Justitieutskottets betänkande nr 2 år 1974

JuU 1974:2

Nr 2

Justitieutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974:20 med
förslag till ny lagstiftning om kriminalvård i anstalt m. m. jämte motioner.

Propositionen

I propositionen 1974:20 har Kungl. Maj:t (justitiedepartementet) föreslagit
riksdagen att anta i propositionen framlagda förslag till

1. lag om beräkning av strafftid m. m.,

2. lag om kriminalvård i anstalt,

3. lag om ändring i brottsbalken,

4. lag om ikraftträdande av vissa lagar på kriminalvårdens område.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet
till vad utskottet anför på s. 25—26.

I samband med propositionen behandlar utskottet sju i anledning av
propositionen väckta motioner, 1974:1600 och 1974:1602 — 1974:1607.
Motionsyrkandena redovisas nedan på s. 23—25.

Olika organisationer har inför utskottet utvecklat sin syn på den föreslagna
lagstiftningen. I ärendet har till utskottet också inkommit ett flertal
skrifter från organisationer och enskilda.

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1 Riksdagen 1974. 7 sami. Nr 2

JuU 1974:2

1 Förslag till

Lag om beräkning av strafftid m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 § Dom på fängelse, ungdomsfängelse eller internering eller förordnande
enligt 28 kap. 3 § brottsbalken om behandling i anstalt skall befordras
till verkställighet enligt denna lag. Lagen gäller även i fråga om hur tid för
sådan verkställighet skall beräknas.

Vad i denna lag är föreskrivet om fängelse gäller även fängelse vilket
ålagts som förvandlingsstraff för böter.

Befordran av dom till verkställighet m. m.

2 § Har den som dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller internering
icke inom föreskriven tid fullföljt talan i målet såvitt angår den ådömd a
påföljden, får domen verkställas i denna del utan hinder av att åklagare
eller målsägande fullföljt talan mot domen.

Dom som avses i första stycket får även i andra fall än som sägs där
verkställas utan hinder av att domen ej vunnit laga kraft. Härom är
särskilt stadgat.

3 § Dom på fängelse, ungdomsfängelse eller internering får även verkställas,
om den dömde före fullföljdstidens utgång i den ordning som
anges i denna lag avger förklaring att han avstår från talan mot domen
såvitt angår den ådömda påföljden och medger att den får verkställas
(nöjdförklaring).

4 § Den som är häktad får avge nöjdförklaring inför styresmannen vid
den kriminalvårdsanstalt där han är intagen eller föreståndaren för det
häkte eller chefen för den rättspsykiatriska klinik där han förvaras eller,
om han hålles i militärhäkte, inför den befattningshavare som har uppsikt
över häktet. Är den som sålunda äger mottaga nöjdförklaring ej tillstädes,
får förklaringen avges inför den som är i hans ställe. I fråga om häktad
som förvaras på rättspsykiatrisk klinik kan Kungl. Maj:t förordna att
nöjdförklaring i vissa fall skall avges inför närmaste polismyndighet.

Nöjdförklaring som avses i första stycket gäller endast om den som
mottager förklaringen har tillgång till domen eller rättens bevis om målets
utgång, såvitt rör den dömde (domsbevis), samt den dömde haft betänketid
till andra dagen efter den då domen avkunnades för honom vid rätten

JuU 1974:2

eller på annat sätt delgavs honom. Den dömde skall om möjligt beredas
tillfälle att under betänketiden samråda med sin försvarare.

Den som får taga emot nöjdförklaring enligt första stycket skall så
snart det kan ske erinra den dömde om hans rätt att avge nöjdförklaring
samt upplysa den dömde om när och hur det kan ske. Det åligger honom
vidare att den dag, då nöjdförklaring först kan avges, efterhöra om den
dömde vill avge sådan förklaring.

5 § Bestämmelserna i 4 § äger motsvarande tillämpning i fråga om den
som undergår fängelse eller på annan grund är intagen i kriminalvårdsanstalt.

6 § Den som icke är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt får avge
nöjdförklaring inför styresman vid kriminalvårdsanstalt eller föreståndare
för allmänt häkte eller den som är i sådan befattningshavares ställe eller
inför polismyndighet. Den som fullgör militärtjänstgöring får avge nöjdförklaring
även inför befattningshavare vid krigsmakten, som har bestraffningsrätt
över honom i disciplinmål.

Nöjdförklaring enligt första stycket får avges endast om den som vill
avge förklaringen överlämnar dom eller domsbevis till den som skall taga
emot förklaringen.

7 § När nöjdförklaring avges, skall vittne närvara. Den som mottagit
nöjdförklaring skall göra anteckning därom på den handling på grund
varav förklaringen avgivits. Anteckningen skall underskrivas även av den
dömde och vittnet.

8 § Nöjdförklaring som avgivits enligt denna lag får icke återtagas. Har
den dömde fullföljt talan mot domen i vad han därigenom dömts till
fängelse, ungdomsfängelse eller internering, skall denna talan anses
återkallad genom nöjdförklaringen.

9 § Är den som skall undergå fängelse, ungdomsfängelse eller internering
häktad eller är han intagen i kriminalvårdsanstalt för undergående av
påföljd i annat mål när domen får verkställas, skall styresmannen vid den
kriminalvårdsanstalt där han är intagen eller föreståndaren för det häkte
eller chefen för den rättspsykiatriska klinik där han förvaras eller, om han
hålles i militärhäkte, den befattningshavare som har uppsikt över häktet
omedelbart befordra domen till verkställighet.

Förvaras den som är häktad i målet ej i kriminalvårdsanstalt, skall han
för verkställighet förpassas till sådan anstalt.

Är den dömde häktad i annat mål när domen får verkställas och
förvaras han ej i kriminalvårdsanstalt, får verkställigheten påbörjas där
han förvaras.

10 § Är den som skall undergå fängelse, ungdomsfängelse eller internering
icke häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt när domen enligt 2 §

JulJ 1974:2

första stycket får verkställas, skall kriminalvårdsstyrelsen förelägga honom
att senast viss dag inställa sig vid den kriminalvårdsanstalt, där
domen skall verkställas.

Kan det befaras att den dömde avviker eller efterkommer han icke
föreläggande enligt första stycket, skall polismyndigheten i den ort där
han vistas på begäran av kriminalvårdsstyrelsen låta förpassa honom till
anstalten.

Avger den dömde nöjdförklaring inför styresman vid kriminalvårdsanstalt
eller föreståndare för allmänt häkte, skall den som tager emot
förklaringen omedelbart befordra domen till verkställighet. Avger den
dömde nöjdförklaring inför polismyndighet eller befattningshavare vid
krigsmakten, skall den som tager emot förklaringen låta förpassa den
dömde till kriminalvårdsanstalt enligt bestämmelser som kriminalvårdsstyrelsen
meddelar. Befattningshavare vid krigsmakten skall begära biträde
av polismyndigheten i orten för att verkställa förpassningen.

Om det bedöms kunna ske utan fara för att den dömde avviker, får
polismyndigheten förelägga honom att inställa sig vid kriminalvårdsanstalten
i stället för att förpassa honom dit.

11 § Den som skall förpassas till kriminalvårdsanstalt för att undergå
påföljd får i anslutning härtill tillfälligt förvaras i allmänt häkte eller
polisarrest, om det behövs med hänsyn till transportförhållandena.

12 § Om särskilda skäl föreligger med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd,
arbets- eller utbildningsförhållanden eller andra omständigheter,
får kriminalvårdsstyrelsen på ansökan av den som dömts till fängelse och
icke är häktad bevilja uppskov med verkställigheten under viss tid, högst
sex månader från den dag då domen enligt vad ovan är föreskrivet i denna
lag får verkställas. Föreligger synnerliga skäl får uppskov beviljas under
ytterligare högst sex månader. Kvinna som är havande eller ammar barn
får beviljas uppskov under tid som prövas skälig.

Uppskov får ej beviljas, om det finns skälig anledning antaga att den
dömde avviker. Uppkommer anledning till sådant antagande sedan
uppskov beviljats, skall beslutet återkallas.

Visar den dömde innan verkställigheten börjat att han givit in ansökan
om uppskov och har ej uppskov tidigare sökts i målet, skall verkställigheten
anstå i avvaktan på kriminalvårdsstyrelsens beslut.

13 § Har någon dömts till fängelse och visar han innan verkställigheten
börjat att till Kungl. Maj:t ingivits ansökan att han av nåd skall befrias
från straffet eller få detta utbytt mot böter eller disciplinstraff, villkorlig
dom, skyddstillsyn eller överlämnande till särskild vård, skall, om han ej
är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt samt nåd ej tidigare sökts i
målet, verkställigheten anstå i avvaktan på Kungl. Maj:ts beslut med
anledning av ansökningen. Detta gäller dock ej, om det finns skälig
anledning antaga att den dömde avviker.

JuU 1974:2

14 § Kungl. Maj:t äger för annat fall än som avses i 12 eller 13 §
meddela bestämmelser angående anstånd under högst sex månader med
verkställigheten av dom beträffande den som dömts till fängelse och icke
är häktad eller på annan grund intagen i kriminalvårdsanstalt.

15 § Om fängelse, ungdomsfängelse eller internering börjat verkställas
och högre rätt i stället dömer till annan av dessa påföljder eller förlänger
tiden för fängelse, skall verkställigheten fortsätta enligt den tidigare
domen till dess den dömde avger nöjdförklaring i fråga om den nya
domen eller denna på annan grund får verkställas.

16 § Bestämmelserna i 2—11 och 15 §§ äger motsvarande tillämpning
när domstol förordnar om återintagning i anstalt av den som dömts till
ungdomsfängelse eller internering.

17 § Förordnas i dom på skyddstillsyn om behandling i anstalt enligt 28
kap. 3 § brottsbalken, äger 2, 9—11 och 15 §§ motsvarande tillämpning.
I sådant fall skall även 3 § äga motsvarande tillämpning, om den dömde
har avgivit nöjdförklaring enligt 38 kap. 1 § brottsbalken. Meddelas
under prövotiden förordnande om sådan behandling, äger bestämmelserna
i 2—11 och 15 §§ motsvarande tillämpning.

18 § Häktas den som undergår fängelse, ungdomsfängelse, internering
eller behandling i anstalt enligt 28 kap. 3 § brottsbalken av annan
anledning än misstanke om brott, skall verkställigheten avbrytas.

Beräkning av strafftid m. m.

19 § Vid verkställighet av fängelse räknas strafftiden, när den dömde är
häktad eller på annan grund intagen i kriminalvårdsanstalt, från den dag
då domen får verkställas och i annat fall från den dag då den dömde
enligt 10 § intages i allmänt häkte eller kriminalvårdsanstalt eller omhändertages
av polismyndighet för förpassning.

Tid, under vilken den dömde hållits i häkte i målet efter det att slutlig
dom däri meddelades, skall räknas som tid varunder straffet verkställts.

20 § För den som börjat undergå fängelse på viss tid skall kriminalvårdsstyrelsen
så snart det kan ske fastställa dagen för strafftidens slut.
Överstiger strafftiden fyra månader, skall styrelsen även ange den eller
de dagar, som är av betydelse för tillämpning av bestämmelserna i
brottsbalken om villkorlig frigivning, samt den strafftid som då återstår.

När ändring i beslutet påkallas av omständigheterna, skall anmälan
därom göras till kriminalvårdsstyrelsen som har att förordna i ärendet.

Juli 1974:2

21 § Förekommer till verkställighet fängelse i högst fyra månader, skall
vid beräkning av strafftiden omräkning ske till dagar, därvid månad skall
anses utgöra trettio dagar. Antalet dagar skall läggas till den dag från
vilken tiden räknas.

Skall tid för fängelse räknas efter månad eller år, skall den dag
som genom sitt tal i månaden motsvarar den från vilken strafftiden
räknas anses som slutdag. Finns ej motsvarande dag i slutmånaden, skall
den månadens sista dag anses som slutdag. Ingår även dagar i tiden, skall
antalet dagar läggas till slutdagen för den övriga tiden.

Är tiden för fängelse bestämd endast i dagar, skall antalet dagar läggas
till den dag från vilken tiden räknas.

Uppkommer vid beräkning av tid för fängelse del av månad, anses
månaden utgöra trettio dagar. Del av dag bortfaller.

22 § Har domstol enligt 33 kap. 5-7 §§ brottsbalken förordnat att
fängelse skall anses verkställt till visst antal dagar, skall först beräknas
slutdag utan avseende därpå och avdraget beräknas från den dagen.
Detsamma gäller i fråga om tid som enligt 19 § andra stycket skall räknas
som tid varunder straffet verkställts.

23 § Har avbrott ägt rum i verkställigheten av fängelse, skall det antal
dagar avbrottet varat läggas till slutdagen.

Som avbrott anses icke att den som undergår fängelse häktas med
anledning av misstanke om brott.

Genom beslut enligt lagen (1974:000) om kriminalvård i anstalt kan
bestämmas att viss tid icke skall inräknas i verkställighetstiden. Därvid
äger första stycket motsvarande tillämpning.

24 § Har villkorligt medgiven frihet förklarats förverkad, skall återstoden
av straffet anses som nytt straff vid beräkning av tiden.

25 § Skall dom på fängelse verkställas sedan den dömde börjat undergå
annat sådant straff men innan han frigivits, skall strafftiderna sammanläggas
för bestämmande av slutdagen.

26 § Skall dom på fängelse och beslut om behandling i anstalt enligt 28
kap. 3 § brottsbalken verkställas samtidigt, skall behandlingen övergå till
fängelse i två månader. Har behandlingen påbörjats, när domen på
fängelse skall verkställas, avräknas tid motsvarande den under vilken
behandlingen pågått. Den tid av behandlingen, som skall avräknas, anses
vid beräkning av tid för villkorlig frigivning utgöra fängelse.

Skall flera förordnanden om behandling i anstalt enligt 28 kap. 3 §
brottsbalken verkställas samtidigt, skall tiden för behandlingen beräknas
efter det förordnande som först börjat verkställas.

JulJ 1974:2

27 § Bestämmelserna i denna lag om beräkning av tid för fängelse gäller
i tillämpliga delar i fråga om tid för behandling i anstalt enligt 28 kap. 3 §
brottsbalken och för ungdomsfängelse eller internering.

Övriga bestämmelser

28 § Beslut enligt denna lag meddelas av kriminalvårdsstyrelsen.
Styrelsens beslut länder omedelbart till efterrättelse, om ej annat

förordnas.

29 § Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag föres hos
kammarrätten genom besvär.

Mot kammarrättens beslut i fråga som avses i 12 § får talan ej föras.

Om ikraftträdande av denna lag förordnar Kungl. Maj:t med riksdagen.

JulJ 1974:2

2 Förslag till

Lag om kriminalvård i anstalt

Härigenom förordnas som följer.

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 § Denna lag avser kriminalvård i anstalt efter dom på fängelse,
ungdomsfängelse eller internering eller förordnande enligt 28 kap. 3 §
brottsbalken om behandling i anstalt.

Vad som föreskrives i lagen om den som dömts till fängelse gäller även
den som ålagts fängelse som förvandlingsstraff för böter.

2 § Kriminalvårdsstyrelsen leder och har inseende över kriminalvården i
anstalt.

3 § Kriminalvårdsanstalt är riksanstalt eller lokalanstalt.

Riksanstalt, lokalanstalt eller avdelning av anstalt är öppen eller sluten.
Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer, förordnar

vilka anstalter som är riksanstalter eller lokalanstalter och vilka anstalter
eller anstaltsavdelningar som är öppna eller slutna.

Vad nedan i denna lag sägs om öppen eller sluten anstalt gäller även
öppen eller sluten avdelning av anstalt.

4 § Kriminalvården i anstalt skall utformas så att den intagnes anpassning
i samhället främjas och skadliga följder av frihetsberövandet motverkas.
I den utsträckning det kan ske utan att kravet på samhällsskydd
eftersättes bör verksamheten från början inriktas på åtgärder som
förbereder den intagne för tillvaron utanför anstalten. Frigivning och
överförande till vård utom anstalt skall förberedas i god tid.

5 § Kriminalvården i anstalt skall planläggas och genomföras i nära
samverkan mellan kriminalvårdens olika organ. 1 den mån ett förverkligande
av vårdens syfte kräver insatser av andra samhälleliga organ, skall
erforderlig samverkan ske med företrädare för sådant organ.

Vid planläggningen av den intagnes behandling skall samråd äga rum
med denne. I den utsträckning det lämpligen kan ske bör samråd ske även
med hans närstående. Den intagne skall beredas tillfälle yttra sig om
tillämnade åtgärder som rör honom särskilt, om ej synnerliga skäl talar
däremot.

6 § Vid fördelning av de intagna mellan lokalanstalter och riksanstalter
skall följande allmänna riktlinjer vara vägledande.

Den som undergår fängelse i mer än fyra månader men högst ett år
eller behandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken skall företrädesvis vara
placerad i lokalanstalt.

Den som undergår fängelse i mer än ett år, ungdomsfängelse eller
internering placeras företrädesvis i riksanstalt. När så behövs för en

JuU 1974:2

ändamålsenlig förberedelse av frigivning eller övergång till vård utom
anstalt, får den intagne överföras till lokalanstalt.

Den som undergår fängelse i högst fyra månader bör företrädesvis vara
placerad i riksanstalt.

7 § Vid fördelning av de intagna mellan öppna och slutna anstalter
iakttages följande.

Intagen bör placeras i öppen anstalt, om icke annan placering är
påkallad med hänsyn till föreliggande fara för att han avviker eller eljest
av säkerhetsskäl eller med hänsyn till att möjlighet bör beredas honom
till sådant arbete eller sådan undervisning, utbildning eller särskild
behandling som icke lämpligen kan anordnas i öppen anstalt.

Den som dömts till fängelse i lägst två år eller till internering med en
minsta tid av två år eller mer skall placeras i sluten anstalt, om det med
hänsyn till att han saknar fast anknytning till riket eller eljest kan befaras
att han är särskilt benägen att avvika och fortsätta en brottslig verksamhet,
vilken på grund av omfattning och inriktning är av särskilt allvarlig
karaktär. Vad som sagts nu gäller dock ej om annan placering kräves för en
ändamålsenlig förberedelse av förestående frigivning eller överföring till
vård utom anstalt eller eljest synnerliga skäl föreligger för placering i
öppen anstalt.

8 § Vid placering av intagen som ej fyllt 21 år skall särskilt beaktas
att han såvitt möjligt hålles åtskild från sådana intagna som kan inverka
menligt på hans anpassning i samhället.

2 kap. Närmare bestämmelser om kriminalvården i anstalt

9 § Intagen skall behandlas med aktning för hans människovärde. Han
skall bemötas med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade
med vistelse i anstalt.

Intagen skall visa hänsyn mot anstaltspersonal och medintagna. Han
skall rätta sig efter de ordningsregler som gäller för anstalten och de
anvisningar som anstaltspersonalen lämnar honom.

10 § Intagen skall beredas lämpligt arbete som såvitt möjligt främjar
utsikterna för honom att efter frigivningen inordna sig i arbetslivet.

Har intagen behov av undervisning eller utbildning eller av medicinskpsykologisk
eller annan särskild behandling, skall sådan beredas honom
under arbetstiden, om det kan ske med hänsyn till anstaltstidens längd
och den intagnes förutsättningar.

11 § För att underlätta anpassningen i samhället kan den som är intagen
i lokalanstalt medges att under arbetstid utföra arbete eller deltaga i
undervisning, utbildning eller annan särskilt anordnad verksamhet utom
anstalten. Vid anstalt som nu sagts bör särskilda åtgärder vidtagas för att
främja verksamhet av detta slag.

Juli 1974:2

Medgivande som avses i första stycket kan lämnas även den som är
intagen i riksanstalt, om särskilda skäl föreligger.

12 § Intagen är skyldig att utföra det arbete eller deltaga i den undervisning
eller utbildning som ålägges honom.

13 § Intagen skall såvitt det är möjligt beredas tillfälle till fysisk träning
som är lämplig med hänsyn till hans ålder och hälsotillstånd.

Om ej hinder möter, skall intagen ha möjlighet att dagligen vistas
utomhus minst en timme.

14 § Intagen skall beredas tillfälle till lämplig fritidssysselsättning. Han
bör uppmuntras att ägna sig åt egna intressen som kan bidra till hans
utveckling. I den utsträckning det lämpligen kan ske bör han få
möjligheter att genom tidningar, radio och television följa vad som
händer i omvärlden. Hans behov av förströelse bör tillgodoses i skälig
omfattning.

Om det lämpligen kan ske, bör intagen beredas tillfälle att utom
anstalten på fritid deltaga i sådan föreningsverksamhet eller annan
liknande verksamhet som är ägnad att underlätta anpassningen i samhället.
Därvid kan föreskrivas att den intagne skall stå under tillsyn.

15 § Intagen som inom anstalten vill utöva sin religion skall beredas
tillfälle härtill i den utsträckning det kan ske.

16 § Vid förberedande av intagens frigivning eller överförande till vård
utom anstalt skall särskilt eftersträvas att bereda honom lämplig arbetsanställning
eller annan försörjningsmöjlighet samt lämplig bostad. Kommer
han att behöva undervisning, utbildning eller ekonomiskt, socialt eller
medicinskt stöd, skall så långt möjligt åtgärder vidtagas för att tillgodose
sådant behov.

17 § Intagen skall arbeta tillsammans med andra intagna, om ej annat
följer av bestämmelserna i denna lag eller av arbetets särskilda beskaffenhet.

På fritiden får intagen i den utsträckning han önskar det vistas
tillsammans med andra intagna, om ej annat följer av bestämmelserna i
denna lag. I sluten anstalt får dock gemenskapen mellan intagna på fritid
inskränkas, om det är oundgängligen påkallat med hänsyn till förhållandena
på anstalten.

18 § Intagen får på egen begäran arbeta i enrum, om beaktansvärda skäl
talar härför.

Läkare skall yttra sig över begäran som avses i första stycket, om
möjligt innan ärendet avgöres och annars inom en vecka därefter.
Medgivande skall omprövas så ofta anledning därtill föreligger, dock
minst en gång i månaden.

Juli 1974:2

19 § 1 samband med utredning för planläggning av intagens vård i anstalt
får denne hållas avskild från andra intagna under så lång tid som
oundgängligen kräves för att syftet med utredningen ej skall äventyras.

20 § Om det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, föreliggande
fara för annans säkerhet till liv eller hälsa eller för allvarlig skadegörelse på
anstaltens egendom eller för att hindra att intagen utövar menligt
inflytande på andra intagna, får intagen hållas avskild från andra intagna.

Intagen som avses i 7 § tredje stycket och på skäl som där anges är
placerad i sluten anstalt får hållas avskild från andra intagna, om det kan
befaras att han planlägger rymning eller att annan planlägger fritagningsförsök
och avskildheten är nödvändig för att hindra att sådan plan sättes i
verket.

Beslut enligt första eller andra stycket skall omprövas så ofta anledning
därtill föreligger, dock minst en gång i månaden.

21 § Intagen som hålles avskild från andra intagna enligt 19 eller 20 §
skall erhålla sådan lättnad i avskildheten som kan ske utan olägenhet.

22 § Innan beslut meddelas om åtgärd enligt 20 § eller vid omprövning
av sådant beslut skall utredning ske rörande de omständigheter som
inverkar på frågans avgörande. Läkare skall yttra sig i frågan, om möjligt
innan åtgärden vidtages och annars inom en vecka därefter.

Över vad som förekommit vid utredning enligt första stycket skall
protokoll föras.

23 § Intagen får hållas avskild från andra intagna, om det är nödvändigt
för att betvinga våldsamt uppträdande av honom. Åtgärden får ej bestå
under längre tid än säkerheten kräver.

Visar sig andra medel otillräckliga för att betvinga våldsamt uppträdande
av intagen, får denne beläggas med fängsel, om säkerheten oundgängligen
kräver det.

Läkare skall så snart det kan ske yttra sig över åtgärd enligt första eller
andra stycket. Över vad som förekommit skall protokoll föras.

24 § I den utsträckning det kan ske utan olägenhet får intagen inneha
personliga tillhörigheter samt skaffa sig eller mottaga böcker, tidskrifter,
tidningar och annat som kan bereda honom sysselsättning under fritid.

I övrigt får intagen inneha pengar och skaffa sig eller mottaga varor
eller annat enligt särskilda bestämmelser. Om det är påkallat för att
hindra att otillåtna varor införes i anstalt, får föreskrivas att de intagna ej
utan särskilt medgivande får mottaga försändelser av annat slag än brev
eller annan skriftlig handling.

JuU 1974:2

25 § Brev mellan intagen och svensk myndighet eller advokat skall
vidarebefordras utan granskning. Anges brev vara avsänt från svensk
myndighet eller advokat och kan skäligen misstänkas att uppgiften är
oriktig, får dock brevet granskas, om förhållandet icke kan klarläggas på
annat sätt.

26 § Annat brev till eller från intagen än sådant som avses i 25 § får med
iakttagande av vad i andra stycket föreskrives granskas, om det är påkallat
av säkerhetsskäl.

Brev får granskas, om det finns anledning antaga att det innehåller
otillåtet föremål. Vidare får brev granskas stickprovsvis. 1 sluten anstalt
får brev dessutom granskas, om det är nödvändigt med hänsyn till den
intagnes särskilda förhållanden.

27 § Granskning av brev får ej vara mer ingående än som är nödvändigt
med hänsyn till granskningens syfte.

Vid öppning av brev bör den intagne vara närvarande, om det
lämpligen kan ske.

Brev som granskats får kvarhållas, om det är påkallat av säkerhetsskäl.
Den intagne skall i så fall genast underrättas därom. Är det fråga om ett
ankommande brev skall den intagne i den utsträckning det lämpligen kan
ske få del av innehållet. Kvarhållet brev skall utlämnas till den intagne så
snart ske kan och senast när anstaltsvården upphör, om ej särskilda skäl
talar däremot.

28 § Vad i 25—27 §§ är föreskrivet om brev gäller även annat skriftligt
meddelande. Bestämmelserna i dessa paragrafer rörande intagen gäller
även sammanslutning av intagna.

För psykiatrisk avdelning gäller i stället för 25—27 §§ i tillämpliga
delar bestämmelserna i 15 § lagen (1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall. Brev från intagen till svensk myndighet eller
advokat skall dock alltid vidarebefordras utan granskning.

29 § Intagen får mottaga besök i den utsträckning det lämpligen kan ske.
Han får ej mottaga besök som är ägnat att äventyra säkerheten i anstalten
eller som kan motverka hans anpassning i samhället eller eljest vara till
skada för honom eller annan.

Tjänsteman vid anstalten skall vara närvarande vid besök, om det är
påkallat med hänsyn till säkerheten. Vid besök av advokat som biträder
den intagne i rättslig angelägenhet får tjänsteman närvara endast om
advokaten eller den intagne begär det.

Som villkor för besök kan av säkerhetsskäl föreskrivas att den
besökande underkastar sig kroppsvisitation eller medger undersökning av
väska, kasse eller annat dylikt som han vill medföra vid besöket.

30 § Telefonsamtal mellan intagen och person utom anstalten får äga
rum i den utsträckning det lämpligen kan ske. Den intagne kan förvägras
telefonsamtal som är ägnat att äventyra säkerheten i anstalten eller som

JuU 1974:2

kan motverka hans anpassning i samhället eller eljest vara till skada för
honom eller annan.

Om det är påkallat med hänsyn till säkerheten, skall tjänsteman på
lämpligt sätt avlyssna telefonsamtal. Avlyssning får äga rum endast med
den intagnes vetskap. Telefonsamtal med advokat som biträder den
intagne i rättslig angelägenhet får icke avlyssnas utan den intagnes
medgivande.

31 § Kungl. Maj:t kan för visst fall förordna om avvikelse från bestämmelserna
i 25-30 §§, om det är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet.

32 § För att underlätta anpassningen i samhället kan intagen beviljas
tillstånd att lämna anstalten för viss kort tid (korttidspermission), om ej
avsevärd fara för missbruk föreligger. Korttidspermission får också ges,
om annan särskild anledning föreligger därtill.

Intagen som avses i 7 § tredje stycket och på skäl som där anges är
placerad i sluten anstalt får beviljas korttidspermission endast om
synnerliga skäl föreligger därtill.

För korttidspermission får ställas de villkor som kan anses erforderliga
beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat. Är noggrann
tillsyn behövlig, kan föreskrivas att den intagne under permissionen skall
vara ställd under bevakning.

33 § Till förberedande av frigivning eller överförande till vård utom
anstalt kan intagen som undergår fängelse eller dömts till ungdomsfängelse
eller internering beviljas permission under viss längre tid (frigivningspermission).

Den som undergår fängelse på sådan tid att villkorlig frigivning icke
kan komma i fråga får beviljas frigivningspermission endast om synnerliga
skäl föreligger. Annan som undergår fängelse och den som dömts till
internering får ej beviljas frigivningspermission före den dag då villkorlig
frigivning eller överförande till vård utom anstalt tidigast kan ske.

För frigivningspermission får ställas de villkor som kan anses erforderliga
beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat.

34 § Kan intagen genom vistelse utanför anstalt bli föremål för särskilda
åtgärder som kan antagas underlätta hans anpassning i samhället, kan
medgivande att för sådant ändamål vistas utanför anstalten lämnas
honom under lämplig tid, om särskilda skäl föreligger. För vistelsen skall
ställas de villkor som kan anses erforderliga.

35 § Tid för vistelse utanför anstalt enligt 32, 33 eller 34 § inräknas i
verkställighetstiden, om ej särskilda skäl talar däremot.

36 § Med de begränsningar som följer av gällande bestämmelser och avtal
för verksamheten inom kriminalvården har de intagna rätt att i lämplig
ordning överlägga med anstaltsledningen i frågor som är av gemensamt

JuU 1974:2

intresse för de intagna. De har också rätt att i lämplig ordning sammanträda
med varandra för överläggning i sådana frågor. Intagen som hålles
avskild från andra intagna får dock deltaga i överläggning eller sammanträde
endast om det kan ske utan olägenhet.

37 § Vid sjukdom skall intagen vårdas enligt de anvisningar som ges av
läkare. Kan erforderlig undersökning och behandling ej lämpligen ske
inom anstalten bör den allmänna sjukvården anlitas. Om det behövs, får
intagen föras över till allmänt sjukhus.

Förlossning av intagen kvinna skall såvitt möjligt ske på sjukhus eller
förlossningshem. Om det behövs, skall kvinnan i god tid före förlossningen
överföras dit eller till annat hem där hon kan erhålla lämplig vård.

Om anledning föreligger därtill, skall den som enligt första eller andra
stycket vistas utom anstalt stå under bevakning eller vara underkastad
särskilda föreskrifter.

38 § Om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall och vård i
specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda finns särskilda bestämmelser.

39 § Tid varunder intagen enligt 37 § eller enligt bestämmelse som avses
i 38 § vistas utom anstalten inräknas i verkställighetstiden, om ej
särskilda skäl talar däremot.

40 § Är intagen sjuk när han skall lämna anstalten, får på hans begäran
fortsatt sjukvård i anstalten beredas honom, om det kan anses skäligt.

41 § Medför kvinna spädbarn vid intagningen eller föder hon därefter
barn, kan tillstånd ges henne att ha barnet hos sig.

42 § Vid transport av intagen skall såvitt möjligt tillses att han ej utsättes
för obehörigas uppmärksamhet.

Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, får den intägne vid transport
beläggas med fängsel,

Kan befaras att transport medför skada för den intagnes hälsa, skall
läkares medgivande till transporten inhämtas.

43 § Intagen skall inställas vid domstol eller vid nämnd som avses i
37 kap. brottsbalken, om domstolen eller nämnden begär det. Begär
annan myndighet att intagen skall inställas inför denna, prövar kriminalvårdsstyrelsen
om det skall ske. I anslutning till inställelse varom nu är
fråga får intagen tillfälligt placeras i allmänt häkte, om det behövs av
säkerhetsskäl.

Tiden för inställelse som avses i första stycket inräknas i verkställighetstiden.

Åtalas intagen, skall han på begäran erhålla den lättnad i verkställigheten
som erfordras för utförande av hans talan i målet.

JuU 1974:2

44 § Intagen skall erhålla ersättning, enligt normer som meddelas av
Kungl. Majit eller myndighet som Kungl. Majit bestämmer, för arbete
som han utfört, om detta ej skett för egen räkning eller åt arbetsgivare
utom anstalten. Ersättning skall utgå även när intagen, enligt vad som
bestämts rörande honom, under arbetstid deltager i undervisning, utbildning
eller annan särskilt anordnad verksamhet eller behandling eller
bedriver enskilda studier. Kan arbete eller annan verksamhet som berättigar
till ersättning ej beredas intagen eller är denne helt eller delvis
oförmögen till sådan verksamhet, skall ersättning ändå utgå.

Ersättning för arbete skall bestämmas med hänsyn till den intagnes
arbetsinsats, om ej särskilda skäl föranleder annat. För annan verksamhet
skall ersättning i regel bestämmas enhetligt.

Kungl. Majit eller myndighet, som Kungl. Majit bestämmer, meddelar
föreskrifter beträffande användningen av ersättning enligt första stycket
och av annan arbetsinkomst som intagen uppbär.

45 § Har intagen uppsåtligen förstört egendom som tillhör anstalten, får
ersättning härför tagas ut av medel som tillkommer honom enligt 44 §
första stycket.

Arbetsersättning som för intagens räkning innestår hos kriminalvårdsmyndighet
får ej utmätas.

46 § Bryter intagen mot anbefalld ordning eller beter han sig eljest
klandervärt, får disciplinär bestraffning åläggas honom enligt vad som
sägs i 47 §, om det ej föreligger anledning att han skall låta sig rätta av
anvisningar eller tillsägelse eller om gärningen är av sådan beskaffenhet
att bestraffning är påkallad av hänsyn till ordningen och säkerheten inom
anstalten.

47 § Som disciplinär bestraffning kan

1. den intagne tilldelas varning,

2. den intagne åläggas att vara innesluten i enrum under högst sju dagar
eller,

3. om det av särskilda skäl är erforderligt med hänsyn till förseelsens
beskaffenhet eller på grund av upprepad misskötsamhet, förordnande
meddelas att viss bestämd tid, högst tio dagar, icke skall inräknas i
verkställighetstiden för den påföljd som den intagne undergår.

Åtgärd enligt första stycket 2 och 3 får vidtagas i förening.

Vid tillämpning av första stycket 2 skall från tid, varunder den
intagne ålägges att vara innesluten i enrum, avräknas tid under vilken han
enligt 50 § hållits innesluten i enrum i samband med den utredning som
föregått beslutet.

48 § Vid prövning av fråga om disciplinär bestraffning bör beaktas om
förseelsen får eller kan bedömas få andra följder för den intagne, särskilt i
sådana hänseenden som avses i 11,32 eller 33 § denna lag.

JuU 1974:2

49 § Föreligger flera förseelser skall disciplinär bestraffning bestämmas
gemensamt för samtliga förseelser.

Den som varit innesluten i enrum oavbrutet under sju dagar får på
grund av beslut i annat disciplinärende ej på nytt inneslutas i enrum
förrän efter ett uppehåll av minst sju dagar.

Genom upprepade förordnanden enligt 47 § första stycket 3 får den
tid som icke skall inräknas i verkställighetstiden ej överstiga sammanlagt
fyrtiofem dagar eller, beträffande den som undergår fängelse i högst fyra
månader eller behandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken, sammanlagt
femton dagar.

50 § För utredning av disciplinärende och i avbidan på beslut i frågan får
intagen tillfälligt hållas innesluten i enrum. Sådant omhändertagande får
ej pågå under längre tid än som är oundgängligen nödvändigt och i intet
fall längre än sju dagar.

51 § Disciplinärende skall avgöras skyndsamt. Innan beslut meddelas
enligt 47 § skall förhör hållas med den intagne. Läkare skall så snart det
kan ske yttra sig rörande åtgärd enligt 50 § samt före beslut om
inneslutning i enrum enligt 47 §. Över vad som förekommit vid förhör
och annan undersökning skall protokoll föras.

52 § Om det är nödvändigt för att upprätthålla ordning och säkerhet
inom anstalten, kan förmåner som enligt lagen tillkommer intagen
tillfälligt inskränkas.

53 § Om tillämpning av bestämmelse i denna lag uppenbarligen kan
befaras medföra men för intagens kroppsliga eller psykiska hälsa, får den
jämkning göras som är påkallad för att förebygga sådant men.

3 kap. Övriga bestämmelser

54 § I frågor som avses i 33 och 34 §§ beslutar

1.den övervakningsnämnd till vars verksamhetsområde anstalten hör
beträffande intagen som undergår fängelse, dock med undantag för fall
som avses i andra stycket,

2. ungdomsfängelsenämnden beträffande intagen som undergår ungdomsfängelse
samt

3. interneringsnämnden beträffande intagen som undergår internering.

Kriminalvårdsnämnden beslutar i frågor som avses i 33 och 34 §§
beträffande intagen som omfattas av förordnande enligt 16 § lagen
(1964:163) om införande av brottsbalken.

55 § Kungl. Maj:t kan förordna att tillämpningen av 33 och 34 §§ får
överflyttas från kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden eller
interneringsnämnden till den övervakningsnämnd, till vars verksamhetsområde
anstalten hör.

JuU 1974:2

Har i fall som avses i första stycket övervakningsnämnden meddelat
beslut, får den intagne påkalla prövning av beslutet hos den centrala
nämnd från vilken tillämpningen överflyttats.

I annat fall än som sägs i andra stycket får intagen hos kriminalvårdsnämnden
påkalla prövning av övervakningsnämnds beslut i frågor som
avses i 33 och 34 §§.

56 § 1 frågor som avses i 35 § såvitt gäller tid för vistelse utanför anstalt
enligt 33 eller 34 § beslutar ungdomsfängelsenämnden beträffande intagen
som undergår ungdomsfängelse och intemeringsnämnden beträffande
intagen som undergår internering.

57 § Övervakningsnämnds beslut enligt denna lag länder till efterrättelse
omedelbart, om ej annorlunda förordnas.

Mot ungdomsfängelsenämndens, interneringsnämndens och kriminalvårdsnämndens
beslut enligt denna lag får talan ej föras.

58 § Beslut enligt denna lag i annat fall än som avses i 54-56 §§
meddelas av kriminalvårdsstyrelsen.

Styrelsens beslut länder till efterrättelse omedelbart, om ej annorlunda
förordnas.

59 § Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut i särskilt fall enligt denna
lag föres hos kammarrätt genom besvär. Mot annat styrelsens beslut
enligt lagen föres talan hos Kungl. Maj :t genom besvär.

60 § Kungl. Maj:t kan förordna om överflyttning till tjänsteman inom
kriminalvården av övervakningsnämnds befogenhet enligt 54 och 55 §§
samt av kriminalvårdsstyrelsens befogenhet enligt denna lag i annat fall
än som avses i 20 § andra stycket samt i 35 och 39 §§.

61 § Innebär förordnande enligt 60 § att styresman vid anstalt beslutar
om disciplinär åtgärd enligt 47 §, skall styresmannens beslut lända
till efterrättelse omedelbart, om denne ej annorlunda förordnar. Meddelar
styresmannen förordnande enligt 47 § första stycket 3, skall disciplinärendet
i dess helhet omedelbart underställas kriminalvårdsstyrelsens
prövning.

62 § Den som olovligen till intagen överlämnar eller försöker överlämna
vapen eller annat som denne kan skada sig själv eller annan med, dömes
till böter eller fängelse i högst ett år, om ej gärningen är belagd med
strängare straff i brottsbalken.

Lämnar någon åt intagen alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel
eller sådan injektionsspruta eller kanyl som kan användas för
insprutning i människokroppen eller hjälper någon eljest intagen att
komma åt sådana berusningsmedel eller föremål, dömes till böter eller
fängelse i högst sex månader, om ej gärningen eljest är i lag belagd med
strängare straff.

2 Riksdagen 1974. 7 sami. Nr 2

JuU 1974:2

63 § Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, som påträffas
hos eller ankommer till intagen eller medföres av den som skall intagas i
kriminalvårdsanstalt får omhändertagas. Med omhändertagen egendom
skall förfaras på sätt föreskrives i 3 § lagen (1958:205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m. m.

Vad som sägs i första stycket gäller i tillämpliga delar även alkoholhaltiga
drycker eller andra berusningsmedel, som utan att känd ägare finns
påträffas inom anstalt.

Bestämmelserna i första och andra styckena får tillämpas även i fråga
om injektionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning i
människokroppen.

Belopp, som erhållits vid försäljning av omhändertagen egendom,
tillfaller kronan.

Om ikraftträdande av denna lag förordnar Kungl. Maj:t med riksdagen.

Juli 1974:2

3 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas, att 26 kap. 5, 7—9 §§, 28 kap. 3 §, 29 kap. 3 §,
30 kap. 4 § och 38 kap. 9 § brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

26 KAP.

5 §

Den som dömts till fängelse Den som dömts till fängelse
skall för verkställighet av straffet skall för verkställighet av straffet

intagas i fångvårdsanstalt. Härom intagas i kriminalvårdsanstalt. Här är

särskilt stadgat. om är särskilt stadgat.

7 §'

Vid prövning av fråga om villkorlig
frigivning skall särskilt beaktas
den dömdes uppförande under
anstaltstiden och sinnesriktning
vid den tid då frigivningen
ifrågasättes, hans beredvillighet att
ersätta genom brottet uppkommen
skada samt de förhållanden i
vilka han skulle komma att försättas
efter frigivningen.

Vid prövning av fråga om villkorlig
frigivning skall särskilt beaktas
verkningarna av fortsatt frihetsförlust
för den dömde och
förutsättningarna för hans anpassning
i samhället med hänsyn till
de förhållanden i vilka han skulle
komma att försättas efter frigivningen.

8 §2

Verkställas samtidigt flera fängelsestraff, skall vid tillämpning av 6 §
hänsyn tagas till den sammanlagda fängelsetiden. Som fängelse anses härvid
även förvandlingsstraff för böter.

Om verkställighetstiden, enligt
vad därom är stadgat, förlängts genom
disciplinär bestraffning, skall
förlängningen icke medtagas vid
beräkning av tid för villkorlig frigivning,
och må frigivning ej ske
förrän bestraffningen verkställts.

Såsom avtjänad tid räknas även tid varunder straffet skall anses
verkställt på grund av domstols förordnande som i 33 kap. 5—7 §§ sägs.

1 Senaste lydelse 1965:620

2 Senaste lydelse 1973:43

JuU 1974:2

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §3

Fråga om villkorlig frigivning Fråga om villkorlig frigivning
prövas av den övervakningsnämnd prövas av den övervakningsnämnd

till vars verksamhetsområde fång- till vars verksamhetsområde an vårdsanstalten

hör. stalten hör.

28 KAP.

Har den tilltalade fyllt aderton
år, må rätten, såframt det finnes
erforderligt för hans tillrättaförande
eller eljest, i domen förordna
att i skyddstillsynen skall ingå behandling
i anstalt. Sådan behandling
skall, enligt vad därom bestämmes
under behandlingens
gång, pågå minst en månad och
högst två månader. Om behandlingen
är i övrigt särskilt stadgat.

Har den dömde ej fyllt tjugotre
år, äger rätten besluta att förordnande
som i första stycket sägs
skall gå i verkställighet utan hinder
av att domen å skyddstillsyn
icke vunnit laga kraft.

Behandlingen skall taga sin börja

Om förhållandena påkalla det,
äger rätten besluta att förordnande
som i första stycket sägs skall
gå i verkställighet utan hinder av
att domen å skyddstillsyn icke
vunnit laga kraft.

Beslut om upphörande av behandling
enligt första stycket
meddelas av den övervakningsnämnd
till vars verksamhetsområde
anstalten hör.

KAP.

3 §

n i anstalt.

Anstaltsvården skall försiggå i Anstaltsvården skall försiggå i

ungdomsanstalt eller, om särskilda kriminalvårdsanstalt. Härom är

3 Senaste lydelse 1965:620

JuU 1974:2

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

skäl äro därtill, i annan fångvårds- särskilt stadgat,

anstalt.

Om vården i anstalt är särskilt
stadgat.

30 KAP.

4§

Anstaltsvården skall försiggå i
interneringsanstalt eller, om särskilda
skäl äro därtill, i annan
fångvärdsanstalt.

Om vården i anstalt är särskilt
stadgat.

Anstaltsvården skall försiggå i
kriminalvårdsanstalt. Härom är
särskilt stadgat.

38 KAP.

9§

Rättens beslut om åtgärd enligt 27 kap. 5 § andra stycket, 28 kap.
11 § eller 34 kap. 10 § andra stycket, 12 eller 13 § eller 15 § såvitt angår
tillämpning av 10 § andra stycket länder omedelbart till efterrättelse, om
ej annorlunda förordnas. Detsamma gäller avgöranden enligt 27 kap. 6 §,
28 kap. 9 § eller 34 kap. 4, 5, 6 eller 8 § angående föreskrifter, vite,
prövotid eller tid för ungdomsfängelse.

Avser beslut jämlikt 28 kap. 9 §
andra stycket eller 34 kap. 6 § att
någon som ej fyllt tjugotre år skall
undergå behandling varom stadgas
i 28 kap. 3 §, äger rätten förordna
att beslutet skall gå i verkställighet
utan hinder av att det ej vunnit
laga kraft. Sådant förordnande må
ock meddelas i fråga om beslut
jämlikt 34 kap. 8 § om återintagning
i anstalt av den som undergår
ungdomsfängelse.

Avser beslut jämlikt 28 kap. 9 §
andra stycket eller 34 kap. 6 § att
någon skall undergå behandling
varom stadgas i 28 kap. 3 §, äger
rätten, om förhållandena påkalla
det, förordna att beslutet skall gå i
verkställighet utan hinder av att det
ej vunnit laga kraft. Sådant förordnande
må ock meddelas i fråga
om beslut jämlikt 34 kap. 8 § om
återintagning i anstalt av den som
undergår ungdomsfängelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

JuU 1974:2

4 Förslag till

Lag om ikraftträdande av vissa lagar på kriminalvårdens område

Härigenom förordnas som följer.

1 § Lagen (1974:000) om beräkning av strafftid m. m., lagen (1974:000)
om kriminalvård i anstalt och denna lag träder i kraft den 1 juli 1974, då
lagen (1964:541) om behandling i fångvårdsanstalt skall upphöra att gälla.

2 § Beträffande straffarbete skall gälla vad som i nya lagarna sägs om
fängelse och beträffande förvaring och internering i säkerhetsanstalt vad
som i nya lagarna sägs om internering.

3 § Vad som föreskrives i 21 § lagen (1945:872) om verkställighet av
frihetsstraff m. m. skall fortfarande gälla i fråga om straffarbete eller
fängelse som ådömts med tillämpning av 4 kap. 3 eller 4 § strafflagen.

4 § Beträffande fullföljd av talan mot länsstyrelses beslut enligt 12 §
andra stycket lagen (1964:541) om behandling i fångvårdsanstalt skall
78 § tredje och fjärde styckena samma lag fortfarande gälla i tillämpliga
delar.

5 § Beslut enligt 17 § lagen (1964:541) om behandling i fångvårdsanstalt
skall vid tillämpningen av lagen (1974:000) om beräkning av strafftid
m. m. anses ha meddelats enligt 20 § första stycket sistnämnda lag.

JuU 1974:2

Motionerna

I motionen 1974:1600 av fru Jacobsson m. fl. (m) hemställs att riksdagen
beslutar att 18 § i förslaget till lag om kriminalvård i anstalt skall
erhålla följande lydelse:

18 §

Intagen får på egen begäran arbeta i enrum, om inga skäl talar
häremot.

Innan avslag ges på intagens begäran enligt första stycket, skall läkare
yttra sig i frågan inom en vecka efter det att begäran framställts. Om
medgivande lämnats och därefter anledning uppkommit att återkalla detta,
skall likaledes läkare höras, innan återkallelse sker.

I motionen 1974:1602 av herr Gustavsson i Alvesta m. fl. (c) hemställs
att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1974:20 beslutar

1. att i 10 och 13 §§ lagen om kriminalvård i anstalt göra sådan
precisering av de intagnas rätt till särskild behandling, utbildning, utomhusvistelse
osv. som föreslagits i motionen,

2. att i lagen om kriminalvård i anstalt skall införas en bestämmelse
som anger att man i de fall då störningar och indisciplinärt beteende
bland de intagna har en grund i de intagnas personliga problem, i första
hand skall söka komma till rätta med situationen genom positiva terapeutiska
och andra åtgärder och inte genom repressiva åtgärder,

3. att som sin mening ge Kungl. Maj:t till känna vad som i övrigt
anförts i motionen angående behovet av mer preciserade regler angående
de intagnas behandling och att detta bör tillgodoses genom tillämpningsföreskrifter.

I motionen 1974:1603 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs att
riksdagen beslutar

1. att i 12 § förslaget till lag om beräkning av strafftid m. m. ersätta
”Om särskilda skäl föreligger” och ”Föreligger synnerliga skäl” med ”Om
skäl föreligger” respektive ”Föreligger särskilda skäl”,

2. att hos Kungl. Maj:t hemställa ”att frågan om samverkan med andra
samhälleliga organ i Förslaget till Lag om kriminalvård i anstalt, 5 §,
hänskjuts till socialutredningen för skyndsam behandling i enlighet med
de synpunkter vi framfört”,

3. att avskaffa isoleringsstraffet.

I motionen 1974:1604 av fru Jacobsson (m) och fru Lindquist (m)
hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna att vid
utarbetandet av tillämpningsföreskrifter till lagbestämmelserna om isolering
av intagen hänsyn tas till medicinska synpunkter på sätt förordats i
motionen,

2. att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om en undersökning med

JuU 1974:2

uppgift att såsom förordats i motionen närmare kartlägga de medicinska
verkningarna av skilda former av isolering av intagen.

I motionen 1974:1605 av fru Kristensson m. fl. (m) hemställs

1. att riksdagen gör de ändringar i lagen om kriminalvård i anstalt som
i motionen ansetts nödvändiga för att minska utrymmet för skönsmässiga
bedömningar,

2. att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om åtgärder för att skapa
dels en ökad insyn i verksamheten vid kriminalvårdens anstalter, dels en
lokal förankring,

3. att riksdagen beslutar att 6 § fjärde stycket lagen om kriminalvård i
anstalt skall utgå,

4. att riksdagen beslutar om ändring av 7 § lagen om kriminalvård i
anstalt i enlighet med vad i motionen anförts,

5. att riksdagen ger Kungl. Maj:t till känna vad i motionen anförts om
förstärkning av de terapeutiska resurserna på kriminalvårdens anstalter,

6. att riksdagen beslutar om ändring av 19 § lagen om kriminalvård i
anstalt i enlighet med vad i motionen anförts,

7. att riksdagen beslutar om ändring av 20 § lagen om kriminalvård i
anstalt i enlighet med vad i motionen anförts,

8. att riksdagen beslutar om ändring av 47 § lagen om kriminalvård i
anstalt i enlighet med vad i motionen anförts,

9. att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om förslag till disciplinära
åtgärder avsedda att ersätta inneslutning i enrum i enlighet med vad i
motionen anförts,

10. att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om förslag syftande till
förbättring av de häktades situation i enlighet med vad i motionen anförts.

I motionen 1974:1606 av herr Nyquist m. fl. (fp) hemställs att riksdagen
hos Kungl. Maj:t begär att förslag om ny häkteslag föreläggs innevarande
års riksdag enligt de riktlinjer som angetts av kommittén för anstaltsbehandling
inom kriminalvården och kriminalvårdsberedningen.

I motionen 1974:1607 av herr Westberg i Ljusdal m. fl. (fp) hemställs

1. att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att förslag snarast framläggs
till en för anstalts- och frivården gemensam lagstiftning, avsedd att reglera
allt kriminalvårdsarbete på verkställighetsplanet,

2. att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en skyndsam utredning av
konsekvenserna av avskildhet i enrum inom anstalt och möjligheterna att
ersätta denna åtgärd med andra,

3. att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en skyndsam utredning om
möjligheterna och formerna för medverkan av lekmän vid användning av
isoleringsåtgärder i anstalt,

4. att riksdagen i vad avser kvinnliga intagna på anstalt ger Kungl.
Maj:t till känna vad som i motionen anförts,

5. att riksdagen ”vid antagandet av proposition 1974:20 beslutar att

Juli 1974:2

följande lagrum ändras i enlighet med de riktlinjer och förslag som anges i
föreliggande motion, nämligen 5 § andra stycket, 6 § fjärde stycket, 8 §,
10 § andra stycket, 13 § första stycket, 14 §, 16 §, 20 § första stycket,
23 § tredje stycket, 24 § första stycket, 27 § andra stycket, 32 § andra
stycket, 47 § första stycket 2. (utgår) och 50 § (utgår)”.

Utskottet

Inledning

I propositionen föreslås ny lagstiftning om kriminalvård i anstalt och
om tidsberäkningen vid verkställighet av frihetsberövande brottspåföljder.
Om bakgrunden till förslagen, vars huvudsakliga innehåll redovisas i
nästa avsnitt, vill utskottet här anföra följande.

Kriminalvården har under en följd av år varit föremål för en livlig
debatt och ett omfattande utredningsarbete. Reformförslag som framlagts
av statliga kommittéer såsom fångvårdens byggnadskommitté,
kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården (KAIK) och
tillsynsutredningen har överarbetats och samordnats inom kriminalvårdsberedningen.
Beredningen, vars arbete avslutades i september 1972,
förordade en genomgripande reform av kriminalvårdens organisation och
verksamhetsformer (SOU 1972:64). På grundval av beredningens förslag
framlade Kungl. Maj:t i förra årets statsverksproposition (prop. 1973:1
bil. 4 s. 76-164) förslag till allmänna riktlinjer för kriminalvårdens
fortsatta utformning. Dessa riktlinjer har under stor politisk enighet i allt
väsentligt godkänts av riksdagen (JuU 1973:15, rskr 1973:152).

Som led i reformarbetet har riksdagen därefter beslutat ändringar i
brottsbalkens bestämmelser om kriminalvård i frihet, m. m. (prop.
1973:131, JuU 1973:35, rskr 1973:306) samt vidtagit vissa ändringar i
1964 års lag om personundersökning i brottmål (prop. 1973:173, JuU
1973:41, rskr 1973:374).

På grundval av de av kriminalvårdsberedningen framlagda förslagen på
anstaltsvårdens område och de av riksdagen godtagna riktlinjerna i detta
hänseende har inom justitiedepartementet upprättats en promemoria (Ds
Ju 1973:9) med förslag till lagstiftning. Promemorian har remissbehandlats
i sedvanlig ordning.

Den i propositionen föreslagna lagstiftningen överensstämmer i stort
med vad som föreslogs i departementspromemorian och innebär i
lagtekniskt hänseende att 1964 års lag om behandling i fångvårdsanstalt
(behandlingslagen) skall ersättas med två särskilda lagar, nämligen en lag
om beräkning av strafftid m. m. och en lag om kriminalvård i anstalt. I
anslutning därtill föreslås också vissa ändringar i brottsbalken.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Den föreslagna lagen om kriminalvård i anstalt avses träda i stället för
de delar av behandlingslagen som innehåller bestämmelser om anstaltsvårdens
anordnande och närmare utformning. Enligt förslaget skall

JuU 1974:2

anstaltsvården redan från början inriktas på konkreta åtgärder som
förbereder den intagne för tillvaron utanför anstalten, allt i den
utsträckning det kan ske utan att kravet på samhällsskydd blir eftersatt.
Lagförslaget syftar också till en ökad integrering mellan anstaltsvård och
frivård. Vidare betonas vikten av samverkan mellan kriminalvården och
andra samhälleliga organ.

Kriminalvårdens anstaltssystem skall enligt förslaget bestå av riksanstalter
och lokalanstalter av sluten eller öppen typ. Meningen är att
anstaltsvårdens s. k. normalklientel företrädesvis skall placeras i lokalanstalter
som skall erbjuda vidgade möjligheter till frigång utanför
anstalten och ökad kontakt med samhällets stöd- och hjälporgan. Även
intagna med långa strafftider som från början placerats i slutna
riksanstalter skall emellertid kunna föras över till lokalanstalter när så
behövs för en ändamålsenlig förberedelse av frigivning eller övergång till
vård utom anstalt. Det förutsätts slutligen att det i praktiken kommer att
bli möjligt att även placera ett förhållandevis stort antal av de till
kortvariga frihetsstraff dömda i lokalanstalter.

Vidare innebär förslaget ökade möjligheter till permissioner av olika
slag. Samtidigt föreslås att den strängare praxis som numera iakttas när
det gäller att bevilja korttidspermissioner för vissa begränsade kategorier
samhällsfarliga brottslingar med långa strafftider kommer till uttryck
genom särskilda bestämmelser därom.

Enligt förslaget inskränks möjligheterna att hålla en intagen isolerad
från andra intagna. De föreslagna bestämmelserna om brevgranskning
innebär att sådan skall få ske endast om det är påkallat av säkerhetsskäl.
Bestämmelserna om besök har i förslaget getts en mindre restriktiv
utformning än i nuvarande lagregler. Vidare föreslås en bestämmelse som
ger de intagna rätt att i lämplig ordning överlägga med anstaltsledningen i
frågor som är av gemensamt intresse för de intagna. Detta får dock ske
endast med de begränsningar som följer av gällande bestämmelser och
avtal för verksamheten inom kriminalvården.

Förslaget innebär också att reglerna för disciplinär bestraffning ändras
avsevärt i förhållande till nuvarande ordning.

Bestämmelserna i förslaget till lag om beräkning av strafftid m. m.
motsvarar i huvudsak och ansluter tämligen nära till reglerna i 2 och 3
kap. behandlingslagen om befordran av dom till verkställighet och om
beräkning av strafftid. Innehållet anges närmare av utskottet på s. 29 i
anslutning till behandlingen av ett motionsyrkande om ändring i lagen.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1974.

Allmänna synpunkter

Regelsystemet rörande förutsättningarna för och tidsberäkningen vid
verkställighet av frihetsberövande påföljder är till övervägande del av
teknisk natur och skiljer sig i detta hänseende från huvuddelen av de
bestämmelser som reglerar behandlingen av de intagna. Det finns därför
enligt utskottets mening goda skäl för den i propositionen föreslagna

JuU 1974:2

uppdelningen på två skilda lagar av det ämnesområde som nu regleras i
behandlingslagen. Utskottet har således inget att invända mot denna av
praktiska och systematiska skäl valda lösning. Utskottet vill också uttala
sin anslutning i stort till lagförslagens materiella innehåll, vilket i sin
allmänna inriktning är väl förenligt med grundtankarna i den beslutade
kriminalvårdsreformen och innebär avsevärda förbättringar för dem som
döms till frihetsberövande påföljder. Utskottet återkommer i det följande
till skilda spörsmål som aktualiserats genom de i anledning av propositionen
väckta motionerna eller eljest tilldragit sig utskottets särskilda
uppmärksamhet.

Redan i detta sammanhang vill utskottet emellertid ta upp ett i

motionen 1974:1607 framställt yrkande om att förslag snarast bör

framläggas till en för anstalts- och frivården gemensam lagstiftning.

Utskottet vill i denna fråga, som också aktualiserats i några av

remissyttrandena över departementspromemorian, uttala att tanken på
en gemensam kriminalvårdslag — om än i och för sig väl motiverad av
strävandena mot ökad integrering mellan frivård och anstaltsvård — inte
lämpligen bör realiseras redan nu. Som framgår av det föregående har
bestämmelserna om kriminalvård i frihet nyligen reformerats. Erfarenheterna
av den lagstiftningen och av de nu förestående reformerna på
anstaltsvårdens område bör såsom departementschefen anför avvaktas
innan man överväger en gemensam lagreglering av allt kriminalvårdsarbete
på verkställighetsplanet. I enlighet med det anförda avstyrker utskottet
bifall till motionen 1974:1607 i denna del.

Innan utskottet övergår till en närmare granskning av skilda stadganden
i lagförslagen vill utskottet något beröra den kritik från mera
principiell synpunkt som anförts mot utformningen av särskilda bestämmelser
i förslaget till lag om kriminalvård i anstalt. Kritiken har kommit
till uttryck såväl i den allmänna debatten och i remissyttranden över
departementspromemorian som i skrifter till utskottet och i några av de i
anledning av propositionen väckta motionerna. Ett genomgående drag i
kritiken är att den innefattar önskemål om preciseringar av lagtexten i
åtskilliga stadganden i huvudsakligt syfte att minska utrymmet för en
alltför fri tolkning och på så sätt ernå en för de intagna mera förmånlig
tillämpning.

Motionsönskemålen om en mer pregnant lagtext gäller bl. a. bestämmelserna
att samråd rörande den intagnes behandling bör ske med hans
närstående ”i den utsträckning det lämpligen kan ske” (5 § andra
stycket), att intagen ”i den utsträckning det lämpligen kan ske” bör få
möjligheter att genom tidningar, radio och television följa vad som
händer i omvärlden och att den intagnes behov av förströelse bör
tillgodoses ”i skälig omfattning” (14 § första stycket), att intagen ”om
det lämpligen kan ske” bör beredas tillfälle att utom anstalten på fritid
delta i närmare angivet slag av föreningsverksamhet och liknande (14 §
andra stycket), att intagen som inom anstalten vill utöva sin religion skall
beredas tillfälle därtill ”i den utsträckning det kan ske” (15 §), att

JuU 1974:2

intagen ”i den utsträckning det kan ske utan olägenhet” får inneha
personliga tillhörigheter m. m. (24 § första stycket) och att intagen får ta
emot besök och utväxla telefonsamtal ”i den utsträckning det lämpligen
kan ske” (29 § första stycket och 30 § första stycket).

1 anledning av kritiken vill utskottet till en början anföra att det i
förevarande lagstiftningsärende är fråga om att — på grundval av de
riktlinjer som dragits upp av statsmakterna — i en ramlagstiftning
utforma normativa regler för anstaltsvården. Närmare tillämpningsföreskrifter
skall ges i administrativ ordning i likhet med vad som är praxis i
liknande lagstiftningssammanhang (jämför kungörelsen (1964:630) med
vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen om behandling i
fångvårdsanstalt samt kriminalvårdsstyrelsens cirkulär (2/1973) om vård i
anstalt, det s. k. vårdcirkuläret). I fråga om utformningen av de nyss
återgivna lagbestämmelserna måste vidare beaktas att dessa skall gälla för
mycket skiftande förhållanden. De skall tillämpas beträffande alla
intagna oavsett vilken påföljd som ådömts och avse behandlingen både i
riksanstalter och i lokalanstalter, såväl slutna som öppna. Härtill kommer
att praktiska hänsynstaganden till bl. a. byggnadsmässiga förhållanden,
tillgången till resurser, personalens säkerhet och samhällets skyddsintresse
med olika grad av styrka gör det nödvändigt att förse lagens stadganden
med reservationer av det slag som illustrerats ovan. De angivna
lagrummen ger enligt utskottets mening uttryck för en realistisk
avvägning mellan angelägenheten av en lagtext som utan onödiga
reservationer ger besked om rättigheter och skyldigheter och det
praktiskt och säkerhetsmässigt möjliga. Mot bakgrund av det anförda är
utskottet berett att godta den formulering av stadgandena som föreslås i
propositionen. Utskottet avstyrker därför bifall till de yrkanden i
motionerna 1974:1605 och 1974:1607 som avser ändringar av mera
principiell art i de här ifrågavarande lagrummen. Med hänsyn framför allt
till att stadgandena berör för de intagna mycket betydelsefulla inslag i
anstaltslivet vill emellertid utskottet i viss överensstämmelse med
önskemålet i motionen 1974:1602 framhålla vikten - inte minst från
rättssäkerhetssynpunkt — av att erforderliga preciseringar vidtas vid
utarbetandet av tillämpningsföreskrifterna. Strävan bör vara att innebörden
av inskrivna reservationer förklaras och förtydligas. Klargörande
exempel är därvid enligt utskottets mening av stort värde. Med hänsyn till
vad utskottet sålunda anfört är någon riksdagens åtgärd i anledning av
yrkandet i motionen 1974:1602 inte erforderligt.

Invändningar liknande dem som nu berörts har också motionsvägen
riktats mot andra än ovan angivna stadganden. 1 en del fall bör kritiken
föranleda vissa jämkningar i lagtexten. Utskottet återkommer härtill i det
följande.

JuU 1974:2

Förslaget till lag om beräkning av strafftid m. m.

Sorn ovan angivits ansluter de i förslaget till lag om beräkning av
strafftid m. m. upptagna bestämmelserna tämligen nära till gällande rätt.
Bland nyheterna i förhållande till behandlingslagen kan nämnas bestämmelser
som medför vidgade möjligheter till samtidig verkställighet av
häktning som beslutats i ett mål och av påföljd som ådömts i annat mål.
Sådan samtidig verkställighet skall sålunda kunna äga rum oavsett var den
häktade förvaras och oavsett i vilken ordning de olika åtgärderna
förekommer till verkställighet. När det gäller tidpunkten för straffverkställighetens
början föreslås bl. a. att strafftiden skall kunna räknas från
det att den dömde omhändertas för förpassning. Han behöver därför inte
gå miste om verkställighetstid på grund av att förpassningen till
kriminalvårdsanstalt blir fördröjd.

Enligt förslaget skall vidare uppskov med straffverkställighet kunna
beviljas i väsentligt större utsträckning än enligt behandlingslagens regler.
Dessa föreskriver att uppskov med verkställighet av fängelsestraff på
ansökan av den som inte är häktad får beviljas under högst sex månader
räknat från den dag då domen får verkställas, om med hänsyn till den
dömdes hälsotillstånd eller yrkesutövning eller övriga förhållanden
synnerliga skäl för uppskov föreligger. Kvinna som är havande eller
ammar barn får beviljas uppskov under tid som prövas skälig. I detta fall
gäller således inte någon begränsning till sex månader. Enligt 12 § i
förslaget till lag om beräkning av strafftid m. m. skall uppskov med
verkställigheten kunna beviljas under högst sex månader om särskilda skäl
föreligger med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd, arbets- eller
utbildningsförhållanden eller andra omständigheter. Föreligger synnerliga
skäl skall uppskov få beviljas under ytterligare högst sex månader.

I viss anslutning till uttalanden i ett av kriminalvårdsnämnden i
lagstiftningsärendet avgivet remissyttrande framställs i motionen
1974:1603 ett yrkande av innebörd att som villkor för uppskov under
högst sex månader skall föreskrivas ”skäl” i stället för som i propositionen
”särskilda skäl” samt att som förutsättning för ytterligare uppskov
skall gälla ”särskilda skäl” i stället för ”synnerliga skäl”.

Kriminalvårdsnämnden anför i sitt remissyttrande bl. a. att den praxis
i uppskovsärenden, som nämnden i egenskap av överinstans utbildat,
kommit att i viss utsträckning bli mer liberal än vad som förutsattes i
förarbetena till nu gällande bestämmelser i behandlingslagen. Mot
bakgrund av nuvarande praxis förordar nämnden en huvudregel av
innehåll att uppskov skall kunna beviljas när skäl föreligger. Längsta tid
för uppskov bör enligt nämndens mening kunna sättas till ett år. En
tillräckligt restriktiv tillämpning av reglerna om anstånd utöver sex
månader torde enligt nämnden kunna åstadkommas om särskilda skäl
föreskrivs som villkor för sådant anstånd.

Till en början måste enligt utskottets mening beaktas att kriminalvårdsnämndens
uttalanden gjordes i anledning av den i departementspromemorian
föreslagna regleringen, som innebar att uppskov skulle kunna

JuU 1974:2

beviljas endast när synnerliga skäl föreligger. Någon utvidgning av tiden
för uppskov utöver sex månader föreslogs inte i promemorian. Av
intresse i sammanhanget är kriminalvårdsnämndens beskrivning av nuvarande
praxis. Bland omständigheter som enligt gällande ordning utgör
grund för uppskov anför nämnden sålunda den dömdes intresse av att
efter en tids sjukdom eller arbetslöshet få arbeta ytterligare någon eller
några månader för att kunna betala på sina skulder, intresset av att få
vara hemma någon tid för att kunna bistå sammanboende, fästmö eller
hustru, som snart skall föda barn, och därefter kunna hjälpa henne med
skötseln av barnet, intresset av att inte behöva bryta ett idrottslag under
pågående tävlingssäsong eller ett musikkapell under tiden för dess
engagemang samt intresset av att under speciella förhållanden inte låta en
skolklass byta lärare under pågående termin. Enligt nämndens uppfattning
ryms omständigheter av nu angiven art inte under beteckningen
synnerliga skäl.

Utskottet vill i likhet med departementschefen framhålla att det från
kriminalpolitisk synpunkt i princip är angeläget att domstolens prövning
och verkställigheten av den ådömda påföljden sker i så nära anslutning till
brottet som möjligt. Med hänsyn härtill måste återhållsamhet iakttas i
fråga om att bevilja uppskov med verkställigheten. Å andra sidan måste
tillräckligt utrymme finnas för hänsynstagande till intressen av skilda slag
som i enskilda fall kan vara betydligt starkare än intresset av omedelbar
straffverkställighet. Som framgår av det föregående innebär de i
propositionen föreslagna reglerna rörande uppskov en betydande liberalisering
i förhållande till både regleringen i behandlingslagen och förslaget
i departementspromemorian. Den närmare innebörden av den i propositionen
föreslagna uppmjukningen utvecklas av departementschefen genom
angivande av skilda exempel på omständigheter som enligt hans
mening kan utgöra skäl för uppskov. Exemplen, som ligger nära den ovan
beskrivna praxis som nu tillämpas och de önskemål som framförs i
motionerna, ger enligt utskottets mening en god belysning av arten och
styrkan hos de skäl som bör föreligga för att uppskov skall kunna
beviljas. Utskottet vill här tillfoga att med den nya ordningen bör hinder i
framtiden inte möta att i uppskovsärende beakta sådana arbetsgivarintressen
som från samhällssynpunkt eller eljest är av särskild styrka.

De av kriminalvårdsnämnden och motionärerna omfattade synpunkterna
på frågan om vilka skäl som bör föreligga för uppskov under sex
månader har sålunda i allt väsentligt tillgodosetts genom propositionens
lagtext och departementschefens uttalanden i anslutning därtill. Detsamma
kan enligt utskottets mening sägas om förslaget att uppskov också
skall kunna beviljas för ytterligare högst sex månader. Liksom departementschefen
anser utskottet att möjligheten till dylikt anstånd bör
användas restriktivt och att det därför för sådana fall bör krävas att
synnerliga skäl talar för ett längre uppskov. I sammanhanget vill utskottet
peka på att enligt den föreslagna lagtexten uppskov redan från början kan
medges under tid som överstiger sex månader om det står klart att

JuU 1974:2

förutsättningar för ett längre uppskov föreligger.

Under hänvisning till det anförda finner utskottet skäl inte föreligga
till någon riksdagens åtgärd i anledning av det här behandlade yrkandet i
motionen 1974:1603 och tillstyrker den i 12 § förslaget till lag om
beräkning av strafftid m. m. upptagna regleringen av spörsmålen om
uppskov med straffverkställighet.

Lagförslaget i övrigt tillstyrks utan ytterligare uttalanden från utskottets
sida.

Ökad integrering mellan anstalts- och frivård, frigivningsförberedelser

En huvudtanke i de föregående år antagna riktlinjerna för kriminalvårdens
fortsatta utformning är att man i görligaste mån skall söka
åstadkomma en integrering mellan anstaltsvård och frivård. Utskottet
välkomnade den föreslagna ökade integreringen och uttalade att anstaltsarbetet
till följd av integreringen i större utsträckning kan inriktas på
sådan verksamhet som direkt syftar till att förbereda den intagne för
friheten. Mot denna bakgrund finner utskottet det tillfredsställande att
principen om en ökad integrering mellan de båda vårdområdena i
propositionen föreslås komma till uttryck genom en särskild bestämmelse
i lagen om kriminalvård i anstalt, nämligen stadgandet i 5 § att
kriminalvården i anstalt skall planläggas och genomföras i nära samverkan
mellan kriminalvårdens olika organ. Stadgandet bör ses som ett uttryck
för målsättningen att de organ, befattningshavare eller andra personer
som har eller kommer att ha hand om frivården skall medverka i
rehabiliteringsarbetet redan under den intagnes anstaltsvistelse i så stor
utsträckning som möjligt.

Vikten av att planläggningen av den ofta mycket problemfyllda
övergången från vård i anstalt till vård i frihet underlättas och
effektiviseras har också på flera andra sätt betonats i förslaget till lag om
kriminalvård i anstalt. Utskottet kan härvidlag särskilt peka på innehållet
i 4 §, som upptar grundläggande bestämmelser om målsättning och
principer för anstaltsvården. Det föreskrivs där, att vården skall utformas
så att den intagnes anpassning i samhället främjas och skadliga följder av
frihetsberövandet motverkas. Vidare anges att i den utsträckning det kan
ske utan att kravet på samhällsskydd eftersätts, verksamheten från
början bör inriktas på åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron
utanför anstalten. Slutligen föreskrivs att frigivning och överförande till
vård utom anstalt skall förberedas i god tid. Utskottet, som helt ställer sig
bakom den avvägning mellan intresset att i förhållandevis fria former
rehabilitera den intagne och samhällets skyddsintresse som lagrummet är
ett uttryck för, vill understryka att stadgandet inte uteslutande har
betydelse för intagna som undergår påföljder vilka övergår i villkorlig
frigivning eller vård utom anstalt. Bl. a. föreskriften att frigivningen skall
förberedas i god tid har praktisk betydelse även för intagna som dömts
till korta frihetsstraff.

JuU 1974:2

I flera andra stadganden i lagförslaget ges anvisningar om olika
praktiska åtgärder som under anstaltstiden bör vidtas för att underlätta
den intagnes anpassning i samhället. Sålunda ges i 16 § regler om vilka
slag av frigivningsförberedelser som främst skall komma i fråga. Där anges
att det vid förberedande av intagens frigivning eller överförande till vård
utom anstalt särskilt skall eftersträvas att bereda honom lämplig
arbetsanställning eller annan försörjningsmöjlighet och lämplig bostad.
Där framgår vidare att i fall då det står klart att den intagne efter
anstaltsvistelsens slut kommer att behöva undervisning, utbildning eller
ekonomiska, sociala eller medicinska stödåtgärder skall sådant behov
tillgodoses i görligaste mån. I anslutning till bl. a. uttalanden i motionen
1974:1607 vill utskottet framhålla att en grundtanke i kriminalvårdsreformen
är att mera effektivt än f. n. förbereda de intagnas frigivning. Ett
viktigt led i dessa strävanden är självfallet åtgärder för att skaffa den
intagne arbete och bostad. Yrkandet i motionen om ändring av 16 § i
syfte att framhålla angelägenheten av att dylika frigivningsförberedelser
sker i god tid bör mot bakgrunden av det nyss redovisade stadgandet
härom i 4 § sista punkten inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Andra stadganden som ger uttryck åt strävandena att underlätta den
intagens frigivning och anpassning i samhället återfinns i förslagets 10, 11
och 14 §§. Enligt 10 § första stycket skall intagen beredas lämpligt
arbete som såvitt möjligt främjar utsikterna för honom att efter
frigivningen inordna sig i arbetslivet. Utskottet vill understryka värdet av
detta stadgande och samtidigt framhålla vikten av att det arbete i skilda
former som bereds de intagna innnefattar en meningsfull sysselsättning.

En huvudtanke i kriminalvårdsreformen är att frigång bör utnyttjas i
avsevärt större utsträckning än för närvarande. 1 huvudsak torde den
förmånen aktualiseras för intagna i lokalanstalt. I enlighet med det
anförda föreskrivs i 11 § att den som är intagen i lokalanstalt kan, för att
hans anpassning i samhället skall underlättas, medges att under arbetstid
utföra arbete eller delta i undervisning, utbildning eller annan särskilt
anordnad verksamhet utom anstalten samt att särskilda åtgärder bör
vidtas vid sådan anstalt för att främja verksamhet av detta slag. Det
föreskrivs vidare att medgivande till frigång kan lämnas även den som är
intagen i riksanstalt om särskilda skäl föreligger. Nära samband med
reglerna i 11 § har stadgandet i 14 § andra stycket enligt vilket intagen
om det lämpligen kan ske bör beredas tillfälle att utom anstalten på fritid
delta i sådan föreningsverksamhet eller annan liknande verksamhet som
är ägnad att underlätta hans anpassning i samhället. Med hänsyn till de
behandlingsmässiga fördelar som kan nås genom att intagen ägnar sig åt
vissa fritidsaktiviteter utanför anstalten vill utskottet uttala sin anslutning
till tankegångarna bakom stadgandet. I anledning av yrkandet i motionen
1974:1605 om ett klarläggande av vad som avses med uttryckssättet
föreningsverksamhet eller annan liknande verksamhet kan under hänvisning
till vad departementschefen uttalat härom anföras att avsedd
verksamhet kan utgöras av bevistande — enskilt eller i grupp - av
teaterföreställningar, fotbollsmatcher o. d. samt deltagande i idrotts -

JuU 1974:2

eller föreningsverksamhet. Det kan tilläggas att, såsom statens invandrarverk
framhåller i sitt remissyttrande över departementspromemorian, det
på de större invandrarorterna i regel finns nationalitets- och invandrarföreningar
vars verksamhet bl. a. syftar till att underlätta invandrarnas
anpassning till det svenska samhället. Deltagande i verksamhet som
bedrivs av sådana föreningar synes inte sällan kunna inordnas under sådan
fritidsverksamhet som lagrummet avser att främja. Med hänsyn till vad
utskottet sålunda anfört är någon riksdagens åtgärd i anledning av
motionsyrkandet inte påkallad.

Den lagtekniska utformningen av det nu behandlade stadgandet i 14 §
andra stycket kritiseras i motionen 1974:1607, vari yrkas att uttrycket
”om det lämpligen kan ske” bör ersättas med ”om inte särskilda hinder
möter”. I anledning härav vill utskottet — utöver vad som i detta
hänseende anförts under avsnittet Allmänna synpunkter — framhålla att
stadgandet naturligen måste förstås så att i princip endast säkerhetssynpunkter
eller praktiska hänsyn får lägga hinder i vägen för deltagande i
sådan föreningsverksamhet och liknande verksamhet som avses i lagrummet.
Stadgandet har avseende på intagna i såväl riks- som lokalanstalter
även om det självfallet i huvudsak blir på lokalanstalterna som mer
differentierade fritidsaktiviteter utom anstalten kan komma i fråga. I
sammanhanget bör erinras om att enligt stadgandet kan föreskrivas att
intagen som deltar i verksamhet av nu ifrågavarande slag skall stå under
tillsyn. Bestämmelsen härom torde som departementschefen uppger få
nämnvärd praktisk betydelse bara när det gäller grupper av intagna som
deltar i verksamhet utanför anstalten.

Under detta avsnitt vill utskottet slutligen något beröra stadgandet i
5 § andra stycket om samråd med den intagne vid behandlingsplaneringen
och bestämmelsen i 30 § om de intagnas rätt att använda telefon.
En ledande grundsats för kriminalvården i anstalt bör som departementschefen
uttalar vara att den intagne i så stor utsträckning som möjligt skall
aktiveras att själv medverka vid planläggningen av anstaltsvistelsen och
den därefter följande vården i frihet. Utskottet finner det därför positivt
att stadgandet i 5 § givits sådan utformning att samråd vid planläggningen
obligatoriskt skall äga rum med den intagne. Utskottet finner det vidare
av värde att föreskrift ges om att samråd bör ske även med den intagnes
närstående. Som departementschefen framhåller bör kontakter med
närstående i princip tas endast med den intagnes medgivande. Viktigt är
enligt utskottets mening att den intagnes egen medverkan inte begränsas
till planläggningen av vården utan att han stimuleras att själv aktivt
medverka i framför allt frigivningsförberedelserna. Kontakterna bör
sålunda i största möjliga utsträckning anförtros den intagne själv. Vid
sådana kontakter med anhöriga, företrädare för frivården, arbetsgivare,
olika arbetsmarknadsmyndigheter och sociala myndigheter, undervisningsanstalter
m. m. är det självfallet av stort värde för honom att ha
tillgång till telefon. Bland annat med hänsyn härtill ser utskottet med
tillfredsställelse att lagförslaget i olikhet mot behandlingslagen innehåller

3 Riksdagen 1974. 7 sami. Nr 2

JuU 1974:2

regler om de intagnas rätt att använda telefon. Beträffande de erinringar
mot den lagtekniska utformningen av 5 § andra stycket och 30 § som
framställs i motionerna 1974:1605 och 1974:1607 hänvisar utskottet till
vad utskottet anfört härom ovan under avsnittet Allmänna synpunkter.

Andra samhällsorgans ansvar för kriminalvårdens klientel

En redan tidigare knäsatt princip inom kriminalvården är att dess
klienter har samma rätt till samhällets stöd- och vårdinsatser som andra
medborgare. Mot bakgrund av att hittillsvarande erfarenheter visat ett
klart behov av fastare former för samarbetet mellan samhällets olika
vårdgrenar ägnades frågan om sådant samarbete stort intresse i samband
med antagandet förra året av riktlinjerna för kriminalvårdsreformen. I
anslutning till uttalanden i ett flertal motioner framhöll utskottet då
(JuU 1973:15 s. 6) att det för att intentionerna bakom reformen skall
kunna förverkligas är oundgängligen nödvändigt att överbrygga de klyftor
som på många håll otvivelaktigt finns mellan kriminalvården och andra
samhälleliga stöd- och vårdorgan. Utskottet underströk kraftigt vikten av
att berörda samarbetsfrågor ägnas särskild uppmärksamhet under det
fortsatta arbetet med reformens genomförande. Enligt utskottets mening
borde därvid samordning med socialutredningens arbete på detta område
komma till stånd.

Samarbetsfrågorna har också tillvunnit sig stor uppmärksamhet i det
nu förevarande lagstiftningsärendet. I departementspromemorians förslag
till 5 § lagen om kriminalvård i anstalt föreskrivs att andra samhällsorgan
än kriminalvården bör, i den mån ett förverkligande av vårdens syfte
påkallar insatser av dem, vart och ett inom sitt ansvarsområde verka för
att ändamålsenliga åtgärder vidtas. Under remissbehandlingen har anförts
att en bestämmelse med denna innebörd endast utgör en rekommendation,
riktad till de ifrågavarande samhällsorganen. Det har understrukits
att det avgörande för dessa organs ansvar är innehållet i de särskilda
författningar som reglerar organens verksamhet. Vidare har framhållits
angelägenheten av att berörda huvudmän träffar särskilda överenskommelser
som närmare reglerar förutsättningarna och ordningen för vidgade
insatser för kriminalvårdsklientelet.

Departementschefen uttalar i anslutning till det i propositionen
föreslagna stadgandet i förevarande ämne bl. a. att ett förverkligande av
anstaltsvårdens syfte ofta kan förväntas påkalla stödåtgärder och vårdinsatser
av andra myndigheter och organ än kriminalvårdens, t. ex. i fråga
om bostads- och arbetsanskaffning samt fysisk och psykisk hälsovård.
Han understryker att de organ som har att svara för sådan verksamhet
som regel har ett allmänt ansvar även för kriminalvårdens klientel och att
det därför är angeläget att kriminalvårdsarbetet i förekommande fall
bedrivs i nära samverkan med det eller de organ som i det enskilda fallet
kan vara aktuella. Bl. a. mot bakgrund härav föreslår departementschefen
att stadgandet utformas som en regel, vilken utan direkt hänvisning till

Juli 1974:2

ifrågavarande samhällsorgans ansvar föreskriver att i nu avsedda fall
erforderlig samverkan skall ske mellan kriminalvården och företrädare för
berörda organ.

Spörsmålen berörs i några av de i anledning av propositionen väckta
motionerna. I motionen 1974:1603 hänvisas till vissa under remissbehandlingen
av departementspromemorian gjorda uttalanden i anslutning
till stadgandet i 5 §. Motionärerna uttalar sig för att det bör konstitueras
ett lagstadgat ansvar för ett socialt organ att hålla kontakten med den
intagne under anstaltsvistelsen. I motionen diskuteras valet av sådant
organ. Som tänkbara instanser nämns social- och länsarbetsnämnderna.
Under hänvisning härtill framställs ett yrkande av innebörd att riksdagen
hos Kungl. Maj:t hemställer att frågan om samverkan med andra
samhälleliga organ hänskjuts till socialutredningen för skyndsam behandling
i enlighet med vad motionärerna anför. Likartade tankegångar
framförs i motionen 1974:1607. Enligt motionärerna bör i samarbete
med socialutredningen övervägas möjligheterna till fastare former för
samarbete mellan kriminalvården och socialvården.

Utskottet vill i likhet med departementschefen ånyo slå fast att
kriminalvårdens klientel har samma rätt till samhällets stöd och hjälp som
andra medborgare. Endast i de fall då den dömde omhändertagits på
sådant sätt att det förhindrar andra myndigheters eller samhälleliga
organs medverkan eller när stödinsatserna uteslutande har sin grund i
kriminalvårdens rehabiliterande uppgift bör det, som departementschefen
uttalar, kunna vara motiverat att göra något avsteg från denna princip
och låta kriminalvården ta det primära ansvaret även för uppgifter som
normalt åvilar andra huvudmän.

När det gäller utformningen av stadgandet i 5 § om samverkan med
andra samhälleliga organ, vilket saknar motsvarighet i behandlingslagen,
biträder utskottet det i propositionen upptagna förslaget som givits en
något mer uppfordrande karaktär än vad promemorieförslaget innebär.

Tillkomsten av stadgandet undanskymmer emellertid enligt utskottets
mening inte de tidigare uppmärksammade problemen om ansvarsfördelning
och kostnadsfördelning mellan olika vårdområden. Detta gäller t. ex.
i fråga om möjligheterna att erbjuda anstaltsklientelet en acceptabel
hälso- och sjukvård, i vilket avseende bristerna är många. Det gäller också
bl. a. samarbetet på arbetsmarknadsområdet. I dessa och andra hänseenden
kommer det nya anstaltssystemet säkerligen att underlätta ett
intensifierat samarbete mellan kriminalvården och myndigheter och
organ utanför kriminalvården. Som departementschefen anför kan sådana
förhållanden som att en person är intagen på en anstalt inom en annan
kommun eller ett annat landstingsområde än där han har sitt hemvist ge
upphov till särskilda problem. Departementschefen förutsätter att uppkommande
problem av denna art skall kunna lösas genom samverkan
mellan berörda landsting eller kommuner. I vissa fall kan det också enligt
departementschefen bli aktuellt med särskilda överenskommelser mellan
företrädare för ifrågavarande organ och kriminalvården i syfte att lösa

JuU 1974:2

speciella problem som uppkommer i samband med kriminalvårdsreformens
genomförande.

Utskottet ansluter sig till vad departementschefen anfört men vill för
sin del — i anslutning till utskottets uttalanden föregående år — framhålla
vikten av att uppmärksamhet ägnas åt utarbetandet av speciella former
för kontakt och samverkan. Därvid måste frågeställningarna om ansvarsoch
kostnadsfördelningen klarläggas så att samarbetet inte försvåras av
oklarheter i sådant hänseende. Utskottet vill särskilt framhålla att det nu
sagda inte har tillämpning endast på de i motionen 1974:1603 berörda,
närmast lokala problemen utan i lika hög grad gäller former för
samarbete på både regional och central nivå. Rörande möjligheterna att
åvägabringa en bättre ordning härvidlag vill utskottet hänvisa till positiva
uttalanden i remissyttranden som avgivits av socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
Landstingsförbundet och Svenska arbetsgivareföreningen.

En helhetslösning av de här behandlade problemen, som enligt
utskottets mening är angelägen och brådskande, förutsätter en övergripande
och ingående genomlysning som inte kan nås enbart genom ett
omedelbart, intensifierat samarbete mellan kriminalvården och övriga
myndigheter och organ. Det erfordras bl. a. överväganden rörande
riktlinjer i stort för skilda samarbetsformer, och de olika frågeställningarna
måste sättas in i det större sammanhang som gäller samhällets samlade
insatser mot brott. Härvid leds intresset till de arbetsuppgifter som avses
åvila det brottsförebyggande rådet när det gäller att samordna åtgärder
syftande till att ge personer som begått brott bättre förutsättningar till
anpassning i samhället. 1 departementspromemorian (Ds Ju 1973:6) Det
brottsförebyggande rådet uttalas att rådet bör följa och fördjupa den
samordning som sker mellan kriminalvårdsmyndigheterna samt socialvårds-,
arbetsmarknads- och utbildningsområdena. Utskottet kan instämma
häri.

Även om rådet sålunda enligt utskottets mening i det brottsförebyggande
arbetet bör ägna samarbetsfrågorna särskild uppmärksamhet,
kan tveksamhet råda om vilka styrmedel som bör komma till användning
och om var ansvaret för det arbete som utskottet i det föregående uttalat
sig för bör ligga. Med hänsyn till rådets ovan beskrivna arbetsuppgifter
talar onekligen vissa skäl för att arbetet genomförs i rådets regi, varvid
samråd med socialutredningen bör komma till stånd. Andra skäl kan tala
för att uppdraget ges socialutredningen eller en särskild kommitté.
Synpunkter för ställningstagandet i denna fråga kan vara att hämta i
socialutredningens kommande principbetänkande.

Mot denna bakgrund anser utskottet att de närmare formerna för
arbetets bedrivande bör avgöras av Kungl. Maj:t. Utskottet vill dock
framhålla att arbetet bör bedrivas med skyndsamhet samt att förslag i
anledning av de överväganden som måste äga rum bör framläggas utan
dröjsmål. Vad utskottet sålunda i anledning av motionen 1974:1603 i
denna del anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.

JulJ 1974:2

Fördelningen av intagna mellan olika typer av anstalter

En huvudpunkt i kriminalvårdsreformen är tillskapandet av ett nytt
anstaltssystem som bygger på indelning av anstalterna i riksanstalter och
lokalanstalter. Härvid har intresset särskilt knutits till lokalanstalterna
med deras nära anknytning till frivårdsorganisationen och till andra
lokala organ för socialt stödjande verksamhet.

Allmänna riktlinjer för de intagnas fördelning mellan riksanstalter och
lokalanstalter upptas i 6 § förslaget till lag om kriminalvård i anstalt.
Enligt dessa skall de som undergår fängelse i mer än fyra månader men
högst ett år eller behandling i anstalt enligt 28 kap. 3 § brottsbalken, dvs.
intagna som i regel kan hänföras till det s. k. normalklientelet, företrädesvis
vara placerade i lokalanstalt. De som undergår fängelse i mer än ett år,
ungdomsfängelse eller internering, bland vilka återfinns det övervägande
antalet s. k. svårhanterliga intagna, placeras företrädesvis i riksanstalt men
får föras över till lokalanstalt när så behövs för en ändamålsenlig
förberedelse av frigivning eller övergång till vård utom anstalt. De
korttidsdömda slutligen, dvs. de som undergår fängelse i högst fyra
månader, bör företrädesvis vara placerade i riksanstalt.

Vid ställningstagandet föregående år till riktlinjerna för kriminalvårdsreformen
yppades inom utskottet viss tveksamhet rörande den lämpligaste
avgränsningen av det s. k. normalklientelet och anstaltsplaceringen
av de korttidsdömda som lagförts för trafiknykterhetsbrott. I sistnämnda
hänseende ansåg utskottet att den utbredda förekomsten av alkoholproblem
och andra sociala problem bland detta klientel med viss styrka
talade för en placering på lokalanstalt med möjlighet till framför allt
nykterhetsvårdande behandling i hemorten. Å andra sidan borde enligt
utskottets mening beaktas att utrymmet för några mera omfattande
sociala insatser genom kriminalvårdens försorg för detta klientel är
begränsat, eftersom det här är fråga om mycket korta strafftider och
anstaltsvistelsen som regel inte följs av någon frivård. Enligt utskottets
mening borde — så långt det är möjligt inom ramen för tillgängliga
lokalanstaltsplatser — även beträffande det korttidsklientel till vilket
rattfylleristerna hör eftersträvas att straffverkställigheten kan ske i
närheten av hemorten.

Frågan om de korttidsintagnas placering har i lagstiftningsärendet
uppmärksammats såväl vid lagrådsgranskningen som i några av de
motioner som väckts i anledning av propositionen. Enligt lagrådets
mening kan den föreslagna regeln för de korttidsdömdas placering väntas
medföra att en stor del av dem blir placerade långt från hemorten, och
lagrådet förordar att korttidsklientelet liksom normalklientelet företrädesvis
placeras på lokalanstalt. Lagrådet, som stöder sig på utskottets
nyss återgivna uttalanden i ämnet föregående år, framhåller också att det
från humanitär och social synpunkt är angeläget att även de korttidsintagna
får godtagbara möjligheter att genom besök av närstående och på
annat sätt bevara kontakten med livet utanför anstalten. Härtill kommer
enligt lagrådet att åtskilliga korttidsintagna liksom en stor del av

JuU 1974:2

anstaltsklientelet i övrigt brottas med sociala problem av olika slag, t. ex.
alkoholproblem. Det kan därför också beträffande korttidsintagna ej
sällan föreligga behov av att under anstaltstiden vidta eller förbereda
olika sociala hjälpåtgärder i samverkan med samhälleliga organ i den
intagnes hemort, vilket underlättas betydligt, om den intagne är placerad
i närheten av hemorten. Mot angiven bakgrund föreslår lagrådet dels att i
andra stycket av förevarande paragraf stadgas, att den som undergår
fängelse i högst ett år eller behandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken
företrädesvis skall vara placerad i lokalanstalt, dels att paragrafens sista
stycke utgår.

Synpunkter liknande dem som lagrådet anfört framförs i motionerna
1974:1605 och 1974:1607. I den förstnämnda motionen uttalas sålunda
bl. a. att utgångspunkten måste vara att intagna som har sociala
svårigheter och som även i övrigt har stort behov av kontakt med
hemorten bör placeras i lokalanstalt. Motionärerna framhåller att det för
åtskilliga korttidsintagna är nödvändigt att under anstaltstiden vidta eller
förbereda olika sociala hjälpåtgärder i samverkan med samhälleliga organ
i den intagnes hemort. Motionärerna förordar därför att lagtexten som
huvudregel anger att korttidsklientelet liksom normalklientelet företrädesvis
skall placeras i lokalanstalt. Motionärerna tillfogar att anstaltsbeståndet
f. n. kan lägga praktiska hinder i vägen när det gäller att uppnå
den angivna målsättningen i fråga om anstaltsvalet. Denna bör dock
komma till uttryck i lagtexten. Med stöd av det anförda framställer
motionärerna ett yrkande som i princip går ut på en sådan jämkning av
lagrummet som lagrådet föreslagit. Med likartad motivering framställs i
motionen 1974:1607 ett yrkande av innebörd att stadgandet i paragrafens
sista stycke ges en sådan utformning att korttidsdömda placeras på
riksanstalt såvida icke sådan placering med hänsyn till den dömdes
personliga situation kan innebära väsentliga men från humanitär och
social synpunkt.

Till en början vill utskottet i likhet med departementschefen framhålla
att de ifrågavarande lagbestämmelserna enbart har karaktären av vägledande
anvisningar som det i många fall kan finnas anledning att göra
undantag från. Avsteg från de angivna huvudprinciperna bör i själva
verket som departementschefen anför kunna göras i rätt betydande
omfattning. Vid anmälan av lagrådets yttrande anför departementschefen
bl. a. att det vid förberedelsearbetet för det nya anscaltssystemets
genomförande visat sig att en förhållandevis stor del av de korttidsintagna
sannolikt kommer att kunna placeras i lokalanstalt. Av det anförda kan
enligt utskottets mening dras den slutsatsen att den praktiska skillnaden
mellan de båda motstående uppfattningarna rörande lagrummets utformning
egentligen är relativt obetydlig. Detta framgår särskilt tydligt om
man betänker att varje enskilt beslut rörande anstaltsplacering måste
underordnas huvudstadgandet i 4 § om kriminalvårdens utformning och
inriktning.

Enligt utskottets mening skulle ett stadgande med den lydelse som

JuU 1974:2

lagrådet förordat bäst svara mot kriminalvårdsreformens målsättning.
Visserligen kan man som departementschefen till stöd för ett principstadgande
av motsatt innehåll anföra att personer som av huvudsakligen
allmänpreventiva skäl ådömts kortvarigt frihetsstraff i många fall inte är i
behov av sådana rehabiliteringsåtgärder som är avsedda att utgöra ett
väsentligt inslag i lokalanstalternas verksamhet samt att behovet av nära
kontakter med hemorten i varje fall till en del har visst samband med
anstaltsvistelsens längd. Synpunkter av denna och liknande art torde
emellertid enligt utskottets mening med hänsyn till den flexibilitet som
stadgandet om anstaltsplacering medger kunna vinna tillbörligt beaktande
vid den praktiska tillämpningen av lagrummet även om man väljer den av
lagrådet förordade lösningen.

Vid en avvägning av de skäl som kan anföras för och mot de olika
lösningarna finner utskottet det från principiella synpunkter vara mest
tilltalande att lagrummet får en avfattning som ger uttryck för
målsättningen att straffverkställigheten även för korttidsklientelet skall
ske i lokalanstalt i närheten av hemorten. Utskottet förordar därför att
riksdagen i anledning av motionerna 1974:1605 och 1974:1607 för sin
del antar 6 § förslaget till lag om kriminalvård i anstalt i den lydelse som
lagrådet föreslagit. Samtidigt vill utskottet emellertid starkt understryka
att takten i uppbyggandet av det nya anstaltssystemet är avgörande för i
vilken utsträckning den angivna målsättningen kan förverkligas. Möjligheterna
till placering i lokalanstalt blir följaktligen under uppbyggnadsskedet,
som beräknats omfatta en femtonårsperiod, avhängiga av antalet
tillgängliga lokalanstaltsplatser. När antalet sådana platser inte räcker till
kan det i enskilda fall inte undvikas att korttidsintagna får stå tillbaka för
intagna med längre strafftider för vilka eftervård i frihet normalt följer på
anstaltsvistelsen.

Under detta avsnitt vill utskottet vidare beröra ett par spörsmål
rörande placeringen av unga lagöverträdare.

Som framgår av det föregående föreslås i 6 § ett stadgande av
innebörd att bl. a. den som undergår ungdomsfängelse eller internering
företrädesvis placeras i riksanstalt men får överföras till lokalanstalt när
så behövs för att ernå en ändamålsenlig frigivningsförberedelse. När det
gäller ungdomsfängelseklientelet vill utskottet först uttala sin anslutning
till departementschefens uttalanden att man i görligaste mån skall ta till
vara föreliggande möjligheter att avdela viss eller vissa riksanstalter eller
särskilda anstaltsavdelningar för huvudsakligen sådana ungdomar som av
säkerhetsskäl eller annan anledning inte lämpligen bör placeras på
lokalanstalt. Härigenom kan, i enlighet med utskottets önskemål föregående
år, principen om särskilda behandlingsresurser för detta klientel
upprätthållas samt möjliggöras att de erfarenheter i fråga om utbildning,
arbetsträning, medicinsk och psykoterapeutisk behandling m. m. som
vunnits inom de hittillsvarande ungdomsanstalternas ram blir tillvaratagna.
Vad nu sagts motsäger inte att vistelse vid lokalanstalt — med hänsyn
bl. a. till dessa anstalters särskilda möjligheter att sörja för en successiv
övergång från anstaltsvård till frivård — inte sällan även för
ungdomsfängelseklientelet kan vara att föredra under en inte alltför kort

Juli 1974:2

tid före anstaltsvistelsens upphörande. I linje härmed vill utskottet
framhålla att den möjlighet att överföra den intagne till lokalanstalt som
erbjuds genom det ovan berörda stadgandet i 6 § bör utnyttjas i största
möjliga utsträckning.

Ett närliggande problem — nämligen hur unga lagöverträdare skall
kunna placeras på sådant sätt att de inte kommer att utsättas för

olämplig påverkan av andra — tas upp i motionen 1974:1607. Ett

stadgande härom är intaget i 8 § förslaget till lag om kriminalvård i
anstalt. Det heter där att vid placering av den som ej fyllt 21 år särskilt
skall beaktas att han såvitt möjligt hålls åtskild från intagna som kan
inverka menligt på hans anpassning i samhället. I motionen yrkas att
stadgandet ges en sådan utformning att den i lagrummet föreskrivna
åtskillnaden skall göras såvida inte alldeles speciella skäl föranleder annat.
Utskottet, som i sitt betänkande JuU 1973:15 framhöll att möjligheterna
till differentiering bör iakttas så långt det är möjligt, delar motionärernas
uppfattning att det föreligger ett betydande intresse av att unga

lagöverträdare placeras på sådant sätt att de inte utsätts för olämplig
påverkan av andra, mera grovt kriminellt belastade intagna och anser att
detta synsätt tydligare bör komma till uttryck i lagtexten. I enlighet
härmed förordar utskottet en jämkning av lagrummet på det sätt att
orden ”såvitt möjligt” utbyts mot texten ”om ej särskilda skäl

föranleder annat”. Utskottet vill tillägga att ställningstagandet inte
innebär att utskottet tar avstånd från det ovan uttalade önskemålet om
att de unga lagöverträdarna i största möjliga utsträckning före utskrivningen
överförs till lokalanstalt.

Slutligen vill utskottet här kort beröra det i motionen 1974:1607
framförda yrkandet om tillkännagivande av vad i motionen anförts
rörande kvinnliga intagna. Som utskottet anförde vid ställningstagandet
föregående år till riktlinjerna för kriminalvårdsreformen påkallar denna
kategori intagna särskild uppmärksamhet. Det är självklart, framhöll
utskottet, att det kvinnliga klientelet har samma behov av och bör ha
samma rätt till anstaltsplacering i närheten av hemorten som manliga
intagna. Utskottet antydde olika lösningar på problemet med sådan
placering. En lösning kunde enligt utskottet vara att dels inrätta särskilda
avdelningar för kvinnor vid vissa lokalanstalter, dels utnyttja särskilda
frigångshem som lokalanstalter för kvinnor. Utgående från att propositionen
inte berör det kvinnliga klientelets problem om placering
framhåller motionärerna bl. a. att, eftersom alla kvinnliga intagna
befinner sig på samma anstalt, svårigheter kan uppstå därigenom att
många får sina anhöriga på långt avstånd och därigenom att en olämplig
kategoriblandning inte kan undvikas. Motionärerna uttalar sig för
placering under lämpliga former på lokalanstalt.

De aktualiserade frågeställningarna har emellertid behandlats av
departementschefen i samband med övriga spörsmål om fördelningen av
intagna mellan olika typer av anstalter. Det är med tillfredsställelse
utskottet kan konstatera att utskottets ovan återgivna synpunkter därvid
beaktats och att departementschefen tagit fasta på den lösning utskottet
skisserade. Utskottet vill i sammanhanget hänvisa till vad utskottet i sitt

Juli 1974:2

betänkande (Juli 1974:5) i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om
anslag för budgetåret 1974/75 till kriminalvården anför angående
inrättande av frigångshem för kvinnor. Utskottet vill också ånyo allmänt
understryka vikten av att de kvinnliga intagnas problem ägnas särskild
uppmärksamhet vid det fortsatta arbetet på kriminalvårdsreformens
genomförande. Någon riksdagens åtgärd i anledning av det här behandlade
yrkandet i motionen 1974:1607 påkallas inte.

Bestämmelser beträffande vissa intagna som dömts för särskilt allvarlig
brottslighet

I 7 § tredje stycket förslaget till lag om kriminalvård i anstalt
föreskrivs att den som dömts till fängelse i lägst två år eller till internering
med en minsta tid av två år eller mer skall placeras i sluten anstalt, om
det med hänsyn till att han saknar fast anknytning till riket eller eljest
kan befaras att han är särskilt benägen att avvika och fortsätta en
brottslig verksamhet, vilken på grund av omfattning och inriktning är av
särskilt allvarlig karaktär. Undantag görs för det fallet att annan placering
krävs för en ändamålsenlig förberedelse av förestående frigivning eller
överföring till vård utom anstalt eller när det eljest föreligger synnerliga
skäl för placering i öppen anstalt. I 20 § andra stycket föreslås en
bestämmelse av innehåll att intagen som avses i 7 § tredje stycket och på
skäl som där anges är placerad i sluten anstalt får hållas avskild från andra
intagna om det kan befaras att han planlägger rymning eller att annan
planlägger fritagningsförsök och avskildheten är nödvändig för att hindra
att sådan plan sätts i verket. I förslaget till 32 § ges bestämmelser om
korttidspermission, som skall få beviljas i syfte att underlätta anpassningen
i samhället och även få ges om annan särskild anledning föreligger.

I lagrummets andra stycke föreskrivs att intagen som avses i 7 § tredje
stycket och på skäl som däri anges är placerad i sluten anstalt får beviljas
korttidspermission endast om synnerliga skäl föreligger därtill. Vidare
föreskrivs i tredje stycket att för korttidspermission får ställas de villkor
som kan anses erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet
eller annat samt att, i fall då noggrann tillsyn är behövlig, föreskrift tillika
kan meddelas om att den intagne under permissionen skall vara ställd
under bevakning.

De anförda bestämmelserna om placering i sluten anstalt, avskildhet
och permission beträffande intagen som avses med 7 § tredje stycket kan
föras tillbaka på de riktlinjer som drogs upp i en år 1972 framlagd och av
riksdagen godkänd proposition med förslag till vissa åtgärder mot
narkotikamissbruket, m. m. (se prop. 1972:67 och JuU 1972:14 samt
JuU 1973:26). Propositionen innebar att lagöverträdare med strafftider
om lägst två år, som ägnat sig åt organiserad eller systematisk kriminell
verksamhet och beträffande vilka samhälleliga stödåtgärder kan förväntas
sakna effekt, inte skulle beviljas permissioner eller få förmånen av vård i
öppen anstalt i samma utsträckning som dittills. Bakgrunden till förslagen
var det stigande antalet rymningar under pågående verkställighet i eller

JuU 1974:2

utan samband med permission som under senare tid begåtts av personer
— ofta utan fast anknytning till Sverige — vilka dömts till långvariga
frihetsstraff, i många fall för grova narkotikabrott av yrkesmässig
karaktär. I fråga om avgränsningen av ifrågavarande kategori intagna
uttalade utskottet bl. a. att det är angeläget att de föreslagna inskränkningarna
begränsas till det speciella, brottsfixerade klientel som kan
bedömas vara inte åtkomligt för en aktiv, resocialiserande kriminalvård.

Problemställningarna prövades även av 1973 års riksdag i anledning av
en motion som syftade till en större flexibilitet i tillämpningen och till en
mera restriktiv behandling av dem som tillhör ifrågavarande kategorier
intagna även om de inte dömts till så stränga straff som två års fängelse.
Utskottet erinrade i ärendet om sitt nyss återgivna uttalande samt
anförde att avgörandena huruvida permission och placering i öppen
anstalt skall beviljas inte har förutsatts komma att ske efter schematiska
grunder och att riksdagens ställningstagande inte heller utesluter att i det
enskilda fallet hänsyn tas till särskilda förhållanden (JuU 1973:26).

1 motionen 1974:1605 anförs bl. a. att det gjorts gällande att de
restriktiva permissionsbestämmelserna i praktiken fått en alltför vidsträckt
tillämpning, och motionärerna yrkar att 7 § tredje stycket
omformuleras, så att det bättre svarar mot lagstiftarens intentioner
sådana dessa kom till uttryck vid riksdagsbehandlingen 1972. Motionärerna
återkommer också till det tidigare framförda önskemålet om en
större flexibilitet i tillämpningen så att reglerna också i vissa fall skulle
kunna gälla för den som dömts till fängelse understigande två år om han
eljest tillhör den kategori som avses med 7 § tredje stycket. I detta
hänseende anför motionärerna att enligt 26 § utlänningslagen det men
utlänning lider genom att förvisas skall beaktas vid bestämmande av
annan påföljd för brottet. Detta stadgande kan sålunda enligt motionärerna
medföra att straffet även för allvarlig brottslighet kan komma att
understiga två år i fall där förvisning förekommer. Enligt motionärernas
yrkande bör i lagtexten anges att personer som dömts till fängelse
understigande två år men som tillhör ifrågavarande kategori intagna
undantagsvis kan omfattas av bestämmelserna i 7 § tredje stycket.

Vad först gäller frågan om en mera bestämd avgränsning av den
avsedda gruppen intagna delar utskottet motionärernas uppfattning om
vikten av en restriktiv tillämpning. Utskottet förstår motionärernas
önskemål i denna del så att den ifrågavarande gruppen bör begränsas till
att omfatta blott sådana lagöverträdare som ägnar sig åt organiserad eller
systematisk kriminell verksamhet och beträffande vilka samhälleliga
stödåtgärder kan förväntas sakna effekt. En dylik begränsning är väl inte
uttryckligen intagen i det föreslagna lagrummet. Det framstår emellertid
som uppenbart att de som dömts till sådan påföljd som anges i
stadgandet och — med hänsyn till att de saknar fast anknytning till riket
eller eljest — kan befaras vara särskilt benägna att avvika och fortsätta en
brottslig verksamhet av den allvarliga karaktär som stadgandet avser i
ytterst begränsad omfattning torde vara åtkomliga för en positiv

Juli 1974:2

påverkan genom skilda kriminalvårdande åtgärder. Med hänsyn till det
anförda finner utskottet att den föreslagna lagtextens utformning lämnar
tillräckliga garantier för en restriktiv tillämpning i enlighet med riksdagens
tidigare uttalanden. Utskottet avstyrker därför bifall till motionsyrkandet
i denna del.

Samma principiella betraktelsesätt, innebärande att restriktivitet
måste iakttas vid bestämning av den krets som avses med 7 § tredje
stycket, bör enligt utskottets mening anläggas även på den andra i
motionen berörda frågan. Visserligen kan det i enlighet med motionärernas
tankegång hävdas att en påföljd som - under hänsynstagande till
det men en samtidigt ådömd förvisning innebär — bestämts till tid
understigande två år i många fall skulle ha bestämts till en längre tid
därest förvisning inte samtidigt kommit i fråga. Och detta skäl kan sägas
vinna i styrka vid det förhållandet att en ådömd förvisning i vissa fall inte
verkställs. Skälen väger emellertid enligt utskottets mening inte särskilt
tungt vid jämförelse med angelägenheten från rättssäkerhetssynpunkt av
den riktpunkt som tvåårsgränsen utgör. Härtill bör hållas i minnet att
regleringen i de ifrågavarande stadgandena rörande placering i sluten
anstalt, avskildhet och permission är av stor och ingripande betydelse
för de intagna. Förändringar som innebär minskad rörelsefrihet för de
intagna bör inte göras utan mycket starka skäl. Med hänsyn till det
anförda finner utskottet inte anledning frångå sina ovan återgivna
ställningstaganden från 1972 och 1973. Utskottet avstyrker således bifall
till yrkandet i motionen 1974:1605 också i denna del.

Beträffande avgränsningen av den grupp som omfattas av stadgandet i
7 § tredje stycket vill utskottet slutligen i anslutning till vad utskottet
uttalade 1972 framhålla betydelsen av att uppgifter till ledning för
ställningstagandet i det enskilda fallet intas i domstolens dom i målet.

Beträffande det föreslagna stadgandet i 32 § om korttidspermission
för intagen som avses i 7 § tredje stycket framställs i motionen
1974:1607 ett yrkande av innebörd att lagtexten formuleras så att
utländsk medborgare inte kommer i en sämre situation än svensk
medborgare. Härtill vill utskottet till en början påpeka att lagstiftningen
inte avser enbart utländska medborgare utan samtliga personer som
tillhör den i 7 § tredje stycket angivna kategorin och med tillämpning av
detta stadgande är placerade i sluten anstalt. Principiellt skall alltså råda
likställighet mellan alla intagna oberoende av nationalitet. Beträffande
samtliga intagna som avses med den i 32 § andra stycket föreslagna
regleringen torde kunna sägas att anstaltsvistelsen för dem ofta torde bli
särskilt påfrestande. Detta gäller kanske framför allt utländska medborgare
som saknar anhöriga och andra kontakter i Sverige. Utskottet vill för
sin del framhålla att avsikten med de aktuella bestämmelserna inte är att
intagna som tillhör ifrågavarande kategori i praktiken skall vara helt
avskurna från möjligheten att få permissioner. Härvidlag vill utskottet
särskilt peka på den möjlighet att anordna permission under bevakning
som det ovan återgivna stadgandet i 32 § tredje stycket medger. 1

Juli 1974:2

anledning av motionärernas önskemål vill utskottet understryka att i den
praktiska tillämpningen stora ansträngningar bör sättas in på att i ökad
utsträckning få till stånd sådan permission i lämpliga former så att en
tillfredsställande avvägning sker mellan intresset av att de intagna bevaras
vid kontakter med samhället och intresset av att de allmänna säkerhetsoch
skyddssynpunkterna blir tillgodosedda. Frågan är angelägen men mot
bakgrund av nyss gjorda uttalanden saknas enligt utskottets mening skäl
till någon riksdagens åtgärd i anledning av det nu behandlade yrkandet i
motionen 1974:1607.

Anstaltsvistelsens utformning

I en rad skilda bestämmelser i förslaget till lag om kriminalvård i
anstalt ges regler om anstaltsvistelsens utformning och om olika inslag av
aktiviteter m. m. under anstaltstiden, vilka tilldragit sig intresse i de i
anledning av propositionen väckta motionerna. Utskottet syftar på
stadgandena om bl. a. undervisning och utbildning i 10 § andra stycket,
om fysisk träning och utomhusvistelse i 13 §, om orientering genom
massmedier i 14 § första stycket, om religionsutövning i 15 §, om
innehav av personliga tillhörigheter, böcker m. m. i 24 § första stycket,
om brevkorrespondens i 25—27 §§, om besök i 29 § och om telefonsamtal
i 30 §.

Rent generellt ser utskottet positivt på den föreslagna regleringen av
dessa aktiviteter som för de intagna med hänsyn till deras avskärmade
livsföring är så utomordentligt viktiga, och utskottet vill här liksom
tidigare framhålla vikten av att den praktiska tillämpningen av bestämmelserna
underordnas det i 4 § uttalade allmänna syftet med kriminalvården,
nämligen att främja de intagnas anpassning i samhället. Utöver
uttalandena i anslutning till de angivna stadgandena vill utskottet här
något närmare behandla vissa med lagrummen sammanhängande frågor.

I 10 § andra stycket föreslås en bestämmelse av innebörd att intagen,
som har behov av undervisning eller utbildning eller av medicinsk-psykologisk
eller annan särskild behandling, skall beredas sådan under arbetstid
om det kan ske med hänsyn till anstaltstidens längd och den intagnes
förutsättningar.

I motionen 1974:1602 riktas invändningar mot den begränsning som
ligger i hänvisningen till anstaltstidens längd och den intagnes förutsättningar.
Motionärerna menar att föreliggande behov av utbildning och
behandling bör tillgodoses även vid relativt kort anstaltsvistelse och att
verksamheten skall planläggas så att den kan fullföljas efter utskrivningen
om den inte kan slutföras under anstaltsvistelsen. I anslutning till det
anförda yrkar motionärerna att den nämnda hänvisningen utgår ur
lagtexten.

Utskottet vill härtill först peka på svårigheterna att upprätthålla en
högre ambitionsnivå än den som stadgandet är ett uttryck för - nämligen
att utbildning och behandling skall beredas under hänsynstagande till den
intagnes behov och förutsättningar. Härvidlag bör särskilt beaktas de

JuU 1974:2

problem som i vissa fall måste föreligga för intagna med helt korta
strafftider att under anstaltstiden påbörja mera bundna studier eller mera
krävande behandlingar. Vad gäller önskemålen att utbildningen eller
behandlingen skall kunna fullföljas efter utskrivningen vill utskottet
hänvisa till stadgandet om frigivningsförberedelser i 10 § andra punkten,
där det föreskrivs att om den intagne kommer att behöva undervisning,
utbildning eller ekonomiskt, socialt eller medicinskt stöd så skall så långt
möjligt åtgärder vidtas för att tillgodose sådant behov. Det anförda ger
enligt utskottets mening vid handen att motionärernas önskemål i
tillbörlig utsträckning bör kunna tillgodoses utan ändring i den föreslagna
lagtexten. I anledning av yrkandet i motionen 1974:1607 om sådan
ändring av lagrummet att som villkor för beredande av undervisning eller
behandling skall gälla inte bara den intagnes behov därav utan även hans
önskemål därom, vill utskottet utöver vad ovan anförts endast hänvisa till
departementschefens uttalande i anslutning till frågan om arbetspliktens
bibehållande att den intagne normalt inte bör åläggas att delta i sådan
undervisning eller utbildning som han saknar tillräcklig motivation för.
Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet bifall till de nu
behandlade yrkandena i motionerna 1974:1602 och 1974:1607.

I detta sammanhang vill utskottet uttala sin tillfredsställelse över att
lagtexten genom föreskriften att undervisning och utbildning skall
beredas den intagne under arbetstid markerar att de olika verksamheter
som kan ifrågakomma är likvärdiga med arbete. Detta öppnar enligt
utskottets mening möjligheter till en mera positiv syn på frågan om
ersättning vid deltagande i verksamhet av nu berört slag. Härvidlag kan
utskottet också hänvisa till att ett uttryckligt stadgande i ämnet upptas i
förslaget till 44 §.

Ett annat spörsmål rörande undervisnings- och utbildningsverksamheten
vid kriminalvårdens anstalter som utskottet uppmärksammat, bl. a.
vid studiebesök i olika anstalter, är det förhållandet att gällande regler
om minsta antalet deltagare i viss utbildning i många fall hindrat
anordnande av önskad utbildningsverksamhet. Detta är naturligtvis
mindre tillfredsställande. Utskottet finner det därför positivt att chefen
för utbildningsdepartementet i årets statsverksproposition, bil. 10 s. 404,
förordar att kurser inom kommunal vuxenutbildning fr. o. m. den 1 juli
1974 får anordnas på anstalterna, även om antalet deltagare inte kan
beräknas varaktigt uppgå till mer än fem.

I 13 § regleras sådan för de intagna särskilt betydelsefull aktivitet som
fysisk träning och utomhusvistelse. Där föreskrivs att intagen såvitt det är
möjligt skall beredas tillfälle till fysisk träning som är lämplig med hänsyn
till hans ålder och hälsotillstånd samt att intagen skall ha möjlighet att
dagligen vistas utomhus minst en timme, om inte hinder möter. De
begränsningar i den intagnes rätt till dylika aktiviteter som ligger i
uttrycken ”såvitt det är möjligt” och ”om ej hinder möter” kritiseras i
motionerna 1974:1602, 1974:1605 och 1974:1607. Visserligen kan till
stöd för de i propositionen föreslagna formuleringarna anföras att viss
restriktivitet påkallas av resursskäl och av hänsyn till rymningsrisk och

JuU 1974:2

fara för personalens säkerhet. Enligt utskottets mening talar emellertid
angelägenheten av att de intagna får möjlighet till fysisk träning och
utomhusvistelse i tillräcklig utsträckning för att lagrummet ges den
avfattningen att i dess första stycke anges att intagen skall beredas
tillfälle till fysisk träning som är lämplig med hänsyn till hans ålder och
hälsotillstånd samt att i dess andra stycke föreskrivs att intagen skall ha
möjlighet att dagligen vistas utomhus minst en timme om ej synnerligt
hinder möter däremot. 1 anledning av motionerna förordar utskottet att
paragrafen ges denna lydelse.

Ett för de intagna betydelsefullt stadgande som rör förfarandet vid
brevgranskning föreslås i 27 § andra stycket, enligt vilket den intagne bör
vara närvarande vid öppnande av brev om det lämpligen kan ske. 1
motionen 1974:1607 yrkas att det nyss angivna villkoret bör ändras till
”där så är möjligt”. Härtill vill utskottet först anföra att lagrummet
saknar motsvarighet i behandlingslagen och att utskottet i överensstämmelse
med de tankegångar som ligger bakom motionsyrkandet finner det
värdefullt att frågans vikt markeras genom att en bestämmelse i ämnet
intas i den nya lagen. Genom den i propositionen föreslagna lagtexten
understryks enligt utskottets mening i erforderlig mån det angelägna i att
den intagne i största möjliga utsträckning bereds tillfälle till närvaro då
ett brev till eller från honom öppnas och granskas och ges samtidigt
möjlighet att beakta de praktiska svårigheter som kan föreligga på vissa
stora anstalter. Mot bakgrund av det anförda utgår utskottet från att
strävan i den praktiska tillämpningen kommer att bli att regelmässigt
bereda den intagne tillfälle att närvara. Smärre organisatoriska svårigheter
får inte lägga hinder i vägen härför. Någon riksdagens åtgärd i anledning
av motionsyrkandet erfordras inte.

A vskildhet och enrumsvistelse m. m.

Problematiken rörande isolering i skilda former av intagen har länge
utgjort ett mycket omdiskuterat tema i den kriminalpolitiska debatten.
Starkt kritiska synpunkter i ämnet har anförts i skrifter som inkommit
till utskottet från organisationer och enskilda, och en rad yrkanden i de
motioner som väckts i anledning av propositionen tar upp varierande
förslag till lösningar av olika spörsmål.

Enligt den nuvarande regleringen i behandlingslagen förekommer
isolering huvudsakligen i två former, å ena sidan som behandlings- och
säkerhetsåtgärd och å andra sidan som disciplinär åtgärd. Isolering som
behandlingsåtgärd har, som framhålls av JO i årets ämbetsberättelse, i
praxis kommit att i stor utsträckning användas i stället för olika former
av disciplinär bestraffning (JO 1974 s. 211 ff). Regleringen i förslaget till
lag om kriminalvård i anstalt innebär betydande förändringar i förhållande
till nuvarande ordning och medför bl. a. möjligheter till en klarare
avgränsning mellan behandlings- och bestraffningsåtgärder. De regler som
är av närmast behandlingsmässig och säkerhetsmässig natur, upptagna i
18-23 §§, medför en inskränkning i möjligheterna till isolering. De

JuU 1974:2

föreslagna reglerna för disciplinär bestraffning, som upptas i 46-51 §§,
innebär väsentliga ändringar, som bl. a. syftar till att minska användningen
av isoleringsstraffet. Maximitiden för detta begränsas till sju dagar
mot nuvarande trettio dagar. Som ny reaktionsform införs varning. I vissa
fall skall i disciplinärende kunna förordnas att viss bestämd tid, högst tio
dagar, inte skall räknas in i tiden för verkställighet av den påföljd som
den intagne undergår. Som en konsekvens härav skall misskötsamhet
under anstaltstiden normalt inte — som f. n. sker — föranleda att man vid
prövning av frågan om villkorlig frigivning senarelägger tidpunkten för
frigivningen. Beträffande båda formerna av isolering ges bl. a. av
rättssäkerhetshänsyn betingade regler om medverkan av läkare och
protokollföring.

Utskottet tar först upp frågan om intagens vistelse i enrum på egen
begäran. För närvarande gäller enligt behandlingslagen att intagen som
önskar arbeta eller tillbringa sin fritid i enrum inte må vägras detta om
inte synnerliga skäl talar däremot. Vad beträffar intagens möjligheter att
enligt den föreslagna lagstiftningen tillbringa fritiden i enrum följer av
17 § andra stycket att det beror på honom själv om han föredrar
gemenskap eller avskildhet. Vad gäller arbete föreslås som huvudregel
gemenskap. Arbete i enrum på egen begäran skall enligt 18 § få tillåtas
endast om beaktansvärda skäl talar härför. I stadgandet ges vidare
föreskrifter om yttrande av läkare över sådan begäran och om omprövning
av lämnat medgivande till arbete i enrum.

I motionen 1974:1600 framställs i viss överensstämmelse med
remissuttalanden och påpekanden av lagrådet yrkande av huvudsaklig
innebörd att lagtexten ges sådan utformning att intagen skall få på egen
begäran arbeta i enrum om inga skäl talar häremot. För yrkandet anför
motionärerna bl. a. att den ändring i förhållande till gällande rätt som
propositionen innebär härvidlag ger intryck av en förmyndarinställning
gentemot den intagne. Enligt motionärernas mening bör det betraktas
som fullt normalt att en intagen kan föredra avskildhet framför
gemenskap under arbetet, och i regel bör man också tilltro honom
förmåga att själv bedöma om arbete i enrum kan medföra psykiska
påfrestningar för honom. För bedömningen synes enligt motionärerna
läkare behöva medverka endast i undantagsfall. I detta hänseende innebär
motionsyrkandet främst att lagrummet utformas så att innan avslag ges
på begäran om arbete i enrum läkare skall yttra sig inom en vecka efter
det att begäran framställts.

Utskottet vill till en början bl. a. mot bakgrund av att isolering — även
självvald sådan — innebär betydande risker för skadliga verkningar för
den intagne och för möjligheterna till hans återanpassning uttala sin
anslutning till den allmänna strävan att minska möjligheterna till isolering
som präglar förslaget i propositionen. Utskottet ställer sig därför bakom
den i 17 § första stycket föreslagna huvudregeln att intagen skall arbeta
tillsammans med andra intagna. Härav följer att arbete i enrum bör
utgöra en undantagsföreteelse, och att i princip enbart det förhållandet

Juli 1974:2

att intagen begär att få arbeta i enrum sålunda inte bör medföra att han
kan få isoleras från övriga intagna. Problemet gäller därför enligt
utskottets mening frågan under vilka omständigheter begäran om arbete i
enrum bör bifallas. Härvidlag kan inte bortses från förekomsten av våld
och hot från medintagnas sida. Erfarenheten ger vid handen att den
ökande tendensen till sådana övergrepp inte sällan har sin grund i det
ökade missbruket av berusningsmedel bland de intagna. Som anledning
anges också ouppklarade narkotikaaffärer, ofta gällande stora belopp.
Det förekommer också att hämndåtgärder mot ”tjallare” i narkotikasammanhang
tar sig våldsamma uttryck. Våld och hot har vidare
förekommit för att öka anslutningen till mat- och arbetsstrejker och
andra massaktioner. I sammanhanget bör beaktas att det för en intagen
som är utsatt för våld eller hot av angiven art många gånger är svårt att
yppa för anstaltspersonalen varifrån hotet kommer eller vilka uttryck det
tagit sig. Även eljest kan det — i likhet med vad lagrådet anför - vara
svårt att konstatera att det föreligger skäl av stor tyngd för arbetsplacering
i enrum, eftersom det ofta rör sig om förhållanden som svårligen är
åtkomliga för utomståendes bedömning.

Av det anförda följer emellertid inte att som huvudregel bör gälla den
ordning som motionärerna föreslagit. Som utskottet redan antytt måste
vådorna av en isolering beaktas. Härtill kommer att föreskriften om
läkares medverkan, som saknar motsvarighet i behandlingslagen, ökar
möjligheterna att utröna styrkan hos de bevekelsegrunder som ligger
bakom den intagnes önskemål. Vidare bör beaktas att, som departementschefen
uttalar, kravet på beaktansvärda skäl inte innebär att den
intagne måste åberopa skäl av särskild styrka för bifall till sin begäran.

Vid en avvägning av för- och nackdelar har utskottet stannat för att
tillstyrka den i propositionen upptagna lagtexten och således avstyrka
bifall till motionen. Med hänsyn till de svårigheter som i enlighet med vad
utskottet ovan anfört många gånger måste föreligga för en intagen att
närmare konkretisera skälen för sin begäran vill utskottet kraftigt
understryka vikten av att i den praktiska tillämpningen hänsyn tas till
dessa svårigheter och att bedömningarna sker i en för de intagna positiv
anda. Utskottet vill tillfoga att det förhållandet att anstalten inte kan
tillhandahålla arbetsuppgifter som går att utföra i enrum inte får inverka
på avgörandet av den intagnes begäran.

Juli 1974:2

åtgärd sorn när den fungerar som disciplinmedel. Med tanke på att
isolering kan innebära betydande risker för allvarliga skadeverkningar för
den som drabbas därav, är utskottet i princip negativt inställt till dylika
åtgärder. Innan de tillgrips bör man i största möjliga utsträckning på
andra vägar söka komma till rätta med de missförhållanden som kan
aktualisera en isolering. Förhållandena inom anstalterna är emellertid
sådana att man i praktiken inte kan avstå från åtgärder av denna art
såsom ett yttersta medel. Mot denna bakgrund kan utskottet inte
tillstyrka bifall till de yrkanden i motionerna 1974:1603 och 1974:1607
som går ut på att isolering — i alla former respektive som disciplinär
bestraffning — skall avskaffas.

I 19 § föreslås ett stadgande av innebörd att intagen i samband med
utredning för planläggning av hans vård i anstalt får hållas avskild från
andra intagna under så lång tid som oundgängligen krävs för att syftet
med utredningen inte skall äventyras.

I motionen 1974:1605 framställs önskemål om sådan ändring av
lagrummet att användningen av avskildhet för utredning begränsas.

I linje med den grundinställning till isoleringsproblematiken som
utskottet nyss redovisat vill utskottet i fråga om avskildhet för det nu
aktuella syftet först peka på angelägenheten av att i all möjlig
utsträckning sådana lättnader i avskildheten medges som det i 21 §
föreslagna stadgandet öppnar möjlighet till. Man bör sålunda sträva efter
att låta de intagna vara tillsammans i smärre grupper på därför avsedda
avdelningar i stället för att de skall vistas i sträng avskildhet. Bland
faktorer som kan medverka till att minska behovet av avskildhet enligt
19 § kan också pekas på den effektivisering av personundersökningsförfarandet,
varom beslut redan fattats (se JuU 1973:41).

Även om utskottet finner goda skäl till antagande att tillämpningen av
ett stadgande med den lydelse som föreslås i propositionen skulle präglas
av den önskade restriktiviteten anser utskottet dock att syftet att
garantera en sådan praxis bättre skulle tillgodoses om lagrummet får en
något stramare avfattning än den som upptagits i propositionen. 1 viss
överensstämmelse med tankegångarna i motionen bör stadgandet utformas
så att däri utsägs att den intagne får hållas avskild från andra intagna
endast i den mån det oundgängligen krävs för att syftet med utredningen
ej skall äventyras. Härigenom markeras tydligare att andra möjligheter att
genomföra undersökningen noga måste övervägas innan beslut om
avskildhet fattas. Utskottet utgår från att, i de fall avskildhet för
utredning skall visa sig nödvändig, den skall behöva pågå allenast i någon
eller några få dagar. I enlighet med det anförda föreslår utskottet att
riksdagen i anledning av motionen 1974:1605 antar 19 § med den
ändring som nyss angivits.

I 20 § första stycket föreslås ett stadgande enligt vilket intagen får
hållas avskild från andra intagna om det är nödvändigt med hänsyn till
rikets säkerhet, föreliggande fara för annans säkerhet till liv eller hälsa
eller för allvarlig skadegörelse på anstaltens egendom eller för att hindra
att intagen utövar menligt inflytande på andra intagna. Enligt samma

4 Riksdagen 1974. 7 sami. Nr 2

JuU 1974:2

lagrum skall dylika beslut om avskildhet omprövas så ofta anledning
förekommer, dock minst en gång i månaden.

Stadgandet kritiseras i motionerna 1974:1605 och 1974:1607. Kritiken
riktar sig i båda motionerna mot uttrycket ”menligt inflytande på
andra intagna”. Motionärerna anser också att även fara för den intagnes
egen säkerhet bör kunna utgöra grund för att hålla honom i avskildhet. I
motionen 1974:1607 yrkas därjämte att det bör föreskrivas att den fara
för säkerhet till liv eller hälsa som enligt paragrafen utgör grund för
ingripande skall vara överhängande.

Vad beträffar önskemålen att åtgärd enligt 20 § skall kunna vidtas
om det är nödvändigt med hänsyn till föreliggande fara för den intagnes
egen säkerhet vill utskottet först hänvisa till vad utskottet nyss anfört
angående de bestämmelser som ger den intagne möjligheter att efter eget
skön tillbringa fritiden i enrum och, efter framställning därom, även
arbeta i enrum. Fall torde emellertid kunna tänkas då fara för den
intagnes säkerhet hotar men nyssnämnda regler inte kan tillämpas, t. ex.
därför att vederbörande inte begärt det. Det kan också tänkas att en
intagen stundom genom egna åtgärder kan utgöra en fara för sig själv.
Utskottet finner därför övervägande skäl tala för att paragrafen bör
utformas i överensstämmelse med motionärernas önskemål i denna del.

Vad gäller kraven på en precisering av formuleringen ”menligt
inflytande” vill utskottet först erinra om vad utskottet under avsnittet
Allmänna synpunkter anfört om svårigheterna att i en ramlagstiftning av
nu ifrågavarande art ge de skilda stadgandena en kasuistisk prägel och om
önskvärdheten av preciseringar i tillämpningsbestämmelserna. Till belysning
av innebörden i uttryckssättet ”menligt inflytande” vill utskottet,
liksom departementschefen, peka på att det kan förekomma t. ex. att en
intagen söker uppmana medintagna att medverka i sabotagehandlingar
eller andra ordningsstörningar inom anstalten eller att en intagen
trakasserar eller i övrigt uppför sig hänsynslöst mot andra intagna. I
allvarliga fall av nu angivet slag torde det inte vara någon överdrift att
påstå att vederbörande utövar menligt inflytande på medintagna. Mot
denna bakgrund finner utskottet att stadgandet i nu berörd del svårligen
kan undvaras.

Utformningen av stadgandet ligger enligt utskottets mening också i
linje med önskemålen i motionen 1974:1607. Med hänsyn härtill och då
utskottet även i övrigt finner den i propositionen föreslagna lydelsen böra
godtas tillstyrker utskottet lagrummet i den lydelse Kungl. Maj:t
föreslagit samt avstyrker bifall till motionerna i denna del. Samtidigt
finner utskottet angeläget betona att lagrummet endast vinner tillämpning
i allvarliga situationer av den art som belyses av de ovan anförda
exemplen.

Utskottet vill här också liksom i anslutning till stadgandet i 19 § peka
på vikten av att man vid genomförandet av åtgärd enligt 20 § ständigt har
för ögonen de möjligheter till lättnader i avskildheten som medges enligt
föreskriften i 21 §. Detta är särskilt angeläget med tanke på att någon

Juli 1974:2

strikt formell tidsgräns inte anges för hur länge åtgärd enligt 20 § får
bestå. Det måste också här framhållas vikten av att andra vägar att
komma till rätta med ordningsstörningar och liknande yttringar noga
prövas samt att tillämpningen underordnas det generella målsättningsstadgandet
i 4 § och sålunda kommer att präglas av stor återhållsamhet.
Utskottet, som sålunda utgår från att tillämpningen kommer att ges
tillbörlig restriktivitet, finner mot bakgrund av det anförda skäl ej
föreligga att tillstyrka bifall till motionen 1974:1607 såvitt gäller en
skärpning i lagtexten rörande graden av fara för säkerhet till liv eller
hälsa. Liksom departementschefen vill utskottet slutligen framhålla att
den omständigheten att en intagen gjort sig skyldig till indisciplinärt
beteende av kanske allvarlig natur i och för sig inte utgör skäl för att
tillämpa bestämmelserna i 20 §.

I 23 § föreslås ett stadgande av innehåll att intagen får hållas avskild
från andra intagna om det är nödvändigt för att betvinga våldsamt
uppträdande av honom och att åtgärden inte får bestå under längre tid än
säkerheten kräver. I paragrafens andra stycke föreskrivs att, om andra
medel visar sig otillräckliga för att betvinga våldsamt uppträdande av
intagen, denne får beläggas med fängsel om säkerheten oundgängligen
kräver det. I tredje stycket ges en bestämmelse av innebörd att läkare så
snart det kan ske skall yttra sig över åtgärder som nu nämnts samt att
protokoll skall föras över vad som förekommit.

I motionen 1974:1607 framställs ett yrkande av innebörd att
bestämmelsen om läkares medverkan i tredje stycket ges ett sådant
innehåll att läkare alltid måste yttra sig över åtgärden innan den vidtas
om så är praktiskt möjligt.

Utformningen av det ovan angivna stadgandet om möjligheterna att
belägga intagen med fängsel för att betvinga våldsamt uppträdande ger
vid handen att åtgärd av detta slag får komma till användning endast
under vissa strängt begränsade förutsättningar, och utskottet vill betona
att stadgandet skall tillämpas endast i utomordentliga undantagsfall. När
det gäller läkares medverkan vid åtgärder enligt denna paragraf delar
utskottet i och för sig den grundsyn som ligger bakom motionsyrkandet.
Utan att här närmare gå in på det mera omfattande spörsmålet om
kriminalvårdens tillgång till medicinalpersonal vill utskottet emellertid i
anledning av motionsyrkandet framhålla att de situationer då åtgärd
enligt 23 § kan påkallas ofta enligt sin natur uppstår helt plötsligt. Det
skulle då kunna få orimliga konsekvenser om yttrande av läkare i regel
måste avbidas innan åtgärden får vidtas. Med hänsyn härtill avstyrker
utskottet bifall till yrkandet. Utskottet vill emellertid tillfoga att det — i
enlighet med den i propositionen föreslagna lagtextens lydelse — inte kan
få bli fråga om några längre dröjsmål för läkarens medverkan. En
riktpunkt i vad avser åtgärd enligt andra stycket måste vara att läkare
kommer tillstädes samma dag som åtgärden vidtas eller senast påföljande
dag.

Till vissa motionsyrkanden som berör isolering både som behandlingsoch
säkerhetsåtgärd och som disciplinär åtgärd återkommer utskottet i

JuU 1974:2

det följande.

I den inledande bestämmelsen om diciplinär bestraffning i 46 § föreslås
ett stadgande av innebörd att intagen som bryter mot anbefalld ordning
eller eljest beter sig klandervärt får åläggas disciplinär bestraffning om det
ej föreligger anledning att han skall låta sig rätta av anvisningar eller
tillsägelse eller om gärningen är av sådan beskaffenhet att bestraffning är
påkallad av ordnings- eller säkerhetshänsyn.

Utskottet ansluter sig till de tankar som ligger bakom stadgandet och
finner det tillfredsställande att även här klart sägs ut att mildare åtgärder
måste prövas innan allvarligare ingripanden övervägs. Utskottet har
emellertid vid sin granskning fäst sig vid den obestämdhet som vidlåder
stadgandet genom uttrycket ”eller beter han sig eljest klandervärt”.
Erinringar mot uttryckssättet har också framförts under remissbehandlingen,
bl. a. av kriminalvårdsstyrelsen. I syfte att ge stadgandet en mera
pregnant lydelse förordar utskottet i huvudsaklig överensstämmelse med
kriminalvårdsstyrelsens yttrande att som förutsättningar för ingripande
enligt lagrummet anges att intagen bryter mot anbefalld ordning eller
meddelade anvisningar.

I förslaget till 47 § beskrivs de olika former av disciplinär bestraffning
som avses förekomma. Dessa är varning, inneslutning i enrum under högst
sju dagar samt förordnande att viss bestämd tid, högst tio dagar, inte skall
inräknas i verkställigheten. Enligt föreskrift i paragrafens andra stycke
skall de båda sistnämnda åtgärderna kunna vidtas i förening. I 50 § ges
bestämmelser om interimistiskt beslut om inneslutning i enrum i
disciplinärende. Tid för sådan inneslutning skall avräknas från den tid för
inneslutning som därefter åläggs i ärendet.

I motionen 1974:1605 framställs yrkande av huvudsaklig innebörd
dels att ordningsföljden mellan stadgandena om inneslutning och
förordnande att viss tid ej skall inräknas i verkställigheten omkastas, dels
att för inneslutning skall föreskrivas betydligt skärpta villkor, allt i syfte
att tydligare markera vikten av att stor restriktivitet bör iakttas vid
tillämpningen av isoleringsåtgärder. Motionärerna vänder sig också mot
den föreslagna möjligheten att kombinera de båda åtgärderna med
varandra. Ett i anslutning härtill framställt yrkande får förstås så att
paragrafens andra stycke enligt motionärerna bör utgå.

Vid behandlingen av förevarande lagrum vill utskottet först uppehålla
sig vid den konsekvens av den i propositionen valda lösningen som ligger
däri att vid prövningen av fråga om villkorlig frigivning eller övergång till
vård utom anstalt särskild hänsyn inte längre skall behöva tas till
misskötsamhet som föranlett disciplinär bestraffning. Lagtekniskt har
denna konsekvens kommit till uttryck i en ändring i 26 kap. 7 §
brottsbalken innebärande att ur lagrummet utmönstras den dömdes
uppförande under anstaltsvistelsen såsom en av de omständigheter vilka
särskilt skall beaktas vid prövning av fråga om villkorlig frigivning.
Lagändringen gör det möjligt att bryta den praxis som innebär att
indisciplinära beteenden, i varje fall då fråga är om allvarlig misskötsam -

JuU 1974:2

het, nära nog regelmässigt får till följd att villkorlig frigivning senareläggs,
t. ex. 14 dagar eller en månad. Utskottet vill uttala sin tillfredsställelse
över förslaget som tillgodoser det framträdande rättssäkerhetsintresse
som kräver att följderna av ett indisciplinärt beteende såvitt möjligt
prövas och beslutas i ett sammanhang. Förslaget har också den fördelen
att det motverkar uppkomsten av föreställningar om dubbelbestraffning.
I samma riktning verkar f. ö. också den föreslagna föreskriften i 48 § om
att i disciplinärende bör beaktas om den ifrågavarande förseelsen har
andra omedelbara följder för den intagne, särskilt beträffande frigång,
korttidspermission och frigivningspermission. I anslutning till departementschefens
uttalanden i ämnet vill utskottet ytterligare framhålla att
lagändringen givetvis inte hindrar att i enskilt fall hänsyn likväl kan tas
till uppförandet under anstaltstiden vid prövningen av villkorlig frigivning.
Det är emellertid utskottets bestämda uppfattning att bristande
skötsamhet under anstaltstiden endast i särskilda undantagsfall, då fråga
är om en mer än vanligt omfattande misskötsamhet, skall kunna
föranleda senareläggning av tidpunkten för villkorlig frigivning. Liknande
synpunkter gör sig gällande i fråga om övergång till vård utom anstalt för
den som undergår ungdomsfängelse eller internering.

När det härefter gäller motionärernas yrkande i syfte att i detta
lagrum markera vikten av restriktivitet i tillämpningen av isoleringsstraffet
vill utskottet först framhålla att enligt tillgänglig erfarenhet uppfattningarna
är i hög grad delade om vilken åtgärd som är den svåraste, en
kort tids isolering eller ett framflyttande av tidpunkten för frigivningen. I
många fall upplevs även en relativt kort tids förlängning av verkställigheten
som ett mycket allvarligt ingrepp. Från denna synpunkt är
utskottet inte berett att göra någon inbördes avvägning mellan de nu
avsedda formerna av disciplinär bestraffning.

Utskottet vill emellertid i överensstämmelse med motionärernas
tankegångar här erinra om sina uttalanden ovan i skilda sammanhang om
vikten av att stor restriktivitet iakttas vid tillämpningen av bestämmelserna
om isolering och att i görligaste mån mindre ingripande åtgärder
först noggrant övervägs. Denna inställning kommer också till uttryck
genom den begränsning av maximitiden från nuvarande 30 dagar till 7 dagar
som innefattas i lagrummet. Motionärernas förslag om utmönstring av
möjligheten att i vissa fall kunna kombinera åläggande av inneslutning
med förordnande om att viss tid inte skall inräknas i verkställighetstiden
kan utskottet inte ställa sig bakom. Det kan nämligen inte bortses från
att det i särskilda fall av allvarlig misskötsamhet erfordras en ännu
kraftigare reaktionsform än vad enbart inneslutning eller förlängning av
verkställighetstiden utgör. Det är dock självklart att en kombination av
nu aktuellt slag endast bör komma till användning i extrema fall. I
enlighet med det anförda avstyrker utskottet bifall till de nu behandlade
yrkandena i motionen 1974:1605. Det i motionen 1974:1607 i fråga om
47 och 50 §§ framförda yrkandet, såvitt det direkt avseratt bestämmelserna
om isoleringsstraff skall utgå, liksom yrkandet i detta hänseende i
motionen 1974:1603 har utskottet behandlat i det föregående.

JuU 1974:2

Av vad utskottet i det föregående anfört framgår att utskottet
tillstyrker den i propositionen föreslagna lagstiftningen om olika former
av avskildhet och om disciplinär bestraffning med allenast smärre
jämkningar. Det återstår nu att behandla ett antal näraliggande motionsyrkanden
med en mera generell syftning.

I motionerna 1974:1602, 1974:1605 och 1974:1607 framställs
yrkanden som bl. a. går ut på att störningar och indisciplinära beteenden
bland intagna bör mötas med terapeutiska åtgärder så att användningen
av isoleringsåtgärder kan nedbringas eller helt upphöra. Yrkandet i den
förstnämnda motionen syftar till införande av en lagbestämmelse
varigenom det önskade resultatet skulle bättre garanteras. Yrkandet i
motionen 1974:1605 tar särskilt sikte på en förstärkning av anstalternas
terapeutiska resurser med hänsyn till föreliggande vårdbehov för narkomaner
och alkoholister bland de intagna. I anslutning härtill bör erinras
om det ovan behandlade yrkandet i motionen 1974:1607 innebärande att
isolering inte erfordras som disciplinär bestraffning om förseelsen i stället
möts av terapeutiska insatser.

I anledning av motionärernas önskemål vill utskottet här hänvisa till
utskottets bestämda uttalanden ovan att varje beslut om avskildhet eller
inneslutning i enrum måste föregås av noggranna överväganden huruvida
inte mindre ingripande åtgärder kan vara till fyllest. Det är härvid
självfallet att åtgärder av terapeutisk och kurativ art i första hand skall
komma i fråga och säkerligen också många gånger är till fyllest. Utskottet
vill också peka på vad utskottet i sitt betänkande JuU 1974:5 anför om
att assistenter och kuratorer i fortsättningen kommer att kunna i större
utsträckning ägna sig åt kvalificerade sociala och terapeutiska uppgifter
samtidigt som över huvud taget mer tid kommer att kunna anslås åt
kurativ verksamhet vid anstalterna. Mot bakgrund av det anförda finner
sig utskottet inte kunna tillstyrka bifall till de här angivna yrkandena i
motionerna 1974:1602 och 1974:1605.

I motionerna 1974:1604, 1974:1605 och 1974:1607 framställs
yrkanden som ytterst har det gemensamma syftet att en närmare
undersökning eller utredning bör ske av möjligheterna att i framtiden
ersätta isoleringsåtgärder med andra åtgärder. I motionen 1974:1604
betonas särskilt de medicinska verkningarna av isolering. Yrkandena i
motionen går ut på att riksdagen bör dels göra ett tillkännagivande
rörande hänsynstagande till medicinska synpunkter vid utarbetandet av
tillämpningsföreskrifter till den nya lagen, dels anhålla om en undersökning
med uppgift att kartlägga de medicinska verkningarna av isolering.
Yrkandet i motionen 1974:1605 går ut på att riksdagen skall begära
förslag till åtgärder avsedda att ersätta inneslutning i enrum som
disciplinär bestraffning. I motionen 1974:1607 slutligen yrkas att
riksdagen skall begära en skyndsam utredning av konsekvenserna av
avskildhet och möjligheterna att ersätta denna åtgärd med andra. Även i
denna motion hänvisas till medicinska rön beträffande ensamhetssituationen.

Av vad utskottet anfört i det föregående framgår att utskottet intar en

JuU 1974:2

i princip starkt negativ inställning till förekomsten av isolering och
tillstyrkt dess användning endast när det är oundgängligen nödvändigt.
Ställningstagandet har som förut anförts sin grund i det förhållandet att
betydande risker är förenade med isolering. Som påtalas i motionerna är
omfattningen och naturen av dessa risker inte i allo kända. Redan detta
utgör enligt utskottets mening ett skäl att söka närmare klarlägga
verkningarna av kortare och längre tids vistelse i enrum. Den motvilja
mot isoleringsåtgärder som yppats i lagstiftningsärendet och som utskottet
omfattar utgör vidare ett skäl att sätta in ansträngningar på att —
utöver vad utskottet förordat i det föregående — söka alternativa former
för ett effektivt upprätthållande av erforderlig säkerhet och disciplin
inom kriminalvårdsanstalterna. Utskottet ställer sig därför positivt till de
i motionerna framställda utredningsönskemålen. Viss tveksamhet råder
emellertid inom utskottet angående den lämpligaste formen för utredningsarbetet.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela närmare
anvisningar för utredningsarbetets bedrivande. Vad utskottet sålunda i
anledning av motionerna 1974:1604, 1974:1605 och 1974:1607 anfört
rörande utredning av verkningarna av isolering inom kriminalvården och
av möjligheterna att ersätta isolering med andra åtgärder bör ges Kungl.
Maj:t till känna. Vad gäller yrkandet i den förstnämnda motionen
rörande utarbetandet av tillämpningsföreskrifter får utskottet hänvisa till
vad utskottet i det föregående anfört om vikten av att erforderliga
preciseringar sker vid utarbetandet av dessa föreskrifter. Någon riksdagens
åtgärd i anledning av motionen i denna del erfordras inte.

I motionerna 1974:1605 och 1974:1607 framställs i anslutning till
uttalanden under remissbehandlingen önskemål om ökad insyn i anstaltsverksamheten.
Med hänsyn bl. a. till att insyn genom en särskild
ombudsman eller nämnd genom sin blotta existens skulle bidra till att
undanröja misstankar om godtycke eller hårdhet i behandlingen yrkas i
den förstnämnda motionen att riksdagen hemställer om åtgärder för att
skapa en ökad insyn i anstaltsverksamheten och för att åstadkomma en
lokal förankring. Med likartad motivering begärs i motionen 1974:1607
en skyndsam utredning rörande medverkan av lekmän vid användning av
isoleringsåtgärder.

1 anslutning till motionerna bör först erinras om att JO ägnar mycket
stor uppmärksamhet åt förhållandena inom kriminalvårdens anstalter
samt att det enligt gällande instruktion för övervakningsnämnderna
åligger sådan nämnd bl. a. att genom besök i fångvårdsanstalt som hör till
dess verksamhetsområde skaffa sig kännedom om förhållandena i
anstalten och därvid ge de intagna tillfälle till samtal. Utan att vilja
förringa värdet av nu nämnd verksamhet anser utskottet att en ökad
insyn i enlighet med motionärernas önskemål skulle vara av stort värde
inte enbart för de intagna utan även för anstaltspersonalen. Ett
genomförande av motionsförslagen skulle också på sikt kunna bidra till
en större förståelse för kriminalvårdens problem och ett ökat förtroende
för dess verksamhet. En närmare undersökning av här berörda frågor synes
således utskottet väl motiverad. Beträffande frågan om utredningens

JuU 1974:2

bedrivande bör beaktas att bl. a. övervakningsnämndernas verksamhet är
föremål för översyn inom en nyligen tillsatt utredning. Till utredningens
uppgifter hör enligt direktiven bl. a. att utreda möjligheterna för
nämnderna att i ökad utsträckning medverka vid planeringen av
verksamheten vid olika kriminalvårdsorgan inom nämndernas verksamhetsområden.
Enligt utskottets mening talar vissa skäl för att även de i
motionerna aktualiserade spörsmålen bör anförtros utredningen. Utskottet
vill emellertid inte binda sig för någon viss lösning rörande på
vilket sätt eller i vilken omfattning motionärernas önskemål bör
tillgodoses. Det bör därför överlåtas åt Kungl. Maj:t att besluta om
formerna för utredningens bedrivande. Vad utskottet sålunda i anledning
av motionerna 1974:1605 och 1974:1607 anfört om utredning rörande
ökad insyn i anstaltsverksamheten bör ges Kungl. Maj:t till känna.

Förslaget till lag om kriminalvård i anstalt i övrigt

Utskottet tillstyrker utan särskilt uttalande förslaget till lag om
kriminalvård i anstalt i de delar det inte berörts i det föregående.

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag till lag om ändring i
brottsbalken, vilket i huvudsak betingas av den nya lagstiftningen om
kriminalvård i anstalt. Utskottet vill här hänvisa till sitt uttalande i det
föregående rörande den i propositionen föreslagna ändringen i 26 kap.
7 § brottsbalken.

Ny lagstiftning rörande behandlingen av häktade

Nära samband med lagstiftningen om kriminalvård i anstalt har
lagstiftningen om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. Dessa
frågor regleras f. n. i lagen (1958:213) om behandlingen av häktade och
anhållna m. fl.

I ett av riksdagen godkänt utlåtande av första lagutskottet i anledning
av en motion angående häktades ställning och rättssäkerhet (1LU
1966:39) uttalade utskottet att behandlingen av häktade, anhållna och
gripna borde överses i vissa avseenden. Utredningsarbetet borde enligt
utskottets mening sammankopplas med en översyn av lagstiftningen om
behandling i fångvårdsanstalt. I direktiven till KAIK instämde dåvarande
chefen för justitiedepartementet i vad utskottet anfört. Han tilläde bl. a.
att de sakkunniga borde beakta möjligheterna att rationellt lösa bl. a.
behandlingsfrågorna gemensamt för häktade och på fångvårdsanstalt
intagna. Han förordade också samråd med fylleristraffutredningen. I sitt
betänkande lade KAIK fram ett förslag till ny lag om behandlingen av
häktade och anhållna m. fl. Kommittén ansåg beträffande reformbehovet
på detta område främst att möjligheterna att ge de intagna kurativt
socialt stöd behövde byggas ut och att tillfälle behövde skapas för intagna

JuU 1974:2

sorn så önskar att få arbete eller annan lämplig sysselsättning inom
anstalten. Kommitténs förslag innefattade lagbestämmelser i båda dessa
avseenden samt smärre jämkningar av gällande behandlingsregler i syfte
att mildra de intagnas isolering. Kriminalvårdsberedningen tog inte direkt
ställning till KAIK:s förslag till häkteslag. Förslag till sådan lag har heller
ännu inte förelagts riksdagen.

Mot i huvudsak nu angiven bakgrund framställs i motionerna
1974:1605 och 1974:1606 yrkanden som går ut på att riksdagen skall
begära förslag till ny häkteslagstiftning. I den förstnämnda motionen
påtalas särskilt angelägenheten av att isolering inte äger rum utan att det
bedöms verkligt nödvändigt. Yrkandet i motionen 1974:1606 syftar till
att ny häkteslagstiftning i enlighet med riktlinjer som angetts av KAIK
och kriminalvårdsberedningen skall föreläggas innevarande års riksdag.

Till en början vill utskottet erinra om att förra årets kriminalvårdsreform
innebär relativt betydande medelsanvisningar till förstärkningar av
den kurativa verksamheten och utbildnings- och kontaktverksamheten
bland intagna på allmänna häkten (JuU 1973:15) samt att för nästa
budgetår medel beräknats för vissa tjänster i syfte att bereda intagna på
allmänna häkten sysselsättning (JuU 1974:5). Vad gäller lagstiftningsarbetet
har utskottet inhämtat att frågan om en ny häkteslagstiftning är
under övervägande inom justitiedepartementet. Ett särskilt spörsmål
därvidlag har angetts vara om lagstiftningsarbetet bör bedrivas parallellt
med undersökningar rörande regleringen av häktningsinstitutet i rättegångsbalken.
Härtill vill utskottet för sin del anmärka att spörsmålet om
regleringen av tvångsmedlen enligt rättegångsbalken på sitt sätt är artskilt
från den sedan länge påträngande och mera begränsade problematiken
om hur man lagstiftningsvägen skall kunna åstadkomma praktiska
förbättringar för dem som är häktade, anhållna och gripna. Utskottet vill
därför för sin del förorda att de i motionerna angivna frågeställningarna
snarast tas upp till övervägande i syfte att ny häkteslagstiftning skall
kunna föreläggas riksdagen inom kort. Vad utskottet sålunda i anledning
av motionerna 1974:1605 och 1974:1606 anfört rörande önskvärdheten
av ny häkteslagstiftning bör ges Kungl. Maj:t till känna.

Ikraftträdande m. m.

I det genom propositionen under 4 framlagda förslaget till lag om
ikraftträdande av vissa lagar på kriminalvårdens område upptas — jämte
förslag till vissa övergångsbestämmelser — bl. a. förslag till bestämmelse
om att lagen om beräkning av strafftid m. m. och lagen om kriminalvård i
anstalt skall träda i kraft den 1 juli 1974. Visserligen krävs uppenbarligen
för den nya lagstiftningens genomförande såväl centralt som regionalt
och lokalt ett omfattande förberedelsearbete, delvis antytt i det
föregående såvitt gäller utarbetande av tillämpningsföreskrifter. Med
tanke på vikten av att anstaltsarbetet snarast kommer att genomsyras av
de tankegångar som präglar kriminalvårdsreformen och då vissa förberedelser
redan igångsatts har utskottet emellertid inget att erinra mot den
föreslagna tidpunkten.

JuU 1974:2

I promulgationslagen bör tillfogas ett allmänt hänvisningsstadgande,
varjämte vissa följdändringar i anledning av den nya lagstiftningen bör
vidtas i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall och i lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

A. att riksdagen beträffande en för kriminalvård i frihet och
anstaltsvård gemensam lagstiftning avslår motionen 1974:
1607 (yrkande 1) i denna del;

B. att riksdagen beträffande uppskov med straffverkställighet
med avslag på motionen 1974:1603 (yrkande 1) i denna del
bifaller propositionen 1974:20 såvitt avser 12 § förslaget till
lag om beräkning av strafftid m. m.;

C. att riksdagen bifaller propositionen såvitt avser förslaget till
lag om beräkning av strafftid i den mån det inte behandlats
under B ovan;

D. att riksdagen beträffande önskemål om redaktionella preciseringar
i 5 § andra stycket, 14 § första och andra styckena,
15, 24, 29 och 30 §§ förslaget till lag om kriminalvård i
anstalt avslår motionerna 1974:1605 (yrkande 1 delvis) och
1974:1607 (yrkande 5 delvis) i denna del;

E. att riksdagen beträffande utarbetande av tillämpningsföreskrifter
avslår motionen 1974:1602 (yrkande 3) i denna del;

F. att riksdagen beträffande frigivningsförberedelser med avslag
på motionen 1974:1607 (yrkande 5 delvis) i denna del
bifaller propositionen såvitt avser 16 § förslaget till lag om
kriminalvård i anstalt;

G. att riksdagen beträffande uttrycket ”föreningsverksamhet
eller annan liknande verksamhet” i 14 § andra stycket
förslaget till lag om kriminalvård i anstalt avslår motionen
1974:1605 (yrkande 1 delvis) i denna del;

H. att riksdagen bifaller propositionen såvitt avser 14 § förslaget
till lag om kriminalvård i anstalt;

I. att riksdagen beträffande samarbetet mellan kriminalvården
och andra myndigheter och organ, m. m. i anledning av
motionen 1974:1603 (yrkande 2) i denna del ger Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört i detta hänseende;

K. att riksdagen beträffande fördelning av intagna mellan lokaloch
riksanstalter i anledning av propositionen och motionerna
1974:1605 (yrkande 3) och 1974:1607 (yrkande 5
delvis) i denna del för sin del antar 6 § förslaget till lag om
kriminalvård i anstalt med den ändringen att paragrafen erhåller
följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

JuU 1974:2

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

6§

Vid fördelning av de intagna mellan lokalanstalter och riksanstalter
skall följande allmänna riktlinjer vara vägledande.

Den som undergår fängelse i Den som undergår fängelse i

mer än fyra månader men högst högst ett år eller behandling enligt

ett år eller behandling enligt 28 28 kap. 3 § brottsbalken skall

kap. 3 § brottsbalken skall före- företrädesvis vara placerad i lokal trädesvis

vara placerad i lokal- anstalt,

anstalt.

Den som undergår fängelse i mer än ett år, ungdomsfängelse eller
internering placeras företrädesvis i riksanstalt. När så behövs för en
ändamålsenlig förberedelse av frigivning eller övergång till vård utom
anstalt, får den intagne överföras till lokalanstalt.

Den som undergår fängelse i
högst fyra månader bör företrädesvis
vara placerad i riksanstalt.

L. att riksdagen beträffande placering av intagen som ej fyllt 21
år i anledning av propositionen och motionen 1974:1607
(yrkande 5 delvis) i denna del för sin del antar 8 § förslaget

till lag om kriminalvård i anstalt med den ändringen att

paragrafen erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade
lydelse:

Kungl. Maj.ts förslag Utskottets förslag

8 §

Vid placering av intagen som ej Vid placering av intagen som

fyllt 21 år skall särskilt beaktas att ej fyllt 21 år skall särskilt beaktas

han såvitt möjligt hålles åtskild att han, om ej särskilda skäl för från

sådana intagna som kan in- anleder annat, hålles åtskild från

verka menligt på hans anpassning i sådana intagna som kan inverka

samhället. menligt på hans anpassning i sam hället.

M. att riksdagen beträffande placering av kvinnliga intagna avslår
motionen 1974:1607 (yrkande 4) i denna del;

N. att riksdagen beträffande en mera bestämd avgränsning av
den grupp intagna som avses med 7 § tredje stycket förslaget
till lag om kriminalvård i anstalt avslår motionen 1974:1605
(yrkande 4 delvis) i denna del;

O. att riksdagen beträffande undantag från den i 7 § tredje
stycket förslaget till lag om kriminalvård i anstalt föreskrivna
tvåårsgränsen avslår motionen 1974:1605 (yrkande 4 delvis) i
denna del;

P. att'riksdagen beträffande permission för den grupp intagna
som avses med det under N nämnda lagrummet avslår
motionen 1974:1607 (yrkande 5 delvis) i denna del;

JulJ 1974:2

Q. att riksdagen med avslag på motionen 1974:1605 (yrkande 4
delvis) i denna del bifaller propositionen såvitt avser 7 §
förslaget till lag om kriminalvård i anstalt;

R. att riksdagen bifaller propositionen såvitt avser 32 § förslaget
till lag om kriminalvård i anstalt;

S. att riksdagen beträffande undervisning m. m. med avslag på
motionerna 1974:1602 (yrkande 1 delvis) och 1974:1607
(yrkande 5 delvis) i denna del bifaller propositionen såvitt
avser 10 § förslaget till lag om kriminalvård i anstalt;

T. att riksdagen beträffande fysisk träning och utomhusvistelse i
anledning av propositionen och motionerna 1974:1602 (yrkande
1 delvis), 1974:1605 (yrkande 1 delvis) och 1974:
1607 (yrkande 5 delvis) i denna del för sin del antar 13 §
förslaget till lag om kriminalvård i anstalt med den ändringen
att paragrafen erhåller följande såsom utskottets förslag
betecknade lydelse:

Kungl. Maj :ts förslag Utskottets förslag

13 §

Intagen skall såvitt det är möj- Intagen skall beredas tillfälle

ligt beredas tillfälle till fysisk trä- till fysisk träning som är lämplig

ning som är lämplig med hänsyn med hänsyn till hans ålder och

till hans ålder och hälsotillstånd. hälsotillstånd.

Om ej hinder möter, skall in- Intagen skall ha möjlighet att

tagen ha möjlighet att dagligen dagligen vistas utomhus minst en

vistas utomhus minst en timme. timme om ej synnerligt hinder

möter däremot.

U. att riksdagen beträffande intagens närvaro vid brevöppning
med avslag på motionen 1974:1607 (yrkande 5 delvis) i
denna del bifaller propositionen såvitt avser 27 § förslaget till
lag om kriminalvård i anstalt;

V. att riksdagen beträffande arbete i enrum på egen begäran
med avslag på motionen 1974:1600 bifaller propositionen
såvitt avser 18 § förslaget till lag om kriminalvård i anstalt;

X. att riksdagen beträffande avskaffande av isolering avslår motionerna
1974:1603 (yrkande 3 delvis) och 1974:1607 (yrkande
5 delvis) i denna del;

Y. att riksdagen beträffande avskildhet för utredning med avslag
på motionen 1974:1603 (yrkande 3 delvis) i denna del samt i
anledning av propositionen och motionen 1974:1605 (yrkande
6) i denna del för sin del antar 19 § förslaget till lag om
kriminalvård i anstalt med den ändringen att paragrafen
erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

JuU 1974:2

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

19 §

I samband med utredning för I samband med utredning för

planläggning av intagens vård i planläggning av intagens vård i

anstalt får denne hållas avskild anstalt får denne hållas avskild

från andra intagna under sä lång från andra intagna endast i den

tid som oundgängligen kräves för mån det oundgängligen kräves för

att syftet med utredningen ej skall att syftet med utredningen ej skall

äventyras. äventyras.

Z. att riksdagen beträffande uttrycket ”menligt inflytande” i
20 § förslaget till lag om kriminalvård i anstalt avslår
motionerna 1974:1605 (yrkande 7 delvis) och 1974:1607
(yrkande 5 delvis) i denna del;

Å. att riksdagen beträffande graden av fara för säkerhet till liv
eller hälsa enligt det under Z avsedda lagrummet avslår
motionen 1974:1607 (yrkande 5 delvis) i denna del;

Ä. att riksdagen med avslag på motionen 1974:1603 (yrkande 3
delvis) i denna del samt i anledning av propositionen och
motionerna 1974:1605 (yrkande 7 delvis) och 1974:1607
(yrkande 5 delvis) i denna del för sin del antar 20 § förslaget
till lag om kriminalvård i anstalt med den ändringen att
lagrummet erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade
lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

20 §

Om det är nödvändigt med Om det är nödvändigt med

hänsyn till rikets säkerhet, före- hänsyn till rikets säkerhet, förelig liggande

fara för annans säkerhet gande fara för intagens egen eller
till liv eller hälsa eller för allvarlig annans säkerhet till liv eller hälsa
skadegörelse på anstaltens egen- eller för allvarlig skadegörelse på
dom eller för att hindra att inta- anstaltens egendom eller för att
gen utövar menligt inflytande på hindra att intagen utövar menligt
andra intagna, får intagen hållas inflytande på andra intagna, får
avskild från andra intagna. intagen hållas avskild från andra

intagna.

Beslut enligt första eller andra stycket skall omprövas så ofta
anledning därtill föreligger, dock minst en gång i månaden.

Ö. att riksdagen beträffande läkares medverkan med avslag på
motionerna 1974:1603 (yrkande 3 delvis) och 1974:1607

JuU 1974:2

(yrkande 5 delvis) i denna del bifaller propositionen såvitt
avser 23 § förslaget till lag om kriminalvård i anstalt;

AA. att riksdagen beträffande förutsättningen för disciplinär
bestraffning i anledning av propositionen i denna del för sin
del antar 46 § förslaget till lag om kriminalvård i anstalt med
den ändringen att paragrafen erhåller följande såsom utskottets
förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

46 §

Bryter intagen mot anbefalld Bryter intagen mot anbefalld

ordning eller beter han sig eljest ordning eller meddelade anvisningklandervärt,
får disciplinär be- ar, får disciplinär bestraffning å straffning

åläggas honom enligt läggas honom enligt vad som sägs i

vad som sägs i 47 §, om det ej 47 §, om det ej föreligger anled föreligger

anledning att han skall ning att han skall låta sig rätta av

låta sig rätta av anvisningar eller anvisningar eller tillsägelse eller

tillsägelse eller om gärningen är av om gärningen är av sådan beskaf sådan

beskaffenhet att bestraff- fenhet att bestraffning är påkallad

ning är påkallad av hänsyn till ord- av hänsyn till ordningen och

ningen och säkerheten inom an- säkerheten inom anstalten,

stalten.

AB. att riksdagen beträffande förhållandet mellan inneslutning i
enrum och förordnande att viss tid ej skall inräknas i
verkställighetstiden avslår motionen 1974:1605 (yrkande 8
delvis) i denna del;

AC. att riksdagen beträffande kombination av under AB
nämnda åtgärder avslår motionen 1974:1605 (yrkande 8
delvis) i denna del;

AD. att riksdagen med avslag på motionerna 1974:1603 (yrkande
3 delvis), 1974:1605 (yrkande 8 delvis) och 1974:1607
(yrkande 5 delvis) i denna del bifaller propositionen såvitt

__ avser 47 § förslaget till lag om kriminalvård i anstalt;

AE. att riksdagen beträffande terapeutiska åtgärder m. m. avslår
motionerna 1974:1602 (yrkande 2) och 1974:1605 (yrkande
5) i denna del;

AF. att riksdagen beträffande utredning av möjligheterna att ersätta
isolering med andra åtgärder m. m. med avslag på
motionen 1974:1603 (yrkande 3 delvis) i denna del samt i
anledning av motionen 1974:1604 samt motionerna
1974:1605 (yrkande 9) och 1974:1607 (yrkande 2) i denna
del ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört i detta
hänseende;

AG. att riksdagen med avslag på motionerna 1974:1603 (yrkande
3 delvis) och 1974:1607 (yrkande 5 delvis) i denna del
bifaller propositionen såvitt avser 21, 22 och 48—51 §§
förslaget till lag om kriminalvård i anstalt;

Juli 1974:2

AH. att riksdagen beträffande ökad insyn i anstaltsverksamheten,
m. m. i anledning av motionerna 1974:1605 (yrkande 2)
och 1974:1607 (yrkande 3) i denna del ger Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet anfört i detta hänseende;

AI. att riksdagen bifaller propositionen såvitt avser förslaget till
lag om kriminalvård i anstalt i den mån det inte omfattas av
utskottets hemställan ovan;

AK. att riksdagen bifaller propositionen såvitt avser förslaget
till lag om ändring i brottsbalken;

AL. att riksdagen beträffande önskvärdheten av ny häkteslagstiftning
i anledning av motionen 1974:1605 (yrkande 10) i
denna del och motionen 1974:1606 ger Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet anfört i detta hänseende;

AM. att riksdagen för sin del antar det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ikraftträdande av vissa lagar på
kriminalvårdens område med tillägg till lagen av ett som 6 §
betecknat stadgande med följande såsom utskottets förslag
betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

6§

Förekommer i lag eller annan
författning hänvisning till föreskrift
som ersatts genom bestämmelse
i lagen (1974:000) om beräkning
av strafftid m. m. eller
lagen (1974:000) om kriminalvård
i anstalt, skall i stället den nya
bestämmelsen tillämpas.

AN. att riksdagen för sin del antar följande
Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall

Härigenom förordnas, att i 41 och 17 §§ lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall ordet ”fångvårdsanstalt”
skall bytas ut mot ”kriminalvårdsanstalt”.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

1 Senaste lydelse 1971:638

JuU 1974:2

AO. att riksdagen för sin del antar följande
Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i
brottmål

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål

dels att i 7 §1 ordet ”fångvårdsanstalt” skall bytas ut mot ”kriminalvårdsanstalt”,

dels att 7 a § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 a §2

Om det beträffande misstänkt,
som är häktad, kan förutses att
det kommer att dröja avsevärt
innan beslutad rättspsykiatrisk undersökning
kan inledas, får förordnas,
att den misstänkte skall förvaras
i sådan kriminalvårdsanstalt
eller avdelning av kriminalvårdsanstalt
som är sluten och därvid
vara underkastad bestämmelserna
i 10, 17, 18 och 20-22 §§ lagen
(1974:000) om kriminalvård i anstalt
i tillämpliga delar. Sådant
förordnande får meddelas endast
om chefen för den klinik vid vilken
undersökningen skall utföras
eller, om undersökningen ej skall
utföras vid rättspsykiatrisk klinik,
undersök ningsläkaren begär det
samt den misstänkte och åklagaren
samtycka därtill. Innan förordnande
meddelas skall tillfälle
beredas den misstänktes försvarare
att yttra sig.

Så snart undersökningen kan inledas skall den misstänkte föras till den
plats där undersökningen skall utföras. Om särskilda skäl i annat fall
föranleda att förvaring under villkor som avses i första stycket avbrytes,
skall förordnandet därom återkallas.

Om det beträffande misstänkt,
som är häktad, kan förutses att
det kommer att dröja avsevärt
innan beslutad rättspsykiatrisk undersökning
kan inledas, får förordnas,
att den misstänkte skall förvaras
i fångvårdsanstalt och därvid
vara underkastad bestämmelserna
i 45-48 §§ lagen den 6 maj 1964
(nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt
i tillämpliga delar. Sådant
förordnande får meddelas
endast om chefen för den klinik
vid vilken undersökningen skall
utföras eller, om undersökningen
ej skall utföras vid rättspsykiatrisk
klinik, undersökningsläkaren begär
det samt den misstänkte och
åklagaren samtycka därtill. Innan
förordnande meddelas skall tillfälle
beredas den misstänktes försvarare
att yttra sig.

1 Senaste lydelse 1967:947

2 Senaste lydelse 1969:40

JuU1974:2

Beslut enligt denna paragraf meddelas av kriminalvårdsstyrelsen eller
tjänsteman inom kriminalvården som styrelsen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

Stockholm den 21 mars 1974

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Mattson (s), herrar Polstam (c),
Larfors (s), Johansson i Växjö (c), Westberg i Ljusdal (fp), Nygren (s),
Bengtsson i Göteborg (c), fru Bergander (s), herrar Schött (m), Nilsson i
Visby (s), Fransson (c), Lövenborg (vpk), fru André (c) och herr
Lundgren (s).

Reservationer

1. vid punkten A i utskottets hemställan

av herr Westberg i Ljusdal (fp), som beträffande en för kriminalvård i
frihet och anstaltsvård gemensam lagstiftning anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 27 som börjar med orden
”Redan i” och slutar med orden ”denna del” bort ha följande lydelse:
Redan i detta sammanhang vill utskottet emellertid ta upp ett i

motionen 1974:1607 framställt yrkande om att förslag snarast bör

framläggas till en för anstalts- och frivården gemensam lagstiftning.

Utskottet vill i denna fråga, som också aktualiserats i några av

remissyttrandena över departementspromemorian, uttala stark sympati
för tanken på en gemensam kriminalvårdslag, som är väl motiverad av de
strävanden mot ökad integrering mellan frivård och anstaltsvård som
präglar den redan beslutade kriminalvårdsreformen. Visserligen kan mot
denna tanke anföras att bestämmelserna om kriminalvård i frihet nyligen
har reformerats och att erfarenheterna av den lagstiftningen och av de nu
förestående reformerna på anstaltsvårdens område bör avvaktas innan
man överväger en gemensam lagreglering av allt kriminalvårdsarbete på
verkställighetsplanet. Emellertid bör man inte stanna vid de resultat som
nu uppnåtts. Som utskottet anför nedan under avsnittet Andra samhällsorgans
ansvar för kriminalvårdens klientel erfordras från Kungl. Maj:ts
sida kraftfulla åtgärder för ernående av speciella former för kontakt och
samverkan mellan kriminalvården samt myndigheter och organ utanför
kriminalvården. I linje med vad motionärerna uttalar erfordras därjämte
ytterligare överväganden när det gäller samarbetet mellan skilda kriminalvårdsorgan
på anstaltssidan och frivårdssidan. Ett stort antal kommittéer
på området har nyligen avslutat eller kan beräknas inom kort komma att

5 Riksdagen 1974. 7 sami. Nr 2

JuU 1974:2

avsluta sitt arbete. Av det anförda framgår att nya ställningstaganden till
olika frågeställningar inom kriminalvården måste aktualiseras inom den
närmaste framtiden. Ett konsekvent fullföljande av huvudtanken bakom
kriminalvårdsformen fordrar därvid enligt utskottets mening en övergripande
lösning som bäst kommer till uttryck i en för allt kriminalvårdsarbete
på verkställighetsplanet gemensam lagstiftning. 1 enlighet med vad
nu sagts bör som motionärerna yrkar riksdagen hos Kungl. Majit begära
att förslag till sådan lagstiftning snarast framläggs.

dels att utskottets hemställan under A bort ha följande lydelse:

A. att riksdagen beträffande en för kriminalvård i frihet och
anstaltsvård gemensam lagstiftning med bifall till motionen
1974:1607 (yrkande 1) i denna del hos Kungl. Majit begär att
förslag till sådan lagstiftning snarast föreläggs riksdagen.

2. vid punkten B i utskottets hemställan

av herr Lövenborg (vpk), som beträffande uppskov med straffverkställighet
anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 29 med orden
”Till en” och slutar på s. 31 med orden ”med straffverkställighet” bort
ha följande lydelse:

Av intresse i sammanhanget är kriminalvårdsnämndens beskrivning av
nuvarande praxis. Bland omständigheter som enligt gällande ordning
utgör grund för uppskov anför nämnden sålunda den dömdes intresse av
att efter en tids sjukdom eller arbetslöshet få arbeta ytterligare någon
eller några månader för att kunna betala på sina skulder, intresset av att
få vara hemma någon tid för att kunna bistå sammanboende, fästmö eller
hustru, som snart skall föda barn, och därefter kunna hjälpa henne med
skötseln av barnet, intresset av att inte behöva bryta ett idrottslag under
pågående tävlingssäsong eller ett musikkapell under tiden för dess
engagemang samt intresset av att under speciella förhållanden inte låta en
skolklass byta lärare under pågående termin. Enligt nämndens uppfattning
ryms omständigheter av nu angiven art inte under beteckningen
synnerliga skäl.

Enligt utskottets mening måste tillräckligt utrymme finnas för
hänsynstagande i uppskovsärende till intressen av skilda slag som i
enskilda fall kan vara betydligt starkare än intresset av omedelbar
straffverkställighet. Som framgår av det föregående innebär de i
propositionen föreslagna reglerna rörande uppskov en viss liberalisering.
De av kriminalvårdsnämnden och motionärerna omfattade synpunkterna
på frågan om vilka skäl som bör föreligga för uppskov under sex månader
har emellertid inte i erforderlig mån tillgodosetts genom propositionens
lagtext. Detsamma gäller reglerna om uppskov för ytterligare högst sex
månader.

Under hänvisning till de av kriminalvårdsnämnden och motionärerna
åberopade skälen förordar utskottet sålunda att riksdagen med bifall till

JuU 1974:2

motionen 1974:1603 antar 12 § förslaget till lag om beräkning av
strafftid m. m. med den ändring motionärerna föreslagit.

dels att utskottets hemställan under B bort ha följande lydelse:

B. att riksdagen beträffande uppskov med straffverkställighet i
anledning av propositionen och med bifall till motionen
1974:1603 (yrkande 1) i denna del för sin del antar 12 §
förslaget till lag om beräkning av strafftid m. m. med den
ändringen att paragrafen erhåller följande såsom utskottets
förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

12 §

Om särskilda skäl föreligger Om skäl föreligger med hänsyn

med hänsyn till den dömdes hälso- till den dömdes hälsotillstånd, artillstånd,
arbets- eller utbildnings- bets- eller utbildningsförhållanden

förhållanden eller andra omstän- eller andra omständigheter, får

digheter, får kriminalvårdsstyrel- kriminalvårdsstyrelsen på ansökan

sen på ansökan av den som dömts av den som dömts till fängelse och

till fängelse och icke är häktad icke är häktad bevilja uppskov

bevilja uppskov med verkställig- med verkställigheten under viss

heten under viss tid, högst sex tid, högst sex månader från den

månader från den dag då domen dag då domen enligt vad ovan är

enligt vad ovan är föreskrivet i föreskrivet i denna lag får verkstäl denna

lag får verkställas. Förelig- las. Föreligger särskilda skäl får

ger synnerliga skäl får uppskov be- uppskov beviljas under ytterligare

viljas under ytterligare högst sex högst sex månader. Kvinna som är

månader. Kvinna som är havande havande eller ammar barn får be eller

ammar barn få beviljas upp- viljas uppskov under tid som prö skov

under tid som prövas skälig. vas skälig.

Uppskov får beslutet återkallas.

Visar den kriminalvårdsstyrelsens beslut.

3. vid punkten O i utskottets hemställan

av fru Kristensson (m) och herr Schött (m), som beträffande undantag
från den i 7 § tredje stycket förslaget till lag om kriminalvård i anstalt
föreskrivna tvåårsgränsen anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 43 som börjar med orden
”Samma principiella” och slutar med orden ”denna del” bort ha följande
lydelse:

JuU 1974:2

tid därest förvisning inte samtidigt kommit i fråga. Och detta skäl vinner i
styrka vid det förhållandet att en ådömd förvisning i många fall inte
verkställs. Hänsyn bör vidare tas till det förhållandet att straffminimum
för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling som gäller narkotika är
fängelse ett år. Nu angivna förhållanden kan medföra att utdömt straff
även för sådan allvarlig brottslighet som avses med lagrummet begången
av sådan lagöverträdare som eljest omfattas av stadgandet i vissa fall
understiger två år. De skäl som talar för tillämpning av de mera restriktiva
bestämmelserna om placering i sluten anstalt, avskildhet och permission i
de fall som avses med den i propositionen föreslagna lagstiftningen talar
enligt utskottets mening med samma styrka för att dessa bestämmelser
också skall gälla i sådana fall som utskottet nyss angivit där strafftiden
understiger två år. Med hänsyn till att ingrepp som innebär minskad
rörelsefrihet för de intagna inte bör göras utan mycket starka skäl är det
dock självklart att den ordning utskottet nu förordat endast får tillämpas
i klara undantagsfall. 1 enlighet med motionärernas yrkande i denna del
bör en regel aV nu antytt innehåll tas upp i 47 § förslaget till lag om
kriminalvård i anstalt. Utskottet ansluter sig sålunda till yrkandet i
motionen 1974:1605 i här behandlad del. Utskottet vill tillägga, att
synpunkter liknande de här anförda också gör sig gällande i fråga om
prövning av fråga om villkorlig frigivning efter halva verkställighetstiden.

dels att utskottets hemställan under O bort ha följande lydelse:

O. att riksdagen beträffande undantag från den i 7 § tredje
stycket förslaget till lag om kriminalvård i anstalt föreskrivna
tvåårsgränsen i anledning av motionen 1974:1605 (yrkande 4
delvis) i denna del godkänner vad utskottet anfört i detta
hänseende.

4. vid punkten Q i utskottets hemställan

av fru Kristensson (m) och herr Schött (m), som under förutsättning
av bifall till reservationen nr 3 anser att utskottets hemställan under Q
bort ha följande lydelse:

Q. att riksdagen i anledning av propositionen och motionen
1974:1605 (yrkande 4 delvis) i denna del för sin del antar 7 §
förslaget till lag om kriminalvård i anstalt med den ändringen
att paragrafen erhåller följande såsom utskottets förslag
betecknade lydelse:

Kungl. Maj.ts förslag Utskottets förslag

7 §

Vid fördelning av de intagna mellan öppna och slutna anstalter
iakttages följande.

JuU 1974:2

Utskottets förslag

Den sorn dömts till fängelse i
lägst två år eller till internering
med en minsta tid av två år eller
mer skall placeras i sluten anstalt,
om det med hänsyn till att han
saknar fast anknytning till riket
eller eljest kan befaras att han är
särskilt benägen att avvika och
fortsätta en brottslig verksamhet,
vilken på grund av omfattning och
inriktning är av särskilt allvarlig
karaktär. Om synnerliga skäl därtill
föreligger skall vad nu sagts
gälla även den som dömts till
fängelse understigande två år, om
han eljest tillhör den kategori lagöverträdare
som här avses. Vad i
detta stycke sagts gäller dock ej
om annan placering kräves för en
ändamålsenlig förberedelse av
förestående frigivning eller överföring
till vård utom anstalt eller
eljest synnerliga skäl föreligger för
placering i öppen anstalt.

5. vid punkten V i utskottets hemställan

av fru Kristensson (m), herr Johansson i Växjö (c) och herr Schött
(m), som — beträffande arbete i enrum på egen begäran — anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 47 med orden
”Utskottet vill” och slutar på s. 48 med orden ”intagnes begäran” bort
ha följande lydelse:

Utskottet vill till en början framhålla att den intagne enligt den nya
lagstiftningen i många avseenden skall få större personlig frihet och
vidgade möjligheter att påverka utformningen av anstaltsvistelsen. Utskottet
ser därför den i propositionen föreslagna begränsningen av
intagens nuvarande bestämmanderätt vad gäller arbete i enrum som ett
avsteg från en huvudprincip i reformen. Vid ställningstagande till frågan
om lagregelns utformning måste också beaktas förekomsten av våld och
hot från medintagnas sida. Erfarenheten ger vid handen att det föreligger
en ökande tendens till sådana övergrepp, som inte sällan har sin grund i
det tilltagande missbruket av berusningsmedel bland de intagna. Som
anledning anges också ouppklarade narkotikaaffärer, ofta gällande stora
belopp. Det förekommer också att hämndåtgärder mot ”tjallare” i
narkotikasammanhang tar sig våldsamma uttryck. Våld och hot har
vidare förekommit för att öka anslutningen till mat- och arbetsstrejker

Kungl. Maj.ts förslag

Den som dömts till fängelse i
lägst två år eller till internering
med en minsta tid av två år eller
mer skall placeras i sluten anstalt,
om det med hänsyn till att han
saknar fast anknytning till riket
eller eljest kan befaras att han är
särskilt benägen att avvika och
fortsätta en brottslig verksamhet,
vilken på grund av omfattning och
inriktning är av särskilt allvarlig
karaktär. Vad som sagts nu gäller
dock ej om annan placering kräves
för en ändamålsenlig förberedelse
av förestående frigivning eller
överföring till vård utom anstalt
eller eljest synnerliga skäl föreligger
för placering i öppen anstalt.

JuU 1974:2

och andra massaktioner. För en intagen som är utsatt för våld eller hot av
angiven art är det ofta svårt att yppa för anstaltspersonalen varifrån hotet
kommer eller vilka uttryck det tagit sig. Även eljest kan det — såsom
lagrådet anför — vara svårt eller omöjligt att konstatera att det föreligger
skäl av erforderlig styrka för arbetsplacering i enrum, eftersom det ofta
rör sig om förhållanden som inte alls eller endast med svårighet är
åtkomliga för utomståendes bedömning. I sammanhanget bör vidare
beaktas att den intagne i regel får tilltros ha förmåga att själv bedöma om
arbete i enrum kan medföra psykiska påfrestningar för honom. Mot den
angivna bakgrunden bör stadgandet i 18 § första stycket i likhet med vad
lagrådet, en hovrätt, LO och Statsanställdas förbund uttalat sig för
utformas som en huvudregel om rätt för intagen att arbeta i enrum.

I vissa fall kan emellertid föreligga sådana omständigheter att andra
åtgärder, t. ex. av terapeutisk art, kan vara att föredra framför arbete i
enrum. Det bör också beaktas att isolering — särskilt när den har sin
grund uteslutande i personliga problem hos den intagne - kan få skadliga
verkningar för den intagne. Huvudregeln bör därför förses med en viss
reservation. Härjämte bör i syfte att bl. a. öka möjligheterna att sätta in
lämpligare åtgärder och för att motverka skadliga effekter av alltför
långvarig vistelse i enrum ges en bestämmelse om medverkan av läkare.
Härvidlag bör föreskrivas att läkare skall yttra sig senast inom en vecka
efter det att begäran framställts.

Genom den av utskottet valda lösningen uppnås den fördelen att
intagen som upplever t. ex. hot från medintagen kan få arbetsplacering i
enrum omedelbart utan avbidan på resultatet av en närmare undersökning.
Utskottet vill framhålla att utskottets ståndpunkt inte innebär ett
avståndstagande från tanken att anstaltsvistelsen i största möjliga
utsträckning bör präglas av gemenskap mellan de intagna.

dels att utskottets hemställan under V bort ha följande lydelse:

V. att riksdagen beträffande arbete i enrum på egen begäran i
anledning av propositionen och motionen 1974:1600 forsin
del antar 18 § förslaget till lag om kriminalvård i anstalt med
den ändringen att paragrafen erhåller följande såsom utskottets
förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag

Intagen får på egen begäran
arbeta i enrum, om beaktansvärda
skäl talar härför.

Läkare skall yttra sig över begäran
som avses i första stycket,
om möjligt innan ärendet avgöres
och annars inom en vecka därefter.
Medgivande skall omprövas
så ofta anledning därtill föreligger,
dock minst en gång i månaden.

18 §

Utskottets förslag

Intagen får på egen begäran
arbeta i enrum, om inte särskilda
skäl talar häremot.

Läkare skall yttra sig över begäran
som avses i första stycket
senast inom en vecka efter det att
begäran framställts. Medgivande
skall omprövas så ofta anledning
därtill föreligger, dock minst en
gång i månaden.

JuU1974:2

6. vid punkten X i utskottets hemställan

av herr Lövenborg (vpk), som beträffande avskaffande av isolering
anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 48 med orden
”Utskottet övergår” och slutar på s. 55 med orden ”erfordras inte” bort
ha följande lydelse:

Utskottet övergår nu till att behandla spörsmålen kring tvångsmässig
isolering, varom regler föreslås dels i 19—23 §§, dels i 47—51 §§. Med
tanke på att isolering kan innebära betydande risker för allvarliga
skadeverkningar för dem som drabbas därav är utskottet i princip
negativt inställt till dylika åtgärder. Alla former av isolering som straff
eller behandlingsform bör därför mönstras ut. Mot denna bakgrund vill
utskottet tillstyrka bifall till motionen 1974:1603 som går ut på att
isolering skall avskaffas.

I 9 § förslaget till lag om kriminalvård i anstalt heter det bl. a. att
intagen skall behandlas med aktning för hans människovärde samt att han
skall bemötas med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade
med vistelse i anstalt. Utskottet finner att användandet av isolering helt
strider mot denna viktiga och riktiga paragraf i den nya kriminalvårdslagen.
Användandet av isolering är att djupt kränka den aktning för
människovärdet som nämns i det föregående.

Enligt förslaget förkortas visserligen maximitiden för isolering till sju
dagar i stället för tidigare 30, men ingenting hindrar att sjudagarsperioden
upprepas gång efter gång och då är denna förkortning fiktiv.

Utskottet vill också fästa uppmärksamheten vid förslagets 19 §, där
det heter: ”1 samband med utredning för planläggning av intagens vård i
anstalt bör denne hållas avskild från andra intagna under så lång tid som
oundgängligen krävs för att syftet med utredningen ej skall äventyras.”
Här råder alltså inga tidsbegränsningar. Inte heller i 20 §, som har
följande lydelse: ”Om det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet,
föreliggande fara för annans säkerhet till liv och hälsa eller för att hindra
att intagen utövar menligt inflytande på andra intagna, får intagen hållas
avskild från andra intagna. Sådant beslut skall omprövas så ofta anledning
därtill föreligger, dock minst en gång i månaden.”

De här nämnda paragraferna är också på sitt sätt karakteristiska för de
kautschukartade formuleringar som präglar stora delar av det föreliggande
lagförslaget. Så gott som alla dessa formuleringar ger också
möjligheter till godtyckliga bedömningar när det gäller användandet av
isolering som disciplinär åtgärd.

Utskottet anser att isolering som metod inom kriminalvården inte
rimmar med den humanism som bör vara rådande i nuet. Det tillhör en
förgången tid, och vetenskap och erfarenheten säger att det är en
förkastlig ”behandlingsmetod”.

Fyra kuratorer vid rättspsykiatriska stationen i Stockholm (Kerstin
Palmlund, Gudrun Schyman, Maj Söör, Brita Wiel-Berggren) skriver i en
artikel i DN den 13 november 1973 bl. a. följande:

Juli 1974:2

”Den mest antidemokratiska motiveringen är den som säger att
isolering skall tillgripas om intagen 'utövar menligt inflytande på andra
intagna’. För närvarande anses man utöva sådant inflytande om man
t. ex. arbetar för att tillvarata de intagnas gemensamma intressen, om
man är med i redaktionen för en anstaltstidning eller på annat sätt deltar
i kampen mot missförhållanden och förtryck. En nitisk tjänsteman kan
tolka varje liten protest från en fånge som 'menligt inflytande’ och
därigenom klargöra för de övriga intagna att protester får följder.

Att man dessutom kan bli isolerad på egen begäran väcker kanske en
viss förvåning — vem vill utsätta sig för det frivilligt? Erfarenheten visar
att det faktiskt är ett behov hos vissa fångar. Det gäller t. ex. sådana som
tidigare varit tvångsvis isolerade under så långa perioder att de blivit
'tillvända'. De har förlorat förmågan att vara med andra. Fången har helt
enkelt övertagit personalens mönster för konfliktlösning.

Lagen inskränker den här formen av isolering till att gälla då den är
förenlig med den intagnes anpassning till samhället, men eftersom
isolering alltid försämrar anpassningen faller grunden för lagparagrafens
existens.

Man kan också bli isolerad som en form av straff, nämligen om man
'bryter mot anbefalld ordning’ eller 'eljest beter sig klandervärt’.

Vad är klandervärt uppförande? Det låter som hämtat ur en
förordning för forna tiders uppfostringsanstalter. 'Fördelen' med isolering
som disciplinstraff är att den öppet deklareras som bestraffning och
att fången vet att han måste bli utsläppt inom sju dagar. Efter de senaste
årens debatt om disciplinstraff har användandet minskat, och i stället har
man övergått till metoder som formellt inte är att betrakta som
bestraffning, t. ex. senareläggning av villkorlig frigivning.

Som framgår ger lagförslaget stort utrymme åt subjektiva och
godtyckliga bedömningar. En intagen som av någon anledning kommer i
onåd hos fängelsets makthavare löper stor risk att hamna i enskilt rum
för resten av fängelsetiden. Om han dessutom uppträder våldsamt kan
han beläggas med fängsel. (Detta kallas inte bestraffning utan ingår i
vården.)”

Utskottet kunde också citera en rad psykologer och läkare som vänder
sig mot alla former av isoleringsstraff. I motionen 1974:1603 citeras bl. a.
överläkaren Karl-Erik Törnqvist, en av de läkare som har den största
erfarenheten av förhållanden i svenska fängelser. I en PM av den 31
januari 1974 framhåller han bl. a. att isoleringsåtgärder skapar desperation,
hat och aggressivitet och försvårar kontakterna mellan fångar och
personal.

Mot den här tecknade bakgrunden vänder sig utskottet mot alla de
talrika paragrafer i lagförslaget som på ett eller annat sätt även för
fortsättningen legaliserar isolering som straff eller "behandlingsform”,
dvs. 19—23 §§ och 46—51 §§, och utskottet förordar att riksdagen med
bifall till motionen 1974:1603 och i anledning av motionen 1974:1607
beslutar att isolering enligt de nyss angivna lagrummen skall avskaffas och
hos Kungl. Maj:t begär att förslag till nya lagstiftning i dessa delar
omgående föreläggs riksdagen. Med hänsyn till det nu sagda bör övriga i
lagstiftningsärendet föreliggande förslag rörande isoleringsproblematiken
avslås.

JuU 1974:2

dels att utskottets hemställan under X bort ha följande lydelse:

X. att riksdagen beträffande avskaffande av isolering med bifall
till motionen 1974:1603 (yrkande 3 delvis) i denna del och i
anledning av motionen 1974:1607 (yrkande 5 delvis) i denna
del beslutar att isolering enligt 19—23 §§ och 47—51 §§
förslaget till lag om kriminalvård i anstalt skall avskaffas och
hos Kungl. Maj:t begär att förslag till erforderlig ny lagstiftning
omgående föreläggs riksdagen.

7. vid punkten X i utskottets hemställan

av herr Westberg i Ljusdal (fp), som beträffande avskaffande av
isolering anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 48 med orden
”Utskottet övergår” och slutar på s. 49 med orden ”skall avskaffas” bort
ha följande lydelse:

Utskottet övergår nu till att behandla spörsmålen kring tvångsmässig
isolering, varom regler föreslås dels i 19—23 §§, dels i 47—51 §§.
Utskottet vill härvidlag först erinra om att anstaltslivet för de intagna
skiljer sig från livet i samhället i övrigt därigenom att det måste
upprätthållas med tvång. Detta skapar kontrollproblem som inte finns i
andra kollektiv. Allmänt förekommande medel för att upprätthålla social
kontroll har stundom visat sig otillräckliga på anstalt och tämligen hårda
åtgärder har därför behövt tillgripas. Till sådana åtgärder hör enrumsplacering,
såväl när den använts som behandlings- eller säkerhetsåtgärd
som när den fungerat som disciplinmedel. Med tanke på att isolering
innebär betydande risker för allvarliga skadeverkningar för den som
drabbas därav är utskottet i princip negativt inställt till dylika åtgärder.
Närmare erfarenheter rörande isoleringens kriminalpolitiska effekt som
disciplinär bestraffning saknas, och mot den angivna bakgrunden ifrågasätter
utskottet starkt dess ändamålsenlighet. Med hänsyn härtill och då
de i 47 § i övrigt upptagna bestraffningarna, varning och förordnande att
viss tid inte skall inräknas i verkställighetstiden, torde vara till fyllest
därest — såsom utskottet på annat ställe förespråkar — disciplinära
förseelser i första hand sätts in i ett terapeutiskt sammanhang och möts
av åtgärder utan tvångsinslag, förordar utskottet att riksdagen med bifall
till motionen 1974:1607 och i anledning av motionen 1974:1603
beslutar att isolering enligt 47 och 50 §§ skall avskaffas. Vad beträffar
isolering som behandlings- eller säkerhetsåtgärd kan inte bortses från att
förhållandena inom anstalterna är sådana att man i praktiken inte helt
kan avstå från åtgärder av denna art såsom ett yttersta medel. Innan de
tillgrips bör man dock i största möjliga utsträckning på andra vägar söka
komma till rätta med de missförhållanden som kan aktualisera en
isolering. Med hänsyn härtill kan utskottet inte tillstyrka bifall till
yrkandet i motionen 1974:1603 som går ut på att isolering helt skall
avskaffas.

JuU 1974:2

dels att utskottets hemställan under X bort ha följande lydelse:

X. att riksdagen beträffande avskaffande av isolering med bifall
till motionen 1974:1607 (yrkande 5 delvis) i denna del och i
anledning av motionen 1974:1603 (yrkande 3 delvis) i denna
del beslutar att isolering enligt 47 och 50 §§ förslaget till lag
om kriminalvård i anstalt skall avskaffas.

8. vid punkten Y i utskottets hemställan

av herr Lövenborg (vpk), som under förutsättning av bifall till
reservationen nr 6 anser att utskottets hemställan under Y bort ha
följande lydelse:

Y. att riksdagen dels beträffande avskildhet för utredning med
bifall till motionen 1974:1603 (yrkande 3 delvis) i denna del
avslår propositionen och motionen 1974:1605 (yrkande 6) i
denna del såvitt avser 19 § förslaget till lag om kriminalvård i
anstalt, dels beslutar att den jämkning av numreringen av
övriga paragrafer i förslaget som följer härav skall vidtas.

9. vid punkten Z i utskottets hemställan

av herr Westberg i Ljusdal (fp), som beträffande uttrycket ”menligt
inflytande” i 20 § förslaget till lag om kriminalvård i anstalt anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 50 som börjar med orden
”Vad gäller” och slutar med orden ”anförda exemplen” bort ha följande
lydelse:

Vad gäller kraven på en precisering av formuleringen ”menligt
inflytande” delar utskottet motionärernas uppfattning att stadgandet på
grund av den kritiserade formuleringens obestämdhet får en alltför vag
innebörd. Med hänsyn till vikten av att ingripanden av den allvarliga art
som regleras i lagrummet tillgrips med den största restriktivitet är det
enligt utskottets mening angeläget att det nu ifrågavarande villkoret för
stadgandets tillämpning anges mera precist. 1 överensstämmelse med vad
som anges i motionen 1974:1607 bör därför texten ”allvarlig skadegörelse
på anstaltens egendom eller för att hindra att intagen utövar menligt
inflytande på andra intagna” utbytas mot orden ”sabotagehandlingar
eller andra allvarliga ordningsstörningar”. I enlighet med det anförda
föreslår utskottet att riksdagen i anledning av motionerna 1974:1607 och
1974:1605 i denna del vidtar nu angiven ändring i 20 §.

dels att utskottets hemställan under Z bort ha följande lydelse:

Z. att riksdagen beträffande uttrycket ”menligt inflytande” i
20 § förslaget till lag om kriminalvård i anstalt i anledning av
motionerna 1974:1605 (yrkande 7 delvis) och 1974:1607
(yrkande 5 delvis) i denna del godtar vad utskottet uttalat
om ändring av lagrummet i nu angivet hänseende.

10. vid punkten Ä i utskottets hemställan

av herr Lövenborg (vpk), som under förutsättning av bifall till

JuU 1974:2

reservationen nr 6 anser att utskottets hemställan under Ä bort ha
följande lydelse:

Ä. att riksdagen dels med bifall till motionen 1974:1603
(yrkande 3 delvis) i denna del avslår propositionen och
motionerna 1974:1605 (yrkande 7 delvis) och 1974:1607
(yrkande 5 delvis) i denna del såvitt avser 20 § förslaget till
lag om kriminalvård i anstalt, dels beslutar att den jämkning
av numreringen av övriga paragrafer i förslaget som följer
härav skall vidtas.

11. vid punkten Ä i utskottets hemställan

av herr Westberg i Ljusdal (fp), som under förutsättning av bifall till
reservationen nr 9 anser att utskottets hemställan under Ä bort ha
följande lydelse:

Ä. att riksdagen med avslag på motionen 1974:1603 (yrkande 3
delvis) i denna del samt i anledning av propositionen och
motionerna 1974:1605 (yrkande 7 delvis) och 1974:1607
(yrkande 5 delvis) i denna del antar 20 § förslaget till lag om
kriminalvård i anstalt med den ändringen att lagrummet
erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

20 §

Om det är nödvändigt med Om det är nödvändigt med

hänsyn till rikets säkerhet, före- hänsyn till rikets säkerhet, föreliggande
fara för annans säkerhet liggande fara för intagens egen

till liv eller hälsa eller för allvarlig eller annans säkerhet till liv eller

skadegörelse på anstaltens egen- hälsa eller för sabotagehandlingar

dom eller för att hindra att inta- eller andra allvarliga ordningsstör gen

utövar menligt inflytande på ningar, får intagen hållas avskild

andra intagna, får intagen hållas från andra intagna,

avskild från andra intagna.

Intagen som i verket.

Beslut enligt i månaden.

12. vid punkten Ö i utskottets hemställan

av herr Lövenborg (vpk), som under förutsättning av bifall till
reservationen nr 6 anser att utskottets hemställan under Ö bort ha
följande lydelse:

Ö. att riksdagen dels beträffande läkares medverkan med bifall
till motionen 1974:1603 (yrkande 3 delvis) i denna del avslår
propositionen och motionen 1974:1607 (yrkande 5 delvis) i
denna del såvitt avser 23 § förslaget till lag om kriminalvård i
anstalt, dels beslutar att den jämkning av numreringen av
övriga paragrafer i förslaget som följer härav skall vidtas.

Juli 1974:2

13. vid punkten AC i utskottets hemställan

av fru Kristensson (m) och herr Schött (m), som beträffande
kombination av inneslutning i enrum och förordnande att viss tid ej skall
inräknas i verkställighetstiden anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 53 som börjar med orden
”Utskottet vill” och slutar med orden ”det föregående” bort ha följande
lydelse:

Utskottet vill emellertid i överensstämmelse med motionärernas
tankegångar här erinra om sina uttalanden ovan i skilda sammanhang om
vikten av att stor restriktivitet iakttas vid tillämpningen av bestämmelserna
om isolering och att i görligaste mån mindre ingripande åtgärder
först noggrant övervägs. Denna inställning kommer också till uttryck
genom den begränsning av maximitiden från nuvarande 30 dagar till 7
dagar som innefattas i lagrummet. I linje med det anförda ställer sig
utskottet bakom motionärernas förslag om utmönstring av möjligheten
att i vissa fall kombinera åläggande av inneslutning med förordnande om
att viss tid inte skall inräknas i verkställighetstiden. Enligt utskottets
mening erfordras nämligen inte någon ännu kraftigare reaktionsform än
vad inneslutning eller förlängning av verkställighetstiden utgör. I enlighet
med det anförda tillstyrker utskottet bifall till det senast behandlade
yrkandet i motionen 1974:1605. Yrkandet i samma motion rörande
ordningsföljden mellan stadgandena om inneslutning och förordnande att
viss tid inte skall inräknas i verkställighetstiden avstyrks. Det i motionen
1974:1607 i fråga om 47 och 50 §§ framförda yrkandet, såvitt det direkt
avser att bestämmelserna om isoleringsstraff skall utgå, liksom yrkandet i
detta hänseende i motionen 1974:1603 har utskottet behandlat i det
föregående.

dels att utskottets hemställan under AC bort ha följande lydelse:

AC. att riksdagen beträffande kombination av under AB nämnda
åtgärder med bifall till motionen 1974:1605 (yrkande 8
delvis) i denna del godkänner vad utskottet anfört i detta
hänseende.

14. vid punkten AD i utskottets hemställan

av herr Lövenborg (vpk), som under förutsättning av bifall till
reservationen nr 6 anser att utskottets hemställan under AD bort ha
följande lydelse:

AD. att riksdagen dels med bifall till motionen 1974:1603
(yrkande 3 delvis) i denna del avslår propositionen och
motionerna 1974:1605 (yrkande 8 delvis) och 1974:1607
(yrkande 5 delvis) såvitt avser 47 § förslaget till lag om
kriminalvård i anstalt, dels beslutar att den jämkning av
numreringen av övriga paragrafer i förslaget som följer härav
skall vidtas.

JuU 1974:2

15. vid punkten AD i utskottets hemställan

av herr Westberg i Ljusdal (fp), som under förutsättning av bifall till
reservationen nr 7 anser att utskottets hemställan under AD bort ha
följande lydelse:

AD. att riksdagen i anledning av propositionen och motionerna
1974:1603 (yrkande 3 delvis), 1974:1605 (yrkande 8 delvis)
och 1974:1607 (yrkande 5 delvis) i denna del för sin del
antar 47 § förslaget till lag om kriminalvård i anstalt med den
ändringen att paragrafen erhåller följande såsom utskottets
förslag betecknade lydelse:

Kungl. May.ts förslag

Som disciplinär bestraffning
kan

1. den intagne tilldelas varning,

2. den intagne åläggas att vara
innesluten i enrum under högst sju
dagar eller,

3. om det av särskilda skäl är
erforderligt med hänsyn till förseelsens
beskaffenhet eller på
grund av upprepad misskötsamhet,
förordnande meddelas att viss
bestämd tid, högst tio dagar, icke
skall inräknas i verkställighetstiden
för den påföljd som den
intagne undergår.

Åtgärd enligt första stycket 2
och 3 får vidtagas i förening.

Vid tillämpning av första stycket
2 skall från tid, varunder den
intagne ålägges att vara innesluten
i enrum, avräknas tid under vilken
han enligt 50 § hållits innesluten i
enrum i samband med den utredning
som föregått beslutet.

Utskottets förslag

Som disciplinär bestraffning
kan

1. den intagne tilldelas varning
eller,

2. om det av särskilda skäl är
erforderligt med hänsyn till förseelsens
beskaffenhet eller på
grund av upprepad misskötsamhet,
förordnande meddelas att viss
bestämd tid, högst tio dagar, icke
skall inräknas i verkställighetstiden
för den påföljd som den
intagne undergår.

47 §

16. vid punkten AD i utskottets hemställan

av fru Kristensson (m) och herr Schött (m), som under förutsättning
av bifall till reservationen nr 13 anser att utskottets hemställan under AD
bort ha följande lydelse:

AD. att riksdagen med avslag på motionerna 1974:1603 (yrkande
3 delvis) och 1974:1607 (yrkande 5 delvis) i denna del samt i
anledning av propositionen och motionen 1974:1605 (yrkande
8 delvis) i denna del antar 47 § förslaget till lag om

Juli 1974:2

kriminalvård i anstalt med den ändringen att andra stycket i
lagrummet utgår.

17. vid punkten AF i utskottets hemställan

av herr Lövenborg (vpk), som under förutsättning av bifall till
reservationen nr 6 anser att utskottets hemställan under AF bort ha
följande lydelse:

AF. att riksdagen beträffande utredning av möjligheterna att
ersätta isolering med andra åtgärder m. m. i anledning av
motionen 1974:1603 (yrkande 3 delvis) i denna del avslår
motionen 1974:1604 samt motionerna 1974:1605 (yrkande
9) och 1974:1607 (yrkande 2) i denna del.

18. vid punkten AG i utskottets hemställan

av herr Lövenborg (vpk), som under förutsättning av bifall till
reservationen nr 6 anser att utskottets hemställan under AG bort ha
följande lydelse:

AG. att riksdagen dels med bifall till motionen 1974:1603
(yrkande 3 delvis) i denna del och i anledning av motionen
1974:1607 (yrkande 5 delvis) i denna del avslår propositionen
såvitt avser 21, 22 och 48—51 §§ förslaget till lag om
kriminalvård i anstalt, dels beslutar att den jämkning av
numreringen av övriga paragrafer i förslaget som följer härav
skall vidtas.

19. vid punkten AG i utskottets hemställan

av herr Westberg i Ljusdal (fp), som under förutsättning av bifall till
reservationen nr 7 anser att utskottets hemställan under AG bort ha
följande lydelse:

AG. att riksdagen dels i anledning av motionen 1974:1603
(yrkande 3 delvis) i denna del samt med bifall till motionen
1974:1607 (yrkande 5 delvis) i denna del avslår propositionen
såvitt avser 50 § förslaget till lag om kriminalvård i
anstalt, dels bifaller propositionen såvitt avser 21, 22, 48, 49
och 51 §§ samma förslag, och dels beslutar att den jämkning
av numreringen av paragraferna i lagförslaget som följer härav
skall vidtas.

JuU 1974:2 79

Innehållsförteckning sid.

Propositionen 1

1. Förslag till Lag om beräkning av strafftid m. m 2

2. Förslag till Lag om kriminalvård i anstalt 8

3. Förslag till Lag om ändring i brottsbalken 19

4. Förslag till Lag om ikraftträdande av vissa lagar på
kriminalvårdens område 22

Motionerna 23

Utskottet 25

Inledning 25

Propositionens huvudsakliga innehåll 25

Allmänna synpunkter 26

Förslaget till lag om beräkning av strafftid m. m 29

Ökad integrering mellan anstalts- och frivård, frigivningsförbe redelser

Andra samhällsorgans ansvar för kriminalvårdens klientel ... 34

Fördelningen av intagna mellan olika typer av anstalter 37

Bestämmelser beträffande vissa intagna som dömts för särskilt

allvarlig brottslighet 41

Anstaltsvistelsens utformning 44

Avskildhet och enrumsvistelse m. m 46

Förslaget till lag om kriminalvård i anstalt i övrigt 56

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 56

Ny lagstiftning rörande behandlingen av häktade 56

Ikraftträdande m. m 57

Utskottets hemställan 58

Närvaroförteckning 65

Reservationer

1. Gemensam lagstiftning för kriminalvård i frihet och
anstaltsvård (fp) 65

2. Uppskov med straffverkställighet (vpk) 66

3. Undantag från den i 7 § tredje stycket förslaget till lag om
kriminalvård i anstalt föreskrivna tvåårsgränsen (m) .... 67

4. Undantag från den i 7 § tredje stycket förslaget till lag om
kriminalvård i anstalt föreskrivna tvåårsgränsen (m) .... 68

5. Arbete i enrum på egen begäran (m, c) 69

6. Avskaffande av isolering (vpk) 71

7. Avskaffande av isolering som disciplinär bestraffning (fp) 73

8. Avskaffande av isolering (vpk) 74

9. Uttrycket ”menligt inflytande” i 20 § förslaget till lag om
kriminalvård i anstalt (fp) 74

10. Avskaffande av isolering (vpk) 74

11. Uttrycket ”menligt inflytande” i 20 § förslaget till lag om
kriminalvård i anstalt (fp) 75

JuU 1974:2 80

12. Avskaffande av isolering (vpk) 75

13. Kombination av inneslutning i enrum och förordnande att

viss tid ej skall inräknas i verkställighetstiden (m) 76

14. Avskaffande av isolering (vpk) 76

15. Avskaffande av isolering som disciplinär bestraffning (fp) 77

16. Kombination av inneslutning i enrum och förordnande att

viss tid ej skall inräknas i verkställighetstiden (m) 77

17. Avskaffande av isolering (vpk) 78

18. Avskaffande av isolering (vpk) 78

19. Avskaffande av isolering som disciplinär bestraffning (fp) 78

GOTAB 74 7176 S Stockholm 1974