Justitieutskottets betänkande nr 21 år 1974

JuU 1974:21

Nr 21

Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om ansvar för
ekonomiskt förtal.

Motionen

I motionen 1974:196 av herrar Fridolfsson (m) och Nordgren (m) yrkas
att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om utredning och förslag till lagstiftning
rörande s. k. ekonomiskt förtal.

Gällande rätt

Som ekonomiskt förtal brukar betecknas förtal som riktar sig mot en
fysisk eller juridisk person och som medför ekonomiska skadeverkningar
för den utpekade men inte innefattar angrepp mot någons personliga heder.

I brottsbalken (BrB) saknas uttryckliga straffstadganden rörande ekonomiskt
förtal och ärekränkning av juridiska personer och andra kollektiv.
Regler om ärekränkning ges i 5 kap. Enligt 1 § första stycket skall dömas
för förtal, om någon utpekar annan såsom brottslig eller klandervärd i sitt
levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för
andras missaktning. Ansvar skall dock enligt andra stycket ej ådömas, om
den åtalade var skyldig att uttala sig eller om det eljest med hänsyn till
omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och han visar
att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den. Med detta
undantag är förtal straffbart oavsett om beskyllningen var sann eller icke.
För straffbarhet förutsätts bl. a. att fråga är om uttalanden med en viss
bestämdhet, icke blott om värdeomdömen. Straffet för förtal är böter. För
grovt förtal, varom stadgas i 2 §, är straffet böter eller fängelse i högst
två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om
uppgiften genom sitt innehåll eller den omfattning i vilken den blivit spridd
eller eljest var ägnad att medföra allvarlig skada. Enligt 3 § skall ansvar
för förolämpning inträda, om man smädar annan genom kränkande tillmäle
eller beskyllning eller genom annat skymlligt beteende mot honom. Om
förolämpning samtidigt utgör ett förtalsbrott, äger stadgandena om förtal
företräde. Ansvar för förolämpning skall alltså ådömas endast om gärningen
ej är belagd med ansvar enligt 1 eller 2 §. Straffet för normalfall är endast
böter men för grova fall böter eller fängelse i högst sex månader. I 4 §
stadgas att förtal av avliden skall bestraffas enligt 1 eller 2 § om gärningen
är sårande för de efterlevande eller den eljest kan anses kränka den frid,
som bör tillkomma den avlidne. Därvid skall beaktas den tid som förflutit
efter dödsfallet samt omständigheterna i övrigt.

I Riksdagen 1974. 7 sami Nr 21

JuU 1974:21

Vad beträffar ärekränkningsbrottens förhållande till tryckfrihetsförordningen
stadgas i 7 kap. 4 § nämnda förordning att såsom otillåtet yttrande
i tryckt skrift skall anses sådan enligt lag straffbar framställning som innefattar,
bland annat, ärekränkning mot enskild person. I lagrummet stadgas
vidare: ”Med ärekränkning förstås i denna paragraf förtal och förolämpning.
Förtal innebär, att någon utpekar annan såsom brottslig eller klandervärd
i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne
för andras missaktning, dock ej om det med hänsyn till omständigheterna
var försvarligt att lämna uppgift i saken och han visar att uppgiften var
sann eller att han hade skälig grund för den. Förtal av avliden innefattar
att gärningen är sårande för de efterlevande eller att den eljest kan anses
kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne. Förolämpning innebär
att någon smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller
genom annat skymfligt beteende mot honom.”

Enligt 8 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen gäller vidare att för tryckfrihetsbrott
genom periodisk skrift svarar i första hand utgivaren. Vid bedömande
av fråga om ansvar för honom skall enligt 12 § i nämnda kapitel
anses som om vad skriften innehåller införts däri med hans vetskap och
vilja. Den eller de andra personer som genom författande av artiklar eller
på annat sätt medverkat till att skriften fått visst innehåll är uteslutna från
ansvar. Anledningen härtill är att ett dylikt ansvar skulle kunna verka hämmande
på yttrandefriheten. Ett nödvändigt komplement till yttrandefriheten
har även ansetts vara att artikelförfattare och andra bidragsgivare till en
tidning skall kunna göra anspråk på anonymitet (3 kap. tryckfrihetsförordningen).

Även om ekonomiskt förtal, såsom av det nyligen anförda framgår, inte
direkt efter ordalagen omfattas av brottsbalkens stadganden om ärekränkning
anses att spridande av oriktiga eller ogrundade uppgifter om en persons
yrkesutövning eller ekonomiska förhållanden ofta bör kunna åtkommas som
vanlig ärekränkning. Även vad gäller ärekränkning mot kollektiva enheter
tolkas huvudregeln i 1 § något vidsträckt, och den anses tillämplig på sådana
yttranden som formellt avser t. ex. en juridisk person, ett företag eller en
vara, en kår, invånarna i ett hus eller annan grupp men som måste förstås
så att en eller flera bestämda personer därigenom utpekas.

Enligt lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet (konkurrensbegränsningslagen) ankommer det
på marknadsdomstolen bl. a. att genom förhandling söka undanröja skadlig
verkan av konkurrensbegränsning, som bringas under dess bedömning. 1
och för sig torde vissa fall av ekonomiskt förtal kunna bedömas som konkurrensbegränsning
med skadlig verkan i konkurrensbegränsningslagens
mening. Framställning om förhandling enligt lagen kan göras av näringsfrihetsombudsmannen,
eller, om han i visst fall beslutat att inte påkalla
förhandling, av företagare som berörs av åtgärden eller av sammanslutning
av konsumenter eller löntagare.

JuU 1974:21

I lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring har intagits en generalklausul,
enligt vilken en näringsidkare, som vid marknadsföring av vara
eller tjänst företar handling som genom att strida mot god affärssed eller
på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare, kan vid
vite förbjudas att fortsätta därmed eller företa annan liknande handling
(1 §). Denna generalklausul ger näringsidkare ett visst skydd mot förtal
från konkurrenters sida. Med stöd av klausulen kan man nämligen ingripa
mot att som ett led i marknadsföring oriktiga upplysningar lämnas rörande
ett konkurrerande företag eller av detta tillhandahållna varor och tjänster.
I viss mån torde det också få anses möjligt att ingripa mot framställningar
som visserligen inte innehåller annat än fullt sakriktiga uppgifter i dessa
hänseenden men är utformade på ett sätt som onödigtvis misskrediterar
den utpekade. Enligt 12 § nyssnämnda lag skall den som bryter mot vitesförbud
ersätta skada som därigenom uppkommer för konkurrerande näringsidkare.

Det kan tilläggas, att Allmänhetens pressombudsman och Pressens opinionsnämnd
vid bedömning av om god publicistisk sed åsidosatts även
upptar till behandling uttalanden som skulle kunna anses hänförliga til!
s. k. ekonomiskt förtal eller ärekränkning av kollektiv.

Frågans tidigare behandling

Beträffande äldre rätt samt behandling av frågan om ansvar för ekonomiskt
förtal under förarbetena till brottsbalken och därefter av utredningen om
illojal konkurrens och 1963 års konsumentupplysningskommitté får utskottet
hänvisa till den redogörelse härom som upptagits i utskottets betänkande
i samma fråga år 1972, JuU 1972:21 s. 3-7. Där återges även vad statsrådet
Geijer i riksdagens andra kammare i februari 1970 uttalade till svar på en
enkel fråga om lagstiftning mot ekonomiskt förtal och vad han vid remiss
till lagrådet av förslag till lag om otillbörlig marknadsföring anförde i frågan
om lagstiftning rörande ekonomiskt förtal (prop. 1970:57 s. 71).

I samband med riksdagsbehandlingen år 1970 av propositionen med förslag
till lag om otillbörlig marknadsföring, m. m. upptog tredje lagutskottet även
motioner vari hemställdes om utredning och förslag till lagstiftning rörande
ekonomiskt förtal och förtal mot juridiska personer m. m. (mot. 1:835 samt
1:1171 och 11:1380).

Tredje lagutskottet fann någon riksdagens åtgärd i anledning av motionsyrkandena
inte påkallad. Utskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända
utlåtande (3LU 1970:45 s. 88) bl. a.:

Utskottet delar departementschefens uppfattning att frågan om ekonomiskt
förtal inte bör behandlas i förevarande sammanhang. Motsvarande
bedömning gäller frågan om ärekränkning av kollektiv. Departementschefen
är som framgår av ovanstående redogörelse införstådd med att ekonomiskt
förtal kan medföra skada för dem som drabbas därav. Det torde därför

1 * Riksdagen 1974. 7 sami. Nr 21

JuU 1974:21

kunna förutsättas att hithörande frågor, dvs. också frågor om ärekränkning
av juridisk person, ägnas tillbörlig uppmärksamhet.

Vid 1971 års riksdag behandlades frågan om lagstiftning rörande ekonomiskt
förtal i anledning av en motion (1971:646) av herr Nordgren m. fl.
(m).

Justitieutskottet fann i sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU
1971:22) inte anledning att frångå den bedömning av spörsmålet som gjordes
av 1970 års riksdag och avstyrkte bifall till motionen.

I en vid betänkandet fogad reservation ansåg utskottets borgerliga minoritet
att utskottet bort anföra bl. a. följande:

1 likhet med vad från olika håll framhållits i tidigare lagstiftningssammanhang
anser emellertid utskottet att det torde föreligga behov av allmänna
bestämmelser mot ekonomiskt förtal, och utskottet vill erinra om att både
utredningen om illojal konkurrens och 1963 års konsumentupplysningskommitté
funnit det angeläget att lagstiftningsfrågan om ekonomiskt förtal
bringas till en lösning. Ämnet bör enligt utskottets mening inom en nära
framtid bli föremål för utredning syftande till lagstiftning.

1 enlighet härmed ansåg minoriteten att utskottet bort hemställa att riksdagen
i anledning av motionen hos Kungl. Maj:t skulle anhålla om utredning
samt förslag till lagstiftning rörande s. k. ekonomiskt förtal.

Vid 1972 och 1973 års riksdagar framställdes motionsvägen - i motionen
1972:913 av herr Nordgren (m)och motionen 1973:1077 av herrar Fridolfsson
(m) och Nordgren (m) - ånyo yrkanden om straffbestämmelser angående
ekonomiskt förtal.

Justitieutskottet fann i sina av riksdagen godkäna betänkanden (JuU
1972:21 och 1973:9) inte skäl till annat ställningstagande i frågan än det
som gjordes tidigare och avstyrkte bifall till motionerna. Utskottets borgerliga
minoritet vidhöll i vid betänkandena fogade reservationer den uppfattning
som minoriteten uttalat år 1971.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från justitiekanslern (JK),
riksåklagaren (RÅ), hovrätten över Skåne och Blekinge, näringsfrihetsombudsmannen
(NO), konsumentombudsmannen (KO), Sveriges Industriförbund,
Pressens samarbetsnämnd (organ för Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet
och Svenska Tidningsutgivareföreningen), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO) och Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO). Massmedieutredningen och Landsorganisationen i Sverige, som
beretts tillfälle att avge remissyttranden, har avstått från att yttra sig över
motionen.

JK anser det motiverat att en utredning kommer till stånd av frågan
om införande av särskilda straffbestämmelser för ekonomiskt förtal. RÅ
vill inte motsätta sig en utredning av frågan om det behövs ytterligare lag -

JuU 1974:21

stiftning rörande ekonomiskt förtal. Enligt NO:s mening föreligger sakliga
skäl för att närmare utreda frågan om ekonomiskt förtal. KO vill inte motsätta
sig att en utredning företas. Industriförbundet och SACO tillstyrker
bifall till motionen. Hovrätten, Pressens Samarbetsnämnd och TCO avstyrker
bifall till motionen.

JK upplyser att han under senare tid haft att pröva framställningar om
ingripande mot tryckta skrifter som innefattat bl. a. ekonomiskt förtal. JK
anför bl. a. att tillkomsten av en straffbestämmelse för ekonomiskt förtal
onekligen skulle innebära en inskränkning i den fria kritikrätten. Bestämmelsen
borde emellertid enligt JK kunna utformas så att den inte möter
alltför starka betänkligheter från tryckfrihetssynpunkt. Redan förekomsten
av en straffbestämmelse torde mana till försiktighet, även om bestämmelsen
medger ingripande endast vid klara överträdelser och ej ger något fullständigt
skydd. Vid den utredning av frågan om ekonomiskt förtal, som JK finner
motiverad, torde enligt hans mening även frågan om införande av bestämmelser
om förtal av juridiska personer böra utredas.

RÅ anför att gällande lagstiftning i viss utsträckning torde erbjuda möjligheter
att ingripa mot förtal som medför ekonomiska skadeverkningar.
Huruvida det behövs ytterligare lagstiftning härom är RÅ för närvarande
inte beredd att ta ställning till. Han anser sig dock inte ha anledning motsätta
sig att frågan utreds. Det rör sig enligt RÅ om ett svårbedömt område,
där intresseavvägningar och gränsdragningar av olika slag måste göras. En
utredning kan klargöra om det är önskvärt och erforderligt med ett ingripande
lagstiftningsvägen och hur en lagstiftning bör utformas. Enligt RÅ:s mening
har en eventuell lagstiftning sin plats i 5 kap. brottsbalken.

NO redovisar i sitt yttrande inledningsvis olika fall av ryktesspridning
som varit ägnad att skada konkurrenter i deras näringsverksamhet. Gemensamt
för de anförda exemplen anges vara att åtgärderna haft till syfte
att hindra nya produkter eller nya företag eller företagsformer att komma
in på marknaden.

NO konstaterar härefter att ekonomiskt förtal i och för sig kan komma
att bedömas som konkurrensbegränsning med skadlig verkan i konkurrensbegränsningslagens
mening. Möjligheterna att komma till rätta med en sådan
konkurrensbegränsning med hjälp av konkurrensbegränsningslagstiftningen
torde enligt NO dock vara små. Det medel som står till buds består i att
med hjälp av förhandling söka få konkurrensbegränsningen undanröjd. Man
får emellertid enligt NO anta att ett ekonomiskt förtal som regel ger omedelbara
skadeverkningar förden som utsätts för förtalet och att förhandlingar
därefter knappast kan leda till åtgärder som eliminerar skadeverkningarna.

Under erinran om att ekonomiskt förtal under vissa omständigheter kan
falla under reglerna i lagen om otillbörlig marknadsföring, påpekar NO att
ärenden av utpräglad konkurrensnatur, däribland ekonomiskt förtal, normalt
numera ej upptas till behandling av KO.

JuU 1974:21

Härefter fortsätter NO:

En kriminalisering av ekonomiskt förtal kan tänkas medföra en allmänt
sett återhållande effekt på företagares benägenhet att lämna nedsättande
omdömen om en konkurrents produkter. Även om det såsom nyss anförts
är ett konkurrensintresse att förtal inte ger konkurrensbegränsande följder,
så är det också väsentligt att företagarna inte i onödan hämmas av risk
för straffpåföljd när det gäller användningen av sådana konkurrensmedel
som innebär att en företagare ger omdömen om en annan företagares produkter
eller tjänster, exempelvis i samband med s. k. jämförande reklam.
Sådan konkurrens kan vara av inte oväsentligt värde för konsumenterna
vid deras val vid inköpen.

I princip gäller enligt svensk rätt att förmögenhetsförlust i utomobligatoriska
förhållanden, som någon tillfogas utan att förlusten står i samband
med skada på person eller sak, inte ersätts annat än när den skadegörande
handlingen utgör brott. En kriminalisering av ekonomiskt förtal öppnar därför
möjligheter till skadestånd i situationer där tidigare inte ens avsiktligt
skadegörande handlingar medfört skyldighet att ge ersättning för skadan.
Det kan mot denna bakgrund vara anledning att särskilt uppmärksamma
skadeståndsfrågan. I och för sig synes det inte uteslutet att det kan finnas
skäl som talar för att särskilda skadeståndsregler bör utformas.

Sammanfattningsvis föreligger det enligt NO:s mening sakliga skäl för
att närmare utreda frågan om ekonomiskt förtal. Utredningen bör enligt
NO:s mening inte begränsas till frågan om kriminalisering av ekonomiskt
förtal utan bör ges möjlighet att överväga problemet i vidare mån.

KO anför bl. a. att någon total kartläggning av de problem som skulle
hänga samman med en lagstiftning som innebar att ekonomiskt förtal kriminaliserades
inte har skett. Konsekvenserna av en sådan lagstiftning är
därför svåra att överblicka. Vissa negativa följder kan dock enligt KO redan
på detta stadium förutses.

Ett stort antal av KO:s ingripanden enligt marknadsföringslagen anges
vara föranledda av anmärkningar från allmänheten. KO är sålunda för sin
övervakning av marknaden i stor utsträckning beroende av att allmänheten
är vaksam och beredd att anmäla sådana förfaranden som uppfattas som
otillbörliga. KO konstaterar att en kriminalisering av ekonomiskt förtal skulle
kunna verka hämmande på benägenheten att göra anmälningar till KO samt
att härigenom det konsumentskydd som marknadsföringslagen innebär
skulle begränsas på ett icke godtagbart sätt.

En kriminalisering av ekonomiskt förtal skulle enligt KO också kunna
verka återhållande när det gäller företagens villighet att i reklam lämna
uppgifter och ge omdömen om konkurrenternas produkter. Eftersom s. k.
jämförande reklam ofta kan vara betydelsefull från konsumentsynpunkt
- bl. a. genom att underlätta valet mellan olika producenters varor och tjänster
- måste en minskning av den jämförande reklamen enligt KO ses som
icke önskvärd från konsumentsynpunkt.

Också från allmän synpunkt anser KO att bestämmelser om straff för
ekonomiskt förtal synes kunna medföra betänkliga konsekvenser. Det är

JuU 1974:21

enligt hans mening angeläget att den enskildes rätt att fritt kritisera vad
han uppfattar som missförhållanden inte drabbas av inskränkningar. Detta
gäller inte minst möjligheten för envar att i tidningsartiklar, varurecensioner
osv. ta upp olika företags verksamhet eller produkter till kritisk granskning.
Även härvidlag kan regler om straff för ekonomiskt förtal enligt KO leda
till en utveckling som är olycklig.

På grund av de negativa konsekvenser som sålunda kan följa med en
lagstiftning om straff för ekonomiskt förtal finner KO det ligga nära till
hands att avstyrka motionen. Med hänsyn till att de problem som hänger
samman med lagstiftning om ekonomiskt förtal inte tidigare kartlagts vill
KO emellertid inte motsätta sig att en utredning nu företas.

Industriförbundet, som i sitt remissyttrande erinrar om en skrivelse den
19 februari 1971 från förbundet till chefen för justitiedepartementet vari
krävdes effektiva bestämmelser mot ekonomiskt förtal, ansluter sig till motionärernas
krav på utredning och förslag till lagstiftning till skydd mot
ekonomiskt förtal.

I sitt tillstyrkande yttrande uttalar SACO att näringslivet otvivelaktigt
har behov av skydd mot yttranden, som är menliga för verksamheten, vare
sig dessa kommer från konkurrenter eller utomstående. Behov av skydd
mot yttranden, menliga för den angripnes ekonomiska förhållanden, torde
enligt SACO finnas även hos andra än dem, som bedriver näringsverksamhet.
Skyddsbehovet bör enligt SACO ges en generell reglering i brottsbalken.
Då det är av betydelse att yttrandefriheten i dessa frågor så litet
som möjligt begränsas framhåller dock SACO att det straffbara området
inte bör sträcka sig längre än som äroundgänglingen nödvändigt. Tillräckligt
utrymme måste lämnas för det berättigade behov som finns i samhället
av upplysning om och kritik av den del av näringslivets förhållanden, som
angår allmänheten, konsumenter eller producenter.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, som avstyrker bifall till motionen, tilllägger
att om man på detta område över huvud taget skall införa någon
straffbestämmelse vid sidan av de bestämmelser av olika art som redan
finns så måste man finna en avgränsning som i det väsentliga lämnar yttrande-
och tryckfriheten oinskränkt och medför straff endast för förfarande
som visat sig vara till allvarlig skada från allmän synpunkt.

Pressens Samarbetsnämnd, som avstyrker bifall till motionen, uttalar att
det i det moderna samhället med dess starka inriktning på produktion och
konsumtion är en viktig uppgift för massmedierna att ge konsumenterna
vederhäftig upplysning om varor och tjänster. Denna upplysning kan enligt
nämnden ske antingen i form av konsumentupplysning, dvs. saklig information
om varor och tjänster, eller genom varurecension som återger journalisters
personliga värdering. För att så allsidigt som möjligt informera
läsaren måste det vara en självklar strävan att bl. a. belysa konkurrensförhållanden.
Enligt nämndens mening är vida gränser för yttrande- och
tryckfriheten nödvändiga för att massmedierna skall kunna fullgöra denna

JuU 1974:21

viktiga uppgift. En lagstiftning mot ekonomiskt förtal skulle enligt nämnden
kunna leda till att den konsumentupplysande verksamheten starkt hämmas
eller i vissa fall till och med omöjliggörs.

Enligt nämndens mening brukar det lagstadgade skyddet inte tillgripas
annat än när det visar sig omöjligt att lösa problemen på andra vägar. På
massmedieområdet bedrivs emellertid sedan länge en betydelsefull självsanerande
verksamhet med utomrättsliga organ som prövar anmärkningar
mot framställningar i press och etermedier. Genmälesrätten och rätten till
beriktiganden är t. ex. fastlagd i de etiska regler som ligger till grund för
denna verksamhet. Nämnden anser att den bästa och enda framkomliga
vägen för att lösa det diskuterade problemet är att låta massmedierna gå
vidare med den självsanerande verksamheten. Samtidigt anser nämnden
det vara väsentligt att företagen i sin tur arbetar mot större öppenhet. Svårigheten
att II insyn torde enligt nämnden många gånger vara orsaken till
att journalister råkar ge information som inte är korrekt.

I sitt avstyrkande remissyttrande uttalar TCO att det skydd som för närvarande
finns mot ekonomiskt förtal är tillräckligt. Organisationen framhåller
också risken för att en bestämmelse om ekonomiskt förtal kan medföra
en oacceptabel inskränkning i pressens nuvarande informationsfrihet samt
en icke oväsentlig hämsko på konsument- och kreditupplysningen samt
på arbetstagarorganisationernas företagsupplysning.

Utskottet

I motionen yrkas att riksdagen anhåller om utredning och förslag till
lagstiftning rörande s. k. ekonomiskt förtal.

Med ekonomiskt förtal avses förtal som riktar sig mot en fysisk eller
juridisk person och medför ekonomiska skadeverkningar för denne men
som inte innefattar angrepp mot någons personliga heder. I gällande rätt
saknas uttryckliga bestämmelser som direkt reglerar ekonomiskt förtal och
ärekränkning av kollektiv. Emellertid anses att spridande av oriktiga eller
ogrundade uppgifter om en persons yrkesutövning eller ekonomiska förhållanden
ofta bör kunna åtkommas som vanlig ärekränkning. Även vad
gäller ärekränkning mot kollektiva enheter tolkas brottsbalkens förtalsstadgande
något vidsträckt och anses tillämpligt på sådana yttranden som formellt
avser t. ex. en juridisk person men som måste förstås så att en eller
flera bestämda personer utpekas. Det bör tilläggas att 1970 års lag om otillbörlig
marknadsföring kan ge näringsidkare ett visst skydd mot förtal från
konkurrenters sida samt att Allmänhetens pressombudsman och Pressens
opinionsnämnd vid bedömning av om god publicistisk sed åsidosatts även
upptar till behandling uttalanden som skulle kunna anses hänförliga till
s. k. ekonomiskt förtal eller ärekränkning av kollektiv.

JuU 1974:21

StrafTrättslig reglering av ekonomiskt förtal var, som framgår av redogörelsen
ovan, föremål för riksdagens ställningstagande i samband med 1970
års lagstiftning om otillbörlig marknadsföring m. m. I detta lagstiftningsärende
hade vid remissbehandlingen från flera håll anförts att det förelåg
ett behov av allmänna bestämmelser mot ekonomiskt förtal. Departementschefen
ansåg emellertid att sådana bestämmelser inte hade sin naturliga
plats vare sig i en lag om illojal konkurrens eller i en lag om otillbörlig
marknadsföring utan i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen. Han ansåg
därför att frågan om införande av allmänna bestämmelser i ämnet fick tas
upp i annat sammanhang. I anslutning till propositionen behandlades också
motioner med delvis enahanda yrkanden som i den nu förevarande motionen.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande hänvisade vederbörande utskott
till att departementschefen var införstådd med att ekonomiskt förtal
kan medföra skada för dem som drabbas därav samt att det därför torde
kunna förutsättas att hithörande frågor skulle komma att ägnas tillbörlig
uppmärksamhet. Någon riksdagens åtgärd i anledning av motionerna ansågs
på grund härav inte påkallad.

Frågan om straffrättslig reglering av ekonomiskt förtal aktualiserades motionsvägen
ånyo vid 1971,1972 och 1973 års riksdagar. Motionerna behandlades
av justitieutskottet, som inte fann anledning att frångå den bedömning
av motionsspörsmålet som gjordes av 1970 års riksdag. Riksdagen beslöt
i enlighet härmed att avslå motionerna.

De remissyttranden som utskottet inhämtat över den nu förevarande motionen
har belyst det i tidigare lagstiftningssammanhang påtalade behovet
av allmänna bestämmelser mot ekonomiskt förtal samtidigt som de pekat
på den svårbedömda frågan om gränsdragning mellan intresset av att etablera
ett tillfredsställande skydd mot skadeverkningar av ekonomiskt förtal och
intresset av att bevara de nuvarande vida gränserna för yttrandefrihet och
tryckfrihet. Det rör sig här enligt utskottets mening om ett svårbedömt
spörsmål som bör bli föremål för en närmare utredning. En sådan utredning
bör inte vara bunden till några särskilda förutsättningar utan avse hela frågan
om ekonomiskt förtal i ett vidare perspektiv, varvid även de skadeståndsrättsliga
aspekterna liksom frågan om ärekränkning av juridisk person bör
komma under bedömande. Det bör överlåtas åt Kungl. Maj:t att besluta
om formerna för utredningens bedrivande.

Vad utskottet sålunda uttalat om utredning av frågan om lagstiftning
rörande ekonomiskt förtal bör ges Kungl. Majit till känna.

Utskottet hemställer

att riksdagen i anledning av motionen 1974:196 ger Kungl. Majit
till känna vad utskottet uttalat om utredning av frågan om
lagstiftning rörande ekonomiskt förtal.

JuU 1974:21

Stockholm den 29 oktober 1974

På justitieutskottets vägnar
LISA MATTSON

Närvarande: fröken Mattson (s), herrar Polstam (c), Johansson i Växjö (c).
Westberg i Ljusdal (fp), Nygren (s), fru Bergander (s), herrar Schött (m),
Nilsson i Visby (s), Fransson (c), Lövenborg (vpk), fru Wiklund (c), fru
André (c), fru Andersson i Kumla (s), herr Lundgren (s) och fru Lindquist

(m).

Reservation

av fröken Mattson (s), herr Nygren (s), fru Bergander (s), herrar Nilsson
i Visby (s), Lövenborg (vpk), fru Andersson i Kumla (s) och herr Lundgren
(s), som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9, som börjar med ”De remissyttranden”
och slutar med "till känna” bort ha följande lydelse:

De remissyttranden som utskottet inhämtat över den nu förevarande motionen
har enligt utskottets mening inte visat på annat än vad som tidigare
varit känt, nämligen att ekonomiskt förtal kan medföra skada för den som
drabbas därav samt att lagstiftningsfrågan i sig inrymmer en konflikt mellan
envars i och för sig berättigade intresse att inte drabbas av ekonomisk skada
genom oriktiga eller ogrundade uppgifter och intresset att inte begränsa
yttrande- och tryckfriheten bl. a. till men för en fri debatt i konsumentupplysningsfrågor.
Utskottet anser att det föreliggande materialet inte ger
anledning till annat ställningstagande i frågan än det som gjorts vid de
tre senaste årens riksdagar. Utskottet avstyrker således bifall till motionen.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen avslår motionen 1974:196.