Justitieutskottets betänkande nr 26 år 1974 JuU 1974:26

Nr 26

Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om översyn av
brottsbalkens bestämmelser om rån.

Motionen

I motionen 1974:967 av fru Kristensson (m) hemställs att riksdagen hos
Kungl. Maj:t begär en översyn av brottsbalkens bestämmelser om rån i
enlighet med vad i motionen anförts.

Översynen bör enligt motionären avse dels bestämmelsen om straffminimum
för rån, dels brottsbeskrivningen av rån i vad gäller rekvisitet våld
eller hot som innebär trängande fara. Motionären anser på anförda skäl
att straffminimum för rån bör sänkas, lämpligen till fängelse sex månader,
och att lagtexten bör ändras så att därav framgår att det nyssnämnda rekvisitet
- i enlighet med vad som fastslagits i praxis - är uppfyllt även
om faran objektivt sett inte är trängande men hotet för den hotade ter
sig som ett hot som innebär trängande fara, t. ex. hot med en leksakspistol.

Gällande bestämmelser m. m.

Allmänt

Bestämmelserna om rån har i brottsbalken (BrB) sammanförts i två paragrafer,
8 kap. 5 och 6 §§. Enligt 5§ döms den som stjäl medelst våld
å person eller medelst hot som innebär trängande fara eller, sedan han begått
stöld och anträffats på bar gärning, sätter sig med sådant våld eller hot
till motvärn mot den som vill återtaga det tillgripna, för rån till fängelse,
lägst ett och högst sex år. Detsamma gäller, om någon med sådant våld
eller hot tvingar annan till handling eller underlåtenhet som innebär vinning
för gärningsmannen och skada för den tvungne eller någon i vars ställe
denne är. Lika med våld anses att försätta någon i vanmakt eller annat
sådant tillstånd.

Är rån att anse som grovt skall enligt 6 ii för grovt rån dömas till fängelse,
lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall
särskilt beaktas om våldet var livsfarligt eller om gärningsmannen tillfogat
svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller om han eljest visat synnerlig
råhet eller på ett hänsynslöst sätt utnyttjat den rånades skyddslösa eller
utsatta ställning.

I Riksdagen 1974. 7 sami. Nr 26

JuU 1974:26

2

Straffskaloma har den konsekvensen att påföljden skyddstillsyn i allmänhet
ej kan komma i fråga. 1 28 kap. 1 § tredje stycket BrB föreskrivs
nämligen att, om fängelse i ett år eller däröver är det lindrigaste straff som
är stadgat för brottet, skyddstillsyn får ådömas endast om synnerliga skäl
är därtill.

Straffminimum m. m.

Nuvarande straffminimum för rån - ett års fängelse - har varit oförändrat
sedan år 1890. Före år 1942 kunde emellertid lägre straff än två års fängelse
endast utdömas om omständigheterna var synnerligen mildrande.

Straffmaximum för rån sänktes vid brottsbalkens antagande (prop.
1962:10, 1LU 1962:42, rskr 390) med verkan från den 1 januari 1965 från
åtta till sex år. Samtidigt utbröts grovt rån till behandling i en särskild
paragraf och - i anslutning till en viss förskjutning av gränsen mellan rån
och grovt rån i jämförelse med äldre lag - sänktes straffminimum för grovt
rån från sex till fyra år.

Under förarbetena till 1942 års lagändring uttalades av sträfTrättskommittén
(SOU 1940:20 s. 114) att högre straffminimum än ett år icke borde
ifrågakomma med hänsyn till att brottet stundom kan vara tämligen lindrigt.
Som exempel nämndes särskilt fall då råntvånget, dvs. det våld eller hot
varmed åtgärden utföres, utövas av tjuv som sätter sig till motvärn.

Rdntvånget

Lagtextens beskrivning av råntvånget - medelst våld å person eller medelst
hot som innebär trängande fara - överensstämmer bortsett från smärre redaktionella
avvikelser med motsvarande lagrum i 1864 års strafflag såväl
i dess ursprungliga lydelse som i lydelsen efter 1942 års reform, bortsett
från att genom upprepning av ordet medelst markerats att våldet inte behöver
innebära trängande fara.

Straffrättskommittén uttalade om lagtextens ordalydelse i vad gäller råntvånget
bl. a. följande (SOU 1940:20 s. lil):

Då uttrycket "hot som innebär trängande fara” lämnar åtskilligt övrigt
att önska i fråga om klarhet, kunde det ifrågasättas att här välja något uttryckssätt
som bättre klargör meningen, nämligen att faran skall ej blott
vara omedelbart överhängande, utan även avse något betydelsefullt intresse.
Mot det av Thyrén föreslagna uttrycket "hot som innebär omedelbar fara
för person" kan emellertid invändas, att icke varje omedelbar fara för person
är trängande; faran måste gälla liv eller hälsa eller något annat mera betydelsefullt
intresse. Härtill kommer att den ifrågavarande beskrivningen på
grovt tvång upptagits även inom civilrätten. Jämlikt 28 > avtalslagen är
en rättshandling, den någon blivit rättsstridigt tvungen att företaga, ogiltig,
där tvånget utövas genom våld å person eller genom hot, som innebär trängande
fara. Då det i 28 , avtalslagen avsedda tvånget bör sammanfalla med
råntvånget, har den straffrättsliga beskrivningen därpå lämnats oförändrad.

JuU 1974:26

3

Även uttrycket ”våld å person” har därför bibehållits. Kommittén vill emellertid,
i anslutning till rättspraxis (jfr NJA 1888 s. 34 och 570), understryka,
att uttrycket ej får tolkas alltför vidsträckt. Det fordras, att gärningsmannen
bär våldsam hand på en person som därigenom utsättes för misshandel
eller betvingande. Att rycka något från en person innan denne hinner besinna
sig, att fråntaga en berusad eller sovande något, att knuffa någon i folkträngsel
för att öva fickstöld och andra lika lindriga våldsfall höra alltså
ej hit. Dylika fall få räknas som stöld eller grov stöld, icke som rån.

Det kan här tilläggas, att uttrycket hot som innebär trängande fara
även återfinns i stadgandet rörande våldtäkt i 6 kap. 1 > BrB. Däremot har
beträffande det lindrigare brottet olaga hot (4 kap. 5 < BrB) uttryckligen uppställts
krav på att hotet, bestående i lyftande av vapen mot annan eller
eljest hot med brottslig gärning, är ägnat att hos den hotade framkalla
allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom.

Enligt rättspraxis föreligger råntvång även om faran i själva verket inte
är trängande men hotet ter sig som ett hot som innebär trängande fara,
t. ex. om - den hotade ovetande-den hotande icke har avsikt eller möjlighet
att förverkliga hotet. Så t. ex. bedömdes i rättsfallet NJA 1956 C 187 som
rån att tilltvinga sig pengar genom hot med en pistol som i verkligheten
var en leksakspistol och med ett paket, som den hotande föregav innehålla
sprängämne.

Samma rättstillämpning har kommit till uttryck i ett flertal andra rättsfall,
bl. a. i ett nyligen träffat avgörande av högsta domstolen. Gärningsbeskrivningen
var där följande.

H tvingade med hot om våld som innebar trängande fara två postexpeditörer
att till honom utlämna 5ooo kronor. Hotet bestod i att H, som
vid tillfället bar en leksaksrevolver instoppad innanför byxlinningen, räckte
fram ett uttagningskvitto på vilket han skrivit: "Detta är ett rån. Lägg upp
5 000 kronor på disken. Gör inget annat så blir ingen skadad.” Allvaret
underströks av att H fört sin hand mot revolvern och yttrat att något tråkigt
kunde hända om han inte blev åtlydd. För postexpeditörerna framstod hotet
som innebärande trängande fara.

Gärningen bedömdes av vederbörande tingsrätt och hovrätt som rån. Högsta
domstolen fann inte skäl meddela prövningstillstånd (HD:s beslut den
4 december 1973 nr SB 1383).

Det bör anmärkas att riktigheten av den angivna rättstillämpningen bestritls
i den juridiska doktrinen. Därvid har hävdats att tolkningen strider
mot den straffrättsliga legalitetsprincipen och att rån enligt gällande lagtext
borde anses föreligga endast om hotet avsett en objektiv fara. (Se härom
Hans Thornstedt i Svensk Juristtidning 1959 s. 3 ff. och 1968 s. 329 ff.
och Olle Hoflund: Om farebegreppet i straffrätten, 1967 s. 96 ff. Jfr Ivar
Strahl i Svensk Juristtidning 1960 s. 262 och F. Wetter i yttrande i rättsfallet
NJA 1965 C 187).

1 * Riksdagen 1974. 7 sami. Nr 26

Jul) 1974:26

4

Uttalanden av brottskommissionen

I betänkandet "Åtgärder för att bekämpa brottsligheten och förbättra den
allmänna ordningen” (Ds Ju 1973:5 s. 73) anförde brottskommissionen i
ett avsnitt benämnt Översyn av straffbestämmelserna bl. a. följande:

Någon anledning att höja maximistraffet för normalfallet av rån torde
inte föreligga med hänsyn till att de allvarligaste gärningarna hänförs under
straffbestämmelsen för grovt rån. Som exempel kan anföras att högsta domstolen
nyligen fastslagit att rån mot bank eller annan penninginrättning,
vid vilket rånaren hotat med skarpladdat skjutvapen, i regel bör bedömas
som grovt rån oavsett om skott avlossats med vapnet. Inte heller minimistraffet
för normalfallet av rån bör skärpas, eftersom straffbestämmelsen
omfattar också mindre allvarliga fall som exempelvis att efter tillgripandet
av ett paket cigarretter tilldela ägaren ett knytnävsslag när denne försöker
återta cigarretterna. Med tanke exempelvis på sådana fall skulle det enligt
kommissionens mening snarast kunna vara motiverat att överväga om inte
minimistraffet för rån bör sänkas. Denna fråga bör emellertid enligt kommissionens
mening lämpligen prövas i sammanhang med en mera allmän
översyn av straffskalorna i BrB.

När det gäller grovt rån visar senare rättspraxis att även den övre delen
av straffskalan tämligen ofta kommer till användning. Det förefaller inte
finnas någon anledning att höja minimistraffet för grovt rån.

Uttalanden av brottsförebyggande rådets arbetsgrupp rörande kriminalpolitiska
frågor

Brottsförebyggande rådets arbetsgrupp för kriminalpolitiska frågor har i
maj 1974 avlämnat en rapport till rådets styrelse avseende rådets medverkan
i det kriminalpolitiska utvecklingsarbetet (BRÅ 1974:3).

1 rapporten förordas en straffrättsöversyn, inriktad på vissa områden som
anses böra särskilt prioriteras. I detta hänseende nämns särskilt förmögenhetsbrotten
och straffskalorna för vissa brott samt sanktionsformerna fängelse
och böter. Någon rekommendation till rådet att föra fram förslag om
tillsättande av utredningar lämnas dock inte, utan arbetsgruppen anser att
ytterligare underlag bör tas fram för rådets ställningstagande.

I fråga om förmögenhetsbrotten uttalas i rapporten ytterligare bl. a. följande: Arbetsgruppen

delar uppfattningen att förmögenhetsbrotten är mogna för
översyn. De centrala brotten utformades av straffrättskommittén under
1930-talet (SOU 1940:20) och överfördes i stort sett oförändrade till brottsbalken
1965. De förflutna trettio åren har medfört en markant förändring
av det ekonomiska livet och av människornas levnadsbetingelser. De förutsättningar
som straffrättskommittén utgick ifrån när det gällde förmögenhetsrättsliga
dispositioner är i åtskilliga stycken annorlunda i dag. Det
är också troligt att värderingarna i fråga om vad som skall anses vara särskilt
kvalificerande från straffbarhetssynpunkt undergått förändringar.

JuU 1974:26

5

Översyn inom justitiedepartementet

Inom justitiedepartementet pågår f. n. arbete med en begränsad översyn
av bestämmelserna om grov stöld och rån. Särskild uppmärksamhet ägnas
därvid åt inbrottsstölderna och de lindrigare formerna av rån. En promemoria
i ämnet avses bli remissbehandlad innevarande höst.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från riksåklagaren (RÅ),
rikspolisstyrelsen. Svea hovrätt, det brottsförebyggande rådet. Sveriges advokatsamfund,
Sveriges domareförbund och Föreningen Sveriges åklagare.

Samtliga remissorgan ansluter sig - helt eller delvis - till motionärens
uppfattning i sak. Om behovet av den önskade översynen är meningarna
delade.

Riksåklagaren iRk) framhåller inledningsvis att antalet rånbrott av skilda
slag har ökat betydligt under senare år. Ehuru inte alla år visar lika höga
siffror, är det tydligt att antalet rån under den överblickbara framtiden kommer
att vara väsentligt högre än vid mitten av 1960-talet. Det är enligt
RÅ av vikt att man i straffrättsskipningen kan ingripa med kraft mot dessa
företeelser.

Efter uppgifter om doktrin och rättspraxis av intresse uttalar RÅ att det
enligt hans mening är en riktig och ändamålsenlig ståndpunkt, att gärningar
av den art som prövats i de ovan återgivna rättsfallen bedöms som rån,
och att ett rån där hotet skett med skarpladdat skjutvapen i allmänhet bedöms
som grovt rån. Han anser också att redan den omständigheten, att
rånbrottets omfattning är omtvistad i doktrinen, talar för att lagtexten kunde
böra förtydligas, ehuru praxis nu måste anses fastlagd så att något akut
behov av lagstiftning inte föreligger.

Vad härefter gäller straffsatsen för rån säger sig RÅ dela motionärens
uppfattning att det finns fall där minimigränsen ett år ter sig väl hög och
att det kan finnas anledning att överväga en sänkning, möjligen till 6 månader.

RÅ vill emellertid inte intaga någon bestämd ståndpunkt till straffskalan,
som bör prövas i ett något större sammanhang. Frågor avseende straffsatser
för olika typer av brott torde, framhåller han, komma att tas upp i det
brottsförebyggande rådets arbete.

Beträffande grovt rån delar RÅ motionärens mening, att någon anledning
att ändra strafflatituden inte synes föreligga.

På grund av vad nu anförts tillstyrker RÅ att riksdagen gör en framställning
till Kungl. Majit i de avseenden motionen berör.

Rikspolisstyrelsen - som erfarit att bl. a. bestämmelserna om rån, grov
stöld och stöld är under behandling i justitiedepartementet - säger sig dela
motionärens uppfattning att de lindrigaste typerna av rån med hänsyn till
sin förhållandevis ringa svårighetsgrad påminner om vissa stöldbrott. Det

JuU 1974:26

6

måste enligt styrelsen anses otillfredsställande att de rättstillämpande organen
i dylika fall kan komma att känna sig tvingade av individualpreventiva
skäl att använda en annan brottsrubricering än rån. Med hänsyn härtill
finns enligt styrelsen skäl för en översyn av reglerna för straffminimum
för rån. Beträffande önskemålet om en ändrad brottsbeskrivning uttalar styrelsen
att den, även om det - med hänsyn till den nuvarande stadgan i
rättspraxis - i och för sig torde kunna ifrågasättas om behov föreligger av
en ändring härvidlag, intet har att erinra mot en översyn även i detta hänseende.

Svea hovrätt, som till sitt yttrande fogat en i anledning av remissen utarbetad
promemoria, ansluter sig till vad i motionen anförts till stöd för
den begärda översynen av straffskalan för rån. En sådan översyn, som även
bör avse gränsdragningen mellan mindre allvarliga läll av rån och andra
fall, bör enligt hovrättens mening göras i lämpligt sammanhang. Hovrätten
uttalar också att såsom framhållits av brottskommissionen frågan om straffskalan
för rån inte bör bedömas isolerad utan prövas i samband med en
mera allmän översyn av straffskalorna i brottsbalken. Med hänsyn till att
hithörande spörsmål redan är under övervägande i det brottsförebyggande
rådet synes enligt hovrätten någon särskild framställning i ämnet till Kungl.
Maj:t inte för närvarande vara påkallad.

Beträffande brottsbeskrivningen uttalas i den bifogade promemorian bl. a.
följande:

Den i praxis vedertagna tolkningen av rånparagrafens nuvarande lydelse
kan till nöds sägas icke strida mot ordalagen. Dessa behöver nämligen,
såsom professor Strahl (SvJT 1960 s. 262) uttalat, språkligt icke betyda mera
än att faran skall te sig såsom trängande. Då emellertid den vedertagna
tolkningen, särskilt om den ges tillämpning även på avtalslagen, kan tänkas
föranleda ej ännu förutsedda konsekvenser, synes goda skäl finnas för motionärens
hemställan.

Brottsförebyggande rådet ansluter sig till den i motionen framförda uppfattningen
att brottsbalkens bestämmelser om rån kommit att i rättspraxis
tolkas förhållandevis vidsträckt och att en viss tvekan kan råda om denna
praxis stämmer överens med lagrummets ordalydelse. Från kriminalpolitisk
synpunkt synes det emellertid enligt rådet tveksamt om den i motionen
förordade omformuleringen av rånbestämmelsen i enlighet med gällande
rättspraxis är lämplig. Det torde från denna synpunkt Unnas skäl att i princip
förbehålla rånbenämningen sådana handlingar där ett verkligt hot föreligger.

I anslutning till detta konstaterande anmärker rådet att dess kriminalpolitiska
arbetsgrupp även behandlat frågan om de negativa konsekvenserna
av brottsbenämningar som ger en missvisande bild av lagstadgandets innehåll
(se BRÅ 1974:3).

Rådet ansluter sig även till den i motionen framförda uppfattningen att
minimistraffet för rån är för högt. Om rånbestämmelsen ej ändras i den

JuU 1974:26

7

riktning som förordats i motionen, finns det därför enligt rådet starka skäl
som talar för förslaget om ändring av straffskalan.

I yttrandet nämns också ett rådets kriminalpolitiska arbetsgrupp i den
ovannämnda rapporten (BRÅ 1974:3) även har dragit upp allmänna riktlinjer
för det kriminalpolitiska arbetet och bl. a. förordat en fortsatt tillämpning
av nuvarande system med en fortlöpande brottsbalksöversyn. De förslag
som framlagts i motionen bör enligt rådet tas upp till närmare granskning
i detta sammanhang.

Sveriges advokatsamfund framhåller att, som framgår av motionen, till rån
hänförs fall av mycket varierande svårhetsgrad och att det inte sällan förekommer
att omständigheterna vid brottet varit sådana att påföljden framstår
som en oproportionerligt hård reaktion. Särskilt gäller detta i fall där
skyddstillsyn bedöms som den i och för sig mest adekvata påföljden men
där de synnerliga skäl för denna påföljd vilka med hänsyn till straffminimum
skall föreligga saknas.

Å andra sidan bör man enligt samfundets mening inte kunna bortse från
att fall, vilka omfattas av rånrekvisiten, traditionellt och av allmänheten
torde betraktas vara av så allvarlig natur att de i princip bör leda till strängare
påföljd än vad grov stöld föranleder. Det kan därför enligt samfundets mening
inte vara riktigt att samma straffskala generellt skall gälla för de båda
brottskategorierna.

Det synes emellertid samfundet vara angeläget att möjlighet skapas för
en mildare bedömning än den som straffminimum tillåter, då omständigheterna
i det särskilda fallet så påfordrar. Detta bör enligt samfundet gälla
exempelvis fall där våldet varit förhållandevis obetydligt, där ett hot objektivt
sett inte inneburit trängande fara eller där tillgreppet inte avsett något större
värde.

Härom anför samfundet vidare att man kan tänka sig att nå en lösning
genom införande av en särskild straffbestämmelse för lindrigare former av
rån. På motsvarande sätt som beträffande våldtäktsbrottet kan man måhända
finna en särskild brottsbenämning för de lindrigare typfallen.

Alternativet till en sådan lösning kan enligt samfundet vara en bestämmelse
att påföljden vid mildrande eller särskilda omständigheter skall kunna
nedsättas till sex månaders fängelse.

Med någon av dessa ändringar skulle det, slutar samfundet, inte vara
nödvändigt att mjuka upp de rekvisit för rån som lagen anger. Måhända
skulle i stället därmed i rättstillämpningen kunna vinnas bättre anpassning
till lagrummets ordalydelse.

Sveriges domareförbund framhåller att det under senare år skett en allvarlig
utveckling av våldsbrottsligheten särskilt i vad avser rån mot banker och
andra penninginrättningar. Vid en sänkning av straffminimum för rån riskerar
man att straffmätningen för normalfallet av rån mildras, vilket inger
betänkligheter från allmänpreventiv synpunkt. Så skedde enligt förbundet

JuU 1974:26

8

exempelvis vid sänkningen av straffminimum för meded i samband med
brottsbalkens införande (se justitiedepartementets expertundersökning av
straffmätningspraxis i Ds Ju 1973:8 sid. 18 ff). Det synes önskvärt, fortsätter
förbundet, att frågan om straffminmum för rån prövas i samband med en
allmän översyn av straffskalorna i brottsbalken, vilket ock brottskommissionen
förordat. Det förtjänar enligt förbundet även övervägas om icke en
särskild straffskala för lindriga fall av rån bör upptas i lagen. I anslutning
härtill påpekar förbundet att datatekniken har öppnat nya vägar för överblickande
av den tidigare ur empirisk synpunkt svårtillgängliga straffmätningspraxis
på olika områden.

På anförda skäl tillstyrker domareförbundet att frågan om en sänkning
av straffminimum för rån övervägs som ett led i en allmän översyn av
brottsbalkens strafflatituder.

Beträffande förslaget om ändring av brottsbeskrivningen för rån uttalar
förbundet att det i likhet med motionären anser det vara otillfredsställande
att rådande praxis beträffande hot med oladdad pistol och liknande fall
mindre väl överensstämmer med lagens ordalydelse. Det rör sig ju här om
upprätthållande av straffrättens legalitetsprincip, som är av grundläggande
betydelse för rättssäkerheten. Förbundet vill därför ej motsätta sigen översyn
av rånstadgandet. Vid en sådan översyn måste enligt förbundet självfallet
uppmärksamhet ägnas åt råndefinitionens centrala ställning ej blott i straffrätten
utan även i civilrätten, framför allt i 28 s avtalslagen.

Föreningen Sveriges åklagare påpekar att rekvisitet hot som innebär trängande
fara även återfinns i 6 kap. 1 § brottsbalken. Den tolkning, som rekvisitet
fått, synes föreningen rationell, då det för den som utsätts för angreppet
kan vara omöjligt att iaktta sådana detaljer, som innebär att hotet
faktiskt inte inneburit så allvarlig fara, t. ex. att en pistol är oladdad. Det
strider ej mot ordalagen att ett hot, som från den angripnes synpunkt ter
sig som allvarligt, anses innebära trängande fara, då även gärningsmannen
måste ha avsett att hotet skall uppfattas innefatta sådan fara. Förslaget att
bestämma hotet på sätt som skett i 4 kap. 5 , BrB skulle enligt föreningen
medföra att även mycket okvalificerade hot skulle innebära rånhot. I denna
del kan föreningen därför icke dela motionärens uppfattning.

Den ifrågasatta sänkningen av minimistraffet för rån till sex månader
säger sig föreningen däremot kunna tillstyrka. Ett flertal rån är icke av
den grova beskaffenhet att ett års fängelse framstår som rimlig påföljd.
Praxis har kringgått svårigheten genom att uppställa mycket stränga krav
på bevisningen av sambandet mellan det utövade våldet och tillgreppet.
Under förutsättning att det klargörs att en nedsättning av minimipåföljden
för rån till sex månader icke är ett uttryck för en mildare syn på brottet
som sådant har föreningen ingen erinran mot en sådan straffsänkning. Å
andra sidan anser föreningen icke en sådan förändring oundgängligen påkallad
utan menar att en lagändring kan anstå till en mer omfattande översyn
av brottsbalkens bestämmelser.

Juli 1974:26

9

Utskottet

Enligt 8 kap. 5 § brottsbalken döms den som stjäl medelst våld å person
eller medelst hot som innebär trängande fara för rån till fängelse, lägst
ett och högst sex år. Detsamma gäller den som, sedan han begått stöld
och anträffats på bar gärning, sätter sig med sådant våld eller hot till motvärn
mot den som vill återta det tillgripna ävensom den som med sådant våld
eller hot tvingar annan till handling eller underlåtenhet som innebär vinning
för gärningsmannen och skada för den tvungne eller någon i vars ställe
denne är. Är rån att anse som grovt skall enligt 6 § dömas för grovt rån
till fängelse, lägst fyra och högst tio år.

I motionen begärs översyn av berörda bestämmelser. Översynen bör enligt
motionären avse dels bestämmelsen om straffminimum för rån, dels brottsbeskrivningen
av rån i vad gäller rekvisitet våld eller hot som innebär trängande
fara. Motionären anser på anförda skäl att straffminimum för rån bör
sänkas, lämpligen till fängelse sex månader, samt att lagtexten bör ändras
så att därav tydligt framgår att det nyssnämnda rekvisitet är uppfyllt även
om faran objektivt sett inte är trängande men hotet för den hotade ter
sig som ett hot som innebär trängande fara, t. ex. hot med leksakspistol.

Antalet rånbrott har under de senaste åren stigit betydligt, och det är
enligt utskottets mening angeläget att samhället med kraft ingriper mot
denna regelmässigt mycket allvarliga form av våldsbrotts!ighet. Samtidigt
bör emellertid framhållas att rånbegreppet även innefattar relativt ofarliga
handlingar, t. ex. fall där våldet är ringa och det tillgripna avser obetydliga
värden. I sådana fall kan inte sällan minimistraffet framstå som alltför
strängt. Att straffskalans nedre gräns ligger vid ett år har även den konsekvensen
att det krävs synnerliga skäl för att påföljden skyddstillsyn skall
fä användas. Domstolen kan alltså tvingas tillgripa en frihetsberövande påföljd
även om en sådan inte är påkallad av individualpreventiva skäl.

Beträffande gärningsbeskrivningen har i rättstillämpningen och den juridiska
doktrinen framförts två tolkningar i fråga om innebörden av begreppet
hot som innebär trängande fara. Dels har framförts åsikten att lagrummets
ordalydelse ger vid handen att rekvisitet är uppfyllt endast om hotet objektivt
sett inneburit en trängande fara för den hotade, dels har hävdats att det
är till fyllest om hotet av den hotade uppfattats såsom innebärande trängande
fara.

Förespråkarna av den förstnämnda meningen har till stöd för sin uppfattning
bl. a. åberopat utformningen av straffstadgandet om olaga hot. I
detta lagrum, 4 kap. 5 § brottsbalken, som riktar sig mot den som lyfter
vapen mot annan eller eljest hotar med brottslig gärning, sägs uttryckligen
att det är tillräckligt att hotet är ”ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig
fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom”.

I rättspraxis har numera på ett entydigt sätt fastlagts att s. k. råntvång
föreligger även om faran objektivt sett inte är trängande men hotet för

JuU 1974:26

10

den hotade ter sig som ett hot som innebär trängande fara. Något akut
behov av lagstiftning till ledning för rättstillämpningen kan därför inte anses
föreligga. Å andra sidan kan det från mer allmänna utgångspunkter anses
mindre tillfredsställande att lagrummets innebörd inte tydligt kommer till
uttryck i lagtexten. Från kriminalpolitisk synpunkt kan det också, som bl. a.
brottsförebyggande rådet framhållit i sitt remissyttrande, finnas skäl att i
princip förbehålla rånbenämningen för handlingar där ett verkligt hot föreligger.

I linje med sådana överväganden ligger den under utskottets remissbehandling
framförda tanken på en särskild straffbestämmelse och en särskild
brottsbenämning för lindrigare former av rån. En jämförelse med våldtäktsbrottet
är här av intresse. För våldtäkt är straffet fängelse lägst två och
högst tio år, medan straffskalan för brottets lindrigare former, benämnda
våldförande, är fängelse lägst en månad och högst två år.

En uppdelning av rånbrottet på liknande sätt framstår enligt utskottets
mening som ett alternativ till en sänkning av straffminimum med eller
utan samtidig justering av gärningsbeskrivningen. De i motionen upptagna
spörsmålen bör sålunda enligt utskottets mening inte betraktas isolerade
från varandra.

Mot denna bakgrund är utskottet inte berett att binda sig för en lösning
i enlighet med motionärens förslag. I likhet med motionären anser emellertid
utskottet motiverat att motionsspörsmålen blir föremål för närmare överväganden.
Enligt vad utskottet erfarit pågår f. n. inom justitiedepartementet
arbete med en begränsad översyn av bestämmelserna om grov stöld och
rån. Utskottet förutsätter att de i motionen upptagna spörsmålen kommer
att behandlas i detta sammanhang. Med hänsyn härtill är någon särskild
framställning från riksdagens sida inte påkallad.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1974:967.

Stockholm den 29 oktober 1974

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Mattson (s), herrar Polstam (c),
Johansson i Växjö (c), Jönsson i Malmö (s), Nygren (s), fru Bergander (s),
herrar Nilsson i Visby (s), Fransson (c), Lövenborg (vpk), fru Wiklund (c),
fru André (c), fru Andersson i Kumla (s), herr Petersson i Röstånga (fp)
och fru Lindquist (m).

GOTAB 74 8055 S Stockholm 1974