga åtal för tryckfrihetsbrott.

KU 1974:22

175

Bilaga 4 G

JUSTITIEDEPARTEMENTET 1973-09-27 Dnr A 282/73

Justitiekanslern

Fack

103 10 STOCKHOLM 2

Anmälan enligt 9 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen

bilaga

Vid granskning av tryckta skriften ”IB och hotet mot vår säkerhet”
har jag funnit att den innehåller uppgifter, vilkas offentliggörande skadar
rikets säkerhet. Uppgifter av sådan art i skriften har återgivits i nr 17 för
1973 av den periodiska skriften ”Folket i Bild kulturfront” med Greta
Hofsten som ansvarig utgivare.

Med överlämnande av de granskade skrifterna får jag göra anmälan
enligt 9 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen.

Lennart Geijer

KU 1974:22

176

Bilaga 4 H

Carl Lidbom

1973-12-03

P. M. äng. min befattning med frågan om tryckfrihetsåtal på grund av

innehållet i en artikel om IB i FiB/Kulturfront m. m.

1. Den 24/9 var justitieminister Lennart Geijer bortrest och enligt
etablerade rutiner i regeringen skötte jag i hans frånvaro justitieärendena.

2. På förmiddagen den dagen tog RÅ Holger Romander kontakt med mig
med anledning av en artikel i nr 17 av tidskriften av FiB/Kulturfront.
Han hade fått tillgång till artikeln i korrektur. Artikeln, som bl. a.
innehöll ett referat av vissa partier i Peter Bratts bok ”IB och hotet
mot vår säkerhet”, föreföll att aktualisera ett ingripande enligt
tryckfrihetsförordningen. Enligt vad RÅ hade sig bekant fanns
artikeln och boken redan hos vissa tidnings- och nyhetsredaktioner
och man fick räkna med att skrifterna kunde vara spridda eller på väg
att spridas till en större krets. Frågan om ett ev. beslag var därför
brådskande. RÅ önskade informera regeringen om saken.

3. Resultatet av detta samtal blev en överläggning hos mig någon timme
senare. I den deltog, förutom RÅ, även JK Bengt Lännergren och t. f.
statssekreteraren i justitiedepartementet Ulf Nordenson. Två frågor
diskuterades: dels tryckfrihetsåtal, dels beslag på tidskriften och
boken. Däremot diskuterade vi inte chefsåklagare Roberts utredning
av IB-affären. Jag betraktade tryckfrihetsfrågan som ett separat ärende
och utgick ifrån att frågan om ev. åtal mot Bratt och Guillou i vanlig
brottmålsprocess prövades — och måste prövas — självständigt av
åklagarmyndigheten. Jag begärde därför inte att bli — och har inte
heller vid detta eller något annat tillfälle före Bratts och Guillous
anhållande blivit — informerad om innehållet i eller inriktningen av
Roberts utredning.

4. Vid regeringens lunch samma dag anmälde jag vad som förekommit
vid min överläggning med RÅ och JK. Regeringens ståndpunkt blev
att tidskriften och boken borde överlämnas till JK för prövning av
frågan om tryckfrihetsåtal. Däremot ansåg vi att det inte borde bli
något beslag på skrifterna. Vi hade ju att utgå från att de redan hade
fått viss spridning och att skadan därför väsentligen var ett faktum.

5. Efter lunchen lyckades jag få kontakt med Lennart Geijer per telefon.
Han fick en kortfattad information om vad som förekommit och hade
för sin del inte något att erinra mot den bedömning som regeringen
gjort.

6. Ärendet kunde inte slutbehandlas samma dag främst av det skälet att
det inte kunde fastställas om skrifterna redan var utgivna i tryckfrihetsförordningens
mening. Den formella anmälan till JK gjordes i en
skrivelse den 27 september som undertecknades av Lennart Geijer.

KU 1974:22

177

7. Till denna redogörelse för fakta bör fogas en kommentar. Debatten
om regeringens befattning med åtalsfrågorna har i viss mån förvirrats
av att man på sina håll använt en vilseledande terminologi. Man har
velat skilja mellan spioneriåtal och tryckfrihetsåtal. Den distinktion
som lagen gör är mellan åtal i vanlig brottmålsprocess och tryckfrihetsåtal.
Fråga om ansvar för spioneri — eller för obehörig befattning
med hemlig uppgift — kan uppkomma både i vanlig brottmålsprocess
och i tryckfrihetsprocess.

För regeringen var det i tryckfrihetsärendet tillräckligt att veta att
det fanns anledning att misstänka att innehållet i de påtalade
skrifterna var straffbart åtminstone enligt någon av de aktuella
bestämmelserna i brottsbalkens kapitel om brott mot rikets säkerhet.
Vi gick därför inte närmare in på tolkningen av spioneriparagrafen.

Den något svårtillgängliga juridiska terminologin kan möjligen vara
en förklaring till att Bo Holmström tydligen missuppfattat det korta
samtal han hade med mig i anslutning till TV:s rapportinslag om
IB-affären den 24/9. Jag har inte till Bo Holmström sagt att Robért
överväger att åtala Bratt och Guillou för spioneri. Som framgår av det
föregående hade jag inte kännedom om Roberts överväganden.

Carl Lidbom

12 Riksdagen 1974. 4 sami. Nr 22

KU 1974:22

178

Bilaga 4 I

JUSTITIEKANSLERN BESLUT

1973-12-05 AD 282/73

Brott mot 7 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen och 19 kap. 5 §
brottsbalken

Författaren Peter Bratt, Flintbacken 2, Stockholm, har i en av honom
författad, i september 1973 utgiven bok med titeln ”IB och hotet mot
vår säkerhet” offentliggjort uppgifter rörande förhållanden, vilkas röjande
innefattar brott mot rikets säkerhet. Åtal skall väckas mot Bratt
jämlikt 7 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen och 19 kap. 5 § brottsbalken
för otillåtet offentliggörande i tryckt skrift i enlighet med en denna dag
utfärdad stämningsansökan.

Bengt Lännergren

Lennart Wasteson

KU 1974:22

179

Underbilaga

JUSTITIEKANSLERN STÄMNINGSANSÖKAN

1973-12-05 AD 282/73
Till Falu tingsrätt

Tilltalad

Författaren Peter Lennart Bratt, 440429—0530, Flintbacken 2,
117 42 Stockholm.

Gärning

Otillåtet offentliggörande genom tryckt skrift.

I september 1973 utkom en av Bratt författad bok med titeln ”IB och
hotet mot vår säkerhet”. Boken handlar huvudsakligen om den särskilda
underrättelseorganisation som går under namnet informationsbyrån (IB).
Genom boken har Bratt offentliggjort uppgifter rörande förhållanden av
hemlig natur, vilkas röjande enligt 19 kap. brottsbalken innefattar brott
mot rikets säkerhet. Sålunda uppges på sidan 63 i boken att kryptospecialister
på försvarets radioanstalt lyckats bryta vissa länders kodsystem
och hur resultatet härav utnyttjas. Vidare lämnas på sidorna 103—106
vissa uppgifter angående påstådd verksamhet från IB:s sida på finländskt
område (Sallaområdet, ”operation 27”, ”operation 29”). Publiceringen
av uppgifterna har inneburit men för rikets säkerhet.

Även om det direkta syftet med utgivandet av boken inte varit att gå
främmande makt tillhanda, har uppgifternas publicering med nödvändighet
inneburit ett röjande av uppgifterna också för främmande makt,
vilket måste ha stått klart för Bratt.

Enligt tryckfrihetsförordningen är Bratt i egenskap av författare till
boken ansvarig för dess innehåll.

l/igru m

7 kap. 5 § andra stycket tryckfrihetsförordningen samt 19 kap. 5 §
brottsbalken.

Skriftlig bevisning
Ovannämnda bok.

Utlåtanden från överbefälhavaren och kabinettssekreteraren i utrikesdepartementet.

Muntlig bevisning

Förhör med sakkunniga som senare kommer att anges.

KU 1974:22

180

Med bevisningen skall styrkas att offentliggörandet medfört men för
rikets säkerhet.

Rättens behörighet

Boken är tryckt i Avesta.

Bengt Lönnergren

Lennart Wasteson

KU 1974:22

181

Bilaga 4 J

JUSTITIEK ANS LERN 1973-12-28 AD 282/73

Beslut i anledning av ifrågasatt tryckfrihetsbrott m. m.

Genom beslut den 5 december 1973 har JK förordnat om åtal mot
författaren Peter Bratt för tryckfrihetsbrott jämlikt 7 kap. 5 § andra
stycket tryckfrihetsförordningen och 19 kap. 5§ brottsbalken. Dessa
lagrum har följande lydelse.

7 kap. 5 § andra stycket tryckfrihetsförordningen:

Ej må genom tryckt skrift offentliggöras uppgifter rörande förhållanden,
vilkas röjande skulle enligt lag innefatta brott mot rikets säkerhet,
vare sig de härröra från allmänna handlingar eller erhållits på annat sätt.

19 kap. 5 § brottsbalken:

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, obehörigen
anskaffar, befordrar, lämnar eller eljest röjer uppgift rörande försvarsverk,
vapen, förråd, import, export eller förhållande i övrigt, vars
uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets försvar
eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga
förhållanden eller eljest för rikets säkerhet, dömes, vare sig uppgiften
är riktig eller ej, för spioneri till fängelse i högst sex år. Detsamma skall
gälla, om någon med uppsåt som nu sagts obehörigen framställer eller
tager befattning med skrift, teckning eller annat föremål som innefattar
sådan uppgift.

Till stöd för åtalsbeslutet har åberopats att Bratt genom boken ”IB
och hotet mot vår säkerhet” offentliggjort uppgifter rörande förhållanden
av hemlig natur, vilkas uppenbarande för främmande makt medfört
men för rikets säkerhet. Sålunda har i ansökan om stämning på Bratt
anförts att Bratt publicerat uppgifter i boken om brytande av vissa
länders koder och om användningen därav (sidan 63) och om påstådda
operationer i Finland (sidorna 103—106).

Enligt vad utredningen i förevarande ärende visar får spridningen av
boken anses ha påbörjats redan fredagen den 21 september 1973. Under
tiden den 21—24 september har exemplar av boken överlämnats till en
partiledare, journalister på två stora dagstidningar och en medarbetare på
Sveriges Radio. Även om, såsom Bratt gjort gällande, överlämnandet av
dessa exemplar av boken varit förenat med förbehåll att recension av
boken fick ske först vid en senare tidpunkt, är boken genom den sålunda
påbörjade spridningen att anse som utgiven i tryckfrihetsförordningens
mening. Därmed har också det tryckfrihetsrättsliga ansvar inträtt som
åvilar Bratt såsom författare till boken.

Distribution av boken för försäljning i större skala påbörjades under
eftermiddagen och kvällen måndagen den 24 september. Samma dag
lämnade utgivaren för tidningen Folket i Bild/Kulturfront, av vilken nr
17 förelåg i tryck och innehöll en sammanställning av uppgifterna i Bratts
bok, medgivande till att nämnda nummer av tidningen fick spridas till

KU 1974:22

182

massmedia, vilket också skedde dels genom försäljning och dels genom
gratis utlämning. Detta beslut fattades sedan det kommit till tidningens
kännedom att Aftonbladet nämnda dag skulle komma att innehålla
uppgifter ur boken och nr 17 av tidningen. Vidare påbörjades samma dag
utsändning av nr 17 av tidningen till återförsäljare för försäljning från och
med den 27 september.

På grund av vad sålunda framkommit är nr 17 av Folket i
Bild/Kulturfront att anse såsom utgiven måndagen den 24 september och
från den dagen underkastad tryckfrihetsförordningens regler. Tidningen
innehöll bl. a. de i stämningsansökningen mot Bratt påtalade uppgifterna
om forceringen av koder och om operationer i Finland.

I programinslag i radio och TV vid lunchtid samt under eftermiddagen
och kvällen den 24 september lämnades uppgifter ur boken av i huvudsak
politisk natur.

I Aftonbladet och Expressen för den 24 september återgavs påståenden
ur boken om spionage från svensk sida i Fjärran Östern och om
statsministerns befattning med den svenska underrättelsetjänsten.

Uppgifterna om koderna och om Finland återfanns — ehuru i mindre
detaljrik utformning än i boken och i Folket i Bild/Kulturfront — i en
recension av Bratts bok i Dagens Nyheter för tisdagen den 25 september.

För bedömande av frågan om publiceringen i tidningarna och i
Sveriges Radio innefattar brott mot tryckfrihetsförordningen, radioansvarighetslagen
och 19 kap. brottsbalken är att beakta följande.

Av vad som anförts framgår att boken i tryckfrihetsförordningens
mening är att anse som utgiven före tidningarna. Genom utgivningen av
boken offentliggjordes de uppgifter rörande förhållanden av hemlig natur
som boken innehåller. Boken hade före utgivningen av tidningarna fått en
viss spridning och överlämnats till representanter för massmedia. Tidningarna
och radioprogrammen återgav uppgifter som publicerats i boken. De
av Sveriges Radio samt Aftonbladet och Expressen återgivna uppgifterna
var såsom förut nämnts av allmän politisk natur och kan inte anses ha
inneburit sådant men att ansvar därför bör göras gällande i tryckfrihetsrättslig
ordning.

Det kan ifrågasättas att ansvariga utgivarna för Folket i Bild/Kulturfront
och Dagens Nyheter på grund av publiceringen i dessa tidningar
gjort sig skyldiga till sådant otillåtet offentliggörande som avses i 7 kap.
5 § andra stycket tryckfrihetsförordningen jämfört med 19 kap. 5 eller
7 § brottsbalken. — Sistnämnda lagrum avser obehörig befattning med
hemlig uppgift utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda. — Med
hänsyn till den spridning som uppgifterna fått har utgivarna emellertid
haft anledning utgå från att innehållet i boken redan kommit till
allmänhetens kännedom och sålunda förlorat sin hemliga karaktär. Det
kan på grund härav inte rimligen göras gällande att publiceringen i
tidningarna skett med sådant uppsåt att gå främmande makt tillhanda
som krävs för straffansvar enligt 19 kap. 5 § brottsbalken. Ej heller kan
vid angivna förhållanden hävdas att ansvar föreligger enligt 19 kap. 7 §

KU 1974:22

183

brottsbalken.

På grund av det anförda föreligger inte skäl till tryckfrihetsåtal mot
tidningarnas utgivare och ej heller skäl till åtal enligt radioansvarighetslagen.

Bengt Lönnergren

Lennart Wasteson

Avskrift till

utgivaren för Folket i Bild/Kulturfront

KU 1974:22

184

Bilaga 4 K

JUST1TIEKANSLERN BESLUT

1974-01-08 AD 282/73
Åtal för tryckfrihetsbrott mot författaren Peter Bratt

Enligt JK:s beslut den 5 december 1973 har den 6 i samma månad
väckts åtal vid Falu tingsrätt mot Bratt jämlikt 7 kap. 5 § andra stycket
tryckfrihetsförordningen och 19 kap. 5§ brottsbalken. Till stöd för
åtalet har åberopats att Bratt i en av honom utgiven bok med titeln ”IB
och hotet mot vår säkerhet” publicerat uppgifter rörande förhållanden av
hemlig natur, vilkas röjande inneburit men för rikets säkerhet, nämligen
dels att kryptospecialister på försvarets radioanstalt lyckats bryta vissa
länders koder och dels att en svensk underrättelseorganisation — IB —
bedrivit verksamhet på finländskt område (Sallaområdet, ”operation 27”,
”operation 29”).

Vid tiden för tryckfrihet såtalets väckande hade Stockholms tingsrätt
på talan av allmän åklagare förklarat Bratt häktad såsom skäligen
misstänkt för anskaffande — men ej för offentliggörande — av bl. a. de
uppgifter som avses i den till Falu tingsrätt ingivna stämningsansökningen.
I en till Stockholms tingsrätt den 10 december 1973 ingiven
stämningsansökan yrkade allmän åklagare ansvar å Bratt inte blott för
anskaffandet utan även för röjandet av ovannämnda uppgifter. Enligt
åklagaren hade röjandet skett därigenom att Bratt utlämnat uppgifterna
till tidningen Folket i Bild/Kulturfront för publicering i nr 17/1973 av
tidningen.

Vid målets upptagande i Stockholms tingsrätt den 18 december 1973
hemställde Bratt, att åklagarens talan i de delar som åtalats av JK måtte
avvisas.

I särskilt beslut samma dag, den 18 december, fann Stockholms
tingsrätt det mot Bratt väckta tryckfrihetsåtalet ej utgöra hinder för att
till prövning upptaga allmänne åklagarens talan mot Bratt i dess helhet.
Genom dom den 4 januari 1974 dömde Stockholms tingsrätt Bratt i
enlighet med åklagarens ansvarspåståenden för spioneri till fängelse ett år.
Bratt har förklarat sig nöjd med domen.

Spioneribrottet är så konstruerat att fullbordat brott uppkommer
såväl genom obehörigt anskaffande av uppgifter som genom obehörigt
röjande av dem. Med stöd av tryckfrihetsförordningen kan ansvar
utkrävas endast för obehörigt röjande. I allmänt brottmål kan däremot
ansvar ådömas för såväl anskaffandet som röjandet av uppgifter. Om
röjandet skett genom tryckt skrift och den som anskaffat uppgiften är
ansvarig även för innehållet i skriften, kan dock ansvar för röjandet
ådömas endast i den ordning tryckfrihetsförordningen stadgar.

I förevarande fall har Stockholms tingsrätt, såsom framgår av det förut

KU 1974:22

185

sagda, fällt Bratt till ansvar för att han dels anskaffat de uppgifter som
avses med tryckfrihetsåtalet och dels röjt uppgifterna genom att lämna
dem för publicering i nr 17 av Folket i Bild/Kulturfront. Bratt har
därutöver röjt samma uppgifter genom att publicera dem i boken ”IB och
hotet mot vår säkerhet”. Med hänsyn till omfattningen av allmänne
åklagarens talan mot Bratt och Stockholms tingsrätts prövning och dom
skulle en domstolsprövning avseende det röjande av uppgifterna som
skett i Bratts bok sakna mening. Straff utöver det av Stockholms
tingsrätt utdömda skulle inte rimligen kunna utkrävas. På grund av vad
sålunda anförts bör tryckfrihetsåtalet mot Bratt inte fullföljas.

Åtalet nedlägges.

Bengt Lönnergren

Lennart Wasteson

Utskrift till
Falu tingsrätt

Avskrift till
Bratt

advokaten Carl Erik Lindahl
förbundsdirektören Jan Gehlin
chefsåklagaren C. A. Robért

KU 1974:22

186

Bilaga 5

PM med vissa uppgifter angående regeringens åtgärder i samband med
bankdramat vid Norrmalmstorg i Stockholm i augusti 1973

Från förundersökningsprotokoll den 15 november 1973 som upprättats
inom Stockholms polisdistrikt, kriminalavdelningen, samt Stockholms
tingsrätts dom den 19 mars 1974 antecknas följande:

Torsdagen den 23 augusti 1973 omkring kl. 10 kom en delvis
maskerad man — sedermera identifierad som Jan Erik Olsson, som dömts
till internering för grov stöld, olaga vapeninnehav, varusmuggling m. m.
och som under permission avvikit från fångvårdsanstalten i Kalmar — in i
Sveriges Kreditbanks lokaler vid Norrmalmstorg i Stockholm. Då Olsson
befann sig ett par meter framför en av bankkassorna i vilken en kvinnlig
banktjänsteman tjänstgjorde tog han fram en kulsprutepistol. Med vapnet
avlossade han två eller tre skott mot taket. Vid tillfällen fanns bl. a. ett
30-tal banktjänstemän på olika platser i banklokalen. Någon av banktjänstemännen
utlöste bankens överfallslarm, vilket nådde polisens
ledningscentral någon minut efter skottlossningen. Olsson skrek med
amerikansk brytning på engelska att alla skulle lägga sig ner på golvet och
hålla sig stilla. Vidare uttalade han hotelser om att döda dem som inte
efterkom hans uppmaningar. Han riktade därvid vapnet mot olika håll i
banklokalen. En banktjänsteman - Bo Nilsson — erhöll order av Olsson
att ta fram rep och kniv ur en väska som Olsson medfött. Under tiden
föste Olsson ihop tre kvinnliga banktjänstemän som Nilsson beordrades
binda till händer och fötter. Nilsson verkställde denna order. Kort
därefter anlände polismän till banken. Olsson avlossade därvid ett antal
skott mot en av bankens entrédörrar. En polisman med sitt tjänstevapen i
höger hand observerades av Olsson och tillfrågades på engelska om han
var en svensk polisman. Polismannen svarade jakande. Olsson avlossade
då ett eller flera skott mot polismannen som träffades i högra handen.
Efter de båda skottlossningarna visade Olsson tecken på stor nervositet.
Vid upprepade tillfällen uttalade han hotelser att döda bl. a. den nämnde
banktjänstemannen Bo Nilsson.

Omkring kl. 10.30 lyckades polisen få till stånd förhandlingar med
Olsson som fortfarande talade engelska. Olsson krävde därvid att Clark
Olofsson — dömd till internering för grovt rån, olaga vapeninnehav,
tillgrepp av fortskaffningsmedel m. m. — skulle utlämnas från Norrköpings
fängelse, där han vid tillfället var intagen. Vidare begärde Olsson en
lösensumma om 3 miljoner kronor. Som gisslan hade Olsson då i sitt våld
de tre kvinnliga banktjänstemännen medan den manlige banktjänstemannen
Nilsson hade lyckats undkomma.

Något senare fick kriminalkommissarie Sven Thorander tillstånd av
Olsson att komma fram i banklokalen. Thorander fick visa att han var
obeväpnad. Thorander observerade de tre kvinnorna som var bundna till
händer och fötter och även sammanbundna med varandra. Olsson

KU 1974:22

187

upprepade för Thorander, fortfarande på engelska, sitt krav att Clark
Olofsson skulle utlämnas från Norrköpings-fängelset. Olsson begärde att
Olofsson skulle presenteras i bankhallen inom två timmar. Genom
Thorander vidtogs härefter åtgärder i anledning av Olssons krav. Bl. a.
orienterades justitiedepartementet i saken. Vid tillfället var justitieminister
Lennart Geijer ej närvarande utan den första informationen mottogs
av en tjänsteman i departementet.

Strax efter kl. 11 anlände polismästare Kurt Lindroth och kriminalöverintendenten
Dag Halldin till banklokalerna. Efter det att dessa
informerats om läget kontaktades justitieministern beträffande överförandet
av Olofsson från Norrköpings-fängelset. Ungefär vid samma
tidpunkt tog Thorander från banklokalen telefonkontakt med kriminalvårdsdirektören
Gunilla Arnerdal vid Norrköpings fångvårdsanstalt och
fick tala med Olofsson som orienterades om situationen. Även Olsson
talade med Olofsson. Klockan 11.45 meddelade justitieministern till
Halldin att Olofsson fick överföras från fångvårdsanstalten i Norrköping
till allmänna häktet i Stockholm.

Beträffande beslutet om Olofssons överförande till Stockholm har i
förundersökningsprotokollet antecknats även följande:

Kriminalvårdsdirektören Gunilla Arnerdal hade efter kriminalkommissarie
Sven Thoranders telefonpåringning sökt telefonkontakt med
chefen för interneringsräjongen, kriminalvårdsdirektör Åke Ståhl. Denne
var vid tillfället på inspektionsresa, men han nåddes i Örebro. Han
orienterades av Arnerdal om den begäran som gjorts beträffande
Olofssons överförande till Stockholm. Ståhl anförde därvid, att han ej
medgav något sådant utan skriftligt beslut från regeringen eller justitiedepartementet.
Han tog senare kontakt med kriminalvårdschefen Bo
Martinsson i ärendet, dock utan att den sistnämnde kunde taga ställning i
frågan.

Kriminalvårdsdirektör Arnerdal blev därpå uppringd av statssekreteraren
Ove Rainer, som meddelade att regeringen beslutat att Olofsson
skulle överföras skyndsamt och med iakttagande av största säkerhet från
fångvårdsanstalten i Norrköping till allmänna häktet i Stockholm för att
där ställas till polisens förfogande.

Arnerdal kontaktade Norrköpings polisdistrikt beträffande transporten
av Olofsson till Stockholm, och det förutskickades att en radiobil skulle
komma till fängelset inom 15 minuter. Det dröjde emellertid ca 50
minuter innan polisen anlände, något som berodde på att polisledningen i
Norrköping inväntade telex om beslutet beträffande överförandet av
Olofsson. Först efter en telefonkontakt med statssekreterare Rainer
ansåg man, att transporten kunde utföras.

Sedan Olofsson transporterats till Stockholm fördes han först till
allmänna häktet dit han anlände strax efter kl. 15. Olofsson orienterades
om situationen i banklokalen och tillfrågades om han önskade bli förd
dit. Olofsson hade ingen erinran mot detta och fördes omkring kl. 16 till
Kreditbanken. Där tillfrågades han — av Lindroth och Thorander — om
han ville gå ner i banklokalen eller ej. Olofsson valde att gå ner i
banklokalen och begav sig dit kl. 16.10. Olsson hade då för att
understryka sitt krav om att Olofsson skulle få förena sig med Olsson
tagit struptag på en av kvinnorna i gisslan.

KU 1974:22

188

Härefter pågick bankdramat till kl. 21.40 tisdagen den 28 augusti

1973. Polisen lyckades därvid befria gisslan bestående av de tidigare
nämnda tre kvinnliga banktjänstemännen samt en ytterligare banktjänsteman
Sven Säfström som Olsson och Olofsson påträffat i banklokalen och
tagit i sitt våld. Olsson och Olofsson omhändertogs av polisen.

I förundersökningsprotokollet har antecknats att Lindroth kallades till
kanslihuset någon gång mellan kl. 11 och 12 fredagen den 24 augusti och
därvid lämnade regeringen information om läget i banken samt att
rikspolischefen som samma dag befann sig hos justitieministern begärde
en fullödig information om händelserna vid Norrmalmstorg.

Olsson och Olofsson häktades vid Stockholms tingsrätt den 7
september 1973 och dömdes därefter av tingsrätten den 19 mars 1974,
Olsson för människorov i förening med grov utpressning och försök till
grov utpressning, grov misshandel i förening med våld mot tjänsteman,
grovt rån samt olaga vapeninnehav till internering, minsta tid tio år
(avseende även tidigare brott) Olofsson för medhjälp till människorov,
grovt rån, medhjälp till försök till grov utpressning till internering, minsta
tid sex år och sex månader (avseende även tidigare brott).

Händelserna i samband med bankdramat tilldrog sig mycket stor
uppmärksamhet i pressen och andra massmedia. I likhet med vad som var
fallet när det gällde den bekanta flygplanskapningen hösten 1972 (se KU
1973:20 s. 16—17) har regeringens handlande i anledning av bankdramat
varit föremål för intresse från konstitutionella synpunkter. Enligt
departementsprotokoll den 22 januari 1974 har chefen för justitiedepartementet
överlämnat en promemoria till konstitutionsutskottet angående
händelserna i samband med bankrånet vilken upprättats på grundval av
gjorda minnesanteckningar. Promemorian redovisas i underbilaga

Bankdramat föranledde en rad anmälningar till riksdagens ombudsmän.
JO Ulf Lundvik anförde i beslut den 29 mars 1974 bl. a. följande:

I JO-anmälningarna har kritik riktats mot polisledningens handlande,
på några håll också mot regeringens, olika regeringsledamöters samt
rikspolischefen Carl G. Perssons del i saken. Kritiken har i olika inlagor
haft väsentligt olika syftning och gäller många skilda moment i det
berörda händelseförloppet. I ett par inlagor har sålunda hävdats, att
polisen icke visat tillräcklig handlingskraft och fasthet, i ett flertal andra,
att polisens agerande varit grymt eller i varje fall oklokt och medfört
onödiga svårigheter och risker för de personer, vilka tagits som gisslan.
Kritik har särksilt riktats mot polisledningens åtgärd att överföra
Olofsson till banklokalen. I en inlaga har detta ansetts innebära ett
olämpligt stöd åt rånaren, i ett flertal andra har däremot gjorts gällande
att Olofsson på så sätt utsatts för onödiga risker jämte frestelser att
deltaga i brott.

1 ärendet har efter remiss yttranden avgivits av polismästaren Kurt
Lindroth, kriminalkommissarien Sven Thorander samt nuvarande generaldirektören
Ove Rainer, vid tiden för rånet statssekreterare i justitiedepartementet
och förmedlare av olika besked från justitieministern eller
regeringen till lokala myndigheter. Vid Rainers yttrande fanns fogad en i
justitiedepartementet upprättad promemoria angående hithörande händelser.
Slutligen har rikspolischefen Carl G. Persson inkommit med

KU 1974:22

189

utredning angående förutnämnda gåvor från olika banker. Även annan
utredning har förekommit.

Vid övervägande av den kritik, som i olika hänseenden riktats mot
myndigheterna i samband med Norrmalmstorgsdramat, är det till en
början anledning understryka, att man hade att bemästra ett för svenska
förhållanden ytterst ovanligt och mycket svårbedömt skeende, där
händelseutvecklingen dessutom ofta bjöd på inslag som påkallade snabba
beslut. Utan beaktande kan heller inte lämnas att — vad man än må anse
om enskilda moment i polisens handlande — detta dock ledde till ett slut
som innebar att brottslingarna fängslades och att den tagna gisslan utan
egentliga skador återvann friheten. För de agerande polismännens del
uppkom visserligen skador, men även ur denna synpunkt får resultatet i
betraktande av omständigheterna, särskilt Olssons vapenutrustning och
hans tveklöshet att begagna sitt vapen, anses relativt gynnsamt. Självfallet
bör man vid bedömande av de handlingsmoment, vilka i de många
skrivelserna gjorts till föremål för kritik, beakta de stora svårigheter
varunder de agerande arbetade och undvika all efterklokhet.

Ett stort antal av de inkomna skrivelserna gäller, som förut nämnts,
polisens olika åtgärder mot Olsson och Olofsson. Att polisen härvid
skulle ha visat bristande handlingskraft synes mig — i betraktande av den
försiktighet som hänsynen till gisslan krävde — svårt att hävda. Nämnas
bör i sammanhanget att polisledningen placerat ut prickskyttar, vilka
eventuellt skulle beskjuta Olsson (en åtgärd som f. ö. av vissa anmälare
ansetts innebära otillåten hänsynslöshet). De flesta av de personer, som
kritiserat polisens agerande, har emellertid velat hävda, icke att polisen
varit för återhållsam utan att den gått för hårt fram och därigenom
orsakat onödigt lidande eller åtminstone obehag för de fyra banktjänstemän,
vilka tagits som gisslan. Ej heller härutinnan synes mig kritiken
befogad — anmälarna synes ej tillräckligt ha beaktat att man här haft att
göra med mycket hänsynslösa personer gentemot vilka en icke nödvändig
eftergift måste möta de största betänkligheter.

I åtskilliga skrivelser har, som förut nämnts, kritik riktats mot
åtgärden att överföra Olofsson till banklokalen. Det har bl. a. sagts, att
han därigenom utsatts för risker. Man har vidare hävdat, att de som
föranstaltat om denna överflyttning blivit medansvariga i de brott som
Olofsson kan ha begått under vistelsen i banken.

Mycket av händelseförloppet i denna del kan ses ur samma aspekter
som tjänstemännens handlande i det s. k. flygkapardramat på Bulltofta i
september 1972. Jag har i dag meddelat beslut i ett ärende som rör
flygkapardramat och kan hänvisa till vad jag i det sammanhanget säger.
Därutöver vill jag anföra följande.

Av justitiedepartementets i ärendet åberopade promemoria framgår,
att justitieministern bestämt att Olofsson efter överförandet från
Norrköping till Stockholm fick, om han själv gick med på det, gå in i
banksalen till rånaren under villkor att gisslan lämnades ut. Detta villkor
kom dock under det fortsatta händelseförloppet att bli åsidosatt.

Såsom jag framhållit i mitt beslut rörande flygkapardramat är det i viss
mån oklart i vad mån regeringen kan ge förvaltningsmyndighet direktiv i
enskilt fall. Oavsett hur det må förhålla sig härmed, är det tydligt att
Lindroth är den som förde befälet på Norrmalmstorg i det kritiska läge
varom nu är fråga. Såsom närvarande i bankhuset, i våningen ovanför
banksalen där rånaren var, kunde Lindroth följa händelseutvecklingen på
nära håll. Lindroth har uppgett, att han fattade sitt beslut att låta
Olofsson förena sig med rånaren sedan den senare hotat att döda sin

KU 1974:22

190

gisslan om ej Olofsson fördes dit. Rånaren hade understrukit sitt hot
genom att lägga armen runt halsen på en av flickorna och högljutt ropa
att han tänkte strypa henne om hans krav inte uppfylldes. Jag kan inte
finna annat än att Lindroths handlande var fullt försvarligt i det allvarliga
läge som uppkommit. Att han härvid bröt mot givna direktiv kan —
oavsett om dessa i princip var att anse som bindande eller icke — enligt
min mening inte förändra saken. Situationen uppfattades med fog som
sådan att varje uppskov kunde bli ödesdigert. Jag beaktar vid min
bedömning av Lindroths handlande bestämmelsen i 24 kap. 4 § brottsbalken
där det sägs att den som handlar i nöd för att avvärja fara för liv är fri
från ansvar, om gärningen med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada
som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt måste anses försvarlig.
Jag tar också hänsyn till att Olofsson gick in i banksalen fullt frivilligt.

Som inledningsvis berörts, har en del av anmälningarna i ärendet avsett
”regeringens” och ett par regeringsmedlemmars handlande i saken. Att
JO ej äger kontrollera och ingripa mot regeringen och enskilda statsråd
framgår av regeringsformens bestämmelser om kontrollen av dessas
ämbetsförvaltning. Klagomålen i den delen kan därför inte föranleda
någon min åtgärd.

Som framgår av JO-beslutet angående bankdramat fattade JO Lundvik
samma dag ett beslut som rörde flygkapningsfallet i september 1972.
Beslutet var föranlett av en framställning från regeringsrådet Gustaf
Petrén angående åtgärder för att i anslutning till flygkapardramat få
klarlagt den konstitutionella nödrättens innehåll i Sverige. I framställningen
anförde Petrén bl. a. följande:

Konstitutionell nödrätt är ett i svensk statsrätt föga känt och knappast
ens rudimentärt utvecklat begrepp. Att vid sidan av regeringsformen
§ 50 med dess bestämmelser om statsmakternas funktion under krig
skulle finnas utrymme för ett sedvanerättsligt - alltså i skriven rätt icke
reglerat — område för den konstitutionella nödrätten får anses förutsatt,
dock utan att minsta antydan om vad den skulle innehålla gjorts. Något
materiellt innehåll har denna sedvanerättsliga konstitutionella nödrätt

erhållit först i KU 1973:20 s. 17. Om KU funnit utrymme

föreligga för illegalt handlande för statsråden, de enda vilkas ansvarighet
KU har att bedöma, är därmed icke frågan om den konstitutionella
nödrättens tillämplighet inom domstolsväsendet och statsförvaltningen i
övrigt på något sätt besvarad. Varje statlig tjänsteman har att fatta sina
beslut och vidta sina åtgärder i tjänsten på sitt eget straffrättsliga och
civilrättsliga ansvar. Han kan inte skjuta över ansvaret på överordnade
under hänvisning till att han trott sig följa deras vilja. Oklart är väl också i
vilken utsträckning en förvaltningstjänstemän enligt regeringsformen
§ 47 är skyldig att åtlyda en föreskrift av Kungl. Maj:t som han uppfattar
som klart lagstridig. Fråga uppkommer därför nu huruvida den konstitutionella
nödrätten sträcker sig så långt att även alla andra statsanställda
utöver statsråden har rätt att i nödlägen i tjänsten företaga olagliga
handlingar. Detta spörsmål är av mycket stor betydelse för rättssäkerheten
i vårt samhälle.

Petrén framhöll vidare, att rättsläget endast kunde klarläggas genom
att bestämda gärningar blev föremål för rättslig prövning. Efter att ha
berört expeditionschefens i justitiedepartementets ”expediering” av ett
beslut om transport av intagna jugoslaver, vederbörande anstaltschefers
”frigivande” av de sju internerna, landshövdingens i Malmöhus län
utbetalning av 460 000 kronor och polismyndigheternas åtgärd att låta

KU 1974:22

191

flygplanskaparna och de sex internerna utresa ur riket utan iakttagande
av vederbörliga föreskrifter anför Petrén olika synpunkter, ur vilka
tjänstemännens överträdelser av gällande lagregler kan bedömas. Han
framhåller därvid särskilt att ”de s. k. regeringsbeslut”, till vilka
tjänstemännen kunnat hänvisa som stöd för sitt handlande, icke varit
iklädda laga form; det kan enligt Petréns mening ifrågasättas om det icke
bör läggas en del anstaltschefer till last som tjänstefel att de icke vägrade
efterkomma regeringens formlösa anmaningar till dem att ”besluta klara
lagöverträdelser” — en vägran hade rimligen lett till att regeringen givit
sina beslut vederbörlig form.

Petréns skrift utmynnar i en fråga om icke de tjänstemän, vilkas
förfaringssätt kan förmodas innefatta tjänstefel, bör ställas under tilltal
därvid målen fullföljs till högsta domstolen. Petrén menar att härigenom
kan klarläggas den konstitutionella nödrättens innehåll i Sverige.

JO Lundvik uttalade bl. a. följande:

Den konstitutionella nödrätten är, såsom Petrén framhållit, ett i
svensk statsrätt föga behandlat institut. Vad som förekommit vid
införandet av gällande regler i 50 § regeringsformen om riksdagens
krigsdelegation m. m. (samt införande i den nya grundlagen av ett helt
kapitel om riksstyrelsen vid krigsfara) berättigar emellertid otvivelaktigt
till slutsatsen att en sådan nödrätt existerar. Då man vid den grundlagsmässiga
regleringen tagit fasta på situationen krig och krigsfara, kan detta
sättas i samband med erfarenheterna från andra världskriget och särskilt
händelserna i vårt grannland Norge under detta krig. (Se härom bl. a. den
på grundlagsberedningens initiativ gjorda utredningen ”Norge och den
norska exilregeringen under andra världskriget” — SOU 1972:18).

Vad angår konstitutionell nödrätt under fredsförhållanden ger lagstiftningen
inget direkt besked. Det vill emellertid synas som om en viss
vägledning dock kan hämtas från brottsbalkens regler om nöd (se 24 kap.
om nödvärn och annan nödhandling, särskilt 4—6 §§).

Problemet i en situation som den vilken förelåg i flygkapningsfallet
synes mig vara tvåfalt. Fråga uppkommer dels om de former i vilka
regeringen fattar sitt beslut, dels om beslutets materiella innehåll. Att
beslutet i förevarande fall inte fattades i den ordning som gällande
grundlag förutsatte är redan sagt. Innehållet i beslutet — att låta ett antal
interner lämna riket och därtill förse dem med en stor summa pengar —
skulle under normala förhållanden framstå som högst anmärkningsvärt
för att inte säga lagstridigt. Nu var emellertid situationen inte normal.
Det förelåg tvärtom ett akut nödläge. Snabbt beslut var nödvändigt och
beslutets innehåll måste rimligen anpassas till vad som var ofrånkomligt
för vinnande av det syfte som uppenbarligen föresvävade beslutsfattarna,
nämligen att rädda människoliv.

Det tillkommer icke mig som JO att ingå i någon bedömning av
regeringens åtgärder som sådana. En sådan bedömning har för övrigt
redan gjorts av riksdagens konstitutionsutskott. Vad jag har att pröva är
de olika tjänstemäns handlande mot vilka anmärkningar riktats. Även här
framträder de två sidorna av problemet, den formella och den materiella.
Enskild regeringsledamot saknar under normala förhållanden otvivelaktigt
rätt att ge myndighet eller därunder lydande tjänsteman bindande
order eller direktiv. Det är för övrigt i viss mån oklart i vad mån ens
regeringen genom formligt konseljbeslut kan ge förvaltningsmyndighet
direktiv i enskilt fall (se t. ex. Herlitz, Svenska statsrättens grunder 2
uppl. s. 206, samt grundlagsprop. 1973:90, förslaget till regeringsform 11
kap. 7 § och motiven s. 393 och 397). Skulle order eller direktiv ges av

KU 1974:22

192

enskild regeringsledamot och efterkommas av tjänsteman, torde den
senare bära det fulla ansvaret för de åtgärder som vidtages. Fråga är nu
om läget förändras därför att en nödsituation föreligger. Med andra ord:
var vederbörande berättigad, ja kanske rent av skyldig, att efterkomma en
från regeringen kommande order ehuru den inte gick tillbaka på ett i
grundlagsenlig ordning fattat beslut? Härnäst uppkommer en annan
fråga. Även om en formellt fullt riktig order föreligger, är det inte därför
utan vidare klart att den som efterkommer ordern går fri från ansvar. Av
24 kap. 6 § brottsbalken följer nämligen, att den omständigheten att
gärning utförts på överordnads befallning friar från ansvar endast om
vederbörande med hänsyn till lydnadsförhållandets art, gärningens
beskaffenhet och omständigheterna i övrigt hade att efterkomma
befallningen. I detta sammanhang finns det anledning att erinra också om
den allmänna regeln i 4 § av samma kapitel, där det sägs att den som för
att avvärja fara för liv eller hälsa, rädda värdefull egendom eller av annan
sådan orsak handlar i nöd går fri från ansvar om gärningen med hänsyn
till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna
i övrigt måste anses försvarlig.

Att konstitutionsutskottet godtagit regeringens bedömning att det
förelegat en uppenbar nödsituation och ej funnit anledning till anmärkning
mot regeringens handlande kan — såsom Petrén antytt — i princip
inte från ansvar fritaga de tjänstemän vilka på olika sätt varit verksamma
för att förverkliga regeringens beslut. Vid bedömningen av tjänstemännens
förhållande kan man dock rimligen inte bortse från konstitutionsutskottets
prövning av regeringens åtgärder. Att lägga tjänstemän till last att
de — på informell order från regeringen — vidtagit åtgärder mot vilkas
innehåll i sak ett enhälligt konstitutionsutskott inte haft något att erinra
vore föga tilltalande. Och om åtgärdernas materiella innehåll inte angrips,
vore det än mer motbjudande att lägga dem till last som fel att de ej krävt
att först ett konstitutionellt riktigt konseljbeslut skulle fattas.

Bortsett från vad nu sagts måste man fråga sig om ett åtal skulle ha
någon utsikt att vinna framgång.

Vad då först angår den formella aspekten — att tjänstemän agerat utan
stöd av vederbörligt konseljbeslut — är det enligt min mening uteslutet
att hävda att tjänstemännen i den extraordinära situation som förelåg
bort kräva att för dem företeddes en i sedvanlig ordning utfärdad och
undertecknad expedition. Att överbringa en sådan expedition skulle ha
medfört tidsutdräkt i ett läge där varje uppehåll kunde bli ödesdigert.
Man kan naturligtvis diskutera, om ej tjänstemännen bort kräva att det
fattades ett konselj beslut, låt vara att det ej kunde expedieras i vanlig
ordning, eller åtminstone att det informella beslutet bekräftades och
dokumenterades i efterhand. För egen del inskränker jag mig till att säga
att det inte kan läggas tjänstemännen till last såsom straffbar gärning att
de ej framställt något krav i sådan riktning.

Vad därefter angår den sakliga innebörden av tjänstemännens åtgärder,
synes det mig som om åtgärderna - även om vederbörande till äventyrs
skulle anses ha handlat helt på eget ansvar och icke på order från
regeringen — var sådana att straffrihet måste inträda redan enligt 24 kap.
4 § brottsbalken. Jag finner ej anledning att ingå på detaljer men
konstaterar, att åtgärderna uppenbarligen var dikterade av en strävan
efter att avvärja fara för människoliv och att åtgärdernas innebörd var
sådan att de måste anses försvarliga.

Sammanfattningsvis och som ett direkt svar på Petréns framställning
vill jag alltså säga, att jag finner uteslutet att ett åtal mot de av honom
utpekade personerna skulle kunna vinna framgång. Att med klar insikt
härom likväl skrida till åtal och fullfölja saken till högsta instans skulle

KU 1974:22

193

enligt min mening vara otillbörligt, även om åtgärden motiverades av en
önskan att vinna ökad klarhet i en i och för sig svår och betydelsefull
rättsfråga. Jag väcker därför icke åtal. Nämnas kan för övrigt, att JO
också tidigare lämnat anmärkningar om Bulltoftafallet utan åtgärd.

Jag vill till sist erinra om att riksdagen — såsom ovan redovisats — vid
behandlingen år 1973 av förslaget till ny regeringsform som sin mening
uttalat, att frågan om särskilda regler för regeringens handlande i
extraordinära situationer och beslutsprocessen i samband därmed borde
bli föremål för prövning.

13 Riksdagen 1974. 4 sami. Nr 22

KU 1974:22

194

Underbilaga

JUSTITIEDEPARTEMENTET

PM angående händelserna i samband med bankrånet vid Norrmalmstorg
den 23 augusti 1973

Torsdagen den 23 augusti 1973 meddelades i nyhetsutsändningen i
radio kl. 11.00 att ett bankrån hade inträffat vid Norrmalmstorg samt att
viss skottlossning därvid förekommit. Kanslirådet Gösta Welander, som
hört nyheterna i radio, informerade omedelbart justitieministern om vad
som hänt.

Ungefär samtidigt kallades rättschefen Staffan Vängby av statssekreterarens
sekreterare till statssekreterarens telefon eftersom denne inte själv
för ögonblicket var tillgänglig. Det var kriminalkommissarie Thorander.
Han uppgav att han befann sig på Kreditbankens kontor vid Norrmalmstorg
i Stockholm. Där fanns en person som avlossat ett tiotal skott och
som tagit tre kvinnliga banktjänstemän som gisslan. Thorander hade talat
med mannen, som talade god engelska. Thorander kunde inte identifiera
mannen. Mannen hade begärt att Clark Olofsson skulle föras till
bankkontoret före kl. 13.30. Mannen hade i övrigt vägrat att diskutera
något om saken med Thorander. På Vängbys fråga om mannen kunde
antas vara ”galen” svarade Thorander jakande. Thorander upplyste vidare
att en polisman blivit skadad i handen vid skottlossning. Vängby
mottelefonerade omedelbart till Kreditbankens kontor för att kontrollera
att där verkligen försiggick ett bankrån och fick därvid bekräftelse att så
var fallet.

Vängby begav sig omedelbart till justitieministerns rum och underrättade
justitieministern om innehållet i telefonsamtalet. Justitieministern
ringde då upp Thorander på Kreditbankens kontor och fick i huvudsak
samma upplysningar som Vängby med det tillägget att det fanns
ytterligare personer i banklokalen. Under tiden kom statssekreterarna
Ove Rainer och Ulf Nordenson också till justitieministerns rum. Vid de
överväganden som gjordes stannade justitieministern för att Clark
Olofsson som en beredskapsåtgärd borde flyttas från fängelset i Norrköping
till Stockholm. Justitieministern begav sig därefter till statsminister
Palme och meddelade efter återkomsten till sitt rum, att statsministern
tillstyrkt justitieministerns förslag om Olofssons förflyttning till Stockholm.
Sedan vederbörlig mottelefonering skett från anstaltsledningens
sida meddelade Rainer — på uppdrag av justitieministern — tjänsteförrättande
styresmannen fångvårdsinspektören Gunilla Arnerdal, att regeringen
beslutat att Olofsson skulle flyttas till Stockholm och där ställas till
polisens förfogande. Olofsson skulle föras till häktet på Kungsholmen,
Kungsholmsgatan 37. Denna adress lämnades i enlighet med ett av
Thorander uttalat önskemål. Vid detta samtal överenskom man också att
anstaltsledningen skulle ta kontakt med polisen i Norrköping för
transport av Olofsson till Stockholm. Beslutet att förflytta Olofsson från
Norrköping bekräftades vid regeringens lunchberedning.

KU 1974:22

195

Klockan 12.30 meddelade Gunilla Arnerdal kanslirådet Johan Leche
att polisen i Norrköping kl. 12.20 förklarat att man skulle hämta
Olofsson ”inom en kvart” samt att Olofsson var klar för avtransport.
Klockan 12.50 meddelade Gunilla Arnerdal Leche att polisen senare
förklarat att man icke kunde verkställa transporten förrän man fått
telegrafisk bekräftelse på att transporten skulle utföras. En kort stund
efter det att kanslirådet Gösta Welander förgäves sökt komma i kontakt
med polismästaren eller polisintendenten i Norrköping men fått kontakt
med en kommissarie meddelades det att polisen begett sig till anstalten
för att verkställa transporten.

Klockan 13.10 meddelade Leche generaldirektören Bo Martinsson per
telefon vad som förevarit. Martinsson upplyste att han kände till vad som
hänt samt förklarade att han var införstådd med de vidtagna åtgärderna.

Klockan 13.30 underrättade Leche tf. styresmannen på allmänna
häktet i Stockholm Leif Carselid om att Olofsson förflyttats till häktet
samt att han fick föras till Norrmalmstorg efter framställning av
polismästare Kurt Lindroth.

På uppdrag av justitieministern meddelade Rainer ungefär samtidigt en
företrädare för polisledningen att Olofsson fick — om polisledningen så
fann lämpligt - flyttas till Norrmalmstorg. Något senare talade justitieministern
med Lindroth och meddelade följande: Justitieministern hade fått
regeringens fullmakt att bestämma att Olofsson, om han själv gick med
på det, fick gå in i banklokalen till rånaren under förutsättning att
gisslan lämnades ut. Justitieministern uttalade den förmodan att rånaren
inte skulle samtycka till det. Justitieministern förklarade vidare att han
inte hade befogenhet att om gisslan hölls kvar medge att Olofsson fick gå
in i banklokalen. Han måste i så fall inhämta beslut av regeringen.
Justitieministern antog att man i så fall kunde tvingas villfara rånarens
begäran men underströk att denna fråga måste prövas av regeringen.
Polismästaren skulle därför om denna situation uppstod ringa till
justitieministern. Justitieministern underströk att det skulle ta mycket
kort tid att få frågan prövad av tf. regering. Närvarande vid detta samtal
var Rainer, Nordenson, Vängby, Welander och Leche. Under de fortsatta
diskussionerna på justitieministerns rum utkristalliserade sig den meningen
att man inte borde villfara rånarens begäran att Olofsson skulle
förena sig med rånaren i banklokalen.

Klockan 14.50 meddelades att Olofsson anlänt till häktet. Sedan
justitieministern tidigt på eftermiddagen givit statsrådet Lidbom uppdrag
att sammankalla den tillförordnade regeringen samlades flera statsrådsledamöter
i justitieministerns rum. Därefter förflyttade sig statsråden till
statsrådsberedningen. Medan statsråden befann sig där började uppgifter
komma som tydde på att Olofsson släppts in i banklokalen. Rainer ringde
då polisledningen och fick bekräftat att polisen släppt in Olofsson till
rånaren. Rainer framhöll att detta icke varit avsett. Regeringssammanträdet
avbröts varvid justitieministern hade ett samtal med polismästare
Lindroth. Denne uppgav då att rånaren begärt att Olofsson skulle komma
in i banklokalen. För att understryka sitt krav hade han tagit struptag på

KU 1974:22

196

en av kvinnorna i gisslan. Lindroth bedömde situationen så hotfull för
kvinnan att han beslöt att — utan att ha talat med justitieministern —
släppa in Olofsson i banklokalen.

Justitieministern höll därefter en presskonferens, under vilken han
meddelade att regeringen inte hade medgett att Olofsson sammanfördes
med rånaren. Vidare gav han uttryck för den uppfattningen att Olofsson
ännu inte var släppt eftersom han inte kunde lämna Kreditbanken utan
polisens medgivande. Justitieministern lämnade härefter kanslihuset för
att tillfälligt bege sig till sin bostad.

Under fortsättningen av kvällen befann sig ett antal statsrådsledamöter
i statsrådsberedningen. Rainer och rikspolischefen Carl Persson befann sig
omväxlande där och i justitieministerns rum, där även Nordenson,
departementsrådet Jermsten samt Vängby, Welander, Leche befann sig.
Under ledning av Rainer gjordes en analys av det rättsliga läget. Därvid
kom man fram till att Olofsson inte hade släppts fri eftersom han inte
kunde lämna banklokalen utan polisens medgivande. Det stod också klart
att i en nödsituation måste Olofsson kunna friges. De närvarande var
också ense om att beslutanderätten i denna fråga måste utövas av
regeringen som den högsta administrativa myndigheten.

Statssekreterare Rainer lade fram denna analys för de närvarande
regeringsmedlemmarna. Dessa var ense om att regeringen inte skulle
medge att Olofsson lämnade Kreditbanken, om inte gisslan samtidigt
släpptes fri. Över beslutet fördes inte något protokoll. Ej heller fördes
några anteckningar om vad som förevar under denna överläggning.

Efter förmedling av Rainer meddelade statsministern Lindroth regeringens
syn på denna fråga. Justitieministern, som ej var närvarande vid
denna tidpunkt, återkom senare till sitt rum. Han talade också med
Lindroth och framhöll att om denne förberedde en utväxling av gisslan
skulle han innan Olofsson och rånaren släpptes ta kontakt med
justitieministern, eftersom beslut angående Olofsson ankom på regeringen.

Under kvällen och natten diskuterades olika tänkbara vägar på vilka
rånaren och Olofsson skulle kunna släppas medan gisslan fick stanna kvar
i banken. Under dessa diskussioner underströk stats- och justitieministrarna
att de direkta operationerna måste ledas av polisledningen på
Norrmalmstorg.

Under fredagen följdes från kanslihusets sida polisens arbete varvid
polisledningen kontinuerligt redovisade de åtgärder den företog. Vid
middagstid hölls sammanträde med tf. regeringen. I detta sammanträde
deltog även andra tillgängliga statsråd samt rikspolischefen och Rainer.
Till detta hade även polismästare Lindroth kallats. Denne informerade
regeringen om läget i banklokalen. Regeringen bekräftade då vad som
tidigare hade uttalats, nämligen att Olofsson inte fick lämna Kreditbankens
lokaler om inte gisslan samtidigt släpptes fri.

Under fredagskvällen sändes i radio och TV intervjuer med Olofsson,
rånaren och en av gisslan. Därvid framkom att polisledningen erbjudit
rånaren och Olofsson att lämna banken i sällskap med en person inom

KU 1974:22

197

gisslan. Rainer tog då kontakt med polisledningen på Norrmalmstorg och
påminde om de instruktioner beträffande Olofsson som lämnats tidigare
under dagen och som innebar att gisslan måste släppas i sin helhet.

Under de därpå följande dagarna följdes polisens arbete genom
kontinuerliga informationer från polisledningen. Dessa förmedlades av
rikspolischefen via en särskilt upprättad telefonförbindelse med polisledningen.
Sådan beredskap upprätthölls i kanslihuset att det var möjligt att
snabbt sammankalla regeringens ledamöter, om ett regeringsbeslut skulle
krävas med anledning av den utveckling som händelsen vid Norrmalmstorg
kunde ta.

v

KU 1974:22

198

Bilaga 6

PM med vissa uppgifter om regeringens beslutsunderlag för införande av
drivmedelsransonering m. m. i samband med oljekrisen 1973—1974

Från handelsdepartementet har erhållits ett omfattande material
angående regeringens beslutsunderlag för olika åtgärder i samband med
den oljekris som inträffade under hösten 1973.

I det följande lämnas vissa uppgifter om oljekrisens förlopp och av
regeringen i anledning härav vidtagna åtgärder m. m. Uppgifterna har
hämtats från handelsdepartementets material samt från redovisningar
som handelministem lämnat i olika sammanhang bl. a. vid den allmänpolitiska
debatten i riksdagen i slutet av januari 1974.

Den 6 oktober 1973 utbröt kriget i Mellanöstern. Den första effekten
för världens oljeförsörjning kom den 17 oktober när den s. k. OAPECgruppen
— dvs. ett antal arabländer, nämligen Abu Dhabi, Algeriet,
Bahrain, Dubai, Egypten, Irak, Kuwait, Libyen, Qatar, Saudi-Arabien och
Syrien — beslöt att sätta in vad man kallade oljevapnet i Mellan-östernkonflikten.
Man beslöt att, så länge konflikten pågick, varje månad sänka
sin samlade oljeproduktion med 5 procent. Man beslöt också att förbjuda
varje oljeexport från dessa länder till USA och Holland.

Ett par veckor senare, den 4 novenber, hade man kommit fram till att
produktionsnedskärningen var för liten för att ge avsedd politisk effekt.
OAPEC beslöt då att skära ned produktionen med 25 procent, räknat på
september månads produktionsnivå, och sedan fortsätta varje månad att
minska produktionen med 5 procent i avvaktan på en lösning av
konflikten på för arabländerna tillfredsställande villkor.

Den 6 november, efter två dagar, beslöt man på grundval av
uttalanden i EG:s ministerråd om Mellanösternfrågan att inställa den
redan beslutade 5-procentiga nedskärningen i december. Men tre dagar
därefter, den 9 november, skärpte emellertid OAPEC-gruppen åter sin
politik och beslöt att skära ned produktionen i januari med 5 procent,
räknat på december månads reducerade produktion.

Vid ett möte i Kuwait den 24 december beslöt OAPEC att ändra sin
politik och att i januari höja produktionen från decembernivån med 10
procentenheter. Läget i slutet av januari 1974 utvisade en produktionsbegränsning
uppgående till 15 procent jämfört med september 1973 för de
länder som upprätthöll densamma.

Långt innan tidigare nämnda nedskärningsbeslut började ge direkta
resultat i form av minskad tillförsel av råolja till Västeuropa, fick de
långtgående konsekvenser på marknaden för färdigprodukter. Den
förväntade åtstramningen på råoljeområdet framkallade en häftig reaktion
på den västeuropeiska marknaden. Priserna steg kraftigt i oktober
och november. Dessutom utbröt jakt efter olja — lager byggdes upp,
tidigare normala utbud hölls inne. De rent svenska oljebolagen och

KU 1974:22

199

direktimportörerna, t. ex. Vattenfall och Sydkraft, kunde i början av
december bara redovisa en förväntad import under de närmaste månaderna
på ungefär hälften av den normala tillförseln. Men också de
internationella oljeföretagens svenska dotterbolag antog — utifrån de
besked som de fick från sina huvudkontor — att deras import av
färdigprodukter skulle bli 15 å 20 procent mindre än normalt för
perioden december—februari.

För den prognos som gjordes i mitten av december — då de avgörande
besluten om ransoneringspolitiken fattades — betydde det ett bortfall i
förhållande till normal tillförsel med ungefär 14 procent för bensin, 22
procent för motorbrännolja och lätt eldningsolja och 24 procent för de
tunga oljorna.

Dessa siffror kan jämföras med den bedömning som i slutet av året
gjordes av bortfallet i världsproduktionen av råolja, som blev resultatet av
den arabiska produktionsnedskärningen. Detta bortfall uppskattades till
5 å 7 procent av den normala tillförseln av råolja till västvärlden. Om
prognoserna slog in, skulle Sverige med andra ord drabbas långt hårdare
än vad nedgången i råoljeproduktionen i och för sig motiverade.

Enligt uttalanden av handelsministern var detta i korthet den
information om försörjningsläget som stod till regeringens förfogande i
november-december, när försörjningspolitiken skulle utformas.

Innan en redogörelse lämnas för vilka åtgärder som vidtogs i anledning
av oljekrisen skall i korthet erinras om hur Sveriges energiförsörjning — i
första hand oljeförsörjningen — är uppbyggd.

Landets förbrukning av energi tar mindre än 1 procent av världskonsumtionen
men är per capita räknat bland världens högsta. Huvudposten
av den producerade energin kommer ur importerade oljeprodukter.
1972 låg deras andel över 70 procent. Utvecklingen under efterkrigstiden
fram till denna fördelning mellan bränsleslagen har karakteriserats av en
fortgående stark ökning av oljeprodukternas andel medan fasta bränslen
som stenkol, koks, ved och torv inte kunnat försvara sin marknadsställning.

Sedan 1950-talet har beträffande oljeprodukternas användning i
Sverige fastighetsuppvärmningen och kraftproduktionens andelar ökat
medan industriproduktionens och transporternas andelar minskat.

Av naturliga skäl baseras oljetillförseln till vårt land helt på import. Av
denna import är huvuddelen, drygt 60 procent, förädlade oljeprodukter
— bensin, eldningsolja, plastråvaror osv. Vår egen produktion av
raffinerade produkter, byggd på importerad råolja, är alltså för närvarande
knappt 40 procent av den totala tillförseln. Produktionen på ca 13
milj. m3 sker vid två raffinaderier i Göteborg (Shells och BP:s) och i
Nynäshamn (Nynäs Petroleum).

Beträffande utvecklingen av landets oljeraffinering kan nämnas att
fr. o. m. hösten 1974 kommer raffinaderikapaciteten att öka kraftigt —

KU 1974:22

200

till över 20 milj. m3 per år — när Scanraf i Brofjorden står färdigt för
produktion. Men om oljeförbrukningen skulle öka i samma takt som
under 1960-talet, dvs. med 7a" 8 procent per år, leder den utbyggnaden inte
till någon märkbar ökning av den relativa produktionskapaciteten. Om
man år 1980 skulle nå en raffinaderikapacitet i Sverige, som motsvarar
drygt 80 procent av förbrukningen, så måste vid samma förbrukningsutveckling
byggas minst två Brofjorden-raffinaderier till under de närmaste
åren. En annan viktig del av landets försörjningsberedskap på oljeområdet
är beredskapslagren. I propositionen 1969:136 lämnas en redogörelse för
hur lagerhållningen är utformad. 1969 fastställdes sålunda ett program
för fortsatt lagring för beredskapsändamål av olja under sju årsperiod en
1970—1976. Ansvaret för att genomföra programmet åvilar oljebranschen
och storkonsumenterna av olja. Krigsreserven av drivmedel förutsätts
även i fortsättningen förvaras i bombskyddade anläggningar. En del av
krigsreserven av eldningsoljor lagras i anläggningar som lokaliseras efter
beredskapsmässiga överväganden. Denna lokaliserade lagring åvilar oljehandeln
samt kraft- och värmeproducenterna. Beredskapslagringen omfattar
även lagring av råvaror för framställning av stadsgas samt av gasol.
Lagringen av råvaror för stadsgas åvilar gasverken och lagringen av gasol
dels staten, dels säljare och importörer.

Investeringskostnaderna för beredskapslagringen av bensin, fotogen,
motorbrännolja och eldningsolja beräknades i nämnda proposition till ca
760 miljoner kronor. Därav skulle staten bidraga med 80 miljoner kronor
för merkostnaden för den skyddade och den lokaliserade lagringen.
Investeringskostnaderna för stadsgasindustrin beräknades till ca 18,7
miljoner kronor och för oljebranschens lagring av gasol till ca 7,7
miljoner kronor. Investeringskostnaderna för ett statligt gasollager går
upp till ca 19,8 miljoner kronor.

Vad beträffar Sveriges oljeimport under de senaste åren — då landet i
stor utsträckning varit beroende av de internationella oljebolagens
åtgärder — visar utvecklingen klart ökande andel från Afrika, varvid
importen huvudsakligen bestått av svavelfattig råolja. Importen från
Västeuropa och Mellersta Östern har fått en minskad relativ betydelse
under åren. Oljeimportens sammansättning skiljer sig åt mellan de olika
exportländerna. Importen från Västeuropa består i huvudsak av färdiga
produkter, medan Afrika-importen till ävervägande del utgörs av råolja.

De fasta bränslena har som nämnts kommit att spela en allt mindre
roll i landets energiförsörjning. Den från beredskapssynpunkt tidigare
förekommande produktionen av torv för bränsleändamål har praktiskt
taget helt upphört sedan slutet av 1960-talet. Elenergiförsörjningen i
Sverige baserades fram till mitten av 1960-talet praktiskt taget helt på
vattenkraft. Under senare år har oljekraft i allt större utsträckning
kommit till användning så att vattenkraftens andel av den totala
elkraftproduktionen nu gått ned till ca 75 procent.

När oljekrisen inträffade i oktober 1973 hade Sverige en större oljeoch
energiförbrukning per capita än de flesta andra länder och en lägre
raffinaderikapacitet än de flesta andra länder.

KU 1974:22

201

De första åtgärder sorn vidtogs av regeringen i anledning av oljekrisen
skedde redan i oktober 1973. Kort efter krigsutbrottet i Mellanöstern
den 6 oktober 1973 tillsattes en särskild arbetsgrupp inom handelsdepartementet
för att se över beredskapsläget beträffande oljeförsörjningen.
Den 9 oktober sammanträdde försvarsrådet under statsministerns ordförandeskap,
varvid bl. a. diskuterades läget i Mellersta Östern och
oljesituationen i världen. När sedan beslutet kom att OAPEC beslutat
skära ned produktionen av olja i mitten av oktober med 5 procent per
månad började konkreta åtgärder att vidtagas. Den 19 oktober infördes
sålunda anmälningsskyldighet rörande prishöjningar på motorbensin,
motorbrännolja och eldningsolja. I anslutning till OAPEC:s beslut i
början av november om 25 procents nedskärning av oljeproduktionen
hölls en rad överläggningar bl. a. med oljebolagen och berörda statliga
myndigheter såsom överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) och
statens pris- och kartellnämnd (SPK).

Som framhölls av handelsministern i den allmänpolitiska debatten i
slutet av januari 1974 tydde de mycket osäkra uppgifter oljebolagen
kunde lämna om sin förväntade produktion och import, vilka endast
avsåg december, på en nedgång av tillförseln av oljeprodukter till Sverige
med någonting mellan 10 och 20 procent. Regeringen beslöt vid konselj
den 16 november mot denna bakgrund och med utgångspunkt i de av
arabländerna fattade besluten att lägga fram förslag till riksdagen om att
allmänna ransonerings- och förfogandelagen skulle få sättas i tillämpning.
Tillsammans med förslag om en särskild elransoneringslag lades dessa
propositioner fram för riksdagen den 20 november.

Av det material som överlämnats från handelsdepartementet kan i
detta sammanhang nämnas följande som fanns tillgängligt i mitten av
november 1973.

Hemliga handlingar

Inom utrikes- och handelsdepartementens enhet för utrikeshandelsärenden
upprättade promemorior:

1. 1973-11-10 ”Producentländemas agerande i oljefrågan”, vari lämnas
uppgifter om störningar i råoljeexporten på grund av krigshandlingarna
i Mellersta Östern (pipelines-frågor m. m.), uppgifter från vad som
avhandlades vid OAPEC-möten i Kuwait i oktober och november,
uppgifter om oljeprishöjningar, förändringar i produktionsvolym, skeppningsläget,
bojkottsåtgärder, bilaterala relationer m. m.

2. 1973-11-14 ”Oljefrågor”, vari behandlas frågor om Sveriges oljeimport
och oljeförbrukning, producentländernas agerande i oljefrågor,
uppgifter från sammanträden med EG-ministrarna och OECD:s oljekommitté
m. m.

3. Skrivelse 1973-11-15 från kommerskollegium till handelsministern
angående övervakning av exporten av mineraloljeprodukter jämte PM

KU 1974:22

202

1973-11-14 dels angående olika metoder att övervaka sådan export, dels
beträffande exportvolymen 1972 och 1973 m. m.

4. Inom överstyrelsen för ekonomiskt försvar gjorda beräkningar av
försörjningsläget.

Som nyss nämnts förelädes riksdagen den 20 november 1973 förslag
om att allmänna ransonerings- och förfogandelagarna skulle sättas i
tillämpning (prop. 1973:203) och gälla t. o. m. den 30 november 1974.
Dessa lagar som är av beredskapsnatur — s. k. fullmaktslagar — anger
endast en allmän ram för arten och innehållet i de åtgärder regeringen får
vidta. Lagarna i fråga ger regeringen fullmakt att reglera samhällets
produktion, tillgångar och förbrukning på ett från försörjningssynpunkt
ändamålsenligt sätt.

I den allmänpolitiska debatten i slutet av januari 1974 erinrade
handelsministern om att samtidigt med att nämnda beredskap för
ransoneringsåtgärder vidtogs startades en kampanj för frivilligt sparande
av bensin, eldningsolja och elektrisk energi. Exportkontroll av oljeprodukter
infördes också.

1 mitten av november 1973 förelåg den första prognosen för tillförseln
av drivmedel och olja. Den gällde perioden november 1973—januari
1974, dvs. en tre måna dersperiod. Prognosen gjordes av överstyrelsen för
ekonomiskt försvar och angav ett bortfall i förhållande till normal
tillförsel med ungefär 10 procent för bensin, 20 procent för lätta oljor
och 15 procent för tjocka eldningsoljor.

Mot bakgrunden av det läget formulerades vissa allmänna riktlinjer för
besparingsåtgärder och en kommande ransonering. Produktion och
sysselsättning skulle bibehållas på en hög nivå. Viktiga samhällsfunktioner
som sjukvård, undervisning och allmänna kommunikationer skulle
prioriteras. Förbrukningen skulle inte få bli större än att beredskapslagren
av olja i stort sett hölls intakta för att bevara högsta möjliga
handlingsfrihet för den framtid som i hög grad tedde sig oviss.
Inskränkningarna i förbrukningen måste därför enligt handelsministern
rikta sig mot hushållens energikonsumtion. På grund av att en stor andel
av landets elenergi produceras i oljekraftverk måste åtgärderna också ta
sikte på hushållens elkonsumtion.

I avvaktan på att riksdagen skulle ta ställning till propositionen om att
sätta allmänna ransoneringslagen och allmänna förfogandelagen i tillämpning
bedömdes det enligt handelsministern att en erforderlig besparing
kunde nås genom en fortsatt sparkampanj. Överenskommelse träffades
den 27 november 1973 med oljebolagen om en frivillig nedskärning av
leveranserna av eldningsolja för uppvärmningsändamål med 25 procent.

De avgörande besluten beträffande ransoneringspolitiken fattades av
regeringen i mitten av december, dagarna efter det att riksdagen den 11
december 1973 bifallit förslagen om att sätta de olika ransoneringslagarna
i tillämpning. Då hade som inledningsvis nämnts en ny bedömning av
den sannolika tilförseln av olja gjorts för tiden december 1973—februari

1974. Den visade på en fortsatt försämring av tillförseln, nämligen med

KU 1974:22

203

14 procent för bensin, 22 procent för motorbrännolja och eldningsolja 1
och 24 procent för de tjocka oljorna.

1 det läget kvarstod fortfarande OAPEC-ländernas beslut om en
nedskärning av produktionen i januari med 28 procent från septembernivån.
Likaså hade man enligt handelsministern att räkna med att
produktionsnedskärningen även därefter kunde fortsätta i enlighet med
den plan som upprättats i oktober, dvs. 5 procents nedskärning varje
månad.

Regeringen beslöt då att fullfölja förberedelserna för bensinransoneringen,
så att den kunde träda i kraft den 8 januari. Vidare inriktades
planeringen på att den frivilliga kvotransoneringen av eldningsolja skulle
avlösas av en kvotransonering i statlig regi. Det vidtogs också vissa
åtgärder för att begränsa förbrukningen av elkraft med inriktning på
sådana ting som reklam, gatubelysning osv.

Därefter kom det inledningsvis nämnda beslutet den 24 december av
OAPEC-länderna om att lätta på embargopolitiken och höja produktionen
med 10 procent.

Några dagar före ransoneringen, den 4 januari 1974, gjordes en
ytterligare omfattande kontroll av försörjnings läget.

Av handelsdepartementets material kan nämnas ytterligare följande
som fanns i november och december 1973 samt början av januari 1974.

Hemliga handlingar

Inom handels- och utrikesdepartementens enhet för utrikeshandelsärenden
upprättade promemorior:

1 a 1973-11-23 ”Producentländernas agerande i oljefrågan II”, vari
behandlades förändringar i produktionsländernaas produktionsvolym,
skeppningsförhållanden, kontrollåtgärder, frågor om oljan som politiskt
vapen, uppgifter om vad som avhandlades vid OPEC-mötet i Wien den 20
november 1973 och EG:s utrikesministerkonferens i Köpenhamn samma
dag.

1 b 1973-12-07 ”Oljefrågan II”, vari bahandlades frågor om den
internationella oljehanteringen, Sveriges oljeimport och oljeförbrukning,
frågor rörande organisationerna OPEC och OAPEC och deras agerande,
åtgärder i konsumentländerna, uppgifter om olika ministermöten.

1 c 1973-12-20 ”Producentländernas agerande i oljefrågan lil”, vari
behandlades frågor om produktionsvolymen, kontrollmöjligheter, oljevapnets
användning, OAPEC-möte i Kuwait den 8—9 december, statschefsmöte
i Alger den 3 december, oljeministrarnas rundresor i Europa, EG:s
toppmöte i Köpenhamn den 16 december m. m.

ld 1973-12-20 ”Oljekrisen”, vari behandlas frågor om Sveriges
oljeimportörer, oljeförbrukning, OPEC- och OAPEC-frågor, producentländernas
agerande i oljefrågan, olika internationella konferenser m. m.

1 e 1973-12-27 rörande bl. a. raffineringskapaciteten i Holland och
Italien m. m.

KU 1974:22

204

2. Rapporter om försörjningsläget upprättade av överstyrelsen för
ekonomiskt försvar i november och december 1973.

3. Promemoria 1973-12-12 upprättad inom utrikesdepartementet
som låg till grund för föredragningar av kabinettssekreterare Sverker
Åström i försvarsrådet den 11 december och i det ekonomiska
planeringsrådet den 12 december. I promemorian behandlas frågor om
läget i Mellersta Östern.

4. Rapport om försörjningsläget upprättad av bränslenämnden
1973-12-15.

5. Rapporter från kommerskollegium om exportlicensgivning av
mineraloljeprodukter.

Som tidigare nämnts godkände riksdagen den 11 december 1973
regeringens förslag i de tidigare nämnda propositionerna. Tre dagar senare
beslöt regeringen att utfärda de nämnda lagarna jämte en rad tillämpningsföreskrifter.
Även lagen om kommunal kristidsförvaltning sattes i
tillämpning (prop. 1974:16). Kungörelser om ransonering av flytande
bränsle, m. m. samt av elektisk kraft utfärdades. I dessa angavs vilka
myndigheter som skulle svara för olika ransoneringsåtgärder.

Huvudansvaret för handhavandet av regleringen lades på bränslenämnden
som blev ett självständigt organ knutet till överstyrelsen för
ekonomiskt försvar. Bränslenämnden fick det överordnade ansvaret för
ransoneringen av olja, bensin och andra flytande bränslen. Bränslenämnden
skulle fördela landets tillgångar av dessa bränslen till olika huvudändamål.
I vad gäller fördelningen av flytande bränsle för motordrift skulle
mellan olika förbrukningsändamål ske i samråd mellan bränslenämnden
och transportnämnden.

Sjöfartsverket fick hand om ransoneringen i fråga om sjöfart och
luftfartsverket i fråga om luftfart. Statens jordbruksnämnd skulle i
huvudsak sköta ransoneringen i fråga om motordrift inom jordbruks-,
trädgårds- och fiskerinäringarna. Ansvaret för ransoneringens genomförande
i tekniskt hänseende vilade, såvitt gäller flytande bränsle för
motordrift, på transportnämnden. Vissa andra myndigheter och organ
tilldelades särskilda kvoter av flytande bränsle och handhade då
regleringen inom sitt område. Länsstyrelserna och de kommunala
kristidsnämnderna hade att pröva vissa frågor om tilldelningen av
flytande bränsle till förbrukarna.

Allmänna bestämmelser för elransoneringen gavs i kungörelsen om
reglering av förbrukningen av elektrisk kraft. Föreskrifter om elförbrukningen
utfärdades av statens elransoneringsnämnd (SERN) som i likhet
med bränslenämnden var ett nyinrättat organ.

För att samordna de olika departementens och myndigheternas
handläggning av frågor om energiförsörjningen på kort sikt tillsattes en
särskild försörjningsberedning under handelsministerns ordförandeskap.
Vidare skapades ett energiråd för att biträda regeringen vid utformningen
av energipolitiken på såväl lång som kort sikt. I rådet ingår representanter

KU 1974:22

205

för bl. a. de politiska partierna, löntagarorganisationerna och olika
näringsgrenar.

Drivmedelsransoneringen pågick under tiden 8 januari-30 januari och
kvotransonering av eldningsolja under tiden 8 januari-15 mars.

Elransonering förbereddes men sattes aldrig i kraft. På elområdet
bedrevs en sparkampanj. Dessutom förbjöds eller begränsades elanvändning
för vissa ändamål, t. ex. reklam, gatubelysning osv. Dessa förbud och
begränsningar har upphävts.

Av handelsdepartementets material kan nämnas ytterligare en hemlig
promemoria 1974-01-23 upprättad inom utrikes- och handelsdepartementens
enhet för utrikeshandelsläget. Promemorian innehåller i likhet
med övriga promemorior bedömningar av oljeläget baserade på informationer
från svenska utlandsmyndigheter m. m. Bl. a. berörs motiven till
OAPEC:s beslut att höja produktionen med 10 procent, frågor om
oljevapnet och prishöjningarna, oljebolagens roll för fördelningen. Vidare
fanns i mitten av januari hemliga rapporter av skilda slag t. ex. inom
handelsdepartementet upprättad lagerredovisning till OECD, bedömningar
av bränslenämnden av försörjningsläget m. m.

Som underbilagor till denna PM fogas:

1. PM 1974-03-11 av handelsdepartementet ”Sammanställning av
beslutsunderlag etc. rörande försörjningsberedskapen för flytande bränslen
m. m.” (Underbilaga 1).

2. PM 1974-01-24 av handelsdepartementet ”Vidtagna, viktigare
åtgärder med anledning av oljekrisen” (Underbilaga 2).

KU 1974:22

206

Underbilaga 1

Sammanställning av beslutsunderlag etc. rörande försörjningsberedskapen
för flytande bränslen m. m.

Under höst- och vintermånaderna budgetåret 1973/74 togs inom
berörda myndigheter och departement fram underlag för regeringsbeslut
med anledning av den försämrade försörjningen med flytande bränsle
m. m.

I bifogade pärmar — en för öppna och en för hemliga handlingar - har
sammanställts det viktigaste underlaget och de viktigaste besluten.

Som framgår av innehållsförteckningen har principen för sammanställningen
varit att under ett uppslag samla tillgänglig information om läget i
världen (UD-rapporter m. m.), försörjningsläget i Sverige samt därav
föranledda åtgärder vid nedan angivna tidpunkter.

16/11 allmän beredning inom regeringen rörande försörjningsläget
27/11 information om att ransonering skulle införas med början i
januari 1974

6/12 information om beslutade kort- och långsiktiga åtgärder -försörjningsberedning, energipolitisk delegation, energiråd m. m.
16/12 vissa ransoneringslagar i tillämpning, krisorganen organiseras
(14/12) och allmän beredning inom regleringen rörande försörjningsläget 4/1

kontroll av försörjningsläget inför ransoneringens böljan den 8
januari 1974

29/1 information om nya högstpriser och om införandet av clearing.
Bränslenämnden offentliggör vissa försörjningsbalanser och sitt
beslut att avbryta drivmedelsransoneringen.

De följande uppslagen innehåller underlag som utarbetats under
februari samt övrigt material — propositioner, statsrådsprotokoll m. m.
som bedöms vara av intresse.

Hela underlaget för beslut om clearing och all UD-information om
läget i världen i övrigt finns att ta del av inom handelsdepartementet.

KU 1974:22

207

Underbilaga 2

Vidtagna, viktigare åtgärder med anledning av oljekrisen

Krigsutbrott Israel-Egypten 6/10

8/10

9/10

15/10

OAPEC-beslut om 5 %
produktionsnedskärning/mån. 16/10

19/10

26/10

OAPEC-beslut om 25 %
nedskärning 4/11

7/11

9/11

15/11

16/11

20/11

Översyn av beredskapsanläggning
Särskild grupp tillsätts inom handelsdepartementet
för kontroll av
ransoneringsförberedelserna
Sammanträde i försvarsrådet bl. a.
rörande läget i Mellersta Östern
och oljesituationen i världen
Diskussion om ransoneringsförberedelserna
med K, I, ÖEF, TN

Anmälningsskyldighet rörande prishöjningar
på motorbensin, motorbrännolja
och eldningsolja införs
Statssekreteraren i handelsdepartementet
sammanträder med SPI:s
direktion angående oljeförsörjningsläget Nationella

oljegruppen med representanter
för bl. a. handelsdepartementet,
ÖEF, SPI och oljebolagen
sammanträder

Sammanträde mellan handelsministe
och statens pris- och kartellnämnd
ang. oljeföretagens förslag till
prishöjningar på olja
ÖEF m. fl. redovisar försörjningsläget
för handelsministern
Allmän beredning inom regeringen
om försöijningsläget
Prop ang. allmänna ransoneringslagen allmänna

förfogandelagen elransoneringslagen Presskonferens: Sparkampanj Exportreglering

fr. 1973-12-01
(Förberedelser för ransonering
jan. 1974)

KU 1974:22

208

22/11

26/11

27/11

6/12

OAPEC-beslut om 5 %

produktionsnedskärning

från jan. 1974 9/12

10/12

14/12

16/12

17/12

Överläggningar i Oslo mellan de
nordiska försörjningsministrarna
om oljesituationen
ÖEF redovisar försörjningsläget
för handelsdepartementet
Presskonferens:
Överenskommelse mellan regering
och oljebolagen om 25 % kvotering
av eo för uppvärmning, upprättande
av fördelningskontor m. m.
Information till allmänheten om
ransonering jan. 1974
Presskonferens:
Statsministern m. fl. informerar om
beslutade kort- och långsiktiga
åtgärder:

a) försörjningsberedning

b) energipolitisk delegation

c) energiråd

d) SPK bemyndigas att fastställa
maxim ipriser

e) 200 milj.kr. ställs till ÖEF:s
förfogande för inköp av oljeprodukter f)

clearingavgift (ev.)

g) ransoneringskort för bensin
och motorbrännolja sänds ut

Överenskommelse mellan regering
och oljebolagen om ändrad kvoteringsbas
för eo

Allmänna ransoneringslagen, allmänna
förfogandelagen och elransoneringslagen
i tillämpning
Instruktion för och ledamöter i
bränslenämnden (BN) resp. statens
elransoneringsnämnd (SERN)
Ledamöter i försörjningsberedningen
förordnas

Allmän beredning inom regeringen
om försörjningsläget
Bränslenämnden redovisar för försörjningsberedningen
dels försörjningsläget,
dels förslag till tilldelningsramar
och ransoneringspe -

KU 1974:22

209

18/12

OAPEC-beslut om 10 %
produktionshöjning 24/12

V 51

28/12

V 1/74
3/1
4/1
8/1

18/1

(25/1)

riodens längd för bensin och motorbrännolja Presskonferens:Allmänheten

informeras om bränslenämndens
och statens elransoneringsnämnds
ransoneringsbeslut

Länsstyrelsernas ransoneringsenhet
i funktion
Ytterligare 100 milj.kr. ställs
till ÖEF:s förfogande för inköp
av oljeprodukter

Kungörelse m. m. om clearing för
oljeprodukter

De kommunala krisorganen i funktion BN

redovisar försörjningsläget
för handelsministern
Prop. ang. rörlig kredit (2 000
milj.kr.) för oljeköp
Ransonering av bensin och motorbrännolja,
kvotering av eldningsoljor Ransonering

av elenergi (förbud
mot användning av elenergi för
vissa ändamål)

Uppdrag åt ÖEF att förbereda reglering
av petrokemikalier m. m.
Instruktion för och ledamöter i
clearingnämnden
Medel för oljeclearing
Prop. ang. bestämmelser för ransonering
av stad sgas m. m.

Prop. ang. rörlig kredit för oljeclearing.

14 Riksdagen 1974. 4 sami. Nr 22

KU 1974:22

210

Bilaga 7

PM angående Kungl. Maj:ts handläggning av ärenden rörande ersättning
av allmänna medel för personskada på grund av brott

Ersättningsreglerna

Genom Kungl. kung. (1971:505) om ersättning av allmänna medel för
personskada på grund av brott har införts möjlighet för den som drabbats
av personskada genom brottslig handling att få skadan ersatt av allmänna
medel. Ersättningsärendena prövas av Kungl. Maj:t och handläggs inom
justitiedepartementet. För ändamålet har anvisats ett särskilt förslagsanslag
på 1 000 000 kronor. I det följande lämnas en redogörelse för vilka
krav som enligt kungörelsen skall vara uppfyllda för att ersättning skall
kunna komma i fråga.

Personskadebegreppet

Ersättningsbestämmelserna avser endast personskada, således inte
sakskada eller annan förmögenhetsskada. Skadeståndslagen (1972:207)
innehåller ej någon definition av begreppet personskada utan anger (5
kap. 2 §) endast vad sådan ersättning skall omfatta. I propositionen till
skadeståndslagen uttalade departementschefen (s. 576) att frånvaron av
definition inte syntes ha givit upphov till några olägenheter och att
uttrycket personskada därför kunde användas i den nya skadeståndslagen
utan en närmare precisering av begreppets innehåll. Departementschefen
förutsatte därvid att frågan om avgränsningar av personskadebegreppet
och av det eventuella behovet av en mera differentierad terminologi
prövades av den sittande skadeståndskommittén under dess utredningsarbete
rörande ersättning för förlorad arbetsförtjänst och för förlust av
försörjare. 1 sak framhöll departementschefen särskilt att såväl kroppsliga
som psykiska sjukdomstillstånd var att räkna som personskada antingen
de framkallats med fysiska medel eller på annat sätt.

Brottslig handling

Endast personskada tillfogad någon genom brottslig handling är
ersättningsberättigad enligt kungörelsen. Skadan måste således ha förorsakats
av en straffbelagd handling. Det fordras dock inte att skadegöraren
dömts för brottet eller ens att skadegöraren är känd. Som regel skall dock
brottet ha polisanmälts. Har så ej skett utgår ersättning endast om
sökanden visar giltigt skäl för att anmälan underlåtits.

Ersättningens omfattning

Syftet med ifrågavarande lagstiftning är att täcka socialt ömmande
behov (prop. 1971:1 bil. 4 s. 15). Det stadgas därför i kungörelsen att
ersättning utgår efter en prövning av sökandens behov. Härvid skall
hänsyn tas till annan ersättning, t. ex. försäkring, som tillkommer den
skadade med anledning av skadan. Vid denna prövning beaktas alla

KU 1974:22

211

former av försäkringar, således även privata. Vanligt förekommande är
t. ex. att de s. k. villa- och hemförsäkringarna innehåller överfallsskydd.

Beträffande ersättningens storlek uttalas i den departementspromemoria
(Ju 1970:21) som föregick ifrågavarande ersättningsbestämmelser
bl. a. att bestämmelserna inte som i skadeståndsrätten skall tjäna syftet
att försätta den skadelidande i samma situation som om skadan inte hade
inträffat utan att avsikten endast var att avhjälpa ömmande behov. Härav
följer att ersättningens storlek inte utan vidare kan bestämmas med
ledning av skadeståndsreglerna eller en föreliggande dom på skadestånd
som den brottslige ålagts att utge. Det framhålls dock att ett i rättegång
fastställt skadeståndsbelopp självfallet kan ha vägledande betydelse vid
ersättningsprövning. Som en allmän princip för bedömningen anges den
ekonomiska förändring som skadan inneburit för sökanden. För bifall
fordras sålunda att skadan medfört påtagliga ekonomiska svårigheter för
den skadelidande när det gäller hans egen försörjning eller försörjningen
av andra som är beroende av honom för sitt uppehälle. Att en viss
standardsänkning inträtt anses alltså inte tillräckligt för ersättning, medan
man å andra sidan inte kräver att den skadelidande hamnar i ren nöd. Vid
bedömningen av den skadelidandes ekonomiska ställning skall vidare i
första hand hänsyn tas till den skadelidandes egna inkomst- och
förmögenhetsförhållanden. Endast undantagsvis sägs hänsyn böra tas till
andra realiserbara tillgångar än pengar och värdepapper. Endast om
särskilda skäl föreligger kan enligt kungörelsen gottgörelse utgå för sveda
och värk, lyte eller annat stadigvarande men.

I motiven till ersättningsbestämmelserna (prop. 1971:1 bil. 4 s. 15,
JuU 1971:5 s. 4) anges att ersättningsbelopp över 50 000 kronor skall
utgå endast om synnerliga skäl, t. ex. höggradig invaliditet, föreligger. Ej
heller skall ersättning utgå om sökandens behov av gottgörelse uppskattas
understiga 300 kronor (2 § andra stycket).

Gottgörelse kan även utgå för arvode till biträde och för utredning av
ersättningsärendet. Härvid måste dock synnerliga skäl bedömas föreligga i
fråga om sökandens ekonomiska villkor.

Kungörelsen är enligt uttryckligt stadgande i övergångsbestämmelserna
tillämplig endast på skada som inträffat efter utgången av år 1970.

Andra former av skadeersättning genom allmänna medel

Personer som utsätts för skador av rymlingar från fångvårdsanstalter
eller dylikt har sedan budgetåret 1948/49 kunnat få ersättning från ett
särskilt förslagsanslag på socialdepartementets huvudtitel ”Ersättningar
för skador vållade av vissa rymlingar m. fl.”. Från anslaget ersätts skada
som vållats av personer som avvikit eller permitterats från fångvårdsanstalt,
ungdomsvårdsskola eller allmän vårdanstalt för alkolholmissbrukare.
Ersättning utgår också för skada, vållad av intern som beviljats frigång
från fångvårdsanstalt, av ungdomsvårdsskoleelev som vårdas utom skola
och av alkoholmissbrukare som har intagits på allmän fångvårdsanstalt
men bor på inackorderingshem eller åtnjuter familjevård. Ersättning utgår

KU 1974:22

212

i dessa fall inte bara för personskada utan också för egendomsskada och i
vissa fall för allmän förmögenhetsskada på grund av person- eller
egendomsskada. Anslaget disponeras av socialstyrelsen. Ärenden av
principiell betydelse eller ärenden där ersättning kan komma i fråga med
högre belopp än 5 000 kronor prövas av Kungl. Maj:t. Anslaget utgör för
budgetåret 1973/74 600 000 kronor och föreslås för budgetåret 1974/75
höjas till 650 000 kronor.

I viss omfattning ersätter landstingen - enligt samma grunder som
tillämpas för rymlingsanslaget - sådana skador som vållas av rymlingar
m. fl. från psykiatriska sjukhus under landstingens huvudmannaskap.
Samma gäller beträffande de större kommunerna vid skador som vållats
av ungdomar som avviker från kommunala anstalter inom ungdomsvården.

Anslaget under andra huvudtiteln Polisverket: Diverse utgifter kan
efter beslut av Kungl. Maj:t användas för kostnader för polisverksamhet
som inte kan bestridas från annat anslag. Anslaget har t. ex. använts för
att utbetala skadestånd till en år 1967 i tjänsten svårt skadad polisman.
Ersättning för personskada som polisman ådragit sig i tjänsten har eljest
belastat anslaget för personskada på grund av brott, dock under
förutsättning att skadan inträffat efter 1970 års utgång. Fortsättningsvis
kommer emellertid sådana skador att ersättas på annan väg. För polismän
liksom för andra statstjänstemän gäller nämligen statens personskadeförsäkring
som ger tjänstemän rätt till ersättning för förlorad arbetsförtjänst,
sveda och värk samt lyte och annat stadigvarande men för skador som
efter den 1 januari 1973 vållats under tjänsteutövning.

Det har även förekommit (se exempel 11 i de för år 1972 redovisade
fallen) att skadestånd utbetalats från andra huvudtitelns anslag Extra
utgifter. Fallet avsåg personskada på grund av misshandel som förövats
1970. Som framgår av redogörelsen nedan rörande ogillade ersättningskrav
måste beslutet i fråga emellertid betraktas som ett undantag.

Frågans tidigare behandling i riksdagen m. m.

1 detta hänseende hänvisas till JuU 1971:5, 1972:5 och 1973:5.

Frågans behandling i 1974 års statsverksproposition (1974:1 bil. 4 s. 110)

I statsverkspropositionen hänvisas i samband med ett i förhållande till
föregående år oförändrat anslagsäskande (1 miljon kronor) följande
redogörelse i tabellform rörande behandlingen av de till justitiedepartementet
inkomna ansökningarna om ersättning.

KU 1974:22

213

Tabell 1.

Antalet ärenden i justitiedepartementet enligt kunggörelsen (1971:505) om ersättning
av allmänna medel för personskada på grund av brott

Inkomna ansökningar	Antal	Återkallade ansökningar Antal	Totala antalet avgjorda an-sökningar	Bifallna ansökningar Antal Belopp
Budgetåret 71/72	101	1	45	16	40 948 *169 833
Budgetåret 72/73	240	13	172	44
Totalt under budget-åren 71/72-72/73	341	14	217	60	210 781

Ansökningar lämnade utan bifall p. g. a.
	Skadan in-träffat före 1.1.1971	Sakska- da	Brott ej styrkt	Gärnings-mannen har betalt eller påbörjat be-talningen	Privat försäk- ring	Skdns ekon. villkor	Skdns medver- kan	S:a
Budgetåret 71/72	19	2	3	0	4	0	1	29
Budgetåret 72/73	35	10	11	5	64	1	2	128
Totalt under budget åren 71/72-72/73	54	12	14	5	68	1	3	157

1 Exkl. lönekostnadspålägg.

Tabell 2.

Jämförelse mellan yrkade och beviljade belopp

Yrkat totalbelopp
315 774

Yrkad ersättning för förlorad
arbetsförtjänst
86 687

Yrkad ersättning för
kostnader

bestående nedsättning
av arbetsförmågan
sveda och värk

67 027

4 000
158 060

229 087

Beviljat totalbelopp
210 781

Beviljad ersättning för förlorad
arbetsförtjänst
50 258

Beviljad övrig ersättning

160 523

Beträffande principerna för anslagets utnyttjande anför departementschefen: Enligt

min mening bör man nu mot bakgrund av vunna erfarenheter
något närmare precisera de villkor som fortsättningsvis bör gälla för rätt
till ersättning.

Ersättningen bör i princip bestämmas med tillämpning av gällande
principer för beräkning av skadestånd vid personskada. Vissa modifikationer
i skadeståndsprinciperna bör dock göras. Den statliga ersättningen
bör sålunda, för att överkompensation skall undvikas, vara subsidiär i
förhållande till alla former av personförsäkring på den skadelidandes sida.
Sålunda bör inte bara socialförsäkringsförmåner utan också förmåner

KU 1974:22

214

från s. k. summaförsäkring (liv-, olycksfalls- och sjukförsäkring) räknas av
när ersättningen bestäms. Jag anser vidare att, av administrativa skäl, en
nedre gräns för ersättningen bör gälla även i fortsättningen. Denna gräns
bör nu bestämmas till 400 kr. och motsvarande belopp bör betraktas som
en självrisk. Däremot bör några särskilda inskränkningar i rätten till
ersättning för ideell skada inte längre gälla.

Också när det gäller verkan av medvållande bör skadeståndsrättens
principer vara vägledande. Med hänsyn till att omständigheterna vid
skadefallen enligt vad erfarenheterna gett vid handen ofta är särpräglade
bör det emellertid finnas visst utrymme för en diskretionär prövning av
ersättningsfrågan som medger mer vittgående inskränkningar i ersättningsrätten
än som följer enbart av allmänna medvållanderegler. Som
uttalades vid ersättningssystemets tillkomst bör det sålunda finnas
möjlighet att ta hänsyn till den skadelidandes allmänna uppträdande i
samband med skadehändelsen och särskilt till frågan om han själv har
provocerat händelsen, om han har utsatt sig för särskilda risker genom
det sätt på vilket han har gett sig i lag med gärningsmannen och liknande
omständigheter.

Ersättning bör som hittills utgå för alla typer av brottsskador, alltså
inte enbart för skador genom våldsbrott o. d. Liksom f. n. bör en
territoriell begränsning gälla, dvs. att endast skador som har uppkommit i
Sverige eller drabbat någon med hemvist här ersätts. Nu gällande regler
om att polisanmälan av brottet skall ha ägt rum, om skyldighet att
överlåta rätten till skadestånd av gärningsmannen till staten samt om rätt
i vissa fall till ersättning av allmänna medel för biträde och utredning i
ersättningsärendet bör likaledes behållas oförändrade.

Vissa villkor bör även gälla beträffande sökandens ekonomiska
förhållanden. Med hänsyn till de vitt skiftande förhållandena är det svårt
att finna några generella normer. En lämplig ordning synes vara att ge
personer i lägre inkomstskikt full ersättning och personer med högre
inkomster en reducerad ersättning. Om inkomsten nått en viss högre nivå
bör i princip ingen ersättning utgå. Om det med hänsyn till skadans
omfattning eller art föreligger särskilda skäl bör dock full ersättning
kunna utgå även i fall då den eljest skulle ha reducerats eller ersättning
kunna utgå i fall där ingen ersättning alls skulle ha utgått. Om det är
uppenbart oskäligt att ingen ersättning utgår bör ersättning kunna utgå
även i andra fall än de nyss nämnda.

Vid bedömningen av om ersättning skall utgå bör givetvis även andra
omständigheter än inkomsten, t. ex. försörjningsskyldighet, beaktas.

Ersättningsärendena handläggs tills vidare inom justitiedepartementet.
Sedan en viss praxis i ersättningsärendena nu skapats och antalet ärenden
dessutom kan antas stiga bör övervägas att flytta handläggningen till
annan myndighet. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att, om så
finnes lämpligt, uppdra åt annan myndighet att handlägga ersättningsärendena.

Riksdagsbehandlingen 1974

I sitt av riksdagen godkända betänkande över bl. a. ifrågavarande
anslag förordade justitieutskottet (JuU 1974:1) att en utredning tillsattes
med uppgift att ompröva villkoren för ersättning ur anslaget. Syftet
borde enligt utskottet vara att bättre tillgodose önskemålet att ge
ekonomiskt skydd åt personer som drabbas av skada genom brott. Enligt
utskottets mening skulle ett ökat statligt ansvar för brottsskador

KU 1974:22

215

sannolikt kunna öka förståelsen för den öppnare och mer humana
kriminalvård som statsmakterna under stor enighet fattat beslut om. Det
skulle också, anförde utskottet, kunna — i kombination med andra
åtgärder — underlätta rehabiliteringen av dem som begått brott och
därvid ådragit sig en omfattande skadeståndsbörda. Utredningen borde
enligt utskottet inte bindas av detaljerade anvisningar. Utredningsarbetet
borde emellertid avse såväl person- som egendomsskada. Utskottet
framhöll därvid, att en utvidgning av ersättningssystemet till att omfatta
även sakskador framstod ur social synvinkel som särskilt angelägen med
hänsyn till att försäkringsskydd mot sådana skador ofta saknades hos de
ekonomiskt sämst ställda grupperna i samhället. Utskottet ansåg vidare
målsättningen böra vara, att den skadelidande skulle i enlighet med
skadeståndsrättsliga principer försättas i samma situation som om skadan
inte inträffat, m. a. o. gottgörelsen skulle inte som hittills syfta till att
främst tillgodose socialt ömmande ersättningsbehov. Även i övrigt borde
enligt utskottet skadeståndsrättsliga principer tillämpas, t. ex. betydelsen
av medvållande från den skadelidandes sida. Det nuvarande systemet med
ersättning från ett särskilt anslag för skador förorsakade av rymlingar från
fångvårdsanstalter m. m. ansåg utskottet vara orationellt och förordade
ett sammanförande av de båda anslagen till gemensam administration
under justitiedepartementet.

I avvaktan på utredningen godtog riksdagen de förslag som justitieministern
framlagt om anslagets användande med den justeringen att den
nedre gränsen — självrisken — för att erhålla ersättning bestämdes till 200
kronor.

Under tiden 1.1.1972-31.8.1973 avgjorda ärenden

Under år 1972 avgjordes 88 ärenden rörande ersättning till brottsoffer.
Av dessa bifölls 31. Ersättning utbetalades med sammanlagt 77 432
kronor. Motsvarande siffror för tiden 1.1.1973—31.8.1973 är 102
avgjorda ärenden, varav 27 bifallna. Ersättning har under denna tid
utbetalats med sammanlagt 138 524 kronor.

Nedan skall lämnas dels en kortfattad redogörelse för omständigheterna
och tillerkända belopp i de bifallna ärendena, dels en summarisk
redogörelse för de ansökningar som avslagits av Kungl. Maj:t med
angivande av avslagsgrunderna.

Det kan tilläggas att för de fall Kungl. Maj:ts avslagsbeslut motiveras
med att sökanden har möjlighet att utfå ersättning på grund av försäkring
detta alltid anges i beslutet. Detsamma gäller vid avslag på grund av att
brott inte styrkts. I övriga fall har som regel avslagsgrunderna inte angetts
i besluten. I de flesta fall har emellertid vederbörande departementstjänsteman
i särskild skrivelse meddelat sökanden skälet till att ersättningsyrkandet
avslagits.

KU 1974:22

216

Bifallna ansökningar under 1972

1. 19-årige typografen L. misshandlades med tandskador som följd.
Gärningsmannen dömdes för grov misshandel. Något skadeståndsyrkande
framställdes ej i rättegången. Hos Kungl. Maj:t yrkade L. ersättning med
sammanlagt 12 405 kronor, varav 9 105 för tandvårdskostnader, 300 för
förlorad arbetsförtjänst och 3 000 för sveda och värk. Kungl. Maj:t
tillerkände honom 6 000 kronor, varav 300 för förlorad arbetsförtjänst.
L. var ogift och hade statligt taxerad inkomst på 1 1 350 kronor.

2. 20-årige studeranden D. erhöll genom misshandel 1971 skelettskador
i ansiktet. Gärningsmannen dömdes för misshandel samt förpliktades

1 en senare dom att utge skadestånd till D. med 6 700 kronor, varav
6 000 kronor för sveda och värk och 700 kronor för förlorad
arbetsförtjänst. Kungl. Maj:t tillerkände honom ersättning med 2 400
kronor, varav 700 kronor för förlorad arbetsförtjänst. Såvitt framgår av
en aktanteckning i ärendet avser ersättningen i övrigt dels sveda och värk
med 1 500 kronor, dels förstörda kläder med 200 kronor. D. var ogift
och hade statligt taxerad inkomst på 7 960 kronor.

3. 41-årige konsulenten P. knivskars svårt i höften i samband med
lägenhetsbråk 1971. Gärningsmannen dömdes för bl. a. grov misshandel
och förpliktades utge skadestånd till P. med sammanlagt 8 333 kronor,
varav 4 833 för förlorad arbetsförtjänst, 3 000 kronor för sveda och värk
samt 500 kronor för förstörda kläder. Kungl. Maj:t tillerkände P.
ersättning med 1 000 kronor för förlorad arbetsförtjänst. P. var frånskild
med underhållsskyldighet till två minderåriga barn. Hans uppgivna
inkomst för år 1970 uppgick till 561 kronor.

4. En 51-årig kvinna — R. — rånades på sin arbetsplats och erhöll i
samband därmed armskador. Gärningsmannen förpliktades i dom utge
skadestånd till R. med 2 874 kronor, varav 1 500 kronor för sveda och
värk. Hos Kungl. Maj:t yrkade R. ersättning med tillhopa 6 374 kronor,
varav 5 000 kronor för sveda och värk, 1 178 kronor för förlorad
arbetsförtjänst och 196 kronor för sjukbesök och förstörda persedlar.
Kungl. Maj:t tillerkände R. ersättning med 2 500 kronor, varav 1 178
kronor för förlorad arbetsförtjänst. R. var gift och hade en statligt taxerad
inkomst på 15 480 kronor. Mannens bruttoinkomst uppgavs till 31 000
kronor.

5. 27-årige byråsekreteraren O. misshandlades med tandskador som
följd. Han tilldömdes skadestånd med 887 kronor, som avsåg 700
kronor för tandläkarkostnad och 187 kronor för glasögon. Kungl. Maj:t
tillerkände honom ersättning med 400 kronor. O. var ogift och hans
aktuella inkomst uppgavs vara cirka 38 000 kronor per år.

6. 24-årige gruvarbetaren A. erhöll genom misshandel bl. a. viss
tandskada. Genom dom tillerkändes han skadestånd med 2 675 kronor,
varav 500 kronor för tandläkarkostnad, 2 000 kronor för förlorad
arbetsförtjänst och 100 kronor för sveda och värk. Kungl. Maj:t
tillerkände A. ersättning med 1 000 kronor, varav 425 kronor för
förlorad arbetsförtjänst. A., som var ogift, uppgavs ha en månadslön på

2 300 kronor.

KU 1974:22

217

7. 38-årige reservdelsmannen A. fick lårbensbrott och ansiktsskador
m. m. då den båt han vistades i rammades av en motorbåt, förd av en
fjortonårig pojke. Fjortonåringen och hans föräldrar förpliktades att utge
skadestånd till A. med tillhopa 6 640 kronor, varvid A. medgavs rätt att
framdeles yrka ersättning för skador för tiden efter 31.10.1971. A.
yrkade hos Kungl. Maj:t ersättning med sammanlagt 24 750 kronor, varav
15 000 kronor för sveda och värk och 9 750 kronor för förlorad
arbetsförtjänst. Kungl. Maj:t tillerkände A. ersättning med 10 000
kronor, varav 7 500 kronor för förlorad arbetsförtjänst. A. var gift och
hade två minderåriga barn. Hans månadsinkomst uppgavs till 2 400
kronor.

8. En 27-årig marockansk medborgare, studeranden G., utsattes för
misshandel med tandskador som följd. Misshandeln polisanmäldes men
polisens spaningar ledde inte till att gärningsmannen kunde gripas. G.
yrkade hos Kungl. Maj:t ersättning med sammanlagt 8 280 kronor, varav
för tandläkarkostnad 3 150 kronor. Kungl. Majit tillerkände honom
ersättning med 3 000 kronor. G. uppgavs vara ogift, sakna inkomster
samt ha försöijningsskyldighet mot ett tvåårigt barn.

9. 44-åriga cafeteriabiträdet L. överfölls av en okänd man och
åsamkades därvid bl. a. viss tandskada. L. yrkade hos Kungl. Majit
ersättning för tandläkarvård med 4 400 kronor. Kungl. Majit tillerkände
henne ersättning med 3 000 kronor. L. var frånskild och hade en
månadslön på omkr. 2 200 kronor.

10. 55-åriga maskinskriverskan W. blev omkullslagen på en tunnelbanestation
i Stockholm. Polisutredning ledde ej till gärningsmannens
gripande. W. yrkade hos Kungl. Majit ersättning med sammanlagt 5 652
kronor, varav 77 kronor för sjukvårdskostnader, 4 075 kronor för
förlorad arbetsförtjänst samt 1 500 kronor för sveda och värk. Kungl.
Majit tillerkände henne ersättning med 2 577 kronor, varav 2 000 kronor
för förlorad arbetsförtjänst. W., som var frånskild, hade en årsinkomst på
omkring 10 000 kronor.

11. 57-årige kocken C. misshandlades vid besök i en livsmedelsaffär i
Stockholm och erhöll komplicerade benbrott. Gärningsmannen förpliktades
genom dom att erlägga skadestånd till C. med tillhopa 15 305 kronor,
varav för förlorad arbetsförtjänst 14 705 kronor, för kostnader i samband
med sjukbesök och medicin 520 kronor samt resterande för förstörda
kläder. C. yrkade hos Kungl. Majit ersättning med sammanlagt 35 500
kronor, varav för förlorad arbetsförtjänst 24 980 kronor och för sveda
och värk 10 000 kronor. Kungl. Majit tillerkände C. ersättning med 8 000
kronor. I beslutet specificerades beloppet ej till någon del. C., som var
frånskild, hade en taxerad inkomst på omkring 5 000 kronor för
inkomståret 1970. Misshandeln ägde rum i augusti 1970 och beloppet
utbetalades från andra huvudtitelns anslag Extra utgifter.

12. 60-årige redaktören Ö. misshandlades och vållades därvid bl. a.
skador i bakhuvudet. Gärningsmannen förpliktades i dom utge skadestånd
till Ö. med 2 021 kronor, varav 1 500 kronor för sveda och värk,
500 kronor för förlorad arbetsförtjänst och 21 kronor för läkarintyg. Ö.

KU 1974:22

218

framställde samma yrkande hos Kungl. Maj:t som tillerkände honom
ersättning med begärt belopp. Ö., som var ogift, hade en inkomst på
omkring 1 600 kronor i månaden.

13. 21-årige studeranden K. erhöll vid misshandel på en busshållplats i
Stockholm tandskador. Misshandeln polisanmäldes men förundersökningen
ledde inte till att gärningsmannen kunde gripas. K. yrkade hos
Kungl. Maj:t ersättning med sammanlagt 3 680 kronor, varav 1 000
kronor för sveda och värk och resterande för tandvårdskostnader. Kungl.
Maj:t tillerkände K. ersättning med 3 000 kronor. K. hade enligt uppgift
ingen inkomst.

14. 26-årige vårdaren A. misshandlades vid en korvkiosk i Åkersberga
av S. och erhöll därvid en käkfraktur. Såväl A. som S. åtalades men A.
frikändes och tillerkändes skadestånd med 4 681 kronor, som i domen
ospecificerat angavs avse förlorad arbetsförtjänst, sveda och värk samt
kostnader för rättsintyg. A. yrkade hos Kungl. Maj:t ersättning med
sammanlagt 5 181 kronor, varav 2 000 kronor för sveda och värk, 500
för arvode till biträde i ärendet, 70 kronor för rättsintyg och resterande
för förlorad arbetsförtjänst. Kungl. Maj:t tillerkände A. ersättning med
1 900 kronor, varav 1 800 kronor för förlorad arbetsförtjänst och 100
kronor för arvode till biträde. A., som var ogift, hade en inkomst på
omkring 2 500 kronor i månaden.

15. 34-årige byggmästaren S. misshandlades i sin bostad av B.
Slagväxlingen inleddes av S. men endast B. åtalades och B:s invändning
att han handlat i nödvärn ogillades. Av misshandeln erhöll S. omfattande
ansikts- och tandskador. S. tillerkändes genom dom skadestånd av B. med
yrkade 3 500 kronor utgörande tandvårdskostnader. S. yrkade hos
Kungl. Majit ersättning med 13 131 kronor, varav 4 623 kronor för
förlorad arbetsförtjänst, 4 500 kronor för sveda och värk, 1 000 kronor
för lyte och stadigvarande men samt 1 300 kronor för rättegångskostnader
i hovrätt och hos Kungl. Majit. Kungl. Majit tillerkände honom
ersättning med 6 800 kronor, varav 2 300 för förlorad arbetsförtjänst och
300 kronor för arvode till biträde i ärendet. S., som drev egen rörelse,
hade en uppgiven inkomst av 1 350 kronor i månaden. Han hade
försörjningsskyldighet mot ett barn.

16. 53-årige härdaren O. misshandlades på en parksoffa och åsamkades
därvid bl. a. ansiktsskador. Genom dom förpliktades gärningsmannen
att utge skadestånd till O. med 3 285 kronor. Samma belopp yrkades hos
Kungl. Majit och angavs där utgöra tandvårdskostnader med 1 077
kronor, förlorad arbetsförtjänst med 1 208 kronor samt sveda och värk
med 1 000 kronor. Därutöver yrkades ersättning för biträdeskostnad med
125 kronor. Kungl. Majit tillerkände O. ersättning med 2 710 kronor,
varav 1 208 kronor för förlorad arbetsförtjänst och 125 kronor för
biträdesarvode. O. hade underhållsskyldighet för ett barn. Han hade en
uppgiven inkomst av omkring 2 300 kronor i månaden.

17. 30-årige polismannen H. misshandlades under tjänsteutövning och
ådrogs handskada. Gärningsmannen ådömdes erlägga skadestånd till H.
med 1 787 kronor, varav 1 037 kronor för förlorad arbetsförtjänst och

KU 1974:22

219

750 kronor för sveda och värk. H. yrkade hos Kungl. Maj:t ersättning med
2 537 kronor, varav 1 037 kronor för förlorad arbetsförtjänst och 1 500
kronor för sveda och värk. Kungl. Maj:t tillerkände honom ersättning
med 1 337 kronor, varav 1 037 kronor för förlorad arbetsförtjänst. Enligt
meddelande från Sveriges polisförbund skulle ersättning för sveda och
värk med 750 kronor regleras genom förbundet efter avdrag för självrisk
med 300 kronor. H. var gift och hade två barn. Hans inkomst uppgick till
omkring 3 000 kronor i månaden. Hustruns inkomst var omkring 2 000
kronor i månaden. H. hade banktillgodohavanden på omkring 20 000
kronor.

18. 17-årige JW åsamkades en käkskada vid slagsmål med en jämnårig
— AW. JW hade dessförinnan tagit struptag på AW. JW tillerkändes i dom
skadestånd av AW med 3 040 kronor. JW yrkade hos Kungl. Maj:t
ersättning med 3 540 kronor, varav 972 kronor för förlorad arbetsförtjänst,
500 kronor för sveda och värk, 500 kronor för framtida lyte och
men samt resterande för tandvårdskostnader. JW yrkade dessutom
gottgörelse för biträde i ärendet med 600 kronor. Kungl. Majit
tillerkände JW ersättning med 1 800 kronor, varav 300 kronor i
biträdesarvode. JW hade en taxerad inkomst 1971 å cirka 13 000 kronor.

19. 53-årige spärrvakten I. misshandlades i en tunnelbanestation och
erhöll bl. a. ansiktsskador. Brottet polisanmäldes men gärningsmannen
kunde inte spåras. I. yrkade hos Kungl. Majit ersättning med 500 kronor
för sveda och värk. Kungl. Majit tillerkände honom 300 kronor. I., som
var gift men utan hemmavarande barn, hade en taxerad inkomst på
omkring 35 000 kronor.

20. 62-åriga sjukpensionären L. misshandlades i samband med inbrott
i hennes lägenhet, varvid hon åsamkades tandskador. Brottet polisanmäldes
men gärningsmännen kunde inte spåras. L. yrkade hos Kungl. Majit
ersättning för tandvårdskostnader med 1 750'kronor, vilket belopp
tillerkändes henne. Enligt akten hade L. ingen annan inkomst än
sjukpension med 650 kronor i månaden.

21. 43-årige grävmaskinisten S. bragtes om livet genom misshandel.
Den avlidnes moder tillerkändes genom dom skadestånd med 1 967
kronor utgörande kostnaden för sonens begravning. Kungl. Majit tillerkände
henne i enlighet med hennes yrkande samma belopp. Hon var
folkpensionär med en förmögenhet på omkring 15 000 kronor.

22. 23-åriga T. misshandlades av sin fästman och åsamkades därvid
bl. a. viss tandskada. Fästmannen åtalades men avled före målets
handläggning. T. yrkade hos Kungl. Majit ersättning med 7 500 kronor.
Kungl. Majit tillerkände henne ersättning med 4 000 kronor. T. saknade
inkomst och förmögenhet.

23. 59-åriga P. misshandlades i samband med inbrott i hennes hem
och vållades av misshandeln bl. a. vissa ansiktsskador. Brottet polisanmäldes
men spaningarna efter gärningsmannen blev resultatlösa. P. yrkade
hos Kungl. Majit ersättning med 1 140 kronor, varav 900 kronor för

KU 1974:22

220

sveda och värk. Kungl. Maj:t tillerkände henne ersättning med 1 000
kronor.

24. 54-åriga affärsbiträdet J. åsamkades vid misshandel av granne viss
armskada. J. tillerkändes i brottmålsdomen skadestånd med 2 671
kronor. J. yrkade hos Kungl. Maj:t ersättning med sammanlagt 3 151
kronor, varav för förlorad arbetsförtjänst 1 076 kronor, sveda och värk
1 000 kronor samt sjukbesök och hemhjälpskostnad i anledning av
sjukskrivningen 1 075 kronor. Kungl. Maj:t tillerkände henne ersättning
med 2 000 kronor, varav för förlorad arbetsförtjänst 1 070 kronor. J.,
som var ensamstående uppgavs ha en månadslön på omkring 2 100
kronor.

25. 31-årige polismannen D. misshandlades under tjänsteutövning och
åsamkades viss handskada. D. tillerkändes i dom skadestånd med 400
kronor för sveda och värk. Samma belopp yrkades hos Kungl. Maj:t som
tillerkände honom den begärda ersättningen. D. var gift utan barn och
hade en månadsinkomst av 3 500 kronor i månaden. Hustrun uppgavs
vara förvärvsarbetande. D:s förmögenhet uppgavs vara 9 000 kronor.

26. 32-åriga städerskan N. utsattes för våldförande av tre män,
varefter hon bl. a. erhöll nervösa besvär. Hon tillerkändes i brottmålet
skadestånd med sammanlagt 2 102 kronor, varav för sveda och värk
1 000 kronor, 965 kronor för förlorad arbetsförtjänst och resterande för
läkarbesök m. m. i anledning av brottet. Kungl. Maj:t tillerkände henne
ersättning med 2 000 kronor, varav 965 kronor för förlorad arbetsförtjänst.
N., som var frånskild med två minderåriga barn, hade en
nettoinkomst å 320 kronor i veckan.

27. 23-årige kontoristen K. misshandlades på en gata i Stockholm
varvid han åsamkades vissa tandskador. Brottet polisanmäldes men
gärningsmännen kunde inte spåras. K. yrkade ersättning för tandvårdskostnad
med 1 250 kronor. Kungl. Maj:t tillerkände honom ersättning
med 1 000 kronor. K. var ogift och hade ingen försörjningsplikt. Hans
inkomst uppgavs till omkring 2 450 kronor i månaden.

28. 42-årige slakteriarbetaren D. misshandlades under tjänstgöring
som vakt utanför centralstationen i Göteborg samt ådrog sig därvid bl. a.
hjärnskakning. 1 dom förpliktades gärningsmannen utge skadestånd till D.
med 1 506 kronor, varav 1 106 kronor i förlorad arbetsförtjänst och 400
kronor för sveda och värk. D. yrkade samma belopp hos Kungl. Maj:t,
som tillerkände honom 1 580 kronor, varav 1 100 kronor för förlorad
arbetsförtjänst. D., som var ogift, hade 1971 en taxerad inkomst å
12 620 kronor.

29. 39-åriga servitrisen W. misshandlades på sin arbetsplats och
åsamkades därvid en näsfraktur. I dom förpliktades gärningsmannen utge
skadestånd till W. med 1 170 kronor. W. yrkade samma belopp hos
Kungl. Maj:t. Beloppet angavs avse förlorad arbetsförtjänst med 500
kronor, sveda och värk med 400 kronor, ersättning för barntillsyn och
läkarintyg med 270 kronor. Kungl. Maj:t tillerkände henne det yrkade
beloppet, varav 500 kronor angavs vara förlorad arbetsförtjänst. W., som
var frånskild med två underåriga barn, uppgavs ha en inkomst av 1 970

KU 1974:22

221

kronor i månaden.

30. 66-årige pensionären S. åsamkades i samband med misshandel viss
käkskada. Gärningsmannen dömdes för ringa misshandel samt förpliktades
erlägga skadestånd till S. med 600 kronor för sveda och värk. S.
yrkade hos Kungl. Maj:t ersättning med 1 400 kronor, varav 300 kronor
för överkäksproteser, 600 för sveda och värk samt 500 för lyte och men.
Kungl. Maj:t tillerkände S. ersättning med 600 kronor. S. var frånskild
och uppbar folkpension.

31. 62-årige pensionären Å. misshandlades i sin lägenhet och åsamkades
viss revbensskada. Gärningsmannen ålades i dom utge skadestånd
till Å. med 300 kronor för sveda och värk. Å. yrkade hos Kungl. Maj:t att
utfå nämnda belopp, vilket tillerkändes honom. Å:s inkomst bestod av
pension med 710 kronor i månaden.

Bifallna ansökningar under tiden 1.1.1973-31.8.1973

1. 24-årige diversearbetaren N. misshandlades på en gata i Lund och
åsamkades vissa tandskador. Gärningen polisanmäldes men efterspaning
av gärningsmännen blev resultatlös. N. yrkade hos Kungl. Maj:t ersättning
med 4 100 kronor, varav 3 500 kronor för tandvårdskostnader och 600
kronor för sveda och värk. Kungl. Majit tillerkände N. ersättning med
3 000 kronor. N. var sammanboende med ett barn och åtnjöt arbetslöshetsunderstöd.

2. 25-årige studeranden J. sparkades på en gata i Eskilstuna i samband
med att han bad om tändstickor. Av sparken erhöll han brott på ena
benet, som resulterade i långvarig sjukskrivning. Polisanmälan gjordes
men ledde inte till att gärningsmannen kunde anträffas. J. yrkade hos
Kungl. Majit ersättning med sammanlagt 11 799 kronor, avseende 9 422
kronor för förlorad arbetsförtjänst, 2 000 kronor för sveda och värk samt
resterande för rese- och läkarkostnader. Kungl. Majit tillerkände honom
ersättning med 7 377 kronor, varav 5 000 för förlorad arbetsförtjänst. J.
var studerande utan inkomster av annat än feriearbete. Han var frånskild
och underhållsskyldig för två barn.

3. 22-åriga studeranden S. utsattes vid besök på advokatkontor för
sökande av skilsmässa för knivhugg av sin man. Hon åsamkades därvid
svåra skador i bröstkorgen, buken och båda armarna med långvarig
sjukskrivning som följd. Gärningsmannen förpliktades i dom utge
skadestånd till S. med sammanlagt 20 750 kronor. S. yrkade samma
belopp hos Kungl. Majit. Beloppet specificerades att avse 20 000 kronor
för sveda och värk samt tillhopa 750 kronor för förstörda kläder och
biträdesarvode. Kungl. Majit tillerkände henne yrkat belopp. S. saknade
inkomst.

4. 16-årige elektrikerlärlingen B. misshandlades på en gata i Göteborg
och erhöll därvid bl. a. viss tandskada. Polisanmälan gjordes men ledde
inte till att gärningsmännen kunde anträffas. B. yrkade hos Kungl. Majit
ersättning med 1 040 kronor, varav 620 kronor för tandläkarvård, 40
kronor för förstörda kläder, 280 kronor för förlorad arbetsförtjänst samt

KU 1974:22

222

100 kronor för sveda och värk. Kungl. Maj:t tillerkände B. ersättning med
660 kronor. B. uppgavs ha en inkomst av omkring 2 000 kronor i
månaden.

5. 34-årige skogsarbetarn L. misshandlades i sitt hem av en spritpåverkad
kamrat och erhöll skador i huvudet och i ansiktet. Gärningsmannen
förpliktades i dom utge skadestånd till L. med 2 340 kronor. Samma
yrkande framställdes hos Kungl. Maj:t, varvid beloppet angavs avse 1 800
kronor för förlorad arbetsförtjänst, 400 kronor för sveda och värk och
resterande för förstörda kläder och resor. Kungl. Maj:t tillerkände honom
begärd ersättning. L. var gift med tre hemmavarande barn. Hans inkomst
för år 1972 uppgavs till ca 22 000 kronor.

6. 35-årige ordningsvakten F. misshandlades på Gröna Lund i
Stockholm och erhöll skador i ansiktet. Gärningsmannen ålades i dom att
erlägga skadestånd till F. med 2 966 kronor. F. yrkade hos Kungl. Maj :t
samma belopp, vilket uppgavs avse förlorad arbetsförtjänst med 1 480
kronor, förstörda glasögon med 286 kronor samt sveda och värk 1 200
kronor. Kungl. Majit tillerkände F. ersättning med 2 500 kronor, varav

1 480 kronor för förlorad arbetsförtjänst. F:s bruttoinkomst för 1972
uppgavs till omkring 37 000 kronor. Han var gift och hade fyra
minderåriga barn.

7. 27-åriga tandsköterskan F. skadades under tunnelbanefärd när ett
fönster i hennes närhet krossades av en sten. Stenen träffade hennes
vänstra öga. Då inga sprängningsarbeten pågick inom området utgick
polisen från att stenen kastats mot fönstret. Polisens spaningar inom
området blev dock resultatlösa. F. yrkade hos Kungl. Majit ersättning
med 825 kronor, varav 500 kronor för sveda och värk, 100 kronor för
förstörda kläder och 225 kronor för förlorad arbetsförtjänst. Kungl.
Majit tillerkände henne ersättning med 300 kronor, varav 114 kronor för
förlorad arbetsförtjänst. F. hade en månadsinkomst på 2 450 kronor.

8. 34-årige byggnadsingenjören N. misshandlades på en gata i Stockholm
och ådrog sig därvid ansikts- och tandskador. Gärningsmannen
förpliktades i dom att erlägga skadestånd till N. med sammanlagt 3 079
kronor. N. yrkade hos Kungl. Majit samma belopp, vilket uppgavs avse

2 200 för tandläkarbehandling, 379 för förstörda kläder samt 500 kronor
för sveda och värk. Kungl. Majit tillerkände N. ersättning med 3 000
kronor. N. var arbetslös.

9. 62-årige uppbördsmannen A. misshandlades under tjänsteutövning
varvid han bl. a. åsamkades hjärnskakning. Gärningsmannen förpliktades i
dom erlägga skadestånd till A. med 440 kronor. A. yrkade hos Kungl.
Majit samma ersättning, vilket uppgavs avse 240 kronor för förlorad
arbetsförtjänst och 200 kronor för sveda och värk. Kungl. Majit
tillerkände honom ersättning med 400 kronor. A. hade en bruttoinkomst
1972 av 36 712 kronor.

10. 48-årige betongarbetaren J. erhöll viss ansiktsskada i samband
med bråk mellan honom och annan person L. i hans lägenhet. L. dömdes
för misshandel till villkorlig dom jämte böter samt förpliktades i särskild

KU 1974:22

223

dom utge skadestånd till J. med 1 700 kronor för sönderslagen
tandprotes och 500 kronor för sveda och värk. J. yrkade hos Kungl. Maj:t
ersättning med sammanlagt 15 700 kronor, varav 1 200 kronor för nya
tandproteser, 14 000 kronor för förlorad arbetsförtjänst och 500 kronor
för sveda och värk. Kungl. Maj:t tillerkände honom 1 500 kronor, varav

1 000 kronor i förlorad arbetsförtjänst. J. hade för år 1971 en taxerad
inkomst på omkring 8 000 kronor. Han var frånskild och hade
försöijningsskyldighet mot ett barn.

11. 38-årige tjänstemannen B. misshandlades på tunnelbanan och
åsamkades därvid bl. a. tandskador. Polisanmälan ledde inte till att
gärningsmännen kunde anträffas. B. yrkade hos Kungl. Maj:t ersättning
med sammanlagt 1 826 kronor, varav 1 160 kronor för tandläkarkostnad,
341 kronor för förlorad arbetsförtjänst, 250 kronor för sveda och värk
och resterande för förstörda kläder m. m. Kungl. Maj:t tillerkände B.
ersättning med 1 485 kronor. B. var gift och underhållsskyldig mot två
barn. Hans månadslön uppgick till omkring 2 750 kronor.

12. 27-årige bussföraren N. misshandlades på en tunnelbanestation
och erhöll skärskada i ryggen och ansiktsskador. Polisanmälan skedde
men gärningsmännen påträffades inte. N. yrkade hos Kungl. Maj:t
ersättning med sammanlagt 4 543 kronor avseende 1 043 för förstörda
kläder m. fl. tillhörigheter, 1 500 kronor för förlorad arbetsförtjänst och

2 000 kronor för sveda och värk. Kungl. Maj:t tillerkände honom
ersättning med 3 000 kronor, varav 1 200 kronor för förlorad arbetsförtjänst.
N. hade en månadsinkomst på 3 200 kronor. Han var frånskild och
underhållsskyldighet för två barn.

13. 21-årige barbiträdet M. misshandlades på en offentlig danstillställning
och åsamkades viss käkskada. Gärningsmannen dömdes för brottet
och förpliktades erlägga skadestånd till M. med 2 500 kronor. M. yrkade
hos Kungl. Majit ersättning med 5 420 kronor, avseende 2 320 kronor för
tandvårdskostnad, 1 500 kronor för förlorad arbetsförtjänst, 1 000
kronor för sveda och värk samt 600 kronor i biträdesersättning. Kungl.
Majit tillerkände M. ersättning med 2 500 kronor, varav 300 kronor i
biträdesarvode. M. hade en inkomst av 60 kronor per dag. Han var gift
men hade inga barn. Hustrun förvärvsarbetade.

14. 31-årige polisassistenten J. åsamkades under tjänsteutövning en
handskada. Gärningsmannen förpliktades erlägga skadestånd till J. med
624 kronor. J. yrkade samma belopp hos Kungl. Majit, som tillerkände
honom begärd ersättning. J. hade en månadsinkomst på ca 4 000 kronor.
Han var gift och hade två minderåriga barn.

15. 28-årige polisassistenten J. åsamkades under tjänsteutövning viss
ansiktsskada. Gärningsmannen förpliktades i dom erlägga skadestånd till
J. med 1 200 kronor, varav 300 kronor för sveda och värk och 900
kronor för lyte och framtida men. J. yrkade hos Kungl. Majit ersättning
med sammanlagt 2 500 kronor, varav 1 300 kronor för sveda och värk
samt 1 200 kronor för lyte och stadigvarande men (ärr i hårfästet).

KU 1974:22

224

Kungl. Majit tillerkände honom ersättning med 1 200 kronor. J. hade en
inkomst på omkring 3 400 kronor i månaden. Han var gift och hustrun
var förvärvsarbetande. Han hade ett barn i nuvarande äktenskap och var
underhållsskyldig för två barn från tidigare äktenskap.

16. 69-årige f. poliskonstapeln P. utsattes för våld under tjänstgöring
som förpassningsvakt, varvid han åsamkades viss ansiktsskada. I dom
förpliktades gärningsmannen utge skadestånd till P. med 1 782 kronor,
varav för förstörda kläder m. m. 307 kronor, för förlorad arbetsförtjänst
975 kronor samt för sveda och värk 500 kronor. Hans yrkanden hos
Kungl. Majit liksom tidigare inför tingsrätten uppgick till 3 037 kronor.
Kungl. Majit tillerkände honom samma ersättning som utdömts av
tingsrätten — 1 782 kronor. P. var gift och uppbar pension med 2 005
kronor i månaden. Han hade viss förmögenhet bestående av fastighet.
Hustrun var folkpensionär.

17. 60-årige tågmästaren D. utsattes under sin tjänsteutövning för
våld och åsamkades därvid viss handskada. I dom förpliktades gärningsmannen
att utge skadestånd till D. med sammanlagt 1 372 kronor jämte
rättegångskostnader. Dis sammanlagda ersättningsanspråk hos Kungl.
Majit uppgick till 2 257 kronor, varav 872 kronor för förlorad arbetsförtjänst,
500 kronor för sveda och värk samt 885 kronor för rättegångskostnader.
Kungl. Majit tillerkände honom 1 000 kronor, varav 500
kronor för förlorad arbetsförtjänst. D. pensionerades 1972. Hans pension
uppgick till 1 970 kronor i månaden. Han var gift och hustrun hade inga
inkomster.

18. 40-årige trafikmästaren K. misshandlades under tjänsteutövning,
varvid han vållades njurskada. Gärningsmannen förpliktades i dom att
utge ersättning till K. med 956 kronor, varav för förlorad arbetsförtjänst
806 kronor och för sveda och värk 150 kronor. K. yrkade hos Kungl.
Majit ersättning med det av tingsrätten utdömda beloppet, vilket
tillerkändes honom. K. hade en månadsinkomst på omkring 3 600 kronor
och viss förmögenhet, bestående av fastighet. Han var gift och hade tre
hemmavarande barn. Hustrun var deltidsarbetande.

19. 40-årige polisassistenten N. utsattes under tjänsteutövning för
våld och åsamkades därvid vissa fotskador. Gärningsmannen förpliktades
i dom utge skadestånd till N. med 1 344 kronor, varav 600 kronor för
sveda och värk och 744 kronor för förstörda kläder m. m. Hos Kungl.
Majit yrkade N. ersättning med 600 kronor (N. ansökte hos rikspolisstyrelsen
om ersättningen å 744 kronor). Kungl. Majit tillerkände N. den
begärda ersättningen. N. hade en månadslön på 3 250 kronor. Han var
gift och hade fyra barn. Hustrun var ej förvärvsarbetande.

20. 21-årige ljuskopisten H. utsattes för våldtäkt av 2 män och
vållades därvid vissa kroppsskador. Gärningsmännen, som dömdes till
ungdomsfängelse, förpliktades i domen att solidariskt utge skadestånd till
H. med 2 000 kronor för sveda och värk. Hon yrkade samma belopp hos
Kungl. Majit som tillerkände henne begärd ersättning. H. var ogift och
hade ett barn. Hon hade inga inkomster.

21. 47-årige montören K. blev nedslagen på en gata i Stockholm och

KU 1974:22

225

vållades bl. a. vissa tandskador. Polisanmälan ledde inte till att gärningsmännen
kunde gripas. K. yrkade hos Kungl. Maj:t ersättning med 7 530
kronor, varav för tandläkarvård 5 400 kronor, för förlorad arbetsförtjänst
1 130 kronor och för sveda och värk 1 000 kronor. Kungl. Maj:t
tillerkände honom 6 000 kronor, varav för förlorad arbetsförtjänst 600
kronor. K., som var frånskild, hade en inkomst på ca 3 000 kronor i
månaden.

22. 41-årige kriminalassistenten L. blev under tjänsteutövning utsatt
för våld och åsamkades därvid vissa ansiktsskador. Gärningsmannen
förpliktades i dom utge skadestånd till L. med 525 kronor, varav 500
kronor för sveda och värk. L:s yrkande att av allmänna medel utfå det
utdömda beloppet bifölls av Kungl. Majit. L:s månadsinkomst uppgick
till ca 3 340 kronor. Han var gift och hade två hemmavarande barn.
Hustrun saknade förvärvsarbete.

23. 68-årige pensionären P. utsattes för rån, varvid han genom
knivhugg vållades viss armskada. Gärningsmannen förpliktades i brottmålet
erlägga skadestånd till P. med 1 313 kronor. P. yrkade hos Kungl.
Maj:t ersättning med 1 388 kronor, varav för sveda och värk 800 kronor,
för förstörda kläder 168 kronor och för vid rånet tillgripna kontanter
420 kronor. Kungl. Maj:t tillerkände P. ersättning med 500 kronor. P:s
inkomst bestod av ålderspension på sammanlagt omkring 12 000 kronor
om året.

24. 21-åriga L. vållades genom misshandel viss käkskada. Gärningsmannen
förpliktades i dom utge skadestånd till henne med 1 192 kronor,
avseende ersättning för förlorad arbetsförtjänst med 250 kronor, ersättning
för sveda och värk med 700 kronor samt resterande för övriga
kostnader i samband med misshandeln. L. yrkade med en obetydlig
justering samma ersättning hos Kungl. Majit, som tillerkände henne 1 000
kronor, varav 250 kronor för förlorad arbetsförtjänst. L. var gift och
hade ett barn. Hennes deklarerade inkomst för 1972 uppgick till ca 6 000
kronor. Mannens motsvarande inkomst för 1972 var ca 36 000 kronor.

25. 69-årige pensionären E. utsattes i sin bostad för grov misshandel,
varvid han bl. a. förlorade synen på vänster öga. Gärningsmannen
förpliktades i dom att utge skadestånd med 21 089 kronor jämte 5 000
kronor om året t. o. m. utgången av 1976 och 2 500 kronor om året
under E:s återstående livstid. E:s yrkande hos Kungl. Majit överensstämde
med det av tingsrätten utdömda beloppet och angavs avse 12 282 kronor
för förlorad arbetsförtjänst, 3 000 kronor för sveda och värk, 5 000
kronor för framtida men samt resterande för förstört lösöre, förstörda
kläder och läkarvård. Kungl. Majit tillerkände E. ersättning med 25 000
kronor, varav 12 280 kronor för förlorad arbetsförtjänst. E.s pension
uppgick till ca 9 000 kronor per år.

26. 40-årige polisinspektören L. utsattes under tjänsteutövning för
våld och åsamkades därvid viss temporär hörselskada. Gärningsmannen
förpliktades utge skadestånd till L. med 500 kronor för sveda och värk.
L. yrkade hos Kungl. Majit ersättning med 525 kronor, avseende sveda

15 Riksdagen 1974. 4 sami. Nr 22

KU 1974:22

226

och värk med 500 kronor och taxiresor från sjukhus med 25 kronor.
Kungl. Maj:t tillerkände L. begärd ersättning. L. var gift och hade ett
barn. Hans och hustruns sammanlagda bruttoinkomst för 1972 uppgick
till ca 80 900 kronor.

27. 68-årige pensionären N. fick vid misshandel av en narkotikapåverkad
person båda ögonen utrivna. 1 brottmålet förpliktades gärningsmannen
att erlägga skadestånd till N. med 48 000 kronor. Samma
belopp yrkades hos Kungl. Maj:t och angavs avse 8 000 kronor för sveda
och värk samt 40 000 kronor för lyte eller annat stadigvarande men.
Kungl. Maj:t tillerkände honom den begärda ersättningen. N. uppbar
pension med 806 kronor i månaden. Han hade tillgångar på omkring
40 000 kronor.

Ansökningar under 1972 som lämnats utan bifall

Av de 57 under år 1972 avgjorda ansökningarna som lämnats utan
bifall har i 19 fall som grund för avslagsbeslutet angetts att sökanden
syntes kunna erhålla kompensation för sina ersättningsanspråk genom för
honom gällande försäkring. I 26 fall har anspråket grundats på påstående
om brott som ägt rum före den 1 januari 1971. Fem fall avsåg annan
skada än personskada. I ett fall ogillades anspråket på grund av att
utmätningsåtgärder pågick. Ett avslagsbeslut avsåg skada på grund av
”laserbränntortyr”. I följande fall ogillades ansökningarna, enär Kungl.
Maj:t ej fann det styrkt, att skadorna uppkommit genom brott:

28-årige K. åsamkades vid påstådd misshandel bl. a. en käkfraktur. Av
åklagare väckt talan mot den påstådda gärningsmannen ogillades liksom
K:s skadeståndsyrkande i målet. K. yrkade hos Kungl. Maj:t ersättning
med drygt 8 000 kronor.

69-årige H. omkullkastades på en gata och åsamkades viss armskada.
Ingen polisanmälan gjordes. H. yrkade ersättning med inte angivet belopp
för bilkostnad till sjukhuset, reparation av glasögon samt sveda och värk.

36-årige kabelmontören S. infördes medvetslös till sjukhus och
företedde tecken på skalltrauma. Polisanmälan skedde men spaningen
efter eventuell gärningsman blev resultatlös. Skadan förorsakade långvarig
sjukskrivning (4 månader). Storleken av S:s yrkande hos Kungl. Maj:t
framgår inte av akten.

23-årige isolatören F. knivskars i bröstet vid gatubråk. Gärningsmannen
W. dömdes för bl. a. grov misshandel till skyddstillsyn samt
förpliktades erlägga skadestånd till F. med drygt 6 000 kronor. F. yrkade
samma belopp hos Kungl. Maj:t. Av aktmaterialet framgick, att händelseförloppet
inletts med att F. observerade att W. följde efter en flicka som
F. kände. F. fällde därvid ett nedsättande yttrande om W:s möjligheter
att ”ordna” en flicka. Därefter riktade F. ett slag mot W:s ansikte. Efter
ytterligare ordväxling kände F. ett hugg i bröstet och såg en kniv i W:s
högra hand. Kungl. Maj :t motiverade avslagsbeslutet ”särskilt med hänsyn
till F:s medverkan till uppkomsten av den situation i vilken kroppsskadan
tillfogats honom”.

KU 1974:22

227

Slutligen ogillades framställt ersättningsanspråk från 21-årige P. som
var intagen på ungdomsanstalt. P. hade vid misshandel åsamkats viss
handskada. Gärningsmannen dömdes för brottet men det framgår ej av
handlingarna i ärendet om domen också omfattade skadestånd. P:s
ersättningsanspråk hos Kungl. Majit avsåg 1 331 kronor, varav 1 131
kronor för tandläkarkostnad och 200 kronor för sveda och värk.
Grunden för avslagsbeslutet framgår inte av beslutet eller av akten i
ärendet.

Ansökningar under tiden 1.1.-31.8.1974 som lämnats utan bifall

De under ifrågavarande tid meddelade avslagsbesluten har i 42 fall
grundats på att sökanden kunde gottgöras genom försäkring. I 16 fall har
ansökningarna ogillats därför att skadeståndsyrkandet avsåg brott begånget
före 1971. Två ansökningar avslogs sedan skadeståndet erlagts av
den skadeståndsskyldige. I två fall grundades avslagsbesluten på att
utmätning pågick respektive att utmätning ej sökts. I fyra fall avsåg
ansökningarna inte personskador. Kungl. Majit fann i sju fall inte styrkt
att skadorna förorsakats genom brott. En ansökan avslogs under
hänvisning till medvållande från sökandens sida till den uppkomna
skadan. Slutligen motiverades ett avslagsbeslut med sökandens ekonomiska
förhållanden i relation till det yrkade ersättningsbeloppets storlek.

I det följande skall lämnas en kortfattad redogörelse dels för
sistnämnda två fall, dels för ett par av de fall där ansökningarna ogillats
på grund av att brott ej styrkts.

25-årige filosofie studeranden L. blev skadad i samband med ett
restaurangslagsmål och förorsakades skärsår bl. a. på vänster arm.
Polisanmälan ledde inte till att gärningsmannen anträffades. L. yrkade
hos Kungl. Majit ersättning med 332 kronor, varav 300 kronor för
förstörda kläder och i övrigt för läkarvård och taxiresa. Kungl. Majit
avslog i beslut den 29 juni 1973 framställningen med hänsyn till Lis
ekonomiska förhållanden och det yrkade ersättningsbeloppets storlek. L.
var ogift. Hon hade under vårterminen 1973 vikarierat som mellanstadielärare
med en inkomst på 3 200 kronor i månaden. Anställningen
upphörde med vårterminens utgång.

21-årige truckföraren C. blev nedslagen på en dansrestaurang och
åsamkades skärsår i ansiktet. Slagväxlingen hade inletts av honom själv.
Gärningsmännen dömdes för misshandel till villkorlig dom jämte dagsböter
respektive enbart dagsböter. Den ene gärningsmannen förpliktades i
domen att erlägga skadestånd till C. med 1 340 kronor. C. yrkade samma
belopp hos Kungl. Majit som lämnade ansökningen utan bifall ”med
hänsyn särskilt till C:s medverkan till uppkomsten av den situation, i
vilken kroppsskadan tillfogats honom”.

70-årige pensionären W. blev omkullslagen på ett varuhus och
åsamkades viss armskada. Polisanmälan gjordes inte. Han yrkade hos
Kungl. Majit ersättning med 1 633 kronor, varav 1 000 kronor för sveda

KU 1974:22

228

och värk. Kungl. Maj:t ogillade kravet, enär det ej styrkts att skadan
förorsakats genom brott.

28-årige representanten R. uppgav sig ha blivit rånad och i samband
därmed åsamkad ansiktsskada (fläskläpp, smärta i nacken). Polisanmälan
ledde inte till att någon gärningsman kunde anträffas. R. erhöll ej
sjukhusvård eller företedde läkarintyg rörande skadorna. R:s ersättningskrav
ogillades, enär det ej styrkts att skadan förorsakats genom brott.

48-årige E. påstod sig ha misshandlats efter ett kafébesök och
åsamkats bl. a. ansiktsskada. Skadorna föranledde långvarig sjukskrivning.
E. var vid tillfället spritpåverkad. Polisanmälan ledde inte till att någon
gärningsman anträffades. E. yrkade hos Kungl. Maj:t skadestånd med
18 000 kronor jämte 675 kronor i ombudsarvode. Kungl. Majit fann ej
styrkt att skadan orsakats genom brott och ogillade därför skadeståndsyrkandet.
Yrkandet om ersättning för biträdeskostnad bifölls dock i sin
helhet.

KU 1974:22

229

Bilaga 8

PM med vissa uppgifter angående handläggningen av ärenden 1973 om
befrielse från aktievinstbeskattning

Inledning

I förra årets granskningsbetänkande (KU 1973:20) redovisade utskottet
vissa uppgifter om Kungl. Maj:ts praxis åren 1971 och 1972 i ärenden
om befrielse från aktievinstbeskattning i samband med strukturrationalisering
(betänkandet s. 6—7 och 37—39). Även skatteutskottet har
tidigare behandlat hithörande frågor i anledning av motionsyrkanden
(SkU 1972:3, 1973:55 och 1974:12).

I samband med årets granskning har en uppföljning beträffande denna
praxis skett såvitt gäller 1973 års ärenden. Först skall erinras om vilka
lagregler som gäller på detta område m. m.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 35 § 3 mom. kommunalskattelagen beskattas vinst vid avyttring
av sådana aktier och därmed likartade värdepapper, som innehafts mindre
än fem år, efter en fallande skala. Är innehavstiden kortare än två år
beskattas hela vinsten. Vid längre innehavstid reduceras vinsten med 25 %
per år så att endast 75, 50 respektive 25 % av vinsten beskattas.
Innehavstiden beräknas med utgångspunkt i det köp, byte eller liknande
förvärv som närmast föregått avyttringen. Man bortser alltså från
mellankommande arv, gåva e. d.

Efter en lagändring 1966 beskattas i motsats till tidigare även vinst vid
avyttring av aktier som innehafts fem år eller mer (s. k. femårsaktier).
Beskattningen sker efter en schablon, som innebär att 10% av försäljningssumman
efter avdrag för kostnad för avyttringen anses som
skattepliktig realisationsvinst.

Skattepliktig realisationsvinst skall dock inte beräknas för femårsaktier
om det framstår som sannolikt att avyttringen skett utan vinst eller
med en vinst som inte överstiger 5 % av vad den skattskyldige erhållit.
Från vinst som beräknats enligt schablonregeln får den skatt skyld ige, i
förekommande fall gemensamt med sin make, göra avdrag med 500 kr.,
dock ej med högre belopp än som svarar mot vinsten. En 10 %-schablon
gäller också vid tvångsförsäljning av aktier som innehafts kortare tid än 5
år.

Kungl. Maj:t kan medge befrielse helt eller delvis från schablonbeskattningen
beträffande femårsaktier, om beskattningen kan antas hindra
strukturrationalisering som är önskvärd från allmän synpunkt. Framställning
om befrielse skall göras senast den dag avyttringen sker. I
sammanhanget kan nämnas att vinst vid överlåtelse av aktier mellan bolag
inom samma koncern under vissa förutsättningar undantas från realisationsvinstbeskattning,
oavsett innehavstidens längd, nämligen om den
överlåtna aktien eller andelen innehas som ett led i annan verksamhet än

KU 1974:22

230

förvaltning av fastighet, värdepapper e. d.

Trots reglerna om skattefrihet i dessa fall anses den nye ägarens
ingångsvärde för de förvärvade aktierna motsvara vederlaget vid förvärvet,
och hans innehavstid räknas från tidpunkten för överlåtelsen.

Förslag om de angivna skattereglerna för femårsaktier lades fram i
prop. 1966:90. Angående dispensfrågan anförde departementschefen
bl. a. följande (s. 111 — 112).

En i tiden obegränsad beskattning av aktievinster kan emellertid
tänkas få en hämmande inverkan på strukturrationaliseringar inom
näringslivet i det fall en sammanslagning av företag kan föranleda
vinstbeskattning. En sådan effekt av en utökad beskattning anser jag i
princip bör om möjligt undvikas. Skatt enligt schablonmetoden bör
därför inte utgå när organisationsaktier flyttas mellan företag inom en
koncern eller när köp och försäljningar av aktier och i undantagsfall
andelar har direkt samband med en från allmänna synpunkter önskvärd
strukturrationalisering. Den nu gällande friheten från realisationsvinstbeskattning
vid fusion mellan helägda bolag bör givetvis kvarstå.

Undantagsbestämmelsen för överföringar av organisationsaktier mellan
företag i en koncern synes lämpligen kunna intas i 35 § 4 mom. KL.

Det är däremot inte möjligt att i lagtext närmare ange de fall då en
försäljning skall fritas från beskattning enligt schablon, därför att
beskattningen kan anses hindra en från allmänna synpunkter önskvärd
strukturrationalisering. Möjlighet bör därför finnas att befria från
vinstbeskattning i sådana fall. Dispens skall givetvis inte medges i alla de
fall då försäljningen leder till att två företag sammanslås. Det måste bli en
bedömning från fall till fall. Om köpeskillingen lämnas i form av aktier i
det andra företaget torde i regel förutsättningar för dispens få anses
föreligga. Betalas köpeskillingen i likvida medel har man däremot
anledning ställa större kvar på att det är fråga om en sådan från allmän
synpunkt angelägen strukturrationalisering som bör medföra skattefrihet.
Skattebefrielsen bör gälla endast vinster som beräknas enligt schablonregeln.

Dispenser av detta slag bör, åtminstone tills vidare, ankomma på
Kungl. Maj:t. Om emellertid erfarenheterna av dispensgivningen skulle ge
vid handen att den lämpligen kan delegeras till riksskattenämnden eller
annan central myndighet bör Kungl. Maj:t ha rätt att besluta om sådan
delegation. Ansökan om dispens bör inges av de berörda företagen eller
ett av dem för aktie- eller andelsägarnas räkning. Då en sådan ansökan
ofta kan komma att innehålla uppgifter, som vid den tidpunkt då
ansökan inges inte bör bli offentliga, bör sådan ansökan vara hemlig på
samma sätt som t. ex. ansökan om förhandsbesked i taxeringsfråga.

Bevillningsutskottet (BeU 1966:46) instämde i uppfattningen att det
var förenat med betydande svårigheter att i författningstexten ange de
fall, då en aktieförsäljning skulle fritas från beskattning enligt schablonmetoden.
Enligt utskottets mening var det emellertid angeläget att
prövningen av dispensfallen blev så liberal och likformig som möjligt.
Utskottet ansåg det inte uteslutet att man med stöd av vunna
erfarenheter så småningom kunde utforma mer preciserade författningsregler
i ämnet.

KU 1974:22

231

I en motion vid 1972 års riksdag yrkades att dispensprövningen skulle
överflyttas från Kungl. Majit till riksdagen. Enligt motionärens uppfattning
hade dispensreglerna i vissa fall tillämpats för generöst. Skatteutskottet
(SkU 1972:3) avstyrkte motionen och anförde bl. a. följande.

Utskottet vill erinra om departementschefens uttalande i prop.
1966:90 att om köpeskillingen i strukturrationaliseringsfallen lämnas i
form av aktier bör förutsättningar för skattebefrielse i regel anses
föreligga. Betalas däremot köpeskillingen i likvida medel finns det enligt
departementschefsuttalandet anledning ställa större krav på att det är
frågan om en sådan från allmän synpunkt angelägen strukturrationalisering
som bör medföra skattefrihet. Enligt utskottets mening är det
angeläget att dessa uttalanden i förarbetena till lagstiftningen noga
beaktas och att stor restriktivitet sålunda iakttas vid dispensgivningen i de
fall då köpeskillingen för aktierna betalas kontant. Det finns enligt
utskottets uppfattning också anledning att vid dispensgivningen ta
hänsyn till om det företag i vilket aktierna avyttras underlåtit att utdela
vinstmedel i skälig omfattning.

Som i andra sammanhang framhållits bör dispensärenden principiellt
avgöras av Kungl. Majit och inte av riksdagen. Detta gäller särskilt
sådana fall varom nu är fråga, eftersom dispensansökningarna ofta
innehåller uppgifter, som av affärsmässiga skäl inte bör offentliggöras,
och dessutom kräver skyndsam behandling.

Av anförda skäl och då aktievinstbeskattningen är föremål för
överväganden inom realisationsvinstkommittén avstyrker utskottet bifall
till motionen.

Betänkandet godtogs av riksdagen.

1971 och 1972 års ärenden

Under 1971 avgjorde Kungl. Majit 59 ärenden angående befrielse från
aktievinstbeskattning i samband med strukturrationalisering. 1972 avgjordes
63 sådana ärenden. Härav bifölls 32 resp. 22 ansökningar. 1 de fall
ansökningen bifallits har regelmässigt tillståndet begränsats att gälla vid
en eller två taxeringar, i något fall längre tid. Har försäljning av aktierna
inte kommit till stånd under den tid tillståndet avser eller har villkoren
för transaktionens genomförande ändrats prövas ärendet ånyo efter
förnyad ansökan. Antalet ej bifallna ansökningar 1971 var 25 och 1972
36. Återstående ansökningar prövades ej i sak på grund av att ansökan ej
gjorts i rätt tid, dvs. efter det avyttring av aktierna skett.

Både 1971 och 1972 års ärenden har i drygt ett tiotal fall berört
börsnoterade eller s. k. fondhandlarnoterade bolag. Det största ärendet
1971 gällde bankfusionen Skandinaviska banken—Enskilda banken.
Bland 1972 års ärenden förekom en större industrisammanläggning samt
ett par större förlagssammanläggningar. Ansökningarna bifölls i dessa fall.
Många ärenden rörde mindre familjeföretag som skulle uppgå i större
företag.

Granskningen föranledde inte något särskilt uttalande från konstitutionsutskottets
sida.

1 en reservation yttrade herrar Hernelius (m), Werner i Malmö (m),
Norrby i Åkersberga (fp) och Mohn (fp):

KU 1974:22

232

Av de uppgifter sorn framkommit angående handläggningen av
ansökningar om befrielse från aktievinstbeskattning vid strukturrationalisering
har utskottet inte kunnat finna någon helt enhetlig praxis vid
Kungl. Maj:ts prövning. Den företagna granskningen föranleder i övrigt ej
något särskilt uttalande från utskottets sida.

Realisationsvinstkommittén

Realisationsvinstkommittén (Fi 1970:79), som har till uppgift att se
över inkomstbeskattningen av realisationsvinst vid icke yrkesmässig
avyttring av fastigheter, värdepapper och annan egendom, skall enligt
utredningsdirektiven bl. a. undersöka möjligheterna att i större utsträckning
än f. n. låta beskattningen av realisationsvinster vid försäljning av
aktier anknyta till den verkliga vinsten. Som allmän riktpunkt för
utredningsarbetet gäller att ett enhetligt system för kapitalvinstbeskattningen
är önskvärt. Enligt direktiven står det kommittén fritt att utreda
och lägga fram förslag i fråga om särskilda spörsmål som har samband
med realisationsvinstbeskattningen.

Skatteutskottet 1973 och 1974

1 motionen 1973:398 av herr Taube (fp) yrkades att rikdagen hos
Kungl. Maj :t skulle hemställa att en utredning tillsattes med uppgift att
granska de fall då total befrielse från inkomstskatt för realisationsvinst
vid avyttring av aktier beviljats under åren 1967—1971, särskilt med
avseende på om ifrågavarande fusion varit till gagn för samhället i stort.

Skatteutskottet (SkU 1973:55 s. 4—5) yttrade följande med anledning
av motionen:

Vid avyttring av aktier som innehafts fem år eller mer skall i regel
10% av försäljningspriset tas upp som skattepliktig realisationsvinst.
Denna schablonregel för beskattning av vinst vid avyttring av femårsaktier
infördes år 1966 som en utbyggnad av dåvarande realisationsvinstbeskattning,
men samtidigt föreskrevs att Kungl. Maj:t skall kunna medge
befrielse helt eller delvis från schablonbeskattningen om den kan antas
hindra strukturrationalisering som är önskvärd från allmän synpunkt. Av
förarbetena till lagstiftningen och senare riksdagsuttalanden framgår bl. a.
att befrielse bör kunna medges om köpeskillingen i strukturrationaliseringsfallen
lämnas i form av aktier, men att stor restriktivitet bör iakttas
om köpeskillingen erläggs kontant. Vid dispensgivningen bör också
beaktas om det företag i vilket aktierna avyttras underlåtit att utdela
vinstmedel i skälig omfattning. Kungl. Maj:ts praxis i dessa ärenden har
granskats under vårriksdagen (KU 1973:20). Såvitt framgår av denna
granskning och vissa ytterligare uppgifter som skatteutskottet inhämtat
från finansdepartementet iakttas numera en skärpt praxis i enlighet med
dessa riktlinjer.

Den genomförda granskningen av dessa ärenden har emellertid inte
avsett frågan om befrielsefallen alltid inneburit från allmänna synpunkter
önskvärd strukturrationalisering. Utredningsyrkandet i motionen
1973:398 avser att få till stånd en sådan bedömning. Motionären anser
att en befrielse från aktievinstbeksattningen kan medföra alltför stora

KU 1974:22

233

fördelar och te sig stötande för den enskildes rättskänsla och att
befrielsereglerna kan ha drivit på en ej önskvärd utveckling mot en
monopoliserad marknad.

Frågan om en sammanslagning av två företag är önskvärd från allmän
synpunkt är givetvis en bedömningsfråga, som i det enskilda fallet kan
besvaras på olika sätt, och en granskning av dessa ärenden kan därför
knappast leda till befogade anmärkningar mot Kungl. Maj:ts tillämpning
av reglerna. Avsikten med motionen torde inte heller vara att i första
hand reagera mot tillämpningen av reglerna utan att undanröja skattelättnader
som inte kan anses påkallade i det enskilda fallet. Med anledning
därav vill utskottet framhålla, att ifrågavarande dispensregler i och för sig
inte åsyftar att få till stånd skattelättnader utan endast att i strukturrationaliseringsfallen
eliminera den låsningseffekt som den år 1966 utbyggda
aktievinstbeskattningen kan medföra.

Att dispensreglerna såsom motionären anför medför definitiva
skattelättnader i dessa fall följer av att den dispens, som skall medges,
innebär full befrielse från och ej endast uppskov med beskattningen.
Detta förhållande får närmast ses som en teknisk komplikation som är
ägnad att försvåra dispensgivningen. Enligt vad utskottet erfarit avser
realisationsvinstkommittén att ta upp samtliga uppskovsregler och
befrielsegrunder i fråga om realisationsvinstbeskattningen till en allsidig
översyn, och vissa förutsättningar torde finnas för att därvid lösa de
ifrågavarande problemen på ett mer tillfredsställande sätt än för
närvarande.

Eftersom den fråga som berörs i motionen således kommer att
uppmärksammas i pågående utredningsarbete utan särskild åtgärd från
riksdagens sida, avstyrker utskottet bifall till motionen.

Riksdagen beslöt i enlighet med skatteutskottets hemställan.

I motionen 1974:267 av herr Fälldin m. fl. (c) hemställdes att
riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle anhålla om översyn av lagregler och
tillämpad praxis beträffande rätten till befrielse från realisationsvinstskatt
i samband med sådana aktieöverlåtelser som ingår som ett led i en
strukturrationalisering i enlighet med vad som anfördes i motionen.

Skatteutskottet (SkU 1974:12) anförde bl. a. följande med anledning
av motionen:

Av förarbetena till lagstiftningen och senare riksdagsuttalanden (SkU
1972:3) framgår, att befrielse från realisationsvinstbeskattning bör kunna
medges om köpeskillingen i strukturrationaliseringsfallen lämnas i form
av aktier, men att stor restriktivitet bör iakttas om köpeskillingen erläggs
kontant. Vid dispensgivningen bör också beaktas om det företag, i vilket
aktierna avyttras, underlåtit att utdela vinstmedel i skälig omfattning. Av
konstitutionsutskottets granskning förra året av ärenden rörande befrielse
från realisationsvinstbeskattning vid aktieöverlåtelser i strukturrationaliseringssyfte
(KU 1973:20) framgår, att Kungl. Maj:ts praxis på senare tid
skärpts och bringats i överensstämmelse med de ovannämnda riktlinjerna
för dispensgivningen.

Utskottet är medvetet om att dispensregeln i vissa fall tillämpats
alltför generöst och anser det därför angeläget att realisationsvinstkommittén,
som bl. a. har till uppgift att ompröva bestämmelserna rörande
realisationsvinstbeskattningen vid överlåtelse av aktier, söker utforma
mer preciserade regler för dispensgivningen.

Med hänsyn till att den i motionen behandlade dispensregeln redan är
föremål för överväganden inom realisationsvinstkommittén, som beräk -

KU 1974:22

234

nas slutföra sitt utredningsuppdrag under innevarande år, anser utskottet
sig inte nu ha anledning biträda motionärernas utredningsyrkande och
avstyrker således bifall till motionen 1974:267.

Riksdagen följde utskottet.

1973 års ärenden

Vid genomgång av 1973 års statsrådsprotokoll i nu ifrågavarande
hänseenden har framkommit följande:

Under 1973 avgjorde Kungl. Maj:t 51 ärenden angående befrielse från
aktievinstbeskattning i samband med strukturrationalisering. Härav bifölls
16 ansökningar. I de fall ansökningen bifallits har regelmässigt
tillståndet begränsats att gälla vid en eller två taxeringar. Har försäljning
av aktierna inte kommit till stånd under den tid tillståndet avser eller har
villkoren för transaktionens genomförande ändrats prövas ärendet ånyo
efter förnyad ansökan. Två av de under 1973 bifallna ärendena avsåg
förlängning av tiden för tillståndet. Antalet ej bifallna ansökningar 1973
var 34. Återstående ansökan prövades ej i sak på grund av att ansökan ej
gjorts i rätt tid utan först efter det avyttring av aktierna skett.

Av 1973 års ärenden avsåg ett fåtal avyttring av aktier i börsnoterade
eller s. k. fondhandlarnoterade bolag. Ansökningen avslogs i ett av dessa
fall. Många ärenden rörde mindre familjeföretag som skulle uppgå i större
företag.

Enligt vad som inhämtats från finansdepartementet har Kungl. Maj ds
praxis när det gäller bifall till ansökningar om befrielse från aktievinstbeskattning
skärpts under senare år. Vid tillståndsgivningen tas stor hänsyn
till köpeskillingarnas storlek men särskilt beaktas om köpeskillingen
lämnas i form av aktier eller i hkvida medel. I de fall det helt eller till
övervägande del är fråga om kontantlikvider är utsikterna till bifall
avsevärt mindre än om köpeskillingen utgörs av aktier. Vidare beaktas
huruvida det säljande företagets ägare och personal får sysselsättning i det
köpande företaget eller ej. Vad gäller branschfrågor ställer man i
allmänhet större krav för bifall beträffande rena serviceföretag än
beträffande industriföretag. Skall det med ansökan avsedda företaget
uppgå i ett utländskt företag krävs i princip speciella skäl för bifall. Några
få sådana ärenden har förekommit 1973. Ingen av dessa ansökningar
bifölls emellertid.

Beträffande slutligen handläggning av ansökningarna förekommer i
allmänhet inte något remissförfarande. Ansökningshandlingarna består
oftast endast av själva ansökan samt en eller flera årsredovisningar. Ofta
förekommer det att företrädare för berörda företag uppvaktar finansministern
och redogör för sina planer.

[

KU 1974:22

235

Bilaga 9

PM angående remisser till lagrådet under 1973

Gällande bestämmelser m. m.

Genom beslut av 1970 och 1971 års riksdagar upphävdes Kungl.
Maj:ts skyldighet att inhämta lagrådets yttranden i fråga om lagstiftning
enligt § 87 RF och viss annan lagstiftning, som enligt särskilda
bestämmelser skall stiftas i samma ordning som föreskrivs i § 87 RF. Den
obligatoriska lagrådsgranskningen omfattade dels allmän civil- och kriminallag,
kriminallag för krigsmakten och kyrkolag, dels lagstiftning om
högsta domstolens och regeringsrättens sammansättning och tjänstgöring,
om lagrådet, om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst, om tillsättning
av prästerlig tjänst, om svenskt medborgarskap, om statstjänstemännens
rättsställning och om monopol.

Genom grundlagsändringen som trädde i kraft den 17 februari 1971
har det överlämnats till Kungl. Majit att från fall till fall avgöra om
lagrådets yttrande skall inhämtas över ett lagförslag. I § 21 RF stadgas
sålunda, att lagrådet skall yttra sig över de förslag till stiftanden,
upphävanden, ändring eller förklaring av lagar eller författningar beträffande
vilka Kungl. Majit hemställer om yttranden.

Avgränsningen av det obligatoriska granskningsområdet enligt tidigare
gällande bestämmelser var oklar, vilket delvis berodde på att innebörden
av uttrycket ”allmän civil- och kriminallag” i § 87 RF var svårtolkad.
Ursprungligen torde uttrycket ha syftat på allmänna lagen, dvs. 1734 års
lag. Avsikten synes ha varit att § 87 RF skulle reglera lagstiftningen på
alla för medborgarnas inbördes förhållanden centrala och viktiga områden.
Utvecklingen medförde emellertid, att nya ämnesområden blev
föremål för av Kungl. Majit och riksdagen gemensamt beslutad lagstiftning.
Det hörde dock till undantagen att lagrådets yttranden inhämtades
rörande lagstiftning utanför det obligatoriska granskningsområdet.

I propositionen (1970:24) angående ändrade regler för lagrådsgranskningen
anförde departementschefen avslutningsvis:

Jag kommer alltså till slutsatsen att man nu bör gå över till en ordning
med fakultativ lagrådsgranskning. Jag tror inte att detta kommer att leda
till några mycket stora skillnader i fråga om urvalet av lagförslag som
remitteras till lagrådet. Med hänsyn till lagrådets sammansättning har
man anledning att räkna med att det även i fortsättningen skall bedömas
som värdefullt att lagrådet yttrar sig över juridiskt komplicerade
lagstiftningsprodukter på civil-, straff- och processrättens områden. Även
utanför dessa ämnesområden kommer det sannolikt ibland att anses
angeläget att höra lagrådet, t. ex. i en del fall när ett kommittéförslag
efter remissbehandling blivit grundligt omarbetat. Från de utgångspunkter
för lagrådsgranskningen som jag tidigare har angett har man emellertid
att räkna med att åtskilliga lagförslag över huvud taget inte behöver
remitteras till lagrådet. Ofta kan det vara tillräckligt att lagrådet får yttra
sig över en lag eller ett lagkomplex bara i vissa delar. Det är vidare givet
att vissa fall kan förekomma där lagrådsgranskning bör underlåtas av det
skälet att granskningen skulle försena genomförandet av en angelägen

KU 1974:22

236

reform. En fakultativ granskning gör det möjligt att väga olika intressen
mot varandra.

I sitt av riksdagen godkända betänkande över propositionen anförde
konstitutionsutskottet (KU 1970:20) bl. a. följande:

Den utredning som framlagts i ärendet visar enligt utskottets mening
klart, att det inte föreligger möjligheter att genom organisatoriska
förändringar få en behövlig flexibilitet i lagrådets verksamhet. Det
framstår inte heller som möjligt att nå detta syfte genom en ändrad
avgränsning av det obligatoriska granskningsområdet. I likhet med
departementschefen anser därför utskottet att en övergång till ett
fakultativt system över hela fältet är den enda lösning som kan garantera
den önskvärda flexibiliteten i lagrådets arbete utan att högsta domstolens
och regeringsrättens uppgifter som domstol lider men.

Till förmån för ett fakultativt system kan även åberopas vissa andra,
tungt vägande skäl.

I skilda sammanhang, bl. a. av författningsutredningen och i remissyttranden
över utredningens förslag, har framhållits att det skulle vara
värdefullt med en lagrådsgranskning inom ytterligare kategorier av
lagförslag än de som nu ingår i den obligatoriska sektorn. Utskottet kan
ansluta sig till en sådan bedömning. Av betydelse i detta sammanhang är
inte minst den omständigheten, att lagstiftningen visar en tendens att
utvidgas till nya, förut oprövade områden.

I praktiken har det emellertid visat sig att det med gällande ordning
inte finns något utrymme för en mera omfattande granskning inom det
nuvarande fakultativa området. Detta måste betecknas som en stor brist,
inte minst med tanke på att en lagrådsgranskning av ett lagförslag inom
detta område i åtskilliga fall allmänt sett torde framstå som en
angelägnare uppgift än granskningen av vissa förslag inom den nuvarande
obligatoriska sektorn. Vid en övergång till ett fakultativt system blir det
möjligt att väga hithörande intressen mot varandra och att därvid göra
den prioritering som vid en helhetsbedömning framstår som riktigast.
Detta möjliggör otvivelaktigt ett bättre utnyttjande av lagrådsgranskningens
fördelar.

Denna aspekt måste enligt utskottets mening tillmätas särskild
betydelse med hänsyn till det pågående författningsarbetet. Även om de
åtgärder som nu måste företas med avseende på laggranskningsfrågan i
princip har långsiktig karaktär, måste beaktas att frågan också ingår som
ett led i grundlagberedningens arbete på en ny författning. Den skall
därvid prövas inom ramen för beredningens överväganden om lagområdet
och lagstiftningsförfarandet i stort. Det är givetvis angeläget, att
underlaget för laggranskningsfrågans lösning i den nya författningen blir
det bästa möjliga. Som grundlagberedningen själv antytt, måste tillämpningen
av ett fakultativt system kunna ge erfarenheter av värde i detta
hänseende, som inte kan erhållas på annat sätt.

Med hänsyn till vad sålunda anförts tillstyrker utskottet en sådan
ändrad ordning för lagrådsgranskningen som föreslås i propositionen.

Vad gäller tillämpningen av ett fakultativt system kan utskottet i allt
väsentligt ansluta sig till vad departementschefen anfört i detta hänseende.
Av största vikt är sålunda att lagrådets arbetskapacitet inom ramen
för gällande bestämmelser kommer att utnyttjas så effektivt som möjligt
till gagn för de intressen som granskningen avser att tillgodose. Utskottet
vill erinra om att de prioriteringar och överväganden i övrigt som enligt
det nya systemet ankommer på regeringen sker under sedvanligt
parlamentariskt ansvar.

I

KU 1974:22

237

Mot betänkandet reserverade sig utskottets borgerliga ledamöter, som
på anförda skäl avstyrkte att den obligatoriska lagrådsgranskningen
avskaffades.

I den nya författning som innevarande vår slutligen antagits av
riksdagen och skall träda i kraft den 1 januari 1975 (prop. 1973:90, KU
1973:26) har den fakultativa lagrådsgranskningen bibehållits (8 kap. 18 §
RF). Med stöd av bestämmelsen i 4 kap. 10 § förslaget till ny
riksdagsordning kan dock en minoritet av minst en tredjedel av
ledamöterna i ett riksdagsutskott begära att lagrådets yttrande över ett
lagförslag skall inhämtas. En sådan begäran skall enligt stadgandet
tillmötesgås om utskottet inte finner att därmed förenat dröjsmål med
ärendets behandling skulle leda till avsevärt men.

Vid riksdagsbehandlingen 1973 av författningsförslaget uttalade utskottet
i sitt i denna del av riksdagen godkända betänkande bl. a.
följande:

Vid behandlingen av frågan om upphävande av den obligatoriska
lagrådsgranskningen inom vissa lagområden framhöll konstitutionsutskottet
(KU 1970:20) särskilt värdet av att lagrådsgranskningen kunde
utsträckas till lagförslag utanför det obligatoriska området. Enligt
utskottet hade det knappast funnits utrymme härför med den tidigare
ordningen, vilket framstod som en brist inte minst med hänsyn till att en
lagrådsgranskning inom andra områden i åtskilliga fall kunde vara en
angelägnare uppgift än granskningen av vissa lagförslag inom den
obligatoriska sektorn. Utskottet vidhåller denna ståndpunkt liksom vad
utskottet i övrigt anförde i frågan 1970. Med motionernas förslag, som
går ut på granskning av i princip alla lagförslag som tidigare tillhörde det
obligatoriska granskningsområdet, förloras enligt utskottet i praktiken
möjligheten att utnyttja lagrådet effektivt för de mest angelägna
lagförslagen inom hela lagstiftningsområdet.

Förslaget om rätt för utskott, och i förekommande fall en minoritet
inom ett utskott, att få till stånd lagrådsgranskning anser utskottet
välgrundat. Härigenom skapas enligt utskottet ytterligare garantier för att
de lagförslag beträffande vilka lagrådsgranskning bedöms som särskilt
angelägen också blir föremål för sådan granskning.

Sju ledamöter (c, fp och m) reserverade sig mot betänkandet i denna
del och hemställde om återinförande av obligatorisk lagrådsgranskning
med bl. a. följande motivering:

Enligt vår mening utgör granskningen i lagrådet ett vidgat skydd för
rättssäkerhetsintresset och för enhetlighet, konsekvens och klarhet i
rättssystemet. Genom att lagrådsgranskningen enligt stadgad praxis är
begränsad till lagförslagens juridiska sida medan deras allmänna politiska
grunder är en sak uteslutande för regering och riksdag kan några
principiella invändningar utifrån parlamentarisk synpunkt inte riktas mot
ett system med obligatorisk lagrådsgranskning.

I fråga om lagrådets uppgifter finner vi det naturligt att obligatorisk
lagrådsgranskning i princip föreskrivs för det centrala lagområdet sådant
detta bestämts i 8 kap. 2 och 3 §§ RF. Undantag kan dock göras för
lagförslag av mindre ingripande art. I första hand tänker vi härvid på
lagändringsförslag av mindre vikt. Men även förslag till ny lagstiftning kan
i undantagsfall vara sådant att lagrådets yttrande framstår som obehöv -

KU 1974:22

238

ligt. Det synes vidare av praktiska skäl vara nödvändigt att lämna
skattelagarna utanför det obligatoriska området.

Självfallet avser vårt förslag om obligatorisk lagrådsgranskning endast
vad som i teknisk mening är att anse som lagar. Föreskrifter som enligt 8
kap. 7 § RF kan beslutas av regeringen efter riksdagens bemyndigande i
lag skall således inte omfattas av obligatoriet.

Enligt § 21 RF skall som ledamot på lagrådsavdelning tjänstgöra tre
justitieråd och ett regeringsråd. Efter Kungl. Maj:ts förordnande får i
stället för ett av justitieråden ”annan lagfaren, skicklig och oväldig
person” tjänstgöra som ledamot. Dessutom äger Kungl. Maj:t då så prövas
erforderligt förordna ytterligare en person att för behandlingen av visst
ärende tjänstgöra i lagrådet.

Den nya regeringsformen innehåller inga detaljregler om lagrådets
sammansättning utan föreskriver endast att i lagrådet ”ingår domare i
högsta domstolen och i regeringsrätten” (8 kap. 18 § RF). Departementschefen
uttalade i detta hänseende (s. 326) att lagrådet liksom hittills
borde bestå av domare från de två högsta instanserna men att anledning
saknades att grundlagsfästa de närmare reglerna om lagrådets sammansättning.
Han förklarade sig i stället ha för avsikt att senare framlägga förslag
till sådana regler att införas i lagen om lagrådet (1965:186). Utskottet
anslöt sig till departementschefens bedömning på denna punkt (s. 56)
medan förenämnda reservanter hävdade att sammansättningen av lagrådet
borde enligt uttryckligt stadgande i grundlag bestämmas av högsta
domstolen och regeringsrätten.

Lagrådet består enligt lagen om lagrådet av en ordinarie och högst två
extra avdelningar. Under hela 1973 har en extraavdelning tagits i anspråk.
Riksdagen har nyligen antagit förslag till ändring i lagen om lagrådet
(prop. 1974:35, KU 1974:21). Ändringen, som avser lagrådets sammansättning,
innebär endast mindre avvikelse från de i RF § 21 intagna
bestämmelserna. Sålunda föreslås dels slopande av kravet att ledamoten
från regeringsrätten skall vara lagfaren, dels begränsning att tillkalla
ytterligare ledamot till fall då ärendet kräver särskild fackkunskap.

Frågans behandling i riksdagen utan samband med lagstiftning angående
lagrådet

I remissdebatt den 8 mars 1973 angående ändring i jordabalken m. m.
(prop. 1973:23) framfördes kritik från herrar Lidgård (m) och Wiklund i
Stockholm (fp) mot att propositionen inte föregåtts av lagrådsgranskning.
Kritiken bemöttes av statsrådet Lidbom.

I ett till lagutskottets betänkande 1973:39 i anledning av propositionen
1973:156 med förslag till avveckling av vissa godmanskap fogat
särskilt yttrande av herrar Wiklund i Stockholm (fp) och Winberg (m)
hävdades, att utskottets möjligheter att granska framlagda lagförslag
avsevärt försvårats genom frånvaron av yttrande från lagrådet. I yttrandet
anfördes vidare:

KU 1974:22

239

Till lagutskottet har för behandling under 1973 års höstsession
remitterats ett flertal propositioner innehållande lagförslag av juridisk-tekniskt
komplicerad art. Hit hör den i förevarande betänkande behandlade
propositionen (1973:156) med förslag till avveckling av vissa godmanskap
för delägare i skifteslag. Även propositionerna (1973:158) med förslag till
lag om ändring i lagen om vissa internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap och förmynderskap och (1973:159) med förslag till lag om
ändring i lagen om företagsinteckning skulle kunna nämnas. Inget av de
här nämnda förslagen har varit remitterade till lagrådet.

Med hänsyn bl. a. till utskottets starka arbetsbelastning har enligt vår
mening dess möjligheter att effektivt granska de framlagda lagförslagen
avsevärt försvårats genom frånvaron av yttrande från lagrådet.

Undersökningar motsvarande den nu förevarande gjordes i samband
med såväl 1972 som 1973 års granskning av statsrådens ämbetsutövning
m. m. (KU 1972:26 och 1973:20). Undersökningarna föranledde inte
några särskilda uttalanden från utskottets sida. I ett särskilt yttrande till
1973 års betänkande anförde sju av utskottsledamöterna (c, fp och m):

Den redovisning som utskottet lämnar av lagrådsremisserna under
1972 visar enligt vår uppfattning betydelsen av lagrådsgranskning.
Lagrådets synpunkter har sålunda föranlett ändringar i 14 av 15
remitterade lagförslag. Antalet lagrådsremisser har dock sjunkit väsentligt
från 1971 till 1972. Vid den förestående riksdagsbehandlingen av
förslaget till ny författning har vi tillfälle att framföra förslag angående
reglerna för lagrådsgranskning.

Under år 1973 till riksdagen avgivna propositioner som granskats av
lagrådet

Prop. 1973:1? ang. lag om inskrivningsregister (Ju)

” 1973:14 ang. lag om ändring av skadeståndslivräntor

” 1973:22 ang. bostadssaneringslag (In)

” 1973:30 ang. ändring i rättegångsbalken (samordning av

vissa bestämmelser i rättegångsbalken med de
förvaltningsrättsliga förfarandelagarna) (Ju)

” 1973:32 ang. ändring i giftermålsbalken

” 1973:42 ang. ändring i sjölagen ”

” 1973:37 ang. lagstiftning om åtgärder mot vissa våldsdåd

med internationell bakgrund (terroristlagen) ”

” 1973:87 ang. lag om rättegången i tvistemål om mindre

värden

” 1973:92 ang. lagstiftning om straff för luftsabotage

” 1973:138 ang. konsumentköplag

” 1973:160 ang. anläggningslag

” 1973:167 ang. lag om exekutiv försäljning av registrerat

skepp

1973:185 ang. brandlag (C)

I samtliga fall har lagrådets yttrande föranlett ändringar i de
ursprungliga förslagen.

KU 1974:22

240

Under år 1973 till riksdagen avgivna propositioner som inte remitterats
till lagrådet ehuru de enligt de tidigare gällande bestämmelserna eller
praxis skulle ha remitterats dit

Prop. 1973:11 ang. ändring i övergångsbestämmelserna till
vattenlagen

” 1973:12 ang. lag om hälso-och miljöfarliga varor

” 1973:23 ang. ändring i hyreslagstiftningen m. m.

” 1973:40 ang. sjömanslag

” 1973:63 ang. ändring i jaktlagen

” 1973:69 ang. ändring i lagen om skydd för vapen m. m.

” 1973:72 ang. ändring i lagen om vissa inskränkningar i

rätten att förvärva fast egendom
” 1973:93 ang. lag om konvertibla skuldebrev

” 1973:100 ang. ändring i föräldrabalken (ändring i barna vårdsmannainstitutionen) ”

1973:101 ang. ändring i naturvårdslagen

” 1973:108 ang. ändring i utlänningslagen

” 1973:115 ang. åtgärder för att bekämpa brottsligheten

(bl. a. förslag till lag om tillfälligt omhändertagande) ”

1973:131 ang. ändring i brottsbalken (avser övervakning

vid kriminalvård i frihet)

” 1973:134 ang. ändring i lagen om rätt till fiske

” 1973:141 ang. ändring i miljöskyddslagen

” 1973:152 ang. ändring i lagen om införande av nya

jordabalken
” 1973:155 ang. kreditupplysning

” 1973:156 ang. vissa godmanskap för delägare i skifteslag

” 1973:157 ang. ledningsrättslag

” 1973:158 ang. ändring i lagen om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap m. m.

” 1973:159 ang. ändring i lagen om företagsinteckning

” 1973:168 ang. ändring i aktiebolagslagen

” 1973:172 ang. ändring i lagen med vissa bestämmelser om

immunitet och privilegier
” 1973:173 ang. ändring i lagen om personalundersökning i

brottmål

” 1973:175 ang. ändring i lagen om internationella rättsför hållanden

rörande dödsbon m. m.

” 1973:196 ang. ändring i byggnadslagen

KU 1974:22

241

Bilaga 10 A

PM med vissa uppgifter angående beslut om inrättande av en fond för
stöd till industriellt utvecklingsarbete

1 propositionen 1973:41 (industridepartementet) angående industripolitisk
verksorganisation m. m. (inrättande av en ny myndighet,
statens industriverk, den 1 juli 1973, varigenom en basorganisation
skapas på verksplanet för centrala industri-, energi- och mineralfrågor)
föreslogs bl. a. att en särskild fond, statens utvecklingsfond, skulle
inrättas samtidigt med industriverket med syfte att stödja riskbetonade
investeringar inom industrin för utveckling av nya produkter, processer
eller system. Stöd från fonden skulle utgå i form av lån med villkorlig
återbetalningsskyldighet. Verksamheten föreslogs inledningsvis bli finansierad
genom att 30 miljoner kronor av vinsten från Sveriges investeringsbank
AB (SIB) tillfördes utvecklingsfonden. Utvecklingsfonden skulle
ledas av en särskild styrelse samt administrativt knytas till industriverket
genom att verket skulle svara för den löpande verksamheten vid fonden.
Styrelsen skulle bestå av högst nio ledamöter, utsedda av Kungl. Maj:t.
Med tanke på behovet av nära samarbete mellan fonden samt styrelsen
för teknisk utveckling (STU) och SIB borde dessa båda organ vara
representerade i styrelsen. Utvecklingsfonden borde enligt propositionen
bli ett värdefullt komplement till STU och SIB.

I vad gällde utvecklingsfondens administrativa förankring fanns det
enligt propositionen skäl som talade för såväl STU, SIB som industriverket.
Departementschefen stannade emellertid för att den begränsade
organisation som behövdes för fondens löpande administration borde
byggas upp inom industriverket. För denna ordning talade enligt hans
mening att resurser för bransch- och sektormässiga bedömningar skulle
finnas inom industriverket samt att industriverket skulle komma att
handha andra former av finansiellt företagsstöd. Departementschefen
betonade att fonden trots den administrativa anknytningen till verket
skulle ha en självständig ställning.

I fråga om behov av att anlita expertis för projektbedömningar torde
enligt departementschefen både STU och SIB kunna göra väsentliga
insatser i detta sammanhang genom att låta sina tjänstemän biträda
fonden mot ersättning från denna.

Enligt departementschefen var en förutsättning för att fonden skulle
kunna fungera effektivt att den gavs ett aktivt och flexibelt funktionssätt.
Dessa krav ansåg departementschefen motivera den långtgående
beslutsmässiga självständighet som han förordade men också medföra
att fondens exekutiva funktioner anpassades i enligt härmed.

I anslutning till förslaget om inrättande av utvecklingsfonden väcktes i
riksdagen flera motioner. I motionen 1973:1811 (fp) yrkades avslag på
förslaget om inrättande av fonden. De föreslagna uppgifterna borde enligt
motionärerna tillgodoses inom ramen för redan existerande institutioner.
Det angavs som naturligt att de uppgifter som avsetts tillkomma fonden i
stället tilldelades STU. I tre motioner 1973:1804 (m), 1807 (c) och 1808

16 Riksdagen 1974. 4 sami. Nr 22

KU 1974:22

242

(s) förordades att fonden skulle knytas till STU i stället för till
industriverket. 1 vad gällde motionen 1973:1804 var detta en naturlig
konsekvens av att motionärerna avstyrkt förslaget om inrättande av
industriverket. I motionen 1973:1807 varnades för att den föreslagna
organisatoriska anknytningen till industriverket kunde Teda till dubbelarbete
i samband med bedömningen av olika projekt eftersom fonden i
stor utsträckning kunde väntas komma att stödja samma projekt som
tidigare erhållit stöd från STU. Fonden borde därför administrativt
knytas till STU. I motionen 1973:1808 angavs det vara olämpligt att dela
upp utvecklingsstöd på olika instanser. Detta visade erfarenheter såväl i
Sverige som i utlandet. Strävan att styra stödet mot vissa branschsektorer
hade enligt motionärerna mycket målmedvetet styrt STU:s praktiska
handlande. Fonden och de för denna avsedda personalla resurserna och
andra resurser borde sålunda administrativt knytas till STU.

Näringsutskottet (NU 1973:54 s. 22—24) anförde i sitt betänkande —
efter att ha redovisat huvudinnehållet i propositionen och de i anslutning
till fonden väckta motionerna — helt kortfattat att utskottet fann det
värdefullt att en statens utvecklingsfond med de angivna uppgifterna
inrättades och tillstyrkte förslaget härom. I motionen 1973:1811
framställt yrkande om vidgade uppgifter för STU i enlighet med vad som
anförts i motionen avstyrktes. I dessa delar förelåg inte några delade
meningar inom utskottet.

I fråga om fondens administrativa anknytning fann utskottets majoritet
de argument som framförts i propositionen bärande. Majoriteten
tillstyrkte alltså att fonden anknöts till industriverket på det sätt som
föreslagits i propositionen och avstyrkte de tre motionsyrkandena av
annan innebörd.

I en reservation (m, c, fp, vpk) anfördes att utvecklingsfonden
administrativt borde knytas till STU. Efter den utveckling som STU på
senare tid undergått syntes STU väl svara mot de krav som i propositionen
ställts på den myndighet till vilken fonden skall vara anknuten. Att dra
en gräns mellan olika faser i ett industriellt utvecklingsprojekts framväxt
och hänföra dessa till skilda stödorgan, såsom skulle bli följden av
propositionens organisatoriska lösning, syntes enligt reservanterna opraktiskt
(se betänkandet s. 48—49).

Riksdagen biföll reservationen (rskr 1973:225).

I anslutning till riksdagsbeslutet utfärdades kungörelse 1973:622 om
statens utvecklingsfond samt kungörelse 1973:623 om ändring i instruktionen
(1968:404) för styrelsen för teknisk utveckling. Vidare har utsetts
styrelse för utvecklingsfonden, STU, SIB och industriverket är representerade
i styrelsen.

I avtal som träffats med personalorganisationerna angående lönegradsplacering
av tjänster vid industriverket har två tjänster angetts vara
avsedda för utvecklingsfondens administration. Avtalet har godkänts av
riksdagens lönedelegation. Tjänsterna i fråga utgörs av en byrådirektörsoch
en assistenttjänst.

KU 1974:22

243

Bilaga 10 B

PM angående Sveriges lantbruksrepresentation i utlandet

Riksdagen beslöt den 23 mars 1973 bifalla jordbruksutskottets
hemställan (JoU 1973:1, punkten 2) att med anledning av två motioner
(1973:325 och 1973:1399) samt Kungl. Maj:ts förslag i statsverkspropositionen
dels ge Kungl. Maj å: till känna vad utskottet anfört beträffande
utlandsrepresentationen på jordbruks-, skogsbruks- och livsmedelsområdet
m. m., dels anvisa ett förslagsanslag på 1 023 000 kronor för
budgetåret 1973/74 till lantbruksrepresentanter. Beslutet om tillkännagivande
fattades utan votering, medan beslutet om anslaget, vilket med
250 000 kronor översteg det i statsverkspropositionen upptagna, fattades
med 142 röster mot 124.

I statsverkspropositionen 1973 (Bilaga 11 Jordbruksdepartementet,
A 2. Lantbruksrepresentanter) anförde dåvarande jordbruksministern
Ingemund Bengtsson endast följande:

Lantbruksrepresentanterna har till uppgift att inhämta och förmedla
kunskaper om jordbruket och fisket samt därmed sammanhängande
näringar ävensom miljövården i de länder eller internationella organisationer
som ingår i deras verksamhetsområden. F. n. är lantbruksrepresentanterna
placerade i Bonn, Bryssel och Washington.

Efter att ha redovisat utgifterna för detta ändamål för budgetåret
1971/72 till drygt 610 000 kronor och anslaget för budgetåret 1972/73
till 713 000, enligt sedvanlig tabellerad sammanställning, beräknade
departementschefen behovet av ökade anslag till sammanlagt 60 000
kronor, som i huvudsak hänfördes till en ca 10%-ig ökning av
lönekostnaderna. Med hänvisning till sammanställningen hemställde
departementschefen om ett förslagsanslag på 773 000 kronor för
budgetåret 1973/74.

I motionen 1973:325 av herr Israelsson m. fl. (vpk) hemställdes ”att
riksdagen till regeringen hemställer om en utökning av antalet lantbruksrepresentanter
i utlandet och en sådan placering av dessa att väsentliga
områden av de socialistiska länderna och länderna i tredje världen täcks
av deras verksamhet”.

I motionen 1973:1399 av herr Johansson i Holmgården m. fl. (c)
hemställdes dels att riksdagen hos Kungl. Maj .t anhåller om ”att en tjänst
som lantbruksrepresentant med uppgift att följa utvecklingen på jordbruks
och livsmedelsområdet i Sovjetunionen och de östeuropeiska
staterna snarast inrättas”, dels ”att riksdagen hos Kungl. Maj :t anhåller
om att en tjänst som lantbruksrepresentant inrättas i Japan med uppgift
att följa utvecklingen på jordbruks- och livsmedelsområdet även i
angränsande länder”.

I sitt betänkande anförde jordbruksutskottet följande (JoU 1973:1, s.
2-3):

Utskottet vill i anledning av förevarande motionsyrkanden erinra om
att motioner innehållande motsvarande förslag till förstärkning av den

KU 1974:22

244

svenska utlandsrepresentationen på lantbrukets och miljövårdens områden
förra året behandlades av riksdagen (JoU 1972:1, p. 2). Riksdagen
gav därvid på förslag av utskottet som sin mening Kungl. Maj :t till känna
att den specialbevakning av hithörande frågor som utfördes av lantbruksrepresentanterna
i Bonn, Bryssel och Washington var av stort gagn och
alltjämt fyllde ett angeläget syfte. Behovet av att vidga marknaden för
bl. a. svenska jordbruksprodukter talade emellertid för att jämväl
utvecklingen inom de östeuropeiska staternas jordbruk noga följdes från
svenskt håll. En förstärkning av den svenska utlandsrepresentationen på
jordbrukets område därstädes bedömdes sålunda vara väl motiverad.
Riksdagen utgick från att Kungl. Maj d vid sin prövning av hithörande
frågor beaktade behovet av speciell utlandsbevakning beträffande samtliga
de näringsgrenar som ingick i lantbruksrepresentanternas verksamhetsområde
och i sammanhanget jämväl uppmärksammade det alltmer
ökande intresset av att den internationella utvecklingen på miljövårdens
område noga följdes. Utskottet vill i anledning av de nu väckta
motionerna understryka att angivna synpunkter på nuvarande lantbruksrepresentanters
verksamhet alltjämt äger giltighet. I vad gäller en
förstärkning av den svenska utlandsbevakningen i fråga om utvecklingen
på jordbruks-, skogsbruks- och livsmedelsområdet och beträffande
miljövården inom de östeuropeiska staterna synes motiven härför sedan
föregående år ha erhållit ökad tyngd. Behovet av att följa sagda
utveckling även i Asien och andra delar av världen blir, som anförs i
motionerna, ävenledes alltmera uttalat. Enligt utskottets mening talar
starka skäl för att lantbruksrepresentationen redan fr. o. m. nästa
budgetår förstärks med en ny befattning för handhavande av nyss angivna
uppgifter beträffande de östeuropeiska länderna. Frågan om var ifrågavarande
befattning t. v. skall placeras bör ankomma på Kungl. Maj:t att
närmare bedöma. Utskottet vill dock i främsta rummet förorda att
befattningen placeras i Moskva. För den föreslagna personalförstärkningen
bör räknas medel under förevarande anslag med 250 000 kr.

Utskottet fann i övrigt ej anledning till erinran mot Kungl. Maj ds
förslag under denna punkt. Utskottets hemställan framgår av det
inledningsvis redovisade beslutet av riksdagen.

Mot utskottets beslut reserverade sig sju ledamöter (s), vilka dels
förordade det i statsverkspropositionen upptagna förslagsanslaget på
773 000 kronor, dels ansåg att utskottets ovan redovisade yttrande bort
ha följande lydelse:

I vad gäller den svenska utlandsrepresentationen i fråga om utvecklingen
på jordbruks- och livsmedelsområdet och beträffande miljövården
inom de östeuropeiska staterna vill utskottet peka på att i de bilaterala
samarbetsavtal som Sverige slutit med öststaterna har kanaler för
ekonomiskt, tekniskt och vetenskapligt utbyte som även täcker jordbruk,
skogsbruk, fiske och miljövård tillskapats. Särskilda arbetsgrupper har
upprättats, bl. a. en grupp med representanter för Sovjetunionen rörande
miljövårdsfrågor. Skogs- och lantbruksakademien har sedan länge haft ett
livligt samarbete med myndigheter i öststaterna, särskilt Sovjet och
Polen, något som beträffande Sovjet sedan år 1965 är reglerat i ett avtal
med det sovjetiska lantbruksministeriet. 1971 tillkom ett särskilt avtal
om samarbete rörande skogsvård och skogsbruk mellan akademien och
stat skom mit ten för skogsbruk. Genom dessa åtgärder finner utskottet att
en god grund för kunskapsutbyte med denna del av världen på
hithörande områden har åstadkommits.

Utskottet vill emellertid liksom föregående år särskilt fästa uppmärk -

KU 1974:22

245

samheten på det alltmer ökande intresset av att den internationella
utvecklingen på miljövårdens område noga följs. Härför kan det komma
att visa sig ändamålsenligt att placera en särskild representant i Nairobi
dit det 1972 beslutade miljövårdssekretariatet inom ramen för Förenta
nationerna kommer att förläggas. Detta torde bättre kunna bedömas när
arbetet inom miljövårdssekretariatet pågått en tid. Det torde böra få
ankomma på Kungl. Majd att närmare pröva denna fråga liksom övriga
hithörande frågor samt vidta de åtgärder som kan befinnas erforderliga i
sammanhanget. Utskottet utgår från att i samband med nämnda prövning
jämväl övervägs möjligheten att företa omplaceringar av befintliga
befattningar.

Med anledning av riksdagens beslut har Kungl. Maj d fattat följande
beslut:

Den 30 augusti 1973 beslöt Kungl. Maj d (t. f. regering) förordna
lantbruksrepresentanten i Bonn Harald Ståhlberg att fr. o. m. den 1
oktober 1973 tills vidare, dock längst intill utgången av år 1978,
tjänstgöra såsom lantbruksrepresentant vid Sveriges beskickning i
Moskva. Samtidigt föreskrevs att Ståhlbergs tidigare meddelade förordnande
att tjänstgöra som lantbruksrepresentant i Bonn skulle gälla
t. o. m. utgången av september månad 1973.

Den 13 september 1973 beslöt Kungl. Majd (statsrådet Bengtsson)
förordna departementssekreteraren i jordbruksdepartementet Stellan
Kronvall att fr. o. m. den 1 mars 1974 tills vidare, dock längst intill
utgången av år 1975, tjänstgöra såsom lantbruksrepresentant vid Sveriges
beskickning i Nairobi.

Den 26 oktober 1973 beslöt Kungl. Majd (statsrådet Bengtsson)
medge att byråchefen vid lantbruksstyrelsen Hans Otto Diiselius tills
vidare under högst två månader per år fick bestrida göromål som
ankommer på lantbruksrepresentant vid ambassaden i Bonn.

Vidare kan i detta sammanhang nämnas att jordbruksminister Svante
Lundkvist den 27 november 1973 besvarade en av herr Hansson i Skegrie
(c) den 17 oktober till dåvarande jordbruksministern Ingemund
Bengtsson framställd interpellation (1973:128) angående lantbruksrepresentationen
vid svenska beskickningar i utlandet. Härvid anförde
jordbruksministern bl. a. att regeringens åtgärder — som inneburit att
befattningar som lantbruksrepresentant inrättats vid beskickningarna i
Moskva och Nairobi, — medan ”den permanenta bevakningen av
jordbruksfrågor m. m. i Bonn därvid inskränkts” — stod i överensstämmelse
med riksdagens beslut. Interpellanten anförde däremot att riksdagsbeslutet
klart och tydligt sade ifrån att det borde inrättas en ny tjänst
som lantbruksrepresentant i öststaterna med förtur för Moskva och att de
nuvarande tjänsterna i Bonn, Bryssel och Washington, vilka alltjämt
fyllde ett angeläget syfte, borde bibehållas. Genom att i praktiken dra in
tjänsten i Bonn och använda de av riksdagen anslagna medlen till en ny
tjänst i Nairobi ansåg interpellanten, att regeringen inte följt riksdagens
beslut utan i stället ”effektuerat den avslagna reservationens anda och
mening”, vilket han fann anmärkningsvärt.

Slutligen kan nämnas att jordbruksutskottet — vid behandlingen av

KU 1974:22

246

årets statsverksproposition — för sin del inte funnit anledning till
invändning mot de omdispositioner som Kungl. Maj:t företagit i
förevarande hänseende (JoU 1974:1, s. 3). Riksdagen har den 4 april
1974 - efter votering med 233 röster mot 68 — godkänt vad utskottet
hemställt.

KU 1974:22

247

Bilaga 10 C

PM angående vissa frågor rörande verkningarna för lärarpersonalen vid
universiteten till följd av minskad studenttillströmning

Bakgrund

Med anledning av den kraftigt minskade tillströmningen av studerande
till de filosofiska fakulteterna vid universiteten och de svårigheter som
detta skapade för lärarpersonalen vid dessa fakulteter medgav Kungl.
Maj:t genom beslut den 2 juni 1972 att UKÄ under budgetåret 1972/73
tilldelade ytterligare lärarkrafter utöver vad som medgavs enligt reglerna
för den s. k. universitetsautomatiken. Åtgärden syftade till att bereda ca
150 lärare m. fl. fortsatt förordnande under en övergångsperiod.

De på detta sätt förordnade lärarna skulle engageras i bl. a. utvecklingsarbete
och försöksverksamhet. Vidare medgav Kungl. Maj:t att högst
200 extra stipendier för forskarutbildning skulle få utgå under budgetåret
1972/73.

Riksdagsbehandlingen 1973

Vid 1973 års riksdag behandlades frågan om extralärarnas situation vid
universiteten i två motioner. I motionen 1973:712 av herr Molin m. fl.
(fp) hemställdes bl. a. ”att riksdagen bemyndigar Kungl. Maj:t att vid
behov vidtaga åtgärder av det slag som vidtogs 1972/73 i syfte att lindra
verkningarna för nu förordnade lärare till följd av den minskade
studenttillströmningen”. I motionen 1973:911 av herr Fiskesjö m. fl (c)
hemställdes bl. a. ”att riksdagen hemställer att Kungl. Maj:t vidtar
särskilda åtgärder för att undvika att plötsliga och kraftiga minskningar
av studenttillströmningen omedelbart och ovillkorligt leder till nedskärningar
av vid institutionerna anställd personal”.

Med anledning av ovannämnda motionsyrkanden anförde utbildningsutskottet
(UbU 1973:8):

Med anledning av de ifrågavarande yrkandena i motionerna 1973:712
och 1973:911 vill utskottet framhålla att de särskilda åtgärderna år 1972
motiverades främst av att omsvängningen från uppgång till nedgång i
lärarbehovet vid universiteten kom oväntat och av olika samverkande skäl
slog särskilt hårt i skiftet mellan budgetåren 1971/72 och 1972/73. Det
nya systemet för tilldelning av lärarresurser syftar, som nyss nämndes, till
en ökad stabilitet, men självfallet kan det vara motiverat att Kungl. Maj:t
har möjlighet att i särskilda fall genom speciella åtgärder dämpa
verkningarna av ett väsentligt minskat studerandeantal. Utskottet är
emellertid inte berett att genom exempel på åtgärder eller eljest begränsa
Kungl. Maj:ts handlingsutrymme. Utskottet föreslår att riksdagen som sin
mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet sålunda anfört i
anledning av motionerna 1973:712 och 1973:911.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag (rskr 1973:105).

KU 1974:22

248

Kungl. Maj.ts åtgärder

Enligt statsrådsprotokollet den 12 juni 1973 (Knr 38) meddelade
Kungl. Maj:t universitetskanslersämbetet bl. a. följande:

Kungl. Majit medger, på grund av i ärendet föreliggande särskilda
omständigheter, att från den under förslagsanslaget Förvaltningarna vid
universiteten m. m. upptagna anslagsposten Lönekostnader får, utöver
vad som angivits i regleringsbrev för budgetåret 1973/74, bestridas
kostnader med högst 1 500 000 kr. för särskilda åtgärder för vissa lärare
m. fl. vid de filosofiska fakulteterna, vilkas förordnanden ej kunnat
förlängas för tid efter den 30 juni 1973.

Kungl. Majit medger vidare att extra tjänst som universitetslektor
budgetåret 1973/74 inrättas med del av tjänstgöringsskyldigheten förlagd
till decentraliserad universitetsutbildning inom regionen under förutsättning
att person, som läsåret 1972/73 innehaft extra tjänst som
universitetslektor vid läroanstalten, härigenom kan beredas förnyat
förordnande som extra universitetslektor. Kostnaderna vid sådan tjänst
som extra universitetslektor skall belasta anslaget till decentraliserad
universitetsutbildning i den omfattning som svarar mot den andel av
tjänstgöringsskyldigheten som fullgörs inom den decentraliserade universitetsutbildningen.

Enligt propositionen 1974:1 bilaga 10 (s. 223) ledde Kungl. Majits
medgivande till att 29 personer för höstterminen 1973 förordnades på
extra tjänst eller arovdestjänst som lärare och att 20 personer tilldelades
extra stipendier för forskarutbildning under läsåret 1973/74.

KU 1974:22

249

Bilaga 11

PM rörande diarieföringen i statsdepartementen

Allmänt

I 18 § departementsinstruktionen (1965:386) stadgas att i varje
departement skall under tillsyn av vederbörande expeditionschef finnas
diarium för registrering av ärenden. I vilken omfattning diarieföring skall
ske är däremot inte reglerat. Dock har vissa allmänna riktlinjer för
diarieföring lämnats i en inom statsrådsberedningen upprättad promemoria,
som tillställdes expeditionscheferna i departementen i slutet av år
1969.

I promemorian framhålls till en början att endast allmänna handlingar
skall diarieföras. Därvid hänvisas till definitionen av begreppet allmän
handling i 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen, där det sägs, att allmänna
handlingar är alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar
vare sig de inkommit till myndigheten eller upprättats där. I
sammanhanget understryks att också diarier är allmänna handlingar.

Det påpekas vidare i promemorian att inte alla allmänna handlingar
behöver registreras. Som exempel på handlingar av denna typ anges
avskrifter, cirkulär, pressklipp och dylika handlingar, periodiska rapporter,
verksamhetsberättelser, statistiska meddelanden och liknande uppgifter
samt framställningar som endast föranleder s. k. enkla förvaltningsbestyr,
t. ex. begäran om avskrifter. Vidare kan enligt promemorian
framställningar från enskilda vara sådana att diarieföring kan underlåtas,
t. ex. framställning som saknar begripligt innehåll eller eljest uppenbarligen
inte kommer att föranleda beslut eller annan åtgärd.

Beträffande hemliga handlingar och hemligt diarium anförs i promemorian
följande:

Att en handling är hemlig får inte i och för sig leda till att handlingen
registreras i hemligt diarium. Tillämpas en sådan ordning, förlorar
nämligen allmänheten möjlighet att få upplysning huruvida en handling
över huvud taget existerar och därmed också möjlighet till prövning av
frågan huruvida handlingen får hemlighållas. Å andra sidan får anteckning
i diarium rörande hemlig handling inte avfattas så, att handlingens
sekretesskyddade innehåll röjs. I allmänhet torde några svårigheter inte
möta i sistnämnda hänseende. För tydlighetens skull bör här påpekas att
vad som sagts i detta avsnitt inte innebär att särskilt diarium över hemliga
handlingar inte får föras. Men det bör i sammanhanget uppmärksammas
att sådant särskilt diarium inte är hemligt i sig.

Som angetts i det föregående skall anteckningarna i diarium beträffande
en viss handling ha en sådan avfattning att handlingen bl. a. kan
identifieras. Om så inte är fallet fyller allmänt sett inte registreringen
någon uppgift. Endast i de fall då detta minimikrav inte kan tillgodoses
utan att ett sekretesskyddat intresse åsidosätts, får registrering ske i
hemligt diarium. Det sagda innebär med andra ord att endast sådan
handling, vars själva existens måste hållas hemlig, får registreras i hemligt
diarium. I detta sammanhang bör uppmärksammas att det inte är
uteslutet att handling vilken är att hänföra till ett ärende, som redovisats

KU 1974:22

250

i öppet diarium, kan vara av sådan beskaffenhet att den bör registreras i
hemligt diarium.

Beslut om att handling skall registreras i hemligt diarium bör inte få
meddelas av annan än chefstjänsteman, i första hand expeditionschefen.

Slutligen bör här anmärkas att skälen för hemlighållande av en
handlings existens ofta förfaller, när det ärende, till vilket handlingen
hör, har avgjorts. I sådant fall skall givetvis handlingen, i den mån den
inte är hemlig i annat hänseende, lämnas ut när detta begärs. Av det sagda
torde vidare följa att den del av det hemliga diariet som upptar
anteckningar om sådant ärende inte längre får hemlighållas, eftersom
diariet som sådant är allmän handling. Består diariet av lösa blad skall
alltså det ifrågavarande bladet lämnas ut på begäran. Kan inte anteckningarna
avskiljas på detta sätt, skall i stället avskrift av den aktuella
delen av diariet lämnas ut.

Offentlighetskommittén behandlade i sitt betänkande Offentlighet
och sekretess (SOU 1966:60) även frågan om diarieföring. Kommittén
erinrade därvid (s. 110) om att diarieföringen saknar betydelse för den
rättsliga frågan, om en handling skall betraktas som inkommen eller
upprättad och därmed som allmän handling men framhöll diarieföringens
betydelse som ett medel att underlätta allmänhetens insyn. Kommittén
fann det främst med hänsyn till att en mångfald av till myndigheter
inkomna handlingar hade endast ett begränsat intresse inte möjligt att
genomföra en generell registreringsplikt. Kommitténs överväganden ledde
till förslag om införande av en bestämmelse om att allmänna handlingar,
som ej uppenbart var av ringa betydelse, skulle hos myndighet hållas
registrerade eller så ordnade att det utan omgång kunde fastställas om
handling inkommit eller upprättats. Bestämmelserna borde enligt kommittén
med hänsyn till dess betydelse för allmänhetens tillgång till
handlingar hos myndigheterna få sin plats i 2 kap. tryckfrihetsförordningen.

Offentlighetskommitténs förslag ledde som bekant inte till lagstiftning.
1 direktiven för den nu arbetande offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén
(OSK) berörs inte frågan om diarieföring särskilt.
OSK har dock nyligen avlämnat ett preliminärt betänkande, närmast
tänkt som diskussionsunderlag för det fortsatta arbetet. Beträffande
diarieföring innehåller utkastet förslag till en bestämmelse om att
allmänna handlingar skall hållas registrerade hos myndighet eller så
ordnade att det utan omgång kan fastställas om handling inkommit eller
upprättats. Regeringen skall äga medge myndighet undantag från
huvudregeln, om handlingens betydelse för främjande av fritt meningsutbyte
och allsidig upplysning är så liten att registreringsskyldigheten ter sig
särskilt betungande eller kostnadskrävande. Diarier skall enligt förslaget
få hållas hemliga om registreringen medför att det väsentliga innehållet i
handling som skall hållas hemlig röjes.

Diarieföringen inom statsdepartementen har vid några tillfällen varit
föremål för JO:s uppmärksamhet. I en framställning till Konungen den
14 december 1970 framhöll dåvarande JO Alfred Bexelius att det syntes
finnas anledning att överväga om inte praxis med avseende å diarie -

KU 1974:22

251

föringen inom finansdepartementet av sekretesskyddade handlingar
borde jämkas att bringas i överensstämmelse med vad som förordas i
statsrådsberedningens promemoria. I framställningen anförde JO bl. a.:

Självfallet finns det handlingar som av i sekretesslagen godkända skäl
måste hållas hemliga även så till vida att själva det faktum att en sådan
handling existerar hos myndighet undanhålles allmänheten. Ett övertygande
exempel härpå är det av expeditionschefen Bergstrand berörda
fallet att en framställning om ransonering av en viss vara göres i en
avspärrningssituation. Eftersom i de fall där handlingar förs i hemligt
diarium prövningen av offentlighetsprincipens tillämplighet undandrages
från den i tryckfrihetsförordningen stadgade proceduren och ersättes av
ett okontrollerat ställningstagande av en tjänsteman att viss handling skall
registreras i hemligt diarium är det emellertid av stor vikt, att denna
metod användes endast då det är absolut ofrånkomligt att så sker.

Mot denna bakgrund kritiserade JO att ansökningar om skattebefrielse
i samband med strukturrationalisering rutinmässigt fördes i hemligt
diarium (se vidare JO:s ämbetsberättelse 1971 s. 341 ff).

I ett ärende refererat i JO:s ämbetsberättelse 1973:s. 317, förklarade
sig JO Bertil Wennergren dela den av JO Bexelius i nyssnämnda
framställning till Konungen redovisade uppfattningen rörande diarieföringen
i finansdepartementet samt konstaterade med beklagande att JO
och finansdepartementet i denna fråga stannat i olika meningar. Då
beslutet i det här aktualiserade ärendet fattats av finansministern, som
inte står under JO:s tillsyn, förklarade sig JO emellertid inte kunna ingå i
saklig prövning av ärendet. Principfrågan var därför enligt JO beroende av
om konstitutionsutskottet vid sin granskning fann anledning att göra
något åt saken.

Utskottet behandlade ifrågavarande spörsmål i samband med granskningen
av 1972 års statsrådsprotokoll (KU 1973:20). Granskningen
föranledde utskottet till följande uttalande (s. 6):

Enligt utskottet är det av stor principiell betydelse att möjligheterna
till insyn beträffande regeringsärendena inte onödigtvis hindras. En
öppen diarieföring av ärendena är ett betydelsefullt led härvidlag. Som
bl. a. JO uttalat får sålunda förekomsten av hemligt handling i ett ärende
inte i och för sig leda till att handlingen registreras i diarium i vilket
allmänheten inte har insyn. Endast om en öppen diarieföring av ärendet
skulle leda till att det sekretesskyddade intresset äventyras får registrering
ske i sådant diarium.

Beträffande förevarande skattebefrielseärenden föreligger sekretesskydd
till förmån för enskilda intressen. Handlingar i sådana ärenden
får sålunda enligt 17 § sekretesslagen inte utan samtycke av den som sökt
befrielse utlämnas till annan tidigare än 20 år från handlingens datum.
För frågan om diarieföringen bör — i enlighet med vad som nyss anförts
— vara avgörande om de enskilda intressen som omfattas av sekretsskyddet
kan anses trädas för när, om diariet hålles öppet. Departementschefen
har för sin del gjort den bedömningen att så skulle bliva fallet. Redan
offentliggörandet av att visst namngivet företag gjort ansökan, varom här
är fråga, innebär också i praktiken att upplysning lämnas om att företaget
har beslutat eller i vart fall allvarligt överväger att i strukturrationaliserande
syfte gå ihop med annat företag. Det är uppenbart att en sådan

KU 1974:22

252

upplysning på ett alltför tidigt stadium kan leda till sådana negativa
följder för berörda företag som 17 § sekretesslagen syftar till att undvika.
Med hänsyn till det anförda finner utskottet inte anledning till erinran
mot departementschefens bedömning i denna del

Fyra ledmöter (m och fp) reserverade sig mot utskottets utlåtande och
ansåg att utskottet i stället bort göra följande uttalande (s. 21):

Enligt utskottet är det av stor principiell betydelse att möjligheterna
till insyn beträffande regeringsärendena inte onödigtvis hindras. Beträffande
förevarande skatteärenden föreligger sekretesskydd för att skydda
enskilda intressen.

För att tillgodose detta skydd för enskilda bör vederbörande sökandes
synpunkter i sekretessfrågan alltid inhämtas, något som också synes vara
en förutsättning för tillämpning av det aktuella lagrummet. Detta kan i
vissa fall leda till att offentliggörande av att visst företag gjort ansökan
om ifrågavarande skattebefrielse inte bör ske. För sådana fall kan finnas
ett särskilt hemligt diarium. Därmed följer emellertid inte att alla ärenden
av detta slag oberoende av sökandes önskemål bör föras i hemligt
diarium. Enligt utskottets mening saknas därför — som också påpekats av
JO Bexelius och JO Wennergren — tillräckligt stöd i sekretesslagen för
finansministerns beslut om generellt sekretessbeläggning av diariet, vilket
utskottet härmed vill för riksdagen tillkännage.

1 ett särskilt yttrande förklarade sig en ledamot (c) anse att det inte
med säkerhet kunde avgöras om diariet inbegreps under det sekretesskydd
som avsågs med 17 § sekretesslagen samt anförde vidare:

Med den utformning berörda bestämmelser har förefaller det svårt att
med säkerhet avgöra om även diariet inbegrips under det i sekretesslagen
angivna sekretesskyddet, dvs. huruvida det ytterst ankommer på den
sökande eller myndigheten — i detta fall departementschefen — att
bestämma om uppgifter ur diariet får utlämnas eller ej. Frågor som rör
hemlighållande av diarier är viktiga ur allmän tryckfrihetssynpunkt
eftersom tillgången till diariet ofta är en förutsättning för att en
utomstående över huvud taget skall ha möjlihget att spåra ett ärende och
de till detta hörande handlingarna. Frågan om sekretesskydd beträffande
myndigheternas diarier och register i vissa ärenden övervägs av offentlighets-
och sekretesslagstiftningskommittén. Det är enligt min mening av
stor betydelse att ett klarläggande av dessa frågor kommer till stånd.

Sekretess rörande affärsförhållanden behandlas framför allt i 20, 20 a
och 21 §§ sekretesslagen. Stadgandena har följande lydelse:

20 §. Handling sorn inkommit till myndighet, som avses i lagen om
uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden, eller till
marknadsdomstolen, näringsfrihetsombudsmannen eller konsumentombudsmannen
må, i den mån handlingen innehåller upplysningar om
viss företagares affärs- eller driftförhållanden, vilkas offentliggörande kan
lända honom till men, icke i andra fall än Konungen bestämmer utlämnas
förrän tjugu år förflutit från handlingens datum. Vad nu sagts gälle ock
hos myndigheten upprättad handling, dock ej kartellregister.

På framställning av vederbörande företagare eller myndighet, som i
nyssnämnda lag avses, äger Konungen, om särskilda skäl därtill äro,
förordna, att kartell register, såvitt angår däri intagna uppgifter rörande
viss överenskommelse, icke må utlämnas tidigare än tjugu år efter det

KU 1974:22

253

anteckning om överenskommelsen gjorts i registret. Har framställning om
sådant förordnande gjorts, må, innan ärendet blivit av Konungen avgjort,
kartellregister i den del framställningen avser icke utlämnas. Vad nu sagts
gälle ock handlingarna i ärendet; om utlämnande av sådan handling efter
ärendets avgörande äge vad i första stycket stadgats motsvarande
tillämpning. Lag 1972 nr 734.

20 a §. Handling innefattande uppgifter vilka infordrats från näringsidkare
enligt lagen (1972:826) om uppgiftsskyldighet i vissa planeringsfrågor
må, i den mån handlingen innehåller upplysningar om näringsidkarens
affärs- eller drift förhållanden, vilkas offentliggörande kan lända
honom till men, icke utan hans samtycke utlämnas förrän tjugo år
förflutit från handlingens datum. (Denna § tillagd g. Lag 1972 nr 828).

21 §. Beträffande handlingar, vilka i andra fall än eljest i denna lag
sägs rörs statlig utredning, kontroll eller stödverksamhet med avseende å
produktion, handel, bankrörelse, försäkringsrörelse eller transportverksamhet
eller eljest med avseende å näringslivet, äger Konungen, i den mån
de innefatta sådana upplysningar om enskilda företags eller sammanslutningars
affärs- eller driftförhållanden eller om enskilda personers, företags
eller sammanslutningars uppfinningar eller forskningsresultat, vilkas
offentliggörande kan lända vederbörande person, företag eller sammanslutning
till men, förordna, att handlingarna ej må utlämnas förrän viss
tid, högst tjugu år, förflutit från deras datum. Lag 6 juni 1968.

Sådant bemyndigande som anges i 21 § har Kungl. Maj:t utfärdat i
kungörelsen 1939:7 ”med förordnanden på civilförvaltningens område
jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar”.

Förordnanden jämlikt 21 § sekretesslagen har utfärdats i ett stort
antal fall. Under en särskild punkt (38) har däri upptagits handlingar som
inkommit till eller upprättats i statsdepartement till utredning eller
kontroll med avseende å verksamhet som bedrives av bolag, vari staten
äger aktie.

1 förutnämnda framställning till Konungen uppehöll sig JO Bexelius
även vid diarieföreingen av ärenden enligt 21 § sekretesslagen. JO anförde
i detta hänseende följande:

Detta lagrum medger hemlighållande av handling endast i den mån den
innefattar upplysning om enskilda företags eller sammanslutningars
affärs- eller driftsförhållanden, vilkas offentliggörande kan lända vederbörande
företag eller sammanslutning till men. Erfarenhetsmässigt kan
till följd av denna begränsning av sekretesskyddet endast delar av en
handling hemlighållas. Om nu handlingen genom att föras i hemligt
diarium helt undanhålles allmänheten, kan inte framtvinga en prövning av
en begäran att utfärda delar av handlingen som inte kan hemlighållas.

Vid den undersökning som utskottet i år företagit rörande statsdepartementens
arbetsformer m. m. har beträffande diarieföringen bl. a.
inhämtats att samtliga departement utom utrikesdepartementet följer de
anvisningar som lämnats i statrådsberedeningens promemoria. I allmänhet
hade departementen dels ett allmänt diarium dels ett särskilt diarium för
hemliga handlingar. I de flesta departementen utnyttjades dessa diarier
för hemliga handlingar sparsamt. I försvarsdepartementet fördes dock ca
tio procent av alla ärenden i sådant diarium. Likaså var omfattningen av

KU 1974:22

254

sekretesskyddade handlingar stor i inrikesdepartementet. Så antecknades
t. ex. ärenden rörande regionalpolitiskt stöd, lån mot statlig garanti samt
invandrar- och medborgarfrågor i stor utsträckning i särskilt diarium. I
finansdepartementet fördes främst ärenden rörande strukturrationalisering
och exportstöd i hemligt diarium. I de flesta departementen hade
allmänheten tillgång även till diarierna för hemliga handlingar. I
finansdepartementet fördes som framgår av redogörelsen ovan ärenden
rörande befrielse från realisationsvinstbeskattning vid försäljning av aktier
i ett diarium i vilket allmänheten inte ägde insyn.

I utrikesdepartementet är samtliga diarier hemliga i den vidare
bemärkelse att allmänheten inte äger tillgång till diarierna. I departementet
förs sex olika diarier, avseende

1) ärenden rörande korrespondens med svenska ambassader och
beskickningar

2) d:o

3) ärenden rörande korrespondens med svenska myndigheter

4) ärenden, väckta av enskilda personer

5) ärenden rörande korrespondens med utländska myndigheter

6) samma som 1) och 2)

Diarierna omfattar årligen drygt 100 000 ärenden.

Utrikesdepartementets praxis rörande diarieföringen har godkänts av
dåvarande utrikesministern Torsten Nilsson i resolution den 4 november
1969.

I en av chefen för utrikesdepartementets arkiv kanslirådet Wilhelm
Carlgren den 9 september 1969 upprättad promemoria rörande diarieföringen
i utrikesdepartementete anförs följande skäl mot en uppdelning
av diarierna i öppna och hemliga:

Om registeringen av handlingar i utrikesdepartementet som hittills
varit enhetlig och principiellt hemlig nu skulle delas upp på öppna och
hemliga diarier skulle med säkerhet mycket betydande olägenheter
inträffa.

1. Övriga departements registrering övervakas kontinuerligt av pressen.
Utrikesdepartementet, som har en mycket större procent hemliga
nyhetsbetonade och allmänintressanta handlingar i en betydligt mer
omfattande korrespondens än övriga departement, skulle givetvis bli
föremål för samma intensiva bevakning. Snarast skulle denna bli bredare
eftersom inte bara pressen utan också oppositionspartier, andra politiska
intresseriktningar och privatpersoner skulle för att finna något för deras
aktioner eller strävanden matnyttigt begagna möjligheterna till löpande
granskning av utrikesdepartementets korrespondens.

2. Denna kontinuerliga bevakning skulle utsätta i första hand arkivet
men i andra hand hela departementet och slutligen även utlandsmyndigheterna
för en mycket hård press, och intensiva diskussioner få föras om
den ena eller andra handlingen var hemlig eller inte, och borde diarieföras
här eller där.

För arkivets del skulle en sådan utveckling rimligen föra med sig ett
ökat behov av både rum och personal. Pappersexercisen skulle kompliceras.
Den dubbla diarieföringen skulle genast motsvaras av dubbla dossier
och handläggarna på departementets olika enheter skulle få svårare att
läsa in och följa ärendena.

KU 1974:22

255

3. Olägenheterna skulle emellertid på inget vis stanna här. I många fall
skulle frågan om ett ärende var hemligt eller inte behöva föras upp till
avdelningschefer eller även till kabinettssekreterare. Handlingarnas registrering
och gång genom departementet skulle förhindras. Allt detta skulle
ske under tryck av journalister och andra, som gick omkring i huset och
kritiserade hur departementets tjänstemän kunde förhala en så utomordentligt
enkel fråga som att lämna ut en viss handling till dem. Om man
tänker sig in i vilka följder denna bevakning skulle få särskilt i ett krisläge
skulle det vara svårt att komma ifrån att den skulle vara en allvarlig
belastning för en personal som redan den förutan hade händerna fulla.

4. En mängd bekymmer skulle uppstå även hos utlandsmyndigheterna
eftersom de stora tidningarna genom sina utlandskorrespondenter kunde
bevaka även deras korrespondens. Möjligheterna till att olika beslut
fattades rörande samma handling i någon utlandsrepresentation och i
departementet kan inte förbises. Det skulle givetvis genast spelas ut till
förvaltningens skada.

5. Över huvud skulle detta ökade tryck leda till att det blev svårare
att uppehålla sekretessen. En sådan utveckling skulle menligt inverka på
den politiska rapporteringen från utlandsrepresentationerna. Ambassadörerna
skulle tendera att ta upp viktiga men känsliga frågor i privatbrev
eller telefonsamtal; detta skulle i sin tur medföra först osäkerhet och om
någon tid bristande dokumentation — efter några månader skulle
måhända grunderna bakom ett centralt avgörande i brist på papper ej
kunna rekonstrueras.

6. Men den allra allvarligaste olägenheten skulle troligen bli följande.
Man får betänka att övriga länder — som ju ej alls har någon med den
svenska jämförlig tryckfrihetslagstiftning — skulle ha svårt finna det
rimligt med denna publika tillgång till den aktuella registreringen för
korrespondensen i utrikes ärenden. Ministrar och utlandskorrespondenter
i Stockholm skulle rapportera hem att nu hade diarieföringen i det svenska
utrikesdepartementet ändrats och nu kunde envar gå upp dit och
se vad de sista skrivelserna handlade om. Uppdelningen med öppna och
hemliga diarier skulle knappast slå igenom utan själva ändringen i praxis,
själva nyheten att nu denna möjlighet till bevakning av utrikesförvaltningens
korrespondens hade skapats, skulle vara de moment som fäste sig
i minnet. Man kan inte komma ifrån att den svenska utrikesförvaltninges
anseende för pålitlighet och tystlåtenhet härigenom skulle raseras.
Beskickningarna utomlands skulle få färre och sämre informationer och
över huvud utrikesförvaltningens verksamhet allvarligt försvåras. De
utomordentligt allvarliga konsekvenser detta skulle få redan under lugna
förhållanden och framför allt givetvis i skärpta lägen eller kriser för
utrikesledningens och regeringens tillgång till informationer för bedömning
av Sveriges hållning underströks med allt eftertryck från ambassadörer
på framskjutna poster, när dåvarande kabinettssekreteraren 1967
begärde deras yttrande över den Kjellinska offentlighetskommitténs
förslag, enligt vilket utrikesförvaltningens korrespondens skulle förklaras
vara principiellt öppen.

Nu återgivna grunder för bibehållande av det nuvarande systemet har
enligt vad Carlgren och rättschefen vid departementet Love Kjellberg
uppgivit vid samtal med tjänstemän på utskottets kansli fortfarande
samma giltighet.

KU 1974:22

256

Särskilt rörande diarieföringen av vissa inför utskottet i detta hänseende
aktualiserade ärenden

I A. 1 artiklar i tidningen Expressen sommaren 1973 gjordes gällande
bl. a. att viss korrespondens mellan förre generaldirektören Bertil Olsson
och statsrådet Gunnar Sträng m. fl. inte blivit diarieförd.

I anledning av artiklarna företog riksdagens upplysningstjänst på
anmodan av riksdagsledamoten Per Ahlmark en undersökning om
diarieföring skett i respektive departement av de i artiklarna angivna
skrivelserna. Undersökningen gav följande resultat.

Diarieföring i finansdepartementet hade inte skett av en skrivelse den
2 april 1971 från Bertil Olsson till Gunnar Sträng. Skrivelsen innehöll
uppgifter om

1 vägen Virsbo-Ramnäs ur arbetsmarknadssynpunkt (beredskapsarbete) 2

undersökning i ett från Grunnar Sträng emanerande ärende

3 åtgärder för att förhindra en ytterligare ökning av arbetslösheten.

Skrivelsen bifogas som bilaga 1 till denna PM.

På förfrågan från upplysningstjänsten uppgavs från departementets
registratorsexpedition att skrivelser av här avsedd karaktär — kortare
meddelanden ställda personligen till olika befattningshavare vid departementet
— som regel inte diariefördes. Tillförordnade expeditionschefen
Sven Gunnarsson uppgav sig inte finna anledning att i departementets
diarium anteckna denna typ av skrivelser, ”sorn ej direkt berörde
departementets verksamhetsområde” och som var ”riktade som personliga
meddelanden till Gunnar Sträng, visserligen i hans egenskap av
finansminister”. Sven Gunnarsson kunde inte heller ”deducera fram
något ärende som vöre att direkt hänföra till finansdepartementets
verksamhetsområde”.

Vidare hade en skrivelse dagtecknad den 11 november 1971 från
Bertil Olsson till Gunnar Sträng rörande investeringsfonder för Svenska
Fläktfabrikens utvidgningsplaner inte diarieförts i finansdepartementet.
Däremot fanns i diariet antecknat att arbetsmarknadsstyrelsen med eget
yttrande den 10 november 1971 (undertecknat av bl. a. Bertil Olsson) till
finansdepartementet hade översänt Fläktfabrikens framställning om
investeringsfonder. Förstnämnda skrivelse fogas till denna PM som bilaga
2.

Förevarande ärende är även föremål för JO:s prövning. I yttrande till
JO har dåvarande expeditionschefen i finansdepartementet Nils
Fjellander anfört följande:

Beträffande diarieföringen i finansdepartementet må allmänt sett
nämnas att departementet tillämpar de riktlinjer som finns angivna i
statsrådsberedningens promemoria av december 1969. Detta innebär
bl. a. att vissa grupper av enkla handlingar som inkommer till departementet
och som måste anses vara allmänna handlingar inte blir
diarieförda. Dit hör bl. a. missi vskrivelser i anslutning till besvär,
framställningar eller ansökningar hos Kungl. Maj:t, vilka läggs till
huvudakten som diarieförs, samt kopior av skrivelser eller yttranden till

KU 1974:22

257

andra departement än finansdepartementet. Sistnämnda förhållande går
tillbaka på huvudregeln, att en handling som inges i flera exemplar till
olika departement endast diarieförs i det departement dit handlingen
enligt gällande departementsstadga hör.

Vad nu sagts har t. f. expeditionschefen Sven Gunnarsson och
befattningshavaren på registratorsexpeditionen åsyftat vid sina samtal
med tjänstemannen hos riksdagens upplysningstjänst.

Vad beträffar de två speciella skrivelser som angetts i upplysningstjänstens
promemoria har finansministern förklarat, att han betraktar
dem som enskilda handlingar. De har därför aldrig kommit under någon
befattningshavares handläggning för prövning i fråga om diarieföring.

I B. Följande skrivelser från Bertil Olsson berörande inrikesdepartementets
verksamhetsområde har inte diarieförts:

en skrivelse från Bertil Olsson till dåvarande inrikesministern Eric
Holmqvist den 1 juni 1971 angående ändring av arbetsmarknadskungörelsen D:o

den 17 december 1971 (bilaga 3 till denna PM)

en skrivelse den 24 november 1971 från departementsrådet Arne
Carlsson till Bertil Olsson rörande förhandlingar om löner m. m. för
personer som anvisats statligt arkivarbete eller musikerhjälp.

På upplysningstjänstens förfrågan uppgavs beträffande sistnämnda
skrivelse att från departementet utgående skrivelser i regel inte diarieförs
såvida inte skrivelserna hänför sig till departementsärenden som redan
åsatts diarienummer.

I yttrande till JO den 26 oktober 1973 rörande diarieföring i
inrikesdepartementet anförde expeditionschefen Bengt lirell följande:

De i statsrådsberedningens promemoria av december 1969 angivna
riktlinjerna för diarieföring behandlar diarieföringen av till ett departement
inkommande handlingar. I inrikesdepartementet tillämpas vid
diarieföringen de riktlinjer, som anges i promemorian. I diariet införes
vidare som inkommen handling inom inrikesdepartementet upprättade
promemorior, vilka ingå i departementets serie över stencilerade promemorior
(Ds In). Från myndigheter till departementet återställda delningsexemplar
i korrektur eller motsvarande till propositioner, kungörelser,
regleringsbrev m. m. diarieföres inte, eftersom de inte är att hänföra till
allmänna handlingar.

Några av statsrådsberedningen utfärdade föreskrifter om särskild
diarieföring av från departementet utgående handlingar finns inte. Som
en form av diarium för utgående skrivelser/expeditioner måste dock den i
inrikesdepartementet likaväl som i andra departement förda expeditionslistan
betecknas. Denna lista upptar alla i konselj eller regeringssammanträde
avgjorda ärenden, som sålunda föranleder en utgående expedition.

Vad beträffar den i promemorian från riksdagens upplysningstjänst
angivna skrivelsen från departementsrådet Arne Carlsson till generaldirektören
Bertil Olsson innehåller densamma endast en upplysning om
att visst ärende — för övrigt av brådskande natur — kommer att anmälas i
konselj ävensom vissa informationer i anslutning därtill. Enligt utbildad
praxis, som för övrigt inte strider mot statsrådsberedningens riktlinjer för
diarieföring, diarieförs inte skrivelser av detta slag.

Vad angår de i nyssnämnda promemoria upptagna skrivelserna från
generaldirektören Bertil Olsson till inrikesminister Eric Holmqvist må
följande anföras. Skrivelserna utgöras av följeskrivelser i samband med

17 Riksdagen 1974. 4 sami. Nr 22

KU 1974:22

258

återställande av korrektur till ändringar i arbetsmarknadskungörelsen,
vilka tidigare översänts till Olsson för synpunkter och granskning.
Handlingar av detta slag är inte att anse som allmänna handlingar och
skall alltså ej diarieföras (se JO:s ämbetsberättelse 1964 s. 444 och 1966
s. 371 samt SOU 1966:60 s. 139, och SOU 1966:61 s. 27 f). I sammanhanget
kan tilläggas att återkomna delningskorrektur av nu nämnt slag
enligt gällande arkiveringsföreskrifter för inrikesdepartementet förstörs
när de inte längre behövs för det fortlöpande arbetet. Remisshandlingarna
återgå.

I C. Slutligen har en skrivelse (bilaga 4) från Bertil Olsson till
statssekreteraren Thage Petersson, statsrådsberedningen, om utnyttjande
medel och reservmedel för beredskapsarbeten inte diarieförts. Motiven
härför uppgavs vara att i statsrådsberedningens diarium endast införs
korrespondens med statsministern och statsrådsberedningen i denna dess
egenskap medan korrespondens med de enskilda befattningshavarna vid
statsrådsberedningen förvaras av befattningshavaren personligen. Thage
Petersson hade sina handlingar ordnade i pärmar, uppställda efter ett
alfabetiskt slagordssystem. Nu ifrågavarnde skrivelse återfanns under
”ankommande post”.

I en artikel i Dagens Nyheter den 22 november 1973 debatterade
medarbetare vid Sveriges Radio Mats Hallgren och Anders Isacsson
offentlighetsprincipens tillämpning i industridepartementet mot bakgrund
av industridepartementets medverkan i två stora affärer; dels som
köpare av 50 procent av aktierna i textilföretaget Eiser AB dels i
Cementa AB :s köp av Gullhögens bruk.

Hallgren och Isacsson begärde också i skrivelse den 12 november 1973
JO:s prövning av diarieföringen i industridepartementet mot bakgrund av
ifrågavarande två affärer.

I yttrande till JO, inkommet dit den 27 december 1973, anförde
expeditionschefen i industridepartementet Hans Svahn, att tillsynen över
diarieföringen åvilade expeditionschefen, att för verksamheten gällde
statsrådsberedningens anvisningar från 1969 samt att kompletterande
föreskrifter angående departementets arbetsrutiner utfärdats 1970.

Svahn anförde vidare följande:

Alla försändelser som är adresserade till departementet öppnas av
registrator och diarieförs i ett sammanhang under beaktande av vad
statsrådsberedningen anfört i sin promemoria under rubriken ”Vilka
allmänna handlingar bör diarieföras?” Tveksamma fall underställs mig.
Försändelser som är adresserade till befattningshavare personligen på så
sätt att vederbörandes namn nämns först i adressangivelsen överlämnas
till berörd tjänsteman. Det åligger därefter vederbörande att överlämna
handling som skall diarieföras till registratorn.

Vid internationella sekretariatet förs särskild förteckning över inkomna
handlingar.

Till industriministern personligen ställda handlingar redovisas i en
särskild förteckning, vilken upprättas av hans sekreterare. Förteckningen
innehåller de uppgifter som enligt statsrådsberedningens promemoria bör
framgå av ett diarium. När handlingarna kan hänföras till visst ärende
eller när annars anledning förekommer registreras handlingarna i det
allmänna diariet. Ansvaret härför åvilar socionomen Bertil Hammarstedt.

KU 1974:22

259

Under innevarande höst förekom i pressen uppgifter om att diarieföring
av vissa handingar inte skett i vederbörlig ordning i ett par
departement. Även om jag inte haft anledning misstänka att något
liknande förekommit inom industridepartementet begagnade jag tillfället
i samband med genomgång av enheternas ärendebalanser den 13
september att erinra enhetscheferna och närvarande handläggare om
vikten av att bestämmelserna om offentlighet, sekretess och diarieföring
iakttas. Mot bakgrunden av att många nyanställts i departementet sedan
statsrådsberedningens promemoria upprättades, tillställde jag vidare den
15 oktober samtliga enhetschefer och handläggare ett exemplar av
promemorian.

Hallgrens och Isacssons påstående att s. k. selektiv diarieföring är
praxis inom departementet saknar grund. Jag vill särskilt framhålla att
registrator fullgör sin uppgift med den största noggrannhet.

Vad gäller de händelser som avses i Hallgrens och Isakssons klagoskrivelse
vill jag nämna följande.

Jag har inte tagit någon aktiv del i förhandlingarna med AB Eiser och
Industri AB Euroc.

Kontakterna med företagen har från departementets sida skötts av
civilekonomen Nore Sundberg och Hammarstedt. Endast dessa båda har
haft full insikt i alla detaljer. Industriministern har kontinuerligt
informerats under förhandlingarnas gång. Vissa frågor angående den
tekniska utformningen av avtalen har diskuterats med mig.

Hallgrens och Isacssons besök i industridepartementet ägde rum den 7
november. Jag deltog denna dag i sammanträde med organisationskommittén
för Sveriges geologiska undersökning, när jag kallades till mitt
tjänsterum för konsultation beträffande en sekretessfråga. Jag sammanträffade
på rummet med Hammarstedt samt Hallgren och Isacsson.
Senare inträffade även Sundberg. Den fråga som riktades till mig
närmast av Hammarstedt, gällde spörsmålet huruvida Hallgren och
Isaksson ägde rätt att ta del av promemorior och andra liknande
handlingar som upprättats under förhandlingarnas gång. Då jag misstänkte
att frågan hade sin grund i okunnighet från Hallgrens och
Isacssons sida redogjorde jag för innehållet i 2 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen
och Malmgrens m. fl. grundlagskommentar till stadgandet.
Hallgren och Isacsson tillfrågade därefter Sundberg och Hammarstedt om
det inte i något av ärendena förekommit korrespondens mellan departementet
och företagen. Båda förklarade att såvitt de kunde erinra sig
skriftväxling inte förekommit; förhandlingarna hade förts muntligen.
Sundberg reserverade sig för att det kunde ha förekommit något brev
med bekräftelse om tid för sammanträde eller liknande. Hallgren och
Isacsson förklarade därefter att det under dessa förhållanden ”inte fanns
något att göra”. Min uppfattning var att de, i den mån de svävat i
ovisshet, blivit övertygade om att handlingsoffentligheten inte gäller
arbetspromemorior o. dyl. och att de godtog beskedet att handlingar av
betydelse i sak inte getts in till departementet. Jag har självfallet aldrig
hävdat att handlingar som enskilt företag gett in till departementet är
arbetsmaterial, som är undandraget offentligheten. Om jag känt till att
handlingar av detta slag kommit in skulle jag omedelbart ha gett order
om diarieföring. Någon framställning som fordrade ett formellt beslut
gjordes inte i min närvaro. Diskussionen varade uppskattningsvis 15
minuter.

Påföljande dag överenskom Sundberg och jag att vi vid tillfälle skulle
gå igenom handlingarna i Euroc-ärendet. Han hade vid genomgång av
handlingarna i detta ärende konstaterat att det fanns två brev som bort
diarieföras. Sundberg har förklarat att dessa glömts bort i ett intensivt

KU 1974:22

260

skede av förhandlingarna då all koncentration var inriktad på att ta fram
internt arbetsmaterial. I Eiser-ärendet fanns utom avtalet bara arbetsmaterial.

Genomgången av handlingarna i Euroc-ärendet inför mig ägde rum
måndagen den 12 november. Då Sundberg fått förhinder deltog från
enheten departementssekreteraren Margareta Stålfors. Vad Sundberg
nämnt om inkomna brev bekräftades. Jag gav order att handlingarna
snarast skulle diarieföras. Så har skett. Sannolikt påföljande dag upplyste
mig kanslirådet Lennart Hansson att det även i Eiser-ärendet getts in en
handling, vilken inte blivit diarieförd. Hansson hade sett till att den
registrerats. Handlingen är en fotostatkopia av ”Beräknad koncernbalansräkning
för AB Eiser med helägda dotterbolag” jämte därtill fogade
bilagor. Handlingarna har enligt vad Hammarstedt upplyst utan missivskrivelse
överlämnats till honom från företagets sida vid en av de första
förhandlingskontakterna. Hammarstedt har med hänsyn till att fråga var
om ett utkast till koncernbalansräkning, som inom kort skulle bli
offentlig, betraktat handlingen som arbetsmaterial.

All berörd personal har den 23 november ånyo informerats om
gällande bestämmelser om offentlighet, sekretess och diarieföring.

Sundberg och Hammarstedt har tagit del av vad jag anfört och såvitt
gäller deras roll i sammanhanget vitsordat riktigheten.

JO:s ärenden om diarieföringen i vissa AMS-ärenden och i ärenden
röande Eiser — och Cementa — Gullhögenaffärerna kan väntas avgöras
innevarande vår.

KU 1974:22

261

Underbilaga 1

Av statsrådsberedningen upprättad PM med vissa allmänna riktlinjer för
diarieföringen inom statsdepartementen

F. n. finns inga generella regler om diarieföring. Vissa myndigheter har
emellertid i arbetsordning meddelat föreskrifter i ämnet av såväl formell
som materiell natur. För statsdepartementens vidkommande finns endast
formella föreskrifter. Dessa återfinns i 18 § departementsinstruktionen,
där det föreskrivs att i varje departement skall finnas diarium för
registrering av ärenden, att diarium skall föras av den tjänsteman som
departementschefen utser och att expeditionschefen har tillsyn över
diarieföringen. I avvaktan på en slutlig reglering av frågan om diarieföringen
hos myndigheter lämnas i det följande vissa allmänna riktlinjer
för diarieföringen inom statsdepartementen.

Allmänna synpunkter

Diarieföringen tjänar huvudsakligen två syften. För det'första åren
systematisk registrering av allmänna handlingar i regel nödvändig för
arbetets behöriga gång inom myndigheterna. För det andra är registrering
av sådana handlingar av vikt för det praktiska genomförandet av
principen om allmänna handlingars offentlighet. Registreringen är nämligen
i allmänhet en förutsättning för att den som vill ta del av en viss
handling skall kunna få upplysning huruvida handlingen finns och var den
kan sökas.

Allmänna handlingar

Endast allmänna handlingar skall diarieföras. Frågan om vad som är
allmän handling regleras genom bestämmelserna i 2 kap. 2-7 §§
tryckfrihetsförordningen. Den grundläggande bestämmelsen återfinns i
2 §, där det sägs att allmänna handlingar är alla hos stats- eller
kommunalmyndighet förvarade handlingar vare sig de inkommit till
myndigheten eller upprättats där. 1 anslutning härtill bör särskilt erinras
om att Kungl. Maj:ts kansli i praxis anses som en enda myndighet. Att en
handling överlämnas från ett departement till ett annat anses således inte
medföra att handlingen i tryckfrihetsförordningens mening ”inkommit”
till det senare departementet. Vidare är att märka att det förhållandet att
en handling är att anse som allmän handling inte i och för sig betyder att
handlingen skall diarieföras. Å andra sidan gäller, som redan nämnts, att
endast allmänna handlingar skall diarieföras. Slutligen bör här erinras om
att även diarier som sådana är allmänna handlingar.

Mot bakgrunden av det nu sagda bör gränsdragningen mellan allmänna
handlingar och privata meddelanden uppmärksammas. Att en handling är
ställd till ett statsråd eller en tjänsteman personligen medför inte i och
för sig att handlingen skall anses som ett privat meddelande. Har

KU 1974:22

262

handlingen getts in i syfte att föranleda tjänsteåtgärd eller att påverka
handläggningen eller avgörandet av ett ärende, är handlingen att anse som
allmän oavsett om den ställts till exempelvis chefen för visst departement
eller till en viss namngiven person. Över huvud taget bör gälla att en
personligen ställd handling som ställts till mottagaren i hans egenskap av
statsråd eller tjänsteman skall betraktas som allmän. Av det sagda följer å
andra sidan att handling som avser mottagarens rent personliga angelägenheter
eller som ställts till honom i hans egenskap av medlem av politiskt
parti, enskild organisation eller motsvarande inte är att hänföra till
allmän handling och alltså inte skall diarieföras. Personligen ställd
handling som enligt det föregående är att anse som allmän handling skall
omgående överlämnas för registrering till registrator eller den som annars
svarar för diarieföringen.

Vilka allmänna handlingar bör diarieföras?

Med utgångspunkt i de syften som diarieföringen allmänt tjänar kan
inte krävas att alla allmänna handlingar skall diarieföras. Sålunda torde
ett stort antal handlingar som uppenbarligen är av ringa betydelse komma
in till departementen. Detta gäller exempelvis avskrifter av olika slag som
lämnas över för kännedom, cirkulär, enkla meddelanden, uppgifter och
påminnelser som lämnas på blanketter, pressklipp och reklamtryck o. d.
Beträffande andra slag av handlingar torde de huvudsakliga syftena med
diarieföring i vissa fall kunna tillgodoses likaväl genom att handlingarna, i
stället för att de formligt registreras, samlas i särskilda serier som genom
en överskådlig ordning lätt kan göras tillgängliga för den handläggande
personalen och för utomstående som vill ta del av dem. Vad nu sagts kan
gälla periodiska rapporter, verksamhetsberättelser, statistiska meddelanden
eller andra liknande uppgifter. En tredje grupp av allmänna
handlingar som inte torde behöva diarieföras är sådana handlingar som
föranleder endast s. k. enkla förvaltningsbestyr. Som exempel härpå kan
nämnas skrftliga framställningar om avskrifter, registerutdrag och liknande.
En fjärde kategori handlingar, beträffande vilka diarieföring torde
kunna underlåtas, utgör sådana skrifter från enskilda som saknar
begripligt innehåll eller är av den beskaffenhet att de uppenbarligen inte
kommer att föranleda beslut av Kungl. Majit eller departementschefen
eller annan åtgärd.

Vad som sagts nu får ses endast som exempel på fall då diarieföring
allmänt sett bör kunna underlåtas. Man måste emellertid samtidigt
uppmärksamma att diarieföring kan vara påkallad även i särskilda fall av
dessa slag.

I den mån allmän handling inte kan hänföras till någon av de nu
nämnda kategorierna, skall diarieföring regelmässigt ske.

I sammanhanget bör påpekas att vad som sagts i detta avsnitt i princip
även gäller handlingar som kommer in från utländska myndigheter,
internationella organ e. d. Att innehållet i sådana handlingar många
gånger är sekretessskyddat rubbar inte detta förhållande. En annan sak är

KU 1974:22

263

att handlingar med sekretesskyddat innehåll givetvis inte får blandas med
öppna handlingar på sådant sätt att de lätt kan komma i händerna på
obehöriga personer.

Vilka uppgifter skall tas in i diarium?

Av de allmänna syftena med diarieföring av allmänna handlingar torde
följa, att följande uppgifter bör tas in i diarium, nämligen 1. inkomstdag,

2. handlingens datum, 3. myndighet eller person från vilken handlingen
inkommer, 4. kortfattat angivande av handlingens innehåll samt 5. uppgift
till vilken enhet eller motsvarande handlingen överlämnats. I
anslutning till dessa uppgifter antecknas allt efter handläggningens gång
senare inkommande handlingar, remisser och motsvarande åtgärder. Även
om inkommen handling är hemlig och antecknas i särskilt diarium, bör
anteckning om handlingen göras i det allmänna diariet. Är det större antal
bilagor fogade till en handling, behöver i regel dessa inte antecknas var
för sig. Däremot bör anteckning göras om att bilagor finns fogade till
handlingen och om antalet bilagor. När ärende avgjorts eller på annat sätt
slutbehandlats skall anteckning göras om beslut eller motsvarande och
dagen för detta.

1 detta sammanhang bör också påpekas att det givetvis inte föreligger
något hinder mot att i ett departement förs mer än ett diarium.
Uppdelningen på flera diarier får dock inte gå längre än att möjligheten
till överblick av departementens ärenden och handlingar bibehålls.

Hemliga handlingar och hemligt diarium

Att en handling är hemlig får inte i och för sig leda till att handlingen
registreras i hemligt diarium. Tillämpas en sådan ordning, förlorar
nämligen allmänheten möjlighet att få upplysning huruvida en handling
över huvud taget existerar och därmed också möjlighet till prövning av
frågan huruvida handlingen får hemlighållas. Å andra sidan får anteckning
i diarium rörande hemlig handling inte avfattas så, att handlingens
sekretesskyddade innehåll röjs. I allmänhet torde några svårigheter inte
möta i sistnämnda hänseende. För tydlighetens skull bör här påpekas att
vad som sagts i detta avsnitt inte innebär att särskilt diarium över hemliga
handlingar inte får föras. Men det bör i sammanhanget uppmärksammas
att sådant särskilt diarium inte är hemligt i sig.

Som angetts i det föregående skall anteckningarna i diarium beträffande
en viss handling ha en sådan avfattning att handlingen bl. a. kan
identifieras. Om så inte är fallet fyller allmänt sett inte registreringen
någon uppgift. Endast i de fall då detta minimikrav inte kan tillgodoses
utan att ett sekretesskyddat intresse åsidosätts, får registrering ske i
hemligt diarium. Det sagda innebär med andra ord att endast sådan
handling, vars själva existens måste hållas hemlig, får registreras i hemligt
diarium. 1 detta sammanhang bör uppmärksammas att det inte är
uteslutet att handling vilken är att hänföra till ett ärende, som redovisats

KU 1974:22

264

i öppet diarium, kan vara av sådan beskaffenhet att den bör registreras i
hemligt diarium.

Beslut om att handling skall registreras i hemligt diarium bör inte få
meddelas av annan än chefstjänsteman, i första hand expeditionschefen.

Slutligen för här anmärkas att skälen för hemlighållande av en
handlings existens ofta förfaller, när det ärende, till vilket handlingen hör,
har avgjorts. I sådant fall skall givetvis handlingen, i den mån den inte är
hemlig i annat hänseende, lämnas ut när detta begärs. Av det sagda torde
vidare följa att den del av det hemliga diariet som upptar anteckningar
om sådant ärende inte längre får hemlighållas, eftersom diariet som
sådant är allmän handling. Består diariet av lösa blad skall alltså det
ifrågavarande bladet lämnas ut på begäran. Kan inte anteckningarna
avskiljas på detta sätt, skall i stället avskrift av den aktuella delen av
diariet lämnas ut.

KU 1974:22

265

Underbilaga 2

2.4.1971

Statsrådet Gunnar Sträng

Broder Gunnar,

1. Vägen Virsbo-Ramnäs gör vi som beredskapsarbete, s. k. storarbetsplats,
som vi tar upp på vintern och lägger ner på våren och sommaren. Vi
har nu varslat om nedläggning och tar upp den igen till vintern. Vi vill
inte gärna göra någon ändring i beslutet. Vi har många sådana vägar som
drivs som utjämningsarbete mellan vinter och sommar och det ligger ju i
beredskapsarbetets natur.

2. Jag bilägger en undersökning i ett ärende som Du sänt till mig i
anledning av ett brev från Jean Berggren i Vimmerby. Jag känner inte
själv vårt folk på arbetsvårdsexpeditionen i Hultsfred, men jag litar på
Gunnar Johanssons utsago.

3. Vi har plenum i dag för att bl. a. diskutera arbetsmarknadssituationen.
Vi kommer att föreslå några korta och snabbt övergående
åtgärder för att hindra arbetslösheten från att stiga ytterligare. Jag
återkommer i eftermiddag med en lista härom.

Hjärtliga hälsningar
Din tillgivne

KU 1974:22

266

Underbilaga 3

11.11.1971

Statsrådet Gunnar Sträng

Broder Gunnar,

Här är ett glädjeämne. Det är Fläktfabrikens utvidgningsplaner som nu
är klara och som de vill ha investeringsfonder för. Arbetsmarknadsstyrelsen
har tillstyrkt det och det innehåller många goda lokaliseringsorter.
Jag hoppas Du kan ta det med det snaraste.

Hjärtliga hälsningar
Din tillgivne

KU 1974:22

267

Underbilaga 4

17.12.1971

Statsrådet Eric Holmqvist

Broder Eric,

Jag återsänder bifogade förslag till kungörelse. Som Du ser har jag satt
stora frågetecken vid ett par punkter. Så restriktiv som kungörelsen nu är
skulle komma det hela att inte fungera. Inskränkning till industrins
utbildning för enbart 1 månad är omöjlig att gå ut och diskutera med
företagen om. Vidare hade vi tänkt oss att detta skulle decentraliseras till
länsarbetsnämnderna och de lokala parterna. Det är absolut nödvändigt
om det skall få effekt när vi som bäst behöver det. Jag vädjar till Dig att
än en gång övertänka dessa saker och jag vill bestrida att det är
arbetsmarknadsstyrelsen som agerat i denna punkt. Men vi kan inte
hindra vare sig enskilda riksdagsmän eller andra partier att ta upp en
framställning som arbetsmarknadsstyrelsen under ett flertal år har gjort.
Så har skett i detta fall. Vi vill bara se till att riksdagens intentioner
uppfylles och att detta ger regeringen den effekt i arbetslöshetsbekämpande
syfte, som är avsett.

Hjärtliga hälsningar
Din tillgivne

KU 1974:22

268

Underbilaga .5

KUNGL. ARBETSMARKNADSSTYRELSEN
generaldirektören

Stockholm den 30 december 1971
Statssekreterare Tage Pettersson
Statsrådsberedningen

B Broder

Jag vill meddela Dig att vi nu har släppt beredskapsarbeten för 1 650
milj. kr. Det beräknas sysselsätta 40 000 man i januari och 3 månader
framåt, därefter börjar en avtappning. Härutöver finns fortfarande en
reserv hos arbetsmarknadsstyrelsen för 300 milj. och ute på länsarbetsnämnderna
för 100 milj. Vi har också en vägreserv på 150 milj. kr. Allt
som mycket snabbt kan sättas igång. Alltså, på ett halvt år har vi skapat
sysselsättning för 40 000 man med dessa medel och vi har en reserv för
ytterligare flera tusen som jag emellertid icke bedömer behöver utnyttjas
nu.

Det hela har gått smidigt och fint tack vare vår väl spridda
organisation och icke minst tack vare Din förståelsefulla medverkan.
Tack för hjälpen — den behövdes — och Gott Nytt År. Du kan meddela
Palme detta.

Hjärtliga hälsningar
Din tillgivne

KU 1974:22

£

O **
^ C O
-*-* -03 ^

^ i £

§ => a>

K> «J iS
Ä v) 73

00

i-U u,
c/3 C

Tj- Tf Tf

Tf ^ ^ Tj o

o o o

ro oo co ro

EKS

■ O
50

C

3

C

O

J*

<

H

tu

UJ

>

C

o

<

H

tu

-ij

o

■*

<

H

tu

UJ

3

3

CO 51) blj

>

"O

0)

-3

OS

E

o

U

o

OS

E

o

>

:«S •

= É

E S
o C
*! “i

Q.

O

3

f1

° •£

Z.C3
M

ö|
■g-2

i2 o

*tA C
>—i M

3 o

.5 -o

tu 3
M *

in 3

03 H3

II

o3 +->

Q c

, o

a> -«

.» a

S|

o V—
3,

2 Oi

3 3

£ £

o §

1°

SS

Z, ^

■sl

S>
3 B.
5 j=

2 °
22

S i?

^ 3
‘E 3
Q, 0)

£ -

11

2 E

O O

3

C ^

— O c

.3 0CTl 2

£ §
° i
* i

X .£

50 L
3 £
«* :§
^ S3

U ~

OO

3

3

V

50

3

3

3

O

;0 Q.

■ 03

50 «

3 <13

*s •§

3 C
:« g

il

^ *o
* g

:eö

ie

f E

3 c

-*“* <13
/-s 50
>«t 3
Os 3

oo Ja

” <13
CO ^
£ 3
Os •—

3
C

- £

50 :CT3

s, 2 B = M>

S 03 .2

3 O
33 *g
^ .i;
"ö» 3
> 3

.5 -

<3

« e

3 r- 3 >

- g g -C :0

£

O

o

3

50 •-£ ^
m r-~
3 OS
3 —<

£ |
° c

<2 os

t: 3
:S £
> ^
2 o3
-C 60

SJ c

—: 3
50 3

3

3

.3

£

o

U

*

269

Bilaga 12 A

3

3

:0

JC

Cl

Cl

Z3

Förteckning över rättelseblad för SFS 1973

KU 1974:22

“ — -a o
u -a "G o

■4-* .77 C/i
•« *§ * 2
»i.SS a

oi

~ 2

e

~ —i o
:nl 2 «
Oi % =1

A c

I I

*.s g;

3 * Ö

oi»
* S -o

CO

U, >—>
CO c

270

Bilaga 12 B

S M*
.

ti4

§ e
^ £

.£* J

c 'H

aj O

s5 '5
§8.3

H Ja ■< ■■<

04 t-H

co co
C4

04 i—i

co co
CN 04

eä

a
a
c 3

0) VD

,|6

| *
; s

' o

on .SP

3 5

£ a

e3

>

£ £ J2

t/i vs e/i n> 'TJ ■

c c

5 3

= a

M Ö
60 "ö
c c

2 .B
:0 O

öxj —<
c ia
, 3 *-*

* ä
S ^ •*

oo oo 2
c e öp

C 'S 3

<« O :0
CO ^

C on >;

00 -H !«

« CO 00,*
^*00 cO 2

Q,v£> 0» 00

32 3 3
m w "2 t
00 § > ?P

£ — « -S
S 2 oo s
JiiSe

5 00 *-■ O
3 C 3 "55
°* 3 C
! * jO

•8 i
5 c

13 S

H ^
o d CT\

«*-. CL, 3 m

c öo ci

S.s g!o

Q c o 'v?

.st:

o

o

T3 33

31

•*5, oo

Tf

VO

•° w "2

5/5 oi3
JS C 5*

2 §*“
f fe

&0 äf)

C C w<

•S •§ 3

C C

Do

CO

11
s

C JZ

o o g

ff Sfs

>-} J o

-=

D.

D

3

£

o

*4

? -O
2 C

• 3 <14 CO

■ Z -o 'a*

J :3 5 W3

j M 3

• 3‘^Si-a

i 3 “2

- —J 3 Ih
'2 c 8
gS2
S.

t~- M i
n3 o

.. 735

o ~ t; 1

CO C4 u i

0\ T3 -o ;
h;2 e i
5 3

5 5 ^ i

c/i ^ 04 ]

ö s®
•S 5o~
»5 ^ ;

r- 1) 3 *■

3 > 8* ■

J26/5 =

60 ^ ^
CMC
•£ C 0)

•o C 73

C T3 .2

:<4 U M

O

1-4

D<

-3

e -S2 2P I
3 PO C C

c ä;

C c .

sä
S ö

»i 73

<1> x>

!i

Ea» ra 3

3 C fl

CO

3-

KU 1974:22

271

C • 33

“■H°g o

•+-> .37 Crt <_>

ieS 'tj c3 2
OS .£ tS Q.

C

(S cd
S XJ

J2 :2 «

S ä -a

E 8

O ^3

« J £

3 J3 Ö

K> O

* 75 T3

a> cd

i S

V) 1) r
rt £ £
•3 :S, s

2 c _

CQ 3 .73

s H

• • al •
tu g o

■§,5:0

XJ X> ;

£ o 3

O C •*“■
^ C

cO> -O d>

on ’£ c3

« •“ i2

OJ) C «o

53S o
'£ V, £
S o :°

H i*h T3

, S

’> _äo ^

'2* C «
C :cd .
fl *7 j7

Ä g >
e o:°

o ed

-a 13

c "7°2
P £

I O cd

rö i

_D
C'" 3

a> C ^
> S>

:ed J3 a>

SR c

a) D 2
X oo cd

£ .fe -c
St E
ti s °
a £ ja

m vi J3

O

e " E .

^ O fl
O C ■+—* -rt

” » 2 «
C ‘3, M ^

O g> “

cfl cfl 03

°S ^ 'Ö E

”

> —' :0 m
cO '*-• a)

l-< • * --H

o £

^2 * i

> W-*

O «« T3
— C M >,
C u :0 V
«J 00^- to
tt J2 +-* .

3 «.ä

^ 33
O ^ bl) 33 •

c ^ -c c

O tl fl fl

•ra .S? >

»3 — 6/5
O c C ^ :

Cm

bp m n
c cd :Q 33

^ £3 64)
O C
33 O >

*-• coo
oo £3 ten

,H JvO

C g vo

§ 6 x

33 § O

5 M °

00 Ui ^

bp co co
C o n
'33 ^

Cu ^ . W)

£ £ "c

i£2 O 0

S M lH
«- M £

•otc
5 £ fl

f3 :c3 .—■

| M:3

c/i ^ ert

O *"* G " .

s -I s

m •S - :|S

O SJ K S

XT) > V rO

" 73 o i2
£ c *2

S;e “ 2
0:0 S ■“
S^.fe g -

33

C

O

E

5

^ c
ctf o

*<2

C*-,

T3 "2

3 i2
•P di

bi)

E £>

t4 £

O

-C

O

O

-t

C >•

X3 *2

c c

cd c3

jcd ^

1 a

H

V5

■^t

r-~

(N

_ :cd bö

TD ^
C ON
:ed CN

E ^r ^2j

C

i £ -g
< 00 5

I c «3
, ■- x

i 5 cd

1 1= c

!11

E

:ulsebladet infört i statsradsprotol

KU 1974:22

272

-II

lil

lss

.5 t? a

u -a E

«_> W o
: ^ ^
CC & 3

£ «
o ^
~ °§ >.
D £ £

T3

C

:<

*-<

o

**H

oC

o

o

vo

O

VO

O

:0

Ul.

!2

2

T3

C

3

C

:<

o

o

vo

O

•a

c

3

>

O

O

=0

Uh

T3

C

3

XJ

C

:<

o

o

:0

LLh

:0

-Lh

T3

C

3

T3

C

:<

o

o

:0

u -

:3

C

C 3

o tS

Ov

c öfi

:03 :0

*1 .S

1 Rättelsebladet infört i statsrådsprotokollet.

KU 1974:22

273

i •“ "O J2

ilӤ2
5 2 « 2
s .s ts D.

E o
o

■X £ Sd

0 •'—, OJJ

5 ■« 45

M (« T3

:0

tu

tu u,
c/o c

T3

C

3

:0

tu

"3

C

3

TJ

C

:<

'■O

tu

vo C O
ON C

T3

C

3

"3

C

:<

o

o

:0

tu

C

•C

•3

O

O

■O

a.

TJ

C

:C

m ;0
:0 00
00 to

£ C

3 :c

f.l

■a S

e -s

22 C

oo •£ oo i_, *3

C Ö c :Q

M E

OO

£ £
o£

*2

c .2

:§C

E s

o <2

0S *>
*2

o.^
C t'

2 'o

•3 i;
> O
r c

rt

1 5

ii

* 3

•3

c

:<

OO M

££ o

SS-0

s §

oo ÖB

,o3 13
^ 0)

6 §<^
O

o M CO0
^ "O OO

? r -

O -3

C r :«J

ro

°£
J c

'sO

:0

tu

V. r eo

o »
^ o.s

^•d £

r, m ni

«* 'a

d> —H

— £P «J
0) C —
^ '3 :0 _H •;-<

fi i

3 c -r*

^ •= i:

oo 10

g*§£

•O ed 33

•S E e

•2 3, S

E g

o ert

ttl) J3

£ ^
3 o

S oo

C C
” O

3 jjn

ÖP «
.5 33

c s
i> ri

s F

CO >
OO oj

2 T3

3*2

3 £

^ -O g

»S S e

. - o u

. 3 cd C
! *3 C -3

i 2 2 .1

T3 O >

C n C
:cd :0 :cd
• «*- Ä

*>3 £* O
^ 00 _* ~
2 .2 o 3

£ cJfS
O 3 3

c/a <*-1 _ c/a

c « O S

K — x hr

3

>-■ 3 a a C*

£SQ^

f II

•3 C £
C 3 :3
O C ♦-

Q 5 S

i

»o

3 öp O C

i3 öo ^

1 g B

§ c 2

Q°S

S X>

o

O

aZ

18 Riksdagen 1974. 4 sami Nr 22

KU 1974:22

274

3

<13 .

13

CO 1

*-■2.3

u "H "S o

3 2

oo CU

:

oi .S

■3 •3 E

v w O

-s -a

Oi S 3

*L C

Ct crj

2 3

5 S -s

o

so

c

c

:0

Ll,

cn

Uh I-h

CO C

V

6

5

i
:0 —
C/3 33

a m

- LQ

73 0>

t =3

jO :«J

C »>
:cc3 —<

£ «

CTj "3

i g

0 C

*3 ii
z. ■a
c s
§ 1

1 c

c $D.

w -i

co ^ 3
X ~
3 O i
W O I

00

I *

il

oo X

c

3

£

B

o

M

ii

OO 0O0
U H ^

•o ~ ^

S).2Pg

c -3 <>
3 §3

- -n O'

'§ s s
3 -s a

:§ O .£

P:5 C

O ^ M
..T30

* ii S

* E (2

to O
00 00
VO ro

*

-j -j

73 73

C C
3 3

> >

03 CTl

so so

C C

■C C

73 73

C C

:< :C

o o

1-H >—I

(N ro

E

°.

3 — fM

" a 2

03 ^ M

73 3 ,rt

> -t-* ««

:2

ECO

. SP

is

D i§

O ^

b=j
H <2

•3

2 M>o

13 »

.»*b
+-* öo
M '&
:g M
c ig

=3 g

P 3

13 c c

3 3

B £
£ £

o o

O

o :

13

T3

03

3 -a
> c

3 c

> 13 ro 7j .

. spr-~

« C ON •

3 £

O

O

C\

E

o

73

SO

03 33

l-H l-H

E e E

o g o

S4 g. ^

*4 > «

C~~

’3-

00

lo

vo

OV

.£

... c

“1

1!

S e

=a g
s s

o t;

^ u,

VO

00

VO

O

Tl -

^ >»
O to
'H a

> fö
^ si)
o> c:

■g c
c

0)

~ C :S

O 0)

“■ a d

c «« £

o »2

M “> 5
S0 :ctf r—<

°M ^ OOO
%-l —*

- rt

CO
CO O.

a M
M 3

CT3 «Ö

£ a
i =cd

O

** c
»o 5

2 S

CO

T3

C ^
gg

°S

C

« --H au
^ « Jj
13 i-h hs

hr D e

;0 t« -

“u .2

C r* oo
3 C C

•* E g,

— S &

SO co ■«->

•S 5 i

-rt *S

O hli • •—1

3 =3 C
£ •- c
o :«1

«1 J
'-4 E 13

•-H l_

IS

O ii

£ 13

3 to

!p

hr

<+-. .a
M c

;0 E

3 13

JS-S

>> s

3|

is?

•^3 Ov

o >13 n3

O 03 ^ ‘C

« ^ 'ti

•ga a

■a c -2,

3 »fl o
■■< * °

e a

(N

OO

^.S

•rt tj

. , CO
lH

— -O

^*0 3
2 c o

^ CT3 73
•r? P C

SO 13

c X —

•r" .-h m
hh i-< -c-i

3 :0
g «*- 3

-a “

^ £ t?

■s-i

s I

H S
:c3 T3

to

3 CN
hr m
•O :Q

II

3 «

03 c

C 3

03 7h

SP w

I I

:<*S

C :0

.so c;

co >_>

CÖ 4>

3 =2

O co

S §

Sä
■c « c 70

co co

:< O 1

co is

:0

SO

3

73 ^
3 O
:c3 r £^o

oo

J w
OV

so>i

3 vo

O

"3-

o

o

KU 1974:22

275

Bilaga 13

PM angående distribution av s. k. granskningsexemplar till universitetsbiblioteket
i Umeå

Gällande regler m. m.

Enligt lagen angående skyldighet att avlämna för bibliotek avsedda
exemplar av tryckt skrift (1949:166 med ändring 1961:25), den s. k.
leveranslagen, är boktryckerierna skyldiga att leverera ett exemplar —
biblioteksexemplar — av tryckta skrifter till ettvart av kungl, biblioteket
och universitetsbiblioteken i Uppsala, Lund och Göteborg.

I tryckfrihetsförordningen föreskrivs i 4 kap. 7 § att boktryckare av
varje tryckt skrift som framställs vid boktryckeri här i riket samtidigt
med skriftens utgivande skall för granskning avlämna ett exemplar, det
s. k. granskningsexemplaret. Granskningsexemplaret skall lämnas till de
lokala tryckfrihetsombuden, som har att vidarebefordra exemplaret till
justitiedepartementet. För tryckerier inom Stockholmsområdet gäller
dock att granskningsexemplaret skall sändas direkt till justitiedepartementet.

Under perioden 1950-1966 överlämnades granskningsexemplaret till
stadsbiblioteket i Umeå. 1960 års Umeåkommitté föreslog att exemplaret
fortsättningsvis i stället skulle lämnas till universitetsbiblioteket i Umeå.
På grundval av förslag som avgetts av en särskilt tillkallad sakkunnig i
”Betänkande angående utnyttjande av granskningsexemplaret av tryckt
skrift” (Ds E 1966:1) förordnade Kungl. Maj:t den 25 november 1966
att de granskningsexemplar som ej utgörs av tidningar och som ej behövs
för tillsyn eller åtal enligt tryckfrihetsförordningen fr. o. m. den 1 januari
1967 tills vidare skulle överlämnas till universitetsbiblioteket i Umeå.

Med anledning av Kungl. Maj:t meddelat uppdrag redovisade statskontoret
i september 1972 i en rapport ”Biblioteksexemplar av tryckt
skrift” resultaten från en inom statskontoret verkställd utredning.
Statskontoret föreslog i rapporten att nuvarande principer för utnyttjande
av granskningsexemplaret skulle omprövas. Litteraturförsörjningen
vid universitetet i Umeå bör enligt ämbetsverkets mening för framtiden
huvudsakligen baseras på köp och byten. Den del av granskningsexemplaret
som benämnes småtryck förutsättes dock — med hänsyn till
dess betydelse som källmaterial för humanistisk och samhällsvetensakplig
forskning - även fortsättningsvis böra överlämnas till Umeå universitetsbibliotek.
Vad beträffar biblioteksexemplaren innebar statskontorets
ställningstagande att man förordade ett bibehållande av den nuvarande
leveransplikten till Kungl, biblioteket och universitetsbiblioteken i
Uppsala, Lund och Göteborg. Utredningen ansåg emellertid en översyn av
den sedan 1949 gällande lagen om biblioteksexemplar vara behövlig.

KU 1974:22

276

Motion till 1973 års riksdag angående översyn av lagen om biblioteksexemplar
av tryckt skrift

Vid 1973 års riksdag aktualiserades litteraturförsörjningen till universitetsbiblioteket
i Umeå i motionen 1973:687 av herr Nygren m. fl. (s). 1
motionen hemställdes att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle anhålla om
en översyn av lagen om biblioteksexemplar av tryckt skrift och i samband
därmed om en prövning av frågan om utökning av tryckeriernas och
förlagens leveransplikt att också omfatta Umeå universitetsbibliotek. I
sitt betänkande (UbU 1973:36) med anledning av motionen anförde
utbildningsutskottet bl. a.:

Det nu ifrågavarande motionsyrkandet ger utskottet anledning erinra
om att 1971 års riksdag avslog ett då framfört motionsyrkande som
syftade till sådan ändring i leveranslagen att även biblioteken vid
högskolan i Linköping och vid universitetsfilialerna i Karlstad, Växjö och
Örebro skulle komma i åtnjutande av biblioteksexemplar (UbU 1971:3,
punkten 13, rskr 1971:84). Utskottet har den uppfattningen att även
universitetsbibliotekets i Umeå försörjning med svenskt tryck måste ske
på annat sätt än genom leverans av biblioteksexemplar. Utskottet är
sålunda inte berett biträda ifrågavarande motionsyrkande i vad det avser
utökning av i nu gällande leveranslag stipulerad leveransplikt. Utskottets
ställningstagande bör ses även mot bakgrunden av de förslag om
högskoleutbildningens utbyggnad som framlagts av 1968 års utbildningsutredning.
En samlad bedömning ger rimligen till resultat att nya
universitets- och högskolebibliotek för sin litteraturförsörjning i första
hand måste vara hänvisade till statsmedel för en rationellt bedriven
inköpsverksamhet.

I likhet med motionärerna anser utskottet att den översyn av
leveranslagen som statskontoret förordat bör komma till stånd. Härvid är
det enligt utskottets uppfattning speciellt frågan om den nuvarande
leveranspliktens omfattning som bör prövas i syfte att uppnå begränsningar
i denna.

I statskontorets utredning framhålls att de förhoppningar som 1966
års utredning knöt till granskningsexemplaret och dess användbarhet för
bokförsörjningen vid Umeå universitet inte har infriats. Universitetsbiblioteket
har undersökt granskningsexemplarets fullständighet på några
för bibliotekets bokförsörjning vitala områden. Undersökningarna har
givit vid handen att endast omkring hälften av den nyutkomna
litteraturen kommer biblioteket till handa genom granskningsexemplaret.
Utredningen har övervägt möjligheterna att genom administrativa åtgärder
komma till rätta med missförhållandena, men har inte funnit den
vägen framkomlig. Litteraturförsörjningen vid Umeå universitet bör som
tidigare nämnts enligt statskontorets mening för framtiden huvudsakligen
baseras på köp eller byten. Utskottet har noterat att universitetskanslersämbetet
i sin anslagsframställning för budgetåret 1974/75 för ändamålet
beräknat ett belopp av 162 000 kr. 1 detta sammanhang är vidare av
intresse att universitetskanslersämbetet liksom flertalet övriga remissinstanser,
anser att granskningstrycket i sin helhet också i fortsättningen
bör översändas till Umeå och inte bara som statskontoret föreslagit
småtrycket.

Utskottet anser det anmärkningsvärt att Kungl. Maj:ts beslut beträffande
leverans av granskningsexemplar till universitetet i Umeå inte har
kunnat efterlevas. Enligt utskottets mening måste det vara möjligt att i
allt väsentligt förhindra en av statsmakterna ej sanktionerad hantering av

KU 1974:22

277

granskningsexemplar. Det ankommer på Kungl. Maj:t att besluta om
erforderliga åtgärder.

Riksdagen beslöt den 24 oktober 1973 (rskr 1973:275) i enlighet med
utskottets förslag.

Statsverkspropositionen 1974

I statsverkspropositionen till årets riksdag redovisas att universitetska
nslersämbet et beräknat ett belopp på 224 000 kronor främst för inköp
av litteratur till universitetet i Umeå på grund av ofullständiga leveranser
av det s. k. granskningsexemplaret av tryckt skrift. Vid beräkningen av
anslaget till Vetenskapliga biblioteket: Bokinköp m. m. har departementschefen
emellertid ej räknat med några medel till detta ändamål.

Leveransernas omfattning till universitetsbiblioteket i Umeå

Universitetsbiblioteket i Umeå har vid olika tillfällen företagit
undersökningar av hur stor andel av bokproduktionen som inte kommit
universitetet till handa. I november 1968 gjordes en kontroll av vad som
inkommit av 1967 års svenska bokproduktion. Vid denna tidpunkt hade
av 1 956 undersökta publikationer 891 levererats i fullständigt skick. Av
under bokstaven H sökta arbeten hade 85 inkommit medan 88 saknades,
under klassifikationsgruppen I (konst, musik etc.) hade 30 inkommit
medan 47 saknades. Av monografier som kostade 50 kronor eller
därutöver hade 39 inkommit medan 60 saknades. Under november 1969
gjordes motsvarande stickprovsundersökningar på leveransen av 1968 års
tryck. Av ca 2 000 granskade periodiska publikationer var icke fullt
hälften kompletta. Stickproven i övrigt visade att på bokstaven H hade av
sökta arbeten 99 inkommit medan 79 saknades. På klassifikationssignaturen
I hade 41 inkommit medan 42 saknades. Inom prisgruppen 50
kronor och därutöver hade 50 inkommit medan 73 saknades.

I januari 1972 företogs motsvarande undersökning på 1970 års
svenska bokproduktion. I undersökningen uteslöts akademiska avhandlingar,
barnböcker, monografiserier och skolböcker. Av 1 808 tidskrifter
och årsböcker hade 1 259 inkommit kompletta. Av böckerna inom
prisgruppen 50 kronor och därutöver hade 68 inkommit medan 71
saknades. På klassifikationssignaturen I hade 55 böcker inkommit medan
37 saknades.

I november 1973 företogs en undersökning på 1972 års bokproduktion.
I undersökningen uteslöts akademiska avhandlingar, barnböcker,
monografiserier, skolböcker, enklare utländsk skönlitteratur i svensk
översättning, handböcker och handledningar i sömnad, matlagning,
sällskapsdjurvård, sport m. m. Av 2 652 visoförda periodica hade 1 339
inkommit kompletta. Av litteraturen under bokstaven H saknades 59
medan 116 hade inkommit. Av böckerna inom prisgruppen 50 kronor
och därutöver saknades 124 medan 127 hade inkommit.

KU 1974:22

278

Uppgifterna ovan, vilka erhållits från universitetsbiblioteket i Umeå,
sammanfattas i figur 1. Av denna framgår en viss förbättring beträffande
leveransen av 1972 års bokproduktion i jämförelse med 1967. Fortfarande
gäller dock att ungefär hälften av bokproduktionen enligt de
undersökningar som redovisats från universitetsbiblioteket inte levererats
till biblioteken.

Figur 1: Andel av den svenska bokproduktionen 1967, 1968, 1970 och 1972 som
inkommit till Umeå universitetsbibliotek ca 1 år efter produktionsåret. Periodiska
tidskrifter (ofylld stapel), böcker under littera H (streckad stapel), böcker under
littera I (rutad stapel samt böcker inom prisgruppen 50 kronor och därutöver (fylld
stapel).

%

100--

90 --

80-

1967 1968 1970 1972

Behandlingen av granskningsexemplaren

Granskningsexemplarens väg från tryckeriet till biblioteket i Umeå
illustreras i figur 2. Som framgått av redovisningen ovan föreskrivs i TF 4
kap. 7 § att boktryckare skall avlämna ett exemplar av varje tryckt skrift
till det lokala tryckfrihetsombudet. Tryckeri i Stockholm skall dock
leverera exemplaren direkt till justitiedepartementet.

KU 1974:22 279

Figur 2: Granskningsexemplarens väg från tryckeriet till Umeå universitetsbibliotek

Tryckeri

Tryckfri hetsombud -

Tryckeri

Justitiedepartementet

Tryckeri

Vakt mästeri -

Tryckfri hetsexp -

Tryckeri

Tryckfri hetsombud -

Biblio teket -

Tryckeri

Utlåning

Skön- 1
litteratur

-» Justitieministern

Tryck fri
hetsombud

Tryckeri

Tryckeri

För de lokala tryckfrihetsombuden, vilka till antalet är 104, gäller en
instruktion för tryckfrihetsombuden, fastställd av chefen för justitiedepartementet
den 31 januari 1950. Enligt instruktionen skall ombuden
”en var inom sitt verksamhetsområde, vaka över tryckfrihetsförordningens
efterlevnad och därvid särskilt iakttaga följande:

1) Ombud bör tillse att granskningsexemplar av tryckta skrifter
avlämnas enligt föreskrifterna i 4 kap. 7 § och 13 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen
samt chefens för justitiedepartementet kungörelse den 20
december 1 949, nr 6951.

Åsidosättes skyldigheten att avlämna granskningsexemplar, bör ombudet
påminna den felande om dennes skyldighet eller, då så anses
påkallat, göra anmälan till chefen för justitiedepartementet.

2) Sedan granskningsexemplar av tryckt skrift inkommit till ombudet,
bör ombudet genast granska skriften för att utröna, om däri
förekommer något som bör föranleda allmänt åtal för tryckfrihetsbrott.
Finner ombudet anledning till sådant åtal, skall ombudet skyndsamt göra
anmälan därom till chefen för justitiedepartementet samt därvid även
insända skriften. I brådskande fall bör anmälan göras på telefon till
vederbörande tjänsteman i departementet.

Även då ombudet anser frågan om åtal vara tveksam eller eljest finner
anledning att skriftens innehåll bör komma till chefens för justitiedepartementet
kännedom, bör ombudet skyndsamt insända skriften och
angiva anledningen genom förstreckning i skriften eller på annat sätt.

3) Ombudet bör vid granskningen av skriften tillse att den är försedd
med uppgifter om boktryckeriets namn eller firma, tryckningsorten och
tryckningsåret, i de fall då enligt 4 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen
dessa uppgifter skola vara utsatta. Är skriften periodisk, bör ombudet
jämväl tillse att föreskrifterna i 5 kap. 11 § och 13 kap. 2 § tryckfrihets -

Universitetsbiblioteket
i
Umeå

KU 1974:22

280

förordningen om utsättande av utgivarens namn eller uppgift rörande
ställföreträdare för denne iakttagits.

Då ombudet finner försummelse föreligga i sådant hänseende, bör
ombudet, om försummelsen kan antagas ha skett av tillfälligt förbiseende,
påminna den felande om tryckfrihetsförordningens bestämmelser
och i annat fall göra anmälan till chefen för justitiedepartementet.

4) Finner ombud eljest anledning till antagande att tryckfrihetsförordningens
bestämmelser åsidosättas, såsom att anmälan av boktryckeri
försummats eller att periodisk skrift utkommer, ehuru utgivningsbevis
icke finnes eller oaktat ägaren eller den på skriften angivne
utgivaren eller ställföreträdaren icke är behörig, bör ombudet, om rättelse
icke kan åstadkommas genom påminnelse till den felande, göra anmälan
till chefen för justitiedepartementet.

5) Ombud bör skaffa sig god kännedom om den lagstiftning som
faller inom området för ombudets befogenheter och åligganden.

Ombud bör söka åstadkomma ett gott samarbete med utgivare,
förläggare och boktryckare.

Enligt § 4 i instruktionen skall de tryckta skrifter, vilka inte redan i
samband med granskningen insänts till chefen för justitiedepartementet,
månadsvis levereras till justitiedepartementet. Tidningar samt sådana
tidskrifter som endast har förströelsekaraktär skall undantas från
leveranserna. Dessa skrifter behöver inte heller bevaras av ombuden.

Sändningarna från tryckfrihetsombuden mottas på justitiedepartementets
tryckfrihetsexpedition. Någon kontroll av att tryckfrihetsombuden
kontinuerligt levererar litteratur till departementet förekommer
inte. Under 1973 synes t. ex. från flera ombud (bl. a. i Gävle)
ingen leverans över huvud taget ha förekommit.

På tryckfrihetsexpeditionen företas en gallring av det omfattande
materialet. Småskrifter, facklitteratur och enklare skönlitteratur av
förströelsekaraktär läggs direkt i stora, med lås försedda containers.
Denna litteratur översändes successivt till Umeå universitetsbibliotek.
Skönlitteraturen däremot lämnas till justitieministern. Samtidigt lämnas
ett kort på boken till departementets bibliotek. Justitieministern lämnar
efter granskning av litteraturen över denna till biblioteket där böckerna
förvaras under sex månader. Hanteringen av böckerna inom biblioteket
har enligt uppgift lagts om i oktober 1973. Böckerna förvaras numera i
ett låst skåp. De är dock tillgängliga för utlåning mot utlåningskvitto
enligt gängse biblioteksrutin. Efter sex månader översänds slutligen
böckerna till universitetsbiblioteket i Umeå.

Rutinerna för handhavandet av böckerna inom departementet har som
nämnts setts över under hösten 1973. F. n. övervägs även en översyn av
instruktionen till tryckfrihetsombuden samt en mer kontinuerlig bevakning
av leveranserna från ombuden.

I detta sammanhang kan nämnas att tryckfrihetslagstiftningen f. n. är
föremål för översyn av massmedieutredningen (Ju 1970:59). 1 utredningens
direktiv anförs bl. a.:

Tillsynen av efterlevnaden av TF bygger på ett system med granskning
av i princip alla tryckalster. Huvudansvaret för denna granskning
tillkommer chefen för justitiedepartementet, som därvid biträds av

KU 1974:22

281

tryckfrihetsombud på olika platser i landet. Tryckalstren skall sändas in
antingen till departementschefen eller till tryckfrihetsombud.

Erfarenheten visar att det med nuvarande system är svårt att
genomföra en effektiv tillsyn. De skrifter som kan ge anledning till
ingripande skickas mera sällan in för granskning. Det kan vidare
diskuteras om inte granskningsuppgifterna med fördel skulle kunna
anförtros någon annan instans än en ledamot av statsrådet. Enligt min
mening finns det anledning att överväga nya former för tillsynen. Jag vill
erinra om att någon motsvarighet till systemet med tillsyn av departementschef
och tryckfrihetsombud inte finns på radions och televisionens
område.

KU 1974:22

282

Bilaga 14

PM med vissa uppgifter angående ett av Kungl. Maj:t avgjort besvärsärende
rörande frågan om sekretess myndigheter emellan

Sekretesslagen reglerar i princip inte frågan i vad mån myndigheterna
skall kunna få tillgång till varandras handlingar. Visserligen får tryckfrihetsförordningen
som konsekvens, att offentliga handlingar kan ställas
till förfogande utan inskränkning. Men de sekretessregler som skall
upprätthållas gentemot allmänheten har inte någon direkt tillämpning
vare sig på myndighetens eget handlande, exempelvis dess informationsverksamhet,
eller på förhållandet till andra myndigheter. Det är likväl
självklart att myndigheterna inte kan låta bli att beakta de intressen som
ligger bakom stadgandena i sekretesslagen. Generellt uttryckt torde
således en myndighet inte böra låta en hemlig handlings innehåll komma
till vare sig allmänhetens eller en annan myndighets kännedom annat än
om detta skulle vara förenligt med det sekretesskyddade intresset.

Myndigheter som handlägger samma typ av ärenden bör i regel kunna
få tillgång till varandras hemliga handlingar som ett led i samarbetet. Som
allmänna regler kan man ställa upp dels att den myndighet som vill ha
tillgång till handlingen får visa behovet genom att uppge sitt syfte, dels
att den andra myndigheten, om den har till uppgift att ge vård eller råd
utan inslag av tvång (t. ex. den allmänna sjukvården eller social
rådgivning), inte skall lämna ut handlingen, om någon i förtroende
lämnad uppgift skulle röjas därigenom.

Kan myndigheterna inte enas, ligger det slutliga avgörandet hos Kungl.
Majit. Denna regel gäller dock inte handlingar inom den del av
kommunalförvaltningen som inte är reglerad genom specialförfattningar.

För vissa fall, exempelvis då en handling erfordras som bevis i
skatteärende, har särskilda bestämmelser meddelats.

Beträffande det aktuella ärendet, vilket i vissa avseenden hade varit
föremål för granskning av riksdagens ombudsmän, antecknas följande
(JO:s ämbetsberättelse s. 421 ff.)

I ärende där länsåklagaren Bert de Woul begärt prövning av handläggningen
hos Stockholms norra utskrivningsnämnd av fråga om utskrivning
av en patient på Beckomberga sjukhus, som av domstol överlämnats till
sluten psykiatrisk vård, och av fråga om utlämnande till honom av den
beträffande patienten förda sjukjournalen begärde utskrivningsnämnden
klarläggande svar från JO på vissa principiella frågor som hänförde sig till
tillämpningen av 38 § andra stycket sekretesslagen om förundersökningsledares
rätt att utbekomma sekretesskyddad handling.

Av tillgängliga handlingar framgår att ärendet för de Wouls del började
genom att från distriktsåklagaren L. Lindell vid åklagarmyndigheten i
Hallsbergs åklagardistrikt till länsåklagarmyndigheten inkom en skrivelse i
vilken Lindell efter redogörelse för myndigheternas befattning med S.
uttalade att det enligt hans mening var anmärkningsvärt att S. utskrivits
efter så kortvarig vistelse på sjukhuset och under förevarande omständigheter,
trots att S. dokumenterat sig såsom farlig och synes haft ett akut

KU 1974:22

283

vårdbehov. Lindell överlämnade sin skrivelse för kännedom och för den
åtgärd vartill den kunde föranleda. Skrivelsen som kom till länsåklagarmyndigheten
den 15 november 1971 föranledde de Woul att den 6
december 1971 tillskriva utskrivningsnämnden med hemställan att få ta
del av de handlingar varå utskrivningsnämnden grundat sitt beslut den 8
september 1971 beträffande utskrivning av S. Sedan ärendet sedermera
tagits upp av lokalstyrelsen för hälso- och sjukvårdsnämndens västra
förvaltningsområde, beslöt denna den 13 april 1972 att lämna framställningen
utan bifall och gav besvärshänvisning till Kungl. Maj:t. I styrelsens
protokoll antecknades som skäl till avslaget att det skett med hänsyn till
den förtroendesituation som måste råda mellan patient och läkare.
Sjukhusdirektören fick i protokollet som sin mening antecknat att han
ansåg att ett utlämnande av ifrågavarande journalhandlingar bort ske. I
protokollet var vidare antecknat att juridiska avdelningen vid förvaltningsutskottets
kansli i yttrande avslutningsvis anfört att ett utlämnande
av ifrågavarande handlingar till länsåklagaren var förenligt med de
sekretesskyddade intressena. Sedan de Woul anfört besvär över lokalstyrelsens
beslut och besvären först beretts på regeringsrättens kansli,
överlämnades handlingarna den 8 september 1972 från regeringsrättens
kansli till socialdepartementet för föredragning i konselj. I beslut den 6
oktober 1972 fann Kungl. Majit skäl inte föreligga att vägra utlämnande
av sjukjournalen rörande S. till länsåklagaren. På grund härav upphävde
Kungl. Maj :t myndigheternas beslut samt visade målet åter till lokalstyrelsen
för ny behandling.

JO Wennergren erinrade i sitt beslut om att varken tryckfrihetsförordningen
eller sekretesslagen innehåller bestämmelser som hänför sig till
utlämnande av allmänna handlingar myndigheterna emellan. Den fria
tillgång till allmänna handlingar som lagstiftningen reglerar begränsar sig
sålunda till ”varje svensk medborgares rättigheter” i detta hänseende. JO
påpekade att en paragraf i sekretesslagen emellertid intar en särställning i
det att den går in också på förhållandet mellan myndigheter. I 38 § andra
stycket sekretesslagen föreskrivs sålunda att, om handling, som ej får
utlämnas till envar, kan antas vara av betydelse som bevis i rättegång eller
förundersökning i brottmål, kan domstol, där rättegången förs eller fråga
som hör till förundersökningen får tas upp, förordna att handlingen skall
tillhandahållas domstolen eller förundersökningsledaren. Vidare stadgas i
38 § första stycket att där det befinns erforderligt för tillvaratagande av
allmän eller enskild rätt, får Konungen utan hinder av vad eljest stadgas i
lagen förordna om handlingars utlämnande. Detta stadgande är tillämpligt
endast då enskild önskar utbekomma en handling trots att den är
sekretesskyddad gentemot honom enligt sekretesslagen.

Beträffande förarbetena till 38 § andra stycket sekretesslagen erinrade
JO om att sammansatt konstiutions- och första lagutskott (1974:1
s. 10) understrukit att stadgandets införande i lagen inte fick föranleda
en sådan tolkning av lagens bestämmelser i övrigt att det skulle reglera
handlingars utlämnande från den ena myndigheten till den andra. Vid en
kommande översyn av sekretessbestämmelserna borde spörsmålet om
formen för editionspliktens reglering tas under förnyad omprövning.
Frågan behandlades av offentlighetskommittén i betänkandet Offentlighet
och sekretess (SOU 1966:60 s. 101).

KU 1974:22

284

JO redovisade vidare vissa bestämmelser i skatteförfattningarna enligt
vilka frågan om myndighets möjlighet att i vissa fall utbekomma
handlingar från taxeringsmyndigheterna reglerats.

I anslutning härtill anförde JO bl. a. följande.

Med anledning av den ordning som anvisats för lösande av meningsmotsättningar
mellan taxeringsmyndighet och annan myndighet om
utlämnande av hemlig allmän handling — hänskjutande till Kungl. Maj:t i
statsrådet — kan erinras om att statens myndigheter och tjänstemän
enligt 47 § regeringsformen skall ”lyda Konungens bud och befallningar
och räcka varandra handen till fullgörande därav och av allt vad rikets
tjänst utav dem fordrar”. De åberopade föreskrifterna i 50 § taxeringsförordningen
ter sig ur denna synvinkel endast som en bekräftelse av den
direktivrätt Kungl. Maj:t som högsta statsmyndighet har gentemot
underlydande statliga organ. Emellertid begränsar sig taxeringsförordningens
föreskrifter om utlämnande av hemlig allmän handling till
taxeringsmyndighet inte till statliga myndigheter. Också kommunala
myndigheter kan av Kungl. Maj:t med stöd av föreskrifterna åläggas att
utlämna sådan handling. I denna del får föreskrifterna anses spela en
självständig roll. Det kan tilläggas att Kungl. Maj:ts befogenhet som
högsta statsmyndighet att förordna om att en myndighet skall tillhandahålla
en annan myndighet en hemlig allmän handling inte kan ses som ett
utflöde ur Kungl. Majits dispensmakt. Fråga är ju inte om att medge
undantag från sekretesslagen, vilken ej gäller myndigheter emellan, utan
om att överpröva en myndighets bedömning att ett utlämnande ej är
förenligt med det sekretesskyddade intresse som gör handlingen till en
hemlig handling gentemot allmänheten enligt sekretesslagen. Som ytterligare
exempel på Kungl. Maj:ts förordnande om utlämnande av handling
till myndighet kan nämnas de förordnanden av denna natur som Kungl.
Maj:t meddelar till förmån för statliga kommittéer och utredningar.

Beträffande det aktuella ärendet anförde JO följande avslutningsvis.

Såvitt jag kunnat förstå har Kungl. Maj:t ej stött sig på 38 § första
stycket sekretesslagen då Kungl. Maj:t förordnat om handlingarnas
utlämnande. Enligt vad förut sagts var detta ej heller möjligt, eftersom
författningsrummet endast är tillämpligt på utlämnande till enskild och
de Woul inte uppträdde som enskild i den betydelse detta begrepp enligt
vad förut sagts får anses ha i detta sammanhang. Inte heller lär mot
bakgrund av sammansatta konstitutions- och första lagutskottets uttalande
1947 någon analogitillämpning av författningsrummet kunna tänkas i
fråga om utlämnande av hemlig allmän handling till myndighet som ej
uppträder som ”enskild”. Det förefaller därmed som om Kungl. Majit
skulle ha stött sig på sina allmänna befogenheter som högsta statsmyndighet.
Beaktas kan också att lokalstyrelsen genom att ge besvärshänvisning
till Kungl. Majit själv gett uttryck för en villighet att underkasta sig
Kungl. Majits direktiv och att ärendet ej gällde sekretesskyddade
intressen av kommunal natur. Det är emellertid det oaktat oklart vilka
Kungl. Majits befogenheter är och hur långt de sträcker sig när det gäller
statsreglerad kommunalförvaltning. 1 princip intar inom en kommun
kommunstyrelsen respektive landstingets förvaltningsutskott ställningen
som ”regering”. Beträffande statskontrollen över landstingskommuns
sjukvårdande verksamhet anges i sjukvårdslagen intet annat än att högsta
tillsynen över denna utövas av socialstyrelsen (5 § lagen). Det sägs alltså
inte som i 5 § skollagen att ”närmast under Konungen utövas högsta
inseendet över” etc.. Kungl. Majit står inte under JOis tillsyn och jag är

KU 1974:22

285

därför förhindrad att inleda någon utredning om Kungl. Maj:ts beslutsfattande
i det aktuella fallet. Det kan endast konstitutionsutskottet göra.
I detta läge är det inte heller möjligt för mig att i vidare mån än som skett
besvara de frågor utskrivningsnämnden ställt om principerna för bedömningen
i ett sådant ärende hos Kungl. Maj:t som det nu diskuterade.

Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén har enligt sina
direktiv (1970 års riksdagsberättelse s. 67) att bl. a. ta upp ”det hittills i
stort sett olösta problemkomplexet om sekretess mellan myndigheter”.
Enligt uppgift kommer kommittén att framlägga vissa lagförslag i detta
hänseende i sitt slutbetänkande som beräknas föreligga kring årsskiftet
1974-1975.

KU 1974:22

286

Bilaga 15

PM angående visst ärende om näringshjälp m. m.

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) lämnade under åren 1966—1970
näringshjälpsbidrag till en person — i fortsättningen kallad O. — med
sammanlagt 40 500 kronor. Under samma tid uppbar O. dessutom lån
från AMS och bidrag från vederbörande länsarbetsnämnd, landsting och
socialnämnd. Sammanlagt erhöll han lån och bidrag med drygt 100 000
kronor. Pengarna var avsedda som hjälp till O. att driva en rörelse för
kalkonuppfödning. AMS lät vidare uppföra en bostadsbyggnad på 0:s
fastighet. Kostnaderna för detta byggnadsföretag hade 1972 uppgått till
630 000 kronor.

I maj 1972 överlämnade riksdagens revisorer till JO bl. a. två hos
revisorerna upprättade promemorior rörande ifrågavarande arbetsvårdsfall
för den åtgärd JO kunde finna påkallad.

I den tidigare av de båda promemoriorna, dagtecknad 13 mars 1972,
framhölls att 0:s tidigare försörjningsförhållanden och personliga förutsättningar
självklart hade bort påkalla särskild noggrannhet från AMS’
sida i fråga om planering och kostnadskalkyler. Redan i samband med
beslutet att stödja O. vid förvärvet av jordbruksfastigheten borde enligt
promemorian mera preciserade planer och bedömanden ha förelegat.
Som exempel angavs därvid användningen av åkermarker, hållbarheten i
uppgjorda kalkyler för kalkonuppfödning, 0:s personliga förutsättningar
att uppföda djur av olika slag och hans möjligheter att tillskjuta egna
eller från annat håll anskaffade medel. Beträffande uppförandet av
bostadshuset framhölls att ägande- och säkerhetsrättsliga förhållanden
inte syntes ha klarlagts i full utsträckning och att det särskilt med hänsyn
till att ansökningen om statligt bostadslån avslagits i samtliga instanser
över huvud taget syntes synnerligen tvivelaktigt om AMS bort engagera
sig i byggnadsföretaget. Sammanfattningsvis anfördes att ärendet utvisade
brister i fråga om planering, styrning och kontroll i anmärkningsvärd
omfattning.

Tilläggspromemorian, dagtecknad 12 maj 1972, tillkom sedan ytterligare
utredning företagits. Det konstaterades därvid att ”det hos
arbetsmarknadsmyndigheterna tillämpade systemet för att bereda myndigheternas
handläggande personal intern information om tidigare beviljad
näringshjälp inte fungerar tillfredsställande”.

Promemoriorna överlämnades till JO enär revisorernas utredning inte
omfattat frågan huruvida fel eller försummelse i tjänsten eventuellt
förekommit i ärendet.

JO meddelade beslut i ärendet den 30.1 1.1973.

Beträffande den O. beviljade näringshjälpen fann JO (Bertil Wennergren)
att det kunde ifrågasättas om inte risktagandet sträckts alltför långt
och att det efteråt kunde sägas att AMS i 0:s fall gjort felbedömningar.

KU 1974:22

287

JO kom emellertid till den slutsatsen att beviljandet av näringshjälp, sett
för sig, ”inte borde betraktas som så felaktigt att ansvar för tjänstefel
borde komma i fråga”. (Se JO:s ämbetsberättelse 1974 s. 581 f.)

O. hade till en början ansökt hos vederbörande länsbostadsnämnd om
bostadslån för uppförande av ett enfamiljshus på sin fastighet för en
uppgiven produktionskostnad av omkring 121 100 kronor. Ansökningen
avslogs av nämnden liksom senare (3 oktober 1968) av bostadsstyrelsen.
O. anförde besvär hos Kungl. Maj:t, som i beslut den 18 april 1969
lämnade ansökningen utan bifall. Kungl. Maj:t förklarade emellertid med
hänsyn till i ärendet föreliggande särskilda omständigheter hinder inte
möta mot att O. meddelades igångsättningstillstånd för uppförande av
enfamiljshus oaktat arbetet inte kunde inrymmas inom den av Kungl.
Maj:t fastställda ramen för bostadsbyggande utan statligt stöd för år
1969.

Av dåvarande inrikesdepartementets akt i bostadslåneärendet framgår
bl. a. följande:

Den 12 mars inkom från förste inspektören Sven Bergström vid
länsarbetsnämnden i Älvsborgs län till departementssekreteraren Jan
Karlsson en av fallet O. föranledd skrivelse av följande lydelse:

Kungl. Bostadsstyrelsens kanslibyrå har den 15.12.1966 utgivit ”Sfo
nr 301 ang. anvisningar tili förbättringslånekungörelsen” och där står
bl. a.:

Av arbetsmarknadskungörelsen den 3 juni 1966 (nr 368) framgår att
arbetsförmedlingsorganens (länsarbetsnämndernas) verksamhet avser
”bl. a. arbetsvärd och att sådan omfattar åtgärder som är särskilt ägnade att
underlätta handikappads anpassning till arbetslivet, t. ex. genom utbildnings-
och flyttningsbidrag. Samhällelig medverkan till arbete och bostad
på annan ort kan i vissa fall vara lämpligare än upprustning av bostad i ort
med ringa utkomstmöjligheter för den handikappade. Länsbostadsnämnden
bör, då handikappad är sökande, samråda med länsarbetsnämndens
arbetsvårdsexpedition och, om så befinnes erforderligt, remittera
ansökningen till expeditionen för klarläggande av arten av sökandens
arbetshinder och för eventuellt utlåtande av länsarbetsnämndens förtroendeläkare.
”

Något sådant samråd har ej skett i föreliggande besvärsärende och jag
ifrågasätter om ej ärendet bör återremitteras för att länsbostadsnämnden
och förmedlingsorganet bör föranstalta om detta.

På akten finns följande blyertsanteckning:

”Finns det något sakligt stöd för Bergströms synpunkter? Om så ej är
fallet föreslår jag att In tar en direkt kontakt med honom eller hans chef
och anmodar vederbörande att ta upp fallet O. till ny behandling i syfte
att skyndsamt bereda O. sysselsättning./JK”

I yttrande över besvären den 3 april 1969 framhöll AMS bl. a.
angelägenheten av att 0:s bostadsfråga löstes.

I beslut den 18 april 1969, undertecknat av dåvarande inrikesministern
Eric Holmqvist och kontrasignerat av departementssekreteraren
Lars Cronmark lämnade Kungl. Maj:t som ovan nämnts besvären utan
bifall samt anförde vidare:

KU 1974:22

288

Kungl. Majit förklarar med hänsyn till i ärendet föreliggande särskilda
omständigheter hinder icke möta mot att O. meddelas igångsättningstillstånd
för uppförande av enfamiljshus utan statligt stöd på ifrågavarande
fastigheter, oaktat arbetet ej kan inrymmas inom den av Kungl.
Majit fastställda ramen för bostadsbyggande utan statligt stöd för år
1969.

I Kungl. Majits beslut antecknades bl. a. följande:

I ärendet är upplyst att O. förvärvat fastigheterna för att där bedriva
djuruppfödning, att han av länsarbetsnämnden i Älvsborgs län och
arbetsmarknadsstyrelsen beviljats näringshjälp för detta ändamål med
sammanlagt 24 000 kr. i bidrag och 9 770 kr. som lån, varjämte bidrag
beviljats honom av landsting och kommun för samma ändamål samt att
han, om statligt bostadslån ej kan beviljas honom, är beredd att
genomföra byggnadsföretaget utan statligt stöd.

Som inledningsvis berörts lät AMS därefter uppföra en bostadsbyggnad
på O :s fastighet. Detta tillgick i korthet på det sättet att AMS från
Aneby-Hus AB upphandlade ett bostadshus för ett pris av 59 500 kronor.
För detta inköp samt för uppförandet av byggnaden användes anslaget
”Förläggningsbyggnader m. m.”. De stora kostnader som byggnadsarbetet
sedermera medförde synes ha förorsakats bl. a. av byte av
entreprenörer, svårigheter att samarbeta med O. samt — i viss mån —
oturliga omständigheter.

Beträffande användandet av anslaget ”Förläggningsbyggnader m. m.”
anförde föredragande departementschefen i 1965 års statsverksproposition
bl. a. följande:

Den största utgiftsposten under anslaget till kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet har utgjorts av kostnader för anskaffning
av förläggningsbyggnader. Dessa anvisas som provisoriska bostäder åt
personer som sysselsättes i beredskapsarbeten, undergår omskolning eller
överflyttas till anställningar i sådana områden med brist på arbetskraft,
där bostad inte kan beredas på annat sätt. Vidare hyr styrelsen ut
förläggningsbyggnader till andra myndigheter såsom tillfälliga personalbostäder
m. m. Verksamheten omfattar slutligen temporära familjebostäder
för flyktingfamiljer, zigenare samt omflyttade familjer, som inte
annorledes kunnat beredas bostad. Dessa bostäder hyres ut till vederbörande
kommun som i sin tur upplåter bostäderna till angivna
kategorier familjer. Temporära familjebostäder har under de senaste åren
ej anordnats för andra än zigenare.

JO fann i sitt beslut att byråchefen vid AMS’ kamerala byrå — V. —
gjort sig skyldig till tjänstefel bl. a. genom att i strid mot gällande
anslagsanvisningar besluta att använda medel från anslaget ”Förläggningsbyggnader
m. m.” för uppförande av ifrågavarande bostadsfastighet; V.
var vidare i första hand ansvarig bl. a. för bristfälligheter vid anlitande av
byggmästare och entreprenör samt vid formulering av hyresavtal mellan
AMS och O. Vad V. lades till last var enligt JO av allvarlig karaktär och
borde egentligen föranleda åtal för tjänstefel. Vis hälsa var emellertid
enligt läkarintyg sådan att han inte bedömdes tåla en rättegång. JO
meddelade därför V. åtalseftergift. Ytterligare några tjänstemän vid AMS
blev föremål för JOis kritik för sin befattning med ifrågavarande ärende.

KU 1974:22

289

V. hade i sitt yttrande till JO bl. a. uppgivit att påtryckningar i
ärendet förekommit från tjänstemän i kanslihuset.

JO förklarade sig inte ha anledning betvivla V:s uppgifter att
påstötningar förekommit från kanslihustjänstemän. JO fann emellertid ej
anledning utreda omfattningen av denna aktivitet eller innehållet i
utväxlade samtal. Vid ansvarsfrågans bedömning kan förekomsten av
eventuella påtryckningar inte tillmätas någon betydelse, anförde JO, och
framhöll därvid förvaltningstjänstemannes skyldighet att självständigt
och på eget ansvar handlägga honom anförtrodda ärenden utan att låta
sig obehörigen påverkas av meningsyttringar från kanslihuset. (Beträffande
JO:s yttrande i övrigt i detta sammanhang hänvisas till JO:s
ämbetsberättelse 1974 s. 595-596.)

Beträffande frågan om tjänstemäns i kanslihuset medverkan i AMS’
handläggning av ifrågavarande ärende har ur JO:s aktmaterial följande
inhämtats.

Som ovan nämnts lämnade Kungl. Maj:t i april 1969 av O. anförda
besvär över beslut att ej bevilja honom statligt bostadslån utan bifall men
förklarade med hänsyn till i ärendet föreliggande särskilda omständigheter
hinder inte möta mot att O. meddelades igångsättningstillstånd för
uppförande av enfamiljshus utan statligt stöd på ifrågavarande fastigheter
oaktat arbetet inte kunde inrymmas inom den av Kungl. Maj:t fastställda
ramen för bostadsbyggande utan statligt stöd för år 1969. I skrivelse till
AMS i juli 1969 från en inspektör vid vederbörande länsarbetsnämnd
påtalades bl. a. att det förelåg svårigheter att anskaffa erforderliga medel
— enligt O. 140 000—150 000 kronor — för uppförande av ett bostadshus
till O. samt att ”departementssekreteraren Jan Olof Karlsson, inrikesdepartementet,
följer ärendets gång och har uppmanat O. att förhöra sig
hos arbetsmarknadsstyrelsen om dess möjligheter att medverka till en
lösning av bostadsfrågan”.

Som tidigare framgått fattades inte något formligt beslut om
upphandlingen av Aneby-huset. 1 juni 1970 skrev V. ett handbrev till två
medarbetare på AMS’ kameralbyrå av innehåll att han fått upprepade
påstötningar beträffande fallet O. Han föreslog följande lösning:

Ett hus — enligt 0:s förslag från Aneby — skulle inköpas och uthyras
till O. I avvaktan på att O. erhöll näringshjälp skulle såväl inköp som
uppsättning bekostas av AMS. O. skulle dock bidraga med de pengar han
hade — 30 000 kronor.

Vid förhör som JO hållit med befattningshavare på AMS har även
frågan om eventuella påtryckningar från departementstjänsteman behandlats.

Förste byråingenjören Yngve Reinhammar uppgav, att han själv endast
ryktesvägen hört talas om att påtryckningar förekommit ”uppifrån” och
att han utgått från att därmed åsyftats ”departementet”.

Avdelningschefen Allan Wennerberg sade sig också ha hört talas om
att upprepade telefonsamtal kommit från kanslihuset men att detta
under den tid ärendet var föremål för handläggning inom AMS inte
kommit till verksledningens kännedom på annat sätt än att man känt till

19 Riksdagen 1974. 4 sami. Nr 22

KU 1974:22

290

”att Karlsson ringt och stött på i näringshjälpsfrågan”. Wennerberg
bestred emellertid att detta telefonsamtal haft någon som helst betydelse
för bedömningen av ärendet.

Byråchefen Albert Bergh sade sig ha en ”känsla” av att samtal
förekommit från någon Karlsson — dock inte Ingvar Carlsson — till en av
Berghs medarbetare.

Byrådirektören Gösta Carlsson har uppgivit att han sannolikt själv
hörde talas om ifrågavarande ärende på vårsidan 1970 men att han
möjligen redan tidigare hade hört talas om att ”departementet hade ringt
väldigt mycket”; Gösta Carlsson hade själv blivit uppringd under
sommaren 1970 av en dam från inrikesdepartementet, troligen kanslisekreterare,
som förhört sig om när 0:s bygge skulle sättas i gång.

Förhören visar att en sammanblandning kan ha skett mellan nuvarande
statsrådet Ingvar Carlsson och departementssekreteraren Jan-Olof
Karlsson. Ingvar Carlsson var åren 1967—1969 statssekreterare i statsrådsberedningen
och blev sistnämnda år statsråd. Jan-Olof Karlsson var åren
1967-1968 departementssekreterare i jordbruksdepartementet och har
därefter varit sakkunnig i statsrådsberedningen.

Beträffande nämnde departementssekreteraren Jan-Olof Karlssons
befattning med ifrågavarande ärende har inhämtats följande:

Jan-Olof Karlsson tjänstgjorde från våren 1968 i statsrådsberedningen
och hade därvid viss befattning med statsministerns post. I maj 1968 kom
ett brev från O. till Tage Erlander. I sedvanlig ordning undersökte
Jan-Olof Karlsson vad frågan rörde. I detta fall tog han, såvitt han minns,
kontakt med sjukkassan och arbetsvårdsbyrån i vederbörande län.
Härefter remitterades brevet till inrikesdepartementet. Jan-Olof Karlsson
fick sedan upprepade telefonsamtal från O. Jan-Olof Karlsson följde
också ärendet i inrikesdepartementet och fick på egen begäran närvara
vid ett beredningssammanträde i inrikesdepartementet rörande bostadslåneärendet.
Tanken väcktes, möjligen i detta sammanhang, att man
skulle koppla in AMS och utnyttja deras särskilda kvot för att bereda O.
bostad. Jan-Olof Karlsson talade även med arbetsvårdsenheten på AMS,
dvs. den byrå som förestods av byråchefen Bergh. Vem som tog
initiativet till detta samtal minns han inte. Kontakterna från kanslihusets
sida avsåg närmast förfrågningar om vilka möjligheter man hade att hjälpa
O. Jan-Olof Karlssons befattning med ärendet upphörde sommaren 1969.

KU 1974:22

291

Bilaga 16

PM angående utanordnande av arvode för visst utredningsuppdrag

Under våren 1970 uppdrog dåvarande departementschefen i industridepartementet
åt Conseil AB att utarbeta en promemoria rörande vissa
förhållanden angående utvecklingen på kassett-TV-området. Uppdraget
synes ha getts i muntlig form. Företaget överlämnade promemorian till
departementet i september 1970 och den 16 oktober 1970 föreskrev
Kungl. Maj:t att från trettonde huduvtitelns anslag Industridepartementet
skulle till Conseil AB utbetalas 12 500 kronor som ersättning för
utarbetandet av promemorian. Denna överlämnades sedermera till Statsföretag
AB för vidare åtgärder.

Av Conseils AB bolagsordning framgår bl. a. att företaget är ett s. k.
5 000-kronorsbolag. Enligt bolagsordningen skall bolaget ”idka konsulterande
verksamhet, företrädesvis inom vattenanläggningstekniken, utöva
ekonomisk rådgivning ävensom äga och förvalta fastigheter och värdehandlingar
samt driva därmed förenlig verksamhet”. Av bolagets årsredovisningar
för 1970 och 1971 framgår att det arvode som utbetalades från
industridepartementet i oktober 1970 utgjorde huvuddelen av bolagets
intäkter under denna tid.

*

KU 1974:22

292

Bilaga 17

PM angående vissa frågor rörande den statliga upphandlingen, m. m.

I denna promemoria redovisas vissa upphandlingsfrågor med anledning
av dels Kungl. Maj:ts beslut att utfärda kungörelse (1973:598) om
skyldighet för statliga myndigheter att anlita Crownair Swedish Ltd AB,
dels handelsdepartementets upphandling från ARE-bolagen av konsulttjänster
avseende energibesparingskampanjen. Först skall dock något
beröras de allmänna principerna för den offentliga upphandlingen.

Kungl. Maj:t har i propositionen 1973:73 (finansdepartementet)
redovisat riktlinjer för den statliga upphandlingen på grundval av
upphandlingskommitténs förslag i betänkandet ”Offentlig upphandling”
(SOU 1971:88). Kravet på affärsmässighet skall liksom hittills vara den
grundläggande principen för den statliga upphandlingen. Härigenom
skapas förutsättningar för en från såväl statsfinansiell som samhällsekonomisk
synpunkt mest fördelaktig upphandling. I fråga om vad som bör
inbegripas i affärsmässigheten har anförts att en sammanvägning av
relevanta omständigheter — förutom det erbjudna priset även exempelvis
kvalitet, anbudsgivarens förmåga att fullgöra sina åtaganden, möjligheter
att få god service, framtida driftkostnader etc. - bör göras i varje särskilt
fall. Vidare har framhållits bl. a. att tillämpning av principen om
affärsmässighet i vissa fall kan leda till konflikt med andra av statsmakterna
uppställda mål. Främst försvars-, sysselsättnings- och försörjningsberedskapsskäl
gör att det i vissa fall erfordras vidare bedömningar än vad
en strikt tillämpning av principen om affärsmässighet tillåter. Sådana
vidare bedömningar skall dock ej göras av de upphandlande myndigheterna
utan av Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj:t har berett riksdagen tillfälle att avge yttrande över vad
som anförts i propositionen om riktlinjer för den offentliga upphandlingen.
Riksdagen har den 15 maj 1973 (rskr 1973:190) beslutat ge
Kungl. Maj:t till känna vad finansutskottet i sitt betänkande (FiU
1973:27) anfört med anledning av propositionen jämte motioner, vilket i
huvudsak innebär en tillstyrkan av ovanämnda riktlinjer.

Kungl. Maj:t har vidare den 25 maj 1973 utfärdat en ny upphandlingskungörelse
(1973:600), som trätt i kraft den 1 januari 1974. Enligt 1 §
äger kungörelsen tillämpning på statlig myndighets uppharidling i den
mån Kungl. Maj:t ej föreskriver annat. Två myndigheter — överstyrelsen
för ekonomiskt försvar och AMS — har liksom tidigare i sin instruktion
fått dispens från kungörelsen. Vidare har dispenser lämnats av Kungl.
Maj:t i ett begränsat antal fall, bl. a. i ärenden som gällt upphandling i
sysselsättningsfrämjande syfte. Den upphandling som sker genom statliga
bolag omfattas inte av bestämmelserna.

Med upphandling förstås köp eller beställning av vara, byggnads-,
anläggnings- eller motsvarande arbete eller tjänst. Enligt den tidigare
upphandlingskungörelsen (1952:496, ändrad senast 1968:642) omfattades
inte upphandling av tjänster av bestämmelserna. Dessa tillämpades

KU 1974:22

293

dock ofta analogt vid sådan upphandling. 1 den nya upphandlingskungörelsen
(3 §) sägs att vid upphandling ”skall myndighet utnyttja
förefintliga konkurrensmöjligheter och även i övrigt iakttaga affärsmässighet
samt behandla anbud och anbudsgivare objektivt”. Enligt 8 § skall
myndighet välja den upphandlingsform — s. k. sluten upphandling,
förhandlingsupphandling eller direktupphandling (4—7 §§) — som med
hänsyn till kravet på affärsmässighet i vaije särskilt fall prövas lämpligt.
Enligt 14 § skall även anbud som avgetts av anbudsgivare som ej särskilt
tillfrågats tas upp till prövning. Enligt 15 § första stycket skall det anbud
som ”med beaktande av samtliga affärsmässigt betingade omständigheter
är att anse som förmånligast” antas, om inte annat följer av de i 17 §
beskrivna speciella situationerna (jäv m. m.)

Kungl. Maj:t (finansdepartementet) utfärdade den 5 juni 1973
kungörelse (1973:598) om skyldighet för statliga myndigheter att anlita
Crownair Swedish Ltd AB1. Kungörelsens lydelse framgår av underbilaga
1 till denna promemoria.

Beträffande bakgrunden kan i korthet nämnas att Crownair, sedan det
bildats år 1968, i februari 1969 övertagits av Svenska utvecklingsaktiebolaget.
I samband med att aktiekapitalet fördubblats har Linjeflyg AB i
november 1971 inträtt som hälftendelägare i Crownair. Mellan delägarna
har i samband härmed den 20 oktober 1971 träffats ett intressentavtal
beträffande Crownair. Enligt bestämmelser i detta avtal skulle part som
avsåg att sälja sina aktier eller viss del av dessa hembjuda aktierna till den
andra parten. Sedan Linjeflyg AB förklarat att bolaget inte önskade
förvärva utvecklingsaktiebolagets aktier i Crownair träffades — under
hänvisning till ett av Kungl. Maj:t den 2 februari 1973 fattat beslut
angående bemyndigande för chefen för försvarsdepartementet — den 8
mars 1973 ett avtal mellan Svenska utvecklingsaktiebolaget och chefen
för försvarsdepartementet om förvärv för statens räkning av bolagets
aktier i Crownair. För avtalets giltighet förutsattes dock såväl Kungl.
Maj:ts som riksdagens godkännande.

1 propositionen 1973:124 föreslog Kungl. Maj:t (försvarsdepartementet)
den 13 april 1973 riksdagen att

1. bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna nämnda villkorligt träffade
avtal om förvärv för statens räkning av Svenska utvecklingsaktiebolagets
aktier i Crownair,

2. till Förvärv av aktier i Crownair på tilläggsstat III till riksstaten för
budgetåret 1972/73 under fonden för statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av 820 000 kronor,

3. bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att ställa borgen för lån
till Crownair med sammanlagt högst 17 miljoner kronor jämte ränta.

1 Vid extra bolagsstämma den 30 augusti 1973 beslöt bolaget ändra sin firma till
Crownair AB.

KU 1974:22

294

I propositionen anfördes bl. a. följande (s. 3):

Avtalet med SU om förvärv av Crownair öppnar enligt min mening
möjligheter att på ett smidigt sätt tillgodose försvarets behov av
flygtransportresurser i händelse av beredskapstillstånd eller krig. Övergången
till beredskaps- eller krigsorganisation underlättas givetvis om
bolagets tjänster utnyttjas för att tillgodose krigsmaktens behov av
flygtjänster i fred.

Det torde vidare vara naturligt att statliga myndigheter utanför
krigsmakten anlitar bolaget för flygtjänster. En preliminär uppskattning
visar att behovet av flygtjänster av de slag Crownair kan lämna uppgår till
ca 14 000 timmar per år för myndigheter utanför krigsmakten. Genom
att i huvudsak föra samman de fredstida statliga flygningarna i ett företag
skapas en organisation som har kapacitet att tillgodose även de behov
som kan förutses för försvaret i en beredskaps- eller krigssituation.

Ägaransvaret för statens aktiepost i Crownair bör ligga hos Kungl.
Majit genom försvarsdepartementet.

I försvarsutskottets betänkande (FöU 1973:18) med anledning av
propositionen jämte motioner anfördes bl. a. följande (s. 2):

Utskottet har gått igenom ärendet och inhämtat närmare information
om beredskapsaspekterna och om de ekonomiska förutsättningarna för
den utökade verksamhet som Crownair avses bedriva. Med utgångspunkt i
investeringsbehov och utnyttjandegrad i fred inom flygvapnets transportflygorganisation
anser utskottet att långsiktiga beredskapsskäl talar för
bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottet finner övervägande skäl tala för att — i vaije fall under en
övergångstid — försvarsdepartementet svarar för statens aktiepost i
Crownair.

Riksdagen biföll den 24 maj 1973 — i enlighet med försvarsutskottets
hemställan (FöU 1973:18) och efter votering med 156 röster mot 39 —
Kungl. Maj:ts förslag.

Kungl. Majit beslöt den 16 november 1973 bifalla en framställning,
dagtecknad den 8 samma månad, från överstyrelsen för ekonomiskt
försvar om medel ”för en landsomfattande kampanj i press, radio och
television”. Överstyrelsens framställning redovisas i underbilaga 2. Syftet
med kampanjen angavs vara att genom olika frivilliga åtgärder uppnå en
begränsning av energikonsumtionen. Kostnaderna för en dylik, två
månader lång kampanj beräknades till drygt 4,2 miljoner kronor. Kungl.
Maj:ts beslut, som redovisats i statsrådsprotokollet över handelsärenden
den 16 november 1973 nr 40 och tillkommit efter gemensam beredning
mellan handels-, försvars-, finans- och industridepartementen, framgår av
underbilaga 3. Med hänvisning, till nyss nämnda beslut förordnade Kungl.
Majit i samma konselj att en särskild energisparkommitté skulle ”sorn ett
samråds-, kontakt- och samordningsorgan vara knuten till överstyrelsen”
och utsåg samtidigt ledamöter i kommittén. En i departementsakten
intagen handling, dagtecknad den 7 november 1973 och rubricerad
”Besparingskampanj”, redovisas i underbilaga 4. Slutligen redovisas dels
det uppdrag som handelsdepartementet den 8 november 1973 gett till

KU 1974:22

295

ARE-bolagen beträffande ifrågavarande kampanj (underbilaga 5), dels ett
utdrag ur en av ARE Idé utgiven broschyr ”Sparkampanjen gav resultat'’
med uppgifter om bl. a. det ”pressade” tidsschemat (underbilaga 6).

KU 1974:22

Svensk författningssamling

Kungl. Maj:ts kungörelse

om skyldighet för statliga myndigheter att anlita

Crownair Swedish Ltd AB;

given Stockholms slott den 5 juni 1973.

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna som föijer.1

Statlig myndighet eller annat statlig organ skall vid beställning av

flygtransport, sedan vid tidpunkten för denna kungörelses ikraftträdande
gällande avtal med annat företag löpt ut, anlita Crownair Swedish Ltd
AB, om Kungl. Maj:t icke föreskriver annat. Detta gäller dock ej om

1. flygningen utföres med helikopter,

2. flygningen utföres med flygplan med en tillåten flygvikt överstigan de

5 700 kg,

3. flygningen utföres med flygplan som rymmer, utöver föraren, högst
två passagerare eller

4. Crownair Swedish Ltd AB icke åtager sig uppdraget eller det eljest
är uppenbart att Crownair Swedish Ltd AB ej lämpligen bör anlitas.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1973.

Det alla som vederbör hava sig hörsamligen att efterrätta. Till yttermera
visso hava Vi detta med egen hand underskrivit och med Vårt
kungl, sigill bekräfta låtit.

Stockholms slott den 5 juni 1973.

GUSTAF ADOLF

(L. S.)

(Finansdepartementet)

G. E. STRÄNG

SFS 1973:598

Utkom från trycket
den 26 juni 1973

296

Underbilaga 1

1 Jfr. prop. 1973:124, FöU 1973:18, rskr 1973: 239.

KU 1974:22

297

Underbilaga 2

ÖVERSTYRELSEN FÖR EKONOMISKT FÖRSVAR
1973-11-08 Dnr 971

Till

Konungen

Handelsdepartementet
Medel till landsomfattande kampanj för energisparande åtgärder

Med hänsyn till rådande situation på oljemarknaden avser överstyrelsen
för ekonomiskt försvar starta besparingskampanjer för att begränsa
oljeförbrukningen. Överstyrelsen avser härvid att genom främst press,
radio och television initiera till frivilliga aktioner för begränsning av
energiförbrukningen. Målet bör vara minskad oljeförbrukning med 15 %
inom vissa viktiga sektorer. Kampanjen skulle ledas av en sparkommitté
under ordförandeskap av verkschefen. Till sparkommittén skulle vid
behov knytas subkommittéer för branscher och organisationer som kan
medverka i besparingsaktionen.

Enligt uppgift från överstyrelsens informationssektion, som skall
biträda kommittén med kampanjernas genomförande, beräknas kostnaderna
för kampanjperioden 19 november 1973—31 januari 1974 bli
följande enligt rubriker under myndighetsanslaget

Avlöningar

Konsultuppdrag

Planeringsuppdrag 35 000

Kampanjledare 50 000

Informationsombud 20 000

Skrivbiträdeshjälp 10 000 115 000

Lokalkostnader (vari ingår hyror,

städ- och elkostnader 10 000

Expenser varav

Inventarier 3 000

Publikatio nstryck
TV samhällsinformation 147 000

Utomhusreklam (platshyra 115 000,

affischer 60 000) 175 000

Direktreklam (till 3,5 milj. hushåll,

produktions- och distributionskostnader) 1 295 000

Selektiv reklam (skötselanvisningar

för pannor, råd angående värmesparande

till villaägare m. fl. 1 milj. ex.) 410 000 2 027 000

Telefon, annonser m m varav

Extra telefoner 2 000

Dagspressannonser:

3 annonsomgångar, 5 spalt x 390 m/m 1 345 000

5 pusselannonseringar, 2 spalt x 100 m/m 230 000

Veckopress 150 000

Konsumentpress 34 000

Fackpress, fackförbundspress och

invandrartidningar 235 000

Produktions- och materialkostnader samt

befordringsavgifter för annonser 89 000 2 085 000

Summa kronor (inkl mervärdeskatt) 4 240 000

20 Riksdagen 1974. § sami. Nr 22

KU 1974:22

298

Överstyrelsen hemställer om medgivande att överskrida anslaget F 1.
överstyrelsen för ekonomiskt försvar med 4 240 000 kr för att genomföra
en landsomfattande kampanj för att spara energi syftande till
minskad oljeförbrukning.

Underdånigst
Sten Lundberg

Gösta Naesman
föredragande

KU 1974:22

299

Gemensamt handels-, försvars-, Underbilaga 3

finans- och industriärende

1973-11-06 40, N. 31 2566/73 (delvis)

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar

Box 122 58

102 26 STOCKHOLM 12

Medel för energibesparande åtgärder
Dnr 971

I skrivelse den 8 november 1973 har överstyrelsen för ekonomiskt
försvar hemställt, att medel ställs till styrelsens förfogande för en
landsomfattande kampanj i press, radio och television. Syftet med
kampanjen är att genom olika frivilliga åtgärder uppnå en begränsning av
energikonsumtionen. Styrelsen har beräknat kostnaderna för en två
månader lång kampanj till 4 200 000 kronor.

Kungl. Maj:t bifaller framställningen och föreskriver, att i staten för
Överstyrelsen för ekonomiskt försvar för budgetåret 1973/74 under
Utgifter skall föras upp en ny anslagspost

9.a Energibesparande åtgärder 4 200 000 kr.

Kungl. Maj:t medger, att förslagsanslaget F 1. Överstyrelsen för
ekonomiskt försvar får överskridas med motsvarande belopp.

Kjell-Olof Feldt

Bo Hemborg

Avskrift till

försvarsdepartementet, samordningsavdelningen
finansdepartementet, budgetavdelningen
industridepartementet
kammarkollegiet, redovisningscentralen
kammarkollegiet, revisionskontoret
riksrevisionsverket (2)

KU 1974:22

300

HANDELSDEPARTEMENTET Underbilaga 4

1973-11-07

Besparingskampanj

Målsättningen är att pressa ned oljeförbrukningen med 15 %.

Kampanjperiod: 20 nov. 1973—31 jan. 1974. Kampanjen startarmed
presskonferens med handelsministern eftermiddagen den 20 nov.

Kampanjbudskapet skall vara att spara energi. Kan kompletteras med
att det också innebär betydande besparingar för hushållen — besparingar
som bör preciseras.

Organisation och arbetsfördelning: Myndigheter, näringslivsorganisationer
och andra organisationer (Statens industriverk, Vattenfall, Sveriges
Industriförbund, SABO, Landstingsförbundet, m. fl.) skall förmås svara
för bearbetningen av storförbrukarna av energi — och även kostnaderna.
De skall också hjälpa till med utarbetandet av tekniska anvisningar för
hur besparingar kan ske på olika områden. Överstyrelsen skall svara för
samordningen av dessa insatser, samt för den del av kampanjen som riktar
sig till allmänheten. En sparkommitté med Överstyrelsens generaldirektör
som ordförande och med ledamöter från industrin, kraftverken m. fl.
bildas och leder kampanjarbetet. Speciella arbetsgrupper som skall svara
för kontakten med berörda myndigheter, näringslivsorganisationer, andra
organisationer, etc. bildas, liksom arbetsgrupper för bearbetning av faktaoch
grundmaterial och de olika delarna av den utåtriktade informationen.

En speciell kampanjledare, en som ansvarar för arbetet med och
samordningen av informationsinsatserna, samt ett skrivbiträde knyts till
Överstyrelsen under två månader.

I övrigt deltar Överstyrelsens informationsavdelning och delvis övrig
personal i arbetet med sparkampanjen.

De viktigaste målgrupperna är hushållen, villaägarna, bilisterna och
fritidshusägarna, när det gäller den del av kampanjen där Överstyrelsen
svarar för informationsinsatserna. Det kan också bli fråga om information
till grupper som jordbrukare, fastighetsägare, affärsinnehavare, m. fl., om
det inte är möjligt att få någon annan myndighet eller organisation att
svara för en tillfredsställande information till dessa.

Annonser:

I dagspressen, tre införanden 5 sp. x 390 mm, enligt totalitetsprincipen.
En annons med två införanden är planerad under kampanjens
inledning. En tredje senare under kampanjen. Fem införanden av
pusselannonser, 2 sp. x 100 mm enligt totalitetsprincipen.

Dessutom införes annonser i veckopressen, i konsumentpressen, (VI,
ICA-kuriren, Vår bostad och Land), i fackpressen (ex. Vi bilägare,
Motor), i fackförbundspressen (ex. Fastighetsarbetaren, Kommunalarbetaren),
i invandrartidningar. Man når genom annonsering i dessa
tidningar grupper, som annars är svåra eller omöjliga och nå, men som är
viktiga.

KU 1974:22

301

Radio TV:

Inslag för radio produceras utan kostnad. Sju TV-trailers produceras
av Radio TV, men bekostas av beställaren. Dessutom bör såväl radio som
TV bearbetas för inslag i program som Sveriges magasin, Kvällsöppet,
barnprogram, bilradion, osv. Överläggningar med radio TV om ett
speciellt besparingsprogram. Speciell uppmärksamhet bör ägnas lokaloch
regionalradion.

Utomhusmedia:

Affischer och dylikt för affischpelare, trafikreklam, postens kontor.
Direktreklam:

Hushållstrycksak med råd om hur man skall spara energi sprids till
landets 3,5 milj. hushåll.

Trycksak med råd om hur man genom olika åtgärder, som justering av
pannan, lägre rumstemperatur, osv. kan nedbringa oljeförbrukningen
sprids till landets 1 milj. villaägare.

Pressmaterial:

Vid presskonferensen inför kampanjens start skall pressen förutom ett
sammanfattande pressmeddelande om bakgrunden till kampanjen, syftet
och innehållet i stort, ha en detaljerad redogörelse över hur man genom
åtgärder på olika områden kan spara energi och därmed olja.

Massmedia skall dessutom fortlöpande förses med uppgifter om
kampanjens resultat, artiklar, artikelunderlag, faktauppgifter, osv.

Utöver detta kan en del material och insatser bli nödvändiga på grund
av att någon eller några av de myndigheter och organisationer som nu
förutses svara för insatser på olika områden inte förmår göra detta på ett
tillfredsställande sätt.

KU 1974:22

302

Underbilaga 5

1973-11-08
ARE-bolagen
Lars Billeng
Box 3041

104 25 STOCKHOLM

Härmed bekräftas att Handelsdepartementet, enligt särskild överenskommelse
givit ARE-bolagen i uppgift att svara för utarbetandet av
tidsplan, mediaplan och kampanjsymbol, produktion och förmedling av
annonser, produktion och distribution av affischer, en hushållstrycksak
och s. k. skötselanvisningar för villaägare. Offert skall upprättas i vanlig
ordning och godkännas av kampanjledningen efter hörande av NS1. Allt
med reservation för ändringar och omdisponeringar som kan vidtas som
följd av förändringar i bedömningen av försörjningsläget.

Handelsdepartementet

Kurt-Inge Persson

KU 1974:22 303

Underbilaga 6

Utdrag ur en av ARE Idé utgiven broschyr ”Sparkampanjen gav resultat! ”

Det var ont om tid!

Måndag 5 november
Handelsdepartementet kontaktar ARE Idé. Begär sammanträffande.
Önskar att ARE gör utkast till tema och symbol.

Tisdag 6 november
Möte med Handelsdepartementet, Överstyrelsen för Ekonomiskt Försvar
(ÖEF) och Nämnden för Samhällsinformation (NSI). Budget räknas
fram. Tema och symbol presenteras av ARE.

Onsdag 7 november
ÖEF presenterar AREN förslag till tema och symbol vid energiexperternas
möte i Industrihuset.

Måndag 12 november
Tema och symbol godkänns vid möte hos generealdirektören i ÖEF.
(Beslutet konfirmeras senare i veckan i konselj.)

Tisdag 13 november
Produktionen börjar. Texter till och utformning av annonser, foldrar och
affischer. Sättning. Fotografering. Montering av original. Tidningslistor
och bokning av annonsutrymmen.

Torsdag 22 november
17 dygn efter första kontakten med uppdragsgivaren finns den första
helsidesannonsen införd i hela svenska dagspressen. (NSI förordade
totalitetsprincipen, dvs. samma format i samtliga dagstidningar oberoende
av spridningsområde, upplaga och format, med hänvisning till att
kampanjen berörde alla medborgare. Detta medförde att en önskvärd
intensiv bearbetning av storstadsområdena inte blev möjlig.)

Samma dag godkändes originalen till trycksakerna för hushåll och villor.
Tryckningen av ca 3.720.000 exemplar börjar.

Onsdag 5 december
Arbetsplatsaffischen börjar tryckas i ca 290.000 exemplar.

Tisdag 11 december
Affischen för motorister klar för tryckning i ca 35.000 exemplar.

Onsdag 12 december
Första uppföljningsannonsen införs.

Lördag 15 december
De första annonserna i populärpress och målgruppsriktade annonserna i
motorfackpress är införda.

Det saknades fakta — det fanns erfarenhet och kunnande!

I en situation där det är ont om tid, där det saknas samlade
faktaunderlag, är det naturligt att en uppdragsgivare vänder sig till en
informationsbyrå som dels har erfarenhet av och kunskap om den här
sortens samhällsinformation, dels vet hur man snabbast möjligt plockar

KU 1974:22

304

fram och sammanställer nödvändiga fakta.

Detta bidrog till att ARE Idé kunde klara av den stressade situationen.
Från en del håll har man framfört att ARE fick kampanjen av
politiska skäl.

Eftersom den akuta krisen kom relativt snabbt, var de ansvariga
myndigheterna oförberedda.

Det fanns ingen färdig organisation för kampanjledning. I det läget tog
man det säkra före det osäkra.

Den byrå som man tidigare samarbetat med och hade erfarenhet av
fick uppdraget.

Att en del journalister i massmedia vinklat och förvanskat fakta ser vi
allvarligt på.

Men vi är övertygade om att den som vet hur samarbetet uppdragsgivare/informationsbyrå
fungerar - hur man planerar, budgeterar, producerar
har bedömt dessa skriverier efter sunt förnuft.

Bland annat har man kunnat läsa att ARE har ”fått” ca 3 miljoner
kronor.

Så här ser verklighetens budget ut:

Av det totala anslaget på 4,2 miljoner kronor har ca 1,6 miljoner
”slussats” genom ARE enligt följande fördelning:

Kostnader för annonsutrymme

Dagspress, upptaktsannonsering
Dagspress, uppföljningsannonsering
Löntagartidskrifter
Motortidskrifter
Övriga veckotidningar

Beordringskostnader (mediaprovisionen i retur
till uppdragsgivaren)

Tekniska produktionskostnader

735.000:-

356.000:-

85.000:-

25.000:-

156.000:-

17.000:-

86.000:-

Produktionskostnader ARE

Projektledning, insamling och bearbetning av

faktaunderlag, texter, utformning, original 130.000:—

Kostnader för tryckning av affischer och trycksaker för hushåll och
villor (inklusive distribution och porto) ”slussades” genom Allmänna
Förlaget.

Alla övriga moment vid trycksaksframställningen utfördes av ARE.

KU 1974:22

305

Bilaga 18

PM rörande vissa frågor sammanhängande med fusionen mellan Cementa
AB och AB Gullhögens bruk

Cementa AB — helägt dotterföretag till industriaktiebolaget Euroc —
förvärvade sommaren 1973 ca 84 % av aktierna i AB Gullhögens bruk.
Cementa och Gullhögen representerar tillsammans hela den svenska
cementindustrin. På den svenska marknaden svarar Cementa för ca 80 %
och Gullhögen för ca 20 % av cementleveranserna.

Staten ägde vid denna tid 54 945 aktier i Gullhögen, motsvarande
10,9 % av aktiekapitalet och 7,8 % av aktiernas sammanlagda röstvärde.

Riksdagen beviljade den 14 december 1973 Kungl. Maj:t ett investeringsanslag
på 3 727 000 kronor för förvärv av ytterligare 18 633 aktier i
Gullhögen (prop. 1973:170 s. 62, NU 1973:71 s. 6, rskr 1973:384).
Efter detta förvärv uppgår statens andel i Gullhögens aktiebolag till 14,6
% och andelen av totala röstvärdet till 10,5 %.

Parallellt med de förhandlingar som ledde till Cementas förvärv av
aktiemajoriteten i Gullhögen fördes förhandlingar mellan staten och
moderbolaget Euroc om statens fortsatta engagemang i den svenska
cementindustrin. Cementa/Euroc förutsatte vid sitt förvärv av aktiemajoriteten
i Gullhögen att en överenskommelse skulle nås med staten
om ett sådant medengagemang.

Förhandlingarna mellan staten och Euroc ledde till att ett avtal
träffades den 7 december 1973. För statens vidkommande är avtalet
träffat under förbehåll av Kungl. Maj:ts godkännande. Avtalet har
innevarande år godkänts av riksdagen.

Avtalet innebär i korthet bl. a. att Cementa senast den 30 juni 1974 av
staten förvärvar 73 578 aktier i Gullhögen för en kontant köpeskilling
om totalt 29 872 668 kronor, att Euroc genom nyemission skall öka
aktiekapitalet i Cementa till 100 miljoner kronor, varav 10 miljoner
kronor skall utgöras av B-aktier, samt att Euroc, sedan nyemissionen
skett, till staten överlåter 50 000 B-aktier i Cementa på nominellt
tillhopa fem miljoner kronor, utgörande fem procent av aktierna i
bolaget, för en köpeskilling av 29 872 668 kronor att betalas kontant
senast den 30 juni 1974. Enligt avtalet förbinder sig Cementa att
fortlöpande informera statens pris- och kartellnämnd om sin kostnadsoch
marknadssituation och till nämnden meddela planer på prishöjningar
på cement till den svenska marknaden samt skälen för dessa. Staten äger
rätt att efter samråd med Euroc anlita två personer att ingå såsom
ordinarie ledamöter i Cementas styrelse, två suppleanter för dessa, en
person som ordinarie revisor i Cementa och en personlig suppleant för
denne.

Beträffande de förhandlingar som föregått statens avtal med Euroc
framgår av en inom industridepartementet upprättad sammanfattning av
minnesanteckningar bl. a. följande.

1 januari 1972 tog huvudaktieägarna i Gullhögen — Industrivärden —

KU 1974:22

306

kontakt med industridepartementet och erbjöd staten att köpa de ovan
omnämnda aktierna - 18 633 st. - i Gullhögen från Ytong för 200
kronor per aktie. Den 2 juli 1973 träffade staten avtal med Ytong om
denna affär.

Under hösten 1972 började planer på ett samgående mellan Cementa
och Gullhögen ta allt fastare form. I december samma år underrättades
industriministern om att en principöverenskommelse träffats om samgående.
En förutsättning för affären var dock att staten skulle vara med i
uppgörelsen. Mot denna bakgrund började i januari 1973 förhandlingar
mellan staten och Eurocchefen Sten Lindh. Dessa ledde som redan
nämnts till att ett avtal träffades i december samma år.

En arbetsgrupp inom industridepartementet gjorde hösten 1972 en
undersökning i syfte att kartlägga det eventuella behovet av ett ökat
statligt engagemang inom byggmaterialindustrin. Av den branschutredning
som därvid företogs drog gruppen följande slutsatser:

Bedömningen av utvecklingen inom cementindustrin pekar alltså på en
koncentration av produktionen till färre och större enheter. Ett
fullständigt samgående mellan Cementa och Gullhögen kommer av allt
att döma att leda till effektivare organisation av produktion och
transporter. Ett samgående möjliggör också ett bättre kapacitetsutnyttjande
och effektivare investeringsinsatser. En mycket viktig synpunkt
är också att energiförbrukningen bör kunna begränsas.

Ur samhällsekonomisk synpunkt kan det alltså vara motiverat med en
sammanslagning av de båda företagen. Möjligheterna att begränsa
byggnadskostnadsstegringen är uppenbara.

I detta läge skulle det vara önskvärt med ett utökat statligt inflytande
över branschen. Staten skulle i kraft av sitt ägande få insyn i och utöva
inflytande på företagsverksamheten och kunna som aktieägare i det nya
cementföretaget ta hänsyn till bl. a. allmänhetens intressen. Vi vill dock
understryka att staten inte är med och ”skapar monopol” utan att
utvecklingen utan särskild lagstiftning kommer att leda till att de två
företagen går samman förr eller senare.

Den 8 november 1973 besvarade inrikesminister Rune Johansson en
interpellation av herr Levin (fp) om han tagit initiativet till eller eljest
främjat cementfusionen. Svaret hade följande lydelse (snabbprotokoll
1973:129 s. 6):

Herr talman! Herr Levin har frågat mig om jag, som uppgivits i
pressen, tagit initiativet till eller eljest främjat den s. k. cementfusionen
mellan Cementa och Gullhögen.

Som svar vill jag anföra följande.

För drygt ett år sedan hade jag samtal med företrädare för
Industrivärden om en eventuell vidgning av statens engagemang i
Gullhögen. Därvid kom också strukturproblemen för cementindustrin in i
diskussionen. Vid en närmare granskning av hithörande problem hade
man anledning beakta de betydande, framtida investeringar i branschen
som kunde förutses. Av huvudsakligen detta skäl avvisade vi tanken på
att överta Gullhögens cementrörelse.

Fråga uppstod om möjligheterna till samordning mellan Cementa och
Gullhögen. Från vår sida restes ingen invändning mot en sådan diskussion
under vissa förutsättningar, nämligen en för samhället och därmed för

KU 1974:22

307

bostadskonsumenterna och förbrukarna av cement tillfredsställande
insyn i verksamheten. Dessa överväganden innefattade frågor om prisövervakning,
leveranssäkerhet, styrelserepresentation och revision samt
rimliga hänsyn till de anställdas intressen vid eventuella strukturförändringar.

Industridepartementet har icke deltagit i några förhandlingar mellan
Cementa och Industrivärden och regeringen har inte haft att godkänna
den sålunda under sommaren genomförda affärstransaktionen utifrån
statens delägarskap i Gullhögen.

Överläggningarna mellan industridepartementet och Cementa i syfte
att undersöka möjligheterna att finna en konstruktion för avtal som kan
tillgodose de intressen vi finner angelägna avbröts i juni och har nu
återupptagits. Det är min förhoppning att de bör kunna avslutas inom en
månad. Om avtal träffas kommer detta i vanlig ordning att underställas
vårriksdagen 1974.

Ytterligare kommentarer är inte möjliga under pågående överläggningar.
Jag räknar med att kunna ge en utförligare redovisning före
höstriksdägens avslutning i samband med besvarandet av i ämnet ställda
interpellationer.

Den 10 december 1973 besvarade industriministern ytterligare interpellationer
rörande cementfusionen. Beträffande innehållet i svaret hänvisas
till snabbprotokollet 1973:148 s. 42 ff.

Genom beslut den 28 september 1973 lämnade Kungl. Maj:t utan
bifall en ansökan från Cementa och Gullhögen om befrielse jämlikt 35 §
3 mom. tredje stycket kommunalskattelagen (1928:370) från realisationsvinstbeskattning
dels för överlåtelse av aktier i Gullhögen till
Cementa, dels för Gullhögens överlåtelse av aktier i Gullfiber aktiebolag
till säljarna av aktier i Gullhögen. Överlåtelserna skedde mot betalning i
kontanter och reverser.

Befrielse från realisationsvinstbeskattning kan enligt nyssnämnda
lagrum meddelas helt eller delvis, om beskattningen kan antas hindra
strukturrationalisering som är önskvärd från allmän synpunkt. En
förutsättning för skattebefrielse är att företag som berörs av strukturrationaliseringen
gör framställning om befrielsen senast den dag avyttringen
sker.

Det har i debatten hävdats att Kungl. Maj:ts nyssnämnda avslagsbeslut
skulle innebära ett statligt avståndstagande från cementfusionen.

I propositionen (1966:90) med förslag till nya regler för realisationsvinstbeskattning
anförde departementschefen rörande frågan om skattebefrielse
i samband med strukturrationalisering bl. a. följande (s. 112):

Det är däremot inte möjligt att i lagtext närmare ange de fall då en
försäljning skall fritas från beskattning enligt schablon, därför att
beskattningen kan anses hindra en från allmänna synpunkter önskvärd
strukturrationalisering. Möjlighet bör därför finnas att befria från
vinstbeskattning i sådana fall. Dispens skall givetvis inte medges i alla de
fall då försäljningen leder till att två företag sammanslås. Det måste bli en
bedömning från fall till fall. Om köpeskillingen lämnas i form av aktier i
det andra företaget torde i regel förutsättningar för dispens få anses
föreligga. Betalas köpeskillingen i likvida medel har man däremot

KU 1974:22

308

anledning ställa större krav på att det är fråga om en sådan från allmän
synpunkt angelägen strukturrationalisering som bör medföra skattefrihet.
Skattebefrielsen bör gälla endast vinster som beräknas enligt schablonregeln.

Beträffande finansdepartementets praxis i hithörande frågor antecknades
i utskottets granskningsbetänkande förra året (KU 1973:20 s. 38)
bl. a. följande:

Beträffande Kungl. Maj:ts praxis rörande ifrågavarande dispensärenden
har vissa uppgifter inhämtats från finansdepartementet. Härav framgår
bl. a. att stor hänsyn tas till köpeskillingarnas storlek. Några gränser
härvidlag är dock inte fastlagda. Det är vanligt med avslag om
köpeskillingen understiger ett par miljoner kronor. Vidare beaktas om
köpeskillingen lämnas i form av aktier eller i likvida medel. I det senare
fallet eller om det är fråga om övervägande kontantlikvider är utsikterna
till bifall avsevärt mindre än om köpeskillingen utgörs av aktier. Vidare
iakttas restriktivitet om transaktionen endast rör sig om ren kapitalplacering.
Däremot ser man i princip positivt på fall där det säljande
företagets ägare och personal får sysselsättning i det köpande företaget.
Vad gäller branschfrågor ställer man i allmänhet större krav för bifall
beträffande rena serviceföretag än beträffande industriföretag. Skall det
med ansökan avsedda företaget uppgå i ett utländskt företag krävs i
princip speciella skäl för bifall.

I beslut den 25 oktober 1973 riktade näringsfrihetsombudsmannen
viss kritik mot cementfusionen utifrån de intressen som konkurrensbegränsningslagen
avser att tillvarata. Mot bakgrund härav ansåg NO sig
böra underställa marknadsdomstolen saken. I beslut den 10 januari 1974
förklarade emellertid näringsfrihetsombudsmannen, att han avsåg låta
ärendet vila i avvaktan på Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut angående
avtalet mellan staten och Euroc. Som skäl härför anfördes:

En förutsättning för att avtalet mellan staten och Euroc skall träda i
kraft är att det godkännes av Kungl. Maj:t och riksdagen. För det fall
sådant godkännande lämnas kan detta ses som ett statsmakternas
accepterande av Cementas förvärv av Gullhögens bruk. Om statsmakterna
lämnar sitt godkännande kan inte göras gällande att Cementas förvärv
medför sådan från allmän synpunkt skadlig verkan som förutsätts för
ingripande enligt konkurrensbegränsningslagen. De konkurrensvårdande
myndigheterna kan vid sådant förhållande inte ingripa mot förvärvet.

KU 1974:22

309

Bilaga 19

PM angående regeringens åtgärder för att bevaka svenska statens fordran
för försäljningen till Chile av kryssaren Göta Lejon

I förra årets granskningsbetänkande (KU 1973:20) redovisades att
utskottet — bland de frågor av principiellt intresse som tagits upp till
särskild granskning — behandlat dels frågan om exportkreditgarantier till
Chile, dels granskat Kungl. Maj:ts beslut om export av örlogsfartyg till
Chile och härvid bl. a. tagit del av försäljningsvillkoren. I detta
sammanhang hade utskottet av krigsmaterielinspektören erhållit en
redogörelse för den svenska krigsmaterielexporten under senare år.
Utskottet fann inte anledning att göra några särskilda uttalanden
beträffande de angivna frågorna (s. 19). I en reservation av herrar
Hernelius och Werner i Malmö (båda m) riktades i anslutning till
granskningen av exportkreditgarantier till Chile anmärkningar mot chefen
för utrikesdepartementet, statsrådet Wickman, och chefen för handelsdepartementet,
statsrådet Feldt, (s. 25-26). Riksdagen följde utskottet
(efter votering med 240 röster mot 35).

Beträffande frågan om export av kryssaren Göta Lejon kan i denna
promemoria nämnas att Kungl. Maj:t (t.f. regering) den 15 juli 1971
beslöt ge förenade fabriksverken tillstånd att, utan hinder av gällande
utförselföreskrifter, tills vidare intill den 1 januari 1972 ur riket till Chile
utföra kryssaren Göta Lejon. Utförseln ägde rum under senhösten 1971.
Handlingarna till detta ärende, som finns intaget i handelsdepartementets
50-årsprotokoll, är hemligstämplade jämlikt 3 § sekretesslagen.

Vad så gäller frågan om regeringens åtgärder för att bevaka svenska
statens fordran på Chile för försäljningen av kryssaren kan följande
nämnas. Vid årsskiftet 1971/72 vände sig Chile till vissa av sina kreditorer
för att genom förhandlingar få anstånd med betalningen av sina skulder
genom senareläggning av betalningsterminerna för amorteringar och
räntebetalningar avseende skulder kontrakterade före visst datum (s. k.
skuldkonsolidering). I syfte bl. a. att åstadkomma likabehandling av
kreditorerna bildade dessa en ”borgenärsklubb” för gemensamma förhandlingar
med Chile. I förhandlingarna deltog i-länder vars sammanlagda
fordringar i form av amorteringar och räntebetalningar under den s. k.
konsolideringsperioden översteg en viss minimigräns. Eftersom berörda
svenska fordringar vid den tidpunkten inte uppgick till nämnda
minimigräns deltog Sverige ej i dessa förhandlingar annat än som
observatör. Efter fyra förhandlingsomgångar träffades i april 1972 en
principöverenskommelse om att medge Chile uppskov viss tid med
betalningarna till de berörda länderna. Däremot skedde under hela år
1972 kontraktsenliga betalningar till Sverige för bl. a. kryssaren Göta
Lejon, vilka inneburit att hittills sammanlagt cirka hälften av köpeskillingen
erlagts.

I enlighet med en i 1972 års uppgörelse intagen klausul om nytt
sammanträde för att se om inte Chile kunde få motsvarande behandling
under 1973 som under år 1972 har fr. o. m. våren 1973 nya förhand -

KU 1974:22

310

lingar härom ägt rum i Paris. Under den tid som förhandlingarna pågått
har Chile de facto iakttagit moratorium och sålunda, såvitt man vet, inte
betalat till något av de berörda kreditorsländerna, till vilka Sverige
numera hör, eftersom basen för skuldkonsolideringen utvidgats till att
omfatta nya skuldmassor. Under den tid Sverige sålunda i egenskap av
medlem i ”borgernärsklubben” deltagit i kreditförhandlingarna har de
svenska fordringarna avseende kryssaren Göta Lejon pä ett’ konventionellt
affärsmässigt sätt bevakats för säljarens (förenade fabriksverken)
räkning av den ifrågavarande affärsbanken (Sveriges kreditbank).

KU 1974:22

311

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

sid.

Granskningsarbetets omfattning och inriktning 1

Översiktlig redovisning av statsrådsprotokollens innehåll m. m 2

Utskottets granskning 3

1. Organisation och arbetsformer i statsdepartementen 3

2. Den s. k. IB-affären 6

3. Regeringens åtgärder i samband med Norrmalmstorgsdramat i
augusti 1973 17

4. Beslut om införande av drivmedelsransonering m. m 20

5. Regeringens tillkännagivande av förslag till särskilda konjunkturstimulerande
åtgärder m. m 23

6. Ersättning för personskada på grund av brott 25

7. Befrielse från aktievinstbeskattning 27

8. Remisser till lagrådet 28

9. Riksdagens skrivelser till Kungl. Maj :t 29

10. Vissa frågor om diarieföring inom statsdepartementen 29

11. Remissbehandling av för sent inkomna besvär 31

12. Utgivningen av Svensk författningssamling 33

13. Distributionen av granskningsexemplar av tryckt skrift till Umeå
universitetsbibliotek 37

14. Föreningsverksamhet i myndighets lokal 38

15. övriga frågor 39

utlämnande av vissa sekretesskyddade handlingar;
utnämning av landshövding i Kopparbergs län;
utanordnande av arvode m. m. för visst utredningsuppdrag;
näringshjälp m. m.;

vissa upphandlingsfrågor (Crownair och ARE-bolagen);
det s. k. cementmonopolet;

bevakning av statens fordran för försäljning av visst örlogsfartyg
till Chile

Närvarande 41

Reservationer och särskilda yttranden

43

KU 1974:22

312

Bilaga sid.

1 Konseljärenden åren 1972 och 1973. Tabellarisk översikt .... 64

2 PM angående Kungl. Maj:ts praxis beträffande ärendens hänförande
till s. k. femtioårsprotokoll 66

3 PM angående organisation och arbetsformer i statsdepartemen ten

69

4 Förteckning över i betänkandet intagna bilagor rörande den

s. k. IB-affären. . . ■. 166

5 PM med vissa uppgifter angående regeringens åtgärder i

samband med bankdramat vid Norrmalmstorg i Stockholm i
augusti 1973 : 186

6 PM med vissa uppgifter om regeringens beslutsunderlag för

införande av drivmedelsransonering m. m. i samband med
oljekrisen 1973—1974 198

7 PM angående Kungl. Maj:ts handläggning av ärenden rörande
ersättning av allmänna medel för personskada på grund av brott 210

8 PM med vissa uppgifter angående handläggningen av ärenden

under år 1973 om befrielse från aktievinstbeskattning 229

9 PM angående remisser till lagrådet under år 1973 235

10 A PM med vissa uppgifter angående beslut om inrättande av en

fond för stöd till industriellt utvecklingsarbete 241

B PM angående Sveriges lantbruksrepresentation i utlandet .... 243

C PM angående Kungl. Maj :ts behandling av riksdagens skrivelse
rörande verkningarna för lärarpersonalen vid universiteten till
följd av minskad studenttillströmning 247

11 PM rörande diarieföringen i statsdepartementen 249

12 A Förteckning över författningar som trätt i kraft före publice randet

269

B Förteckning över rättelseblad för SFS 1973 270

13 PM angående distribution av s. k. granskningsexemplar till

universitetsbiblioteket i Umeå 275

14 PM med vissa uppgifter angående ett av Kungl. Maj:t avgjort

besvärsärende rörande frågan om sekretess myndigheter

emellan 282

15 PM angående visst ärende om näringshjälp m. m 286

16 PM angående utanordnande av arvode för visst utredningsuppdrag
291

17 PM angående vissa frågor rörande den statliga upphandlingen

m. m 292

18 PM rörande vissa frågor sammanhängande med fusionen mellan

Cementa AB och Gullhögens bruk 305

19 PM angående regeringens åtgärder för att bevaka svenska

statens fordran för försäljningen till Chile av kryssaren Göte
Lejon 309

GOTAB 74 7439 Stockholm 1974