Torsdagen den 5 april

Kl. 12.00

§ 1 Justerades protokollen för den 28 mars.

§ 2 Ang. förekomsten av anvisningar rörande de statliga företagens placeringar av beställningar

Herr industriministern JOHANSSON erhöll ordet för alt besvara herr Lövenborgs (vpk) i kammarens protokoll för den 30 mars intagna fråga, nr 1 65, och anförde:

Herr talman! Herr Lövenborg har frågat mig huruvida några allmänna anvisningar eller rekommendationer tillställts statliga företag alt i första hand eftersträva placering av betydande beställningar hos svenska förelag, och om, därest avvikelse härifrån förekommer, detta ger anledning lUl någol ställningstagande från regeringens sida.

Några sådana allmänna anvisningar eller rekommendationer har inte utfärdats. Orsaken härtill är alt statliga företag bör arbeta på samma villkor som andra förelag. De statliga förelagen bör sålunda få göra sina inköp där de erhåller de från sina synpunkter bästa villkoren. I praktiken köper förelagen svenska produkter om detta kan göras på någorlunda lika viUkor jämfört med konkurrerande utländska fabrikat. Orsaken härtill är bl. a. alt inköp i Sverige är enklare från inköpsadminislraliv synpunkt. Därtill kommer ofta företagsledningens ansvar för den egna regionen, vilket jag finner svara mot intentionerna i regeringens regionalpolitiska strävanden. Ell exempel på delta är LKÄB:s interna inköpsregler, som föreskriver all lokala förelag i första hand skall tillfrågas under förutsättning all dessa företag kan erbjuda de efterfrågade produkterna.

Som ett led i utvecklingen av koncerngemenskapen inom Statsföretagsgruppen har getts ut en produklkalender. Produktprogram 73, som visar alla de produkter som tillverkas inom gruppen. Det är här fråga om en informationsprocess som syftar till all rekommendera i första hand köp av varor inom gruppen, under förutsättning av all detta kan göras lUl minst lika goda villkor som vid köp från utanför gruppen liggande förelag.

Herr LÖVENBORG (vpk):

Herr talman! Jag ber att få lacka industriministern för svaret på min enkla fråga.

Jag tycker emellertid all intentionerna som del talas om i svaret inte rimmar med det praktiska handlandet. Det står ju också all när det gäller upphandlingen vill man av de och de skälen inte gå med på att det utarbetas några bestämda anvisningar. Därtill hänvisas också till förelagsledningarnas ansvar för den egna regionen, men det har tydligen inle funnits med i bilden i det faU som gjorde att jag ställde denna fråga.

Torsdagen den 5 april 1973

Ang. förekomsten av anvisningar rörande de statliga företagens placeringar av beställningar

Nr 62

Torsdagen den 5 april 1973

Ang. förekomsten av anvisningar rörande de statliga företagens placeringar av beställningar

Finns del inle erforderliga rekommendationer för de statliga företagen bör sådana utan tvekan snabbi utarbetas.

Statsrådet är naturligtvis väl medveten om bakgrunden till min fråga. Det är LKAB:s agerande i en mycket uppmärksammad upphandlingsfråga. Del har väckt vrede och det har väckt indignation och debatt i Norrbotten, alltså inle minst inom den region där LKAB har sitt huvudsakliga verksamhetsområde. Jag anser att den vreden verkligen är förståelig och alt händelsen också bekräftar nödvändigheten av jusl del jag efterlyser, nämligen atl man utarbetar regler för de statliga företagens upphandling, regler som klarlägger alt man i första hand bör utnyttja resurser som finns inom landet och inom regionen. Det fall som jag åsyftar är ju särskilt uppseendeväckande, eftersom del är klarlagt atl resurserna för att klara besläUningen finns på myckel nära håll.

Helt kort är förhistorien den att del statliga gruvbolagel beställt 19 grupptruckar från USA. Totalt gäller del en beställning för 15 miljoner kronor. Truckarna skall användas i Svappavaara, och leveranserna skall ske under de närmaste tre åren.

I gruvstaden Kiruna finns del etl ansett företag, Mining Transportation Co. AB, som är känt och välkänt i truckbranschen. Indignationen i Kiruna är mot den bakgrunden förståelig.

LKAB:s motivering har varit den alt Kirunaföretaget inle hade klarat beställningen.

Men nu hör del ju lUI pjäsen — och delta strider mot vad som sägs i svaret, där del hänsyflas tUl företagsledningarnas ansvar för den egna regionen - atl LKAB inte ens brytt sig om att fråga Kirunaförelaget. Det har inle ens blivit kontaktat. Del har inte ens fått ge besked om huruvida det kunnat klara beställningen eller inte. Jag tycker atl detta gränsar till skandal. Det hör också till pjäsen all Kirunaföretagels direktör tillbakavisar talet om alt man inte skulle ha klarat beställningen. Företaget har självt en betydande kapacitet. Man har liUverkal 350 truckar och har dessutom 120 underleverantörer.

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr talman! Vi skulle få mycket besvärliga diskussioner om vi skulle i riksdagen la upp varje sådant här fall. Jag har därför enbart hänvisat till de allmänna regler som också LKAB söker att följa.

Herr Lövenborg har inte nämnt att de försök atl stödja den mindre industrin i Kiruna som LKAB gjort bl. a. resulterat i att man av det företag han åberopar har köpt 123 truckar tUl ett värde av 40 miljoner kronor under årens lopp. I detta speciella fall tillsatte LKAB emellertid en arbetsgrupp bestående av platschefen, en förman och en arbetare som dels gjorde särskUda studier av möjligheten atl i landet placera ordern, dels gjorde besök i bl. a. England för all studera motsvarande produktion där. Dessa undersökningar och studier ledde fram till atl man inle ansåg sig kunna räkna med alt de svenska förelagen kunde klara detta på de viUkor som man kunde få på annat håll.

Jag kan inle finna att vi i detta läge kan lägga oss i en sådan fråga. Jag har bara velat göra den kommentaren till de anmärkningar som herr Lövenborg gjort utöver den ställda frågan. Jag hoppas och tror att LKAB

liksom andra svenska förelag, som är i statlig ägo, lever efler den regeln att man i första hand skall söka göra inköpen i vårt land och om möjligt på den ort där förelagen är lokaliserade.

Herr LÖVENBORG (vpk):

Herr talman! Del är ju alldeles uppenbart, herr industriminister, atl LKAB inte lever efter den regeln. Företaget befinner sig i en region där behovet av ny sysselsättning är mycket stort. Också jag har konfronterats med LKAB:s argument, som industriministern nu uppenbarligen stöder sig på, men de räcker ju inte. Del har från LKAB uppgivits att Kirunaförelagel inte skuUe kunna få fram truckarna i lid. Inle ens den uppgiften kan anses helt bekräftad. Men om så vore fallet, måste man också fråga sig hur det ligger till med planeringen inom det statliga gruvbolagel. Behovet av truckar kan ju inle ha kommit över en natt. Del gäller en myckel stor beställning, som man rimligtvis måste ha kunnat förutse långt tidigare. Man hade därför kunnat tillfråga Kirunaförelagel i lid. Då hade detta företag också kunnat förbereda sig för den omställning och nyinvestering som eventueUt hade behövts.

Företaget hävdar som bekant att beställningen hade kunnat klaras. Därför måste industriministern förslå all foUc i denna region reagerar. I åratal har man ju kritiserat LKAB:s ensidiga inriktning, dvs. att det enbart inriktar sig på all bryta malm och all exportera råvaran i stället för atl satsa på vidareförädling. Nu hade LKAB en chans all skapa sysselsättning. Del har sagts att det handlar om kanske 150 man på fem år. Men man tog inle den chansen atl skapa sysselsättning i denna region. Man skapar i stället sysselsättning någonstans i del "stora landet i väster". Del tycker jag är en utmanande och horribel politik.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 62

Torsdagen den 5 aprU 1973

Ang. studentbo-stadsstiftelsemas ekonomiska situation

§ 3 Ang. studentbostadsstiftelsernas ekonomiska situation

Herr inrikesmmistern HOLMQVIST erhöU ordet för all besvara herr Wijkmans (m) i kammarens protokoll för den 30 mars intagna fråga, nr 163, och anförde:

Herr talman! Herr Wijkman har frågat mig hur jag ser på krisen inom landels studentbosladsstiflelser och vilka möjligheter staten har att i framliden få tillbaka de lån som i dag ullovals för atl läcka stiftelsernas hyresförluster.

Etl betydande antal sludentbosladslägenheler slår för närvarande oulhyrda främst på grund av del minskade antalet studerande, och läget inger ulan tvivel bekymmer på en del kårorter. Jag kan i sammanhanget erinra om riksdagens beslut år 1971, som innebär bl. a. atl studentbostäderna bör öppnas för alla som har behov av en genomgångsbostad. Delta beslut borde på något längre sikt ge förutsättningar för en förbättring av ulhyrningssiluationen.

Studentbostadsföretag har samma möjligheter som andra bostadsföretag atl få lån avseende kostnader för outhyrda lägenheter. Möjligheterna

Nr 62

Torsdagen den 5 aprU 1973

Ang. studentbostadsstiftelsernas ekonomiska situation

tUl föreskriven återbetalning i varje särskilt fall kan inte bedömas nu. Kungl. Maj:t har emellertid möjlighet atl medge atl hyresförlusllån eller delar därav skaU vara ränte- och amorteringsfria under viss tid. Förräntning och återbetalning kan således, om det behövs, uppskjutas till en senare tidpunkt.

Herr WIJKMAN (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet Holmqvist för svaret på min fråga. 1 dag bor ungefär en tredjedel av studenterna i studentbostäder. Hyresutvecklingen i sludenlbosladsbeståndel har varit väldigt snabb under de senaste åren — betydligt snabbare än konsumentprisindexhöjningen i allmänhet. Del har gjort all studenterna har fått allt svårare all betala hyrorna, speciellt de som bara lever på studiemedel, eftersom studiemedlen är kopplade till konsumentprisindexhöjningarna och inle till hyreshöjningarna.

I dag går ungefär 30 procent av sludiemedelsbeloppel till alt betala hyran. Man kan jämföra med atl för vanliga ensamslående ungdomar som förvärvsarbetar beräknas mellan 12 och 15 procent av inkomsten gå lUl hyra. Del är alltså ett stort gap däremellan.

Det är inle bara del faktum all studentantalet har minskal under senare år som gör all vi har tomma rum i sludenlbosladsbeståndel, ulan även del faktum alt hyreshöjningarna har varit väldigt kraftiga. I många fall är det förmånligare atl söka sig etl inhyrningsrum eller på annat sätt lösa sitt bostadsproblem.

I dag räknar man med all ungefär I 300 studentbostäder slår tomma i Uppsala, 400 i Örebro, 350 i Umeå osv. 1972 hade man mångmUjon-förlusler totalt sett, och man räknar med ännu större förluster under 1973.

Det här har lett, som vi alla sett, tUl strejker och hyresmaskning, och det enda som nu återstår för de trängda stiftelserna är statliga lån. Det förefaller ju helt omöjligt alt höja hyrorna till sådana nivåer att stiftelserna skulle kunna undvUca direkta förluster.

Vi är överens, statsrådet och jag, om att de här lånen i dag är nödvändiga, i varje fall på kort sikt. Frågan är då om det är en rimlig utveckling på lång sUct att staten skall lämna bidrag och lån år efler år på mångmUjonbelopp och sedan ställa i utsikt atl de eventuellt, om läget så kräver, kan avskrivas eUer atl förräntning och återbetalning kan uppskjutas. Det kan man kanske göra på kort sikt, men del kan inte vara en långsiktig lösning på frågan. Här måste man vidta några åtgärder, och då kan man dels diskutera en kommunalisering av studentbostäderna, dels en ökning av studiemedlen, så alt man får upp dem på en rimligare nivå och också möjliggör för bostadssliflelserna all höja hyrorna till vad som kan anses vara marknadsmässigl motiverat.

Något av dessa alternativ måste såvitt jag förstår vara det enda möjliga på sikt. Varken sludentbostadssliftelserna eller studenterna eller staten kan ju finna del naturligt med en ordning där man årligen ur statskassan betalar ut mUjonbelopp för all täcka förluster, som trappats upp på varandra. Det vore intressant alt få besked om statsrådels mera långsikliga inställning.

Herr inrikesministern HOLMQVIST:

Herr talman! Jag är angelägen om atl understryka att enligt min uppfattning bör studenter lUcsom andra hyresgäster självfallet erkänna alt det kan uppkomma vissa ökade kostnader för en bostad. Ätt så alt säga kategoriskt avvisa varje som helst anspråk på kompensation för uppkomna kostnader anser jag vara felaktigt. Herr Wijkman borde ha varit mera nyanserad i sin bedömning på den här punkten. Det finns i varje fall anledning att reagera mot del förhåUandet alt studenterna skulle inta en särställning. De måste liksom andra hyresgäster självfallet vara beredda all på ett sakligt sätt gå in i en prövning av dessa frågor.

Situationen är någol varierande för olika studenlbostadsförelag. Dess bättre har en del av dem hunnit bygga upp vissa fonder, tillgångar som är avsedda för alt täcka reparationskostnader och andra oförutsedda utgifter som kan uppkomma.

Med hänsyn till de åtgärder som har vidtagits — del har ju ställts i utsikt atl man kan få låna pengar och då också få prövat vUka vUlkor som skall ställas i samband med utlåningen - bör vi ha anledning tro alt även studenlbostadsföretagen skall kunna klara situationen framöver. Några alldeles speciella löften kan jag inle ge. Även andra bostadsföretag har bekymmer med oulhyrda lägenheter. Även om det rör sig om olUca kategorier bör de bedömas på samma sätt.

Herr WIJKMAN (m):

Herr talman! Jag har inte i del här sammanhanget och inle heller i andra sammanhang när vi diskuterat studenternas problem krävt någon särbehandling av denna grupp. Tvärtom delar jag helt statsrådets uppfattning atl del inte skall vara någon särbehandling. Därför undrar jag om del kan vara rimligt atl försöka lösa de problem som bosladsstiftelser-na hade under 1972 och kommer all ha under de närmaste åren - en beräknad förlust på 30 å 40 miljoner kronor fram till 1975 med nuvarande utveckling - genom all staten går in och lånar ut pengar. Vi är ju samtidigt medvetna om atl det blir utomordentligt svårt alt få tillbaka de pengarna i framtiden. Framtidens hyresgäster kan inte i större utsträckning än dagens studenter belastas med hyreshöjningar.

Jag ifrågasätter om delta är en rimlig väg atl gå på sikt. Att vi måste klara de akuta problemen på det här sättet kan jag hålla med om. Men statsrådet kan väl inte, som ansvarig för denna sektor, gå med på all år efter år bevilja lån, som i framtiden antingen får vältras över på kommande studentgenerationer eller avskrivas. Jag kan inte acceptera detta som en principiellt rUclig lösning, ulan vi anser atl man måste söka andra vägar.

Del finns en direkt väg att gå som jag anser är rimlig, nämligen att man ställer hyrans storlek i relation till sludiemedelsbeloppel. Som bekant får många studenter i dag betala hyra för tolv månader, medan de får studiemedel för tio månader. Del är en punkt där åtgärder skulle kunna vidtagas. Hela frågan om skuldsättningen och studiemedlen kommer in här. Jag är medveten om att den frågan formellt inte ligger inom inrikesdepartementets ansvarsområde men vi måste få fram en lotalsyn -inle genom en särbehandling av studentgrupperna utan genom att nå en lösning så alt staten inte år efter år skriver ut växlar på framliden.

Nr 62

Torsdagen den 5 april 1973

Ang. studentbostadsstiftelsernas ekonomiska situation

Nr 62

Torsdagen den 5 aprU 1973

Ang. lagstiftningen rörande boxning

Herr inrikesministern HOLMQVIST:

Herr talman! Vi har varit överens om att söka undvika etl kalegoriboende. Därför har det uttalats atl man skall eftersträva att en del av de lägenheter, som hittiUs exklusivt har stått till studenternas förfogande, skall kunna disponeras även av andra grupper. Del har skett med viss framgång. Herr Wijkman vel säkert atl det här i Stockholm har kommit in många andra hyresgäster i dessa bostäder. Därigenom har man kunnat sänka de kostnader som naturligtvis annars skulle ha uppkommit.

Men det är svårt för mig alt utlova en särbehandling av dessa företag. Med den utgångspunkt vi har — alltså möjligheter atl göra prövningar i särskUda fall - anser jag att det finns förutsättningar att lösa dessa förelags problem i den aktuella situationen. Varken herr Wijkman eller jag kan se in i framtiden och bedöma hur situationen är om två å tre år. Om detta är en övergående företeelse och vi kan få bort de oulhyrda lägenheterna, borde sludentföretagen kunna klara upp situationen på ell hyggligt sätt.

Herr WIJKMAN (m):

Herr talmari! Det är bra all statsrådet är optimistisk. Jag tror kanske inle alt den här integrationen, där man alltså låter andra kategorier komma in i bostadslägenheterna, går så snabbt all man därigenom kan täcka de tomma rummen inom etl par år. Det visar sig all det har varit väldigt svårt och del är bara i Göteborg som man har fått en rimlig integration under den lid som försöken har pågått

Men låt mig bara sluta med atl slå fast — vi kansxe inle kommer längre i dag — att jag menar att den här frågan måste kopplas samman med frågan om studiemedlens totala belopp. Lika väl som vi diskuterar den ensamslåendes eller en barnfamiljs problem med hyran och låter den problematiken vara relaterad till inkomsten måste vi utgå frän att studenterna, om de skaU kunna betala rimhga hyror som svarar mot marknadslägel, har en rimlig standard atl leva på. Där kommer alltså studiemedelsproblematiken in.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4 Ang. lagstiftningen rörande boxning

Herr justitieministern GEIJER erhöU ordet för att besvara herr Sjöholms (fp) i kammarens protokoll för den 28 mars intagna fråga, nr 156, och anförde;

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat mig om jag är till freds med gällande lagstiftning rörande boxning, som enligt herr Sjöholm innebär att beträffande identiskt lika beteenden dels stadgas brottspåföljd upp till sex månaders fängelse, dels sanktioneras bidrag av allmänna medel till denna "brottsliga" verksamhets bedrivande.

Det främsta skälet tiU alt lagen om förbud mot professionell boxning infördes 1969 var de klart dokumenterade hälsorisker som denna form av boxning innebär. Del ansågs inte vara möjligt alt komma fram till

säkerhetsföreskrifter som i godtagbar grad kunde förebygga dessa risker inom den professionella boxningen, I fråga om amatörboxningen ansåg min företrädare däremot att del inte fanns tillräckliga skäl för etl förbud eftersom del för denna form av boxning fanns förutsättningar alt väsentligt minska nämnda risker genom ytterligare säkerhetsföreskrifter. Föredragande departementschefen sade sig dock vara beredd atl ompröva denna ståndpunkt, om sådana säkerhetsföreskrifter inle infördes eller om del skulle visa sig att föreskrifterna inte i tillräcklig grad undanröjer de hälsorisker som är förenade också med amalörboxningen.

Enligt vad jag har erfarit gäller och tillämpas numera i betydelsefulla hänseenden nya säkerhetsföreskrifter för amatörboxningen. Dessa föreskrifter torde utgöra tillfredsställande garantier för atl de hälsorisker som kan vara förenade med denna idrotlsulövning blir i tUlräcklig grad undanröjda. Erfarenheterna från liden efler år 1969 har inte gett stöd för någon annan bedömning. Under dessa förhållanden finner jag inle anledning alt i dag inta någon annan ståndpunkt i fråga om amalörboxningen än min företrädare. Däremot är det självfallet angelägel att utvecklingen på området också i fortsättningen följs med största uppmärksamhet.

När del gäller del ekonomiska stödet till amalörboxningen vill jag erinra om alt riksdagen vid flera tillfällen har gett uttryck åt den principiella uppfattningen att riksdagen inte bör ge direktiv för den närmare inriktningen av det ekonomiska stödet till idrotten ulan alt del i detta fall bör överlåtas åt Riksrdroltsförbundet atl bestämma om fördelningen av bidrag mellan olika specialförbund. Inte heller i det avseendet har jag anledning alt inta någon avvikande ståndpunkt.

Nr 62

Torsdagen den 5 april 1973

Ang. lagstiftningen rörande boxning

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tackar justitieministern för svaret. Men jag tycker alt svaret kringgår själva frågan och att stadsrådel faktiskt idkar skuggbox-ning här. Och statsrådet tycks t. o. m. vara litet fel underrättad. Det är ju så att alla de medicinska auktoritelerna i vårt land — bl. a. alla medicinska fakulteter — vill ha ell förbud också för amatörboxning, därför att skaderiskerna där är lika stora. Dessutom är det fel att säga atl man nu tillämpar de regler som riksdagen ställde upp när det gällde amatörboxningen — det finns massor av exempel på att man har kringgått dem och inte följer dem.

Men del var inte detta frågan gällde, för det visste jag förut, ulan det här är ju en fråga som rör väldigt vUcliga principer i lagstiftningsarbetet, där vi har en rättstraditron att lika handling skall bedömas lika. Jag tar ell mycket enkelt exempel.

Låt oss säga att del blir en boxningsgala i Göteborg. Där ställer Ingemar Johansson, som ju är proffsboxare, upp mot en amatör. Då kan Ingemar Johansson riskera atl åka in i fängelse på sex månader. I samma gala boxas två amatörboxare och slår exempelvis sönder ögonlocken på varandra — den ena kanske blh medvetslös. Amatörboxarna riskerar inte att få fängelse utan har t. o. m. stöd av statliga medel.

Exakt samma beleende bedöms alltså så olika, och då anser jag atl del är en dålig lagstiftning. Jag tycker att justitieministern skulle kunna hålla

Nr 62

Torsdagen den 5 aprU 1973

Ang. lagstiftningen rörande boxning

med mig om att då bedömer man identiskt lika handlingar på etl rättsligt olika sätt. Och del strider enligt min mening mot fundamentala principer för vårt lagstiftningsarbete, principer som vi ju håller på och skall hålla på också i framtiden.

Vidare är det så — och det underströk också statsrådet i sina anföranden i första och andra kammaren, när lagen antogs 1969 — att del var just de medicinska skaderiskerna som gjorde atl vi förbjöd proffsboxningen. Det är sålunda dessa skaderisker som nu är diskriminerade i lagstiftningen, och de är exakt likadana i amalörboxningen som i proffsboxningen. Det är hjärncellerna som är mest utsatta, och de reagerar inle olika om den som slår mot huvudet på en person har betalt för del eller inte, om han har bar överkropp eller om han har en tröja på sig. Del är annars den märkbara skillnaden mellan amatörer och proffs. Det slag som träffar pannan eller hakan på en motståndare har exakt samma — och ibland förödande - inverkan, oavsett om den som slår har betalt eller inle. Därför är denna lagstiftning även sakligt helt befängd.

Del som jag alltså reagerar mot i delta fall är att man frångår den viktiga principen i vår lagstiftning atl samma handling skall föranleda samma rättsliga reaktion, och där brister det i detta fall.

Herr justitieministern GEIJER:

Herr talman! Del är mycket tråkigt om del förhåller sig som herr Sjöholm säger, all del finns många exempel på att man har kringgått säkerhetsföreskrifterna vid boxningen. Del känner jag tyvärr inle till. Men herr Sjöholm har kanske några direkta exempel alt ange.

Herr Sjöholm ville emellertid inte föra in frågan så mycket på den sidan av saken utan höll sig mera på det rent principiella planet, och utgångspunkten var att identiskt lika handlingar skall dömas identiskt lika i vår rättsordning. Ja, det är väl där som våra uppfattningar skiljer sig åt, herr Sjöholm. Jag kan inle instämma i att del föreligger identisk likhet mellan proffsboxning och amatörboxning, med hänsyn till de föreskrifter som uppställts för amatörboxningen.

Del väsentligaste, herr Sjöholm, är ändå frågan om det skulle visa sig att det föreligger stora skaderisker och atl del uppstår svåra skador vid amatörboxningen, bedriven efler de regler som nu gäller. 1 del avseendet skall vi som sagt följa utvecklingen med uppmärksamhet. Men till dags dato har vi inle fått något belägg för alt så skulle vara fallet.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! På det första som justitieministern sade — och som egentligen inle hör hit - huruvida man bryter mot reglerna eller inte, vill jag svara all jag har många exempel på del. Så sent som i tisdags boxades två pojkar i Helsingborg, trots all de inle var fyllda 17 år. Det är förbjudet enligt vad riksdagen beslutat. Det förekommer också alt man boxas med mindre än en veckas uppehåll mellan matcherna. Ja, det finns exempel på boxare som har gått matcher tre gånger i veckan. Boxnings-förbundet struntar sålunda i de regler som riksdagen ansåg nödvändiga, om amalörboxningen skulle få fortsätta.

Men de sakerna hör som sagt inte hit.

Lät oss i stället länka oss en boxare som slår en rak höger. Om det är en professionell boxare eller en amatör som gör det, så är väl ändå handlingen densamma i båda fallen. Del kan t. o. m. vara så alt den som har betalt för att boxas slår mindre hårt och all hans motståndare som får slaget i ansiktet klarar sig bättre än amalörboxaren, som kanske får käken spräckt. Men handlingarna är identiskt lika, det går väl inte all förneka! Och del är det jag menar är det olyckliga med lagstiftningen, att identiskt lika handlingar bedöms olika; den ene kan åka i fängelse, den andre får stöd av statliga medel. Det är ju en befängd lagstiftning. Och del finns en enkel metod att hyfsa till förhållandena, en metod som jag länge har haft mitt intresse inriktat på. Min tanke var alt jag skulle försöka engagera statsrådet att inta samma förnuftiga ståndpunkt, men tyvärr förefaller det inle som om meningsutbytet hade lett dithän. Vi kanske kan hoppas på framtiden.

Nr 62

Torsdagen den 5 aprU 1973

Ang. avlämnandet och offentliggörandet av regeringens propositioner

överläggningen var härmed slutad.

§ 5 Ang. avlämnandet och offentliggörandet av regeringens propositioner

Herr statsrådet LIDBOM erhöll ordet för all besvara herr Carlshamres (m) i kammarens protokoll för den 30 mars intagna fråga, nr 161, till herr statsministern, och anförde:

Herr talman! Herr Carlshamre har frågat statsministern om han vill medverka till atl riksdagens ledamöter får tillgång till regeringens propositioner senast då förslagen offentliggörs.

Frågan har överlämnats till mig för besvarande. Del är av olika skäl svårt atl samordna offentliggörandet av innehållet i en proposition med den tidpunkt då den tryckta upplagan av propositionen föreligger färdig. En sådan samordning äger emellertid rum i den ulsträcknrng som rimligen kan ske.

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Jag får lacka vikarierande statsministern för det torftiga svaret. Jag har sällan hört etl svar pä en fråga i riksdagen som har legal så långt från sanning och verklighet. Statsrådet använder or-det rimligen: samordning av offentliggörande och överlämnande till riksdagen sker i rimlig utsträckning. Det rätta ordet är orimlig, och det är en uppfattning som jag tror att vi alla vet råder i dag i det här huset: vid talmanskonferens och kammarkansli för atl inte tala om tryckeriexpedition lika väl som i partikanslier och bland ledamöter. Del är ett orimligt tillstånd.

Det har blivit närmast rutin att varje proposition av större intresse presenteras på en presskonferens, varefter del kan gå dagar och ibland veckor innan den föreligger för riksdagen. Under tiden pågår debatten om regeringsförslagel landet runt. Riksdagens ledamöter vet ingenting mer än de har kunnat läsa sig till i tidningarna. Partiledare, och även andra ledamöter, avkrävs offentliga kommentarer om förslag om vilka de

Nr 62

Torsdagen den 5 april 1973

Ang. avlämnandet och offentliggörandet av regeringens propositioner

ingenting vet om de inle händelsevis haft en spion utsänd på regeringens presskonferens.

Detta är inle någonting som inträffar någon enstaka gång, det har den här våren bhvit det vanliga förfaringssättet. Det är en trivial erfarenhet för oss aUesammans att medan vi sitter på ett låg på väg ut i landet för att informera allmänheten i politiska frågor ger regeringen en presskonferens i någon för oss alldeles ny fråga. Vi får frågor från allmänheten om vad förslaget innebär, och vi har inte ens hört talas om atl del varit någon presskonferens, därför all när människorna fick veta det i radion satt vi på tåget.

Detta är en vanlig, alldeles trivial upplevelse. Det kan inte vara möjligt att regeringen inte förstår vilka svårigheter delta innebär för riksdagen, för partierna och för riksdagens ledamöter. Snarare måste man dra slutsatsen att regeringen alldeles avsiktligt, för alt tillskansa sig själv PR-fördelar, tillämpar den här metoden: att debatten skall föras när endast regeringen vel vad förslagen innebär. Dessutom presenteras förslagen på del vanliga PR-sällel, så att de för regeringen positiva dragen framträder och allt annat fördöljs och kommer fram först när debatten egentligen är över och de tryckta förslagen föreligger. Det är en flåshurlig jakt på PR och reklam, som man kan förslå atl en regering bedriver som uppenbarligen känner sig desperat när den känner makten glida sig ur händerna och ett val närmar sig. Men del är en ytterst beklaglig ringaktning som regeringen visar sin uppdragsgivare, riksdagen.

Herr statsrådet LIDBOM:

Herr talman! Del var en upphetsad kommentar herr Carlshamre gjorde till mitt svar. Om herr Carlshamre, utöver upphetsningen, också har intresse för själva sakfrågan kanske jag kan bidra med någon liten upplysning. Till atl börja med offentliggörs de stora flertalet propositioner samtidigt med atl de läggs fram i riksdagen. En annan sak är att det händer att debatten beträffande propositioner som väntas med stort intresse — alltså har en särskilt central plals i den politiska debatten — startar redan innan propositionen ligger färdig på riksdagens bord.

Det kan ha många olika förklaringar. Man sätter ut en presskonferens vid en tidpunkt då man räknar med att upplagan skall vara färdig. Det händer all tryckerierna är överbelastade och inle klarar leverans vid den tiden, men då tillhandahålls i regel ell utomordentligt utförligt informationsmaterial, som ingalunda bara är tillgängligt för dem som deltar i presskonferensen.

Del är inte sällan också på det sättet atl de förslag som motses med särskilt intresse i den politiska debatten jagas med stor iver av nyhetsjournalisterna. 1 det öppna samhälle som vi lever i händer del atl de lyckas plocka fram bilar av informationen på egen hand. Då hamnar regeringen lätt i ell sådant läge alt den är tvungen att ge en redovisning för huvudlinjerna innan propositionen ännu är färdigtryckt, detta för att hindra att debatten går alldeles snett på basis av enstaka och kanske missvisande uppgifter som läckt ul.

Jag sade i nirtt svar att vi försöker samordna lidpunkten för offentliggörandet med den lidpunkt då propositionen föreligger färdig.

Men jag sade också fullt uppriktigt alt detta ofta är svårt. Det är särskilt svårt beträffande sådana förslag som är väntade sedan länge och där både pohtiker och journalister har etl stort intresse av alt slita fram nyheterna så tidigt som möjligt.

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Jag undrar om någon mer än statsrådet Lidbom kunde höra någon upphetsning i min röst i mitt förra anförande. Jag är inte alls upphetsad. Jag är ytterst allvarlig.

Del är väl ändå märkligt, herr Lidbom, atl vi jusl denna vår i mångfaldigt större utsträckning än tidigare råkat ul för alt intressantare regeringsförslag presenteras på presskonferenser, stundom veckor innan de föreligger tillgängliga för riksdagen. Varför jusl i år? Om del nu är tekniskt svårt — det förstår jag mycket väl att det kan vara - att samordna offentliggörande och överlämnande, hur kommer det sig då all dessa svårigheter undantagslöst uppstår när del gäller frågor, om vilka man vel all de kommer att väcka stor allmän debatt? Sådana svårigheter uppstår inte - del är rUctigt - när del gäller flertalet propositioner som överlämnas till riksdagen och som är av mycket mindre allmänt intresse. Då går det bra. Hur kan det komma sig atl det är så svårt just när det gäller de frågor, i vilka regeringen anser sig behöva del försprång i debatten som del innebär all vara ensam om att riktigt vela vad förslagen handlar om? Del är ju ändå så det ständigt går till, och det gäller inte några enstaka dagar - som jag sade kan det ibland röra sig om veckor mellan presskonferens och överlämnande till riksdagen. Nej, herr Lidbom, det måste nog finnas en annan förklaring.

Jag är inte alls ute för att försöka stoppa journalisternas legitima nyhelsjakl. Men den har alltid pågått. Intensiteten i den jakten skiljer sig inte i år från tidigare års. Men del är en mycket markant skillnad i frekvensen av sädana här missöden i är och tidigare. Det kan endast tolkas som ell utslag av vad jag kallade regeringens flåshurtiga jakt efter reklam och PR-lillfällen.

Nr 62

Torsdagen den 5aprH]973

Ang. avlämnandet och offentliggörandet av regeringens propositioner

§ 11 Anslag till forskningsråden inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde m.m.

Föredrogs ulbildningsutskottets betänkande nr 10 i anledning av propositionen 1973:1 i vad avser anslag för budgetåret 1973/74 tUl forskningsråden inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde m. m. jämte motioner.

Punkten 1

Utskottets hemstäUan bifölls.

Punkten 2 Atomforskning

Kungl. Maj:t hade i propositionen 1973:1 bUaga 10 (ulbUdningsde-partemenlel) under punkten E 49 (s. 420-422) föreslagit riksdagen atl till Atomforskning för budgetåret 1973/74 anvisa etl reservationsanslag av 24 360 000 kronor.

1 detta sammanhang hade behandlats motionerna

1973:170 av fru Anér (fp) och herr Molin (fp) vari hemställts alt riksdagen under anslaget Alomforskning anvisade ett i förhållande till Kungl. Maj:ls förslag med 900 000 kronor förhöjt reservationsanslag av 25 260 000 kronor samt

1973:703 av fru Hambraeus (c) och herr Fiskesjö (c) vari hemställts atl riksdagen beslutade

1. all lUl Atomforskning för budgetåret 1973/74 anvisa ett i förhållande lUl Kungl. Maj:ts förslag med 900 000 kronor förhöjt reservationsanslag av 25 260 000 kronor,

2. att hos Kungl. Maj;l anhålla om utredning beträffande inrättande av ett frislående institut för plasmafysik med fusionsforskning i enlighet med vad som anförts i motionen.

Ulskoltel hemstäUde

1. atl riksdagen med bifall till propositionen 1973:1 och med avslag på motionerna 1973:170 och 1973:703, sistnämnda motion i denna del, till Atomforskning för budgetåret 1973/74 anvisade ett reservationsanslag av 24 360 000 kronor,

2. att riksdagen beträffande fristående institut skuUe avslå motionen 1973:703 i denna del.

Fru ANÉR (fp):

Herr talman! Jag slår här fjr att yrka bifall, inle till någon reservation, för del blev del ingen, ulan tUl motionen 170 av mig själv och herr Molin om alt reservationsanslaget Alomforskning skulle höjas med 900 000 kronor, delta i avsikt alt få plats där för de medel som begärs till fusionsforskning vid tekniska högskolan. Jag yrkar därmed också bifall till motionen nr 703, mom. 1, av fru Hambraeus och herr Fiskesjö.

Bakgrunden tUl de här två motionerna, vUkas ändamål utskottet visserligen ställer sig välvUligt till men som del av ekonomiska skäl inle anser sig kunna bifalla, är givelvis del faktum all dagens energikällor inle kommer att räcka särskilt länge till och all vi måste se lUl alt hitta nya. Det finns en hel del förslag till sådana, men fusionsforskningen är en, som vi i Sverige har kommit ganska långt mot alt finna en teoretisk möjlighet tUl. Ännu är nämligen denna forskning på det stadiet, där väsentliga vetenskapliga problem först måste LJsas, innan man kan börja göra experiment i större skala. För denna vetenskapliga forskning behövs inga jätleapparater och inga jätteanslag. Det skulle för närvarande räcka med de 900 000 kronor vi har föreslagit för att forskningen skulle kunna fortsätta i ungefär nuvarande omfattning.

Utan denna anslagshöjning — i förhållande alltså till departementschefens och utskottets förslag — räcker inle pengarna ens tUl personallöner åt redan anställda forskare och tekniker, utan man måste friställa dem. Detta skulle innebära en svår kapitalförstöring, dels därför atl existerande dyrbara anläggningar då står till ingen nytta, dels därför atl man splittrar en väl utbUdad och väl samarbetande grupp människor, där alla behövs för att det skall bli resultat.

Att således skrota ner en av de mest lovande forskningsgrenar och en av de mest framlidsdigra vi har verkar all vara synnerligen föga välbetänkt. Den svenska forskningens kvalitet på detta område är belagd genom atl den har kunnat hålla sin slällning på internationella konferenser, i konkurrens med stormakterna och deras oerhört överlägsna tekniska och ekonomiska resurser. Sällan lär man ha kunnat räkna med så goda chanser till utdelning på ett så pass blygsamt forskningsanslag, som del jag och mina medmotionärer här yrkar på.

Fru HAMBRAEUS (c):

Herr talman! Energipolitiken kommer all diskuteras om någon månad i denna kammare. RUcsdagen går nu att besluta i en fråga som borde ha tagits upp i del sammanhanget, nämligen anslaget till fusionsenergiforskningen.

Finns det något alternativ till utbyggnaden av kärnkraftverk? Det är en fråga som blir central nu, när man börjar inse all riskerna med kärnkraft var större än man räknat med, när de energikällor som vi hittUls litat till börjar sina och när enkla framskrivningar av dagens trender får oss alt tro atl behovet av energi ständigt ökar.

Nr 62

Torsdagen den 5 aprU 1973

Atomforskning

Nr 62

Torsdagen den 5 aprU 1973

Atomforskning

Sverige har, som fru Anér just påpekat, sedan länge en välkänd forskning rörande fusionsenergins utnyttjande till kraftproduktion, den s. k. vätekraflen. Detta skulle kunna bli ett mUjövänligt alternativ till atomkraften. Sverige kan här ge etl betydelsefullt bidrag till lösningen av problemen att tämja vätekraften därför att vi har framstående forskare som är engagerade i denna uppgift.

Hur mycket tänker nu staten satsa på denna forskning för nästa budgetår? Jo, 800 000 kronor!

Man finner inte ens begreppet fusionsenergiforskning i statsverksproposilionen. Man måste ha speciella informationer för alt förstå atl det är genom anslaget till statens råd för atomforskning som riksdagen ger pengar tUl fusionsforskningen. Del vore rimligt att denna viktiga forskning kunde bedrivas i ell särskilt institut och få en egen budgetpost i stalsverkspropositionen, så alt riksdagen kunde försäkra sig om ett tillräckligt anslag. Vi har föreslagit en utredning om detta i motionen 703, p. 2.

Nu är emellertid atomforskningsrådet mycket välvilligt inställt till fusionsforskningen. Men i år föreslår regeringen ett så knappt tilltagel anslag till rådet atl både denna och annan viktig forskning äventyras. När riksdagen år 1971 beslöt all utöka Sveriges engagemang i den europeiska organisationen för kärnforskning, CERN, etl grundforskningsprojekl, var man medveten om alt anslag till detta skulle tas ur atomforskningsrådels budget. Men man underströk att målsättningen vid den årliga budget-behandlingen av atom forskningsrådets anslag borde vara att i största möjliga utsträckning eliminera försämrade ekonomiska vUlkor för inhemsk forskning.

Denna målsättning kan inte uppfyllas med del anslag som regeringen nu föreslår för nästa budgetår. Inte nog med alt rådet skall bekosta CERN-projektet. Man får också ta över driftkostnaderna för forskningsrådens laboratorium i StudsvUc, som förut bekostats av de medicinska och naturvetenskapliga forskningsråden. Eftersom alltså rådels åligganden utökats innebär den höjning av anslaget med knappt 2 mUjoner kronor som regeringen föreslår all anslaget i realiteten sänks. Rådet tvingas att skära ned anslagen till redan pågående projekt. Eftersom vissa projekt redan hållits på sparlåga en längre tid och man där snålat in på materialkostnader så myckel som möjligt för att i det längsta undvika att avskeda folk, kommer denna ytterligare nedskärning sannolikt att medföra atl man nu måste permitlera personal.

Ulskoltel menar att del är "angeläget att den svenska fusionsforskningen ges ekonomiskt stöd i en utsträckning som medger att pågående, av sakkunniga prioriterade, forskningsprojekt kan bedrivas effektivt". Man hänvisar emellertid till det rådande budgetläget och överlåter en betydande del av finansieringen tUl andra. Riksdagen frånhänder sig alltså ansvaret för att denna forskning kan bedrivas på ett, i förhållande till sin möjliga framtida betydelse, tillräckligt effektivt sätt. Del förefaller klart atl våra prioriteringar när det gäller forskning inte är genomtänkta.

I motionen 703 föreslår vi under punkten 1, i likhet med vad som föreslås i motionen 170 från folkpartirepresentanter, att ytterligare 900 000 kronor anslås tUl atomforskningsrådet.

Herr talman! Jag ber all få yrka bifall till motionen 703 punkterna 1 och 2.

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Riksdagen behandlade för två år sedan frågan om Sveriges deltagande i del internationella sloracceleratorprojektel i CERN. Etl noggrant utredningsarbete hade föregått förslaget, som utmynnade i alt merkostnaderna för Sveriges deltagande i projektet skulle bestridas från anslaget till atom forskningsrådet.

Utbildningsulskotlel gjorde vid sin behandling av frågan etl uttalande som delvis refererats av fru Hambraeus. Vårt uttalande var all atomforskningsrådets anslag bör "prövas i sedvanlig ordning vid den årliga budgelbehandlingen och målsättningen härvid vara atl i största möjliga utsträckning eliminera försämrade ekonomiska villkor för inhemsk forskning".

Föredragande statsrådet, som jag förutsätter har gjort denna prövning, anför i årets stalsverksproposition: "För att undvika en alltför kraftig reduktion av medlen för övrig forskning beräknar jag, liksom för innevarande budgetår, ett särskilt belopp tUl rådet om 2 milj. kr."

Detta belopp skall emellertid ses som ett lån eftersom motsvarande avdrag kommer all göras från anslaget under budgetåren 1975/76-1978/79.

All en viss reduktion av medlen för forskningsrådet skulle bli följden av del nya åtagandet var alla medvetna om. Vid diskussionen framkom atl man räknade med att denna reduktion skulle begränsas till ungefär penningvärdeförsämringen men att i övrigt summan skulle hålla sig något så när konstant.

Statsrådet Moberg uttalar i årets stalsverksproposition alt det av rådet beräknade ökade medelsbehovet för rådets andel av kostnaderna för ombyggnad av synkrocyklotronen i Uppsala ryms inom ramen för ökningen av anslaget, liksom kostnaderna för driften av forskningsrådens laboratorier i Studsvik. Jag förutsatte när jag läste igenom stalsverkspropositionen alt statsrådets uttalande var baserat på riksdagens målsättning att eliminera försämrade vUlkor för den inhemska forskningen.

Efter vad jag senare har erfarit kommer detta inte längre att vara möjligt. Koslnadsslegringen för deltagande i sloracceleratorprojektel har ökat mer än vad som förutsattes och merkostnaderna för Gustaf Werner-cyklolronen och SludsvUcslaboraloriel kommer alt uppgå till ungefär 470 000 kronor, kanske ännu mera, och på intet sätt täckas av bortfallet av kostnaderna för tre tjänster vid atomforskningsrådel.

Vid riksdagsbehandlingen 1971 uttalade jag atl risk fanns för en ytterligare försämring för atomforskningsrådel beroende på förändringar i växelkursen mellan svenska kronor och schweiziska francs. Statsrådet instämde då i denna förmodan. I dag kan vi konstatera alt francens förändring från 1:25 till 1:38 svenska kronor medför en ytterligare belastning på rådet med mer än en halv mUjon kronor.

Detta förstärker ytterligare min uppfattning alt del inle längre kan bli tal om en "normal anslagsutveckling".

Utbildningsutskoltel har vid sin behandling av anslaget haft alt ta

Nr 62

Torsdagen den 5 april 1973

Atomforskning

Nr 62

Torsdagen den SaprU 1973

Atomforskning

ställning till motioner som bl. a. fru Anér här redogjort för och vari det framhålles att minskningen av disponibla medel skulle medföra att professor Lehnerts forskning kommer i farozonen. Bägge motionerna påpekar särskUt att riksbankens jubileumsfond icke kan väntas stödja fusionsforskningen fr. o. m. budgetåret 1974/75. Jag vUl här påpeka att delta gäller budgetåret 1974/75 och alt vi nu behandlar budgetåret 1973/74.

Utbildningsutskottet har icke kunnat tillstyrka förslaget om ökning av bidraget till atomforskningsrådet med 900 000 kronor för att ge rådet ökade möjligheter att stödja professor Lehnert. Men jag vill personligen understryka alt utskottet har den uppfattningen atl del är angelägel alt den svenska fusionsforskningen får ekonomiskt stöd i en utsträckning som medger att av sakkunniga prioriterade forskningsprojekt kan bedrivas effektivt. Efter att ha lyssnat till fru Anér och fru Hambraeus får jag väl ändå ha den förhoppningen att professor Lehnerts forskning, som hela utskottet bedömer vara så utomordentligt värdefull, av atomforskningsrådel kommer atl prioriteras och inte bli den typ av forskning som man i första hand gör avkall på.

Vad jag finner särskilt allvarligt är emellertid alt rUcsdagens uttalande om att begränsa verkningarna av vårt internationeUa åtagande i viss grad tycks åsidosättas på grund av olika omständigheter som jag här redogjort för.

Herr talman! Jag har velat redovisa mina synpunkter när det gäller detta anslag utan att därför mitt ställningstagande i utskottet sätts i fråga. Den hårda restriktivitet som utbUdningsutskottet ålagt sig när det gäller beviljande av anslag har tyvärr drabbat även atom forskningsrådet. Jag finner det emellertid angeläget att göra påpekandet om riksdagens två år gamla uttalande angående anslaget till den inhemska atomforskningen och hoppas atl statsrådet Moberg, som nu sitter här, beaktar detta riksdagens uttalande vid kommande års budgetbehandling. Det är angeläget all vi ledamöter i utskottet, när vi lar slällning till den ytterligt kortfattade redovisning som finns i statsverksproposilionen, kan räkna med att statsrådet föhl det beslut som riksdagen tidigare har fattat.

Herr LEVIN (fp):

Herr talman! Jag ber alt lUl understrykande av bl. a. fru Sundbergs inlägg få säga några fä ord om CERN-H-projeklet.

Då frågan om svensk anslutning tUl CERN-Il-projeklet var aktuell under åren 1970 och 1971 fick atomforskningsrådet av departementet del beskedet all merkostnaderna skulle bestridas inom ramen för det ordinarie anslaget och all man kunde räkna med en oförändrad, dvs. en cirka lioprocenlig ökning per år av anslaget i kronor räknat. I fullt medvetande om att detta förhållande åtminstone under en övergångstid skulle leda till reellt sett minskade anslag till den nationella forskningen godtog rådet — man kan nog säga att det skedde under protester - departementets ståndpunkt, och det berodde naturligtvis på det stora vetenskapliga värde och den internationella betydelse som man inom rådet tUlmätte CERN-projektet. Utan atl nu upprepa debatten vid 1971 års riksdagsbehandling kan det konstateras atl riksdagen följde det på

departementets åsUcler baserade majoritelsförslagel, som bl. a. innebar en rekommendation all finansieringsformerna skulle så utformas att den nationella forskningen ej blev lidande.

Då anslagsuppräkningen för budgetåret 1973/74 nu begränsats till knappt 2 mUjoner kronor, har därmed de ursprunghga förutsättningarna rubbals, eftersom den enbart på CERN-H-projektel belöpande kostnadsökningen utgör 2,75 mUjoner kronor. Det är då inle längre enbart det reella anslaget till nalioneU forskning ulan också anslaget vid oförändrat penningvärde som reduceras. Påslåendet all anslagen uppräknats för att kompensera rådets ökade åtaganden måste aUlså vila på ett missförstånd.

TUl detta kommer alt valutakurserna, som fru Sundberg antydde, har ändrats sedan 1971, och de ändringarna har ur den i del här fallet aktuella synvinkeln varit negativa för de svenska forskarna. Därigenom har läget ytterligare skärpts. Risken för att permanenta skadeverkningar uppstår för den nationella forskningen är betydande, och jag är böjd alt hålla med de forskare som anser alt de uppoffringar som svenskarna obestridligen gjort för acceleralorprojeklels förverkligande kan komma all visa sig meningslösa.

Det är iUa gjort av statsmakterna atl handla på delta sätt - och del är beklagligt alt frågan, såvitt jag kan bedöma, inle tUlräckligt uppmärksammats vid utskottsbehandlingen. Jag kan för dagen endast uttrycka förhoppningen alt skadan kan och kommer alt repareras redan nästa år.

Herr SVENSSON i Malmö (vpk);

Herr talman! Som har understrukils av flera andra deltagare i debatten fattades beslutet om deltagande i CERN vid 1971 års rUcsdag under den uttryckliga förutsättningen att man skulle eliminera de negativa verkningar för delar av den nationella forskningen som annars kunde uppstå inom ramen för utgående anslag. Det var ett av de starkaste skälen till all vår representant i utskottet kunde stödja utskottets skrivning i övrigt på dessa punkter. Till 1971 års utskottsbetänkande i denna sak finns nämligen fogat etl särskilt yttrande av herr Berndtson i Linköping, som mycket starkt ytterligare understryker vad som då sades av utskottet.

Av del föreliggande materialet framgår all de farhågor som redan i den offentliga debatten 1971 framfördes om konsekvenserna för den nationella forskningen — speciellt för fusionsforskningen, som i olyckliga fall skulle kunna länkas bli berörd — kan befaras ha varit berättigade. Visserligen kan man inte för dagen exakt säga hur atomforskningsrådets fördelning av kommande anslag till enskilda projekt kommer atl ulfalla. I och för sig kan man naturligtvis också understryka att det när det gäller enskilda projekt givelvis inte i första hand är riksdagen som skall komma med anvisningar, om del finns instanser av typen forskningsrådet och liknande som har detta som sin speciella uppgift. Vi kommer dock inte ifrån att den anslagsfördelning som står på dagordningen har en myckel viktig allmän forskningspolitisk aspekt och självklart tilldrar sig rUcsdagens uppmärksamhet.

Jag skulle mot den här anförda bakgrunden vilja ställa ett par frågor tUl statsrådet Moberg, och jag vore tacksam om han kunde besvara dem.

Nr 62

Torsdagen den 5 aprU 1973

Atomforskning

Nr 62 1. Om följden av det som eventuellt här kommer att passera skulle bli

Torsdagen den ' nedskärning av anslagen lUl projekt inom bl. a. den nationella

5 anril 1973 fusionsforskningen, är delta enligt herr Mobergs mening från forsknings-

------------ -_---- politisk synpunkt en gynnsam och angelägen sak?

•' * 2. Om sådana konsekvenser inträffar, ligger de verkligen i linje med de

förutsättningar som rUcsdagens beslut 1971 vUar på? Spelar regeringen

här verkligen med riktiga premisser?

3. Är statsrådet Moberg beredd att kort deklarera någonting om sin

syn på fusionsforskningens plals och betydelse i svensk industripolitik på

sikt?

Herr GUSTAFSSON i Barkarby (s):

Herr talman! Även om liden inte har lidit så länge ännu, skall jag falla mig kort därför alt vi har en lång föredragningslista och det är att befara atl även den här arbetsdagen blir ganska omfattande.

Till de representanter för motionärerna som har talat vill jag bara säga atl ell enigt utskott, inklusive fru Sundberg, har skrivit atl vi delar motionärernas uppfattning om fusionsforskningens värde och betydelse men att vi med hänsyn till budgetlägel inte anser oss kunna tillstyrka ytterligare 900 000 kronor för ändamålet.

Vad som dessutom bör understrykas som vUcligt i sammanhanget är att man följer den internationella utvecklingen, och det gör ju atomforskningsrådel genom en speciell kommitté för fusionsforskning, som bl. a. har denna bevaknings- och kontaktuppgift. Vi kan ju ha någol all hämta ute i världen också på de här både vetenskapligt och tekniskt komplicerade områdena.

Del är i och för sig beklagligt all vi inle ansett oss kunna förorda en större medelstilldelning till atomforskningsrådet, men rådet har härefter, när ramen nu fastläggs, givelvis möjligheter alt göra vissa interna ompriorileringar. Enligt vad fru Hambraeus sade är ju atomforskningsrådet mycket positivt till den här verksamheten, och då borde del ju inte vara så stor risk för del som fru Anér var inne på, nämligen alt verksamheten helt skulle skrotas ner.

Till fru Hambraeus vill jag säga när det gäller Studsvik alt atomforskningsrådel har fått ett belopp motsvarande det som tidigare gavs till medicinska forskningsrådet och naturvetenskapliga forskningsrådet för dessa uppgifter.

Fru Hambraeus påslår atl utskottets prioriteringar inle är genomlänk-ta. Våra prioriteringar är kanske andra än fru Hambreeus'. Men de egna prioriteringarna behöver inle aUlid vara mer genomtänkta än andras. Del kan ju hända all den som har en annan uppfattning än fru Hambraeus också har tänkt igenom saken, faslän prioriteringarna blivit annorlunda.

Slutligen vill jag bara säga att till fru Sundbergs inlägg har jag i del här sammanhanget ingen kommentar atl göra.

Jag ber alt få yrka bifall tUl utskottels hemställan under punkten 2, Alomforskning.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Eftersom jag har fått direkta frågor skall jag väl säga
22 några ord på den här punkten.

Jag vill först stryka under vad herr Gustafsson i Barkarby nu sade: Riksdagens utbildningsutskott är enigt i den här frågan. Del finns inga delade meningar inom utskottet om ställningstagandet till regeringens förslag rörande atomforskningsrådel.

I vad gäller de tre frågor som herr Svensson i Malmö riktade till mig, så vill jag först säga all bedömningen av hur stort belopp fusionsforskningen skall få under nästa år görs av forskarna själva i rådet. Självklart kommer forskarna i rådet atl beakta del uttalande som görs i utskoltsbetänkandet. Där sägs klart ifrån all rUcsdagen, hksom regeringen, anser att Sverige bör ligga så långt framme som möjligt när det gäller fusionsforskningen.

Men vi skall ha klart för oss atl den forskning det här gäller ännu så länge är en ren grundforskning. Ingen forskare i världen vet huruvida de många ansträngningar som görs runt om i världen någon gång leder lUl praktiska resultat. Därför är det, fru Hambraeus och herr Svensson i Malmö, något tidigt att koppla in denna forskningsfråga i en diskussion om vår energipolitik. Vi håller så gott vi kan kunskapsnivån uppe och flyttar fram positionerna undan för undan. Men det är ännu åtskilliga år till den dag då man kan föra in denna forsknings resultat i form av praktiskt realiserbara projekt i vår energipolitik. Jag kan upplysa kammaren om atl inom den allra närmaste liden kommer resonemang från svensk och europeisk sida att föras om ell ökat samarbete inom fusionsforskningen.

Slutligen: Jag kan inle se all del lUl följd av regeringens förslag lUl anslagsutveckling på något sätt skulle föreligga en skUlnad mellan den situation som råder i dag och den som rådde 1971 i fråga om konsekvenserna för annan forskning som lyder under atområdel.

Nr 62

Torsdagen den 5 aprU 1973

Atomforskning

Fru HAMBRAEUS (c):

Herr talman! 1 fråga om all forskning gäUer alt man på förhand inle kan säga om den kommer att ge någol resultat, men förmodligen kommer vi nästa månad alt få höra att tekniken alltid kan lösa de problem som man ger sig in på atl lösa. Del kommer då alt gälla den slutliga lösningen på avfallshanteringsproblemel när det gäller alt la hand om det radioakliva avfallet från kärnkraftverken. Inte heller här vel forskarna i dag, om det är möjligt att lösa detta problem, men regeringen är helt inriktad på alt det skall kunna lösas och beviljar hur myckel bidrag som helst därtill. Fusionsforskningen skulle eventuellt kunna vara ett alternativ till kärnkraftverken, och det är egendomligt att man håller en så viktig forskning på sparlåga.

Fru ANÉR (fp):

Herr talman! Efter vad vi hört i dag vUl jag bara säga att den som i Sverige är ansvarig för forskningen inte verkar vara särskilt intresserad av grundforskning.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Propositioner gavs på bifaU till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 170 av fru Anér och herr Molin samt motionen nr 703 av fru Hambraeus och herr Fiskesjö i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan fru Anér begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vUl att kammaren bifaller UtbUdningsutskotlets hemställan i

betänkandet nr 10 punkten 2 mom. 1 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifaUit motionen nr 170 av fru Anér och herr

Molin samt motionen nr 703 av fru Hambraeus och herr Fiskesjö i

motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då fru Anér begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 203

Nej - 88

Avstår — 19

Herr Gustafsson i Byske (c) anmälde att han avsett att rösta ja men av misstag nedtryckt nej-knappen.

Den som vUl att kammaren bifaller utbildningsutskottets hemstäUan i

betänkandet nr 10 punkten 2 mom. 2 röstar ja,

den det ej vUl röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifaUit motionen nr 703 av fru Hambraeus och

herr Fiskesjö i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen.

Nr 62

Torsdagen den 5 april 1973

Institutet för social forskning

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4

Institutet för social forskning

Kungl. Maj:t hade under punkten E 54 (s. 426—427) föreslagit riksdagen att tUl Institutet för social forskning för budgetåret 1973/74 anvisa ett förslagsanslag av 1 243 000 kronor.

I detta sammanhang hade behandlats motionerna

1973:353 av herrar Olof Johansson i Stockholm (c) och Andersson i Nybro (c),

1973:457 av herr Helén m. fl. (fp) i vad avsåg hemstäUan att riksdagen skuUe

1. lUl Institutet för social forskning för budgetåret 1973/74 anvisa etl i förhållande lUl Kungl. Maj:ts förslag med 510 000 kronor förhöjt förslagsanslag av 1 753 000 kronor,

2. som sin mening ge Kungl. Maj :t tUl känna vad som i motionen anförts angående välfärdsforskningen,

1973:701 av herr Fälldin m. fl. (c) vari hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle anhålla om tiUsällande av en parlamentarisk beredning under medverkan av kvalificerade forskare med uppgift att utarbeta ell syslem för kontinuerlig välfärdsforskning i vårt land samt

1973:713 av herr Möller m. fl. (fp) vari hemställts att riksdagen hos Kungl, Maj:t begärde alt en parlamentarisk utredning tillsattes skyndsamt för all utreda hur etl syslem för framlida välfärdsbedömningar skulle utformas i Sverige, inle minst i fråga om behovet av regelbundet återkommande undersökningar.

Nr 62

Torsdagen den 5 aprU 1973

Institutet för social forskning

på motionen 1973:457 i denna del till Institutet för social forskning för budgetåret 1973/74 anvisade ett förslagsanslag avi 243 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande en särskild beredning för välfärdsforskning av herrar
Wikström (fp), Larsson i Staffanstorp (c). Richardson (fp), Nordstrandh
(m), Elmstedt (c) och Johansson i Skärstad (c) samt fru Sundberg (m)
som ansett atl utskottet under 2 bort hemställa,

att riksdagen som sin mening gav Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna i anledning av motionerna 1973:457, 1973:701 och 1973 713 anfört,

2. beträffande medel för forsknings- och utvecklingsarbete av herrar
Wikström (fp) och Richardson (fp) som ansett att utskottet under 3 bort
hemstäUa,

att riksdagen i anledning av propositionen 1973:1 och med bifall tUl motionen 1973:457 i denna del till InstUutel för social forskning för budgetåret 1973/74 anvisade ett förslagsanslag av 1 753 000 kronor.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Det är självfallet en truism all påslå att kunskap om verkligheten är en första förutsättning för atl kunna gripa in och förändra verkligheten. Det är likaså en truism atl påstå atl vår kunskap om verkligheten är ofullständig och bristfäUig. Delta gäller inle minst frågor som rör sociala förhållanden. Dessa är ofta utomordentligt svåråtkomliga och svårgripbara. Inte minst arbetet inom låginkomstutredningen har visat delta. De mätmetoder som forskningen förfogar över är exempelvis bristfälliga. Del är därför angeläget atl man söker utveckla metoder för mätning av de faktorer som ingår i vad vi betraktar som mänsklig välfärd, t. ex. sysselsättning, hälsa, kunskap, utbUdning och ekonomi.

Vi vel vidare alt förhållandena förändras snabbt i vårt samhälle och alt gjorda undersökningar därför snabbi bhr föråldrade. Delta motiverar också en ökad satsning på välfärdsforskning.

Ännu etl motiv för en sådan metodutveckling och en sådan forskning är nödvändigheten av alt undersöka i vad mån de reformer som beslutas och genomförs - ofta med betydande ekonomiska satsningar - leder till de eftersträvade resultaten. Reformmetodiken i vårt land karakteriseras ju av att statsmakternas beslut föregås av myckel grundliga utredningar och undersökningar men att uppföljningen ofta är bristfällig eller obefintlig. Det finns därför all anledning all skaffa instrument för uppföljningsstudier och atl genomföra sådana.

Välfärdsforskning är ett relativt nytt begrepp. Det är därför inle särskilt märkligt atl del är ett ganska oklart och mångtydigt begrepp. Det är därför nödvändigt all själva begreppet välfärd blir föremål för analys för att en verklighetsnära och relevant forskning om de samhällsförhållanden som den berör skall bli meningsfull. Det är angeläget alt man ger begreppet en vid innebörd och inte begränsar det till enbart materiell standard.

Vi har från folkpartiels sida i anslutning till förslag i rapporten

Forskning om välfärden och dess fördelning i Sverige föreslagit att det inrättas en beredning för välfärdsforskning med representanter för statistiska centralbyrån, för institutet för social forskning, för forskning inom andra områden samt för de politiska partierna. Etl sådant organ skulle fungera som rådgivande organ när det gäller frågor rörande välfärds- och levnadsnivåforskning.

Utbildningsutskottets majoritet har inte tillstyrkt denna anordning. Vi anser det vara väsentligt atl inle minst pohlikerna redan från början kommer in i den beslutsprocess som gäller forskningsprogram inom denna sektor. Delta är för övrigt en strävan som går igen i andra forskningspoliliska sammanhang.

Jag yrkar därför bifall till reservationen 1.

För alt denna forskning skall komma i gång utan dröjsmål och för atl den skall kunna bedrivas effektivt krävs ekonomiska resurser. Universitelskanslersämbetet har föreslagit att särskilda medel skall anvisas till institutet för social forskning för dessa uppgifter.

Från folkpartiets sida har vi menat all detta är nödvändigt. Denna forskning är nämligen ytterligt angelägen. Vi har därför i en parlimolion krävt all anslaget skall höjas i enlighet med UKÄ:s framställning, dvs. med drygt 0,5 miljoner kronor. Utskottsmajoritelen har tyvärr gått på en kärvare linje.

Jag yrkar bifall liU reservationen 2, som innebär all etl anslag bevihas med 1 753 000 kronor till institutet för social forskning.

Det kan, herr talman, i anslutning till den debatt som nyligen har förts beträffande anslag till fusionsforskning vara frestande alt framföra några reflexioner beträffande anslagsbeviljningen i stort till forskning. RUcsdagen har alldeles nyligen bevihal 62 miljoner kronor till naturvetenskapliga forskningsrådet. Vi har beviljat drygt 24 miljoner till atomforskning, 25 miljoner till europeiskt samarbete inom kärnforskning, 2,7 miljoner tUl forskningsinstitutet för atomfysik. Om man summerar detta så finner man alt den samlade satsningen på atomforskning ändå rör sig om drygt 51 mihoner. Naturvetenskapliga forskningsrådet får 62 miljoner. Därtill kommer anslag till statens institut för teknisk utveckling. Bara forskningsråden under utbildningsdepartementet får således 113 miljoner.

Om man sammanställer detta med atl samhällsvetenskapliga forskningsrådet får 12 miljoner och humanistiska forskningsrådet 10,8 mihoner, så finner man all den samhällsvetenskapliga eller humanistiska forskningen i vårt land inte har fått några stora bitar av den kaka som finns.

I går presenterade humanistiska forskningsrådet en undersökningsrapport som visar att den humanistiska forskningen i vårt land måste betraktas som svältfödd. Jag tycker det finns anledning atl peka på detta förhållande i anslutning till delta lilla anslag som nu äskas till den sociala forskningen och den tidigare diskussionen om anslagen till atom- och fusionsforskning.

Nr 62

Torsdagen den 5 aprU 1973

Institutet för social forskning

Nr 62

Torsdagen den 5 april 1973

Institutet för social forskning

riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om tillsättande av en parlamentarisk beredning under medverkan av kvalificerade forskare med uppgift att utarbeta ell system för kontinuerlig välfärdsforskning i vårt land.

Ämnet vi behandlar är mycket intressant och viktigt. Även om ulskottsmajoriteten har avstyrkt motionen kommer välfärdsforskningen att inta en myckel central plals när del gäller all utforma morgondagens samhälle. Jag vill återge några av de synpunkter som vi har anfört i vår motion då vi krävt en sådan beredning.

En strävan efler atl skapa välfärd för människorna ingår som en beståndsdel i de flesta politiska överväganden och kan sägas karakterisera den politiska verksamheten på alla nivåer. Betraktat mot denna bakgrund är del förvånande all så litet gjorts hitintills för att utveckla instrument för alt mäta välfärd och därigenom få ett bättre bedömningsunderlag innan förslag framställs och åtgärder beslutas och vidtas. Även instrumenten för atl i efterhand utvärdera resultatet av vidtagna åtgärder i välfärdsskapande syfte är bristfälligt utvecklade.

En av orsakerna till all en förtroendeklyfta ibland uppslår mellan människor och dem som av dessa valts all besätta de olika samhällsuppdragen kan förmodas vara alt de senare, som i allmänhet har all fatta besluten, gör detta på bristfälligt underlag i fråga om beslutens välfärdspoliliska konsekvenser. Detta beror på att välfärd i beslutsprocessen har kommit atl bli ell begrepp i huvudsak knutet till det ekonomiska systemet och därför mätts och uttryckts i dess termer. Den enskUde däremot upplever välfärden som ett kvalitativt begrepp med begränsad anknytning till del ekonomiska systemet.

Vi kan finna exempel på detta från det regionalpolitiska området. Omflyttningen av människor har .vägletts av ekonomiska beräkningar, som understundom pekat på ökad välfärd för den enskilde medan vederbörande på grund av omätbara sociala och miljömässiga förändringar upplever omflyttningen som en välfärdsförsämring. Under den period i uppbyggnaden av vårt nuvarande samhälle då del främst gällde att övervinna en påtaglig materiell nöd kan del förmodas ha rått en större samstämmighet mellan nationalinkomstens tillväxt och människornas upplevelse av stigande välfärd. När den ekonomiska tillväxten därför kräver allt större insatser från de enskilda människorna, med den därav följande psykiska och fysiska förslitningen, upplevs inte på samma sätt någol större samband mellan nationalinkomst och välfärd. Delsamma torde vara fallet åtminstone på lång sikt då tillväxten i ekonomin sker till priset av förstörd miljö och uttömmande av naturresurser.

Nationalinkomsten uppdelad i per capita-inkomst har också den allvarliga bristen all den ej förmår åskådliggöra inkomstens fördelning mellan olika grupper av människor. Många människor får aldrig del av den stigande välfärden, men vi saknar för närvarande statistik som till fuUo förmår åskådliggöra delta.

Låginkomstutredningen tillsattes efler beslut av 1965 års riksdag och arbetade fram till den I oktober 1971 då den upplöstes. Därmed kunde endast en del av de synnerligen ambitiösa uppgifterna enligt direktiven från 1965 fullföljas. I ell slutbetänkande planerade utredningen att konstruera modeller för alt förklara samhället från både individens och

myndigheternas synpunkt samt alt analysera styrprocesserna bakom den sociala förändringen.

Av stort värde var emellertid det kartläggningsarbete som utredningen slutförde. Det skapade goda förutsättningar för en konkretiserad och mera realistisk jämlikhetsdebatt med direkt anknytning till den enskilda människans vardag, hennes hälsotillstånd, kostvanor, arbetsplatsförhållanden, faktiska arbetstider, hushållsarbete och dubbelarbete, bostadsförhållanden, uppväxtförhåUanden och social rörlighet, möjligheter att påverka sill eget liv, sysselsättning och arbetlöshet, inkomslulveckling osv,

Låginkomstutredningen har gett ett gott underlag för en seriös debatt om sociala och ekonomiska klyftor i dagens Sverige och eftertryckligt dementerat allt tal om att del endast återstår mindre detaljjusteringar för att del svenska välfärdssamhället skall vara färdigt, Inle minst gör utredningens material klart hur väsentliga prioriteringar inom reformverksamheten är i framtiden. Tyvärr minskar utredningsarbetets värde genom atl det ej fick slutföras, när det gäller all i framtida reformer angripa orsaken bakom bristerna i samhället och inte endast symtomen,

Låginkomstutredningen har följts av en komplettering i form av ett förslag till vidareutveckling av arbetet Forskning om välfärden och dess fördelning i Sverige,

Inom statistiska centralbyrån pågår ell utvecklingsarbete med målsättningen all skapa ett system för periodiska levnadsnivåundersökningar. Inom del nyinrättade socialforskningsinstilutel pågår ell arbete för att utveckla detta forskningsområde.

För närvarande pågår således ett utvecklingsarbete på olika håll i vårt land. Delta arbete utföres dock inle under parlamentarisk medverkan.

Behovet av nära samverkan mellan politiker och forskare är speciellt stort på jusl delta område med tanke på den nära anknytning som bör finnas mellan kartläggning av situationen och förslag till åtgärder för atl avhjälpa påvisade brister. Detta samband framhålles också i den rapport som den av inrikesdepartementet tillkallade sakkunnige avlämnat.

Vi vill mot bakgrund av vad som redovisats föreslå att en parlamentarisk beredning tillkallas för alt utarbeta ell syslem för kontinuerlig välfärdsforskning i vårt land. En väsentlig uppgift blir att samordna det arbete som påbörjats inom SCB och institutet för social forskning. Vidare bör undersökas i vad mån arbetet inom olika universitets- och forskningsinstitutioner kan inordnas i ett sådant system.

Herr talman! Jag ber alt få yrka bifall till reservationen 1 vid punkten 4.

Nr 62

Torsdagen den 5 aprU 1973

Institutet för social forskning

Nr 62

Torsdagen den 5 april 1973

Institutet för social forskning

nyligen startat, och dess personbesättning är ännu inle fulltalig. I själva verket kommer den siste av de professorer som har tillsatts att träda i funktion den 1 augusti 1973. För del tredje kan det erinras om utskottets betänkande nr 25 år 1972, där riksdagens möjligheter till debatt om forskningsinriktningen påvisas.

Det verkade på herr Richardson som om han inle skulle ha särskilt stor tilltro till kompetensen hos den styrelse som nu finns för institutet för social forskning, och det kanske kan vara värdefullt all erinra honom och kammaren om hur den styrelsen är komponerad. Där finns företrädare för riksförsäkringsverket. Landstingsförbundet, SAF, konjunkturinstitutet, Kommunförbundet, LO, AMS, socialstyrelsen, TCO och SACO. Jag tycker att den kompositionen av styrelsen för institutet för social forskning borde borga för att det är en kompetent församling som leder institutels verksamhet.

På tal om politiker i sådana här beredningar kanske man skall erinra om vad vi sade i utbildningsutskottets betänkande nr 6 år 1972: "Utskottet, som vill ta fasta på detta uttalande i propositionen, anser sig kunna utgå från alt riksdagen när institutets verksamhet närmare planlagts får en redogörelse härför som etl underlag för en debatt om forskningens inriktning m. m." Pohtiker bör alltså på grundval av rapporter diskutera en eventuell fortsatt inriktning åt samma håll som tidigare eller en annan inriktning. I detta större sammanhang bör politiker komma in.

Det är fullt rimligt att inte föregripa en beredning som pågår genom ställningstagande i dag i riksdagen. Del är också rimligt atl låta institutet för social forskning bli fulltaligt till sin personaluppsättning. Dessutom bör man nu låta den grupp av, enligt min mening, mycket kvalificerade forskare som knutits till institutet åtminstone få någon lid på sig all tillsammans planlägga verksamheten. Det är inle så alldeles lätta frågor som välfärdsforskningen sysslar med, om någon kanske tror del. Även om otåligheten är stor och önskan het atl del skall komma fram forskningsresultat som underlag för politiskt beslutsfallande, får man väl ändå ge sig till tåls någol. Del skall här omedelbart inflikas atl de redan fungerande forskarna vid institutet för social forskning naturligtvis inte sitter och väntar på att en personalstyrka skall bli fulltahg utan självfallet arbetar med frågorna. Jag utgår från all reservanterna, liksom jag själv, inhämtat den kunskapen. Och då tycker jag alt reservanternas krav här är ett uttryck för väl stor flåsighel.

Man kan för övrigt just i anslutning till reservationen om särskild beredning för välfärdsforskning, liksom också till förslag om ett permanent organ för välfärdsforskning knutet till riksdagen, ha anledning fråga sig om det egentligen är så klokt med dessa extra arrangemang. Får inte därmed jusl den här forskningssektorn en ställning som är unik i förhållande till andra forskningssektorer? Kan det inte i sin tur medföra att välfärdsforskningen, som vi nu talar om och som är mycket viktig, får förväntningar på sig, som inte är rimliga och som det blir svårt att leva upp till på kort lid? Slutligen kan man fråga sig varför jusl välfärdsforskarna skall ha en speciell position i vår poUtiska struktur och i våra politiska beslutsprocesser.

Ja, herr talman, det var mest frågor, men jag tycker del är berättigat att ställa dem och fundera över dem. Jag är nämligen för egen del inte hka tvärsäker som reservanter och motionärer på den här punkten.

Vad till sist beträffar reservationen 2 vid punkten 4, där folkpartiels representanter ensamma yrkar 510 000 kronor ytterligare i anslag till institutet för social forskning, menar utskottet alt man inte när det gäller medelsanvisningen jusl nu bör höja den summa som Kungl. Maj:t föreslagit. Jag kan fatta mig kort och här hänvisa till vad utskottet anfört i fråga om den pågående beredningen.

Det tillägget kanske jag ändå skall göra atl del i statsverkspropositionen, bilaga 9, finansdepartementet, under punkten B 2 Statistiska centralbyrån, finns förslag från departementschefen alt en planerad provundersökning rörande välfärden eller Levnadsförhållandena i samhället skall ulföras i vår, troligen i maj månad, och att medel, cirka 400 000 kronor, beräknas för utvärdering av undersökningen under kommande budgetår. Det finns också ett tillägg om atl statistiska centralbyrån bör bedriva del arbetet i samråd med institutet för social forskning. Motionärerna och reservanterna borde enligt min mening vara tillfredsställda med detta.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan i betänkande nr 10 punkten 4.

Under detta anförande övertog herr förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Nr 62

Torsdagen den 5 aprU 1973

Institutet för social forskning

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Jag tror inte att del föreligger några delade meningar mellan majoriteten inom utskottet och reservanterna beträffande det angelägna i den här forskningen eller om att det är viktigt all representanter för det allmänna, för samhället, på olika sätt kommer in. Skillnaden gäller närmast på vilket sätt del här inflytandet skall komma till stånd. Situationen är den att vi har institutet för social forskning i verksamhet och att vi har statistiska centralbyrån som är verksam med alt skaffa information och kunskap om de frågor som det här gäller. Delta är ett faktum.

Vi anser att del är viktigt att redan nu, utan någon fördröjning, få en rådgivande beredning med den sammansättning som vi föreslagit. Herr Gustafsson i Barkarby menar att vi har en styrelse för institutet för social forskning med relativt bred sammansättning. Del är riktigt. Men vi har inte några representanter för de politiska partierna i den styrelsen. Vi tycker all del är viktigt alt den här forskningen redan från början får en riklig inriktning. Det kan ju inte vara en bättre metod, anser vi, alt i efterhand, sedan en viss tids erfarenhet vunnits, gå in och peka på vägar som vore riktigare. Vi vel atl flera av de här forskningsprojekten är mångåriga — tre fyra år är ingen ovanlig tid.

Det är svårt att finna någol forskningsområde som i så hög grad berör de samhälleliga problemen och den politiska verkligheten. Jag vill gärna peka på det remissyttrande som LO avgav över en motion vid 1971 års riksdag angående just välfärdsforskning. LO ansåg atl det var lämpligt att

Nr 62

Torsdagen den 5 april 1973

Institutet för social forskning

del tilltänkta utrednings- och metodutvecklingsarbetet leddes av parlamentariker. Därigenom skulle en bättre anknytning ske till riksdagens behov av att kunna styra utformningen av underlaget för samhällsplaneringen, ansåg LO.

Det finns dessutom anledning att fästa uppmärksamheten vid den synpunkt som finns i den aktuella forskningsrapporten. Utredaren diskuterar vilka krav som skall ställas på denna forskning och på den forskningsorganisation som är den lämpliga och pekar på tre ohka kriterier. Ett av dessa kriterier är förtroende för verksamheten, och utredaren säger alt det är myckel angeläget all allmänheten får stort förtroende för verksamheten redan från början. En stor del av kunskapen skall ju samlas in genom intervjuundersökningar, och del är inte minst av den anledningen ytterligt angeläget all det finns ell förtroende hos politiska partier, hos myndigheter och hos allmänheten. Integritets-frågorna är också väsentliga.

Del finns alltså, menar vi, skäl för att vi får en berednmg med den föreslagna sammansättningen som rådgivande organ till forskningen redan från starten.

Herr GUSTAFSSON i Barkarby (s):

Herr talman! TUl herr Richardson vill jag endast säga atl del verkar som om han tror all del blir en riktig inriktning av den här verksamheten vid institutet för social forskning bara därför att man sätter dit politiker, parlamentariker. Jag drar den slutsatsen att herr Richardson på något sätt måste misstro den grupp av representanter som nu sitter i institutets styrelse och ledning och har alt se på institutets verksamhet. Jag tycker det är litet förunderligt, för att nu uttrycka sig mUt, när jag läst upp listan över de organ och organisationer som är representerade i institutets styrelse.

Herr Richardson sade dessutom att allmänheten behöver ha ett stort förtroende för det här organet. Det är inte nödvändigt att jag läser upp listan igen, men där finns ju de tre stora löntagarorganisationerna LO, TCO och SACO hksom Arbetsgivareföreningen. Organisationssverige är alltså mycket väl företrätt i den här styrelsen, och det borde väl ändå, med de breda kontaktytor som dessa organisationer har mot folket, vara en garanti för alt allmänheten får förtroende för verksamheten.

Sedan kan man alllid fråga sig hur långt man skall gå i sådana här sammanhang för all den breda allmänheten skall få förtroende i alla detaljer när det gäller sådana saker som intervjuundersökningar, som herr Richardson här tog upp. När man kommer ner på intervjuundersökningarnas delaljeringsnivå kan del väl hända alt del blir besvärligt hur man än sammansätter styrelsen, men nog tycker jag all denna styrelse

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Ja, herr Gustafsson i Barkarby, jag tror del finns bättre garantier för en riklig inriktning av välfärdsforskningen om del i del beredande organet finns representanter för de olika pohtiska partierna. Del är inle bara jag som tycker del, utan del gör också den enmansutredare i inrikesdepartementet som har skrivit denna forskningsrapport. Och det tycker också LO, enligt det remissyttrande som avlämnades 1971.

Herr Gustafsson i Barkarby glömmer emellertid bort en vUclig sak, nämligen alt denna beredning är avsedd all vara ett samordningsorgan mellan institutet för social forskning, statistiska centralbyrån och representanter för den övriga forskningen vad gäller välfärds- och levnadsnivåundersökningar.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Utskottets hemstäUan bifölls.

Mom. 2

Propositioner gavs på bifaU tUl dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 1 av herr Wikström m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Richardson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som viU att kammaren bifaller UtbUdningsutskotlets hemställan i

betänkandet nr 10 punkten 4 mom. 2 röstar ja,

den det ej vUl röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av herr Wikström

m.fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Richardson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 158

Nej - 151

Avstår - 3

Mom. 3

Propositioner gavs på bifaU tUl dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 2 av herrar Wikström och Richardson, och förklarades

Nr 62

Torsdagen den 5 aprU 1973

Hyggesplöjning

den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr. Richardson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill atl kammaren bifaUer ulbildningsutskottets hemstäUan i

betänkandet nr 10 punkten 4 mom. 3 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 2 av herrar Wikström

och Richardson.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Richardson begärde rösträkning verkstäUdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat;

Ja - 258

Nej - 52

Avstår — 2

Punkten 5

Utskottets hemstäUan bifölls.

§ 12 Hyggesplöjning

Föredrogs jordbruksutskottets betänkande nr 10 i anledning av motioner angående hyggesplöjning.

I detta betänkande hade behandlats motionerna

1973:502 av herr Nilsson i Agnas m. fl. (m) vari hemställts att riksdagen som sin mening gav Kungl. Maj.t tUl känna vad i motionen anförts rörande hyggesplöjningarnas skadeverkningar på renbeleslanden,

1973:802 av herr Takman (vpk) vari föreslagits att riksdagen hos regeringen hemstäUde om utfärdande av sådana föreskrifter, att hyggesplöjning helt slopades i landet,

1973:1398 av herrar Johansson i Holmgården (c) och Carlsson i Vikmanshyttan (c) vari hemställts atl riksdagen skuUe hos Kungl. Maj:l. anhålla om förslag angående förbud mot s. k. hyggesplöjningar inom renskötselområdena samt

1973:1430 av herrar Sellgren (fp) och Slålhammar (fp) vari hemställts atl rUcsdagen hos Kungl. Maj:t begärde alt föreskrifter utfärdades om förbud mot markberedning genom hyggesplogning i avvaktan på alt tUlräcklig kunskap erhållits om metodernas förenhghet med ekologiska och mUjömässiga krav och dess konsekvenser för rennäringen.

Utskottet hemställde

att riksdagen ansåg motionerna 1973:502, 1973:802, 1973:1398 och 1973:1430 besvarade med vad utskottet i betänkandet anfört.

Reservation hade avgivits av herr Takman (vpk) som ansett att Nr 62

utskottet bort hemställa. Torsdagen den

att riksdagen i anledning av motionerna 1973:502, 1973:802, 5aDrillQ73

1973:1398 och 1973:1430 hos Kungl. Maj:t skulle anhålla om utfärdande----- ------

av förbud mot hyggesplogning i renskötselområdena. Hyggesplojning

Herr TAKMAN (vpk):

Herr talman! I min reservation har jag krävt förbud mot hyggesplogning i renskölselområdena, och jag har i korthet redogjort för de uppgifter jag haft om hyggesplogningen från skogsvårdssynpunkt. Med skogsvård menar man ju i daghgl tal alla åtgärder som kan främja virkesproduktionen. All skogen också har betydelse i många andra hänseenden förefaller del närmast vara en oförskämdhet all dra in i diskussionen.

Om man nu väher detta vanliga inskränkta betraktelsesätt och bortser från alla andra värden som skogen har, kan man tydligen påstå att hyggesplogningen har åtminstone en positiv verkan - en mycket god föryngringseffekt — om den används på lämphg mark. Nyplanterad skog växer där betydligt bättre de första åren. Men resultatet på längre sUct vet man inte mycket om, så långt jag har kunnat finna.

Jag tycker verkligen att situationen är olustig. Den är olustig inte minst därför att ingen, allra minst jag själv, vUl stoppa en utveckhng som kan vara positiv. Det är självklart atl ingen motsätter sig dränering av sumpmarker, om del nu är detta som hyggesplogningen används för. Jag använder medvetet beteckningen plogning i stället för plöjning. Här förfar man ju ungefär som vid snöplogning: man skjuter undan humuslagrel i stället för att vända torvorna som man gör vid plöjning.

Domänverket har enligt utskottsmajoritetens skrivning ett mycket starkt argument, nämligen att etl totalt förbud mot hyggesplogning skulle begränsa de produktiva skogsmarkerna så myckel atl sysselsättningen i statens skogar skulle minskas med 200 å 300 årsarbetare. Jag tror del finns anledning all vara mycket kritisk till den uppgiften. Den avser troligen den tidpunkt långt i framtiden när skogen bUvit mogen för avverkning. Del förutsätts också atl resultatet av hyggesplogningen bhr det avsedda och vidare all man inle tar med de negativa verkningarna i kalkylen. Dessa begränsar sig inle till renskölselområdena, där stora kalhyggen, hyggesbränningar, hyggesplogningar och giftbesprutning åstadkommit betydande inskränkningar i vinterbetesmarkerna. Men eftersom de negativa verkningarna för rennäringen varit de mest påtagliga, har jag i reservationen nöjt mig med att kräva förbud mot hyggesplogning där.

Jag nöjer mig med detta nu och yrkar bifall till reservationen.

Nr 62

Torsdagen den SaprU 1973

Hyggesplöjning

vinterbetesområden för vissa fjällsamebyar. Statsrådet uttalade sig mycket klart för atl markberedning inle får bedrivas så all den skadar rennäringen.

Eftersom hyggesplogningen bevisats medföra en radikal förändring av markförhållandena, nödgas man se mycket allvarligt på de följder som uppstår för andra intressenter än skogsnäringen inom berörda områden. Hyggesplogningen är i första hand aktuell på fuktiga marker med tjock råhumus. Dessa markområden räknas visserligen inte till de förstklassiga renbetesmarkerna, men kan i stället genom markberedningen ha gjorts oframkomliga för renarna. Metoden är också tillåten på torra marker med extremt svåra lokalklimaliska förhållanden, där hyggesplogning ur skogsbrukets synpunkt kan anses vara enda medlet alt öka marklemperaluren och förbättra bonilelen. Sådana områden är samtidigt vanliga vinterbetesmarker inom renskötseln.

Vare sig det rör sig om fuktiga marker eller om torra synes markberedning av det här slaget vara till förfång för rennäringen. Ännu har inga egentliga undersökningar gjorts angående vilken eventuell inverkan på renslammens minskning markberedning av det här slaget medfört. Men man kan inte utesluta alt den haft en negativ inverkan. Del är under sådana förhållanden jag kommit till den slutsatsen alt man inte kan vara nog restriktiv i det här avseendet intill dess att man utvecklat bättre anpassade metoder för markberedningen.

Enligt min bedömning har utskottet behandlat vår motion liksom övriga motioner i samma syfte mycket formellt. Utskottet bekräftar möjligheterna till prövning inför allmän domstol, även om ulskoltel synes föredra det samrådsförfarande som uppges förekomma i hithörande frågor. Avgörande för utskottets ställningstagande tUl motionerna synes vara att det vid beredningen framkommit att den mark som främst blir föremål för hyggesplogning inte sammanfaller med de områden som är av särskilt intresse som vinterbele för renar. Mot bakgrund av de uppgifter jag har till mitt förfogande framstår utskottets skrivning som en förenkling av de faktiska förhållandena.

För min uppfattning talar också vad som anförs i den reservation som är fogad till belänkandet. Den mening som företrädare för naturvårdsverket och lantbruksstyrelsen uttalat synes ha gjorts vid föredragning inför utskottet. Vad lantbruksstyrelsens talesman enligt reservationen anfört stämmer helt med vad jag har läst i en ännu inte publicerad uppsats av en forskare. En expert inom ett av våra större skogsbolag bekräftade också, vid etl samtal som vi haft, det helt olämpliga i att använda metoden med,hyggesplogning på steniga marker. Förutom att sådana områden blir/förfulade för all framlid blir de svära eller kanske omöjliga att forcera för renarna samtidigt som belesförhållandena blir spolierade.

Herr talman! Jag vill med del anförda yrka bifall till den reservation som är fogad till jordbruksutskottets betänkande nr 10.

upp frågan om förbud mot hyggesplogningar. Som kammarens ledamöter kanske också uppmärksammat har praktiskt taget samtliga ledamöter i utskottet - alla så när som herr Takman - kunnat enas om del yttrande som föreligger i belänkandet.

Utskottet har i samband med behandlingen av motionerna kaUat företrädare för domänverket, lanlbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk och Svenska samernas riksförbund, som var för sig har fått ge sina synpunkter på denna fråga. Sedan de framfört sina synpunkter har utskottsmajoriteten också enats om del föreliggande betänkandet. Det var endast samernas representant, advokat Gramér, som inte hade exakt samma mening, och del är på hans uppfattning som reservationen är grundad. Enligt vad företrädarna för domänverket och skogsstyrelsen anser är hyggesplogning en markberedningsmetod som på vissa marktyper är nödvändig, om återväxt skall erhållas inom rimlig tid efler en avverkning.

Den metoden kommer - som här kanske redan har nämnts - till användning i huvudsak på marker som är fuktiga och svårföryngrade, där renlav i princip inle förekommer. Det är, som herr Takman nämnde också så, atl om etl förbud mot hyggesplogning skulle beslutas, kan del komma all innebära all sysselsättningen i statens skogar minskas med 200—300 årsarbetare, samtidigt som förbudet kommer atl begränsa de arealer där skogsbruk kan bedrivas.

Den erfarenhet man har i Sverige av denna metod för markberedning är, säger dessa representanter, god, även om det är en kort tid som denna metod har tillämpats. Det pågår ständigt forskning i olika former för markberedning inom skogsbruket; framför allt sker detta vid skogshögskolan. Hyggenas inverkan på renbetet utreds inom växtbiologiska institutionen vid Uppsala universitet.

Som herr Sellgren nämnde, upplyste jordbruksministern i ell interpellationssvar i höstas om alt en arbetsgrupp har utrett verkningarna av kalhyggena, effekterna av olika former av markberedning osv. Resultatet från denna arbetsgrupp kommer möjligen alt läggas fram under detta år eller i början pä nästa år.

Utskottsmajoritelen anser inte alt hyggesplogningen slår i strid med rennäringslagen. Men är del så kan frågan, som här också har sagts, föras infor allmän domstol. Som ulskoltel framhåller bör tvistefrågor i sådana avseenden dock i första hand lösas i samförstånd meUan berörda parter och i samråd mellan representanter för samerna och skogsbruket. Den av lanlbruksstyrelsen tillsatta arbetsgruppen bör också vara med vid sådana samråd. Utskottet förutsätter alltså att del samråd som redan finns kommer att utvecklas vidare.

Herr talman! Vid behandlingen av denna fråga har framkommit att den mark som synes vara aktuell för hyggesplogning i regel inte sammanfaller med de områden som är av särskUd betydelse för vinterbete för renar. Del fick vi lämligen klart belägg för när vi i ulskoltel hörde företrädare för berörda parter, och vi har ingen anledning att ifrågasätta deras kompetens.

Jag ber, herr talman, all få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 62

Torsdagen den 5 aprU 1973

Hyggesplöjning

Nr 62 Herr TAKMAN (vpk) kort genmäle:

Torsdagen den ' talman! Jag har redan tagit upp den där uppgiften om 200 å 300

5 aoril 1973 årsarbetare som jag finner vara väldigt dubiös.

--------- 1;—----- Herr Mossberger talade om vilka som var av annan mening inför

riyggesptojmng utskottet. Del var inle bara Svenska samernas riksförbund ulan också

naturvårdsverket och lantbruksstyrelsen, som herr Sellgren nämnde. Naturvårdsverket betonade atl de plogade områdena i stort sett går förlorade från rekreationssynpunkt, i varje fall för mycket lång tid framöver. Lantbruksslyrelsens talesman framhöll all i praktiskt tagel hela renskötselområdel är vinterbetel styrande. Om vinlerbetel skadas måste renstammen decimeras. Men även hyggesplognmg i områden som inte utgör vinterbetesmarker äventyrar rennäringen. Del krävs att man har sammanhängande vinter- och sommarbetesområden. Man måste också ta hänsyn till alla ingrepp som gjorts tidigare. Om hyggesplogning sker utan samråd med samerna i området slår den i klar strid mot rennäringslagen — del var den uppgift som vi fick av lantbruksstyrelsens talesman.

Del hör också till saken alt vissa samebyar har drabbats särskilt hårt. Inom GäUivare revir t. ex. har 3 100 hektar plogals och 860 hektar har harvats, enligt uppgifter som vi har fått från Svenska samernas riksförbund. Av dessa marker är två tredjedelar vinterbetesmark.

Hyggesplogningen kan alltså ha mycket stor negaliv betydelse för samerna. Den kan också ha myckel stor negaliv betydelse från rekreationssynpunkl och från andra synpunkter, om man plogar områden som över huvud tagel är användbara och inte är sumpmarker.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag vill passa på detta tillfälle atl dra en parallell mellan två markberedningsmetoder, nämligen hyggesbränningen och hyggesplöjningen, eftersom jag i mitt civila arbete sysslar med dessa saker.

Jag vill först slå fast atl jag för min del föredrar hyggesplöjning framför den tidigare hyggesbränningen. Det var en tid modernt inom skogsbruket atl bränna hyggena och därigenom förbereda marken för ålerväxtålgärder genom sådd eller plantering. Den här metoden kritiserades mycket kraftigt av våra djurvänner — jägare m, fl. Detta skedde med all rätt med tanke på vår fauna. I regel utfördes hyggesbränningen på försommaren då luftfuktigheten var låg — marken var då torr liksom hyggesavfallel och annat ris. Bränningen gjorde då större effekt när del gällde atl bryta ned det tjocka humusläcket. Härigenom skulle både frö och plantor kunna gro och växa bättre.

Då bränningen utfördes på försommaren förstördes fågelbon, och tusentals småfåglar och annan skogsfågel liksom harungar och andra smådjur fick sätta livet lUl, Del gjordes en hel del för att skydda djurlivet, men detta var inte tillräckligt.

Under regniga somrar gick del inte all bränna hyggena, och ibland fick hyggen sparas inle bara ell utan flera år. Därigenom försenades återväxtålgärderna.

Nu har hyggesplöjningen blivit på model som markberedningsålgärd -

del är ju markberedning del här är fråga om. Men även plöjningen har på

38 en del håll gått till överdrift — det vill jag passa på alt säga vid det här

tillfället. Jag tror emellertid all man till slut skall finna en modell som bättre passar såväl skogsnäringen och rennäringen som fritidsintressena m, m. Hyggesplöjningens fördel är att den kan utföras under hela året -den är inle beroende av väderleken. Den är även bättre för djurlivet. Plöjning förekommer framför allt där del finns tjocka humuslager. Del är väl rikligt att man lar bort det tjocka humuslagrel för att därigenom förbereda marken för en snabbare föryngring.

Om man jämför temperaturen i humuslagrel med temperaturen efler plöjningen i mineraljorden - del är den vi vill ha fram och planlera i -kan man finna skUlnader på 8 grader. Vi förslår då hur svårt det måste vara för plantorna atl växa i del tjocka humustäcket.

Del finns personer som helt förkastar hyggesplöjningen. Jag kan emellertid nämna ett exempel som visar alt plöjningen, om den utförs rikligt, är till nytta för skogsvården. Vi hade satt ut plantor på ell ställe där vi hade hyggesplöjt och på ell ställe intill där del var oplöjt. Del var en väsentlig skillnad i tillväxten på dessa båda områden.

Man eftersträvar nu mindre plöjningsdjup än tidigare. Tidigare hade man 4—5 decimeters plöjningsdjup och kanske ännu djupare. Man skall nu försöka minska det djupet. Det sker på så sätt atl man mäter djupet på humustäcket på hygget och modifierar plöjningsdjupet därefter. De diken som uppstår vid plöjningen kommer på del viset att ganska snart gro igen. Det finns redan bevis härpå. Sedan skall man naturligtvis inte i tid och otid plöja vilket hygge som helst. Jag tror del är riktigt alt lämna de områden som del talas om, framför allt när det gäller renbetet.

Jag är inte emot kritik. Den tycker jag skall vara fri vid alla tillfällen. Vi vel att om kritik framförs vidtas också åtgärder. Men kritiken får inle bh ensidig på någol område ulan skall naturligtvis vara berättigad.

Jag är övertygad om, herr talman, alt vi här som på många andra områden i samförstånd skall kunna lösa problemen. Framför allt tänker jag då på rennäringen. Men eftersom herr Mossberger har talat om att man är på väg all klara upp denna fråga, tycker jag all vi mte skall förhasta oss. Vi bör vänta. Därför har jag faktiskt inget annat yrkande än om bifall till utskottets hemställan.

Nr 62

Torsdagen den SaprU 1973'

Hyggesplöjning

Herr JOHANSSON i Holmgården (c):

Herr talman! Jag har tillsammans med herr Carlsson i Vikmanshyttan väckt en motion av ungefär samma art som dem vi tidigare talat om, vari vi yrkar på förbud mot hyggesplöjning inom renskötselområdena.

Vi skrev under denna motion dels med anledning av de uppgifter vi fåll angående framfarten med hyggesplöjning på olika platser, dels därför all vi vid tidigare tillfällen sett atl skogsvårdsålgärder satts in, om vilkas verkningar man minsann inle haft någon större vetskap förrän efteråt. Då har del varit för sent. Vi tyckte följaktligen all del fanns all anledning alt ta upp ett resonemang kring dessa frågor.

Alt jag, när frågan behandlades i utskottet, . inte anslöt mig till reservationen, trots alt reservanten ändrade sitt yrkande så alt det exakt överensstämde med yrkandet i vår motion, berodde inte på att utskottet, såsom herr Sellgren ville göra gällande, behandlade dessa motioner på ett formellt och slentrianmässigt sätt. Tvärtom ägnade vi ordentligt med tid

Nr 62

Torsdagen den S aprU 1973

Hyggesplojning

åt att sätta oss in i dessa frågor. Framför allt tillkallades representanter för samerna och representanter för dem som utfört skogsvårdsinsalserna på enskilda, domänverkets och bolagens skogar.

Vid dessa genomgångar, som jag tror var välbehövliga både för oss och för dem som sysslat med delta, kom man fram till att detta sätt all behandla skogsmark kan vara befogal på vissa områden. Mot den bakgrunden tyckte jag atl det inte fanns någon anledning att avge någon reservation. Vi fick etl rätt entydigt besked från de olika representanterna om alt de inte hade vare sig intresse av eller lust för atl ulföra hyggesplöjningar på de marker, beträffande vilka hyggesplöjning ifrågasatts i de väckta motionerna. Vi har väl anledning atl avvakta utvecklingen. Skulle del bli hyggesplöjning inom renskötselområdena, vilket har skett i någol enstaka fall, så finns det all anledning att komma tUlbaka antingen från samernas sida i form av en rättegång eller också från vår sida i form av ytterligare initiativ i riksdagen.

Det finns anledning alt peka på all den nya rennäringslag som antogs för ett eller två år sedan egentligen inle har hunnit börja fungera på det sätt som är avsett. När man kommer i gång med de ömsesidiga resonemang som det i ell sådant här fall finns behov av och när man inom de olika samebyarna fått ordning på den organisation som skall finnas enligt rennäringslagen, så tror jag all vi kan slippa ifrån sådana här misshälligheter.

Med delta som bakgrund ber jag, herr talman, atl få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SELLGREN (fp):

Herr talman! Jag har bara en enda invändning mot vad herr Johansson i Holmgården sade. Han nämnde atl jag hade uttalat all ulskoltel behandlat frågan formellt och på ett slentrianmässigt sätt. Jag protesterar mot påståendet atl jag skulle ha använt ordet slentrianmässigt. Del är stor skillnad mellan atl frågan behandlats slentrianmässigt och atl den är behandlad formellt.

Herr Johansson var inle främmande för att verkningarna i långa stycken kan vara okända när del gäller hyggesplogning på de marker jag talade om. 1 en inlerpellalionsdebatl med statsrådet i november förra året åberopade jag ett par forskare som är av samma mening. Jag har sedan fått bekräftelse på alt de uppgifter jag då anförde var riktiga. Där sammanfaller herr Johanssons mening med min. Han har tydligen fått sådana uppgifter i samband med föredragningen i utskottet.

Vi är alltså helt eniga om alt här finns det en hel del okända faktorer. Det är när vi tar ställning till frågorna som vi kommer till olika ståndpunkter. Jag har kommit fram till atl del rör sig om sä små områden att vi har råd all avvara dem till fördel för rennäringen som är så känslig i det här sammanhanget. Det är inte bara frågan om all ta bort renbelesområden ulan också att göra vissa områden svårframkomliga för renarna. Som jag sade i mitt förra anförande har jag brevcilat som bekräftar atl hyggesplöjning har förekommit inom renbelesområden för vissa fjällsamebyar.

Herr WIKNER (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan väl säga att förr utfördes bränning på de låglänta och torra områdena, och det var absolut förkastligt. Nu har del på vissa ställen utförts plöjning på sådana områden, men man har gått ifrån också detta. Jag vel inte om den plöjningen gjordes som prov eller om del var ell missgrepp, men nu har man lämnat dessa marker. Framför allt är del tjocka humusmarker som skall bli föremål för hyggesplöjning, och del är nog rätt och riktigt. Missgrepp kan alla göra, och det har gjorts missgrepp, men de skall väl kunna rättas till.

Herr SELLGREN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara anmäla all jag inte på något vis är övertygad om alt man kan jämföra svenska och finska förhållanden med varandra. Här rör del sig framför allt om skilda höjdnivåer, vilka betyder mycket i detta sammanhang.

Herr CARLSSON i Vikmanshyttan (c):

Herr talman! Jag har begärt ordet i denna fråga för atl kommentera ett par punkter.

Beträffande hyggesplöjningar vill jag först säga alt dessa tyvärr inte sker på rätt sätt alla gånger. Efter anmodan av jaktvårdsinnehavare och invånare i Särna inom Älvdalens nya slorkommun hade jag i höstas tillfälle att bese områden, där domänverket hade gått fram över mycket stora ytor med just den här formen av plöjning. Del "månlandskap" som man där faktiskt hade skapat gjorde ett beklämmande intryck. Detta kunde inte vara tilltalande vare sig för människor eller djur.

Genom den insats som gjorts i etl försök atl ändra naturen för all främja skogsbruket fruktar jag att man riskerar åstadkomma skador, om vilka vi i dag vel ganska litet. Här är del inte minst fråga om erosionsskador i samband med snabb snösmältning osv.

Efler alt ha upplevt detta frågar man sig, om det kan vara en riklig metod alt gå fram på sätt som skett, 1 del här fallet rörde det sig dock om några hundra hektar.

Jag kan instämma med herr Wikner, när han säger alt del är möjligt all denna metod är gångbar, om den utförs rikligt. Men när så icke har skett efterlämnar del skrämmande spår i naturen. Jag har sett områden där denna plöjning ulförts och där man åstadkommil ell stenlandskap efteråt. På torra, slenbundna marker blir stenen kvar i ytan, under det alt grus och mjälalager delvis rinner bort, Efler en sådan insats kan man fråga sig om tillvägagångssättet varit del rätta.

Jag vill på denna punkt göra en allmän reflexion. Om man skall använda ett sådant markberedningssyslem som plöjning, måste detta ske

Nr 62

Torsdagen den S aprU 1973

Hyggesplöjning

med omdöme, omtanke och med vaksamhet över de förutsättningar, som finns på de marker man ämnar gå in.

Jordbruksutskottet säger, atl den motion herr Johansson i Holmgården och jag väckt tillsammans har lett till, alt man har haft överläggningar med berörda parter. Man uttrycker förhoppningar om samförstånd i den här frågan, inle minst när del gäUer samerna och möjligheterna för dem all utnyttja sina vinterbetesmarker. När domänverket bedriver sitt skogsbruk och går fram med sina avverkningar, glömmer man lätt den lilla minoriteten som samerna utgör. Det blir lätt den bedömningen all del inte har så stor betydelse, om man vidtager den ena eller andra åtgärden när det gäller renskötseln.

Jag har deltagit i några landsmöten med samerna. En av de stora frågor, som kommit igen år efter år, är hur den moderna skogsvården med sina kalhyggen kommer i konflikt med rennäringen på många sätt, inle minst när man kommer ner till vinlerbeteslandel. Där har man haft renhjorden samlad i ett skogsbestånd. När man finner atl del tidigare skogsbeståndet ersatts av ett kalhygge, uppslår genast bekymmer för alt kunna hålla ihop renhjorden. Går man sedan fram med ytterligare insatser, uppstår än större svårigheter och problem för rennäringen. Jag har, herr talman, en känsla av atl den lilla gruppen har myckel svårt för att kunna hävda sina intressen i dessa sammanhang. Renägarna, samerna, är medvetna om denna situation och medvetna om att man måste finna vägar till ell samarbete, och de är positiva till det samarbetet.

Den reservation som herr Takman har anmält här står icke i motsatsförhållande till jordbruksutskottets majoritet, enär den mycket starkt stryker under behovet som finns all hävda den Ulla gruppens möjligheter till utkomst och till atl få sin ställning beaktad.

Från dessa utgångspunkter, herr talman, menar jag att etl bifall till herr Takmans reservation ytterligare stryker under det angelägna i att man får ett samarbete där också samerna har en möjlighet att göra sig hörda.

Jag ansluter mig alltså, herr talman, till reservationen.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Herr Carlsson i Vikmanshyttan säger att hyggesplöjningen inle sker på rätt sätt alla gånger. Del har jag också intygat och inte bara då det gäller den här saken, utan på alla andra områden.

Sedan nämnde han all han är rädd för erosionsskador på grund av snösmältning.

Man plöjer inte i lutningens riktning utan vinkelrätt emot lutningen. På det viset kan man förhindra de erosionsskador som herr Carlsson i Vikmanshyttan åberopar, kanske inte helt, men man stoppar upp vattnet så alt del hinner sjunka ned, om man plöjer på delta sätt — annars har man gjort en felaktig hyggesplöjning. En plöjning i lutningens riktning kan tillämpas någon gång när man har försumpningar och inte alltför branta sluttningar. Då är del samtidigt till för atl dränera, men del är undantagsfall.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag vel inte var de herrar som nu vill hjälpa till alt företräda reservationen har fått sina uppgifter ifrån. Som jag nyss sade har vi i utskottet haft företrädare från samtliga parter, och all vederbörlig hänsyn har tagils till de synpunkter som de förde fram. Om del nu är så att herr Takmans reservation understryker vad utskottet har anfört må del ju vara så hänt, men då är det väl ganska onödigt med en reservation.

Den markberedning som nu pågår och har pågått en liten tid är ganska ny, och det är klart alt misstag kanske har kunnat begås. Enligt vad domänslyrelsen och skogsstyrelsen sagt vid uppvaktning hos oss gäller del i huvudsak marker som är försumpade och som man måste göra någonting ål i markberedningshänseende för alt få en återväxt på dem. Del är ju i princip inle meningen alt detta skall ske på någon mark som är för renbete. Det kan hända att del ligger en liten renbetesremsa emellan två sådana här områden, som behöver markberedas, och på så sätt har den kommit med i plogningen. I annat fall är detta inte meningen. Samråd skall ske emellan parterna, detta är klart sagt. Därför finner vi atl utskottsbehandlingen är fullt riktig.

Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag.

Nr 62

Torsdagen den 5 april 1973

Hyggesplöjning

Herr CARLSSON i Vikmanshyttan (c):

Herr talman! Bara ett par ord till herr Wikner. Ur teoretisk synpunkt har herr Wikner helt rätt. Tyvärr stämmer inte alllid teori och verklighet. Det är den situationen vi har: det finns de risker som jag har nämnt om.

Överläggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifaU till dels utskottets hemställan, dels reservation av herr Takman, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Takman begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill atl kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i

betänkandet nr 10 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av herr Takman.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Takman begärde rösträkning verkstäUdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 257

Nej - 37

Avstår — 10

§ 13 Föredrogs jordbruksutskottets betänkande nr 11 i anledning av motion angående den högmekaniserade avverkningen av skog.

Nr 62

Torsdagen den 5 april 1973

Åtgärder mot vissa luftföroreningar

§ 14 Åtgärder mot vissa luftföroreningar

Föredrogs jordbruksutskottets betänkande nr 12 i anledning av motioner angående åtgärder mot vissa luftföroreningar.

I detta sammanhang hade behandlats motionerna

1973:336 av herr Strömberg m. fl. (fp) vari hemstäUts att riksdagen hos Kungl. Maj;t begärde 1. att förberedelser vidtogs för en skärpning av avgasreningsnormerna för motorfordon fr. o. m. 1977 års modeller i huvudsaklig anslutning till de normer som skulle komma atl gälla i USA fr. o. m. 1976 års bilmodeller, 2. alt en utredning gjordes av förutsättningarna för utnyttjande av gas som motorbränsle, 3. att utvecklingsarbetet på nya motortyper, t. ex. elmotorer och hybridmolorer, intensifierades samt 4. atl ytterligare åtgärder vidtogs i syfte att stimulera en trafikplanering som tog större hänsyn till miljörisker i form av avgasutsläpp m. m. samt

1973:1445 av herr Äslmg (c) och fru Söder (c).

Utskottet hemställde att rUcsdagen skuUe

1. lämna motionen 1973:336 utan åtgärd,

2. lämna motionen 1973:1445 utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Hansson i Skegrie (c), Hedin (m) och Jonasson (c), fru Anér (fp) samt herrar Larsson i Borrby (c). Berndtsson i Bokenäs (fp) och Leuchovius (m) som ansett att utskottet under 1 bort hemställa,

alt riksdagen i anledning av motionen 1973:336 som sin mening gav Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna anfört angående avgasreningsnormer för bilar, utnyttjande av gas som motorbränsle, utvecklingsarbete på nya motortyper samt åtgärder för trafikplanering.

Herr STRÖMBERG (fp):

Herr talman! Under en samlad rubrik, som kunde sammanfattas med ordet luftvård, behandlas avgasreningsnormer för bilar, gas som motorbränsle, utvecklingsarbete på nya motortyper och trafikplanering — skilda företeelser som dock har del gemensamt att de ryms inom trafikområdet. Kanske kan del sägas atl jordbruksutskottels betänkande handlar om bilen som miljöproblem.

I dag ser vi från miljösynpunkt med viss kritik på bilen. Vi har inte lyckats anpassa den till oss människor och vår miljö. Bilen fäste vi en gång stora förhoppningar vid - den skulle ge oss en bättre framtid. Nu ser vi ibland kritiskt på den och de följdverkningar den har. Men felet är vårt. Vi har varken styrt tekniken i rätt riktning eller tillräckligt hårt.

Reservationen och motionen visar på några vägar för atl tillvarata del positiva hos bilen och minska eller på längre sikt söka eliminera de negativa faktorerna.

Tveksamt och sent har ohka myndigheter, både statliga och kommunala, insett farorna men också möjligheterna all driva utvecklingen in på andra, bättre och mihövänligare banor.

I många avseenden Ugger vi långt efter andra länder. Bilar drivna med annat bränsle än bensin eller dieselolja rullar i många länder. I Danmark finns 15 000 gasdrivna bilar, i Japan över 300 000. Eldrivna fordon förekommer i många länder. Bilar drivna med gas eller elektricitet lämnar inte ifrån sig olika slag av kväveoxider.

Etl annat sätt all komma ål avgaserna är all påskynda utveckhngen av nya motorer. Sådant arbete pågår i många länder. I vårt land sker — sedan Tjorvenprojeklet gick över styr - endast ell mindre arbete på främst stirlingmotorn och gasturbinmotorn. Vi anser att detta utvecklingsarbete måste intensifieras.

USA, bilens hemland, har infört skärpta regler för utsläpp av bilavgaser. Nu har också vi beslutat om sådana normer. Men vi ligger långt efter USA. Det finns egentligen inga skäl att Sverige skall släpa efter. De företag som vill sälja sina bilar på den amerikanska marknaden måste la fram bilar som motsvarar USÄ:s krav. Varför inte ställa de kraven i Sverige? Våra luftföroreningar är i stort sett lika svåra som USA:s. Här är en viktig miljöfråga som regeringen förhalat.

De människor som främst drabbas av luftföroreningar från motorfordon är de som bor i storstäderna. Etl sätt all angripa del problemet är en bättre trafikplanering. Visserligen rör vi oss då inom områden där vi snuddar vid kommunernas planmonopol, men den ökade stadsbilismen är ett hot mot hälsa och miljö. Den situationen motiverar ytterligare åtgärder.

Bilen kommer vi atl få behålla. Den innebär mycket positivt. Bilens negativa verkningar skall vi göra oss av med. Men då fordras del att vi på alla länkbara sätt söker styra bilens tekniska utveckling mot ur miljösynpunkt bättre lösningar.

Motionen 336 och reservationen visar en sådan viljeinriktning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Nr 62

Torsdagen den S aprU 1973

Åtgärder mot vissa luftföroreningar

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Som redan sagts har det vid jordbruksutskottets betänkande nr 12 fogats en reservation, som i huvudsak ansluter till motionen 336 från folkpartiet om åtgärder mot luftföroreningar från motorfordon. 1 den motion som reservanterna anslutit sig till finns flera yrkanden. Motionärerna vill bl. a. ha en utredning om förutsättningarna för utnyttjande av gas som motorbränsle. De vill att utvecklingsarbelet på nya motortyper, t. ex. elmotorer och hybridmotorer, skall intensifieras och vidare atl ytterligare åtgärder vidtas för atl stimulera en trafikplanering, som lar större hänsyn till miljörisker i form av avgasutsläpp m. m.

Vad först gäller frågan om avgasreningsnormerna vill ulskottsmajoriteten erinra om atl motsvarande spörsmål vid flera tillfällen har prövats av riksdagen, senast under fjolåret.

Ävgasreglerna skärptes för personbilar i oktober 1972. Dessa regler gäller fr. o. m. 1976 års bilmodeller och beräknas minska avgasutsläppen med ca 65 procent för koloxid, ca 70 procent för kolväten och ca 45 procent för kväveoxider.

Nr 62

Torsdagen den SaprU 1973

Åtgärder mot vissa luftföroreningar

Den arbetsgrupp som funnits inom kommunikationsdepartementet har arbetat med förslag till etappvis skärpta regler. Dessa regler anslöt sig lUl normer som antagits i USA, men de ansågs då inte lämpligen kunna införas i Sverige enligt del lidsschema som gällde för USA.

Problemet med avgasrening är i hög grad av internationell art. Från svensk sida görs också försök atl lösa frågan i samarbete med andra västeuropeiska stater. Där har förevarit långt gående överläggningar, men tyvärr gav de inte någon gemensam lösning, Sverige vidtog därför egna åtgärder för att minska föroreningarna från bilar, men frågan är om man kan komma mycket längre ulan all avvakta det internationella arbetet.

Den här frågan följs noga av bl. a. naturvårdsverket, som har lagt fram ett förslag till kontrollsystem för övervakning av gällande regler, så att de verkligen följs. Förslaget är för närvarande under remissbehandling.

Frågan om förutsättningarna atl använda gas som motorbränsle behandlades av den s. k. bUavgasgruppen, Den ansåg all gas inle i någon större utsträckning skuUe kunna användas. Del återstår ännu bl. a. tekniska problem innan den frågan är löst, och dessutom är gasförsörjningen åtminstone tills vidare osäker. Gruppen bedömde också kostnaderna som alltför stora i förhållande till en bibehållen bensindrift.

Även frågan om utvecklingsarbetet på nya motortyper har behandlats av den s. k. bUavgasgruppen. Där pågår ell ständigt utvecklingsarbete inom bilindustrin, framför allt för all få fram tekniska lösningar som är gynnsamma för miljön.

Staten tillskjuter också för närvarande rätt stora belopp i utvecklingsarbetet på s. k. slirlingmotorer. Detta utvecklingsarbete sker i samarbete med Kockums, förenade fabriksverken och Husqvarna.

Även beträffande elbilar sker etl visst utvecklingsarbete genom Vattenfall och AGA-Tudor. Här kan man väl våga säga, all om vi vill acceptera en prestandaminskning så är det kanske redan nu tekniskt möjligt att använda elbilar.

Vad till sist gäller trafikplaneringen så faller den under planverkels ordinarie planeringsarbete. En del enskilda kommuner har redan gjort vissa insatser i det syfte som motionärerna och reservanterna har angett. Detta kan vi titta närmare på både här i Stockholm och i Göteborg.

Planverket utarbetar anvisningar för trafikplanering, varvid bl. a. mihöaspekterna skall beaktas. Svenska vägföreningen har helt nyligen avgivit en rapport om en undersökning som gjorts rörande Irafiksane-ringen i tätorter. En särskild kommitté har också tillkallats för utredning om kollekliv trafik i tätorter.

De problem som har tagils upp i motionen och reservationen är således redan under uppmärksamhet. Då även övriga spörsmål har tagits i beaktande, har utskottsmajoriteten ansett att reservationen därmed inte bör föranleda någon åtgärd. Jag yrkar därför bifall till ulskollets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten 1

Propositioner gavs på bifall tUl dels utskottets hemställan, dels reservationen av herr Hansson i Skegrie m. fl., och förklarades den förra

propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Strömberg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i

belänkandet nr 12 punkten 1 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av herr Hansson i Skegrie

m.fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Strömberg begärde rösträkning verkstäUdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat;

Ja - 156

Nej - 149

Avstår — 1

Punkten 2

Utskottets hemstäUan bifölls.

Nr 62

Torsdagen den 5 aprU 1973

Åtgärder mot buller

§ 15 Åtgärder mot buller

Föredrogs jordbruksutskottets belänkande nr 13 i anledning av motioner om åtgärder mot buller.

I delta sammanhang hade behandlats motionerna

1973:213 av herr Strömberg m. fl. (fp) vari hemställts atl rUcsdagen hos Kungl. Maj:t begärde att provisoriska bullernormer infördes i syfte att begränsa buUret från byggarbetsplatser i enhghet med vad i motionen anförts,

1973:512 av herr Wååg m. fl. (s) samt

1973:1424 av fröken Pehrsson m. fl. (c) vari hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t skuhe anhålla om utredning och förslag tUl åtgärder för att begränsa förekomsten av bullerstörningar i enhghet med vad i motionen anförts.

Utskottet hemställde atl riksdagen skuUe

1. lämna motionen 1973:512 ulan åtgärd,

2. lämna motionerna 1973:213 och 1973:1424 utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Anér (fp) samt herrar Larsson i Borrby (c) och Strömberg (fp) som ansett att utskottet under 2 bort hemställa,

atl riksdagen med bifaU liU motionen 1973:213 och i anledning av motionen 1973:1424 som sin mening gav Kungl. Maj:t tUl känna vad reservanterna anfört om normer för buller från byggarbetsplatser.

Herr STRÖMBERG (fp):

Herr talman! Atl sova ostört är en lyx i storstaden.

Så drastiskt tecknade Dagens Nyheter för drygt en månad sedan

Nr 62

Torsdagen den 5 april 1973

Åtgärder mot buller

situationen i Stockholm. En mycket stor grupp människor, främst de som bor i tätorterna, störs av buller. Relativt få klagar, 1 Stockholm får hälsovårdsnämnden endast mellan 500 och 600 klagomål på ell år. Folk tiger och lider. Lider gör man verkligen. Många undersökningar från olika länder pekar mot sådana resultat.

Allvarligast är kanske Irafikbullrel. Tung trafik som buUrar dygnet runt är mer irriterande och mer farlig än individen ofta själv upplever den. I en folkparlimolion som handlar om åtgärder mot buller har vi avstått från några yrkanden när det gäller trafikbuller. Vi hoppas i stället på konkreta förslag från trafikbullerutredningen, och vi förväntar oss alt utredningen kommer fram i år.

Vi har i stället koncentrerat oss kring bullret från byggarbetsplatser. Här finns två grupper som är särskUl utsatta: dels byggnadsarbetarna som ofta tvingas arbeta nära buUrel under långa arbetspass, dels de som bor runt omkring arbetsplatsen. Arbelsrniljöulredningen berör självfallet byggnadsarbetarnas förhållanden, men i övrigt är inle detta bullerproblem täckt av någon utredning.

Det är ibland långt mellan vision och verklighet. I somras hade vi FN:s miljökonferens i Stockholm. På svenskt förslag - märk svenskt förslag, dvs. den svenska regeringen stod bakom förslaget - antogs en resolution om internationella normer för bulleremissioner från vägfordon och arbetsredskap. Nu föreslår vi motionärer all provisoriska bullernormer skall införas för att begränsa bullret från byggarbetsplatser. Förslag till sådana normer finns i en rapport från byggforskningen, Byggbuller som samhällsproblem. Men vad händer? Jo, utskotlsmajorilelen går emot förslaget. Man kan alltså anta en resolution i högtidliga sammanhang, men föra ut den i verkligheten vill man inte vara med om. Hur långt kan del bli mellan vision och verklighet?

Redan 1971 uttalade sig riksdagen för en samlad prövning av hela bullerproblematiken. Någon sådan har vi ännu inte fått. Uppenbarligen är regeringen ointresserad.

Det flnns i dag tekniska möjligheter atl begränsa bullret från byggarbetsplatser. Riksdagen har då all anledning alt begära de i motionen föreslagna åtgärderna.

Buller är farligt. Buller måste bekämpas. Därför yrkar jag bifall till reservationen.

Punkten 1

Utskottets hemstäUan bifölls.

Punkten 2

Propositioner gavs på bifaU tUl dels utskottets hemställan, dels reservationen av fru Anér m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Strömberg begärt votering upplästes och godkändes föhande voteringsproposition:

Den som viU att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i

betänkandet nr 13 punkten 2 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifaUil reservationen av fru Anér m. fl.

Ja - 198

Nej - 87

Avstår - 6

Nr 62

Torsdagen den 5 april 1973

Förstatligande av viss byggnadsmaterialindustri

Utskottet hemställde att rUcsdagen skulle avslå motionen 1973:819.

Reservation hade avgivits av herr Hallgren (vpk) som ansett att utskottet bort hemställa,

atl riksdagen med bifaU till motionen 1973:819 hos Kungl. Maj:t skuUe anhålla om förslag syftande lUl förstatligande av AB Cementa och AB GuUhögens bruk samt den del av lätlbetongproduktionen som inle bedrevs inom dessa bolag.

Herr OLSSON i Stockholm (vpk):

Herr talman! Vänsterpartiet kommunisterna har under en följd av år väckt motioner som syftat till ell förstatligande av vissa delar av byggnadsmaterialinduslrin. Det har främst gällt den tunga sektorn, cement, lättbetong och tegel, som måste anses utgöra den strategiska basen för byggandet. Äv de uppräknade materialen behärskas cement och

4 Riksdagens protokoU 1973. Nr 62-63

Nr 62

Torsdagen den 5 april 1973

Förstatligande av viss byggnadsmaterialindustri

lättbetong helt av två kapitalgrupper, som har delat upp marknaden sinsemellan. Beträffande tegelinduslrin är bilden någol mer splittrad, och där görs även kooperativa insatser som måste anses ha en viss prissänkan-de inverkan.

I tidigare motioner har vi pekat på den dominerande ställning som byggnadsmaterialindustrin intar i samhällsekonomin. Vi har ansett atl del är ett vitalt intresse för folket och hyresbelalarna atl bryta denna industrisektor ur storfinansens intressesfär. Vi har också visat på all det inte finns någon priskonkurrens mellan olika tillverkare av cement och lättbetong.

En översikt som statens pris- och kartellnämnd har gjort 1970 visar med all önskvärd tydlighet sanningshallen i det påslåendet. Två stora koncerner, Cementa och GuUhögens bruk, bestämmer efler marknadsuppdelning och ulan inbördes priskonkurrens vad viktiga basmaterial skall kosta. Allra tydligast har det kommit till ullryck beträffande standardiserade produkter som cement och lättbetong. Hyresbelalarna har bittert fått erfara följderna av detta duopol. Man kan också utläsa det på cemenlprisels utveckling. Tidigare var del en måttlig takt i prisstegringarna, men från januari 1969 till november 1971 steg priserna med 22,4 procent. Det skall beaktas att cement är en råprocessvara som framställs i högautomatiserade anläggningar. Lönekostnadsökningar kan endast marginellt påverka cemenlpriset.

Man frågar sig var den kontroll finns som det talas om i näringsutskotlets betänkande. Där sägs atl del görs en kontinuerlig kontroll av representanter för finans-, handels-, inrUces-, civil- och industridepartementen, som bevakar prisutvecklingen. Men under den här lidsperioden sades ingenting.

En långt driven teknisk rationaliseringsprocess har inte lett tUl att byggnadsmaterialens andel av de totala byggnadskostnaderna sjunkit på samma sätt som t. ex. byggnadsarbetarlönernas. Från tillverkarnas sida — alltså tillverkarna av cement och lättbetong — har medgivils att de inte sinsemellan har någon priskonkurrens. De hänvisar i stället till atl de driver en konkurrens med nya produkter. De menar t. ex. alt cementpriset — där inte någon inbördes priskonkurrens förekommer — konkurrerar med priserna på stål.

Även näringsutskottel har i tidigare betänkanden pekat på detta förhållande och godtagit det som materialfabrikanterna säger, nämligen att man konkurrerar med produkter i stället för priser. Efter atl ha erkänt alt någon priskonkurrens inle förekommer menar man all det skett en integration framåt som har gynnat byggnadsmaterialinduslrin och konsumenterna. Del man menar med integration framåt är bara att man genom dessa höga monopolpriser har kunnat utveckla nya produkter med de vinster som uppstått. Man har också, eftersom man inte varit utsatt för någon avgörande konkurrens eller kontroll, kunnat ta överhanden beträffande nya produkter — element, nya typer av skivor, spånplattor osv.

Påståendet att man konkurrerar med produkter i stället för med priser måste motsägas. Jag tycker atl det i och för sig är lika intelligent som atl säga all färg-TV-priserna kan konkurrera med mjölkpriserna. Del är

nämhgen så att de här produkterna - framför allt cement, men även lättbetong - är s. k. basmaterial. Hur man än utvecklar ett nytt tekniskt byggande måste cement och fabriksbelong användas i byggprocessen. Vidare har de nya byggmaterialen, som skall konkurrera med de gamla och utgöra den priskonkurrerande faktorn, samma tillverkare. Det är alltså samma koncerner som tillverkar de nya materialen och de gamla, och med de gamla menar jag då cement och lättbetong. Ett exempel är expanderad, bränd lera — lös eller gjuten i block — som i modernt byggande i stor utsträckning ersätter lättbetong. Men tillverkarna lUlhör den kapilalgrupp som äger lättbetongfabrUcerna. Cementa, som är den största cementtillverkaren och även har intressen i lättbetonginduslrin, har också gipsskivefabrUcer. Den främsta konkurrenten tUl lättbetong på det här området är just gipsskivväggar med isolering emellan. Även isoleringsmaterialet tUlverkas av samma kapilalgrupper.

Konkurrens från helt andra material på så sätt atl betongkonslruktio-ner byts mot konstruktioner av stål innebär förutom all hyresgästerna drabbas av högre hyror en direkt nationalekonomisk förlust. På stål gäller världsmarknadspriser, vilket innebär alt slommaterialet kommer alt importeras. Del. finns ingen möjlighet för något departement att utöva priskonlroll på dessa priser, eftersom de sätts av kol- och slålunionen. Vidare ger konventionella betongstommar avsevärt fler arbetstillfällen för byggnadsarbetarna, en faktor som inte är oväsentlig, och dessutom till lägre kostnader än dessa stålstommar. Monopolsituationen på cementmarknaden leder alltså till sämre byggnadssätt med högre kostnader.

CemenllUlverkarna påslår att en avgörande sänkning av cementpriset inte är möjlig. Del är inte bevisat. Dessutom utgår man då från företagskalkyler med vinslmaximering utan hänsyn tUl de för samhället negativa konsekvenserna. Etl samhälleligt ägande av byggnadsmaterialinduslrin skulle medföra andra avvägningar, varvid man tar hänsyn till folkets och hyresgästernas bästa.

Vänsterpartiet kommunisterna har så sent som vid förra årets riksdag ställt förslag om förstatligande av den tunga materialindustrin, den del av byggnadsmaterialindustrin som kan anses helt monopoliserad. Men även när det gäller andra byggnadsmaterial såsom stålprodukter, träfiberplattor, järnhandelsvaror, högisolerande material m. m. råder antingen duopol eller oligopol eller, om det finns flera producenter, karlellavtal både i producent- och i grossistled. Den tidigare refererade studie som gjorts av statens pris- och kartellnämnd betecknar järn- och stålindustrin som en av de mest karlelliserade inorn hela den svenska industrin. Detta har också kunnat avläsas i ständiga prishöjningar; ett tiotal årligen hör till vanligheterna.

Ett statligt övertagande av byggmalerialproduklionen vore helt i folkets intresse och skulle verksamt kunna bidra tUl lägre hyror och mindre profiter till storfinansen. Den enda avgörande invändningen mot reservationen är enligt min mening all den inte går tillräckligt långt. Vi anser emellertid alt det förslag som framläggs i motionen och som upprepas i reservationen är lämpligt avvägt.

Redan i arbetarrörelsens efterkrigsprogram fastslogs: "1 de fall, då hela produktionen domineras av ett förelag eller en sammanslutning av

Nr 62

Torsdagen den S april 1973

Förstatligande av viss byggnadsmaterialindustri

Nr 62

Torsdagen den S april 1973

Förstatligande av viss byggnadsmaterialindustri

företag, eller då en konkurrerande produktion kan anses oekonomisk bör däremot de existerande förelagen överföras i samhällets ägo."

Nu har det i och för sig gjorts många avsteg från arbetarrörelsens efterkrigsprogram, men man vågar väl säga att byggmaterialsektorn till hundra procent uppfyller de kriterier för ell samhälleligt övertagande som då uppställdes.

Del bästa sättet för samhället att i bosladskonsumenternas intresse sänka materialkostnadernas del av de totala byggkostnaderna vore atl som ett första steg förstatliga giganterna i fråga om tungt byggnadsmaterial — nämligen Cementa och GuUhögens bruk. En sådan åtgärd skulle innebära en begränsning av storfinansens monopol på byggnadsmaterialmarknaden och skapa förutsättningar för ett billigare byggande.

Herr talman! Jag vill med detta yrka bifall till den reservation som har fogals vid näringsutskotlets belänkande.

Herr förste vice talmannen liUkännagav att anslag utfärdats om sammanträdets fortsättande kl. 19.30.

Herr ANDERSSON i Storfors (s):

Herr talman! För knappt ett år sedan behandlade vi en liknande motion från vpk, gällande etl förstatligande av cement- och lättbetongindustrin. Årets motion från samma parti syftar till förstatligande av AB Cementa och AB GuUhögens bruk samt den del av lätlbetongproduktionen som inte bedrivs inom dessa områden.

1 näringsutskottets belänkande från 1972 framhölls all konkurrenssituationen inle får bedömas med hänsyn uteslutande till de båda branschsektorernas struktur. Utskottet framhöll vidare all pris- och konkurrensförhållandena på byggnadsmaterialområdel ständigt bevakas från statens sida, i första hand genom SPK och den inom Kungl. Maj:ls kansli fungerande arbetsgruppen som herr Olsson i Stockholm nämnde med representanter från finans-, handels-, inrikes-, civU- och rndustrr-deparlemenlen, och de ägnar byggnadsmaterialinduslrin mycken och särskild uppmärksamhet.

Utskottet hänvisade vidare tUl att statens delägarskap i AB GuUhögens bruk direkt ger en insyn i produktionen och marknadsföringen av cement- och lättbetonginduslrin.

Majoriteten fann därmed atl farhågorna i fråga om prisutvecklingen var överdrivna, och riksdagen följde ulskollets avslagsyrkande beträffande motionen.

I dagens betänkande från utskottet upprepas ställningstagandet vid fjolårets riksdag. Det finns därför ingen anledning för mig att i dag upprepa vad utskottet då sade, utan jag kan bara konstatera alt samtliga partier utom vpk finner att samhället har tillräcklig insyn i och ägnar ingående uppmärksamhet åt byggnadsmaterialinduslrin. De åtgärder som motionärerna förordar finns det enligt utskottets mening för närvarande inte anledning till.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets betänkande och avslag på motionen 819.

Herr OLSSON i Stockholm (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Jag nämnde all en bevakning uppges ske från statens sida och genom statens försorg, men jag ställde också en fråga i mitt inlägg: Varför har man inle bevakat de kraftiga höjningarna på cemenlpriset som har skett och som också är konstaterade? Om man säger att del finns en kontroll och atl den är effektiv och all allt är bra, dä måste man väl också kunna förklara hur man kan tillåta så kraftiga prishöjningar på så kort tid utan atl det sägs någonting eller lämnas någon förklaring.

Herr Andersson i Storfors sade atl samtliga partier utom vänsterpartiet kommunisterna är överens om vad som sägs i utskotlsbetänkandet. Del tycker jag inte länder socialdemokratin till heder med tanke på det efterkrigsprogram som den ändå var med och utformade.

Nr 62

Torsdagen den 5 april 1973

Förstatligande av viss byggnadsmaterialindustri

Herr HOVHAMMAR (m);

Herr talman! I vpk-motionen 819 heter del bl. a.:

"Ell statligt överlagande av byggmaterialproduktionen vore i folkels intresse och skulle verksamt bidra till lägre hyror och mindre profiter till storfinansen."

Som ell första steg i den rUctningen rekommenderas att förstatliga AB Cementa och GuUhögens bruk - "giganterna i fråga om tungt byggnadsmaterial", som man kallar dem. Det är också dessa båda företags produkter, cement och lättbetong, som man i första hand uppehåller sig vid i motionen, och det gjorde även herr Olsson i Stockholm i sill inlägg.

Efler dylika proklamationer kan man naturligtvis fråga sig: Håller de här parollerna inför verkligheten? Hur skulle kommunisterna bära sig ål för att producera och sälja cement till lägre pris än vad den privata industrin nu gör?

Alla som intresserar sig för cementpriserna borde vela, atl bränslet är en av cementindustrins allra största kostnadsposter. Alla borde också veta, all bränslepriserna ökade markant under 1971. Vad hade en statlig förelagsledning kunnat göra ål del? Del är internationella priser som vi i vårt land inte har någon chans att styra. Eller skulle staten ha hållit nere lönerna åt de anställda? Lönerna var 1971 genomsmtlligt 31 000 kronor mot 27 000 året dessförinnan.

Statens pris- och kartellnämnd granskade kalkylerna för cementlill-verkning och godkände - vilket framgår av betänkandet - de höjda priser som motionärerna menar har höjt hyrorna och givit den s. k. storfinansen profiter.

På dessa punkter borde del ha varit lätt för motionärerna alt skaffa sig litet fakta. De kunde exempelvis ha studerat verksamhetsberättelserna från dessa förelag eller de uppgifter som har lämnats vid bolagsstämmorna och som alltså är officiella. De skulle då ha kunnat lära sig att - jag citerar ur det anförande som Cemenlas, som del då ännu helte, VD höll

Nr 62

Torsdagen den 5 april 1973

Förstatligande av viss byggnadsmaterialindustri

vid stämman den 25 maj i fjol — "inte ens genom att sänka Cemenlas priser utöver gränsen till vad som är förenligt med koncernens fortbestånd skulle man nå någon nämnvärd bosladskostnadseffekt".

Detta om produktpriset. Motionens formulering att hyresbelalarna "har bittert fått erfara följderna" av Cemenlas och GuUhögens dominerande marknadsslällning håller alltså inle i verkligheten.

Jag skall sedan bara etl par ögonblick uppehålla mig vid talet om profilen. Även här kan jag citera Cemenlas VD, och jag beklagar på nytt atl inle motionärerna har besvärat sig med alt ta del av dessa uppgifter, som dock fick en ganska stor publicitet och var föremål för en hel del debatt. Han sade: "Avkastningen på det i Cemenlakoncernen arbetande kapitalet har under de senaste åren legat någol under genomsnittet för svensk industri." Och eftersom alla i den här kammaren myckel väl vet alt den genomsnittliga kapitalavkastningen har varit låg inom svensk industri under de senaste åren, kan var och en dra sina slutsatser om lönsamheten inom Cementagruppen. Ett mätbart tecken på delta får man om man studerar börskurserna. Från en deklarationskurs på 166 kronor vid utgången av år 1967 — innan dess hade det varit betydligt högre värden - hade aktierna gått ned till ungefär halva värdet, nämligen 86 kronor, år 1970 för att sedan på nytt sega sig upp över de hundra kronorna. Jag såg så sent som i dag i tidningarna atl kursen just nu är 130 kronor.

Jag tycker, herr talman, alt sådana fakta i alla fall borde få motionärerna alt i det här sammanhanget inte tala så vitt och brett om alltför stora profiler för den mycket förkättrade storfinansen. Därför, herr talman, ber jag all få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr OLSSON i Stockholm (vpk):

Herr talman! Del är följdriktigt att en medlem av moderata samlingspartiet uppträder som försvarsadvokat för cementindustrin.

Herr Hovhammar säger att cemenlprishöjningen beror pä alt bränslekostnaderna har stigit. Vi känner också till all bränslekostnaderna har stigit. Men för all cemenlpriserna skall stiga med över 20 procent fordras våldsamma höjningar av bränslepriset, och så våldsamma höjningar har inle förekommit.

Herr Hovhammar frågade om vi skulle vilja hålla lönerna nere. Herr Hovhammar vel mycket väl atl så inte är fallet. Här brukar man vanligtvis möta en hårdnackad attityd från det privata näringslivet och dess förespråkare här i rUcsdagen, moderata samlingspartiet. Men när del gäller cementindustrin, som är en högt utvecklad processindustri, har lönerna — speciellt för de kollektivanställda — en myckel liten inverken på cemenlpriset. Del är också typiskt atl herr Hovhammar citerar verkställande direktören i Cementa.

Vad beträffar vårt påslående atl hyresgästerna bittert fått uppleva resultatet av monopolsituationen, är del väl ändå så atl vi hade våldsamma hyresstegringar i det här landet under 1960-lalel. Orsakerna härtill är självfallet flera. Vi bortser inte från sädana saker som markspekulationer, räntehöjningar osv., men dessa förhållanden skall ju inle diskuteras i dag. Lika fullt kvarstår del faktum alt monopolsilualio-

nen på byggmalerialmarknaden har varit en av orsakerna till de kraftiga höjningarna. Den som förespråkar konkurrens borde naturligtvis motsätta sig atl det förekommer monopol. Det faktum att staten äger en del aktier i GuUhögens bruk påverkar inte helhetsbilden — det har ju visat sig i praktiken.

Vad beträffar aktieavkaslningen och börskurserna förhåller del sig ju så att Cementa tidigare hette Skånska Cement. Det är en stor koncern, som bl. a. omfattar även produktionsbolaget Skånska Cement. Det är alltså en enda stor kapilalgrupp — den skulle i och för sig kunna karlläggas — som äger alltsammans, och faktum kvarstår alt avkastningen i stort från denna kapilalgrupp är minst sagt god. Skånska Cements papper har med all rätt betecknats som de bästa som kan köpas här i landet. Om delar av denna kapitalgrupps tillgångar inte varje år ger samma utdelning, är del inget bevis för atl cementpriserna har hållits på en rimlig nivå.

Jag tycker alt det borde stöta var och en att två grupper, som inte på någol sätt konkurrerar prismässigt och som själva erkänner det, kan bestämma priset på cement.

Herr HOVHAMMAR (m);

Herr talman! Jag har med siffror visat att lönsamheten i denna bransch ligger betydligt under medeltalet för svensk industri. Det säger väl en hel del om läget. Atl jag sedan tog mig friheten atl anföra några av de synpunkter en VD i detta företag har kan väl inle betraktas som någol negativt. En person i den ställningen bör väl i alla fall ganska bra ha reda på situationen inom branschen och den koncern vi i dag debatterar.

Vad sedan beträffar priserna på cement kan man väl säga alt de svenska priserna internationellt sett ligger ganska bra till. Det är ingenting som hindrar atl man importerar cement. Man skulle mycket väl kunna importera exempelvis från Polen och andra öststater. Jag vet inle varför man inle gör del. Del måste väl bero på all del från priskonkurrenssyn-punkl är ganska svårt atl slåss med de svenska fabrikanterna. Jag förmodar att det förhäller sig så.

Beträffande hyrorna, som herr Olsson i Stockholm gjorde en mycket stor sak av, skulle man kunna göra del antagandet att Cementakoncernen höll priser som endast täckte tillverknings-, försäljnings- och administrationskostnaderna men däremot inle några avskrivningar, räntor, skatter och utdelningar. Gör man det anlagandel, finner man all koncernens inkomstbortfall skulle bli ungefär 200 miljoner kronor, vilket dock inte skulle motsvara en kostnadssänkning med mer än 30 öre per kvadratmeter i nybyggda bostadslägenheter. Del är ganska litet.

Samtidigt vet vi atl varje procentenhet i den långa räntan representerar en kostnad eller, från andra sidan sett, en andel av hyran med minst tio kronor per kvadratmeter. Del gör pengar. Slutsatsen måste därför bli atl man inle ens genom all sänka cementpriserna utöver gränsen för vad som är förenligt med förelagels fortbestånd skulle nå någon nämnvärd bostadseffekt. Men på andra vägar kan man nå betydande resultat. Del skall vi dock inte debattera här i dag.

Jag finner därför, att resonemanget om cemenlpriserna såsom varande

Nr 62

Torsdagen den 5 aprU 1973

FörstatUgande av viss byggnadsmaterialindustri

Nr 62

Torsdagen den S april 1973

Förstatligande av viss byggnadsmaterialindustri

besvärande när del gäller hyreskostnaderna inte håller i verkligheten. Cementpriserna spelar en väldigt liten roll för hyrorna. Del var bara detta, herr talman, jag ville ha tillrättalagt.

Herr OLSSON i Stockholm (vpk):

Herr talman! Del talas om lönsamheten hos olika förelag och Cementa har nämnts. Varför inle nämna Gullhögen, som haft en annan utveckling? Detta förelag skulle kunna få en större del av marknaden om del så önskat men har avstått från detta, eftersom företaget anser atl dess andel av marknaden, 20 procent, är tillräcklig. Företagel ger ändå hög avkastning.

Beträffande möjligheterna till import av cement från Polen vill jag säga, alt herr Hovhammar framträder som försvarsadvokat för byggmale-rialproducenterna och samtidigt som sakkunnig. Jag vill då påpeka atl transportekonomin lägger hinder i vägen — den och ingenting annat. Just cementen utgör en ganska stor del vUclsmässigl av fabrUcsbelongen. Det är orimligt alt åka över ett stort hav för atl hämta cement och sedan kunna priskonkurrera.

Del sista påståendet, att kostnaden för cementen representerar en ganska liten del av slulkostnaden vid bostadsbyggande, stämmer naturligtvis i och för sig. Samtidigt är väl den siffra herr Hovhammar nämnde något för låg. Men cementen är ändå en oundgänglig produkt. Det är också i anledning av detta som vi i årets motion har ställt mer långtgående krav. Vi vill alltså ha etl förstatligande av hela Cementakoncernen inbegripet Iföverken och dess gipsskivefabriker för att få ett verkligt grepp över marknaden. Vi tycker alt det numera är otillräckligt atl enbart kräva alt samhället skall överta den del som omfattar cement och lättbetong.

Herr HOVHAMMAR (m):

Herr talman! Jag förstår myckel väl att vpk är ute efter all förstatliga det svenska näringslivet över huvud taget. Del är ju ingen nyhet, men jag tycker atl man då i första hand borde titta på branscher med bättre lönsamhet än vad den här branschen har.

När det sedan gäller återverkningarna på hyrorna så vet vi alt dessa kostnader spelar ganska liten roll. Jag tycker all man i alla fall måste vara realistisk när man diskuterar de här problemen.

Överläggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifaU tUl dels utskottets hemställan, dels reservationen av herr Hallgren, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Olsson i Stockholm begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Olsson i Stockholm begärde rösträkning verkstäUdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 279

Nej - 18

Avslår — 4

Herr Sjönell (c) anmälde all han avsett att rösta ja men markerats som om han röstat för nej-propositionen.

Nr 62

Torsdagen den S aprU 1973

Skyldigheten för stadiga organ att anlita AB Allmänna förlaget

§17 Skyldigheten för statliga organ att anlita AB Allmänna förlaget

Föredrogs näringsutskoltels belänkande nr 22 i anledning av motioner angående AB Allmänna förlaget.

1 detta belänkande hade behandlats motionerna

1973:1490 av herr RegnéU m. fl. (m) vari hemstäUts att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle anhålla alt Kungl. Maj:t skyndsamt framlade förslag om upphävande av statliga organs skyldighet att i vissa faU anlita AUmänna förlaget samt

1973:1506 av herrar Romanus (fp) och Mundebo (fp) vari hemställts

all riksdagen hos Kungl. Maj:l skulle anhålla atl Kungl. Maj:t skyndsamt framlade förslag om upphävande av statliga organs skyldighet all i vissa fall anlita AB Allmänna förlaget,

att riksdagen tUl Kungl. Maj:t uttalade alt statliga ulredningsbetänkan-den vid försäljning tUl allmänheten borde åsällas lägre priser enligt de riktlinjer som skisserats i motionen,

att riksdagen till Kungl. Maj:l skuUe framhålla värdet av alt statliga utredningsbetänkanden försågs med index.

Utskottet hemstäUde

1. att riksdagen skuUe avslå motionen 1973:1490 och motionen 1973:1506 såvitt den gällde upphävande av statliga organs skyldighet alt i vissa fall anlita AB Allmänna förlaget,

2. alt riksdagen skulle avslå motionen 1973:1506 i övrigt.

Reservation hade avgivits av herrar RegnéU (m), Andersson i Örebro (fp), Wirtén (fp) och Hovharnmar (m) som ansett att utskottet under 1 bort hemställa,

att riksdagen med bifaU tiU motionerna 1973:1490 och 1973:1506, den sistnämnda i ifrågavarande del, hos Kungl. Maj:l skulle anhålla att Kungl. Maj:t skyndsamt framlade förslag om upphävande av statliga organs skyldighet att i vissa fall anlita AB Allmänna förlaget.

TUl betänkandet hade fogals ett särskilt yttrande av herrar Börjesson i Glömminge, Gustafsson i Byske och SjöneU (samtliga c).

Nr 62

Torsdagen den S aprU 1973

Skyldigheten för StatUga organ att anlita AB Allmänna förlaget

Herr HOVHAMMAR (m):

Fru talman! 1 anslutning till näringsutskotlets belänkande nr 22 som gäller AB Allmänna förlaget vill jag inledningsvis något kommentera motionen 1490 av herr Regnéll m. fl.

Som bekant startade förlaget sin verksamhet år 1969. Statliga myndigheter har nu skyldighet all så snart det handlar om någon mera kostnadskrävande framställning av trycksaker anlita AB Allmänna förlaget. Man kan därför konstatera alt en viss monopolställning är gällande. Trots en hög målsättning har AB Allmänna förlaget inle motsvarat de förväntningar som från början ställdes, vilket bl. a. kommit till ullryck i att på hösten 1970 såg sig åtskilliga myndigheter nödsakade alt begära ökade anslag för atl kompensera de ökade kostnader som AB Allmänna förlaget hade vållat dem. Den allmänna meningen bland olika myndigheter var också den alt kostnaderna för publikalionsverksamhelen blivit dyrare genom den nya ordningen.

Enkätundersökningen på uppdrag av rUcsrevisionsverkel i mars 1971 var också synnerligen negaliv. Man konstaterade alt tillkomsten av förlaget inte berett myndigheterna någon lättnad i deras publikationsverksamhet.

I juni 1972 lät RRV offentliggöra en analys. Därvid konstaterades bl. a. atl den målsättning som staten hade när man etablerade AB Allmänna förlaget inte hade uppnåtts. Vidare uppvisade samordningen mellan förlaget och statliga myndigheter en hel del brister. Även arbetsfördelningen mellan förlaget och kunderna blev föremål för kritik. Man har stor anledning all förmoda alt om kunderna haft etl fritt val, skulle AB Allmänna förlaget ha förlorat åtskilliga. Detta gäller, herr talman, särskilt bland de mmdre och medelstora.

Del är alltså fullt uppenbart all förlaget haft stora problem, vilka man själv rubricerar som inkörningssvårigheter. Detta förhållande är i och för sig ingen isolerad företeelse — del drabbar de flesta nya förelag. Alla som har etablerat etl nytt företag vel atl det under en viss tid blir vissa besvärligheter. Jag vill gärna i denna kammare understryka atl den kritik vi riktar avser inle ledningen och de anställda i AB Allmänna förlaget. Jag är övertygad om att var och en på sitt håll gör det bästa för förelaget. Men åläggandet all obligatoriskt anlita företagel för myndigheterna har ofrånkomligt lett till icke oväsentliga fördyringar. Del är ett faktum och vi tycker att det är ett myckel vUctigt sådant.

I detta sammanhang har man anledning alt erinra om vad dåvarande chefen för industridepartementet statsrådet Krister Wickman så sent som i mars 1971 i en riksdagsdebatt förklarade: "Jag har sagt alt detta

monopol är etl tillfälligt arrangemang- men atl del är angeläget atl

detta monopol så snart företagel har stabiliserats, vilket inle bör ta alltför lång tid, kommer att avvecklas."

Herr talman! Sedan detta uttalande gjordes har del gått ett par år. Man har därför anledning atl fråga huruvida förelaget inle borde ha vunnit den önskade stabiliteten vid del här laget. Om så är fallet -årsredovisningen för 1972, som vi fick härom dagen, tycks peka något i den riktningen - så bör väl tiden vara inne atl Allmänna förlaget ges samma villkor som övriga förelag i branschen, vilket i praktiken skulle

innebära alt rätten till det s. k. obligatoriet skulle upphöra.

Vi kan utifrån våra utgångspunkter och med krav på konkurrens på lika villkor företagen emellan inte godta en monopolställning av del här slaget. Vi önskar därför, i enlighet med vad som framförts i motionen, att förberedelse snarast vidtas för att avskaffa obligatoriet.

Med det sagda ber jag, herr talman, få yrka bifall till den reservation som är fogad till näringsutskoltels belänkande 22.

I detta yrkande instämde herr Nordgren (m).

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Motstånd mot monopol — vare sig det är statligt eller privat — är en självklar hållning för en liberal. Vi har därför från folkpartiets sida alltifrån Allmänna förlagets start 1969 varit emot den skyldighet som förelegat för statliga myndigheter alt anlita Allmänna förlagets tjänster vid publicering av trycksaker.

I en reservation till det statsutskollsullålande som innehöll förslaget till riksdagen om alt fatta beslutet att inrätta förlaget 1968, anförde folkpartiets ledamöter tillsammans med centerpartiets i utskottet att Allmänna förlagets resurser säkert skulle utnyttjas effektivt av myndigheter och institutioner utan tvång, naturligtvis under förutsättning all förlagels tjänster visade sig vara konkurrenskraftiga. En frihet alt låta publiceringsverksamheten ombesörjas av det förlag som kunde erbjuda de fördelaktigaste villkoren skulle, menade vi, främja konkurrens och ett ökat kostnadsmedvetande hos myndigheter och institutioner.

Det är nu, några år senare, bara att konstalera alt Allmänna förlagels skyddade tillvaro inte slagit rUctigt bra ut. Det är en närmast nedgörande kritik som redovisas i den undersökning riksrevisionsverkel låtit föranstalta av Allmänna förlagets verksamhet. 1 näringsutskoltels belänkande 22 som vi nu behandlar finns en sammanfattning av undersökningen och det är, som kammarens ledamöter redan fått höra av herr Hovhammar, inle någon speciellt rolig läsning. Man får på punkt efter punkt la del av en kritik, och det sammanfattande omdömet är att myndigheternas erfarenheter är övervägande negativa. Inrättandet av Allmänna förlaget har hittills inle berett dem någon nämnvärd lättnad i deras publiceringsverksamhet. Vidare sägs all statsmakternas intentioner vid bildandet av Allmänna förlaget knappast har blivit uppfyllda.

Mot den bakgrunden förefaller det vara litet av en hälsokur för Allmänna förlaget all ställas ul i den förvisso ofta snåla och pinande konkurrensblåslen, som vår företagsamhet i allmänhet får lära sig uthärda och överleva. Men del vill tyvärr inle utskottsmajoriteten vara med på.

Beslällningstvångel har, som nämnts, varit uppe i rUcsdagsdebatlen vid flera tillfällen. Jag vill bara erinra om samma interpellationsdebatt som herr Hovhammar nämnt, den mellan herrar Wikström och dåvarande industriministern Wickman. Vid det tillfället, för snart tre år sedan,, medgav statsrådet Wickman att skyldigheten för myndigheterna att anlita Allmänna förlaget inle borde bibehållas längre än som var nödvändigt för atl tillgodose de samordningsinlressen som förelåg. Den betecknades som en temporär åtgärd. Man frågar sig hur många år den av statsrådet

Nr 62

Torsdagen den 5 aprU 1973

Skyldigheten för statliga organ att anlita AB Allmänna förlaget

Nr 62

Torsdagen den S april 1973

Skyldigheten för statliga organ att anlita AB Allmänna förlaget

Wickman som temporär betecknade åtgärden skall bestå!

Vi reservanter anser liden nu vara inne för Kungl. Maj:t att snarast framlägga ett förslag om alt upphäva den föreliggande skyldigheten.

Jag ber därför, fru talman, att få yrka bifall till reservationen.

Under detta anförande övertog fru andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandhngar.

Herr BENGTSSON r Landskrona (s):

Fru talman! När rUcsdagen år 1968 beslutade alt inrätta Allmänna förlaget, så byggde den proposition som låg till grund för förslaget på ett betänkande som utarbetats inom statskontoret. Syftet bakom den nyordning som dä beslutades var atl man skulle ge statliga myndigheter och institutioner bättre service i fråga om utgivning av publikationer och upphandling av tryckeriarbeten och att skapa en bättre organisation för distribution och marknadsföring av statligt tryck.

Nu menar motionärerna och reservanterna, vilket vi också har hört här av herrar Hovhammar och Wirtén, att skyldigheten för statlig myndighet och statligt organ att anlita Allmänna förlagets tjänster är ett onaturligt inslag i del statliga upphandlingssystemel.

Jag vill i motsats till detta hävda att del nya systemet, givelvis på litet sikt, kommer atl medföra en effektivisering av upphandlingen på området. De upphandlande organen får, och måste få, en bättre marknadsöverblick. Allmänna förlaget kan ställa och ställer experter på området till myndigheternas förfogande, ett förhållande som enbart del måste innebära förbättringar i förhållande till del tillstånd som rådde då varje myndighet själv skötte dessa saker.

Man talar i motionerna om atl del nya systemet har kommit atl innebära kostnadsfördyringar, fördyringar som i sista hand drabbar skattebetalarna. Jag måste säga att jag tror inle så mycket på det. Jag gör det inle därför all några verkliga jämförelser inle kunnat framläggas. Hur gick det till tidigare? Jo, myndigheten som skulle ha något tryckalster framställt satte någon av sina anställda pä arbetsuppgiften. Denna någon sysslade oftast med andra arbetsuppgifter och hade därför sällan specialkunskaper på området. Det slutade väl oftast med att etl närmast amatörmässigt utkast överlämnades till ett tryckeri, som sedan satte sina experter på arbetsuppgiften och utformade trycksaken. Del är väl helt uppenbart att det förelag som ulfört detta arbete sedan låg rätt bra till också för atl ulföra tryckningen. Man kände sig väl oftast bunden genom den hjälp man fått vid utformningen av trycksaken och fick kanske genom att anlita detta företag betala litet grand för mycket. Jag vill inle påstå atl del alllid förhöll sig så, men att del låg nära till hands är väl ändå uppenbart.

I dag kan man genom Allmänna förlaget gå ul och skaffa offerter på betydligt bredare basis, vilket-i sig skapar förutsättningar för ett lägre pris än eljest. Allmänna förlaget vänder sig som bekant i sin upphandling till lämpliga företag inom branschen när man begär offert. De statsägda förelagen på området får deltaga i konkurrens med de privata. Ingen skall tro all såsom här har gjorts gällande de statliga företagen har någon sorts

monopolrätt på området. Detta framgår också av alt 76 procent av kostnaderna för del som har tryckts faller på privata tryckerier. Del innebär med andra ord all knappt en fjärdedel av beställningarna har lagts ut på statsägda företag. Detta ger klart besked om att det här inte, som herrar Hovhammar och Wirtén har velat påstå, har handlat om något monopol. Det är konkurrens på området, och så skall det givetvis vara.

Fru talman! Med det anförda ber jag att få yrka bifall till utskottels hemställan.

Nr 62

Torsdagen den S april 1973

Skyldigheten för statliga organ att anUta AB AUmänna förlaget

Herr HOVHAMMAR (m):

Fru talman! Herr Bengtsson i Landskrona nämner här en effektivisering av upphandlingen, och det tycker jag är en riklig målsättning. Men jag är övertygad om alt denna effektivisering kan ske i öppen konkurrens utan något obligatorium. Detsamma gäller när man skall ta in offerter från olika håll. Det skall enligt herr Bengtsson ske på en bredare bas, och det är också alldeles rikligt. AUa som köper varor vill väl försöka få åtskilliga anbud för att sedan göra jämförelser i kvalitet, leveranstider och beträffande många andra konditioner som skall granskas. Så är förhållandet, och det tycker jag är rikligt.

Men jag är litet undrande inför att så många myndigheter trots detta är missnöjda över höga priser. Det har ju framkommit i åtskilliga sammanhang. Jag tycker nog att det är tid för ett nytänkande på denna punkt. Jag vill än en gång anknyta till statsrådet Wickman, som på sin lid sade att man skulle häva monopolet. Men så har man inte gjort — i stället för atl häva monopolet har man hävdat det, och det tycker vi är fel. Det är tid — jag upprepar det — att tänka om på denna punkt.

HerrWlRTEN (fp):

Fru talman! Med anledning av herr Bengtssons i Landskrona invändning mot herr Hovhammars och min kritik mot Allmänna förlaget tror jag alt det finns anledning atl än en gång peka på vad riksrevisionsverkets granskning av detta förlag har lett fram till. Den granskningen finns för övrigt väl redovisad i betänkandets recitdel, som herr Bengtsson inte på något sätt haft någon invändning alt göra mot ulan står bakom. Om man ser på vilka kritiska punkter som framkommer i denna promemoria, finner man i varje fall tre sådana som enligt min uppfattning går stick i stäv emot vad herr Bengtsson hävdade att man uppnått under den tid som Allmänna förlaget varit verksamt.

Utredningen säger enligt utskottet för det första: "Den av statsmakterna eftersträvade samordningen av utgivningen av myndigheternas publikationer och av prissättningen hade av allt alt döma inte kommit till stånd."

Utredningen framhåller enligt utskottet för det andra: "Myndigheterna hade inle i nämnvärd omfattning utnyttjat den service som samarbetet med Allmänna förlaget skulle ha givit möjlighet till."

För det tredje framhåller utredningen enligt utskottet — och det var den punkt som herr Bengtsson mest tryckte på: "Samplanering och rationell arbetsfördelning mellan myndigheten, Allmänna förlaget och vederbörande tryckeri syntes inte ha kommit till stånd."

Nr 62

Torsdagen den 5 aprU 1973

Skyldigheten för statliga organ att anUta AB Allmänna förlaget

Detta är rätt anmärkningsvärda sammanfattande punkter, herr Bengtsson. Vad som sägs avslutningsvis i utskottels referat är inte mindre anmärkningsvärt. Där framhålls nämligen: "Sammanfattningsvis anförde konsulten att samarbelsförhållandena mellan myndigheterna och förlaget präglades av förlagsmässig ytlighet och betydande brister i fråga om såväl långsiktig och policyskapande planering som del mera kortsiktiga dagliga samarbetet."

Det är alltså en beskrivning av den utredning som herr Bengtsson själv slälll sig bakom när vi fick bakgrundsleckningen gjord i utskottet. Jag tror all del är tämligen svårt all komma förbi den kritiken.

Men, fru talman, om man nu försöker hävda att konkurrensen finns i nästa led, så ligger det otvivelaktigt etl monopolförhållande i själva skyldigheten för olika myndigheter och institutioner på den statliga sidan all utnyttja Allmänna förlaget. Den delen kan aldrig herr Bengtsson komma förbi.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Fru talman! Det är riktigt alt riksrevisionsverket har gjort den undersökning som man nu åberopar, och den finns också refererad i utskottets betänkande. Men vi skall väl också la med i bilden, i rättvisans namn, att den undersökningen gjordes när företagel hade haft sin verksamhet i gång ungefär två år. Man hade så alt säga inle hunnit komma i gång på allvar, och samarbetet mellan Allmänna förlaget och de stathga institutioner som skulle använda dess tjänster löpte därför inte på del sätt som man skulle önska.

Jag vill understryka alt förhållandel undan för undan har förändrats till del bättre på den här punkten. Del tycker jag framgår rätt klart av atl det numera inle förekommer atl någol av de företag som har skyldighet att anlita Allmänna förlagets tjänster begär dispens för att slippa detta. Man har nu börjat komma in i en rutin som gör all del är klokt och vettigt ur institutionernas synpunkt all utnyttja Allmänna förlagets tjänster. Som jag framhöll i mitt första anförande håller man sig ju inte själv med experter på de här områdena, och det tror jag betyder ganska mycket i de här sammanhangen.

Sedan talas del också om att de olika statliga institutionerna i varie fall till att börja med åberopade all de behövde tilläggsanslag därför atl del nya systemet ställde sig mycket dyrare. Jag misstänker atl del var en chans man tog för alt själv få lov att roa sig med sådan här verksamhet, men kanske också för all få lilel mera pengar all röra sig med. Tidigare särredovisades ju inte Irycksaksframställningen av någon myndighet ulan gick in i den allmänna verksamheten. Hade den särredovisats, skulle man säkert ha kunnat konstatera all det visst inte var billigare förut; jag skulle snarare misslänka all del var betydligt dyrare. Dessutom var man på etl helt annat sätt än i dag utlämnad ål de tryckerier som man vände sig till. De priser man fick där hade man ingen möjlighet att föha upp och kontrollera på samma sätt som när del gäller Allmänna förlaget i dag. Jag tror alltså atl ur del här systemet kommer alt växa fram någonting som kommer atl gagna de statliga institutionerna i stort.

Herr HOVHAMMAR (m):

Fru talman! Jag tycker del är glädjande när ett statligt företag, i del här fallet Allmänna förlaget, haren rätt gynnsam utveckling. Situationen har förbättrats, säger herr Bengtsson i Landskrona, och jag refererade i mitt anförande för en stund sedan till årsredovisningen för 1972, som vi fick häromdagen och som också lyder på en viss förbättring. Del innebär att Allmänna förlaget i dag bör vara mera konkurrenskraftigt än tidigare, och det är alltså glädjande. Men då tycker jag också alt man skall dra konsekvenserna av detta och inle ha kvar ell obligatorium. Gå ut i en fri konkurrens och gör en insats! Det vore en bra sak, och då skulle man också fullfölja de tankegångar som dåvarande industriministern Wickman på sin tid gav uttryck ål.

Herr WIRTÉN (fp):

Fru talman! Jag vill bara åberopa den fråga som jag slutade milt inledningsanförande med, om lidpunkten för obligatoriets upphörande. Det är helt tydligt alt det ansvariga statsrådet i början av 1970-talet var beredd att ompröva obligatoriet, men i dagens debatt måste vi konstatera atl ulskollets talesman inle på något sätt har gett på hand någon omprövning av den här regeln. Jag skulle ändå, fru talman, till sist vilja rikta den frågan till utskottets talesman, om del inle i enlighet med vad herr Wickman sade bör bli en omprövning av den här principen.

Nr 62

Torsdagen den SaprU 1973

Skyldigheten för statliga organ att anlita AB Allmännaförlaget

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Fru talman! På herr Wirléns direkta fråga kan jag givelvis inte svara. Hade sådana överväganden funnits och hade man varit beredd all presentera någonting i den vägen, hade vi fått reda på det i samband med utskottsbehandlingen.

Det är dock inle uteslutet atl man på sikt kommer atl leva upp till vad statsrådet Wickman sade för ell par år sedan i samband med interpellationsdebatten i denna fråga, nämhgen att man kommer alt kunna släppa obligatoriet. Inte heller jag anser alt man bör behålla det längre än vad som är absolut nödvändigt. Det samarbete som växt fram under de här åren har ulan tvekan medverkat till att de statliga institutionerna kan erbjudas en betydligt bättre service än tidigare, när de själva fick sköta denna detalj. Och denna utveckling kommer att fortsätta. Obligatoriet blir då inte längre något problem ulan en naturlig samarbelsform.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten 1

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen av herr Regnéll m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Hovhammar begärt' votering upplästes och godkändes föhande voteringsproposilion:

Den som vill alt kammaren bifaller näringsutskotlets hemställan i

betänkandet nr 22 punkten 1 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av herr Regnéll m. fl.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18 Föredrogs näringsutskoltets betänkande nr 24 i anledning av motion om översyn av de privata bevakningsföretagens stäUning och funktioner.

Utskottets hemställan biföUs.

§ 19 Ny ordning för auktorisation av revisorer m. m.

Föredrogs näringsutskoltels betänkande nr 25 i anledning av propositionen 1973:26 angående ny ordning för auktorisation av revisorer m. m. jämte motioner.

I propositionen 1973:26 hade Kungl. Maj:t, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 2 februari 1973, föreslagit riksdagen att anta inom handelsdepartementet upprättade förslag tiU

1. lag om ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag,

2. lag om ändring i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse,

3. lagom ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse,

4. lag om ändring i lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen,

5. lag om ändring i förordningen (1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,

6. lag om ändring i lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteks-bank och om landshypoleksföreningar,

7. lag om ändring i lagen (1 972:262) om understödsföreningar,

8. lag om ändring i lagen (1931:110) om upplagshus och upplagsbevis,

9. lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätlen alt utbekomma aUmänna handhngar.

Kungl. Maj;l hade vidare velat bereda riksdagen tiUfälle att avge yttrande över vad chefen för handelsdepartementet i propositionen anfört om principerna för en ny ordning för auktorisation av revisorer.

1973:1589 av herr Westberg i Ljusdal (fp) vari hemstäUts alt riksdagen skulle som sin mening ge Kungl. Majrt lUl känna

1. att del nuvarande anstäUningsförbudet och rörelseförbudet för auktoriserade revisorer skulle bibehållas,

2. att dispens från anställningsförbudet och rörelseförbudel i rikstäckande organisationer, som kunde garantera de auktoriserade revisorernas självständighet och oberoende gentemot uppdragsgivarna, skulle kunna medges,

3. att ökade krav på revisionspraktik ställdes för erhållande av yrkesbeteckningen registrerad revisor.

Utskottet hemställde

1. atl riksdagen i anledning av proposUionen 1973:26 i ifrågavarande del samt motionerna 1973:1587, 1973:1588 och 1973:1589, de båda sistnämnda i ifrågavarande del, som sin mening gav Kungl. Maj:t tUl känna vad utskottet anfört om bibehållande av anställnings- och rörelseförbuden för auktoriserade revisorer,

2. atl riksdagen med avslag på motionen 1973:1588 i övrigt skulle

A. i anledning av propositionen 1973:26 i ifrågavarande del som sin
mening ge Kungl. Maj:t lUl känna vad utskottet anfört om principer för
en ny ordning för auktorisation av revisorer m. m. och sålunda avslå
motionen 1 973:1589 i övrigt,

B. anta i propositionen 1973:26 framlagda förslag tUl

a) lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse,

b) lag om ändring i lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen,

c) lag om ändring i förordningen (1968:576) om KonungarUcet Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,

d) lag om ändring i lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteks-
bank och om landshypoleksföreningar,

e) lag om ändrmg i lagen (1931:110) om upplagshus och upplagsbevis,

C. i anledning av propositionen 1973:26 i ifrågavarande delar anta av
utskottet framlagda förslag till

a) lag om ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag.

Reservationer hade avgivits vid utskottets hemställan under 2

1. av herrar Börjesson i Glömminge, Gustafsson i Byske och Sjönell (sarnthga c) som ansett att utskottets yttrande i viss del skulle ha av reservanterna angiven lydelse,

2. av herrar Regnéll (m) och Hovhammar (m) som ansett att utskottet under 2 bort hemstäUa,

atl riksdagen med bifall liU motionen 1973:1588 i övrigt skulle

A. i anledning av propositionen 1973:26 i ifrågavarande del som sin
mening ge Kungl. Maj;t lUl känna att nuvarande ordning för auktorisation
av revisorer och godkännande av granskningsmän borde bibehållas och
sålunda finna motionen 1973:1589 i övrigt icke föranleda någon
riksdagens åtgärd,

B. avslå de i propositionen 1973:26 framlagda lagförslagen.

Herr HOVHAMMAR (m):

Fru talman! Till näringsutskoltels belänkande nr 25 som behandlar ny ordning för auktorisation av revisorer har det fogals två reservationer, av vilka den ena, nr 2, avgivits av herr Regnéll och mig. Jag avser här atl litet grann kommentera vad som föranlett oss alt avge nämnda reservation.

Låt oss först slå fast alt del närmast är två frågor som tilldrar sig intresse i propositionen. Den ena gäller formerna för auktorisation, dvs. om staten via kommerskollegium eller, som nu sker, handelskamrarna skall svara för auktorisation och registrering av revisorer. Den andra gäller om de s. k. anställnings- och rörelseförbuden skall upphävas för auktoriserade revisorer, dvs. om auktorisation skall förutsätta atl revisor intar vad man kallar en oberoende slällning.

Vad del först gäller formerna för auktorisation vill jag helt kort erinra om all någon allvarligare kritik mot det nuvarande systemet och dess sätt atl fungera inle redovisas i propositionen. 1 stället konstaterar statsrådet atl handelskamrarna skött revisorsauklorisalionen på ell i det stora hela förtjänstfullt sätt. Därför tycker vi reservanter att del inle finns någon anledning atl ändra på ett system som fungerat så pass bra. I anledning härav bör, anser vi, handelskamrarna alltjämt meddela auktorisation och handha tillsyn på grundval av statliga bestämmelser. En sådan ordning skulle, enligt vårt sätt att se, väl tillgodose statsmakternas önskemål om insyn i och kontroll över verksamheten samtidigt som härigenom handelskamrarnas erfarenheter på området - vilka är väl dokumenterade — skulle kunna tillvaralagas.

Jag vill i delta sammanhang också nämna kostnaderna — en icke

oväsentlig sak. Även därvidlag torde del ställa sig fördelaktigare atl bibehålla nuvarande system än alt låta staten engagera sig i denna verksamhet. Jag tror för övrigt, fru talman, alt del alltid när det gäller sådana här statliga engagemang föreligger viss risk för byråkrati — man bör inle bortse från del förhållandel.

När det sedan gäller frågan om auktoriserad revisors oberoendeställning vill jag gärna konstatera att statsrådet inte finner några egentliga skäl för generella anställnings- och rörelseförbud för auktoriserade revisorer. Vår uppfattning är närmast den, atl om den syn som statsrådet ger uttryck för blev allmänt vedertagen, så skulle också den auktoriserade revisorns ställning som självständig och oberoende yrkesutövare starkt försvagas. Målsättningen bör här vara att den som anlitar en auktoriserad revisor skall kunna göra del i förvissning om alt vederbörande inte slår i beroendeställning till någon.

För företagen är det naturligtvis av myckel stort värde atl få en ingående — och jag vill tillägga förtrolig — information av en revisor och samtidigt vela att vad som avhandlas inte delges utomstående. Det är väl bl. a. detta som ligger bakom förbudet för auktoriserad revisor att vara anställd hos annan än auktoriserad revisor samt förbudet för honom att bedriva affärsverksamhet.

Enligt propositionen är tillsältandet av auklorisalionsutredningen ett resultat av klagomål från vissa riksorganisationer, som har anfört kritik mot en alltför strikt tillämpning av anställningsförbudet. Nuvarande bestämmelser innebär som bekant att auktoriserad revisor förlorar sin auktorisation, om han tar anställning hos annan än auktoriserad revisor. Detta har uppenbarligen försvårat rekryteringen till vissa organisationers revisionsbyråer. Del är ett faktum som man inte kan komma ifrån. Men det är i dag inte något stort problem. Det har delvis eliminerats genom all handelskamrarna har förklarat sig beredda medge - och i vissa fall redan har medgivit — ganska frUcostiga dispenser. Detta innebär i praktiken alt revisorer med bibehållen auktorisation kan ta anställning hos vissa riksorganisationer och centrala kommunala revisionsorgan. Med denna ordning garanteras revisorernas oberoende, liksom också att ifrågavarande organisationer får sina intressen tillgodosedda.

Fru talman! Med vad jag här i korthet anfört ber jag atl få yrka bifall till reservationen 2.

Nr 62

Torsdagen den SaprU 1973

Ny ordning för auktorisation av revisorer m. m.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Fru talman! Titeln auktoriserad revisor har i alla tider inneburit att man i näringslivet har ställt stora krav på en man med den titeln. När man han anlitat honom har man känt sig trygg. Man har inte känt någol av den skräck som den kände revisorn i Gogols pjäs ingav, utan den auktoriserade revisorn har varit en hjälp för del svenska näringslivet.

Vi behandlar nu Kungl. Maj:ls och handelsministerns proposition nr 26 angående ell upphävande av del generella rörelseförbud som tidigare rått och som fortfarande råder, och eftersom vi i folkpartiet har stark anknytning till de flesta grupper inom näringslivet har vi självfallet lagt ned stort intresse på förberedelserna när vi skrivit de motioner vi väckt i sammanhanget. Som framgår av utskottets belänkande har del här väckts

Nr 62

Torsdagen den S april 1973

Ny ordning för auktorisation av revisorer m. m.

två folkparlimolioner och en motion från moderata samlingspartiet, och man kanske kan fråga sig vad som skiljer de tre motionerna ål. Folkpartimolionerna slår fast att de nuvarande reglerna vad gäller auktoriserad revisors rätt alt la anställning hos annan än auktoriserad revisor skall bibehållas. Det är i bägge folkpartimolionerna del mest väsentliga. Moderatmotionen hemställer om avslag på propositionen.

Vi har frän folkpartiet ingenting att anföra mot handelskamrarnas sätt att handlägga auklorisationsfrågorna, som de har skött bra. Den kritik som förekommit har, vilket herr Hovhammar var inne på, framställts från vissa riksorganisationers revisionsbyråer — Lantbruksförbundets revisionsbyrå, Sveriges kommunalekonomiska förening och Sparbankernas revisionsbyrå.

Under utskottsbehandlingen fick vi gehör för vårt motionsyrkande jusl vad gäller bibehållande av det anställningsförfarande som nu tillämpas. Vi tycker atl det väsentligaste var all departementschefens förslag att man skulle upphäva de anställningsformerna inle stöddes utan atl vårt förslag fick utskotlsmajoriteten bakom sig. Propositionen behandlar två frågor, men vi har ansett det väsentliga vara all bibehålla kravet på anställnings-och rörelseförbud.

När det sedan gäller överförandel av auktorisalionen till ett statligt organ — i detta fall kommerskollegium - bör vi ha klart för oss atl handelskamrarna skall bli remissorgan. Vid de kontakter jag har haft med handelskamrarna har dessa ansett att just de frågor vi drivit — där utskottsmajoriteten också har stött oss — är de väsentliga. Jag tror inte att överförandet av handläggningen av auklorisationsfrågor skall innebära några större problem i och för sig, eftersom handelskamrarna, som skall vara remissorgan, har den kännedom och kunskap på det regionala planet som behövs. Det är inte något unikt att det finns ett statligt organ som ger auktorisation.

Vi ansåg alt del var värdefullt all vi beträffande anställningsreglerna kunde åstadkomma en gemensam skrivning, och när vi kom överens i den här frågan vid bordel fanns det inte anledning att gå emot förslaget alt kommerskollegium skulle handha auktorisalionen. Vi har ansett alt den väsentliga frågan var att anstäUningsförbudet bibehölls.

Jag vill yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SJÖNELL (c):

Fru talman! Utskottet fastslår i sitt betänkande alt del här ärendet, som tidigare talare har noterat, rör sig om två huvudfrågor. Den första är frågan om anställnings- och rörelseförbud för auktoriserade revisorer, och den andra frågan gäller vilken eller vilka instanser som skall meddela bestämmelser om auktorisalionen respektive vilka instanser som skall tillämpa de sålunda utfärdade bestämmelserna.

Den första frågan — om anställnings- och rörelseförbud - har enligt vår uppfattning fått en tillfredsställande lösning i utskottels belänkande. Det innebär med andra ord atl anställnings- och rörelseförbud av många tungt vägande skäl kommer all bibehållas.

Fru talman! Vi är helt överens med departementschefen om all det bör vara statliga myndigheter som utfärdar bestämmelser för auktorisa-

tion, men när det sedan gäller tillämpningen av dessa bestämmelser skiljer sig uppfattningarna. Jag skall be att kortfattat få motivera vår ståndpunkt i det avseendet.

Ulskoltel säger bl. a.: "Alt samhället övertar huvudansvaret för auktorisationsregleringen är enligt ulskotlels mening naturligt, och utskottet tillstyrker all så sker." Del instämmer vi i. Utskottet fortsätter: "Ett konstaterande av all samhällets och näringslivels utveckling motiverar denna förändring innebär ingen kritik mot handelskamrarnas sätt alt handha de ifrågavarande uppgifterna." Utskottets uttalande alt det inte på något sätt föreligger någon kritik mot handelskamrarnas sätt att hittills handha uppgiften atl meddela auktorisation bestyrker och understryker vad departementschefen har uttalat i propositionen, nämligen all handelskamrarna sköter sig på ett i det stora hela förtjänstfullt sätt. Här har man sålunda, fru talman, två myckel auktoritativa uttalanden om detta. Mot denna bakgrund anser vi att det inle finns något som helst skäl atl ta ifrån handelskamrarna möjligheterna atl även fortsättningsvis göra förtjänstfulla insatser när det gäller all meddela auktorisation.

Departementschefen redovisar att det enligt auklorisalionsutredningen föreligger två alternativ i detta avseende. Enligt båda alternativen har Kungl. Maj:t atl utfärda huvudbestämmelserna och etl centralt ämbetsverk atl meddela detaljbestämmelser. Vi har som sagt ingenting att invända mot del, utan den principiella uppläggningen vinner vårt fulla stöd. Alternativen skiljer sig emellertid däri all alternativ 1 förutsätter alt kommerskollegium, alltså del centrala ämbetsverket i sammanhanget, skall meddela auktorisalionen och ha tillsynen över ärendena, medan del enhgt alternativ 2 fortfarande är handelskamrarna som skall betros med detta uppdrag, självfallet på grundval av de statliga bestämmelser som är utfärdade. Men — och del är en nyhet i detta sammanhang — handelskammarens beslut på del lokala planet kan omgående överklagas hos del centrala ämbetsverket. Jag återkommer i delta sammanhang till del uttalande av utskottet som jag nyss citerade och till uttalandet av departementschefen all man inle har kunnat anföra någonting emot handelskamrarnas sätt atl rykta sitt värv. Det har alltså varit tillfredsställande.

Departementschefens invändning mot auklorisationsulredningens alternativ 2 är enligt vår mening inte särskilt vägande. Huvudargumentet tycks vara att antalet ärenden växlar mellan olika handelskamrar och alt del föreligger ojämnhet handelskamrarna emellan när det gäller antalet godkännanden av granskningsmän respektive vägrade godkännanden. Jag tycker med förlov sagt, fru talman, alt det är en mycket svag invändning mot handelskamrarnas sätt atl sköta dessa uppgifter. Del är möjligt alt det kan ligga något litet i denna kritik av nuvarande ordning, men del är ändå endast en kritik i marginalen.

Som jag nyss underströk skall enligt den ordning vi godtar de statliga bestämmelserna tillämpas av handelskamrarna. Det föreligger dessutom besvärsrätt. Därmed måste all rättfärdighet vara uppfylld, och all rättssäkerhet också för den delen.

Vår huvudinvändning mot all man inle vill acceptera alternativ 2, dvs.

Nr 62

Torsdagen den S april 1973

Ny ordning för auktorisation av revisorer m. m.

Nr 62

Torsdagen den 5 april 1973

Ny ordning för auktorisation av revisorer m. m.

atl handelskamrarna får tillfälle all fortsättningsvis tillämpa bestämmelserna, är atl del här som tyvärr i så många andra sammanhang föreligger en helt omotiverad centralisering av en statlig verksamhet. Som vi ser saken är det över huvud taget alllid en sund politik om allt av samhällelig verksamhet som över huvud taget kan decentraliseras också blir decentraliserat. AU centralisering av sådan verksamhet som redan ligger på det regionala och lokala planet skaU undvikas, om inte mycket bärande skäl föreligger. Självfallet är detta ingen, jag höll på att säga idiotinställning, utan man måste kunna pröva skälen. Men enligt vår uppfattning förehgger ingalunda några bärande skäl i detta sammanhang - långt därifrån. Handelskamrarna runt om i landet har mångårig erfarenhet, och dessutom rutin, som på del här viset bara skulle stjälpas över bord, om man inle viU utnyttja dem i fortsättningen. Den rutinen och den erfarenheten bör man tillvarata.

Dessutom, fru talman, är ell mycket viktigt argument i sammanhanget atl handelskamrarna har en personkännedom som är utomordentligt värdefull i sammanhang där det gäller all pröva en enskild persons kompetens och kvalifUcalioner. Då är det avgörande alt man har en direkt personkännedom, vilket handelskamrarna har på etl helt annat sätt än vad etl centralt ämbetsverk skulle kunna få, även om delta skickar förfrågningar på remiss. Till samma handelskamrar.

Huvudinvändningen är alltså alt här föreligger en helt onödig centralisering av en verksamhet, som fungerar och har fungerat myckel bra och som kommer alt fungera betydligt bättre, om den får vara kvar på det lokala planet.

Av den anledningen, fru talman, ber jag atl få tillstyrka bifall till reservationen 1 under punkten 2.

Herr WÅÅG (s):

Fru talman! Motivering för utskottets ståndpunkt i anställningsfrågan har lämnats här av såväl herr Hovhammar som herr Andersson i Örebro och herr Sjönell.

I fråga om vem som skall meddela behörighet har viss motivering lämnats av herr Andersson i Örebro. Därutöver vill jag tillägga att utskottets majoritet anser atl meddelande av sådana här behörigheler som princip bör vara ell statligt ansvar. Vidare anser vi att personkännedomen kommer i tillfredsställande grad till ullryck genom att handelskamrarna är remissinstanser.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Överläggnuigen var härmed slutad.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Den som vill att kammaren tUl kontraproposition i hu-vudvoteringen

angående näringsutskoltels hemställan i belänkandet nr 25 punkten 2

antar utskottets hemstäUan med den ändring i motiveringen som

föreslagits i reservationen nr 1 av herr Börjesson i Glömminge m. fl.

röstar ja,

den det ej vUl röstar nej.

Vinner nej har kammaren tUl kontraproposition i nämnda votering

antagit reservationen nr 2 av herrar Regnéll och Hovhammar.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Hovhammar begärde rösträkning verkstäUdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resuhat:

Ja - 89

Nej - 42

Avstår — 165

Herr Börjesson i Falköping (c) anmälde att han avsett att rösta ja men av misstag nedtryckt nej-knappen.

I enhghet härmed blev följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskotlets hemställan i

betänkandet nr 25 punkten 2 med godkännande av utskottets motivering

röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifalht utskottets hemställan med den ändring i

motiveringen som föreslagits i reservarionen nr 1 av herr Börjesson i

Glömminge m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Sjönell begärde rösträkning verkstäUdes votermg med omröstningsapparal. Denna omröstning gav föhande resultat:

Ja - 196

Nej - 63

Avslår - 40

§ 21 Lagstiftningen på arbetslivets område

Föredrogs inrUcesutskollels belänkande nr 11 i anledning av motion om lagstiftningen på arbetslivels område.

I detta belänkande hade behandlats motionen 1973:327 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari yrkats

A. att riksdagen hos regeringen hemställde att denna snarast framlade
förslag om grundläggande demokratiska rättigheter för de anställda och
deras fackliga organisationer:

1. lagstadgad rätt till förhandlmgar i aUa frågor,

2. lagstadgad rätt tiU strejk när förhandlingar inte gav resultat,

3. lagstadgad rätt att avbryta hälsofarligt arbete,

4. lagstadgad rätt att välja löneform samt att säga nej tiU sådana produktions-, rationaliserings- och tidmälningsmeloder som ökade ut-sveltningen,

5. lagstadgad rätt att hindra uppsägningar och omplaceringar,

6. lagstadgad rätt alt inlägga veto i personalfrågor,

7. lagstadgad rätt för fackförening atl anordna möten på betald arbetstid samt rätt tUl möten och agitation på arbetsplatsen,

B. att riksdagen vidare hos regeringen hemställde om följande
lagförslag respektive lagändringar:

1. lagen om kollektivavtal av den 22 juni 1928 omarbetades i syfte att i första hand ur nämnda lag avlägsna paragraf 4, gäUande förbud mot att under avtalstiden tillgripa arbetsinställelse,

2. i samband med kollektivavtalslagens omarbetning företogs en översyn och revidering av lagen om arbetsdomstol,

3. ur stalsljänstemannalagen av den 3 juni 1965 ströks paragraf 3,

4. bestämmelser av typen paragraf 32 i Svenska arbetsgivareföreningens stadgar ogiltigförklarades genom lagstiftning, varigenom tillämpandet av de prejudicerande domarna i arbetsdomstolen med grund i nämnda paragraf upphävdes,

5. arbetsköparens ensidiga tolkningsföreträde avskaffades.

Utskottet hemställde att riksdagen skulle avslå motionen 1973:227.

Herr HAGBERG (vpk):

Fru talman! Denna fråga har behandlats i riksdagen under ett antal år. Utskottet har i sitt yrkande om avslag på motionen 1973:227 hänvisat till ett antal utredningar. Det är ett gammalt beprövat sätt all slippa en sakbehandling av viktiga frågor. Ätt det bara är en undanflykt från sakbehandling visar det förhåUandet att utskottet anser atl arbetsrätls-kommittén skall få fortsätta sill arbete i lugn och ro. Denna utredning skall ju behandla frågan om en "arbelsfredslagstiftning". Därmed kan inle motionen 227 inrymmas i de direktiv som utredningen har. Del verkar som om utskottet sticker huvudet i busken och vägrar se den utveckling som försiggår på den svenska arbetsmarknaden.

Flera missnöjesaklioner har under de senaste åren förekommit på arbetsmarknaden. Det har varit strejker, övertidsblockader och protester av olika slag. De har sin grund i förhållandena på vår arbetsmarknad, med en förhandlingsordning som har sin grund i § 32. Förhandlingar får bara ske i vissa frågor; de s. k. § 32-frågorna får man inle förhandla om — i dessa frågor existerar bara samarbete på arbelsköparnas vUlkor.

Att göra gällande all dessa missnöjesaklioner skulle vara fruklen av några sekterisliska gruppers agerande är helt felaktigt. Nej, verkligheten är den alt missnöjet länge har grott och resulterat i spontan aktion. Men sedan har dessa små sekterisliska grupper självmant utropat sig som ledare för och därmed förstört de spontant tillkomna aktionerna.

Förhållandena på arbetsplatserna kan beskrivas som lagstadgad ojäm-hkhet. Arbetsdomstolen har gett § 32 i SAF:s stadgar prejudicerande laglig status. Det skedde i arbetsdomstolens dom nr 100 år 1932 som erkänner arbelsköparnas rätt all leda och fördela arbetet och anställa och avskeda arbetare.

De "samarbetsavtal" som slutils mellan LO och SAF har hållit sig inom de nuvarande maktförhåUandenas råmärken. När del kommer till kritan är det fortfarande arbelsköparna som bestämmer över nedläggningar, driftsinskränkningar, avskedanden, investeringar, produktionsplaner och vinstens användning. Arbelsköparna bestämmer också över arbetsmUjön, vilka maskiner som skall användas, över arbetstakten och löneformerna.

Del har i stort sett visat sig att man förhandlingsvägen inte lyckats förändra dessa maktförhåUanden på någol avgörande sätt. Därför kräver man lagstiftning.

För närvarande pågår en statlig utredning om § 32-frågorna. Vidare har etl utredningsförslag framlagts om "trygghet i anställningen" och ett delförslag om arbetsmUjön. På vUket sätt kan man vänta all detta påverkar maktförhållandena?

Utredningsdirektiven angående "arbetsfredslagstiftningen" är myckel begränsade. Förhandlingsrätten skall utvidgas men fredspUklen vara kvar. Förhandlingarna skall aUtså inte stödjas med utvidgad strejkrätt. Man skaU begränsa arbelsköparnas tolkningsföreträde då det gäller tolkning av avtal. Sådana åtgärder är inte lillräckhga för att — som det heter i direktiven — stödja de anställdas kamp för demokratisering av arbetslivet. Obegränsad förhandhngsrätt och strejkrätt är nödvändiga.

Lagförslaget om trygghet i ansläUnmgen går heller inte tUlräckligt

Nr 62

Torsdagen den S aprU 1973

Lagstiftningen på arbetslivets område

Nr 62

Torsdagen den SaprU 1973

Lagstiftningen på arbetslivets område

långt. Arbelsköparna har för syns skuU reserverat sig, men de har stöd från de borgerliga partierna. Avskedanden skaU ske på saklig grund - en formulering som redan finns i huvudavtalet. Vid driflsinskränknmg, där självklart arbetsköparen har överlägel, skall man föha lurordning efler anställningstid och ålder. Man får förtur vid återansläUning under ell år. Uppsägning och permiltering skaU ske efler varsel. Uppsägningstiderna förlängs till högst 6 månader. En uppsagd arbetare skall kunna gå till domstol för atl pröva uppsägningen.

Det är alltså mer en kvantitativ förändring, t. ex. längre uppsägningslid, än en kvalitativ, dvs. makt för arbetarna all säga nej vid avskedanden. Fackföreningens roll ökar inle nämnvärt. Man kan t. o. m. avskeda ulan alt blanda in fackföreningen.

ArbelsmUjöulredningens delförslag om rätt alt avbryta hälsofarligt arbete är ett framsteg, men del är behäftat med sådana svagheter som atl etl skyddsombud t. o. m. kan avkrävas skadestånd om man avbryter ett arbete där "skäl uppenbarligen saknas". Del fattas aUlför myckel i förslaget för att lagen skall kunna bh etl verkligt stöd för skyddsombuden, skyddskommittéerna och den lokala fackföreningen. Men försiktigheten beror på all man inle vill stöta sig med arbetsköparrepresentan-lerna i utredningen. Dessa är också överens, utom i en detaljfråga.

Det är verkligen överord att säga all § 32 med de här förslagen har fått ett "grundskott". Förslagen har inte sträckt sig långt utöver de "samarbelsavtal" mellan LO och SAF som redan finns. Och det är jusl atl man vall samarbete i stället för kamp som satt broms för en verklig förändring av maktförhållandena. Det är skendemokrati, när man låtsas atl de anställda får större makt genom alt t. ex. sätta in etl par representanter i bolagens styrelser. Inle ens Wallenberg har något emot delta, "bara det är bra folk". Självklart kan man inle genom samarbete med den som har maklen la ifrån honom denna makt. Del kan endast ske genom facklig och pohtisk kamp.

Kollektivavtalslagen är den lag som kriminaliserar aktivitet på arbetsplatsen. Kolleklivavtalslagen av 1928 är riktad mot arbetarna och drevs igenom av en borgerlig regering. Den kriminaliserar strejker under avtalstid enligt den fortfarande gällande § 4; "Arbetsgivare eller arbetare, som är bundna av kollektivavtal, må under den lid avtalet är gällande icke vidtaga arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott eUer annan därmed jämföriig stridsåtgärd."

Observera försöken alt framsläUa lagen som lika "hård" mot arbetsköpare som mot arbetare. Arbetsköparen har redan makten och enbart detta utgör ett våldförande på arbetarna. Men om arbetarna tvingas resa sig ur sill underläge så betecknas det som en stridsåtgärd. Arbelsköparna eftersträvar fleråriga avtal för alt så länge som möjhgt kunna binda arbetarnas aktionskraft med hjälp av kolleklivavtalslagen och dess fredsplikt. De kan under denna tid ändra förutsättningarna för avtalet. De kan ändra produktionsförhållandena och arbetsmetoderna, försämra ackorden, öka arbetstakten genom tvångsslyrning, vidta omflyttningar och försämra arbetsmiljön och skyddet för hälsan, ulan all det därför strider mot kolleklivavtalslagen. Men eftersom arbetarna är bundna av fredspUklen får de inte i lokala förhandlingar

använda sitt främsta påtryckningsmedel, strejken, för alt försvara sig eller förbättra sitt läge. Arbelsköparna har alla maktmedel på sin sida, medan arbetarna känner sig sitta med bakbundna händer, därför all de saknar strejkrätten. När de ändå strejkar - ty lagen håller inle under det sociala trycket — så betecknas deras aktion som "vild" och de släpas inför arbetsdomstolen.

Lagen är förödmjukande även för fackföreningen. Fackföreningens styrelse tvingas tjänstgöra som pohs mot sina egna medlemmar för atl klara fackförenmgens kassa. Lagen riktar sig mot solidariteten inom arbetarklassen. Sympatistrejk får inte inledas om en annan arbetargrupp befinner sig i ell trängt läge och behöver hjälp. Men SAF kan fortfarande använda den gamla metoden alt svartlista arbetare, dvs. hindra dem från atl få ansläUning i ett förelag.

För att ändra nuvarande maktförhållanden — den lagstadgade ojämhk-heten — är lönearbetarna främst hänvisade tiU sin egen fackliga kamp. I denna mgår alt rasera de lagar som klassamhäUel stöder sig på och i stället kämpa för lagar, som bhr ett stöd för fackföreningsrörelsen och ger lönearbelarna de rättigheter som de genom sina fackföreningar i decennier kämpat för. Framför allt några rättigheter står i centrum. För det första är del förhandlingsrätten. De anstäUda måste få förhandlingsrätt i alla frågor, även i de s. k. § 32-frågorna. Detta kräver att § 32 slopas och i stället arbetarna får rätt alt förhandla i alla frågor. Denna linje är en kamplinje mot arbelsköparna och den främjar arbetarnas arbetsvillkor. 1 dagens läge försöker ju statsmakten tiUsammans med de fackhga ledarna och arbelsköparna i stället göra allt flera frågor liU samarbetsfrågor.

Vid LKAB har man gjort den största satsning som kan tänkas i samverkansfrågor. Redan nu kan konstaleras - som även en forskargrupp, den s. k. Kronlundsgruppen, konstaterat - atl arbetarna endast får igenom margineUa krav. I allt väsenfligt får företaget som det vUl i de samverkansgrupper som där har bUdals. Arbetarnas krav måste vara atl göra alla frågor till förhandlingsfrågor, där makt kan stäUas bakom kraven.

Den andra frågan gäller lagstadgad rätt till strejk om inte förhandlingarna ger resultat. Strejkrätten är nödvändig som stöd åt förhandlarna. Det inser även förbundsordföranden i SF och ledamoten av LO:s landssekre-larial Gustav Kolare, som i en intervju 1972 framhöU: "Utvidgad förhandlingsrätt i lokala frågor är viktig i och för sig men del löser inle problemen om man inte samtidigt får strejkrätt under avtalsperioden. Som det nu är kan arbetsgivaren med fredspliklen i ryggen säga nej lUl snart sagt allt vad man begär på det lokala planet. Det är då man tvingas tillgripa 'vUda' strejker." Även Kronlundsgruppen har konstaterat all det behövs lokal strejkrätt.

Den tredje vikliga frågan för arbetarna är all få en lagstadgad rätt att avbryta hälsofarligt arbete. I delbelänkandet från arbelsmiljöulredningen föreslås; "Innebär visst arbete omedelbar och allvarlig fara för arbetstagarens liv och hälsa och kan rättelse inte genast uppnås genom hänvändelse flll arbetsgivaren, kan skyddsombud bestämma att arbetet skaU avbrytas i a-waktan på ställningstagande av yrkesinspektionen."

Detta är ett tillmötesgående av ett gammalt krav. Men i samma

Nr 62

Torsdagen den S april 1973

Lagstiftningen på arbetslivets område

Nr 62

Torsdagen den S april 1973

Lagstiftningen pä arbetslivets område

paragraf heter det: "Avbryter skyddsombud arbete trots att skäl härtill uppenbarligen saknas, har arbetsgivaren rätt lUl ersättning. Vid bestämmande av skadeståndsskyldighet skall skyddsombud, som utsetts av fackförening eUer annan liknande förening av arbetstagare eUer tiUhör sådan förening, anses som företrädare för förenmgen. Vidare skaU 8 § andra och tredje styckena lagen (1928:253) om koUeklivavlal ha motsvarande tillämpning. Skadeslåndskyldighet för förening inträder dock icke om föreningen omedelbart efter del atl den haft lUlfäUe alt taga ställning förklarar att arbetet bör återupptagas." Det betyder att kolleklivavtalslagen har införts på arbetsmiljöns område.

Skyddsombudens stäUning försvåras och försvagas genom sådant skadeståndsansvar och sådana oklara lagbestämmelser. Skadeslåndsskyl-digheten måste bort och fackföreningarna bh den enda instans som har rätt all pröva det berättigade i skyddsombudens åtgärder.

Skyddskommittéernas befogenheter måste klart fastställas. Dessa måste innehåUa majoritet för de anställda, ha rätt atl falla beslut med enkel majoritet och ha möjlighet att utfärda bestämmelser med laglig gUtighet. Sorn ett ytterligare stöd för skyddsombuden måste fastsläUas låga hygieniska gränsvärden och reglerade bestämmelser för arbetsmUjön. Dessa bestämmelser skall föreskriva regelbundna pauser vid löpande band och kontinuerliga arbetsprocesser och högsta tUlåtna hastighet vid sådana arbeten.

Den fjärde frågan är lagstadgad rätt att välja löneform. Man skall även kunna säga nej tiU sådana produktions- och UdmätnLngsmeloder som används för alt öka ulsvetlningen. Gruvarbetarna vid LKAB genomdrev vid sin strejk 1969—1970 en fast månadslön utan inslag av prestationslön och meritvärdering. Även vid Norrbottens Järnverk har arbetarna genomdrivit en fast månadslön med myckel få lönegrupper och en ytterst hten rörlig del, och man kämpar för alt få en "rak" månadslön. Det måste vara en rättighet för arbetarna att själva få väha löneform. Del är ju de som skall göra arbetet, och de vet vad de orkar och tål.

Den femte frågan är lagstadgad rätt till möten och agitation på arbetsplatsen. En arbetsplats kan ju inle vara något avskUt från samhället i övrigt. Den övervakning och slavdrivning som § 32 innebär måste avskaffas. De arbetande måste ha rätt till agitations- och mötesfrihet på arbetsplatsen. Arbetsledningen skall inle kunna stoppa ell möte t. ex. under en rast och inle heller kunna stoppa flygbladsuldelning eUer hknande. Skall arbetarna kunna hävda sina intressen, måste de även ha rätt att genomföra fackföreningsmöten på betald arbetstid.

Den sjätte frågan som är väsentlig är lagstadgad rätt atl hindra uppsägningar och omplaceringar. Det föreligger nu ett lagförslag om anställningstrygghet, det s. k. Amanska förslaget. Enligt detta kan uppsägning ske endast på "saklig grund". Lagen är ett fullföljande och en skärpning av den s. k. äldrelagen i huvudavlalel. Uppsägningstiderna skaU gälla dem som är över 25 år. Kortaste uppsägningstiden är 2 månader och längsta 6 månader. Varsel och uppsägning skall ske tUl fackföreningen minst en månad innan uppsägningen meddelas. Omplaceringsmöjligheter skall dessförinnan undersökas. Vid driftsinskränkning skall företrädesrätt gäUa för återansläUning inom ett år. Uppsägnuig på grund av personliga

förhållanden kan endast ske om den ansläUde "grovt misskött sitt arbete". Varsel för uppsägning skall då ske minst fjorton dagar i förväg. Kontakt med fackföreningen skall i sådant faU endast tas "om den anställda inte motsätter sig delta."

Brislen i lagförslaget är att man inle framhäver de fackliga rättigheterna. Huruvida arbetsbrist föreligger grundas på arbelsköparnas bedömande. Vad som är "saklig grund" har också arbetsköparen som ägare största möjligheten atl öva inflytande över. Här måste fackföreningen med stöd av lagen kunna inlägga sitt veto i awaktan på egna undersökningar om den "sakliga grunden" i uppsägning, permiltering eUer avskedande. VUket stöd i lagen har t. ex. de som lett eUer varit indragna i en s. k. "lagslridig" strejk? VUka möjligheter får facket med stöd av lagen atl stoppa trakasseringar från företagens sida?

Därför bör fackföreningen ha lagstadgad rätt att hindra uppsägningar, omplaceringar o. d. Endast därigenom kan man komma ål en del av gUtigheten av § 32.

Fru talman! Skall man få dessa rättigheter för arbetarna, måste man naturligtvis avskaffa § 32 och slrejkförbudel måste upphävas. En omarbetning av arbetsdomstolen blir också en föhd av detta. Likaså måste tolkningsföreträdet avskaffas.

Man kan inte bara vifta bort arbetarnas rättigheter med att tUlsätta utredningar, som sedan kommer med förslag med halvhjärtat innehåll. Man kan inte lita till utredningar som har direktiv som inte tar upp för arbetarna väsentliga frågor.

Därför, fru talman, yrkar jag bifall tUl reservationen av herr Lorentzon.

Nr 62

Torsdagen den S april 1973

Lagstiftningen på arbetslivets område

Herr ANDERSSON i BUlmgsfors (s):

Fru talman! Jag yrkar bifaU till utskottets hemstäUan i dess betänkande nr 11. Egentligen skuUe del väl räcka med detta, eftersom ingenting nytt framkommit under del anförande som herr Hagberg har hållit. Vi har för fjärde gången behandlat dessa frågor på arbetslivets område. Sä sent som i december månad hade vi frågan uppe till behandling, men jag tror inle att riksdagens ledamöter ändrat uppfattning sedan dess.

Vi brukar ju awakta en utrednings resultat och den därpå föhande propositionen. Som herr Hagberg sade pågår utredningar på flera områden. Någon av dessa har framlämnat delbetänkanden, medan andra alltjämt arbetar. I utskottet anser vi atl vi bör avvakta delta för att därmed få fram en grundlig utredning som kan bUda underlag för de beslut som riksdagen skall fatta.

Den viktigaste frågan gäUer här arbetsrätten och § 32. En utredning pågår om denna. Det är klart att herr Hagberg och hans parti inte är nöjda med direktiven men, om man studerar hur de är skrivna är de rätt långtgående. Jag skall be att få citera några rader ur direktiven för denna utredning.

"Statsmakterna bör genom lagstiftningsåtgärder ge löntagarorganisationerna det stöd som behövs för alt få tUl stånd en demokratisering av arbetslivet. Medbestämmanderätt för arbetstagarna i förelagen på ohka

Nr 62

Torsdagen den S april 1973

Lagstiftningen på arbetslivets område

nivåer bör visserligen i första hand åstadkommas genom avtal och i former som inte förändrar de fackliga organisationernas stäUning som fria och oberoende organisationer. Men för att förhandlingar skaU kunna leda lUl resultat måste förhandlingsrätten byggas ut och koUektivavtalslagslifl-ningen ändras så all arbetstagarna och deras organisationer får en med arbetsgivaren mer jämbördig ställning."

Detta citat visar ju all det förslag som vi så småningom får på riksdagens bord kommer all på väsentliga punkter ändra förhållandena mellan arbetsgivare och arbetstagare. Del är väl inte strejkrätten i sig själv som är väsentlig, ulan det är frågan hur vi kan på olika nivåer ge vår medverkan för all forma ell arbetsliv som är till gagn för arbetstagarna.

Den svenska fackföreningsrörelsen har under årtionden slagits för bättre förhållanden på arbetsmarknaden. I del arbetet kan vi nog konstatera att vi inte haft någon hjälp av kommunisterna. De har försökt på olika sätt sälla käppar i hjulet för denna kamp för bättre förhållanden. Det är väl den saken man är ute efler nu också, att försöka skapa oro på arbetsmarknaden. Del går inte bara att stryka ett streck över gäUande lagar och bestämmelser och därmed enligt motionen bara besluta om en annan ordning som innebär att man skall kunna få lägga ned arbetet när som helst t. ex.

Utskottet anser som sagt atl man bör avvakta de utredningar som är på gång och de propositioner som kommer av dessa. Då får vi lUlfäUe tiU en grundlig behandhng.

Detta är väl inle sista gången som vi kommer dessa frågor in på livet. Det blir fler tUlfällen, och därför skaU jag inle gå djupare in på detta utan ber att få yrka bifall till ulskotlels förslag.

Herr HAGBERG (vpk):

Fru talman! När socialdemokraterna kom in i parlamentet hade de inte heller majoritet. De körde fram sina krav år efter år, det blev t. o. m. årtionden. Jag tycker inle del är något fel all köra fram dessa krav. De kommer lUl sist, med en kamp, ändå alt bh tillgodosedda trots att socialdemokratin i dag sätter sig emot dem.

Här säger ofta representanter för utskotten, att det inte har hänt någonting sedan föregående år. Det hände i en debatt i etl annat utskott härom dagen. Men behöver det verkligen hända någonting nytt för alt ett rättvist krav skaU bU tillgodosett? Skall vi vänta så länge, vel jag inte vad som måste hända tUl sist med socialdemokraterna för atl de skaU göra något.

Man avvaktar utredningar, säger man. Del är precis som om man avvaktade en neutral utredning om atl det skaU bli bra för arbetarna. Men vad hände i samma utskott i fjol? Jo man avslog en motion från vårt parti där -vi log upp direktiven och dess innehåU, bl. a. detta om strejkrätten. I dhektiven slår klart och tydligt: "De nu angivna grunderna för fredsplikten bör enligt min mening i princip inte rubbas." Del är inrikesministern som säger delta.

Man skall alltså inte behandla strejkrätten i den här utredningen. Det betyder ju alt utskottet i och med atl man inväntar utredningen också säger etl klart nej till ett lokalt fackligt påtryckningsmedel som en lokal

strejkrätt kan innebära. Innebörden i utskottels stäUnmgstagande bhr ju att man säger nej tUI rätlen. Många experter som har studerat arbetsmarknadsfrågor har sagt att en lokal strejkrätt måste lUl för alt man skall komma till rätta med oresonliga arbetsköpare.

Vi inom vpk är inte alls emot arbetarnas krav. Vi är ju de enda som driver arbetarnas krav. Vi behöver t. ex. bara hänvisa tiU de motioner vid årets riksdag som socialdemokratin har avslagit.

När man säger atl vi försöker skapa oro är det verkligen atl stoppa huvudet i busken. Är det inte så alt den oron redan finns på arbetsmarknaden. Den finns där på grund av de gällande bestämmelserna i § 32 och i koUektivavlalslagen. Det är inte någol parti som försöker skapa oro. Den finns där av objektiva orsaker — att arbetarna inle får igenom sina krav.

Nr 62

Torsdagen den 5 aprU 1973

Lagstiftningen på arbetslivets område

Herr ANDERSSON i BUlingsfors (s):

Fru talman! Herr Hagberg gör detta till en lätt sak när han bara vill lagstifta om lokal strejkrätt. Då skuUe man få strejka när man inle fick igenom sina krav, enhgt herr Hagberg och enligt motionen. Ja, det är klart. Men jag har själv varit facklig förhandlare under 25 år, och jag kan nog säga alt jag knappast någon gång har varit nöjd med förhandlingsresultatet. SkuUe man då ha gått ut i en lokal strejk för en fråga som man kanske kunde lösa i nästa års förhandling? Det här är stora frågor och besvärliga frågor. Det är inle bara atl besluta om att instifta en lag om lokal strejkrätt. Det måste göras en grundlig utredning om denna fråga. Vi anser atl man inle får rusa iväg innan man har gjort en sådan grundlig utredning. Kommer man fram tUl att lokal strejkrätt kan vara ett medel atl skapa bättre förhållanden, aU right då skaU vi la del beslutet. Men inte så här hux flux.

Herr HAGBERG (vpk):

Fru talman! Den här diskussionen om lokal strejkrätt är inle särskilt intressant, för här begränsar sig nu utskottets representant lUl de förhandlingsmöjligheter som nu finns — framför allt, förstår jag, löneförhandUngar. Men vad vi föreslår är ju lokal strejkrätt i alla frågor, t. o. m. frågor som faller under § 32. Den facklige representant som inle har känt sig maktlös inför produktionsuppläggning, inför tidsstudier, inför arbetstakt, han företräder inte arbetarna. Han får ju inle förhandla i dessa frågor i dag. Det är ju det som är kärnan i problemet.

Arbetarna måste ges förhandhngsrätt och strejkrätt i dessa frågor — om man tilltror den lokala fackförenmgen all kunna sköta dessa angelägenheter. Men det gör tydligen inle socialdemokratin. Man vill utreda och älta denna fråga över arbetarnas huvuden.

Överiäggningen var härmed slutad.

Nr 62

Torsdagen den S april 1973

Löneavdrag för tjänsteman som är tjänstledig för riksdagsmannauppdrag

Den som viU att kammaren bifaller inrikesutskottets hemställan i

betänkandet nr 11 röstar ja,

den det ej viU röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifaUit reservationen av herr Lorentzon.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Hagberg begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav föhande resultat:

Ja - 284

Nej - 16

Avstår — 1

Herr Sjönell (c) anmälde all han avsett atl rösta ja men markerats som om han röstat för nej-propositionen.

§ 22 Löneavdrag för tjänsteman som är tjänstledig för riksdagsmannauppdrag

Föredrogs inrikesutskottets betänkande nr 12 i anledning av motion angående löneavdrag för tjänsteman som är tjänstledig för rUcsdagsmanna-uppdrag.

I detta betänkande behandlades motionen 1973:952 av herr Pettersson i Örebro m. fl. (c) vari hemställts att riksdagen uttalade atl statstjänsteman vid tjänstledighet för offentligt uppdrag som ledamot av riksdagen borde vidkännas C-avdrag.

Utskottet hemställde all riksdagen skulle avslå motionen 1973:952.

Reservation hade avgivits av herrar Nilsson i Tvärålund, Stridsman och Mattsson i Skee (samthga c) som ansett alt utskottet bort hemställa,

atl riksdagen i anledning av motionen 1973:952 som sin mening gav Kungl. Maj :l till känna vad reservanterna anfört.

Till belänkandet hade fogats etl särskUl yttrande av herr Lorentzon (vpk).

bör vidkännas C-avdrag. Motionärerna är helt på det klara med att de problemställningar det här är fråga om löses genom förhandlingar i allmänna avtal.

TUl utskotlsbetänkandet har jag fogat etl särskilt yttrande. Detta särskUda yttrande kunde ha varit en reservation mot utskottets motivering för avslag på motionen. Förslag ställdes nämligen vid utskottsbehandlingen om att fä en dyhk skrivning tillfogad utskotlsbetänkandet. Jag blev dock ensam vid den votering som då företogs. Från rent principiell synpunkt ansåg jag all vissa allvarliga bemärkningar borde göras. I detta särskUda yttrande sägs föhande, vUket jag gärna vUl tUlföra riksdagens protokoll:

"Motionärerna anför all en grundläggande princip bör vara alt ersättning utgår for utfört arbete. I den mån arbete inte har utförts skall aUlså ersättning inte utgå. Önskar man diskutera frågan från denna utgångspunkt bör självfallet resonemanget inte begränsas tiU enbart ersättning som utgår på grund av statlig tjänst ulan avse även ekonomiska förmåner — uppburna samtidigt med riksdagsarvode - från enskUda näringslivet, organisationer, kommuner etc. Delta synes inle ha varit motionärernas avsikt. En konsekvent tiUämpning av motionärernas princip skulle för övrigt leda lUl att aUa arbetsfria inkomster - t. ex. i form av uppburna arrendeavgifter — skuUe tas med i resonemanget." Vi kunde fortsätta på det området, men här slutar citatet.

Oavsett yad man har för inställning tUl sakfrågan måste argumentationen i motionen betecknas som synnerligen anmärkningsvärd.

Centerpartiet har enligt min mening kunnat betraktas som ett parti som i vissa frågor intagit en progressiv hållning, dess ungdomsförbund likaså. Men då man tar del av argumentationen i denna motion släUer man sig omedelbart frågan om så är fallet. Har det varit endast ord utan täckning från centerpartiet? Har del varit fråga om endast en mantel av radikalitel? Dessa frågor är berättigade atl stäUa, då tankegånger som förekommer i motionen kan bubbla upp lUl ytan. De är nämhgen helt reaktionära tiU sitt innehåll.

Frågan bör enligt min mening ses allvarligt, då till utskottsbetänkandet är knuten en reservation av centerpartiets representanter i inrikesutskottel till förmån för denna motion. Man kan inte göra sig fri från intrycket att motionen blottar en inställning till statliga tjänstemän som inle endast är avog ulan närmast kan betraktas som fientlig och som man trodde tUlhöra gångna tider. Därtill är motionen på sina stäUen myckel grumhgt skriven.

Motionärerna säger bl. a. att "smärre sysslor som utföres paraUelll med riksdagsarbetel skaU ersättas — s. k. extraknäck". Man kan i delta sammanhang, mina damer och herrar, fråga sig, när del gäller direktörer eller andra som är knutna tUl näringslivet - givetvis inte del statliga -vUka uppbär icke föraktliga löner på kanske hundratusentals kronor, om denna deras sysselsättning vid sidan om riksdagsmannens uppgifter är alt betrakta som "smärre sysslor" eller "s. k. extraknäck". Jag citerar bara vad motionärerna säger i sin motion.

Jag stäUer mig också frågande tiU vad motionärerna avser med föhande: "Om det nämligen är så att en facklig organisation avslår från

6 Riksdagens protokoU 1973. Nr 62-63

Nr 62

Torsdagen den S april 1973

Löneavdrag för tjänsteman som är tjänstledig för riksdagsmannauppdrag

Nr 62

Torsdagen den S aprU 1973

Löneavdrag för tjänsteman som är tjänstledig för riksdagsmannauppdrag

generella lönelyft för alt ge riksdagsmän en speciell favör så kan detta ses som etl sätt atl knyta riksdagsmannen närmare organisationen än. riksdagsmannens vähare har avsett." Motionärerna borde nog här ha preciserat vad de avser; innebörden av vad de framfört blir nu närmast mycket insinuant mot de riksdagsmän som avses.

Mera skuUe ha kunnat ha anföras i detta sammanhang, men vad ju nu anfört får räcka för denna gång. Jag yrkar, fru talman, bifaU Ull utskottets hemstäUan.

Herr PETTERSSON i Örebro (c):

Fru talman! Jag skall be att senare få återkomma tUl vad herr Lorentzon anförde.

Enligt det avlöningsavtal för statliga och andra tjänstemän som gäUer från den 1 januari 1972 har tjänsteman för den tid som han är tjänstledig på grund av uppdrag som ledamot av riksdagen eUer kyrkomötet eUer som riksdagens revisor atl vidkännas s. k. B-avdrag förhöjt med 120 procent. Det innebär helt enkelt atl vederbörande behåUer en betydande del av sin ordinarie lön under den tid han är tjänstledig. Det innebär också, vUket man bör uppmärksamma, att han under samma tid är helt ledig från sin tjänst.

Vi har väckt motionen 952 i denna fråga — en fråga som tidigare har behandlats i riksdagen — därför att vi anser att detta förhållande inte är rimligt. Det finns inte bärande skäl för alt lön skaU utgå för arbete som man reellt mte utfört under den tid man är tjänstledig. Vi har sagt i motionen, och jag upprepar det, att en grundläggande princip bör vara atl ersättning utgår för arbete som man utför. För det arbete som en riksdagsman utför på ett civilt jobb under den lid riksdagssession mte pågår skaU han naturligtvis ersättas i vanlig ordning. Om han har ell arbete jämsides med riksdagsarbetel skaU även det självfaUet ersättas. Det finns ingen anledning alt ifrågasätta del. Däremot tycker jag för min del — och det har vi också anfört i motionen - att det är felaktigt att staten betalar ut två löner om bara ett arbete utförs.

Utskottet anför i sitt betänkande att ifrågavarande spörsmål är en förhandlingsfråga och erinrar dessutom om all del ankommer på riksdagens lönedelegalion att på riksdagens vägnar ge uttryck ål principiella ställningstaganden i samband med löneförhandlingarna. Utskottet erinrar också om atl det från den den 1 januari 1972 avtalats om ett större löneavdrag än tidigare.

Den omständigheten alt förevarande spörsmål är en förhandlingsfråga och att riksdagens lönedelegation har atl göra uttalanden i sådana frågor hindrar ju inle atl vi här i riksdagen ger vår mening lUl känna beträffande ifrågavarande löneavdrag. Det är ju ändå oss det egentligen gäller. Som jag ser saken måste det vara politikernas uppgift att genom åtgärder på olika områden se tUl atl de som har det sämst stäUt i samhäUet får en större del av den standardhöjning som samhäUets resurser medger. Men vi som redan befinner oss — för det måste vi väl ändå säga alt vi gör — på en relativt hög nivå inkomstmässigt och har en gynnad ställning bör heUer inle förse oss med privilegier utan hållbara motiveringar.

Med detta, fru talman, ber jag alt få yrka bifaU tUl den vid inrikesutskotlels betänkande fogade reservationen.

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Fru talman! Herr Pettersson i Örebro har helt riktigt påpekat att det här inte är någon ny fråga. Senast vi hade alt behandla en motion i ärendet var 1970, och det kanske inte är någon direkt överraskning att del kom en motion nu 1973.

Herr Pettersson i Örebro har också varit vänhg alt ganska utförligt återge vår motivering för avslag på motionen. Jag vUl bara stryka under del helt kort och säga att vi anser att detta är en förhandlingsfråga. Vi anser också att del ankommer på riksdagens lönedelegalion att agera i ell ärende av den här typen. Det har även lönedelegationen gjort. Vid etl sammanträde den 30 juni 1971 hade lönedelegalionen den här frågan uppe och beslutade då om ökat löneavdrag, "B-avdrag förhöjt med 120 procent" i stället för såsom tidigare med 100 procent "för statstjänstemän vid tjänstledighet för fullgörande av uppdrag som ledamot av riksdagen eller kyrkomötetieller som riksdagens revisor".

Vid del lillfäUel rådde inga delade meningar i frågan inom lönedelegationen. Detta beslut stod också — som framgår av utskottsmajoriletens skrivning i betänkandet — den närvarande centerpartisten bakom.

Herr Pettersson i Örebro sade att del är vår uppgift som poUtiker atl agera i sådana här frågor. Jag anser för min del att det var vid detta tUlfäUe som centerpartiet skuUe ha agerat, om man inte vUl utnyttja de "privUegier" som herr Pettersson i Örebro talade om.

Som jag sade anser jag all det var rätt naturligt atl motionen kom nu. Men mot den bakgrund som jag har tecknat, med ställningstagandet i lönedelegationen, är jag personligen något förvånad över atl centerpartiets samtliga ledamöter i inrikesulskoltet har stöttat upp en motion, med sådana här formuleringar, genom en reservation.

Jag ber, fru talman, alt få yrka bifall lUl ulskollets hemstäUan.

Nr 62

Torsdagen den S april 1973

Löneavdrag för tjänsteman som är tjänstledig för riksdagsmannauppdrag

Herr SJÖHOLM (fp):

Fru talman! Jag tycker atl kamrat Lorentzon — han skaU ju kaUas så numera - talade väl här, och jag kan instämma i rätt myckel av vad han sade.

Sedan är del någol underligt med den här motionen. Centerpartiet vUl ju, trots namnet, decentralisera - del har man hört talas om en och annan gång. Men nu vUl motionärerna och reservanterna centraldhigera t. o. m. den fria avtalsrätten, som vi annars har slagit vakt om ganska kraftigt här i riksdagen. Det är ju vad herrarna vUl. Och hur kan det stämma med ideologin inom centerpartiet, om jag nu får använda ell vackert ord? Jag tror inle alt den här motionen kan ha centerparlUed-ningens gehör, och det skall verkhgen bh intressant atl studera voteringsprolokoUel efter debattens slut.

Man rör sig med rätt vackra uttryck i motionen - man talar om aUa människors hka värde. Det är en mycket vacker devis, och del är att profanera den att föra ned den lUl den nivå där den här motionen dvähs.

Man springer också strax ifrån devisen om aUa människors lika värde, för vad motionärerna och reservanterna vUl är att statstjänstemän skaU diskrimineras — de skaU icke vara lika fullvärdiga som andra.medborgare. Det är naturligtvis som herr Lorentzon riktigt påpekade väldigt många

Nr 62

Torsdagen den S aprU 1973

Löneavdrag för tjänsteman som är tjänstledig för riksdagsmannauppdrag

människor i denna kammare som har fuU lön hemma; de får icke vidkännas någol som helst ekonomiskt avbräck för att de sitter i riksdagen. Jag för min del förlorar 150 kronor om dagen. Hur mycket herr Pettersson i Örebro förlorar vet jag inle - det kunde vara intressant alt veta.

Men så är del: Många kommer hit utan alt få något som helst avbräck i sin ekonomi hemma. Varför skall man inte ingripa där? Del är väl ingen jämlikhet, och det är väl inle vad man. menar med alla människors Uka värde! I stället skuUe motionärerna och reservanterna naturligtvis sagt alt ■vi skall göra Ukadanl med alla som sitter här. Varför skall man precis välja ut statstjänstemannen? Där finns det en avoghet mot statstjänstemannen, som herr Lorentzon också sade.

Man säger atl det är fel atl någon får två löner, när han bara utför ett arbete. Men vi har ju lön här i riksdagen även på sommaren, när vi inte är här. Jag förmodar att herr Pettersson i Örebro'också får lön här då, trots atl han inte utför någol arbete. EUer går kanske herr Pettersson omkring här i kammaren på sommaren och håller små anföranden från talarstolen och deltar i utskottssammanträden? Det kan ju vara skönt alt slippa bli emolsagd — i synnerhet om man väcker motioner av det här slaget. Det kan jag förstå. Men varför skall vi uppbära lön på sommaren, när vi inte är här? Då utför vi ju inle två arbeten, möjligen ett. Jag skulle gärna vUja ha svar på hur herr Pettersson undgår den logiska kullerbyttan, ty en sådan är det ju i allra högsta grad. Om herr Pettersson inle utför något arbete på sommaren här i riksdagen, så skall han naturligtvis inte med sitt ömtåliga samvete uppbära lön, om det skall vara någon konsekvens i motionärernas yrkande. Nu finns det emellertid inte någon konsekvens och inte heller något förnuft i motionsyrkandet, och därför bör naturligtvis motionen avslås.

Fru talman! Jag yrkar bifall till ulskotlels hemställan.

Herr PETTERSSON i Örebro (c) kort genmäle:

Fru talman! Herr Lorentzon gör gällande - och del gäller i lika hög grad herr Sjöholm - alt man skaU plocka in aUa ledamöter som har inkomster vid sidan om inkomsterna från riksdagen, alltså inte bara slalstjänarna, ty annars är vi inle konsekventa. Hur skaU man kunna göra del? Del är väl inte relevant att la in den frågan i denna debatt. Man får väl utgå ifrån att vederbörande inle har fått den där andra lönen för ingenting, utan då måste de väl ulföra ett arbete. Och då är lönen ersättning för del arbetet — eller också har man ett ansvarsförhåUande i något avseende. Den saken finns del ingen anledning att dra in i denna debatt. Vad motionärer och reservanter har tagit sikte på är just delta alt någon får dubbel lön från staten, ty det är ju staten som betalar vår lön här i riksdagen.

Sedan sade herr Sjöholm att jag har betalt hela året. Ja, det har väl herr Sjöholm också - men lönen är uppdelad på årets tolv månader, och lönen under riksdagslid är just åtta tolftedelar av årslönen, om jag är rätt informerad.

Slutligen skojade herr Sjöholm om att jag kanske går omkring ensam här i denna lokal på sommaren och håller anföranden, men det tycker jag

inle hör hemma i denna debatt. Herr Sjöholm har aldrig sett mig här i riksdagen på sommaren, och jag lovar all han aldrig skaU få del heUer.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Fru talman! Jag tror herr Pettersson i Örebro på hans ord, när han säger att han inle är här på sommaren, men då skall han inle heller ha någon lön då, eftersom han själv sagt att man inte skall ha lön när man inte utför något arbete.

Vidare sade herr Pettersson att det är fel att dra in andra än statstjänstemannen i denna debatt, men vad bhr det då av den vackra devisen om alla människors lika värde och lika rättigheter? Då har vi ju inte lika rättigheter här i riksdagen. Del kan väl herr Pettersson inte hävda? Då har man väl ändå satt statstjänstemännen i strykklass i detta avseende. Det är så uppenbart atl det inle ens borde behöva nämnas. Då bhr del ju olika behandling av olika människor.

Herr Pettersson sade också att de sofh inle är statstjänstemän utför arbete faslän de inte är på arbetsplatsen, och om de uppbär lön hemma utför de också etl arbete. Hur kan herr Pettersson veta det? Jag tror atl många av ledamöterna här inte har något som helst ekonomiskt avbräck för atl de sitter i riksdagen. En del är kanske krealurslösa jordbrukare, som i stort sett inle har något jobb på vintern. De hder inle någol avbräck, de sköter lantbruket på sommaren och riksdagsarbetel på ■vintern. Det är ju en myckel bra kombination. Del fattas bara atl vi inte skulle acceptera den. Jag tänker i varje faU inle motionera om att vi skall göra någol ät det förhållandet.

Nej, herr Pettersson, detta är att diskriminera och att sätta statstjänstemannen i strykklass — och då flyger den vackra devisen om aUa människors lika värde sin kos.

Nr 62

Torsdagen den SaprU 1973

Löneavdrag för tjänsteman som är tjänstledig för riksdagsmannauppdrag

Herr PETTERSSON i Örebro (c) kort genmäle:

Fru talman! Jag anser det vara helt meningslöst all fortsätta debatten med herr Sjöholm, när han inte ens vUl godkänna den verklighet som föreligger atl vi uppbär åtta tolftedelar av årslönen. Inte ens det vUl ju herr Sjöholm acceptera.

Sedan försöker herr Sjöholm framställa vår motion som om den skuUe ha något med statstjänstemannen att göra, men det har den inle aUs. Den gäUer dem som sitter här i riksdagen och uppbär två löner från staten. Del är det vi har tagit upp i moflonen.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Fru talman! Jag förslår alt herr Pettersson i Örebro finner det meningslöst att fortsatta debatten. Det tycker jag är det bästa han har sagt hitintills.

Nr 62

Torsdagen den SaprU 1973

Löneavdrag för tjänsteman som är tjänstledig för riksdagsmannauppdrag

Motionen syftar tUl atl man inte skaU ha inkomst för ett arbete som man inte utför. Är det någon som vih bestrida riktigheten av den tesen. Ja, herr Lorentzon. Han anser att det är fuUt korrekt med arbetsfri inkomst. Så radikal har man blivit i vpk — detta socialistiska parti - alt man förgäter en av de mest grundläggande principerna i den socialistiska tankevärlden, nämUgen att man skall arbeta och göra rätt för sig när omständigheterna tUlåter det.

Det finns enhgt min uppfattning inget som helst skäl för att betala ul lön tUl en statstjänare som sitter i riksdagen om han inte utför arbete.

Utskottet noterar att vi här tidigare har reagerat mot den ersättning som utgått och att den sänkts tUl följd av ett uttalande av riksdagen. Varför uttalade man den uppfattningen? Resonerade man som herrar Lorentzon och Sjöholm fanns väl ingen anledning liU det. Varför skulle riksdagen fingra på denna ersättning? Riksdagen ansåg emeUertid alt det mte var anständigt att betala den höga lön som utgick utan den måste ändras. Då var man på väg mot principen atl vi inte skall ha arbetsfri inkomst. Men nu konstaterar man att en och annan har det, t. ex. i det privata näringshvet. Ja men, staten är arbetsgivare tUl riksdagsmännen; Den uppträder i andra sammanhang som arbetsgivare. Har den inte, herr Sjöholm och herr Lorentzon, rätt att ha en uppfattning, dels i egenskap av lagstiftare, dels i egenskap av företagare?

Det finns en mängd företag här i landet som underkänner principen att man skall ha lön när man inte arbetar. Del är bara en liten bråkdel människor som har den förmånen i del här samhället, och herr Sjöholm försöker lägga upp det som om vi vUl ha en undantagsordning för riksdagsmännen, och det är inle sant.

Herr Lorentzon säger: Menar vi att riksdagsmännens löner skall bort - aUtså deras statstjänstemannalöner - skaU också aUa andra bort. Helt plötsligt blir han enormt genereU och maktfuUkomlig och tycks vUja bestämma över alla arbetsgivare och löntagare i det här samhället. Nu vill han inte det, men han säger alt del är den logiska kon.sekvensen. Jag anser atl det inte alls är den logiska konsekvensen, för så vill vi inte menar all vi här i riksdagen skall bestämma lönevUlkoren för hela vår arbetsmarknad. Då kan man komma på den idén. Den logiska konsekvensen är alt säga att riksdagen och staten skall arbeta enligt sitt förnuft. Hoppas att andra också tar intryck av det. Att en och annan privat arbetsgivare inte gör det skall väl inte hindra denna riksdag från att vara opinions- och moralbUdare och kaUt våga se en sak som den är och la ställning därefter i stället för att försöka mobUisera aUa möjliga argument som passar oss själva. Del är, tycker jag, inte värdigt Sveriges riksdag. Del är inte så vi har byggt upp vår demokrati, och det är fina saker vi har byggt upp här i landet. Det har vi gjort genom atl kallt se problemen sådana de är. Det lyckas inte alltid, men vi försöker i aUa faU.

Om vi tar bort statstjänstemannens förmåner så skaU vi också, enhgt herr Lorentzons logik, ta bort de arbetsfria arbetsgivarförmånerna för aUa andra riksdagsmän. Om vi vänder på det resonemanget, vad kommer vi då fram tUl? Herr Lorentzon borde enhgt sin egen logik då kräva en lagstiftning som ger alla andra löntagare samma rätt som han nu vUl lUlerkänna statstjänstemannen. Jag understryker att detta bhr den logiska

konsekvensen av den situation och den ordning herr Lorentzon försvarar. Men någon sådan rältslidelse har inte herr Lorentzon atl han väcker en motion som kräver att alla löntagare i landet, oavsett var de hör hemma, skall ha rätt att behålla sin ordinarie lön om de bUr riksdagsmän. Och det gör herr Lorentzon klokt i, för då skulle varenda kvmna och man i denna kammare uppleva hur grotesk hela tanken är. Och den blir inte bättre därför att vi åberopar traditioner och viss släpphänlhet, som vi i alla tider har ådagalagt mot statstjänstemannen i förhållande till andra löntagargrupper i del här samhäUet.

Herr Lorentzon tog också ett annat exemplel. Han tycker alt vi skaU beakta alt man får behålla kapital och avkastning, arvoden från organisationer och kommuner. De två senare exemplen har bemötts av herr Pettersson. Jag tar upp del där med avkastningen. Inser inte herr Lorentzon atl det är en helt annan sak? Låt mig ta ett exempel. Två medborgare har genom hela livet exakt samma inkomst. En gör av med aUtsammans, den andre spar och sätter in på banken och får htet ränta. SkuUe den räntan vägras honom — del skuUe den med den logik herr Lorentzon mobUiserar.

Herr Lorentzon sade också att han hade väntat sig att centerpartiet skuUe vara progressivt. I släUel har man där en avig inställning till statstjänstemän. Säg mig, herr Lorentzon, vad finns det för spår av progressivitet i ert resonemang? Vad är det för progressivt i atl organisera ett samhäUe med arbetsfria inkomster för folk som kan arbeta? Vad är det för princip att ge dubbel inkomst utan att ha någon täckning för det i arbetsinsats? Atl blåsa upp centermotionen och dess försvarare lUl tjänstemannafienlUghet är, herr Lorentzon, precis hka primitivt - men ännu mera graverande när det kommer från en kommunist — som att kasta LO-folket i halsen att tjänstemännen har gjort mera rätt för bättre sociala förmåner än arbetarna, som vi har fått höra i alla år.

Herr Lorentzon ställde sig fuUl i klass med de sämre sidorna av vår sociala debatt på det här området.

Herr Hagberg sade i den tidigare debatten — jag tänker inle kritisera honom i det här sammanhanget och jag vUle inte heller, fru talman, förlänga den debatten med alt begära ordet — "vi är de som för fram arbetarnas krav". Det var absolut besked; det är inga andra. Jag vill nu fråga herr Lorentzon: När fick ni i uppdrag av svenska arbetare - ni pratar ju aUtid om dem — att i riksdagen resa kravet och rykta principen om arbetsfri inkomst?

Herr Lorentzon insinuerade också parlilaktik från centern. Jag skall inte alls försöka klara ut det; det kan jag nog inte. Jag avhåller mig därför visligen från del. Del enda försonande drag jag kan finna över herr Lorentzons arbetssätt i den här frågan är alt han tror sig gagna den stora revolutionen - som ju aldrig kommer hit.

Slutligen tUl herr Sjöholms anförande: Herr Sjöholm tyckte atl vi skuhe passa oss för centralisering, om jag förstod honom rätt. Och del var en utomordentlig cenlrahsering om vi skulle fatta ett sådant beslut som motionen syftar tUl. Jag kan inle förstå detta. Är det inte lika myckel centralism, herr Sjöholm, om vi beslutar att låta det vara som det är? Nu är del statstjänstemannen, herr Sjöholm, som går på händer och lämnar

Nr 62

Torsdagen den S aprU 1973

Löneavdrag för tjänsteman som är tjänstledig för riksdagsmannauppdrag

Nr 62

Torsdagen den 5 aprU 1973

Löneavdrag för tjänsteman som är tjänstledig för riksdagsmannauppdrag

logikens enkla lagar bakom sig.

Och så påpekas atl vi får lön på sommaren. Den frågan är redan korrekt besvarad av herr Pettersson i Örebro, men det hörde inte herr Sjöholm.

Ett faktum är emeUertid — jag håUer mig tUl del formeUa nu — alt vi har en spridning av lönen på alla årets månader. Men bakom det ligger -som jag hela tiden uppfattar det — inte alt vi skaU ha arbetsfri inkomst, ulan riksdagsmännens reeUa situation som pohtiker, som året runt måste ha kontakt med medborgarna och utföra nyttigt pohtiskt arbete i vår demokrati. Att helt plötsligt söka inbUla de radiolyssnare och TV-titlare som eventueUt finns alt m, när vi slår igen luckan fram på kväUskvislen den 31 maj, är fria till den 10 eUer 11 oktober, är verkhgen inle att visa något som helst intresse för sanningen och vårt arbete. Om det är fel på riksdagsmännens löner, skall problemet inte lösas via arbetsfri inkomst för vissa personer på ett specieUt sätt, utan då skaU vi diskutera riksdagsmännens löner! Då är vi på rätt plan.

I delta anförande instämde herrar Gustafsson i Byske (c), Torwald (c), Börjesson i Falköping (c), Leander (s) och Nilsson i Tvärålund (c).

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Fru talman! Nu har centern till råga på de andra olyckorna fått den försvarsadvokat i del här ärendet som den såväl förtjänar!

Herr Persson i Stockholm talade om arbetsfri inkomst för statstjänstemän. Men varför skall det bara gälla statstjänstemän? Varför skall det inte gälla också alla andra som är med i riksdagen och gör ett gott arbete och som har en arbetsfri inkomst hemifrån? Jag trodde all herr Persson var en vän av jämlikhet i del här samhället, men var blev den av? Skulle vi ha jämhkhet för riksdagsmän, borde de få så mycket betalt utöver vad de har hemma att de kunde komma upp till en viss bestämd nivå. Då vore del jämlikhet. Allas lika värde, som centern så vackert talar om, kan vi aldrig komma fram till i den här frågan.

Som herr Persson i Stockholm kanske förstår har statsmakterna ett visst intresse av alt ordna så all dess tjänstemän kan åla sig förtroendeuppdrag. En del av dem kan ibland tUlföra debatten någol av värde, även om herr Persson inte tycker att jag gör det — han kallar mig demagog, men det kan man ju inte som bekant kalla honom.

Statstjänstemän förlorar en hel del genom atl la förtroendeuppdrag, herr Persson. De förlorar inle bara lön ulan de missar väldigt ofta möjligheten till befordran. Eftersom en statstjänsteman som är i riksdagen ofta inte kan delta i kurser och sådant som är förutsättningen för all vinna befordran, sitter han där han sitter. Vad gör herr Persson ål del? Och vad gör centern ål del? Det är väl inle allas lika värde att somliga skall bli diskriminerade på det sättet?

Anledningen till atl jag tog i lilel är alt jag reagerar mot all jusl centern kan komma med ett sådant här förslag. Jag kallar det fortfarande atl försöka cenlraldirigera den fria avtalsrätten. Jag trodde alt herr Persson var vän av den fria avtalsrätten och ansåg att parterna på arbetsmarknaden själva skall få fatta beslut. Del är den rättigheten som

centern vill förta jusl statstjänstemannen men tydligen inga andra. Nu försvarar herr Persson alltså det.

Om herr Persson verkligen vill slåss för jämlikhet får han nog vara inställd på alt vi får ta väldigt stora grepp om det här ämnet. Då kan vi inle bara välja ut en grupp och diskriminera den. För del är vad detta förslag innebär.

Herr LORENTZON (vpk) kort genmäle:

Fru talman! Herr Perssons i Stockhqjm inhopp på arenan som centerpartiets försvarsadvokat gjorde särskild lycka — det framgick av de många instämmanden som han efler alt ha gått ned från talarstolen fick just från centerpartisterna. Att herr Persson vid en lidpunkt då han slår i begrepp alt lämna riksdagen blir centerpartiets försvarsadvokat finner jag myckel underligt. Nog borde etl liv i fackföreningens tjänst ha krönts på ett annat sätt!

Mitt agerande i inrikesutskottel innebär faktiskt alt jag har givit mitt stöd åt herr Perssons partivänner i utskottet. Det var inte jag som ställde ett särskilt yrkande; jag har däremot avgivit etl särskilt yttrande, i vilket jag påpekar orimligheten i atl peka ut en särskild grupp men utelämna alla de andra grupperna. Kan del vara riktigt, herr Persson i Stockholm, att exempelvis - exemplet är tänkt men det kan vara riktigt för det — en person med ell arvegods blir riksdagsman, varvid han arrenderar bort godset och kvitterar ut en arbetsfri lön på 30 000—40 000 kronor om året? Enligt herr Persson i Stockholm är detta fullständigt rätt. Får man inte angripa den ene, får man inte heller angripa den andre.

Herr Persson vel myckel väl vilken uppfattning jag har i dessa frågor. Men jag anser all kan centerpartiet inle föra sin talan i lönedelegationen, skall det heller inte dra upp den här frågan i riksdagen. 1 Finland finns del Vennamos parti, del har bildals ell nytt parti i Danmark — herr Persson tycks känna sig hemma bland de partierna. Herr Persson känner myckel väl till mitt partis inställning i den här frågan.

Jag sade inte all jag hade väntat mig atl centerpartiet skulle vara progressivt; jag sade alt det i vissa frågor hade framstått som progressivt och all även dess ungdomsrörelse hade gjort del. Men del som bubblar upp i denna motion visar att man är inne på farliga vägar. Det är detta jag vill ha sagt i sammanhanget.

Nr 62

Torsdagen den 5 april 1973

Löneavdrag för tjänsteman som är tjänstledig för riksdagsmannauppdrag

Herr PERSSON i Stockholm (s) kort genmäle:

Fru talman! Får jag allra först säga lUl herr Lorentzon alt jag har varit med om flera omröstningar här där herr Lorentzon själv och hans partikamrater slutit upp på centerns sida mot socialdemokraterna. Men jag slöt inte upp på centerns sida; jag drev ett resonemang som jag fört flera gånger, bl. a. när denna fråga konkret har behandlats. Så enkelt var det med delta! Jag har också tidigare motionerat i frågan.

Men, herr Lorentzon, jag känner igen era tongångar - de är exakt desamma i dag som när vi hade debatten om fullmaktslagen den gången SACO begärde 18 000 kronor i genomsniltshöjning av lönekostnaderna för ett enda avtalsår. Och ni i del kommunistiska partiet tyckte att det var alldeles riktigt att SACO skulle få slåss för det och sätta hela

Nr 62

Torsdagen den 5 aprU 1973

Löneavdrag för tjänsteman som är tjänstledig för riksdagsmannauppdrag

samhällsmaskineriet i gungning. Jag har precis samma inställning som den gången.

Det här med Vennamo var ju väldigt lustigt! Men Yngve Persson blir nog ingen parlirenegal - del brukar i vårt politiska liv i första hand vara förunnat folk på kommunistsidan. Jag tror, herr Lorentzon, atl han har närmare dit än jag.

Herr Sjöholm kom nu helt plötsligt på slutet in på ett försök till sakdebatt. Något sådant förekom inte alls i hans tidigare inlägg. Han sade nu all stalsljänarna inte sällan har högre lön än riksdagslön och all det bör beaktas. Ja, men då får vi la en diskussion om del och se vad del i och för sig kan motivera. Men jag ifrågasätter i alla fall om det är en politik vi kan acceptera, all den som tar ett riksdagsmannajobb av sin arbetsgivare skall vara garanterad den gathla inkomsten. Tar vi riksdags-mannajobbel får vi väl också ta konsekvenserna av det. Herr Sjöholm är verkligen ute på gungfly i den här diskussionen. Riksdagen har nämligen — det var i det gamla huset - under protester från min sida accepterat ett utomordentligt generöst pensionssystem. Som jag uppfattade det var då huvudargumentet jusl det atl vi levde lite otryggt i del här jobbet.

Herr LORENTZON (vpk) kort genmäle:

Fru talman! Det stämmer nog atl vpk och centern vid några tillfällen har röstat på samma sida när herr Persson hamnat på den andra sidan. Men då har herr Persson alltid röstat gemensamt med moderaterna - jag vet inle om del är så myckel bättre!

Jag vill återigen upprepa att jag har betraktat centerpartiet och även dess ungdomsförbund som progressivt i vissa frågor men atl jag blev litet orolig på den punkten när denna motion kom. Men detta har herr Persson inte alls märkt.

Herr Persson ställer logUcen fullständigt på huvudet och söker sig tillbaka, såsom vi gör vi äldre, till lider som gått och frammanar spökel från SACO-konfliklens dagar då riksdagen tog fullmaklslagen. I detta fall stödde vpk helt SACO, säger herr Persson. Om jag får friska upp herr Perssons minne en liten aning, var det faktiskt så att vänsterpartiet kommunisterna den gången begärde atl få införa som betald annons i Aftonbladet det flygblad som vi hade skrivit, sedan Aftonbladet och socialdemokratin hade bojkottat våra försök alt på annat sätt få ut våra uppfattningar. Då förklarades från socialdemokratiskt håll: Hur mycket vpk än betalar tar vi inle in del i tidningen.

Så stor var demokratin då! Jag ville som sagt bara friska upp herr Perssons minne — det ligger ju några år tillbaka i tiden.

Herr PERSSON i Stockholm (s) kort genmäle:

Fru talman! Jag kan försäkra denna ■ församling, all när herr Lorentzon är ute hos LO:s folk och pratar används inte delta språk.

Herr CARLSHAMRE (m):

Fru talman! Denna debatt har förts i en skämtsam ton, och motionen är kanske inle värd all talas om i annan ton. Det må vara hänt. Men del är ändå ett par sakliga synpunkter som jag tror borde få komma med.

Motionen bygger nog på en missuppfattning i en alldeles avgörande punkt, nämhgen att det här skulle röra sig om arbetsfri inkomst. Del förhåller sig, fru talman, vilket jag tror alt de flesta riksdagsledamöter som också är statstjänstemän har erfarenhet av, på det sättet att det inte går all ha ett jobb eller en tjänst vid sidan av riksdagen, som man lämnar för åtta månader och som man sedan förutsätts kunna la upp kanske tre fyra månader av året och kunna återuppta i full utsträckning om man av någon anledning lämnar riksdagen.

Det förutsätts att man under hela riksdagstiden har möjlighet atl utföra arbete i sin civila tjänst på det sättet atl man hela liden håller kontakt med den, håller sig informerad och håller sig utbildad i den mån del behövs. Delta är den ena grunden till att de avtalsslulande parterna har funnit del nödvändigt och rimligt all låta statstjänstemän i denna situation behålla en del av sin lön, en del som inte är så stor som somliga uppenbarligen tror. Del rör sig väl numera i allmänhet om mellan en fjärdedel och en tredjedel av hela lönen, i varje fall inle mera.

Del är alltså det ena motivet. Jag säger detta, tycker jag, med desto större rätt, eftersom jag själv sett mig tvingad alt begära tjänstledighet med C-avdrag från min statstjänst jusl därför att riksdagsarbetel och därmed sammanhängande sysslor nu blivit så tidskrävande alt del inte längre går all ulföra del som borde ulföras för atl man skall kunna uppbära en del av lönen från sin civila tjänst.

Del andra motivet snuddade herr Sjöholm vid. Om man lar bort möjligheten atl såsom ersättning för del jobb man på olika sätt faktiskt ändå tvingas göra ha en mindre del av lönen kvar, utestängs tiotusentals statstjänstemän från möjligheten all kandidera till riksdagen. Herr Pettersson i Örebro sade atl vi har en aktningsvärd inkomst för detta jobb. Del kan man ha olika meningar om, men den ligger ingalunda särskilt högt ens på den statliga löneskalan.

Om jag hade vetat atl detta skulle bli en allvarlig debatt, skulle jag ha skaffat mig mera exakta uppgifter, men jag tror alt svängningspunkten ligger i trakten av en inte särskilt ovanlig lärarlön. Däröver är riksdags-arvodel lägre. Den som har sådan tjänst och vill ta etl rUcsdagsuppdrag måste alltså räkna med all direkt förlora några tusen — i många fall flera lusen - kronor om året på all byta den ena sysslan mot den andra. Del förhåller sig faktiskt så. Den som har en annan typ av tjänst, som inle är belagd med förbud all behålla någon del av den under riksdagsarbetel, har däremot som regel när det gäller dessa lönelägen möjlighet all träffa avtal om all kunna behålla någon del av tjänsten och därmed någon del av inkomsten för att fylla ut del som försvinner när man byter tjänsten mot ell riksdagsuppdrag.

Det är på detta sätt del förhåller sig och jag vel, herr talman, alt del finns fler ledamöter i kammaren som på samma sätt som jag har sett sig tvungna att ta samma konsekvens när de funnit alt rUcsdagsuppdragel lar all tid. När den lön de uppbär från sin statliga arbetsgivare för en annan

Nr 62

Torsdagen den SaprU 1973

Löneavdrag för tjänsteman som är tjänstledig för riksdagsmannauppdrag

Nr 62

Torsdagen den 5 aprU 1973

Löneavdrag för tjänsteman som är tjänstledig för riksdagsmannauppdrag

syssla verkligen skulle bli en arbetsfri inkomst, då går det inte längre. Då ber man att få slippa. Jag tycker alt del är rUctigt atl delta kommer med i debatten.

Del är fel alt säga att det normall handlar om arbetsfri inkomst. Det finns säkert sådana fall, och man har såvitt jag förslår i avtalsförhandlingarna och när besluten har fattats ansett det omöjligt att göra en individuell prövning frän person till person. Det går inte att ställa frågor av typen: Utför just den riksdagsledamoten ett sådant arbete för sin civila arbetsgivare all det motiverar en liten del av lönen eller gör han det inte? Skulle vi börja pröva det från fall till fall genom hela kammaren hamnade vi i en ganska orimlig situation. Därför har man gjort den här schablonregeln. Del kan naturligtvis finnas olika mening om den, orn procentsatsen är rätt avvägd osv., men det handlar icke om arbetsfri inkomst, och därmed vilar hela motionen på alldeles falsk grund.

Under detta anförande övertog herr tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr SVENSSON i Malmö (vpk):

Herr talman! Jag tillhör liksom herr Sjöholm och en del andra den kategori som under den lid då rUcsdagen är samlad till session uppbär lön med s. k. dubbelt B-avdrag, och jag vill deklarera här att jag anser det arrangemanget innebära en arbetsfri inkomst och all det i princip är felaktigt. När det gäller den rent ekonomiska sidan av saken har jag för min del alltid ansett all detta är en förmån som jag både kan ha och mista. Jag skall inte på något sätt personligen sörja den dagen denna i princip felaktiga förmån avskaffas. Del är bara en fråga om på vilken formell administrativ väg det avskaffandet skall försiggå.

Jag tillhör också dem som förlorar litet grand på att syssla med politik på heltid i förhållande till om jag skulle sköta min tjänst på hellid, men jag tycker all del är ens ensak om man vill la den förlusten. Vill man ha förmånen alt syssla med politik på hellid och har ett sådant intresse, då får man också betala del priset. Därom är del ingenting att säga.

I dessa avseenden är ju herr Lorentzon och jag på intet sätt skiljaktiga. Herr Lorentzon har i själva verket instämt i vad utskottet sagt i denna fråga, och herr Lorentzon har i sak ingen skiljaktig mening från vad jag nu har sagt. Vad herr Lorentzon har kritiserat är ju atl man angriper en typ av principiellt otillfredsställande förfarande men lämnar helt andra problem av betydligt mer flagrant natur åsido. Del stora missbruket i del här sammanhanget är ju inte den ändå relativt begränsade förmån som det dubbla B-avdraget innebär, utan det stora missbruket försiggår ju i sådana fall där en person faktiskt uppbär tvä löner, nämligen riksdagslönen och dessutom en hel inkomst från antingen en rörelse eller en icke statlig anställning och gör sken av all göra rätt för bägge dessa inkomster. Man försöker rättfärdiga sin ställning genom all sprida illusionen atl man kan både göra en vettig arbetsinsats här i riksdagen och sköta ell heltidsjobb. Vi vet alt det är orimligt. Del går inte atl ha etl riksdagsuppdrag och en heltidsanställning som ger full lön ulan att missköta antingen någondera sysslan eller eventuellt båda. Där är del

stora missbruket, och det är där vår kritik mot centerpartiet sätter in: centern lar inte alls upp det sociala och moraliska problem som detta missbruk utgör. Det borde ha fåll en annan plats i motionens resonemang, men det har uteslutits av demagogiska och opportunistiska skäl. Där är herr Lorentzons angreppspunkt, och där har han i princip rätt lika väl som centern och andra i princip har rätt när det gäller det orättfärdiga i fråga orn B-avdraget. Vad vi hävdar är ju att man inte bara skall angripa de små skälmarna. Man kan någon gång peka ul också de stora skälmarna.

Nr 62

Torsdagen den 5 april 1973

Löneavdrag för tjänsteman som är tjänstledig för riksdagsmannauppdrag

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (c):

Herr talman! Jag kan tala om för herrar Sjöholm, Eriksson i Arvika och Lorentzon, all jag representerar centerpartiet i riksdagens lönedelegalion. Utskottet skriver i sitt betänkande: "Lönedelegalionen har också inför 1971 års förhandlingar gjort ett uttalande i förevarande fråga." Vilken är förevarande fråga? Jo, alt man under kommande avtalsförhand-hngar skulle försöka reducera så atl den fria arbetsinkomsten inte blev lika stor i fortsättningen. Detta uttalande skedde efler votering. Det togs upp och det innebar en höjning av det dubbla B-avdraget. Saken togs upp efter de diskussioner som uppkommit här i riksdagen i anledning av motioner från centerpartiet. De gav alltså ell resultat. Man kunde av herrar Erikssons i Arvika, Lorentzons och Sjöholms anföranden få den uppfattningen atl centerns representant i lönedelegationen skulle springa ifrån detta. Del här var ett framsteg i samband med dessa förhandlingar.

Vad frågan här egentligen gäller återges i sista stycket i utskottets betänkande, nämligen huruvida riksdagen skall göra etl uttalande eller inte.

Herr NILSSON i Tvärålund (c):

Herr talman! En riksdagsdebatt kan utvecklas på ett intressant sätt och ibland på ett sätt som inle förutsetts. Jag tror atl det gäller denna debatt. Den började med herr Sjöholms spexiga uppträdande här framme. Jag ber alt få uttala etl tack till herr Yngve Persson för att han förde in debatten på en seriös bog. Jag upplevde Yngve Perssons inlägg så att den principfråga motionen tog upp framstår för honom som en rättfärdig-helsfråga. Jag uppfattar det också så atl för motionärerna rör denna fråga vad som är rätt och rimligt.

När herr Sjöholm går upp och försöker göra pajaskonster — jag vill närmast likna det vid sådana - ber jag all få rekommendera honom atl hålla sig till den typ av motioner som han mest är känd för.

Av herr Carlshamres anförande fick jag en stark känsla att han gjorde stora ansträngningar för all anlägga en seriös lon i debatten, atl klarlägga varför del kunde finnas motiv för personer med förhållandevis höga, kanske t. o. m. mycket höga, inkomster alt få ell inkomsltUlskoll utöver riksdagslönen. Han nämnde all del inle var så lätt att lämna en tjänst under åtta månader och sedan gå tillbaka. Detta gällde för höglönetagare i såväl statlig som annan tjänst. Jag avstår nu från kommentar.

Jörn Svensson gjorde också ell försök atl föra debatten som den bör föras. Jag ber att få lacka även honom för hans inlägg. Både han och herr

Nr 62

Torsdagen den S april 1973

Löneavdrag för tjänsteman som är tjänstledig för riksdagsmannauppdrag

Lorentzon menade att motionärerna bortsåg från de orättvisor som i myckel högre grad uppstår och förekommer på andra områden i vårt samhälle. Som jag upplevt motionerna och som jag ser på denna .sak själv finns ingen anledning att bortse från någon sektor i samhället där delta förekommer. Men vi har här i riksdagen möjlighet att uttala oss om huruvida detta är en riklig och rimhg sak. Det är delta motionärerna vill ha ell uttalande om beträffande den sektor riksdagen är arbetsgivare för och förhandlar om genom sitt avtalsorgan. Riksdagen har utan tvekan möjlighet alt göra detta.

När vi diskuterade frågan i utskottet, tyckte jag mig lägga märke till att vissa personer ansåg sig träffade därför atl det förmodligen ganska allmänt anses att man inle skall ha lön för ett arbete, som man uppenbart inte utför. Är man riksdagsman och utför ett arbete samtidigt med riksdagsuppdragel — det må vara väl ulfört eller mindre väl utfört — bör det avlönas till sitt värde även ekonomiskt. Delta har ingen här ifrågasatt.

Den fråga som motionen tar upp gäller principen. Är det riktigt alt vi i riksdagen anser all lön skall utgå genom avtal för arbete som inte utförs? Jag har i utskottet reserverat mig för motionens yrkande och med den mening motionen uttrycker, nämligen alt delta inte kan vara rimligt och riktigt. Det är denna fråga rUcsdagen har atl la ställning till. Att motionen i sina detaljer inte i alla avseenden är fulländad kan jag instämma i.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Bara en kort kommentar. Jag redovisade förut ställningstagandet i lönedelegalionen och sade atl man där utan reservation förhöjt B-avdraget till 120 procent. När jag lyssnade på herr Gustavsson i Alvesta fick jag en känsla av att han inle fullt delade den uppfattningen. Han menade alt centerpartiet efter votering drivit fram detta. Jag vill bara förtydliga det hela och säga att när frågan slutbehandlades i lönedelegalionen den 30 juni 1971 var herr Gustavsson inte närvarande och kan således varken la på sig ansvar för eller inhösta någon ära av beslutet. Frågan hade varit behandlad tidigare i lönedelegalionen, men vid slutbehandlingen fanns inte några delade meningar.

På förslag av herr tredje vice talmannen beslöt kammaren uppskjuta den fortsatta överläggningen rörande detta betänkande samt behandhngen av återstående på dagens föredragningslista upptagna ärenden till kL 19.30.

§ 23 Interpellation nr 72 om skattelättnader för hushållen

Lönerna har visserligen också stigit. För många har dock nettolönen, dvs.     Nr 62
lönen efter avdrag av direkt skatt, inte räckt till atl kompensera de ökade     Torsdagen den
utgifterna. Detta innebär alt stora grupper fått sin ekonomiska situation      g_jj| 1973
försämrad.

Den ekonomiska utvecklingen har förutom detta medfört en onödigt stor arbetslöshet och en internationeUt sett låg lUlväxllakl. Inle minst har de många barnfamiljerna råkat in i en ekonomiskt sett nästan hopplös situation. En olycklig kombination av avtrappningsreglerna för vissa sociala förmåner med skattesystemets brantaste progressivilelsstegring leder till orimligt stora avbränningar vid inkomslförbällringar. Det finns åtskilliga exempel där barnfamiljer drabbas av ca 80 procents bortfall vid inkomstökning. De återstående procenten räcker givelvis inte till all ens hålla prisutvecklingen stången, än mindre all höja barnfamUjernas standard. Många barnfamiljer upplever sig därför som mer eller mindre fångade i en fälla.

Del finns givetvis åtskilligt som regering och riksdag skulle kunna göra för all lätta på trycket för just barnfamiljerna. I olika sammanhang, t. ex. i motioner till årets riksdag, har från vårt håll pekats på sådana åtgärder.

Långsammare avtrappning av bostadstilläggen och enhetstaxa på daghem är två exempel på åtgärder som skulle göra att det lönade sig bättre atl arbeta. Med en rejäl famihepolilisk satsning skulle allmänna och hka barnbidrag och vårdnadsbidrag vara det dominerande stödet för att utjämna barnkoslnaderna. Bostadsbidragen och deras besvärande avtrappning skulle i ett sådant läge få mindre betydelse. En otillräcklig famUjepolitik är alltså en bidragande orsak till de svåra tröskelproblem som stora grupper i dag brottas med. Ell samlat grepp på familje- och skattepolitiken är därför nödvändigt.

På beskattningens område måste givelvis snarast möjligt den mycket branta stegringen av marginalskatten som präglade regeringens förslag 1970 justeras. Redan omedelbart skulle det vara möjligt all inarbeta ett inflationsskydd i skattesystemet så att inte — som nu — löneförbättringar, som endast är kompensation för inträffade prisökningar, knuffar upp inkomsttagarna i en högre skatteklass ulan atl deras verkliga köpkraft förbättrats.

Detta vore en snabbi verkande förbättring för den stora grupp löntagare som befinner sig i inkomsllägena 20 000—45 000 kronor. I dessa inkomstklasser, där huvuddelen av samtliga inkomsttagare befinner sig, är ju marginalskatten snabbi stigande. Redan vid en inkomst på ca 35 000 kronor är procentsatsen över 60. Det är jusl för dessa inkomsttagare som inflationsskyddet har sitt största värde.

Mot bakgrunden av vad jag här framhållit anhåller jag om kammarens tillstånd all till statsrådet och chefen för finansdepartementet få rikta följande frågor:

1. Anser statsrådet alt del är rimligt all vissa inkomsttagare skall kunna drabbas av faktiska avbränningar på över 80 procent vid en inkomstökning?

2. Är statsrådet nu beredd atl häva förbudet för den arbetande skalleutredningen alt pröva någon form av inflalionsskydd i skattesystemet och all ge löfte inför den stundande avtalsrörelsen alt sådant 95

Nr 62 skydd inom kort införs?

Torsdagen den - " statsrådet villig alt ge en belysning av famihernas situation med

5 apj-ji 1973 hänsyn lagen lUI både deras direkta och indirekta beskattning och till de

-------------------- familjepolitiska stödformerna?

4. Vilka andra åtgärder är statsrådet beredd vidta för atl underlätta den ekonomiska situationen för de vanliga hushållen?

Denna anhållan bordlades.

§ 24 Interpellation nr 73 ang. olägenheter vid genomförande av reformer rörande bilismen

Ordet lämnades på begäran till

Herr LOTHIGIUS (m), som yttrade:

Herr talman! I proposition 30 år 1969 lade kommunikationsministern fram förslag om ny registrering av motorfordon. Bestämmelserna i vägtrafikförordningen av den 28 september 1951 ansåg också bilbranschen vara föråldrade och ställde sig positiv till utnyttjande av modern administrationsteknik i ett centralt bilregister.

Äv propositionen framgår all remissinstanserna hade ungefär samma inställning; dock kan sägas atl starka varningar framfördes, likaså alternalivförslag i olika avseenden när del gällde del praktiska genomförandet.

Så elegant som det såg ut på papperet när propositionen antogs har den praktiska utvecklingen inte blivit. 1 förhandsinformationen kring del nya systemet utlovades all efler införandet i bilregistret av uppgifter skulle utsändning av nummerplåt etc. ske med vändande post. Emellertid har del visat sig atl delta för närvarande tar cirka tio dagar, ibland längre lid. Det har ibland tagit flera månader innan bilägaren fått sina registreringshandlingar. Otåliga bilkonsumenters kritik drabbar närmast bildetaljhandeln.

Ej ovänlat har dessutom åtskilliga felaktigheter noterats. Registreringsplåtarna går till tidigare ägare samtidigt som man på poslen i vissa fall — trots instruktioner — sagt all plåtarna ej går alt eftersända. Vid kontakt med myndigheterna har påpekats all man själv skall eftersända plåtarna till den nye ägaren. Detta verkar märkligt med tanke på att skylttillverk-ningen och distributionen handhafts av ett statligt företag. Dessutom har den totala kostnaden för hela omläggningen blivit ganska dyr för samhället. Del har också visat sig att den enskilde åsamkats kostnader som skiljer sig väsentligt från de tidigare kostnaderna.

Det finns därutöver anmärkningar atl göra om förhållanden som direkt påverkar den enskilde bilägaren. Den senare beslutade kilometer-skallereformen har uppvisat drag, som kan jämföras med svårigheter av nämnda art.

Med anledning av vad jag anfört hemställer jag om kammarens tillstånd all till herr kommunikationsministern ställa följande fråga:

Är herr kommunikationsministern beredd atl vidta åtgärder för all i 96

framliden beslutade reformer som t. ex. bilregisterreformen i praktiken Nr 62

kan genomföras ulan alltför stora svårigheter och besvär för bilägarna? Torsdagen den

5 aprU 1973
Denna anhållan bordlades. ---------------

§ 25 Anmäldes och bordlades Kungl. Maj:ts propositioner; Nr 73 angående riktlinjer för den offentliga upphandlingen Nr 95 angående transportstöd som regionalpohtiskt medel

§ 26 Anmäldes och bordlades föhande motioner:

Nr 1748 av fröken Afarr,50« avlämnad i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1973:32 med förslag tUl lag om ändring i giftermålsbalken, m. m.

Nr 1 749 av herr Larfors m. fl.

Nr 1750 av herr Larfors m. fl. avlämnade i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1973:41 angående industripolitisk verksorganisation, m. m.

Nr 1751 av herr Nilsson i Tvärålund m. fl.

Nr 1752 av herr Taube m.fl. avlämnade i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1973:44 angående ändringar i skalteuljämningssystemel för kommunerna m. m.

Nr 1753 av herr Fälldin m. fl.

Nr 1754 av fru Gradin m. fl.

Nr 1755 av herr Helén m. fl.

Nr 1756 avherrHermanssonm.fi.

Nr 1757 av herr Hovhammar m. fl. avlämnade i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1973:45 med förslag om aUmän tandvårdsförsäkring, m. m.

Nr 175 8 av herr Bohman m. fl.

Nr 1759 av herr Fälldin m. fl.

Nr 1760 av herr Helén m. fl.

Nr 1761 av herr Hermansson m. fl.

Nr 1762 av herrar Johansson iWolmgården och Stridsman

Nr 1763 avherrar Larsson iMmeå och Nilsson i Agnas

Nr 1764 av herr Nilsson i Agnas m. fl.

Nr 1765 av herr A/teon i Tvärålund

Nr 1766 av herr Olsson i Kil m. fl. avlämnade i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1973:50 angående medlen i den fortsatta regionalpoliliska stödverksamheten m. m.

7 Riksdagens protokoU 1973. Nr 62-63

Nr 62 § 27 Meddelande ang. enkla frågor

Torsdagen den

S aprU 1973 Meddelades atl föhande enkla frågor denna dag framställts, nämligen

-------------------- av

Nr 170 Herr Olsson i Timrå (s) till herr industriministern om åtgärder för att trygga sysselsättningen inom Västernorrlands län:

Vilka åtgärder planeras för att trygga sysselsättningen för dem som arbetar vid de nedläggningsbeslutade massaindustrierna inom Västernorrlands län - i första hand Svartviks sulfitfabrik vUken läggs ner redan den 8 juni i år?

Nr 171 Herr Werner i Malmö (m) till herr utrikesministern om skydd för de svenska missionärerna i Burundi:

Vilka åtgärder avser statsrådet vidtaga för att tillförsäkra de svenska missionärerna i Burundi skydd?

Nr 172 Herr Wirmark (fp) till herr handelsministern angående importrestriktionerna avseende textilvaror från Indien:

Vill statsrådet närmare motivera bakgrunden tUl de i dagspressen

uppmärksammade importrestriktionerna avseende vissa textilvaror

från Indien?

Nr 173 Herr Clarkson (m) tiU herr utbUdningsministern angående

utformiungen av skolhälsokort:

Kommer statsrådet att inskrida mot den planerade utformningen av skolhälsokortet, som uppges komma att innehålla bl. a. sädana uppgifter om eleverna som aggresivitet, skolk, snatteri, svartsjuka och famUjebakgrund?

Nr 174 Fru Anér (fp) till herr jordbruksministern om åtgärder mot

allergiframkallande tillsatser i livsmedel:

Vilka omedelbara åtgärder avser statsrådet vidta med anledning av de senaste forskningsrönen om den oväntat omfattande förekomsten av allergiframkallande tUlsatser i livsmedel (s. k. livsmedelskosmetika)?

Nr 175 Herr Hörberg (fp) till herr inrikesministern angående beräkningen av hyror för bostadslägenheter;

Vilka åtgärder ämnar statsrådet föreslå i syfte att uppnå att hyrorna i ett hus fastställes med hänsyn tiU bostadslägenheternas standard och ej med hänsyn tUl medlemskap i hyresgästorganisation?

§ 28 Kammaren åtskildes kl. 18.16.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemert

Riksdagens protokoll 1973:62