Justitieutskottets betänkande nr 8 år 1974

JuU 1974:8

Nr 8

Justitieutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen
1974:1 gjorda framställningar om anslag för budgetåret 1974/75
till rättshjälp m. m. jämte motioner.

ANDRA HUVUDTITELN
Rättshjälp m. m.

1. Rättshjälpskostnader m. fl. anslag. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts
förslag under punkterna E 1—E 5 (s. 92—96) och hemställer

att riksdagen för budgetåret 1974/75 anvisar

A. till Rättshjälpskostnader ett förslagsanslag av 75 000 000 kr.,

B. till Rättshjälpsnämnderna ett förslagsanslag av 5 112 000 kr.,

C. till Allmänna advokatbyråer: Uppdragsverksamhet ett förslagsanslag
av 1 000 kr.,

D. till Bidrag till allmänna advokatbyråer ett förslagsanslag av
350 000 kr.,

E. till Allmänna advokatbyråer m. m.: Utrustning ett reservationsanslag
av 200 000 kr.

2. Ersättning åt vittnen m. m. Kungl. Majit har under punkten E6
(s. 97) föreslagit riksdagen att till Ersättning åt vittnen m. m. för budgetåret
1974/75 anvisa ett förslagsanslag av 4 500 000 kr.

Motioner

I motionen 1974: 104 av herr Glimnér m. fl. (c, fp) hemställs att
riksdagen måtte besluta att fastställa ersättningen av allmänna medel till
vittnen m. fl. till 100 kr./dag jämte traktamente enligt det statliga reglementet
fr. o. m. den 1 juli 1974.

I motionen 1974: 1259 av herrar Ullsten (fp) och Jonsson i Mora
(fp) hemställs såvitt nu är i fråga att riksdagen beslutar att hos Kungl.
Majit begära förslag till innevarande riksdag om ett organiserat system
med förhörsvittnen (medborgarvittnen) vid förundersökningen i brottmål
på polisstationerna (yrkande A 2).

I motionen 1974: 1260 av herrar Ullsten (fp) och Strömberg (fp)
hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om en översyn av
rättegångsbalkens bestämmelser om vittnesed och domared.

1 Riksdagen 1974. 7 sami. Nr 8

JuU 1974: 8

Utskottet

Från anslaget bestrids olika kostnader för rättegångsväsendet bl. a.
ersättningar av allmänna medel till vittnen och målsägande m. fl. samt
domstols eller åklagarmyndighets kostnad enligt kungörelsen (1972: 792)
om ersättning för vissa delgivningar m. m. till nämndeman eller särskilt
förordnad stämningsman. Sistnämnda ersättning utgör f. n. 12 kr. för
varje uppdrag. I propositionen förutskickar departementschefen, att han
ämnar föreslå Kungl. Maj:t att beloppet höjs till 16 kr. för varje uppdrag
fr. o. m. den 1 juli 1974. Ersättning till vittne, målsägande m. fl. av
allmänna medel utgår enligt vittnesersättningskungörelsen (1973: 262)
med högst 85 kr. om dagen för tidsspillan jämte traktamente och reseersättning.
Med hänsyn till de kostnader, som beräknas belasta anslaget
under ifrågavarande punkt, föreslår Kungl. Maj:t att anslaget bör tas
upp till 4 500 000 kr.

I motionen 1974:104 framhålls att ersättningen till vittnen är så
låg att många vittnen gör en ekonomisk förlust när de inställer sig inför
rätta. Motionärerna jämför vittnen med andra medverkande i rättegången
och påpekar, att ersättning till nämndemän utgör 100 kr. om dagen
jämte traktamente och reseersättning enligt allmänna resereglementet.
Enligt motionärerna är det betydelsefullt att vittnesersättningens storlek
inte får utgöra ett hinder för att få fram vittnesmål. Med hänvisning
härtill och med hänsyn till förändringar i penningvärdet yrkar motionärerna
att riksdagen beslutar att fr. o. m. den 1 juli 1974 fastställa
ersättningen av allmänna medel till vittnen m. fl. till 100 kr. om dagen
jämte traktamente.

Vid 1973 års riksdag behandlade utskottet en motion med samma
syfte som den nu föreliggande. I sitt av riksdagen godkända betänkande
JuU 1973: 19 framhöll utskottet, att det är angeläget att ersättningsbeloppens
storlek inte får inflytande på allmänhetens beredvillighet att
vittna inför domstol. Jämförelsen med den ersättning, som utgår vid
nämndemannauppdrag, var emellertid enligt utskottets mening av mindre
intresse, eftersom fullgörandet därav är av helt annan karaktär än
vittnesinställelsen, som är grundad på en lagstadgad skyldighet som i
rättskipningens intresse åligger envar. Med beaktande härav och med
hänsyn till att ersättningsbeloppet så sent som den 1 juli 1972 höjts från
60 till 85 kr. fann utskottet att det då saknades utrymme för den föreslagna
förbättringen av vittnesförmånerna.

Vad utskottet sålunda anförde är alltjämt bärande. Frågan bör emellertid
— inte minst med hänsyn till förändringarna i penningvärdet —
följas med uppmärksamhet. Utskottet avstyrker bifall till motionen
1974:104.

I motionen 1974: 1259 (yrkande A 2) tas upp en fråga om förhörsvittnen
vid förundersökning i brottmål.

JuU 1974: 8

Enligt 23 kap. 10 § rättegångsbalken skall vid förhör under förundersökningen
såvitt möjligt ett av undersökningsledaren anmodat trovärdigt
vittne närvara. Kan förhörsvittne ej anskaffas får enligt förundersökningskungörelsen
(1947: 948) förhöret likväl hållas, om det skulle vålla
väsentlig olägenhet att uppskjuta förhöret.

I motionen lämnas en redogörelse för flera viktiga funktioner som ett
förhörsvittne kan fylla, och det framhålls att samhället måste engagera
sig djupare i denna fråga än genom att endast tillhandahålla ett lagstöd.
Motionärerna anser, att man inte kan räkna med att uppgiften som
förhörsvittne skall kunna fullgöras genom frivilliga, oavlönade insatser.
Då rättsväsendet är en rent statlig uppgift, bör enligt motionärerna
verksamheten med förhörsvittnen bedrivas och finansieras av staten.
Motionärerna erinrar om att riksdagen tidigare uttalat sig för att frågan
borde övervägas i lämpligt sammanhang, och de anser att denna prövning
nu bör komma till stånd. Enligt motionärerna bör den leda till att
regler utformas för ersättning till medborgerliga förhörsvittnen. Vidare
bör bl. a. formerna för val av sådana vittnen övervägas. Enligt motionärerna
kan det lämpligen anförtros polisstyrelserna att handha valen
av vittnena och att ombesörja utbetalning av ersättning m. m. Yrkandet
går ut på att innevarande års riksdag skall föreläggas förslag om ett
organiserat system med förhörsvittnen (medborgarvittnen) vid förundersökning
i brottmål.

Avlönade medborgarvittnen av det slag motionärerna avser finns
sedan 1951 i Göteborg. Vittnena, som är 60 till antalet, utses och avlönas
av kommunen. De tjänstgör företrädesvis vid förhör under förundersökningar
i brottmål och vid införandet av omhändertagna eller
gripna personer. Anordningen har tillkommit bl. a. för att hos allmänheten
stärka förtroendet för polis- och åklagarmyndigheterna.

Vid envar av 1967 och 1970—1972 års riksdagar väcktes motioner
om medborgarvittnesinstitutionen. Ar 1967 uttalade första lagutskottet i
ett av riksdagen godkänt utlåtande (1LU 1967:28), att utskottet fäste
särskilt avseende vid att polismästaren i Göteborg funnit erfarenheterna
av medborgarvittnen vara uteslutande positiva, bl. a. genom att lekmannainsynen
i polisarbetet ansetts ägnad att stärka allmänhetens förtroende
för polisen. Utskottet fann särskild utredning, som yrkats av
motionärerna, inte vara erforderlig men ansåg att Kungl. Maj:t i lämpligt
sammanhang borde ta upp spörsmålet till prövning. Ställningstagandet
vidhölls vid 1970 och 1971 års riksdagar (1LU 1970: 9, JuU 1971:
5), då motionerna ansågs inte böra föranleda särskild framställning från
riksdagens sida.

Vid 1972 års riksdag fann justitieutskottet i sitt av riksdagen godkända
betänkande (JuU 1972: 7) inte anledning att i sak frångå tidigare
ställningstaganden samt förutsatte att den av riksdagen förordade prövningen
från Kungl. Maj:ts sida kom till stånd inom kort. I första hand

JuU 1974: 8

borde enligt utskottets mening erfarenheterna av verksamheten i Göteborg
närmare undersökas. Vad utskottet anfört gavs Kungl. Maj:t till
känna.

Utskottet, som vid studiebesök i Göteborgs polisdistrikt fått del av
positiva erfarenheter av den där tillämpade ordningen, vidhåller den
uppfattning utskottet hävdade år 1972 och anser att den begärda prövningen
nu bör komma till stånd. Ett viktigt moment i en sådan prövning
är självfallet en utvärdering av verksamheten i Göteborg. Resultatet
av övervägandena bör redovisas för riksdagen nästa år. Vad utskottet i
anledning av motionen 1974: 1259 anfört bör ges Kungl. Maj:t till
känna.

Slutligen tar utskottet upp ett i motionen 1974: 1260 väckt spörsmål
om försäkran som ett likvärdigt alternativ till domared och vittnesed.

Enligt 4 kap. 11 § rättegångsbalken (RB) skall domare, innan han
får tjänstgöra, avlägga ed. Med domstolens eller ordförandens tillstånd
får den som på grund av åskådning i religiöst hänseende hyser betänkligheter
mot att avlägga ed i stället avge försäkran på heder och samvete
av samma innehåll i övrigt som edsformuläret. I 36 kap. 11 och
12 §§ RB finns bestämmelser om vittnesed. Huvudregeln är att vittne,
innan han avger sin berättelse, skall avlägga ed av visst närmare angivet
innehåll. Säger sig vittnet på grund av sin åskådning i religiöst hänseende
inte vilja avlägga ed skall vittnet i stället avge försäkran av visst innehåll.
Vittne som inte tillhör kristen eller mosaisk troslära skall alltid avlägga
sådan försäkran i stället för ed.

Bestämmelser om edgång finns vidare i 5 kap. 7 § RB beträffande
tolk, i 6 kap. 2 § RB beträffande protokollförare och i 40 kap. 9 § RB
beträffande sakkunnig samt i ett flertal andra författningar, exempelvis
konkurslagen, lagen (1921: 244) om utmätningsed och ackordslagen
(1970: 847). På grund av uttryckligt stadgande eller analog tillämpning
av 36 kap. 12 § RB gäller i regel att edgången kan få bytas ut mot försäkran.

Frågan om vittnesed togs upp av 1968 års beredning om stat och
kyrka i slutbetänkandet (SOU 1972: 36) Samhälle och trossamfund. Beredningen
framhöll, att RB:s bestämmelser i praktiken torde tillämpas
så att det ankommer på vittnet att självt ta initiativ för att få avlägga
försäkran. Beredningen fann det väsentligt att lagen omformuleras, så
att det klart framgår att här är fråga om två likvärdiga alternativ. Beredningens
betänkande har remissbehandlats men kommer enligt beslut
år 1973 inte att föranleda några förslag om djupgående reformer.

I motionen framhålls att frågan om en ändring av bestämmelserna
om ed, så att en från religionsfrihetssynpunkt mera tillfredsställande ordning
kommer till stånd, inte har direkt samband med hur förhållandet
mellan staten och kyrkan skall vara utformat. En sådan omarbetning av
bestämmelserna bör därför nu aktualiseras utan dröjsmål. Yrkandet

JuU 1974: 8

går ut på att riksdagen hos Kungl. Maj:t skall begära en översyn av
RB:s bestämmelser om vittnesed och domared.

I likhet med motionärerna anser utskottet att nu gällande ordning i
fråga om avläggande av ed är mindre tillfredsställande. Det kan nämligen
inte uteslutas att den som skall höras inför rätta saknar kännedom
om RB:s regler om utbyte av ed mot försäkran och därför går miste om
det för honom kanske mer tilltalande alternativet att få avge sin utsaga
under försäkran. Problemet har uppmärksammats i stat—kyrkaberedningens
slutbetänkande. Utskottet förutsätter att Kungl. Majit i lämpligt
sammanhang tar upp frågorna till prövning. Någon särskild framställning
till Kungl. Majit i anledning av motionen är därför inte påkallad.

Utskottet godtar Kungl. Majits förslag till medelsanvisning under
förevarande punkt.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen beträffande ersättning till vittnen m. fl. avslår
motionen 1974: 104,

B. att riksdagen beträffande medelsberäkningen med bifall till
Kungl. Majits förslag till Ersättning åt vittnen m.m. för
budgetåret 1974/75 anvisar ett förslagsanslag av 4 500 000 kr.,

C. att riksdagen beträffande medborgarvittnen i anledning av
motionen 1974:1259 yrkande A 2 ger Kungl. Majit till känna
vad utskottet anfört,

D. att riksdagen beträffande vittnesed m. m. avslår motionen
1974: 1260.

Stockholm den 4 april 1974

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Mattson (s), herrar Polstam
(c), Johansson i Växjö (c), Jönsson i Malmö (s), Nygren (s), Schött (m),
Nilsson i Visby (s), Fransson (c), fru André (c), fru Andersson i Kumla
(s), herrar Lundgren (s), Petersson i Röstånga (fp), Raneskog (c) och
Pettersson i Västerås (vpk).

Vid behandlingen av punkten 2 såvitt gäller motionen 1974: 1260 ersattes
herr Raneskog (c) av herr Bengtsson i Göteborg (c).

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1974 740047