Justitieutskottets betänkande nr 18 år 1974

JuU 1974:18

Nr 18

Justitieutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974:71 med
förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) jämte motioner.

Propositionen

I propositionen 1974:71 har Kungl. Maj:t (justitiedepartementet)
föreslagit riksdagen att anta i propositionen framlagt förslag till lag om
ändring i rättshjälpslagen (1972:429).

Förslaget syftar till att öka rättshjälpsnämndemas kapacitet och att
förenkla handläggningen av ärenden om rättshjälp i en del fall.

1 samband med propositionen behandlar utskottet dels de vid
riksdagens början väckta motionerna 1974:79, 1974:378, 1974:386 och
1974:1259 (yrkandena B och C), dels de i anledning av propositionen
väckta motionerna 1974:1682 och 1974:1683. Motionsyrkandena redovisas
nedan på s. 4 och 5.

Det vid propositionen fogade lagförslaget är följande.

1 Riksdagen 1974. 7 sami Nr 18

JuU 1974:18

Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom förordnas att 3, 4, 20 och 43 §8 rättshjälpslagen (1972:429)'
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

För handläggning av ärenden om rättshjälp finns rätthjälpsnämnder.
Verksamhetsområde för rättshjälpsnämnd bestämmes av Konungen.

Rättshjälpsnämnd står under tillsyn av en centralmyndighet.
Centralmyndighet är den myndighet som Konungen bestämmer.

Konungen får förordna att rättshjälpsnämnd
skall vara delad i avdelningar.
Vad som föreskrives om
nämnd äger motsvarande tillämpning
på sådan avdelning.

Rättshjälpsnämnd består av ordförande, som skall vara lagfaren och
erfaren i domarvärv, samt fyra andra ledamöter. Av dessa skall två vara
inom nämndens verksamhetsområde verksamma advokater, en anställd på
allmän advokatbyrå och en enskilt verksam. De två övriga skall vara
svenska medborgare, myndiga och bosatta inom nämndens verksamhetsområde.

Ordförande i rättshjälpsnämnd förordnas av Konungen. Centralmyndigheten
utser övriga ledamöter. Av dessa utses den ledamot som skall vara
enskilt verksam advokat efter förslag av Sveriges advokatsamfund och de
ledamöter som ej skall vara advokater efter förslag av landsting i län inom
rättshjälpsnämndens verksamhetsområde. Ingår i verksamhetsområdet
kommun, som ej tillhör landstingskommun, lämnas förslag även av
fullmäktige i kommunen.

För ledamot skall finnas ersät- För ledamot skall finnas en eller
tare. Bestämmelserna om ledamot flera ersättare. Bestämmelserna om

äger motsvarande tillämpning på er- ledamot äger motsvarande tillämp sättare.

ning på ersättare.

20 8

Sedan beslut meddelats om all- Meddelas beslut om allmän rättsmän
rättshjälp, betalas därefter hjälp, betalas därefter uppkom uppkommande

kostnader av all- mande kostnader av allmänna me männamedel.

Harallmänrättshjälp del. Av allmänna medel betalas

lämnats enligt 16 8 första stycket, även biträdesersättning för tiden ef utgår

biträdesersättningen även för ter det att ansökan om rättshjälp

1 Lagen omtryckt 1973:247.

Juli 1974:18

Nuvarande lydelse

denna del av uppdraget av allmänna
medel.

Föreslagen lydelse

kommit in till rättshjälpsnämnden.
Detsamma gäller biträdeskostnad
som uppkommit före ansökningen,
om denna gjorts utan oskäligt dröjsmål
och kostnaden avser ersättning
till advokat eller biträdande jurist på
advokatbyrå.

Har allmän rättshjälp lämnats enligt
16 § första stycket, utgår biträdesersättningen
även för denna del
av uppdraget av allmänna medel.

I fråga om ersättning som avses i 9 § andra stycket 7 skall rätten, i stället
för att enligt 18 kap. 13 § rättegångsbalken ålägga den som beviljats allmän
rättshjälp betalningsskyldighet, förklara att ersättningen utgör en kostnad
för rättshjälpen.

43 §

Offentligt biträde förordnas av
rättshjälpsnämnd efter ansökan av
den som åtgärden avser eller anmälan
av den myndighet som handlägger
målet eller ärendet. I ärende
hos Konungen får anmälan göras av
chefen för det statsdepartement, till
vilket ärendet hör, eller av tjänsteman
som departementschefen bestämmer.

Förordnande gäller även när talan fullföljes eller meddelat beslut underställes
annan myndighets prövning eller saken överlämnas till annan
myndighets avgörande.

Ansökan eller anmälan upptages av den rättshjälpsnämnd inom vars
verksamhetsområde den som åtgärden avser är bosatt eller, i fråga om den
som ej är bosatt i landet, av den rättshjälpsnämnd som Konungen bestämmer.

Ansökan eller anmälan får upptagas av annan rättshjälpsnämnd än som
följer av tredje stycket, om nämnden finner särskilda skäl föreligga.

Offentligt biträde förordnas av
rättshjälpsnämnd efter ansökan av
den som åtgärden avser eller anmälan
av den myndighet som handlägger
målet eller ärendet.

D^nna lag träder i kraft en vecka efter den dag då lagen enligt därå
meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. 1
ärende om rättshjälp, som ej avgjorts slutligt före ikraftträdandet, tillämpas
20 § i dess nya lydelse.

1 * Riksdagen 1974. 7 sami. Nr 18

JuU 1974:18

Motionerna

I motionen 1974:79 av herrar Johansson i Växjö (c) och Olsson i
Sundsvall (c) yrkas att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till
sådan ändring av rättshjälpslagen (1972:429) att rättshjälp skall kunna
utgå enligt de allmänna reglerna även till näringsidkare som ej är juridisk
person.

I motionen 1974:378 av herr Börjesson i Falköping (c) yrkas att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär förslag om täckning med allmänna
medel, helt eller delvis, av motpartskostnad i rättegång.

I motionen 1974:386 av herr Winberg m. fl. (m) yrkas att riksdagen
ger Kungl. Maj:t till känna 1. att sådana bestämmelser bör införas i
rättshjälpslagen som ger näringsidkare möjlighet att erhålla rättshjälp
även i angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhet, 2. att
reglerna om rättshjälp bör utformas så att denna kan täcka även kostnad
för särskilt utsedd skiftesman, 3. att en förbättrad och sakligt korrekt
information om rättshjälpsreformen bör komma till stånd, 4. att ändrade
regler som möjliggör smidigare beslut om rättshjälp och offentligt biträde
bör komma till stånd.

I motionen 1974:1259 av herrar Ullsten (fp) och Jonsson i Mora (fp)
yrkas såvitt nu är i fråga att riksdagen beslutar dels anta sådan ändring i
rättshjälpslagen att den som är berövad friheten, eller mot vilken förslag
om frihetsberövande har väckts, erhåller en ovillkorlig rätt att på begäran
få offentligt biträde (yrkande B), dels som sin mening ge Kungl. Maj:t till
känna vad som i motionen anförts om minskad restriktivitet i tillämpningen
av bestämmelserna om rättshjälp genom offentligt biträde och om
offentligt biträde i socialförsäkringsmål (yrkande C).

I motionen 1974:1682 av herr Hugosson (s) yrkas att riksdagen vid
behandlingen av propositionen 1974:71 beslutar att bestämmelsen i 31 §
andra stycket rättshjälpslagen (1972:429) utgår.

I motionen 1974:1683 av herrar Lövenborg (vpk) och Israelsson (vpk)
yrkas att riksdagen beslutar att 20 § rättshjälpslagen (1972:429) får
följande som motionärernas förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag

Meddelas beslut om allmän
rättshjälp, betalas därefter uppkommande
kostnader av allmänna
medel. Av allmänna medel betalas
även biträdesersättning för tiden

Motionärernas förslag

Meddelas beslut om allmän
rättshjälp, betalas därefter uppkommande
kostnader av allmänna
medel. Av allmänna medel betalas
även biträdesersättning för tiden

JuU 1974:18

Kungl. Maj:ts förslag

Motionärernas förslag

efter det att ansökan om rättshjälp
kommit in till rättshjälpsnämnden.
Detsamma gäller biträdeskostnad
som uppkommit före
ansökningen, om denna gjorts
utan oskäligt dröjsmål och kostnaden
avser ersättning till advokat
eller biträdande jurist på advokatbyrå.

efter det att ansökan om rättshjälp
kommit in till rättshjälpsnämnden.
Detsamma gäller
biträdeskostnad som uppkommit
före ansökningen, om denna gjorts
utan oskäligt dröjsmål och kostnaden
avser ersättning till advokat,
biträdande jurist på advokatbyrå
eller annan som förordnas till bi -

träde.

Har allmän allmänna medel.

I fråga för rättshjälpen.

Utskottet

Inledning

Åren 1972—1973 beslöt riksdagen en genomgripande reform av
samhällets rättshjälp, se prop. 1972:4, JuU 1972:12, rskr 1972:205,
prop. 1972:132, JuU 1973:1, rskr 1973:21 och prop. 1973:74, JuU
1973:19, rskr 1973:169. Reformen regleras främst i den nya rättshjälpslagen
(1972:429), som trädde i kraft den 1 juli 1973.

Enligt det nya systemet för rättshjälp kan rättshjälp i princip lämnas
var och en i vaije rättslig angelägenhet, där behov av bistånd föreligger,
oavsett om angelägenheten skall behandlas vid domstol eller vid annan
myndighet eller om den inte alls skall prövas av myndighet. Lagen skiljer
mellan fyra slag av rättshjälp, nämligen allmän rättshjälp, rättshjälp åt
misstänkt i brottmål, rättshjälp genom offentligt biträde samt rådgivning.

Allmän rättshjälp kan lämnas i fråga om varje rättslig angelägenhet där
behov av sådant bistånd föreligger, såvida inte rättshjälp skall utgå i
annan form. Hjälpen innebär att staten betalar kostnaderna i ärendet,
bl. a. kostnad för biträde, under förutsättning att den rättssökande själv
bidrar till kostnaden efter förmåga enligt vissa normer. Rättshjälp åt
misstänkt i brottmål innefattar bl. a. förordnande av offentlig försvarare.
Rättshjälp genom offentligt biträde förekommer i vissa i lagen särskilt
angivna förvaltningsärenden som rör den personliga rörelsefriheten eller
den kroppsliga integriteten. Rättshjälp kan slutligen utgå i form av
rådgivning, som innebär rätt att mot en avgift om f. n. 60 kronor få göra
en kortare konsultation hos advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå.

Inom ramen för rättshjälpen har inrättats ett antal allmänna advokatbyråer,
vilkas advokater eller biträdande jurister lämnar rättshjälp.
Rättshjälp lämnas emellertid också av advokat eller biträdande jurist vid
enskild advokatbyrå. I vissa fall får även annan person lämna rättshjälp.

De administrativa uppgifterna på rättshjälpsområdet sköts regionalt av
särskilda rättshjälpsnämnder. Det finns sex sådana nämnder. För tillsyn
över verksamheten vid rättshjälpsnämnder och allmänna advokatbyråer

Jul) 1974:18

och för samordning av uppgifterna inom rättshjälpsområdet finns en
centralmyndighet. Som sådan fungerar domstolsväsendets organisationsnämnd,
DON.

Beslut som rör allmän rättshjälp meddelas i regel av rättshjälpsnämnd.
Fråga om ersättning till biträde i mål eller ärende vid allmän domstol
prövas dock av domstolen. Även beslut som rör rättshjälp åt misstänkt i
brottmål meddelas av den domstol som handlägger själva målet. Beslut
angående rättshjälp genom offentligt biträde meddelas däremot alltid av
rättshjälpsnämnd.

Beslut som meddelats av rättshjälpsnämnd kan överklagas till centralmyndigheten.
För prövning av sådana besvär finns en särskild besvärsnämnd
inrättad inom DON. Mot DON:s beslut får talan inte föras. Har
allmän domstol meddelat beslut rörande rättshjälp kan det överklagas till
högre rätt enligt rättegångsbalkens bestämmelser.

Förslagens huvudsakliga innehåll

Det nya systemet för rättshjälp har tillämpats sedan den 1 juli 1973.
Mot bakgrund av erfarenheter som redan vunnits av systemets tillämpning
föreslås i propositionen vissa smärre ändringar i lagstiftningen i
frågor där speciella olägenheter visat sig föreligga. Med hänsyn till att det
uppkommit arbetsbalanser och dröjsmål med behandlingen av ärenden
hos vissa rättshjälpsnämnder föreslås sålunda bl. a. lagändringar syftande
till en förstärkning av rättshjälpsnämnderna. Ändringarna — i 3 § och 4 §
tredje stycket rättshjälpslagen — gör det möjligt att förordna att
rättshjälpsnämnd skall vara indelad i avdelningar samt att bestämma
antalet ersättare för ledamot i rättshjälpsnämnd till flera än en.

I propositionen behandlas också rättshjälpslagens reglering av frågan
om ersättning för kostnad som uppkommit innan beslut om allmän
rättshjälp meddelats. I detta hänseende läggs förslag fram till sådan
jämkning av 20 § att ersättning i viss utsträckning skall kunna utgå också
för kostnad avseende tid före beslutet om allmän rättshjälp. En mera
vidsträckt möjlighet till ersättning föreslås i den i anledning av propositionen
väckta motionen 1974:1683. Spörsmålet tas också upp i motionen
1974:386 (yrkande 4).

I propositionen föreslås slutligen att 43 § kompletteras med en
bestämmelse enligt vilken anmälan om behov av offentligt biträde i
ärende hos Kungl. Maj:t får göras av departementschef eller tjänsteman
som departementschefen bestämmer.

I den i anledning av propositionen väckta motionen 1974:1682 yrkas
upphävande av den i 31 § andra stycket intagna bestämmelsen enligt
vilken ena maken i vissa fall kan åläggas att betala statsverket hälften av
kostnaderna för allmän rättshjälp som andra maken åtnjutit vid gemensam
ansökan om boskillnad eller äktenskapsskillnad.

Övriga motionsyrkanden avser främst skilda spörsmål som behandlades
vid rättshjälpsreformens antagande. I motionerna 1974:79 och
1974:386 (yrkande 1) tas sålunda upp frågan om rättshjälp åt näringsid -

JuU 1974:18

kare. I den sistnämnda motionen tas vidare upp bl. a. frågan om täckning
av kostnad för särskilt förordnad skiftesman (yrkande 2) samt handläggningsordningen
då det gäller förordnande av offentligt biträde (yrkande
4). I motionen framställs också ett yrkande om förbättrad information
(yrkande 3). Spörsmålet rörande kostnadsansvaret för motparts
rättegångskostnad tas upp i motionen 1974:378. I motionen 1974:1259
framställs yrkanden som främst syftar till en ökad användning av
institutet offentligt biträde.

Den i propositionen föreslagna lagen om ändring i rättshjälpslagen
föreslås träda i kraft en vecka efter den dag då lagen utkommit från
trycket.

Allmänna synpunkter

Som ovan antytts gäller de i propositionen framlagda förslagen
förbättringar av rättshjälpslagen på vissa begränsade områden, där redan
nu — efter mindre än ett års tillämpning — olägenheter visat sig föreligga,
medan flera av motionsförslagen har en mera vittgående syftning. Vad
gäller en mera genomgripande översyn av lagen vill utskottet peka på att
departementschefen i propositionen förutskickar att en sådan bör
komma till stånd sedan tillräckliga erfarenheter vunnits av tillämpningen.
Utskottet kan i princip ställa sig bakom tanken att man inte för
närvarande genom mera omfattande ändringar i rättshjälpslagens uppbyggnad
bör föregripa en mera samlad bedömning av utvecklingen på
rättshjälpsområdet. Hinder bör dock enligt utskottets mening inte
föreligga att redan nu ompröva tidigare ställningstaganden om olägenheter
visat sig föreligga eller eljest särskilda skäl för omprövning är för
handen.

I det följande tar utskottet till närmare behandling upp propositionens
förslag till ändrad lydelse av 20 § samt de spörsmål i övrigt som berörs av
föreliggande motionsyrkanden. Övriga i propositionen framlagda förslag
tillstyrks utan vidare yttrande.

Ersättning för kostnad som uppkommit före beslut om allmän rättshjälp,
m. m.

Enligt 20 § rättshjälpslagen gäller vid allmän rättshjälp efter beslut av
rättshjälpsnämnd att endast kostnad som uppkommit efter det att beslut
om allmän rättshjälp meddelats ersätts av allmänna medel. I lagstiftningsärendet
har DON i skrivelse den 23 november 1973 påpekat att en strikt
tillämpning av den i 20 § fastlagda principen är ägnad att leda till
olägenheter av skilda slag i den praktiska tillämpningen. En konsekvens
anges vara att, sedan ansökan om allmän rättshjälp upprättats, biträdet
måste avbryta arbetet i ärendet och avvakta besked från rättshjälpsnämnden
innan han vidtar fortsatta åtgärder. Härav följer praktiska
olägenheter för klienten och onödig omgång för advokatbyråerna,
varjämte fara för rättsförlust kan uppkomma genom att brådskande, i

JuU 1974:18

saken nödvändiga åtgärder måste anstå till dess rättshjälpsnämnden
meddelat sitt beslut.

Mot den nu angivna bakgrunden föreslås i propositionen att huvudregeln
i 20 § första stycket ändras så att, utöver kostnad som uppkommit
efter beslutet om allmän rättshjälp, biträdesersättning även för tiden efter
det att ansökan om rättshjälp kommit in till rättshjälpsnämnden betalas
av allmänna medel, såvida beslut om allmän rättshjälp meddelas. Vidare
föreslås en bestämmelse enligt vilken även biträdeskostnad som uppkommit
före ansökningen skall betalas, om ansökan gjorts utan oskäligt
dröjsmål och kostnaden avser ersättning till advokat eller biträdande
jurist på advokatbyrå.

De ovan berörda praktiska olägenheterna påtalas också i den under
allmänna motionstiden i år väckta motionen 1974:386, vari bl. a.
framställs yrkande om att riksdagen bör ge Kungl. Maj:t till känna att
ändrade regler som möjliggör smidigare beslut om rättshjälp bör komma
till stånd (yrkande 4 delvis). Yrkande om en mera vidsträckt möjlighet
till ersättning än vad Kungl. Maj:ts förslag innebär framställs i den i
anledning av propositionen väckta motionen 1974:1683. Motionärerna
framlägger förslag till sådan lydelse av 20 § första stycket att den
föreslagna rätten till retroaktiv ersättning för biträdeskostnad som
uppkommit före ansökningen skall gälla inte bara för advokat och
biträdande jurist på advokatbyrå utan även för annan som förordnas till
biträde.

Enligt utskottets mening har behovet av en smidigare reglering av
frågan om ersättning för kostnad som uppkommit före beslut om allmän
rättshjälp på ett övertygande sätt påvisats av DON och i motionen
1974:386. Utskottet ställer sig därför positivt till en utvidgning av
möjligheterna till ersättning. Genom en sådan ändring bringas också
rättshjälpslagens bestämmelser i närmare överensstämmelse med den
ordning som hade utvecklats i praxis vid tillämpningen av den tidgare
gällande lagen om fri rättegång. När det gäller det i motionen 1974:1683
framställda önskemålet att den nya bestämmelsen om retroaktiv ersättning
bör göras tillämplig även på annat biträde än advokat och biträdande
jurist på advokatbyrå, bör enligt utskottets mening till en böljan slås fast
att propositionens förslag innebär att biträdesersättning för tiden efter
det att ansökan om rättshjälp kommit in till rättshjälpsnämnden skall
betalas av allmänna medel, oavsett om den som förordnas till biträde är
advokat, biträdande jurist på advokatbyrå eller annan som enligt 21 § kan
förordnas till biträde. Som departementschefen anför synes härigenom
behovet för även andra än advokater och motsvarande, t. ex. ombudsmän
hos partsorganisation på hyres- eller arbetsmarknaden, att inom rättshjälpens
ram kunna vidta vissa brådskande åtgärder vara i huvudsak
tillgodosett. Vidare är att märka att möjligheten att lämna rättshjälp i
form av rådgivning och allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd
har begränsats till advokater och deras biträdande jurister. Om möjligheten
att av allmänna medel ersätta biträdeskostnad som uppkommit
före ansökningen ges generell tillämpning, skulle det vid rättshjälpslagens

JuU1974:18

tillkomst avsedda inbördes förhållandet mellan olika slag av rättshjälp
rubbas i inte oväsentlig mån. Det kan också som departementschefen
vidare framhåller befaras att även annan än advokat och biträdande jurist
på advokatbyrå formlöst skulle komma att lämna sådant bistånd som
avses med rådgivning eller allmän rättshjälp i förhoppning att bli
förordnad till biträde och få ersättning av allmänna medel.

Mot bakgrund av det anförda och då man, som utskottet ovan uttalat,
inte för närvarande bör fatta beslut om mera ingripande förändringar i
rättshjälpslagens uppbyggnad, bör enligt utskottets mening nu den i
propositionen föreslagna lösningen väljas. Spörsmålet om en i enlighet
med önskemålen i motionen 1974:1683 utvidgad möjlighet till ersättning
för kostnader som uppkommit före ansökningen bör emellertid enligt
utskottets mening tas upp till prövning i samband med den samlade
bedömning av utvecklingen på rättshjälpsområdet som utskottet förutskickat
i det föregående. Utskottet avstyrker således bifall till motionen
1974:1683. Med den av utskottet här förordade ändringen i 20 § saknas
skäl till någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen 1974:386 i nu
behandlad del (yrkande 4 delvis).

Vad beträffar den i samma motion framförda kritiken såvitt gäller
dröjsmål med utbetalning av ersättning som fastställts av domstol
(yrkande 4 delvis) vill utskottet rent allmänt uttala att en reform av den
storlek som det nya rättshjälpssystemet representerar knappast torde
kunna genomföras utan att en del praktiska problem uppstår i inledningsskedet.
Till stor del torde de av motionärerna påtalade bristerna bottna i
initialsvårigheter som faller bort sedan effektiva handläggningsrutiner
inarbetats. Vidare vill utskottet nämna att DON i en skrivelse till justitiedepartementet
framhållit angelägenheten av att tillerkänd biträdesersättning
utbetalas så snabbt som möjligt. I anledning härav kommer
innevarande vår vissa ändringar att vidtas i rättshjälpskungörelsen i syfte
att ernå en snabbare ordning vid utbetalning av biträdesersättning. Med
hänsyn till att de önskemål som ligger bakom motionen sålunda torde
komma att bli i huvudsak tillgodosedda saknas även i denna del skäl till
någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen 1974:386 (yrkande 4
delvis).

Rättshjälp åt näringsidkare

Enligt rättshjälpsreformen gäller bl. a. den begränsningen i tillämpningsområdet
för allmän rättshjälp att sådan inte får lämnas näringsidkare
i angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhet om inte
särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till hans ekonomiska
förhållanden eller sakens beskaffenhet.

Den angivna inskränkningen i möjligheterna till allmän rättshjälp
kritiseras i motionerna 1974:79 och 1974:386. Bl. a. mot bakgrund av
hittills vunna erfarenheter av rättshjälpslagens tillämpning och under
åberopande av i huvudsak samma skäl som anfördes motionsvägen vid
rättshjälpsreformens antagande framställs i motionerna yrkanden som

JuU 1974:18

syftar till att näringsidkare i ökad utsträckning bör beredas möjlighet till
rättshjälp i angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhet. I
motionen 1974:79 yrkas sålunda att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller
om förslag till sådan ändring av rättshjälpslagen att rättshjälp skall kunna
utgå enligt de allmänna reglerna även till näringsidkare som ej är juridisk
person, och i motionen 1974:386 (yrkande 1) hemställs att riksdagen bör
ge Kungl. Maj:t till känna att sådana bestämmelser bör införas i
rättshjälpslagen som ger näringsidkare möjlighet att erhålla rättshjälp
även i angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhet.

Vid tidigare ställningstaganden till frågan om i vilken utsträckning
rättshjälp bör kunna meddelas näringsidkare har utskottet anslutit sig till
de principer som ligger bakom den nu gällande ordningen (JuU 1972:12
och JuU 1973:1). Utskottet har emellertid samtidigt gett uttryck för
tanken att det kan finnas skäl att följa utvecklingen med uppmärksamhet
och att ånyo överväga frågan sedan erfarenheter vunnits av det nya
systemets tillämpning.

I ärendet har utskottet haft tillgång till uppgifter rörande omständigheterna
i ett antal avgöranden av DON:s besvärsnämnd i frågor om
rättshjälp åt näringsidkare. Av det föreliggande materialet torde, bl. a.
med hänsyn till dess relativt begränsade omfattning, inte till belysning av
motionsspörsmålet kunna dras några säkra slutsatser rörande nämndens
praxis. Det kan dock vara berättigat att, i likhet med vad som görs i
motionen 1974:79, hävda att det föreligger vissa gränsdragningsproblem.
Utskottet har särskilt fäst sig vid svårigheterna att avgöra om sökandens
ekonomiska förhållanden är sådana att de motiverar slutsatsen att
särskilda skäl föreligger för rättshjälp. Bl. a. uppstår ofta gränsdragningsproblem
i sådana fall då sökandens nettointäkt av sin rörelse är liten men
omsättningen i rörelsen är relativt hög. Även frågan huruvida sökanden är
att anse som näringsidkare liksom andra spörsmål synes ofta bereda
problem i den praktiska tillämpningen.

Med beaktande av det anförda och då som utskottet uttalat i samband
med rättshjälpsreformens antagande frågan om rättshjälp åt näringsidkare
kan behöva övervägas på nytt, vill utskottet inte motsätta sig motionärernas
önskemål att spörsmålet tas upp till omprövning. För en sådan
omprövning bör enligt utskottets mening inte läggas fast några bestämda
riktlinjer. Det är emellertid uppenbart att de särskilda problemen för
mindre och medelstora företagare liksom den statsfinansiella aspekten
måste ägnas särskild uppmärksamhet. Huruvida omprövningen skall
företas i samband med den samlade bedömning av utvecklingen på
rättshjälpsområdet som departementschefen förutskickat eller om den
skall äga rum i särskild ordning bör överlåtas åt Kungl Maj:t att avgöra.
Utskottet utgår emellertid från att omprövningen i nu förevarande del
kommer till stånd utan onödigt dröjsmål. Vad utskottet sålunda i
anledning av motionerna 1974:79 och 1974:386 (yrkande Outtalat bör
ges Kungl. Maj:t till känna.

JuU1974:18

Kostnader för särskilt förordnad skiftesman

1 motionen 1974:386 yrkas att riksdagen ger Kungl. Maj:t till känna
att reglerna om rättshjälp bör utformas så att rättshjälpen kan täcka
också kostnad för särskilt utsedd skiftesman (yrkande 2).

Spörsmålet behandlades av utskottet i anledning av motioner i samband
med rättshjälpsreformens antagande (JuU 1972:12). Utskottet uttalade
då att man borde överväga införandet av kompletterande regler, enligt
vilka ersättning till skiftesman i princip betalas av allmänna medel.
Frågan huruvida en lösning skulle sökas inom rättshjälpslagens ram eller
om man skulle införa en reglering med någon form av offentlig
skiftesman, vars arvode kunde stanna på statsverket, borde enligt
utskottet övervägas ytterligare inom Kungl. Maj:ts kansli. Förslag i ämnet
borde föreläggas riksdagen, om möjligt i sådan tid att kompletterande
bestämmelser kunde träda i kraft samtidigt med rättshjälpsreformen i
övrigt.

1 ett svar den 4 april i år på en enkel fråga av herr Svensson i Malmö
har justitieministern uttalat att spörsmålet övervägs inom justitiedepartementet
samt att han räknar med att ställning kan tas till frågan under år
1974.

Under hänvisning till sitt uttalande år 1972 vill utskottet i anledning
av det nu framställda yrkandet i motionen 1974:386 erinra om vikten av
att frågan om en tillfredsställande reglering av kostnadsansvaret för
särskilt utsedd skiftesman bringas till en snar lösning. Vad utskottet
uttalat bör ges Kungl. Maj:t till känna.

Kostnadsansvaret för motparts rättegångskostnader

I motionen 1974:378 hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t skall
begära förslag om täckning med allmänna medel, helt eller delvis, av
motpartskostnad i rättegång.

Enligt rättegångsbalkens huvudstadgande om rättegångskostnader i
tvistemål skall part som tappar målet ersätta motparten dennes rättegångskostnad
om ej annat är stadgat. Även part som hade rättshjälp enligt
lagen om fri rättegång ålades betalningsskyldighet för motpartens
kostnader enligt kostnadsreglerna i rättegångsbalken. Rättshjälpsreformen
har inte inneburit någon ändring av denna ordning. Inte heller har
införts regler som ger vinnande part möjlighet att få ersättning av
statsverket för kostnader vilka ålagts tappande motpart som har
rättshjälp men saknar förmåga att utge kostnaderna.

Spörsmålet om kostnadsansvaret för vinnande motparts rättegångskostnader
behandlades av utskottet i anledning av en motion i samband
med rättshjälpsreformens antagande (JuU 1972:12). Utskottet framhöll
då att den i rättegångsbalken föreskrivna skyldigheten för förlorande part
att ersätta motpartens rättegångskostnader är av stor betydelse som ett
korrektiv mot oöverlagda processer. En lösning som innebär att även
dessa kostnader skulle ersättas genom rättshjälpen kunde enligt utskottet

JuU1974:18

befaras medföra ett ökat antal omotiverade rättegångar. Eftersom det
självfallet är av stor vikt att sådana rättegångar inte förs med stöd av
allmänna medel anslöt sig utskottet, som även åberopade den allmänna
kostnadsaspekten, till den av departementschefen och av flertalet
remissinstanser omfattade meningen att rättshjälpen inte kunde utsträckas
till att också omfatta betalningsskyldighet för motparts rättegångskostnad.
Det behov som den enskilde kan ha att skydda sig mot sådan
betalningsskyldighet fick i stället tillgodoses utanför rättshjälpens ram.
En möjlighet härtill erbjöd enligt utskottet de rättsskyddsförsäkringar
försäkringsbolagen tillhandahåller.

Utskottet finner ej anledning att gå ifrån den bedömning som sålunda
gjordes vid rättshjälpsreformens antagande. Ett särskilt skäl härför utgör
den lag om rättegången i tvistemål om mindre värden som riksdagen
antog föregående år och vars främsta syfte är att nedbringa parternas
processkostnader. De kostnader som den förlorande enligt den lagen kan
åläggas att ersätta motparten är starkt begränsade (se JuU 1973:36), och
de nya reglerna, som träder i kraft den 1 juli i år, kan i inte obetydlig
utsträckning förväntas komma att tillgodose det syfte som ytterst uppbär
nu ifrågavarande motion. Mot denna bakgrund avstyrker utskottet bifall
till motionen 1974: 378. Med hänsyn till motionsspörsmålets vikt vill
utskottet dock understryka att både frågan om ansvaret för motparts
rättegångskostnad som ett korrektiv mot oöverlagda processer och frågan
om ersättning av statsverket för kostnad som inte kunnat tas ut av
förlorande part som har rättshjälp bör — såsom utskottet uttalade år
1972 — följas med uppmärksamhet.

Makes skyldighet att i vissa fall betala hälften av kostnaden för andra
makens rättshjälp

Vinner makar efter gemensam ansökan boskillnad eller äktenskapsskillnad
och har ena maken haft rättshjälp i målet skall domstolen enligt
31 § andra stycket rättshjälpslagen ålägga andra maken att betala
statsverket hälften av kostnaderna för rättshjälpen, om det inte med
hänsyn till omständigheterna är obilligt.

1 motionen 1974:1682 yrkas att riksdagen beslutar att det berörda
stadgandet i 31 § andra stycket rättshjälpslagen utgår. Till stöd för
yrkandet åberopar motionären bl. a. det förhållandet att make, som
motsätter sig ett yrkande från andra maken om äktenskapsskillnad eller
underhåll och därigenom föranleder att målet tas upp till rättegång samt
därefter inför rätten medger yrkandet, inte blir återbetalningsskyldig
på det sätt som gäller vid gemensam ansökan. Vidare anför motionären
att återbetalningsskyldigheten enligt 31 § andra stycket kan komma att
gälla ett större belopp än det kostnadsbidrag som maken skulle utgett om
han själv haft allmän rättshjälp.

Utskottet vill till en början i anledning av motionen erinra om att
bestämmelsen i 31 § andra stycket i sak motsvarar ett stadgande som
fanns i den tidigare gällande lagen om fri rättegång. Detta stadgande

JuU 1974:18

infördes genom lagändring år 1944 i syfte att råda bot på det dessförinnan
rådande missförhållandet att då två makar i olika ekonomisk
ställning ansökte om skillnad och bara den ene hade fri rättegång
den andre i stort sett kom i åtnjutande av medsökandens förmåner och
besparades alla utgifter även när han var i stånd att bära dem (prop.
1944:12, 1LU 1944:9). Även om de tankegångar som låg bakom
införandet av bestämmelsen år 1944 alltjämt framstår som bärande, hyser
utskottet en viss förståelse för motionärens kritiska inställning. Det sagda
gäller särskilt den konsekvensen av den nuvarande ordningen, att make i
vissa fall kan åläggas att återbetala ett större belopp än det kostnadsbidrag
som han skulle betala om han själv haft rättshjälp. Spörsmålet, som
inte kan bedömas isolerat, hör enligt utskottets mening till de frågor som
bör ingå i den samlade översyn av rättshjälpslagen som utskottet
förutskickat i det föregående. Utskottet utgår från att frågan aktualiseras
i samband med denna översyn utan särskild åtgärd från riksdagens sida.
Med hänsyn härtill avstyrker utskottet bifall till motionen 1974:1682.

Vissa frågor om offentligt biträde

Som förut nämnts kan rättshjälp utgå i form av rättshjälp genom
offentligt biträde i vissa mål och ärenden på förvaltningsområdet. Det
gäller här ärenden som angår den personliga rörelsefriheten eller
integriteten huvudsakligen inom mentalsjukvården, nykterhetsvården,
barnavården och kriminalvården samt på utlänningslagstiftningens område.
Ersättning till offentligt biträde utgår av allmänna medel och den som
fått hjälp av offentligt biträde är inte återbetalningsskyldig för ersättningen.
Offentligt biträde förordnas av rättshjälpsnämnd efter ansökan av
den som åtgärden avser eller efter anmälan av den myndighet som
handlägger det mål eller ärende vari frågan om biträdesförordnande
uppkommit. Enligt 42 § rättshjälpslagen skall offentligt biträde utses för
den som åtgärden avser om det behövs för tillvaratagande av hans rätt.
Vid behovsprövningen skall enligt lagrummet särskilt beaktas om det i
väsentligt hänseende lämnats motstridiga sakuppgifter under utredningen
eller om betydelsefulla sakförhållanden i övrigt är oklara.

1 motionen 1974:1259 yrkas dels att riksdagen beslutar sådan ändring
i rättshjälpslagen att den som är berövad friheten eller vars frihetsberövande
är ifrågasatt erhåller en ovillkorlig rätt att på begäran få offentligt
biträde (yrkande B), dels att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t
till känna vad i motionen anförts om minskad restriktivitet i tillämpningen
av bestämmelserna om rättshjälp genom offentligt biträde och om
offentligt biträde i socialförsäkringsmål (yrkande C). 1 motionen
1974:386 yrkas att riksdagen skall ge Kungl. Maj:t till känna att ändrade
regler som möjliggör smidigare beslut om offentligt biträde bör komma
till stånd (yrkande 4 delvis).

Den i motionen 1974:1259 upptagna frågan om vilken betydelse som
bör tillmätas det förhållandet att den enskilde är eller kan bli berövad
friheten i ärende där rättshjälp genom offentligt biträde kan förekomma

JulJ 1974:18

(yrkande B) behandlades av utskottet i anledning av motioner i samband
med rättshjälpsreformens antagande (Juli 1973:1). Som utskottet då
underströk måste beaktas att förhållandena i de olika fall där denna form
av rättshjälp står till buds är mycket skiftande; ibland är det fråga om
mycket kortvariga omhändertaganden medan i andra fall, t. ex. vid
överprövning i högre instans, den enskilde kan vara berövad friheten
under hela förfarandet. Det bör också, som utskottet vidare framhöll,
beaktas att frihetsberövande på de områden där offentligt biträde kan
förordnas som regel inte innebär en sådan isolering och begränsning i
rörelsefriheten som t. ex. vid anhållande eller häktning. Jämförelsen i
motionen med brottmålsprocessen och rättegångsbalkens bestämmelser
om ovillkorlig rätt till offentlig försvarare, då sådana tvångsmedel
tillgrips, är därför redan av detta skäl missvisande. Än mer haitar
jämförelsen om man beaktar de grundläggande skillnaderna mellan
förvaltnings- och brottmålsprocessen. I förvaltningsförfarandet har vederbörande
myndighet ett direkt ansvar för utredningen och skyldighet att
på ett särskilt sätt tillvarata den enskildes intressen. En ovillkorlig rätt till
offentligt biträde så snart den enskilde är berövad friheten skulle därför,
som utskottet framhöll, många gånger medföra att offentligt biträde
förordnades i fall där sådant biträde uppenbarligen är onödigt och över
huvud taget föra alltför långt. Med hänsyn till att tillämpningsområdet
för förordnande av offentligt biträde huvudsakligen omfattar mål och
ärenden, där fråga är om tvångsåtgärder som starkt begränsar den
enskildes rörelsefrihet, innebär motionsförslaget om en ovillkorlig rätt till
offentligt biträde då den enskilde är eller kan komma att bli berövad
friheten i själva verket att i det helt övervägande antalet fall offentligt
biträde skulle förordnas så snart den enskilde begär det. En sådan ordning
kan utskottet inte, nu lika litet som föregående år, ställa sig bakom.

Vad gäller tillämpningen av den gällande ordningen delar utskottet i
viss mån motionärernas uppfattning om behovet av en minskad restriktivitet
(yrkande C delvis). Som framgår av handlingarna i ett hos Kungl.
Maj:t av statens invandrarverk i år anhängiggjort ärende rörande vidgade
möjligheter till offentligt biträde, vari bl. a. DON avgivit yttrande, torde
på sina håll råda en felaktig uppfattning om de nuvarande möjligheterna
att erhålla offentligt biträde. Offentligt biträde skall som ovan framhållits
förordnas i ärenden som gäller den personliga rörelsefriheten eller
integriteten så snart det behövs för tillvaratagande av vederbörandes rätt.
1 fråga om behovsprövningen vill utskottet i anledning av motionen
liksom föregående år understryka att stor vikt i det enskilda fallet bör
fästas vid den enskildes egen inställning samt att även andra faktorer,
t.ex. att den enskilde är berövad friheten, bör beaktas. I sammanhanget
kan utskottet tillägga att DON i sitt nyss nämnda remissyttrande uttalar
att den i remissärendet aktualiserade frågan bör beaktas i samband med
en allmän översyn av bestämmelserna om rättshjälp genom offentligt
biträde samt förklarar sig ha för avsikt att under hösten 1974 lämna
justitiedepartementet en redogörelse för de erfarenheter de olika rättshjälpsorganen
vunnit av bl. a. denna form av rättshjälp.

JuU 1974:18

Mot bakgrund av det anförda erfordras inte någon riksdagens åtgärd i
anledning av motionen 1974:1259 i nu behandlade delar (yrkande B och
yrkande C delvis).

Vad gäller den i motionen 1974:1259 upptagna frågan om offentligt
biträde i socialförsäkringsmål (yrkande C delvis) vill utskottet erinra om
att spörsmålet om allmänt ombud behandlades av riksdagen föregående
år i anledning av en motion om förbättrat rättsskydd i socialförsäkringsärenden
(se SfU 1973:12). Sistnämnda, mera vittomfattande fråga borde
enligt socialförsäkringsutskottet tas upp till prövning i samband med en
planerad översyn av den allmänna försäkringens besvärsregler. En
utredning med uppdrag att företa en översyn av besvärsorganisationen
inom socialförsäkringen och närliggande områden har nyligen tillsatts. I
direktiven för utredningen (se anförande till statsrådsprotokollet över
socialärenden den 18 januari 1974) har socialministern uttalat bl. a. att
frågekomplexet om allmänt ombud bör ingående prövas. Det sagda gäller
både frågan om allmänt ombud som företrädare för det allmännas
intresse och önskemålet om ett allmänt ombud med uppgift att tillgodose
den enskildes intresse.

1 det läge den av motionärerna upptagna frågan sålunda bragts saknas
enligt utskottets mening anledning till någon riksdagens åtgärd till följd
av motionen 1974:1259 i denna del (yrkande C delvis).

Under detta avsnitt skall utskottet slutligen behandla önskemålet i
motionen 1974:386 om en smidigare ordning för beslut i frågor om
offentligt biträde (yrkande 4 delvis). Enligt motionärerna har det
förekommit fall där rättshjälpsnämnd, som har att förordna offentligt
biträde oavsett vilken myndighet som handlägger det mål eller ärende vari
fråga om sådant förordnande uppkommit, inte ansett sig kunna inhämta
erforderliga upplysningar från den handläggande myndigheten per telefon.
1 stället har i frågan om förordnande av offentligt biträde företagits
skriftväxling med resultat att förordnandet kunnat dröja åtskilliga dagar.

Som utskottet anfört i ett föregående avsnitt torde vid genomförandet
av en så omfattande reform som rättshjälpsreformen knappast kunna
undvikas att en del praktiska problem uppstår i inledningsskedet. I
mycket är det här fråga om initialsvårigheter som bortfaller när effektiva
handläggningsrutiner arbetats in. Utskottet vill erinra om sitt uttalande
föregående år (JuU 1973:1 s. 36) om att olägenheter av nu berörd art
borde kunna övervinnas genom praktiska rutiner. Regelmässigt borde ett
kortfattat yttrande från den myndighet som handhar det bakomliggande
ärendet vara till fyllest. Med hänsyftning på sådana fall som motionärerna
berör, då stor skyndsamhet är påkallad, uttalade utskottet också att
information torde kunna lämnas per telefon i brådskande situationer.
Enligt vad utskottet inhämtat har företrädare för DON i skilda
sammanhang, under hänvisning bl. a. till detta uttalande, för vederbörande
tjänstemän vid rättshjälpsnämnderna påpekat angelägenheten av att
ärenden angående förordnande av offentligt biträde regelmässigt handläggs
med stor skyndsamhet. Uttalandet äger enligt utskottets mening

JuU 1974:18

giltighet såväl vid vederbörande förvaltningsmyndighet som vid rättshjälpsnämnderna.

Mot bakgrund av det anförda saknas skäl till någon riksdagens åtgärd
till följd av motionen 1974:386 i nu behandlad del (yrkande 4 delvis).

Information

I motionen 1974:386 hemställs att riksdagen skall ge Kungl. Maj:t till
känna att en förbättrad och sakligt korrekt information om rättshjälpsreformen
bör komma till stånd (yrkande 3). Till stöd för yrkandet
uppger motionärerna bl. a. att allmänheten på många håll svävar i den
villfarelsen att rättshjälp enligt den nya ordningen bara lämnas vid allmän
advokatbyrå samt att uppgifter i en kommunal publikation befäst läsarna
i denna villfarelse.

Utskottet vill erinra om att utskottet både 1972 och 1973 relativt
ingående uppehöll sig vid vikten av att verkningsfulla åtgärder vidtas för
att informera allmänheten om den betydelsefulla rättshjälpsreformen
samt att stora belopp anvisades för ändamålet (se JuU 1973:1 s. 40).
DON har till utskottet lämnat utförliga uppgifter om den informationsverksamhet
som bedrivits genom dess försorg (bl. a. rikstäckande
annonskampanjer i tidningspressen, en serie foldrar och broschyrer samt
ett pressmeddelande där ”på förekommen anledning” understrukits att
rättssökande som vill anlita jurist på advokatbyrå kan vända sig till
antingen en allmän eller en privat byrå). Vidare har enligt vad utskottet
har sig bekant i anslutning till rättshjälpsreformen bedrivits en inte
oväsentlig upplysnings- och informationsverksamhet från enskilda advokaters
sida.

Med hänsyn till det anförda saknas enligt utskottets mening skäl till
någon särskild åtgärd från riksdagens sida i anledning av motionen
1974:386 i här behandlad del (yrkande 3).

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

A. att riksdagen beträffande kostnad som uppkommit före
beslut om allmän rättshjälp

1. med avslag på motionen 1974:1683 bifaller propositionen
1974:71 såvitt avser 20 § förslaget till lag om ändring i
rättshjälpslagen,

2. avslår motionen 1974:386 i denna del (yrkande 4 delvis) i
den mån den inte tillgodosetts genom utskottets hemställan
under A 1;

B. att riksdagen bifaller propositionen såvitt avser förslaget till
lag om ändring i rättshjälpslagen i den mån det inte omfattas
av utskottets hemställan ovan;

C. att riksdagen beträffande utbetalning av fastställd biträdesersättning
avslår motionen 1974:386 i denna del (yrkande 4
delvis);

JuU 1974:18

D. att riksdagen beträffande rättshjälp åt näringsidkare i anledning
av motionen 1974:79 och motionen 1974:386 i denna
del (yrkande 1) ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört rörande en omprövning av reglerna om rättshjälp åt
näringsidkare;

E. att riksdagen beträffande kostnader för särskilt förordnad
skiftesman i anledning av motionen 1974:386 i denna del
(yrkande 2) ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört i
detta hänseende;

F. att riksdagen beträffande kostnadsansvaret för motparts
rättegångskostnader avslår motionen 1974:378;

G. att riksdagen beträffande makes skyldighet att i vissa fall
betala hälften av kostnaden för andra makens rättshjälp
avslår motionen 1974:1682;

H. att riksdagen beträffande förutsättningar för förordnande av
offentligt biträde avslår motionen 1974:1259 i denna del
(yrkande B samt yrkande C delvis);

I. att riksdagen beträffande allmänt ombud på socialförsäkringens
område avslår motionen 1974:1259 i denna del
(yrkande C delvis);

K. att riksdagen beträffande handläggningen av frågor om
förordnande av offentligt biträde avslår motionen 1974:386 i
denna del (yrkande 4 delvis);

L. att riksdagen beträffande information om rättshjälpsreformen
avslår motionen 1974:386 i denna del (yrkande 3).

Stockholm den 14 maj 1974

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Mattson (s), herrar Polstam (c),
Larfors (s), Johansson i Växjö (c), Jönsson i Malmö (s), Nygren (s),
Bengtsson i Göteborg (c), Nilsson i Visby (s), Fransson (c), Lövenborg
(vpk), fru Wiklund (c), fru Andersson i Kumla (s), herrar Wijkman (m)
och Petersson i Röstånga (fp).

Reservation

vid punkten D i utskottets hemställan av fru Kristensson (m), herrar
Polstam (c), Johansson i Växjö (c), Bengtsson i Göteborg (c), Fransson
(c), fru Wiklund (c) och herr Wijkman (m), som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med orden
”1 ärendet” och slutar med orden ”till känna” bort ha följande lydelse:

)

JuU 1974:18 18

I ärendet har utskottet haft tillgång till uppgifter rörande omständigheterna
i ett antal avgöranden av DON:s besvärsnämnd i frågor om
rättshjälp åt näringsidkare. Av det föreliggande materialet torde inte till
belysning av motionsspörsmålet kunna dras några säkra slutsatser rörande
nämndens praxis. Det synes dock berättigat att, i likhet med vad som
görs i motionen 1974:79, hävda att det föreligger vissa, i praktiken
besvärande gränsdragningsproblem. Utskottet har särskilt fäst sig vid de
svårigheter som inte sällan synes föreligga att avgöra om sökandens
ekonomiska förhållanden är sådana att de motiverar slutsatsen att
särskilda skäl föreligger för rättshjälp. Bl. a. uppstår ofta tillämpningsproblem
i sådana fall då sökandens nettointäkt av sin rörelse är liten men
omsättningen i rörelsen är relativt hög. Även frågan huruvida sökanden är
att anse som näringsidkare synes ofta bereda problem i den praktiska
tillämpningen.

Det nu anförda leder utskottet till uppfattningen att — såsom
utskottet förutskickade i samband med rättshjälpsreformens antagande —
frågan om rättshjälp åt näringsidkare bör tas upp till omprövning.

Vid denna omprövning, som bör gälla problematiken i hela dess vidd,
bör enligt utskottets mening hänsyn tas till de starkt kritiska synpunkter
i ämnet som under förarbetena till rättshjälpsreformen anfördes av ett
stort antal remissinstanser och som också togs upp i motioner till
riksdagen. Det måste beaktas att gränsdragningen mellan anställningsförhållande
och företagsamhet i egen regi ofta är svår att göra samt att såväl
tolkningen av dessa båda begrepp som tillämpningen av den hittills
gällande bestämmelsen, som medger rättshjälp åt näringsidkare i undantagsfall,
många gånger förorsakar osäkerhet. Från social synpunkt är det
som framhålls i motionen 1974:79 för övrigt inte mindre angeläget att en
näringsidkare i små ekonomiska omständigheter bereds möjlighet att ta
till vara sin rätt i fråga om sin näring än att han erhåller bistånd i fråga
om sina rent privata angelägenheter; i båda fallen drabbas han och hans
familj lika hårt av följderna av att han genom ekonomiskt trångmål
förlorar sin rätt. Det bör också beaktas att rättegångskostnader för
flertalet mindre och medelstora företagare är en i budgeten oförutsedd
utgiftspost. Enligt utskottets mening kan det inte begäras att t. ex.
hantverkare, lantbrukare och handlande alltid skall hålla en ekonomisk
beredskap för att kunna betala eventuella rättegångskostnader. Som den
hittillsvarande praktiska tillämpningen visar kan — även med en generös
tolkning av den ifrågavarande undantagsbestämmelsen — stora grupper av
näringsidkare med beaktansvärt behov av rättshjälp bli ställda utanför
reformen. Det kan inte förutsättas att detta behov i tillbörlig utsträckning
kan tillgodoses genom någon form av försäkring eller genom
förmedling av någon intresseorganisation.

Sammanfattningsvis finner utskottet att det från både rättvisesynpunkter
och jämlikhetssynpunkter är angeläget att rättshjälpslagens
reglering av frågan om rättshjälp åt näringsidkare ändras så att näringsidkare
i normalfallen inte utesluts från möjlighet till allmän rättshjälp.

JuU 1974:18

Med hänsyn till den vikt utskottet tillmäter frågan om rättshjälp åt
näringsidkare bör omprövningen företas skyndsamt och inte anstå till den
samlade bedömning av utvecklingen på rättshjälpsområdet som departementschefen
förutskickat. Förslag som tillgodoser vad utskottet ovan
uttalat bör av Kungl. Maj:t föreläggas nästa års riksdag. I enlighet med det
anförda förordar utskottet att riksdagen i anledning av motionerna
1974:79 och 1974:386 (yrkande 1) hos Kungl. Maj:t begär att reglerna
om rättshjälp åt näringsidkare omprövas och att förslag i ämnet föreläggs
1975 års riksdag.

dels att utskottets hemställan under D bort ha följande lydelse:

D. att riksdagen beträffande rättshjälp åt näringsidkare i anledning
av motionen 1974:79 och motionen 1974:386 i denna
del (yrkande 1) hos Kungl. Maj:t begär att rättshjälpslagens
regler om rättshjälp åt näringsidkare omprövas i enlighet med
vad utskottet uttalat och att förslag i ämnet föreläggs 1975
års riksdag.

GOTAB 74 7623 S Stockholm 1974