Justitieutskottets betänkande nr 27 år 1974

JuU 1974:27

Nr 27

Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om upphävande
av lagen om tillfälligt omhändertagande.

Motionen

I motionen 1974:638 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag om upphävande av lagen om tillfälligt
omhändertagande.

Rörande motionens innehåll i övrigt får utskottet hänvisa till motionen.

Gällande ordning

I barnavårdslagen (1960:97), lagen (1954:579) om nykterhetsvård, lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall samt i utlänningslagen
(1954:193) finns bestämmelser som innebär att polisstyrelse
i avbidan på ställningstagande av annan myndighet kan besluta omhänderta
någon för att underlätta att lämplig vård sätts in eller annan åtgärd vidtas.

1 anslutning till dessa bestämmelser finns i 1 § lagen (1973:558) om tillfälligt
omhändertagande föreskrifter som gör det möjligt för polisman att i sådant
fall göra ett tillfälligt omhändertagande i avbidan på polisstyrelsens beslut
om föreskrivna förutsättningar för beslut om omhändertagande bedöms föreligga
och om dröjsmål med omhändertagandet innebär fara för den omhändertagnes
eller annans liv eller hälsa eller fara i annat hänseende. Vidare
gäller enligt 2 § att om någon, som kan antas vara under 15 år, anträffas
under förhållanden som uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig
risk för hans hälsa eller utveckling han får tas om hand av polisman för
att genom dennes försorg skyndsamt överlämnas till föräldrar, annan vårdnadshavare
eller barnavårdsnämnden. Enligt 3 § skall den som genom sitt
uppträdande stör allmän ordning eller utgör omedelbar fara för denna omhändertas
av polisman om det är nödvändigt för att upprätthålla ordningen.
Sådant omhändertagande skall också ske när det fordras för att avvärja
straffbelagd gärning.

Har omhändertagandet skett med stöd av 3 § skall enligt 6 § en utredning
göras beträffande den omhändertagnes levnadsförhållanden dock endast i
den mån behov av sådan utredning kan antas föreligga. Utredningens syfte
skall vara att utröna om den omhändertagne är i behov av hjälp- eller stödinsats
från samhällets sida. Sådan utredning skall om möjligt göras av
social myndighet. Lagen innehåller också en bestämmelse om att den, som
omhändertagits på grund av att han genom sitt uppträdande stört den all -

1 Riksdagen 1974. 7 sami. Nr 27

JuU 1974:27

2

manna ordningen eller utgjort omedelbar fara för denna eller för att avvärja
straffbelagd gärning, skall friges så snart utredning och förhör slutförts och
anledning föreligger att den omhändertagne ej längre kommer att utgöra
omedelbar fara för allmän ordning och säkerhet, dock senast inom sex timmar
efter omhändertagandet. I övrigt ges i lagen vissa föreskrifter om förfarandet
vid omhändertagande.

Historik

Lagen om tillfälligt omhändertagande trädde i kraft den 1 oktober 1973.
Samtidigt upphörde bestämmelserna om tillfälligt omhändertagande i polisinstruktionen
(1972:511) att gälla. Enligt dessa bestämmelser kunde polisman
göra ett tillfälligt omhändertagande under samma förutsättningar
som nu gäller enligt 1 eller 3 § lagen om tillfälligt omhändertagande, dvs.
i avbidan på polisstyrelses beslut enligt vissa specialförfattningar eller för
att upprätthålla allmän ordning eller hindra någon att begå brott.

Till grund för lagstiftningen låg de förslag till åtgärder för att bekämpa
brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen som framlades i prop.
1973:115. 1 samband med behandlingen av förslagen upptog utskottet även
en motion, vari bl. a. yrkades avslag på förslaget till lag om tillfälligt omhändertagande.
I sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1973:26, rskr
1973:258) framhöll utskottet till en början att frihetsberövande åtgärder alltid
utgör ett allvarligt ingrepp i den personliga integriteten. Redan från rättssäkerhetssynpunkt
talade därför starka skäl för att förutsättningarna för och
förfarandet vid omhändertagande reglerades i lag och inte som dittills i
polisinstruktionen. Utskottet underströk att de förutsättningar för tillfälliga
omhändertaganden som angavs i polisinstruktionen bibehölls oförändrade
i den nya lagen. Att polisman därjämte gavs befogenhet att ta hand om
barn under 15 år som påträffas under förhållanden vilka uppenbarligen innebär
en överhängande och allvarlig risk för barnets hälsa eller utveckling
framstod enligt utskottets mening som i hög grad motiverat. Utskottet påpekade
vidare att bestämmelsens uteslutande syfte att undanröja ett faromoment
framgår av skyldigheten för den som verkställer åtgärden att
skyndsamt överlämna barnet till föräldrar, annan vårdnadshavare eller barnavårdsnämnd
samt att uppehåll på polisstation inte bör komma i fråga
annat än i nödfall och då endast mycket tillfälligt. I anslutning härtill erinrade
utskottet om att vid tillämpning av bestämmelserna om omhändertagande
liksom vid all annan polisverksamhet gäller - enligt den allmänna bestämmelsen
i 16 § polisinstruktionen - att polisman inte lår använda strängare
medel än förhållandena kräver samt att han i första hand bör söka rättelse
genom upplysningar och anmaningar. De nya bestämmelserna borde således
endast tillämpas när den aktuella situationen inte kan lösas på annat sätt
exempelvis genom att polismannen kan förmå vederbörande att självmant
återvända till sitt hem eller genom omedelbart ingripande från företrädare

Juli 1974:27

3

för barnavården.

Utskottet framhöll vidare att ett ordningsstörande beteende som föranleder
omhändertagande i många fall torde vara en direkt följd av ett påbörjat
eller utbildat missbruk av alkohol eller narkotika eller av annan social missanpassning.
Med hänsyn härtill ansåg utskottet det värdefullt att tiden för
ett omhändertagande kan utnyttjas på ett meningsfullt sätt genom förberedande
av åtgärder eller etablerande av kontakter som kan bli till hjälp
eller stöd för den omhändertagne. Ett infriande av denna målsättning krävde
enligt utskottet en närmare utredning angående den omhändertagnes
personliga förhållanden och aktuella situation.

Utskottet underströk det betydelsefulla i att utredningen handhas av socialvårdens
personal och då helst inom ramen för en särskild jourverksamhet
i direkt anslutning till de lokaler dit den omhändertagne förs. Utskottet
såg därför med tillfredsställelse att medel i propositionen föreslagits bli ställda
till socialstyrelsens förfogande för försök med social jourverksamhet samt
betonade vikten av att den avsedda jourverksamheten från socialvårdens
sida kom till stånd i så stor utsträckning som möjligt. Att så skedde var
av väsentlig betydelse inte bara från utredningssynpunkt utan också för
att lagstiftningen över huvud taget skulle få avsedd tillämpning och effekt.

Av det anförda framgick enligt utskottet att förekommande utredning
inte är avsedd att vara någon polisutredning i ordets egentliga bemärkelse
utan en socialt inriktad undersökning syftande till att utröna den omhändertagnes
eventuella behov av stöd eller hjälpinsatser från samhällets sida.
Utskottet fann också skäl framhålla att ett omhändertagande för ordningsstörande
uppträdande inte skall noteras i rikspolisstyrelsens register eller
register som förs av polischef.

Utskottet fann det starkt motiverat redan av rättssäkerhetsskäl att en
maximitid för omhändertagande infördes i lagen men framhöll samtidigt
att den omständigheten att maximitiden för frihetsberövande bestämdes
till sex timmar självfallet inte får föranleda att den omhändertagne kvarhålls
längre än vad som är oundgängligen erforderligt av utrednings- eller ordningsskäl.
Avsikten med sextimmarsregeln var enligt utskottet inte att
åstadkomma någon generell höjning av tiden för omhändertagande utan att
undanröja den osäkerhet som dåvarande regel i polisinstruktionen gett upphov
till i den praktiska tillämpningen.

Mot bakgrund av det anförda tillstyrkte utskottet lagförslaget och avstyrkte
bifall till motionen i denna del.

Det ovan angivna förslaget till medelsberäkning för försök med social
jourverksamhet behandlades av socialutskottet i betänkandet SoU 1973:18.

Vid årets riksdag prövade socialutskottet två motioner, vari bl. a. upptogs
frågor angående medelsberäkningen för nämnda verksamhet och ett permanentande
av bidragsformen. I sitt av riksdagen godkända betänkande
(SoU 1974:5) tillstyrkte utskottet att delanslaget till försök med social
jourverksamhet skulle höjas från 4 miljoner kronor till 4,5 miljoner kronor,

Juli 1974:27

4

vilken höjning främst borde disponeras som stöd till uppsökande verksamhet.
Socialutskottet framhöll i samband härmed att vid tillkomsten förra
året av delanslaget avsikten var att statsbidrag till sådan verksamhet skulle
utgå under en försöksperiod av två år. Med hänsyn härtill borde enligt
utskottets mening resultatet av bidragsgivningen närmare utvärderas innan
ställning togs till ett permanentande av bidragsformen. En sådan utvärdering
ansåg utskottet kunna ske i samband med en av utskottet begärd översyn
av statsbidragsreglerna för narkomanvården och för bidrag till inackorderingshem
för alkoholmissbrukare.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet en motion med yrkande som går ut
på att lagen om tillfälligt omhändertagande skall upphävas.

Enligt vissa specialförfattningar, bl. a. barnavårdslagen och lagen om nykterhetsvård,
äger polisstyrelse i avbidan på ställningstagande av annan myndighet
besluta omhänderta någon för att underlätta att lämplig vård sätts
in eller annan åtgärd vidtas. I lagen om tillfälligt omhändertagande ges
möjlighet för polisman att i sådant fall göra ett tillfälligt omhändertagande
i avvaktan på polisstyrelsens beslut om vissa närmare angivna förutsättningar
är uppfyllda. Vidare gäller att om någon, som kan antas vara under 15
år, anträffas under förhållanden som uppenbarligen innebär överhängande
och allvarlig risk för hans hälsa eller utveckling han får tas om hand av
polisman för att genom dennes försorg skyndsamt överlämnas till föräldrar,
annan vårdnadshavare eller barnavårdsnämnden. Lagen innehåller också
en regel om att den som genom sitt uppträdande stör allmän ordning eller
utgör omedelbar fara för denna skall omhändertas av polisman om det är
nödvändigt för att upprätthålla ordningen. Sådant omhändertagande skall
enligt samma bestämmelse också ske när det fordras för att avvärja straffbelagd
gärning. Har omhändertagandet skett med stöd av sistnämnda bestämmelse
skall en utredning göras beträffande den omhändertagnes levnadsförhållanden,
dock endast i den mån behov av sådan utredning kan
antas föreligga. Utredningens syfte skall vara att utröna om den omhändertagne
är i behov av hjälp- eller stödinsats från samhällets sida. Sådan
utredning skall om möjligt göras av social myndighet. 1 lagen föreskrivs
vidare en maximitid för frihetsberövande på grund av ordningsstörande beteende
m. m.

Motiveringen i motionen överensstämmer i väsentliga delar med vad
som anfördes i en motion i samband med lagens antagande. Utskottet vill
när det gäller behovet av ifrågavarande lagstiftning och den närmare utformningen
av dess regelsystem hänvisa till sitt betänkande förra året (JuU
1973:26). Utskottet finner det dock motiverat att erinra om vissa särskilt
betydelsefulla omständigheter, som utskottet då framhöll.

Frihetsberövande åtgärder utgör alltid ett allvarligt ingrepp i den personliga

JuU 1974:27

5

integriteten. Redan rättssäkerhetsskäl talar för att förutsättningarna för och
förfarandet vid omhändertagande regleras i lag och inte som tidigare var
fallet i polisinstruktionen. De förutsättningar för tillfälliga omhändertaganden,
som angavs i polisinstruktionen, har bibehållits oförändrade i den nya
lagen. Att polisman i lagen tillagts befogenhet att ta hand om barn under
15 år som påträffas under förhållanden vilka uppenbarligen innebär en överhängande
och allvarlig risk för barnets hälsa och utveckling framstår enligt
utskottets mening som i höggrad motiverat. I anslutning härtill vill utskottet
erinra om att vid tillämpning av bestämmelserna om omhändertagande liksom
vid all annan polisverksamhet gäller - enligt den allmänna bestämmelsen
i 16 § polisinstruktionen - att polisman inte får använda strängare
medel än förhållandena kräver samt att han i första hand bör söka rättelse
genom upplysningar och anmaningar. Bestämmelserna i lagen bör således
endast tillämpas när den aktuella situationen inte kan lösas på annat sätt,
exempelvis genom att polismannen kan förmå vederbörande att självmant
återvända till sitt hem eller genom omedelbart ingripande från företrädare
för barnavården.

Utöver vad sålunda anförts vill utskottet liksom förra året framhålla att
ett ordningsstörande beteende som föranleder omhändertagande i många
fall torde vara en direkt följd av ett påbörjat eller utbildat missbruk av
alkohol eller narkotika eller av annan social missanpassning. Att komma
till rätta med orsakerna till ett ordningsstörande beteende är således egentligen
en uppgift för socialvården även om det frihetsberövande som föranletts
av beteendet anförtrotts polismyndigheterna. Mot denna bakgrund är det
angeläget att tiden för ett omhändertagande utnyttjas på ett meningsfullt
sätt genom förberedande av åtgärder eller etablerande av kontakter som
kan bli till hjälp eller stöd för den omhändertagne. Härför krävs en närmare
utredning angående den omhändertagnes personliga förhållanden och aktuella
situation. För att en sådan utredning skall fylla sitt syfte bör den
handhas av socialvårdens personal och då helst inom ramen för en särskild
jourverksamhet i direkt anslutning till de lokaler dit den omhändertagne
förs. Med hänsyn till svårigheterna att framför allt på mindre orter åstadkomma
en fungerande jourverksamhet torde det emellertid vara nödvändigt
att i en del fall utredningen utförs eller i vart fall påbörjas av polispersonal.

Det anförda visar enligt utskottets mening att motionärernas invändningar
mot lagstiftningen saknar fog. Utskottet vill understryka, att reglerna vad
gäller förutsättningarna för omhändertagande på grund av ordningsstörande
beteende överensstämmer med dem som sedan länge funnits i polisinstruktionen.
Det nya är i huvudsak att det blivit möjligt för samhället att
sätta in värdefulla hjälp- och stödåtgärder beträffande den som omhändertagits.
Huruvida lagstiftningen i denna del haft avsedd effekt är ännu
för tidigt att uttala sig om; de erfarenheter vi hittills har är alltför begränsade
för att kunna utgöra underlag för några säkra omdömen härvidlag. Enligt
vad utskottet inhämtat pågår inom Stockholms polisdistrikt en detaljerad

JuU 1974:27

6

utvärdering av rapporterade omhändertaganden för ordningsstörande uppträdande
sedan lagen trädde i kraft den 1 oktober 1973. Denna undersökning
liksom den utvärdering av resultatet av försöksverksamheten med statsbidrag
till social jourverksamhet, som riksdagen i år begärt, torde kunna
ge värdefullt material för en bedömning om lagstiftningen tillämpats på
det sätt som åsyftats och om den haft avsedd effekt.

Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1974:638.

Stockholm den 29 oktober 1974

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Mattson (s), herrar Polstam (c),
Johansson i Växjö (c), Jönsson i Malmö (s), Nygren (s), fru Bergander (s),
herrar Nilsson i Visby (s), Fransson (c), Lövenborg (vpk), fru Wiklund (c),
fru André (c), fru Andersson i Kumla (s), herr Petersson i Röstånga (fp)
och fru Lindquist (m).

Reservation

av herr Lövenborg (vpk) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 4 med ” Motiveringen
i” och slutar på s. 6 med ”utskottet motionen” bort ha följande lydelse:
I en reservation av vänsterpartiet kommunisterna till utskottets betänkande
förra året i anledning av propositionen med förslag till åtgärder för
att bekämpa brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen framfördes
starka betänkligheter mot ifrågavarande lagstiftning. Reservanterna framhöll
bl. a. att det problem som brottsligheten utgör inte löses genom ökade polisiära
insatser och kraftfullare ingripanden av typ omhändertaganden. Sådana
ingripanden har en rent repressiv effekt och riktar sig endast mot
dem som i ett eller annat avseende är avvikande eller underprivilegierade.
Härigenom förstärks ytterligare den redan nu allvarliga konflikten mellan
dem som har och dem som inte har, mellan dem som är socialt anpassade
och dem som är utslagna eller håller på att bli utslagna. Vad sålunda anfördes
äger alltjämt bärkraft. Härtill kommer att enligt tidigare gällande bestämmelser
i polisinstruktionen polisen hade de befogenheter som behövdes
för att upprätthålla allmän ordning och göra tillfälliga omhändertaganden.
Erforderliga preciseringar och ändringar torde ha kunnat ske i polisinstruktionen
och andra författningar, exempelvis barnavårdslagen. Den nya lagstiftningen
har i detta hänseende inte inneburit någon förändring, eftersom

JuU 1974:27

7

det fortfarande överlåts åt den enskilde polismannen att avgöra vad som
skall förstås med ett ordningsstörande beteende.

Utöver det anförda vill utskottet i likhet med motionärerna framhålla,
att människor som slagits ut från arbetslivet liksom utlänningar löper större
risk att omhändertas av polisen på grund av att de av denna kan anses
uppvisa ett avvikande beteende. Särskilt allvarligt är att ett omhändertagande
med åtföljande utredning kan leda till negativa konsekvenser för den gripne
i form av avbruten permission från fångvårdsanstalt eller mentalsjukhus,
förverkad villkorlig frigivning eller undanröjande av skyddstillsyn. I vart
fall resulterar omhändertagandet i en anteckning som bevaras till framtida
bruk. Särskilt utsatta är härvidlag utlänningar, som till följd av ett omhändertagande
kan komma att utvisas eller förlora möjlighet att förvärva
svenskt medborgarskap. De erfarenheter vi hittills har av lagen visar enligt
utskottets mening, att farhågorna för negativa konsekvenser av lagen bekräftats
och att lagen därför aldrig borde ha antagits av riksdagen.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet, att lagen bör upphävas.
dels att utskottet bort hemställa:

att riksdagen med bifall till motionen 1974:638 hos Kungl. Majit
begär förslag om upphävande av lagen om tillfälligt omhändertagande.

GOTAB 74 8129 S Stockholm 1974