Justitieutskottets betänkande nr 1 år 1974

JuU 1974:1

Nr 1

Justitieutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen
1974:1 gjorda framställningar om anslag för budgetåret 1974/75 till
ersättning för personskador på grund av brott, m. m. jämte motioner.

ANDRA HUVUDTITELN
Diverse

1. Ombuden för tillsyn av tryckta skrifter. Utskottet tillstyrker Kungl.
Maj:ts i propositionen 1974:1 bilaga 4 (justitiedepartementet) under
punkten G 1 (s. 110) framlagda förslag och hemställer

att riksdagen till Ombuden för tillsyn av tryckta skrifter för
budgetåret 1974/75 anvisar ett förslagsanslag av 72 000 kr.

2. Ersättning för personskador på grund av brott. Kungl. Majit har under
punkten G 2 (s. 110-114) föreslagit riksdagen att till Ersättning för
personskador på grund av brott för budgetåret 1974/75 anvisa ett
förslagsanslag av 1 000 000 kr.

Motioner

I motionen 1974:151 av herr Bohman m. fl. (m) hemställs såvitt nu är
i fråga dels att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om utredning och
förslag om ersättning för skada på grund av brott i enlighet med vad i
motionen anförts (yrkande 7), dels att riksdagen beslutar att frågor om
ersättning på grund av brott skall prövas av domstol (yrkande 8).

I motionen 1974:1257 av herr Petersson i Röstånga m. fl. (fp)
hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om förslag till vidgad
ersättning till brottsoffer enligt de riktlinjer som angetts i motionen.

Utskottet

Från anslaget Ersättning för personskador på grund av brott (brottsskadeanslaget),
vilket anslag inrättades på justitiedepartementets huvudtitel
fr. o. m. budgetåret 1971/72, betalas ersättning av statsmedel för
vissa personskador på grund av brott som har begåtts efter årsskiftet
1970—1971. De närmare förutsättningarna för rätt till ersättning från
anslaget har angivits i kungörelsen (1971:505) om ersättning av allmänna
medel för personskada på grund av brott. Enligt kungörelsen utgår
ersättning efter prövning av sökandens behov. Därvid tas hänsyn till
skadestånd eller annan ersättning som tillkommer honom med anledning
av skadan. Ersättning utgår ej i vidare mån än som följer av allmänna

1 Riksdagen 1974. 7 sami. Nr 1

JuU 1974:1

regler om skadestånd vid personskada. Sveda och värk samt lyte eller
annat stadigvarande men gottgörs endast om särskilda skäl föreligger. Om
sökandens behov av gottgörelse befinns böra beräknas till lägre belopp än
300 kr., utgår inte ersättning. Ärende om ersättning prövas av Kungl.
Maj:t i justitiedepartementet.

De tankegångar som låg bakom ersättningsanordningen var i korthet
följande. I jämförelse med många andra grupper av skadelidande i
samhället befinner sig brottsoffren generellt sett i en ogynnsam situation
därigenom att de ofta saknar möjlighet att få ersättning av den som vållat
skadan. Till stor del täcks behovet av socialförsäkringen och andra former
av försäkring men vissa luckor i försäkringsskyddet förekommer alltjämt,
särskilt i fråga om personer med små inkomster. Det föreligger därför för
den kategori skadelidande som brottsoffren utgör ett särskilt påtagligt
behov av hjälpåtgärder från samhällets sida, och möjlighet bör finnas att
efter en behovsprövning utge ersättning till dem som genom brott
drabbas av personskador. Regleringen bör i första hand ta sikte på att
tillgodose de socialt mest ömmande fallen. Inskränkningen till personskador
är föranledd av att egendoms- eller annan förmögenhetsskada,
orsakad genom brott, inte kan sägas utgöra ett socialt problem av sådan
räckvidd att ett särskilt ingripande från samhällets sida ter sig motiverat.

I samband med anslagets inrättande uttalades (JuU 1971:5) att
ersättningsordningen borde i viss mån ses som en försöksverksamhet som,
om erfarenheterna visade sig goda, borde kunna utvecklas vidare. En viss
sådan utveckling har som framgår av utskottets betänkanden i samband
med 1972 och 1973 års medelsanvisning (JuU 1972:6 och JuU 1973:5)
fortlöpande skett i praxis. Bl. a. har den förutsatta restriktiviteten i vad
gäller rätten till ersättning för ideell skada efter hand upphört.

Mot bakgrund av de erfarenheter som vunnits under den tid
ersättningsordningen funnits till preciserar departementschefen i årets
statsverksproposition, i anslutning till en redogörelse för hittillsvarande
tillämpning, de villkor som fortsättningsvis bör gälla för rätt till
ersättning ur anslaget. En förändring är att — i överensstämmelse med
den praxis som utbildats — några särskilda inskränkningar i rätten till
ersättning för ideell skada inte längre skall gälla. Vidare uttalas att, av
administrativa skäl, den nedre gränsen för ersättning ur anslaget bör
bestämmas till 400 kr. i stället för 300 kr. och att — till skillnad från vad
som f. n. gäller — beloppet bör betraktas som självrisk. I fråga om de
villkor som hittills gällt beträffande sökandens ekonomiska förhållanden
framhålls att det med hänsyn till de rätt skiftande förhållandena är svårt
att finna några generella normer. En lämplig ordning synes departementschefen
vara att ge personer i lägre inkomstskikt full ersättning och
personer med högre inkomster en reducerad ersättning. Om inkomsten
nått en viss nivå bör i princip ingen ersättning utgå. Om det med hänsyn
till skadans omfattning eller art föreligger särskilda skäl, bör dock full
ersättning kunna utgå även i fall då den eljest skulle ha reducerats eller
ersättning kunna utgå i fall där ingen ersättning alls skulle ha utgått. Om
det är uppenbart oskäligt att ingen ersättning utgår bör ersättning kunna

JuU 1974:1

utgå även i andra fall än de nyss nämnda. I fråga om ersättningsprövningen
uttalas att det bör övervägas att flytta handläggningen till annan
myndighet. Härför åberopas att en viss praxis i ersättningsärendena nu
skapats och att antalet ärenden kan antas stiga. Det torde, enligt
departementschefen, få ankomma på Kungl. Maj:t att, om så finnes
lämpligt, uppdra åt annan myndighet att handlägga ersättningsärendena.

I de i anledning av Kungl. Maj:ts förslag väckta motionerna 1974:151
och 1974:1257 anförs - i huvudsaklig överensstämmelse med motioner
till 1971, 1972 och 1973 års riksdagar — att möjligheterna att få
ersättning från anslaget är alltför begränsade. I den sistnämnda motionen
påtalas bl. a. att enligt gällande ordning ersättningen skall täcka ett
socialt ömmande behov och att ersättning endast kan utgå för personskada.
Ersättningssystemet bör enligt motionärernas mening omfatta även
egendomsskador samt ideell skada i större omfattning. Vidare bör
beslutanderätten rörande ersättningen och dess storlek anförtros judiciell
myndighet inom det allmänna domstolsväsendet eller förvaltningen. Om
möjligt bör ersättningsfrågan avgöras av den domstol som dömt eller
skulle ha dömt i brottmålet. Motionärerna understryker också att utgiven
ersättning i princip bör återbetalas till staten av skadevållaren. I yrkandet
begärs förslag om vidgad ersättning till brottsoffer i enlighet med vad
sålunda anförts.

Liknande synpunkter anförs i motionen 1974:151. Motionärerna
framhåller särskilt, att ersättning bör utgå vid såväl person- som
egendomsskada samt att skadeståndsrättsliga principer bör gälla utan
inskränkning. Vidare anges som otillfredsställande att ersättningsärendena
handläggs inom justitiedepartementet samt uttalas att starka skäl
talar för att ersättningsärendena prövas av domstol i sedvanlig ordning.

Utskottet vill till en början framhålla, att ersättningsordningens
utformning kritiserades i samband med inrättandet av förevarande anslag.
Bland annat påtalades i flera remissyttranden över det till grund för
ersättningsordningen liggande förslaget att detta i olika avseenden var
alltför begränsat. Synpunkterna överensstämmer i stor utsträckning med
dem som upptagits i nu föreliggande motioner.

Under de två budgetår som ersättningsordningen funnits till har
omkring 41 000 resp. 170 000 kr. tagits i anspråk av den miljon som för
ett vart av åren anvisats under förevarande anslag. Även om utnyttjandegraden
delvis kan förklaras med att avdrag vid ersättningsprövningen
skall göras för gottgörelse som kan utgå ur förefintlig
försäkring och med att möjligheterna till ersättning ur anslaget ännu inte
blivit allmänt kända, ger den — med beaktande av brottslighetens och
därmed också brottsskadornas omfattning - stöd åt ett antagande att
regleringen varit alltför restriktiv. De jämkningar i villkoren för anslagets
utnyttjande som departementschefen föreslår bör ses mot denna bakgrund.

Enligt utskottets mening bör en omprövning ske av villkoren för
ersättning ur anslaget i syfte att åstadkomma ett ersättningssystem som
bättre tillgodoser önskemålet att ge ekonomiskt skydd åt personer som

JuU1974:1

drabbas av skada genom brott. Nuvarande svårigheter för brottsoffer att
utfå ersättning för liden skada torde — som närmare utvecklas i bl. a. den
till lagutskottet hänvisade motionen 1974:649 angående ändring i
skadeståndslagen — bidra till svårigheterna att hos allmänheten vinna
gehör för den delvis nya kriminalpolitik, som bl. a. legat till grund för
den förra året beslutade kriminalvårdsreformen. Ett ökat statligt ansvar
för brottsskador skulle enligt utskottets mening sannolikt öka förståelsen
för den öppnare och mer humana kriminalvård som statsmakterna under
stor enighet fattat beslut om. Ett sådant samhällsansvar skulle också - i
kombination med andra åtgärder — kunna underlätta rehabiliteringen av
dem som begått brott och därvid ådragit sig en omfattande skadeståndsbörda.
Samtidigt bör i anledning av vad som anförs i motionen
1974:1257 framhållas att anledning inte synes föreligga att bryta mot
nuvarande ordning att det allmänna förbehåller sig rätt till regress mot
den skadevållande för de ersättningar som utgår ur anslaget.

Med hänsyn till frågornas komplicerade natur bör inte utan närmare
undersökning avgöras hur i detalj ett vidgat statligt ersättningsansvar bör
utformas. Utskottet förordar således att frågan härom blir föremål för
utredning.

Utredningen bör enligt utskottets mening inte bindas av detaljerade
anvisningar. Utredningsarbetet bör emellertid i enlighet med motionsönskemålen
avse ersättningsfrågorna beträffande såväl person- som egendomsskador.
En utvidgning av ersättningssystemet till att omfatta även
sakskador framstår ur social synvinkel som särskilt angelägen med hänsyn
till att försäkringsskydd mot sådana skador ofta torde saknas hos de
ekonomiskt sämst ställda grupperna i samhället. Anledning finns att
framhålla att någon form av begränsning torde få göras beträffande vissa
brottstyper såsom bedrägeri och vissa andra förmögenhetsbrott. De
närmare övervägandena härvidlag får ankomma på utredningen.

Vidare bör eftersträvas att ersättning skall utgå enligt den skadeståndsrättsliga
grundsatsen att den skadelidande skall försättas i samma
situation som om skadan inte inträffat. Gottgörelsen skall således inte
som enligt nuvarande reglering syfta till att främst tillgodose socialt
ömmande ersättningsbehov. Även i övrigt bör — i överensstämmelse med
gällande ordning — skadeståndsrättsliga principer tillämpas vid ersättningsprövningen.
Detta gäller bl. a. i fråga om betydelsen av medvållande
från den skadelidandes sida. Samtidigt bör emellertid visst utrymme
finnas för ett hänsynstagande till den skadelidandes allmänna uppträdande
i samband med skadehändelsen. Särskilt bör beaktas om den
skadelidande själv har provocerat händelsen, även om det inte kan anses
att han har varit medvållande till själva skadan. Det bör också vara
möjligt att ta viss hänsyn till speciella omständigheter kring händelsen.
Den skadelidande kan t. ex. själv ha utsatt sig för särskilda risker genom
sina kontakter med gärningsmannen.

Hänsyn bör vid utredningsarbetet tas till förekomsten av enskilda
försäkringar. Det kan tilläggas att — vid oförändrade förhållanden på
försäkringssidan — ett borttagande av behovsprövningen i vad gäller

JuU 1974:1

personskador sannolikt inte innebär någon mer väsentlig ökning av
statsverkets kostnader. De personer som nu är uteslutna från rätt till
ersättning ur anslaget torde nämligen regelmässigt ha ekonomiskt skydd
genom den s. k. skadeståndsförsäkring, som numera ingår i flertalet hernoch
villaförsäkringar som meddelas av svenska försäkringsinrättningar.

Vid utskottets prövning av detta ärende har uppmärksamheten riktats
på den ersättningsordning vartill medel anslås på socialdepartementets
huvudtitel under anslaget Ersättningar för skador vållade av vissa
rymlingar m. fl., vanligen benämnt rymlingsanslaget. Enligt de tankegångar
som ursprungligen låg bakom detta anslag är det inte rimligt att
personer i grannskapet till en fångvårdsanstalt, ungdomsvårdsskola eller
allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare etc., vilka erfarenhetsmässigt
är mer utsatta än andra för vissa skaderisker (inbrott, bilstölder m. m.),
själva skall svara för skador som vållas dem av intagna som avvikit eller
permitterats från anstalterna. Skadorna bör i stället bäras av det allmänna
som en omkostnad i verksamheten på anstalterna. Ersättningsordningen
som tillkom 1948 har efter hand vidgats till att avse även skador av andra
skadevållare än de ovan nämnda. Anslaget har successivt höjts och utgör
för innevarande budgetår 600 000 kr. Ersättning från anslaget utges inte
bara vid personskada utan också vid egendomsskada och i vissa fall vid
allmän förmögenhetsskada som följer av person- eller egendomsskada. I
princip utges full ersättning för förlusten i den mån denna inte täcks av
försäkring. Administrationen handhas med vissa undantag av socialstyrelsen.

Med hänsyn till att rymlingsanslaget och brottsskadeanslaget ytterst
tjänar samma ändamål — att ge ersättning för skador genom brott — är
enligt utskottets mening nuvarande ordning med två ersättningssystem
och skilda huvudmän orationell. Det bör därför övervägas att sammanföra
anslagen till gemensam administration under justitiedepartementet.
Anledning kan även finnas att pröva om en särreglering är motiverad för
de skador som nu omfattas av rymlingsanslaget. Härvidlag bör emellertid
understrykas att prövningen icke får leda till en större återhållsamhet än
f. n. i vad gäller ersättning för dessa skador. De närmare övervägandena i
nu berörda hänseenden bör lämpligen ankomma på den av utskottet ovan
förordade utredningen.

Utredningen bör också ägna uppmärksamhet åt frågan om vilket eller
vilka organ som bör handha ersättningsprövningen. Beträffande handläggningen
av ärenden om ersättning från brottsskadeanslaget anser utskottet
liksom departementschefen att det bör övervägas att flytta prövningen
från Kungl. Majit till annan myndighet. I första hand bör enligt
utskottets mening eftersträvas en ordning där ärendena handläggs av en
domstolsliknande nämnd eller av annat fristående organ. Innan utredningens
ställningstagande föreligger bör bemyndigande inte lämnas
Kungl. Majit att överflytta handläggningen av ärendena till annan
myndighet.

Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt, så att förslag om möjligt
kan föreläggas 1975 års riksdag.

JuU 1974:1

Utredningen bör vid uppdragets fullgörande samråda med den på
Nordiska rådets initiativ tillsatta samnordiska utredningen rörande
ersättning för skador vållade av personer som har gjorts till föremål för
samhällsingripande.

I avvaktan på de resultat utredningen kan leda till lämnar utskottet
utan erinran de riktlinjer som departementschefen förordar för ersättning
ur brottsskadeanslaget. Dock bör enligt utskottets mening den nedre
gränsen för ersättningen bestämmas till 200 kr. i stället för som
föreslagits 400 kr. Beloppet bör i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag
betraktas som självrisk.

Utskottet har ingen erinran mot Kungl. Maj:ts förslag till medelsanvisning.

Avslutningsvis vill utskottet i anslutning till uttalandena ovan om att
möjligheterna till ersättning alltjämt kan vara mindre kända framhålla
angelägenheten av att informationen om föreliggande ersättningsmöjligheter
inte upphör. Utskottet vill härvidlag hänvisa till utskottets
uttalanden i ämnet vid 1972 och 1973 års riksdagar (JuU 1972:3, JuU
1973:5 s. 5). Särskilt angeläget är enligt utskottets mening att bibehålla
och vidareutveckla den praxis som utbildats att särskilda pressmeddelanden
genom justitiedepartementets försorg utgår vid varje beslut om
ersättning ur anslaget.

Under hänvisning till det anförda hemställer utskottet

A. att riksdagen beträffande medelsanvisningen med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag till Ersättning för personskador på
grund av brott för budgetåret 1974/75 anvisar ett förslagsanslag
av 1 000 000 kr.,

B. att riksdagen beträffande Kungl. Maj:ts förslag till jämkningar
i reglerna för ersättning ur det s. k. brottsskadeanslaget i
anledning av motionerna 1974:151, yrkandena 7 och 8 i
denna del, samt 1974:1257 ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört om den nedre gränsen för ersättning ur
anslaget och om bibehållande tills vidare av handläggningen
inom justitiedepartementet,

C. att riksdagen i anledning av motionerna 1974:151, yrkandena
7 och 8 i denna del, och 1974:1257 hemställer om utredning
och förslag, om möjligt till 1975 års riksdag, angående vidgad
ersättning till brottsoffer i enlighet med vad utskottet anfört.

3. Bidrag til) utgivande av författningskommentarer m. m. Bidrag till
vissa internationella sammanslutningar m. m. Utskottet tillstyrker Kungl.
Maj:ts förslag under punkterna G 3 och G 4 (s. 114 och 115) samt
hemställer

att riksdagen för budgetåret 1974/75 anvisar

1. till Bidrag till utgivande av författningskommentarer m m.
ett reservationsanslag av 70 000 kr.,

JuU1974:1

2. till Bidrag till vissa internationella sammanslutningar m. m.
ett förslagsanslag av 160 000 kr.

Stockholm den 28 februari 1974

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Mattson (s), herrar Polstam (c),
Larfors (s), Johansson i Växjö (c), Nygren (s), Bengtsson i Göteborg (c),
fru Bergander (s), herrar Schött (m), Fransson (c), Lövenborg (vpk), fru
Wiklund (c), herrar Pettersson i Helsingborg (s), Mathsson i Fagersta (s),
och Nyquist (fp).

GOTAB 74 7166 S Stockholm 1974