Justitieutskottets betänkande nr 32 år 1974 JuU 1974:32

Nr 32

Justitieutskottets betänkande i anledning av motioner om bekämpning
av alkohol- och narkotikamissbruket inom kriminalvårdens
anstalter, m. m.

Motionerna

Yrkanden

I motionen 1974:1255 av fru Kristensson (m) hemställs dels att riksdagen
hos Kungl. Majit begär utredning rörande i motionen angivna förslag till
bekämpning av alkohol- och narkotikamissbruket inom kriminalvårdens
anstalter (yrkande 1), dels att riksdagen hos Kungl. Majit hemställer om
utredning rörande brottspåföljderna för narkotika- och alkoholmissbrukare
i enlighet med vad i motionen anförs (yrkande 2).

I motionen 1974:151 av herr Bohman m. fl. (m) yrkas, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen hos Kungl. Majit ger till känna vad i motionen anförs
angående åtgärder mot narkotikabrottsligheten (yrkande 6 delvis).

Motiveringar

1 motionen 1974:1255, vars motivering återfinns i motionen 1974:1329,
anförs i anslutning till motionsyrkande 1 bl. a. att det bör skapas legala
förutsättningar för att inom kriminalvårdens anstalter kunna kontrollera
narkotikamissbruk genom stickprovsvis urinkontroll. Det bör enligt motionären
även övervägas att genom utformningen av permissionsreglerna
och reglerna om villkorlig frigivning premiera avhållsamhet i fråga om bruket
av narkotika och alkohol.

Motiveringen till yrkande 2 innehåller följande:

Vid verkställandet av dom om skyddstillsyn med behandlingsföreskrift
beträffande exempelvis narkotikamissbrukare kan de verkställande organen
ha olika uppfattning om hur en viss behandling eller vård skall genomföras.
Med den oklarhet om vårdpolitiken som sedan länge råder har detta lett
till att vårdinsatser många gånger över huvud taget inte vidtages. De bristande
vårdresurserna för kriminalvårdens klientel spelar i detta sammanhang
självfallet också en betydande roll. Särskilda överväganden är därför
motiverade så att en utveckling som kan innebära en successiv urholkning
av brottsbalkens påföljder hejdas.

Det bör också övervägas att inom kriminalvården utforma ett vårdalternativ
bestående av exempelvis en kortare sjukhusvistelse med avgiftning,
följd av minst två års kontrollerad eftervård. Också här bör kemisk urinkontroll
av drogfriheten tillåtas. Denna eftervård måste självfallet ske i kom -

1 Riksdagen 1974. 7 sand. Nr 32

JuU 1974:32

bination med socialkurativa insatser för att skaffa arbete, bostad o. d. Vid
återfall i narkotika- eller alkoholmissbruk skulle skyldighet föreligga till återintagning
för avgiftning. Vid alltför många återfall skulle vederbörande riskera
att straffalternativet träder i verkställighet. Vårdalternativet skulle alltså
kunna utgöra ett alternativ till fängelsevistelse, och vederbörande missbrukare
skulle inom vissa ramar ha möjlighet att själv välja det alternativ han
föredrar. Detta innebär den principiella nyheten att i dessa fall den tilltalade
får rätt att inom vissa gränser välja påföljd. Ett dylikt alternativ inom kriminalvårdens
ram skulle på ett positivt sätt kunna innebära en kombination
av frivilliga och tvångsvisa behandlingsåtgärder. För att kunna genomföra
ett sådant förfarande krävs såväl lagtekniska som vårdpolitiska överväganden.
Därtill bör nu existerande legala hinder att placera narkomaner tillhörande
olika klientelkategorier på behandlingshem undanröjas.

I motionen 1974:151 anförs till stöd för motionsyrkandet följande:

Det stigande missbruket av narkotika är en starkt bidragande orsak till
att bl. a. egendomsbrott och butiksstölder ökat så kraftigt under senare år.
Narkotikaproblemet är inte i första hand ett polisiärt utan främst ett vårdpolitiskt
problem. Vårdpolitiken kännetecknas tyvärr fortfarande av en oklar
målsättning; olika teorier står mot varandra med resultat att alltför många
år fått förflyta i overksamhet med många mänskliga tragedier som följd.
Från vår sida kommer en särskild motion om vårdfrågorna att väckas.

De sedan flera år väntade Råd och anvisningar från socialstyrelsen beträffande
narkomanvården har ännu inte presenterats. Den av socialstyrelsen
i början av förra året utgivna digra boken "Behandling av narkotikamissbrukare”
kan inte kännetecknas såsom råd och anvisningar. Fortfarande
saknar exempelvis de många socialarbetare som kommer i kontakt med
minderåriga narkotikamissbrukare, kanske t. o. m. så unga som 10-11 år,
anvisningar om vilka åtgärder som skall vidtagas. Bristen på handledning
har fått till följd att det till slut blir polisen som måste ingripa med stöd
av lagen om tillfälligt omhändertagande. Det är dock inte polisen som skall
kritiseras härför utan främst socialstyrelsen, som inte förmått att med kraft
ge nödvändig ledning. Genom bildandet av det brottsförebyggande rådet
har samarbetsorganet mot narkotikamissbruk upphört. Rådet har inom sig
bildat en arbetsgrupp som skall ägna sig åt narkotikaproblemet. Det är synnerligen
viktigt att denna arbetsgrupp nu skyndsamt och på ett realistiskt
sätt ger sig i kast med sin arbetsuppgift så att gruppen snarast kan bidra
med en lösning av det komplicerade missbruksproblemet. Vi förutsätter
att gruppen även beaktar den kritik som från experthåll riktats mot den
hittills förda narkomanvårdspolitiken.

Narkotikamissbrukets omfattning

1 socialutredningens principbetänkande (SOU 1974:39) Socialvården - Mål
och medel lämnas en redogörelse beträffande narkotikamissbrukets omfattning.
Av redogörelsen återges här följande avsnitt:

Det statistiska material som finns ger inte någon klar bild av narkotikamissbrukets
omfattning. På grundval av olika undersökningar genomförda
åren 1966-1968 uppskattade socialstyrelsens narkomanvårdskommitté (SOU
1969:52) antalet svåra missbrukare i hela landet till omkring 10 000. Miss -

JuU 1974:32

brukargrupperna var i stor utsträckning koncentrerade till de tre största städerna.
Enligt socialstyrelsens utredning Behandling av narkotikamissbrukare
(1973) är dessa uppgifter med all sannolikhet relevanta även i dag. Utredningen
visar emellertid att missbruket tenderar att gå allt längre ner i åldrarna.
Det sker en successiv förskjutning från lättare droger mot hallucinogener
och morfinderivat. Missbruket har vidare spritts från storstadsområdena till
vissa andra kommuner.

Socialstyrelsen redovisar i skriften även de försök som gjorts att kartlägga
och kvantifiera missbrukets omfattning inom olika vårdområden. Därav
framgår bl. a. att av de 4 742 personer som den 1.4.1972 var intagna inom
kriminalvården 1 219 eller 26 procent bedömdes vara narkotikamissbrukare.
Inom frivården, omfattande 23 196 övervakningsfall, uppskattades 2 763 eller
12 procent vara narkotikamissbrukare.

Skolöverstyrelsens undersökning (i enkätform åren 1971 och 1972) visade
att 15 procent av pojkarna och 14 procent av flickorna i årskurs 9 år 1972
uppgav att de någon gång använt narkotika. Andelen som vid samma undersökningstillfälle
uppgav att de fortfarande använde narkotika var för pojkarna
6 procent och för flickorna 5 procent, vilket jämfört med 1971 års
siffror innebär en ökning på ungefär en procent för respektive grupp.

Narkotikasituationen avspeglar sig också i rikspolisstyrelsens redovisning
över polisens ingripanden mot illegal narkotikahantering. År 1965 var antalet
inkomna ärenden 543. För år 1967 uppgick antalet till 1 661 och hade år
1969 stigit till 6 400. För de tre följande åren redovisas omkring 4 500 ärenden
per år. Under första halvåret 1973 var antalet 2 407. Antalet beslag av narkotika
har ökat successivt sedan år 1965, då 300 sådana beslag företogs.
Under år 1972 gjordes 2 388 beslag. Motsvarande åtgärder under första
halvåret 1973 uppgick till 1 199.

Det bör betonas att rikspolisstyrelsens statistik inte ger någon tillförlitlig
bild av antalet missbrukare i vårt land. Genom att redovisningen avser
endast illegal narkotikahantering som kommit till polisens kännedom, faller
ett stort antal missbrukare - även sådana som i annat sammanhang kommit
i kontakt med polisen - utanför statistiken. Vidare påverkas denna av sådana
faktorer som personalinsatser samt gällande regler och praxis.

Antalet missbrukare som behandlas inom den sociala vårdsektorn kan
inte anges med någon större grad av säkerhet. Behandlingsresurser med
särskild inriktning på vård av narkotikamissbrukare omfattade i januari 1973
(enligt socialstyrelsens redovisning) ett 15-tal öppna mottagningar, drygt
180 platser vid narkomanvårdsavdelningar inom den slutna psykiatriska
sjukhusvården, 145 platser fördelade på 13 behandlings-och inackorderingshem
för narkotikamissbrukare samt drygt 200 platser vid 4 ungdomsvårdsskolor
särskilt avsedda för vård av unga narkotikamissbrukare.

Inom den psykiatriska vården skrevs under år 1969 2 300 patienter ut
under diagnosen narkomani (1 401 kvinnor och 809 män).

Beträffande narkotikamissbrukets omfattning inom fångvårdsanstalterna
kan vidare nämnas att kriminalvårdsstyrelsens budgetenhet sedan 1966 samlat
in uppgifter härom. Uppgifterna, som bygger på skattningar av styresmän
och assistenter på anstalterna, visar bl. a. följande.

Juli 1974:32

Tidpunkt	Antal	Antal miss-	96 miss-
	intagna	brukare	brukare
1.8.1966	4 863	450	9
1.8.1968	4 969	995	20
1.5.1969	5 177	1 226	24
1.4.1970	4 944	1 090	22
1.4.1971	4 695	1 084	23
1.4.1972	4 742	1 219	26
1.4.1973	4 963	1 393	28

Här kan även hänvisas till en nyligen publicerad rapport från kriminalvårdsstyrelsens
utvecklingsenhet rörande narkotikamissbruk och sociala förhållanden
hos nyintagna vid fem centralanstalter 1973 (rapport nr 9 i den
s. k. gula serien).

Riktlinjer För behandlingen av narkotikamissbrukare inom kriminalvården

I samband med statsmakternas godkännande år 1973 av riktlinjer för
kriminalvårdens fortsatta utformning har frågan om behandlingen av narkotikamissbrukare
inom kriminalvården ingående övervägts (prop. 1973:1,
bil. 4, JuU 1973:15, rskr 152). Den principiella inställning som man därvid
stannat för, såvitt gäller anstaltsklientelet, framgår av följande i prop. 1973:1,
bil. 4 s. 109 intagna sammanfattning av kriminalvårdsberedningens uttalanden
i ämnet:

Beredningen konstaterar att antalet narkotikamissbrukare inom kriminalvården
fortlöpande har ökat. Beredningen som visserligen påpekar

att statistiken inte är tillräckligt underbyggd finner dock att insatser måste
göras. Man avvisar emellertid tanken på att inom kriminalvården bygga
upp en särskild organisation för narkomanvård. Beredningen hänvisar därvid
bl. a. till att en framgångsrik behandling av narkomaner i regel kräver en
långvarigare behandling än som kan anordnas inom kriminalvården. Beredningen
finner också att kriminalvården - med sin primära karaktär av
tvångsingripande - har begränsade möjligheter att bereda missbrukarna en
adekvat vård. I stället bör samhällets allmänna vårdresurser dimensioneras
på sådant sätt att även kriminalvårdsklientelets självklara rätt till en riktig
behandling kan tillgodoses. Kriminalvården bör dock ha möjlighet att ge
narkomanerna den hjälp och det stöd som ligger inom ramen för dess normala
verksamhet. I storstadsområdena kan hjälpverksamheten motivera speciella
personalresurser. Kriminalvårdens behov av narkomanvård måste också
tillgodoses i de fall då klienterna omhändertagits på ett sådant sätt att
det förhindrar eller försvårar att vården bereds inom den ordinarie sjukvården.

1 fråga om anstaltsklientelet föreslår beredningen åtgärder för att tillförsäkra
vård åt nyintagna som visar symtom på förgiftning eller allvarliga
abstinensbesvär. Detta kräver en förstärkning av sjukvårdsorganisationen.

1 övrigt bör narkotikamissbrukare som ådömts frihetsstraff omhändertas
på ett sätt som hjälper dem att hålla sig i sådan fysisk och psykisk kondition
att behandlingsinsatser i samband med frigivningen underlättas. 1 den mån

JuU 1974:32

missbrukarna bedöms vara i behov av specialistvård och - med beaktande
av säkerhetsskäl - lämpligen kan placeras på psykiatriskt sjukhus eller narkomanvårdsklinik
bör de överföras till sådan vård. Narkomanvård på sjukhus
eller klinik bör jämställas med annan sjukhusvård och inräknas i verkstäilighetstiden.

Stockholms-, Göteborgs- och Malmöregionerna måste av praktiska och
humanitära skäl utrustas med speciella resurser för narkomanvård. Beredningen
föreslår därför att i var och en av dessa regioner inrättas ett särskilt
behandlingsteam med läkare, psykolog och socialarbetare.

Beredningen föreslår vidare försöksverksamhet med särskilda narkomanvårdsavdelningar
vid riksanstalter. Med hänsyn till att våra kunskaper
om kriminalvårdens narkomaner bygger på otillräckligt faktaunderlag bör
dock verksamheten bedrivas i begränsad skala varför beredningen föreslår
att man avdelar några riksanstaltsavdelningar för sådan vård. Förläggningen
bör ske på sådant sätt att avdelningen kan stå under tillsyn av personal
från psykiatrisk avdelning. Beredningen föreslår också att medel anslås för
psykoterapeutisk behandling och för ledning av motions- och fritidsverksamhet
vid narkomanavdelningar.

Ytterligare uppgifter om resursförstärkningarna inom kriminalvården för
bekämpning av alkohol- och narkotikamissbruk lämnas i kriminalvårdsstyrelsens
nedan återgivna remissyttrande till utskottet.

Brottsbalkens påföljdssystem m. m.

Påföljd för brott är enligt brottsbalken (BrB) dels de allmänna straffen
böter och fängelse, dels ämbetsstraffen suspension och avsättning (för innehavare
av befattning, varmed ämbetsansvar är förenat) samt disciplinstraff
(för krigsmän), dels ock de övriga påföljderna villkorlig dom, skyddstillsyn,
ungdomsfängelse, internering och överlämnande till särskild vård.

Vissa allmänna bestämmelser rörande påföljderna ges i I kap. 4—8§§.
Av 4 § framgår att alla brottspåföljder är att anse som principiellt likställda.
Att endast straffpåföljder - i huvudsak böter och fängelse - anges i bestämmelserna
om de särskilda brotten är dikterat av praktiska skäl. Annan
påföljd kan och skall användas om den är den lämpligaste. I 5 och 6 §§
ges bestämmelser beträffande kombination av flera brottspåföljder för samma
brott eller för flera brott samt om gemensam påföljd för flera brott. Beträffande
valet av påföljd stadgas i 7 § att rätten, med iakttagande av vad
som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad, skall fästa särskilt avseende
vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället.

Närmare regler om böter, fängelse och ämbetsstraffen ges i 25, 26 resp.
32 kap. BrB samt om övriga påföljder i 27-31 kap. BrB. Överlämnande
till särskild vård kan enligt 31 kap. avse vård enligt barnavårdslagen, vård
enligt nykterhetsvårdslagen, sluten psykiatrisk vård, vård i specialsjukhus
för psykiskt utvecklingsstörda eller öppen psykiatrisk vård.

Därjämte innehåller BrB i 33 kap. allmänna stadganden som möjliggör

1* Riksdagen 1974. 7 sami. Nr 32

JuU 1974:32

för domstol att nedsätta eller helt efterge påföljd. Enligt 4 § tredje stycket
kan påföljden helt efterges om det på grund av särskilda omständigheter
finnes uppenbart att påföljd för brottet ej är erforderlig.

Beträffande psykiskt abnorma lagöverträdare skall tilläggas att genom BrB
de tidigare straffriförklaringarna i princip avskaffats och att de som begått
brott under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig
abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom
förts in under påföljdssystemet. För denna grupp av lagöverträdare
skall i första hand som påföljd ifrågakomma överlämnande till särskild
vård. Av övriga påföljder kan endast böter och skyddstillsyn användas.

Här kan nämnas att högsta domstolen i rättsfallet NJA 1974:108 på socialstyrelsens
rekommendation funnit att en opiatmissbrukare (kvalificerat
missbruk av morfinbas) begått åtalade handlingar under inflytande av själslig
abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom,
samt förordnat att missbrukaren skulle överlämnas till sluten
psykiatrisk vård.

Dom på skyddstillsyn kan - liksom beslut om villkorlig frigivning - enligt
28 kap. 6 § BrB jämfört med 26 kap. 15 § BrB kombineras med föreskrift
att den dömde skall i eller utom sjukhus eller annan dylik inrättning underkasta
sig läkarvård, nykterhetsvård eller annan vård eller behandling.
Sådan föreskrift kan också meddelas i samband med beslut om övergång
till vård utom anstalt för den som dömts till ungdomsfängelse eller internering.
Föreskriften kan innebära att den dömde själv skall begära att
bli intagen på sjukhus för sluten psykiatrisk vård eller att frivilligt ingå
på allmän vårdanstalt enligt 58 § lagen om nykterhetsvård. Om han kommer
att bli mottagen i sådant sjukhus eller anstalt beror emellertid av om de
för vården där ansvariga finner, att de enligt de för dem gällande bestämmelserna
bör ta emot honom. Det bör observeras, att den som på egen
begäran blir intagen för sluten psykiatrisk vård icke kan kvarhållas på sjukhuset
mot sin vilja. Detta gäller även om han begärt att bli intagen emedan
han fått föreskrift därom. Den som frivilligt intagits på allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare enligt 58 § nykterhetsvårdslagen kan däremot kvarhållas
på anstalten viss tid.

Om den som dömts till skyddstillsyn allvarligt åsidosätter sina åligganden
enligt domen och det kan antas att han inte skall låta sig rätta genom
åtgärd som övervakningsnämnden äger företa (meddela varning eller föreskrift
m. m.), skall nämnden enligt 28 kap. 8 § hos åklagare göra framställning
att vid domstol förs talan om undanröjande av skyddstillsynen
eller om behandling i anstalt enligt 3 §. Undanröjs skyddstillsynen skall
rätten bestämma annan påföljd för brottet.

Av intresse i förevarande sammanhang är också 34 § lagen om kriminalvård
i anstalt. Det heter där: Kan intagen genom vistelse utanför anstalt
bli föremål för särskilda åtgärder som kan antas underlätta hans anpassning
i samhället, kan sådan vistelse beviljas honom under lämplig tid om särskilda

JuU 1974:32

skäl föreligger. För vistelse utanför anstalt skall ställas de villkor som kan
anses erforderliga. Tid för sådan vistelse inräknas enligt 35 § i verkställighetstiden,
om ej särskilda skäl talar däremot.

I anslutning till sistnämnda bestämmelser anförde föredragande departementschef,
statsrådet Geijer, i propositionen 1974:20 bl. a. följande:

Den föreslagna möjligheten till vistelse i vissa fall utanför anstalt kan
tillföra anstaltsvården betydligt vidgade möjligheter för en planmässig rehabiliteringsverksamhet
samtidigt som integrationen mellan anstaltsvård
och frivård främjas. Olika slag av placering av den intagne kan därvid komma
i fråga, t. ex. i skola med internatförläggning, i behandlingshem för narkotikamissbrukare,
i särskilt lämpligt enskilt hem eller värnpliktstjänstgöring.
Samtidigt är det naturligtvis av vikt att sådan vistelse utom anstalt
som här avses inte får bli något mer eller mindre regelmässigt förekommande
utan kommer i fråga endast i fall då det verkligen föreligger särskilda skäl
som talar för att den aktuella åtgärden kan främja den intagnes anpassning
i samhället. Självfallet måste också tillstånd till sådan vistelse knytas hårt
till särskilda villkor i fråga om den intagnes placering och de förhållanden
i övrigt som skall gälla för att han skall få åtnjuta den särskilda förmånen
att få vistas utanför anstalten.

Påföljder i narkotikamål

Till belysning av påföljdsvalet vid narkotikabrottslighet återges här vissa
uppgifter som via databehandling utvunnits vid en undersökning av domar
i narkotikamål. Uppgifterna avser samtliga fällande domar (inkl. strafförelägganden)
under åren 1969-1973, innefattande olaga befattning med narkotika,
alltså såväl domar avseende enbart narkotikabrott som domar avseende
narkotikabrott jämte annan brottslighet. Mer detaljerade uppgifter
för åren 1969 och 1970 kan erhållas ur en på riksåklagarens initiativ år
1972 utarbetad rapport, benämnd Domar i narkotikamål.

Brottspåföljd	1969	1970	1971	1972	1973
Böter	989	613	432	531	601
Fängelse	895	748	696	749	710
Villkorlig dom	83	101	71	102	76
Skyddstillsyn	831	563	641	806	733
Ungdomsfängelse	54	43	53	69	55
Internering	72	41	42	61	23
Vård enl. barnavårdslagen	178	121	131	100	89
Vård enl. nykterhetsvårds-
lagen	1	-	-	2	-
Sluten psykiatrisk vård	42	35	50	36	33
Öppen psykiatrisk vård	-	2	-	-	-
Statistiskt bortfall	4	-	2	1	3

Summa damar

3 149 2 267 2 118 2 457 2 323

JuU 1974:32

Pågående utredningar in. m.

Soda/utredningens principbetänkande

Socialutredningen (S 1969:29) tillkallades år 1968 för att göra en allmän
översyn av den sociala vårdlagstiftningen. I ett i juni 1974 avlämnat principbetänkande
(SOU 1974:39) Socialvården-Mål och medel har utredningen
redovisat en analys av dels förutsättningarna för samhällets socialvård i
olika hänseenden, dels socialvårdens roll inom det socialpolitiska området.
Betänkandet utmynnar i slutsatser och principiella riktlinjer, vilka enligt
utredningen bör ligga till grund för ett kommande lagstiftningsarbete. Utredningen
anger själv några huvuddrag i den "socialvård med ett i väsentliga
hänseenden förändrat innehåll”, som utredningen dragit upp riktlinjerna
för, på följande sätt:

Uppställande av mål för socialvården samt konsekvent tillämpad målanalys
utgör viktiga förutsättningar vid utformningen av den framtida socialvården.
En omfattande målanalys ingår därför som en central del i betänkandet.

Utredningen förordar en konsekvent tillämpning av helhetssynen. Den
socialvårdsreform som förutsätts i betänkandet innebär att steget tas fullt
ut från ett funktionellt avgränsat ansvar till en primärkommunal socialvård
som har ett övergripande ansvar för människornas sociala välfärd med skyldighet
att aktivt gripa in där det uppstår problem, oavsett problemens art
och oavsett deras orsaker.

Ett annat väsentligt drag i betänkandet som har samband med en på
så sätt bestämd helhetssyn är betoningen av socialvårdens samhällspåverkande
uppgift. Utredningen finnér det angeläget att sociala aspekter på ett
tidigt stadium ingår i underlaget för de beslut som leder till förändringar
i samhället. Socialvården måste ges förutsättningar att snabbt kunna registrera
och analysera de problem som bör återföras till samhällsplaneringens
olika sektorer.

En konsekvens av helhetssynen är vidare att sociala problem förebyggs
och beaktas i samarbete mellan olika samhällssektorer. Utvecklandet av
flexibla former för samverkan mellan socialvårdens organ och andra samhällsorgan
tillmäts därför stor betydelse.

Ytterligare ett huvuddrag i betänkandet är en förändrad syn på samhällets
rätt och skyldighet att vidta sociala vårdinsatser utan den enskildes samtycke.
Samhällets strävan skall vara dels att söka förebygga uppkomsten av sociala
problem, dels att i samråd med den enskilde ge denne erforderligt bistånd.
Utredningen har emellertid funnit att den enskildes rätt till trygghet innefattar
ett samhälleligt ansvar för att den enskilde bereds erforderlig vård
även i de extrema situationer där han är ur stånd att själv bedöma sitt
vårdbehov. Utredningen framhåller att en åtgärd utan den enskildes samtycke
endast för utgöra ett medel att påbörja en ytterst angelägen behandling
som annars inte skulle komma till stånd. Med sådana överväganden som
grund kan de bestämmelser som medger sociala vårdinsatser utan den enskildes
samtycke ges en principiellt annan uppbyggnad än tidigare. Jämfört
med gällande rätt innebär detta att vårdbehovet skjuts i förgrunden medan
den vårdbehövandes egenskaper och beteende skjuts i bakgrunden.

Juli 1974:32

Utredningen avser att i kommande betänkande återkomma bl. a. till formerna
för samarbetet mellan socialvården och andra samhällsverksamheter
såsom sjukvården, den psykiska barna- och ungdomsvården, skolan, arbetsmarknaden
och kriminalvården.

Kommittén för utredning om påföljder för psykiskt avvikande lagöverträdare
m. m.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande i april 1973 tillkallades sakkunniga
för översyn av påföljdssystemet för psykiskt avvikande lagöverträdare m. m.

Direktiven för de sakkunniga, kommittén (Ju 1971:8) för utredning om
påföljder för psykiskt avvikande lagöverträdare m. m., innehåller bl. a. följande: Det

saknas anledning att frågå principen i BrB att även psykiskt avvikande
lagöverträdare skall kunna dömas till brottspåföljd. Det väsentliga bör vara
att den åtalade döms till en påföljd som öppnar möjlighet för honom att
få den vård och behandling i övrigt som hans psykiska tillstånd och sociala
situation kräver. Själva vården bör ges inom den vårdorganisation som är
mest lämplig i det enskilda fallet. Det innebär bl. a. att det är de föreskrifter
som gäller inom vederbörande vårdorganisation som bör bestämma det materiella
innehållet i vården. Härmed är inte sagt att domstolen nödvändigtvis
måste besluta att överlämna den åtalade direkt till viss form av vård, även
om detta i många fall kan anses vara det lämpligaste. I vissa hänseenden
kan det vara mera ändamålsenligt att låta kriminalvårdsmyndigheterna bära
ansvaret för att lämplig behandling kommer till stånd inom eller utom kriminalvården.
En sådan ordning kan göra det lättare att byta vårdform under
behandlingens gång än om den dömde från början binds vid en viss vårdorganisation
utanför kriminalvården.

Från dessa utgångspunkter anser jag att de sakkunniga bör överväga,
om begränsningarna i 33 kap. 2 § BrB i fråga om domstolens val av påföljd
bör finnas kvar. Enligt min mening kan det sättas i fråga om det är lämpligt
att på detta sätt ställa upp formella hinder mot utdömande av vissa påföljder.
Bestämmelsen leder till en viss stelhet i påföljdssystemet och försvårar arbetet
inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. De sakkunniga bör
också undersöka om ett avskaffande av 33 kap. 2 § BrB ger anledning att
i BrB införa regler av annat slag i syfte att ge anvisningar om påföljdsvalet
i fall av abnormbrottslighet. Även om 33 kap. 2 § BrB anses kunna upphävas,
bör det även framdeles finnas möjlighet att i vissa fall medge frihet från
påföljd för psykiskt avvikande lagöverträdare.

Överlämnande till sluten psykiatrisk vård är ett för den enskilde allvarligt
ingripande. Innan beslut härom fattas bör det därför alltid undersökas om
inte ett behov av psykiatrisk vård som föreligger i det konkreta fallet kan
tillgodoses på annat sätt. En strävan bör vara att i så stor utsträckning
som möjligt använda fria vårdformer. Inom psykiatrisk sjukvård i allmänhet
pågår en ständig utveckling i syfte att minska inslaget av tvång. Intagning
för psykiatrisk vård sker oftast enligt sjukvårdslagen, som reglerar den fria

JuU 1974:32

vårdformen. Sådan intagning förutsätter således den sjukes samtycke och
kan och bör inte heller kunna förbindas med något medel för att tvinga
fram vården. Dessa omständigheter begränsar naturligtvis användningsområdet
för vård enligt sjukvårdslagen som brottspåföljd. En möjlighet som
emellertid redan nu finns är att döma till skyddstillsyn med föreskrift om
psykiatrisk vård. Inte heller en sådan dom är exegibel i den meningen att
vården kan framtvingas, men ett åsidosättande av föreskriften kan leda
till att skyddstillsynen undanröjs och ersätts av annan påföljd.

De sakkunniga bör överväga förutsättningarna för en vidgad tillämpning
av skyddstillsyn i förening med psykiatrisk vård i skilda former som påföljd
för psykiskt avvikande lagöverträdare.

Av vad jag tidigare har anfört framgår att jag kan tänka mig att frihetsberövande
påföljd inom kriminalvården i större utsträckning än nu
ådöms psykiskt avvikande lagöverträdare. Detta leder till krav på ökade
möjligheter att ge sådana intagna nödvändig vård och behandling. En ledande
princip bör vara att den som är dömd för brott skall liksom andra
medborgare ha tillgång till vård och behandling. I fråga om psykiskt avvikande
lagöverträdare bör övervägas om inte större utrymme bör lämnas
att under behandlingens gång förändra påföljdens innehåll. Härigenom skulle
exempelvis fängelse kunna förvandlas till sluten psykiatrisk vård eller
skyddstillsyn med föreskrift om vård. Sådana förändringar kan även tänkas
gå i andra riktningen så att den som överlämnats till psykiatrisk vård skall
kunna bli föremål för behandling inom kriminalvården. Med en sådan ordning
skulle avgörande i påföljdsfrågan få en mindre definitiv karaktär. En
reform i denna riktning kräver ingående överväganden angående villkoren
för och den rättsliga behandlingen av frågor om ändring av påföljd.

Arbetsgrupp inom socialstyrelsen

Inom socialstyrelsen arbetar sedan år 1973 en arbetsgrupp med en översyn
av lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV). F. n. skeren genomgång
av lagens tillämpningsområde. Enligt arbetsgruppens nuvarande planer
skall i början av år 1975 socialstyrelsen föreläggas förslag om hur gruppens
fortsatta arbete skall bedrivas.

Å talsrättskommittén

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande i november 1970 tillkallades sakkunniga
med uppdrag att utreda frågan om underlåtande av åtal m. m.

I direktiven för de sakkunniga, åtalsrättskommittén (Ju 1970:63), uttalas
bl. a. följande:

Vid ett övervägande av den lämpliga utformningen av reglerna om
åtalsunderlåtelse har man enligt min mening att ta hänsyn till reglernas
betydelse från såväl kriminalpolitisk som processekonomisk synpunkt.

Ansträngningarna inom både social- och kriminalvården inriktas i allt
större utsträckning på att undvika placering i institutioner och i stället utnyttja
olika möjligheter till vård och behandling i öppna former. I den allmänna
debatten har ifrågasatts värdet av tvångsåtgärder inom socialvården.

JuU 1974:32

Det har också gjorts gällande att ingripande med konventionella metoder
mot lagöverträdare i vissa fall snarare främjar än motverkar brottslighet.
Särskilt när det gäller mindre allvarliga brott har starkt satts i fråga om
det är lämpligt att använda rent straffrättsliga ingripanden i den omfattning
som f. n. sker. I detta sammanhang aktualiseras frågan vilken verkan själva
domstolsförfarandet har från kriminalpolitisk synpunkt. Den åsikten framförs
ofta att domstolsförfarandet ibland kan äventyra ett från kriminalpolitisk
synpunkt värdefullt samarbete med den brottslige eller att lagföringen i
vart fall inte medför några fördelar från sådan synpunkt.

Frågan om åtal bör underlåtas från kriminalpolitisk synpunkt är av särskilt
intresse när det gäller unga lagöverträdare. Också i fråga om andra speciella
kategorier lagöverträdare, t. ex. narkotikamissbrukare och psykiskt sjuka,
kan ifrågasättas om inte lagföring bör ske i mindre utsträckning än som
nu är fallet.

En vidgad användning av åtalsunderlåtelse bör övervägas också vid brott
av psykiskt sjuka och därmed jämställda.

Det finns anledning överväga i vad mån det nuvarande kravet på kau salsammanhang

mellan psykisk sjukdom av visst slag och brottet bör ersättas
med andra bestämmelser, som avgränsar tillämpningsområdet för åtalsunderlåtelse
i dessa fall.

De frågeställningar som nu har antytts är av intresse även när det gäller
personer som begått brott under inflytande av alkohol-eller narkotikamissbruk.
I förarbetena till narkotikastrafflagen (1968:64) betonades vikten av
att åklagarna tar tillvara möjligheterna att underlåta åtal mot vårdbehövande
narkotikamissbrukare. I dessa fall bör utgångspunkten enligt min mening
vara att den misstänkte skall fä vård för sitt alkohol- eller narkotikaberoende

och att den straffrättsliga reaktionen bör komma i andra hand.

En utveckling mot friare åtalsprövning kan också fä konsekvenser för
påföljdssystemet i BrB. Särskilt frågan om domstolarnas möjligheter att efterge
påföljd och att överlämna lagöverträdare för sociala åtgärder måste samordnas
med motsvarande möjligheter i samband med åtalsunderlåtelse. Som
förut nämnts är frågan om psykiskt avvikande lagöverträdare avsedd att
tas upp i annat sammanhang.

Övervakningsnämndsutredningen

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande i juni 1973 haren sakkunnig tillkallats
för att utreda övervakningsnämndernas och de centrala nämndernas uppgifter
och organisation (övervakningsnämndsutredningen. Ju 1973:15). I anledning
av en motion (1973:142) angående ökade befogenheter för övervakningsnämnd
vid misskötsamhet hos den som dömts till skyddstillsyn
har från riksdagens sida förutsatts (JuU 1973:15 s. 14, rskr 152) att övervakningsnämndsutredningens
uppdrag kommer att omfatta även den i motionen
aktualiserade problematiken.

JuU 1974:32

Brottsförebyggande rådet

Brottsförebyggande rådets arbetsgrupp för kriminalpolitiska frågor har i
maj 1974 avlämnat en rapport till rådets styrelse avseende rådets medverkan
i det kriminalpolitiska utvecklingsarbetet (rapport BRÅ 1974:3).

1 rapporten uttalas, beträffande rådets uppgift att verka för att lagstiftningen
inom rådets verksamhetsområde håller jämna steg med samhällsutvecklingen,
bl. a. att därmed torde avses en kontinuerlig bevakning av
strafflagstiftningen med inriktning på såväl brottskatalogen som sanktionssystemet.

Arbetsgruppen avvisar tanken på ett lagstiftningsarbete med sikte på införandet
av en ny brottsbalk och förordar i stället en straffrättsöversyn med
inriktning på vissa områden som anses böra särskilt prioriteras. Någon rekommendation
till rådet att föra fram förslag om tillsättande av utredningar
lämnas dock inte, utan arbetsgruppen anser att ytterligare underlag bör tas
fram för rådets ställningstagande.

I fråga om sanktionssystemet uttalas i rapporten ytterligare bl. a. att en
utredning om utvidgad användning av böter bör prioriteras samt att det
under alla förhållanden bör finnas förutsättningar att ge bötessanktionen
en starkare position i påföljdssystemet. Arbetsgruppen anser vidare att det
är angeläget att överväga om inte andra sanktioner än de som nu förekommer
kan införas.

Rådets arbetsgrupp för narkotikafrågor har, som framgår av rådets nedan
återgivna remissyttrande till utskottet, för närvarande inte några planer på
att ta upp de i motionen 1974:1255 behandlade frågorna.

Socialstyrelsens rekommendationer för narkomanvården

Socialstyrelsen har år 1973 i serien ”Socialstyrelsen redovisar” utgivit skriften
”Behandling av narkotikamissbrukare”, som redovisar styrelsens rekommendationer
för narkomanvårdens innehåll och former samtidigt som
den utgör en rapport av de senaste årens erfarenheter inom narkomanvården.

1 ett kapitel benämnt ”Tvångsvård” uttalas (s. 160, 167 och 168) bl. a.
följande:

En tänkbar form av tvång som för närvarande inte har formell

täckning är överenskommet, tidsbegränsat behandlingstvång med någon
form av kontrakt mellan behandlad och behandlare. Detta kan ha formen

- som i vissa delar av det så kallade ”civil commitment”-systemet i USA

- av frivilligt behandlingsalternativ till straff för begånget brott. Det kan
också ha formen av ett behandlingskontrakt som är frivilligt upprättat utan
formella tvångsalternativ.

Det finns inga skäl att utöka vidden av tvång som den avgränsas

av nu gällande lagstiftning. Indikationerna för tvångsmässiga omhändertaganden
bör sålunda inte förändras. Det finns däremot anledning att peka

JulJ 1974:32

på möjligheten att i LSPV och barnavårdslagen infora ett korttidstvång vars
tidsbegränsning finns inskriven i lagen. Vissa skäl synes tala för en sådan
lagkonstruktion, varigenom tvångets kortvarighet skulle vara i förväg preciserad
och garanterad.

Även de båda möjligheter till ”kontraktstvång” som diskuterades i socialstyrelsens
intervjuer och enkät bör bli föremål för närmare utredning.
Den ena möjligheten är korttidstvång som överenskoms i kontrakt mellan
behandlare och klient. Den andra formen är ett överenskommet tvång, där
en tidsbegränsad behandlingsåtgärd väljs av den behandlade som alternativ
till påföljd inom kriminalvårdens ram.

I samma kapitel anförs under rubriken ”Sammanfattande rekommendationer”
(s. 169) under en punkt 6 bl. a.:

Det kan finnas skäl att inom ramen för de indikationer för tvångsmässigt
anordnad vård som anges i gällande lagar pröva lagkonstruktioner som möjliggör
dels korttidstvång vars tidsbegränsning finns inskriven i lagen, dels
korttidstvång som överenskoms i kontrakt mellan behandlare och klient,
dels överenskommet kontraktstvång där en tidsavgränsad behandlingsåtgärd
väljs av den behandlade som alternativ till påföljd inom kriminalvårdens
ram. I det sistnämnda fallet bör det finnas rimlig proportion i fråga om
frihetsinskränkning mellan straffet och behandlingsåtgärden.

Ett slutgiltigt ställningstagande till de i punkten 6 framförda möjligheterna
bör emellertid anstå i avvaktan på resultaten av de utredningar som för
närvarande arbetar med dessa frågor (socialutredningen och socialstyrelsens
arbetsgrupp för översyn av LSPV).

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen 1974:1255 i dess helhet
från riksåklagaren, kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen och brottsförebyggande
rådet samt beträffande yrkande 2 i motionen av, förutom nämnda
myndigheter, socialutredningen, Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet.

Samtliga remissinstanser avstyrker motionen eller uttalar sig i avstyrkande
riktning.

Ang. alkohol- och narkotikamissbruket inom kriminalvårdens anstalter (motionsyrkande
I)

Riksåklagaren (RÅ) framhåller att det av den höga missbruksfrekvensen
vad gäller alkohol och narkotika på vissa anstalter inte får dras slutsatsen
att missbruk förekommer hos större delen av kriminalvårdsklientelet eller
att kriminalvårdens anstalter skulle utgöra någon källa för etablering av
alkohol- eller narkotikamissbruk. Möjligheten att på anstalt inledas i alkoholmissbruk
torde enligt RÅ vara obefintlig.

Beträffande förslaget om kontrollåtgärder mot de intagna påpekar RÅ
att närmare antydan saknas om hur följderna av ett positivt resultat av

JuU 1974:32

en undersökning skall utformas, frånsett möjligheten att fördröja utskrivningen
eller inskränka permissionsmöjligheterna. Dessa åtgärder är enligt
RÅ behandlingsmässigt knappast gångbara och skulle säkerligen inte ge
positivt resultat. Förr eller senare måste frigivningsbeslut meddelas, och
andra möjligheter till insmuggling av stimulantia än via permittenter saknas
förvisso inte. Andra insatser, såsom disciplinära straff, förefaller inte heller
RÅ särskilt lyckade från behandlingssynpunkt. Det tänkbara att överföra
dem som sålunda beträds med missbruk till annan vårdform är mot bakgrunden
av att de redan med uttömmande av andra möjligheter dömts
till urbota straff inte realistiskt. Kvar står då endast eventualiteten - som
antyds i motionen - att för missbrukare införa någon form av tidsobestämd
påföljd, utformad så att möjlighet ges till tvångsintagning på avgiftningsklinik,
varvad med frivård under giftkontroll och med ytterligare fängelsestraff
som remedium.

RÅ finner inte fog för någon särskild utredning i enlighet med motionsyrkandet.

Kriminalvårdsstyrelsen (KVS) framhåller inledningsvis att narkotika- och
alkoholproblematiken inom kriminalvården inte kan ses isolerad från motsvarande
problem i samhället i övrigt. Intagna alkoholmissbrukare och narkomaner
tar med sig till anstalterna sina problem från knarkarkvartar och
alkoholmiljöer ute i samhället. Drogfria anstalter garanterar å andra sidan
inte ett drogfritt samhälle att leva i för f. d. anstaltsintagna.

Beträffande missbrukets omfattning uttalar KVS att alkoholförtäring inom
anstalterna endast förekommer undantagsvis. Däremot är användningen
av narkotiska medel ett problem särskilt vid vissa anstalter. Självklart är
det synnerligen angeläget att fångvårdsanstalterna hålls fria från narkotika.
Endast en total avskärmning från yttervärlden skulle emellertid kunna få
ett sådant resultat. Försöken att stoppa insmuggling på anstalterna av narkotiska
medel försvåras enligt KVS av den utökade permissionsgivningen,
den intensifierade besöksverksamheten och olika utåtriktade aktiviteter.

Samtidigt framhåller KVS att de s. k. visitationspatruller som arbetar vid
vissa anstalter lyckats åstadkomma att tung narkotika i det närmaste försvunnit
och att haschrökning minskat kraftigt. Kriminalvårdsstyrelsen avser
att utöka nämnda verksamhet. Åtgärderna för drogfria anstalter är av utpräglad
teknisk natur. En utredning i ämnet torde ej kunna bidra till nya
lösningar på problemet.

KVS erinrar vidare om att statsmakterna nyligen i samband med behandlingen
av kriminalvårdsberedningens förslag tagit ställning till vissa
av de frågor som tas upp i motionen. Härom anför KVS bl. a. följande:

I ansvarsfrågan har understrukits att de personer som vårdas inom kriminalvården
inte skall ha någon särställning i förhållande till andra vårdbehövande
människor. I princip skall därför den allmänna sjukvården svara
för att åtgärder vidtas och vård ges. I den mån missbrukarna bedöms vara
i behov av specialistvård skall de placeras på psykiatriskt sjukhus eller narko -

JuU 1974:32

manvårdsklinik. Resurserna inom samhällets vårdorgan är emellertid otillräckliga.
I prioriteringen får andra missbruksgrupper än kriminalvårdens företräde.
Därför är supplementära åtgärder för kriminalvårdsklientelet nödvändiga.
Inom de närmaste åren kommer kriminalvården att förses med
olika resursförstärkningar för alkohol- och narkomanibekämpning. I storstadsområdena
inrättas särskilda behandlingsteam avsedda att i samverkan
med de lokala sjukvårdsorganen leda behandlingen av de narkomaner som
är omhändertagna inom frivård, anstaltsvård och på häkten. Utanför storstäderna,
där problemen är mindre, kommer frivårdsdistrikt, häkten och
lokalanstalter att tillföras psykiatrisk expertis i form av konsulttjänster.
Inom frivården kommer vård i enskilda hem av narkotikamissbrukare att
ytterligare stimuleras. På vissa anstalter påfordrar säkerhetsskäl och de intagnas
personliga egenskaper ett omhändertagande under slutna former för
att behandlingen av grava sjukdomssymptom över huvud skall kunna
åstadkommas. Därför kommer att bedrivas en försöksverksamhet med särskilda
narkomanvårdsavdelningar vid riksanstalter. Verksamhetens karaktär
av försök motiveras av att våra kunskaper om kriminalvårdens narkomaner
fortfarande bygger på ett otillräckligt faktaunderlag.

Kriminalvården kommer sålunda enligt KVS att inom en relativt snar
framtid tillföras vissa personella och ekonomiska resursförstärkningar för
narkomanvård samtidigt som strävandena att etablera samarbete med samhällets
reguljära vårdapparat för behandling av alkoholproblematiken och
narkomaner intensifieras. Resultaten härav bör enligt kriminalvårdsstyrelsens
mening avvaktas innan nya utredningar tillsätts.

Socialstyrelsen uttalar att styrelsens principiella synpunkter på behandlingen
av alkohol- och narkotikamissbrukare inom kriminalvården framgår
av styrelsens yttrande över kriminalvårdsberedningens förslag, till vilket
styrelsen hänvisar. Styrelsen säger sig givetvis inte ha någon möjlighet att
bedöma om några särskilda åtgärder är erforderliga för att såsom anges i
motionen bekämpa alkohol- och narkotikamissbruket inom kriminalvårdens
anstalter, eftersom dessa frågor tillhör kriminalvårdsstyrelsens ansvarsområde.

Brottsförebyggande rådet, som på sätt nedan framgår av rådets remissvar
beträffande motionsyrkande 2 hänvisar till pågående eller planerat arbete
inom vissa utredningar och arbetsgrupper, anser mot bakgrund av det betydelsefulla
och omfattande utredningsarbete, som för närvarande pågår
inom det område som omfattas av motionen, att tiden ej är mogen att
särbehandla de speciella frågor som berörs i motionen. Det finns ej heller
några planer att nu ta upp de aktualiserade frågorna till behandling i rådets
narkotikagrupp.

Ang. påföljderna för narkotika- och alkoholmissbrukare (motionsyrkande 2)

RÅ framhåller (yttrande 25.4.1974) att det givetvis vore bra om statsmakterna
utöver vad som nu görs för narkomaner och alkoholister kunde
anordna vidgad institutionsvård med åtföljande engagemang genom sociala

JuU 1974:32

frivårdsorgan. Mot bakgrund av det enligt RÅ mycket realistiska konstaterande
som görs i motionen, att missbrukaren i allmänhet är utan insikt
om sin situation, ställer RÅ sig emellertid främmande för alternativet att
denne i realiteten skulle ges valmöjlighet beträffande sin behandling, närmare
bestämt mellan fängelsevistelse på grund av fortsatt missbruk eller
en mera behaglig vårdmiljö utan missbruk. Att grunda en kriminalpolitisk
premiss på förhoppningen att en sådan valmöjlighet skulle ge resultat förefaller
RÅ mot bakgrunden av missbrukarnas insiktslöshet helt verklighetsfrämmande.
En reglering av påföljdsfrågan enligt motionärens förslag
synes också RÅ oacceptabel från principiell synpunkt. Däremot må vara
sant att utrymme bör finnas för tvångsvisa behandlingsåtgärder, när frivilligheten
inte är till fyllest. Avgörandet av om sådan insats bör användas
bör därvid inte ankomma på missbrukaren själv.

RÅ säger sig vidare kunna instämma i motionens grundtanke, så till
vida att frågan om särbehandling av stimulantiamissbrukare när det gäller
kriminalvårdsklientelet bör utredas närmare. I detta sammanhang upplyser
RÅ om att Högsta domstolen i en nyligen meddelad dom i enlighet med
socialstyrelsens rekommendation jämställt en opiatmissbrukare (morfinbas)
med sinnessjuk (dom den 5 mars 1974 nr DB 5). Om denna dom får genomslagskraft,
vilket den trots viss reservation i domskälen - hänförlig till andra
personliga förhållanden hos den dömde - enligt RÅ rimligen måste få, innebär
den att en ganska stor och dess värre ökande grupp av narkotikamissbrukare
överförs till det klientel som skall tas om hand vid psykiatriska
sjukhus.

RÅ uttalar vidare att den kriminalpolitiska behandlingen av framför allt
narkotikamissbrukare, när de inte är att hänföra till det mycket gravt belastade
klientelet, f. n. erbjuder stora svårigheter. Lagstiftaren har nämligen
å ena sidan framhållit allmänpreventionens krav och å andra sidan understrukit
vikten av att vårdbehovet för den enskilde missbrukaren tillgodoses.
Avvägningen är svår i rättstillämpningen, särskilt som möjligheterna till
tvångsvård utöver fängelse och sluten psykiatrisk vård onekligen är begränsade.

Självfallet skulle enligt RÅ ökade ekonomiska resurser i form av nya
eller utbyggda institutioner och utvidgad öppen vård öppna större möjligheter
för bekämpningen av stimulantiamissbruket.

En utredning om dessa frågor bör emellertid enligt RÅ inte begränsas
till de i motionen angivna frågeställningarna om missbruk på anstalter eller
ändrade påföljdsregler för det aktuella klientelet. Problemet bör enligt RÅ:s
mening angripas i ett större sammanhang. Dels måste brottsligheten på
området bekämpas mer intensivt med användande av konventionella medel,
dels måste resurser för behandling av missbrukarna tillskapas. Offensiven
bör inte begränsas till det kriminella klientelet utan inriktas på en bredare
nivå. Redan i skolan och i familjelivet bör insatser göras. Intima kontakter
bör upprätthållas med motsvarande arbete i andra länder. Informations -

Juli 1974:32

möjligheter på olika områden, särskilt inom massmedia och på arbetsplatser,
bör tas till vara. En sådan insats kan och bör lämpligen ske inom ramen
för de uppgifter som ålagts brottsförebyggande rådet. 1 vart fall bör resultaten
av pågående utredningar, närmast socialutredningens betänkande, avvaktas
innan initiativ tas till ytterligare utredande insatser. Att narkotikagruppen
inom brottsförebyggande rådet f. n. inte har konkreta arbetsuppgifter på det
aktuella området innebär slutligen inte att dess uppdrag inte kan komma
att utvidgas.

På grund av det anförda finner RÅ inte fog för att tillstyrka någon särskild
utredning i det begärda hänseendet.

KVS uttalar att vad motionären avser i påföljdsfrågan synes något oklart.
Vissa uttalanden i motionen ger enligt KVS närmast vid handen att motionären
menar att själva missbruket av alkohol- och narkotika borde kriminaliseras.

I likhet med motionären understryker KVS att åsikterna om narkomanin
divergerar starkt. En mängd olika förklaringar och teorier finns. Samstämmighet
råder dock enligt KVS om att alkohol- och narkotikamissbruk är
ett symptom på bakomliggande störningar i individens personlighet och/eller
omgivande miljö. Kriminalvårdens narkomaner består i stor utsträckning
av personer som genom ett asocialt levnadssätt kommit under inflytande
av alkohol och narkotika. Narkotikabehovet har i många fall utlöst en brottslighet
som uteslutande har till grund önskemålet att tillgodose narkotikabehovet.

KVS framhåller vidare att kriminalitet och icke missbruk av alkohol och
narkotika har varit den formella orsaken till påföljden anstaltsintagning inom
kriminalvården. I rehabiliteringsarbetet måste däremot hänsyn tas till den
intagnes totala problematik och behandlingsbehov. Detta kräver i sin tur
en rikt nyanserad behandlingsarsenal som svårligen låter sig inrymmas inom
den i motionen föreslagna påföljden.

Ett schablonmässigt påföljdssystem för olika typer av missbruk - överkonsumtion
av mellanöl, rökning av haschisch, injicering av morfin - synes
KVS vara föga ändamålsenligt. Såväl lagtekniska som vårdpolitiska överväganden
talar enligt KVS emot både en kriminalisering av alla olika former
av missbruk som en särskild påföljd härför.

Om motionären i stället avser att förbehålla den föreslagna särskilda påföljden
som ett alternativ till fängelse för sådana missbrukare som dömts
för i dag kriminaliserade handlingar bör enligt KVS framhållas att den nya
lagen om kriminalvård i anstalt genom sin 34 § öppnar dörren för en adekvat
behandling av den fängelsedömde utanför kriminalvården men inom ramen
för nuvarande påföljdssystem.

Socialstyrelsen säger sig ha tolkat motionärens yrkande så, att det inte
är missbruket i och för sig som borde kriminaliseras. Ett påföljdssystem
uppbyggt för olika symptomkategorier vore enligt styrelsen olyckligt. Såvida
motionären avsett att missbrukare som enligt nuvarande lagstiftning ådömts
fängelsestraff skall kunna få en adekvat vård, kommer det att inom ramen

JuU 1974:32

för nuvarande vårdresurser öppnas möjlighet härför enligt 34 § i den
nyligen antagna lagen om kriminalvård i anstalt.

Brottsförebyggande rådet framhåller att de i motionen behandlade frågorna
har ett nära samband med de principfrågor rörande bl. a. användningen
av tvång inom socialvården som behandlas av socialutredningen och att
utredningen om behandling av psykiskt avvikande har att ta upp frågor
som i hög grad berör kriminalvårdens alkohol- och narkotikamissbrukare.
Resultatet av denna utrednings arbete har enligt rådet stor betydelse för
ett ställningstagande till de i motionen väckta frågorna. Rådet upplyser vidare
att rådet genom sin narkotikagrupp följer en planerad samordning av den
nordiska narkotikaforskningen. Samordningen kan väntas bli genomförd
fr. o. m. den 1 januari 1975 i nordiska ministerrådets regi. Det kan enligt
rådet väntas att man i forskningssamarbetet kommer att ägna särskild uppmärksamhet
åt behandlingsforskningen.

Häröver nämner rådet att socialstyrelsen tillsatt en särskild arbetsgrupp
för att se över lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Det finns enligt
rådet anledning anta att gruppen kommer att ta upp frågan om förutsättningarna
för tillämpningen av denna lag. Utredningsarbetet kommer därför
också att beröra narkotika- och alkoholmissbrukare.

Mot bakgrunden av det betydelsefulla och omfattande arbete som sålunda
för närvarande pågår anser rådet även såvitt gäller nu ifrågavarande motionsyrkande
att tiden ej är mogen att särbehandla de speciella frågor som
berörs i motionen.

Det finns ej heller några planer på att nu ta upp de aktualiserade frågorna
till behandling i rådets narkotikagrupp. Samtidigt framhåller rådet vikten
av att åtgärder snarast vidtas för att om möjligt påskynda det utredningsarbete
som pågår i socialutredningen och i utredningen om behandling av
psykiskt avvikande, eftersom förslagen från dessa båda utredningar kan förväntas
få följdverkningar inom stora områden av social- och kriminalpolitiken.

Soeialutredningen lämnar - med hänsyn till det arbete som bedrivs inom
åtalsrättskommittén och de nya förutsättningar för vård och behandling
som givits genom lagen om kriminalvård i anstalt - endast en hänvisning
till det av utredningen nyligen avgivna betänkandet Socialvården - Mål
och medel (SOU 1974:39), särskilt kap. 11 och 13.

Svenska kommunförbundet anför i yttrande, som avgivits i april 1974,
att många av de motiv som anges i motionen för tillsättande av en särskild
utredning rörande brottspåföljderna för alkohol- och narkotikamissbrukare
har ett nära samband med de frågor som socialutredningen enligt sina direktiv
skall utreda (vårdpolitik, vårdansvar, enhetlig lagstiftning för vård
och behandling av missbrukare av beroendeframkallande medel etc.).

Eftersom socialutredningen väntas avge sitt principbetänkande inom en
snar framtid anser förbundet det ej motiverat att tillsätta en särskild ut -

JuU 1974:32

redning rörande brottspåföljderna för alkohol- och narkotikamissbrukare.
I stället bör enligt förbundet socialutredningens betänkande och den fortsatta
handläggningen av detta ge besked om behovet av en ytterligare utredning.

Landstingsförbundet framhåller att debatten om missbruk av beroendeframkallande
medel har förts under lång tid och att man därvid i likhet
med motionären kunnat konstatera att inga enkla lösningar finns på detta
allvarliga samhällsproblem.

Frågan om frivillighet eller användande av tvångsmedel tas enligt förbundet
ofta upp och ges ibland en framträdande roll. Förbundet nämner
att det i ett remissvar i december 1972 till Nordiska rådets presidium rörande
omhändertagande av narkotikamissbrukare konstaterade att vård i princip
bör vara frivillig. Samtidigt uttalar förbundet att missbruk av narkotika är
ett så allvarligt problem att det i vissa fall kan vara motiverat att tillgripa
tvångsmässig vård. Enligt förbundets mening borde i fall av tvångsomhändertagande
detta begränsas till ett initialskede. Motivering för frivillig
vård bör vara riktmärket.

Förbundet anser att det är värdefullt om de i motionen berörda frågorna
kan prövas i ett större helhetssammanhang och nämneratt socialutredningen
kan förväntas behandla en del av de förslag motionären framlagt och att
även alkoholpolitiska utredningen är berörd.

Med tanke på att förslag från dessa båda utredningar torde bli föremål
för remissbehandling under innevarande år anser förbundet att de i motionen
framförda synpunkterna lämpligen bör prövas i detta sammanhang.

Utskottet

I detta betänkande behandlas tre motionsyrkanden som alla avser åtgärder
mot narkotikamissbruket. Till en del berör yrkandena också missbruket
av alkohol.

I motionen 1974:1255, yrkande 1, begärs utredning om vissa i motionen
angivna förslag till bekämpning av alkohol- och narkotikamissbruket inom
kriminalvårdens anstalter. Förslagen innebär dels att det bör skapas legala
förutsättningar för att inom anstalterna kunna kontrollera narkotikamissbruk
genom stickprovsvis företagen urinkontroll, dels att det bör övervägas att
genom utformningen av reglerna om permission och villkorlig frigivning
premiera avhållsamhet i fråga om bruket av narkotika och alkohol.

Enligt de undersökningar som kriminalvårdsstyrelsen kontinuerligt gjort
alltsedan år 1966 har antalet narkotikamissbrukare som ådömts frihetsstraff
fortlöpande ökat. En fullständig bild av förhållandena är svår att ge eftersom
såväl antalet missbrukare som typer av missbruk varierar från anstalt till
anstalt. Man har emellertid beräknat att i april detta år 28 procent av det
totala anstaltsklientelet har missbrukat narkotika av något slag. På åtskilliga
anstalter såsom Kumla, Hall, Hinseberg och Roxtuna torde andelen miss -

JuU 1974:32

brukare vara avsevärt större. Vad gäller alkoholmissbruket framgår av kriminalvårdsstyrelsens
remissyttrande till utskottet att alkoholförtäring inte
förekommer på anstalterna i någon utsträckning som vållar problem. Med
hänsyn härtill avser i det följande utskottets uttalanden i nu ifrågavarande
del i huvudsak enbart narkotikamissbruket.

De i motionen 1974:1255 upptagna förslagen till vissa speciella åtgärder
för att bekämpa missbruket inom anstalterna kan enligt utskottets mening
inte ses isolerade från den större frågan om narkomanvården inom kriminalvården.
Härvidlag vill utskottet erinra om att denna fråga ägnats betydande
uppmärksamhet i samband med statsmakternas överväganden förra
året om riktlinjer för en genomgripande reform av kriminalvårdens organisation
och verksamhet. Det framhölls då att kriminalvårdens klienter har
samma rätt till samhällets stöd och vårdinsatser som andra medborgare
och underströks behovet av fastare former för samarbetet mellan samhällets
olika vårdgrenar. Som närmare framgår av redogörelsen ovan och kriminalvårdsstyrelsens
remissyttrande till utskottet innefattar riktlinjerna också
beslut om supplementära åtgärder för kriminalvårdsklientelet. Enligt dessa
tillförs kriminalvården successivt ökade resurser som ger de olika organen
bättre möjlighet att bära sin del av ansvaret för de narkotikaskadade bland
sitt klientel.

Självklart är det ytterst angeläget att anstalterna så långt möjligt hålls
fria från narkotika och alkohol. Som ovan framhållits synes alkoholförtäring
inte förekomma i någon utsträckning som vållar problem. Narkotika förekommer
däremot i oacceptabel omfattning. Svårigheterna härvidlag sammanhänger
till stor del med att den totala avskärmning från yttervärlden,
som skulle fordras för att helt förhindra förekomsten av narkotika inom
anstalterna, i praktiken är oförenlig med den större öppenhet gentemot samhället
i övrigt i form av ökade möjligheter till permissioner, frigång, besök
m. m. som utgjorde en av grundvalarna för kriminalvårdsreformen. Det
blir här ytterst fråga om en avvägning av mycket grannlaga natur. Vissa
förbättringar har enligt kriminalvårdsstyrelsen åstadkommits bl. a. genom
upprättandet av särskilda s. k. visitationspatruller på några anstalter. Erfarenheterna
härav är så goda att styrelsen tagit initiativ för att förbättra
och utöka den visitations- och kontrollverksamhet som patrullerna utövar.
Utskottet - som förutsätter att kriminalvårdsstyrelsen även i övrigt kontinuerligt
ägnar hithörande frågor uppmärksamhet - anser inte att en utredning
av det slag motionären förordar skulle ytterligare förbättra förhållandena.
Utskottet avstyrker därför bifall till motionen 1974:1255 i nu berörd
del.

I sistnämnda motion, yrkande 2, hemställs om utredning rörande brottspåföljderna
för narkotika- och alkoholmissbrukare. Motionären anser att
oklarheten om vårdpolitiken lett till att de verkställande organen kan ha
olika uppfattning om hur viss behandling eller vård skall genomföras vid
dom på skyddstillsyn med föreskrift om behandling. Särskilda överväganden
är enligt motionären motiverade för att bryta en utveckling som kan innebära

Juli 1974:32

en successiv urholkning av brottsbalkens påföljder. Motionären anser också
att det som alternativ till fängelsepåföljd bör övervägas ett ”vårdalternativ”
bestående av t. ex. en kortare sjukhusvistelse med avgiftning, följd av minst
två års kontrollerad eftervård. Förslaget innebär att den tilltalade själv inom
vissa ramar får välja påföljd och att återfall i narkotika- eller alkoholmissbruk
föranleder återintagning för avgiftning eller, vid alltför många återfall, risk
för att straffalternativet tillgrips.

Utskottet vill i denna del till en början framhålla att den särskilda problematik
som sammanhänger med vården i allmänhet av narkomaner eller
alkoholister inte diskuteras i detta betänkande. I anledning av motionen
1974:1329, som innehåller motiveringen för nu ifrågavarande motionsyrkande,
har vårdfrågorna från olika aspekter övervägts i socialutskottets betänkande
SoU 1974:5 vartill justitieutskottet hänvisar.

Beträffande den kriminalpolitiska frågan om behovet aven ny brottspåföljd
bör framhållas att brottsbalkens påföljdssystem ger möjlighet till nyanserat
påföljdsval även vad gäller brottslingar som missbrukar alkohol eller narkotika.
Av särskilt intresse i detta sammanhang är möjligheten att döma
till skyddstillsyn med föreskrift att den dömde skall underkasta sig vård
eller behandling i sjukhus eller behandlingshem. En sådan dom är inte
verkställbar i den meningen att vården kan framtvingas, men ett åsidosättande
av föreskriften kan leda till att skyddstillsynen undanröjs och ersätts
av annan påföljd. Det bör också noteras att högsta domstolen i en nyligen
meddelad dom funnit att en opiatmissbrukare begått åtalade handlingar
under inflytande av själslig abnormitet av så djupgående natur, att den
måste anses jämställd med sinnessjukdom, samt förordnat att missbrukaren
skulle överlämnas till sluten psykiatrisk vård. Domen torde, enligt vad riksåklagaren
anför i sitt remissyttrande, genom sitt prejudikat värde komma att
medföra att en ganska stor grupp av narkotikamissbrukare kommer att tas
om hand vid psykiatriska sjukhus.

Av det anförda framgår att brottsbalken ger möjlighet till ett påföljdsval
som kan tillgodose vårdbehovet för alkohol- och narkotikamissbrukare som
gjort sig skyldiga till brottslig gärning. Att som motionären anför vissa svårigheter
kan föreligga när det gäller verkställigheten av en dom med behandlingsföreskrift
torde inte kunna bestridas. Frågan härom har också uppmärksammats
av statsmakterna och omfattas av det utredningsuppdrag som
anförtrotts övervakningsnämndsutredningen.

Av intresse i verkställighetssammanhanget är också den möjlighet till
vistelse utanför anstalt som numera föreligger enligt 34 § lagen om kriminalvård
i anstalt för den som dömts till frihetsberövande påföljd. Vård
i behandlingshem för narkotikamissbrukare har i förarbetena till lagrummet
särskilt nämnts som exempel på en vårdform som kan ersätta anstaltsvistelsen.

Frågan om påföljderna för brott av narkotikamissbrukare övervägs från
något vidare aspekter och från olika utgångspunkter av kommittén för utredning
om påföljder för psykiskt avvikande lagöverträdare, åtalsrättsut -

Juli 1974:32

redningen och en arbetsgrupp inom socialstyrelsen för översyn av lagen
om sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Som understrukits i flertalet av föreliggande
remissyttranden har de i motionen upptagna frågorna också ett
nära samband med de principfrågor rörande bl. a. användningen av tvång
inom socialvården som behandlats i socialutredningens nyligen avgivna betänkande.
Anledning finns vidare att erinra om den verksamhet på det
kriminalpolitiska fältet och på narkotikaområdet som bedrivs av brottsförebyggande
rådet och dess olika arbetsgrupper.

Det betydelsefulla och vittomspännande utredningsarbete, som sålunda
f. n. bedrivs beträffande olika spörsmål vilka alla har nära samband med
det frågekomplex som berörs av motionen i nu förevarande del, gör det
enligt utskottets mening föga meningsfullt att tillsätta en särskild utredning
i enlighet med motionärens önskemål. Mot förslaget talar också att socialstyrelsen
i sina rekommendationer för behandling av narkotikamissbrukare
uttalat att det kan finnas anledning att pröva bl. a. lagkonstruktioner som
möjliggör överenskommet kontraktstvång där en tidsbegränsad behandlingsåtgärd
väljs av den behandlade som alternativ till påföljd inom kriminalvårdens
ram. Uppslag liknande det som framförs i motionen är således
redan föremål för uppmärksamhet inom den på narkotikaområdet huvudansvariga
myndigheten, även om - som socialstyrelsen också framhåller
i nyssnämnda rekommendationer - ett slutgiltigt ställningstagande bör anstå
i avvaktan på resultaten av bl. a. socialutredningens arbete.

Mot denna bakgrund saknas enligt utskottets mening skäl för någon riksdagens
åtgärd i anledning av motionen 1974:1255 i nu berörd del.

I motionen 1974:151 slutligen framförs vissa synpunkter beträffande narkomanvården,
vilka motionärerna önskar att riksdagen skall ge Kungl. Maj:t
till känna. Synpunkterna gäller dels socialstyrelsens nyssnämnda rekommendationer
beträffande behandlingen av narkotikamissbrukare, vilka enligt
motionärerna inte utgör tillfredsställande råd och anvisningar för exempelvis
de många socialarbetare som på fältet kommer i kontakt med minderåriga
narkotikamissbrukare, dels brottsförebyggande rådets verksamhet på narkotikaområdet.
I sistnämnda hänseende uttalar motionärerna bl. a. att det
är synnerligen viktigt att rådets arbetsgrupp för narkotikafrågor skyndsamt
och på ett realistiskt sätt ger sig i kast med sin arbetsuppgift så att gruppen
snarast kan bidra med en lösning av det komplicerade missbruksproblemet.

Motionsyrkandet ansluter i vad det gäller råd och anvisningar för socialarbetarna
nära till ett yrkande i motionen 1974:1329 som innevarande
år avslogs av riksdagen (SoU 1974:5, s. 30-32, rskr 112). Under hänvisning
till detta ställningstagande finner utskottet motionen i den delen inte ge
anledning till något uttalande från riksdagens sida. Vad i motionen anförs
om vikten av att brottsförebyggande rådets arbetsgrupp för narkotikafrågor
aktivt medverkar i strävandena att komma till rätta med narkotikamissbruket
har utskottet självfallet ingen erinran mot. Någon anledning för riksdagen
att göra något tillkännagivande i ämnet föreligger dock inte. Utskottet
avstyrker således bifall till motionen i här behandlad del.

JuU 1974:32

Utskottet hemställer

1. att riksdagen beträffande alkohol- och narkotikamissbruket i
kriminalvårdens anstalter avslår motionen 1974:1255 i denna
del (yrkande 1),

2. att riksdagen beträffande brottspåföljderna för alkohol- och narkotikamissbrukare
avslår motionen 1974:1255 i denna del (yrkande
2),

3. att riksdagen beträffande åtgärder mot narkotikabrottsligheten
avslår motionen 1974:151 i denna del (yrkande 6 delvis).

Stockholm den 19 november 1974

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), herrar Polstam (c), Larfors (s), Westberg
i Ljusdal (fp), Nygren (s), Bengtsson i Göteborg (c), fru Bergander (s), herrar
Nilsson i Visby (s), Fransson (c), Lövenborg (vpk), fru Wiklund (c), fru
André (c), fru Andersson i Kumla (s), herr Mathsson i Fagersta (s) och
fru Lindquist (m).

Reservationer

1. vid punkten 1 i utskottets hemställan
av fru Kristensson (m) och fru Lindquist (m), som beträffande alkoholoch
narkotikamissbruket i kriminalvårdens anstalter anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med ”De
i” och slutar med ”berörd del” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärens uppfattning att narkotikamissbruket inom
anstalterna utgör ett stort problem inom kriminalvården och att det trots
olika insatser för att stoppa insmuggling av narkotika synes vara ganska
lätt för de intagna att komma över narkotika. Ett särskilt problem utgör
det förhållandet att det föreligger avsevärda svårigheter att konstatera om
en intagen fortsätter sitt missbruk. En bidragande orsak härtill är att det
saknas legala förutsättningar att kontrollera missbruket genom stickprovsvis
företagen urinkontroll. Enligt utskottets mening bör i överensstämmelse
med motionärens önskemål möjligheter härtill skapas. Anledning finns också
att närmare överväga motionsförslaget om att genom utformningen av
permissionsreglerna och reglerna om villkorlig frigivning mer uttalat premiera
avhållsamhet i fråga om narkotika och alkohol. Överväganden i nu
berörda hänseenden synes lämpligen kunna göras genom en utredning inom
Kungl. Maj:ts kansli.

dels att utskottets hemställan vid punkten 1 bort ha följande lydelse:

1. att riksdagen i anledning av motionen 1974:1255, yrkande 1,

JuU 1974:32

begär utredning om bekämpningen av narkotika- och alkoholmissbruket
inom kriminalvårdens anstalter i enlighet med
vad ovan anförts.

2. vid punkten 2 i utskottets hemställan
av fru Kristensson (m) och fru Lindquist (m), som beträffande brottspåföljderna
för alkohol- och narkotikamissbruket anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 21 med ”Beträffande
den” och slutar på s. 22 med ”berörd del” bort ha följande lydelse:

I likhet med motionären anser utskottet att den oklarhet som råder beträffande
vårdpolitiken när det gäller alkoholister och narkomaner i många
fall leder till att otillräckliga eller inga vårdinsatser vidtas när domstol dömt
en narkotikamissbrukare till skyddstillsyn med föreskrift att den dömde
skall underkasta sig vård eller behandling för sitt missbruk. I regel saknas
underlag för ett konstaterande att den dömde allvarligt åsidosatt sina åligganden
enligt domen, varför möjlighet inte föreligger att undanröja skyddstillsynen
och bestämma annan påföljd. Följden blir därför ofta att den dömde
återfaller i sitt alkohol- eller narkotikamissbruk och att brottsbalkens påföljdssystem
successivt urholkas. För att hejda en sådan utveckling krävs
som motionären framhåller särskilda överväganden. Uppmärksamhet bör
därvid ägnas åt motionärens förslag om ett alternativ till straff, bestående
i frivillig vård exempelvis i form av en kortare sjukhusvistelse med avgiftning,
följd av kontrollerad eftervård i kombination med socialkurativa
åtgärder. Utskottet vill erinra om att olika former av ”behandlingskontrakt”,
liknande det som förordas i motionen, med viss framgång prövas bl. a.
i USA och i Frankrike och även av socialstyrelsen ansetts värda att prövas
i vårt land, även om några konkreta initiativ inte tagits. Det sålunda förordade
vårdalternativet innebär som motionären framhåller den principiella nyheten
att en narkotikamissbrukare som begått brott får rätt att inom vissa gränser
välja en påföljd, bestående av en kombination av frivilliga och tvångsmässiga
behandlingsåtgärder. Ett genomförande av förslaget kräver straffrättsliga och
vårdtekniska överväganden som bör möjliggöras genom sedvanligt utredningsförfarande.
Uppdraget kan måhända med fördel anförtros någon av
de olika kommittéer och arbetsgrupper som f. n. arbetar med näraliggande
frågor på vårdområdet och det kriminalpolitiska fältet. Alternativt bör en
särskild utredning tillsättas. Avgörandet härvidlag bör ankomma på Kungl.
Maj:t.

dels att utskottets hemställan vid punkten 2 bort ha följande lydelse:

2. att riksdagen med bifall till motionen 1974:1255, yrkande 2,
hos Kungl. Maj:t begär utredning om brottspåföljderna för narkotika-
och alkohol missbrukare i enlighet med vad utskottet
ovan anfört.

GOTAB 74 8198 Stockholm 1974