Justitieutskottets betänkande nr 9 år 1974

JuU 1974:9

Nr 9

Justitieutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts i prop. 1974:1
gjorda framställning om anslag för budgetåret 1974/75 till Byggnadsarbeten
för domstolsväsendet jämte motion.

STATENS ALLMÄNNA FASTIGHETSFOND

1. Byggnadsarbeten för domstolsväsendet. Kungl. Maj:t har i propositionen
1974:1 bilaga 4 (justitiedepartementet) underpunkten 11:2 (s. 120
och 121) föreslagit riksdagen att till Byggnadsarbeten för domstolsväsendet
för budgetåret 1974/75 anvisa ett investeringsanslag av 17 000 000
kr.

Motion

I motionen 1974:966 av fru Hambraeus m. fl. (c, fp) hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att beslutet om upphörande av
Nedansiljans domsaga måtte upphävas.

Tidigare handläggning av frågor om domkretsändringar

Av 1969 års riksdag fastställda principer för domkretsindelningen

På grundval av bl. a. de förslag som upptagits av domstolskommittén i
dess betänkande (SOU 1967:4) Ny domkretsindelning för underrätterna
framlade Kungl. Maj:t i propositionen 1 969:44 för riksdagens godkännande
riktlinjer för den framtida domkretsindelningen för de allmänna
underrätterna.

Domkretsarna borde enligt dessa riktlinjer helst göras så stora att de
gav arbetsunderlag för minst tre domare. Stora möjligheter till undantag
från denna princip skulle dock finnas. Den nya domkretsindelningen
avsågs bli genomförd successivt och i huvudsak vara slutförd år 1975. Det
förutsågs emellertid i propositionen att ändringarna i domkretsindelningen
i några fall skulle komma att ta längre tid att genomföra.

1 fråga om domkretsindelningen anförde första lagutskottet i sitt i
denna del av riksdagen godkända utlåtande (1LU 1969:38, s. 45 ff)
följande synpunkter:

Tillkomsten av principförslaget rörande landets indelning i domkretsar
har motiverats av att kommunindelningsreformens genomförande leder
till att åtskilliga av de nuvarande domkretsarna bryts sönder och av att
den nuvarande domkretsindelningen är otidsenlig. Revisionen av domkretsindelningen
har därför inte ansetts böra begränsas till de på grund av
kommunindelningsreformen ofrånkomliga justeringarna utan man har
velat begagna tillfället att nu dra upp riktlinjerna för en framtida

1 Riksdagen 1974. 7 sami. Nr 9

JuU 1974:9

2

domkretsindelning, sorn på längre sikt kan påräknas bli ändamålsenlig.

Utskottet delar uppfattningen att grunderna för domkretsindelningen
bör bli föremål för ställningstagande av riksdagen i likhet med vad som
skedde före indelningarna i distrikt för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet.
Vad frågan gäller är alltså att ange vissa riktlinjer i stort för den
framtida indelningen. Givetvis bör praktiska skäl som gör sig gällande i de
särskilda fallen kunna föranleda avvikelser från riktlinjerna. Allmänhetens
berättigade krav på god rättsvård och en fullgod service träder i
förgrunden då det gäller att göra en lämplig indelning. Stor betydelse
måste fästas vid samhörigheten geografiskt och i annat hänseende mellan
olika orter och bygder, vid centralorternas uppgift att erbjuda kommunerna
fullgod allmän service, vid kommunikationer och vid förutsättningarna
över huvud taget för behövlig kontakt mellan domstolen och
domkretsens olika delar. Utskottet fäster stor vikt vid uttalandena i
propositionen om att alla ändringar i den judiciella indelningen skall
föregås av särskilda utredningar beträffande de lokala förhållandena inom
de domkretsar som berörs och vill betona att stor hänsyn bör tas till de
synpunkter som från lokalt håll kan komma att anföras rörande bygdens
behov från rättsvårdssynpunkt och i fråga om service. Ett sådant
tillvägagångssätt medför självfallet att praktiska frågor kommer att inta
en framskjuten plats vid bedömningarna men utesluter inte att grundläggande
principer bör tas som utgångspunkter för arbetet med domkretsregleringarna.

Av de riktlinjer för domkretsindelningen som framlagts i propositionen
har endast den som avser domkretsarnas storlek, rörande vilken flera
motioner väckts, föranlett tvekan inom utskottet. Departementschefen
har anfört att domstolar med bara två domare bör inrättas endast när
särskilda skäl av lokal natur påkallar detta. Som framgår av det
föregående fäster utskottet särskild vikt vid skäl av detta slag och anser,
att hänsynstagande härtill kan leda till ett bibehållande av tvådomardomsagor
i större utsträckning än departementschefen förutsatt och därmed
även till ett högre antal domkretsar än kommittén föreslagit. Utskottet
anser sålunda, att de av departementschefen angivna riktlinjerna bör
tillämpas med stor försiktighet. Om en domstol med endast två domare
är så belägen att en indragning av domstolen skulle påtagligt försämra den
rättssökande allmänhetens krav på service eller eljest medföra väsentliga
olägenheter för enskilda eller det allmänna bör undantag från principen
göras. I sammanhanget bör även betonas att domsagokansli i centralort så
långt möjligt bör bibehållas. Bland andra faktorer som bör kunna påverka
avgörandet är avstånd och kommunikationer. Även lokalfrågorna bör
tillmätas stor betydelse. Utskottet utgår från att Kungl. Majit efter de
utredningar varom ovan nämnts noga överväger frågan och utnyttjar de
möjligheter som finns att bevara även domstolar med endast två domare.
Skäl av nämnda slag kan enligt utskottet befinnas vara så starka att de
motiverar bibehållande av domkrets som ger arbete för endast en domare.
Med dessa jämkningar är utskottet berett att godta propositionens förslag
i denna del. Om ändring i ovan angivna riktlinjer framdeles finnes
motiverade bör frågan härom underställas riksdagens prövning. Utskottet
återkommer i det följande till de möjligheter som erbjuds att anordna
juristkollegium i de fall då domstolen sysselsätter mindre än tre domare.

Som nämnts inledningsvis är 1 kap. 2 § i förslaget till lag om ändring i
rättegångsbalken utformad så att i tingsrätt skall finnas en chefsdomare
och minst två andra lagfarna domare. Utskottets ställningstagande i fråga
om tvådomarkretsarna föranleder en jämkning av paragrafen så att däri i
stället föreskrivs att i tingsrätt skall finnas en chefsdomare och en eller
flera andra lagfarna domare. Punkt 4 i övergångsbestämmelserna bör

JuU 1974:9

3

jämkas till att avse endast enmansdomstolar. Till domarnas benämning
återkommer utskottet senare.

Av det ovan sagda framgår att utskottet inte har någon erinran mot
den i propositionen föreslagna principen att domkretsarna bör byggas
upp med kommuner som minsta enheter. Utskottet vill dock inte
underlåta att — med tanke på mycket stora kommuner — ifrågasätta
huruvida på längre sikt det nuvarande sambandet mellan domkretsindelning
och kommunindelning behöver vidmakthållas.

I några motioner har yrkats att förslag till ny domkretsindelning alltid
skall underställas riksdagen för yttrande innan beslut fattas. Ett sådant
förfarande strider mot den praxis som hittills tillämpats vid ändringar i
den judiciella indelningen liksom mot vad som tillämpats i andra liknande
sammanhang. Härtill kommer att ett tillmötesgående av motionärernas
önskemål skulle kräva antingen proposition till riksdagen vid varje
planerad indelningsändring eller utarbetande av ett förslag till ny
indelning omfattande hela landet. Den senare lösningen skulle vara möjlig
om genomförandet kunde ske samtidigt för hela landet. Som departementschefen
framhållit är det emellertid av flera skäl — främst hänsyn till
personalen och lokalförhållanden — fördelaktigt om genomförandet kan
ske successivt. Utskottet kan därför ej ansluta sig till motionärernas
förslag.

Det ankommer sålunda på Kungl. Maj:t att efter erforderliga utredningar
besluta om domkretsindelningen för underrätterna.

I fullständighetens intresse kan här hänvisas till interpellationsdebatter
angående domsagoreglering i riksdagens första och andra kammare den
16 april 1970.

Beslutade ändringar i domkretsindelningen

Genom verkställda ändringar i landets judiciella indelning har efter
1969 års riksdagsbeslut antalet underrätter nedbringats från 137 till f. n.
101 (se prop. 1970:203, SU 1970:206, rskr 1970:422, prop. 1971:167,
JuU 1971:28, rskr 1971:314 och prop. 1973:169, JuU 1973:40, rskr
1974:346, JuU 1973:44, rskr 1974:376).

Under åren 1971 och 1973 fattade Kungl. Maj:t beslut om vissa
ändringar i domkretsindelningen fr. o. m. den 1 januari 1974 i Stockholms
län, Göteborgs och Bohus län, Skaraborgs län, Västmanlands län,
Kopparbergs län och Gävleborgs län. Kungl. Maj:t förordnade därefter,
med beaktande även av beslutande ändringar i den kommunala indelningen,
om den judiciella indelningen i hela riket fr. o. m. den 1 januari
1974 (se SFS 1973:740). Ändringarna innebar bl. a. att Vara tingsrätt
upphörde och dess domkrets förenades med domkretsen för Lidköpings
tingsrätt, att Västmanlands mellersta tingsrätt upphörde och dess
domkrets förenades med domkretsen för Sala tingsrätt och att Malungs
tingsrätt upphörde och dess domkrets förenades med domkretsen för
Mora tingsrätt.

Kungl. Maj:t har vidare fattat beslut om att inom de närmaste åren
domkretsarna för följande tingsrätter skall förenas med domkretsarna för
nedan angivna tingsrätter, nämligen Uppsala läns norra tingsrätt med

1 * Riksdagen 1974. 7 sami. Nr 9

Juli 1974:9

4

Uppsala tingsrätt senast den 1 januari 1975, Hallands södra tingsrätt med
Halmstads tingsrätt senast den 1 januari 1975, Folkungabygdens tingsrätt
med Motala tingsrätt senast den 1 januari 1976, Strömstads tingsrätt med
Uddevalla tingsrätt senast den 1 januari 1976 och Nedansiljans tingsrätt
med Falu tingsrätt den 1 januari 1977.

Kungl. Maj:ts ovannämnda beslut under åren 1971 och 1973 innebar
även att Västra Hälsinlands tingsrätt den 1 januari 1974 skulle upphöra
och dess domkrets förenas med domkretsen för Hudiksvalls tingsrätt. I
prop. 1973:169 föreslog Kungl. Maj:t i anledning av den sålunda
beslutade indelningsändringen bl. a. att vid Hudiksvalls tingsrätt skulle
inrättas en rådmanstjänst. I samband med propositionen behandlade
justitieutskottet fyra motioner som syftade till att Västra Hälsinglands
tingsrätt skulle bestå. I sitt av riksdagen godkända betänkande JuU
1973:44 anförde utskottet bia. att åtskilliga synpunkter av sådan art
som enligt första lagutskottets uttalande förtjänade särskilt hänsynstagande
vid domsagoregleringar framförts under den remissbehandling som
föregick beslutet om indragning av Västra Hälsinglands tingsrätt. Enligt
utskottet hade liknande skäl för domstolens bevarande därefter framförts
från lokalt håll. Inom utskottet ledde vad sålunda åberopats bl. a.
rörande avstånd och kommunikationer till viss tveksamhet beträffande
tillämpningen av 1969 års riktlinjer vid avgörande av om tingsrätten i
Ljusdal borde bestå. Vidare ansåg utskottet det inte klart framgå av
föreliggande material att arbetsunderlaget i Västra Hälsinglands tingsrätt
var för litet för en ordinarie domare. Med hänsyn till det anförda fann
utskottet att redan en bedömning i enlighet med riksdagens uttalanden år
1969 kunde leda till ett bibehållande av Västra Hälsinglands tingsrätt.
Vid avgörande av indragningsfrågan kunde emellertid enligt utskottets
mening inte uteslutande beaktas nämnda riksdagsuttalanden utan riktlinjerna
måste även ses i belysning av de beslut om ett regionalpolitiskt
handlingsprogram och om medlen i den fortsatta regionalpolitiska
stödverksamheten m. m. som statsmakterna fattat år 1972 och 1973.

Utskottet fortsatte:

Såvitt gäller tingsrätten i Ljusdal bör särskilt framhållas att Ljusdal
ligger inom det inre stödområdet och utgör ett av de regionala centra,
beträffande vilka chefen för inrikesdepartementet i prop. 1972:111
uttalat att särskilda insatser från samhällets sida kan bli aktuella för att
upprätthålla regional service. Mot bakgrund härav kan med fog hävdas att
en indragning av tingsrätten i Ljusdal — med de konsekvenser denna
åtgärd skulle få för bl. a. rättssökande och för samhällsverksamheten i
regionen — direkt skulle motverka de syften statsmakterna uttalat sig för
på det regionalpolitiska området.

En sammanvägning av riksdagens uttalanden år 1969 vid antagandet av
riktlinjerna för domkretsindelningen med riksdagens beslut år 1972 om
riktlinjerna för regionalpolitiken ger enligt utskottets mening till resultat
att tingsrätten i Ljusdal bör bibehållas. Vad utskottet sålunda i anledning
av motionerna uttalat bör ges Kungl. Maj:t till känna.

Utskottet är medvetet om att ett hänsynstagande till regionalpolitiska
synpunkter på sätt här ovan skett kan föranleda ett bibehållande av de

JuU 1974:9

5

efter den 1 januari 1974 bestående tingsrätterna i något större utsträckning
än som hittills kunnat förutses. Utskottet anser sig emellertid i detta
ärende icke böra — utöver vad som framgår av det föregående — dra upp
några närmare riktlinjer för de överväganden som kan erfordras i detta
hänseende. Det får liksom hittills ankomma på Kungl. Maj:t att i de
särskilda fallen besluta om domkretsindelningen.

Efter riksdagsbehandlingen beslöt Kungl. Maj:t den 20 december 1973
att tingsrätten i Ljusdal skulle bestå (se SFS 1 973:1 183).

Kungl. Maj:ts beslut beträffande Nedansiljans tingsrätt

Områdena för Gagnefs, Leksands och Rättviks kommuner i deras
omfattning efter den 1 januari 1974 bildar domkrets för Nedansiljans
tingsrätt, som har kansli i Leksand och tingsställen i Leksand och
Rättvik.

På grundval av en av domstolsberedningen företagen utredning
angående ändrad judiciell indelning i Kopparbergs län, redovisad i en
departementspromemoria den 20 april 1970 (stencil Ju 1970:8) och efter
remissbehandling av promemorian föreskrev Kungl. Maj:t i beslut den 29
juni 1970 att Nedansiljans tingsrätt den 1 januari 1974 skulle upphöra
och tingsrättens domkrets med visst undantag, som här saknar intresse,
skulle förenas med domkretsen för Falu tingsrätt.

1 departementspromemorian anfördes bl. a. att till följd av ändringar i
kommunindelningen befolkningsunderlaget i domkretsen skulle komma
att minska, vilket pekade på att Nedansiljans tingsrätt inte på sikt skulle
ha arbetsunderlag ens för en domare. Enligt promemorian borde
Nedansiljans tingsrätt sammanläggas med Falu tingsrätt. Tidpunkten för
genomförandet borde bestämmas till den 1 januari 1974 med hänsyn till
det pågående arbetet med att lägga upp nya fastighetsböcker i domsagan
och behovet av tillbyggnad av tingshuset i Falun.

1 fråga om indragningen av Nedansiljans tingsrätt förklarade sig
flertalet remissinstanser inse att tingsrätten på sikt inte kunde bestå. De
ansåg dock erforderligt att indragningen fick anstå till dess den pågående
fastighetssaneringen var slutförd.

I skrivelse till chefen för justitiedepartementet år 1972 hemställde
Mora regionkommitté att domkretsen för Nedansiljans tingsrätt skulle
förenas med domkretsen för Mora tingsrätt i stället för med Falu
tingsrätt. Skrivelsen remissbehandlades varvid flertalet remissinstanser,
bl. a. Gagnefs och Leksands kommuner, motsatte sig förslaget.

Kungl. Maj:t fann i beslut den 27 april 1973 ej skäl att frångå beslutet
den 29 juni 1970 i vidare mån än att bl. a. indragningen av Nedansiljans
tingsrätt uppsköts till den 1 januari 1977 (se SFS 1973:325).

Jul) 1974:9

6

Vissa regionalpolitiska ställningstaganden

Länsprogram 1970

1 sin redovisning inom ramen för länsprogram 1970 hänför länsstyrelsen
i Kopparbergs län Leksand och Rättvik till serviceorter i glesbygd
samt anför att dessa kommuner genom turismens omfattning kan sägas
ha utvecklats till framträdande serviceorter. Sysselsättningsutvecklingen
har emellertid enligt länsstyrelsen varit vikande och en förstärkning av
orterna bör därför ske genom fortsatt och vidgat näringspolitiskt stöd (se
prop. 1972:1 1 1, bilaga 1, bihang B s. 251).

■Statsmakternas beslut om regionalpolitisk! handlingsprogram m. m. 1972
och 1973

Beträffande riksdagens beslut om riktlinjer för regionalpolitiken och
om medel i den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten m. m.
hänvisas till prop. 1972:1 1 1 och InU 1972:28 samt prop. 1973:50 och
InU 1973:7.

Beträffande Leksand och Rättvik skall här nämnas att kommunerna
ligger inom det allmänna stödområdet men utanför det inre stödområdet.
De är klassificerade som kommuncentra och utgör således ej s. k.
regionala centra och tillhör ej heller den grupp av orter beträffande vilka
chefen för dåvarande inrikesdepartementet i prop. 1972:111 uttalat att
särskilda insatser från samhällets sida kan bli aktuella för att upprätthålla
servicenivån. Som kommuncentra definieras kommuner med centralorter,
vilkas funktioner i huvudsak är begränsade till invånarna i den egna
kommunen. Sysselsättningsmöjligheterna i kommuncentra i glesbygd bör
enligt uttalanden i prop. 1972:111 (Bilaga 1 s. 422 och 483) kunna
förbättras genom regionalpolitiskt stöd.

Vissa uppgifter om Gagnefs, Leksands och Rättviks kommuner

Enligt den befolkningsstatistik som bygger på kyrkobokföringen
uppgick folkmängden den 31 december 1973 till 8 652 i Gagnefs
kommun och till 10 634 i Rättviks kommun. 1 det område som numera
utgör Leksands kommun uppgick folkmängden år 1960 till 13 285, år
1970 till 12 339, år 1971 till 12 278, år 1972 till 12 280 och år 1973 till
12 434.

Leksands och Rättviks kommuner utgör Rättviks polisdistrikt. Gagnefs
kommun ingår som en del i Borlänge polisdistrikt. Rättviks
polisdistrikt hör till Falu åklagardistrikt. Borlänge polisdistrikt utgör
Borlänge åklagardistrikt. I Rättvik finns en advokatbyrå. De tre kommunerna
i tingsrättens domkrets ingår i Falu lantmäteridistrikt.

En stor del av fastigheterna i Kopparbergs län är på grund av de
särpräglade fastighetsförhållandena, vilka bl. a. karakteriseras av en
långtgående ägosplittring, ännu ej överförda till nya fastighetsböcker.

JuU1974:9

7

Uppläggandet av nya fastighetsböcker, som utgör ett för länet speciellt
problem, sker på grundval av äganderättsutredningar, som verkställs av
lantmäteriet. Fastighetssaneringen bedrivs av särskilda lantmäterienheter,
av vilka en är stationerad i Leksand och har en avdelning förlagd i
Rättvik.

Vissa uppgifter om Nedansiljans tingsrätt

I Nedansiljans tingsrätt tjänstgör en lagman, en tingsfiskal, fyra
tingsnotarier, 13,5 domstolsbiträden och en expeditionsvakt.

Antalet till domstolen inkomna tvistemål och brottmål samt inskrivningsärenden
utgjorde:

År	Mål	Inskrivningsärenden
1971	317	12 108
1972	340	8 742
1973	297	11 540

Utredning angående metoder för att mäta arbetsbelastningen i tingsrätterna Med

stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 april 1973 har
sakkunniga tillkallats för att utreda frågan om metoder för att mäta
arbetsbelastningen i tingsrätterna. I anförande till statsrådsprotokollet för
nämnda dag uttalade statsrådet Geijer bl. a. följande:

Antalet tingsrätter är f. n. 104. Tingsrätterna är mycket olika stora.
Den största av dem har mer än 70 ordinarie domare, de 17 minsta har
bara en domare. Motsvarande variationer föreligger givetvis beträffande
annan personal. Lönekostnaderna för personalen i tingsrätterna uppgår
enligt 1973 års statsverksproposition till ca 200 milj. kr.

Fördelningen av olika mål och ärenden på de skilda tingsrätterna
varierar starkt.

En förutsättning för att de resurser som ställs till förfogande för
tingsrätterna skall kunna fördelas riktigt mellan tingsrätterna och därmed
utnyttjas effektivt är att arbetsbelastningen i de skilda tingsrätterna kan
jämföras på ett någorlunda rättvisande sätt. Normer för beräkningar som
kan läggas till grund för sådana jämförelser har tidigare framräknats och
under lång tid i större eller mindre utsträckning varit vägledande för
resurstilldelningen. På grund av olika reformer inom domstolsväsendet
har det emellertid blivit allt svårare och numera helt omöjligt att tillämpa
dessa normer.

I direktiven framhölls vidare att utredningen bör avse alla personalkategorier.
Det bör ankomma på de sakkunniga att närmare överväga
huruvida och i vad mån inskrivningsärenden bör beaktas i sammanhanget.
Detsamma bör gälla lagsökningar och betalningsförelägganden. Närmare
direktiv för utredningen har inte meddelats.

JuU 1974:9

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag såvitt gäller anslaget Byggnadsarbeten för
domstolsväsendet jämte en motion om bibehållande av Nedansiljans
tingsrätt.

Kungl. Maj:ts förslag innebär att riksdagen under ifrågavarande punkt
för nästa budgetår skall anvisa ett investeringsanslag av 17 milj. kr.
Medelsberäkningen avser bl. a. en om- och tillbyggnad av tingshuset i
Falun, vilken efter beslut av Kungl. Maj:t i december förra året
projekterats av byggnadsstyrelsen inom en kostnadsram av 5,7 milj. kr. i
prisläget den 1 april 1973. Projektet, som enligt i statsverkspropositionen
redovisad investeringsplan beräknas vara färdigställt den 1 oktober 1975,
är föranlett dels av Falu tingsrätts behov av sessionssalar och kontorslokaler
för fastighetsdomstolen vid tingsrätten, dels av Kungl. Maj:ts
beslut den 27 april 1973 att Nedansiljans tingsrätt i Leksand skall
upphöra den 1 januari 1977 och tingsrättens domkrets förenas med
domkretsen för Falu tingsrätt.

1 motionen 1974:966 yrkas att riksdagen skall begära att Kungl. Maj:t
upphäver beslutet om indragning av Nedansiljans tingsrätt. Motionärerna
framhåller att Falu tingsrätt redan är mycket stor och inte har behov av
något tillskott för att utgöra en rationell arbetsenhet. Nedläggningen av
Nedansiljans tingsrätt kommer enligt motionärerna att medföra en viss
försämring av servicen för befolkningen i domkretsen samt en kännbar
förlust av arbetstillfällen för Leksands kommun. Motionärerna pekar på
att befolkningsutvecklingen i domkretsen, som tidigare varit nedåtgående,
har vänt uppåt samt att Siljansbygden är en utpräglad turistort,
vilket föranleder ökade arbetsuppgifter för rättsväsendet. Även från
lokaliseringssynpunkt ter det sig enligt motionärerna välmotiverat att
bibehålla Nedansiljans tingsrätt, särskilt som Leksand tidigare hårt
drabbats av statliga koncentrationsåtgärder.

Indragningen av Nedansiljans tingsrätt utgör ett led i den översyn av
domkretsindelningen för landets underrätter, varom statsmakterna fattade
principbeslut år 1969 (prop. 1969:44, 1LU 1969:38, rskr 283). Till
grund för denna översyn ligger de av riksdagen samtidigt antagna
riktlinjerna för domkretsindelningen. Den närmare innebörden av dessa
riktlinjer framgår av vad utskottet anfört i redogörelsen ovan. Anledning
finns att understryka att det ankommer på Kungl. Maj:t att i varje särskilt
fall besluta om ändring i domkretsindelningen.

Riktlinjerna för domkretsindelningen liksom motsvarande reformer
inom polis- och åklagarväsendet motiverades i huvudsak av intresset att
skapa rationella arbetsenheter inom rättsväsendet och kan enligt utskottets
mening ses som ett led i den av effektivitetsskäl betingade
strukturomvandling som under de senaste åren varit utmärkande för det
svenska samhället. Efter 1969, då riktlinjerna för domkretsindelningen
drogs upp, har den insikten vuxit sig allt djupare att denna utveckling
mot större, centralt styrda enheter medför nackdelar bl. a. i form av stora

JuU 1974:9

9

regionala avvikelser i fråga om service och sysselsättning och svårigheter
att upprätthålla en naturlig gemenskap människor emellan. Önskemål har
därför med ökad styrka framförts om ett decentraliserat samhälle med
bättre regional balans, där arbetstillfällen och service kan beredas
invånare i alla orter med traditionell bebyggelse. Från statsmakternas sida
har vissa åtgärder i sådant syfte satts in genom de år 1972 och 1973
fattade besluten om ett regionalpolitisk! handlingsprogram och om
medlen i den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten m. m. I detta
sammanhang kan det finnas anledning att understryka den riktpunkt för
de fortsatta regionalpolitiska strävandena som innefattades i statsmakternas
uttalanden år 1972 om att arbetet på att tillförsäkra människorna i
olika delar av landet likvärdiga levnadsbetingelser måste fullföljas med all
kraft samt att hela samhällsverksamheten måste engageras i dessa
strävanden.

Utvecklingen mot ett större hänsynstagande till lokala och regionalpolitiska
aspekter har enligt utskottets mening medfört att de motiv och
värderingar som låg bakom de nämnda riktlinjerna för domkretsindelningen
i viss mån förlorat i aktualitet. Riktlinjerna synes därför inte
längre kunna tjäna till säker vägledning vid avgörande av frågor om
domkretsändringar. Riksdagens ställningstagande förra året i ett ärende
rörande ifrågasatt indragning av tingsrätten i Ljusdal belyser vad nu sagts.
Som utskottet då framhöll kan de ovan nämnda regionalpolitiska
besluten som statsmakterna fattade 1972 och 1973 föranleda ett
bibehållande av de efter den 1 januari 1974 bestående tingsrätterna i
något större utsträckning än som tidigare kunnat förutses.

Mot bakgrund av det anförda och för att den ovisshet om den
framtida domsagoindelningen som råder på många håll i landet skall
kunna skingras anser utskottet att en översyn bör göras av 1969 års
riktlinjer för landets indelning i domsagor och att i samband därmed bör
upprättas en plan över de domsagoregleringar som kan återstå att
genomföra vid ett beaktande av vad utskottet ovan anfört. Riktlinjerna
och planen bör utarbetas av Kungl. Maj:t och utan dröjsmål föreläggas
riksdagen. I avvaktan härpå bör åtgärder syftande till indragning av
Nedansiljans tingsrätt inte vidtas. Vad utskottet anfört i anledning av
motionen 1974:966 bör ges Kungl. Maj:t till känna.

Vad gäller Kungl. Maj:ts förslag till medelsberäkning såvitt avser omoch
tillbyggnad av tingshuset i Falun förutsätter utskottet — med hänsyn
till vad utskottet nyss anfört — att begärda medel utnyttjas endast för att
tillgodose Falu tingsrätts behov av sessionssalar och kontorslokaler.
Under hänvisning härtill föranleder Kungl. Maj:ts förslag till medelsanvisning
inte någon erinran från utskottets sida.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen beträffande Nedansiljans tingsrätt i anledning
av motionen 1974:966 ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört om nya riktlinjer för landets indelning i
domsagor, m. m.,

Juli 1974:9

10

B. att riksdagen beträffande medelsberäkningen med bifall till
propositionen i denna del till Byggnadsarbeten för domstolsväsendet
för budgetåret 1974/75 anvisar ett investeringsanslag
av 17 000 000 kr.

Stockholm den 18 april 1974

På justitieutskottets vägnar

ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Mattson (s), herrar Polstam (c),
Larfors (s), Johansson i Växjö (c), Jönsson i Malmö (s), Nygren (s), fru
Bergander (s), herrar Nilsson i Visby (s), Fransson (c), fru Wiklund (c),
fru Andre’ (c), herrar Petersson i Röstånga (fp) och Pettersson i Västerås
(vpk).

Reservation

vid punkten A i utskottets hemställan av fröken Mattson (s), herrar
Larfors (s), Jönsson i Malmö (s), Nygren (s), fru Bergander (s), herrar
Nilsson i Visby (s) och Pettersson i Västerås (vpk) som anser

dets att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 8 med
”Riktlinjerna för” och slutar på s. 9 med ”utskottets sida” bort ha
följande lydelse:

Utskottet, som i nu förevarande ärende erhållit kompletterande
upplysningar av företrädare för Nedansiljans tingsrätt samt för Gagnefs,
Leksands och Rättviks kommuner, vill inledningsvis erinra om att Kungl.
Maj:t den 29 juni 1970 beslöt att Nedansiljans tingsrätt skulle dräs in den
1 januari 1974. Till grund för beslutet låg en i vederbörlig ordning
verkställd utredning och remissbehandling, därvid såväl företrädarna för
lokala intressen som de regionala och centrala instanserna i allmänhet
förklarade sig inse att tingsrätten inte på sikt kunde bestå samtidigt som
de framförde önskemål om uppskov med indragningen till dess den
pågående fastighetssaneringen i domkretsen slutförts. I anledning av en
begäran från Mora regionkommitté’ att domkretsen för Nedansiljans
tingsrätt skulle förenas med domkretsen för Mora tingsrätt fann Kungl.
Maj:t i beslut den 27 april 1973 ej skäl att göra annan ändring i 1970 års
beslut än att tidpunkten för domkretsändringen bestämdes till den 1
januari 1977.

Motionärerna framhåller att en indragning av Nedansiljans tingsrätt
kommer att medföra vissa olägenheter för enskilda och det allmänna,
bl. a. i form av försämrad service och minskade arbetstillfällen. Enligt
utskottets mening är emellertid dessa olägenheter inte så påtagliga att de
— vid en bedömning enligt de riktlinjer för domkretsindelningen som

JuU 1974:9

11

statsmakterna antog år 1969 — motiverar ett bibehållande av domstolen.
Frågor om domkretsändringar kan emellertid som framgår av 1973 års
riksdags ställningstagande i ett ärende rörande ifrågasatt indragning av
tingsrätten i Ljusdal inte längre bedömas enbart med ledning av nämnda
riktlinjer. Även de beslut om ett regionalpolitisk! handlingsprogram och
om medel i den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten m. m. som
statsmakterna fattade år 1972 och 1973 måste i viss mån beaktas vid
bedömningen. Dessa beslut kan, som utskottet framhöll år 1973,
föranleda ett bibehållande av de efter den 1 januari 1974 bestående
tingsrätterna i något större utsträckning än som tidigare kunnat förutses.

Det bör dock beaktas att, riksdagsbeslutet om bibehållandet av
Ljusdals tingsrätt inte kan vara vägledande vid ställningstagandet till
yrkandet i motionen 1974:966. Leksand är inte ett av de regionala
centra, beträffande vilka chefen för inrikesdepartementet i propositionen
1972:111 uttalat att särskilda insatser från samhällets sida kan bli
aktuella för att upprätthålla regional service.

Enligt utskottets mening har de regionalpolitiska synpunkterna alltså
inte sådan tyngd att de beträffande frågan om bibehållande av Nedansiljans
tingsrätt motiverar ett annat ställningstagande än det Kungl. Maj:t
stannat för.

I sammanhanget bör också beaktas att utskottet i sitt av riksdagen
godkända betänkande rörande ifrågasatt indragning av Ljusdals tingsrätt
framhöll att det inte ansåg sig böra dra upp några närmare riktlinjer för
de överväganden som kan erfordras beträffande de efter den 1 januari
1974 bestående tingsrätterna. Det får, uttalade utskottet, liksom hittills
ankomma på Kungl. Maj:t att i de särskilda fallen besluta om domkretsindelning.

Denna delegering av beslutanderätten till Kungl. Maj.t anser sig
utskottet, liksom år 1973, icke vilja återta.

Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till
motionen 1974:966.

Mot Kungl. Maj:ts medelsberäkning har utskottet ingen erinran.

dels att utskottet under punkten A bort hemställa:

A. att riksdagen beträffande Nedansiljans tingsrätt avslår motionen
1974:966.

GOTAB 74 7469 S Stockholm 1974