Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

RIKSDAGEN

PROTOKOLL BIHANG

Sami. 2:2 Justitieombudsmännens
ämbetsberättelse

1973

Band C 2

JUSTITIEOMBUDSMÄNNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL RIKSDAGEN

ÅR 1973

1 Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

Innehåll

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

Skrivelse till riksdagen 9

I DOMSTOLAR m.m.

Framställning till Konungen ang. nödvändigheten av s. k. person undersökningsförhandlingar

Atal mot ordförande i hyresnämnd för dröjsmål med utsättande
av sammanträde med nämnden och meddelande av nämndens utslag 21
Vid prövning av klagomål framkom att en skiss som i betydelsefulla
delar var felaktig åberopats av åklagare och jämte annan
bevisning lagts till grund för fällande domar i ett antal mål angående
vårdslöshet i trafik. JO hemställde med anledning härav hos
riksåklagaren att denne skulle överväga om anledning förelåg att

ansöka om resning till de tilltalades förmån i dessa mål 30

Tilltalad i brottmål har vid rättens förhandlingar medgivits att ha
sin make vid sin sida oaktat denne inte innehade ställning såsom
ställföreträdare, ombud, rättegångsbiträde eller försvarare. Fråga om
tillåtligheten härav. Tillika spörsmål om såsom vittne ifrågasatt

persons rätt att närvara vid rättens förhandlingar 32

Frågor om utfärdande av strafföreläggande och väckande av åtal

i trafikmål 33

Får den som skall hämtas till förhör inför domstol eller annan myndighet
kvarhållas i arrest i avvaktan på tidpunkten för förhöret? .. 37

Säkerhetspolisen och 1972 års värnpliktskonferens i Örebro m. m. 43

Ifrågasatt provokation till brott under pågående förundersökning .. 91

Polis har med polisbil i hög fart på allmän väg förföljt person som
sökt undkomma med annan bil. Disciplinär åtgärd mot vakthavande
befäl på polisens förbindelsecentral för att han inte stoppade förföljandet
som skedde i strid med anvisningar utfärdade av rikspolisstyrelsen.
Tillika fråga om ansvar för befälhavaren i polisbilen

för biljakten 95

Deltagare i ett direktsänt TV-program har i polisbil skjutsats från
en flygplats till TV-studion när deras medverkan i programmet
eljest äventyrats på grund av försening i flygtrafiken. Fråga om

lämpligheten av polisens hjälp med transporten 103

Vissa övriga ärenden 104

II FÖRSVARET m. m.

Disciplinär bestraffningsrätt vid militär utbildningsanstalt 122

Underlåtenhet att lägga upp kontrollkort och försummelse att lämna
underrättelse enligt 80 § 2 st militära rättegångslagen i militärt

brottmål 124

Handläggning av ärenden om trafikskador på militära motorfordon 126
Fråga om viss utredning bort verkställas före vitsordssättning. Tillika
fråga om användning av handbrev i befordringsärende och underlåtenhet
att delge vitsord inom föreskriven tid 128

Lämpligheten av att viss fråga ingått i frågeformulär vid inskrivning
av värnpliktiga 132

Innebörden av att värnpliktig sjukredovisats i viss grupp. Tillika
kritik mot handläggning av ärende om hemförlovning 134

Om sjukskriven värnpliktigs rätt till fritid 143

Fråga om skyldighet för värnpliktiga som utför visst arbete att

hålla håret klippt 147

Fråga om ersättning för resa i samband med inskrivningsförrättning 150

Vissa övriga ärenden 154

III VÅRDOMRÅDET
Kriminalvård

Framställning till Konungen om ändring av stadgandet i 12 § andra
stycket lagen om behandling i fångvårdsanstalt angående utgångspunkten
för beräkning av tidsfristen för beviljande av anstånd med

straffverkställighet 157

Uppskovstidens beräkning vid beslut om uppskov med verkställighet

av straff, som ådömts i annat nordiskt land 161

Fråga om längden av den frist, som polismyndighet bör utsätta, då
en dömd person erhåller föreläggande att själv inställa sig på fångvårdsanstalt
164

Fråga om vilken verkan som enligt 12 § första stycket lagen om
behandling i fångvårdsanstalt i uppskovshänseende skall tillmätas
en efter införpassning till fångvårdsanstalt till justitiedepartementet

inkommen nådeansökan 165

Vissa övriga frågor avseende handläggningen av uppskovsärenden .. 167

Övervakningsnämnds befattning med skyddstillsynsdom 169

Den rättsliga handlingsförmågan för intagen på fångvårdsanstalt .. 177

Förtroenderåd och dess verksamhet 183

Intagens möjlighet att under anstaltstid bedriva studier 184

Frågor i samband med brevcensur 185

Avlyssning av telefonsamtal 187

Oriktiga uppgifter i behandlingsjournal m. m 188

Fråga om obehörigt yppande av intagens förhållande 189

Anstaltsläkarsituationen 191

Tillämpningen av stadgandena i 73 och 74 §§ behandlingslagen
såvitt avser föreskrifterna däri om underrättelse till läkare samt

anteckning om dennes yttrande 191

Styresmans åliggande att utfärda instruktioner för fullgörande av
bevakningsuppdrag i samband med beviljande av bevakad permission
samt vårdares uppträdande vid fullgörande av bevakningsuppdrag
193

Utformningen av betyg för intagen på fångvårdsanstalt 194

Försöksverksamhet med observationsrapportering vid vissa fång vårdsanstalter

195

Testning av bantningsmedel på intagna i fångvårdsanstalt 196

Medicinering med alkoholavlänkande preparat såsom villkor för

permission 196

Besök på fångvårdsanstalt av underårig 197

Fråga om beviljande av pass för intagen 198

Tjänstemans försummelse att på begäran av intagen ombesörja

inbetalning av försäkringspremie 199

Tjänstemans skyldighet att vid anfordran uppge namn 199

Användningen av fängsel under transport och under domstolsförhandling
200

Barnavård

Det ökade missbruket av narkotika och mellanöl hos ungdomen
i Stockholm samtidigt som antalet tvångsingripanden minskat har
aktualiserat fråga om den framtida inriktningen av barna- och
ungdomsvården 202

Ordningen för fastställande av faderskap 207

Barnavårdsmans ansvar 211

Barnavårdsmans medverkan till förverkligande av domstols beslut

om umgängesrätt 223

Barnavårdsman får ej betinga sig särskild ersättning av enskild

person för fullgörandet av sitt uppdrag 224

Nämndledamots skyldigheter i diskretionshänseende m. m 225

Fråga om barnavårdsnämnd får lämna upplysningar till inskrivningsmyndighet
om alkohol- och narkotikamissbruk och grav kriminalitet
hos de inskrivningsskyldiga 228

Handläggning av framställning om frivillig samhällsvårds upphörande
235

Läkares skyldighet att tillhandagå barnavårdsnämnd med undersökning
och utlåtande 235

Kommunicering hos social centralnämnd i ärende angående vård nadsutredning

236

Yttranden från flera barnavårdsnämnder i vårdnadsfråga 237

Länsrätts prövning i underställt samhällsvårdsärende 240

Kvittning i underhållsbidrag 243

Nykterhetsvård

Kollektivt förbud mot inköp av öl 244

Polismyndighets handräckning för intagens återhämtande till vårdanstalt
för alkoholmissbrukare 247

Nykterhetsnämnds utredning i ärende om trafikkort 256

Socialvård

Tvångsbadning på åldersdomshem 258

Utlämnande av avliden pensionärs tillhörigheter från ålderdomshem 264

Pensionär bör ej anmodas förete kopia av sin självdeklaration 266

Sjukvård m. m.

Fråga om behandlingen av psykiskt avvikande på Karsuddens sjukhus
stod i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet 268
Fråga om rättsläkare ägt att i samband med brottsutredningar tillåta
provskjutningar mot lik i syfte att vinna kunskap om vissa vapens

skadeverkningar på människa 292

Användning av biologiskt material från människa för vetenskapligt

ändamål m. m 297

Var läkares på social centralnämnds begäran utfärdade intyg i

hyresmål förenligt med hans tystnadsplikt? 302

Disciplinärendes anhängiggörande hos medicinalväsendets ansvarsnämnd
304

IV FÖRVALTNINGEN I ÖVRIGT

JO:s tillsynskompetens m. ni 305

Offentlighet och sekretess m. m.

Atal mot domprost för vägran att utlämna uppgifter ur kyrkoböcker
beträffande makars vigsel och makarnas i äktenskapet

födda barn 307

Hemlighållande av diarium i finansdepartementet 317

Hemlighållande av anställningsavtal 319

Fråga om handlingar var förvarade hos kommunal myndighet 324

Till myndighet under hand överlämnat korrektur till statsverkspropositionen
är ej allmän handling 325

Utkast och förslag som utväxlas under hand mellan myndigheter

behöver därigenom ej bli allmänna handlingar 326

Fråga om ett av socialdirektören i Stockholm till Stockholms socialnämnd
avgivet tjänsteutlåtande i ett på nämndens prövning beroende
socialärende utgjorde allmän handling innan ärendet slutbehandlats
och om en tjänsteman hos nämnden genom att översända utlåtandet

till sin hustru åsidosatte tystnadsplikt 328

När blir röntgenfilm allmän handling? 332

Kronofogdemyndighets indrivningskort utgör allmän handling 334

Myndighets service i samband med utlämnande av allmän handling

för läsning på stället 334

Formerna för tillhandahållande av allmän handling för läsning på

stället 335

Fråga om rätt för värnpliktig att taga del av i samband med inskrivningsförrättning
upprättade handlingar rörande honom själv .. 336

Fråga om registerkort vid försvarets personalvårdsexpeditioner är

allmän handling 339

Moders rätt att ta del av handlingar rörande barn som ej står under

hennes vårdnad 340

Handläggningen hos sjukhusdirektion av ärende angående utlämnande
av sjukjournal 343

Bedömningsgrunder m. m. vid prövning av utskriven patients begäran
genom ombud att få ta del av sjukjoumal 345

Efterforskning av meddelare till massmedia 346

Exekution

Hur skall förfaras vid avhysning, om den vräkte ej själv kan ta

hand om sitt bohag? 350

För att förbereda vräkning har förrättningsmannen berett sig tillträde
till lägenheten för att se hur mycket som fanns där. Åtgärden
borde ej ha vidtagits innan hyresgästen åtnjutit den frist som skall

lämnas vid vräkning 357

I förlagskontrakt har bestämts att författaren skall utfå 15 000 kr i
förskott å blivande honorar så snart manuskript avlämnats. Fråga
om rätten till förskott kunnat utmätas innan manuskriptet avlämnats
360

Utmätning till gäldande av en preskriberad vederlagsfordran 363

Vissa övriga ärenden 366

Taxering och uppbörd

Iakttagelser rörande tillämpningen av de nya reglerna om skattetillägg
och förseningsavgift 380

I besvär till prövningsnämnd har taxeringsintendent yrkat att en
skattskyldig skall åsättas taxering. Genom felräkning i besvärsinlagan
har den beskattningsbara inkomsten angivits till ett för lågt
belopp. Fråga om prövningsnämndcn bort företaga processledande
åtgärder för att söka få felet tillrättalagt. Tillika fråga om lokal
skattemyndighets underlåtenhet att verkställa omräkning av skatt i

anledning av prövningsnämndens taxeringsbeslut 384

Vissa övriga ärenden 386

Tjänstemannafrågor

Vissa ärenden föranledda av tjänstemannakonflikten våren 1971

I Uttalanden i avtalsverkets informationsblad »Snabb-aktuellt»

II Avtalsverkets lockout mot passiva medlemmar i Svenska officersförbundet

III Vissa frågor om tjänstemäns neutralitet i arbetskonflikt ....

IV Kommunala förtroendemäns ställning vid arbetskonflikt

V Framställning till Konungen om klargörande bestämmelser i

anledning av vad som framkommit i ärendena III och IV ..
I kollektivavtal för kommunalt anställda sägs, att tjänsteman efter
sex månaders sammanhängande anställning i viss grupp får uppsägas
endast om saklig grund därtill föreligger. Fråga om betydelsen
därav att tjänsteman, varå bestämmelsen kunnat bli tillämplig,
anställts tills vidare »med tre månaders provtjänstgöring». Tillika
fråga om förutsättningarna för uppsägning innan anställningen varat

tre månader m. m

Underlåtenhet att bereda tjänsteman tillfälle att yttra sig innan

disciplinstraff ådöms honom

Fråga om polisman såsom bisyssla ägt bedriva fastighetsmäkleri ..
Lagen den 3 juni 1965 om inskränkning i rätten att föra talan mot
offentlig arbetsgivares beslut medför ej hinder för tredje man att
i händelse av befogenhet anföra kommunalbesvär

Byggnads- och planväsendet

Den i 6 § byggnadslagen i dess lydelse före den 1.1.1972 upptagna
definitionen av tätbebyggelsebegreppet fick så småningom i praxis
en innebörd som inte var helt förenlig med lagens ordalag och med
vad som avsågs vid lagens tillkomst. Fråga om denna utveckling

av praxis borde läggas myndigheterna till last såsom fel

Sedan vissa fastigheter förklarats för strandskyddsområde samt
ägaren begärt och genom dom i första instans fått ersättning för
mistad glesbebyggelserätt, har länsstyrelsen hävt strandskyddsförordnandena.
Med utbetalning av den del av ersättningen som kronan
i rättegången medgivit har fått anstå i avbidan på domstols prövning
av frågan om medgivandet var för kronan bindande

Skolärenden

Åtal mot rektor för olovlig »permittering» av elever, ersättande
av friluftsdag med lovdag och underlåtenhet att fullgöra sin under visningsskyldighet

Avstängning av skolelev

Beslutskompetens och beslutsordning beträffande tillhandahållande

av läroböcker i grundskolan

Försäljning av tryckt skrift inom skolas område

Övrigt

Skrivelse till riksdagen angående personalkontroll inom riksdagsförvaltningen
och riksdagens verk

Handläggningen av ett personalkontrollärende i luftfartsverket ....
Felaktig anteckning i personakt om faderskap och trolovning m. m.

Ersättning vid ingripanden i hälsovårdens intresse

Hälsovårdsnämnds handläggning av ärende rörande störande buller

från en industri

I samband med transport av björnar från en djurpark till en annan
skulle uppehåll göras för utfodring och vattning av björnarna som
då också skulle förevisas. Vilka regler är tillämpliga i sådant fall?

399

400
404
408

415

417

422

423

426

429

440

444

469

479

491

493

494
499
505

513

Tillika fråga om meddelat tillstånd till visning av björnarna m. m.

kunnat återkallas 520

Invandrarverkets praxis i fråga om kommunikation av utlänningsnämndens
yttranden 525

Patent- och registreringsverkets praxis vid firmagranskning enligt

6 § aktiebolagslagen 529

Patent- och registreringsverket har registrerat ett aktiebolag under
firma Maskinservice Aktiebolaget Filip. På talan av Svenska Aktiebolaget
Philips har sedermera allmän domstol förbjudit serviceaktiebolaget
att använda firman, som ansågs kunna förväxlas med
kärandebolagets firma och vissa dess varumärken. Fråga om tjänstefel
förekommit i registreringsärendet 531

När styrelsen för teknisk utveckling beviljar bidrag för något ändamål,
får mottagaren underteckna en handling, innefattande bl. a.
bestämmelser om återbetalningsskyldighet. Fråga om dessa bestämmelser
är lämpligt utformade. Tillika fråga om besvärsrätt över

beslut om återbetalning av bidrag 533

Besiktning av utfört arbete bör såvitt möjligt företagas i båda
parternas närvaro. Kritik mot statligt institut som åsidosatt denna

regel 537

Statlig myndighet bör ej distribuera de politiska ungdomsförbundens
informationsmaterial inför vämpliktsriksdag. Tillika fråga om

missbruk av tjänstebrevsrätten 539

Fullmaktsformuleringar i ansökningsblankett m. m 543

Ärendes handläggning i samband med författningsändring 548

Parkeringsförhållandena för det s. k. allmänflyget på Bromma flygplats
553

I ett täktärende skall sökanden, ett aktiebolag, ställa säkerhet för
återställningsåtgärder. Kan borgen av ende aktieägaren godtagas? 560
Val av nämndemän i länsrätt och länsskatterätt 561

V REMISSYTTRANDEN

Yttrande över ämbetsansvarskommitténs slutbetänkande »Ämbets ansvaret

II» 563

Yttrande över grundlagberedningens betänkande »Ny regeringsform

—• Ny riksdagsordning» 570

Yttrande över ett av utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden
avgivet betänkande angående offentligt biträde och kostnadsersättning
i förvaltningsärenden samt en inom justitiedepartementet
utarbetad promemoria med förslag till följdlagstiftning till rättshjälpslagen
m. m 582

Yttrande över kommunalrättskommitténs betänkande XIV »Kommunal
kompetens» 585

Yttrande över offentlighets- och sekretesslagstiftningskommitténs
betänkande »Data och integritet» 588

BILAGOR

1. Arbetsordning för riksdagens ombudsmannaexpedition 604

2. Redogörelse för justitieombudsmännens och deras ställföreträdares
tjänstgöring samt för personalorganisationen 609

3. PM med synpunkter på verksamheten hos riksdagens ombudsmän
611

4. Förteckning över ärenden, som varit anhängiga hos Kungl.

Majit under år 1972 genom skrivelser från justitie- och militie ombudsmännen

före den 1 januari 1972 617

5. Sakregister 621

6. Summary in English 650

Till RIKSDAGEN

Jämlikt 2 § instruktionen (1967:928) för riksdagens ombudsmän
överlämnas härmed ämbetsberättelse avseende riksdagens ombudsmäns
verksamhet år 1972.

Den 17 januari 1972 avsade sig ställföreträdande justitieombudsmannen
Gustaf Petrén, som utnämnts till regeringsråd, uppdraget att
vara ställföreträdare för riksdagens ombudsmän med utgången av januari
månad 1972. Vid skrivelsen om avsägelsen var fogad en promemoria
med synpunkter på verksamheten hos riksdagens ombudsmän,
se bilaga 3 till denna ämbetsberättelse. Vid val den 2 februari utsågs
hovrättslagmannen Anders Wigelius till ny ställföreträdare för riksdagens
ombudsmän efter Petrén.

Den 22 februari avsade sig justitieombudsmannen Alfred Bexelius,
som valdes till justitieombudsman första gången år 1956, uppdraget att
vara justitieombudsman från och med den dag nytt val av ombudsman
ägde rum i anledning av avsägelsen.

Vid val som ägde rum den 15 mars omvaldes justitieombudsmannen
Ulf Lundvik och utsågs ställföreträdande justitieombudsmannen Bertil
Wennergren till riksdagens ombudsman efter Bexelius. Till ny ställföreträdare
för riksdagens ombudsmän efter Wennergren valdes den
22 mars numera lagmannen Tor Sverne.

Beträffande de under år 1972 anhängiga ärendena antecknas

Balans från år 1971 1 114

Nya ärenden

Administrativa ärenden 27

Remisser och andra skrivelser från myndigheter 6

Klagomål och andra framställningar från enskilda 3 187

Initiativärenden med anledning av inspektioner o. d. 294

Initiativärenden på grund av tidningsartiklar 63

Summa balanserade och nya ärenden 4 691

Härav avgjorda under år 1972 3 738

Balans 31.12.1972 953

1* Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

Månadsöversikt över ärendena:

Nya Avgjorda Balans

Januari ..
Februari .

Mars

April

Maj

Juni

Juli

Augusti ..
September
Oktober .
November
December

301 345 1070

322 327 1 065

347 432 980

240 291 929

329 337 921

214 280 855

260 213 902

263 305 860

228 257 831

341 311 861

405 321 945

327 319 953

3 577 3 738

Av antalet ärenden i balans den 31 december 1972 var 521 inkomna
under sista kvartalet. Omkring 280 ärenden var föremål för remissförfarande
eller annan utredning, varför cirka 670 ärenden var beroende
på prövning.

Antalet ärenden år 1972 ligger på samma höga nivå som föregående
år. Antalet klagoärenden uppgick till 3 187. År 1971 var antalet klagoärenden
3 149. Antalet initiativärenden uppgick år 1972 till 357 mot
346 föregående år.

Nedanstående uppställning visar antalet klago- och initiativärenden
under åren 1968—1972.

Ar	Klagoärenden	Initiativärenden
1968	2 120	494
1969	2 708	393
1970	2 606	457
1971	3 149	346
1972	3 187	357

Av sammanställningen framgår att antalet klagoärenden de senaste
två åren legat på en nivå som med drygt 1 000 ärenden överstiger 1968
års.

Under år 1972 avgjordes sammanlagt 3 738 ärenden. Av dessa utgjordes
3 351 av klagoärenden samt 356 av inspektions- och andra initiativärenden.
Härtill kom 31 som administrativa ärenden diarieförda
saker. De sistnämnda hänförde sig i 26 fall till personal- och organisationsfrågor
m. m., medan fem ärenden avsåg remisser från statsråd,
vilka besvarades genom följande utlåtanden.

JO Lundvik, JO Thyresson och JO Wennergren

1) Över ämbetsansvarskommitténs slutbetänkande »Ämbetsansvaret
II».

2) Över grundlagberedningens betänkande »Ny regeringsform — Ny
riksdagsordning».

JO Lundvik och JO Wennergren
Över ett av utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden avgivet
betänkande angående offentligt biträde och kostnadsersättning i förvaltningsärenden
m. m.

JO Lundvik

Över kommunalrättskommitténs betänkande XIV »Kommunal kompetens».

JO Wennergren

Över offentlighets- och sekretesslagstiftningskommitténs betänkande
»Data och integritet».

Tablå över utgången i de under år 1972 hos riksdagens ombudsmän
avgjorda inspektions- och övriga initiativärendena

Sakområde Avgjorda Erinran el. Åtal eller Framställn. Summa

efter utredn. annan kritik disciplinär till Riks- ärenden
utan slutlig bestraffning dagen eller

anledning Kungl. Majit

till kritik

Domstolsväsendet	5	12	1	18
Åklagarväsendet	16	13		29
Polisväsendet	13	19	1	33
Kriminalvården	14	16		30
Försvarsväsendet	14	10		24
Bama- och ungdomsvården	17	17	1	35
Social- och sjukvård	8	14		22
Exekutionsväsendet	38	25		63
Taxerings- och uppbörds-
väsendet	15	23		38
Övriga förvaltningsärenden	34	30		64

Summa ärenden 174 179 1 2 356

Tablå över utgången i de under år 1972 hos riksdagens ombudsmän
avgjorda klagoäréndena

Sakområde	Awisn. eller av-görande utan sär-skild ut-redning	överläm-nande enl. 9 § instr.	Avgjor-da efter utredn. utan att fel fun-nits	Erinran el. annan kritik	Atal eller discipli-när be-straff-ning	Fram-ställning tili Riks-dagen el-ler Kungl. Maj:t	Summa ärenden
Domstolsväsendet	lil	1	129	18			259
Åklagarväsendet	39	35	52	8			134
Polisväsendet; brottsutred-
ning	93	11	117	21			242
Polisväsendet; övrigt	10	2	14	4			30
Kriminalvården	75	68	165	56		1	365
Försvarsväsendet	30	1	49	26			106
Bama- och ungdomsvården	38	3	110	43			194
Socialhjälp och åldrings-
vård	38	4	76	39	1		158
Nykterhets- och narkoman-
vård	5	2	17	8			32
Sjukvård	108	24	171	27	1		331
Allmän försäkring	9	10	36	18			73
Hälsovård m. m	14	4	38	15			71
Byggnads- och vägärenden	26		57	19			102
Exekutionsväsendet	26		43	10			79
Kommunal självstyrelse ..	80		20	9			109
övriga länsstyrelse- och
kommunikationsärenden	82	2	34	4			122
Taxerings- och uppbörds-
väsendet	107	2	52	37	1		199
Utbildnings-, kultur-, kyr-
kofrågor m. m	55	5	62	17	1		140
Jordbruksärenden	46	1	52	15			114
Inrikesärenden	19		27	3			49
Tjänstemannaärenden ....	43		57	20		1	121
Offentlighetsärenden	40		41	28	1		110
Övriga förvaltningsärenden	22		20	4			46
Skrifter med oklara yrkan-
den	45						45
Frågor utanför kompetens-
området	120						120
Summa ärenden	1281	175	1 439	449	5	2	3 351

Till Riksdagen har gjorts en framställning av JO Thyresson. Denna
har avsett personalkontroll inom riksdagsförvaltningen och riksdagens
verk.

Till Kungl. Maj:t har gjorts tre framställningar

1) av JO Bexelius angående utgångspunkten för beräkningen av tidsfristen
i 12 § andra stycket lagen om behandling i fångvårdsanstalt,

2) av JO Lundvik angående klargörande bestämmelser i fråga om
neutralitet vid arbetskonflikter och

3) av JO Thyresson angående fråga om nödvändigheten av s. k. personundersökningsförhandlingar.

Under år 1972 har anställts fem åtal. Åtalen har riktats mot

1) domprost för vägran att utlämna uppgifter ur kyrkoböcker beträffande
makars vigsel och makarnas i äktenskapet födda barn,

2) socialchef i kommun för underlåtenhet att ingripa vid ifrågasatt
barnmisshandel,

3) rektor för olovlig »permittering» av elever m. m.,

4) tjänstemän vid länsstyrelse för underlåtenhet att i samband med
taxeringsrevision kontrollera av den skattskyldige lämnade uppgifter
m. m. och

5) tillförordnad syssloman vid vårdhem för att han överskridit sina befogenheter
m. m.

I ett fall har vidtagits åtgärd för disciplinär bestraffning, nämligen
mot överläkare vid mentalsjukhus för utskrivning av patient från sjukhuset.

Den möjlighet 9 § instruktionen för riksdagens ombudsmän ger att
överlämna klagomål till annan myndighet för prövning och avgörande
har som framgår av tablån utnyttjats i 175 ärenden. Av dessa har
omkring 60 överlämnats till kriminalvårdsstyrelsen, 35 till riksåklagaren
eller annan åklagare, cirka 35 till socialstyrelsen, 11 till rikspolisstyrelsen
eller polismyndighet och 10 till riksförsäkringsverket. I övrigt har
några eller enstaka ärenden gått till skilda myndigheter.

JO Bexelius har under år 1972 inspekterat Karsuddens sjukhus med
anledning av särskilda ärenden.

JO Lundvik har under år 1972 inspekterat
kammarrätten i Göteborg
lantbruksstyrelsen

länsstyrelserna i Jönköpings och Malmöhus län
civilbefälhavarens för Södra civilområdet kansli
lantbruksnämnderna i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Malmöhus
och Örebro län

länsbostadsnämnden i Malmöhus län
skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län
domkapitlet och stiftsnämnden i Lunds stift

kommunalförbundet för Stor-Stockholms bostadsförmedling, huvudkontoret
ävensom Stockholms bostadsförmedlingskontor
kronofogdemyndigheterna i Eskilstuna, Uppsala, Katrineholms, Köpings,
Malmö, Eslövs, Lunds, Trelleborgs, Ystads, Helsingborgs, Landskrona
och Västerås kronofogdedistrikt samt
lokala skattemyndigheterna i Göteborgs, Mölndals, Eskilstuna, Nyköpings,
Kungälvs, Alingsås och Västerås fögderier.

JO Thyresson har under år 1972 inspekterat
försvarsstabens och rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelningar samt rikspolisstyrelsens
säkerhetssektioner i Göteborg, Malmö och Umeå (inspektionerna
företagna såsom led i utredningen i det ärende om säkerhetspolisen
och 1972 års värnpliktskonferens m. m. som redovisas i
ämbetsberättelsen under avsnittet Domstolar m. m., s. 43),
östra militärområdets tygverkstad i Norrtälje,

Kalix försvarsområde,

Roslagens luftvärnsregemente,

Svea flygkår samt Södermanlands och Södertörns flygflottiljer,

Arvika, Lindesbergs och Haparanda tingsrätter,
länsåklagarmyndigheterna i Södermanlands och i Örebro län,
åklagarmyndigheterna i Nyköpings, Arvika, Lindesbergs, Örebro och
Haparanda åklagardistrikt,
länspolischefen i Södermanlands län,

polismyndigheterna i Nyköpings, Arvika, Lindesbergs och Kalix polisdistrikt
samt Haparanda polisdistrikts arbetsgrupp i Övertorneå,
övervakningsnämnden i Haparanda samt
Tornedalens rättshjälpsanstalt i Haparanda.

JO Wennergren har under år 1972 inspekterat
länsstyrelsen i Södermanlands län (planeringsavdelningen, förvaltningsavdelningen
och länsrätten) samt länsskolnämnden, länsarbetsnämn -

den, länsläkarorganisationen och socialkonsulentorganisationen i
samma län,

övervakningsnämnden i Nyköping och skyddskonsulenten i Nyköping,
Södermanlands läns allmänna försäkringskassa,
allmänna häktena i Stockholm, Göteborg och Norrköping,
kriminalvårdsdirektören för Västra räjongen,

fångvårdsanstaltema Kumla, Hinseberg, Båtshagen, Österåker, Norrköping,
Nyköping, Valla, Luleå, Härlanda, Skogome, Djupvik och
Lindome,

östra gymnasieskolans i Umeå samarbetsnämnd,

barnavårdsnämnden i Örebro, socialförvaltningarna i Enköping och
Göteborg samt vissa av Stockholms barnavårdsnämnds ungdomsgårdar,

Karsuddens sjukhus, specialavdelningen vid S:t Sigfrids sjukhus i Växjö,
Umedalens sjukhus, Säters sjukhus, Sundsvalls sjukhus psykiatriska
klinik III, Västerviks sjukhus psykiatriska kliniker,

Hornö yrkesskola,
allmänna vårdanstalten Dagöholm,
vårdhemmet Jättunahemmet i Flen samt
vårdhemmet Solbacken i Smålands Burseryd.

Ställföreträdande JO Wigelius har under år 1972 inspekterat
försvarets materialverks försöksplats Norrland,

Övre Norrlands militärområde,

Övre Norrlands militärområdes tygverkstadsförvaltning och tygverkstaden
i Boden,

Övre Norrlands inskrivningscentral,

Norrbottens regemente, Norrbottens pansarbataljon, Bodens artilleriregemente
och Norrlands signalbataljon,

Piteå tingsrätt,

åklagarmyndigheterna i Sundsvalls och Piteå åklagardistrikt,
polismyndigheterna i Sundsvalls och Piteå polisdistrikt samt
kronofogdemyndigheten i Nyköpings kronofogdedistrikt.

JO Thyresson har närvarit vid 1972 års förut nämnda konferens för
värnpliktiga (den s. k. värnpliktsriksdagen) hållen i Örebro den 22—24
mars.

Granskningen av försvarets arrestantkort har under år 1972 omfattat
sammanlagt omkring 1 500 kort. Granskningsverksamheten har givit
upphov till diarieförda initiativärenden endast då mera allvarliga fel
påträffats eller frågor uppkommit som krävt närmare utredning. Om
bagatellartade fel — ofta av rent formell art — har påpekande gjorts
vid telefonsamtal med vederbörande militära myndigheter.

Sammanträden med riksdagens JO-delegation ägde rum den 21 mars
och den 9 maj 1972. Ombudsmännen anmälde vid det första sammanträdet,
att vissa ändringar i fråga om ombudsmännens tillsynsområden
var påkallade efter justitieombudsmannens Bexelius’ avgång. Till Bexelius’
tillsynsområde — det s. k. vårdområdet — hade hänförts ärenden
rörande planläggning samt byggnads- och vägväsende. Anledningen till
att så skett var Bexelius’ särskilda insikter på dessa områden. Nämnda
ärenden hörde emellertid naturligt samman med JO Lundviks tillsynsområde
som avsåg förvaltningen i allmänhet och borde därför hänföras
dit. För vinnande av lämplig arbetsfördelning borde ärenden avseende
utbildningsområdet överföras från JO Lundviks tillsynsområde till vårdområdet.
Med ändring av arbetsordningen bestämde ombudsmännen
härefter tillsynsområdena på här antytt sätt.

Vid sammanträdet den 9 maj 1972 diskuterades vissa ändringar i föredragandeorganisationen.
Den 9 juni fastställde ombudsmännen därefter
ny arbetsordning för ombudsmannaexpeditionen. Denna upptar — förutom
de tidigare beslutade ändringarna i fråga om tillsynsområdena —
en del ändringar i föreskrifterna rörande det interna arbetet inom ombudsmannaexpeditionen.
Arbetsordningen fogas till denna berättelse
som bilaga 1.

Med anledning av motioner av riksdagsledamöterna Adamsson och
Strömberg om översyn av JO-institutionen uppdrog riksdagen under
våren 1972 åt talmanskonferensen att tillsätta en utredning med uppgift
att överväga frågor om riksdagens ombudsmäns uppgifter och arbetsformer
m. m. Utredningen fick följande sammansättning: ordförande,
regeringsrådet Georg Ericsson, ledamöter, riksdagsledamöterna
Adamsson, Wictorsson, fröken Anderson i Lerum, Larsson i Luttra,
Petersson i Röstånga, Hemelius och Berndtson i Linköping. Utredningen
har till sekreterare utsett hovrättsassessorn Tomas Huldén. Utredningens
ordförande har under hösten haft samtal med ombudsmännen m. fl.

I ombudsmännens till riksdagen år 1971 avgivna ämbetsberättelse
omnämndes, att en arbetsgrupp tillsatts för att bereda frågan om ombudsmännens
arbetsrättsliga ställning. Arbetsgruppen, som bestod av
framlidne ordföranden i konstitutionsutskottet Georg Pettersson, ledamoten
av samma utskott Hemelius och JO Lundvik, har i januari 1972
avgivit en promemoria benämnd Riksdagens ombudsmäns arbetsrättsliga
ställning.

Personalorganisationen vid ombudsmannaexpeditionen är i stort sett
oförändrad jämfört med föregående år.

Den i föregående ämbetsberättelse omnämnda översynen av föredragandeorganisationen
avslutades i februari 1972, då statskontoret
överlämnade en promemoria i saken. Med hänsyn till den av riksdagen
tillsatta utredningen rörande JO-institutionen kommer översynen inte
att föranleda något initiativ till riksdagen från ombudsmännens sida.

Vissa ändringar har dock gjorts 1 föreskrifterna rörande det interna
arbetet inom ombudsmannaexpeditionen. Den tilltänkta organisationsundersökningen
rörande registratorsexpeditionen har inte ansetts böra
komma till stånd genom ombudsmännens försorg.

Vad gäller personalorganisationen i övrigt, ombudsmännens ledigheter
och ställföreträdarnas tjänstgöring hänvisas till en såsom bilaga 2
till ämbetsberättelsen fogad särskild redogörelse. Det kan nämnas, att
ställföreträdarna förutom vid ombudsmännens semestrar tagits i anspråk
för dubbleringar sammanlagt 266 dagar. Motsvarande siffra för
år 1971 var 47 dagar. Ställföreträdarna har således under år 1972 tagits
i anspråk för dubbleringstjänstgöring i avsevärt större utsträckning än
tidigare. Detta har påkallats av den betungande arbetssituation som
rått under året.

Ombudsmannaexpeditionens lokalfråga väntas bli tillfredsställande
löst då ombudsmannaexpeditionen under början av år 1973 får tillträda
ytterligare ett våningsplan i fastigheten vid Västra Trädgårdsgatan 4.

För första gången har hållits ett möte mellan de nordiska ombudsmännen.
Mötet ägde rum den 17 och 18 november 1972 i Stockholm.
Deltagare i mötet var: från Danmark Folketingets ombudsman Lars
Nordskov Nielsen och kontorschefen K. M. Kragemose, från Finland
justitieombudsmannen Kaarlo L. Ståhlberg och biträdande justitieombudsmannen
Aapo Lehtovirta, från Norge Stortingets ombudsman for
förvaltningen Andreas Schei och kontorschef Tore Sinding-Larsen samt
från Sverige justitieombudsmännen Ulf Lundvik, Gunnar Thyresson
och Bertil Wennergren samt kanslichefen K. E. Uhlin. Island, där man
överväger att införa en ombudsmannainstitution efter mönster från de
övriga nordiska länderna, hade sänt en observatör, höjesteretsadvokat
SigurÖur Gizurarson. Från svensk sida deltog också som observatör
ordföranden i JO-utredningen, regeringsrådet Georg Ericsson.

Vid mötet behandlades i förväg uppgjorda överläggningsämnen. De
nordiska ombudsmännen konstaterade att mötet givit tillfälle till värdefullt
utbyte av synpunkter och erfarenheter. Förhoppningar uttalades
om att i framtiden regelbundna sammankomster mellan de nordiska
ombudsmännen kunde komma till stånd.

Intresset för den svenska ombudsmannainstitutionen är alltjämt mycket
stort. Besökare har förekommit från ett flertal länder.

JO Thyresson har deltagit i fjortonde nordiska militärjuristmötet i
Oslo den 14—16 juni 1972.

JO Wennergren deltog den 11—13 januari 1972 i en av Institut Technique
des Administrations Publiques i Paris anordnad konferens med
temat »Le citoyen devant 1’administration» och höll därvid föredrag
om »L’Ombudsman suédois». JO Wennergren har vidare på uppdrag

av utrikesdepartementet deltagit som svensk representant i ett möte
den 2 och 3 november 1972 1 Strasbourg med en av European Committee
on Legal Co-Operation (CCJ) tillsatt Sub-Committee for the study
of the protection of the individual in relation to the acts of administrative
authorities.

Såsom bilagor till denna skrivelse med hithörande redogörelse för
ärenden av mera allmänt intresse fogas dels arbetsordning för riksdagens
ombudsmannaexpedition (bil. 1), dels en redogörelse för justitieombudsmännens
och deras ställföreträdares tjänstgöring samt för personalorganisationen
(bil. 2), dels en promemoria av tidigare ställföreträdande
justitieombudsmannen, numera regeringsrådet Gustaf Petrén
(bil. 3), dels en förteckning över ärenden, som varit anhängiga hos
Kungl. Maj:t under år 1972 genom skrivelser från justitie- och militieombudsmännen
före den 1 januari 1972 (bil. 4), dels ett sakregister till
1969—1973 års ämbetsberättelser (bil. 5) och dels en kortfattad redogörelse
på engelska för innehållet i ämbetsberättelsen m. m. (bil. 6).

Stockholm i riksdagens ombudsmannaexpedition i januari 1973.

ULF LUNDVIK GUNNAR THYRESSON BERTIL WENNERGREN

K. E. Uhlin

I. Domstolar m. m.

Framställning till Konungen angående nödvändigheten av s. k. personundersökningsförhandlingar I

en 30.6.1972 dagtecknad framställning till Konungen anförde JO
Thyresson följande.

I 3 § 1 st. lagen 29.6.1964 om personundersökning i brottmål stadgas
att rätten skall förordna om personundersökning så snart det lämpligen
finnes kunna ske men att sådant förordnande ej får meddelas med
mindre den misstänkte erkänt gärningen eller eljest sannolika skäl föreligger
att han begått den. Under förarbetena till lagen uttalade departementschefen
att om gärningen ej erkänts prövningen huruvida sannolika
skäl föreligger att den misstänkte begått den ifrågavarande gärningen
torde få ske vid en förhandling (NJA II 1964 s. 244; jmf. Beckman
m. fl., Kommentar till Brottsbalken, del III, s. 627).

Vid inspektioner av tingsrätter under 1971 och innevarande år har
jag inte i något fall sett exempel på att särskild personundersökningsförhandling
hållits. De befattningshavare som jag under mina inspektioner
diskuterat denna fråga med har nästan undantagslöst ansett det
opåkallat eller förenat med olägenheter att hålla förhandling enbart för
bedömande av om personundersökning skall utföras. I flera fall har det
upplysts mig att om den misstänkte ej erkänt gärningen förordnande om
personundersökning ofta brukar föregås av samråd mellan domstolen
och den misstänktes försvarare. Det förekommer inte sällan att frågan
om personundersökning prövas först i samband med huvudförhandlingen
i målet.

I ett inspektionsprotokoll från 1—2.4.1971 (Örnsköldsviks tingsrätt)
har jag uttalat bl. a. följande. Jag har förståelse för att det kan anses
förenat med vissa olägenheter att hålla särskild personundersökningsförhandling.
Man kan även peka på att det för den misstänkte kan innebära
obehag och ekonomiska avbräck att behöva inställa sig till både
personundersökningsförhandling och huvudförhandling. När åklagaren
funnit att tillräckliga skäl för åtal är för handen kan det vidare, såsom
framhållits i ett i Svensk Juristtidning 1969, s. 983 gjort inlägg, ifrågasättas
huruvida det skall vara erforderligt med en särskild förhandling
för prövning om sannolika skäl föreligger att den misstänkte begått gärningen.
Enligt min erfarenhet är åklagarnas åtalsbeslut som regel väl
underbyggda och man torde kunna utgå från att det sällan skulle in -

träffa att en domstol vid en särskild personundersökningsförhandling,
sedan åtal väckts, skulle finna att sannolika skäl för misstanke ej förelåg.
Mot bakgrunden av vad sålunda anförts anser jag att nödvändigheten
av särskild personundersökningsförhandling kan diskuteras. En
tänkbar lösning vore måhända att 3 § lagen om personundersökning i
brottmål ändrades så att lagrummet kom att innehålla ett stadgande att
— om åtal väckts och den misstänkte ej erkänt gärningen — förhandling
skulle hållas innan förordnande om personundersökning meddelades,
därest den misstänkte påkallade det eller särskilda skäl talade därför.

Jag beslöt sedermera att inhämta yttrande i saken från Föreningen
Sveriges tingsrättsdomare.

I ett 7.12.1971 hit inkommet yttrande har häradshövdingen Nils Källoff
på uppdrag av föreningens styrelse avgivit följande yttrande. Stadgandet
i 3 § 1 st. lagen om personundersökning i brottmål sattes redan
tidigt under debatt. Sålunda förekom vid en av de »brottsbalkskurser»,
som av justitiedepartementet anordnats i Stockholm, att departementets
expert under sitt inledningsanförande kategoriskt förklarade att särskild
förhandling kunde underlåtas endast om klart erkännande under
förundersökningen förelåg. Under den följande debatten ställde jag till
dåvarande riksåklagaren Walberg frågan, hur han skulle ställa sig, om
det till hans kännedom kom, att åklagare i så allvarliga brottmål, att
personundersökning borde företagas, åtalade utan ens sannolika skäl.
Riksåklagaren replikerade att hans ståndpunkt var klar: han kunde icke
lämna sådant förfarande opåtalt. Kanske som en följd av debatten kom
i det stencilerade referat av inledningsanförandena, som tillställdes deltagarna,
föredragandens uttalande att mildras genom att mellan tankstreck
tillagts »enligt ett uttalande i förarbetena». Enligt styrelsens uppfattning
har stadgandet blivit en praktiskt taget död bokstav. Bland styrelsens
15 ledamöter har det tillämpats av de flesta aldrig och av någon
blott vid något enstaka tillfälle. Under diskussionen om detta svar åberopades
även här Carl M. Elwings akademiska avhandling »Tillräckliga
skäl». Enligt styrelsens mening bör stadgandet ersättas med en formulering
i enlighet med den av JO i inspektionsprotokollet 1—2.4.1971 föreslagna
tänkbara lösningen.

Med stöd av de befogenheter som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän får jag härmed framlägga berörda spörsmål
för den åtgärd vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

Åtal mot ordförande i hyresnämnd för dröjsmål med utsättande av
sammanträde med nämnden och meddelande av nämndens utslag

I en skrivelse, som inkom till JO 10.11.1970, klagade förre åkeriägaren
Aron Björk över att hyresnämnden i Ystad dittills ej tillställt honom
beslut i ett ärende från år 1968 angående höjning av grundhyran.

Efter remiss inkom f. d. borgmästaren Hans Johansson i egenskap av
ordförande i hyresnämnden med upplysningar och yttrande. Johansson
hördes också muntligen rörande hyresnämndens handläggning av det
förenämnda ärendet och vissa andra ärenden.

Björk bereddes tillfälle att avge påminnelser men begagnade sig inte
därav.

Johansson underrättades om att han var misstänkt för tjänstefel i
hänseenden, som framgår av det följande. Samtidigt bereddes Johansson
tillfälle att — om han fann ytterligare utredning önskvärd — inkomma
med uppgift därom och med det yttrande han kunde finna erforderligt.
Sådan uppgift eller yttrande har ej inkommit från Johansson.

Vid utredningen framkom följande rörande hyresnämndens handläggning
av nedan angivna ärenden.

Dnr 3121 (medling i hyrestvist)

Den 15.12.1966 inkom hyresgästen med en begäran om nämndens biträde.
Nämnden förehade ärendet vid sammanträde 3.1 och 24.1.1967,
vid vilka hyresgästen och ombud för hyresvärden var närvarande. Hyresvärden
återtog delvis mot hyresgästen framställda krav och beträffande
en annan tvistefråga varom medling skulle ske fann hyresnämnden att
parterna ej kunnat förlikas och avskrev därför ärendet i det hänseendet.
I därefter återstående tvistefrågor beslöt nämnden att senare meddela
»utslag». Vid sammanträde 30.6.1969 beslöt nämnden att göra visst
uttalande angående tvisten. Johansson avfattade uttalandet i skrift i samband
med att besked om ett antal beslut av nämnden expedierades
19.11.1970. Huruvida uttalandet i medlingsärendet eller besked därom
expedierats till parterna framgår ej av nämndens diarium.

Dnr 3146 (höjning av grundhyra)

Ansökan om ny grundhyra på grund av installation av oljeeldning
inkom från hyresvärden 7.1.1967. Hyresnämnden företog besiktning

31.1.1967. Vid sammanträde med parterna 28.2.1967 beslöt nämnden
uppskjuta ärendet till 11.4.1967 för att bereda hyresvärden tillfälle att
lämna närmare uppgifter om i vad mån vissa nedlagda kostnader avsåg
standardförbättring eller ej. Efter sammanträde 11.4.1967, vid vilket
partema var närvarande, beslöt nämnden att meddela utslag senare. Den
10.12.1968 höll hyresnämnden överläggning och beslöt att ny överläggning
skulle hållas senare »efter det hyresnämndens ledamöter ytter -

ligare övertänkt den i målet mellan parterna tvistiga frågan» huruvida
kostnad för installation av oljeeldning skulle uttas genom höjning av
grundhyran eller såsom ersättning för lägenhets uppvärmning. Efter ny
överläggning 30.6.1969 beslöt hyresnämnden meddela utslag. I utslaget
fann nämnden, att det av hyresrådets cirkulär nr 44 — vari uttalades
att hyresrådet fann installation av oljeeldning inte böra medföra rätt
till höjning av grundhyra — fick anses framgå att inte några av de vid
installationen av oljeeldning uppkomna kostnaderna skulle medföra
höjning av grundhyra utan beaktas vid uttagande av ersättning för lägenhetens
uppvärmning, samt lämnade på grund därav fastighetsägarens
yrkande utan bifall. Utslaget avfattades skriftligen i samband med att
besked därom avsändes till parterna 19.11.1970.

Dnr 3204 (höjning av grundhyra)

Hyresvärdens ansökan inkom till nämnden 8.5.1967. Efter besiktning

23.5.1967 och sammanträde 7.6.1967 i närvaro av hyresvärden och en
av de tre hyresgäster, som var berörda, meddelade hyresnämnden utslag
beträffande två av de aktuella lägenheterna men beslöt, såvitt avsåg
den tredje lägenheten, att uppskjuta ärendet till 1.8.1967. Beslutet om
uppskov föranleddes av en begäran av hyresgästen, som ville granska
hyresvärdens verifikationer på kostnader, som nedlagts på fastigheten.
Vid nytt sammanträde 5.9.1967 upplyste hyresgästen att han saknade
vissa uppgifter i saken och nämnden medgav ånyo uppskov. Hyresnämnden
höll nytt sammanträde 3.10.1967, vid vilket parterna angav sina
synpunkter och därefter förklarade sig ha intet att tillägga. Nämnden
beslöt meddela uppskov i målet till 24.10.1967 för vidare övervägande
angående den begärda grundhyran. I protokollet från sammanträdet

3.10.1967 antecknades vidare följande. »Om enighet uppnåddes mellan
parterna, skulle hyresnämnden skriftligen underrättas, varefter utslag
skulle meddelas.» Nämnden förehade därefter ärendet vid sammanträde

19.10.1967, vid vilket parterna vidhöll sina tidigare intagna ståndpunkter.
Enligt protokollsanteckning ledde försök från hyresnämndens sida att
åstadkomma förlikning i ärendet, trots ganska långvariga förhandlingar,
ej till resultat, men parterna skulle underrätta hyresnämnden om förlikning
ändock träffades senare; »därefter ville hyresnämnden meddela
utslag i målet». Vid sammanträde 30.6.1969, vid vilket endast nämndens
ledamöter var närvarande, antecknades att förlikning enligt upplysning
ej träffats i ärendet. Nämnden beslöt vid sammanträdet att meddela
utslag av angivet innehåll. Utslaget avfattades i skrift i samband med
att besked därom avsändes till parterna 19.11.1970.

Dnr 3210 (höjning av grundhyra)

Hyresvärdens ansökan inkom till nämnden 12.6.1967. Fyra av de fem
berörda lägenheterna besiktigades 4.7.1967. Hyresnämnden höll samman -

träde för förhandling med parterna 4.9.1967. Sammanträdet avslutades
med att hyresnämnden beslöt infordra uppgifter om arealer och hyror
beträffande vissa utrymmen i fastigheten och efter förnyad besiktning
meddela utslag. Den 9.10.1967 inkom hyresvärden till nämnden med
begärda uppgifter. Nämnden förehade därefter ärendet vid sammanträde

24.6.1969, vid vilket partema var närvarande. Samma dag företog nämnden
ny besiktning i fastigheten. Den 30.6.1969 beslöt nämnden utslag
i ärendet, varom besked tillställdes parterna 19.11.1970. I anslutning
därtill skrevs utslaget.

Dnr 3396 (fastställande av grundhyra)

Hyresvärden inkom med ansökan 9.7.1968. Hyresnämnden besiktigade
fastigheten 16.7.1968. Vid sammanträde 23.7.1968, vid vilket hyresvärden
var närvarande och lämnade vissa uppgifter, beslöt nämnden meddela
uppskov i ärendet för infordrande av kompletterande uppgifter och
utsatte ärendet till nytt sammanträde 30.7.1968. Nämnden beslöt vid
sammanträde den dagen att uppdra åt sakkunnig att göra en utredning
om nedlagda kostnader och deras fördelning på fastighetens båda lägenheter
samt förklarade ärendet vilande i avvaktan på utredningen. Den

11.9.1968 inkom protokoll över utredningen till nämnden. Vid sammanträde
15.10.1968 beslöt nämnden meddela utslag senare. Den 15.3.1969
beslöts utslag. Detta avfattades i skrift i samband med att parterna erhöll
besked om detsamma. I diariet är antecknat att sådant besked lämnades
16.10 men anteckning om åretalet saknas. Enligt Johanssons uppgift
lämnades beskedet troligen 16.10.1970.

Dnr 3399 (höjning av grundhyra)

Detta ärende är det, som avses med de hos JO anförda klagomålen.
Hyresvärden — klaganden Björk — inkom till hyresnämnden med ansökan
22.7.1968. Fastigheten besiktigades av nämnden 6.8.1968. Nämnden
förehade ärendet vid sammanträde 12 och 13.8.1968. Sedan nämnden
13.8.1968 påbörjat överläggning till utslag beslöts, att överläggningen
skulle fortsättas och utslag meddelas senare. Efter fortsatt överläggning
30.6.1969 beslöt nämnden meddela utslag av angivet innehåll. Utslaget
avfattades skriftligen i samband med att besked om detsamma

19.11.1970 tillställdes parterna.

Dnr 3402 (tillstånd att uttaga tilläggskompensation)

Detta ärende avser samma fastighet som ärende dnr 3396. Hyresvärdens
ansökan inkom till nämnden 13.8.1968 och upptogs vid sammanträde
15.10.1968. Hyresnämnden beslöt därvid att meddela utslag senare,
när grundhyra fastställts för lägenheterna. Den 15.3.1969 meddelade
hyresnämnden beslut i ärendet. Beslutet skrevs i samband med att be -

sked därom lämnades. Om tidpunkten för besked innehåller diariet lika
ofullständig uppgift som i ärendet dnr 3396.

Dnr 3432 och 3482 (fastställande av grundhyra m. m.)

Den 17.9.1968 inkom en hyresgäst i fastigheten med en begäran att
hyresnämnden måtte medla mellan henne och hyresvärden rörande
hyresförhållandet. (Hyresgästen synes sedermera ha återkallat eller avstått
från denna begäran.) Hyresnämnden besiktigade lägenheten i fråga

15.10.1968. Därefter förekom skriftväxling mellan parterna. I samband
därmed begärde hyresvärden i en 23.12.1968 till nämnden inkommen
skrivelse att grundhyra måtte fastställas i den nyssnämnda och andra
lägenheter i fastigheten. Nämnden behandlade saken vid sammanträde

2.1.1969. Den 9.1.1969 besiktigade nämnden tidigare ej besiktigade lägenheter
i fastigheten. Nämnden lät därefter verkställa sakkunnigutredning
rörande standardförbättringar, som utförts i fastigheten. Utredningen
inkom till nämnden 2.5.1969 och efter sammanträde 13.5.1969
beslöt nämnden att utredningen skulle kompletteras i angivna hänseenden.
Sedan detta skett, förehade nämnden ärendet vid sammanträde
med parterna 4.6.1969. Nämnden beslöt då att meddela utslag senare.
Efter överläggning 30.6.1969 beslöt hyresnämnden meddela utslag av
angivet innehåll. Utslaget avfattades i samband med att besked därom

19.11.1970 sändes till parterna.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde JO Thyresson i en 22.12.1971 dagtecknad åtalsinstruktion följande.

Sedan ny hyreslagstiftning trätt i kraft 1.1.1969 har de kommunala
hyresnämnderna upphört och deras uppgifter övertagits av statliga länshyresnämnder.
De kommunala nämnderna fortsatte dock under en övergångstid
efter årsskiftet 1969/70 sin verksamhet. Deras verksamhet reglerades
i en kungörelse 19.6.1942 (hyresnämndskungörelsen). Däri stadgades
bl. a. följande. Den som önskade få ärende prövat av hyresnämnd
hade att ansöka därom. Innehöll ansökan ej erforderliga uppgifter och
kunde sådana ej erhållas genom förfrågan hos sökanden, skulle denne
föreläggas att inom viss tid lämna kompletterande uppgifter. Då fullständig
ansökan förelåg, skulle ärendet utan dröjsmål upptas till vidare behandling
(11 §). Där ej nämnden fann, att framställning, som var av ringa
vikt, inte förtjänade avseende och omedelbart avslog densamma, skulle
tid utsättas för förhandling vid sammanträde inför nämnden. Sammanträdet
skulle hållas snarast möjligt och ej senare än 14 dagar efter det
fullständig ansökan inkommit, där ej särskilda skäl för längre anstånd
förelåg (13 § första stycket). Då så prövades nödvändigt av särskild anledning,
fick ärende uppskjutas till nytt sammanträde, som skulle hållas

snarast möjligt och senast inom 14 dagar, där ej särskilda skäl för längre
anstånd förelåg (18 §). Sedan förhandlingarna avslutats, skulle ärendet
avgöras av nämnden, varvid denna, om så erfordrades, skulle hålla enskild
överläggning och företa omröstning. Därest ärendets invecklade
beskaffenhet eller annan särskild omständighet föranledde, att nämndens
beslut inte kunde fattas samma dag som förhandlingarna avslutats, fick
beslutet meddelas senare, dock högst en vecka därefter (19 §). Om nämndens
beslut skulle till part personligen eller till hans hos nämnden anlitade
befullmäktigade ombud skriftligt besked antingen omedelbart överlämnas
eller ock inom en vecka översändas i rekommenderat brev med
mottagningsbevis (21 § första stycket).

De kommunala hyresnämnderna tjänstgjorde också enligt 13 § första
stycket hyresregleringslagen 19.6.1942 såsom sådana medlingsnämnder,
som avsågs i lagen 22.6.1939 om medling i hyrestvister. I fråga om den
verksamheten gällde vad som stadgades i nämnda lag, som innehöll bl. a.
följande bestämmelser. Då tvist hänskjutits till nämnden, skulle nämndens
ordförande utan uppskov utsätta dag för ärendets handläggning
samt genom rekommenderade brev kalla parterna att inställa sig inför
nämnden (4 §). Kom parterna tillstädes inför nämnden, skulle denna
söka åvägabringa förlikning mellan parterna. Enades ej parterna om
förslag till förlikning som under förhandlingarna kunde ha framkommit
från någon av dem, skulle nämnden framlägga förslag till lösning av
tvisten (6 §). Kom förlikning till stånd, skulle den avfattas i skrift och
underskrivas av parterna. Förlikningen skulle i sin helhet intas i protokollet
(8 §).

Ett utmärkande drag för handläggningen vid hyresnämnd enligt bestämmelserna
i hyresnämndskungörelsen är den skyndsamhet, varmed
förekommande ärenden skulle upptas och avgöras. Det är också tydligt,
att hyresnämnds medlingsuppgift enligt lagen om medling i hyrestvister
skulle fullgöras utan större tidsutdräkt.

I flera av de förut angivna ärendena har hyresnämnden i Ystad hållit
sammanträde för förhandling senare än 14 dagar efter det ansökan inkommit
till nämnden. Vidare har ett par ärenden uppskjutits till nytt
sammanträde, som hållits senare än 14 dagar efter föregående sammanträde.
Av nämndens handlingar framgår inte, om det i de förstnämnda
ärendena förelegat särskilda skäl för anstånden. I de senare ärendena
har nämnden vid sammanträde beslutat införskaffa kompletterande uppgifter
och anstånden förklaras delvis av att uppgifterna inkommit till
nämnden senare än 14 dagar efter detta sammanträde. Emellertid har
nytt sammanträde hållits, i det ena fallet (ärende dnr 3396) först drygt
en månad efter det uppgifterna inkommit och i det andra fallet (ärende
dnr 3210) mer än ett och ett halvt år därefter. I stället för att införskaffa
kompletterande uppgifter, innan sammanträde sattes ut, har nämnden
i ett par fall kallat parterna till sammanträde och därvid beslutat före -

lägga sökanden att inkomma med sådana uppgifter. I ärendet dnr 3204
angående höjning av grundhyra har hyresnämnden sökt »förlika» parterna.

Om anledningen till de anstånd med handläggningen, som sålunda
förekommit, har Johansson bl. a. uppgett, att det varit svårigheter att
sätta ut sammanträden vid semestertid och även eljest att få nämnden
samlad samt att den advokat, som brukade företräda hyresvärdssidan,
ofta haft förhinder. När det gällde föreläggande att inkomma med kompletterande
uppgifter har Johansson förklarat att han velat undvika att
tillgripa skriftliga förelägganden och därför hellre lämnat muntliga sådana
vid sammanträde med parterna. Johansson har tillagt att han över
huvud taget varit inställd på att lämna parterna service.

Med hänsyn till vad Johansson uppgett anser jag mig kunna utgå ifrån
att i samtliga berörda ärenden utom ett — nämligen ärendet dnr 3210
— det förelegat särskilda skäl för de anstånd som förekommit. Vad beträffar
det anstånd på mer än ett och ett halvt år, som förekommit i
ärendet dnr 3210, kan Johansson däremot inte anses ha lämnat någon
godtagbar förklaring. Särskilda skäl för så långt anstånd har uppenbarligen
inte funnits.

I fråga om utfärdande av förelägganden att inkomma med kompletterande
uppgifter må anmärkas, att hyresnämnd, enligt vad som förutsattes
i 11 § hyresnämndskungörelsen, i första hand borde söka erhålla
erforderlig komplettering genom förfrågan hos sökanden före sammanträdet
och att den av Johansson tillämpade ordningen inte stod i överensstämmelse
med givna regler och var ägnad att fördröja ärendenas
handläggning.

Angående hyresnämndens förlikningsförsök i ärende dnr 3204 må
påpekas att något utrymme för förlikningsverksamhet knappast funnits
i ärende av förevarande slag och att de i detta ärende gjorda förlikningsförsöken
endast fördröjt ärendets avgörande.

Mest anmärkningsvärt beträffande hyresnämndens behandling av förenämnda
ärenden är emellertid att nämnden i så hög grad som skett överskridit
den tidsfrist, inom vilken beslut skulle meddelas. Utslagen i ärendena
har ej avfattats i skrift förrän besked om dem utsändes till parterna,
i flertalet ärenden 19.11.1970. Eftersom utslagen först därigenom
kan anses meddelade, innebär det att tider mellan minst ett och mer än
tre och ett halvt år har förflutit från det förhandlingarna med parterna
inför nämnden avslutats till dess utslag meddelades. Det må inskjutas
att nämnden väl efter det förhandlingarna med parterna avslutats hållit
sammanträden i de aktuella ärendena men att dessa sammanträden endast
varit sammanträden för överläggning, vid vilka ej andra än nämndens
ledamöter varit närvarande. Den tid av högst en vecka, inom vilken
hyresnämnds beslut skulle meddelas, har emellertid löpt från den dag
sammanträde för förhandling med parterna hållits och ej från tidpunkten
för sammanträde endast för överläggning.

Att det ibland, framför allt i mera komplicerade ärenden angående
bestämmande av grundhyra, torde ha varit svårt för många kommunala
hyresnämnder att hinna meddela beslut inom den stadgade tiden av
högst en vecka efter förhandlingarnas avslutande, kan inte förklara här
förekomna dröjsmål.

I egenskap av ordförande i hyresnämnden har Johansson, som har
innehaft detta uppdrag från 1952 till dess nämnden upphörde, haft att
svara för att beslut (utslag) meddelades i tid. Johansson har såsom orsak
till dröjsmålen i detta avseende angett andra arbetsuppgifter och sjukdom.
Johansson var borgmästare i rådhusrätten i Ystad till 1.1.1961, då rådhusrätten
upphörde. Därvid tillförsäkrades Johansson samma löne- och
pensionsförmåner som skulle ha gällt därest rådhusrätten inte hade upphört.
Johansson har därefter haft tillfälliga domarförordnanden. Han
har om dessa arbetsuppgifter och om den sjukdom, han ådragit sig, uppgett
följande i remissyttrande 30.1.1971.

Mitt intresse för domstolsverksamhet har gjort mig benägen att åtaga
mig ett stort antal domarförordnanden i Skåne och Blekinge. Härför
bär jag ensam ansvaret. Det har gällt mål, i vilka ordinarie domare varit
jäviga, och expropriationsmål samt ting för att avlasta arbetsbördan för
domstolens övriga ledamöter. Bland annat har jag under de senaste månaderna
— utom november —- haft tolv rättegångsdagar vid Landskrona
domsagas häradsrätt och Landskrona tingsrätt. Vidare har jag under
de två senaste åren handlagt ett trettiotal mål med kronokommissarien
Bertil Olsson, Karlskrona, som part. En stor del av målen har varit dispositiva
tvistemål. Brottmålen har ofta varit omfattande, med flera dagars
huvudförhandling. Det längsta av dem pågick i fjorton dagar. Förhållandevis
få mål har varit av enkel beskaffenhet. Den dömande verksamheten
har tagit så gott som hela min tid i anspråk. Till domsskrivning
har jag ej erhållit hjälp av notarier. Postbesök med rekbrev och
manuella arbetsuppgifter i samband med förordnandena har jag själv
måst sköta. En rättegångsdag har därför normalt tagit mera tid i anspråk
för mig än för andra domare. I fortsättningen kommer jag, sammanhängande
även med min ålder, att påtaga mig en mindre arbetsmängd.

I september 1969 drabbades jag under rättegångsförhand lingar

till följd av överansträngning av Méniéres svindel en ytterst obehaglig
och mycket kraftnedsättande sjukdom, efter vilken det tog mig
åtskilliga veckor att något så när återvinna hälsan. Vid flera tillfällen
har jag senare haft en känsla av risk för recidiv och jag vågar därför
aldrig anstränga mig med arbete in på natten utan måste arbeta mera
jämnt.

Jag har ingen anledning att betvivla vad Johansson sålunda uppgett.
Johanssons frivilligt påtagna arbetsbörda kan dock givetvis inte ursäkta
dröjsmålen med hyresnämndsärendena, vilka han i första hand bort slutföra.
Någon egentlig ursäkt utgör inte heller vad Johansson anfört om
sjukdom. När han ådrog sig sjukdom förelåg redan betydande dröjsmål
med handläggningen av hyresnämndsärendena och sjukdomen har inte
avhållit Johansson från att åta sig fortsatta domarförordnanden.

Vid min bedömning beaktar jag vidare att Johansson trots påstötningar
inte tidigare än som skett kunnat förmå sig till att slutföra hyresnämndsärendena.
Det må erinras om att det, såvitt avser tiden från och
med 1.1.1969, endast gällde att avveckla hyresnämndens verksamhet och
alltså avsluta dessförinnan inkomna ärenden. I flera av ärendena har
enligt vad Johansson uppgett en advokat, som var ombud för ena parten,
frågat Johansson om inte ärendena snart skulle bli färdiga. Beträffande
ärendet dnr 3399 — det ärende som här anförda klagomål gäller — har
Johansson flera gånger både skriftligen och per telefon fått förfrågningar
om när beslut kunde förväntas. Den 10.8.1970 inkom hyresvärden Björk
till hyresnämnden i Malmöhus län med en ansökan om höjning av bashyran
i den ifrågavarande fastigheten. Länshyresnämnden hemställde i
skrivelse till Johansson 1.9.1970 att denne omgående skulle tillställa länshyresnämnden
av hyresnämnden i Ystad meddelat beslut i dess ärende.
Johansson besvarade inte skrivelsen. Länshyresnämnden tog upp ärendet
angående bashyra till behandling vid sammanträde 1.10.1970 men beslöt
att utsätta ärendet till nytt sammanträde 22.10.1970 för att det skulle
kunna utrönas om beslut tidigare fattats rörande saken och till ärendet
hörande handlingar skulle kunna efterforskas. En av länshyresnämndens
ledamöter, som tidigare varit ledamot av hyresnämnden i Ystad, var i
början av oktober 1970 i kontakt med Johansson. Vid sammanträde

22.10.1970 beslöt länshyresnämnden, som ej erhållit något beslut eller
handlingar från Johansson, att ej bifalla ansökningen angående bashyra.
Som skäl åberopades, att det var utrett i ärendet att hyresnämnden i
Ystad fattat beslut i anledning av samma ansökan som var föremål för
länshyresnämndens prövning och att det till stöd för ansökningen hos
länshyresnämnden inte åberopats annat än vad som anförts i det tidigare
handlagda ärendet. Sedan länshyresnämnden anmält det inträffade hos
statens hyresråd, anmodades Johansson genom skrivelse därifrån 27.10.
1970 att inom sju dagar inkomma med yttrande över anledningen till
det påtalade dröjsmålet ävensom med uppgift huruvida vid hyresnämnden
i Ystad alltjämt fanns anhängigt ytterligare ärende i vilket beslut
inte blivit expedierat. Johansson besvarade inte skrivelsen. Först efter
det Björks klagomål 12.11.1970 remitterats härifrån till Johansson för
yttrande, har utslag i samtliga ärenden expedierats av Johansson.

Genom att ej ta upp ärendet dnr 3210 till nytt sammanträde för förhandling
förrän 24.6.1969 eller mer än ett och ett halvt år för sent och
genom de långvariga dröjsmålen med meddelande av utslag i detta och
de andra förut angivna ärendena har Johansson gjort sig skyldig till
tjänstefel, som jag finner ej kunna undgå beivran. Därvid har jag beaktat
att Johansson vid tidigare tillfälle gjort sig skyldig till försummelse
att färdigställa dom i avgjort mål och därför dömts för tjänstefel till
dagsböter (se JO:s ämbetsberättelse 1960 s. 15). Hyresnämndens behandling
i övrigt av ärendena finner jag ej föranleda ansvar.

I fråga om Johanssons underlåtenhet att besvara länshyresnämndens
och hyresrådets skrivelser låter jag bero.

I enlighet med det anförda beslutar jag att åtal skall väckas vid Ystads
tingsrätt mot Johansson jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken för tjänstefel
för det han av försummelse åsidosatt sin tjänsteplikt såsom hyresnämndens
ordförande i följande hänseenden. Johansson har, i strid mot 18 §
hyresnämndskungörelsen, ej tagit upp ärende dnr 3210, i vilket vederbörande
hyresvärd enligt begäran inkommit med kompletterande uppgifter
9.10.1967, till nytt sammanträde förrän 24.6.1969. Sedan förhandlingarna
eller utredningen eljest slutförts, 11.4.1967 i ärendet dnr 3146,

19.10.1967 i dnr 3204, 24.6.1969 i dnr 3210, 15.10.1968 i dnr 3396 och
3402, 13.8.1968 i dnr 3399 samt 4.6.1969 i dnr 3432 och 3482, har utslag,
i strid mot 19 § hyresnämndskungörelsen, ej meddelats i ärendena
dnr 3146, 3204, 3210, 3399, 3432 och 3482 förrän i samband med att besked
därom översändes till parterna 19.11.1970 samt i ärendena dnr 3396
och 3402 förrän i samband med översändande av motsvarande besked,
vilket skedde tidigast 16.10.1969.

JO uppdrog fördenskull åt dåvarande byråchefen vid riksdagens ombudsmannaexpedition
Lars Persson att vid Ystads tingsrätt väcka och
utföra åtal mot Johansson i enlighet med åtalsinstruktionen.

Persson påstod vid tingsrätten ansvar å Johansson enligt åtalsinstruktionen
med följande justering. I fråga om ärende dnr 3402 gjorde Persson
sålunda — efter att ha inhämtat JO:s medgivande — ej gällande att
utslag meddelats i strid mot 19 § hyresnämndskungörelsen utan uppgav
i gärningsbeskrivningen att dröjsmålet med att meddela utslag i ärendet
dnr 3396 hade medfört att avgörandet av ärendet dnr 3402 hade fördröjts
i motsvarande mån.

I målet, vari jämväl av allmän åklagare yrkades ansvar å Johansson
för förseelse mot taxeringsförordningen, meddelade tingsrätten dom 12.4.
1972 och dömde därvid Johansson jämlikt 120 § 1 st. taxeringsförordningen
och 20 kap. 4 § brottsbalken för förseelse mot taxeringsförordningen
samt tjänstefel till åttio dagsböter å åttio kronor..

Domskälen, såvitt rör tjänstefelet, angavs av tingsrätten sålunda.

Johansson har erkänt tjänstefel enligt åklagarens gärningsbeskrivning
samt berättat: Att han såsom ordförande i hyresnämnden i Ystad åsidosatt
sin tjänsteplikt genom att fördröja de däri anhängiga ärendena har
enbart berott därpå att han haft alltför stor arbetsbörda. Beträffande
möjligheten att utse vikarierande hyresnämndsordförande vill han framhålla
att detta skulle varit mycket svårt, enär sakkunnig ersättare med
lokalkännedom knappast stått att uppbringa.

Genom vad sålunda och i övrigt framkommit finner tingsrätten åtalet
i denna del styrkt.

Tingsrättens dom har vunnit laga kraft.

|Vid prövning av klagomål framkom att en skiss som i betydelsefulla
delar var felaktig åberopats av åklagare och jämte annan bevisning
lagts till grund för fällande domar i ett antal mål angående vårdslöshet
i trafik. JO hemställde med anledning härav hos riksåklagaren
att denne skulle överväga om anledning förelåg att ansöka om resning
till de tilltalades förmån i dessa mål

Lennart Jönsson åtalades vid Oxie och Skytts häradsrätt för vårdslöshet
i trafik, bestående i att han 17.4.1969 vid 11.30-tiden, då han förde
personbil söderut på väg nr 100 i Rängs kommun, brustit i tillbörlig
omsorg och varsamhet genom att hålla en hastighet av 75 km/tim. vid
passerandet av järnvägskorsningen i Kungstorp, oaktat sikten över järnvägen
österut varit skymd. I dom 23.10.1969 fann häradsrätten att Jönsson
haft fri sikt österut under en så lång sträcka fram mot järnvägskorsningen
att han med en hastighet av 75 km/tim. kunnat stanna före
korsningen om ett tåg nalkats. Häradsrätten ogillade därför åtalet.
Åklagaren överklagade domen. Hovrätten över Skåne och Blekinge
fastställde i dom 7.10.1970 häradsrättens dom. Hovrättens dom vann
laga kraft.

Jönsson framställde i en 5.1.1971 till JO inkommen skrivelse en råd
anmärkningar mot skisser och fotografier som åklagaren åberopat i
målet.

Yttrande inhämtades från åklagaren i fråga, kammaråklagaren vid
åklagarmyndigheten i Malmö Jan Hertzman-Ericson. Därjämte lämnades
upplysningar av en polisman som upprättat en av de två skisser
som åklagaren åberopat i målet.

Jönsson avgav påminnelser.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Wigelius följande.

Av häradsrättens dom framgår att häradsrätten hållit syn på platsen,
sedan Jönsson vid huvudförhandlingen gjort gällande att den av åklagaren
då åberopade skissen var felaktig. Vidare har i domen antecknats
att den bild skissen gav av siktförhållandena vid järnvägskorsningen
var i väsentliga delar helt missvisande och att sikten var vida bättre
än vad som framgick av skissen.

Av häradsrättens dom och vad som eljest inhämtats i ärendet framgår
att skissen i betydelsefulla delar varit felaktig. Som ett exempel härpå
kan nämnas följande. Avståndet från järnvägskorsningen till en
omedelbart öster om vägen belägen byggnad är enligt skissen ca 15 m.
Vid häradsrättens syn uppmättes sträckan till närmare 70 m.

Jag har låtit inhämta att skissen — jämte annan utredning — åberopats
och lagts till grund för fällande domar i ett antal mål vid härads -

rätten angående vårdslöshet i trafik, i vilka gärningsbeskrivningen varit
i huvudsak densamma som i målet mot Jönsson.

I vad mån anmärkningar kan riktas mot den andra i målet förekommande
skissen — åberopad av åklagaren i hovrätten — eller mot de av
åklagaren åberopade fotografierna har jag inte kunnat bilda mig en
säker uppfattning om på grundval av den föreliggande utredningen och
jag anser det inte erforderligt att föranstalta om ytterligare utredning
härvidlag.

Det är självfallet av den största betydelse att skisser och fotografier
som åberopas i ett mål är utarbetade och framställda med all tänkbar
noggrannhet, så att domstolen kan lita på materialet och lägga det till
grund för ett riktigt avgörande. För allmänhetens förtroende för rättsväsendet
är det naturligtvis också av mycket stor vikt att den utredning
som åklagaren lägger fram och åberopar i ett mål är helt tillförlitlig.
Jag finner det således betänkligt att den skiss som åklagaren åberopade
vid häradsrätten var behäftad med väsentliga fel och brister. Vad som
förevarit är dock inte av sådan allvarlig beskaffenhet att det påkallar
ett ingripande av mig mot någon befattningshavare. Jag har härvid beaktat,
att åklagaren — enligt vad som framgår av utredningen i ärendet
— vid åtalets väckande inte haft någon anledning misstänka att
skissen var bristfällig, att det från rättens sida, sedan Jönsson invänt
att skissen var felaktig, vidtagits åtgärder för att få en korrekt bild
av siktförhållandena på platsen och att Jönsson inte kan antagas ha
lidit någon nämnvärd skada på grund av att skissen var felaktig.

Vidare har jag i skrivelse innevarande dag till riksåklagaren hemställt
att denne måtte överväga huruvida anledning föreligger att ansöka om
resning till de tilltalades förmån i de mål, i vilka — enligt vad förut
anförts — den felaktiga skissen jämte annan utredning lagts till grund
för fällande domar.

I likalydande brev till de personer, som fällts till ansvar i de med
JO:s framställning till RA avsedda målen, uttalade RÅ.

Det kan numera anses klarlagt att den ifrågavarande skissen är felaktig.
Huruvida Ni vid tillfället hållit en med hänsyn till omständigheterna
alltför hög hastighet är emellertid alltjämt en fråga om bedömning
av den förebragta bevisningen beträffande siktförhållandena. Trots
vad som framkommit rörande felaktigheterna i skissen framstår det på
det föreliggande materialet enligt min mening som tveksamt om en ny
prövning av målet skulle leda till en annorlunda bedömning. Jag har
därvid bl. a. beaktat att annan utredning — genom vittnesmål och fotografier
— funnits i fråga om sikten vid den aktuella tidpunkten samt att
i avgörandet deltagit nämnd som får antagas ha ägt lokalkännedom.
Jag finner därför inte tillräckliga skäl föreligga att för Er räkning ansöka
om resning. Givetvis står det Er fritt att själv göra ansökan härom.

Vidare åtgärd vidtogs ej från JO:s sida.

Tilltalad i brottmål har vid rättens förhandlingar medgivits att ha
sin make vid sin sida oaktat denne inte innehade ställning såsom
ställföreträdare, ombud, rättegångsbiträde eller försvarare. Fråga
om tillåtligheten härav. Tillika spörsmål om såsom vittne ifrågasatt
persons rätt att närvara vid rättens förhandlingar

Stig Karlsson väckte vid Norrköpings tingsrätt talan mot sin f. d. hustru
Astrid Nielsen med yrkande om ansvar för falsk tillvitelse. Första inställelse
i målet ägde rum 6.9.1971. Huvudförhandling hölte 4.10.1971.
Dom meddelades 12.10.1971. Åtalet ogillades.

I en 14.10.1971 till JO inkommen skrivelse klagade Karlsson på att
Astrid Nielsens make Ernst Nielsen tillåtits att biträda sin hustru vid
förhandlingarna i målet. Som hinder för Ernst Nielsen att uppträda som
biträde åberopade Karlsson att Ernst Nielsen var utländsk medborgare
och att denne ej var jurist. Karlsson anförde vidare följande. Vid förberedelsen
begärde han att Ernst Nielsen, som satt bredvid sin hustru,
skulle hänvisas till åhörarbåset. Ernst Nielsen tilläts dock att sitta kvar
och fick även yttra sig vid förhandlingen. Även vid huvudförhandlingen
protesterade Karlsson mot att Ernst Nielsen tilläts att biträda sin hustru.
Karlsson hade framhållit att han kunde tvingas att höra Ernst Nielsen
som vittne.

Tingsrättens ordförande vid förberedelsen och huvudförhandlingen
rådmannen Georg Danckwardt anförde i infordrat yttrande följande.
Vid förhandlingarna satt Ernst Nielsen på sin hustrus begäran bredvid
henne vid det bord som är avsett för den tilltalade. Ernst Nielsen uppträdde
inte som biträde eller försvarare och yttrade sig över huvud taget
inte i rättegången i annan mån än att han, då Karlsson vid huvudförhandlingen
begärde att han skulle höras som vittne, vägrade att vittna.
Däremot samtalade han vid ett par tillfällen under rättegången lågmält
med sin hustru. Danckwardt har tidigare vid ett eller annat tillfälle på
begäran låtit en äkta make sitta bredvid sin hustru, som varit åtalad,
utan att mannen haft annan uppgift än att genom sin blotta närvaro
vara ett stöd för sin hustru.

Karlsson avgav påminnelser, vari han med hänsyn till sistnämnda uppgift
av Danckwardt frågade var i rättegångsbalken det finnes stöd för
ett sådant handlande som Danckwardt beskrivit.

I ärendet införskaffades protokoll som forts vid förberedelsen och
huvudförhandlingen i målet. I förberedelseprotokollet finns antecknat
— efter att Karlsson framställt sitt ansvarsyrkande — att han hemställer
att Ernst Nielsen inte skall tillåtas att närvara under förberedelsen,
då Karlsson eventuellt kan komma att åberopa Ernst Nielsen
som vittne, samt — i anslutning därtill — att ordföranden förklarar
att hinder för Astrid Nielsens make att närvara tills vidare inte föreligger.
I huvudförhandlingsprotokollet finnes antecknat — efter det

Astrid Nielsen hörts över åtalet — att Karlsson begär att få höra Ernst
Nielsen såsom vittne samt att denne vägrar att vittna.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Wigelius följande.

Av utredningen får anses framgå att Ernst Nielsen inte haft annan
uppgift vid förhandlingarna i målet än att genom sin närvaro och placering
bredvid hustrun utgöra ett stöd för henne.

Det finnes i rättegångsbalken inte någon bestämmelse som ger part
rätt att under en förhandling ha någon vid sin sida som ej samtidigt
innehar ställning som ställföreträdare, ombud, rättegångsbiträde eller
försvarare. Stundom förekommer det att en part känner ett starkt behov
av att ha en anhörig eller någon annan vid sin sida under rättegången.
Att detta behov tillgodoses torde inte sällan vara av betydelse för partens
möjligheter att på ett riktigt sätt tillvarataga sina intressen i målet. Ett
sådant arrangemang bör som regel tillåtas enligt min mening, oaktat
något lagstöd inte finnes därför. Det får dock självfallet inte vara så att
det kan befaras att den som skall bistå parten kan komma att hjälpa
denne på ett otillbörligt sätt eller eljest störa processen. Den som skall
vittna får överhuvudtaget inte utan särskilt förordnande övervara förhandlingen
före vittnesförhöret.

I förevarande fall anser jag att det inte kan riktas någon kritik mot
att tingsrätten tillät Astrid Nielsen att ha sin make hos sig under förhandlingarna
i målet. Enbart den omständigheten att Karlsson vid förberedelsen
förklarade att han eventuellt kunde komma att åberopa Ernst
Nielsen som vittne har sålunda enligt min mening inte utgjort tillräcklig
anledning att då anmoda Ernst Nielsen att lämna rättssalen. Skulle
Ernst Nielsen, då Karlsson vid huvudförhandlingen begärde att få höra
honom som vittne, inte — såsom skedde — ha utnyttjat sin rätt att
vägra vittnesmål, hade Ernst Nielsen naturligtvis varit skyldig att omedelbart
avträda.

Jag finner således att Karlssons klagomål inte kan föranleda någon
åtgärd av mig mot tingsrätten.

Frågor om utfärdande av strafföreläggande och väckande av åtal
i trafikmål

Vid JO Thyressons inspektion av åklagarmyndigheten i Lindesberg
27.1—28.1. 1972 antecknades följande beträffande ett av åklagarmyndighetens
ärenden.

Den 5.8.1970 klockan 08.20 inträffade en sammanstötning mellan två
personbilar i korsningen mellan länsväg 244 och Prästgatan i Grythyttan.

2 Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

Föraren av den ena bilen, Kjell Israelsson, anmälde strax därefter det
inträffade för polisen. Israelsson uppgav att den andre föraren efter ett
kort samtal åkt från platsen utan att tala om sitt namn eller sin adress.
Israelsson hade emellertid antecknat bilnumret. Israelsson hade vid tillfället
haft sin hustru som passagerare i sin bil.

Polisen anträffade efter spaning den andre bilföraren, här kallad A.
Denne luktade sprit och polisen lät ta blodprov på honom. A:s bil anträffades
också av polisen. Bilen visade sig sakna fotbroms; bromscylindem
var bortmonterad och låg i bilens baksäte. Bilén var införd i
reservregistret sedan 1965. Skatt och försäkring för den var inte erlagd.

Vid förhör samma dag uppgav A. bl. a. följande. På kvällen 4.8.1970
drack han omkring 7,5 cl. renat brännvin. Den 5.8. före körningen blev
han av en bekant bjuden på två snapsar renat brännvin, cirka 10 cl.
Strax därefter körde han från sin bostad med bilen. Han skulle göra
vissa reparationer på bilen och hade därför skruvat bort bromscylindern.
Handbromsen fungerade dock bra. Han hade stannat vid Prästgatans
mynning på grund av stopplikt. Den andre föraren svängde in
för snävt från länsvägen och skrapade emot A:s bil. A. lämnade namn
och adress. Den andre föraren önskade ha 200 kronor för att inte göra
någon anmälan. A. hade inga pengar och det avtalades att den andre
föraren skulle fara hem till fru A. för att få pengar. Därefter lämnade
A. platsen och återvände, efter att ha besöikt en bekant, till sin bostad.
A. erkände rattonykterhet om promillen visade sig överstiga 0,5. Han
erkände också att han fört ett oförsäkrat, oskattat och ej registrerat
fordon. I övrigt förnekade han brottslig gärning.

Israelsson hördes också samma dag i saken och uppgav bl. a. Han
ämnade svänga in på Prästgatan. En bil stod stilla på Prästgatan men
i fel körfil och på fel sida om en trafikdelare, som fanns vid korsningen
med länsvägen. Då det var gott om plats till höger om den andra bilen
började Israelsson svänga för att passera till höger om den. När han
befann sig mitt för den, startades den och stötte till Israelssons bil på
vänster bakskärm. Den andre föraren stannade därefter inte förrän
Israelsson kört ikapp honom 500 meter in på länsvägen. De talades vid
om att göra upp i godo. Därvid kände Israelsson att det luktade sprit
om den andre. Då det blev tal om att kalla på polisen körde den andre
från platsen utan att ha uppgett namn och adress.

Vid kompletterande förhör 3.9.1970 återtog A. sitt erkännande angående
rattonykterhet och uppgav att den sprit, som han drack närmast
före körningen — 5.8.1970 mellan klockan 07.45 och 08.15 — ej hunnit
verka. A. erkände grov olovlig körning, eftersom hans körkort var återkallat.
Han förnekade att han kört på fel sida om trafikdelaren. Det
blodprov, som togs från A. 5.8.1970 klockan 10.30, visade sig innehålla
minst 2,13 promille alkohol.

På begäran avgav statens rättskemiska laboratorium 15.1.1971 yttrande
rörande A:s alkoholkonsumtion m. m. Däri uttalas, att A. förtärt mer
alkohol än han uppgett, att han vid provtagningen hade en alkoholmängd
motsvarande cirka 35 cl. 40 volymprocent alkohol och att — om
A:s alkoholkonsumtion inklusive den oredovisade mängden ägde rum
klockan 07.45—08.15 — alkoholhalten i hans blod var över 0,5 promille
men icke säkert över 1,5 promille klockan 08.20.

Vid förhör 27.1.1971 uppgav A. att han strax efter körningen drack
ur en medhavd brännvinsflaska, innehållande 32 cl. brännvin.

Chefsåklagaren G. Träff beslöt 18.5.1971 — då det ej kunde anses

styrkt att A. gjort sig skyldig till rattfylleri, straffbar vårdslöshet i trafik
eller smitning — att avskriva ärendet i den delen samt utfärdade straffföreläggande
beträffande vad A. i övrigt gjort sig skyldig till vid tillfället.

JO anförde vid inspektionen: Det synes med fog kunna hävdas att
redan det förhållandet att A. fört bil som saknade fotbroms innefattade
vårdslöshet i trafik. Utredningen synes vidare ge vid handen att A.
gjort sig skyldig till smitning. Beträffande frågan om Ars alkoholpåverkan
torde rattfylleri ej kunna styrkas. Med hänsyn till att starka
skäl talade för att Ars påstående först vid förhöret 27.1.1971 om att han
druckit brännvin efter körningens slut inte förtjänade avseende, syntes
det däremot kunna styrkas att han gjort sig skyldig till rattonykterhet.

Träff anförde: Avsaknaden av fotbroms behövde ej innefatta vårdslöshet
i trafik. Grythyttan var en liten ort där folk kände varandra, varför
A. ej kunde antas ha gjort sig skyldig till smitning. Träff hade utgått
ifrån att man måste kunna motbevisa påståendet från Ars sida om spritförtäring
efter körningen. Då han inte kunnat göra det, fann han att
rattonykterhet ej heller kunde styrkas.

JO beslöt att inhämta länsåklagarens i örebro län yttrande i saken.

Det av Träff 18.5.1971 utfärdade strafföreläggandet mot A. för olovlig
körning och brukande av obeskattat och oförsäkrat fordon har enligt
vad som upplysts i ärendet godkänts av A. 8.7.1971.

Länsåklagaren Bert de Woul yttrade i ett 6.4.1972 dagtecknat yttrande.

I åtalsfrågan gör jag följande bedömanden.

Vårdslöshet i trafik

Framförande av bil utan fotbroms kan i och för sig innebära vårdslöshet
genom att en abstrakt fara anses föreligga. Sammanstötningen
mellan fordonen — vare sig man accepterar Ars eller Israelssons versioner
— har dock icke föranletts av frånvaron av fotbroms och det kan
inte heller visas att A. framfört bilen i sådan hastighet att trafiksäkerheten
åsidosatts. Jag finner därför endast skäl för åtal för framförande
av bil utan fotbroms föreligga.

Smitning

A. får anses vara övertygad om smitning. Vad Träff har anfört i denna
del finner jag inte bärande. Redan det förhållandet att Israelsson inte
kände föraren är nog för att rekvisiten för smitning skall vara uppfyllda.

Rattonykterhet

Det måste anses mycket osäkert med fällande dom i denna del. Erfarenheten
ger vid handen att domstolarna inte fäster avseende vid vad
som uttalats om spritförtäringen under förundersökningen utan g dtar
den tilltalades uppgifter i rätten i den mån de inte kan vederläggas. —
Yttrandet från rättskemiska laboratoriet utgår från en hypotes, näm -

ligen att alkoholkonsumtionen ägt rum mellan 07.45—08.15. — Jag
delar därför Träffs uppfattning i denna del.

Efter remiss inkom därefter riksåklagaren (RÅ) med yttrande, dagtecknat
20.6.1972.

RÅ uppgav att han verkställt överprövning av Träffs beslut i åtalsärendet
och uppdragit åt länsåklagaren att ombesörja att åtal väcktes
mot A. för vårdslöshet i trafik alternativt förseelse mot vägtrafikförordningen,
rattonykterhet och smitning.

I en till yttrandet fogad skrivelse ställd till länsåklagaren anförde RÅ
bl. a.

Den bil A. förde saknade helt fotbroms. Detta utgjorde enligt 65 §
1 mom. första stycket jämfört med 3 § 1 mom. b) vägtrafikförordningen
hinder för fordonets brukande på väg. Eftersom A. kände till hindret,
kan han enligt 65 § 3 mom. andra stycket vägtrafikförordningen straffas
för brukandet. I likhet med Thyresson anser jag emellertid att det med
fog kan påstås att A:s förande av bilén under angivna omständigheter
är att bedöma som vårdslöshet i trafik. Denna uppfattning vinner
stöd av rättsfallen SvJT 1955 rf s. 53 och NJA 1961 C 238. I förra fallet
dömdes en person som fört bil utan funktionsdugliga bromsar och vållat
en trafikolycka för vårdslöshet i trafik. I det senare fallet hade en person
med en bil vars bromsutrustning var oduglig påkört och dödat en fotgängare.
Bilföraren dömdes för grov vårdslöshet i trafik och vållande
till annans död. Jag finner i denna del tillräckliga skäl för åtal mot A.
för vårdslöshet i trafik alternativt förseelse mot vägtrafikförordningen.

Vad beträffar den ifrågasatta smitningen delar jag Thyressons och
Er uppfattning att A. gjort sig skyldig till detta brott genom att avlägsna
sig från platsen utan att ha vidtagit de åtgärder som varit påkallade
med anledning av trafikolyckan.

Vidkommande frågan om trafiknykterhetsbrott från Ars sida torde
rattfylleri inte kunna styrkas. Huruvida fällande dom för rattonykterhet
kan förväntas får anses tveksamt. I likhet med Thyresson finner jag
dock starka skäl tala för att Ars uppgifter om spritförtäring efter körningen
inte kan anses förtjäna avseende. Med hänsyn härtill och med
beaktande av Ars körsätt vid tillfället anser jag tillräckliga skäl för åtal
mot A. för rattonykterhet föreligga.

I sitt yttrande anförde RÅ: Träff faar som motiv för sitt beslut att
inte väcka åtal mot A. för vårdslöshet i trafik, rattonykterhet och smitning
angett att brott inte kunde styrkas. Det ligger i sakens natur att
frågan om brott kan styrkas eller ej ofta kan ge utrymme för olika bedömningar.
I förevarande fall bör enligt min mening Träffs ståndpunktstagande
härutinnan inte föranleda någon erinran.

RÅ framhöll vidare att A. vidgått att han kände till att bilen saknade
fotbroms. Då vårdslöshet i trafik ej ansetts föreligga borde det av Träff
utfärdade strafföreläggandet även ha omfattat denna förseelse mot
vägtrafikförordningen. RÅ anförde härtill: Genom att underlåta uppta
gärningen i föreläggandet har Träff av förbiseende åsidosatt vad som
ålegat honom. Detta förhållande skulle, om saken slutligt prövats här,

endast !ha föranlett ett påpekande om vikten av att iaktta noggrannhet
vid meddelande av beslut i åtalsfrågor.

Vid ärendets avgörande anförde JO Thyresson följande.

Med hänsyn till vad som sålunda förekommit finner jag ej skäl till
vidare uttalande i åtalsfrågan.

Beträffande Träffs befattning med saken ansluter jag mig till RÅ:s
bedömning. Jag vill sålunda understryka vikten av att noggrannhet iakttages
vid åtalsprövning. Någon ytterligare åtgärd från min sida är ej
påkallad.

Får den som skall hämtas till förhör inför domstol eller annan myndighet
kvarhållas i arrest i avvaktan på tidpunkten för förhöret?

I mål angående avläggande av utmätningsed förordnade Gästriklands
västra domsagas häradsrätt genom beslut den 10 juni 1970, att B. genom
polismyndighetens i Sandviken försorg skulle hämtas till edgång
å rättens kansli i kommunalhuset i Storvik den 22 juni 1970 kl. 13.30.
T.f. förste polisassistenten Paul Wagenius och förste poliskonstapeln
K. E. Raftsjö hämtade B. vid hans arbetsplats i Hofors kl. 9.30 den 22
juni och förde honom till polisstationen i Sandviken. Enligt beslut av
poliskommissarien G. Jansson insattes B. kl. 10.10 i en arrest. Kl. 13
hämtades B. ut ur arresten och fördes till häradsrätten i Storvik.

Hos JO anförde B:s far klagomål i ett flertal hänseenden mot det sätt,
på vilket polisen handlagt hämtningen. Han riktade kritik bl. a. mot
att B. insatts i arrest.

Efter remiss inkom polismästaren Jan-Åke Bodin med yttrande, vid
vilket fanns fogat bl. a. yttrande av Jansson och promemoria av Wagenius.

Bodin anförde rörande frågan om insättandet av B. i förvarsarrest
på polisstationen följande.

Någon annan form av förvaring fanns ej att tillgå. I arresten fick
fick B. stanna i tre timmar. Under vistelsen på polisstationen serverades
B. lunch. Tre timmar kan kanske anses vara en ganska lång tid.
Man får dock taga i beaktande att det inte finns några instruktioner
som i detalj reglerar hur en hämtning skall tillgå. I det här fallet var
man osäker om man skulle kunna fullgöra uppdraget, om man ej var
ute i god tid. Enligt flera lagrum i vår lagstiftning gives det befogenhet
för olika myndigheter att besluta om att människor skall hämtas eller
omhändertagas. I alla hämtningsärenden är det ett tungt ansvar som

vilar på berörda tjänstemän. Ärendena är ofta av mycket känslig natur.
Som verkställande myndighet finns i de flesta fall enbart polisen att
tillgå. Polismännen tvingas ingripa utan att känna till de bakomliggande
orsakerna till åtgärden. Man har då svårt att bedöma vilken angelägenhetsgrad
åtgärdens verkställande har och hur stort ingrepp i en
persons integritet, som kan anses vara tillåtet. Polisen har i detta fall
gjort den bedömningen att man måste påbörja sökandet efter B. vid en
tidpunkt, som gav så stor marginal att man säkert kunde verkställa
hämtningen. Nu påträffades B. relativt tidigt och det ansågs då vara
bäst att taga hand om honom direkt. Man hade fog att befara att han
annars skulle avvika och ej kunna återfinnas. Av den orsaken fick han
vänta på polisstationen fram till dess att han skulle föras till domstolen.

Rikspolisstyrelsen inkom därefter med begärt yttrande i anslutning
till en inom riksdagens ombudsmannaexpedition upprättad promemoria
rörande frågan om polismyndighet — som på uppdrag av domstol eller
annan myndighet omhändertagit en person för att vid viss senare tidpunkt
inställa denne inför myndigheten — äger att awisitera denne
och förvara honom i arrest tills det är tid att inställa honom inför myndigheten.
Styrelsen anförde följande.

Såvitt är känt för styrelsen har polismyndigheterna endast i undantagsfall
utfärdat tjänsteföreskrifter beträffande handräckningsförfarande
av förevarande typ. Det är huvudsakligen Stockholms och Göteborgs
polisdistrikt som reglerat förfarandet. I A-order nr 443 för Stockholms
polisdistrikt utfärdad 10.9.1968 är följande föreskrift införd:

»Den som på grund av handräckningsbegäran från behörig myndighet
omhändertagits för förpassning eller inställelse må, i avvaktan på
att förpassningen eller inställelsen kan verkställas, förvaras i allmänna
häktet; barn under 15 år dock endast för det fall att barnet är omhändertaget
för samhällsvård.»

Med stöd av denna föreskrift görs i Stockholms polisdistrikt i regel
ingen skillnad mellan förfarandet vid förvaringen av person som på
grund av handräckningsbegäran av domstol skall inställas vid domstolen
och förvaringssättet för övriga omhändertagna eller gripna personer
som införts på det allmänna häktet.

I »Tjänsteföreskrifter» med nr 0605-51 utfärdade 5.7.1968 för Göteborgs
polisdistrikt står bl. a. följande föreskrift upptagen under kapitelrubriken
»Förvaring av person omhändertagen i administrativ ordning»;

»Den som av polismyndigheten omhändertagits jämlikt barnavårdslagen
eller nykterhetsvårdslagen eller tagits i förvar jämlikt utlänningslagen
eller eljest i administrativ ordning berövats friheten må förvaras
i allmänna häktet om han fyllt 15 år.»

1 samma kapitel står vidare:

»Den som på grund av handräckningsbegäran från behörig myndighet
omhändertagits för förpassning eller inställelse å annan ort må i
avvaktan på att förpassningen eller inställelsen kan verkställas förvaras
i allmänna häktet, beträffande barn under 15 år dock endast för det fall
att barnet är omhändertaget för samhällsvård.»

övriga polisdistrikt i landet uppvisar en växlande praxis inom detta
område, och några enhetliga regler föreligger ej. I vissa polisdistrikt
— och då främst de mindre — förekommer praktiskt taget aldrig att

den person som skall inställas inför domstol efter handräckningsbegäran
av domstolen förvaras i arrest i avvaktan på inställelsen. Det förekommer
de mest skiftande lösningar på förvaringsproblemet såsom att vederbörande
under uppsikt väntar på polisstationen eller i närvaro av
polisman inväntar inställelsen på ett näringsställe i närheten av inställelselokalen.

Av de yttranden som styrelsen infordrat från ett antal länspolischefer
angående dem underställda polismyndigheters praxis framgår ett klart
uttalat behov av att i vissa fall förvara person, som omhändertagits på
uppdrag av domstol eller annan myndighet, i arrest för att möjliggöra
genomförandet av uppdraget. Det räder dock på vissa håll oklarhet beträffande
de befogenheter som innefattas i begreppet handräckning och
från många håll har i samband med yttrandena från polismyndigheterna
i detta ärende framställts önskemål om vägledande uttalanden i denna
fråga.

De författningar, som ålägger polismyndigheterna skyldighet att meddela
handräckning i skilda situationer, innehåller i regel inga bestämmelser
om hur tjänsteåtgärden skall utföras eller vilka maktbefogenheter
som tillkommer polisen för genomförandet. I doktrinen har dock
handräckningsskyldigheten ansetts innebära rätt att använda skilda
tvångsåtgärder såsom förvaring i arrest (se t. ex. G. Petrén »Om offentligrättslig
användning av våld mot person» sid. 43 f.).

Enligt styrelsens mening bör om möjligt ett handräckningsuppdrag
planeras på ett sådant sätt att den hämtade så gott som omedelbart efter
hämtningen kan inställas vid rätten men av olika orsaker — t. ex. långa
avstånd mellan platsen för hämtningen och inställelseplatsen — är det
oundvikligt att uppehåll i transporten kan bli nödvändiga. Ett intagande
i arrest av person, som omhändertagits på uppdrag av domstol, kan
vara motiverat med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.
I sådant fall bör även på grund av polisens ansvar för den intagne personens
säkerhet avvisitering kunna äga rum enligt föreskrifterna i 11 §
lag den 25 april 1958 om behandling av häktade och anhållna m. fl.
Vilken metod som skall tillämpas av polismyndigheten vid förvaringen
av den hämtade under ett sådant uppehåll måste bedömas från fall till
fall, varvid omständigheter såsom avsaknad av andra förvaringsmöjligheter
än arrest, personalbrist och dylikt i vissa fall nödvändiggör att
den hämtade personen ibland måste förvaras i arrest.

Med hänsyn till att oklarhet om de aktuella befogenheterna synes
råda i polisdistrikten avser styrelsen att efter justitieombudsmannens
uttalande i detta ärende utfärda anvisningar angående förfarandet vid
hämtning och förvaring av personer i samband med handräckningsuppdrag.

Vid ärendets avgörande anförde JO Thyresson följande.

Hämtning till förhör är ett verkställighetsmedel, som bygger på personellt
våld. Genom hämtningsåtgärden realiseras en myndighets beslut
att en person skall inställas på viss plats vid en viss tidpunkt. Åtgärden
riktas mot en person som befinner sig på fri fot. Det bör understrykas,
att hämtningen i dessa fall inte har något självständigt ändamål utan

endast är ett medel att möjliggöra att viss förrättning kan genomföras
på avsett sätt.

Jag delar rikspolisstyrelsens uppfattning att hämtningsåtgärden bör
planeras så att ingreppet i den enskildes frihet blir så kortvarigt som
möjligt. Om möjligt bör gripandet ske vid en sådan tidpunkt att den
hämtade så gott som omedelbart kan inställas inför den myndighet, som
beslutat om hämtningen. Självfallet är det — som också rikspolisstyrelsen
framhållit — av olika skäl oundvikligt att uppehåll i transporten
understundom blir nödvändiga. Vid längre transporter, som inte kan
slutföras i en etapp, kan perioder av kvarhållande icke undvikas. Tidpunkten
för gripandet får bestämmas efter bedömning av olika faktorer
som svårigheterna att anträffa den som skall hämtas, flyktfaran, transportsträckans
längd, olägenheter för den hämtade av ett tidigt gripande
m. m. Gripandet får dock aldrig ske så långt i förväg att kvarhållandet
blir det huvudsakliga momentet i hämtningsåtgärden.

Som framgår av rikspolisstyrelsens yttrande förekommer i praxis olika
lösningar av formerna för kvarhållandet. Det förekommer sålunda att
den hämtade insättes i arrest, att han under uppsikt väntar på polisstationen
eller att han tillsammans med polisman inväntar tidpunkten
för inställelsen på ett näringsställe i närheten av inställelselokalen.

Som jag inledningsvis anfört är hämtning till förhör en exekutiv tvångsåtgärd.
Polismannen som verkställer åtgärden äger befogenhet att utöva
visst våld mot den hämtade. Han får dock inte bruka större våld1 än som
erfordras för hämtningens genomförande och för ordningens upprätthållande
under transporten. Den hämtade måste finna sig i inte endast
att medfölja polismannen till den lokal där förhöret skall hållas utan
även att under bevakning avvakta tidpunkten för inställelsen. Vid bestämmandet
av formerna för bevakningen har man att utgå från den
allmänna grundsatsen i 18 § polisinstruktionen att strängare medel inte
får användas än förhållandena kräver. Det sätt på vilket den hämtade
kvarhålles skall vara sakligt försvarligt. Oftast torde det inte vara motiverat
med strängare ingripande mot den hämtade än att han får uppehålla
sig på polisstationen i ett förhörsrum, en expeditionslokal eller en
öppen cell. I enstaka fall — t. ex. på grund av flyktfara, kvarhållandetidens
längd — torde kunna komma i fråga att insätta den hämtade i
arrest. Det är inte möjligt att i detalj ange när ett insättande i arrest
är försvarligt. Enligt min mening bör stor restriktivitet iakttagas och insättande
i arrest endast ske i undantagsfall. Jag är dock medveten om
att de lokala förhållandena — brist på lämpliga utrymmen och brist på
personal — kan medföra svårigheter för polismyndigheterna att förvara
den hämtade annat än i arrest. På många håll torde dock finnas möjligheter
att skapa ett för förvaring av hämtade personer lämpligt utrymme.

De av polismästaren i Stockholm utfärdade anvisningarna synes allt -

för allmänt hållna. Detsamma gäller beträffande de föreskrifter som
polismästaren i Göteborg utfärdat, även om polismästaren där inskränkt
möjligheten att i arrest förvara till förhör hämtade personer till dem
som skall inställas på annan ort. Det framgår inte av polismästarnas
anvisningar med tillräcklig tydlighet hur försvarlighetsrekvisitet skall bedömas
och inte heller den grad av restriktivitet som enligt min mening
bör iakttagas. Med den utformning som anvisningarna erhållit finns
risk för att insättande i arrest sker av det skälet att det är mest praktiskt
med hänsyn till lokal- och personalförhållandena att låta den hämtade
tillbringa väntetiden i arrest. Anvisningarna bör därför enligt min
mening förtydligas.

Rikspolisstyrelsen har förklarat sig ha för avsikt att efter mitt uttalande
i ärendet utfärda anvisningar angående förfarandet vid hämtning
och förvaring av personer i samband med handräckningsuppdrag.
Med hänsyn till att det här gäller ingrepp i den personliga friheten och
att det är angeläget med en enhetlig praxis, ser jag med tillfredsställelse
att dylika anvisningar utfärdas.

Enligt min mening är det ytterst tveksamt om ett så långt gående ingrepp
som kvarhållande i försvarsarrest kan anses försvarligt i fråga
om B. Väntetiden var inte särskilt lång och någon flyktfara synes inte
ha förelegat. Wagenius har framhållit att det vid ifrågavarande tillfälle
inte funnits någon personal som kunnat vakta B. om denne fått vistas
»fritt» på polisstationen. Med hänsyn härtill kan det inte läggas Jansson
till last som tjänstefel att han lät insätta B. i förvarsarrest. Även om
Wagenius’ uppgifter säkerligen i och för sig är riktiga, har jag dock det
intrycket att insättandet av B. i förvarsarrest skett relativt slentrianmässigt
med hänsyn till att detta var det enklaste och mest praktiska sättet
att lösa kvarhållandefrågan. Några ansträngningar för att lösa frågan
på annat sätt synes inte ha gjorts. Det borde inte ha varit helt omöjligt
att lösa den på sådant sätt att förvarsarrest kunnat undvikas.

Den skyddsvisitation, som företogs innan B. insattes i förvarsarresten
var en konsekvens av beslutet om intagning i arrest och grundade sig
på bestämmelserna i 3 och 11 §§ lagen den 25 april 1958 om behandlingen
av häktade och anhållna m. fl. Mot det förhållandet att B. skyddsvisiterades
innan han inlåstes i arresten kan därför inte riktas någon
kritik.

II.

I mål mellan Urban L., å ena, och allmän åklagare, å andra sidan,
angående misshandel höll Svea hovrätt huvudförhandling den 1 oktober
1970. Tre av de till förhandlingen kallade vittnena — J., W. och E. —
inställde sig icke. Genom ett samma dag meddelat beslut förordnade
hovrätten bl. a. att fortsatt huvudförhandling skulle hållas den 14 oktober
1970 samt att J., W. och E. genom polismyndighetens försorg skulle
inställas till förhandlingen.

2* Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

Genom polismyndighetens i Stockholm försorg inställdes E. till förhandlingen
den 14 oktober.

Hos JO anförde E. klagomål bl. a. mot att polisen vid verkställandet
av hämtningsbeslutet förvarat honom i arrest under \y2 timme, innan
han fördes till hovrätten. Efter remiss inkom polismästaren i Stockholm
Kurt Lindroth med yttrande, vid vilket fanns fogat yttrande av polisöverintendenten
Axel Danielson och en av kriminalkommissarien Kurt
Nyblom upprättad promemoria rörande omständigheterna vid verkställandet
av hämtningsbeslutet.

Danielson anförde i sitt yttrande.

Några enhetliga regler om awisitering och förvaring i arrest av en
person, som på uppdrag av domstol eller annan myndighet hämtats för
inställelse inför myndigheten förefinnes icke. De författningar, sorn
ålägger polismyndigheten skyldighet att meddela handräckning i förevarande
och liknande fall, innehåller ej bestämmelser om hur handräckningen
skall utföras och polisens maktbefogenheter härvidlag. På grund
av det stora antalet handräckningsframställningar i Stockholms polisdistrikt
och den fåtaliga personal som kunnat avdelas för dylika uppdrag
har det visat sig nödvändigt att ibland tillfälligt förvara den som
skall inställas. Följande föreskrift härom har meddelats i A-order nr
443 utfärdad den 10 september 1968.

Föreskriften medger möjlighet till förvaring i allmänna häktet. Huruvida
en person, som omhändertagits på begäran av domstol, skall förvaras
i häktet måste emellertid bedömas med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet exempelvis rymningsrisk, brist på andra
lämpliga förvaringsmöjligheter, tillgången till personal för bevakningen,
tidsrymden mellan tiden för omhändertagandet och själva inställelsen
etc. Eftersom Stockholms polisdistrikt f. n. saknar lämplig lokal för
förvaring av personer, som omhändertagits för förpassning och inställelse
och på grund av knappheten på bevakningspersonal har det varit
nödvändigt att i stor utsträckning överlämna förvaringen av de omhändertagna
till allmänna häktet. Den omhändertagne måste då underkastas
de ordnings- och säkerhetsföreskrifter, som gälla för häktet och
som utfärdats av kriminalvårdsstyrelsen. Detta medför att han måste
underkasta sig awisitering och förvaring i arrest. I den nya byggnad
för bl. a. utredningsavdelningens vaktrotel, varom beslut fattats, är
emellertid planerat ett väntrum för tillfälligt omhändertagna.

I det aktuella fallet har beslutet om förvaring av E. i allmänna häktet
fattats utan att någon undersökning verkställts om förutsättningar
för sådan förvaring förelegat samt om möjligheten av en annan förvaring
av honom förefunnits. Därest, som sig bort, särskilt med hänsyn
till att det rört sig om en vittnesinställelse, så skett, är det möjligt att
bevakningen kunnat ordnas på annat sätt. Beslutet får ses mot bakgrunden
av att ytterligare två hämtningsbeslut förelegat för verkställighet
i målet.

Då polisens befogenheter med avseende å förvaring av personer i
samband med handräckningsuppdrag och den därmed även sammanhängande
icke mindre viktiga frågan om hur långt i förväg ett omhändertagande
kan ske för att säkerställa inställelse inför domstol eller
annan myndighet, vore det önskvärt, om vägledande uttalanden i ämnet
kunde erhållas från justitieombudsmannen.

Med åberopande av vad Danielson anfört framhöll Lindroth för egen
del, att det ställningstagande som i varje särskilt fall skall ske beträffande
en eventuell förvaring i arrest givetvis måste göras med utgångspunkt
i de allmänna grunder som är tillämpliga i fråga om tvångsmedel
mot person, varvid åtgärdens syfte får vägas mot det personliga
ingrepp det kan anses innebära.

JO Thyresson framhöll vid ärendets avgörande — sedan i beslutet
forst intagits dels rikspolisstyrelsens yttrande i ärendet under I, dels vad
Thyresson i samma ärende uttalat rörande ifrågavarande typ av handräckningsuppdrag
— följande.

Av Danielsons yttrande framgår, att beslutet att under väntetiden
förvara E. i allmänna häktet fattats utan att någon undersökning verkställts
vare sig om förutsättningar förelegat för sådan förvaring eller
om möjlighet funnits att förvara E. på annat sätt. Beslutet synes således
ha fattats rent slentrianmässigt med hänsyn till att insättande av
E. i arrest var det enklaste och mest praktiska sättet att lösa bevakningsfrågan
på. Så får självfallet frågan om kvarhållande av en för inställelse
inför myndighet omhändertagen person inte handläggas. Danielson
har också framhållit, att det, om en undersökning verkställts,
är möjligt att bevakningen kunnat ordnas på annat sätt. Enligt min
mening kan det i ett fall som det förevarande inte — annat än möjligen
vid en akut brist på personal — anses försvarligt med ett så långtgående
ingrepp i den personliga friheten som insättande i förvarsarrest. Väntetiden
var relativt kort och någon flyktfara förelåg uppenbart inte. Med
hänsyn till den allmänna och föga vägledande utformning som polismästarens
förenämnda föreskrifter har, anser jag dock att beslutet
att insätta E. i förvarsarrest, som inte strider mot dessa föreskrifter,
inte kan läggas någon polisman till last som tjänstefel. Jag företager
därför inte någon vidare åtgärd.

Säkerhetspolisen och 1972 års vämpliktskonferens i örebro m. m.

JO Thyresson meddelade 9.8.1972 följande beslut med anledning av
en av honom företagen utredning om säkerhetspolisen och vämpliktskonferensen
i Örebro m. m.

1. Inledning

Den 22—24.3.1972 hölls i örebro 1972 års värnpliktskonferens. Under
andra förhandlingsdagen 23.3 framträdde, enligt uppgifter i tidningspressen,
ett av konferensombuden inför konferensen och uppgav att i
salen fanns representanter för försvarsstabens säkerhetsavdelning, nämEgen
kommendörkaptenen Sten Nordlander och ytterligare tre personer.
Talaren gjorde gällande, att säkerhetsmännen fyllde i tabelliknande
papper, att de hade namnlistor och platslistor över var de olika ombuden
var placerade i salen och att de i de olika listorna skrev dit kryss,
ringar o. dyl. Han gjorde gällande, att det innebar att åsiktsregistrering
förekom vid konferensen. EnEgt tidningsuppgifter var stämningen uppjagad.

När jag 24.3 kom för att åhöra konferensen delgavs jag vad som
förekommit föregående dag. Med hänsyn till omständigheterna beslöt
jag omedelbart att låta verkställa utredning i saken, vilket jag också
meddelade konferensen.

Saken väckte stor uppmärksamhet i pressen. Från flera håll riktades
kritik mot såväl säkerhetspohsen som den miEtära säkerhetstjänsten
med beskyUningar bl. a. om politisk åsiktsregistrering. I samband härmed
framdrogs i pressen även andra ting mot säkerhetspolisen.

Sålunda uppgavs 26.3.1972 i kvällspressen i Stockholm, att säkerhetspolisen
sänt ut en blankett till 30 000 personer, anställda i försvaret,
vari det frågades efter de anstäUdas politiska tillhörighet. De infordrade
svaren skuUe enEgt uppgift gå till försvarsstabens säkerhetsavdelning
och där arkiveras.

I Aftonbladet för 28.3.1972 förekom en intervju med medicine kandidaten
Lars WeinehaE i Umeå, i vilken denne uppgav, att säkerhetspoEsen
skuUe ha försökt att värva honom som agent för att rapportera
om sina studiekamraters poEtiska aktiviteter och åsikter.

I samma nummer av tidningen förekom vidare en artikel i vilken
uppgavs, att utlänning som söker uppehållstillstånd här i landet måste
fyUa i en blankett där man begär upplysning om hans poEtiska inställning.
Blanketten skulle ha beteckningen »Rapport om utlänning».

Mot bakgrund av de uppgifter som sålunda lämnats om säkerhetspolisens
arbete och den delvis långtgående kritik som i press, radio
och television i samband därmed riktades mot säkerhetspolisen beslöt
jag 29.3.1972 att upptaga särskilt ärende om rikspoEsstyrelsens säkerhetsavdelning.

Efter detta beslut har i tidningspressen lämnats uppgifter om ytterUgare
ett faE av agentvärvning. Fallet skulle hänföra sig till 1969 och
avse en person som då var elev vid Hedemora gymnasium.

Fråga berörande säkerhetspolisens verksamhet hade bragts under
JO:s prövning redan före händelserna i örebro och vad därpå följde.
I en 10.8.1971 från avdelningsdirektören i luftfartsverket Lars Boman

inkommen anmälan anförde denne, att luftfartsverkets och rikspolisstyrelsens
handläggning av ett visst personalkontrollärende inte kunde
anses förenlig med det krav på rättssäkerhet för den enskilde som bl. a.
personalkontrollkungörelsen avsåg att tillgodose.

2. Utredningsarbetets bedrivande

Mitt beslut att företaga en utredning om säkerhetspolisen föranleddes
främst av vad som inträffade vid vämpliktsriksdagen i örebro. Jag
började därför utredningen genom ett samtal 30.3.1972 med chefen
för försvarsstaben, generallöjtnanten Bo Westin, som därvid lämnade
en allmän orientering om försvarsstabens säkerhetsavdelning (Fst/Säk),
dess uppbyggnad och arbetsuppgifter. I anslutning härtill överlämnade
Westin till mig 4 buntar handlingar, vilka uppgavs ha innehafts av de
personer som företrätt Fst/Säk vid vämpliktsriksdagen. Förhör hölls
därefter 5 och 18.4.1972 med chefen för försvarsstabens säkerhetsavdelning
kommendörkaptenen av första graden Sten Nordlander och
kaptenen Boris Falk, anställd vid avdelningen. Jag inhämtade vidare
upplysningar från sex deltagare i vämpliktskonferensen, vilka enligt
uppgifter i tidningspressen gjort iakttagelser rörande den påstådda
åsiktsregistreringen. De hörda är studeranden Ante Grubbström, socialassistenten
Lars Olovsson, studeranden Stellan Björnberg, stabskonsulenten
Gunnar Carlsson, portieren Sölve Persson och Staffan Wenngren.

Den 16.5.1972 inspekterade jag försvarsstabens säkerhetsavdelning
i närvaro av Nordlander och annan personal.

Rörande de militära förhållandena och vad sam förekom i samband
med vämpliktsriksdagen har ytterligare upplysningar erhållits av Westin
vid förnyat samtal med honom och vid samtal med överbefälhavaren,
generalen Stig Synnergren.

Utredningen avseende rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning bedrevs
parallellt härmed. Den 6.4.1972 hölls ett inledande förhör med chefen
för denna avdelning, avdelningschefen Hans Holmér.

Den 24 och 25.4.1972 besökte personal från ombudsmannaexpeditionen
rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning för insamlande av ytterligare
material och som en förberedelse för en kommande inspektion.

Den 29.5.1972 inspekterade jag avdelningen i närvaro av rikspolischefen
Carl G. Persson, Holmér samt byråcheferna Olof Frånstedt och
Hans Wermdalen. Särskild uppmärksamhet ägnades härvid åt det särskilda
polisregister som förs Vid avdelningen och åt den prövning som
sker innan uppgifter förs in i registret eller lämnas ut därifrån.

Före besöket hade jag tillkännagivit att jag önskade sammanträffa
med polisintendenterna, rotelchefer och personal i motsvarande ställning.
Ett sådant sammanträffande kom också till stånd, varvid var och

en lämnade en redogörelse för sina arbetsuppgifter. Ingen från rikspolisstyrelsens
ledning var närvarande vid tillfället.

Det kan förtjäna anmärkas att jag under mitt besök lät meddela,
att jag stod till förfogande om även andra medlemmar av personalen
önskade lämna upplysningar. Ingen anmälde sig emellertid.

Som ett led i min undersökning har besök gjorts på säkerhetssektionerna
i Göteborg, Malmö och Umeå. Vid det senare besöket hölls förhör
med personal med anledning av de inledningsvis nämnda tidningsuppgifterna
angående värvande av agent vid Umeå universitet.

I informativt syfte har utöver vad ovan nämnts förhör hållits med
befattningshavare inom säkerhetspolisen. Det skulle föra för långt att
lämna en fullständig redogörelse härför. I den mån vid sådana förhör
lämnats uppgifter av betydelse för ärendet redovisas de i sitt sammanhang
i den fortsatta framställningen.

Särskilt bör emellertid nämnas, att jag haft ingående samtal 31.5.1972
med ledamöterna i rikspolisstyrelsen, riksdagsmännen Olle Dahlén,
Bengt Gustavsson, Carl Eric Hedin, Ivar Högström, Gunnar Larsson
och Essen Lindahl. Samtalen hölls med var och en för sig.

Det i inledningen nämnda ärendet angående luftfartsverket hade anhängiggjorts
hos JO redan i augusti 1971. Då jag 29.3.1972 beslöt om
en allmän utredning rörande säkerhetspolisen, förelåg i angivna ärende
yttranden av luftfartsverket och av rikspolisstyrelsen, varjämte klaganden
i ärendet inkommit med påminnelser. Jag har sedermera fått vissa
kompletterande upplysningar av chefen för luftfartsverket, generaldirektören
Henrik Winberg och administrativa direktören i verket Sven
Sörenson. Frågan om luftfartsverkets handlande kommer jag att upptaga
till prövning i särskilt beslut. Påståenden avseende rikspolisstyrelsen
kommer att prövas i nu förevarande sammanhang.

Den verkställda utredningen har sålunda kommit att bli tämligen
omfattande och har givit mig en god inblick i säkerhetspolisens arbete.
Tyngdpunkten i utredningen har mot bakgrunden av påståendena om
politisk åsiktsregistrering lagts på undersökningen av säkerhetspolisens
register samt den s. k. personalkontrollen och vad därmed sammanhänger.
Detsamma gäller den redovisning för min utredning som jag
nu framlägger. Härtill kommer redovisning av vad som framkommit
under utredning beträffande påstådda fall av »agentvärvning» och om
de inledningsvis berörda blanketterna.

Innan jag avslutar detta avsnitt bör något sägas om dokumentationen
av det insamlade materialet. Vid de förhör och samtal som ägt rum
har förts tjänsteanteckningar vilka sammanförts till två protokoll, ett
avseende Örebro-händelsema och försvarsstabens säkerhetsavdelning
och ett avseende säkerhetspolisen. Något hemligt material har inte ingivits
till ombudsmannaexpeditionen. I den mån jag behövt taga del av
sådant har detta skett vid genomgång på vederbörande tjänsteställe eller
liknande. Några hemliga delar av detta beslut föreligger inte.

3. Säkerhetspolisen

3.1. Uppgifter

Den officiella benämningen på den polisiära säkerhetstjänsten är i
Sverige: Den särskilda polisverksamheten för hindrande och uppdagande
av brott mot rikets säkerhet m. m. Parlamentariska nämnden i Wennerströmaffären
lämnade i sitt den 30 december 1967 dagtecknade utlåtande
»Handläggningen av säkerhetsfrågor» en utförlig och klarläggande
redogörelse för säkerhetsläget i Sverige, säkerhetstjänstens inriktning
och huvuddragen i dess organisation.

Den bild jag fått av förhållandena under min utredning har givit vid
handen, att — utom på ett pär punkter som jag skall återkomma till —
några större ändringar därefter inte inträffat i de hänseenden varom
här är fråga. Det ter sig därför inte påkallat att nu ingå på någon utförlig
allmän redogörelse för säkerhetstjänstens bakgrund och funktioner.

I klarhetens intresse vill jag erinra om några begreppsbestämningar.
Säkerhetstjänsten brukar med hänsyn till dess funktioner indelas i säkerhetsunderrättelsetjänst
och säkerhetsskydd.

Till säkerhetsunderrättelsetjänst hör inhämtning, insamlande och bearbetande
av underrättelsematerial som behövs för att bedöma och bekämpa
angrepp mot landets yttre och inre säkerhet. Inhämtning och
insamlande av underrättelsematerial sker genom öppna källor, genom
hemliga kanaler och genom spaning. Bearbetning innebär, att det inhämtade
materialet göres tillgängligt för studium genom översättning,
sammanställning, referat m. m.

Säkerhetsskyddet omfattar infiltrationsskydd, sekretesskydd, kontroll
av säkerhetsskydd samt utbildning i säkerhetsskydd. Infiltrationsskyddet
får jag anledning att ingå närmare på i avsnittet nedan om personalkontroll.

Som förut antytts har i några hänseenden förändringar inträtt sedan
parlamentariska nämnden avgav sitt utlåtande. Vad gäller den utifrån
kommande säkerhetshotande verksamheten får den anses ligga på ungefär
samma nivå som tidigare. Någon nedtrappning kan i alla händelser
inte bedömas ha ägt rum. Däremot gäller för den främmande underrättelseverksamheten
att den tager i anspråk alltmer avancerade tekniska
hjälpmedel. Parlamentariska nämnden anförde, att förutsättningarna
för obehörigt avlyssnande av samtal inom- och utomhus med och
utan tele- eller radiohjälpmedel på senare år helt revolutionerats. Sedan
detta uttalande gjordes har den tekniska utvecklingen snarast accelererat,
vilket än mer försvårat för säkerhetstjänsten att avslöja illegal verksamhet.

Parlamentariska nämnden berörde även säkerhetsläget i vad gäller
säkerhetshotande verksamhet från grupper av svenska medborgare.
Jämfört med läget vid mitten av 1960-talet har ytterst på den politiska

vänsterkanten mera markerat framträtt rörelser med det öppet deklarerade
målet att med våld omstörta det nuvarande samhällsskicket.

Här märks särskilt den kommunistiska rörelse, som kallar sig Kommunistiska
Förbundet Marxist-Leninistema (revolutionärerna) —
KFML (r) — och som har sin organisatoriska tyngdpunkt i Göteborg.
I rörelsens program ingår bl. a. bildandet av celler inom militärförband
och på arbetsplatser; se »Dokument från KFML (r):s 3:e kongress»
(Proletärkultur, Göteborg 1972). Att sådan cellbildning kommit till
stånd i icke obetydlig omfattning har konstaterats med ganska stor
säkerhet.

Vid sidan härav bör också nämnas grupper av närmast anarkistisknihilistisk
typ. Genom sin negativa attityd mot samhället har dessa
grupper, ehuru ofta var för sig mycket små, åstadkommit icke obetydlig
oro vid flera tillfällen.

På den yttersta högerkanten har övervintrat grupper från de under
1930- och 40-talen florerande nazistiska partierna. Dessa partibildningar
är små och synes f. n. visa föga organiserad aktivitet. En risk föreligger
dock, att läget i fråga om dem kan ändras snabbt, t. ex. som en reaktion
mot de framväxande vänstergrupperna. Skulle detta bli fallet uppkommer
en situation med två fraktioner, sinsemellan fientligt inställda,
men båda motståndare till vår nuvarande samhällsordning.

Betydelsen av dessa förhållanden för säkerhetstjänstens uppgifter och
ställning skall något beröras i min slutbedömning av förevarande ärende.

Under de senaste åren har säkerhetstjänsten fått påtaga sig en polisiär
uppgift som väl egentligen ligger utanför dess egen verksamhetssfär.
Jag syftar här på övervakningen av extremistorganisationer bland
vissa invandrargrupper. Dessa organisationers verksamhet är ofta inte
direkt riktad mot vårt land och dess institutioner utan mot andra
medlemmar i invandrargruppen eller mot andra länders institutioner
här i riket. Inträffade händelser, som jag inte behöver här särskilt
orda om, har visat att det är nödvändigt att hålla sådana organisationer
under uppsikt. I och för sig torde detta vara en uppgift som
tillhör den allmänna polisverksamheten och därifrån synes också nedläggas
det arbete på saken som resurserna medger. Flera omständigheter,
bl. a. dessa extremistorganisationers hemliga natur och konspirativa
verksamhetsformer, gör det emellertid svårt för den öppna polisen
att få något grepp om dessa organisationers verksamhet. Det skall icke
heller förbises, att en del av dessa utländska extremistorganisationer
har förbindelser med vissa inhemska extrema rörelser. Säkerhetstjänsten
med dess speciella arbetsmetoder är därvidlag ett tjänligare instrument,
ehuru även den synes möta betydande svårigheter. Under alla förhållanden
innebär detta för säkerhetspolisen en ny och förhållandevis betungande
arbetsuppgift. Ett särskilt problem är om medlemmar av utländska
extremiströrelser Skall antecknas i säkeihetsavdelningens register.

De mest markanta och mest uppmärksammade förändringarna beträffande
säkerhetstjänsten som inträffat efter det parlamentariska
nämnden avgav sitt utlåtande innefattas i de ändrade föreskrifterna
om säkerhetspolisens register och om personalkontrollen. Detta kommer
att utförligt redovisas i senare avsnitt.

3.2. Organisation

Enligt 4 § instruktionen för rikspolisstyrelsen leder styrelsen den särskilda
polisverksamheten till förhindrande och uppdagande av brott
mot rikets säkerhet m. m. Chef för rikspolisstyrelsen är rikspolischefen,
som också är ordförande i styrelsen. I styrelsen ingår en överdirektör
samt minst fem andra ledamöter, som Kungl. Maj:t utser särskilt, f. n.
sex riksdagsledamöter. Inom styrelsen finns en säkerhetsavdelning med
två byråer. Säkerhetsavdelningen förestås av en avdelningschef och
varje byrå av en byråchef.

Säkerhetsavdelningen inom rikspolisstyrelsen utgör säkerhetspolisens
centrala ledning. Till denna ledning är knuten en fältorganisation. Den
del av fältorganisationen som finns i Stockholm är helt integrerad med
den centrala ledningen. Denna fältpersonal ingår sålunda i de två
byråernas personal. I övrigt utgöres fältorganisationen av ett antal
säkerhetssektioner förlagda på olika orter i landet. Dessa sektioner
lyder direkt under rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning och är alltså
inte underställda lokal polischef.

De två byråerna inom säkerhetsavdelningen benämnes A respektive

B. Varje byrå är indelad i mindre enheter, flertalet benämnda rotlar.
Utöver de två byråerna finns vid säkerhetsavdelningen ett kansli direkt
underställt avdelningschefen.

Byrå A har sitt arbete inriktat på säkerhetsskyddstjänst. På den ankommer
alltså frågor som rör handhavande av hemliga handlingar,
frågor om tillträdesskydd, personalkontrollärenden och industriskyddsärenden.
Till byrå A är också knuten en teknisk enhet.

Byrå B sysslar med säkerhetsunderrättelsetjänst. Flertalet av dess
underavdelningar har spaningsarbete som sin uppgift. Vidare finns enheter
för bearbetning och särskilda ledningsfunktioner. Tyngdpunkten
i arbetet vid byrå B gäller sådan verksamhet som berör rikets yttre
säkerhet, i första hand främmande makters underrättelseväsen här i
landet och deras kontakter. Den personalstyrka som avdelats för arbete
med sådan verksamhet som rör rikets inre säkerhet är liten i jämförelse
med den som sysslar med den yttre säkerheten. Särskild personal har
vidare avdelats för uppsikt över vissa organisationer bland invandrarna
här i landet.

Kansliet fullgör för säkerhetsavdelningens vidkommande de för en
myndighet sedvanliga administrativa funktionerna såsom personaladministration,
arbete med petitaframställningar samt redovisning. Därut -

över svarar kansliet för utbildning och för förandet av det särskilda
polisregister som jämlikt personalkontrollkungörelsen skall föras vid
rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning.

Sektionerna ute i landet lyder, som förut nämnts, direkt under den
centrala ledningen i Stockholm. Sektionerna är olika stora och deras
organisation växlar därför. De större sektionerna har en uppdelning
av arbetsuppgifterna som i princip anknyter till den som förekommer
vid säkerhetsavdelningen i Stockholm, sålunda hålles säkerhetsunderrättelsetjänst
och säkerhetsskyddstjänst åtskilda. De mindre sektionerna
koncentrerar sig på spaningstjänst. Tyngdpunkten i sektionernas arbete
ligger, liksom hos Stockholmsavdelningen, vid uppspårande och avslöjande
av främmande underrättelseverksamhet.

I riksstaten är upptaget ett särskilt anslag för den särskilda polisverksamheten.
Anslaget, som är ett förslagsanslag, uppgår enligt beslut
av 1972 års riksdag för budgetåret 1972/73 till 41,68 milj. kr., innefattande
en höjning med 6,38 milj. kr. i förhållande till nästföregående
budgetår.

En genomgång av rikspolisstyrelsens petitaskrivelse avseende budgetåret
1972/73 och Kungl. Maj:ts regleringsbrev för samma budgetår ger
vid handen, att ökningen beror på automatiska kostnadsökningar. Någon
utökning av antalet tjänster beviljades således ej.

3.3. Säkerhetspolisens register

Polisregister är ett oumbärligt instrument för polisens verksamhet
till hindrande och uppdagande av brott. Till belysning av vilket arbete
som läggs ned på sådan registrering och den omfattning denna kan få
kan nämnas att polisen vid utredningen av ett enda fall (Handenmorden)
förde ett särskilt register som till slut kom att omfatta omkring
20000 anteckningar.

Regler om polisregister upptages i lagen 9.4.1965 om polisregister
m. m. Enligt 1 § förstås med polisregister register som förs hos rikspolisstyrelsen
eller annan polismyndighet för att tjäna till upplysning
om brott, för vilka någon misstänkts, åtalats eller dömts eller om någons
vandel i övrigt. I lagen föreskrives, att innehållet i polisregistret skall
begränsas till uppgifter som polisen behöver för att kunna förebygga
och uppdaga brott samt fullgöra sin verksamhet i övrigt. Lagen upptager
i övrigt regler om utlämnande av uppgifter ur polisregister m. m.
Närmare föreskrifter om innehållet i polisregister och om uppgifter till
sådant register meddelas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande,
av rikspolisstyrelsen. Lagen om polisregister gäller alla
slag av polisregister, således även den särskilda polisverksamhetens register.
För detta senare register har Kungl. Maj:t därutöver meddelat
särskilda föreskrifter i personalkontrollkungörelsen (1969: 446).

Den särskilda polisverksamhetens register är i första hand ett hjälp -

medel i den polisiära verksamheten (spaningsregister). Vid sidan härav
utgör det underlag för upplysning i samband med personalkontroll. Personalkontrollkungörelsen
innehåller dels några rätt kortfattade regler
om själva registret och dels tämligen utförliga regler om personalkontrollen,
bl. a. om utlämnande av uppgifter ur registret, förfarandet
därvidlag m. m. samt vissa övergångsbestämmelser.

Personalkontrollen och vad därmed sammanhänger behandlar jag i
nästa avsnitt.

Om säkerhetsavdelningens register stadgas följande i 2 § i personalkontrollkungörelsen.

För den särskilda polisverksamheten för hindrande och uppdagande
av brott mot rikets säkerhet m. m. föres polisregister vid säkerhetsavdelningen
inom rikspolisstyrelsen.

I polisregister som avses i första stycket får rikspolisstyrelsen anteckna
uppgifter som behövs för den särskilda polisverksamheten. Anteckning
i sådant register får icke göras enbart av det skälet att någon genom
tillhörighet till organisation eller på annat sätt givit uttryck för politisk
uppfattning.

De nu återgivna stadgandena är de direkta föreskrifterna om vad
som får förås in i säkerhetspolisens register. Ytterligare upplysningar
i saken kan emellertid inhämtas genom föreskrifterna om vad som får
lämnas ut ur registret i personalkontrollärenden. Får en uppgift lämnas
ut måste den rimligen också ha fått föras in. Bestämmelserna om utlämnande
av registeruppgifter i personalkontrollärenden finns i 8—10 § §
personalkontrollkungörelsen. 8 § och 10 § är här inte av intresse. Den
förra stadgar att i vissa fall får varje uppgift ur polisregister över lag
lämnas ut. Den senare rör enbart uppgifter ur det vanliga polisregistret,
dvs uppgifter om andra brott än de som hänföres till brott mot rikets
säkerhet. 9 § åter, som gäller för flertalet personalkontrollärenden,
stadgar vissa inskränkningar i vad som får utlämnas ur säkerfietspolisens
register. I de fall då 9 § är tillämplig får uppgift utlämnas om den
som

1. dömts eller är misstänkt för vissa närmare angivna brott, sabotage,
spioneri, olovlig underrättelseverksamhet m. fl.

2. eljest dömts eller är misstänkt för sådan handling eller försök
eller förberedelse därtill som innefattar brott mot rikets säkerhet
eller som är ägnad att undergräva det demokratiska statsskickets bestånd
eller rikets ställning som oberoende stat eler

3. genom sin verksamhet eller eljest kan befaras vara beredd att
deltaga i sådan handling som avses under 1 och 2.

Innebörden av reglerna i 2 och 9 §§ är icke alldeles lätta att tolka
om de ställs mot varandra. I 2 § sägs, att man får anteckna allt som
behövs för den särskilda verksamheten. Å andra sidan får anteckning
inte göras enbart av det skälet att någon givit uttryck för politisk upp -

fattning genom tillhörighet till organisation eller på annat sätt. Uttrycket
»på annat sätt* är ju mycket vitt och kan synas åsyfta varje politiskt
handlande som inte innefattar brott.

Går man till 9 § finner man emellertid att anteckning får göras icke
Mott om att någon dömts eller misstänkts för handling som innefattar
brott mot rikets säkerhet m. m. eller försök eller förberedelse därtill
utan även om någon genom sin verksamhet eller eljest kan befaras vara
beredd att deltaga i sådan handling, dvs om någon bedöms vara vad
man kallar säkerhetsrisk. I 9 § görs inte någon reservation för politiska
bevekelsegrunder.

Mot bakgrund härav måste — om paragrafernas innehåll skall få
ett logiskt sammanhang — uttrycket »på annat sätt» i 2 § ges den innebörden,
att om någon ger uttryck åt sin politiska uppfattning på
sådant sätt att han blir att bedöma som säkerhetsrisk får anteckning
ske. Alltså: anteckning får inte göras enbart av det skälet att någon tillhör
en politisk organisation; inte heller om någon på annat sätt ger
uttryck för politisk uppfattning under förutsättning att handlandet ej
innefattar brott av ovan angivet slag eller försök eller förberedelse därtill
eller att det medför att vederbörande blir att bedöma som säkerhetsrisk.

Rikspolisstyrelsen har utfärdat anvisningar för den polisiära säkerhetstjänstens
register, personalkontrollen m. m. De nu gällande föreskrifterna
(HT 16) — som fastställts av styrelsen i plenum — utfärdades
17.12.1970. Till belysning av rikspolisstyrelsens uppfattning om innebörden
av bestämmelserna i personalkontrollkungörelsen och om hur de
bör praktiskt tillämpas återges här följande avsnitt av anvisningarna
som eljest är hemliga.

Införande i registret

Säkerhetstjänstens register skall i första hand vara en upplysningskälla
och arbetshjälp för den utredande och spanande personalen och
innehålla de uppgifter som polisen behöver för att kunna förebygga
och uppdaga brott samt fullgöra sin verksamhet i övrigt. Det andra
syftet med registret är att det skall tjäna som hjälpmedel vid personalkontroll.

Registrets användbarhet och allmänna betydelse för effektiviteten i
säkerhetstjänsten sammanhänger med hur omfattande, detaljrikt och
aktuellt registret kan hållas. Behovet av en mycket ingående registrering
är allmänt sett också större för säkerhetstjänsten än för arman polisverksamhet.

Av 2 § personalkontrollkungörelsen framgår att d registret får antecknas
alla uppgifter som behövs för den särskilda polisverksamheten. Såsom
enda begränsning gäller att anteckning i sådant register inte får
göras enbart av det skälet att någon genom tillhörighet till organisation
eller på annat sätt givit uttryck för politisk uppfattning.

Det är emellertid ett välkänt faktum att vissa politiska ytterlighetsriktningar
företräder meningar som syftar till att omstörta det demo -

kratiska samhället med våldsamma medel. Risken att medlem i eller
sympatisör med sådan organisation är beredd att deltaga i samhällsfientlig
verksamhet är uppenbar. Sådan person måste därför kontrolleras
av säkerhetstjänsten. Grunden för registrering ligger dock inte i den
politiska uppfattningen som sådan utan är och förblir risken för samhällsfientlig
verksamhet.

Det kan emellertid självfallet förekomma att en person kan vara
medlem i eller sympatisör med sådan organisation utan att därför vara
beredd att deltaga i samhällsfientlig verksamhet. Därest detta står klart
skall han inte registreras.

Det är betydelsefullt att endast objektivt och sakligt grundade uppgifter
antecknas i registret. Det måste emellertid samtidigt framhållas
att det många gånger är nödvändigt att registrera även svaga misstankar.
Ofta kan det vara fråga om obekräftade uppgifter från personer vilkas
trovärdighet i allmänhet eller i det speciella fallet inte kan bedömas.

Även dåligt underbyggda uppgifter eller uppgifter av ringa vikt kan
vara betydelsefulla för spaningsarbete! och kan också registreras. När
det gäller sådana uppgifter bör emellertid särskild försiktighet visas och
all nödig hänsyn tas till medborgarnas personliga integritet.

Registret är upplagt dels med personakter, dels med sakakter. De
senare hänför sig till sådana händelser beträffande vilka dokumentationen
ansetts böra hållas samman. Personakterna avser inte blott personer
som är föremål för uppmärksamhet utan också sådana personer
som vid utredningar bidragit med uppgifter av värde. Den samlade informationen
från personen i fråga finns då i en särskild akt.

Registret har intill nu enbart haft formen av ett arkiv med handlingar
ordnade efter aktnummer jämte en innehållsförteckning till arkivet
uppställd efter personnamn och — såvitt gäller sakakter — ärendebeteckningar.
Innehållsförteckningen, bestående av insticksremsor på
plåtskärmar, upptager förutom namn eller ärendebeteckning och aktnummer
även en kodbeteckning som i viss mån upplyser om anledningen
till att vederbörande finnes införd i registret. Under första halvåret
1972 har registret blivit överfört till dator. Handlingsarkivet och
dess innehållsförteckning skall dock behållas till dess att man är övertygad
om att datasystemet fungerar tillfredsställande.

Innan en person införes i säkerhetspolisens register såsom varande
en säkerhetsrisk skall de för honom graverande uppgifterna ha nått en
viss styrka och tillförlitlighet. Vad som skall införas i registret prövas
centralt vid säkerhetsavdelningen i Stockholm. Ansvaret ligger i första
hand på kvalificerat polisbefäl vid registerenheten. Detta befäl mottager
och granskar spaningsrapportema från fältorganisationen i Stockholm
och från sektionerna ute i landet. Registerenhetens befäl har rätt att
vägra registrering. Vid min undersökning har kunnat iakttagas, att registrering
av rapporter icke sällan vägras på detta plan. Skulle registerenhetens
befäl hysa tvekan föres frågan upp till högre chef, i praktiken
ofta till avdelningschefen.

Sedan en person emellertid på grund av belastning i säkerhetshänseende
befunnits böra registreras hålles registeruppgifterna om honom
aktuella bl. a. så att man vet var vederbörande finns. Av denna anledning
innehåller sådana personakter en del uppgifter som inte direkt har
med säkerhetshotande verksamhet att göra.

För registrering krävs sålunda att uppgifterna nått en viss styrka.
Det kan emellertid dröja innan spaning ger ett sådant resultat att spaningspersonalen
kan taga ställning till frågan om saken Skall avföras
eller rapporteras till registret. Spaningspersonalen för under detta inledande
skede egna anteckningar. I de förut citerade, av rikspolisstyrelsen
utfärdade anvisningarna lämnas följande föreskrifter om sådana
anteckningar.

Minnesanteckningar m. m.

I spaningsarbete! är det ofta nödvändigt att systematiskt bearbeta
vissa företeelser, tips, iakttagelser och andra uppgifter. Arbetet underlättas
och effektiveras ofta, särskilt i större utredningar, genom att utredningsmannen
kronologiskt gör vissa minnesanteckningar eller för
enklare kortregister. Sådana anteckningar eller register är inte att
jämställa med polisregister enligt polisregisterlagen och är inte heller
underkastade bestämmelserna i personalkontrollkungörelsen. De är i
stället att betrakta som arbetsmaterial. Sådant material skall enligt
AF/Säk p 9 förstöras så snart det inte längre behövs.

Registret utgör som förut nämnts i första band ett arbetsinstrument
i brottsspaningen. För att sektionerna ute i landet inte skall stå utan
detta instrument finns vid varje sektion ett litet register — i princip
utgörande ett utdrag ur det centrala registret av de uppgifter som berör
vederbörande sektion. Ansvariga för förandet av dessa sektionsregister
är vid mindre sektioner sektionschefen och vid större sektioner
ett för denna uppgift utsett kvalificerat polisbefäl. Den som vid en
sektion svarar för sektionsregistret är också den som vid sektionen i
första hand prövar vilka spaningsresultat som skall rapporteras till ledningen
i Stockholm och det centrala registret. Dessa sektionsregister
är enbart aibetsinstrument för spaningen och har ingen funktion i personalkontrollärenden.
I rikspolisstyrelsens anvisningar sägs om sektionsregister
följande.

De lokala registren

I kungörelsen nämns inte uttryckligen att säkerhetstjänsten f. n. har
flera register. Vad som sägs i denna promemoria gäller emellertid såväl
det centrala registret som sektionernas register. Ett lokalt register får
därför inte innehålla uppgifter som inte återfinns i det centrala registret.
Det kan också förmodas att den förestående övergången till ADB
kommer att möjliggöra att de lokala registren slopas.

I övergångsbestämmelserna till personalkontrollkungörelsen stadgas
bl. a. att uppgift som finns i säkerhetsavdelningens register när kun -

görelsen träder i kraft (vilket skedde 1.10.1969) inte får lämnas ut om
den är av sådan beskaffenhet att den enligt kungörelsen inte skulle få
antecknas i registret samt att sådan uppgift skall avföras ur registret
så snart kan ske.

Något bör sägas om bakgrunden till dessa bestämmelser och om den
verkställda gallringen i registret.

Säkerhetsavdelningens register har sitt ursprung i den registrering
som på 1930-talet skedde av kommunister och nationalsocialister. Vid
olika tillfällen lämnades från regeringens sida vissa direktiv om registreringen.
De direktiv som gällde närmast före ikraftträdandet av personalkontrollkungörelsen
utfärdades av Kungl. Maj:t 1948 och innebar
ett återupptagande av registreringen av kommunister, något som icke
förekommit efter 1945.

Parlamentariska nämnden diskuterade utförligt, huruvida direktiv
bör lämnas för registrering i säkerhetsavdelningens register. Nämnden
anförde bl. a.

De viktigaste skälen för att direktiv ej bör lämnas för säkerhetsavdelningens
insamlande och införande av uppgifter i registret är att, liksom
vid polisiär spaning i allmänhet, framgången vid spaningen mot
säkerhetshotande verksamhet kan ha sin grund i en upplysning, som vid
noteringen i registret varit dåligt underbyggd eller av ringa vikt. En
sådan upplysning kan senare i en förändrad situation få ökad betydelse.
Bedömandet av vilka uppgifter som skall tagas in i registret kräver därför
åtskilligt av kombinationsförmåga, förutseende och kunskaper. Dessutom
kan vid bearbetning och sammanställning av olika spaningsdata
dessa få en mening, som ej utan vidare framgår av dem var för sig.
Slutsatsen av det anförda är att urvalet för införande av uppgifter i ett
polisregister med nödvändighet blir mer omfattande än det aktuella
läget för spaningen i och för sig föranleder.

Över huvud taget vöre det en icke önskvärd inskränkning i den polisiära
säkerhetstjänstens effektivitet, om dess spanings- och arbetsregister
underkastades detaljerade bestämmelser i avseende å innehållet.
Den internationella underrättelseverksamheten skiftar mål och medel
och säkerhetstjänsten måste utan bindningar till fastlåsta regler kunna
följa med i den utveckling och föränderlighet, som räder även på detta
område. Särskilt betydelsefullt synes vara att man ej ser alltför kortsiktigt
på saken. Om man för någon tid upphör att registrera en riskfaktor
och det sedan efter några år visar sig att detta var förhastat,
har i registret uppstått luckor, som kan vålla olägenheter i verksamheten.

Ett betydelsefullt skäl för att låta säkerhetsavdelningens registrering
vara fri från andra restriktioner än de som lagen om polisregister innehåller,
är att de myndigheter, som vid personalkontroll har rätt att få
uppgifter därifrån, torde ställa höga anspråk på dessas fullständighet.
Om det skulle vara så, att säkerhetsavdelningen ej fick registrera allt
som vid en objektiv bedömning kunde anses vara av betydelse i sammanhanget
— d. v. s. sådant som gör att man kan ifrågasätta en persons
lämplighet, pålitlighet och motståndskraft mot yttre påverkan — vore
det ej osannolikt att flera myndigheter skulle finna sig föranledda att

göra egna systematiska anteckningar för att vara i stånd att skydda
myndigheten från infiltration. Uppenbarligen skulle detta vara en föga
önskvärd utveckling. Det är utan tvekan bättre att ha ett register, fört
av en ansvarig myndighet, varifrån upplysningar får utlämnas endast
enligt vissa i demokratisk ordning bestämda och under parlamentarisk
kontroll stående regler.

Nämnden övergick därefter till att diskutera frågan om registrering
av medlemskap i politiska ytterlighetsriktningar och anförde bl. a.

Det är närmast registreringen på grund av politiska skäl, i debatten
stundom kallad »åsiktsregistrering» som föranlett krav på restriktioner.
Mot registreringen i övrigt har ej riktats invändningar. Det kan då
såsom utgångspunkt för den fortsatta diskussionen ånyo erinras om
att det jämlikt lagen om polisregister ej är tillåtet för säkerhetsavdelningen
att registrera annat än det som är behövligt för att avdelningen
skall kunna fullgöra sina uppgifter. Då de politiska ytterlighetsriktningama
uppmärksammas av säkerhetstjänsten bygger detta således på den
värderingen att detta anses behövligt för verksamheten.

Efter att ha avhandlat bedömningen av politiska ytterlighetsriktningar
ur säkerhetssynpunkt anförde nämnden.

Att man kan bli antecknad i ett officiellt register på grund av politiska
åsikter är i och för sig mindre tillfredsställande. Härom torde ej
råda delade meningar. Den politiska åsikten är varje medborgares ensak,
en uppfattning som bl. a. lett till att rösthemligheten vid allmänna
val garanteras i lag. Principen är att var och en skall få ha sin politiska
mening för sig själv och att myndigheterna icke skall intressera sig
för detta utan tungt vägande skäl. Denna grundsats påverkas ej på ett
avgörande sätt av att det självklart ej ligger något besvärande eller vanhedrande
i att bli antecknad för en politisk mening. Att uppträda i det
offentliga livet — i press, radio, television eller på annat sätt — är på
sätt och vis likvärdigt med registrering. Vederbörande blir uppmärksammad
och den som har intresse därav kan katalogisera sådana framträdanden.
Grunden för registrering ligger dock ej i den politiska uppfattningen
som sådan utan är och bör förbli risken för samhällsfientlig
verksamhet. Denna risk sammanfaller, som framgår av vad förut anförts,
så ofta med tillhörighet till politiska ytterlighetsriktningar att ytterlighetspartiemas
medlemmar och sympatisörer funnits böra registreras.
I detta ligger icke någon »åsiktsregistrering».

Slutsatsen av nämndens resonemang blev att nämnden ansåg, att föreskrifter
angående säkerhetsavdelningens registrering inte var påkallade,
vare sig när det gäller anknytning till politiska ytterlighetspartier eller
eljest.

I motsats till vad nämnden föreslog kom personalkontrollkungörelsen,
som framgår av det tidigare lämnade referatet, att upptaga direktiv
om vad som får införas i registret. Huvudregeln i 2 § att i registret får
antecknas uppgifter som behövs för verksamheten överensstämmer i
huvudsak med motsvarande regel i polisregisterlagen. En viss precisering
erhålles indirekt, som ovan angivits, genom reglerna om vilka
uppgifter som får utlämnas. Principiellt nytt är förbudet i 2 § mot re -

gistrering enbart av det skälet att någon givit uttryck åt politisk uppfattning.

Det är uppenbart, att förutsättningen för att ett sådant förbud skulle
få omedelbar effekt och betydelse var att uppgifter av sistnämnt slag
— i den mån de fanns i registret — rensades ut därifrån. Därav stadgandet
i övergångsbestämmelserna om avföring ur registret av sådana
uppgifter.

Rörande gallringen av registret har från säkerhetsavdelningen inhämtats
följande uppgifter.

I augusti 1967 började arbetet med omläggningen av registret till
ADB. Därvid skedde en kontinuerlig, manuell bortgallring av uppgifter
som säkerhetsavdelningen bedömde som inte längre behövliga.
Sedan personalkontrollkungörelsen utkommit — juni 1969 — skedde
gallringen med iakttagande så långt möjligt av däri givna föreskrifter.
I mars 1971 var överförandet till ADB i princip slutfört. Därefter ägde
gallringen rum med hjälp av listor som framtagits med datamaskinen.
Listorna gjorde gallringsarbetet både tids- och personalbesparande och
man kunde nu snabbt fullfölja gallringsarbetet enligt reglerna i personalkontrollkungörelsen
och göra en omgallring av det material som tidigare
varit föremål för manuell gallring. På sommaren 1971 var gallringsarbetet
slutfört. I samband med det ordinarie registervårdsarbetet ägnas
uppmärksamhet åt att i registret ej av misstag finns kvar uppgifter som
inte skall finnas där.

Vid gallringen fördes förstöringsrapporter upptagande registerbeteckning
m. m. gällande det utgallrade materialet. Rapporterna är daterade
och signerade av den polisman som gjort gallringen. Beträffande diarieförda
ärenden, som utgallrats, har anteckning om makulering gjorts i
vederbörande diarium.

Jag har tagit del av sådana förstöringsrapporter och diarieanteckningar.

Det utgallrade materialet har förstörts i destruktör eller bränts.
Gallringen är nu slutförd. Genom gallringen har mer än hälften av det
antal poster som fanns i registret vid personalkontrollkungörelsens
ikraftträdande bortgallrats.

3.4. Personalkontroll

Med personalkontroll förstås enligt personalkontrollkungörelsen
inhämtande av upplysningar ur polisregister beträffande den som innehar
eller avses tillträda tjänst som är av betydelse för rikets säkerhet.

Personalkontroll får enligt 3 § kungörelsen företagas av däri uppräknade
civila och militära myndigheter och av Allmänna Bevaknings
AB och Sveriges Radio AB. Om personalkontroll bör företagas i fråga
om tjänst hos annan myndighet skall myndigheten göra framställning
därom till Kungl. Maj:t.

Personalkontroll får enligt 4 § företagas endast i fråga om tjänst som
är hänförd till skyddsklass. Tjänst hänföres till skyddsklasserna 1 eller
2. Skyddsklass 1 omfattar tjänster som är av synnerlig betydelse för
rikets säkerhet. Skyddsklass 2 omfattar övriga tjänster som är av betydelse
för rikets säkerhet. Kungl. Maj:t bestämmer särskilt för varje
myndighet vilka tjänster som skall hänföras till skyddsklass 1. Vilka
tjänster som skall hänföras till skyddsklass 2 bestämmes av Kungl.
Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av vederbörande myndighet.

Myndighet skall enligt 6 § företaga personalkontroll vid nyanställning
i tjänst som tillhör skyddsklass och transport eller befordran från tjänst
som ej ingår i skyddsklass till skyddSklassindelad tjänst eller från tjänst
i skyddsklass 2 till tjänst i skyddsklass 1. Beträffande den som innehar
tjänst i skyddsklass 1 skall förnyad personalkontroll ske minst vart
femte år. Förnyad kontroll bör i övrigt företagas, när särskild anledning
föreligger.

Framställning om utlämnande av uppgifter för personalkontroll göres
hos rikspolisstyrelsen.

Vad gäller utlämnande av uppgifter ur registret föreskriver 8§, att
beträffande den som innehar eller avses skola tillträda tjänst i skyddsklass
1 får rikspolisstyrelsen lämna ut varje uppgift som är tillgänglig
i polisregister.

Beträffande den som innehar eller avses skola tillträda tjänst i
skyddsklass 2 får rikspolisstyrelsen lämna ut uppgifter ur säkerhetsavdelningens
register enligt föreskrifterna i 9 §. Detta stadgande har
behandlats tidigare i samband med tolkningen av reglerna om vad som
får införas i registret. Stadgandet återges här i dess helhet.

Beträffande den som innehar eller avses skola tillträda tjänst i skyddsklass
2 får rikspolisstyrelsen lämna ut uppgift ur säkerhetsavdelningens
register om att han

1. dömts eller är misstänkt för brott som avses i 1 § lagen den 21
mars 1952 (nr 98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål eller för brott som avses i 13 kap. 7 eller 8 § brottsbalken eller
försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott1,

2. eljest dömts eller är misstänkt för sådan handling eller försök eller
förberedelse därtill som innefattar brott mot rikets säkerhet eller som
är ägnad att undergräva det demokratiska statsskickets bestånd eller rikets
ställning som oberoende stat, eller

3. genom sin verksamhet eller eljest kan befaras vara beredd att
deltaga i sådan handling som avses under 1 eller 2.

I fråga om förfarandet hos rikspolisstyrelsen gäller enligt 11 §, att
vid prövning av fråga om utlämnande av uppgift ur polisregister för

1 Under 1. åsyftas vissa brott mot rikets säkerhet såsom sabotage, spioneri,
olovlig underrättelseverksamhet m. fl.

personalkontroll består rikspolisstyrelsen — med visst undantag som
här ej är av intresse — av rikspolischefen, chefen för säkerhetsavdelningen
och lekmannarepresentantema. Styrelsen är beslutför om rikspolischefen
och minst tre av lekmannarepresentantema är närvarande.
Uppgift får lämnas ut endast om alla är ense om beslutet. Anser lekmannarepresentant
att uppgift ej bör lämnas ut, får rikspolischefen hänskjuta
ärendet till Kungl. Maj:t, om han anser att uppgiften ändå bör
lämnas ut. Hänskjutande skall alltid ske, om lekmannarepresentant begär
det.

Ytterligare några föreskrifter rörande förfarandet hos rikspolisstyrelsen
bör refereras. 113 § stadgas att innan uppgift lämnas ut enligt 8 §,
d. v. s. angående tjänst i skydd sklass 1, bör den som uppgiften åvser
ges tillfälle att skriftligen eller muntligen yttra sig i ärendet, om ej särskilda
skäl föranleder till annat. Beträffande fall som avses i 9 § (tjänst
i skyddsklass 2) bör samma ordning tillämpas, om särskilda omständigheter
ger anledning till det. Uppgift som rikspolisstyrelsen lämnar
ut till myndighet får enligt 14 § ej åtföljas av yttrande. I 15 § stadgas
att har beslut fattats att uppgift ej skall lämnas ut, får det ej framgå
av rikspolisstyrelsens svar till myndighet huruvida registret innehåller
uppgift om den person som kontrollen avser eller uppgift utöver vad
som lämnas.

Kungörelsen innehåller även en del föreskrifter för myndighet som
begär kontroll. Enligt 17 § skall myndighet noga överväga, om sådan
kontroll är påkallad. Den som innehar eller söker tjänst i skyddsklass
1 skall på begäran av myndigheten lämna skriftlig upplysning om sina
personliga fölhållanden enligt formulär som fastställes av rikspolisstyrelsen.
I 19 § föreskrives, att har myndighet begärt uppgifter hos
rikspolisstyrelsen för personalkontroll skall myndigheten underrätta den
som framställningen avser om att kontroll begärts, såvida inte Kungl.
Maj:t medgivit undantag. Den myndighet som företager personalkontroll
skall enligt 20 § själv pröva betydelsen av uppgift som lämnats
ut ur polisregister med hänsyn till arten av den verksamhet som ankommer
på innehavare av den berörda tjänsten, myndighetens egen
kännedom om den som uppgiften avser och övriga omständigheter.
Myndighets beslut i ärende som föranlett personalkontroll skall tillställas
rikspolisstyrelsen. Efter sådant beslut skall de handlingar som
erhållits från rikspolisstyrelsen snarast återställas till styrelsen. Närmare
föreskrifter om förfarandet vid inhämtandet av uppgifter meddelas av
rikspolisstyrelsen.

Kungörelsen, som utfärdades 13.6.1969, trädde i kraft 1.10.1969.
Enligt övergångsbestämmelserna i kungörelsen skulle därmed de tidigare
föreskrifter, som fanns på detta område och som innefattades i
ett Kungl, brev till statspolisintendenten den 30 juni 1961 upphöra att
gälla. Tillika stadgades att, om i visst fall bestämmelser enligt 4 § andra

stycket d. v. s. om skyddsklassindelning av tjänster inte meddelats före
utgången av september 1969, personalkontroll fick tills vidare ske i
samma utsträckning som enligt äldre bestämmelser. Slutligen föreskrevs,
att uppgift som fanns i säkerhetsavdelningens register när kungörelsen
trädde i kraft inte fick lämnas ut, om den var av sådan beskaffenhet
att den enligt kungörelsen inte skulle få antecknas i registret. Därjämte
föreskrevs om utgallring, något som berörts i föregående avsnitt.

Genom kungörelse 9.10.1969 gjordes ett tillägg till de ovan refererade
övergångsbestämmelserna till personalkontrollkungörelsen. Tillägget innebär
att i de fall äldre bestämmelser alltjämt skall tillämpas, vilket är
fallet för myndigheter vars tjänster ännu ej skyddsklassindelats, så skall
ej 13 och 19 §§ i personalkontrollkungörelsen äga tillämpning. I sådana
fall föreligger alltså ej någon skyldighet för rikspolisstyrelsen att låta
den som kontrollen avser yttra sig innan uppgift lämnas ut och den
kontrollerande myndigheten behöver ej underrätta vederbörande att
kontroll begärts rörande honom.

Beslut om skyddsklassindelning av tjänster förelåg först omkring
två år efter det personalkontrollkungörelsen utfärdats.

I beslut 26.3.1971 meddelade Kungl. Maj:t föreskrifter enligt 4 §
personalkontrollkungörelsen om vilka tjänster och uppdrag i statsdepartementen
— utom utrikesdepartementet — och statsrådsberedningen
som skall hänföras till skyddsklass 1.

I särskilt beslut samma dag bemyndigade Kungl. Maj:t cheferna för
departementen att bestämma vilka tjänster i departementen — utom
utrikesdepartementet — och statsrådsberedningen som skall hänföras
till skyddsklass 2. Kungl. Majit meddelade i beslutet vissa riktlinjer för
skyddsklassindelningen i syfte att åstadkomma erforderlig restriktivitet.

Samma 26.3.1971 meddelade Kungl. Majit vidare på föredragning
av vederbörande departementschefer en räcka av beslut rörande de i
3 § personalkontrollkungörelsen uppräknade myndigheterna inklusive
krigsmakten men utom länsstyrelserna. För varje myndighet föreligger
två beslut, dels ett beslut rörande vilka tjänster inom myndigheten som
skall hänföras till skyddsklass 1 och dels ett beslut innefattande bemyndigande
för myndigheten att själv besluta om vilka av dess tjänster
som skall hänföras till skyddsklass 2. I sistnämnda beslut har angivits
riktlinjer för skyddsklassindelningen av samma innehåll som upptagits
i bemyndigandet för departementscheferna.

För länsstyrelsernas del förelåg ej motsvarande beslut förrän 24.3
1972. Anledningen härtill torde vara, att man ville avvakta ikraftträdandet
av länsstyrelsereformen.

Det kan förtjäna antecknas, att 26.3.1971 torde ha meddelats motsvarande
beslut för Allmänna Bevaknings AB och Sveriges Radio AB.

För närvarande återstår således endast utrikesdepartementet, beträffande
vilket icke föreligger något beslut om skyddsklassindelning
av tjänsterna.

I detta sammanhang är av intresse, att Kungl. Majit i besluten avseende
tjänster som hänförts till skyddsklass 1 föreskrivit följande.

När personalkontroll skall företagas beträffande den som innehar
eller söker tjänst, som hänförts till skyddsklass 1, skall skriftliga upplysningar
lämnas enligt formulär, som fastställts av rikspolisstyrelsen.
Dessa upplysningar skall ligga till grund för särskild utredning av rikspolisstyrelsen
om vederbörande persons pålitlighet från säkerhetssynpunkt.

Besluten om skyddsklassindelning drog långa expeditionstider. Beslutet
angående krigsmakten — meddelat 26.3.1971 — inkom sålunda till
rikspolisstyrelsen först 8.7.1971. Av övriga 37 beslut 26.3.1971 rörande
skyddsklass 1 inkom ett i mars, åtta under april, 22 under maj och sex
under juni månader 1971. Beslutet angående länsstyrelserna — 24.3
1972 — inkom 12.6.1972.

Bestämmelserna i 1961 års Kungl, brev kom alltså för krigsmakten
och huvuddelen av förvaltningen utom länsstyrelserna att gälla till mitten
av 1971 och för länsstyrelserna till juni 1972. De är alltjämt gällande
för utrikesförvaltningen. Detta innebär, att under denna övergångstid
kunde inträffa, att ett veik begärde personalkontroll vid tillsättandet
av tjänst, som sedermera inte alls hänfördes till någon skyddsklass.

Detta var förhållandet i det i inledningen omnämnda fallet i luftfartsverket.
Det ifrågavarande personalkontrollärendet uppkom under
hösten 1970. Någon skyddsklassindelning hade då inte gjorts för luftfartsverket.
Enligt den nya ordning som tillkom under våren 1971 var
den tjänst som personalkontrollärendet avsåg inte hänförd till någon
skyddsklass. Sökande till eller innehavare av denna tjänst kan alltså
inte numera göras till föremål för kontroll.

Att äldre bestämmelser alltjämt är gällande inom viss del av förvaltningen,
nämligen utrikesförvaltningen, innebär naturligen även andra
olägenheter, inte minst för de personer som underkastas kontroll enligt
denna ordning, eftersom de varken får kännedom om att kontroll göres
eller tillfälle att yttra sig innan uppgift lämnas ut av rikspolisstyrelsen.

Beträffande personalkontrollens omfattning skall slutligen anmärkas,
att personalkontrollkungörelsen inte är tillämplig på tjänster inom riksdagsförvaltningen
och vid riksdagens verk.

Som tidigare nämnts kan fråga om utlämnande av uppgifter ur registret
av styrelsen hänsikjutas till Kungl. Majit. Efter tillkomsten av personalkontrollkungörelsen
har detta skett fyra gånger. Första gången
gällde hänskjutandet fern personer, vid övriga tillfällen en person. Jag
har tagit del av handlingarna avseende dessa fall. Av de sammanlagt
åtta fallen medgav Kungl. Majit utlämnande av fullständiga uppgifter
i ett fall. I ett annat fall medgav Kungl. Majit, att av de i registret beträffande
denna person förekommande anteckningarna en uppgift fick

lämnas ut. I övriga fall fick något utlämnande icke ske. Kungl. Maj:ts
beslut har meddelats 1969 och 1970.

Rikspolischefen har för mig uppgivit, att i samtliga fall tveksamhet
uppstått inom styrelsen huruvida uppgift borde lämnas och att styrelsen
då enat sig om att hänskjuta fallen till Kungl. Maj:t i syfte att få ledning
Vid tolkningen av personalkontrollkungörelsens föreskrifter. Dessa
är de enda fall som förekommit då fråga om utlämnande av uppgift
hänskjutits till Kungl. Maj:t. Inte något fall har således förekommit av
hänskjutande till Kungl. Maj:t enbart på rikspolischefens begäran eller
på begäran endast av någon lekmannarepresentant. Över huvud har
alltid enighet förelegat inom styrelsen vid behandlingen av frågor om
utlämnande ur registret.

Slutligen redovisas här vad lekmannarepresentanterna hos mig anfört
rörande sin syn på personalkontrollen och säkerhetspolisens verksamhet
i övrigt.

Riksdagsmannen Olle Dahlén:

Han hade inträtt i styrelsen i augusti 1971 och hade följaktligen inte
deltagit i fastställandet av den nu gällande arbetsordningen för säkerhetspolisen
(HT 16) som tillkom i december 1970. Hans allmänna omdöme
om den författningsmässiga regleringen av säkerhetstjänsten var
att den nog var »så pass hygglig som man kan få det». Området var
dock svårt och kunde man få ännu klarare föreskrifter än dem som
hitintills åstadkommits vore det bra.

Det för de parlamentariska ledamöterna mest väsentliga är enligt
Dahléns syn att kontrollera vad som skall få föras ut ur registret. Vid
prövning av utlämnandefrågor får man en viss kontroll på vad för slags
material som tillföres registret. Härom kan sägas att det inte framkommit
något som tyder på att polisen går utöver vad som krävs för
ett meningsfullt arbete. Understundom har i styrelsen ställts frågan varför
en person finns antecknad, men tillfredsställande förklaring har
hitintills framkommit vid närmare granskning, över huvud taget är man
mycket noggrann vid utlämnande av uppgifter.

Att någon antecknats exempelvis som medlem i en samhällsomstörtande
organisation medför inte utlämnande. Det krävs då också att han
visat aktivitet av graverande slag. Hyser någon ledamot tveksamhet
sker utlämnande inte.

Det har inte under den tid Dahlén ingått i styrelsen satts i fråga att
det vore oriktigt att registrera de aktiva inom de extremistorganisationer
som nu hålles under särskild uppsikt.

Dahlén anför som sin mening att en registrering av säkerhetsrisker
är nödvändig. Dahlén vill också påpeka att de befattningshavare inom
säkerhetspolisen vilka han haft att göra med sett mycket kyligt och

nyktert på sitt arbete och inte ägnat sig åt »spionromantik» och mysticism
som en del människor tycks tro.

Riksdagsmannen Bengt Gustavsson:

Han hade ingått i rikspolisstyrelsen så länge att han varit med om att
fastställa båda de arbetsordningar som tillkommit efter det att personalkontrollkungörelsen
utfärdats d. v. s. HT 15 och HT 16. Styrelsen har
varit ense då arbetsordningarna fastställts. Detta innebär dock inte att
förhållandena är i allt tillfredsställande. Det vore önskvärt att man
kunde skapa än klarare regler, detta med hänsyn inte minst till polispersonalen
i fältarbetet. Kunde man, utan att skada verksamheten,
framträda med större öppenhet skulle det också vara till fördel. Gustavsson
är för sin egen del dock övertygad om att det med hänsyn till rikets
säkerhet måste ske en registrering av vissa förehavanden.

Såvitt gäller utlämnande av registeruppgifter torde man enligt Gustavssons
mening inte kunna nå större säkerhet med nuvarande system.
Styrelsen är mycket noggrann i sin prövning av utlämningsfrågor. Är
någon särskilt tveksam hänskjuts frågan till regeringen eller sker inget
utlämnande.

Såvitt gäller medlemmar i de extrema grupper som syftar till våldsam
samhällsomstörtning kan sägas att då uppgifter om sådana lämnats ut
har det alltid funnits uppgifter om en verkligt aktiv insats, ett enkelt
medlemskap är inte tillräckligt för att vederbörande skall anses som
säkerhetsrisk.

Riksdagsmannen Carl Eric Hedin:

Han har varit i tillfälle att följa säkerhetspolisens arbete alltsedan
1961 d. v. s. även i den form det bedrevs före tillskapandet av rikspolisstyrelsen.
Han har den bestämda uppfattningen att det är nödvändigt
med en säkerhetstjänst. Den uppläggning arbetet nu fått får betecknas
som i stort sett tillfredsställande.

Sedan personalkontrollkungörelsen utfärdades har styrelsen utfärdat
tillämpningsföreskrifter i form av arbetsordning för säkerhetspolisen dels
år 1969 (HT 15), dels ock år 1970 (HT 16). Man har varit ense i styrelsen
vid fastställandet av dessa arbetsordningar. HT 15 delgavs på sin
tid den dåvarande justitieministern Herman Kling. HT 16 innebär
ingen principiell ändring i förhållandet till HT 15, men den konkretiserar
i vissa fall Den nya arbetsordningen torde ha utformats mycket
med tanke på att underlätta iför tjänstemännen. HT 15 var genom sin
mera abstrakta utformning svårare att använda i det dagliga arbetet.

Styrelsen har genom arbetsordningen fastställt principerna för förandet
av det särskilda polisregistret. Det kan däremot inte ankomma på
styrelsen att gå och göra kontroller i registret. Styrelsen får emellertid
ändå tillfälle att se registerinnehållet genom att den har pröva frågor

om utlämnande av registeruppgifter. Vad därvid framkommit har inte
givit anledning antaga att personalen satt sig över de givna direktiven.
Har registrering förekommit har de samlade registeranteckningarna
också alltid motiverat registrering.

Hedin yttrade avslutningsvis att det enligt hans mening vöre till fördel
med en så långt möjligt öppen redovisning av säkerhetspolisens
arbete.

Riksdagsmannen Ivar Högström:

Han hade varit ledamot av styrelsen sedan april 1970 och varit med
om fastställande av 1970 års hemliga arbetsordning för den särskilda
polisverksamheten (HT 16).

Han hade orienterats om den tidigare arbetsordningen (HT 15).
Denna delgavs på sin tid den dåvarande justitieministern Herman Kling
och han hade ingen erinran mot densamma. Högström har förutsatt
att också HT 16 varit justitiedepartementet bekant. I vart fall bör regeringen
ha fått en inblick i pricipema för registreringen genom de
ärenden om utlämnande av registeruppgifter som av rikspolisstyrelsen
hänskjutits till Kungl. Maj:t.

Sedan HT 16 antagits har inte inom rikspolisstyrelsen hysts några
delade meningar om de konkreta anvisningar som lämnats i HT 16.

Man bör skilja mellan vad som går in i registret och vad som kommer
ut ur registret. Registret är uppbyggt i första hand som ett för
polisen internt spaningsinstrument. Ut ur registret kommer uppgifter
bara då registret begagnas för personalkontroll.

Rikspolisstyrelsen är mycket noggrann vid prövningen huruvida en
uppgift bör lämnas ut. Parlamentarikerna frågar mycket om detaljer
i spaningsmaterialet då uppgifter finns i registret. Högström kan inte
erinra sig att han någon gång reagerat mot någon anteckning i registret
såsom varande obehövlig. Är en uppgift mera vag kommer det däremot
inte i fråga att lämna ut den. Då utlämnande skett har belastningen
på vederbörande varit så stor att tvekan ej kunde råda om det riktiga
i att utlämna uppgifterna. Man har den praxis att om någon ledamot
hyser tveksamhet inför utlämnande, så antingen faller frågan eller
också hänskjuter man ärendet till Kungl. Majit för att få ett rättesnöre.

Sammanfattningsvis ville Högström uttala att han i stort sett var tillfredsställd
med den form den svenska säkerhetspolisen bedrev sitt arbete
i.

Riksdagsmannen Gunnar larsson:

Han har varit ledamot av rikspolisstyrelsen alltsedan den tillkom år
1964. Förr förekom i säkerhetspolisens register många anteckningar
som väl kunde diskuteras. Detta slag av anteckningar har successivt

försvunnit och mot de anteckningar som nu framkommer i frågor om
utlämnande av registeruppgifter torde erinran inte kunna riktas.

Tillämpningen av 1969 års personalkontrollkungörelse har uppskjutits
under lång tid därför att regeringen inte blivit klar med skyddsklassindelningen.
I det något ovissa läge som rått från kungörelsens utfärdande
och till dess skyddsklassindelning började genomföras hänsköt
rikspolisstyrelsen flera ärenden om utlämnande till regeringen för avgörande.
Denna möjlighet har även tidigare då och då utnyttjats.

Styrelsen är mycket noggrann Vid prövningen huruvida en uppgift
bör lämnas ut. I många fall stannar man för att inte lämna ut uppgifter.
När utlämnande sker är belastningen uppenbar, det gäller särskilt
medlemmar i revolutionära grupper. Det händer inte att enbart
ett medlemskap föranleder utlämnande. Skall utlämnande ske finns det
också uppgifter om exempelvis utbildning i främmande land o. dyl.
Ofta är bakgrundsbilden komplicerad.

Som sammanfattning Vill Larsson anföra att enligt hans mening
säkerhetstjänsten är nödvändig och att den författningsmässiga regleringen
av verksamheten numera är så pass klar som man kan begära.

Riksdagsmannen Essen Lindahl:

Han har varit ledamot av rikspolisstyrelsen sedan 1965. Han har varit
med om fastställandet av såväl 1969 års som 1970 års tjänsteföreskrifter
för säkerhetspolisen (HT 15 och HT 16). Styrelsen har varit ense vid
fastställandet av dessa föreskrifter.

Lindahl är för egen del övertygad om att det behövs en säkerfietstjänst
i Sverige. Man måste emellertid vara omsorgsfull då man utformar
organisationen. Föreskrifterna bör vara så entydiga som möjligt.
Det vore nu önskvärt om man kunde avdramatisera säkerhetstjänsten.

Styrelsens praktiska kontakt med säkerhetspolisens register sker vid
prövning av frågor huruvida registeruppgifter skall utlämnas. Man är
restriktiv vid utlämnandet av uppgifter. Ehuru det inte krävs är styrelsen
nästan alltid fulltalig vid prövning av utlämnandefrågor. Styrelsen
har ofta ingående diskussioner i sådana ärenden.

Numera ser Lindahl ingen anledning att ifrågasätta arten av de anteckningar
som framkommer ur registret. Tidigare förekom det ibland
uppgifter som han tyckte var irrelevanta.

För att få en hos Kungl. Maj:t förankrad praxis har man dit hänskjuta
ett antal gränsfall. Man har då varit ense om hänskjutandet.

På särskild fråga förklarar Lindahl att HT 16 är att anse som en
konkretisering av de allmänt formulerade reglerna i HT 15.

4. »Agentvärvningarna»

I slutet av mars månad 1971 framträdde medicine kandidaten Lars
Weinehall från Umeå i flera dagstidningar med uppgifter om att sä -

3 Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

kerhetspolisen bett honom om hjälp i sådana avseenden som faan fann
tvivelaktiga. Av tidningsartiklarna att döma skulle polisen ha önskat att
Weinehall skulle ägna sig åt att utröna olika personers politiska uppfattning.

Weinehall, som hörts i saken, omtalade därvid i huvudsak följande:

I samband med ett offentligt möte i mars 1971, där Weinehall var
närvarande, kontaktades han av en man som uppgav sig heta X och
vara anställd vid polisens säkerhetsavdelning i Umeå. X var intresserad
av att få ett samtal med Weinehall och bad honom därför ringa
för närmare överenskommelse om ett sammanträffande. Weinehall, som
lovade att kontakta X, fick den uppfattningen att samtalet skulle röra
säkerhetsfrågor. Weinehall ringde X och de kom överens om att träffas
senare samma dag i Umeå polishus. Av samtalet som sedan fördes kom
Weinehall ihåg att X började med att informera om säkerhetsavdelningens
ställning, d. v. s. att den stod direkt under rikspolisstyrelsen. Han
kände till att Weinehall var ledamot av kommunfullmäktige i Umeå
och anledningen till kontakten var enligt vad X uppgav Weinehalls
starka samhällsengagemang. Under det fortsatta samtalet förklarade
X att han var intresserad av vad som rörde sig på Umeå lasarett och
då närmast de personer som studerade till läkare. Han talade om läkarna
i civilförsvaret och deras ansvarsfulla ställning i denna organisation
under en krissituation. Det var således viktigt att det inte kom läkare
till civilförsvaret som kunde tänkas använda sin ställning på ett oansvarigt
sätt. X uttryckte inte direkt att han önskade få namnuppgifter eller
politiska inriktningar beträffande medicine kandidaterna, men Weinehall
uppfattade det ändå som ett önskemål från polismannens sida. X
var vidare intresserad av att Weinehall skulle lämna informationer om
några intressanta politiska händelser skulle aktualiseras. X intresse var
då närmast namnuppgifter på de personer som kunde förknippas med
sådana händelser. Det förekom inte någon form av precisering i detta
sammanhang utan troligen skulle Weinehall själv få avgöra vad som
kunde bedömas som intressanta politiska händelser. På direkt fråga
uppgav X att det gällde intressanta politiska händelser över huvud taget
oavsett politisk inriktning.

Eventuella uppgifter från Weinehall skulle införas i ett register med
anteckning om att det var han som lämnat dem. Hans namn skulle inte
skrivas i klartext utan i form av någon kod. Av resonemanget drog
Weinehall slutsatsen att det fanns andra personer som lämnade uppgifter
till säkerhetsavdelningen. Det var inget tal om huruvida det fanns
personer registrerade hos säkerhetsavdelningen.

Även politiska demonstrationer och möten diskuterades och enligt
X försökte säkerhetsavdelningen bevaka sådana händelser bl. a. genom
att fotografera deltagare. Många gånger var det dock svårt att identifiera
olika personer, varför polisen behövde komma i kontakt med

personer som kände demonstrations- eller mötesdeltagare. Weinehall
tolkade uttalandet som ett önskemål att Weindiall skulle medverka eller
hjälpa till i nämnda sammanhang, men detta utsädes inte.

Innan de sedan skildes sade X något om att Weinehall fick tänka
på saken. Det talades aldrig om på vilket sätt eventuell rapportering
skulle ske och det var heller inget tal om någon ersättning. Någon
ytterligare kontakt mellan Weinehall och X har inte förekommit.

Weinehall och X är medlemmar i samma politiska parti och det var
troligen en av anledningarna till att X tog kontakten. X kände dessutom
till att Weinehall studerade medicin.

Polismannen X har i sammandrag uppgivit följande:

Han sökte efter en kontakt som kunde ge honom upplysningar särskilt
om utländska medborgare som var verksamma vid lasarettet. Upplysningar
härom var till nytta bl. a. för kontrollen av vissa militanta
exilgrupper och för beredskapen mot sådana extremister som kunde
befaras ställa till bråk vid utländska besök. X var medlem i samma
politiska parti som Weinehall och hade vid partisammankomster i någon
mån lärt känna Weinehall. X hade kommit till den uppfattningen att
Weinehall nått sådan stabilitet och mognad att man kunde våga ett
kontaktförsök. Efter en inledande förfrågan sammanträffade han med
Weinehall å polishuset i Umeå någon gång på våren 1971, möjligen
i maj månad. Vid början av samtalet påpekade X, att Weinehall måste
iakttaga tystnad dels om X:s befattning, dels om vad som avhandlades.
Weinehall lovade detta. X informerade därefter Weinehall något om
säkerhetspolisens arbete och nämnde, att man hade till uppgift att uppdaga
spioneri och hot mot den inre säkerheten och att säkerhetspolisen
hade ansvar för främmande länders sändebud här i landet. X nämnde,
att det varit besvärligt att skydda några av dessa vid deras besök i
Umeå. I anslutning till detta påpekade X, att det tydligen på orten
fanns främmande extremistgrupper och att säkerhetspolisen var intresserad
av att få veta något om dessa gruppers avsikter. Weinehall frågade,
hur man bär sig åt för att få reda på sådana gruppers avsikter
exempelvis att störa en sammankomst. X svarade att det gällde att
lyssna till olika uttalanden och försöka lära sig känna igen dem som
ägnade sig åt störande verksamhet.

Under allmänt samtal om s. k. utomparlamentarisk verksamhet frågade
Weinehall om säkerhetspolisen var intresserad av FNL-gruppema.
X förklarade att så inte var fallet men påpekade att enligt hans uppfattning
var en del av de personer som framträdde inom FNL-gruppema
anknutna också till extremistorganisationer. Mot slutet av samtalet
framhöll X noga för Weinehall, att hans medverkan skulle avse hjälp
att få kännedom om våldsamma element, och att det inte var fråga om
s. k. åsiktsregistrering. Weinehall skulle inte självmant insamla upp -

gifter utan vänta på förfrågan från X. Weinehall lovade att stå till
tjänst om så behövdes. Det blev inte aktuellt att kontakta Weinehall.
Weinehalls framträdande i pressen har lett till att Weinehall avförts
som kontakt.

X:s närmaste chef har rörande kontakten med Weinehall uppgivit
följande:

Han gav X tillåtelse att taga kontakt med Weinehall. Avsikten med
kontakten var bl. a. att få hjälp att fånga upp sådana extremister som
kunde befaras ställa till bråk vid utländska besök. Bråk hade förekommit
exempelvis i samband med gästföreläsningar på universitetet. Vidare
behövde man hjälp med att identifiera en del utlänningar som rörde
sig på universitetet och lasarettet. Kontakten ingick som ett led i rutinmässig
spaning.

I pressen förekom vid samma tid som Weinehall framträdde där uppgifter
om ett äldre kontaktförsök från säkerhetspolisens sida. Uppgifterna
grundade sig på en artikel i publikationen Vietnam-bulletinen
3/1971.

I Vietnam-bulletinen berättade en yngling, E född 1948, att han i
början av år 1969, när han var elev i sista ringen i gymnasiet i Hedemora,
kontaktades av en polisman som ville ha hans hjälp med att få
utrett vilka som tillhörde FNL-gruppen i Hedemora.

Jag har vid min utredning fått bekräftat att en sådan kontakt tagits
för säkerhetspolisens räkning. Den för saken inom säkerhetspolisen
närmast ansvarige har hörts och därvid upplyst i huvudsak följande:

Kontakten togs i februari månad 1969 och det hela utspelade sig
alltså innan personalkontrollkungörelsen och dess föreskrifter om säkerhetspolisens
register kommit. Han hade bedömt det lämpligt att få
ett närmare grepp om vad vissa FNL-grupper sysslade med och vilka
personer som ingick i grupperna. Det rörde sig om en allmän orientering.
Det föreföll som om medlemsrekryteringen skedde särskilt i
gymnasiet. I avsikt att få en uppfattning härom beslöt han efter noggrant
övervägande att taga kontakt med E, som i trakten då var känd
som en aktiv ungdomspolitiker, med kritisk inställning till FNL-aktiviteten.

Vid kontakten med E uppgavs som skäl för polisens intresse för
FNL-grupperna, att man var osäker om vem som egentligen övade inflytande
på deras verksamhet. E förklarade sig villig att redovisa sina
egna erfarenheter av FNL-grupperna och deras medlemsrekrytering
vid Hedemora gymnasium. Polismannen ansåg det lämpligt att taga det
mycket försiktigt med en så ung kontakt och hade inte haft för avsikt
att återkomma själv utan överlåta vidare initiativ till E. E återkom
aldrig.

5. Blanketter sorn väckt kritik

I pressen har kritik riktats dels mot en blankett som uppgivits vara
utsänd till 30 000 befattningshavare vid försvaret och dels mot en grupp
blanketter som uppgivits komma till användning hos polismyndigheterna
i utlänningsärenden. I båda fallen har kritiken gällt att det i blanketterna
funnits frågor som berör vederbörandes politiska inställning.

Den blankett inom försvareväsendet som åsyftas är en blankett som
användes i personalkontrollärenden. Den förekommer inte bara inom
krigsmakten utan inom hela statsförvaltningen. Krigsmakten har emellertid
som den störste förbrukaren bekostat tryckningen av den upplaga
man själv behöver och av den anledningen anges Fst/Säk som utgivare
av blanketten.

Bakgrunden till blankettens tillkomst är, enligt vad rikspolischefen
Carl Persson och avdelningschefen Hans Holmér uppgivit följande. För
befattningshavare i skyddsklass 1 gäller enligt 18 § personalkontrollkungörelsen
att denne på begäran av myndigheten skall lämna skriftlig
upplysning om sina personliga förhållanden enligt formulär som fastställes
av rikspolisstyrelsen. Den blankett som hitintills använts för detta
ändamål utarbetades vid personalkontrollkungörelsens tillkomst av rikspolisstyrelsen.
Som grund hade man ett principförslag uppgjort av totalförsvarets
säkerhetsutredning. Frågorna i blanketten har två syften.
Det viktigaste är att få så många uppgifter att identifieringen blir helt
säker — misstag kan inte tillåtas i detta sammanhang. Det andra syftet,
som dock är av underordnad betydelse, är att få en allmän bakgrund
lämplig att utgå från för den som i förekommande fall skall hålla säkefhetssamtal
med den kontrollerade. I frågeblanketten intogs, efter
mönster från det formulär som Kungl. Maj:t år 1959 fastställt att ifyllas
av den som söker polistjänst, den fråga som sedermera väckt misshag,
nämligen huruvida vederbörande har uppdrag för olika föreningar bl. a.
politiska sådana. Frågan har medtagits för att ge en allmän bakgrund.
Blanketten är sedan en tid tillbaka föremål för omarbetning. Frågan
om föreningsuppdrag kommer att utgå liksom övriga frågor som syftar
till att ge bakgrund åt säkerhetssamtal. Man har funnit, att en sådan
bakgrund är av ringa betydelse för den som håller samtalet.

Den ifyllda blanketten insändes till rikspolisstyrelsen tillsammans
med begäran om personalkontroll. Såvitt gäller krigsmakten har blanketten
intagits i två exemplar av vilka det ena arkiverats på försvarsstabens
säkerhetsavdelning.

Om blanketterna rörande utlänningar skall först påpekas, att de nu
särskilt för utlänningsärenden hos polisen använda blanketterna fastställts
av statens invandrarverk och inte av polisen. Frågor om politisk
inställning förekommer endast i det fall att någon söker politisk asyl.
Att frågan ställs där är så självklart att det inte fordrar någon närmare
kommentar.

Tidigare var blanketter för utlänningsärenden inte centralt fastställda.
Olika lokala polismyndigheter utarbetade då egna blanketter. Avdelningschefen
Hans Holmér har uppgivit att de lokala blanketterna
ofta gjordes som universalblanketter möjliga att använda i flera slag
av utlänningsärenden. På platser där det förekom asylfall i nämnvärd
utsträckning blev blanketterna i allmänhet gjorda så att de kunde brukas
också i asylfall.

6. Personalkontrolluppgift till luftfartsverket

Som inledningsvis nämnts anförde chefen för luftfartsverkets utrikessektion,
avdelningsdirektören Lars Boman i en 10.8.1971 hit inkommen
anmälan, att luftfartsverkets och rikspolisstyrelsens handläggning av ett
personalkontrollärende inte kunde anses förenlig med det krav på rättssäkerhet
för den enskilde som bl. a. personalkontrollkungörelsen avsåg
att tillgodose. Ärendet avsåg en kvinnlig tjänsteman vid utrikessektionen.

Rörande luftfartsverkets handläggning meddelar jag samtidigt härmed
särskilt beslut.1

Vad gäller rikspolisstyrelsen anförde Boman i inkomna påminnelser,
att han ifrågasatte om uppgifter av det slag som rikspolisstyrelsen meddelat
i detta personalkontrollärende skall finnas i styrelsens register och
meddelas en myndighet.

Rikspolisstyrelsen anförde härom i yttrande hit 16.11.1971:

Vid rikspolisstyrelsens plenum 29.10.1970 beslutades att till luftfartsverket
skulle utlämnas vissa uppgifter om ifrågavarande person. Samtliga
ledamöter i styrelsen deltog i beslutet. I chefens för utrikessektionen
skrivelse 6.9.1971 har ifrågasatts om de aktuella uppgifterna skulle
finnas i styrelsens register och därifrån utlämnas. Härom må anföras
följande.

Enligt personalkontrollkungörelsen (SFS 1969: 446) får i polisregister
vid styrelsens säkerhetsavdelning antecknas uppgifter som behövs för
den särskilda polisverksamheten. Såsom begränsning gäller att anteckning
i sådant register inte får göras enbart av det skälet att någon genom
tillhörighet till organisation eller på annat sätt givit uttryck för
politisk uppfattning. Med hänsyn härtill prövar styrelsen fortlöpande
vilka särskilda omständigheter som skall föreligga för att anteckning
skall få ske. Denna prövning sker vid sammanträde med styrelsen i plenum,
alltså med deltagande av lekmannarepresentanterna från de fyra
största politiska partierna. Detta tillvägagångssätt innebär att garantier
skapas för att sådan verksamhet avskiljes som är att betrakta som enbart
politisk.

Liksom när de allmänna omständigheterna för anteckning i register
prövas, utgår styrelsen i varje enskilt personalkontrollärende från bl. a.
bestämmelserna i brottsbalken. Därav framgår att angrepp med våldsamma
medel mot statsskicket eller den allmänna säkerheten m. m. är

1 Referat av ärendet angående luftfartsverket är intaget i det följande s. 494 ff.

kriminaliserat. Om någon arbetar eller verkar för sådana syften måste
detta beaktas.

Rikspolisstyrelsen anser på här anförda grunder att de uppgifter
varom här är fråga fått antecknas i polisregister vid säkerhetsavdelningen
och att de fått utlämnas. Bedömningen av utlämnade uppgifter
tillkommer vederbörande myndighet.

Jag har tagit del av registeranteckningarna rörande tjänstemannen.

7. Försvarsstabens säkerhetsavdelning

De grundläggande bestämmelserna för säkerhetstjänsten inom krigsmakten
finns i tjänstereglementet för krigsmakten (TjRK).

I 18 kap. 1 mom. heter det att den militära säkerhetstjänsten har till
uppgift att inom krigsmakten åstadkomma skydd mot säkerhetshotande
verksamhet. Av de följande föreskrifterna framgår att den militära
säkerhetstjänsten skall omfatta både säkerhetsunderrättelsetjänst och
säkerhetsskyddstjänst. I mom. 13 stadgas att envar ofördröjligen skall
rapportera till närmaste chef eller säkerhetschef om han får kännedom
om eller misstänker säkerhetshotande verksamhet. Såvitt gäller
arbetet med säkerhetsskydd lämnas i morn. 16—61 föreskrifter om
tystnadsplikt, hemliga handlingar, upphandling för krigsmaktens behov,
tillträde till militära anläggningar, fotografering och om skyddsområden.

Överbefälhavaren har i sin av Kungl. Maj:t givna instruktion (1968:
408) ålagts att leda underrättelse- och säkerhetstjänsten inom krigsmakten
(6 §). Försvarsgrenschefema och militärbefälhavama har i sina
instruktioner (1968: 409, 410, 411 respektive 412) ålagts att envar inom
sitt kompetensområde efter överbefälhavarens bestämmande leda underrättelse-
och säkerhetstjänst.

Vid min inspektion av försvarsstabens säkerhetsavdelning har jag
inhämtat följande rörande avdelningen och dess verksamhet.

Sektion 2 i försvarsstaben omfattar bl. a. stabens underrättelseavdelning
och stabens säkerhetsavdelning. Säkerhetsavdelningen (Fst/Säk)
är det organ genom vilket överbefälhavaren fullgör den honom åvilande
tjänsteplikten att leda säkerhetstjänsten inom krigsmakten. Krigsmaktens
säkerhetstjänst omfattar, såsom förut nämnts, både säkerhetsuoderrättelsetjänst
och säkerhetsskyddstjänst. Detta avspeglar sig i organisationen
vid Fst/Säk.

För säkeriietsunderrättelsetjänsten finns inom Fst/Säk en enhet där
man samlar rapporter från staber och förband om försvarsfientlig propaganda
och liknande. En annan enhet är inriktad på att upptäcka och
följa främmande makters försök att skaffa sig kunskap om hemliga
militära förhållanden. Som Fst/Säk inte har polisiära befogenheter
meddelar Fst/Säk sina iakttagelser till polisens säkerfietsavdelning när
man finner anledning därtill. Fst/Säk samarbetar sålunda med polisen
i fråga om säkeihetsunderrättelsetjänsten.

För säkerhetsskyddstjänsten finns ett antal enheter. En enhet har till
uppgift att kontrollera säkerhetsskyddet — förvaringen av hemliga
handlingar, bevakning o. dyl. — ute på staber och förband. Fst/Säk
fungerar för alla krigsmaktens myndigheter som kanal till polisen i
personkontrollärenden. En sfärskild enhet har inrättats för detta arbete.
Fst/Säk:s uppgift inskränker sig inte till att endast förmedla frågor
och svar i personalkontrollärenden utan avdelningen fungerar också
som rådgivande organ åt vederbörande militära anställningsmyndigheter
i den mån registeruppgifter utlämnas från polisen. Inkommer registeruppgifter
tillställer Fst/Säk vederbörande anställningsmyndighet ett
skriftligt förslag till åtgärd. Anställningsmyndigheten är emellertid inte
bunden av förslaget utan har att träffa avgörande på eget ansvar. Det
förekommer att anställning sker ehuru Fst/Säk avstyrkt detta.

Tidigare förde man inom Fst/Säk egna register över personer vilkas
pålitlighet kunde ifrågasättas. Så är nu inte längre fallet. När efter
erfarenheterna från Wennerströmaffären samarbetet mellan säkerhetspolisen
och den militära säkerhetstjänsten förstärktes och säkerhetspolisens
organisation utbyggdes fann man inte anledning att bibehålla
sina egna personregister utan förstörde dem.

Vid personalkontrollenheten fores ett diarium över dem som kontrollerats
och beträffande vilka uppgifter erhållits. Diariet har formen av
ett kortregister upptagande endast namn, kontrolldag och polisens aktnummer.

I Fst/Säk ingår också en enhet som har till uppgift att hålla reda på
hur organisationer som är fientligt inriktade arbetar. Analysen av angreppsmetoderna
syftar främst till att man skall kunna förbereda truppbefälet
på vad som kan inträffa och anvisa lämpliga motåtgärder. Analysen
kan också bilda underlag för bedömning av lämplig information
och övervägande av förändringar i syfte att undanröja missnöje.

Vid analysenheten finns ett arkiv upplagt med akter, huvudsakligen
innehållande tidningsnotiser, rapporter om incidenter, flygblad m. m.
rörande försvarsfientlig verksamhet. Det finns inget personregister till
akterna.

Utöver säkerhetstjänsten ankommer på Fst/Säk såsom en betydelsefull
arbetsuppgift också frågor om rättsvård och om militär ordning.

8. 1972 års värnpliktskonferens i örebro

Kungl. Maj:t har uppdragit åt överbefälhavaren att årligen anordna
en konferens för värnpliktiga och även meddelat vissa föreskrifter angående
konferensen. Föreskrifterna, i den lydelse som gällde vid 1972
års konferens, framgår av ämbetsskrivelse från försvarsdepartementet
dnr 1864/71 återgiven i Tjänstemeddelanden för krigsmakten avdelning
G (TKG) nr 710222.

I föreskrifterna sägs, att ändamålet med konferensen är att bereda
de värnpliktiga tillfälle att framföra förslag och behandla frågor rörande
försvaret. Konferensen skall omfatta en tid av högst tre dagar. Överbefälhavaren
har att bestämma tid och plats. Kostnaderna skall bestridas
av krigsmakten. Åt chefen för försvarsstabens personalvårdsbyrå har
uppdragits att lämna närmare föreskrifter för tillämpningen av Kungl.
Maj:ts brev. Till konferensen får varje värnpliktig som är berättigad att
deltaga i val av konferensombud — d. v. s. de värnpliktiga som fullgör
grundutbildning eller motsvarande — väcka motioner. De beslut konferensen
fattar skall obligatoriskt överlämnas till chefen för försvarsdepartementet.
— Det praktiska arbetet med att anordna konferensen
sköts av försvarsstabens personalvårdsbyrå. Sedan konferensen samlats
och valt presidium överlåtes det emellertid på detta presidium att leda
konferensen.

1972 års vämpliktskonferens anordnades i Örebro under tiden den
22—den 24 mars. Till konferensen hade valts 171 ombud, större förband
hade valt tre, mindre två ombud. Till konferensen inbjöd försvarsstabens
personalvårdsbyrå bl. a. press och utländska besökare. För tillträde
till konferenslokalerna gällde i princip att man skulle ha ett inträdeskort.
Sådana tillhandahölls av personalvårdsbyrån. Inträdeskort
hade tillställts bl. a. olika militära instanser som avsåg att följa konferensen.
Omkring tjugofem befattningshavare vid militära ämbetsverk
och staber hade kommenderats att som experter stå till konferensens
förfogande. Genom personalvårdsbyråns försorg distribuerades förutom
till konferensombuden — vilket påbjudits av Kungl. Maj:t — också till
övriga intresserade i god tid före konferensen en tryckt samling av de
802 motioner som lämnats till konferensen. Vidare utgavs en förteckning
över konferensombuden.

Av de uppgifter som chefen för försvarsstaben, generallöjtnanten Bo
Westin och chefen för stabens säkerhetsavdelning, kommendörkaptenen
Sten Nordlander lämnat rörande skälen till att försvarsstabens säkerhetsavdelning
(Fst/Säk) var närvarande vid konferensen framgår följande: Fst/Säk

har förutom ansvaret för den egentliga säkerhetstjänsten
också att handlägga frågor rörande rättsvård och militär ordning. Att
döma av de motioner som ingivits till konferensen skulle frågor om
rättsvård och om militär ordning komma att intaga en framträdande
plats vid konferensen. Det var uppenbarligen av värde för Fst/Säk att
följa hur dessa frågor hanterades och vilka meningar som härvidlag
kom till uttryck. Redan med hänsyn till dessa avdelningens öppna uppgifter
fanns det således skäl att låta avdelningen representeras vid konferensen.
— Även med hänsyn till den egentliga säkerhetstjänsten
fanns anledning att följa konferensen. Under senare tid har bland de
värnpliktiga förekommit mot försvaret riktad propaganda. Vissa för -

3* Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

hållanden, särskilt ett antal motioner till konferensen men också uppfångade
flygblad vid förband o. dyl., tydde på att utslag av verksamhet
riktad mot försvaret skulle förekomma vid konferensen. För säkerhetstjänsten
var det av värde att se vilka former denna verksamhet skulle
taga och framför allt vilken reaktion den skulle väcka bland konferensombuden.
Det fanns också grund för antagande att vissa extremistorganisationer
skulle inrikta sig på att sabotera konferensen. Hur man
härvidlag ämnade agera var också av intresse för säkerhetstjänsten.
Westin gav order om att säkerhetsavdelningen skulle vara representerad
vid konferensen men överlät åt avdelningschefen att bestämma hur.
Försvarsstaben hade från personalvårdsbyrån fått ett antal besökskort
till konferensen vilka fördelades mellan stabens sektioner. Nordlander
har förklarat att han — oavsett Westins order — ansåg det för sin
tjänsteplikt att tillse att representanter för Fst/Säk följde konferensen.
Arbetsläget vid Fst/Säk var vid tiden för konferensen sådant att Nordlander
inte ansåg sig kunna avdela tillräckligt antal för att få en nöjaktig
bevakning av konferensen. Kapten Falk på Fst/Säk tog med
Nordlanders medgivande underhandskontakt med befattningshavare
inom säkerhetspolisen för att efterhöra om polisen hade möjlighet att
ställa personal till Fst/Säk:s förfogande som hjälp.

Inom polisen hänsköts frågan om säkerhetspolisens medverkan till
byråchefen Olof Frånstedt, som uppgivit härom i huvudsak följande:

Säkerhetsavdelningen har följt inte bara 1972 års vämpliktskonferens
utan också tidigare konferenser. Vid 1970 års konferens befarade man
från militärt håll att den skulle störas utifrån. Man bad därför om säkerhetsavdelningens
hjälp med folk som kunde konstatera om några
ledande orosstiftare fanns på plats. Vid 1971 års konferens ville krigsmakten
ånyo ha samarbete och då det är angeläget med ett gott förhållande
mellan rikspolisstyrelsen och försvarsstaben ställde polisen
åter upp. Uppsikten skulle nu företrädesvis avse förhållanden inne i
konferenslökalema. Initiativet till samverkan vid 1972 års konferens
kom också det från militären. Säkerhetspolisen har inget direkt eget
intresse av vämpliktskonferensen. Vad man på militärt håll denna gång
var intresserad av var vilka kontakter som knöts mellan subversiva
element. Man befarade en samlad aktion från den sidan. Dessa allmänna
betraktelsesätt kom fram vid de kontakter som då och då togs
mellan ledningarna för rikspolisstyrelsens och försvarsstabens säkerhetsavdelningar.

Vad angår säkerhetspolisens närvaro vid 1972 års konferens medgav
Frånstedt — efter någon tvekan med hänsyn till arbetsläget — att
rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning skulle bistå med två man. När
Frånstedt lämnade sitt medgivande, skedde det under den bestämda
förutsättningen att det var nödvändigt ur militär synvinkel. Frånstedt
förutsatte också, att medverkan nu liksom tidigare ägde rum i diskreta

former. Det var inte tal om att man skulle placera sig inne i konferenslokalen
och arbeta på det sätt man gjorde. Frånstedt hade till sina
närmaste berörda, underställda chefer sagt att arbetet skulle utföras
helt obemärkt. Några direktiv därutöver lämnades inte från polisledningen.
Polisens närvaro var ett militärt ändamål och det ankom därför
på rflilitären att precisera sina önskemål. Då man visste att ett framträdande
militärt önskemål var att få hjälp med identifiering av vissa
personer, skickades polismän som hade god personkännedom. Att polismännen
inte hade något uppdrag för polisen räkning uteslöt naturligtvis
inte att de skulle meddela om de råkade iakttaga något ur polisiär
synvinkel anmärkningsvärt.

Om örebrohändelserna antecknas följande från utredningen.

Tisdagen 21.2.1972 — dagen före konferensens början — sammanträffade
Falk i Örebro med de två polismännen. Falk informerade dem
om bakgrunden till att Fst/Säk skulle följa konferensen. Falk och
polismännen följde konferensen från första dagen. Nordlander inställde
Sig där på torsdagen.

Som tidigare nämnts har jag hört sex värnpliktiga och andra som
var närvarande vid konferensen rörande vad de iakttagit om säkerhetsmännens
förehavanden. Detaljerade uppgifter har därvid lämnats av
studeranden Ante Grubbström, socialassistenten Lars Olovsson och
portieren Sölve Persson. De övriga har inte haft några närmare upplysningar
att lämna. Grubbström, Olovsson och Persson tillhörde alla
tre en vid 1971 års värnpliktskonferens tillsatt arbetsgrupp som haft
till uppgift att följa upp frågorna från 1971 års konferens. Gruppen
bedrev sitt arbete i nära samarbete med försvarsstabens personalvårdsbyrå.
Arbetsgruppen skulle efter personalvårdsbyråns önskemål närvara
vid 1972 års konferens.

Grubbström och Persson har uppgivit, att de kvällen före konferensens
början i samma hotellbyggnad där konferensen skulle hållas mötte
kommendörkaptenen Nordlander som de båda kände igen. Att det var
Nordlander och att Nordlander var chef för Fst/Säk bekräftades av
en tjänsteman från personalvårdsbyrån som var i Grubbströms och
Perssons sällskap. Under onsdagen den 22 mars, den första konferensdagen,
gjorde man inga särskilda iakttagelser rörande säkerhetsmännen.
Under torsdagen placerade sig Grubbström, Olovsson och Persson
på åhörarplats så att de kom att sitta omedelbart bakom Nordlander
och de tre män som var i hans sällskap. Persson har uppgivit, att »eftersom
vi visste att eller kunde gissa att de samtliga kom från försvarets
säkerhetsavdelning tittade vi väldigt noga på vad de gjorde och vi kunde
i ett pär timmars tid sitta bakom dem och iakttaga vad de sysslade
med». Grubbström har uppgivit att han böjde sig fram och tittade över
axeln på den som satt framför honom och Olovsson har för sitt vidkommande
uppgivit detsamma. Orsaken till att de på detta sätt iakttog
männen var att de upptäckt att några av männen gjorde anteckningar.

Grubbström, Olovsson och Persson har varit ense om att Nordlander
inte gjorde några anteckningar. Beträffande de övriga tre fann man att
de gjorde anteckningar på rutat papper. Grubbström och Persson var av
den uppfattningen, att på papperet hade gjorts en skiss över konferenssalen
med delegaternas placering utmärkt med respektive delegats nummer.
Olovsson för sin del har hävdat, att det såg ut som tre skisser över
olika delar av salen av vilka de tre männen hade var och en sin. På
planskisserna gjorde männen markeringar med kryss, ring och fylld
ring. Grubbström har förklarat, att han förutom planskissen sett ett
papper på vilket det med handskrift antecknats ett antal namn. Olovsson
har sagt, att den säkertietsman, han närmast iakttog, vid sidan om
Sin skiss hade antecknat ett antal namn, och att en annan säkerhetsman
haft en sådan separat namnförteckning som Grubbström uppgivit.
På den separata namnförteckningen kunde man läsa bl. a. KFML(r).
Olovsson och Persson kom till den slutsatsen, att markeringarna på
planskissen avsåg delegaternas partitillhörighet. Persson har uppgivit,
att han vid sin bedömning utgått från sin egen kännedom om olika personers
partitillhörighet, och att han mindes en del som från talarstolen
deklarerat sin partitillhörighet. Olovsson har förklarat, att han särskilt
undersökt saken beträffande dem som tillhörde KFML.

Dessa iakttagelser gjordes under förmiddagen torsdagen dea 23 mars.
Sedan Grubbström och Olovsson under hand meddelat övriga medlemmar
av arbetsgruppen om sina iakttagelser vidtog man anstalter för att
få en fotograf som kunde fotografera säkerhetsmännen. Detta lyckades
och han instruerades om vilka personer man ville ha bilder av. Persson
fick vidare förbindelse med en journalist vid Örebro-Kuriren som han
kände och även denne ombesörjde fotografering av säkerhetsmännen.
En intervju med Grubbström och Olovsson gjordes i anslutning därtill
för Örebro-Kuriren.

De hörda har uppgivit, att säkerhetsmännen föreföll irriterade av
fotograferingen. Kort efter fotograferingen, det var då nära lunchtiden,
avlägsnade sig Nordlander och en av säkerhetsmännen. Under lunchen
informerade Olovsson ett antal delegater om vad man iakttagit och om
de åtgärder som vidtagits. Det överenskoms, att saken skulle tagas upp
senare under dagen. Efter lunch fanns bara två säkerhetsmän närvarande.
Den ene mannen satt som tidigare på åhörarplats, den andre hade
placerat sig stående bak i salen. Båda fortsatte med sina noteringar.
Den sittande varseblev nu att han var iakttagen och lade ihop sina anteckningar.
Omedelbart därefter tillkännagav en av de informerade
delegaterna från talarstolen vad som iakttagits rörande säkerhetsmännen.
De uppmanades att förklara Sig. Då de ej gjorde det, uppmanades
de att lämna lokalen. Den som först lämnade lokalen ansattes vid utgången
av ett stort antal delegater. Den andre försvann utan att man
mäikte hur.

Nordlander, Falk och de två männen från säkerhetspolisen har rörande
sina förehavanden och händelserna i Örebro uppgivit följande:

Nordlander:

Han följde inte konferensen under onsdagen men infann sig på torsdag
förmiddag. Han satt då jämte de tre övriga på åhörarplats. Han
hade fått en del stenciler som delats ut från konferensledningen och
dem höll han i handen. Han gjorde inga anteckningar utan nöjde sig
med att lyssna. Han observerade, att han och hans personal under förmfddagen
blev fotograferade men såg intet oroväckande i det. Han
ägnade ingen närmare uppmärksamhet åt vad de tre säkerhetsmän
som åtföljde honom gjorde medan de lyssnade till förhandlingarna. Av
vad han senare fick berättat för sig hade Falk till torsdagen gjort en
planskiss över konferenslokalen för att bättre kunna hålla isär de olika
delegaterna och följa deras handlingslinjer. Skissen hade gjorts i tre
likadana exemplar. På skissen hade man markerat bl. a. de delegater
sam under första dagen försökt sabotera konferensen. Nordlander avlägsnade
sig från konferenslokalema vid lunchtid på torsdagen och
kom inte tillbaka förrän någon timme efter det att förhandlingarna
återupptagits. Då hade det sedermera så omtalade avslöjandet ägt rum.
Sedan Nordlander fått kontakt med de tre övriga beordrade han dem
att avbryta arbetet och återvända till sina ordinarie arbetsplatser. Själv
stannade han kvar för att invänta Westin som enligt tidigare planer
skulle komma till Örebro på torsdag kväll. Av Westin fick han order
att tillse, att säkerhetsmännens anteckningar blev bevarade. Det visade
sig emellertid då han fick kontakt med dem att de alla tre förstört sina
planskisser. Det material som fanns kvar har överlämnats till JO. Därjämte
har man gjort en rekonstruktion av de begagnade planskisserna.
Rekonstruktionen är att anse som en principrekonstruktion, närmast
grundad på Falks minnesbild.

Falk:

Han tillhör Fst/Säk och beordrades av Nordlander att närvara vid
konferensen. Några detaljerade direktiv fick han inte. Nordlander påpekade
emellertid att man skulle ägna uppmärksamhet åt rättsvårdsoch
ordningsfrågorna. Som förberedelse gick han igenom den tryckta
motionssamlingen. Däri fann han åtskilliga motioner med direkta uppmaningar
till lagbrott. Det stod då klart för honom, att han måste ägna
uppmärksamhet åt hur den mot krigsmakten fientliga verksamheten
skulle komma till uttryck vid konferensen. Det kunde enligt hans mening
inte heller uteslutas att stömingsaktioner skulle riktas mot konferensen.
Två polismän från säkerhetspolisen ställdes till Fst/Säk:s förfogande.
Falk sammanträffade med dem i Örebro och informerade dem
om varför man skulle följa konferensen. Såvitt Falk visste var polis -

männen i örebro endast för att bistå Fst/Säk. Falk gav polismännen
inträdeskort till konferensen. Under första konferensdagen visade det
sig att det var svårt att hålla isär delegaterna och därmed också de olika
linjer de företrädde. Det var påbjudet att varje talare — med hänsyn
till att anförandena spelades in på band — skulle säga sitt namn, men
detta iakttogs inte. För att bättre kunna hålla ordning på vad som förekom
gjorde Falk första dagens kväll en planskiss över konferenslokalen
utvisande delegaternas placering. Han gjorde den i tre likadana
exemplar, behöll ett själv och gav polismännen ett exemplar vardera.
På sitt eget exemplar markerade Falk först vilka som ingick i utskott 2,
det utskott som behandlade rättsvårds- och ordningsfrågor, och vilka
som motionerat i sådana frågor. Vidare antecknade han dem som han
under första dagen uppfattat som medvetna söndertrasare av konferensen,
deras vidare agerande ville han följa. Senare då han under torsdag
förmiddag använde skissen markerade han vilka som på ett anmärkningsvärt
sätt talat mot utskottsförslag, deras handlingsmönster ville
han också få grepp om. Falk var inte närvarande då avslöjandet skedde,
utan kom dit strax efter det tumultet utbrutit. Han fann då ej skäl
att längre fortsätta sitt arbete utan begav sig till sitt hotell och förstörde
där de anteckningar han fört vid konferensen. Stenciler med utskottsutlåtanden
o. dyl. som utdelats bdiöll han däremot. Falk betonade, att
då man vid Fst/Säk inte för något personregister kunde hans anteckningar
inte heller rimligen syfta till någon personregistrering, vilket
gjorts gällande i viss press. Vad han velat göra var att följa de olika
meningsgruppemas agerande.

Polisman A:

Han tillhör säkerhetspolisen. Han fick någon vecka före konferensen
veta, att han skulle tjänstgöra vid konferensen. Det sades emellertid
ingenting om arbetsuppgifterna. Senare fick han besked, att han jämte
en kollega (B) på kvällen tisdagen 21.3.1972 i örebro skulle taga kontakt
med Falk och av honom få närmare instruktioner. Det gjordes också
klart för A, att hans uppgift var att hjälpa Fst/Säk. I örebro blev han
informerad om syftet med att Fst/Säk var närvarande. Det var att
följa rättsvårds- och ordningsfrågor och att iakttaga den mot krigsmakten
riktade extremistverksamheten. Falk behövde därvid hjälp med
att hålla reda vem som sysslade med vad vid konferensen. A fann det
för sin egen del naturligt att han inriktade sig på att följa utslag av extremistverksamhet
och se upp med störningsaktioner. Själv medförde han
inga som helst papper till konferensen. Falk försåg honom under onsdagen
med något anteckningspapper, och han gjorde ett fåtal anteckningar.
Han noterade sålunda, att en person som agerat anmärkningsvärt
enligt de kringsittandes kommentarer skulle vara trotskist.

På kvällen efter första konferensdagen samlades Falk samt A och

B. Man var ense om att en viss grupp medvetet arbetade på att sabotera
konferensen, bl. a. genom att förhala varje moment till det yttersta.
Deras fortsatta agerande fanns anledning att följa. Falk förklarade att
han nästa dag ämnade ägna särskild uppmärksamhet åt strömningarna
i rättsvårdsfrågor som då skulle behandlas. A och B skulle hjälpa honom
att hålla isär de olika fraktionerna därvidlag. För ändamålet
gjorde Falk en planskiss över konferenslokalen och utmärkte delegaternas
placering. De satt i nummerordning. Under torsdag förmiddag
var också Nordlander närvarande. A kände inte Nordlander. A och B
nyttjade sina skisser. A märkte att de under förmiddagen blev fotograferade
och undrade däröver. Efter lunchuppehållet, då bara A och B
var närvarande, märkte A att en person som satt bakom honom försökte
se i hans anteckningar. Kort därefter steg en delegat upp i talarstolen
och utpekade A och B som säkerhetsmän. Delegaten piskade
i ett anförande upp en våldsam stämnling i salen. Då B efter vad som
påbjöds från presidiet skulle avlägsna sig blev han hindrad, medan A
själv kunde begiva sig från konferenssalen till angränsande lokaliteter
utan att han hindrades. Delegaten som utpekat A och B hävdade att
de sysslat med åsiktsregistrering och att man med våld borde taga ifrån
dem deras papper. A bedömde att hans skiss, kommen i orätta händer,
nog skulle kunna utnyttjas för sådana påståenden och han förstörde
den därför linnan han lämnade byggnaden genom att riva sönder den
i småbitar och spola ned dessa i en toalett. Senare under dagen fick
han besked från Nordlander att uppdraget kunde anses avslutat. A tog
telefonledes kontakt med rin närmaste chef inom polisen och underrättade
denne om vad som hänt. Han fick order att återvända till sin
ordinarie arbetsplats. Sedan han kommit hem på kvällen gjorde han
en rekonstruktion av den förstörda planskissen för att för sina chefer
vid behov kunna åskådliggöra hur denna sett ut. De handlingar han
hade kvar från konferensen var i huvudsak där utdelat stencilmaterial
med spridda anteckningar på.

Påföljande dag kallades han att inför chefen för rikspolisstyrelsens
säkerhetsavdelning Hans Holmér redogöra för vad som inträffat i Örebro.
Sedan Holmér hört hans berättelse beordrade Holmér honom att
lämna alla sina bevarade handlingar från konferensen till Fst/Säk.
Holmér tog själv inte befattning med handlingarna. Han var inte alls
intresserad av planskissen. B begav sig personligen med sina bevarade
papper till Fst/Säk och överlämnade dem där. Sin rekonstruerade planskiss
kastade han emellertid då den ju inte var originalhandling.

Polisman B:

Han tillhör säkerhetspolisen. Han fick av sitt befäl order att inställa
sig i Örebro för att Vid värnpliktskonferensen hjälpa Fst/Säk. Närmare
uppgifter om vad han skulle syssla med lämnades inte från polisbefälet.

I Örebro sammanträffade han dagen före konferensens början med
Falk och med en kollega från säkerhetspolisen (A). Falk redogjorde
för vad Fst/Säk var intresserad av nämligen »behandlingen av vissa
frågor vid konferensen». Efter första konferensdagen stod det klart
att det var svårt att med hjälp av den stenciTerade deltagarförteckningen
hålla reda på vem som var i talarstolen. Till den andra dagen
gjordes därför en planskiss över delegaternas placering i konferenssalen.
Det var Falk som gjorde skissen och han gjorde den i tre likadana
exemplar så att de kunde få ett var. Falk angav vad han särskilt ville
ha ordning på och man kom överens om ett markeringssystem. Av
vad B nu kan minnas skulle man med ett kryss markera att vederbörande
tillhörde visst utskott, med en ring med streck att vederbörande
talade mot utskottsförslag och med en fylld ring att personen
ifråga tillhörde dem som första dagen försökt trasa sönder konferensen.
B har aldrig förut använt något dylikt markeringssystem. Hans ambition
i Örebro var att arbeta för Falk och anteckningarna förde han
för Falks skull. Om han kom att iakttaga något som var av intresse
ur polisiär synpunkt, tänkte han givetvis lägga det på minnet men till
det behövde han inga anteckningar. Efter lunchen på torsdagen blev
han och A ensamma vid konferensen. Efter ganska kort tid blev de
utpekade som säkerhetsmän och anmodades att lämna konferenslokalerna.
Då B lämnade lokalerna blev han omringad av ett antal konferensdeltagare
och han förföljdes även ute på gatan. När han blev i tillfälle
därtill förstörde han planskissen i destruktionsapparaten på säkerhetssektionen
i Örebro. Det var hans mening att förstöra också den
packe med stencilmaterial som han medfört men det blev inte gjort
innan han fick besked från Fst/Säk om att papperen skulle bevaras.

Om händelserna omedelbart efter intermezzot på konferensen antecknas
följande från utredningen.

Westin anlände till Örebro vid 18-tiden på torsdagen och fick då en
kortfattad rapport om vad som inträffat. På fredagen höll Westin en
presskonferens. Vid denna förklarade Westin enligt olika tidningsuppgifter,
att de fyra män som iakttagits på konferensen tillhörde försvarsstabens
säkerhetsavdelning men vägrade att uppge deras namn. Han
bestred, att åsiktsregistrering förekommit och förklarade, att han givit
order om att de anteckningar som forts av säkerhetsfolket skulle bevaras.

Rörande omständigheterna har Westin närmare berättat:

Det var planerat, att Westin skulle komma till Örebro på torsdagskvällen.
Sedan Westin anlänt vid 18-tiden infann sig Nordlander och
avlade en kortfattad rapport om vad Nordlander då visste om det
inträffade. Westin beordrade Nordlander att tillse att säkerhetsmännens
anteckningar blev bevarade. Nordlander omtalade att man fått

hjälp av två polismän från säkerhetsavdelningen. För att få klarhet
i huruvida polismännen varit i Örebro enbart för att hjälpa Fst/Säk
eller om de tillika haft uppdrag för säkerhetspolisen kontaktade Westin
under kvällen byråchefen vid rikspolisstyrelsen Olof Frånstedt.
Frånstedt förklarade omedelbart att polismännen varit i Örebro endast
på F!st/Säk:s begäran. Westin hade då frågat om han kunde säga att
alla säkerfietsmännen representerade Flst/Säk och detta hade Frånstedt
inte motsatt sig.

När han under fredagen gav sin presskonferens, hade han inte underrättats
om att planskisserna redan var förstörda. Det fick han reda
på först senare. Sina uppgifter om vad planskisserna innehållit och
syftet med dem byggde han på den redogörelse som han fått från Nordlander.
Sedan det blivit klart, att alla tre skisserna förstörts, beordrade
Westin Nordlander att tillse att man medan minnet var färskt gjorde
rekonstruktioner. Bakgrunden till att han vid presskonferensen förklarade,
att samtliga säkerhetsmän representerade Fst/Säk kunde i
korthet anges på följande sätt. Försvarsstaben bar ansvaret för att
säkerhetsmännen, även polisens folk, kommit dit och även för det
arbete de satts att utföra. Att polismännen formellt inte stod under
militärt befäl ansåg han ovidkommande. Då sålunda polismännen kommit
på försvarsstabens begäran och arbetet skett för desas räkning fanns
ingen anledning att offentligt draga in säkerhetspolisen i saken. Måndagen
27.3 ringde Westin till Holmér och relaterade samtalet med
Frånstedt. Man var överens om att inte göra vidare uttalanden.

Frånstedt har om telefonsamtalet med Westin uppgivit:

Medan konferensen pågick hade han semester. Vid midnatt natten
efter tumultdagen blev han uppringd av Westin. Denne inledde samtalet
med att säga att han förutskickade att Frånstedt visste vad som
inträffat på konferensen. Därefter yttrade Westin något om att vi
tar på oss allt ansvar. Frånstedt fattade detta så ätt försvarsstaben
skulle taga på sig allt ansvar. Då han fann detta egendomligt frågade
han Westin om denne talat med rikspolischefen. Westin uppgav att
det hade han ej gjort. Han förklarade, att älla närvarande säkerhetsmän
skulle anses anställda hos försvarsstaben och att det administrativa
skulle kunna ordnas i efterhand. Frånstedt, som ansåg en sådan
konstruktion ohållbar i längden, påpekade att premisserna inte alls
var sådana. Westin svarade med att be rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning
att inte göra några uttalanden.

Holmér har rörande sin kännedom om förvecklingarna vid vämpliktskonferensen
uppgivit följande:

Frågan om att lämna Fst/Säk hjälp på det sätt som här avsågs är

inte en fråga av sådan vikt att den normalt skall hänskjutas till avdelningschefen.
Det skedde inte heller i detta fall. Holmér informerades
däremot rutinmäissigt om den beslutade åtgärden. Sedan intermezzot
i örebro inträffat, kom saken i ett annat läge. Han kallade
till sig den ene av de polismän som närvarit för att av denne få en
direkt redogörelse för vad som förekommit. Av vad polismannen berättade
framgick, att man hjälpt Fst/Säk:s representant att hålla isär
olika personer. Polismannen hade medfört en del papper sorn han hade
kvar från konferensen. Holmér fann ingen anledning att ägna uppmärksamhet
åt dem, ingen av polismännen hade ju haft något uppdrag
för polisens räkning. Vad som var av intresse för Holmér var att försöka
få grepp om i vad mån polisens verksamhet blivit skadad genom
det inträffade. Holmér beordrade .polismannen att lämna sina papper
till Fst/Säk. Från militärt håll hade man förklarat att man ville stå för
säkerhetsmännens närvaro i Örebro och deras agerande där. Holmér
fann detta rimligt. Han såg ingen anledning att direkt gå ut och påpeka
att två av dem som arbetat för Fst/Säk var anställda vid säkerhetspolisen.

Som tidigare nämnts överlämnades till riksdagens ombudsmannaexpedition
från försvarsstaben de handlingar som de fyra säkerhetsmännen
haft med sig från konferensen jämte den omtalade skissen.
Handlingarna inkom hit 28.3.1972. Handlingarna är uppdelade i fyra
buntar, av vilka var och en tillhört Nordlander, Falk och de två säkerhetspoliserna.

Nordlanders bunt innehåller endast en stencilerad förteckning över
ombuden vid konferensen med några anteckningar som ej är av intresse.

De buntar som tillhört säkerhetspoliserna innehåller åtskilliga handlingar
bestående av stencilerat material som delats ut vid konferensen,
och innehåller inte några anteckningar av större intresse. Vid den ena
bunten finns några för hand gjorda anteckningar på kladdpapper, den
ena närmast ett tidsschema, den andra försedd med ett slags rubrik:
»Säbb. konf. ????» och en lista på fem namn, delvis med värnpliktsnummer.

Falks bunt upptar likaledes ett antal stencilerade konferenshandlingar.
Därjämte finns i denna bunt rekonstruktionen av skissen.

Skissen kan beskrivas så. Rektangulära figurer är uppritade i nio
rader med fyra i varje rad. Figurerna representerar borden i konferenssalen.
I figurerna är inskrivna siffror, synbarligen motsvarande
platsnummer. I en del av figurerna är också inritade tecken dels med
blyerts bestående av kryss och ringar och dels med rödpenna utgörande
streck och ifyllda ringar. Mellan vissa av dessa tecken är dragna
sambindningslinjer. På tre ställen är inskrivna A:n.

Under skissen finns följande teckenförklaring:
x = deltagare som ingick i utskott 2

o = deltagare som motionerat i rattsvårdsfrågor (utskott 2)

• = söndertrasare av konferensen från onsdag (skrivet med rödpenna)
/ = talar mot utskottets majoritetsförslag (skrivet med rödpenna)

A = delegat tillhör AMS

Vid papperet med rekonstruktionen var hophäftat ett papper med
följande maskinskriven text: »Originalpapperen fanns i tre exemplar.
Efter konferensens sammanbrott förstördes genom vederbörandes egen
försorg denna originalhandling. Orsaken till detta var att vederbörande
representant bedömde att papperen, i den upphetsade stämning som
då rådde vid konferensen, helt skulle komma att användas i missledande
syfte. (Enstaka röda markeringar fanns som utvisade personer
som färsta dagen helt försökte sabotera vpl.konferensen.)»

Vid ovanstående var också häftat tre sidor kladdpapper, upptagande
siffror, möjligen platsnummer och en del namn. Vid en del av dessa
fanns anteckningar om utseende, klädsel m. m.

Slutligen innehåller Falks bunt det tryckta häfte upptagande motioner
som utdelats till ombuden m. fl. I dötta finns åtskilliga av Falk
gjorda noteringar rörande motionärer m. m.

9. JO:s bedömning

Säkerhetspolisens verksamhet och ställning skiljer sig från vanlig polisverksamhet.
Den arbetar med metoder som i mycket avviker från vad
som är vanligt inom annan polisiär utredningsverksamhet. Sekretess
omger såväl dess organisation och resurser i övrigt som dess arbetsformer.

Rikspolisstyrelsen har i sitt yttrande över parlamentariska nämndens
betänkande karaktäriserat säkerhetspolisens verksamhet på följande
sätt.

Den brottslighet som den särskilda polisverksamheten har att hindra
och uppdaga mäste angripas med i många avseenden andra medel och
metoder än dem som förekommer inom den allmänna polisverksamheten.
Brott mot rikets säkerhet lämnar i regel inga direkta skönjbara
tecken i form av brottsplats eller av brott förfördelad person. Det är
normalt inte ens känt om brott förövats. Brottsligheten genomförs
Vidare så gott som uteslutande i organiserad form med främmande
makter som huvudintressenter och med för ändamålet anpassade, stora
resurser. Angreppen mot statens säkerhet sker dels direkt mot betydelsefulla
anläggningar, förhållanden och personer, dels även såsom
förberedelse till åtgärder som avses kunna sättas in i konfliktsituationer.
Detta senare sker särskilt genom upprättande av s. k. illegala residenturer,
agentradionät, sabotagegrupper e. dyl. Man får icke heller bortse
från det faktum att angrepp mot rikets yttre och inre säkerhet sker
med växlande medel och metoder. Under efterkrigstiden och särskilt

under det senaste årtiondet har en förskjutning ägt rum till subversiva
medel. För att kunna fullgöra uppgiften att uppdaga bl a sådan verksamhet
måste redan obetydliga risker beaktas och varje indikation
bedömas och bearbetas.

Sekretessen kring säkerhetspolisens verksamhet är betingad av de
motstående krafternas sätt att arbeta. De konspirativa metoder som
utmärker den brottsHga verksamheten måste mötas med konspirativa
motmedel, skuggning, anlitande av hemliga informatörer etc. Att
offentliggöra de riktlinjer som gäller för säkerhetspolisens arbete
skulle så allvarligt skada säkerhetspolisens verksamhet att den inte
skulle kunna fullgöra de skyldigheter den ålagts.

Vad gäller varsamheten med uppgifter om säkerhetspolisens organisation
och tekniska resurser kan hänvisas till, utom annat, att underrättelseverksamhet
är personalkrävande och dyrbar. Har främmande
makt kännedom om storleken av de krafter och de resurser som kan
sättas in till hindrande eller försvårande av dess verksamhet, kan den
främmande makten på ett helt annat sätt ekonomisera med1 sitna egna
tillgångar för att vinna de eftersträvade målen.

Det görs ibland gällande, att en institution av det slag säkerhetspolisen
representerar inte passar in i ett så öppet samhälle som det
svenska. Bristen på insyn i verksamheten kan hos även omdömesgilla
medborgare väcka farhågor beträffande dess omfattning och inflytande.
Dess arbetsmetoder, särskilt sådana saker som att den kanske använder
sig av hemliga informatörer, känns obehagliga i varje fall när
de riktas mot medborgare i det egna landet. Oundvikligt är det väl
också, att vad som är känt om detn makt och det inflytande den hemliga
polisen haft och har i t. ex. diktaturländer lätt färgar av sig vid
bedömningen även av den svenska säkerhetspolisen.

Behöver vi då någon säkerhetspolis? Frågan är till sin innebörd av
politisk natur och en helt allsidig bedömning torde vara möjlig endast
för den högsta politiska ledningen. Vid flera tillfällen har från statsmakternas
sida givits uttryck åt behovet av en säkerhetstjänst. Den
28.5.1966 lämnade dåvarande justitieministern en offentlig orientering
om säkerhetstjänsten. Efter en hänvisning till Wennerström-fallet och
till omfattningen av den underrättelseverksamhet som pågår mot vårt
land anfördes avslutningsvis bl. a.

Under sådana förhållanden är det icke möjligt att undvara den form
av försvar för vårt demokratiska samhälle, som säkerhetstjänsten innebär,
lika litet som vi kan undvara vårt militära försvar för att kunna
upprätthålla vår neutralitet. Det är helt enkelt en fråga om demokratins
rätt att försvara sig.

Även för egen del är jag övertygad om att säkerhetspolisen är ett
oumbärligt instrument till skydd för landets yttre och inre säkerhet.

Som jag tidigare framhållit föreligger ingen anledning att antaga att

den mot vårt land riktade främmande underrättelseverksamheten avtagit.
Beträffande den inre säkerheten kan sägas, att de extremistorganisationer
som finns både till höger och vänster inte f n är av den
storlek att de utgör något hot mot vårt samhällsskick. Det kan emellertid
inte bestridas, att det i vårt samhälle — liksom på flera andra håll
— finns en grogrund, särskilt bland de yngre generationerna, för extrema
politiska rörelser och man kan inte förbise risken att de växer
i en omfattning som kan bli besvärande för samhället. De behöver
därför hållas under uppsikt så att man inte överraskas av utvecklingen.

Det har ofta sagts att faran med en hemlig polis är att den lätt blir
»en stat i staten». Förutsättningarna för att något sådant skall inträffa
är bl a att gränserna för den hemliga polismaktens verksamhet inte är
i tillräcklig grad preciserade eller dess syften eljest oklara, så att den
kan taga på sig uppgifter av eget initiativ, samt vidare att den har
befogenheter utöver sedvanliga straffprocessuella och polisiära regler
som den kan använda okontrollerat.

Betraktar vi förhållandena beträffande den svenska säkerhetspolisen
från sistnämnda synpunkter finner vi till att börja med att säkerhetspolisens
verksamhet är klart angiven i 4 § instruktionen för rikspolisstyrelsen:
hindrande och uppdagande av brott mot rikets säkerhet och
vissa därmed jämförliga brott. De brott det här är fråga om är definierade
i 18 och 19 kap. brottsbalken. I straffprocessuellt hänseende
föreligger vissa specialregler inom säkerhetspolisens verksamhetsområde.
Dessa är meddelade i särskild lag, nämligen 1952 års lag med
särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, och här skall
nämnas endast att anhållningstiden kan förlängas och att avlyssning
av telefonsamtal kan få ske i något större omfattning än som anges
i rättegångsbalken. I båda hänseendena finns spärrar. Förlängning av
anhållningstiden kräver medgivande av justitiekanslern och utsträckning
av rätten till telefonavlyssning förutsätter beslut eller konfirmation
av domstol. I övrigt gäller samma regler som för den öppna polisverksamheten.
Som tidigare redovisats finns också vissa regler meddelade
om dess register och utlämnande av uppgifter därifrån, något
som jag skall ytterligare återkomma till.

Utöver detta normsystem finns även andra garantier till skydd för
medborgarnas integritet. Jag syftar här på lekmannarepresentantema i
styrelsen, den insyn dessa har i verksamheten och framför allt det
inflytande de har då fråga är om att utlämna uppgifter ur säkerhetspolisens
register. Härtill kommer att vederbörande riksdagsutskott varje
år får en redogörelse för verksamheten vid behandlingen av budgetanslaget
rörande säkerhetsavdelningen och att justitiekanslern och
riksdagens ombudsmän har oinskränkta möjligheter till insyn i verksamheten.

Min utredning har inte givit mig anledning att ifrågasätta införandet
av ytterligare regler för den särskilda polisverksamheten eller ytterligare
garantier till säkrande av att verksamheten hålles inom behöriga gränser.
Jag vill gärna framhålla, att jag vid mina samtal med rikspolisstyrelsens
ledning och med personal inom verksamheten fått ett starkt
intryck av hur medveten man är om de ramar som gäller för verksamheten
och om vikten av att man så långt sorn möjligt skyddar den
enskilde medborgarens integritet.

Vad särskilt gäller registret och utlämnandet av uppgifter därifrån
föreligger som parlamentariska nämnden framhöll stora vanskligheter
att ge klara entydiga och preciserade regler. De föreskrifter som nu
finns i personalkontrollkungörelsen får anses tillräckliga och i huvudsak
väl avvägda. Möjligen kan i ett hänseende en komplettering vara
påkallad. I avsnittet ovan om säkerhetspolisens uppgifter nämnde jag
övervakningen av extremistorganisationer bland grupper av invandrare
och berörde avslutningsvis frågan om antecknande av medlemmar av
sådana extremiströrelser i registret. En sådan schablonregistrering synes
dock knappast möjlig enligt föreskrifterna i personalkontrollkungörelsen
utan torde kräva en komplettering av gällande regler. Jag har
inte för avsikt att för egen del väcka något förslag i saken utan har
endast velat omnämna problemet.

Rikspolisstyrelsens tillämpning av reglerna i personalkontrollkungörelsen
på sätt de ovan återgivna tjänsteföreskrifterna (HT 16) ger
vid handen står i god överensstämmelse med föreskrifterna i kungörelsen
och ger ej heller eljest anledning till någon erinran. Med detta
är också sagt att någon politisk åsiktsregistrering inte förekommer.
Påståenden härom saknar fog. Den registrering, som i massmedia
uppfattats som åsiktsregistrering, är sorn framgår av den tidigare redogörelsen
grundad på andra skäl än enbart politisk uppfattning.

Utlämnande av uppgifter ur registret i och för personalkontroll sker
i de författningsmässigt reglerade formerna och — sorn jag funnit vid
samtal med rikspolischefen och lekmannarepresentantema — med stor
omsorg och med noggrant aktgivande på den enskilde medborgarens
integritet. Vad särskilt angår de uppgifter som utlämnats av rikspolisstyrelsen
till luftfartsverket i det angivna personalkontrollärendet har
jag tagit del av rikspolisstyrelsens handlingar i saken. Utlämnandet
av uppgifterna är grundat på ett enhälligt beslut i styrelsen och såväl
registreringen som utlämnandet av uppgifterna står i överensstämmelse
med reglerna i personalkontrollkungörelsen och styrelsens anvisningar
i HT 16. Jag finner ej anledning till erinran mot vad som härutinnan
förekommit.

Med anledning av påståenden i pressen och eljest vill jag tillägga, att
medlemskap i FNL-grupp eller deltagande i FNL-aktivitet inte i och
för sig föranleder registrering. Inte heller förekommer numera registre -

ring av medlemskap i det i riksdagen representerade kommunistiska
partiet. Registeruppgifter avseende enbart medlemskap i kommunistiska
partiet har — liksom därtill hörande aktmaterial — utrensats
och förstörts.

Gallringen av säkerhetsavdelningens register enligt övergångsbestämmelserna
till personalkontrollkungörelsen har skett i den takt som varit
möjlig med hänsyn till personaltillgång och andra omständigheter.
Gallringen är som framgår av den ovan lämnade redogörelsen avslutad.

Tillämpningen av personalkontrollkungörelsens föreskrifter kom att
försenas genom dröjsmålet med fastställandet av skyddsklasser för
tjänster hos de i 3 § kungörelsen angivna myndigheterna. Så har emellertid
nu skett för hela fältet utom vad angår utrikesförvaltningen.
Jag anser mig i denna del kunna inskränka mig till uttalandet, att jag
utgår från att Kungl. Maj:t så snart sig göra låter meddelar beslut om
skyddsklassindelning för tjänster inom utrikesförvaltningen, så att personalkontrollkungörelsen
blir fullt ut tillämplig även på denna sektor
av förvaltningen.

Personalkontrollkungörelsen är utfärdad av Kungl. Maj:t och är
därför inte tillämplig på riksdagsförvaltningen och riksdagens verk.
Synbarligen föreligger även inom denna del av den offentliga förvaltningen
behov av personalkontroll efter i huvudsak de regler som anges
i personalkontrollkungörelsen. Jag har för avsikt att senare under året
i särskild skrivelse göra riksdagen uppmärksam på förhållandet.1

När personalkontroll skall företagas beträffande den som innehar
eller söker tjänst, som hänförts till skyddsklass 1, skall denne lämna
skriftliga upplysningar enligt formulär som fastställs av rikspolisstyrelsen.
Kritik har riktats mot en blankett som använts i detta sammanhang,
emedan i blanketten upptagits fråga som berört vederbörandes
politiska inställning. Som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen
har rikspolisstyrelsen hämtat mönstret till denna del av blanketten
från ett formulär som 1959 fastställts av Kungl. Maj:t att ifyllas
av den som söker polistjänst. Rikspolisstyrelsen har meddelat, att
blanketten är under omarbetande, varvid bia den kritiserade frågan
kommer att utgå. Jag finner vidare åtgärd ej påkallad från min sida.
Detsamma gäller de blanketter i utlänningsärenden som också varit
föremål för kritik.

Som tidigare antytts nödgas säkerfietspolisen ofta anlita dolda informationskällor.
Av naturliga skäl rör man sig här på ett mycket ömtåligt
område. Sådant kontaktsökande ställer stora krav på takt, varsamhet
och gott omdöme hos den enskilde polismannen. Informatören
måste vara vederhäftig så att man inte får felaktiga eller missledande
uppgifter. Han måste vara pålitlig så att man inte riskerar att han

1 Skrivelsen till riksdagen är intagen i det följande s. 493.

träder i tjänst hos motstående krafter eller offentligt avslöjar sina
förbindelser med säkerhetspolisen. Man måste beakta de risker informatören
utsätter sig för om han på något sätt blir avslöjad och slutligen
måste man taga i beräkning att redan ett försök att taga kontakt
med en tilltänkt informatör kan vara ömtåligt. Denne motsvarar kanske
inte det givna förtroendet utan avslöjar kontaktförsöket.

Jag vill nämna, att jag vid mitt sammanträffande på säkerhetsavdelningen
med polisintendenterna och rotelchefer tog upp frågan om
anlitande av informatörer. Därvid framkom åtskilliga kloka och väl
avvägda synpunkter på formerna för sådana kontakter och på önskvärda
egenskaper hos informatörerna.

Kritik har i pressen riktats mot två fall av vad som kallats agentvärvning.

I Umeåfallet tog säkerhetspolisen kontakt med en medicine kandidat
Weinehall. Såväl denne som den kontakttagande polismannen har
hörts under utredningen. De uppgifter de var för sig lämnat om innehållet
i samtalet stämmer inte helt överens och vad som verkligen förekommit
kan inte längre utredas. Jag är för egen del närmast benägen
att sätta tilltro till de uppgifter som lämnats av polismannen. Särskilt
Weinehalls påstående att han skulle lämna uppgifter om sina studiekamrater
kan inte vara riktigt utan torde bero på ett missförstånd från
Weinehalls sida. Skälet härtill är att den verkliga anledningen till att
kontakten togs — som var en annan än att spionera på studiekamrater
— aldrig delgavs Weinehall. Detta skulle få bli beroende av hur kontakten
med Weinehall kom att utveckla sig.

Jag har fått uppgift om vad som avsågs med kontakten med Weinehall.
Med hänsyn till vad därvid upplysts och med beaktande av att
det motsatsförhållande som uppkom mellan Weinehall och polismannen
— vilket framgått av den tidigare lämnade redogörelsen — delvis
låg på det personliga planet, har jag ej anledning att rikta någon kritik
mot säkerhetspolisens personal vad gäller detta falL

Det andra fallet — Hedemorafallet — ligger annorlunda till. I detta
fall togs för säkerhetspolisens räkning av en polisman som vid tillfället
ännu ej var engagerad i den särskilda verksamheten kontakt med en
tjugoårig skolyngling i syfte att från honom få uppgifter om hans
skolkamrater.

Vid mitt sammanträffande med rotelchefema tog jag upp frågan
om anlitande av unga informatörer. Från polisbefälets sida framhölls
därvid, att säkerhetspolisen måste vara ytterst varsam när det gäller
kontakt över huvud taget med unga människor och att anlitandet av
ungdomar som informatörer bör undvikas. Jag delar helt denna uppfattning
och finner att det var mindre välbetänkt att kontakten togs
med Hedemoraynglingen. Med hänsyn till att man inom ledningen
tagit avstånd från vad som förekommit i detta fall och att detta in -

träffade för tre år sedan låter jag bero vid vad sålunda förekommit.

Sammanfattningsvis får jag om säkerhetspolisen uttala, att jag ej
funnit påkallat att från min sida föreslå nya eller ändrade föreskrifter
för verksamheten och att jag ej heller funnit anledning till erinran
mot rikspolisstyrelsens tillämpning av gällande föreskrifter eller —
bortsett från Hedemorafallet — eljest mot det sätt på vilket verksamheten
utövas.

Påståenden om åsiktsregistrering har riktats även mot den militära
säkerhetstjänsten. Vid min inspektion av försvarsstabens säkerhetsavdelning
gick jag igenom avdelningens register. Frånsett att man har
en förteckning över dem som varit föremål för personalkontroll i författningsenlig
ordning finns inte något personregister. Däremot finns
en på visst sätt ordnad samling av tidnings- och tidskriftsartiklar, pamfletter
o dyl rörande försvarsfientlig propaganda och verksamhet. I
detta material förekom väl namn på personer som mer eller mindre
öppet sprider sådan propaganda, men samlingen kan — redan av praktiska
skäl — inte tjäna som något belastningsregister. För sådant ändamål
är försvarsstabens säkerhetsavdelning helt beroende av rikspolisstyrelsen
register och uppgifter från detta register kan försvarsstaben
få endast på det sätt personalkontrollkungörelsen anger.

Jag finner således att påstående mot den militära säkerhetstjänsten
om åsiktsregistrering saknar fog.

Jag övergår slutligen till händelserna vid värnpliktskonferensen i
örebro och vad därmed äger samband.

Den första fråga som inställer sig är om försvarsstabens säkerhetsavdelning
med tanke på dess arbetsuppgifter över huvud bort vara
representerad vid värnpliktskonferensen. Från militär sida har under
utredningen som första skäl för närvaron åberopats, att den militära
rättsvården sorterar under säkerhetsavdelningen och att rättsvårdsfrågor
skulle komma att debatteras under konferensen. Det är väl ett skäl
som inte kan avvisas. För bevakning av konferensen från denna synpunkt
synes det dock ha varit tillräckligt om avdelningen representerats
av sin chef eller företrädare för honom.

Det andra skäl man åberopat för närvaron, nämligen att man ville
iakttaga vilka ombud som sökte »trasa sönder» konferensen och vilka
förbindelser dessa hade med varandra, är däremot ägnat att väcka
en del betänkligheter. Värnpliktskonferensema har tillkommit i syfte
att vara ett forum för ett fritt åsiktsutbyte rörande frågor om försvaret
mellan valda ombud för de värnpliktiga och ledningen för krigsmakten.
Mot bakgrunden härav ter det sig inte så litet stötande att konferensen
och deltagarna däri bevakas av säkerhetstjänsten. Visserligen syftade
man inte till någon åsiktsregistrering. Det har uttryckligen bestritts
från militärt håll och jag har vid min nu gjorda undersökning inte
heller funnit att påståendena om åsiktsregistrering är berättigade.

Det oaktat var det förhållandet, att representanter för säkerhetstjänsten
var närvarande, ägnat att hos ombuden inge misstankar om
att åsiktsutbytet inte var helt fritt och därmed skapa misstroende hos
de värnpliktiga mot framtida konferenser.

Man ställer sig också frågan om de iakttagelser man förväntade sig
kunna göra vid konferensen var av så stort värde för säkerhetsavdelningen.
Att det bland de värnpliktiga förekommer en betydande försvarsfientlig
propaganda var väl känt för säkerhetsavdelningen. Säkerhetsavdelningen
kunde givetvis hoppas på att vid konferensen få en
mer samlad bild av de försvarsfientliga krafterna, men vinsten härav
borde objektivt sett knappast tett sig så stor att den uppvägde de påtagliga
riskerna att bli avslöjad och de ovan angivna skäl som talade
emot en närvaro.

Att säkerhetsavdelningen tog hjälp av polisen ökar betänkligheterna
mot avdelningens övervakning av konferensen. I och för sig kan polisens
medverkan ses som ett led i den nära samverkan som förekommer
mellan den militära och den polisiära säkerhetstjänsten, en samverkan
som är nödvändig med hänsyn till de knappa personalresurserna på
säkerhetsområdet och som tycks ske i smidiga och effektiva former.
På polisens sida har tydligen dess medverkan också betraktats endast
som en tjänst åt den militära partnern och det var ju inte heller första
gången som hjälp till bevakning av värnpliktskonferens lämnades på
militär begäran. Säkerhetspolisen ansåg sig inte ha några egna intressen
att bevaka i sammanhanget.

Från militär sida har uppgivits att man anlitade bistånd av säkerhetspolisen
därför att säkerhetsavdelningens personalresurser var knappa
och därför att personkännedomen var större på polishåll. Detta kan
väl anses i och för sig utgöra skäl för att söka polisens medverkan.
Enligt min mening väger dock de omständigheter som talat mot anlitandet
av hjälp från polisen tyngre.

Vad gäller säkerhetsmännens uppträdande under konferensen har
detta redan av försvarsstabschefen betecknats som klumpigt. Sett inte
minst ur yrkesmässig säkerhetstjänstsynpunkt förefaller onekligen omdömet
befogat med tanke på sättet att sitta tillsammans och att öppet
göra anteckningar om delegaterna med för åskådarna oförståeliga tecken
och symboler. Man har också svårt att förstå att ett sådant material
skulle kunna vara av någon egentlig betydelse för säkerhetsavdelningen.
I alla händelser åstadkom förfarandet förargelse hos delegaterna och
har hos omdömesgilla medborgare väl närmast tett sig löjeväckande.
Ansvaret för säkerhetsmännens uppträdande och arbetsmetod får anses
ligga på den militära sidan. De båda polismännen synes endast ha följt
de anvisningar som givits dem.

Förstörandet av skisserna väckte stor uppmärksamhet i pressen.
Att den polisman som blev trängd i konferenslokalen förstörde sin

skiss genom att spola ned den i en toalett i huset kan vara förklarligt.
Det är mer besynnerligt med Falk och den andra polismannen som
förstörde sina skisser efter det att de kommit i säkerhet. Åtgärderna
har helt naturligt varit ägnade att framkalla misstankar om att skisserna
upptagit anteckningar av obehörigt slag. Min utredning har inte
givit mig anledning antaga, att de förstörda skisserna i huvudsak upptagit
annat än vad rekonstruktionen utvisar. Något ansvar kan i alla
händelser inte drabba Falk och polismännen för att de förstört handlingarna.
Dessa torde när de förstördes inte ha varit att betrakta annat
än som arbetsmaterial och sådana anteckningar som en tjänsteman
själv förfogar över.

Som tidigare nämnts höll Westin fredagen 24.3.1972 en presskonferens
angående de händelser som inträffat på vämpliktskonferensen.
Westin uppgav därvid, att de fyra män som iakttagits på konferensen
representerade försvarsstalbens säkerhetsavdelning. Eftersom de två polismännen
inte hade något uppdrag på konferensen för säkerhetspolisen
utan var där endast som biträde åt försvarsstabens säkerfietsavdelning,
kan väl inte göras gällande, att det var en oriktig uppgift Westin lämnade,
när han uppgav att alla fyra representerade säkerhetsavdelningen.
Uppgiften dolde emellertid det betydelsefulla och för Westin kända förhållandet
att två tillhörde säkerhetspolisen. Uttalandet blev därigenom
vilseledande och när det rätta förhållandet sedan blev känt på annat
sätt skapade uttalandet ett intryck av att man inte ville uppriktigt
redovisa vad som förekommit. Om anledningen till att Westin lämnade
uppgiften har han hänvisat till att han ville skydda den civila säkerhetstjänsten
som inte hade något ansvar för det inträffade. Westin borde
naturligen inte ha uttalat sig så som han gjorde. Med hänsyn till omständigheterna
finner jag mig emellertid kunna låta bero vid vad som
förevarit.

Sammanfattningsvis får jag om örebro-händelsema som min mening
uttala, att det kan ifrågasättas om säkerhetsavdelningens närvaro vid
konferensen över huvud var påkallad och att, om avdelningen ansetts
böra ha observatörer, dessa bort framträda helt öppet och icke så som
nu skedde. Jag räknar med att överbefälhavaren inför framtida konferenser
överväger frågan om säkerhetsavdelningens närvaro. Polis bör
för framtiden inte närvara om det ej erfordras av polisiära skäl.

Ärendet är härmed av mig slutbehandlat.

Ifrågasatt provokation till brott under pågående förundersökning

I en den 22.3.1971 till JO inkommen skrift anförde tobakisten Yngve
Grenbo följande. Han innehar en tobaksaffär i Malmö. I affären fanns
uppställd en spelautomat, en s. k. enarmad bandit, vilken Grenbo hyrt.
Den 12.3.1971 kom en kund in i tobaksaffären och spelade på auto -

maten. Kunden vann 14 polletter och bad att få dem inlösta i varor.
Grenbo nekade honom detta och upplyste att detta var olagligt, vilket
också stod klart angivet på automaten. Då kunden insisterade, gav
Grenbo vika och lät honom köpa cigarretter för en del av polletterna.
Efter en stund återvände kunden tillsammans med tre civilklädda poliser.
Grenbo fick då klart för sig att också kunden var polis. Grenbo
menade att han lurats till brott av polismannen som gav sig ut för vanlig
kund. Följden blev att apparaten togs i beslag.

Efter remiss inkom polismästaren i Malmö polisdistrikt Bertil Finnberg
med yttrande.

I en den 5.4.1971 till JO inkommen skrift framförde advokaten Åke
Gernandt på uppdrag av Sveriges automatägares riksförbund synpunkter
på polisens praxis i fråga om ingripande med beslag vid förment olagligt
spel på automater och ifrågasatte med ledning av tidningsreferat huruvida
polismannen i det av Grenbo påtalade fallet handlat oklanderligt.

Härefter inhämtades rikspolisstyrelsens yttrande i ärendet.

Den av Grenbo anmälda händelsen har varit föremål för utredning
dels genom förundersökning i ärende angående påstått brott mot lotteriförordningen
från bl. a. Grenbos sida, dels i anledning av Grenbos
anmälan.

Den polisman vars uppträdande Grenbo och Gernandt ifrågasatt,
Khennet Tallinger, har lämnat följande version av händelseförloppet:

Han hade för utredning fått ett ärende om brott mot lotteriförordningen.
Ärendet grundade sig på en anmälan om att i Grenbos affär
förekom omfattande spelverksamhet och att spelpolletter löstes in. Tallinger
fick beslut av åklagare att apparaten i Grenbos affär skulle tas
i beslag. I syfte att få full klarhet i att spel på automaten var tillgängligt
för allmänheten besökte Tallinger affären. Han stoppade i en krona
i apparaten och drog i spaken utan att Grenbo reagerade. Tallinger
väntade till dess han såg att Grenbo iakttog honom. Han stoppade då
åter in en krona och drog i spaken. Spelet utföll med vinst, 14 polletter.
För att skapa en bild av vad som förekom vid spelverksamheten beslöt
Tallinger att fråga om polletterna växlades in mot kontanter eller varor.
På Tallingers fråga om polletterna växlades in svarade Grenbo »Javisst».
Mot avlämnande av sex polletter fick Tallinger ett paket cigarretter
och växel. Grenbo bad att Tallinger inte skulle avslöja för någon
att han fått polletter inlösta eftersom detta inte var lagligt. Sedan Tallinger
spelat upp ytterligare några polletter, lämnade han butiken.

Rikspolisstyrelsen har i sitt yttrande anfört:

I 23 kap. 12 § RB finns bestämmelser, som innehåller förbud att
under förhör vid förundersökning använda medvetet oriktiga uppgifter,
löften, förespeglingar eller andra otillbörliga åtgärder. Däremot saknas
i svensk rätt föreskrifter om vilka åtgärder från polis- och åklagarmyndighet,
som är otillåtna under spaning eller förundersökning i övrigt.
Sådana frågor måste därför lösas med ledning av uttalanden i doktrin
och praxis samt auktoritativa uttalanden i övrigt. Svensk doktrin synes

i stort sett inte ha behandlat detta ämne i motsats till t. ex. tysk, där
det varit föremål för utförlig behandling. Ej heller synes någon egentlig
rättspraxis ha utbildats på detta område.

JO har dock behandlat några sådana fall. I ämbetsberättelsen 1930 s.
148 anför JO sålunda följande beträffande en anmälan mot en polismyndighet
för bl. a. provokativt handlande bestående i otillbörlig metod
för anskaffande av bevisning i ett ärende angående olovlig försäljning

av rusdrycker. »vill jag här framhålla hurusom det icke kan

anses riktigt, om i ett fall som detta polisen medverkar till att framprovocera
en handling i syfte att i något hänseende lägga vederbörande
just denna handling till last, låt vara att handlingen icke tillåtits utveckla
sig till något brottsligt förfarande. Det är också en betydande skillnad
mellan, å ena sidan, sådana fall då polisen endast passivt observerar en
händelseutveckling i syfte att låta densamma på egen hand mogna, i avbidan
på att ett ingripande vid senare tidpunkt möjligen kan finnas
påkallat, och, å andra sidan, sådana fall då polisen, respektive någon
dess medhjälpare, är aktivt verksam i syfte att händelserna skola länkas
i sådan riktning, att polisens ingripande gentemot en framprovocerad
situation skall framstå såsom befogad.»

I 1953 års ämbetsberättelse s. 163 uttalar JO följande: (angående den

s. k. knivfällan i Kejnemålet) »Det torde emellertid icke under

ailä omständigheter vara en förundersökningsledare betaget att, i avsikt
att få den misstänkte att röja sig eller för att skaffa bevis mot honom,
träffa anordningar, som innebära ett medvetet vilseledande av honom.
Särskilt i grova brottmål, där ett viktigt samhällsintresse kräver klarläggande
av brottet, torde det förekomma, att förundersökningsledaren
genom att på ett eller annat sätt föra den misstänkte bakom
ljuset förmår honom till en handling, som — även om handlingen i
och för sig ej är brottslig — sedan kan läggas honom till last såsom
bevis för hans skuld. Det är otvivelaktigt, att en åtgärd av detta
slag kan för den, som utsättes för densamma, framstå såsom kränkande
eller som ett hot mot hans integritet, framförallt om han ej är skyldig
till det brott, för vilket han misstänkes. Anlitandet av en dylik undersökningsmetod
kräver därför ett synnerligen noggrant övervägande
och ställer stora fordringar på omdömet hos den, som har att träffa
avgörande i saken. Innan metoden tillgripes, måste således ingående
övervägas, huruvida åtgärden kan anses försvarlig med hänsyn till arten
av det brott, varom fråga är, och styrkan av misstanken mot den, som
utsättes för åtgärden, ävensom till de eventuella skadeverkningarna av
åtgärden och det resultat i bevisningshänseende, som kan vinnas genom
densamma.»

I detta fall prövades förundersökningsledarens åtgärder av domstol.
Av särskilt intresse torde vara det yttrande om avgavs av en minoritet
i HD (tre ledamöter) som bl. a. anförde (1954 års ämbetsberättelse, s.
10) »Liksom vid användande av de i lag reglerade tvångsmedlen bör,
när fråga är om annan åtgärd för beivran av brott, hänsyn tagas till
såväl brottets svårhet och misstankens styrka som åtgärdens art och det
intrång för den enskilde som kan vara förenat därmed. Beaktas måste
även i vad mån åtgärden kan antagas komma att medföra resultat av
betydelse för utredningen. Liknande synpunkter göra sig gällande beträffande
verksamhet till förebyggande av brott. Tydligt är emellertid,
att härvid särskild försiktighet måste iakttagas när fråga är om vidtagande
av åtgärd, som icke är reglerad i lag.»

I NJA 1951, s. lil refereras ett fall av provokativt handlande av en
inte polisiär myndighet. I detta fall åtalades och dömdes en t f flottiljchef
vid flygvapnet för tjänstefel. Detta bestod i att han godkänt en
plan som innebar, att en utpekad person — som enligt uppgift planerade
stöld — skulle få tips om lämplig tid och plats för tillgrepp av tomfat
från flottiljen samt försättas i sådant läge, att han kunde ta ett fat
och därvid gripas på bär gärning. Planens verkställande medförde också,
att personen ifråga förövade det avsedda brottet.

De grundtankar, som återspeglas i det anförda har enligt styrelsens
uppfattning fortfarande giltighet. Vid förfrågningar som styrelsen gjort
hos polismyndigheter — bl. a. Stockholm och Göteborg — har också
bekräftats, att den största restriktivitet och försiktighet iakttas vid användning
av åtgärder, som skulle kunna betraktas som provokativa.
Enligt styrelsens uppfattning bör sådana åtgärder företas först efter
beslut av åklagare, polischef, polisöverintendent eller polisintendent.

Vad härefter angår förevarande fall kan konstateras att Grenbo och
Tallinger lämnat motstridiga uppgifter angående händelseförloppet vid
tillfället. Med hänsyn till den förebragta bevisningen torde Tallingers
version inte kunna anses vederlagd.

Vid bedömningen av Tallingers handlingssätt bör uppmärksammas
att åklagaren den 5.3.1971 beslutat om beslag av automaten och att
detta verkställdes den 12.3. Enligt åklagarens bedömning var alltså
rekvisiten för beslag uppfyllda. Vid denna bedömning beaktades uppenbarligen
bl. a. en dom av rådhusrätten i Malmö den 9.1.1970 — fastställd
av hovrätten över Skåne och Blekinge den 14.5.1970. — Enligt
denna dom är lotteriförordningen tillämplig även på automater som ger
vinst i polletter, som inte inlöses i pengar eller varor. Vidare framgår
av den anmälan, som upptagits av pa Rosén angående olagligt spel på
förevarande automat — vilken anmälan låg till grund för beslaget —
att Rosén själv var närvarande i affären då spel ägde rum på automaten.

Mot denna bakgrund ter sig den av Tallinger den 12.3.1971 företagna
åtgärden svårförståelig och överflödig. Hyste han tveksamhet rörande
beslaget, borde han självfallet ha anmält detta till åklagaren. I enlighet
med vad styrelsen uttalat härovan, borde Tallinger dessutom inte ha
företagit åtgärden utan att åklagaren, polischefen eller chefen för kriminalavdelningen
beslutat härom.

Vad slutligen angår den principiella frågan, huruvida en åtgärd av
detta slag kan anses tillåten under de förutsättningar, som enligt Tallingers
uppfattning förelåg vid tillfället, får styrelsen framhålla följande.
Som framgår av vad angivits härovan måste åtgärder av detta slag handhas
med största restriktivitet och urskillning. Som huvudregel får en
sådan åtgärd endast tillgripas i gröva brottmål eller när synnerliga skäl
i övrigt gör detta motiverat. Det brott för vilket Grenbo misstänktes
kan icke anses vara grovt och torde inte föranleda annan påföljd än
böter. På grund härav och med beaktande av övriga omständigheter
anser styrelsen, att åtgärden ej bort företas.

Vid bedömningen av Tallingers åtgärder bör dock beaktas, att hans
handlande synes ha motiverats av en i och för sig vällovlig ambition
att få ett anmält brott utrett. Vidare bör beaktas att det här gäller ett
område, som inte är reglerat i lag eller instruktion. Styrelsen vill därför
föreslå, att ärendet inte måtte föranleda någon särskild åtgärd mot Tallinger.

Ställföreträdande JO Wigelius anförde vid ärendets avgörande.

Jag delar rikspolisstyrelsens uppfattning både i principfrågan och i
vad gäller det föreliggande fallet. Tallinger har sålunda även enligt min
mening förfarit felaktigt på det sätt som styrelsen angett, men jag anser
inte ingripande från min sida påkallat utan låter bero vid vad som förevarit
i saken.

Inte heller i övrigt finner jag anledning att vidtaga ytterligare åtgärd
på grund av klagomålen.

I en artikel i Kvällsposten den 14 maj 1970 med rubriken »Polis nära
dödas i tjuvjakt» skildrades hur polis under föregående natt i en polisbil
med en hastighet av upp till 150 km i timmen kört efter en bil som
förts av en 15-årig pojke på Europaväg 4 från Hälsingborg mot Ängelholm.
Enligt artikeln hade flera personer därvid svävat i livsfara, bland
andra en polisman.

I en den 15 maj 1970 till JO inkommen klagoskrift, vid vilken tidningsartikeln
fogats, riktades kritik mot polisens framfart.

Efter remiss inkom polismästaren i Hälsingborgs polisdistrikt Göte
Friberg med yttrande jämte förundersökningsprotokollet i målet. Friberg
framhöll att enligt hans mening förefanns inte skäl till klander
mot polisen i påtalat hänseende. Yttrande inhämtades härefter från
länspolischefen i Malmöhus län Alf Eliason rörande frågan om vad
som förekommit var förenligt med de av rikspolisstyrelsen utfärdade
anvisningarna (FAP 104-1) om vilka åtgärder som skall vidtagas då
person söker undkomma med motorfordon. Eliason fann detta tveksamt.

I nämnda anvisningar av rikspolisstyrelsen föreskrives bl. a. följande:

1. Grundregler

1.1. Bedömningen huruvida ett förföljande skall upptas eller vilka
andra åtgärder som skall vidtas måste ske enligt grunderna för 18 §
polisinstruktionen. I 18 § stadgas att polisman för att verkställa tjänsteåtgärd
inte får använda strängare medel än förhållandena kräver och
att våld får tillgripas endast när tjänsteuppgiften inte kan lösas på annat
sätt. Tillgripes våld skall den lindrigaste form som kan leda till det
avsedda resultatet användas.

1.2. Ett förföljande av ett annat fordon i höga farter innebär ofta
att polismannen, den förföljde och andra trafikanter utsätts för stora
risker att skadas. Förföljande en längre vägsträcka får därför tillgripas
endast då andra, mindre riskfyllda åtgärder bedöms otillräckliga
och de intressen som skall skyddas har sådan styrka att det framstår
som fullt försvarligt att förföljandet fortsätts tills föraren gripits eller
omhändertagits.

2. Förföljande

2.1. Med hänsyn till dessa allmänna grundregler kan ett förföljande
med bil eller motorcykel som innebär fara anses befogat endast i undantagsfall.

2.2. I vissa fall kan det vara motiverat med ett förföljande även om
detta innebär fara för den flyende. Så kan bli fallet då den flyende genom
ådagalagd brottslighet eller av annan anledning är att betrakta
såsom farlig för andra människors liv eller hälsa och faran vid förföljandet
för annan person endast är att anse såsom ringa eller ingen.

2.3. Om den flyendes farlighet däremot inte är känd eller — om
den är känd — inte är av så svårartad beskaffenhet som under 2.2. avses
måste ett förföljande avbrytas, då ingripandet kommit att innebära
fara för att någon skadas. Prejningsförsök eller ett påbörjat förföljande
måste därför avbrytas, om det förföljda fordonet framförs med sådan
hastighet eller om förhållandena i övrigt är sådana att ett fortsatt förföljande
framstår som riskfyllt.

3. Efterföljande

3.1. När ett prejningsförsök eller ett påbörjat förföljande avbrutits
bör polisman genom ett efterföljande i samma riktning i möjligaste
mån observera den flyendes förehavanden. Rapportering med angivande
av position, det förföljda fordonets färdriktning och hastighet bör
ske fortlöpande för att samverkan med andra polisenheter skall bli
möjlig.

3.2. Genom spaning i det aktuella området bör undersökas om bilen
övergivits. Om kontakten förloras med fordonet bör trolig flyktväg
inrapporteras.

Poliskonstaplarna Jan Svensson och Lars Friedvall, vilka företog
ifrågavarande bilkörning efter den 15-årige bilisten, har i den 14 maj
1970 — samma dag som körningen skedde — daterade promemorior,
som intagits i förundersökningsprotokollet, skildrat vad som tilldragit
sig. De anförde följande.

Svensson: Undertecknad samt pk Lars Friedvall med Friedvall som
förare färdades med radiobilen SHM 206 Ängelholmsvägen österut och
hade stannat för rött ljus vid Lägervägen när vi observerade en röd
Amazon som svängde egendomligt in på Ängelholmsvägen. När vi sedan
hunnit fatt den såg vi att den fördes av en yngling som inte kunde
vara så gammal att han kunde inneha körkort. Friedvall förde då SHM
206 förbi och framför Amazonen, föraren ökade då farten, körde upp på
gångbanan och passerade förbi 206. Vid detta tillfälle meddelades till
vår huvudstation SHM 2 situationen och rödljus och sirén slogs på.
Rödljus fördes sedan under hela färden. Sirén slogs på vid vägkors -

ningar samt vid möten och omkörningar. Vi gjorde en del omkörningsförsök
de första fem kilometrarna men då gjorde föraren trängningsförsök
så vi beslöt att ligga efter och avvakta. Under den sträcka c:a
3,5 mil jakten varade pendlade farten mellan 100—150 km i timmen
och bilen fördes både på vänstra och högra sidan av vägen. C:a 3,3 mil
från Hälsingborg hade SHL 225 upprättat spärr genom att båda polismännen
hade ställt sig på vägen med röda stopplampor tända. Trots
upprättad vägspärr (två röda stoppljus i form av handstrålkastarna)
underlät föraren att stanna. Den av de båda kollegerna som stod längst
ut fick huvudstupa kasta sig av vägen. I denna manöver tappade han
lampan som for tvärs över vägen. Farten nedbringades inget, ev. obetydligt
under passerande av stoppet, farten c:a 135 km i tim. Vi fortsatte
förföljandet och c:a 1 km efter stoppet hann vi upp en långtradarkolonn
och Amazonen lade sig efter sista bilen på grund av mötande
trafik. Omedelbart efter mötet förde Friedvall 206 utanför Amazonen
för att få stopp på den farliga färden. När föraren av Amazonen kände
sig instängd svängde han med berått mod rakt i sidan på 206 utan tanke
på faran för sig själv eller andra. För att undvika en svårare olycka
bromsade Friedvall in och lade bilen långt till vänster på vägbanan.
Amazonen fördes sedan förbi långtradarkolonnen utan en tanke på
mötande trafik. C:a en km efter detta intermezzo kom Friedvall jämsides
med Amazonen så att den fördes in på en p-plats där föraren
kunde gripas. — Föraren av Amazonen visade under hela färden en
uppenbar likgiltighet för andra trafikanter på vägen och en svår trafikolycka
kunde ha inträffat på grund av hans framfart.

Friedvall: Under patrullering med radiobilen SHM 206 uppmärksammade
vi, pk Jan Svensson och pk Lars Friedvall, en mycket underlig
manöver av en Amazonförare i korsningen Lägervägen och Ängelholmsvägen.
Vi beslutade att kontrollera föraren närmare. När vi kom
upp jämsides med Amazonen konstaterade vi genast att föraren omöjligt
kunde ha ålder nog för att inneha körkort, och vår iakttagelse besannades
enär föraren omedelbart gasade på, kastade sitt fordon upp
på gångbanan mittför Renaults lokaler på Ängelholmsvägen och i en
enorm hastighetsökning försökte komma ifrån oss. Vi upptog omedelbart
förföljandet. I anledning av detta slogs rödljus och sirén till. Rödljuset
bibehölls under hela den vansinniga färden, medan sirénen bara
användes då det förelåg direkt fara för frontalkrock, som vid möte,
omkörning eller vid större korsningar. Färden gick under en enorm
framfart, mellan 100 och 150 kilometer i timmen Europaväg 4 norrut.
Hastigheten nedbringades något vid Djurhagshuskarusellen och i den
svaga svängen framkom det klart hur olämplig föraren var att överhuvudtaget
handskas med motorfordon. Färden fortsatte E 4:an norrut
under samma våldsamma tempo. Vi höll oss i omedelbar närhet dels
med tanke på om föraren plötsligt skulle stanna och springande ta sig
från platsen och dels med tanke på alla de möten som ideligen uppenbarade
sig. Vi passerade Hyllinge och Åstorp under färden norrut. Vår
huvudstation SHM 2 hade under tiden kontaktat SHL 4 som hade en
Itg-bil (anm: Itg = länstrafikgrupp) i närheten av Örkelljunga. Denna
bil, SHL 225, hade gjort halt på E 4:an c:a 3 mil från Hälsingborg och
där upprättat en stoppkontroll. Den utgjordes av två man, med varsin
handstrålkastare. Dessa var riktade med rött sken mot den framfarande
Amazonen och kunde på intet sätt misstolkas. Oaktat detta under -

4 Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

lät föraren att stanna. Amazonens hastighet var vid passerandet av
spärren uppe i 135 km/tim enligt SHM 206:s hastighetsmätare. De båda
kolleger som hade upprättat spärren fick hals över huvud ta sig från
vägbanan. Föraren av Amazonen girade bara ut en liten bit mot vägens
mitt, och den kollega som stod stoppost längst ut i körbanan svävade
i uppenbar livsfara och hade vissa problem med att ta sig av vägen,
och i språnget tappade han sin lampa som for över vägen till motsatta
sidan. Efter detta tycktes det som om farten sänktes något. Efter
ytterligare en kilometer hann vi upp en lastbilskö varvid undertecknad
som var förare av bilen lade denna som en sköld utanför Amazonen,
som helt plötsligt fann sig instängd bakom den sista lastbilen och innanför
oss. Detta skedde i samma stund som ett möte hade passerat. När
föraren märkte hotet om stopp, definitivt, så kastade han handlöst ut
sitt fordon mot vägens mitt, varvid undertecknad fick bromsa och gira
ut till vägens vänstra kant, detta i en hastighet som var betydligt över
tillrådligt för föraren av vederbörande Amazon. Han satte inte bara sig
själv utan även andra människors liv på spel. Efter detta utbrytningsförsök,
vilket p. g. a. undertecknads handlande lyckades, passerade han
lastbilarna under tilltagande hastighetsökning. Efter ytterligare ett par
kilometer fick vi ånyo kontakt med den aktuella bilen och föraren
bromsade in, och vi ställde vår bil snett framför hans. Föraren greps
omedelbart, klockan var 01.35, och han transporterades till polisstationen
i Hälsingborg.

Eliason uttalade i sitt yttrande, vid vilket fanns fogat protokoll över
förhör med förste polisassistenten Stig Fenning, Svensson och Friedvall,
i huvudsak följande.

Svensson och Friedvall har i promemorior 14.5.1970 skildrat tillvägagångssättet
vid gripandet av ifrågavarande yngling. Särskilt Friedvalls
berättelse ger intryck av att polismännen inte följt rikspolisstyrelsens
anvisningar ang. åtgärder, då person söker undkomma med motorfordon.

Av förhören framgår att Svensson såsom äldste polisman förde befälet
i radiobilen. Han höll hela tiden radiokontakt med polisens sambandscentral
i Hälsingborg och lämnade alla fakta om den flyende och
dennes fordon ävensom om egna åtgärder. De samordnande uppgifterna
leddes från sambandscentralen av Fenning. Fenning lämnade inte
Svensson några direktiv beträffande förföljandet. Genom polisledningens
försorg har tidigare inte gjorts någon gemensam genomgång med
polispersonalen i Hälsingborgs polisdistrikt ang. innehållet i FAP. Det
har helt allmänt ålegat varje polisman att själv studera FAP under tid
han haft innetjänst. Samtliga berörda polismän vitsordar att de tagit del
av rikspolisstyrelsens anvisningar FAP 104-1 och såväl Fenning som
Svensson anser att de vid tillfället följt dessa anvisningar. I sin promemoria
har Svensson visserligen använt uttrycket förfölja men vid förhöret
har han förmenat att »efterföljande» vore det rätta uttrycket för
större delen av färden.

I detta sammanhang bör framhållas att begreppen inte definierats i
anvisningarna och att anvisningarna i denna del kan vara svåra att följa
i praktiken. Anledningen till att man i visst läge bör övergå från förföljande
till efterföljande är att man bör undvika att hetsa den flyende
till trafikvådliga hastigheter. Vid ett efterföljande måste emellertid om

detta skall vara effektivt ögonkontakt emellanåt hållas med den flyende.
En sådan ögonkontakt blir i regel ömsesidig och kan lätt hetsa
den flyende till hög hastighet.

Jag har tidigare i Malmöhus län ordnat regionala genomgångar och
diskussioner med polismännen i aktuella ämnen. Senast våren 1970 diskuterades
ingående frågan om användandet av skjutvapen i polistjänsten
{FAP 104-2) med länets polismän. Jag har för avsikt att få till
stånd motsvarande genomgång av bestämmelserna i FAP 104-1 endera
i regional eller i lokal regi.

Med hänsyn till syftet med rikspolisstyrelsens anvisningar i FAP
104-1 att i möjligaste mån undvika onödiga risker i trafiken, som icke
stå i rimligt förhållande till det intresse som skall skyddas eller till den
fara som skall avvärjas, finner jag det lämpliga i tillvägagångssättet vid
polismännens förföljande/efterföljande i förevarande fall vara tveksamt.

Omständigheterna i ärendet — ingen gemensam genomgång av anvisningarna
under ansvarig ledning, anvisningarnas något oklara utforming
(punkt 3) samt den tidsnöd som såväl radiobilbesättningen som
befälet å polisstationen vid tillfället befann sig i — talar dock för att
åtgärd ej vidtages mot berörda polismän.

I beslut den 12 februari 1971 anförde JO Thyresson följande.

Såsom Eliason framhållit definieras inte begreppen »förföljande» och
»efterföljande» i förevarande anvisningar. Jag kan hålla med Eliason
om att anvisningarna därför i vissa fall kan vara svåra att efterkomma.
Enligt min mening föreligger emellertid inte alls ett sådant fall här.
Vad som i nu ifrågavarande fall förevarit har uppenbarligen inneburit
ett »förföljande», dvs. närmast ett jagande efter en flyende i syfte att
ta fast honom och inte ett »efterföljande», som närmast avser att hänga
efter någon, inte i direkt syfte att hinna upp och ta fast honom, utan
t. ex. för att utröna vart han tar vägen. Svenssons påstående att det inte
varit fråga om ett förföljande utan om ett efterföljande vederlägges
nämligen av de målande beskrivningar av färden, som Svensson och
Friedvall lämnat i sina samma dag som händelsen inträffade upprättade
promemorior. Där uttalade Svensson bl. a.: »Vi gjorde en del omkömingsförsök
de första fem kilometrarna men då gjorde föraren trängningsförsök
så vi beslöt att ligga efter och avvakta. Under den sträcka
c:a 3,5 mil jakten varade pendlade farten mellan 100—150 km. i tim.
och bilen fördes både på vänstra och högra sidan av vägen». Friedvall
anförde bl. a.: »Vi upptog omedelbart förföljandet». »Röd ljuset

bibehölls under hela den vansinniga färden, medan sirénen bara
användes då det förelåg direkt fara för frontalkrock, som vid möte, omkörning
eller vid större korsningar. Färden gick under enorm framfart,

mellan 100 och 150 kilometer i timmen Europaväg 4 norrut».

»Färden fortsatte E 4:an norrut under samma våldsamma tempo. Vi
höll oss i omedelbar närhet dels med tanke på om föraren plötsligt

100

skulle stanna och springande ta sig från platsen och dels med tanke på
alla de möten som ideligen uppenbarade sig.»

När det gäller att mot bakgrunden av de av rikspolisstyrelsen utfärdade
anvisningarna bedöma det förföljande som sålunda ägt rum i förevarande
fall kan först konstateras, att upphovet till förföljandet av
ifrågavarande yngling (E.) var att denne, när han märkte att polismännen
uppmärksammat honom, kraftigt ökade hastigheten och genom att
svänga upp på gångbanan körde förbi polisbilen. E:s tydliga försök att
köra ifrån polisbilen, polismännens iakttagelser om hans ålder och deras
kännedom om det kort förut förövade inbrottet var otvivelaktigt
ägnade att väcka misstanke om medhjälp till grov stöld, bilstöld och
olovlig körning. Med hänsyn härtill var polismännen självfallet skyldiga
att på lämpligt sätt försöka stoppa E. och identifiera honom.

Beträffande anledningen till att polismännen valde att lösa uppgiften
genom att förfölja E. har Svensson och Friedvall vid de genom Eliasons
försorg hållna förhören uppgivit i huvudsak följande.

Svensson: E:s ålder, tydligen bristande erfarenhet av bilkörning och
sättet att framföra bilen medförde stora risker för andra människors
liv och hälsa. Enligt Svenssons mening stod hans och Friedvalls handlande
i överensstämmelse med rikspolisstyrelsens anvisningar. Avståndet
mellan bilama hade varierat mellan 100 och 250 m och det hade
alltså inte varit fråga om förföljande utan om efterföljande. Svensson
och Friedvall hade varit överens om att avvakta resultatet av spärren
och hade inte gjort några försök att köra om E.

Friedvall: E. måste anses som mycket farlig i trafiken med hänsyn
till hans körsätt — särskilt då polismännen första gången försökte stoppa
E. och denne körde om polisbilen på gångbanan — samt hans ringa
ålder och kroppslängd.

Enligt min mening kan någon kritik inte riktas mot att polismännen
påbörjade förföljandet av E. och fortsatte detta under en kortare sträcka;
därvid förutsätter jag att detta kunde ske utan egentlig risk för
någon. Mycket snart måste det emellertid ha stått klart för polismännen,
att E. inte avsåg att stanna utan med alla medel försökte undkomma
dem. Polismännen borde då omedelbart ha avbrutit förföljandet och
övergått till ett efterföljande. Varken den brottslighet, för vilken E.
kunde misstänkas, eller polismännens iakttagelser rörande hans ålder
och bristande körskicklighet utgjorde tillräcklig grund för att bedöma

E. såsom så farlig för andra människors liv och hälsa att det var motiverat
med ett förföljande, som uppenbarligen innebar fara för E., polismännen
själva och utomstående trafikanter. På grund av polismännens
iakttagelser rörande E:s ålder och körsätt borde det ha stått klart
för dem att en så ovan och oskicklig förare inte fick »hetsas» till några
högre hastigheter, då ju därigenom faran för såväl honom själv som
andra trafikanter kraftigt ökade.

101

Med hänsyn till vad nu sagts anser jag att Svensson och Friedvall —
genom att fortsätta förföljandet även sedan det borde ha stått klart
för dem att förföljandet innefattade stora risker för den förföljde, för
dem själva och för andra trafikanter — förfarit klart i strid mot de av
rikspolisstyrelsen utfärdade anvisningarna.

Vid bedömandet av polismännens handlande finner jag att Svensson,
som på grund av högre ålder än Friedvall jämlikt 9 § första stycket
polisinstruktionen förde befälet i polisbilen, genom att fortsätta förföljandet
på sätt som skett gjort sig skyldig till tjänstefel. Friedvall borde
visserligen enligt min mening — genom att för Svensson framhålla de
stora risker som var förenade med förföljandet av E. — försökt få
Svensson att avbryta förföljandet. Friedvalls underlåtenhet härutinnan
anser jag dock på grund av hans underordnade ställning inte kunna
läggas honom till last som tjänstefel. Fenning följde i egenskap av vakthavande
befäl hela händelseförloppet från radiocentralen. Jämlikt 9 §
andra stycket polisinstruktionen hade han i egenskap av vakthavande
befäl befälsrätt över polisbilens besättning. Även om Fenning ej i samma
mån som polismännen i polisbilen skulle ha insett den fara, som var
förenad med förföljandet av E. borde han enligt min mening i varje
fall ha förstått att förföljandet innebar alltför stora risker och stred
mot rikspolisstyrelsens anvisningar samt därför givit order om att förföljandet
skulle avbrytas. Vad Fenning sålunda låtit komma sig till last
finner jag vara att bedöma som tjänstefel.

De felbedömningar, till vilka Svensson och Fenning gjort sig skyldiga,
är dock enligt min mening inte av den art att åtal är erforderligt.
Emellertid anser jag felbedömningarna inte kunna undgå beivran i disciplinär
ordning.

På grund av vad sålunda anförts får jag under åberopande av 1 §
polisinstruktionen samt 19 och 23 §§ statstjänstemannalagen överlämna
handlingarna i ärendet till länsstyrelsen i Malmöhus län för de åtgärder
mot Svensson och Fenning, som länsstyrelsen kan finna påkallade.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrade i beslut den 23 augusti 1971
följande.

Jämlikt 9 § 2 stycket polisinstruktionen utövar vakthavande polisbefäl
i den utsträckning som fordras för vaktuppdraget befäl över annan
polisman som tjänstgör inom det område uppdraget avser och icke är
den vakthavandes förman ifråga om vaktuppdraget. Jämlikt rikspolisstyrelsens
anvisningar FAP 104-1, 5.1 och 2 måste i samband med
ingripande mot person som söker undkomma med motorfordon polismannen
som första åtgärd meddela förbindelsecentral alla fakta angående
den flyende och det fordon han färdas i liksom egna åtgärder.
De samordnande åtgärder som vidtas bör i all möjlig utsträckning ledas
av vakthavande befäl. Denne har även att besluta om eller inhämta
föreskrivna medgivande för vidtagande av lämpliga åtgärder.

102

Av utredningen framgår att Svensson redan från Lägervägen i Helsingborg
via radio underrättade förbindelsecentralen i Helsingborg om
ynglingen i den röda amazonbilen ävensom att han därefter kontinuerligt
höll centralen underrättad om vad som förekom. Vidare framgår att
Fenning, som ifrågavarande natt tjänstgjorde som vakthavande befäl
på förbindelsecentralen, via radio följde händelseutvecklingen och att
han från och med det att iakttagelserna beträffande den röda amazonbilen
vid Lägervägen inrapporterades ansåg sig ha ledningen av aktionen.

Fenning uppfattade enligt egen uppgift bilpatrullens åtgärder frånsett
vad som skedde i begynnelsestadiet som ett efterföljande enligt rikspolisstyrelsens
anvisningar. Han hade vid bedömandet av eventuella
åtgärder även klart för sig att trafiken på den aktuella vägen ifrågavarande
natt var obetydlig. Med hänsyn härtill fann Fenning ej anledning
att lämna Svensson några direktiv.

Svensson å sin sida tolkade Fennings underlåtenhet att lämna Svenson
order om hans fortsatta handlande som ett godkännande av bilpatrullens
åtgärder.

Svensson bör med hänsyn till att Fenning hade ledningen av aktionen
inte fällas till ansvar i föreliggande ärende. Fennings bedömande
att ett efterföljande och inte ett förföljande förelegat är felaktigt. Han
borde ha insett att bilpatrullens agerande innefattade stora risker för
den förföljde, för de i bilpatrullen ingående polismännen och för andra
trafikanter och att det stod i strid mot rikspolisstyrelsens anvisningar.
Fennings underlåtenhet att beordra ett avbrytande av förföljandet är
att bedöma som tjänstefel.

Länsstyrelsen dömer jämlikt 19 § statstjänstemannalagen 3.6 1963
Fenning för tjänstefel till varning.

Beslutet vann laga kraft såvitt avsåg Svensson. JO Thyresson delade
inte länsstyrelens uppfattning att Svensson ej borde fällas till ansvar i
förevarande fall. Det förhållandet att Fenning haft ledningen av aktionen
och att Svensson sålunda stått i lydnadsförhållande till Fenning
kunde enligt JO Thyressons mening med hänsyn till omständigheterna
— att förföljandet avsåg en ovan och oskicklig bilförare och uppenbarligen
innebar fara för denne, polismännen själva och utomstående
trafikanter — inte fritaga Svensson från ansvar. Trots denna uppfattning
ansåg emellertid JO Thyresson, som ej var behörig att fullfölja
talan mot länsstyrelsens beslut, det allmännas intresse av att beivra vad
Svensson låtit komma sig till last inte vara så starkt att det var nödvändigt
att väcka åtal mot honom.

Fenning anförde besvär hos regeringsrätten mot länsstyrelsens beslut
och yrkade att beslutet måtte upphävas såvitt det avsåg honom.

Rikspolisstyrelsen anförde i yttrande till regeringsrätten bl. a. följande.

103

Polismännens åtgärder att inledningsvis söka hinna upp bilen och
stoppa den är riktiga. Då dessa åtgärder misslyckades och då den fortsatta
färden utvisade att föraren var beredd att framföra fordonet på
ett riskfyllt sätt för att undkomma borde emellertid förföljandet ha avbrutits
och ersatts med ett efterföljande kombinerat med spärråtgärder
genom angränsande polisdistrikts försorg.

Jämlikt 9 § polisinstruktionen var Fenning i egenskap av vakthavande
befäl ansvarig för de åtgärder som vidtogs vid tillfället. Fenning
måste ha insett att ett förföljande pågick och att omständigheterna icke
var sådana att detta var motiverat. Det ålåg honom därför att beordra
ett avbrytande av förföljandet.

Genom att underlåta detta har Fenning enligt rikspolisstyrelsens uppfattning
handlat i strid mot bestämmelserna i 18 § polisinstruktionen.

Regeringsrätten gjorde genom dom den 25 september 1972 ej ändring
i överklagade beslutet.

Från denna dom, vilken innefattade den sammanstämmande mening
som uttalats av regeringsråden Martenius, Simonsson, Lundell och Sjöberg,
var regeringsrådet Ringdén skiljaktig och yttrade.

I likhet med länsstyrelsen finner jag att Fenning, som fortlöpande
erhöll underrättelse om bilpatrullens åtgärder, borde ha insett att genom
dessa åtgärder stor fara förelåg för polismännen själva, föraren av den
röda amazonbilen och övriga trafikanter på vägen samt att åtgärderna
stod i strid mot de av rikspolisstyrelsen meddelade föreskrifterna om
vilka åtgärder som skall vidtagas då person söker undkomma med motorfordon.
Det hade därför ålegat Fenning, som i egenskap av vakthavande
befäl hade befälsrätt över polisbilens besättning, att beordra polismännen
att upphöra med förföljandet och i stället söka utröna vart
den röda amazonbilen tog vägen. Fennings underlåtenhet härutinnan
finner jag emellertid med hänsyn till omständigheterna i målet icke
vara av beskaffenhet att för honom böra föranleda ansvar för tjänstefel.

Jag befriar därför, med ändring av länsstyrelsens beslut, Fenning
från disciplinärt ansvar.1

Deltagare i ett direktsänt TV-program har i polisbil skjutsats från
en flygplats till TV-studion när deras medverkan i programmet eljest
äventyrats på grund av försening i flygtrafiken. Fråga om lämpligheten
av polisens hjälp med transporten

I en skrivelse, som 22.11.1971 inkom till JO, anförde S. Falkesäter
följande. I början av TV-programmet »Kvällsöppet» torsdagen 18.11.
1971 — vilket sändes från Malmö — meddelades att ett par gäster, som
inbjudits att medverka i programmet, eventuellt inte kunde komma på
grund av att deras flygplan blivit försenat. Det omtalades samtidigt att
polisen stod och väntade på flygplatsen och var beredd att »med ilfart»

1 Fråga angående s. k. biljakt behandlad även i det följande i avsnittet Domstolar
m. m. under rubriken Vissa övriga ärenden s. 118.

104

köra gästerna till studion. En stund senare transporterades de dit i polisbil.
I slutet av programmet framförde programledaren ett tack till polisen
för dess insats.

Falkesäter hemställde att JO måtte fördöma polisens handlande.

JO Thyresson lät under hand inhämta följande upplysningar från
polismyndigheten i Malmö. Omkring klockan 20.35 den 18.11.1971
ringde en redaktör från Sveriges Radio i Malmö till polisens radiobilsexpedition
och frågade om polisen kunde åtaga sig att eskortera två
personer från Bulltofta flygplats till studion vid Baltzarsgatan i Malmö.
Dessa skulle nämligen medverka i ett direktsänt TV-program och på
grund av att det flygplan som de färdades med blivit försenat höll deras
medverkan på att äventyras. Flygplanet beräknades ankomma till flygplatsen
klockan 21.35. Med hänsyn till att polisens arbetsförhållanden
under kvällen var relativt lugna ansåg vederbörande polisbefäl att det
fanns möjligheter att hjälpa Sveriges Radio i den uppkomna situationen.
En radiobilpatrull anmodades att infinna sig klockan 21.30 på flygplatsen
för att hämta och skjutsa de två personerna till studion. Flygplanet
blev ytterligare något försenat. Enligt anteckningar var polisinsatsen
avslutad klockan 21.50.

JO Thyresson anförde vid ärendets avgörande följande.

Polisens arbetsuppgifter finns närmare angivna i 2 och 3 §§ polisinstruktionen.
I första hand har polisen till uppgift att upprätthålla allmän
ordning och säkerhet och att förebygga brott. Av polisens övriga arbetsuppgifter
bör i detta sammanhang särskilt nämnas att det åligger polisen
att lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp. En viss
serviceskyldighet åvilar alltså polisen. Uppenbart är emellertid att denna
skyldighet har sin begränsning. Vad gäller förevarande fall kan det
givetvis ifrågasättas om polisens insats skall anses falla inom ramen för
polisens serviceuppgifter. Utrymme finns dock för olika meningar härom.
I vart fall har omständigheterna varit sådana att polisens medverkan
vid tillfället inte kan läggas någon befattningshavare vid polismyndigheten
i Malmö till last såsom tjänstefel, i synnerhet om man beaktar
föreskriften i 10 § polisinstruktionen att polisen bör undvika vad som
skulle kunna uppfattas som utslag av oginhet eller småaktighet. På
grund härav finner jag ej skäl att föranstalta om ytterligare utredning.
Jag lämnar därför klagomålen utan vidare åtgärd.

Vissa övriga ärenden

Entledigande av boutredningsman

Vid inspektion av en tingsrätt uppmärksammades att rätten på begäran
av en boutredningsman entledigat denne från boutredningsmannaskapet
utan att samtidigt förordna ny boutredningsman.

105

JO Thyresson anförde härom.

Enligt 19 kap. 1 § ärvdabalken skall rätten på delägares begäran förordna
att egendomen skall avträdas till förvaltning av boutredningsman
och utse någon att i sådan egenskap handhava förvaltningen. Enligt
19 kap. 5 § ärvdabalken skall rätten på boutredningsmans begäran
entlediga honom från uppdraget om han visar skälig orsak därtill. Ett
entledigande av boutredningsman innebär emellertid inte att boet ej
längre skall förvaltas av boutredningsman. En sådan följd av entledigandet
skulle kunna leda till icke önskade konsekvenser exempelvis
med avseende å ansvaret för den dödes gäld (se 21 kap. 1 och 13 §§
ärvdabalken). Därest inte ny boutredningsman utses kommer dödsboet
att sakna laglig företrädare. Rätten skall därför tillse att ny boutredningsman
utses i den entledigades ställe (se Guldberg-Bergendahl, Kommentar
till ärvdabalken, del II s. 80).

Avfattande av dom

Vid inspektion av en tingsrätt uppmärksammades ett brottmål, där
åklagare yrkat ansvar å L. för stöld under påstående att denne vid tre
olika tillfällen under tiden den 1—5 november 1970 olovligen tagit och
tillägnat sig bensin och bensindunkar placerade efter en skogsbilväg.
Enligt tingsrättens domskäl hade L. erkänt vad åklagaren lagt honom
till last, varvid han dock gjort gällande att tillgrepp endast skett vid
två tillfällen. I domen antecknades därefter: »L:s erkännande vinner
stöd av hans egna uppgifter och övrig utredning. Gärningarna är att
bedöma på sätt åklagaren påstått.» L. dömdes för stöld.

Ställföreträdande JO Wigelius lät till inspektionsprotokollet anteckna.

Åklagaren har i gärningsbeskrivningen gjort gällande att L. gjort sig
skyldig till tre olika tillgrepp av bensin och bensindunkar. L. har endast
medgett två tillfällen. De i domen intagna domskälen ger ej besked
hur domstolen bedömt åtalet i den del det bestritts av L. Till följd
härav är det också oklart för vilka gärningar L. dömts.

Sedan tingsrättens ordförande i yttrande dels uppgett att den avsedda
innebörden i domen varit att döma L. endast för de tillgrepp han
erkänt och dels vitsordat att det i domen borde ha angetts vilka tillgrepp
som erkännandet avsåg och för vilka gärningar den tilltalade
dömts, påpekade ställföreträdande JO Wigelius vid ärendets avgörande
att tingsrätten uttryckligen bort ogilla åtalet i den del, vari det inte
bifallits.

Fråga om laga förfall för utevaro

F. stod åtalad vid en tingsrätt för brott mot uppbördsförordningen.
Målet utsattes till huvudförhandling den 3 maj 1971. F. kallades att
personligen inställa sig vid vite av 100 kr. Några dagar före huvudförhandlingen
talade B., såsom uppgivet ombud för F., med protokollföraren
i målet, varvid B. ifrågasatte inställande av förhandlingen på

4* Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

106

grund av F:s sjukdom. Vid huvudförhandlingen inställde sig inte F.
Istället inställde sig B. som företedde en fullmakt från F. att inför rätten
begära uppskov i målet. B. uppgav att F. insjuknat under vistelse
i Lissabon den 20 april 1971 och numera var sjukskriven av läkare i
hemorten men att F. på grund av läkarens semesterresa ej kunnat erhålla
sjukintyg från denne. B. ingav ett antal på portugisiska utfärdade
handlingar, som enligt B. var räkningar för intensivvårdsbehandling,
som F. genomgått i Portugal. B. uppgav att han ej åberopade handlingarna
såsom bevis om laga förfall. Efter enskild överläggning fann
rätten att F:s personliga närvaro var erforderlig för målets tagande till
huvudförhandling och inställde förhandlingen. F. förelädes att snarast
till rätten inge läkarintyg utvisande att han hade laga förfall för sin
utevaro. Frågan om utdömande av förelagt vite skulle prövas vid nästa
rättegångstillfälle.

B. klagade bl. a. över att rätten ej omedelbart inställt förhandlingen
och över att rättens ordförande ifrågasatt att på F:s bekostnad låta
översätta de portugisiska handlingarna.

I infordrat yttrande uppgav rättens ordförande bl. a. följande.

Varken han själv, rättens övriga ledamöter, protokollföraren eller
åklagaren kunde tolka de portugisiska handlingarna. Om dessa lämnats
helt utan avseende hade man kanske kunnat handlägga målet i
F:s utevaro. En annan lösning hade varit att man på något sätt skaffade
sig översättning av de portugisiska handlingarna. Efter granskning
av den i målet företedda fullmakten och de portugisiska handlingarna
följde från rättens och åklagarens sida en ingående diskussion om och
prövning av möjligheterna att företaga målet till handläggning trots
att F. ej kommit tillstädes personligen.

Vid ärendets avgörande uttalade ställföreträdande JO Wigelius bl. a.

Vad gäller tingsrättens formella handläggning av saken har det med
hänsyn till vad som tidigare förevarit i målet och till vad B. uppgav vid
förhandlingen enligt min mening helt klart förekommit anledning att

F. haft laga förfall för sin utevaro. Därmed har det varit uteslutet att
avgöra målet i F:s utevaro och även att utdöma vitet (RB 32: 6). Tingsrätten
hade därför enligt min mening omedelbart bort inställa huvudförhandlingen
i enlighet med F:s genom B. framställda begäran. Om
det sedermera visat sig att antagandet om laga förfall varit oriktigt
hade detta kunnat få konsekvenser för F. endast i fråga om eventuella
rättegångskostnader. Med den angivna uppfattningen har det varit
överflödigt att rätten närmare behandlat frågan om F:s närvaro varit
erforderlig för målets avgörande och spörsmålen om de portugisiska
handlingarna, vilka ju uttryckligen ej åberopades som bevis om laga
förfall.

Handläggning av mål mot unga lagöverträdare

Vid inspektion av en tingsrätt uppmärksammades ett mål, där åklagare
den 15 december 1971 väckt åtal mot en yngling, N., som fyllde
18 år den 22 december 1971. Tingsrätten hade den 21 december 1971

107

utfärdat stämning i målet. Målet hade företagits till huvudförhandling
den 9 mars 1972.

Ställföreträdande JO Wigelius hänvisade till innehållet i 12 § andra
stycket lagen 20 mars 1964 med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
och uttalade bl. a. följande.

Enligt uttalande i förarbetena till nämnda stadgande är det för stadgandets
tillämpning avgörande vilken ålder den tilltalade har när åtal
väckes (NJA II 1952 s. 448 f). När åtalet väcktes mot N. var denne ej
fyllda 18 år. Målet borde därför ha handlagts i den föreskrivna särskilt
snabba ordningen.

Företeende av fordringshandling i lagsökningsmäl

I ett i anledning av en tidningsartikel upptaget ärende angående lagsökning
framkom bl. a. följande.

En borgenär yrkade att gäldenären på grund av en till ansökan i avskrift
fogad fordringshandling skulle utge 54 kr., varav 49 kr. 50 öre
i likvid för en skohylla och 4 kr. 50 öre i expeditionskostnad, jämte
ränta. Gäldenären invände att han beställt skohyllan till ett pris av 40
kr. samt visade med vidimerade kontoutdrag och postgirotalong att han
betalat detta belopp. Borgenärens krav bestreds. I avgiven påminnelseskrift
nedsatte borgenären kapitalkravet till 14 kr. Häradsrätten meddelade
utslag i målet och förpliktade gäldenären att till borgenären
utge 14 kr. jämte ränta samt ersättning för lagsökningskostnader. Av
utredningen framgick sedermera bl. a. att ett pris av 40 kr. överenskommits
för skohyllan, att den av gäldenären undertecknade ordersedeln
upptagit detta pris och att sedeln efter gäldenärens undertecknande
ändrats utan dennes medgivande.

JO Thyresson uttalade vid ärendets avgörande bl. a. följande.

Vid ansökan om lagsökning skall fogas styrkt avskrift av den handling
varå fordringen grundas (2 § 1 st. lagsökningslagen). Om handling
som part företett i avskrift finnes böra företes i huvudskrift, skall rätten
förelägga honom viss tid att förete handlingen vid påföljd att målet
ändå avgöres. Rätten skall ge motparten tillfälle att taga del av handlingen,
om skäl är därtill. Motparten äger i så fall yttra sig över handlingen
(8 § lagsökningslagen).

Gäldenärens yttrande i förevarande fall innefattade ett påstående om
att han av borgenären inköpt en skohylla för 40 kronor och att han
erlagt detta belopp. I sistnämnda hänseende vann påståendet för övrigt
stöd av den utav gäldenären åberopade postgirotalongen.

Enligt min mening kan ifrågasättas om inte försiktigheten borde ha
bjudit att häradsrätten på grund av innehållet i gäldenärens yttrande
förelagt borgenären att i samband med avgivande av påminnelser förete
ordersedeln i original. Om häradsrätten förfarit på sådant sätt, hade
betalningsförpliktelse med all sannolikhet ej ålagts gäldenären i målet.

Häradsrättens underlåtenhet bör emellertid ses mot bakgrunden av
att gäldenären, som fått del av den utav borgenären åberopade, vederbörligen
bestyrkta avskriften av fordringshandlingen, ej gjort någon

108

invändning om att ordersedeln förfalskats. På grund härav och med
hänsyn till det summariska förfarande som kännetecknar lagsökningsprocessen
och den återhållsamhet som anses böra iakttagas i fråga om
komplettering av lagsökningshandlingar finner jag att det inte kan
läggas någon befattningshavare vid domstolen till last såsom tjänstefel
att borgenären ej förelädes att förete fordringshandlingen i huvudskrift.

Jag låter därför bero vid ett påpekande om vikten av att det alltid
noggrant överväges huruvida — då originalhandlingar ej ingivits i lagsökningsmålet
— sådana handlingar bör företes.

Om föreläggande i lagsökningsmed

Vid inspektion av en tingsrätt uppgav den kontorsskrivare, som jämlikt
10 § 4 tingsrättsinstruktionen innehade förordnande att underteckna
och expediera kallelser, förelägganden och andra meddelanden,
att hon i regel skrev ut och expedierade förelägganden i mål om
lagsökning och betalningsföreläggande utan att den ansvarige domaren
beslutat att föreläggande skulle utfärdas. Denne fick således i allmänhet
del av handlingarna i målet först när utslag eller bevis skulle utfärdas.

Ställföreträdande JO Wigelius uttalade i anledning härav att den som
ansvarade för handläggningen av målet givetvis redan när målen anhängiggjordes
måste besluta vilka åtgärder som skulle vidtagas. Fråga
kunde t. ex. uppstå om inte ett mål borde avvisas, och i mål om betalningsföreläggande
måste regelmässigt tas ställning till vilken kostnadsersättning
som skulle utgå om ansökningen lämnades obestridd.

Motivering av yrkande om inkassokostnad

Enligt 18 kap. 8 § andra stycket RB skall inkassoåtgärd, som vidtagits
före rättegången, ersättas som rättegångskostnad. Ersättning skall
enligt 2 § KK 4 juni 1971 om ersättning för inkassokostnad och kostnad
i mål om betalningsföreläggande utgå med skäligt belopp, dock
högst 30 kronor om ej särskilda skäl föreligger. Enligt 22 § andra stycket
lagsökningslagen skall rätten vid utfärdande av betalningsföreläggande
ange vad som skall utgå i rättegångskostnader om bestridande
ej sker.

Enligt nämnda KK 4 juni 1971 är inkassoåtgärd enligt 18 kap. 8 §
RB krav mot gäldenär, vilket skäligen påkallas för tillvaratagande av
borgenärens rätt. Sådant krav skall ha föregåtts av erinran om betalningsskyldigheten
och skall innehålla vederhäftig upplysning om de
rättsliga åtgärder som kan följa av betalningsförsummelse.

Frågan i vad mån borgenär har att motivera sitt yrkande om ersättning
för inkassokostnad har behandlats bl. a. i »Justitiedepartementet
informerar» 1971:5, i ett av föreningen Sveriges tingsrättsdomare utfärdat
cirkulär till medlemmarna den 14 juni 1971 samt av Nils Börje
Lihné i SvJT 1972 s. 67 ff.

109

I ett ärende klagades över att en tingsrätt vid utfärdande av betalningsföreläggande
hade strukit ett fordringsbelopp om 30 kr. avseende
»inkassoåtgärder (enligt lag)».

Vid ärendets avgörande uttalade ställföreträdande JO Wigelius bl. a.
följande.

Enligt min mening bör redan ett yrkande om ersättning för inkassoåtgärder
kunna tolkas som ett påstående om att borgenären framställt
krav av den beskaffenhet som anges i kungörelsen. I den mån som det
yrkade beloppet inte överstiger 30 kronor kan någon närmare motivering
av yrkandet knappast vara erforderlig för rättens bedömning.
Om inkassoåtgärderna uppfyller förutsättningarna enligt kungörelsen
är alltså med detta synsätt något som det får ankomma på gäldenären
att ta ställning till med tanke på eventuellt bestridande. För att gäldenären
skall kunna kontrollera detta måste han dock få besked om vilka
inkassoåtgärder borgenären avser. Ett yrkande om ersättning för
inkassoåtgärd bör därför enligt min mening åtminstone åtföljas av uppgift
om vari åtgärden bestått och när den vidtagits (exempelvis »kravbrev
den 1 november och den 15 december 1972»), Den framförda uppfattningen
torde stämma väl överens med det i 18 kap. 14 § RB uppställda
kravet att part som vill erhålla ersättning för rättegångskostnad
skall uppge vari kostnaden består.

Frågan om rätten, när den finner att borgenärens uppgifter till stöd
för ett yrkande om inkassokostnader är otillräckliga, bör bereda denne
tillfälle till komplettering är föremål för delade meningar. I princip
är allmänna bestämmelser om rättegången i civilmål tillämpliga i lagsökningsmål
och mål om betalningsföreläggande (NJA II 1947 s. 146).
I enlighet härmed kan det hävdas att rätten med tillämpning av stadgandet
i 42 kap. 3 § RB bör föranstalta om avhjälpande av bristen i
ansökan. Det kan emellertid häremot sägas att ett sådant förfarande
rimmar mindre väl med den summariska processen i mål om lagsökning
och betalningsföreläggande. För egen del är jag benägen att anse
att ett kompletteringsförfarande kan undvaras.

Fråga om uppskov i bote sförvandling smål

Vid prövning av klagomål rörande verkställighet av förvandlingsstraff
framkom att en häradsrätt den 28 maj 1970 hade hållit förhör
i ett mål angående förvandling av böter. På åklagarens hemställan beslöt
häradsrätten att inställa förhöret sedan den dömde inför häradsrätten
förklarat att han skulle kunna betala böterna på sex månader.
Nytt förhör vid häradsrätten utsattes härefter den 31 augusti 1970 att
äga rum den 10 december 1970.

JO Bexelius framhöll att uppskov i målet ägt rum under omkring
sex och en halv månad. En sådan handläggning stod enligt JO Bexelius
i mindre god överensstämmelse med regeln i 14 § lagen om verkställighet
av bötesstraff att rätten skall hänskjuta saken till ny behandling
av indrivningsmyndigheten, när i mål om förvandling av böter ytterligare
prövning finnes vara erforderlig i fråga om anstånd eller avbetalning
eller rörande åtgärd för indrivning av böterna (jämför JO:s
ämbetsberättelse 1969 s. 47).

110

Underrättelse till utmätningsman i bötesförvandlingsmål och ansvar
för fullgörande av expeditionsgöromål

Vid prövning av klagomål rörande verkställighet av förvandlingsstraff
framkom att en häradsrätt den 10 december 1970 meddelat slutligt beslut,
som vunnit laga kraft, men att indrivningskorten expedierats först
den 13 september 1971 till vederbörande kronofogdemyndighet.

Vid ärendets avgörande uttalade JO Bexelius.

Enligt 12 § KK 2 okt. 1964 rörande tillämpning av lagen om verkställighet
av bötesstraff ålåg det häradsrätten att senast den 17 december
1970 till kronofogdemyndigheten sända utdrag av saköreslängden
med bevis om utgången av målet. Ehuru stadgandet enligt sin ordalydelse
avser saköreslängdsutdrag med bevis om målets utgång är det
uppenbart att den omständigheten att icke saköreslängdsutdrag utan
i stället indrivningskort (jfr 3 och 7 §§ samma kungörelse angående de
handlingar som av utmätningsmannen skall tillställas åklagaren och
av denne tillställas domstolen) ingivits till domstolen, inte får medföra
att domstolen underlåter att underrätta utmätningsmannen. Eftersom
åklagaren inte behöver underrätta utmätningsmannen i dylika fall är
det uppenbart att denne icke vinner kännedom om förvandlingsbeslutet
förrän bevis härom inkommit från domstolen. Det är tydligt att det för
befrämjandet av en effektiv indrivning och till förekommande av onödigt
merarbete från indrivningsmyndigheternas sida är viktigt att domstol
verkligen tillser att underrättelse lämnas till vederbörande utmätningsman.
Ifall indrivningskort finns tillgängligt skall alltså detta återställas
till utmätningsmannen jämte bevis om målets utgång.

JO Bexelius anmärkte vidare att han under hand inhämtat att skyldigheten
att expediera indrivningskorten m. m. åvilade en kanslist som
på eget ansvar förordnats att utföra expeditionsgöromål.

JO Bexelius uttalade härom.

Det måste framhållas att ett förordnande för ett icke rättsbildat biträde
att fullgöra expedieringsuppgifter på eget ansvar inte innebär att
den beslutande domaren är helt befriad från skyldighet att tillse att
erforderliga expeditioner sker i tid. Det får anses vara en allmänt vedertagen
regel — som för övrigt kommit till uttryck i verkstadgan —
att en tjänsteman har att tillse att underställd personal fullgör sina
åligganden med nit och noggrannhet. Det är också, på sätt jag vid flera
tillfällen givit uttryck åt (se t. ex. JO:s ämbetsberättelse 1965 s. 33),
över hela landet brukligt och får anses ligga i sakens natur, att rättens
ordförande utövar viss kontroll över hur expedieringsskyldigheten fullgöres
i fall, där biträde förordnats att på eget ansvar fullgöra föreskrivna
expeditioner. Har biträdet stor erfarenhet, kan och bör denna kontroll
givetvis begränsas till enstaka stickprov, särskilt om fråga är om ofta
återkommande expedieringsuppgifter. Har biträdet endast ringa erfarenhet
eller är fråga om ovanliga expedieringsuppgifter, måste av skyldigheten
för chefen att tillse att den underställda personalen rätt fullgör
sina uppgifter anses följa att det i dylika fall åligger rättens ordförande
såsom en tjänsteplikt att tillse att biträdet får erforderlig vägledning.

I det nu aktuella fallet hade den expedieringsskyldige kanslisten
tjänstgjort på domsagans domaravdelning endast litet mer än tre må -

lil

nader, då häradsrättens beslut i bötesförvandlingsmålet meddelades.
Med hänsyn härtill kunde kanslisten inte förväntas ha erforderlig kännedom
om hithörande föreskrifter med avseende på expedieringen, särskilt
i betraktande av att dessa föreskrifter inte är så lättolkade. Jag anser
därför att den försummade expedieringen i bötesförvandlingsmålet
inte bara är att tillskriva »olycksfall i arbete» utan även underlåtenhet av
A. (den beslutande domaren) att lämna behövlig vägledning.

Hävande av beslag

Vid inspektion av en tingsrätt uppmärksammades att rätten i ett mål
angående varusmuggling, vari åtalet bifallits, ogillat åklagarens yrkande
om förverkande av ett skoparti på den grund att ett förverkande skulle
vara uppenbart obilligt. Enligt rättens förordnande skulle beslaget bestå
till dess domen vann laga kraft.

JO Thyresson anförde med anledning härav.

Föremål som skäligen kan antagas äga betydelse för utredning om
brott eller vara genom brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat
må enligt 27 kap. 1 § 1 st. RB tagas i beslag. I 27 kap. 8 § 3 st.
RB föreskrives att rätten då målet avgöres skall pröva om beslaget
fortfarande skall bestå. Därest åtalet och förverkandeyrkandet ogillas
skall enligt rådande rättsuppfattning beslaget omedelbart hävas (se
t. ex. JO:s ämbetsberättelse 1962 s. 53). Jag anser att samma bör gälla då
åtalet bifalles men förverkandeyrkandet ogillas. Det torde nämligen inte
samtidigt som förverkandeyrkandet ogillas kunna anses att den beslagtagna
egendomen skäligen kan antagas vara på grund av brott förverkad.
Häradsrätten borde därför i domen ha hävt beslaget. Att så inte skedde
kan dock inte läggas någon befattningshavare vid häradsrätten till last
såsom fel eller försummelse.

Avfattande av konkursbeslut m. m.

Vid inspektion av en tingsrätt uppmärksammades följande. Kronofogdemyndigheten
hade i ansökan till konkursdomaren begärt att A. S.
skulle försättas i konkurs. Målet hänsköts jämlikt 13 § konkurslagen
till tingsrätten. I slutligt beslut uttalade tingsrätten under rubriken
Skäl.

Då A. S. uteblivit utan att ha anmält laga förfall skall kronofogdens
yrkande bifallas. — Det har angivits såsom tveksamt, om A. S.
äger någon egendom, varför konkursen bör handläggas jämlikt 185 §
konkurslagen.

Tingsrätten anförde vidare under rubriken Slut.

A. S. försättes i konkurs. — Anledning finnes till antagande att
A. S:s bo inte förslår till bestridande av konkurskostnaderna, varför
konkursen skall handläggas jämlikt 185 § konkurslagen.

Därjämte lämnade tingsrätten besvärshänvisning.

112

JO Thyresson uttalade.

Jämlikt 2 § konkurslagen skall gäldenär på yrkande av borgenär försättas
i konkurs om gäldenären på grund av eget erkännande eller
rymning för skuld eller hos honom verkställd utmätning och vad som
med avseende därå förekommit eller på grund av andra inträffade omständigheter
måste antagas vara på obestånd. Enligt 16 § konkurslagen
utgör gäldenärens utevaro icke hinder för målets handläggning och avgörande
vid rätten. Såsom tingsrätten utformat skälen i beslutet verkar
det som om rätten funnit gäldenärens utevaro från huvudförhandlingen
utgöra tillräckliga skäl för bifall till konkursansökan. Rätten torde
emellertid även vid gäldenärens utevaro ha att pröva konkursgrunderna
enligt 2 § konkurslagen (jfr SOU 1970: 75 s. 96). Om konkursdomaren
då beslut om egendomsavträde meddelas finner anledning till
antagande att gäldenärens bo icke förslår till bestridande av konkurskostnaderna
och säkerhet ej ställes för dessa kostnader skall konkursen
handläggas enligt 185 § konkurslagen (s. k. fattigkonkurs). I föreliggande
fall har tingsrätten gjort denna bedömning. Prövningen torde
emellertid icke tillkomma rätten utan skall, sedan konkursbeslut meddelats,
göras av konkursdomaren i samband med vidtagande av de åtgärder,
som åligger honom, då konkurs uppstått.

Kostnad för bevakning av fordran i konkurs

I en av en konkursdomare utfärdad kungörelse angående en konkurs
förordnades bl. a. att bevakningar borde vara ingivna eller med
posten inkomna till konkursdomaren senast den 10 mars 1972. Anmärkningar
mot de fordringar, som bevakats före denna tids utgång,
skulle enligt kungörelsen framställas senast den 27 mars 1972. I en skrivelse,
som kom in till konkursdomaren den 14 mars 1972, bevakade S.
en fordran i konkursen. Konkursdomaren anförde i en skrivelse till S.

Den av Eder ingivna bevakningen kom konkursdomaren tillhanda
först 14.3.1972, dvs. efter utgången av den för bevakning utsatta tiden.
Den skall alltså handläggas jämlikt lil § konkurslagen och skall förty
kungöras som en efterbevakning. Det åligger därför Eder att förskjuta
kostnaden för kungörelsen med 200 kr. Kungörelsen kommer att utfärdas
så snart som denna summa kommer konkursdomaren tillhanda.

S. klagade över konkursdomarens förfarande och påpekade att det
av kungörelsen ej framgått att en särskild kostnad skulle uttagas om
bevakning kom in till konkursdomaren efter den 10 mars 1972.

JO Thyresson anförde vid ärendets avgörande.

I 19 § konkurslagen stadgas att konkursdomaren, då beslut om egendomsavträdelse
meddelats, i kungörelse skall tillkännage inom vilken
tid borgenärerna böra hos konkursdomaren bevaka sina fordringar.
Inom den för bevakning av fordringar utsatta tiden har borgenär enligt
101 § konkurslagen att skriftligen anmäla sin fordran. Vidare föreskrives
i 103 § konkurslagen att konkursdomaren efter bevakningstidens
utgång skall bestämma viss tid inom vilken anmärkningar må
framställas mot de bevakade fordringarna. Vill borgenär efter utgången
av den för bevakning av fordringar utsatta tiden anmäla fordran må

113

det enligt lil § 1 st. konkurslagen ske i den ordning som i 101 § samma
lag är stadgat angående bevakning. Sådan efterbevakning skall kungöras
i vanlig ordning och i kungörelsen skall anges viss tid inom vilken
anmärkningar må framställas mot bevakningen (lil § 2 st. konkurslagen).
Slutligen stadgas i lil § 7 st. konkurslagen att ersättning till
rättens ombudsman, förvaltare och gäldenären för inställelse vid sammanträde
i anledning av anmärkning mot efterbevakning skall gäldas
av borgenär som gjort efterbevakningen. Borgenären är vidare enligt
samma lagrum skyldig att gottgöra kostnaden för kungörelse och annan
underrättelse om efterbevakningen.

Av den lämnade redogörelsen framgår att borgenär som vill bevaka
fordran i konkurs visserligen inte är skyldig att göra det inom den av
konkursdomaren bestämda tiden för bevakning av fordringar, men att
han vid bevakning efter denna tid är skyldig att gälda de särskilda kostnader
som föranleds av efterbevakningen.

Någon skyldighet för konkursdomaren att i kungörelsen lämna upplysning
om att efterbevakande borgenär ådrager sig kostnader finns
inte föreskriven i konkurslagen och torde ej heller anses föreligga.

Det förekommer på många håll att efterbevakande borgenär avfordras
förskott eller säkerhet för kungörelsekostnaden. Konkursdomaren
torde dock i avsaknad av lagstöd därför inte vara berättigad att vägra
kungörande av efterbevakningen på den grund att kungörelsekostnaden
inte förskjutits eller säkerställts (Welamson, Konkursrätt, s. 558).

S:s bevakning har inkommit till konkursdomaren den 14 mars 1972
och sålunda efter den dag — den 10 mars 1972 — då bevakningar senast
borde vara konkursdomaren tillhanda. Han är därför skyldig att
erlägga de kostnader som angivits i lil § 7 st. konkurslagen.

Konkursdomaren har i skrivelsen den 20 mars 1972 ålagt S. att förskjuta
kungörelsekostnaden och förklarat att kungörelse kommer att
utfärdas så snart som kostnaden därför erlagts till konkursdomaren.
Denna avfattning av skrivelsen får måhända anses mindre välbetänkt
med hänsyn till att konkursdomaren — såsom framgått av det förut
anförda — inte torde ha kunnat göra utfärdandet av kungörelse angående
S:s bevakning beroende av att S. försköt kungörelsekostnaden.
Konkursdomaren får dock anses ha varit i och för sig berättigad att
begära av S. att han förskotterade kostnaden i fråga. Jag finner därför
inte anledning att vidtaga någon ytterligare åtgärd i saken.

Användning av fängsel vid domstolsförhandling

Referat angående detta spörsmål är intaget i det följande i avsnittet
Kriminalvård s. 200.

Rökning under förberedelsesammanträde

En person ö. klagade bl. a. över att rättens ordförande rökt under
en muntlig förberedelse i tingsrätt.

Ställföreträdande JO Wigelius uttalade vid ärendets avgörande bl. a.
härom.

Något förbud mot rökning under en domstolsförhandling finnes ej.
Vid huvudförhandling är rökning ej bruklig. Huruvida rökning bör
tillåtas vid en förberedelse är en sak som rättens ordförande får taga

114

ställning till. Olika meningar kan måhända råda om lämpligheten av
rökning vid en förberedelse. För egen del är jag närmast av den uppfattningen
att rökning inte bör förekomma, i vart fall inte utan samtycke
av dem som är närvarande vid förberedelsen.

I det i klagoärendet avsedda fallet synes enligt utredningen rättens
ordförande ej ha beaktat att det vid förberedelsen kunde finnas personer
närvarande som hade obehag av att han rökte. Detta är beklagligt
men inte av beskaffenhet att kunna föranleda någon åtgärd från min
sida.

A talsprövning enligt 20 kap. 7 § 2. rättegångsbalken och 69 § barnavårdslagen Enligt

20 kap. 7 § 2. rättegångsbalken får åklagare besluta att icke tala
å brott om brottet förövats, innan den misstänkte dömts för annat av
honom förövat brott eller till fullo undergått straff eller annan påföljd
för sådant brott, och det är uppenbart att brottet i jämförelse med det
andra brottet är med hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse.

I 69 § barnavårdslagen föreskrives att om det misstänkes att den som
inskrivits vid ungdomsvårdsskola begått brott före utskrivningen och
brottet hör under allmänt åtal, åklagaren skall pröva huruvida åtal
lämpligen bör ske.

Vid inspektion av en länsstyrelse framkom vid granskning av körkortsärenden
bl. a. följande.

Länsstyrelsen hade i två fall enligt 33 § 3 mom. vägtrafikförordningen
tills vidare återkallat körkortet för personer som misstänktes för
rattonykterhet. Åklagare hade emellertid därefter beslutat att åtal ej
skulle väckas, i det ena fallet jämlikt 20 kap. 7 § 2. rättegångsbalken
och i det andra fallet enligt 69 § barnavårdslagen.

Riksåklagaren uttalade i infordrade yttranden bl. a. följande.

Återkallelse av körkort på grund av straffbelagd förseelse får enligt
33 § 2 mom. 2 st. vägtrafikförordningen inte äga rum förrän frågan
om straff för förseelsen blivit avgjord genom lagakraftvunnen
dom, såvida inte omständigheterna är sådana att föraren oavsett utgången
i ansvarsfrågan kan anses olämplig att föra körkortspliktigt
fordon. Möjligheterna att oavsett utgången i ansvarsfrågan återkalla
körkortet på grund av förarens olämplighet synes i praktiken vara
mycket begränsade (se Förvaltningsrättslig tidskrift 1962 sid. 126 ff
och Fredriksson, Vägtrafikförordningen 4 uppl. sid. 180 f). Med hänsyn
härtill och till att körkortsåterkallelse har en vidare trafiksäkerhetsfrämjande
funktion än de egentliga brottspåföljderna synes ett omhändertagande
av körkortet enligt 35 § vägtrafikförordningen i regel böra
följas av åtal, även om förutsättningar i övrigt för åtalsunderlåtelse
skulle föreligga.

Riksåklagaren anförde att enligt hans mening åtal inte borde ha
underlåtits i de av JO observerade fallen.

JO Lundvik uttalade vid ärendenas avgörande.

Åklagaren bör vid åtalsprövningen sträva efter en helhetsbedömning
och även beakta de särskilda rättsverkningar, t. ex. körkortsåter -

115

kallelse, som en fällande dom kan medföra. I en del fall kan det vara
till fördel om åklagaren före sitt ställningstagande samråder med körkortsmyndigheten.
Det kan te sig stötande, inte minst ur rättvisesynpunkt,
att underlåta åtal när gärningen är av sådan beskaffenhet att
en fällande dom medför s. k. obligatorisk återkallelse av körkortet.

JO Lundvik delade riksåklagarens uppfattning att åtal inte bör underlåtas
i sådana fall, som observerats vid inspektionen.

Fråga om angivelse till åtal

Vid inspektion av en åklagarmyndighet uppmärksammades följande.

J. anmälde hos polismyndigheten att han samma dag på enskild plats
utsatts för misshandel av sin granne H. Förundersökning verkställdes,
vid vilken H. hördes. H. erkände att han tilldelat J. ett slag över munnen.
Vederbörande åklagare beslöt — då misshandeln ej angetts till
åtal och åtal inte fanns påkallat ur allmän synpunkt — att avskriva
ärendet rörande misshandeln.

Åklagaren uppgav vid JO:s förfrågan att han låtit polisen besöka J.
för att få en skriftlig förklaring huruvida denne angav H. till åtal men
att J. förklarat sig inte vilja skriva på några papper. Med hänsyn härtill
fann åklagaren att någon angivelse inte förelåg. Åklagaren brukade
när det var fråga om angivelsebrott låta polisen införskaffa särskild
skriftlig angivelse till åtal.

JO Thyresson anförde.

I brottsbalken 3: 11 andra stycket stadgas att misshandel, som ej är
grov och som inte förövats på allmän plats, får åtalas av åklagare allenast
om målsägande anger brottet till åtal eller ock åtal finnes påkallat
ur allmän synpunkt. Med angivelse till åtal är att förstå en till åklagare
eller polismyndighet riktad anmälan om brott (jämför Olivecrona,
Rättegången i brottmål enligt RB, tredje upplagan, s. 81, och Kommentar
till Brottsbalken II, andra upplagan, s. 142). Om målsäganden sålunda
anmält misshandeln till polismyndigheten får brottet därför åtalas
av åklagaren och någon lämplighetsprövning av åtalsfrågan skall inte
göras. Om det skulle vara oklart huruvida målsäganden kan anses ha
angett brottet till åtal, finns det anledning att begära särskilt besked
från honom på den punkten. I förevarande fall synes det emellertid ej
kunna råda tvekan om att J:s polisanmälan innefattade en angivelse till
åtal. Anledning att införskaffa särskild skriftlig förklaring från J. därom
torde alltså inte ha funnits. Det får i stället ifrågasättas om ej åtal borde
ha väckts mot H.

Har åklagare ägt avskriva ärende då strafföreläggande ej kunnat delges
den misstänkte

Vid inspektion av en åklagarmyndighet uppmärksammades följande.
Sedan strafföreläggande utfärdats beträffande O. för förseelse mot vägtrafikförordningen
den 10 april och 19 oktober 1970, har föreläggandet
återkommit till åklagarmyndigheten, enär O. inte kunnat anträf -

116

fas och uppgift om hans vistelseort icke kunnat erhållas. Åklagaren
meddelade den 16 november 1971 beslutet: »O. avviken och kan inte
förväntas bli anträffad. Ärendet avskrives».

Åklagaren uppgav i inhämtat yttrande att han i sitt beslut hänfört
sig till den i riksåklagarens cirkulär C 62 upptagna avskrivningsgrunden:
»Misstänkt avviken och kan inte förväntas bli anträffad».

JO Thyresson uttalade vid ärendets avgörande följande.

Enligt min uppfattning får den i riksåklagarens cirkulär C 62 upptagna
avskrivningsgrunden »Misstänkt avviken och kan inte förväntas
bli anträffad» närmast anses avse utlänningar, som misstänks för brott
under tillfällig vistelse i Sverige och som inte kan anträffas här. Beträffande
O., som var svensk medborgare, resemontör och kyrkobokförd
i Säffle, förelåg inte någon uppgift om att han ej fortfarande vistades
i Sverige. Med hänsyn härtill och till den tid som återstod till
preskription borde åklagaren, i stället för att avskriva ärendet, ha efterlyst
O. i den s. k. eftersökningslistan och, därest O. inte anträffats inom
två år från brottets begående, ha avskrivit ärendet på grund av preskription.

Användande av tårgas mot 15-årig yngling som omhändertagits på
polisstation

Av föreskrifter och anvisningar för polisväsendet (FAP) nr 104—3
framgår att nyckelhålsspray K 62 (tårgas) är avsedd som ett skyddsoch
hjälpmedel för att kunna gripa eller omhänderta farlig person och
att omständigheterna i det enskilda fallet skall vara sådana att lämpligare
medel inte står till buds för att lösa tjänsteuppgiften.

Under rubriken användningsområde anges i föreskrifterna att nyckelhålsspray
får användas i följande fall.

1. Vid gripande av för brott misstänkt person vilken är att betrakta
som farlig för annans liv eller hälsa;

2. Vid omhändertagande av person som på grund av psykisk sjukdom
eller innehav av vapen som kan befaras bli missbrukat eller av
annan anledning uppenbarligen är farlig för eget eller annans liv eller
hälsa.

En 15-årig yngling, W., anhölls som misstänkt för stöld och insattes
hos polismyndighet i en s. k. dagarrest i avvaktan på förhör. Strax efter
insättandet i arresten ringde W. på larmklockan i arresten och
sparkade på arrestdörren. När polismän gick för att tala med W. spottade
han och uppträdde hotfullt bl. a. genom att måtta slag mot en
av polismännen. Därefter observerades att arrestdörren som var av
trä sviktade på grund av kraftiga slag från insidan och att träföremål
bröts sönder och glas krossades. En polisman låste upp arrestdörren
och gläntade försiktigt på dörren. W. stod beredd med ett stolsben lyftat
över huvudet och slog omedelbart därefter till. W. fortsatte därefter
att intensivt bearbeta dörren med kraftiga slag och utövade i öv -

117

rigt skadegörelse i arresten. W. verkade helt vild. Polisen sprayade därefter
tårgas in i arresten genom ett kabelrör av plast som fanns i väggen.
Sprayningen pågick 20 sekunder. Sedan sprayningen avslutats
dröjde det några sekunder tills slagen inne i arresten upphörde. Kort
därefter förklarade W. att han ville komma ut Han var tårögd men
vid god vigor.

Sedan klagomål anförts mot polisens användande av tårgas uttalade
JO Thyresson vid ärendets avgörande.

På grund av W:s till synes besinningslösa uppträdande och omfattande
skadegörelse i arresten var det nödvändigt för polisen att skyndsamt
ingripa mot W. En påtaglig risk förelåg onekligen för att W.
skulle kunna slå sönder dörren och taga sig ut från arresten. Uppenbart
är också att W. vid tillfället var att anse som farlig för annans liv
eller hälsa. Polisens ingripande mot W. kan enligt min mening jämställas
med ett sådant omhändertagande då tårgas får användas enligt
föreskrifterna därom.

Genom polisens användande av tårgas kunde W. betvingas på ett
snabbt och effektivt sätt och utan att åtgärden medförde någon skada
för W.

Om polisen inte använt tårgas mot W., skulle polisen såvitt jag kan
bedöma ha varit tvungen att med insättande av ett flertal man bryta
in i arresten och med våld övermanna W. Såväl W. som polismännen
skulle därvid ha löpt risk att bli skadade.

Jag finner således att i förevarande fall något lämpligare medel än
tårgas inte stått polisen till buds för att lösa tjänsteuppgiften. Klagomålen
föranleder därför inte någon kritik från min sida mot polismyndigheten.

Förfarande vid identifiering hos polismyndighet

P. omhändertogs av polis för fylleri och insattes i polisarrest. P. klagade
hos JO över att polisen i samband med identifieringen av honom
opåkallat tagit kontakt med en svåger till honom och därvid genom
uppgift om polisens mellanhavande med honom chikanera! honom inför
släkten.

Vederbörande polismästare bekräftade att kontakt tagits med P:s
svåger utan att P. i förväg meddelats härom. Enligt polismästarens mening
hade man bort underrätta P. om att man avsåg att vidtaga denna
åtgärd.

JO Thyresson uttalade vid ärendets avgörande bl. a. följande.

I likhet med polismästaren anser jag att man inte bort göra kontrollen
på det sätt som skett utan att meddela P. härom. Det kan av
naturliga skäl vara känsligt att polisen i sådana sammanhang som det
förevarande sätter sig i förbindelse med utomstående och därför bör
den som skall identifieras regelmässigt beredas tillfälle att bidraga med
förslag till hur kontrollen skall genomföras. Detta innebär givetvis inte
att polismyndigheten skulle anses förhindrad att ta kontakter som den
det berör icke önskar men som framstår såsom erforderliga. Identifieringen
sker på polismyndighetens ansvar. Underlåtenheten att för

118

P. omtala vad man avsåg att göra för identitetskontroll utgör dock
enligt min mening inte något tjänstefel.

Vakthavande polisbefäls befattning med »biljakt»

I anledning av en tidningsartikel enligt vilken flera personer utsatts
för fara i samband med en polisjakt efter ungdomar i en stulen personbil
föranstaltade JO Thyresson om utredning i saken.

Av utredningen framgick bl. a. att vakthavande befäl på polisstationen,
t. f. polisassistenten H., efter radiokontakt med de polismän
som försökte stoppa en misstänkt personbil begivit sig ut i en tjänstebil
för att försöka upprätta en stoppstation.

I infordrat yttrande uttalade rikspolisstyrelsen bl. a. följande.

Det är av vikt att här aktuella aktioner leds av ansvarigt befäl, som
befinner sig på en plats, t. ex. sambands- eller förbindelsecentral, där
han taktiskt kan överblicka situationen och leda verksamheten, bl. a.
genom att planlägga spärrar och avbryta efterföljanden som tenderar
att medföra stora risker. H. borde enligt rikspolisstyrelsens uppfattning
ha stannat på polisstationen och därifrån lett verksamheten. H:s
felbedömning är dock inte av den beskaffenheten att den kan tillräknas
honom som tjänstefel.

JO Thyresson anförde vid ärendets avgörande bl. a. följande.

I rikspolisstyrelsens föreskrifter och anvisningar för polisväsendet
(104—1, avd. 5.) finns föreskrivet att vidtagande av samordnade
åtgärder bör ledas av vakthavande befäl, som även har att besluta om
eller inhämta medgivanden för vidtagande av lämpliga åtgärder. H:s
handlande kan ej anses stå i överensstämmelse med vad sålunda föreskrivits.
Jag delar rikspolisstyrelsens uppfattning att H. borde ha stannat
på polisstationen och därifrån lett verksamheten. Med hänsyn till
att han dock haft radioförbindelse med de andra polisbilarna och av
rapporterna från dessa inte synes ha fått uppfattningen att någon fara
för personskada förekom, finner jag emellertid H:s handlande i viss
mån förklarligt. Med beaktande också av att det skedda förföljandet
inte medförde förverkligande av den fara för personskador som förevarit
låter jag bero vid dessa uttalanden om hur vakthavande befäl
rätteligen bör förfara.1

Redovisning av inhämtade upplysningar vid personundersökning m. m.

Socialassistenten Å. förordnades av en tingsrätt att utföra personundersökning
beträffande H. som stod åtalad för bedrägeri.

I berättelse över personundersökningen redogjorde Å. under rubriken
»upplysningar i övrigt angående den misstänkte» allmänt för H.
och dennes familjs förhållanden. I redogörelsen uttalades bl. a. följande.

Om H. kan sägas att hans ekonomiska anseende varit dåligt. Det har
ofta förekommit växelprotester, betalningsanmärkningar, avskriven

1 Fråga angående s. k. biljakt behandlad även i det föregående under rubriken
Domstolar m. m., s. 95.

119

konkurs 1961 (»fattigkonkurs») och svårigheter att få normala bankförbindelser.
Branschen där H. verkat i många år är hård eftersom det
är de större företagen som får de bästa affärerna medan de små får
dras med de mindre goda objekten. Inte bara ekonomiskt utan även
i övrigt förefaller det som om H:s anseende inte är det allra bästa.
Han arrenderade en tid det jordbruk som tillhörde kommunalhemmet
i V. Hans fordringar gentemot kommunen var stora medan han själv
inte fyllde de krav kommunen hade rätt att ställa på sin arrendator
och han förorsakade därför kommunen en del bekymmer.

H. klagade hos JO över att uppgifterna i den avgivna berättelsen inte
var sanna.

Ä. uppgav i infordrat yttrande följande.

H. var mycket ovillig till samarbete. Han ville inte referera till någon
utomstående person, som skulle kunna lämna några upplysningar
om honom eftersom han ansåg att detta skulle kunna skada hans anseende
som affärsman. Den mycket begränsade tillgången på upplysningar
i ärendet minskade möjligheten att verkställa en nyanserad,
objektiv och fullständig personundersökning. Vid granskning av i socialregistret
befintliga handlingar fann Å. en skrivelse avfattad vid kommunalkontoret
i T. 1965. Skrivelsen var ställd till statens socialvårdskonsulent
och utgjorde ett svar på en begäran om yttrande beträffande
familjen H:s sociala förhållanden. Denna skrivelse utgjorde den
enda egentliga källan till uppgifter om H. som fanns att tillgå förutom
hans egna uppgifter. Å. samtalade under utredningsarbetet med en kollega
på socialbyrån som tidigare tjänstgjort vid kommunalkontoret i V.
kommun. Kollegan visste att H. för ungefär 10 år sedan arrenderat en
jordbruksfastighet av kommunen och sade sig minnas att socialnämnden
haft vissa besvär med H. och att dennes krav och fordringar på
kommunen inte alltid stod i proportion till vad H. själv presterade under
arrendetiden.

Vid ärendets avgörande uttalade ställföreträdande JO Wigelius.

Enligt 4 § KK 29 juni 1964 med vissa bestämmelser angående tilllämpningen
av lagen s. d. om personundersökning i brottmål skall undersökningen
utföras så att den misstänkte eller hans anhöriga inte
i onödan tillfogas lidande eller men. Enligt 6 § andra stycket samma
kungörelse får, om det kan befaras att hänvändelse till arbetsgivare
eller annan skulle lända den misstänkte till avsevärd olägenhet, undersökningen
i denna del begränsas. Med hänsyn härtill och till H:s i berättelsen
redovisade mening rörande olägenheterna av en mera omfattande
undersökning kan det ha funnits visst fog för att, såsom skett,
begränsa undersökningen.

Vid förenämnda förhållande är det av allra största vikt att det begränsade
material rörande den misstänktes person, som kunnat inhämtas,
korrekt redovisas i berättelsen över undersökningen. Av Å:s yttrande
framgår att berättelsen byggde på förutom H:s egna uppgifter
ett från T. kommun år 1965 avgivet yttrande samt från uppgifter som
under hand lämnats från en kollega till Å. Av berättelsen kan utläsas
att vissa uppgifter däri härrör från kommunens yttrande. Formuleringarna
är dock oklara och redovisningen i övrigt presenterad på ett sådant
sätt att det inte klart framgår vilka av uppgifterna, som härrör

120

från samtalet med H. och från kommunens yttrande eller som inhämtats
på annat sätt. De av H. påtalade uppgifterna om arrendet
berörs inte i kommunens yttrande. Berättelsen saknar uppgift varifrån
dessa upplysningar inhämtats. Redovisningen är i denna del ägnad att
missförstås. Av A:s yttrande framgår att uppgifterna, som inhämtats
från en kollega till Å., inte har kontrollerats innan de upptogs i berättelsen.

Genom att i berättelsen inte klart angiva, varifrån de redovisade
uppgifterna härrörde och genom att inte i erforderlig omfattning kontrollera
inhämtade upplysningar har Å. brustit i den omsorg och noggrannhet,
som krävs av en personundersökare. De angivna bristerna
har kunnat undvikas utan att undersökningen därigenom behövt givas
en alltför stor omfattning.

Genom vad Å. låtit sig komma till last har han gjort sig skyldig till
försummelse vid fullgörandet av uppdraget som personundersökare.
Jag finner dock ej felet vara av den allvarliga beskaffenhet att beivran
bör ske. Jag låter därför bero vid den erinran som innefattas i
det sagda.

Överförmyndares prövning vid ansökan om tillstånd att uttaga omyndigs
medel som innestår hos bank

I ett ärende framfördes klagomål över att överförmyndare medgivit
förmyndare rätt att uttaga omyndigs medel ur bankbok. Vid ärendets
avgörande uttalade ställföreträdande JO Wigelius bl. a. följande.

Omyndigs medel, som innestår hos bank, må enligt 15 kap. 9 § 1 st.
föräldrabalken (FB) ej uttagas utan överförmyndarens tillstånd. Det
bör nämnas att enligt andra stycket i nämnda lagrum må omyndigs
medel, som bör hållas tillgängliga för myndlingens underhåll, insättas
med förbehåll att de får uttagas utan överförmyndarens tillstånd. Så
har dock inte varit fallet i förevarande ärende. Någon föreskrift om
vad överförmyndaren har att beakta när hans tillstånd sökes jämlikt
15 kap. 9 § FB finns inte. I Walins kommentar till FB framhålles endast
att då samtycke av överförmyndaren fordras enligt 14 eller 15 kap.
FB för en förvaltningsåtgärd, utövas genom ärendets prövning tillsyn
över förmyndarens förvaltning i vad avser den angelägenhet varom är
fråga (sid. 347). Den huvudsakliga tillsynen över förmyndarens förvaltning
sker genom den årliga granskning som överförmyndaren skall fullgöra
jämlikt 17 kap. 1 § FB. överförmyndaren skall då granska av förmyndaren
ingiven förteckning, års- eller sluträkning. Enligt nämnda
lagrum skall vid granskningen särskilt tillses att omyndigs tillgångar
är anbragta så att erforderlig trygghet finnes för deras bestånd och
skälig avkastning erhålles, samt att utgifterna för den omyndige icke
överstigit vad med hänsyn till hans förmögenhetsförhållanden och omständigheterna
i övrigt må anses skäligt. Det förefaller mig naturligt
att överförmyndaren även i de särskilda fall, då hans samtycke fordras
för en förvaltningsåtgärd av förmyndaren, i tillämpliga delar beaktar
vad som enligt 17 kap. 1 § FB åligger honom att särskilt tillse vid den
årliga granskningen av förmyndarens förvaltning. Härtill kommer att
överförmyndaren i ett tillståndsärende inte sällan måste verkställa någon
form av utredning innan han beslutar om tillstånd skall lämnas eller
ej. Vilka åtgärder som överförmyndaren skall vidtaga i ett enskilt ären -

121

de kan emellertid inte anges i någon allmängiltig regel utan får avgöras
från fall till fall.

Då det gäller tillstånd enligt 15 kap. 9 § 1 st. FB har överförmyndaren
vid sin prövning att utgå från bestämmelsen i 7 kap. 1 § FB,
enligt vilken föräldrar är skyldiga att vidkännas kostnader för barnets
uppehälle och utbildning, om ej barnet har egna tillgångar. Då föräldrar
sålunda äger rätt att använda barnets tillgångar för dess uppehälle och
utbildning, torde det som regel, när för sådant ändamål ansökes om
överförmyndarens tillstånd att få uttaga medel från omyndigs spärrade
bankbok, inte kunna krävas att överförmyndaren verkställer någon mer
ingående utredning i saken. Vanligtvis får det enligt min mening anses
tillfyllest att överförmyndaren inskränker sig till en allmän bedömning
om det belopp som förmyndaren begär att få uttaga kan anses skäligt
med hänsyn till den omyndiges villkor och förmögenhetsförhållanden
samt till tidigare uttagna belopp för samma ändamål. Som jämförelse
kan nämnas att Walin i sin kommentar till 17 kap. 1 § FB framhållit
att om myndlingens kapital anlitas för bestridande av kostnaderna för
dennes person, överförmyndaren i regel måste låta bero därvid (sid.
348).

122

II. Försvaret m. m.

Disciplinär bestraffningsrätt vid militär ^bildningsanstalt

Kungl. Maj:t fastställde den 6 juni 1968 reglemente för utbildningsanstalter
vid armén, marinen och flygvapnet, vilket trädde i kraft den
1 juli 1968 (TKG 302: 680175).

Av reglementet framgår bl. a. följande. Chefen för försvarets skyddsskola
är direkt underställd chefen för armén (7 § och bilaga 2 till reglementet).
Chef för utbildningsanstalt har befälsrätt över krigsman som
tjänstgör vid anstalten samt, i fråga om ordningen inom krigsmakten,
även över annan krigsman som vistas vid anstalten (9 §). Vid utbildningsanstalt
vars chef är direkt underställd försvarsgrenschef skall bestraffningsrätt
i disciplinmål utövas av chefen för anstalten (17 §).

Genom beslut av Kungl. Maj:t den 24 april 1970 förordnades auditören
och vice auditören hos sekundchefen för Svea livgarde (I 1), där
skyddsskolan är förlagd, att vara auditör respektive vice auditör även
hos skolchefen.

Vid en av JO Thyresson den 17 februari 1971 verkställd inspektion
av försvarets skyddsskola uppgav skolchefen att han utövade bestraffningsrätt
endast beträffande vid skolan tjänstgörande vid krigsmakten
fast anställda personer medan sekundchefen meddelade bestraffningar
av värnpliktiga som tjänstgjorde vid skolan. Enär de värnpliktiga var
förlagda i en kasern, som tillhörde livgardet, och således i vissa hänseenden
underställda sekundchefens bestraffningsrätt, hade sekundchefen
och skolchefen ansett det vara mest praktiskt att den förre utövade
all bestraffningsrätt över dem.

I infordrat yttrande anförde chefen för armén bl. a. följande. Överbefälhavaren
föreslog i skrivelse den 31 maj 1967 till Kungl. Majit att
arméns skyddsskola, som skolan då kallades, skulle omorganiseras för
att tillgodose skyddsintressen för hela totalförsvaret. Vid denna tidpunkt
var skolan liksom nu förlagd till I 1, men det ifrågasattes om
inte skolan skulle anslutas till Ing 1 i samband med att I 1 skulle flytta
till sitt nya förläggningsområde, det nuvarande. I förenämnda reglemente
1968 för utbildningsanstalter ändrades skolans benämning efter
överbefälhavarens förslag till försvarets skyddsskola. Skolan är dock enligt
samma reglemente alltjämt direkt underställd chefen för armén.
Genom 1968 års reglemente upphävdes det den 2 december 1960 av
Kungl. Majit fastställda reglementet för arméns skyddsskola (TLA
1960 s. 405), enligt vilket skolan i disciplinärt avseende var underställd

123

sekundchefen för I 1 (2 § sistnämnda reglemente). Enligt 1968 års
reglemente skall, såsom förut angivits, bestraffningsrätt i disciplinmål
utövas vid skolan av chefen för denna. Det befanns praktiskt så länge
skolan var förlagd till I 1 att sekundchefen för I 1 utövade bestraffningsrätt
över meniga, då han dels redan hade en fungerande rättsvårdsorganisation,
dels hade befälsrätt över personal enligt tjänstereglementet
för krigsmakten kap. 5 mom. 17 samt ansvar för s. k. inre
tjänst m. m. enligt samma reglemente kap. 13 mom. 6. När nu läget
har stabiliserats och det synes som om skyddsskolan alltjämt skall vara
ansluten till I 1 synes det lämpligt att den disciplinära bestraffningsrätten
för skolan i sin helhet underställs sekundchfen för I 1.

Vid ärendets avgörande anförde JO Thyresson följande.

Gällande regler om bestraffningsrätt i disciplinmål innebär i princip
att bestraffningsrätt förbehålles befattningshavare av lägst överstelöjtnants
eller kommendörkaptens grad eller tjänsteklass och att bestraffningsrätten
endast gäller inom det eller de områden där vederbörande
äger befälsrätt över den felande.

Enligt 12 § militära rättegångslagen tillkommer sålunda bestraffningsrätt
vissa högre chefer, envar över den personal som står under
hans befäl. Och i 13 § första stycket stadgas att befogenhet som i 12 §
sägs tillkommer även vissa ytterligare befattningshavare om de är av
lägst överstelöjtnants eller kommendörkaptens grad eller tjänsteklass.
Om flera bestraffningsberättigade befattningshavare i skilda hänseenden
har befälsrätt över samma personal må, stadgas det vidare i1 15 §,
enligt Konungens bestämmande uppdragas åt en av dem att ensam
utöva bestraffningsrätten.

De befattningshavare vilka bestraffningsrätt tillkommer enligt 13 §
första stycket uppräknas under punkterna 1—5 i lagrummet. Punkterna
1—4 avser särskilt angivna chefer, bl. a. chef för regemente, och
punkten 5 annan befattningshavare vid krigsmakten i de fall Konungen
bestämmer. Chefen för skyddsskolan är inte sådan befattningshavare
som avses under punkterna 1—4.

Bestämmelsen i 17 § skolreglementet torde inte kunna tolkas på annat
sätt än att skolchefen, som är överstelöjtnant och enligt 9 § reglementet
har befälsrätt över krigsman som tjänstgör vid skolan, genom
17 § tillagts bestraffningsrätt enligt 13 § 5. militära rättegångslagen
inom området för den befälsrätt som tillkommer honom enligt 9 §
reglementet. Denna befälsrätt torde i huvudsak avse utbildningen vid
skolan. I frågor som rör inre tjänst och allmän ordning, som inte avser
själva skolans lokaler och område, samt i förvaltningsavseende är
emellertid skolan underställd sekundchefen. I sådana hänseenden har

124

följaktligen inte skolchefen utan sekundchefen befäls- och bestraffningsrätt
över skolans personal.

Det är möjligt att det — såsom framskymtar i arméchefens yttrande
— är i viss mån opraktiskt att sekundchefen inte skall handlägga
alla rättsvårdsärenden rörande skolans personal. Den olägenheten är
emellertid enligt min mening inte så betydande att det finns anledning
för mig att hos Kungl. Maj:t hemställa om övervägande huruvida det
inte enligt 15 § militära rättegångslagen borde uppdragas åt sekundchefen
att ensam utöva den disciplinära bestraffningsrätten över skolans
personal.

Jag förutsätter att den disciplinära bestraffningsrätten beträffande
skolpersonalen i fortsättningen utövas i enlighet med den uppfattning
som jag uttalat i det föregående.

Ärendet är härmed av mig avslutat.

Avskrift av beslutet skall översändas till chefen för försvarsdepartementet
för kännedom.

Underlåtenhet att lägga upp kontrollkort och försummelse att lämna
underrättelse enligt 80 § 2 st. militära rättegångslagen i militärt
brottmål

Vid JO Thyressons inspektion av Härnösands försvarsområde den 12
maj 1971 antecknades i inspektionsprotokollet rörande de judiciella
handlingarna bl. a. följande.

Bland handlingarna påträffades en den 15 april 1969 av Ångermanlands
södra domsagas häradsrätt meddelad dom i militärt brottmål varigenom
värnpliktige B. ådömts femton dagsböter för vårdslöshet i trafik,
bestående i att han framfört en militär omnibuss med för stor hastighet
i Härnösand så att kollision inträffat i ett gatukors. Tillsammans
med domen påträffades även ett meddelande från häradsrätten, dagtecknat
den 7 maj 1969, om att B. ej fullföljt talan mot domen.

Anledning syntes föreligga till antagande att försvarsområdesbefälhavaren
varit närmast bestraffningsberättigad chef för B. Kontrollkort
rörande målet fanns emellertid inte upplagt vid försvarsområdesstaben.
Införing i militärt straffregister syntes inte ha skett. — Någon sådan
underrättelse från åklagare som omförmäles i 80 § andra stycket militära
rättegångslagen kunde inte anträffas.

JO inhämtade först yttrande från försvarsområdesbefälhavaren om
anledningen till att kontrollkort inte upplagts och domen inte blivit registrerad.

I det erhållna yttrandet anfördes.

Försvarsområdesstabens expeditionsunderofficer som tillika tjänstgör
som rättsvårdsunderofficer meddelar, att han erhöll kännedom om det

125

omnämnda rättsfallet först när häradsrättens utslag kom fostaben tillhanda.
Den anmälan, som insänds till central förvaltningsmyndighet
vid trafikmissöden med kronans fordon, handläggs vid förvaltningsexpeditionen.

Vid den tidpunkt, då stabsexpeditionen erhöll domsbeskedet, hade
vpl B. avslutat sin militära tjänstgöring. Då detta var det första rättsfallet,
som rättsvårdsuoff hade att handlägga, sedan han tillträtt tjänsten,
och då ärendet inte tidigare förevarit vid fostaben, togs kontakt
med KA 5 mera rutinerade underofficer i samma befattning. Denne
meddelade, att då B. nu ryckt ut, fanns ingenting att handlägga, varför
ingen åtgärd vidtogs. Möjligen kan en missuppfattning ha skett så tillvida
att KA 5 rättsvårdsuoff endast avsåg inbetalning av de ådömda
böterna. Det i protokollet omnämnda kontrollkortet har lagts upp.

Straffregister för vpl, som tjänstgör vid fostaben, förs vid det förband
den vpl tillhör. I detta fall är det I 21.

Rättsvårdsuoff vid 121 hade underrättats om förhållandet.

Härefter begärde JO hos åklagarmyndigheten i Härnösands åklagardistrikt
upplysning huruvida stadgandet i 80 § andra stycket militära
rättegångslagen iakttagits vid förundersökningen i det ifrågavarande
militära brottmålet.

Chefsåklagaren Sten Berglund anförde som svar härå följande.

Såvitt kunnat utrönas vid genomgång av här förda diarier och i ärendet
upplagd brottmålsakt har i 80 § andra stycket militära rättegångslagen
avsedd underrättelse icke avsänts till vederbörande bestraffningsberättigade
chef. Denna underlåtenhet har berott på ett beklagligt förbiseende,
som dock i icke oväsentlig mån torde ha haft sin grund i den
stora arbetsbörda som åvilat mig vid tidpunkten för ärendets handläggning.
I mitt fortsatta arbete kommer jag att försöka iakttaga den
angivna underrättelseskyldigheten med all tillbörlig omsorg.

JO Thyresson anförde vid ärendets avgörande följande.

Jämlikt 80 § andra stycket militära rättegångslagen skall civil myndighet,
som inleder förundersökning rörande brott av beskaffenhet att
fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt mål, genast underrätta
den som närmast äger bestraffningsrätt över den misstänkte.
Det är från många synpunkter av vikt att den bestraffningsberättigade
chefen så snart som möjligt får kännedom om dylik förundersökning.
Det kan härvid erinras om bestämmelsen i 22 § 7. förenämnda lag vari
det stadgas att bestraffningsberättigad befattningshavare genast skall
hänskjuta hos honom anhängigt militärt brottmål till åklagaren, om
civil myndighet har att verkställa utredning angående annat brott, som
den misstänkte antages ha begått, och ej genom målets hänskjutande
vållas uppskov, som är till avsevärt men för krigslydnaden. Jämlikt
26 § samma lag skall militär brottsutredning avbrytas om civil myndighet
inleder förundersökning rörande samma brott.

Såvitt gäller den nu berörda förundersökningen har åklagarmyndigheten,
enligt vad som framkommit, inte iakttagit stadgandet i 80 §

126

andra stycket militära rättegångslagen. Berglund har anfört att detta
berott på förbiseende och förklarat sig framdeles vilja ha uppmärksamhet
på föreskriften. Jag finner mig med hänsyn härtill kunna låta
bero vid det nu anförda.

Rörande handläggningen vid försvarsområdesstaben vill jag anföra
följande.

115 § militära rättsvårdskungörelsen stadgas.

Så snart bestraffningsberättigad befattningshavare mottagit anmälan
om brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall handläggas
som militärt mål eller eljest vidtagit åtgärd i anledning av sådant brott,
skall kontrollkort upprättas beträffande målet, vare sig detta handlägges
som disciplinmål eller hänskjutes till civil myndighet.

Inledes förundersökning rörande sådant brott på grund av anmälan
som skett hos civil myndighet skall kontrollkort beträffande målet upprättas,
så snart underrättelse om förundersökningen inkommit.

På grund av detta stadgande borde således då domen inkom till försvarsområdesstaben
kontrollkort ha upplagts och — sedan besked om
lagakraftägande dom erhållits — vederbörliga åtgärder för ärendets avslutande
ha vidtagits. Det har härutinnan brustit vid staben. Orsaken
härtill har angivits vara att den befattningshavare varpå dessa uppgifter
ankommit ej tidigare sysslat med rättsvårdsärenden och därför misstagit
sig beträffande sina åligganden. Rättelse har numera skett. Jag
finner mig i denna del kunna låta bero vid mina nu gjorda påpekanden.
Dock vill jag framhålla att det enligt min mening borde finnas
sådana rutiner inom staben att anmälan om trafikolyckan — vilken
tämligen omgående torde ha influtit till staben — också bragts till rättsvårdsdetaljens
kännedom då straffansvar för den militäre föraren ej
kunde uteslutas.

Handläggning av ärenden om trafikskador på militära motorfordon

Vid en av JO Thyresson den 20 januari 1972 företagen inspektion av
Roslagens luftvärnsregemente framkom att vid trafikskador på regementets
motorfordon skadeanmälan insändes till försvarets civilförvaltning
men att protokoll i disciplin- eller ersättningsmål inte upprättades.
I regel föredrogs inte ärendet för regementschefen och ej heller
anmäldes händelsen på annat sätt till denne.

JO Thyresson framhöll med anledning härav följande.

Vid skada 1 följd av trafik på krigsmakten tillhörigt eller av krigsmakten
förhyrt motorfordon skall bestämmelserna i militära rättegångs -

127

lagen, militära rättsvårdskungörelsen samt Föreskrifter och anvisningar
angående förfarandet i ersättningsmål m. m. (AFSE) tillämpas.

Således skall när skada av ifrågavarande slag inträffat den bestraffningsberättigade,
såvida inte händelsen redan är föremål för polisutredning
t. ex. på grund av att polisanmälan gjorts på olycksplatsen, avgöra
om det finns anledning att misstänka den militära föraren för
brott (se AFSE 4: 6). Om så är fallet skall i regel ersättnings- och strafffrågorna
avgöras i brottmål (60 § militära rättegångslagen). Om brottet
är av beskaffenhet att straff därför ej kan åläggas i disciplinmål, såsom
fallet är med vårdslöshet i trafik, eller då skadan på grund av
brottet överstiger 500 kronor (se 9, 10 och 58 §§ militära rättegångslagen,
RättsH s. 72) skall målet genast hänskjutas till åklagare jämlikt
22 § militära rättegångslagen. Endast om det av omständigheterna otvetydigt
framgår att ansvar spåföljd ej kan uppkomma i samband med
händelsen får hänskjutande underlåtas (se militieombudsmannens ämbetsberättelse
1967 s. 108 ff, särskilt s. 119—120). Om skadan ej överstiger
500 kronor och brottet är av beskaffenhet att kunna bestraffas
i disciplinmål avgöres ersättnings- och ansvarsfrågorna i disciplinmålet
(se AFSE 4: 8). Beträffande undersökning av de närmare omständigheterna
vid skadans uppkomst innan ersättningsskyldighet ålägges i
disciplinmålet se 18 § militära rättsvårdskungörelsen. — Enligt 15 §
militära rättsvårdskungörelsen skall när förundersökning i militärt
brottmål inledes på grund av anmälan som skett hos civil myndighet
kontrollkort upprättas så snart underrättelse om förundersökningen inkommit
(jfr 80 § andra stycket militära rättegångslagen). Då polisundersökning
inletts redan på olycksplatsen torde det vara lämpligt att
omedelbart upplägga kontrollkort och inte avvakta förenämnda underrättelse.

Är ej fråga om brottsligt förfarande skall saken handläggas som ersättningsmål.
Protokoll och kontrollkort i sådant mål skall alltså upprättas
(se anmärkning på s. 20 i AFSE). Om skadan ej överstiger 500
kronor, må den bestraffningsberättigade chefen ålägga ersättningsskyldighet
jämlikt 58 § militära rättegångslagen. Ofta torde skador på kronans
bilar överstiga 500 kronor. På grund härav och då förare av kronans
fordon endast i synnerligen begränsad utsträckning är skadeståndsskyldig
gentemot kronan (jfr förordningen den 3 maj 1946 med
vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motordrivet
fordon som tillhör eller nyttjas av staten) torde åläggande av
ersättningsskyldighet ytterst sällan komma i fråga. Om den bestraffningsberättigade
finner att kronan bör vidkännas skadan äger han jämlikt
19 § militära rättsvårdskungörelsen besluta avskrivning därav om
beloppet ej överstiger 1 000 kronor. Beträffande skador vilkas belopp
ej överstiger 200 kronor kan förvaltningsgrenschef bemyndigas att avskriva.
Beslutas ej avskrivning och föreligger ej förutsättningar för

128

åläggande av ersättningsskyldighet, skall ersättningsfrågan jämlikt 20 §
militära rättsvårdskungörelsen hänskjutas till vederbörande centrala
förvaltningsmyndighet. Enligt AFSE 1: 3 avses med central förvaltningsmyndighet
den centrala myndighet som förvaltar det slag av egendom,
varom är fråga, dvs. när det gäller motorfordon försvarets materielverk.

Fråga om viss utredning bort verkställas före vitsordssättning. Tilllika
fråga om användning av handbrev i befordringsärende och underlåtenhet
att delge vitsord inom föreskriven tid

I en skrivelse, som kom in till JO 1.4.1971, anförde M. följande: I
samband med ett besök som infanteriinspektören O. Rudqvist 23.3.1971
gjorde vid Hallands regemente meddelade han M., som tjänstgjorde
där att arméns befordringsberedning inte upptagit M. på 1971 års lista
över officerare som ansågs böra komma i fråga för befordran. Rudqvist
uppgav att M:s vitsord under de sista tre åren väl skulle ha kvalificerat
honom för befordran men att hans lämplighetsvitsord för vitsordsåret
1966/67 sänkts till 3, vilket påverkat bedömningen 1971. Rudqvist uppgav
inga motiv för sänkningen men omtalade att ett handbrev förekommit
i sammanhanget. Att låta ett handbrev från 1966 eller 1967 påverka
bedömningen 1971 syntes M. helt orättfärdigt. M. ville ha utrett
när och av vem handbrevet skrivits och vad han anklagades för i detsamma.
Han önskade vidare att det skulle utredas om brevet påverkat
utnämningarna befordringsåret 1966/67 och om kompletterande vitsord
borde avges i form av handbrev. Han ville slutligen få reda på om
flera kompletterande vitsord beträffande honom avgivits på samma sätt.

Yttrande inhämtades från chefen för armén som i sin tur inhämtade
yttrande från Rudqvist.

Vidare införskaffades yttrande från förre chefen för Hallands regemente
översten N. Juhlin.

M. avgav påminnelser. I dessa framhöll han att JO inte har att ta
ställning till befordringsberedningens prövning av olika kandidaters
lämplighet för befordran och att han inte ansåg det felaktigt att ta
hänsyn till ett bedömningsunderlag som omfattade fem år; vad han
ansåg vara orättfärdigt var det ifrågavarande handbrevet.

Arméns befordringsberedning har att som rådgivande organ pröva
och värdesätta officers lämplighet till regementsofficerstjänst. Den uppgör
en förteckning (befordringslista) över dem som under en med hänsyn
till omständigheterna avvägd tidsrymd (befordringsår) anses böra
komma i fråga för befordran till viss tjänstegrad (Kungl, brev 25.11.1966

129

med bestämmelser om villkor för befordran av militär personal på aktiv
stat m. m., TLA nr 85/1966). Befordringsår utgör i regel tiden 2.4—1.4.

Ur chefens för armén anvisningar för upprättande och insändande
av vitsord (AVB 1960, TLD nr 74/1967) och använd vitsordsblankett
inhämtas följande.

Vitsord upprättas fortlöpande för bl. a. majorer på aktiv stat för tiden
fr. o. m. 1.10 ena året t. o. m. 30.9 påföljande år (vitsordsåret). De utgör
underlag för bedömande av vederbörandes lämplighet för olika befattningar
samt för befodringsberedningens arbete. Vitsord utgör tjänstgöringsvitsord
eller stamvitsord. Stamvitsord avges bl. a. av förbandschef
för officer i förbandets personalkår. Chef inhämtar före avgivande
av vitsord om möjligt upplysningar och omdöme från den eller
de befattningshavare under vilkas befäl vederbörande har tjänstgjort.
Ändras vitsordsgivarens uppfattning om den underlydande i något väsentligt
avseende under tiden från det vitsord avgivits och intill befordringsberedningens
sammanträde avges omedelbart kompletterande
vitsord. Skälen härför anges. Stamvitsord insändes till chefen för armén
via militärbefälhavaren och truppslagsinspektören, vilka också sätter
lämplighetsvitsord på samma blankett.

Vitsord lämnas beträffande personliga egenskaper och tjänsteduglighet.
Dessa vitsord kompletteras med upplysningar om karaktärsegenskaper
m. m. Vidare lämnas vitsord beträffande lämplighet för befordran
(lämplighetsvitsord). Lämplighetsvitsordet återges med någon av
siffrorna 1—6. De betyder följande: 1 »Bedömes ha nått den högsta grad
i vilken tillfredsställande duglighet kan förväntas», 2 »Bedömes ännu
icke ha visat lämplighet för befordran», 3 »Bedömes på ett i huvudsak
godtagbart sätt fullgöra tjänst i närmast högre grad», 4 »Bedömes väl
skickad att fullgöra tjänst i närmast högre grad», 5 »Bedömes visa
framstående duglighet i närmast högre grad», 6 »Bedömes lämplig för
befordran i förtur». Då lämpligheten för befordran bedömes ligga mellan
de värden de olika siffrorna anger kompletteras siffrorna med »stark»
eller »svag».

I stamvitsord skall lämplighetsvitsordet sättas med hänsyn till officerens
prestationer under de senaste (högst de fem senaste) åren i samma
tjänstegrad. Stamvitsordssättande chef skall före 5.1 delge vederbörande
officer dennes vitsord. Om vitsorden härvid måste försändas till vederbörande
officer sker detta såsom öppen rekommenderad handling under
personlig adress och med bifogande av svarskuvert. Officer som sedan
han delgetts vitsord anser sig ha skäl till erinringar må skriftligt anföra
sådana hos chefen för armén senast 10.1.

Av utredningen framgick till en början följande.

M. som utnämndes till major 1.10.1962 var upptagen på 1967 års
befordringslista. För vitsordsåret 1965/66 hade han i lämplighetsvitsord

5 Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

130

erhållit av regementschefen Juhlin och militärbefälhavaren 4 med tilllägget
»stark» och av infanteriinspektören Rudqvist 4.

27.6.1967 avlät Juhlin från sin semesterort till Rudqvist ett handbrev,
i vilket han uppgav att översten T. Nordin anmält att M. under en fältövning
uppträtt på visst sätt, som Juhlin inte fann godtagbart för en
överstelöjtnantskandidat, och att Juhlin ansåg att befordran av M.
borde anstå till dess man fått full klarhet i om dessa »snedsprång» var
en tillfällighet eller inte.

I handbrevet relaterade förhållanden föranledde Juhlin att i vitsorden
för vitsordsåret 1966/67 angiva att M:s föredöme för underlydande
inte var fullt godtagbart och att sänka lämplighetsvitsordet till 3.
Militärbefälhavaren och infanteriinspektören satte samma lämplighetsvitsord.
M. delgavs vitsorden av regementschefen 17.1.1968.

M. upptogs inte på 1968 års befordringslista.

För vitsordsåren 1967/68 och 1968/69 erhöll M. lämplighetsvitsordet
4 av regementschefen, militärbefälhavaren och infanteriinspektören,
dock med tillägget »stark» av militärbefälhavaren beträffande vitsordsåret
1968/69.

För vitsordsåret 1969/70 erhöll M. lämplighetsvitsordet 5 av regementschefen
och militärbefälhavaren samt 4 av infanteriinspektören.

Rudqvist har uppgivit att något annat handbrev än det ifrågavarande
inte förekommit beträffande M:s lämplighet för befordran.

Juhlin har i sitt yttrande till JO anfört bl. a. följande.

Överste Nordins (då chef Inf KAS) muntliga anmälan om passeringen

under fältövningen i Skåne kom mycket överraskande. Jag

fann det beklämmande att höra sådant om en överstelöjtnantskandidat
och insåg att jag tyvärr måste ompröva mina vitsord.

Självfallet ifrågasatte jag inte riktigheten i Nordins upplysningar,
som lämnats under ämbetsmannaansvar och som bestyrktes av hans
stabschef under övningen, major Lindoff. Jag fann det angeläget att
även hos andra personer efterhöra deras uppfattning om M. Tyvärr
gav också detta hörande till resultat att jag måste ompröva i första hand
vitsordet beträffande »föredöme för underlydande».

Detta hörande av vissa personer har gjorts av mig personligen, Liksom
Nordins anmälan skedde muntligt direkt till mig. Militärförhör har
alltså icke hållits. M:s förseelse låg enligt min uppfattning på det moraliska
planet och var icke av den art att den borde resultera i bestraffning
eller tillrättavisning.

Det torde inte vara JO obekant att en regementschef ofta i känsliga
fall måste eller i varje fall bör handla på detta sätt. Just med tanke på
den enskilde själv, på hans kår och på förbandet. Av den anledningen
skickade jag också en anmälan (handbrevet) under hand till infanteriinspektören.
Observera att brevet avsändes först 27/6 från min semesterort
— alltså efter moget övervägande.

Till sist ett påpekande angående delgivningen av vitsordet. Jag har
haft för vana att anslå ett meddelande i officersmässen om delgivning
så snart vitsorden anlänt från infanteriinspektören. Det aktuella medde -

131

landet angav »deltagande» senast 21/12 (då jag reste på semester). Vid
min återkomst efter trettonhelgen förlängde jag tiden t. o. m. 31/1. M.
infann sig först 17/1 — enligt egen utsago — och delgavs då vitsord
och orsaken till vissa sänkningar. M. borde ha infunnit sig före 21/12
1967. De facto erhöll alltså M. orientering om sakinnehållet i handbrevet
redan i januari 1968.

M. har i sina påminnelser bestridit riktigheten i de anmärkningar
mot honom som angivits i handbrevet och uppgett att brevet byggde
på skvaller och förtal. Första gången M. hörde talas om sin »förseelse»
var 17.1.1968 och han hade då sagt till Juhlin att denne var skyldig att
utreda saken, vilket denne vägrade att göra.

Ställföreträdande JO Wigelius anförde vid ärendets avgörande följande.

När bestraffningsberättigad befattningshavare på grund av anmälan
eller eljest erhållit kännedom om brott av beskaffenhet att fråga om
ansvar därför skall handläggas som militärt mål skall han, i enlighet
med bestämmelserna i 22 § militära rättegångslagen, hänskjuta målet
till åklagaren eller tillse att militärförhör inledes så snart ske kan. Jämlikt
samma lagrum äger han dock, om saken prövas vara av synnerligen
ringa vikt, avskriva målet under förutsättning att däri ej finns
annan målsägande än kronan samt att straff för brottet må åläggas i
disciplinmål.

De av Nordin mot M. framställda anmärkningarna synes åtminstone
delvis ha avsett förseelse beträffande vilken fråga om ansvar skall handläggas
som militärt mål, och Juhlin har tydligen ansett att anmärkningarna
inte var bagatellartade. På grund härav kan ifrågasättas om
inte Juhlin bort upptaga saken till handläggning i disciplinmål. Med
hänsyn till den betydelse som Juhlin tillmätte händelserna under fältövningen
borde han i vart fall ha inhämtat M:s yttrande om vad som
förekommit.

Juhlin har som stöd för att han godtagit Nordins uppgifter åberopat
att dessa avgivits under ämbetsmannaansvar och att de bestyrkts av
Nordins stabschef. Vidare har Juhlin anfört att han även frågat ytterligare
personer om deras uppfattning om M. och därigenom fått bekräftat
att han borde sänka M:s lämplighetsvitsord.

På grund härav anser jag att Juhlin, oaktat att han i förut nämnt
hänseende inte föranstaltat om utredning i disciplinmål eller låtit M.
yttra sig över de mot honom av Nordin framställda anmärkningarna
innan vitsorden sattes, inte saknat fog för sin bedömning av M.

Juhlins handbrev 27.6.1967, vars innehåll varit avsett att påverka befordringsberedningens
bedömning av M., har uppenbarligen utgjort ett
tjänstemeddelande av allmän handlings natur. Juhlin hade därför bort

132

behandla brevet i enlighet med bestämmelserna i Provisorisk expeditionstjänstinstruktion
för armén, innebärande att koncept eller kopia
av skrivelsen skulle ha bevarats och registrerats vid regementet. Juhlin
har således åsidosatt vad han haft att iakttaga för upprätthållande av
principen om allmänna handlingars offentlighet.

Juhlin har inte heller iakttagit bestämmelserna om delgivning av vitsord.
M:s vitsord för 1966/67 delgavs honom sålunda 17.1.1968 oaktat
delgivningen skulle ha skett senast 5.1.1968. Med hänsyn till att erinringar
mot vitsorden skulle ha framställts hos chefen för armén senast

10.1.1968 har det inte saknat betydelse om ifrågavarande bestämmelser
iakttogs.

Av det anförda framgår att Juhlin förfarit felaktigt i flera avseenden.
Jag låter emellertid bero vid de gjorda uttalandena.

Ärendet i övrigt påkallar inte något uttalande från min sida.

Lämpligheten av att viss fråga ingått i frågeformulär vid inskrivning
av värnpliktiga

I samband med inskrivningen blir de värnpliktiga föremål för en
psykologisk undersökning. Denna har i huvudsak följande omfattning.
Den värnpliktige genomgår ett prov (I-prov) som ligger till grund för
bedömning av allmän begåvning och begåvningsvariabler. På ett s. k.
SU-kort lämnar han uppgifter om bl. a. skol- och yrkesutbildning. På
»Frågeschema F 70» har han haft att besvara frågor beträffande främst
anpassning i skola och arbete och under fritid. Av frågorna avser 27
skol- och arbetsförhållanden samt fritiden, 15 huvudsakligen psykosomatiska
symptom och neurotiska reaktioner, 2 förväntningen inför
militärtjänsten samt 14 hemförhållanden. En fråga lyder »Hur ofta har
din får använt alkoholhaltiga drycker?» Den skall besvaras med något
av följande alternativ: »Aldrig, Någon enstaka gång, Ibland, Ofta.»
Slutligen sker en psykologisk intervju med den värnpliktige. På grundval
av vad som framkommit vid intervjun och den psykologiska prövningen
i övrigt bedömer intervjuaren den värnpliktiges befälslämplighet,
psykiska funktionsförmåga m. m.

I en skrivelse, som kom in till JO den 30 november 1970, klagade Jarl
W. Donnér över att de värnpliktiga skulle besvara bl. a. den förenämnda
frågan om faderns spritvanor. Donnér ansåg att sådana frågor var både
onödiga och otillbörliga och att man inte kunde utesluta att de verkade
utmanande på den familjära lojalitetskänslan; den personliga integriteten
borde garanteras så långt det var möjligt och rimligt.

Yttrande avgavs av värnpliktsverket och chefen för militärpsykologiska
institutet militäröverpsykologen Jan Agrell.

133

Agrell anförde bl. a.:

Psykologen har inte möjlighet att ställa sin prognos på annat material
än — förutom den intervjuades begåvningsnivå — hans tidigare
visade förmåga att fungera i skilda sammanhang. Härvid är hans förmåga
att fungera i skola och andra utbildningssammanhang, i arbetslivet
samt på fritid avgörande. Att förhållandena i hemmet också berörs
beror icke på att dessa i och för sig skulle ha någon relevans för
prognosen, utan på att det är omöjligt att helt bortse från dem. Detta
belyses kanske bäst med ett exempel: en pojke, som är väl begåvad men
som fungerat synnerligen otillfredsställande på gymnasiet, bedöms inte
utan vidare sakna förmåga att utnyttja sin goda begåvning i studiesammanhang.
Förhållandet kan ha sin grund i besvärliga hemförhållanden
under hans gymnasietid (ex trångboddhet, ekonomiska bekymmer,
föräldrarnas sjukdom), varför prognosen ändå för hans del kan
vara god.

Agrell uppgav vidare att frågan om faderns alkoholbruk kunde vara
ett behövligt »ingångsvärde» för psykologen med hänsyn till alkoholbrukets
omfattning och betydelse för den sociala miljön. Han förklarade
slutligen att det aktuella frågeschemat från fackmässig synpunkt och
med hänsyn till de erfarenheter som vunnits av detsamma var oundgängligen
nödvändigt om de tidsmässigt begränsade intervjuerna skulle
ge meningsfullt resultat.

Värnpliktsverket uppgav bl. a. att frågor av personlig karaktär inte
kan undvikas vid undersökningar som författningsenligt skall leda till
viss individuell uttagning eller motsvarande.

Donnér har avgivit påminnelser och därvid begärt att det skall undersökas
om inte fler frågor i »Frågeschema F 70» än den rörande faderns
alkoholbruk kränker integritetsskyddet.

Från militärpsykologiska institutet har härefter erhållits ett formulär
benämnt »Intervjuunderlag U 72» som är avsett att ersätta »Frågeschema
F 70».

JO Thyresson anförde vid ärendets avgörande följande.

Psykologiska undersökningar användes numera i stor utsträckning i
offentlig verksamhet för anlags- och urvalsprövning vid yrkesvägledning
och uttagning till utbildning och i personalärenden av olika slag. Vid
sådana psykologiska undersökningar är det inte ovanligt att vederbörande
har att fylla i ett frågeformulär innehållande bl. a. frågor rörande
familjeförhållanden. Givetvis kan detta medföra att förhållanden av
mycket personlig och ömtålig natur kan framkomma. Av denna anledning
är också svaren sekretesskyddade jämlikt 14 § sekretesslagen.

Oaktat en värnpliktigs svar på frågorna i »Frågeschema F 70» sålunda
åtnjuter sekretesskydd och alltså inte får yppas för utomstående
kan det av naturliga skäl ibland bära emot att besvara en sådan fråga

134

sorn den om faderns alkoholbruk. Jag har därför förståelse för Donnérs
synpunkter. Enligt min mening är det tvivelaktigt om det annat än i ett
ganska begränsat antal fall kan ha någon egentlig betydelse för att tillgodose
syftet med undersökningen att ta upp sagda fråga. I de speciella
fall då det kan framstå som behövligt att beröra den torde detta kunna
ske på ett mera förståelsefullt sätt vid den personliga intervjun som
ingår i undersökningen.

Med hänsyn till det anförda anser jag att det varit mindre lämpligt
att frågan ingått i frågeschemat. Det är därför med tillfredsställelse
jag nu erfarit att frågan, sedan dess lämplighet ställts under diskussion
i förevarande ärende, inte medtagits i det schema — benämnt Intervjuunderlag
U 72 — som fastställts av värnpliktsverket under våren 1972
och som skall tillämpas från och med inskrivningen av värnpliktiga
hösten 1972.

Utredningen ger i övrigt inte anledning till något uttalande från min
sida.

Innebörden av att värnpliktig sjukredovisats i viss grupp. Tillika
kritik mot handläggning av ärende om hemförlovning

I en den 26 januari 1970 till JO inkommen skrift anförde värnpliktige
Per Sigurd Linderberg i huvudsak följande.

Han inryckte till tjänstgöring vid Södra skånska regementet den 18
augusti 1969. Någon tid efter inryckningen fick han i samband med
fysisk träning ömhet i höger knä. På grund härav befriades han av
tjänsteläkaren från språng under en vecka. Sedan han friskskrivits kom
han att under beredskapstjänst deltaga i bekämpningen av en mossbrand.
Under den natt detta pågick fick han frysa mycket och påföljande
dag kände han sig febrig. Han fann också att det uppstått svullnad
under höger knä. Han uppsökte tjänsteläkaren och blev av denne
remitterad till ortopediska kliniken vid lasarettet i Lund. Där fick han
beskedet att han överansträngt knät och vid återkomsten till regementet
sjukskrevs han i förläggning. Medan han låg i förläggning blev han
förkyld. Han fick medicin härför av tjänsteläkaren. Efter en veckas
sjukskrivning besökte han ånyo ortopediska kliniken i Lund. Knät
var då bättre och hans sjukskrivningsgrupp ändrades till 1 å, vilket
innebar att han skulle följa övningarna som åskådare. Medan han var
sjukskriven i grupp 1 å begav sig det kompani han tillhörde till Eksjö
för att ha vissa övningar där. Han hänvände sig till sin plutonchef,
fanjunkaren B. Sjöström, med förfrågan om han skulle medföra samma
utrustning som kompaniets soldater i övrigt, dvs. full stridsutrustning.
Han beordrades att göra så. Under övningarna i Eksjö blev han av
rustmästaren B. Nilsson beordrad att bära full stridsutrustning och trots
att han omtalade för Nilsson att han var sjukskriven i grupp 1 å beordrade
Nilsson honom bl. a. att gräva skyttevärn, deltaga i nattlig

135

marsch med stridsövningar, varunder han p. g. a. knäbesvären upprepade
gånger föll omkull, samt att utföra förläggningsarbeten. Han fick
härigenom besvär med sitt onda knä. Av fanjunkare Sjöström blev han
under övningarna beordrad att deltaga i hopsättning och rivning av
pontonfärjor, deltaga i överskeppningsövningar och deltaga i byggande
av balkbro. Dessa senare övningar innebar — särskilt genom de tunga
lyft som förekom — stora påfrestningar på hans knä och han fick svår
värk. Han nödgades uppsöka läkare vid Göta ingenjörregemente i
Eksjö och blev av denne sjukskriven i grupp II samt tillsagd att vid
återkomsten till Södra skånska regementet uppsöka tjänsteläkaren där.
Vid återkomsten hade han starka smärtor i höger knä som också svullnat.
Han remitterades av den då tjänstgörande läkaren, A. Aspegren,
ånyo till ortopediska kliniken vid lasarettet i Lund. Knät punkterades
och han fick kryckor att använda vid förflyttning. Vid återbesök i
Lund fick han besked att han fått en reumatisk sjukdom och att hans
fall fortsättningsvis skulle behandlas å reumatologisk klinik. Sedan han
omtalat detta för Aspegren föranstaltade denne omedelbart om hans
hemförlovning. Detta var mot Linderbergs vilja. Aspegren avsände
också en skrivelse till riksförsäkringsverket med uppgift att Linderbergs
sjukdom inte var ådragen i tjänsten. Linderberg ansåg emellertid att
han ådragit sig sjukdomen i tjänsten och att det därför varit fel att
hemförlova honom. Han borde få tillgodoräkna sig sjukdomstiden som
tjänstgöring. Han hade framfört detta i brev till chefen för Göta ingenjörregemente
(vilket förband var hans truppregistreringsmyndighet).
Brevet hade efter vad han inhämtat av chefen för ingenjörregementet
vidaresänts till chefen för Södra skånska regementet.

Chefen för Södra skånska regementet inkom efter remiss med utredning
och yttrande.

Ärendet remitterades därefter till värnpliktsverket för ytterligare
utredning och för erhållande av verkets yttrande. Värnpliktsverket anskaffade
under sin utredning i saken yttrande från försvarets sjukvårdsstyrelse,
som i sin tur infordrat utlåtande från medlemmen av styrelsens
vetenskapliga råd professorn Börje Olhagen.

Linderberg bereddes tillfälle att yttra sig över utredningen men lät
sig ej avhöras.

Slutligen inhämtades vissa kompletterande uppgifter från chefen för
Göta ingenjörregemente.

JO Thyresson anförde vid ärendets avgörande följande.

Jag upptager först frågan huruvida Linderberg, såsom han uppgivit,
i samband med övningarna i Eksjö ålagts tjänstgöring i strid med
föreskrifterna beträffande sjukredovisade.

Linderberg var vid tiden för kompaniets förflyttning till Eksjö sjukredovisad
i grupp 1 å. Därmed avsågs enligt de vid regementet gällande
föreskrifterna att han skulle följa övningarna som åskådare och
därunder vara befriad från packning, tyngre lyft och motorcykeltjänst.
Han fick beordras till handräckning utomhus. Linderberg har ifråga -

136

satt huruvida han bort beordras att till Eksjö medföra full stridspackning.
Utredningen får anses ha bekräftat att Linderberg fått sådan order.
Denna utrustning medfördes av samtliga. Transporten till Eksjö
skedde med buss och packningen bars inte under transporten.

Att Linderberg beordrats att till Eksjö medföra samma utrustning
som kamraterna är, som framhållits av regementschefen, naturligt med
tanke på att Linderberg fastän han inte skulle bära packningen under
övningarna ändå behövde ha tillgång till det mesta av den. Medförandet
av packningen synes inte heller ha inneburit att Linderberg måst
bära den annorledes än till och från bussen. Fel kan inte anses begånget
i detta sammanhang.

Linderberg har gjort gällande att han under första veckan i Eksjö,
då truppen hade förläggningsövningar, beordrats att bära full stridsutrustning.
Utredningen har givit vid handen att truppen under denna
del av övningarna bar stridspackning utom ryggväska, dvs. hjälm,
stridssele med framväskor, skyddsmask och vapen. Enligt de vid kompaniet
anbefallda normerna skulle denna utrustning inte anses utgöra
»packning» och alltså bäras även av den som var sjukredovisad i grupp
1 å. Linderberg torde ha burit samma utrustning som truppen i övrigt.

Befrielse från packning har vid Underbergs kompani ansetts innebära
befrielse från att bära ryggväska och i förekommande fall persedelpåse.
Regementschefen har förklarat att denna tolkning inte överensstämde
med vad som avsetts — således borde ingen del av stridspackningen
bäras av den som vore sjukredovisad i grupp 1 å. Den av
regementschefen angivna innebörden av sjukredovisningsformen förefaller
mig mest naturlig, men den av kompanichefen tillämpade tolkningen
— angiven på kompaniorder — kan dock inte anses så uppenbart
orimlig att den kan läggas kompanichefen till last som tjänstefel.
Kompanichefen underställt befäl kan givetvis inte klandras för att de
följt kompanichefens föreskrifter.

Linderberg har vidare uppgivit att han vid flera tillfällen trots påpekanden
om att han var sjukredovisad beordrats till ansträngande tjänst,
bl. a. grävande av skyttevärn, deltagande i nattlig marsch och utförande
av tunga fältarbeten. Härom har kunnat utredas följande. Linderberg
har deltagit i en nattetid gjord förflyttning till en punkt, som enligt
plutonchefen fanjunkaren B. Sjöström, låg omkring 1 500 meter från
förläggningen. Förflyttningen skulle ske så omärkligt som möjligt. Linderbergs
gruppchef, värnpliktige vicekorpralen S. Larsson, har uppgivit
att han under förflyttningen inte sett Linderberg falla eller hört talas
om att Linderberg haft några besvär. Larsson har upplyst att han vid
ett annat tillfälle beordrat Linderberg att gräva skyttevärn. Larsson
hade emellertid då inte känt till att Linderberg var sjukredovisad. Linderberg
hade inte heller själv talat om det. Linderberg hade över huvud
taget inte för Larsson nämnt något om sin sjukskrivning förrän mot

137

slutet av vistelsen i Eksjö sedan Linderberg sökt läkare där och blivit
sjukredovisad i sådan grupp att han fick vistas i förläggningen. — I
övrigt har inte kunnat fastställas huruvida Linderberg särskilt beordrats
att deltaga i tjänst som han ägt vara befriad från. Såväl Sjöström som
ställföreträdande plutonchefen rustmästaren B. Nilsson har förklarat
att de inte har något minne av att Linderberg under övningarna i Eksjö
kom med några påpekanden om att han var sjukredovisad. Beträffande
fältarbetsövningarna, som ägde rum under Sjöströms ledning, har Sjöström
uppgivit att han vid denna typ av övningar hade för vana att från
början säga till att de som var befriade från tyngre tjänst skulle stiga
åt sidan. Sjöström hade inga minnesbilder av vilka arbeten Linderberg
deltagit i. Inte heller gruppchefen Larsson har kunnat erinra sig vad
Linderberg gjorde under fältarbetsövningarna.

Under de nu angivna förhållandena saknas uppenbarligen grund för
påstående att något befäl uppsåtligen beordrat Linderberg till tjänst
i strid med sjukredovisningsföreskrifterna.

Jag övergår härefter till spörsmålet huruvida fel kan ha förelupit i
samband med hemförlovningen av Linderberg. Av utredningen framgår
i denna del bl. a. följande.

Linderberg inryckte, såsom han uppgivit, till tjänstgöring vid Södra
skånska regementet den 18 augusti 1969. Han var då truppregistrerad
vid Göta ingenjörregemente. Av läkarhandlingarna framgår att Linderberg
uppsökte läkare i militärtjänsten första gången den 2 september

1969. Konsultationen avsåg knäbesvär. Under september och oktober
månader 1969 var Linderberg sjukredovisad i olika omgångar för sådant
besvär. Han remitterades under denna tid till ortopediska polikliniken
vid lasarettet i Lund. Den 5 november 1969 avförde bataljonsläkaren
Anders Aspegrén Linderberg från sjukredovisningen under anmärkning
att Linderberg skulle förklaras tillfälligt oduglig till krigstjänst.
Aspegrén utfärdade den 5 november 1969 läkarintyg enligt inskrivningsförordningen
(Sjukvårdsstyrelsens formulär 402). Under rubriken
»sjukdom, kroppsskada (diagnos), sjukdomsnr» angavs T-030.
Aspegrén angav vidare i intyget att annat förhållande än tjänstgöringen
kunde antagas vara orsak till sjukdomen. Hemförlovning av Linderberg
skedde samma dag.

I en till chefen för Göta ingenjörregemente ställd skrift, inkommen
till regementet den 23 december 1969, har Linderberg anhållit att hemförlovningen
av honom skulle hävas och att den tid han varit hemförlovad
skulle tillgodoräknas honom som tjänstgöring. Som grund för
sin anhållan anförde Linderberg att den sjukdom som föranlett hemförlovningen
enligt hans mening vöre ådragen i militärtjänsten. Linderberg
påtalade att han trots åtskilliga försök inte kunnat få upplysning
om vart han skulle vända sig med besvär över beslutet om hem -

5* Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

138

förlovning. Underbergs skrift överlämnades av chefen för ingenjörregementet
till chefen för Södra skånska regementet med hemställan
om yttrande och eventuell omprövning av tidigare beslut. Linderberg
underrättades om att samråd med chefen för Södra skånska regementet
var nödvändigt.

Vidare åtgärder synes inte ha vidtagits innan regementsläkaren vid
Skånska trängregementet Sven Hagberg efter erhållen kännedom om
Linderbergs fall den 5 mars 1970 upptog fallet till diskussion med
chefen för värnpliktsverket. Hagberg har därefter medverkat till att
Linderberg erhållit ändrad uttagning till trängtrupperna samt tilldelats
Skånska trängregementet. På grundval av den utav Hagberg initierade
utredningen har värnpliktsverket sedermera hävt beslutet om hemförlovning
och tillgodoräknat Linderberg den tid han varit hemförlovad
som tjänstgöring. Linderberg har vid Skånska trängregementet fullgjort
den del av tjänstgöringen som resterat för honom.

Aspegrén har i yttrande rörande omständigheterna vid hemförlovningen
anfört bl. a. följande.

Sedan Linderberg den 28 oktober 1969 på hans föranstaltande undersökts
vid ortopediska kliniken vid lasarettet i Lund erhölls därifrån besked
att sjukdomen kunde misstänkas vara en debuterande kronisk ledgångsreumatism.
Linderbergs knä hade punkterats för undersökning av
ledvätskan och olika blodprov hade tagits för analys. I avvaktan på resultatet
av analyserna sjukskrevs Linderberg i hemmet. Den 4 november
1969 gjorde Linderberg återbesök i Lund och fick då där en remiss
till reumatologiska kliniken vid lasarettet. Påföljande dag inställde sig
Linderberg hos Aspegrén och meddelade — då svar från ortopediska
kliniken ännu inte hade anlänt — att man vid ortopediska kliniken sagt
honom att blodproven talade starkt för diagnosen kronisk ledgångsreumatism.
Linderbergs uppgifter bekräftades vid telefonsamtal med ortopediska
polikliniken. Aspegrén ansåg sådant fall vara för handen att
hemförlovning skulle ske. Enligt Aspegréns uppfattning var det ytterst
tveksamt om tjänstgöringen orsakat sjukdomen.

Professor Börje Olhagen — som enligt vad förut sagts yttrat sig som
försvarets sjukvårdsstyrelses vetenskapliga råd i reumatologi — har
beträffande spörsmålet huruvida Linderbergs knäbesvär kan anses orsakade
av militärtjänstgöringen eller ej efter redogörelse för undersökningsfynden
uttalat följande.

Linderberg har under värnpliktstjänstgöringen fått symtom på reumatisk
ledinflammation, vilken föranlett hemförlovning jämlikt 38 §
KK 29 maj 1969 om värnpliktigas tjänstgöring m. m. Detta vore en
adekvat åtgärd om man tolkar L:s sjukdom som en reumatoid artrit,
den vanligaste formen av kronisk ledgångsreumatism. Kliniska och serologiska
stöd för en dylik diagnos saknas emellertid i detta fall. Enligt
min mening är ledaffektionen att uppfatta som en akut postinfektiös

139

ledreaktion (Polyarthritis postinfectiosa) där den utlösande infektionen
var en svalginfektion som att döma av den förhöjda antistreptolysintitern
(enl. Bakteriologiska centrallaboratoriets normerande värden) orsakats
av beta-hemolyserande streptokocker. Det är välkänt att 2—3
veckor efter infektion med dylika bakterier ibland uppträder akuta
utgjutningar i stora extremitetsleder med samtidig förhöjning av sänkningsreaktionen
och lätt eller måttlig temperaturstegring. Ej sällan
drabbar en sådan ledinflammation först leder som nyligen varit utsatta
för trauma (slag, överansträngning etc.). Hållpunkter för en dylik sjukdomsmekanism
föreligger i det aktuella fallet. Man har vidare anledning
att misstänka att den fysiska stress i form av kyla och ansträngande
släckningsarbete som L. uppgiver sig ha upplevt natten till den 19.9,
bidragit till att sänka den naturliga motståndskraften mot infektioner
med streptokocker. Det är sålunda enligt min mening uppenbart att
militärtjänstgöringen varit en klart bidragande orsak till uppkomsten
av halsinfektionen med efterföljande reumatisk ledreaktion. Sjukdomen
måste därför anses ha ådragits i tjänsten och sjukskrivningstiden bör
tillgodoräknas som tjänstgöringstid.

Till de här anförda synpunkterna må fogas en reservation. Jag har
utgått från följande förutsättningar, nämligen 1) att L. varit ledfrisk
före värnpliktstjänstgöringen (vilket torde kunna kontrolleras genom
besked från försäkringskassan å hemorten) och 2) att L. var frisk vid
inryckningen. På hans läkarkort (hälsokort) finnes emellertid en anteckning
om en förhöjd sänka (SR 25 mm), men datum för provtagningen
är ej angivet. (Värdet hänför sig måhända till status vid inskrivningen
den 16.11.64?) Det finns recidiverande former av kronisk ledgångsreumatism
med besvärsfria intervall där en akutisering kan uppträda efter
luftvägsinfektion, men som regel är uppflamningen av ledsymtomen av
självbegränsad natur (3—6 månader). Det är emellertid osannolikt att
militärtjänstgöringen skulle spela någon väsentlig roll för uppkomsten
av en kronisk ledgångsreumatism. Denna synpunkt har betydelse vid
en eventuell framtida diskussion av ersättning jämlikt militärersättningsförordningen.

Försvarets sjukvårdsstyrelse har anslutit sig till vad Olhagen sålunda
anfört.

Rörande den formella handläggningen har värnpliktsverket i sitt
yttrande — efter hänvisningar till olika föreskrifter som varit att beakta
i sammanhanget — anfört bl. a. följande. Det i november 1969 fattade
beslutet om hemförlovning av Linderberg fick mot bakgrund av de vid
den tiden kända förhållandena anses vara i överensstämmelse med då
gällande bestämmelser. Linderberg borde dock ha fått besvärshänvisning
då beslutet meddelades. Linderbergs skrift till chefen för Göta
ingenjörregemente vöre enligt verkets uppfattning att anse som en besvärsskrift.
Den borde därför tillsammans med övriga handlingar i ärendet
ha insänts till värnpliktsverket.

Om någon på grund av sjukdom av övergående natin- är oduglig till
krigstjänst skall han jämlikt 4 § värnpliktslagen undantagas från tjänstgöringsskyldighet
under erforderlig tid. Uppkommer spörsmålet i annat

140

sammanhang än vid inskrivningsförrättning prövas ärendet av värnpliktsverket
eller myndighet som värnpliktsverket bestämmer (19 § värnpliktslagen).
Frånsett vissa undantagsfall, varom här inte är fråga, ankommer
handläggningen enligt värnpliktsverkets föreskrifter på truppregistreringsmyndighet
(mom. 3.38 i provisoriska bestämmelser för tillämpning
av ändringar i värnpliktslagen, ny inskrivningskungörelse och
ny tjänstgöringskungörelse m. m. utfärdade den 27 juni 1969). Enligt
mom. 3.2 i samma tillämpningsföreskrifter skulle i förevarande sammanhang
som truppregistreringsmyndighet tills vidare anses bl. a. de förbandschefer
som enligt äldre ordning varit truppregistreringsmyndigheter.

Beslut om undantagande på grund av sjukdom grundas på medicinsk
undersökning. Över undersökningsresultatet upprättas läkarintyg på
särskilt formulär (30 § tjänstgöringskungörelsen och mom. 3.35 i värnpliktsverkets
provisoriska tillämpningsföreskrifter). Beslut får inte fattas
innan vederbörande granskningsnämnd yttrat sig om eventuell ändring
av uttagning och tilldelning (31 § tjänstgöringskungörelsen och mom.
3.38 i värnpliktsverkets provisoriska tillämpningsföreskrifter).

För det fall att värnpliktig av annan orsak än sjukdom eller skada
vartill tjänstgöringen kan antagas ha varit orsak är eller kan beräknas
bliva frånvarande från tjänstgöringen mer än en tiondel av inkallelsetiden
skall han hemförlovas (38 § tjänstgöringskungörelsen). Hemförlovning
ankom vid den tid Linderberg hemförlovades jämlikt mom. 553
i personalredovisningsinstruktion del I jämfört med mom. 3.55 i värnpliktsverkets
förenämnda provisoriska tillämpningsföreskrifter på truppregistreringsmyndighet.
Som truppregistreringsmyndighet skulle även i
detta sammanhang tills vidare anses bl. a. förbandschefer som enligt
äldre ordning varit truppregistreringsmyndigheter. I mom. 3.36 i de
provisoriska tillämpningsföreskrifterna har intagits en särskild erinran
om att då värnpliktig som avses undantagas från tjänstgöringsskyldighet
skall hemförlovas jämlikt 38 § tjänstgöringskungörelsen så skall beslut
om hemförlovning fattas av myndighet jämlikt personalredovisningsinstruktion
del I mom. 553. I samma moment i tillämpningsföreskrifterna
sägs att om yttrande från granskningsnämnd ej kan lämnas utan tidsutdräkt
skall den värnpliktige hemförlovas innan yttrandet föreligger.
I praxis torde hemförlovning merendels verkställas omgående utan avvaktan
på formellt beslut om undantagande.

För det fall åter att värnpliktig, som till följd av sjukdom eller skada,
vartill tjänstgöringen kan antagas ha varit orsak, icke deltager i tjänstgöring
så äger den värnpliktige tillgodoräkna sig frånvarotiden som
tjänstgöring (27 § 3. D värnpliktslagen).

Då en värnpliktig under tjänstgöring drabbas av sjukdom eller skada
som kan antagas förhindra hans deltagande i tjänstgöringen under

141

längre tid ligger det stor vikt vid att vederbörande militärläkare med
omsorg prövar frågan huruvida sjukdomen eller skadan kan antagas
vara förorsakad av tjänsten eller ej. Avgörandet har betydande konsekvenser
för den värnpliktige, icke minst ekonomiskt.

Aspegrén har enligt egna uppgifter grundat sitt ställningstagande
ifråga om Linderbergs sjukdoms natur och uppkomst på vad Linderberg
den 5 november 1969 berättat om uttalanden vid undersökningen
å ortopediska polikliniken vid lasarettet i Lund föregående dag samt
på därefter inhämtade telefonuppgifter från ortopediska polikliniken.
Aspegrén har därvid erfarit att Linderberg från ortopediska polikliniken
remitterats till lasarettets reumatologiska avdelning. Aspegrén avvaktade
emellertid inte undersökningar vid den avdelningen utan träffade
sitt avgörande omedelbart den 5 november 1969.

Jag vill starkt ifrågasätta om Aspegrén i sammanhanget iakttagit tillbörlig
omsorg. Det synes mig ha varit lämpligt att innan uttalande om
sjukdomens natur och uppkomst gjordes avvakta uttalande från reumatologiska
avdelningen enär man vid ortopediska avdelningen uppenbarligen
ifrågasatt sin möjlighet att säkert bedöma fallet. Vid övervägande
har jag emellertid ansett mig inte ha tillräckligt underlag för påstående
att Aspegrén i nämnt hänseende visat sådan försumlighet att ansvar för
tjänstefel bör ifrågakomma. Vid sådant förhållande får jag låta bero vid
min uttalade mening.

Hemförlovning av Linderberg har såvitt framgår av handlingarna
beordrats av chefen för Södra skånska regementet där Linderberg genomgick
sin utbildning. Föreskriften i mom. 553 i personalredovisningsinstruktionen
del I att hemförlovning skall beordras av truppregistreringsmyndighet
har tillämpats så att förbandschef som varit truppregistreringsmyndighet
beslutat beträffande personal som tjänstgjort vid
förbandet även om denna skulle ha varit truppregistrerad på annat håll.
Denna ordning har varit den naturliga och harmonierar med föreskrifterna
i samma moment om att vissa chefer som ej varit truppregistreringsmyndighet
fick hemförlova dem underställd personal. Beslutet
har sålunda fattats i behörig ordning. Med det läkarintyg som vid den
tiden förelåg rörande Linderberg har beslutet också varit i sak korrekt;
annat val stod i det läget inte regementschefen till buds. Omständigheterna
var inte sådana att det fanns anledning att före hemförlovningen
avvakta vederbörande granskningsnämnds yttrande.

Såvitt kunnat utredas har Linderberg inte fått någon besvärshänvisning
i samband med att han delgavs beslutet om hemförlovning. Direkt
författningsföreskrift om skyldighet att i sådant sammanhang meddela
besvärshänvisning har visserligen inte funnits men av allmänna grundregler
för förvaltningsförfarandet får det likväl anses självklart att Linderberg
skulle ha fått besvärshänvisning. Hur den berörda parten kan

142

missledas rörande sina möjligheter till överprövning och därigenom
riskera rättsförlust därest han ej får tydlig besvärshänvisning framgår
med all önskvärd tydlighet av förevarande fall. Vad som brustit i nu påtalat
hänseende är emellertid ej av beskaffenhet att kunna föranleda
ansvar för tjänstefel.

Linderberg har i skrift ställd till chefen för Göta ingenjörregemente
anhållit om hävande av hemförlovningen. Skriften inkom till ingenjörregementet
den 23 december 1969. Chefen för ingenjörregementet
har den 29 i samma månad överlämnat Linderbergs skrift till chefen
för Södra skånska regementet samt underrättat Linderberg om sin åtgärd.

Linderbergs skrift är — såsom värnpliktsverket framhållit — uppenbarligen
att anse som besvär över beslutet om hemförlovning. Skriften
skulle därför enligt gällande föreskrifter (mom. 3.46 i värnpliktsverkets
förut omnämnda provisoriska tillämpningsföreskrifter) tillsammans med
övriga handlingar i ärendet insändas till värnpliktsverket så snart ske
kunde. Med hänsyn till att beslutet om hemförlovning behörigen meddelats
av chefen för Södra skånska regementet och övriga handlingar
i ärendet fanns vid det regementet får det dock anses ha funnits befogad
anledning för chefen för ingenjörregementet att överlämna besvärsskriften
till chefen för Södra skånska regementet för vederbörlig åtgärd.
På grund av vad jag nu anfört och då chefen för Göta ingenjörregemente
omgående underrättat Linderberg om sin åtgärd finner jag att
ingen anmärkning i förevarande sammanhang kan riktas mot chefen
för Göta ingenjörregemente.

Vid Södra skånska regementet har emellertid såvitt framkomit i
ärendet inte företagits någon åtgärd med anledning av Linderbergs
skrift ännu då saken genom regementsläkaren Hagbergs ingripande i
mars månad 1970 bragtes under vänrpliktsverkets prövning. Detta framstår
som mycket betänkligt. Såsom varande den myndighet som meddelat
det i besvärsskriften klandrade beslutet har chefen för Södra
skånska regementet haft skyldighet att översända besvärsskriften till
värnpliktsverket. Om så varit att tvekan om handläggningen uppstått
därför att föreskriven besvärstid var utgången måste det krävas att
åtminstone underhandskontakt tagits med värnpliktsverket. Att bara
låta skriften ligga på sätt som här synes ha skett är under alla omständigheter
felaktigt. Förfarandet innebär i realiteten undertryckande av
klagan. Linderberg har emellertid genom Hagbergs ingripande undgått
att lida rättsförlust i denna sak. Med hänsyn härtill anser jag mig —
trots att jag ser allvarligt på det inträffade — kunna låta bero vid den
erinran som innefattas i det sagda.

Såvitt gäller värnpliktsverkets handläggning av Linderbergs ärende
anser jag mig bara kunna uttala min uppskattning av den noggrannhet,
smidighet och snabbhet som visats.

143

Om sjukskriven värnpliktigs rätt till fritid

Vid JO Thyressons inspektion av Göta livgarde den 21 januari 1971
iakttogs i regementsinstruktionen följande föreskrift:

Sjukredovisad i grupp 2 får inte utan kompanichefens medgivande
efter dennes samråd med läkaren lämna kasemområdet. Sådant medgivande
antecknas i sjukrulla och dagbesked. Permissionssedel erfordras
ej. Sjukredovisad i grupp F får inte utan kompanichefens medgivande
efter dennes samråd med läkaren lämna kompaniets lokaler annat än
för inställelse på sjukhuset och för att äta i matsalen eller marketenteriet.

Enär det inte syntes vara i överensstämmelse med de grundläggande
föreskrifterna i tjänstereglementet för krigsmakten (TjRK) att kräva
särskilt medgivande från kompanichefen för att sjukredovisad under
sin fritid skulle få lämna kasemområdet infordrades yttrande från sekundchefen.

Sekundchefen — översten N. Östlund — anförde i sitt yttrande inledningsvis
bl. a. följande.

I 21 kap 33 mom TjRK anges att sjukredovisad icke utan läkarens
tillstyrkan får beviljas ledighet eller vistas utanför kasemområde eller
lämna fartyg. Användandet av ordet tillstyrkan måste enligt normalt
språkbruk tyda på att någon annan än läkaren skulle fatta beslutet.
Detta borde rimligen ankomma på kompanichefen som hade det direkta
ansvaret för kompaniets personal. Sekundchefen kunde inte inse att
regementsinstruktionen vore stridande mot de grundläggande bestämmelserna
i TjRK.

Sekundchefen anförde vidare i yttrandet.

Det enda som från rättssynpunkt skulle kunna anses stötande och för
att använda JO:s så slående formulering »kunde föranleda till den felaktiga
uppfattningen att utnyttja fritiden vore beroende på tillstånd från
truppbefälet» synes vara formuleringen i Regi »... icke utan kompanichefens
medgivande efter dennes samråd med läkaren ...

Att skriva in ett förbud för kompanichef att ingripa i sjukskrivens
fritid har icke ansetts nödvändigt, då detta redan framgår av tjänstereglementet
kap 11 mom 37 som är grundläggande för Regi.

Överväganden har gjorts för att finna ett annat och för rättskänslan
mindre chockerande uttryck än »medgivande». Härvid har diskuterats
»meddelande», »anvisning», men även dessa har bedömts olyckligt värdeladdade.

Orden »... efter dennes samråd med läkaren...» synes lämpligen
kunna ändras till »... på grundval av läkarens anteckning i sjukrullan
alt efter samråd med denne lämna kasemområdet...». Sistnämnda tilllägg
har bedömts nödvändigt för att säkerställa att kompaniet underrättas
om sjukskriven vänder sig direkt till läkaren för att få tillstånd
att lämna kasemområdet, trots att anteckning härom ej gjorts i sjukrullan
(motsv).

144

Motsvarande synpunkter kan läggas på bestämmelserna för »sjukredovisad
i grupp F..

Mot bakgrunden av ovanstående är jag beredd att, även om bestämmelserna
formellt — enligt mitt bedömande — icke är vare sig felaktiga
eller missvisande, överväga en omformulering som mera påtagligt
framhäver förbudet för »truppbefäl» att ingripa begränsande i de vpl
fritid.

Slutligen ville sekundchefen inte underlåta att påpeka att han ingalunda
fann bestämmelserna i TjRK i detta avseende ändamålsenliga.
Till utvecklande härav andreg sekundchefen i huvudsak följande.

De värnpliktiga syntes ha allt mindre motivation för sin militärtjänst.
Den fysiska och psykiska konditionen var i många fall låg. Känsligheten
för allehanda krämpor var påtaglig, och solidariteten med kamraterna
avtrubbad. De värnpliktigas strävan att begränsa den militära tjänsten
till förmån för privata aktiviteter var ofta framträdande. Förbandsläkarnas
möjligheter att motstå kraven på sjukskrivning från de värnpliktiga
syntes avtaga alltmer. Antalet sjukskrivningsdagar var förbluffande
stort. Kompanichefen som inom kompaniet hade ansvaret för en effektiv
utbildning och för ett effektivt utnyttjande av de för ändamålet anslagna
statsmedlen fick sin uppgift mycket försvårad av den höga sjukskrivningsfrekvensen.
En annan konsekvens av sjukskrivning i tid och
otid var att vakttjänstgöring o. dyl. vältrades över på en mindre del av
de värnpliktiga medan de som på svaga grunder lyckats bliva sjukskrivna
åkte hem på helgerna. Utifrån sådana förhållanden ansåg Östlund det
väl motiverat att i kompanichefens hand lägga det slutliga avgörandet
om tillstånd att lämna kasemområdet för dem som under arbetsveckan
varit så dåliga att de måst vistas inomhus eller t. o. m. måst ligga i sängen
och vilka uppenbarligen kunde förväntas fortsätta därmed även påföljande
arbetsvecka.

JO Thyresson anförde vid ärendets avgörande följande.

Ill kap 37—42 mom TjRK finns bestämmelser om fritid för militär
personal. Huvudregeln om vad som är fritid för meniga och gruppbefäl
av lägre tjänstegrad än överfurir säger att fritid är tiden från tjänstens
slut för dagen till klockan 24.00 dagen före närmast följande tjänstgöringsdag.
Olika chefer har tillagts befogenhet att under vissa förutsättningar
häva, inskränka eller utsträcka den enligt huvudregeln föreliggande
rätten till fritid.

I motsats till vad som gäller om ledighet — varmed i TjRK menas
semester, tjänstledighet och permission — fordras i princip inte något
individuellt tillstånd för att komma i åtnjutande av fritid; rätten till
fritid och den därmed följande rätten att lämna kasemområdet följer
direkt av TjRK (11 kap 38 mom).

145

I 21 kap 33 mom TjRK lämnas en särskild föreskrift angående ledighet
och fritid för sjukskrivna. Det heter däri att sjukredovisad inte utan
läkarens tillstyrkan får beviljas ledighet eller vistas utanför kasemområde
eller lämna fartyg. I fråga om ledighet är föreskriftens innebörd
helt klar. En ansökan om ledighet skall inte bifallas om inte läkaren
tillstyrker ansökningen. Såvitt gäller rätten att under fritid lämna kasernområde
eller fartyg måste innebörden av stadgandet vara en annan. Då
den rätten i princip inte är beroende av något individuellt tillstånd bör
läkarens tillstyrkan i det fallet innebära att vederbörande är oförhindrad
att under den fritid som han kan ha lämna kasemområdet eller fartyget,
alltså i den mån inskränkning i denna rätt inte skett av behörig chef.
Sådana inskränkningar har — såsom framgår av 11 kap 38—41 mom
TjRK — alltid karaktären av generella föreskrifter och innebär inte
individuell prövning såsom exempelvis vid permission. En annan sak är
att undantag från begränsningarna i fritiden kan beviljas individuellt
av särskilda skäl. Något fog för att anse att stadgandet i 21 kap 33 mom
skulle innebära att det beträffande sjukskrivna skulle göras individuell
prövning av rätten att begagna fritiden kan inte anses föreligga.

Vad jag här förut anfört har tidigare framhållits av militieombudsmannen
i ett ärende som redovisats i dennes år 1968 avgivna ämbetsberättelse,
s. 185—188. I sitt uttalande förklarade militieombudsmannen
att det i och för sig inte fanns något att invända mot att den som erhållit
läkarens tillstyrkan att under fritid lämna kasemområde eller fartyg
försågs med bevis härom, men att man för det ändamålet inte borde
använda permissionssedel som ju avsåg bevis om ledighet beviljad efter
prövning i det särskilda fallet.

Med anledning av militieombudsmannens uttalande utfärdade överbefälhavaren
den 25 mars 1968 vissa bestämmelser om sjukredovisads rätt
att utnyttja fritid, TKG 150: 680077. Häri förordnas att permissionssedel
ej vidare får användas som bevis om sjukredovisads rätt att på fritid
vistas utanför kasemområde eller lämna fartyg.

Det måste härefter anses klart att en sjukskriven som fått läkarens
tillstyrkan att på fritid vistas utanför kasemområde eller motsvarande
inte behöver något särskilt individuellt tillstånd för att få utnyttja den
fritid han eljest som friskredo visad skulle ha fått utnyttja utan särskilt
tillstånd. Att kompanichef eller annat befäl tillser att de får kontroll
på vilka sjukskrivna som är berättigade att lämna kasemområde eller
motsvarande är en helt annan sak. Det hör till övervakningen av att de
värnpliktiga iakttager för dem gällande föreskrifter. Spörsmålet om hur
man skall åstadkomma snabb och säker information från läkare till
kompanibefäl i detta hänseende är en administrativ fråga som det torde
ankomma på regementsledningen att lösa. För tydlighetens skull vill jag
härefter tillägga att om fritiden är inskränkt genom generella bestämmelser
eller genom kommendering till sådan tjänstgöring som den sjuk -

146

skrivne ej är befriad från är den sjukskrivne naturligtvis tvungen att
trots läkarens tillstyrkan stanna kvar vid förbandet. Läkaren kan inte
bevilja vare sig ledighet eller utpassering från kasernområdet.

Vid mina under årens lopp företagna inspektioner av militära förband
har förbandschefer med mig ofta tagit upp de problem som sammanhänger
med de fall då sjukskrivning inte utgör hinder för den sjukskrivne
att utnyttja fritiden. Uppenbarligen förhåller det sig nämligen ej sällan
så att fritiden kan användas på sätt som motverkar den sjukskrivnes
tillfrisknande. Detta bör givetvis i görligaste mån förhindras.

Vid övertänkandet av problemen har jag funnit att en väg att komma
till rätta med dem vore att göra militärläkarna på förbanden uppmärksamma
på nödvändigheten att vid sjukskrivning inte endast tänka
på hur patienten bör förhålla sig under tjänsten utan även beakta hur
patienten bör förhålla sig under fritid, d. v. s. på kvällar och veckohelger.
Av vikt är givetvis också att få till stånd någorlunda enhetliga
riktlinjer för tillstyrkan av ledighet och vistelse utom kasernområde.
Såvitt jag kan förstå bör vid avgörande av frågan om tillstyrkan skall
ges eller ej rimligtvis i regel gälla, att den som skall hålla sig i stillhet
inomhus under tjänstetid inte bör få vistas utom kasemområdet under
kvällar eller helger, om det kan befaras att hans tillfrisknande därigenom
skulle fördröjas.

Medan förevarande ärende varit anhängigt här har försvarets sjukvårdsstyrelse
efter samråd med överbefälhavaren meddelat vissa anvisningar
rörande sjukskrivnas rätt till fritid, TKG 150: 720173, som utkom
den 12 juni 1972.1 dessa anvisningar heter det bl. a. följande.

Sjukredovisning av värnpliktiga i grupp 1 eller grupp 2 används endast
beträffande delvis arbetsoförmögen (delvis tjänstbara, TjRK Kap 21: 33
första stycket). Sjukredovisning i grupp 2 innebär, att vederbörande
av medicinska skäl av läkaren anses ej kunna fullgöra någon tjänstgöring
utomhus. Härav följer naturligen, att läkare endast i undantagsfall
kan tillstyrka att en sjukredovisad i grupp 2 kan tänkas under fritid
få lämna kasemområdet, beviljas permission eller ledighet, nämligen
då han från sina medicinska utgångspunkter bedömt detta lämpligt eller
stundom nödvändigt av terapeutiska skäl. (TKG 150: 680077).

Sjukredovisad i grupp 1 är delvis arbetsoförmögen (delvis tjänstbar)
endast i den utsträckning, som för varje enskilt fall anges i läkarkortpatientkort
respektive på HS-blanketten eller därjämte i annan sjukredovisningshandling.
Sjukdoms- eller skadebilden beträffande sjukredovisad
i grupp 1 kan vara sådan, att läkaren från medicinsk synpunkt kan
finna det nödvändigt att avstyrka, att den sjukredovisade får lämna
kasernområdet (motsv.) under fritid eller beviljas permission respektive
ledighet. De medicinska skälen för en avstyrkan är emellertid beträffande
de sjukredovisade i grupp 1 allmänt sett långt ifrån lika tydliga som
beträffande sjukredovisade i grupp 2. Normalt bör medicinska skäl för
avstyrkan knappast föreligga.

Dessa föreskrifter uttrycker — såsom framskymtar i det föregående —
väl min egen uppfattning i saken. I ett tidigare skede av utredningen i

147

förevarande ärende hade jag för avsikt att inhämta den medicinska
expertisens synpunkter. Detta är nu överflödigt. Jag anser att jag kan
begränsa mig till att understryka vad sjukvårdsstyrelsen anfört om restriktivitet
med tillstyrkan av ledighet eller vistelse utom kasernområdet
på fritid för dem som sjukskrivits i grupp 2.

Med vad jag nu anfört är ärendet av mig avslutat.

Fråga om skyldighet för värnpliktiga som utför visst arbete att hålla
håret klippt

I arbetarskyddslagen stadgas bl. a. följande.

Lagen äger, med vissa inskränkningar, tillämpning på varje verksamhet,
vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning
(1 §). Härutöver äger lagen bl. a. tillämpning på arbete, som värnpliktig
i denna sin egenskap utför under sådana förhållanden, att lagen
skulle ägt tillämpning därpå, om arbetet utförts av arbetstagare för
arbetsgivares räkning (2 § 1 st.). Från lagens tillämpning undantages
övning inom krigsmakten och annat arbete inom krigsmakten än sådant
som utföres under väsentligen samma förhållanden som motsvarande
arbete i annan verksamhet (3 § 2 st.). Arbetsgivare är pliktig
att iakttaga allt som med hänsyn till arbetets natur m. m., skäligen
kan erfordras för att förebygga att hos honom sysselsatt arbetstagare
ådrager sig ohälsa i följd av arbetet eller drabbas av olycksfall däri
(7 § 1 st.). Arbetstagare är pliktig att använda förefintliga skyddsanordningar,
noga följa i lagen eller med stöd av densamma meddelade
föreskrifter samt i övrigt iakttaga tillbörlig försiktighet och, i vad
på honom ankommer, medverka till förekommande av ohälsa och
olycksfall (7 § 2 st.). Där till vinnande av nödigt skydd mot ohälsa eller
olycksfall annan åtgärd icke kan vidtagas eller skäligen påfordras,
skall personlig skyddsutrustning av lämplig beskaffenhet tillhandahållas
arbetstagaren. Denne är skyldig att använda utrustningen under
arbetet samt väl vårda den (12 §).

I en skrivelse, som kom in till JO den 17 maj 1971, anförde kaptenen
Stig Thorén i huvudsak följande. Överbefälhavaren har den 26 april
1971 utfärdat bestämmelser angående bärande av hårnät (TKG 710086),
innebärande att hårnät skall bäras om vederbörandes »hår är så långt
att det är till hinder för tjänsten eller medför risk för olycksfall». Härigenom
har tidigare bestämmelser om klippning av hår upphävts. Vid
arméns helikopterskola utbildas värnpliktiga i flygbasräddningstjänst.
Utbildningen syftar till att de värnpliktiga skall kunna rädda människor
vid flyghaverier. De får lära sig bekämpa uppkommen brand och

148

att gå in i brandhärdar för att kunna rädda nödställda. De är försedda
med fullständig brandskyddsutrustning. Om deras hår är så långt att
det, försett med hårnät, hänger ned under brandhjälmens nackskydd
kan håret ta eld, vilket innebär att den värnpliktige måste lämna brandhärden
och inte kan fullgöra sin uppgift. Den värnpliktiges hår bör ej
heller vara så tjockt att det med eller utan hårnät försvårar bärandet
av brandhjälmen.

Vid helikopterskolan har tidigare, med stöd av då gällande bestämmelser,
ett stort antal värnpliktiga beordrats klippa håret. — Thorén
ville att JO skulle pröva om arbetarskyddslagen var tillämplig på ifrågavarande
arbete och, om så var fallet, huruvida överbefälhavarens bestämmelser
befriade den militäre arbetsgivaren från de skyldigheter
som 7 § arbetarskyddslagen ålade honom.

Efter remiss inkom överbefälhavaren med yttrande, i vilket anfördes.

Räddningsarbete i samband med militärt flyghaveri utförs i allt väsentligt
under samma förhållanden som motsvarande civila räddningsarbete.
Det är överbefälhavarens uppfattning att sådant räddningsarbete
och därmed sammanhängande utbildning inom krigsmakten därför
skall vara underkastade arbetarskyddslagen och på denna grundade
särskilda föreskrifter, råd och anvisningar. Vad som i arbetarskyddslagen,
12 och 7 §§, föreskrivs om arbetsgivares skyldighet att tillhandahålla
skyddsutrustning samt arbetstagares skyldighet att använda sådan
utrustning bör således gälla även inom krigsmakten. Det måste då även
åligga krigsmaktens personal och myndigheter att medverka till att
skyddsutrustningen ger personalen avsett skydd.

Militär personal i här avsedd räddningstjänst utrustas med fullständig
brandskyddsutrustning. Denna överensstämmer i allt väsentligt med
motsvarande utrustning inom den civila räddningstjänsten. Hårnät som
eljest bärs i tjänsten, om håret är så långt att det är till hinder för tjänsten
eller medför risk för olycksfall, smälter vid hög temperatur och
saknar betydelse i skyddshänseende för här berörd verksamhet. Hår
som inte inryms under brandhjälmen kan alltså, även om hårnät bäres,
antändas eller skadas. Myndighet med ansvar för att räddningsberedskapen
upprätthålls (chef för förband, skola, motsv.) är skyldig att utfärda
erforderliga säkerhetsföreskrifter bl. a. innebärande krav på att
personal i här avsedd räddningstjänst håller hår och skägg så kort att
det inte medför risker för olyckor.

Ställföreträdande JO Wigelius anförde vid ärendets avgörande följande.

I kungl, brev den 13 januari 1967 (TLA nr 10) har fastställts särskilda
bestämmelser om åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall
inom krigsmakten. I dessa föreskrives bl. a. följande. Bestämmelserna
äger tillämpning på sådan verksamhet inom krigsmakten som
enligt 3 § arbetarskyddslagen är undantagen från lagens tillämpning
(1 §). Verksamheten skall i möjlig omfattning planläggas och genom -

149

förås med beaktande av de syften som tillgodoses med arbetarskyddslagen
(2 §). För verksamheten skall i tillämpliga delar gälla de allmänna
föreskrifterna i 7 § arbetarskyddslagen om åtgärder till förebyggande
av ohälsa och olycksfall (3 §). Vid kaserner och andra stadigvarande
anläggningar samt ombord på krigsmaktens fartyg skall i möjlig
omfattning finnas de anordningar och vidtagas de åtgärder som avses
i 8—13 §§ arbetarskyddslagen (4 §). Föreskrifterna i 7 § första stycket
arbetarskyddslagen om arbetsgivare tillämpas på arbetsföreståndare
inom krigsmakten enligt anvisningarna i Kungl. Maj:ts cirkulär den
19 december 1963 (SFS 1963: 696) angående tillämpningen av arbetarskyddslagen
på verksamhet som bedrives av staten (8 §). Närmare föreskrifter
och anvisningar för tillämpningen av bestämmelserna meddelas
av överbefälhavaren i samråd med arbetarskyddsstyrelsen (9 §).

Den 30 juni 1967 utfärdade överbefälhavaren tillämpningsföreskrifter
för förebyggande av ohälsa och olycksfall inom krigsmakten (TLB nr
48). I dessa föreskrives bl. a. följande. Sådan verksamhet inom krigsmakten,
vilken enligt 3 § arbetarskyddslagen inte faller under lagen,
skall planläggas och genomföras under beaktande så långt det med
hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter och till målet för
verksamheten eller övningen är möjligt av de syften, som tillgodoses
med arbetarskyddslagen och på densamma grundade särskilda föreskrifter,
råd och anvisningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall
(mom. 2). Bestämmelserna i 7 § arbetarskyddslagen om arbetsgivares
och arbetstagares skyldigheter skall äga tillämpning också på skyddsverksamhet
enligt dessa föreskrifter (mom. 2).

Ifrågavarande räddningstjänst och utbildningen för densamma synes
bedrivas under sådana förhållanden att verksamheten i stor utsträckning
kan antagas vara omedelbart underkastad arbetarskyddslagens bestämmelser.
I den mån verksamheten är att anse som militär övning
är visserligen lagen inte direkt tillämplig, men på grund av Kungl.
Maj:ts och överbefälhavarens föreskrifter skall dock de bestämmelser
i lagen som här kan vara av intresse äga tillämpning så långt det är
möjligt.

Det sagda innebär att vederbörande chef är skyldig att utfärda erforderliga
säkerhetsföreskrifter för arbetet och personalen skyldig att
följa desamma. Sådan föreskrift kan t. ex., såsom överbefälhavaren
anfört, avse att hår som är så långt att skyddsutrustningen, inklusive
hårnät, inte utgör tillräckligt skydd, skall klippas.

Det bör tilläggas att det anförda inte står i motsättning till de av
överbefälhavaren den 26 april 1971 utfärdade bestämmelserna angående
bärande av hårnät. Dessa innehåller riktlinjer för när hårnät skall begagnas
men i den mån hårnät inte utgör tillräckligt olycksskydd är
vederbörande skyldig att vidtaga den justering av håret som kan anses
erforderlig.

150

Fråga om ersättning för resa i samband med inskrivningsförrättning

I en skrivelse, som kom in till JO 10.11.1970, anförde värnpliktige
J. G. Johansson bl. a. följande.

Han undergick inskrivningsprövning vid Bergslagens inskrivningscentral
(ICB) 14—15.9.1970. Ordern om inställelse till förrättningen
hade sänts till hans föräldrahem i Transtrand och därifrån översänts
till honom i Örebro, där han bosatt sig för studier. Ordern gällde som
biljett för resa med buss från Transtrand till Karlstad och åter. Efter
att ha rådfrågat järnvägspersonal i Örebro använde han ordern som
biljett när han med tåg reste från Örebro till Karlstad för att inställa
sig till förrättningen. När förrättningen var slut gick han till ICB:s resebyrå
och frågade om han kunde få ersättning för platsbiljett som han
löst för tågresan. Han hänvisades till fanjunkaren E. B. Ohlson och
gick till dennes rum. Ohlson förklarade, sedan Johansson överlämnat
ordern till honom, att Johansson begått en brottslig handling genom
att använda ordern för tågresan. Johansson frågade om han skulle få
biljett tillbaka till Örebro. Ohlson vägrade honom detta. Johansson
måste av socialbyrån i Karlstad låna pengar för återresan. Johansson
ville ha sina biljettkostnader ersatta.

Efter remiss inkom värnpliktsverket med utredning och yttrande,
dagtecknat 17.12.1970. Utredningen hade verkställts av chefen för
ICB:s inskrivningsavdelning.

Johansson inkom därefter med påminnelser.

Inom riksdagens ombudsmannaexpedition upprättades en promemoria
i vilken ifrågasattes om inte Johansson ägt rätt till fri resa från
Karlstad till Örebro. Häröver inhämtades yttrande från försvarets civilförvaltning.

Med anledning av vad civilförvaltningen anfört remitterades ärendet
ånyo till värnpliktsverket. Värnpliktsverket inkom med ett 19.1.1972
dagtecknat yttrande.

Värnpliktsverket anförde i sitt yttrande 17.12.1970 bl. a. följande.

Av den order om inställelse till inskrivningsförrättning, som tillställs
den inskrivningsskyldige, framgår på vilket sätt, vid vilken tidpunkt och
från vilken plats resan till inskrivningscentralen skall företas. Av den
order, som i augusti månad tillställdes Johansson, under av ICB känd
adress, framgår att han skulle ha rest med buss från Transtrands kyrka

1970. 09.14 kl 07.10.

I god tid före inskrivningen får varje inskrivningsskyldig sig tillsänd
broschyren »Inför inskrivningen». I 1970 års upplaga »Inför inskrivningen
70/71» finns på sidan åtta uttryckliga bestämmelser om de åtgärder
den inskrivningsskyldige har att vidtaga, om han på grund av
flyttning, arbete eller dylikt uppehåller sig på sådan plats att inställelseordern
ej kan användas som färdbiljett. Johansson vistades icke i hemmet
utan var för studier bosatt i Örebro, dit inställelseordern sändes
honom från hemmet. Johansson skulle ha återsänt ordern till ICB och
samtidigt uppgivit sin aktuella adress och därefter inväntat ny order,
av vilken skulle ha framgått på vilket sätt den då aktuella resan skulle
ha företagits.

151

ICB har bedömt Johanssons förfaringssätt så att han förfarit i strid
med gällande anvisningar, dels genom att inte anmäla att han på grund
av studier var bosatt i Örebro, dels genom att företa resa med tåg
trots att ordern inte berättigade till detta. På grund härav har man
funnit att Johansson inte var berättigad till ersättning för platsbiljett
och ej heller för återresan till Örebro, varför sådan ersättning ej utbetalats.

Inskrivningscentralernas reseplanläggning strävar efter ett optimalt
utnyttjande av de till buds stående transportmedlen för att så långt sig
göra låter nedbringa de sammantagna resekostnaderna. Med hänsyn
härtill anser vämpliktsverket att en inskrivningsskyldig, som inte följer
de bestämmelser, som finns i detta avseende inte heller kan ställa anspråk
på ersättning för kostnader han haft i samband med inställelsen
till inskrivningsförrättningen eller återresa efter det att inskrivningen
avslutats.

I den inom ombudsmannaexpeditionen upprättade promemorian anfördes
följande.

I den vid tiden för ifrågavarande inskrivningsförrättning gällande
vämpliktsavlöningskungörelsen den 12 september 1958 stadgades bl. a.
följande. Vid färd till inskrivning må värnpliktig erhålla fri resa från
hemvistet i kyrkobokföringsorten till inskrivningscentral (4 § 1 morn.).
Uppehåller sig värnpliktig å annan plats inom riket än hemvistet i
kyrkobokföringsorten och styrker han att vistelsen å sådan plats föranletts
av studier må han vid färd till inskrivning erhålla fri resa från
uppehållsplatsen till närmast belägna plats, varest han genom inställelse
kan undergå inskrivning (4 § 2 morn.). Vid återfärd må värnpliktig
erhålla fri resa från förrättningsplatsen till a) den plats inom riket,
varifrån han vid färden till inskrivningen erhållit eller skolat erhålla
fri resa eller b) till annan plats inom riket, i den mån kostnaderna därför
enligt för allmänheten gällande tariff inte överstiger motsvarande
kostnader för färd enligt a) (5 §). Vid fri resa skall tåg, fartyg, spårvagn,
buss eller annan bil i linjetrafik anlitas (9 § 1 morn.). Fri resa
beredes värnpliktig vid färd till inskrivning genom honom tillställd order
om inställelse. Vid återfärd från inskrivning beredes värnpliktig fri
resa genom militär tjänstebiljett (9 § 2 morn.).

Den omständigheten att Johansson felaktigt begagnade ordern i
fråga för tågresa från Örebro till Karlstad synes inte ha bort betaga
honom rätten till fri återresa till Örebro (jfr bestämmelserna i 20 §
vämpliktsavlöningskungörelsen den 13 november 1970 och anvisningarna
till denna /TKG 460: 710018/ angående rätt till fri resa från eller
till valfri plats).

Civilförvaltningen anförde i sitt yttrande följande.

Kostnaderna enligt den för allmänheten gällande tariffen för färd
mellan Karlstad och Örebro understiger motsvarande kostnader för
färd mellan Karlstad och Transtrand. Med hänsyn härtill och med
tillämpning av bestämmelserna i 5 § jämförd med 9 § 1958 års värnpliktsavlöningskungörelse
är Johansson författningsenligt berättigad till

152

ersättning för den av honom företagna återfärden från Karlstad till
Örebro. Enär socialbyrån i Karlstad bestritt resekostnaderna, 26 kronor,
synes sagda belopp böra tillställas byrån om Johansson alltjämt häftar
i skuld till byrån för beloppet i fråga.

Med anledning av vad civilförvaltningen anfört inhämtades förnyat
yttrande från värnpliktsverket, som anförde följande.

I det äldre systemet för inskrivning av värnpliktiga företogs alla resor
till och från förrättningen som enskild färd, varvid regelmässigt ersättning
utbetalades endast för resor med allmänt kommunikationsmedel,
under förutsättning att resvägen översteg 20 kilometer.

Nuvarande inskrivningssystem med sex fasta inskrivningscentraler
har bl. a. medfört att fler värnpliktiga skrivs in på samma plats och att
i många fall resvägen för de inskrivningsskyldiga förlängts med åtföljande
högre kostnader för inskrivningsresorna.

Resor till och från förrättningen företas numera i stor utsträckning
inte som enskild färd utan i av inskrivningscentralerna förhyrda bussar.
För att i görligaste mån nedbringa reskostnaderna planeras före inskrivningarnas
början resorna så att förhyrda bussar utnyttjas optimalt.
Enligt av ICB gjord reseplanering och till Johansson utsänd order
skulle han ha företagit sin inskrivningsresa i av ICB förhyrd buss.

Möjligheten till denna typ av resa synes icke ha beaktats vid tillkomsten
av 1958 års värnpliktsavlöningskungörelse, utan motiven till
bestämmelserna i 5 § torde enligt vämpliktsverkets mening ha varit
följande.

Som grundläggande regel gällde att inskrivningsskyldig var berättigad
till fri resa från hemorten, eller från annan ort inom riket där han
på grund av t. ex. studier stadigvarande uppehöll sig, till platsen för
inskrivningen och åter. Det faller sig naturligt att statsverket påtar sig
denna kostnad. Skulle den inskrivningsskyldige vid återresan vilja resa
till annan ort än hem- eller uppehållsorten fick han ersättning härför
under förutsättning att han inte åsamkade statsverket större kostnader
än de ovan angivna. Genom dessa bestämmelser har statsverkets kostnader
för ifrågavarande resor maximerats till vad som vid denna tidpunkt
framstod som lägsta kostnad.

Vid förhyrning av bussar uppstår kostnader för varje i viss resa inplanerad
inskrivningsskyldig vare sig han företar resan eller ej. Bl. a.
för att undvika detta finns bestämmelser om vad den inskrivningsskyldige
har att iakttaga vid flyttning. Dessa bestämmelser återfinns i till
remissakten fogad broschyr »Inför inskrivningen». Handlar den inskrivningsskyldige
i överensstämmelse med dessa bestämmelser kan
annan inskrivningsskyldig inplaceras i hans ställe och han själv inplaceras
till annat tillfälle. Sker flyttningen till plats, som ligger närmare
annan inskrivningscentral kan inskrivningen ske vid denna.

Johansson har genom att inte anmäla att han flyttat från Transtrand
till Örebro åsamkat statsverket kostnad för resan Transtrand—Karlstad
och åter, den kostnad, som enligt 1958 års värnpliktsavlöningskungörelse
skall åvila statsverket. Hade Johansson anmält sin flyttning
hade hans inskrivning planerats att äga rum samtidigt som andra inskrivningsskyldiga
bosatta i Örebroområdet.

På grund härav är värnpliktsverket av den uppfattningen att om ersättning
för Johanssons resa från Karlstad till Örebro utbetalades skul -

153

le statsverket åsamkas kostnader överstigande de gränser, som anges
i 1958 år vämpliktsavlöningskungörelse.

Med hänsyn till numera genomförda ändringar av ifrågavarande bestämmelser
har vämpliktsverket dock intet att invända mot att Johansson,
om detta bedöms skäligt, erhåller ersättning för sina resekostnader.

JO Thyresson anförde vid ärendets avgörande följande.

Vid tiden för ifrågavarande inskrivningsförrättning gällde 1958 års
vämpliktsavlöningskungörelse. Denna upphörde 1.1.1971 då 1970 års
vämpliktsavlöningskungörelse trädde i kraft.

I 3 § 1 mom. 1958 års kungörelse stadgades att värnpliktig vid återfärd
från inskrivning var berättigad till fri resa mellan de platser som
angavs i 5 §. Enligt sistnämnda paragraf erhöll den värnpliktige fri
resa från förrättningsplatsen till a) den plats inom riket, varifrån han
erhållit eller skolat erhålla fri resa eller b) till annan plats inom riket,
i den mån kostnaderna därför enligt för allmänheten gällande tariff
inte översteg kostnader för färd enligt a).

Enligt 20 § 1970 års kungörelse är den värnpliktige berättigad till
fri resa från platsen för förrättningen till den plats inom landet, varifrån
han erhöll fri resa till förrättningen eller till annan plats inom
landet som kan nås med allmänt kommunikationsmedel. Den i 5 §
1958 års kungörelse under b) angivna inskränkningen beträffande kostnaderna
har således slopats.

Vämpliktsverket menar att det nya systemet med inskrivningsresor
med buss, som inte beaktats vid tillkomsten av 1958 års kungörelse,
skulle ha medfört en viss begränsning av rätten till fri återresa från
inskrivningsförrättning. Häremot kan invändas att en sådan begränsning,
om den ansetts motiverad, borde ha införts i 1970 års kungörelse,
vilket emellertid inte skett.

Bestämmelsen under b) i 5 § 1958 års kungörelse måste enligt min
uppfattning tolkas efter ordalydelsen.

Den omständigheten att inskrivningsmyndigheten vid planering av
inskrivningsresor med buss utgått från att den värnpliktige skulle med
bussen återvända till den ort, varifrån resan utgick, har således inte
kunnat betaga den värnpliktige hans författningsenliga rätt till fri återresa
till annan ort.

Kostnaderna enligt den för allmänheten gällande tariffen för färd
mellan Karlstad och Örebro understiger motsvarande kostnader för
färd mellan Karlstad och Transtrand. Johansson har därför, såsom
civilförvaltningen anfört, varit berättigad till fri resa från Karlstad till
Örebro och detta oberoende av det sätt på vilket han färdats till Karlstad.

Den tillämpning av bestämmelserna i 1958 års kungörelse som värnpliktsverket
gjort sig till tolk för framstår för övrigt — ehuru uppen -

154

barligen helt oavsiktligt från värnpliktsverkets sida — såsom ogin och
föga i överensstämmelse med god personalvård.

Jag finner det beklagligt att Johansson hamnat i den situationen att
han måste anlita socialvården för att kunna ta sig tillbaka till Örebro.

Ehuru jag anser att Johansson av ICB borde ha beretts fri resa till
örebro finner jag att vad som förekommit inte kan läggas någon enskild
tjänsteman till last såsom tjänstefel.

Med hänsyn härtill och då jag förutsätter att värnpliktsverket ombesörjer
att ersättning för resan till örebro utbetalas till Johansson eller
socialförvaltningen i Karlstad vidtager jag ingen ytterligare åtgärd i
ärendet.

Vissa övriga ärenden

Placering av militär personal

Flaggstyrmannen D., som var innehavare av befattningen såsom chef
för en örlogsdepå, avgick med pension den 31 mars 1969. Genom beslut
av chefen för marinen placerades flaggstyrmannen V. i sagda befattning
fr. o. m. den 11 april 1969. Samtidigt var en arvodestjänst vid
en örlogsbasavdelning, avsedd för pensionerad underofficer, ledig till
ansökan. Genom beslut av kustartilleriförsvarschefen — under vilken
såväl örlogsdepån som örlogsbasavdelningen sorterade — förordnades

D. på arvodestjänsten, varvid angavs att han placerades såsom chef
för örlogsdepån. V. däremot placerades av kustartilleriförsvarschefen
till tjänstgöring vid örlogsbasavdelningen fr. o. m. den 11 april 1969.

Efter klagomål från V. framhöll JO Thyresson att kustartilleriförsvarschefen
inte ägt placera V. vid örlogsbasavdelningen, eftersom V.
av chefen för marinen placerats i befattningen såsom chef för örlogsdepån.
JO fann därjämte på grund av placeringen av D. anledning
erinra om att innehavare av en för pensionerad militär personal avsedd
arvodestjänst inte utan Kungl. Maj:ts tillstånd får placeras i annan
tjänst eller befattning än den arvodestjänsten är inrättad för.

Spörsmål angående granskningsnämnds uppgifter

Med anledning av klagomål från en värnpliktig över att granskningsnämnd
beslutat föreslå ändrad placering för honom uttalade JO
Thyresson följande i fråga om det kan anses tillåtligt att i granskningsnämnd
behandla andra fall än sådana som i tjänstgöringskungörelsen
uttryckligen anges skola behandlas av nämnden.

Granskningsnämnds uppgift är jämlikt 31 § kungörelsen om värnpliktigas
tjänstgöring m. m. (tjänstgöringskungörelsen, 1969: 380) att i
fall då ändrad uttagning eller tilldelning kan ifrågakomma av medicinska
skäl avge förslag rörande uttagning och tilldelning. Beslut fattas
av utbildningsredovisande myndighet eller truppregistreringsmyn -

155

dighet eller värnpliktsverket allt efter de särskilda föreskrifter som
värnpliktsverket utfärdat med stöd av 19 § värnpliktslagen (1969: 378).
Sedan den 1 oktober 1970 gäller härvid provisorisk personalredovisningsinstruktion,
del I.

I sådant fall som nu nämnts är det obligatoriskt att före beslut inhämta
granskningsnämnds yttrande. Förfarandet i granskningsnämnd
är reglerat i den provisoriska personalredovisningsinstruktionen. Enligt
mom. 810 i instruktionen skall vid granskningsnämnds sammanträde
rörande värnpliktig under grundutbildning finnas tillgängliga läkarhandlingar,
däribland det särskilda läkarintyg som enligt 30 § tjänstgöringskungörelsen
alltid skall utfärdas efter undersökning som givit
anledning ifrågasätta frikallelse, undantagande från tjänstgöring eller
ändring av uttagning eller tilldelning.

I det fall som avses i klagoärendet och som rörde en värnpliktig uttagen
till sjukvårdstjänst har ett förslag om ändrad uttagning, som
framförts i en granskningsnämnd av förbandsläkaren, inte grundats på
läkarundersökning enligt 30 § tjänstgöringskungörelsen. Det har över
huvud taget inte varit fråga om ändrad uttagning av sådana medicinska
skäl som omförmäles i 30 § tjänstgöringskungörelsen. Som skäl
för omplacering av den värnpliktige anförde förbandsläkaren att den
värnpliktige genom sitt uppträdande visat sig olämplig för sjukvårdstjänst.
Granskningsnämnden föreslog ändring i uttagningen.

Det finns inga föreskrifter om anlitande av granskningsnämnd i
andra fall än sådana i vilka nämnden obligatoriskt skall yttra sig. Fråga
uppstår då om det kan anses tillåtligt att såsom här varit fallet i
granskningsnämnd behandla annat fall än sådant som uttryckligen enligt
tjänstgöringskungörelsen skall behandlas där och — om svaret är
jakande — om det är lämpligt att så sker eller ej. Härom vill jag anföra
följande.

Tidigare ägde granskningsnämnd att i vissa fall besluta om värnpliktigas
utbildning och tjänstgöring. Det var då givetvis angeläget att
granskningsnämnd strikt höll sig till sitt kompetensområde och inte gav
sig in på andras. Numera har granskningsnämnden endast en rådgivande
funktion. Under sådana förhållanden finns det enligt min mening
inte längre orsak att anse det som olovligt att granskningsnämnden
uttalar sig jämväl i andra fall än då den enligt författning skall
avge yttrande. Jag kan inte heller finna att en sådan extra användning
av granskningsnämnden skulle kunna anses generellt olämplig,
tvärtom torde det väl i flera fall kunna vara av värde att fråga om
ändring av en värnpliktigs utbildning dryftas i ett i uttagningsfrågor
sakkunnigt kollegium innan förslag förelägges den beslutande myndigheten.
Vad man däremot måste beakta är att sådan icke påbjuden
handläggning inte får väsentligen fördröja avgörandet av ett ärende.
Kan det antagas att behandling i granskningsnämnd skall medföra sådan
fördröjning bör ärendet inte gå vägen över granskningsnämnd utan
handläggningen begränsas till det föreskrivna. Det torde ankomma på
chefen för sådant förband vid vilket granskningsnämnd finnes att om
han så anser lämpligt utfärda riktlinjer för sådant extra utnyttjande
av granskningsnämnd varom här varit fråga.

Vad gäller det formella förfarandet i nämnden i den mån den upptager
ärenden av icke-obligatoriskt slag bör de i personalredovisningsinstruktionen
lämnade bestämmelserna tillämpas analogt så långt möjligt
är. Om det skall vara någon mening med att utan föreskrift därom
låta ett ärende passera granskningsnämnden bör nämnden givetvis till -

156

föras så fullständigt sakmaterial som möjligt så att dess yttrande kan
bli väl underbyggt.

Har frågan om omplacering föranletts av någon form av medicinsk
lämplighetsprövning bör vederbörande läkare utfärda skriftligt utlåtande
om saken. I övriga fall bör den som väckt frågan om omplacering
i promemoria eller på annat lämpligt sätt kortfattat framställa
grunderna för sitt förslag.

Jag har under hand från värnpliktsverket erfarit att de av mig här
redovisade synpunkterna på spörsmålet överensstämmer med den uppfattning
som hyses inom verket. Samråd med värnpliktsverket torde
vara lämpligt om förbandschef ämnar utfärda riktlinjer för extraanvändning
av granskningsnämnd.

Ändring av beslut om tillrättavisning

Vid inspektion av en flygflottilj uppmärksammades att flottiljchefen
vid granskning av tillrättavisningsförteckningarna undanröjt en tillrättavisning
med stöd av 68 § militära rättegångslagen, enär vad som föranlett
tillrättavisningen inte varit av beskaffenhet att föranleda ansvar.

JO Thyresson uttalade härom följande.

I förenämnda lagrum stadgas att om någon vill begära omprövning
av honom ålagd tillrättavisning han skall skriftligen eller muntligen
göra framställning därom hos närmast högre befattningshavare som
har bestraffningsrätt. Enär den värnpliktige inte hade överklagat tillrättavisningsbeslutet
har lagrummet inte varit tillämpligt. Det måste
emellertid anses ingå i en befälhavares allmänna befogenheter att ändra
ett tillrättavisningsbeslut, som meddelats av någon honom underordnad,
utan att den tillrättavisade överklagat detsamma (se prop.
1948: 216 s. 176 med förslag till militär rättegångslag). Att flottiljchefen
i förevarande fall på eget initiativ ändrade kompanichefens tillrättavisningsbeslut
var således i och för sig inte fel.

Säkerhetspolisen och värnpliktskonferensen i Örebro m. m.

Referat av detta ärende är intaget i det föregående i avsnittet Domstolar
m. m. s. 43 ff.

Fråga om rätt för värnpliktig att taga del av i samband med inskrivningsförrättning
upprättade handlingar rörande honom själv.

Referat av detta ärende är intaget i det följande i avsnittet Offentlighet
och sekretess m. m., s. 336 ff.

Fråga om registerkort vid försvarets personalvårdsexpeditioner är allmän
handling

Referat av detta ärende är intaget i det följande i avsnittet Offentlighet
och sekretess m. m., s. 339 f.

Fråga om barnavårdsnämnd får lämna upplysningar till inskrivningsmyndighet
om alkohol- och narkotikamissbruk och grav kriminalitet
hos de inskrivningsskyldiga

Referat av detta ärende är intaget i det följande i avsnittet Barnavård
s. 228.

157

Hl. Vårdområdet

Kriminalvård

I en 14.3.1972 dagtecknad framställning till Konungen anförde JO
Bexelius följande.

I 12 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt stadgas:

Har någon dömts till fängelse och visar han innan verkställigheten
börjat att till Konungen ingivits ansökan att han måtte av nåd bliva befriad
från straffet eller få detta utbytt mot böter eller disciplinbot, villkorlig
dom, skyddstillsyn eller överlämnande till särskild vård, skall, om
han ej är häktad och nåd ej tidigare sökts i målet, med verkställigheten
anstå i avvaktan på Konungens beslut i anledning av nådeansökningen.

På ansökan av den som icke är häktad må uppskov med verkställigheten
av fängelse beviljas under viss tid, högst sex månader från den
dag då domen må verkställas mot honom, om med hänsyn till den dömdes
hälsotillstånd eller yrkesutövning eller övriga förhållanden synnerliga
skäl för uppskov prövas föreligga. Kvinna som är havande eller
ammar barn må beviljas uppskov under tid som prövas skälig. Beslut
i ärende som här avses meddelas av länsstyrelsen i den ort där den dömde
vistas. Ansökan ingives till polismyndigheten i orten, som det åligger
att med eget yttrande skyndsamt insända ansökningen till länsstyrelsen.

Vad i första och andra styckena sägs skall ej gälla, om skälig anledning
förekommer att den dömde avviker. Förekommer sådan anledning
sedan uppskov enligt andra stycket beviljats, skall beslutet återkallas.

I ett nyligen här avslutat ärende hade en länsstyrelse meddelat en
dömd uppskov med verkställighet av frihetsstraff för längre tid än sex
månader efter det högsta domstolen avslagit ansökan om tillstånd att
fullfölja talan mot den dom, varigenom straffet ådömts. Av handlingarna
i saken framgick i huvudsak följande: Sedan Svea hovrätt 13.3.1970
dömt A. till fängelse ett år, avslog högsta domstolen 27.10.1970 A:s
begäran om prövningstillstånd. A. ansökte därefter att Kungl. Maj:t
av nåd måtte bestämma påföljden till villkorlig dom eller skyddstillsyn,
men hans nådeansökan lämnades 14.1.1971 utan bifall. I anledning av
en därefter av A. gjord ansökan om uppskov med straffverkställigheten
beviljade länsstyrelsen 16.3.1971 anstånd med verkställigheten av straffet
t. o. m. 14.7.1971.

158

I ett hit avgivet yttrande anförde länsstyrelsen, att man vid prövningen
av ärendet inte ansett domen vara verkställbar, innan beslut förelegat
i nådeärendet, och att man därför ansett sig kunna ge A. uppskov t. o. m.

14.7.1971. Länsstyrelsen uppgav, att man därvid hade stött sig på uttalanden
i kommentaren till brottsbalken av Beckman-Holmberg-HultStrahl.
Sedan länsstyrelsen tagit del av remissen från JO hade man emellertid
observerat ett rättsfall från regeringsrätten (RÅ 1947 Ju 12) enligt
vilket regeringsrätten beräknat uppskovsfristen utan beaktande av en
efter dom av Kungl. Maj:t ingiven ansökan om nåd. Länsstyrelsen, som
sade sig med anledning därav komma att tills vidare vid behandling av
likartade ärenden följa regeringsrättens ståndpunkt från 1947, ansåg det
slutligen vara värdefullt med ett uttalande av JO i frågan.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Regler om möjlighet att hos länstyrelse ansöka om uppskov med straffverkställighet
infördes genom 1945 års lag om verkställighet av frihetsstraff
m. m. Dessförinnan förelåg — utom vid svår sjukdom — endast
möjligheten att genom ansökan om nåd erhålla beslut om uppskov med
straffverkställighet. I motiven till 1945 års lag — strafflagberedningens
betänkande (SOU 1944: 50 s. 259 f.) angående verkställigheten av frihetsstraff
m. m. — angavs att avsaknaden av möjligheten att på annan
väg få anstånd med verkställighet torde ha medfört att ett stort antal
nådeansökningar ingavs utan annat syfte än att möjliggöra uppskov med
straffet och att detta såväl ur saklig synpunkt som med hänsyn till den
därigenom föranledda ökningen av högsta domstolens och regeringens
arbetsbörda var synnerligen otillfredsställande. Beredningen föreslog därför
att behovet av anstånd med verkställighet tillgodosågs genom ett
särskilt stadgande. I beredningens lagförslag föreslogs i enlighet härmed
att länsstyrelse ägde medge uppskov under viss tid, högst sex månader,
med verkställighet av straffet. Utgångspunkten för den tid från vilken
uppskov skulle räknas angavs ej i beredningens förslag. Detta innefattade
emellertid förslag om att den omständigheten att nådeansökan ingivits
icke i och för sig utgjorde grund för uppskov. Den i förevarande
ärende aktuella frågeställningen om utgångspunkten för uppskovstidens
beräkning, då nådeansökan skett, saknade således relevans enligt beredningens
förslag. Under remissbehandlingen anmärkte en remissinstans
(K. prop. 1945: 342 s. 140) att utgångspunkten för den tid från vilken
uppskov skulle räknas borde angivas i lagen. Departementschefen uttalade
(s. 141) att uppskovstiden »syntes böra räknas från den dag domen
må verkställas i fråga om ansvarspåföljden». Departementschefen
anförde vidare bl. a. att nådeansökan, som gick ut på att vinna befrielse
från undergående av frihetsstraff, alltid torde böra medföra uppskov
till dess Konungen meddelat sitt beslut i anledning av ansökningen, såframt
nåd ej tidigare sökts i målet. Bestämmelserna om uppskov med
och hinder mot straffverkställighet erhöll i 1945 års lag avfattning i enlighet
med departementschefens uttalanden. Samma regler har därefter,
såvitt nu är i fråga, upptagits i den nuvarande lagen om behandling i
fångvårdsanstalt.

De återgivna motivuttalandena ger enligt min mening tämligen klart
stöd för tolkningen att uppskovsfristen icke skall räknas från den tidpunkt,
då nådeansökan avgörs, utan från den dag, då domen eljest må

159

verkställas mot den dömde. Ifall länsstyrelsens förfarande i det nu granskade
ärendet vunne efterföljd kunde detta lätteligen medföra en avsevärd
ökning av antalet nådeansökningar om befrielse från straff i syfte
att förlänga möjlig tid för länsstyrelserna att meddela uppskov. Såsom
länsstyrelsen anfört har frågeställningen behandlats av regeringsrätten
i utslag (RÅ 1947 Ju 12), därvid uppskovsfristen beräknades utan beaktande
av tidpunkten för nådeansökans avgörande.

Vad länsstyrelsen anfört i remissyttrandet hit om att domen avseende
A. ej var verkställbar, innan beslut förelåg i nådeansökningsärendet, ger
mig anledning att tillägga följande: Nådeansökningen medförde visserligen
avbrott i verkställigheten, men domen var uppenbart verkställbar
innan nådeansökningen gjordes, nämligen från den tidpunkt, då ansökan
om prövningstillstånd avslogs. Fall kan dock förekomma, när nådeansökan
inges före eller kort tid efter doms avkunnande eller meddelande,
men innan domen eljest blir verkställbar. Även om för dylika fall lagbudets
ordalag kan sägas ge fog för meningen, att uppskovsfristen borde
räknas först från det avgörandet skett i nådeärendet, torde dock den
meningen böra ha företräde att uppskovsfristen jämväl i dylika fall räknas
från den tidpunkt, då domen eljest blir verkställbar mot den dömde.
Lika litet som avbrott i verkställbarheten på grund av nådeansökan bör
medföra förskjutning av utgångspunkten för uppskovsfristen bör dylik
verkan inträda på grund av att nådeansökan är ingiven då domen eljest
skolat bli verkställbar.

Jag finner således att länsstyrelsen i det granskade ärendet tillämpat
lagstadgandet om uppskov felaktigt. Jag låter dock, med hänsyn till
att någon enskild ej lidit skada och till att länsstyrelsen numera synes
införstådd med att tillämpningen varit felaktig och ändrat sin praxis,
bero vid mina här gjorda uttalanden.

Efter ärendets avgörande inkom hit den 31.1.1972 en skrivelse från
kriminalvårdsnämnden, vari nämnden i anledning av mina nyss återgivna
uttalanden i det tidigare ärendet anförde följande.

I fråga om det fall att nådeansökan görs efter det att »verkställbar»
dom föreligger gör JO det uttalandet att uppskovsfristen icke skall räknas
från den tidpunkt, då ansökningen avgörs, utan från den dag då
domen eljest må verkställas mot den dömde. Som JO angivit överensstämmer
också en sådan beräkning av uppskovsfristen med fastslagen
praxis i tillämpningen.

Beträffande fall då nådeansökan getts in före eller kort tid efter doms
avkunnande eller meddelande, men innan domen eljest blir verkställbar
uttalar JO följande: »Även om för dylika fall lagbudets ordalag kan
sägas ge fog för meningen, att uppskovsfristen borde räknas först från
det avgörandet skett i nådeärendet, torde dock den meningen böra ha
företräde att uppskovsfristen jämväl i dylika fall räknas från den tidpunkt,
då domen eljest blir verkställbar mot den dömde. Lika litet som
avbrott i verkställbarheten på grund av nådeansökan bör medföra förskjutning
av utgångspunkten för uppskovsfristen bör dylik verkan inträda
på grund av att nådeansökan är ingiven då domen eljest skolat bli
verkställbar.»

Kriminalvårdsnämnden, som ej varit i tillfälle att yttra sig i ärendet
hos JO, vill härmed fästa uppmärksamheten på att uppskovstiden i fall
av sistnämnda slag enligt långvarig praxis, som rådde i tillämpningen

160

redan före kriminalvårdsnämndens tillkomst, räknas från dagen för
Kungl. Maj:ts avgörande i nådeärendet. Kriminalvårdsnämnden har —
sedan nämnden blev högsta instans för prövningen av uppskovsärenden
och därmed vägledande för tillämpningen på området — fullföljt upprätthållandet
av denna praxis.

Av kriminalvårdsnämndens skrivelse framgår, att nämnden tillämpar
olika principer vid bestämningen av utgångspunkten för sexmånadersfristen
i 12 § andra stycket behandlingslagen beroende på om nådeansökan
ingivits efter det fängelsestraffet blivit verkställbart eller dessförinnan.
Såsom motivering till denna tolkning av stadgandet har nämnden
hänvisat till den praxis, som rådde före nämndens tillkomst.

Till stöd för riktigheten av vad kriminalvårdsnämnden uppgivit om
praxis, innan nämnden började sin verksamhet 1.1.1965, kan hänvisas
till utslagen RA 1960 Ju 235 och 1963 Ju 40.

Såsom skäl för att man i de fall, då ansökan om nåd ingivits redan
innan fängelsestraffet blivit verkställbart, bör räkna utgångspunkten för
uppskovsfristen från dag för nådeansökningens avgörande skulle kunna
anföras, att straffet ju icke är verkställbart dessförinnan. Vid ett sådant
betraktelsesätt är dock att märka, att nådeinstitutet inte är något ordinärt
eller särskilt rättsmedel. En ansökan om nåd enligt i 12 § första
stycket behandlingslagen medför inte heller något absolut hinder mot
att verkställighet av straffet påbörjas, innan Kungl. Maj:ts beslut i anledning
av nådeansökningen föreligger. I paragrafens tredje stycke stadgas
nämligen att vad i första stycket säges ej skall gälla, om skälig anledning
förekommer att den dömde avviker.

Avbrott i verkställbarheten av lagakraftvunnen dom på grund av nådeansökan
medför enligt nuvarande praxis inte förskjutning av utgångspunkten
för uppskovsfristen. Enligt min mening bör dylik verkan inte
heller inträda på grund av att nådeansökan är ingiven, då domen eljest
blir verkställbar. Det kan exempelvis inte anföras något sakligt skäl för
att utgångspunkten för uppskovstidens beräkning skall vara olika i det
fall, att en nådeansökan göres två veckor efter ett sedermera lagakraftvunnet
hovrättsutslag, och det fall, att ansökningen göres två veckor
efter ett utslag av högsta domstolen. Det kan inte heller vara rimligt att
utgångspunkten för uppskovsfristen skall vara väsentligt förmånligare
för den, som inger ansökan om nåd en dag innan domen vinner laga
kraft, än för den, vars ansökan — måhända på grund av långsammare
postgång — inkommer först efter lagakraftvinnandet. Det framstår såsom
direkt otillfredsställande att förhållanden, som ofta är slumpmässigt
betingade, skall kunna medföra så olika rättsverkningar för fall, som är i
grunden likartade, utan att detta påkallas av något vägande skäl. Den
nu aktuella rättstillämpningen kan inte heller sägas stå i god överensstämmelse
med rådande praxis i nådeärenden, att ansökningar om nåd
inte upptages till prövning, så länge ordinarie rättsmedel står till den

161

dömdes förfogande, sålunda ej förrän domen vunnit laga kraft eller
eljest blivit verkställbar mot den dömde (jfr. Malmgren m. fl., Sveriges
grundlagar, ll:e uppl. s. 36). Om utgångspunkten för det anstånd, som
kan beviljas enligt 12 § andra stycket behandlingslagen, görs oberoende
av eventuell nådeansökan, skulle man redan med ledning av lagtexten
kunna beräkna, när tiden för det längsta anstånd, som kan beviljas i
sedvanlig ordning, utgår. Detta skulle helt visst vara till fördel ur såväl
allmän som enskild synpunkt.

Av anförda skäl synes stadgandet i 12 § andra stycket behandlingslagen
böra jämkas så, att uppskovsfristen även i de fall, där ansökan
om nåd ingives före den dag då domen eljest blivit verkställbar mot den
dömde, skall räknas med utgångspunkt från nämnda dag och inte från
dagen för nådeansökningens avgörande.

Kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården har i sitt nyligen
avgivna betänkande »Kriminalvård i anstalt» (SOU 1971: 74) föreslagit
att nyssnämnda stadgande skall ingå i en lag om strafftidsberäkning.
Den av mig här ifrågasatta lagändringen synes lämpligen kunna
övervägas i samband med prövningen av kommitténs förslag.

Med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän, får jag härmed framlägga ovan berörda
spörsmål för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

Uppskovstidens beräkning vid beslut om uppskov med verkställighet
av straff, som ådömts i annat nordiskt land

Enligt 5 § lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland,
Island ooh Norge angående verkställighet av straff m. m. (nordiska verkställighetslagen)
får i angivna länder meddelad dom, varigenom dömts
i Danmark till fasngsel, i Island till fangelsi eller vardhald och i Norge
till fengsel eller hefte, på begäran verkställas här i riket, bl. a. om den
dömde när verkställighet skall ske är svensk medborgare eller har hemvist
i Sverige. Framställning om dylik verkställighet görs av vederbörande
myndighet i domslandet och prövas av kriminalvårdsstyrelsen,
vars beslut, om ej annolunda förordnas, omedelbart skall lända till
efterrättelse. Bifalls dylik framställning skall i beslutet därom det ådömda
straffet omvandlas till fängelse på lika lång tid. Enligt 7 § nordiska
verkställighetslagen är det till fängelse omvandlade straffet verkställbar!
såsom hade straffet ådömts här i riket genom dom, som vunnit laga
kraft.

I länsstyrelses beslut om uppskov med verkställighet av fängelse enligt
12 § andra stycket lagen om behandling i fångvårdsanstalt kan änd -

6 Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

162

ring sökas genom besvär hos kriminalvårdsnämnden. Mot kriminalvårdsnämndens
beslut får talan ej föras.

I remiss till kriminalvårdsnämnden begärdes nämndens utlåtande
angående uppskovstidens beräkning i sådana fall, där bifall lämnats
till framställningar om verkställighet här i riket av i Danmark, Finland,
Island eller Norge meddelade domar om frihetsstraff. Till grund för
remissen låg iakttagelser, att länsstyrelser i flera fall beviljat ansökningar
om uppskov med verkställighet här i riket av i andra nordiska
länder utdömda straff, därvid till utgångspunkt för beräkningen av tidsfristen
i 12 § andra stycket behandlingslagen tagits dagen för kriminalvårdsstyrelsens
beslut om verkställighet här i riket. I ett sådant fall hade

E. av norsk lagmansrett i dom 29.1.1968 för en sammanlagd brottslighet,
där det senaste brottstillfället infallit 21.7.1966, dömts till fengsel i 120
dagar. Kriminalvårdsstyrelsen förordnade 8.9.1970 att straffet skulle
verkställas i Sverige och omvandlade detta till fängelse i 120 dagar. Länsstyrelsen
meddelade uppskov med verkställighet av straffet först t. o. m.
28.2.1971 och därefter t o. m. 8.3.1971. Sedan E. anhållit att han av
nåd skulle bli befriad från straffet eller att påföljden skulle bestämmas
till böter eller villkorlig dom, bestämde Kungl. Majit 26.8.1971 av nåd
straffet till åttio dagsböter.

Med anledning av remissen avgav kriminalvårdsnämnden följande
utlåtande.

I besvärsärenden angående uppskov med verkställighet av fängelse,
som enligt kriminalvårdsstyrelsens beslut skall ske här i riket med stöd
av nordiska verkställighetslagen, har kriminalvårdsnämnden genomgående
räknat längsta möjliga tid för uppskov enligt 12 § andra stycket
behandlingslagen från dagen för kriminalvårdsstyrelsens ''beslut — under
år 1970 handlade nämnden 13 ärenden av detta slag. I samtliga ärenden
har kriminalvårdsstyrelsens beslut länt till omedelbar efterrättelse
på grund av stadgande i lag. Länsstyrelsens förfarande i anförda ärenden
överensstämmer således med nämndens praxis.

Strafflagstiftningen baseras i Sverige — liksom i flertalet andra länder
— på den grundprincipen att dess tillämplighet är begränsad till landets
territorium. Det följer av lagstiftningens karaktär och syften. Detta
hindrar inte att lagregler inom straffrätten kan ha vidare räckvidd. I
sådant fall måste det dock genom uttrycklig lagbestämmelse eller på
annat sätt klargöras att sådan innebörd varit åsyftad. Särskilt det alltmer
ökande mellanstatliga samarbetet angående beivrande av brott har ökat
omfattningen av den lagstiftning som är tillämplig på eller beaktar även
utländska förhållanden. Nordiska verkställighetslagen kan anföras som
exempel på detta.

Behandlingslagen, som skall tillämpas inom svensk kriminalvård, har
typiskt inomstatlig karaktär. Den avses uppenbarligen enbart reglera
verkställighet, som äger rum i Sverige, av vissa brottspåföljder. Vad särskilt
gäller föreskriften i 12 § andra stycket att uppskov med verkställighet
av fängelse kan erhållas högst sex månader från den dag »då
domen må verkställas», motsvarar den det stadgande som fanns i tidigare
gällande 15 § andra stycket lagen (1945: 872) om verkställighet av

163

frihetsstraff m. ta. Vid tiden för tillkomsten av detta stadgande var det
ej fråga om annat än verkställighet av svenska domar i Sverige. I det
lagstiftningsärende, varigenom möjligheten att verkställa nordiska domar
i Sverige infördes, förekom ej något som tyder på att man vid tillämpningen
av nämnda stadgande skulle eller ens kunde beakta verkställighet
som kunnat ske utom riket. Någonting som ger stöd för en sådan tolkning
förekom ej heller, när stadgandet fördes över till 12 § behandlingslagen.
Det synes snarare förhålla sig så, att en sådan tolkning mindre
väl passar in i det förfarande som har utformats för den nordiska straffverkställigheten.
Dom från annat nordiskt land kan sålunda verkställas
först efter framställning från domslandet och sedan framställningen
bifallits av svensk myndighet {kriminalvårdsstyrelsen) (jfr 1 och 5—7 §§
nordiska verkställighetslagen). Innan verkställighet är beslutad, är det
över huvud taget ej aktuellt för den dömde att begära uppskov hos
svensk länsstyrelse. När kriminalvårdsstyrelsens beslut väl föreligger,
kan åtskillig tid ha förflutit — stundom mer än sex månader — från
det domen blev verkställbar i domslandet. Om tiden för längsta möjliga
uppskov räknades från sistnämnda tidpunkt, skulle den dömde få begränsade
— eller inga — möjligheter att erhålla uppskov med verkställigheten
här i riket. Ett beslut om verkställighet här ställer dock den
dömde inför en ny situation, som ingriper i hans och hans familjs personliga
förhållanden. Det vöre otillfredsställande, om erforderliga möjligheter
till uppskov ej stod till buds.

Kriminalvårdsnämnden har således utgått från att berörda föreskrift
i 12 § andra stycket behandlingslagen skall tolkas så, att uppskov med
verkställighet av fängelse kan beviljas högst sex månader från den dag
då dom »må verkställas» här i riket. På grund av bestämmelserna i 5—
7 §§ nordiska verkställighetslagen blir straff, som bestämts genom dom
i annat nordiskt land, verkställbar! här i riket genom det beslut av kriminalvårdsstyrelsen,
enligt vilket framställning om verkställighet bifallits
och straffet omvandlats till fängelse. Enligt 26 § andra stycket samma
lag länder styrelsens beslut omedelbart till efterrättelse, om annorlunda
ej förordnas. Detta innebär att straffet i regel omedelbart »må verkställas»
här i riket i och med styrelsens beslut.

Angivna ordning innebär att den som dömts till frihetsstraff i annat
nordiskt land ges faktisk möjlighet att få anstånd med verkställigheten
under längre tid än som gäller för den som dömts i Sverige, om man
räknar tiden från det att en verkställighet över huvud taget kan påbörjas.
I så måtto blir den som dömts i annat nordiskt land alltså gynnad
i jämförelse med den som dömts här. Endast i undantagsfall torde det
emellertid vara fråga om en anståndstid som blir anmärkningsvärt lång.
Av skäl som tidigare anförts synes möjlighet vidare böra föreligga för
den dömde att kunna begära och erhålla uppskov sedan beslut träffats
om verkställighet här i riket. Något påtagligt behov av att genom lagstiftningsåtgärder
åvägabringa ändring i rådande ordning synes ej föreligga.

Vid ärendets avgörande anförde JO Wennergren följande.

Mot den av kriminalvårdsnämnden hävdade tolkningen av 12 § andra
stycket behandlingslagen som sådan synes några vägande invändningar
ej kunna göras. Nämnden har framhållit att tolkningen medför att den
som dömts till frihetsstraff i annat nordiskt land får en faktisk möj -

164

lighet till anstånd med verkställigheten under längre tid än som gäller
för den som dömts i Sverige men menat att det endast i undantagsfall
torde vara fråga om en anståndstid som blir anmärkningsvärt lång. Med
anledning härav bör framhållas att det i sådana undantagsfall därjämte
finns möjlighet att inom ramen för prövningen av huruvida »synnerliga
skäl» för uppskov föreligger motverka att anståndstiden blir alltför lång
genom att beakta det förhållandet att den dömde rent faktiskt redan
åtnjutit lång tids anstånd med straffverkställigheten innan kriminalvårdsstyrelsens
beslut om verkställighet i Sverige föreligger. Det kan
och bör enligt min mening i regel ske på så sätt att restriktivitet iakttas
i fråga om beviljande av »ytterligare» uppskov. Sker det ej kan bl. a.
den situationen uppkomma att till slut så lång tid förflutit från tidpunkten
för straffdomen att en därefter gjord nådeansökan blir nästan
predestinerad att beviljas. Det måste då sägas vara något fel i systemet.
Länsstyrelsen synes ej ha skänkt dessa synpunkter tillräckligt beaktande
i ärendet angående E. vars levnadsomständigheter framgår av en i nådeärendet
verkställd personundersökning.

Med hänsyn till att 12 § andra stycket behandlingslagen ger utrymme
för en tillämpning som i viss mån förhindrar ej önskvärda konsekvenser
av att möjlig uppskovstid beräknas med utgångspunkt i kriminalvårdsstyrelsens
beslut om verkställighet i Sverige av straff ådömda i annat
nordiskt land, saknas skäl för mig att genom framställning till Kungl.
Maj:t verka för ändrad lagstiftning.

Fråga om längden av den frist, som polismyndighet bör utsätta, då
en dömd person erhåller föreläggande att själv inställa sig på fångvårdsanstalt I

ett ärende, vari kritik riktades mot polismyndighets dröjsmål vid
handläggningen av ärende angående brottmålsdoms befordran till verkställighet,
upptog den för handläggningen ansvarige polismästaren i sitt
remissyttrande själv frågan om längden av den tidsfrist, som borde
åläggas en dömd person som erhåller föreläggande att själv inställa sig
på fångvårdsanstalt. I yttrandet anförde polismästaren härom.

Själv tillämpar jag sedan några år tre veckors frist räknat från delgävningen
av föreläggandet. Såvitt jag vet tillämpas icke så lång tid i
andra distrikt. Man lär maximalt sträcka sig till två veckor. Att jag valt
så lång frist beror på att det visade sig i praktiken omöjligt att förena
kort tidsfrist med handläggning och slutbehandling av anståndsärenden.
För kort tid innebär i anståndsärenden att beslutet om inställelse måste
omprövas. Flera andra praktiska olägenheter uppstår även. Har ibland
lekt med tanken att taga till fyra veckor men ännu icke börjat tillämpa
detta. Visserligen skall anståndsärenden handläggas skyndsamt men ett
pär dagars bortovaro från tjänsterummet, och det händer ofta, sätter
snart sina spår i handläggningstidema.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius i denna del följande.

165

0:s utalande om skälen för tre veckors frist för den dömde att själv
inställa sig på fångvårdsanstalt kan visserligen i en del fall anses beaktansvärda.
Varje fall bör dock bedömas individuellt. I ett fall som det
förevarande, där den dömde fått det längsta uppskov som länsstyrelse
lagligen kan medge och hans nådeansökan om ytterligare uppskov blivit
avslagen, har hänsynstagande till eventuellt nya ansökningar om anstånd
eller nåd icke kunnat påverka tidsfristens bestämmande. En annan sak
är att tidsfristen av hänsyn till kända omständigheter rörande den dömde
kan bestämmas så att den dömde får möjlighet att hinna med att klara
av överhängande praktiska problem, innan han skall inställa sig, t. ex.
ordna för sin familj i något avgörande hänseende. Det är emellertid av
vikt att verkställigheten icke onödigtvis drar ut på tiden, särskilt i sådana
fall, där uppskov redan beviljats och den dömde därför kan antagas
ha haft erforderlig tid att förbereda sig för inställelsen. Något uttalande
om generellt lämplig tidsfrist kan således ej göras. Jag finner ej anledning
att genom ytterligare utredning söka fastställa om tillräckliga skäl
förelegat att fastställa tidsfristen för J:s inställelse till just tre veckor.
Även om tidsfristen med hänsyn till omständigheterna får bedömas ha
varit lång, saknas anledning till antagande att fel av beskaffenhet att
föranleda ansvar förekommit. Med hänvisning till mitt uttalande om
att en individuell bedömning bör eftersträvas, särskilt vid ■bestämmande
av längre tidsfrister, lämnar jag därför ärendet i denna del utan åtgärd.

Upplysningar inkom till JO att en person S. påbörjat verkställigheten
av honom ådömt fängelsestraff avseende 4 månader jämte förverkad
straff återstod, men att verkställigheten 11.5.1971 avbrutits, sedan det
, framkommit att S. hemställt att han av nåd skulle befrias från påföljden
eller erhålla uppskov med verkställigheten därav. Yttranden infordrades
från kriminalvårdsstyrelsen angående straffverkställighetsavbrottet och,
med anledning av vad därvid framkommit, även från den polismyndighet
som verkställt införpassning av S. till fångvårdsanstalt.

Vid avgörandet av ärendet anförde JO Wennergren i denna del följande.

Eftersom S. anträffades en fredagskväll — 7.5.1971 — saknades möjligheter
för polismyndigheten i Uddevalla att hos justitiedepartementets
nådeenhet kontrollera S:s uppgifter att han ansökt om nåd. Istället gjordes
försök att från S:s advokat erhålla upplysningar, vilket dock ej lyckades,
varefter frågan om förpassningens verkställande avgjordes i befintligt
utredningsskick. Ingen som helst kritik kan riktas mot polismyndigheten
för att ytterligare utredning ej verkställdes ifråga om S:s nådeansökningar
innan förpassningsfrågan avgjordes. Eftersom S. var efterlyst
i Polisunderrättelser och han till polispersonalen meddelade att han

166

ämnade bege sig utomlands förelåg vidare fog att anse flyktfara föreligga.
Ingen som helst kritik kan därför heller riktas mot att beslutet
blev att S. skulle införpassas till fångvårdsanstalt.

S. omhändertogs inte vid det tillfälle då han första gången påträffades.
Man ansåg sig först böra kontrollera hans uppgift om nådeansökan.
Tillvägagångssättet framstår som mindre lämpligt, åtminstone i
belysning av vad som sedan hände. Enligt min mening kunde övervägande
skäl anses tala för att verkställandet av förpassningen borde påbörjas
genom att S. omhändertogs också för den korta tid som åtgick
för kontroll av hans uppgifter om att han ansökt om nåd. Härigenom
hade förhindrats att S. begav sig från Uddevalla till Vänersborg, där
han senare greps och varifrån den ena nådeansökningen avsändes. Huruvida
den andra nådeansökningen verkligen avsänts innan S. första
gången anträffades framgår ej av utredningen.

I 12 § första stycket lagen om behandling i fångvårdsanstalt föreskrivs
att det med verkställigheten av fängelsestraff skall anstå i vissa
fall när den dömde ansökt om nåd. Föreskriften gäller självfallet ej
blott för polismyndighet som har att verkställa förberedande åtgärd
genom den dömdes förpassning till fångvårdsanstalt utan även för fångvårdsanstalten.
Prövning måste således ske även där huruvida hinder
föreligger mot att påbörja verkställigheten. Enligt 77 § samma lag meddelas
beslut enligt lagen av kriminalvårdsstyrelsen, som emellertid enligt
tillämpningskungörelsen till lagen har rätt att i en mängd fall delegera
beslutanderätten till styresman för fångvårdsanstalt. Även om sådan
delegering skett, vilket torde gälla ifråga om beslut att mottaga en
dömd på fångvårdsanstalt (jfr. 63 § tillämpningskungörelsen), är dock
styrelsen berättigad att förbehålla sig beslutanderätten i visst fall eller,
såsom i detta fall, besluta i ärendet, sedan fångvårdsanstalten hänskjuta
frågan om påbörjande av verkställighet till styrelsen.

Enligt ordalydelsen av nyssnämnda lagrum förutsätts för anstånd med
verkställigheten att den dömde, innan verkställigheten börjat, visar att
nådeansökan ingivits. Några strängare krav på bevisningen kan ej vara
åsyftade. Det måste exempelvis kunna godtas att en fångvårdsanstalt,
som i samband med mottagande för verkställighet av den dömde upplyses
att nådeansökan gjorts och får upplysningen bekräftad hos justitiedepartementet,
finner visat att nådeansökan ingivits och beslutar att
straffverkställigheten ej skall påbörjas.

Den omständigheten att vid en första kontroll på fångvårdsanstalten
den uppgivna nådeansökningen finnes på grund av postgången ännu
ej ha kommit justitiedepartementet tillhanda bör rimligen ej i och för
sig förhindra ett anstånd, om det någon dag senare framkommer att
nådeansökan gjorts innan förpassning till fångvårdsanstalt skedde och
således innan i lag föreskrivna åtgärder för verkställande av straffet
vidtogs. Någon längre tidsåtgång för väntan på ett sådant bekräftande
torde inte behöva uppstå, om postgången fungerar normalt.

Av poststämplingen framgår visserligen i förevarande fall att den
ena nådeansökningen avsändes från Vänersborg, dit S. begett sig sedan
polisen i Uddevalla släppt honom för att kontrollera hans uppgifter.
Det förefaller därför inte osannolikt att denna nådeansökan avsändes
först sedan förpassningsåtgärderna inletts. Eftersom de emellertid avbrutits
och nådeansökningen därför kan påstås ha gjorts, medan S.
ännu inte var formligen omhändertagen för förpassning, och det i allt
fall inte är utrett att hans andra nådeansökan, poststämplad i Udde -

167

valla, gjorts efter det förpassningen påbörjats, får det anses att hinder
ej förelegat att beakta att S. sökt nåd.

Eljest ligger det enligt min mening naturligt till att beakta ändamålet
med en förpassning och syftet bakom huvudregeln i 11 § behandlingslagen
att den dömde skall införpassas genom polismyndighets försorg.
I avsaknad av uttalanden från lagstiftaren om motsatt tolkning
synes då uttrycket »verkställigheten börjat» i 12 § första stycket behandlingslagen
böra kunna tolkas självständigt i förhållande till det
som sägs i 16 § första stycket samma lag om utgångspunkten för sträfftidsberäkningen.
Ett omhändertagande, som sker vid förpassning till
fångvårdsanstalt, skulle med detta betraktelsesätt få anses innebära att
»verkställigheten börjat» vid bedömningen av möjligheterna att på
grund av nådeansökan få anstånd med verkställigheten. En nådeansökan,
som görs först sedan den dömde omhändertagits för förpassning
skulle alltså inte kunna föranleda anstånd med verkställigheten enligt
12 § behandlingslagen.

Vissa övriga frågor avseende handläggningen av uppskovsärenden

1. Vid inspektion av en länsstyrelse uppmärksammades ett ärende
angående straffverkställighet, vari hustrun till en till fängelse dömd
man ansökt om uppskov med verkställighet av mannens fängelsestraff.
Länsstyrelsen, som företagit ärendet till avgörande i befintligt skick,
anförde i sitt beslut: »S. G. har ej företett fullmakt att företräda G.
På grund härav och då i övrigt verkställigheten av det i ärendet ifrågakomna
fängelsestraffet ej rör henne, föranleder ansökningen icke någon
länsstyrelsens åtgärd.» Sedan från länsstyrelsen inhämtats yttrande rörande
bl. a. huruvida S. G., om fullmakt ansetts erforderlig, inte bort
ha beretts tillfälle att ingiva sådan, anförde JO Bexelius vid ärendets
avgörande bl. a. följande.

Enligt 12 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt må på ansökan
av den som icke är häktad uppskov med verkställigheten av fängelse
beviljas. Taleberättigad i dylikt ärende är enligt stadgandet endast den
som ådömts fängelsestraffet. Härav följer att nära anhörig till den dömde
saknar befogenhet att såsom part ansöka om uppskov för den dömde.
Härutinnan är reglerna olika mot vad som gäller vid nådeansökan.
Även om således nära anhörig icke äger ansöka om uppskov, bör dock,
av hänsyn till hur saken måste uppfattas av den dömdes familj, en avvisning
av nära anhörigs ansökan icke motiveras med den juridiska formuleringen
att »verkställigheten av det i ärendet ifrågakomna fängelsestraffet
ej rör» sökanden.

Om den dömdes anhöriga således ej har befogenhet att själva såsom
parter ansöka om uppskov för den dömde, följer dock ej härav att ansökan
för den dömde måste vara undertecknad av honom själv. Numera
anges uttryckligen i förvaltningslagen att part får föra talan genom
ombud. Vid tillämpningen av 12 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt,
där såsom skäl för uppskov bl. a. anges den dömdes hälso -

168

tillstånd, torde situationen ofta vara sådan att ansökan från anhörig
kan anses ingiven med den dömdes samtycke, ehuru formlig fullmakt
ej ingivits. I dylika fall torde skäl sällan förekomma för länsstyrelsen
att infordra skriftlig fullmakt. Ifall detta undantagsvis bedöms erforderligt,
bör nödigt anstånd självfallet medges. Om i ett dyWkt läge fara
i dröjsmål uppkommer för ärendets avgörande, blir det nödvändigt att
göra en avvägning huruvida avgörandet kan anstå till dess fullmaktsfrågan
avgjorts eller om ärendet eller fullmaktsfrågan kan avgöras utan
avvaktan härpå. När det gäller ansökningar om uppskov med straffverkställighet
må särskilt beaktas att något egentligt partsintresse knappast
kan anföras för att fullmaktsfrågan blir bedömd. Ett avslag på ansökan
hindrar ju icke ny ansökan, och någon motpart finns ju ej i dylika
ärenden. Det vore därför enligt min mening mera tillfredsställande
om i ett dylikt ärende, när fara i dröjsmål uppkommer, fullmaktsfrågan
lämnades åsido och ansökningen i stället prövades i materiellt hänseende.

2. I två fall, där länsstyrelse remitterat uppskovsärenden till polismyndighet,
fastän, i det första fallet, besvären ej inkommit i laga tid,
och, i det andra fallet, tidsfristen för uppskov tilländagått, har JO Bexelius
låtit bero vid en förklaring om att den felaktiga handläggningen
föranletts av förbiseende från den handläggande personalens sida samt
att åtgärder vidtagits för att förhindra ett upprepande därav.

3. I ett ärende hade polismyndigheten verkställt utredning i uppskovsärende
och avgivit yttrande i sak, fastän möjlig uppskovstid sedan
länge tilländagått. Vid ärendets avgörande uttalade JO Bexelius följande.

Det är uppenbarligen nödvändigt att den som hos polismyndighet fördelar
arbetsuppgifterna till underställd polispersonal är införstådd med
den lagstiftning som tillämpas, så att helt onödiga utredningar icke
verkställs. Härutinnan har det brustit vid handläggningen av ärendet
hos polismyndigheten. Dessutom har det saknats skäl att vid ärendets
redovisning till länsstyrelsen avgiva yttrande i sak. Däremot kunde
lämpligen, eftersom detta påstås ha uppmärksammats, det i skrivelsen
till länsstyrelsen ha angivits att möjlig uppskovstid tilländagått.

4. I ett annat fall behandlades polismyndighets handläggning av uppskovsärende,
där en tidigare ansökan nyligen prövats och endast en
kort tid återstod innan möjlig uppskovstid tilländagått. Vid ärendets
avgörande uttalade JO Bexelius följande.

Då P:s förnyade uppskovsansökan inkom återstod kort tid, innan tiden
för möjligt uppskov utgick. Det kunde då förutses att det för ytterligare
utredning skulle åtgå sådan tid att det var tveksamt om utredningen
kunde bli färdig innan uppskovstiden utgick. Eftersom P. tidigare
fått uppskov med straffverkställigheten beviljat, förelåg redan
viss, om också ej fullt aktuell, utredning. I detta läge hade enligt min
mening polismyndigheten bort hos länsstyrelsen efterhöra — per telefon
— om ytterligare utredning var påkallad. Den omständigheten att

169

införpassning till fångvårdsanstalt icke brukar av polismyndigheten
verkställas, förrän uppskovsärenden avgjorts, hade enligt min mening
— eftersom det gällde en förnyad ansökan och blott kort tid av möjlig
uppskovstid återstod — gjort det påkallat att icke onödigtvis fördröja
ärendets avgörande. Saken kunde nämligen ej ses enbart ur synvinkeln
att den dömde ej skulle drabbas av rättsförlust.

5. Angående polismyndighets handläggning av uppskovsärende, där
utgången av tiden för möjligt uppskov var nära förestående, då uppskovsansökan
inkom till myndigheten, uttalade JO Wennergren vid
ett ärendes avgörande bl. a. följande.

När en uppskovsansökan inkommer till polismyndigheten vid tidpunkt
då utgången av möjlig uppskovstid är nära förestående, måste uppskovsansökan
vidarebefordras till länsstyrelsen snarast möjligt. Ofta
torde väl polismyndigheten behöva komplettera ansökningen med viss
utredning. Stundom kan emellertid utredning inte vara nödvändig, t. ex.
när förnyad ansökan sker och i huvudsak samma skäl åberopas som
vid den tidigare ansökan och någon längre tid ej förflutit mellan ansökningarna.
Vidare lär ibland de åberopade skälen för uppskov vara
av sådan beskaffenhet att utredning inte är erforderlig. I dylika fall
liksom när det framgår att sökanden försöker förhala ärendet är det
lämpligt att polismyndigheten sätter sig i förbindelse med länsstyrelsen
och efterhör i vilken utsträckning utredning önskas. Detta kan enklast
ske per telefon.

Övervakningsnämnds befattning med skyddstillsynsdom

Genom dom 22.12.1970 dömde Åkerbo och Skinnskattebergs tingslags
häradsrätt en person — här kallad L. — för tillgrepps- och trafikbrott
begångna under tiden april—november 1970 till skyddstillsyn.
I domen meddelades vidare följande särskilda föreskrift: »L. skall underkasta
sig den läkarvård och/eller behandling som övervakningsnämnden
i samråd med skyddskonsulent kan finna erforderlig.» —
Häradsrätten förordnade vidare, att övervakningen skulle handhas av
övervakningsnämnden i Eskilstuna, vilken det även tillföll att utse
övervakare för L. Av domen framgick också, att häradsrätten tillämpat
stadgandet i 33 kap. 2 § brottsbalken. Domen vann laga kraft.

Till underlag för prövningen av frågan om påföljd för L. hade häradsrätten
bl. a. föranstaltat om läkarundersökning enligt 7 § lagen
om personundersökning i brottmål samt om rättspsykiatrisk undersökning.
Av denna personutredning framgick bl. a. följande: Vid 13 års
ålder blev L. 1964 omhändertagen av barnavårdsnämnd för samhällsvård
och intagen på barnhem. Sommaren 1965 placerades han i fosterhem.
Sedan L. i augusti 1966 gjort sig skyldig till homosexuell otukt
mot en 5-årig son till fosterföräldrarna underkastades han en psykiatrisk

6* Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

170

undersökning på bampsykiatriska kliniken vid Umeå lasarett. Den undersökande
läkaren anförde därvid sammanfattningsvis, att L. var en
hereditärt belastad pojke, som uppenbarligen vuxit upp under synnerligen
anmärkningsvärda och avvikande hemförhållanden sannolikt utsatt
för misshandel m. m. Enligt läkaren hade det redan tidigt framkommit
vissa aggressiva drag i kontakten med speciellt mindre barn
och sedan några år hade L. gjort sig skyldig till en rad asocialitetshandlingar
trots att omfattande åtgärder vidtagits för att hjälpa honom
till rätta. L. hade även haft betydande anpassningssvårigheter. Uppenbarligen
var L. relativt torftig och primitiv med benägenhet för impulshandlingar.
Bakgrunden härtill ansågs dock oklar men sannolikt
spelade såväl konstitutionella som miljöfaktorer avgörande roll. Med
hänsyn till att L. gjort sig skyldig till sexuell impulshandling bedömdes
risken för upprepade sådana som överhängande. Då han samtidigt var
d behov av viss yrkesutbildning och tillsyn ansågs placering på ungdomsvårdsskola
väl motiverad. — Sedan L. gjort sig skyldig till en
del ytterligare förmögenhetsbrott placerades han i oktober 1966 på
Råby ungdomsvårdsskola, varifrån han dock i november samma år —
sedan överläkaren vid Råby bedömt honom vara i trängande behov av
mentalvård — flyttades till Salberga sjukhus. L. hade dessförinnan slagit
ner en tillsynsman vid skolan med ett trätillhygge. Enligt en läkarundersökning
på Salberga sjukhus i maj 1967 bedömdes L. vara organisatör
av awikningar och överfall med tendens att hålla sig i bakgrunden
så att andra fick huvudansvaret för handlingarna. Hans uppträdande
ansågs i övrigt avvikande; han var tämligen känslokall, inbunden,
apatisk och ointresserad av allt samt betecknades som slapp
och i hög grad opålitlig. Vårdbehovet bedömdes nu som synnerligen
långvarigt. — I september 1967 beviljades L., som då alltjämt var intagen
på Salberga sjukhus, hel förtidspension på grund av en ryggskada.
I april 1968 försöksutskrevs han från Salberga sjukhus och var en
tid bosatt hos modem och styvfadern. Med den sistnämnde flyttade
han sedan till Hagby Säteri utanför Eskilstuna, där han arbetade i
lantbruket. I slutet av 1968 togs från sjukhuset kontakt med omsorgsstyrelsen
för utbildning av L., men någon sådan synes aldrig ha kommit
till stånd. I november 1969 blev L. slutligt utskriven från Salberga.
Han hade då under sommaren samma år flyttat med styvfadern till
Kolsva, där han en tid arbetade i ett snickeri. Han tröttnade dock på
detta arbete och gick sedan arbetslös till oktober 1970, då han tillsammans
med styvfadern flyttade tillbaka till Hagby Säteri där han sedan
hade arbete i ladugården.

I utlåtandet över läkarundersökningen enligt 7 § lagen om personundersökning
i brottmål uttalade den undersökande läkaren, biträdande
överläkaren G. Vasco, i juni 1970 bl. a., att det rörde sig om en
mycket avvikande personlighet, som blivit hämmad i sin utveckling

171

under uppväxttiden på grund av hemförhållanden. Detta hade framför
allt yttrat sig i att hans omdöme ej alls utvecklats och emotionellt var
L. totalt flack och oengagerad. Han handlade impulsivt utan tecken
att efteråt ångra Sitt handlande. Således var han totalt ointresserad av
den allvarliga påföljd som hans brott kunde förskylla. Han var absolut
ej i ett sådant tillstånd att han kunde ta vård om sig själv. Enligt
läkaren var L. i behov av vård på specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda.

I utlåtandet över den rättspsykiatriska undersökningen 18.11.1970
uttalade den undersökande läkaren, överläkaren Ester Lunell bl. a.:

L:s intellektuella deficit tillika med hans allmänna mognadsbrister
gör honom ytterligt handicapad i tillvaron och straffrättsligt hör han
hemma bland dem på vilka brottsbalkens 33: 2 är tillämplig.

Omsorgsstyrelsens intresse för hans utbildning tycks inte ha lett till
någonting och själv är han oförmögen ordna för sig, saknar förmodligen
också tillräckligt stöd hos mor resp. styvfar, vilka f. ö. lever på
var sitt håll med minimal kontakt. Modem uppbär hans sjukpension
och distribuerar den delvis till expl., som genom tillfälligt okvalificerat
arbete och ett visst självfallet parasiterande på styvfadern drygar
ut det bidraget.

I akt. situation synes man lämpligen — med hänsyn till hans dock
2-åriga veterligen skötsamma period (våren 68—våren 70) kunna göra
ett försök med skyddstillsyn under förutsättning att han får en fast
övervakning och att Omsorgsstyrelsen nu kan aktiveras i utarbetande
av föreskrifter och en mera långsiktig behandlingsplan. Lämnad att
helt sköta sig själv kan han lätt engageras i impulsartade brottsliga
handlingar. Vad gäller hans ekonomiska situation bör uppdrag ges till
någon annan än modem att förvalta hans medel.

Prognosen är osäker.

Med stöd av vad jag sålunda anfört får jag avgiva det utlåtande

att för tillgrepp av fortskaffningsmedel m. m. tilltalade L. är en intellektuellt
utvecklingsstörd, allmänt omogen, lättledd och impulsstyrd
yngling

att han begått åtalade brott under inflytande av sinnesslöhet i brottsbalkens
mening samt

att han inte är i oundgängligt behov av vård på specialsjukhus för
psykiskt utvecklingsstörda.

Enligt domskälen i domen 22.12.1970 fann sig häradsrätten med hänsyn
till ett av ungdomsfängelsenämnden avgivet yttrande och till innehållet
i 33 kap. 2 § brottsbalken inte ha möjlighet att ådöma L. annan
påföljd än böter eller skyddstillsyn. I påföljdsfrågan uttalade häradsrätten
vidare: »Enär L. synes vara i uppenbart behov av i vart fall
övervakning samt en fast övervakning torde ha stort värde för L:s rehabilitering
skall påföljden bestämmas till skyddstillsyn som dock bör
kombineras med skyldighet för L. att underkasta sig den läkarvård
och/eller behandling övervakningsnämnden kan finna erforderlig.»

Beträffande den följande händelseutvecklingen är upplyst att Eskils -

172

tuna tingsrätt i dom 1.9.1971 fann L. skyldig till mord. Gärningen,
som var begången 21.6.1971, hade bestått i att L. uppsåtligen berövat
en 8-årig gosse — här kallad J. — livet genom att med en sten tilldela
denne slag i huvudet, varvid uppkommit sprickbildning i skallbenet
samt krosskador i hjärnvävnaden. Tingsrätten som undanröjde den
tidigare ådömda skyddstillsynen förordnade, att L. för brotten skulle
överlämnas till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda.
Domen vann laga kraft.

I en artikel i tidningen Expressen 2.9.1971 lämnades en redogörelse
för de båda domarna. Därutöver uppgavs, att övervakningsnämnden
i Eskilstuna i mars 1971 förordnat övervakare för L., men att L. aldrig
underkastats någon läkarvård. Enligt uppgift i tidningsartikeln skulle
skyddskonsulenten ha förklarat, att det inte funnits någonting som
tytt på att L. behövt någon sådan vård eller behandling och att han
haft god kontakt med sin övervakare.

I en 6.9.1971 till JO inkommen skrift hemställde N. Rosenlind, med
bifogande av den aktuella tidningsartikeln, att JO skulle undersöka
saken.

Efter remiss inkom ordföranden i övervakningsnämnden i Eskilstuna,
rådmannen B. O. Berggren med yttrande jämte särskilt yttrande
av skyddskonsulenten i Eskilstuna distrikt Elsa Henningson samt skyddskonsulentens
akt i ärendet.

Elsa Henningson anförde bl. a.:

Bevis angående Åkerbo och Skinnskattebergs tingslags häradsrätts
dom den 22.12.1970 inkom till skyddskonsulentexpeditionen den 28.12.
1970. Beviset innehöll icke uppgift att L. förklarat sig nöjd med domen
i påföljdsfrågan. Domen, med åtecknat lagakraftbevis, inkom den

18.1.1971. Kanslipersonalen registrerade därefter övervakningsärendet,
upprättade joumalblad och kallade L. till skyddskonsulentexpeditionen
för samråd om lämplig övervakare.

Efter någon vecka ringde styvfadern, hos vilken L. bodde. Han uppgav
att L. hittade så dåligt i Eskilstuna att han inte kunde komma till
expeditionen. L. var anställd som hjälpare i ladugården på Hagby säteri,
där också styvfadern art>etade. På fråga om han hade något övervakarförslag
nämnde han deras gemensamma arbetsgivare, som
dock var bosatt på en annan gård. Då vi vill undvika att välja arbetsgivare
som övervakare kontaktade vi någon gång i februari barnavårdsnämndens
förre ordförande i Hällby, besiktare Lars Sjöbom. Han
ville, innan han åtog sig uppdraget, läsa handlingarna i målet. Efter
en kortare tid kom han upp på expeditionen och tog del av handlingarna.
Han accepterade och förordnades vid sammanträde den 8.3.1971
som övervakare.

Under övervakningstiden har övervakaren samrått några gånger med
den befattningshavare som handlagt ärendet, assistent Kerstin Karlsson.
övervakaren, som tidigare haft likartade övervakningar dels genom
oss, dels genom barnavårdsnämnden, etablerade en familjär kontakt
med L. Det bestämdes att L. skulle besöka honom varje måndagskväll,
och detta skötte han t. o. m. mordkvällen. Under maj månad var

173

han dock i Ljusdal och hälsade på sin mor. Modern ringde vid ett tillfälle
till övervakaren och beklagade sig över att L. förgått sig mot henne.
Någon dag senare ringde hon på nytt, nu därför att hon ville ha
L. kvar över mormoderns födelsedag. Detta och vad vi eljest kände
till om modem gjorde att vi inte tog det första telefonsamtalet på allvar.
Vid de samtal vi haft med övervakaren har ingenting framkommit
som tytt på att L. skulle varit i behov av läkarvård. Att L. var intellektuellt
utvecklingsstörd och till följd därav hade ett avvikande beteende
stod ju klart, men att L. skulle ha varit särskilt orolig framkom
aldrig.

Med den rutin vi dittills tillämpat tog vi alltså inte i övervakningsnämnden
upp frågan om föreskrift om läkarvård, av den anledningen
att vi inte ansåg sådan vård erforderlig. Att märka är att L. enligt läkarutlåtandet
den 18.11.1970 begått de aktuella förmögenhets- och trafikbrotten
under inflytande av sinnesslöhet i brottsbalkens mening.
Enligt vårt sätt att se kunde läkarvård eller behandling ej råda bot för
detta tillstånd utan borde övervägas först om det visade sig att övervakningen
ej var tillfyllest för att få L. att fungera på ett, utifrån hans
förutsättningar, tillfredsställande sätt.

Berggren anförde bl. a.:

Ärendet L. har varit före i övervakningsnämnden i Eskilstuna — i
vilken jag sedan 1.5.1971 är ordförande — dels 8.3.1971, då genom
ordförandebeslut övervakare för L. förordnades, dels vid rutingenomgång
inför mig 2.8.1971, då vi endast konstaterade att L. dåmera var
häktad som misstänkt för det mord om vilket han sedermera funnits
övertygad.

Den i domen 22.12.1970 intagna föreskriften att L. skulle underkasta
sig den läkarvård och/eller behandling som övervakningsnämnden
i samråd med skyddskonsulent kunde finna erforderlig har ej aktualiserats
i nämnden. Detta sammanhänger med tidigare tillämpade
rutiner, enligt vilka frågor om föreskrifter upptagits av nämnden antingen
vid återkommande rutingenomgångar — ibland först åtskillig
tid sedan ärendena inkommit — eller efter anmälan av skyddskonsulenten
i fall då denne ansett det påkallat att väcka frågan om föreskrifter.
Denna anordning, som veterligen rent praktiskt fungerat utmärkt,
har av mig uppmärksammats i samband med det aktuella ärendet
och befunnits ur principiell synpunkt mindre tillfredsställande.
Framför allt gäller detta när domstol i dom uttryckligen angivit att
övervakningsnämnden skall pröva behov av viss föreskrift. Numera
tillämpas alltså den ordningen, att genomgång av nyinkomna ärenden
skall ske med nämndens ordförande en gång i månaden.

I uttalandet att tidigare tillämpade rutiner rent praktiskt fungerat
utmärkt inbegripes fallet L. Vid bedömning i efterhand har jag för
egen del kommit fram till, att det är föga antagligt att nämnden skulle
ha haft en annan uppfattning än skyddskonsulenten i fråga om behovet
av föreskrift om vård eller behandling. Härvidlag må endast
framhållas, dels att domstolen ej synes ha ansett ett akut behov av vård
eller behandling föreligga — i vilket fall man väl skulle ha lämnat föreskrift
därom — utan endast torde ha velat fästa uppmärksamheten på
frågan och jämna vägen för ett ingripande, dels att före morddagen
ingenting nytt synes ha inträffat som givit tillräcklig anledning att upptaga
frågan om föreskrift.

174

Av skyddskonsulentens yttrande framgår att L:s skyddstillsyn icke
omedelbart börjat fungera, övervakningsnämnden, liksom skyddskonsulenten,
är väl medveten om angelägenheten av att övervakning av
den som ådömts skyddstillsyn bör sättas in snarast möjligt. Av skyddskonsulentens
yttrande framgår emellertid också de praktiska svårigheter
som kan möta i detta sammanhang, icke minst när, som i fallet
L., särskilda krav måste ställas på övervakarens kvalifikationer. Dröjsmålet
med förordnande av övervakare är givetvis beklagligt men synes
ha fått en godtagbar förklaring. Tilläggas må, att ingenting framkommit
som tyder på att dröjsmålet varit till olägenhet för ansträngningarna
att resocialisera L. och att övervakningen, sedan den kommit
igång, synes ha fungerat utmärkt. Något som helst orsakssammanhang
mellan dröjsmålet och mordgämingen kan uppenbarligen icke antagas.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande.

Av utredningen i ärendet framgår, att det dröjt närmare två och
en halv månad från det underrättelsen om häradsrättens dom anlänt
till skyddskonsulentexpeditionen till dess övervakare förordnats
för L. Härvid är dock att märka, att det av domsbeviset inte framgått,
huruvida L. avgivit nöjdförklaring eller ej och om sålunda den
honom ådömda skyddstillsynen börjat löpa. Klarhet härom erhölls
först sedan domen med lagakraftbevis jämte övriga handlingar rörande
L. kommit skyddskonsulenten tillhanda 18.1.1971. Från denna dag
har det dock dröjt mer än en och en halv månad innan övervakare för
L. förordnats. Ansvaret för att övervakare utsågs har åvilat övervakningsnämnden,
för vilken skyddskonsulenten beredde frågan. Även om
det varit av största vikt att valet av övervakare för L. utföll så att en
för uppdraget särskilt lämplig och väl kvalificerad person kunde utses
därtill, måste tidsutdräkten betecknas såsom anmärkningsvärd, i all
synnerhet som det av handlingarna framgick att övervakningen varit
särskilt angelägen. En anledning till dröjsmålet synes ha varit, att det
gått någon tid innan man fått L:s synpunkter på lämplig övervakare
för honom. Givetvis är det önskvärt att ett sådant val träffas med beaktande
av vad den dömde kan ha att anföra i saken. Detta önskemål
får dock inte — särskilt i ett fall som det förevarande — medföra
att den dömde under flera månader efter det domen meddelats lämnas
utan övervakare. All erfarenhet av övervakning visar, att det för
uppnående av ett positivt resultat av övervakningen är av stor vikt att
densamma kommer i gång så snart som möjligt efter det att domen
fallit (jfr. Romander—Bergström, Övervakningsnämnderna, 3:e uppl.
s. 24 och 36). Detta är också en av anledningarna till skyldigheten för
domstolarna att samma dag som skyddstillsyn ådömts därom underrätta
vederbörande övervakningsnämnd. Om övervakningsnämnden bedömt
att viss tid behövdes för att man skulle kunna skaffa fram en
passande övervakare för L. hade man — för att motverka olägenheterna
av dröjsmålet — lämpligen bort förordna skyddskonsulenten el -

175

ler någon annan tjänsteman vid skyddskonsulentexpeditionen att tills
vidare vara övervakare för L.

Även om jag sålunda finner att kritik kan riktas mot övervakningsnämnden
och skyddskonsulenten för dröjsmål med utseende av övervakare,
vill jag dock tillägga att utredningen inte visar något orsakssamband
mellan dröjsmålet och det som senare inträffat och det brott
L. därvid gjorde sig skyldig till. Jag låter därför i denna del bero vid
mina uttalanden.

Vad härefter beträffar frågan om vilka åtgärder övervakningsnämnden
bort vidta med anledning av den i domen meddelade föreskriften
att L. skulle underkasta sig den läkarvård och/eller behandling som
övervakningsnämnden kunde finna erforderlig är särskilt att märka
följande. I utlåtandet över den rättspsykiatriska undersökningen har
den undersökande läkaren såsom sin mening klart uttalat, att en förutsättning
för att ett försök med skyddstillsyn skulle kunna göras beträffande
L. var att denne erhöll en fast övervakning och att omsorgsstyrelsen
kunde aktiveras i utarbetande av föreskrifter och en mera
långsiktig behandlingsplan. Lämnad att helt sköta sig själv kunde L.
annars lätt engageras i impulsartade brottsliga handlingar. Det framgår
också av personutredningen i övrigt liksom av häradsrättens domskäl,
att en fast övervakning — i vilken även skulle kunna komma att
ingå behandling antingen av läkare eller i andra former — var ytterst
nödvändig, om skyddstillsynen skulle kunna fungera på ett någorlunda
tillfredsställande sätt. Givet är dock, att det här — liksom i de flesta
fall då sådana föreskrifter meddelas — inte varit möjligt, om ens önskvärt,
att domstolen närmare utformade innehållet i föreskriften om
lämplig vård. Man har i stället av naturliga, praktiska skäl fått låta
detta ankomma på de organ som skulle handha övervakningen.

Enligt lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda
skall landstingskommun bereda psykiskt utvecklingsstörda
som är bosatta inom landstingskommunen undervisning, vård
och omsorger i övrigt enligt lagen i den mån annan inte drar försorg
därom. Ledningen av denna landstingskommunens verksamhet utövas
av en styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda (omsorgsstyrelse).
Hos styrelsen skall finnas tjänster som särskolechef, vårdchef
och överläkare. Bland de åtgärder som omsorgsstyrelsen kan vidta
märks ordnande av undervisning i särskola — omfattande förskola,
skola för grundundervisning samt träningsskola eller yrkesskola — och
vård i vårdhem eller specialsjukhus. En psykiskt utvecklingsstörd som
behöver vård enligt lagen men inte bör erhålla den i någon av de nämnda
inrättningarna, skall tillhandahållas vård i hemmet. För sådana psykiskt
utvecklingsstörda, som ej kan bo i eget hem men inte behöver
bo i vårdhem eller specialsjukhus, skall bostad beredas i annat enskilt
hem, inackorderingshem eller elevhem.

176

Mot bakgrund av ovan angivna förhållanden och omsorgslagens intentioner
framstår det som svårförståeligt och högst otillfredsställande,
att övervakningsnämnden över huvud inte tagit upp frågan om behovet
av medverkan av läkare eller omsorgsstyrelse i arbetet med övervakningen
av L. Det borde enligt min mening ha skett omgående och
ha betraktats som en lika angelägen uppgift som den att utse övervakare.
I själva verket hängde dessa frågor nära samman. Valet av övervakare
måste bli beroende av vad omsorgsstyrelse och läkare förordade
i behandlingshänseende. Att man inte aktualiserat fråga om föreskrifter
om vård och behandling synes till viss del bero på den klart
otillfredsställande praxis som nämnden hade vid handläggningen av sådana
frågor, då man i första hand låtit denna prövning ankomma på
skyddskonsulenten. Det är givet att man vid de överväganden som
måste göras i ett fall som detta kan komma till olika meningar angående
behovet eller nyttan av läkarvård. Däremot framstår det som
högst förvånande, att särskilt de bestämda uttalandena i det rättspsykiatriska
utlåtandet om nödvändigheten av medverkan av omsorgsstyrelsen
inte föranlett någon reaktion eller åtgärd från skyddskonsulentens
eller nämndens sida. Av såväl dessa uttalanden som 7 §-undersökningen
och den övriga personutredningen rörande L. framgick med
all tydlighet att stora risker kunde vara förenade med att inte aktivera
L. utan lämna honom åt sig själv. Härtill kom att det måste anses ha
förelegat ett starkt behov av att i möjligaste mån bygga på och förbättra
L:s bristfälliga utbildning. Nu anförda omständigheter pekar
alltså enligt min mening klart på, att man — även om detta inte direkt
uttalats i häradsrättens domskäl — omgående bort söka omsorgsstyrelsens
medverkan i arbetet med övervakningen av L. Jag kan sålunda
inte godta det synsätt som Berggren företrätt då han uttalat att
det är föga antagligt att nämnden skulle haft en annan uppfattning än
skyddskonsulenten i fråga om behovet av föreskrift om vård eller behandling.
Och skyddskonsulenten kan ej gå fri från kritik för sin underlåtenhet
att ta initiativ till kontakt med omsorgsstyrelsen.

Även om Elsa Henningson inte själv — vid den prövning hon i enlighet
med övervakningsnämndens dåvarande praxis företagit av dessa
frågor — ansett L. vara i behov av läkarvård eller annan särskild behandling,
borde hon ändå ha funnit frågan så betydelsefull att hon
anmält den hos övervakningsnämnden. En ytterligare anledning därtill
uppkom för övrigt i maj 1971, sedan man underrättats om L:s uppträdande
under vistelsen hos modem. Enligt vad Berggren uppgivit har
nämnden numera ändrat sin praxis i vad avser handläggningen av
övervakningsärendena i dessa hänseenden. Med hänsyn härtill låter
jag även i denna del bero vid mina uttalanden.

177

Den rättsliga handlingsförmågan för intagen på fångvårdsanstalt

I en klagoskrift, som kom in till JO 13.10.1970, anförde W., som
var intagen på fångvårdsanstalten Norrtälje, i huvudsak följande.

Han hade fått en gitarr i gåva av en annan intagen, då denne frigavs.
En förrådsförman tog gitarren från honom och sade att intagna
inte fick göra affärer på anstalten och att gitarren skulle tillfalla staten.
W. ville att JO skulle utreda saken.

Efter remiss inkom styresmannen för anstalten, Torsten Rundblom,
med yttrande, vari han anförde:

W. hade i samband med att han skulle lämna anstalten för permission
den 3.9.1970 begärt att få medtaga en gitarr. Då W. ej hade någon
gitarr upptagen på sitt persedelkort kvarhölls gitarren i Civilförrådet.

I samband med att en intagen kommer till anstalten upprättas ett persedelkort
där alla tillhörigheter som införs på anstalten av den intagne
antecknas. Vid frigivning, permission eller liknande kontrollerar förrådsförmannen
att den intagne ej lämnar anstalten med effekter som
ej tillhör honom. Förrådsförmannen har i fallet W. handlat rent rutinmässigt.
Gitarren kvarhölls för att överlämnas till den rätte ägaren.
W. har vid samtal uppgivit att gitarren tillhör en nu frigiven intagen.
Vid kontroll av dennes persedelkort finns ingen gitarr upptagen. Uppgiften
om att förrådsförmannen yttrat att gitarren tillfaller staten har
säkerligen missuppfattats av W. Gitarren har kvarhållits för att äganderätten
skall kunna fastställas och för att den skall kunna överlämnas
till rätte ägaren, överlåtelse av egendom eller affärer mellan intagna
under anstaltstiden tillåts ej. Förrådsförmannens agerande i detta
fall har även polisanmälts av W. Med hänvisning till ovan stående

vill jag slutligen anföra att förrådsförmannen handlat helt i
enlighet med de bestämmelser som han har att följa.

Av en vid remissvaret fogad polisutredning framgick att förundersökning
ej inletts med anledning av W:s polisanmälan, eftersom brott
inte ansetts föreligga.

Under hand inhämtades från Rundblom, att W. vidhöll uppgiften
i klagoskriften att han fått gitarren i gåva av en annan intagen, som
frigivits.

Ärendet remitterades därefter till styresmannen för förnyat yttrande
enligt upprättad PM av följande lydelse:

I 31 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt och i 63 § kriminalvårdsstyrelsens
cirkulär nr 2/1968 om vård i anstalt ges föreskrifter
om intagens innehav av föremål. Av utredningen i ärendet angående
W:s innehav av en gitarr framgår att W. tydligtvis förvärvat och innehaft
gitarren utan att ha inhämtat tillstånd härtill. W. synes således
ha handlat i strid mot de nämnda föreskrifterna. Även om på grund
härav disciplinär åtgärd kunnat vidtagas medför emellertid den omständigheten
att de nämnda föreskrifterna åsidosatts ej att de civilrättsliga
reglerna om äganderättens övergång inte skulle gälla. Enligt
dessa regler medför innehav av lös egendom presumtion för riktighe -

178

ten av innehavarens fång till egendomen. W:s uppgift att han förvärvat
egendomen genom överlåtelse såsom gåva får alltså tagas för god, tills
annat visats. Några omständigheter, som visar annat, har ej framkommit
genom utredningen i ärendet. Sådana omständigheter hade eljest
kunnat föranleda anmälan till polisen avseende misstanke om brottslig
åtkomst av gitarren. Av utredningen i ärendet kan således ej anses
framgå att W. saknade äganderätt till gitarren. Med anledning härav
uppkommer fråga om vederbörande befattningshavare förfarit riktigt
genom att förvägra W. att vid permission medtaga gitarren från anstalten.
Yttrande härom torde inhämtas från styresmannen för fångvårdsanstalten
Norrtälje, som även torde avge yttrande rörande huru
med gitarren sedermera förfarits samt ifall den alltjämt förvaras på
anstalten, vilka åtgärder, som avses att vidtagas med gitarren.

I yttrande med anledning av denna remiss anförde Rundblom:

Beträffande förrådSförmannens vägran att vid permission låta W.
medtaga en gitarr från anstalten har jag tidigare förklarat att han
handlat i enlighet med sina instruktioner. Då en intagen skall lämna
anstalten händer det ibland att han medför klocka, gitarr eller annat
värdeföremål som han ej hade vid ankomsten till anstalten. Civilförrådet
på Norrtäljeanstalten sköts av en man, som ensam skall svara
för över tvåhundra intagnas civila persedlar. Denne tjänsteman har
ingen möjlighet att i ett liknande fall utföra någon utredning utan har
endast att beslagtaga föremål av värde som ej finns antecknade på den
intagnes persedelkort och för vilka den intagne ej i förväg inhämtat
tillstånd om att få föra ut ur anstalten. Ej heller kan det anses riktigt
att den intagne skall behöva kvarstanna på anstalten tills utredning
kunnat klaras av. Uppgift från den intagne att ett värdeföremål överlåtits
som gåva kan ej i detta sammanhang tagas för god. För att i någon
mån motverka spel av värdeföremål gäller den bestämmelsen att
överlåtelse av egendom eller affärsuppgörelser under anstaltstiden ej
tillåts med mindre än att särskilt tillstånd meddelats. Den aktuella gitarren
finns för närvarande i anstaltens civilförråd. Då någon ägare
ej har anmält sig och då den uppgivne ägaren ej är anträffbar får W:s
uppgift om att han fått gitarren som gåva hållas för god och gitarren
skall överlämnas till W.

Från Rundblom och från den förrådsförman, som 18.2.1971 var
tjänsteförrättande, inhämtades vidare att inga andra instruktioner för
förrådspersonalen angående utlämnande av föremål till intagen meddelats
än de som förekom i det i nämnda PM omtalade cirkuläret.
Båda uppgav att man krävde skriftlig handling rörande förvärvet för
att godta påstådd gåva av föremål mellan intagna. Förrådsförmannen
uppgav att gitarren i fråga i början av februari 1971 sänts till W. med
posten.

I anledning av klagomålen i detta och ett annat liknande ärende
(dnr 2939/70) anhöll JO Wennergren om yttrande av kriminalvårdsstyrelsen
rörande styrelsens bedömning bl. a. av W:s ärende och uppkomna
principfrågor, främst i vad mån särskilda åtgärder var påkal -

179

lade för att underlätta för tjänstemän inom kriminalvården att rätt
tillämpa ifrågavarande regelkomplex.

I sitt yttrande anförde styrelsen rörande W:s klagomål:

I detta ärende har styresmannen vid fångvårdsanstalten Norrtälje
T. Rundblom åberopat en bestämmelse av innebörd att överlåtelse av
egendom eller affärer mellan intagna under anstaltstiden inte tillåts.
Bestämmelsen motiveras av Rundblom med att den behövs för att i
någon mån motverka spel om värdeföremål.

En person som tas in på fångvårdsanstalt förlorar dock enligt styrelsens
mening inte sin rättsliga handlingsförmåga utan denna kvarstår
i princip och i densamma får inte göras andra inskränkningar än
sådana som har direkt stöd i lag.

Spel mellan intagna om pengar eller värdeföremål kan i vissa fall
tänkas äventyra ordningen och säkerheten på anstalten. Styresmannen
torde i så fall kunna ingripa och förbjuda spelet under åberopande av
den allmänna skyldigheten han har att tillse att behandlingslagens krav
på ordning och säkerhet på anstalt upprätthålls (jämför t. ex. 24 § andra
stycket behandlingslagen). Ett sådant ingripande synes dock endast
böra ske efter prövning i varje särskilt fall av om spelet har störande
konsekvenser. Någon rättsgrund för ett generellt förbud mot spel om
pengar m. m. synes sålunda inte finnas.

Oavsett hur det må förhålla sig med möjligheterna att meddela förbud
mot spel om pengar etc. intagna emellan står emellertid enligt styrelsens
mening fast, att en bestämmelse, som går ut på att intagna inte
får träffa avtal om överlåtelse eller eljest göra affärer sinsemellan under
anstaltstiden, inte har något stöd i lag. Inskränkningar av detta slag i den
intagnes allmänna rättshandlingsförmåga får därför inte göras. Någon
bestämmelse innebärande dylika inskränkningar har heller inte meddelats
av styrelsen. Däremot synes, att döma av vad styrelsen erfarit i
samband med utredningen i detta ärende, på anstalterna ganska allmänt
tillämpas en oskriven praxis av denna innebörd. Det torde vara denna
praxis som Rundblom stöder sig på när han i sitt yttrande till Justitieombudsmannen
åberopar en bestämmelse om förbud mot affärer mellan
intagna. Styrelsen har inte sanktionerat ifrågavarande praxis, och hur
den uppkommit är oklart, men de främsta motiven för densamma torde
vara att motverka spel om pengar m. m. och att skydda svagare intagna.

Att intagen har rätt att förvärva föremål och varor av en medintagen
leder emellertid inte till att den intagne också utan vidare får på anstalten
inneha vad han förvärvat. Frågan vad intagen får inneha på anstalt
regleras nämligen i 30—32 §§ behandlingslagen och i de med stöd därav
av kriminalvårdsstyrelsen meddelade föreskrifterna i bland annat 63—
64 §§ vårdcirkuläret (ny lydelse, se cirkulär nr 2/1971). För innehav
fordras tillstånd av styresmannen eller i varje fall en prövning av om
föremålet eller varan tillhör tillåten kategori eller inte. Den intagne,
som förut ägt föremålet, kan ha haft tillstånd att inneha detta, men
det betyder inte att den intagne som förvärvat detsamma också utan
vidare får inneha detta. (Innehav av t. ex. gitarr kan vara acceptabelt
på allmän avdelning men olämpligt på observationsavdelning, det
kanske accepteras av en rumskamrat men inte av en annan, som känner
sig störd därav etc.) Vägras innehavet läggs föremålet till den intagnes
övriga effekter i förrådet och förvaltas av anstalten enligt bestämmelserna
i 14—21 §§ vårdcirkuläret.

180

Av särskild betydelse i detta sammanhang är bestämmelserna i 19 §
vårdcirkuläret. Däri föreskrivs, att om hos intagen eller i anstaltens
lokaler eller eljest inom dess område påträffas egendom som intagen
ej får inneha, så skall det som påträffats genast omhändertas och överlämnas
till styresmannen. Framgår av omständigheterna att egendomen
tillhör viss intagen gäller om förvaring och förvaltning av egendomen
vad i 14—18 §§ sägs. Kan ej utrönas vem som är ägare skall, enligt
vad i 19 § vidare stadgas, egendomen såsom hittegods överlämnas till
polismyndigheten.

Såsom tidigare nämnts saknas stöd i lag för att göra inskränkningar
i de intagnas rättsliga handlingsförmåga på så sätt att de förbjuds att
göra affärer med varandra under anstaltstiden. Härav följer att det
inte heller är möjligt att sätta ur spel den allmänt gällande civilrättsliga
principen om att besittningen av en sak innebär presumtion för den
rätt till saken som besittaren påstår sig ha.

Om således hos viss intagen påträffas ett föremål, som han inte tidigare
fått tillstånd att inneha, skall föremålet överlämnas till styresmannen
enligt 19 § vårdcirkuläret. Styresmannens prövning i denna
situation skall emellertid inte i första hand gälla om föremålet till
äventyrs kan tillhöra någon annan. Det förhållandet att den intagne
är i besittning av föremålet innebär som tidigare nämnts presumtion
för att han äger föremålet. Vad styresmannen skall göra är främst att
ta ställning till om han skall tillåta den intagne att inneha föremålet
på anstalten enligt gällande regler i behandlingslagen och vårdcirkuläret
eller om föremålet skall läggas till den intagnes övriga persedlar
i förrådet. Dessutom kan ifrågakomma tillgripande av disciplinära åtgärder
i anledning av det otillåtna innehavet.

Undantagsvis har styresmannen dock att utreda äganderättsförhållandena,
oaktat att den intagne har föremålet i sin besittning och påstår
att han är ägare. Om föremålet tillhör anstalten, så är föremålet så
länge det finns kvar på anstalten samtidigt i den intagnes och i anstaltens
besittning. I en sådan situation finns ingen anledning att tillerkänna
den intagne starkare besittningsskydd än anstalten. Styresmannen
måste då, om det finns anledning att anta att föremålet tillhör anstalten,
få omhänderta föremålet tills vidare för att närmare utreda äganderättsfrågan.

En annan undantagssituation föreligger då det ifrågavarande föremålet
uppenbarligen tillhör viss intagen och det har påträffats hos
annan intagen under sådana omständigheter att man kan säga att »tjuven
togs på bar gärning» (jämför SP 16 § 6 p och BrB 24 kap. 1 §).
Också i ett sådant fall måste styresmannen få återställa föremålet till
den rätte ägaren.

Även om styresmannen således inte — om man bortser från nyss
angivna undantagssituationer — får ta ställning i äganderättsfrågan
på så sätt att han tar från en intagen ett föremål, som denne har i sin
besittning, och överlämnar det till annan intagen, som han anser vara
den rätte ägaren, föreligger inget hinder att han gör polisanmälan om
han misstänker att brott föreligger (jämför 119 § sista vårdcirkuläret).

I det aktuella fallet har den intagne av allt att döma inte tidigare fått
tillstånd att inneha gitarren. Det har därför förelegat förutsättningar
för att med stöd av 19 § vårdcirkuläret omhänderta gitarren och överlämna
den till styresmannen. Förrådstjänstemannen har sålunda handlat
formellt helt oantastligt.

181

Det är däremot mot bakgrunden av vad tidigare anförts uppenbart
att de skäl som anförts till stöd för åtgärden, först av förrådstjänstemannen
och senare av styresmannen, nämligen att affärer mellan intagna
inte är tillåtna, inte är juridiskt hållbara. Civilrättsliga avtal mellan
intagna är som förut nämnts principiellt giltiga. Styresmannen har
i detta fall inte haft någon anledning att pröva om gitarren eventuellt
tillhörde någon annan än W.

I fråga om behovet av särskilda anvisningar anförde styrelsen vidare:

Styrelsen har nyligen diskuterat de här berörda frågorna om affärer
mellan intagna och om den presumtion för rätt till sak, som besittningen
innebär, med kriminalvårdsdirektörerna, varvid dessa delgavs
den mening, som kommit till uttryck i detta yttrande. Styrelsen utgår
från att kriminalvårdsdirektörerna kommer att informera anstaltscheferna
i sina respektive räjonger om vad som framkom vid diskussionen.
Styrelsen kommer att delge kriminalvårdsdirektörerna Justitieombudsmannens
beslut i ärendet. Några ytterligare anvisningar synes icke
erforderliga.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande.

Genom att intas på fångvårdsanstalt mister en person inte den förmåga
att med bindande verkan avtala om överlåtelse av egendom som
han har enligt civilrättsliga regler. Däremot blir hans befogenhet att
ha föremål av olika slag i sin faktiska besittning begränsad genom de
bestämmelser som finns i behandlingslagen och vårdcirkuläret samt av
ordningsregler som i vederbörlig ordning meddelas för viss anstalt (se
30 § vårdcirkuläret).

I W:s ärende är följande regler av särskilt intresse i detta hänseende.

Enligt 31 § behandlingslagen får intagen, efter vad som prövas lämpligt,
inneha enkla personliga tillhörigheter men får i övrigt inte utöver
vad som följer av andra bestämmelser i lagen eller med stöd därav meddelade
föreskrifter inneha annat än vad som vid anstalten bestås
honom.

I 63—65 §§ vårdcirkuläret anges närmare vilka föremål och varor
som den intagne får skaffa sig, motta och inneha utöver vad som tillhandahålls
av anstalten. Bl. a. får han enligt 63 § skaffa sig, motta eller
inneha sådant som kan bereda honom lämplig sysselsättning under fritid,
dock endast i den utsträckning det kan ske utan olägenhet.

I 19 § vårdcirkuläret föreskrivs att, om hos intagen påträffas egendom
som han ej får inneha, det som påträffas genast skall omhändertas
och överlämnas till styresmannen. Om av omständigheterna framgår
att egendomen tillhör viss intagen, skall den förvaras och förvaltas enligt
närmare regler i 14—18 §§ vårdcirkuläret.

Av dessa bestämmelser följer att, när egendom som intagen inte
utan vidare har rätt att inneha anträffas hos honom, en prövning skall
ske om han bör få behålla egendomen i sin besittning. Bortsett från
sådana speciella fall som kriminalvårdsstyrelsen angeri i sitt yttrande,

182

när den intagne uppenbarligen saknar rätt till egendomen, skall vid
prövningen inte hänsyn tas till annat än om själva innehavet är lämpligt
eller ej. Befinnes detta inte vara fallet, skall egendomen tas om
hand och förvaras på den intagnes vägnar. Finnes anledning anta att
egendomen frånhänts annan genom brott, kan polisanmälan göras, ifall
man från anstaltens sida anser detta motiverat (jfr 119 § tredje stycket
vårdcirkuläret). I övrigt har man att utgå från att intagen som har
egendom i sin besittning också är behörig innehavare, antingen som
ägare eller i annan egenskap; han kan t. ex. ha lånat eller hyrt egendomen.
Kan han åberopa ett förvärv från annan intagen är förvärvet
som nämnts i princip giltigt och skall respekteras. Något krav på att
en påstådd gåva skall styrkas med skriftlig handling kan inte uppställas.

I den speciella situationen, då intagen som tillfälligt eller definitivt
lämnar anstalten vill medföra föremål som inte antecknats på hans
persedelkort, kan det visserligen vara befogat med viss kontroll av hur
han kommit åt föremålet. Men om inga särskilda omständigheter framkommer
som talar mot att han har rätt till egendomen, bör den inte
hållas kvar för utredning.

Som framgår av kriminalvårdsstyrelsens yttrande har på anstalterna
utbildats en uppfattning som innebär att affärer mellan intagna skulle
vara förbjudna. Ett ingripande mot en intagens egendom med denna
uppfattning som enda grund saknar emellertid stöd i de här berörda
bestämmelserna och kan inte anses tillåtet. Även om man medelst ordningsregler
skulle söka hindra affärer mellan intagna eller spel om
pengar och värdeföremål på anstalter, bör man nämligen vara medveten
om att endast disciplinära åtgärder kan komma i fråga, ifall bestämmelserna
överträds. I brist på särskilt stöd i författning saknas
möjlighet att omhänderta egendom som byter ägare under sådana förhållanden,
och än mindre kan man genom något slag av analog tilllämpning
av reglerna om förverkande i brottsbalken definitivt beröva
intagen egendomen. Det är bara om egendomen har sådan beskaffenhet
att den inte lämpligen bör vara i intagens besittning, som personalen
enligt de nyss nämnda bestämmelserna får ta hand om den. Såsom kriminalvårdsstyrelsen
anfört saknas emellertid stöd i lag för att göra inskränkningar
i de intagnas rättsliga handlingsförmåga på så sätt att
de förbjuds att göra affärer med varandra under anstaltstiden. Ordningsregler
av denna innebörd kan därför ej utfärdas och det förda
resonemanget är sålunda huvudsakligen av teoretiskt intresse.

I W:s fall har frågan om innehavet av gitarren kommit upp, när W.
skulle lämna anstalten för permission. Under sådana omständigheter
kan innehavet inte gärna ha framstått som olämpligt från ordningssynpunkt.
Däremot kan det ha funnits skäl för förrådsförmannen att
inte låta W. ta gitarren med sig från anstalten utan varje kontroll av
hans rätt till denna. Frågan borde emellertid ha avgjorts utan dröjsmål;

183

var den tveksam, skulle den genast ha hänskjutits till styresmannen för
att denne skulle avgöra, om man kunde godta W:s uppgifter. Enligt
min mening hade styresmannen då rimligen bort komma till resultatet,
att det inte fanns tillräckliga skäl att ta ifrån W. gitarren under permissionstiden.
Jag lämnar här öppet om W. bort få behålla gitarren i sin
omedelbara besittning också efter återkomsten till anstalten.

Den felaktiga handläggningen av ärendet med gitarren är emellertid
i viss mån förklarlig med hänsyn till att både frågan om gällande rättsregler
och frågan om W:s uppgifter borde godtas kan ha framstått som
tveksamma. W. har vidare numera fått ut gitarren och därför inte lidit
någon ekonomisk förlust på grund av det inträffade. Jag anser mig därför
kunna låta det stanna vid mina uttalanden i ärendet. Med hänsyn
till vad kriminalvårdsstyrelsen anfört synes det inte heller finnas något
behov av särskilda anvisningar om tillämpningen av här berörda rättsregler.
Jag utgår då från att, som styrelsen yttrat, anstaltschefema
kommer att informeras om mitt beslut i ärendet.

Förtroenderåd och dess verksamhet

I en rundskrivelse 1970 lämnade kriminalvårdsstyrelsen anvisningar
rörande samrådsverksamhet vid fångvårdsanstalten^ med syfte att
främja ett ökat samarbete mellan anstalternas ledning och personal och
de vid anstalterna intagna. I en ny rundskrivelse 1971 (BV: 18—71),
som upphävde den tidigare rundskrivelsen, upptog kriminalvårdsstyrelsen
samrådsorganen och förtroenderåden samt deras verksamhet till
närmare reglering. Rundskrivelsen upptar i tre olika avsnitt bestämmelser,
innefattande riktlinjer för samrådsorganens sammansättning och
verksamhetsformer. I ett fjärde avsnitt återfinns bestämmelser rörande
förtroenderåd. Här uttalas, att då förtroenderåden utses av de intagna
själva anledning saknas att i detta sammanhang reglera frågan om rådens
sammansättning. Beträffande rådens arbetsformer ankommer det
enligt rundskrivelsen på styresmannen att — efter hörande av samrådsorgan
— ange de närmare riktlinjerna, varvid dock bör iakttas, att för
att förtroenderåd skall anses representativt gentemot kriminalvården
erfordras, att ledamöterna valts genom sluten omröstning, som kontrollerats
av anstalten.

I klagomål anförde en intagen, som var ordförande i ett förtroenderåd,
att den ifrågavarande bestämmelsen om kontroll av val till förtroenderåd
med hänsyn till »föreningsrätten» var att anse som tvivelaktig.
Sedan yttrande inhämtats från kriminalvårdsstyrelsen, anförde
JO Wennergren vid ärendets avgörande — efter redogörelse för vad
som kan förstås med begreppet föreningsfrihet — bl. a. följande.

184

Såsom motivering för bestämmelsen har kriminalvårdsstyrelsen åberopat,
att en ordning med val av förtroenderåd utan kontroll från fångvårdsanstaltemas
sida skulle kunna medföra, att starkare intagna genom
obehörig påverkan korn att dominera förtroenderåden och dessas
verksamhet. Huruvida detta verkligen skulle bli förhållandet är en bedömningsfråga
och den kan givetvis vara föremål för delade meningar.
Mot den ståndpunkt som kriminalvårdsstyrelsen har intagit finner jag
emellertid inte anledning att rikta någon anmärkning. Härtill kommer
att det under alla förhållanden är naturligt och rimligt att de kriminalvårdande
myndigheterna har någon möjlighet till kontroll av att
förtroenderåden vid de olika fångvårdsanstalten^ är sanna företrädare
för de där intagna. Det bör i detta sammanhang framhållas, att det
är ett utmärkande drag för alla demokratiska val, att de sker under
rigorös kontroll i syfte att förhindra att obehöriga inflytanden gör sig
gällande. Det kan således inte anses ligga något ovanligt eller för de
intagna kränkande i att även val av förtroenderåd i dylikt syfte underkastas
kontroll, och det ligger i sakens natur, att de intagna själva med
sin begränsade frihet inte kan sörja för en tillräckligt effektiv kontroll.

Vid en inspektion av en fångvårdsanstalt sammanträffade JO Bexelius
med representanter för de intagnas förtroenderåd, som bl. a. uppgav
att anstaltsledningen sökte hindra förtroenderådets verksamhet.
Detta skulle bl. a. ha tagit sig uttryck i att man förflyttat ledamöter av
förtroenderådet till andra anstalter.

Sedan en omfattande utredning av klagomålen företagits, anförde
JO Bexelius vid ärendets avgörande bl. a. följande.

Vad beträffar påståendena om att anstaltens ledning skulle motarbeta
förtroenderådets verksamhet och därvid från anstalten förflytta intagna,
som varit verksamma i förtroenderådet, ger vad i ärendet framkommit
inte något som helst stöd för antagande att fog finns för dessa
påståenden. Den utförliga redogörelse som lämnats i dessa delar motsäger
fastmera klagandenas påståenden härvidlag.

Intagens möjlighet att under anstaltstid bedriva studier

I ett ärende anförde en intagen klagomål över att han, som avtjänade
fängelse två månader för värnpliktsvägran, under straffverkställighetstiden
ej fått fortsätta de studier, som han bedrev vid en teknisk högskola.
Sedan yttrande inhämtats från såväl kriminalvårdsdirektören som
kriminalvårdsstyrelsen anförde JO Bexelius vid ärendets avgörande
bl. a. följande.

Enligt 29 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt bör intagen uppmuntras
till självstudier och annan lämplig fritidssysselsättning. Studier
anses således i princip böra bedrivas under den fritid, som föreligger
sedan den intagne fullgjort sin i 23 § samma lag föreskrivna arbetsplikt,
vilken alltså kommer i första rummet. Enligt 48 § samma lag må
intagen, som undergår verkställighet av fängelsestraff, emellertid med -

185

givas att med inskränkning i arbetstiden ägna sig åt studier eller annan
utbildning. Av bestämmelserna i lagen framgår att möjligheterna för
intagna att bedriva studier utgör undantag från den behandling av intagna
som i övrigt skall tillämpas.

Det är uppenbart att studier ofta kan främja intagnas anpassning
i samhället och att det därför, såsom jag närmare uttalat i ett ärende,
återgivet i 1971 års ämbetsberättelse, sid. 207 f. f., kan vara väl motiverat
att bereda intagen tillfälle till studier under arbetstid.

När det gäller sådana intagna, som avtjänar korta fängelsestraff,
t. ex. för rattfylleri eller lydnadsbrott, kan emellertid några större krav
rimligtvis icke läggas på att verkställighetstiden skall anslås till utbildning
eller studier. Även om huvudregeln för denna kategori av intagna
således är att arbete skall utföras, vilket tämligen tydligt uttalats
i förarbetena till 1945 års lag om verkställighet av frihetsstraff m. m.
(K. prop. 1945: 342 s. 66, 102, 105, 119 och 122) — vilken lag innehöll
bestämmelser i detta avseende motsvarande dem som nu finns i lagen
om behandling i fångvårdsanstalt — kan dock i särskilda fall annan
behandling äga rum.

Såsom framgår av 23 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt skall
skadliga verkningar av frihetsförlusten såvitt möjligt förebyggas. Det
är tydligt att det med beaktande av den aspekten på behandlingsformen
kan, oaktat strafftiden är kort, förekomma fall, där verkningarna
av att den intagne icke medges tillfälle att fortsätta pågående studier
skulle bli högst olyckliga. Å andra sidan är det tydligt att intagen icke
kan påräkna att frihetsförlusten helt skall undgå att inverka på hans
fortgående utbildning. I den mån skadliga verkningar kan befaras uppkomma
på grund av verkställighet från viss tidpunkt, föreligger viss
möjlighet för den intagne, som bäst känner sin egen situation, att erhålla
uppskov med verkställigheten genom ansökan härom till länsstyrelsen.

Frågor i samband med brevcensur

1. I föregående års ämbetsberättelse nämndes bl. a., att ett flertal
klagomål avsett att brev från JO till intagen öppnats (se JO:s ämbetsberättelse
1972 s. 134 med däri lämnade hänvisningar). Under året har
i ett beslut avgjorts ett flertal sådana klagomål. I samma ärende behandlades
även principfrågan om intagen borde vara närvarande då
post till honom öppnades.

Vid ärendets avgörande anförde JO Wennergren bl. a. följande.

Som kriminalvårdsstyrelsen framhållit i sitt i ärendet avgivna yttrande
har styrelsen av främst sekretesskäl ej velat förorda ett system, som
innebär att en representant för de intagna får närvara vid postöppnandet
för att därigenom utesluta alla förekommande misstankar om dold
censur och skapa bättre garantier mot att sådana brev till intagna, t. ex.
brev från JO, som skall överlämnas obrutna till den intagne, öppnas
av misstag. Styrelsen har i stället hänvisat till den i 78 § vårdcirkuläret
intagna bestämmelsen att brev till intagen, där det lämpligen kan ske,

186

bör öppnas i närvaro av den intagne. Styrelsen har jämväl i en ny rundskrivelse
erinrat om angelägenheten av att intagen i enlighet med föreskrifterna
i vårdcirkuläret så långt möjligt bereds tillfälle att närvara
vid öppnandet av brev, då brevet ej skall censurläsas utan endast öppnas
för efterforskning av otillåtna föremål, samt erinrat om att brev
till intagen från JO, JK, kriminalvårdsstyrelsen och offentlig försvarare
bör överlämnas oöppnat till honom, om inte särskilda skäl talar
däremot. I rundskrivelsen har jämväl framhållits att granskning som
regel också bör underlåtas av brev till intagen från annan svensk myndighet
och annan advokat än offentlig försvarare samt att, i de fall
brevet av särskilda skäl anses böra öppnas för kontroll av att brevet
kommer från den uppgivne avsändaren, öppnandet bör ske i den intagnes
närvaro.

Kriminalvårdsstyrelsen har sålunda vidtagit åtgärder som synes vara
väl ägnade att förhindra att misstag av nu förevarande slag upprepas.
Den ordning angående behandlingen av inkommande post till de intagna
som föreslås införd på Österåkersanstalten och som enligt vad
styrelsen uppgivit redan tillämpas på en del andra anstalter, innebärande
bl. a. att allt postöppnande genom tillsynspersonalen sker i den intagnes
närvaro medan den post som skall läsas öppnas av assistentpersonal,
synes också ändamålsenlig och ägnad att undanröja det rådande
missnöjet med postöppnandet.

2. I rundskrivelse BV: 24—71, utfärdad 22.4.1971, meddelade kriminalvårdsstyrelsen
föreskrifter rörande tillämpningen av bestämmelserna
i 34 § behandlingslagen och i 77 § vårdcirkuläret om brevgranskning.
Under rubriken »6. Missbruk» föreskrevs:

Missbrukar den intagne honom beviljad förmån att skriva och ta
emot brev utan förhandsgranskning skall en omprövning av förmånen
göras. Omprövningen kan leda till att förmånen dräs in eller inskränks
för längre eller kortare tid. Som exempel på klara fall av missbruk kan
nämnas att i brev, som är ställda till massmedia eller som eljest är avsedda
för spridning, intagna eller enskilda tjänstemän på anstalten
namnges eller deras identitet på annat sätt avslöjas utan deras medgivande.

JO Bexelius beslöt att från kriminalvårdsstyrelsen infordra utlåtande
angående lämpligheten och befogenheten av den utfärdade föreskriften
med hänsyn till att den begränsade intagens rätt att till tidningar lämna
uppgifter, som kunde innefatta kritik mot tjänstemän vid fångvårdsanstalt.
I en bifogad PM återgavs vad JO Bexelius anfört i ett tidigare
ärende (1969 års ämbetsberättelse s. 213 f).

Vid ärendets avgörande anförde JO Wennergren efter redogörelse
för vad JO Bexelius sålunda uttalat i det tidigare ärendet.

Den uppfattning om förhållandet mellan tryckfrihetsförordningens
(TF:s) och behandlingslagens principer som JO Bexelius sålunda givit
uttryck åt delas av mig. Jag vill särskilt framhålla, att censurbestämmelserna
i behandlingslagen inte har till syfte att skydda myndigheter
eller befattningshavare för kritik, inte ens för illvillig, osaklig och ove -

187

derhäftig sådan. Kritiken kan emellertid vålla skadlig ryktesspridning,
ägnad att oroa intagnas anhöriga, och i extrema fall utgöra ett hot mot
ordning och säkerhet i anstalterna. Ingripanden med hänsyn till sådana
risker är givetvis nödvändiga och fullt förenliga med den här hävdade
tolkningen av TF.

Den passus i kriminalvårdsstyrelsens rundskrivelse som föranledde
remissen lägger tonvikten vid prövningen av ett meddelandes tillåtlighet
mera på det obehag som kan komma att vållas tjänsteman vid anstalten,
än på risken för effekter av det slag som uppbär censurstadgandet.
För tjänstemän vid fångvårdsanstalter som har ett arbete, som
ständigt utsätter dem för kritik av starkt växlande kvalitet, måste det
vara frestande att utnyttja de möjligheter som erbjuder sig att begränsa
detta obehag. Risken är därför påtaglig att ett uttalande som det
remitterade leder till censuringripanden som ej är påkallade av skäl som
här betecknats som legitima.

I kriminalvårdsstyrelsens yttrande görs vidare — utan synbar anknytning
till ordalagen i rundskrivelsen — en klar åtskillnad mellan underordnade
tjänstemän och personal i ledande ställning. Denna distinktion
synes emellertid inte ha något stöd i behandlingslagen eller dess förarbeten.
Av nu angivna olika skäl ställer jag mig i likhet med JO Bexelius
kritisk till den omdiskuterade passusen i rundskrivelsen och ser
med tillfredsställelse kriminalvårdsstyrelsens beslut att låta den utgå.

Efter ärendets avgörande lät kriminalvårdsstyrelsen ändra rundskrivelsens
ordalydelse så att passusen »eller enskilda tjänstemän på anstalten»
utgick.

3. I ett ärende, där en häktad efter nöjdförklaring överförts till fångvårdsanstalt
för verkställighet av straffet, hade åklagaren överklagat
domen. Trots att sålunda lagen om behandling i fångvårdsanstalt och
inte lagen om behandling av häktade och anhållna blivit tillämplig
hade åklagaren utan närmare undersökning utgått från det felaktiga
antagandet att den intagne fortfarande var häktad och till anstalten
givit direktiv om brevcensur och besöksförbud såsom om detta alltjämt
var fallet. Den ifrågavarande styresmannen underlät att fråga den intagne
om han tillät åklagarens granskning av sin brevväxling eller ej.
JO Wennergren förklarade att såväl åklagaren som styresmannen handlat
fel.

Avlyssning av telefonsamtal

I ett ärende hade framkommit, att man vid en fångvårdsanstalt i
samband med installation av telefonautomat avsedd att användas för
intagnas utgående samtal även installerat apparatur för avlyssning av
telefonsamtalen, vilken apparatur placerats inne i en assistents tjänsterum.
Vid ärendets avgörande uttalade JO Wennergren, att det av inne -

188

hållet i 81 § vårdcirkuläret visserligen följde att avlyssning av intagens
telefonsamtal kunde finnas böra äga rum men att detta inte fick ske
utan den intagnes vetskap eftersom det i så fall kunde bli fråga om olovlig
telefonavlyssning enligt 4 kap. 8 § brottsbalken. Därför var det också
olämpligt att som i förevarande fall installera avlyssningsapparatur
utan de intagnas vetskap och placera avlyssningsluren utom synhåll
för den som skulle avlyssnas. Om annan placering av avlyssningsapparaturen
inte varit möjlig, hade man enligt JO:s mening över huvud taget
inte bort installera den. En tjänsteman hade då istället — som anges
i vårdcirkuläret — i förekommande fall kunnat vara närvarande
under intagens samtal.

Oriktiga uppgifter i behandlingsjournal m. m.

Vid ett flertal tillfällen har vid granskning av infordrade behandlingsjoumaler
kunnat konstateras bristfälligheter vid förandet av journalerna.
Detta har särskilt gällt anteckning om behandling jämlikt 45 §
behandlingslagen.

1. I ett par ärenden har intagna påtalat, att det i behandlingsjournal
införts felaktiga uppgifter, som varit till skada för dem. I ett sådant fall,
där den ifrågavarande uppgiften avsåg en misstanke om narkotikabruk,
för vilken det enligt vederbörande tjänsteman inte förelåg några som
helst bevis, uttalade JO Bexelius följande.

I och för sig behöver det självfallet icke vara felaktigt att låta en
välgrundad misstanke om narkotikabruk el. dyl. vinna beaktande vid
prövningen av fråga om intagens placering inom anstalten. Dock måste
i fall där så sker av anteckningen därom i behandlingsjournalen rörande
den intagne också klart framgå, att det endast rört sig om misstankar
och ej — såsom den rörande J. införda anteckningen måste anses tyda
på — sedan länge faktiskt konstaterade förhållanden. Det innehåll anteckningen
givits vid införandet i behandlingsjournalen måste medföra,
att den — som, utan att känna till de förhållanden som legat till grund
för anteckningen, tager del av behandlingsjournalen rörande J. — bibringas
uppfattningen, att J. vid det aktuella tillfället varit narkotikamissbrukare.
Härtill kommer de svårigheter som uppenbarligen kan uppstå
för J. att framdeles på ett trovärdigt sätt förneka påståenden om
tidigare narkotikamissbruk.

Även om i behandlingsjournal införda anteckningar givetvis inte under
några förhållanden får borttagas därur, har man dock — såsom
också kriminalvårdsstyrelsen i sitt utlåtande uttalat — sedan felaktigheterna
med avseende å utformningen av anteckningen uppmärksammats,
bort införa en beriktigande anteckning, varav klart framgår att
bevis saknats för påståendet om J:s narkotikaproblem.

2. I ett annat ärende avseende i efterhand visade oriktiga uppgifter
i behandlingsjournal hade begärts, att den ifrågavarande anteckningen

189

skulle utgå ur behandlings journalen. Härom uttalade JO Wennergren,
att det givetvis ej kunde komma ifråga att låta någon del av anteckningen
utgå i efterhand men att det däremot exempelvis kunde göras
ett beriktigande i journalens marginell.

3. I ett fall hade klagomål anförts över innehållet i ett av skyddskonsulent
till domstol avgivet yttrande angående en tilltalads förhållanden
under prövotiden. I yttrandet hade felaktigt angivits, att den
tilltalade från länsarbetsnämnd utfått starthjälp för en anställning,
som han aldrig senare tillträdde. I JO-ärendet framkom dock, att starthjälp
visserligen beviljats men att denna aldrig hämtats. Vid ärendets
avgörande anförde JO Bexelius bl. a. följande.

Det felaktiga yttrandet till tingsrätten har förklarats bero på E:s
hårda arbetsbelastning och den tidsnöd han var i, då yttrandet skulle
avgivas. Även om sådana omständigheter icke kan ursäkta den oriktiga
uppgiften i yttrandet, kan uppgiften dock — sedd i förhållande
till vad i yttrandet i övrigt uppgivits rörande B:s förhållanden under
prövotiden — icke anses ha varit B. till nämnvärt förfång. Med hänsyn
härtill låter jag bero vid ett påpekande om vikten av att tjänstemän
vid avgivande av dylika yttranden iakttager största noggrannhet
vid återgivandet av sakuppgifter rörande den person eller de förhållanden
yttrandet avser.

Fråga om obehörigt yppande av intagens förhållande

I ett ärende anförde en intagen N. på fångvårdsanstalt klagomål över
att en tjänsteman vid anstalten för att kontrollera uppgifter, som den
intagne lämnat till grund för en ansökan om permission, utan tillstånd
kontaktat utomstående personer och därvid uppgivit att N. var omhändertagen
för kriminalvård.

Sedan i ärendet yttrande inhämtats från bl. a. kriminalvårdsstyrelsen,
anförde JO Wennergren vid ärendets avgörande — efter redogörelse
för ett tidigare JO-ärende (se 1971 års ämbetsberättelse sid. 215 f)
— följande.

Den tystnadsplikt som åligger tjänsteman vid fångvårdsanstalt är
inte någon absolut tystnadsplikt. Förbudet att yppa något om en intagens
personliga förhållanden begränsar sig till sådant yppande som
är att bedöma som ett obehörigt yppande. Som JO Bexelius framhållit
kan ej anges generellt vad som skall förstås med obehörigen. Tydligt
är att såväl allmänna som enskilda intressen kan grunda legitima skäl
för utlämnande av uppgifter om en intagen exempelvis till anhöriga
och andra myndigheter. Tystnadsplikten kan givetvis inte heller lägga
hinder i vägen för att en tjänsteman med annan diskuterar sådana personliga
förhållanden rörande en intagen som denne redan har kännedom
om. Han röjer ju då inte något angående den intagne. Gäller det

190

kontroll av intagens uppgifter, har tjänstemannen dock som kriminalvårdsstyrelsen
framhållit, att strikt hålla sig därtill och inte avslöja
sådant som kan vara okänt för den andra. Vad nu sagts är tämligen
självklart. Den svåra frågan är om ändamålet med H:s utredning i det
aktuella fallet gjorde det legitimt att, på sätt som skedde, ta kontakt
med N:s hyresvärdar på ett sådant sätt att därigenom röjdes att N. var
intagen på fångvårdsanstalt. Härvidlag kan följande anföras.

Enligt vad som framkommit i förevarande fall har H. på uppdrag
av styresmannen med anledning av N:s begäran om permission vilken,
med hänsyn till att N. ännu ej fullgjort kvalifikationstiden för regelbunden
permission, endast kunnat komma i fråga såsom särskild permission
enligt 99 § vårdcirkuläret, företagit en utredning beträffande
de av N. såsom skäl för sin framställning anförda förhållandena. Såsom
i yttrandena anförts är det givet, att behov gör sig gällande av en
kontroll från anstaltens sida av riktigheten i uppgifter som anförts av
en intagen till stöd för ansökan om permission. Däri ligger dock inte
att varje form av kontroll kan betraktas som behörig. En avvägning
måste göras mellan å ena sidan den intagnes anspråk på skydd för
sina personliga förhållanden och å andra sidan det allmänna utredningsintresset.
Vad gäller det senare måste sägas att det i ett enskilt
ansökningsärende inte gärna kan berättiga till åtgärder som kan skada
sökanden. Med hänsyn till den intagnes rätt till anonymitet bör därför
— såsom kriminalvårdsstyrelsen anfört — inte kontroll genom kontakter
med utomstående vidtas utan att det i förväg klargjorts för den
intagne att dessa åtgärder kan bli erforderliga och denne beretts tillfälle
att själv bedöma konsekvenserna t. ex. av att hans anstaltsvistelse
röjs. Han kan då om han vill förhindra detta antingen återkalla sin
framställning eller begära att den prövas i förefintligt skick med de
risker för avslag det senare kan innebära. Samtycker han till kontrollåtgärden
och det yppande om hans personliga förhållanden den innebär
blir yppandet därigenom behörigt.

Av R:s yttrande framgår, att varken från styresmannens eller H:s
sida överenskommits med N., att dennes belägenhet skulle få yppas.
Beträffande kontakterna med de båda hyresvärdarna har H. uppgivit,
att han inte nu kan erinra sig att han nämnt sin ställning som assistent
vid fångvårdsanstalt men att han vid kontakterna fått intryck av att
man känt till N:s »tidigare klammerier med rättvisan», och att därför
de personer han talat med kunnat gissa sig till att N. varit intagen
på fångvårdsanstalt. Även om det inte kan anses utrett att H.
för hyresvärdarna nämnt sin ställning såsom assistent vid fångvårdsanstalt
eller att N. varit intagen på sådan anstalt, är det dock — med
hänsyn till den uppenbara risken för att dessa förhållanden ändå kunde
komma att framgå under samtalets gång och de menliga verkningar
detta kunde komma att innebära för N. såsom hyresgäst — klart otillfredsställande,
att H. såsom ovan anförts inte i förväg underrättat N.
om denna förestående kontroll av hans uppgifter i permissionsansökan,
så att N. fått tillfälle att antingen ge sitt samtycke därtill, återkalla
sin framställning om permission eller låta den bli prövad i befintligt
skick. Då det inte visats, att vad som förevarit länt N. till
nämnvärd skada, finner jag mig kunna stanna vid ett påpekande om
vikten av att tjänsteman inom kriminalvården noga prövar vad som
enligt tystnadspliktsregeln bör anses som behörigt respektive obehörigt
yppande av enskilda personliga förhållanden.

191

Efter ärendets avgörande har kriminalvårdsstyrelsen i rundskrivelse
78/1972, vari transumt av beslutet intagits, till vederbörande tjänstemän
inom kriminalvårdsverket överlämnat detsamma för kännedom och
efterrättelse.

Anstaltsläkarsituationen

Ett flertal klagomål har avsett läkarbehandlingen vid fångvårdsanstalterna.
Vid prövningen härav har genomgående måst beaktas de
stora svårigheter som förelegat att rekrytera anstaltsläkare till flertalet
av landets fångvårdsanstalter. I ett ärende, som avsåg förhållandena
vid Kumla-anstalten, anförde JO Wennergren i denna fråga följande.

Såsom kriminalvårdsstyrelsen anfört råder uppenbarligen stora problem
beträffande rekryteringen av anstaltsläkare till flertalet av landets
fångvårdsanstalter, ett förhållande som i sin tur medfört dels att
hälso- och sjukvården på anstalterna blivit eftersatt, dels att läkarmottagningar
och sjukhus blivit belastade med patienter, som ej är i behov
av egentlig vård utan skulle kunna hjälpas med enkel undersökning
eller lugnande samtal. Till en inte oväsentlig del torde svårigheterna
härvidlag vara att hänföra till det förhållandet att en stor del av landets
läkare sedan några år fått ändrade anställningsförhållanden. Det
måste vidare konstateras, att det synes förenat med stora svårigheter
att för dagen finna en lämplig organisatorisk lösning av anstaltsläkarfrågan.
Ehuru jag inte vill uttala någon egen mening om hur denna
fråga bör lösas, förutsätter jag dock att kriminalvårdsstyrelsen till det
yttersta anstränger sig att finna en lämplig form härför, som anpassar
sig till läkarkårens såsom nyss nämnts i stor utsträckning förändrade
arbets- och anställningsvillkor. Såsom framkommit i detta ärende
har man ju till exempel sedermera lyckats träffa avtal med landstinget
i Örebro län rörande anstaltsläkartjänsten vid Kumla-anstalten.

Tillämpningen av stadgandena i 73 och 74 §§ behandlingslagen såvitt
avser föreskrifterna däri om underrättelse till läkare samt anteckning
om dennes yttrande

I 73 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt (behandlingslagen)
stadgas, att, när det finnes erforderligt för att betvinga våldsamt uppträdande,
så ock eljest, när säkerheten inom anstalten så kräver, intagen
må hållas skild från andra intagna samt, om andra medel finnes
otillräckliga, beläggas med lämpligt fängsel, dock ej under längre tid
än säkerheten fordrar. Anstaltens läkare skall så snart ske kan underrättas
om sådan åtgärd samt yttra sig däröver. Enligt paragrafens andra

192

stycke får intagen under transport beläggas med fängsel när det finnes
nödigt.

I 74 § behandlingslagen föreskrivs, att anteckning om bl. a. åtgärd
enligt 73 § och läkares yttrande däröver skall föras i särskild liggare
med angivande av anledningen till åtgärden.

I såväl klagoärenden som vid inspektioner på fångvårdsanstalter har
uppmärksammats, att föreskriften i 73 § behandlingslagen om underrättelse
till anstaltsläkare många gånger inte följts, då intagen placerats
i spännbälte.

Vid avgörandet av ett sådant ärende uttalade JO Wennergren härom.

Såsom kriminalvårdsstyrelsen anfört torde föreskriften i 73 § behandlingslagen
om underrättelse till läkare och yttrande av denne
framför allt vara föranledd av det starka kravet på att man skall kunna
säkra sig mot att den intagnes orostillstånd föranletts av sjukdom
som fordrar annan rent medicinsk behandling samt att åtgärden ur
medicinsk synpunkt är klart olämplig. Bestämmelsen får ses som tillkommen
i humanitetens intresse och för att förebygga att sådana åtgärder
används mot personer som skulle kunna ta allvarlig skada därav.
Härvid måste även beaktas, att man vid sidan av möjligheterna att
mot våldsamma uppträdanden tillgripa mekaniska tvångsmedel också
kan använda psykofarmaka. Genom att tillkalla läkare ges möjlighet
att få till stånd en medicinskt sakkunnig bedömning av behandlingen.
Härvid måste dock tilläggas, att användningen av psykofarmaka ej går
fri från betänkligheter och i många fall — särskilt vid korta fasthållanden
— ej är det mest humana medlet. Då längre tids fixeringar dock
synes vara mycket sällan förekommande på landets fångvårdsanstalter,
kan det dock ej medföra någon större belastning för anstaltsläkaren att
varje gång sådan åtgärd vidtas företa undersökning av den intagne.
Även om det till följd av vikariat eller dylikt inte alltid är möjligt att
tillse att den för åtgärden tillgängliga läkaren har tillräckliga erfarenheter
av tjänstgöring på fångvårdsanstalt eller psykiatrisk klinik, kan
det dock inte tolereras några principiella undantag från regeln om tillkallande
av läkare. Hur stor erfarenhet vårdpersonalen än kan ha av
dylika situationer saknar den dock tillräcklig medicinsk kompetens för
att kunna göra alla de bedömningar som kan visa sig erforderliga.

I samband med att det uppmärksammats, att förteckning enligt 74 §
behandlingslagen saknat uppgifter om anledningen till placering i
spännbädd eller om hur länge sådan placering pågått, om läkaren underrättats
om åtgärden och i så fall vad han sagt samt namnet på den
ifrågavarande läkaren har JO Wennergren uttalat, att det från rättssäkerhetssynpunkt
är av största vikt, att vid tillgripande av sådana
tvångsåtgärder som här avses gällande författningsregler och andra
bestämmelser noggrant följes, samt att detta är en förutsättning för att
man i efterhand skall kunna få möjlighet att ta ställning till frågan
huruvida en viss behandlingsåtgärd varit den mest ändamålsenliga och
lämpliga.

193

dömdes 1967 för bl. a. mord till internering med en minsta tid
för omhändertagande i anstalt om 12 år. Efter ny brottslighet dömdes
X. 1969 för försök till mord, varvid förordnades att tidigare ådömd
internering skulle avse även detta brott samt att den minsta tiden för
den fortsatta anstaltsvården skulle vara 12 år. Under bevakad permission
till föräldrahemmet 31.5.1971 avvek X. men kunde följande dag
gripas av polis.

Sedan yttranden och utredning i ärendet inhämtats från bl. a. vederbörande
kriminalvårdsdirektör och kriminalvårdsstyrelsen anförde JO
Wennergren vid ärendets avgörande bl. a. följande.

Även om man enligt vad ovan anförts hade goda skäl att bevilja X.
permissionerna, kvarstår dock frågan om man tillräckligt förberett den
nu aktuella permissionen genom att ge vårdarna erforderliga instruktioner
för deras uppdrag. Av utredningen i ärendet framgår att några
närmare instruktioner för permissionen — utöver att den skulle vara
bevakad och att X. därvid skulle vara ofängslad — inte meddelats. Med
hänsyn till det från alla synpunkter synnerligen känsliga läget synes
det otillfredsställande, att man inte — i god tid före 31.5.1971 — noggrant
instruerat L. och J. om vad dessa hade att iaktta vid fullgörandet
av det tvivelsutan utomordentligt svåra och ömtåliga bevakningsuppdrag
de åtagit sig. Visserligen var de enligt vad som uppgivits erfarna
och väl kvalificerade såsom vårdare och hade god kontakt med
X. Just den omständigheten att L. och J. haft god kontakt och väl
känt X. synes dock enligt min mening snarare ha varit ägnad att i detta
speciella fall kunna försvåra än underlätta själva bevakningsuppgiften.
Redan det förhållandet att X. skött de tidigare permissionerna
utan anmärkning kunde lätt medföra att vårdarnas uppmärksamhet
avtog och att de med hänsyn till det goda förhållande som uppstått
till X. drog sig för att i dennes hem utsätta honom för en alltför ingående
bevakning. De risker som från bevakningssynpunkt sålunda kunnat
vara förenade med valet av de från andra synpunkter väl lämpade
vårdarna hade bort motverkas genom att man före permissionen lämnat
såväl vårdarna som X. instruktioner om de förhållningsregler som
kunde anses böra gälla för permissionen och inskärpt betydelsen av att
permissionen avlöpte utan tillbud. Om detta skett, hade det också senare
varit lättare för alla parter att veta hur stor rörelsefrihet X. kunde
tillåtas få och var gränser borde sättas. Sålunda hade t. ex. kunnat
föreskrivas, att X. inte under några som helst omständigheter fick lämnas
ur sikte. Uppgiften att tillse att sådana instruktioner utfärdades
måste anses ha närmast åvilat E., vilken i egenskap av styresman för
anstalten redan 24.5.1971 fått del av kriminalvårdsdirektörens beslut
att bevilja X. den sökta permissionen. Även om det sålunda i fråga om
utfärdande av instruktioner för bevakningsuppdragets fullgörande inte
tillgått som varit önskvärt, är vad som förevarit dock ej av beskaffenhet
att för E. kunna föranleda ansvar för tjänstefel.

7 Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

194

Såsom ovan anförts delar jag meningen, att bevakningsuppdrag av
den art varom här var fråga hör till de känsligaste och svåraste uppgifter
som en vårdare kan ställas inför. Enligt beslutet skulle permissionen
visserligen ske med bevakning men dock utan att X. skulle vara
fängslad. Självfallet måste man under sådana förhållanden också kunna
tillåta X. viss rörelsefrihet. Det kan därför inte heller rimligen begäras
av vårdarna, att dessa under besöket i X:s hem skulle ha följt
efter honom steg för steg. Genom ett sådant uppträdande skulle tvärtom
syftet med den gradvis lättade bevakningen vid permission ha motverkats.
I själva bevakningsuppdragets natur måste dock ligga, att man
hela tiden verkligen vet var den som bevakas uppehåller sig. En sådan
visshet har i förevarande fall — enligt vad som framkommit om lokaliteternas
utformning — inte varit möjlig att uppehålla med mindre man
hela tiden haft X. i sikte. Det rum vilket X. gick in i för att spela
piano hade två utgångar, och X. kunde — utan att ta sig ut genom
fönster eller dylikt — lämna rummet och sedan även huset utan att
passera köket, där J. och L. satt till bords tillsammans med medlemmarna
i X:s familj. Enligt min mening hade J. och L. — utan att närmare
instruktioner därom behövt utfärdas — självmant bort iaktta en
så grundläggande regel för det slags bevakning, varom här varit fråga,
som att inte helt — och särskilt inte under så pass lång tidsrymd som
här skett — släppa X. ur sikte. Med hänsyn till vad J:s och L:s överordnade
samt kriminalvårdsstyrelsen anfört låter jag emellertid bero
vid de avgivna förklaringarna och vad som i övrigt förekommit.

Utformningen av betyg för intagen på fångvårdsanstalt

Klagomål anfördes från intagna vid en fångvårdsanstalt över att de
arbetsbetyg, som på begäran utfärdades vid anstalten för att av den
intagne kunna användas vid sökande av arbete, regelmässigt försågs
med anstaltens stämpel. Sedan i ärendet inhämtats yttrande från kriminalvårdsstyrelsen
anförde JO Wennergren vid ärendets avgörande
bl. a. följande.

En av de allmänna grundsatser, som iakttas i den offentliga förvaltningen,
är grundsatsen om öppenhet. Av hänsyn till förtroendet för
myndigheterna anses det vara av största betydelse att, när en myndighet
meddelar ett beslut, besvarar en förfrågan, avger ett yttrande etc.,
det av den handling som återger beslutet, svaret eller yttrandet klart
framgår vilken myndighet det är fråga om och vilken eller vilka tjänstemän
som företrätt myndigheten. Det strider mot en grunduppfattning
inom svensk offentlig rätt att en myndighet uppträder på ett mer eller
mindre anonymt sätt, så att säga utan att bekänna färg.

Mot bakgrund av denna grundinställning kan jag inte gärna komma
till annat resultat beträffande utformningen av ett arbetsbetyg åt en
intagen på en fångvårdsanstalt än vad kriminalvårdsstyrelsen gjort.
Betyget behöver visserligen inte skrivas på papper där utgivarnamnet
och övriga utgivaruppgifter är förtryckta men kravet på att dessa upp -

195

gifter finns med på arbetsbetyget kan ändå knappast utan allvarliga olägenheter
frånfallas.

Efter ärendets avgörande har kriminalvårdsstyrelsen i rundskrivelse
73/1972, vari beslutet fullständigt intagits, till vederbörande tjänstemän
inom kriminalvårdsverket överlämnat beslutet för kännedom och efterrättelse.

Försöksverksamhet med observationsrapportering vid vissa fångvårdsanstalter Sedan

kriminalvårdsstyrelsen i samråd med den s. k. tillsynsutredningen
under 1971 inlett försöksverksamhet vid vissa fångvårdsanstalter
med s. k. observationsrapportering, varigenom åt tillsynspersonal
och arbetsledare uppdragits att lämna rapporter angående de intagnas
uppträdande i olika hänseenden, anfördes till JO klagomål över verksamheten.
Klagomålen avsåg bl. a., att man inte ansåg den personal
som genomförde »betygsättningen» kompetent för sin uppgift samt att
vissa av variablerna i bedömningssystemet var olämpligt utformade.

Sedan yttrande inhämtats från bl. a. kriminalvårdsstyrelsen, anförde
JO Wennergren vid ärendets avgörande bl. a. följande.

Det torde vara oomtvistat, att man för att kunna bereda den som
är intagen på anstalt en så adekvat vård och behandling som över huvud
är möjlig behöver inhämta kunskaper om honom och lära känna
honom. Likaså har det på senare tid allmänt ansetts, att man bör sträva
mot att på alla sätt stimulera vårdpersonalen i behandlingsarbetet
och att därvid även tillvarata dess kunskaper och erfarenheter av arbetet
och de intagna. För att finna lämpliga former för hur denna
verksamhet praktiskt skall bedrivas torde det otvivelaktigt vara nödvändigt
med försöksverksamhet i olika former. Det är också såsom ett
led i de nu nämnda strävandena som den i ärendena påtalade försöksverksamheten
inletts. Det ligger i sakens natur att meningarna kan
dela sig om såväl det lämpliga som det ändamålsenliga i olika enskildheter
i ett sådant rapporteringssystem som det prövade och det kan
enbart vara till fördel att en så allsidig diskussion som möjligt äger rum
kring försöken. Eftersom det endast varit fråga om en försöksverksamhet,
och då något beslut ej fattats om den slutgiltiga utformningen av
den erforderliga informationsordningen, anser jag mig dock inte för
egen del böra blanda mig i den pågående diskussionen i frågan genom
att uttala någon egen mening om saken. Jag vill dock i anslutning till
vad kriminalvårdsstyrelsen i sitt yttrande anfört uttala, att jag varken
anser valet av bedömningsgrunder eller vissa av de tillämpade variablerna
helt odiskutabelt. Jag förutsätter dock att man i det vidare arbetet
med saken särskilt utnyttjar tillgänglig psykologisk och annan expertis.
I anledning av vad K. anfört om de intagnas rätt till personlighetsskydd
anser jag mig även böra understryka vikten av att under de fortsatta
övervägandena om vad informationen om de intagna skall om -

196

fatta och hur den skall gå till, också denna sida av saken noga beaktas.
Härvid bör även uppmärksammas de risker i olika hänseenden som
kan följa av att kännedom om den enskildes personliga förhållanden
blir spridd inom en allt vidare krets av befattningshavare.

Testning av bantningsmedel på intagna i fångvårdsanstalt

I en tidningsartikel uppgavs, att två utländska bantningsmedel skulle
ha testats på 40 narkotikamissbrukare, som var intagna på fångvårdsanstalterna
Norrtälje och Österåker. I artikeln uppgavs att undersökningen,
vari deltagande var frivilligt, avsåg att utröna om medlen hade
någon centralstimulerande effekt och därmed kunde bli föremål för
missbruk samt att varje intern, som deltog i prövningen av medlen, erhöll
200 kr. i ersättning. I anledning av dessa tidningsuppgifter inhämtades
yttranden från bl. a. kriminalvårdsstyrelsen och socialstyrelsen.

Vid ärendets avgörande uttalade JO Wennergren, att lämpligheten av
de förevarande prövningarna av bantningsmedel på fångvårdsanstalterna
österåker och Norrtälje kunde starkt ifrågasättas. JO anförde vidare: Jag

lutar också åt den åsikten att i fångvårdsanstalter intagna i regel
inte bör anlitas såsom försökspersoner i andra forskningsprojekt
än sådana, som har direkt beröring med kriminalvården. Forskning rörande
narkomani och narkotiska preparat har visserligen betydelse också
för kriminalvården, inom vars ram ett stort antal narkotikamissbrukare
är omhändertagna, men ifrågavarande projekt kan knappast anses
ha så direkt samband med just kriminalvården att denna bort aktivt
engageras. Prövningarna av bantningsmedel hade i mitt tycke ett för
kriminalvården främmande syfte.

Medicinering med alkoholavlänkande preparat såsom villkor för permission I

ett ärende ifrågasatte en intagen om anstaltsläkaren ägde föreskriva
»tvångsmedicinering» av antabus såsom villkor för att de intagna
skulle få utnyttja permission som de redan beviljats.

Vid ärendets avgörande uttalade JO Wennergren bl. a. följande.

Sedan länge har det bl. a. inom kriminalvården varit vanligt förekommande
att till förebyggande av permissionsmissbruk låta intagna,
som tidigare visat sig ha alkoholproblem, inför en förestående permission
undergå medicinering med alkoholavlänkande preparat såsom antabus
och dipsan. Någon anledning att från min sida rikta invändning
mot denna praxis eller mot att man i sakligt befogade fall förutsätter
sådan medicinering för att permission skall beviljas föreligger inte.

197

Besök på fångvårdsanstalt av underårig

I klagomål till JO anförde Skogomeinternernas Intresseförening klagomål
över att en intagen vid anstalten nekats att ta emot besök av
sin fästmö under hänvisning till att denna inte fyllt 18 år. I klagomålen
uppgavs vidare bl. a., att de intagna inte blivit underrättade om denna
åldersregel för besökande till anstalten. Yttranden inhämtades från
styresmannen för Skogome-anstalten samt från kriminalvårdsstyrelsen.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius.

Regler beträffande besök hos intagen finns i 35 § behandlingslagen.
Enligt dessa regler må intagen i den mån det är förenligt med ordningen
inom anstalten mottaga besök av familjemedlemmar eller andra
närstående, om det ej av särskild anledning kan verka skadligt. I övrigt
må intagen efter styresmannens prövning mottaga besök av bland
andra sin försvarare och av annan person, när det med hänsyn till den
intagnes fostran, utbildning eller utkomstmöjligheter eller eljest finnes
vara till gagn. I den mån det finnes erforderligt skall tjänsteman vid
anstalten vara tillstädes vid besök.

Enligt 83 § vårdcirkuläret får besök av barn i åldern 2—14 år ej tilllåtas
annat än om särskild anledning är därtill och besöket kan ske under
förhållanden som medger särskilt hänsyntagande till barnet.

Såsom uttalats i kriminalvårdsstyrelsens yttrande torde även besök
av ungdomar i åldern 15—18 år behöva regleras. En av styrelsen tillsatt
arbetsgrupp har också nyligen föreslagit vissa regler avseende särskilt
besök till manliga intagna av unga flickor, men styrelsen har ännu
ej tagit ställning till dessa förslag. L:s syfte med de av honom för Skogome-anstalten
utfärdade, nu påtalade besöksbestämmelserna har uppenbarligen
föranletts av överväganden likartade de som lett till de
förslag som framlagts av den av styrelsen tillsatta arbetsgruppen.

På sätt framgår av vad L. anfört kan besök av underåriga flickor
verka skadligt. Belysande härför är det i JO:s ämbetsberättelse 1961
s. 99 o. f. återgivna ärendet, i vilket dåvarande fångvårdsstyrelsen på
min hemställan meddelade en styresman disciplinär bestraffning för det
denne utan tillräckliga skäl tillåtit två underåriga flickor — den ena
knappt 16 år — att besöka en i anstalt intagen man, som de kände
endast flyktigt.

Restriktioner med avseende å besök av underåriga flickor kan inte
anses oförenliga med stadgandet i 35 § behandlingslagen. Man bör sålunda,
såsom den av kriminalvårdsstyrelsen tillsatta arbetsgruppen funnit,
kunna vägra flickor under 18 år tillstånd att besöka intagna, i
varje fall om medgivande av målsman inte lämnats. Ett förbud bör
dock inte vara undantagslöst. Undantag bör exempelvis kunna göras
för den, som längre tid levt tillsammans med den intagne. Tillstånd
bör vidare kunna lämnas till bevakade besök.

Med hänsyn till det sagda kan någon erinran i och för sig inte riktas
mot L. för att han — inom ramen för bestämmelserna i behandlingslagen
— föreskrivit restriktioner med avseende å besök av underåriga
flickor. Det av L. meddelade förbudet synes emellertid inte ha
gett utrymme för erforderliga undantag och kan därför inte gå fritt
från invändningar. Det förefaller dock som om L. avsett att undantag
skulle kunna göras. Det meddelade förbudet är därför inte av beskaf -

198

fenhet att kunna läggas L. till last såsom fel. Jag vill dock framhålla
önskvärdheten av att sådana restriktioner med avseende å besök, som
inte är motiverade av lokala förhållanden, bör med hänsyn till besökens
betydelse för de intagna vara generella för alla likartade anstalter
och därför utfärdas av kriminalvårdsstyrelsen.

I 82 § vårdcirkuläret säges angående besök, att om hänsyn till ordning
eller säkerhet eller lokala förhållanden nödvändiggör särskilda
föreskrifter, besökande och intagna bör informeras härom på ett sätt
som är ägnat att skapa förståelse för åtgärderna. I enlighet härmed
borde anstaltsledningen självfallet ha tillsett att de intagna vid anstalten
omedelbart informerats om de nya föreskrifterna samt om förutsättningarna
för medgivande av undantag därifrån. Bristerna härutinnan
är dock inte av beskaffenhet att kunna föranleda ansvar för någon
tjänsteman.

Fråga om beviljande av pass för intagen

Vid avgörandet av ett ärende, som gällde handläggningen av passansökan
från en i interneringsanstalt intagen, uttalade JO Wennergren
bl. a. följande.

Förevarande ärende har jämväl aktualiserat behovet av en översyn
av gällande bestämmelser angående utfärdande av pass för personer
intagna på fångvårdsanstalt. Såväl polismyndigheten i Norrköping och
länsstyrelsen i östergötlands län som interneringsnämnden och kriminalvårdsstyrelsen
har sålunda påtalat det otillfredsställande i att det
enligt nu gällande passbestämmelser synes vara lättare för en person
som är intagen på fångvårdsanstalt att erhålla pass än för den som är
nyligen frigiven eller eljest ställd under övervakning. Interneringsnämnden
har jämväl påtalat att det synes vara oklart huruvida ett av övervakningsnämnd
jämlikt 6 § tredje stycket passkungörelsen avgivet yttrande
kan överklagas eller ej.

Jag delar den av kriminalvårdsstyrelsen framförda uppfattningen att
det är inkonsekvent att en passansökan kan komma att behandlas olika
beroende på om den som gör ansökan är intagen på anstalt eller nyligen
frigiven ävensom att det är opraktiskt att pass först utfärdas för
en intagen och därefter återkallas efter frigivningen, såvida inte övervakningsnämnden
medger fortsatt passinnehav. Som interneringsnämnden
framhållit synes skäl föreligga att behandla passansökningar på
samma sätt oberoende av om den som dömts till påföljd vårdas i eller
utom anstalt.

Då under hand inhämtats, att det bl. a. i anledning av framställningar
från riksdagen till Kungl. Maj:t inom Kungl. Maj:ts kansli pågick
arbete för utfärdande av ny passlag, varvid bl. a. de i ärendet aktualiserade
spörsmålen torde komma att övervägas, avstod JO dock
från att göra någon egen framställning i saken utan nöjde sig med
att tillställa justitiedepartementet ett exemplar av beslutet i ärendet.

199

Tjänstemans försummelse att på begäran av intagen ombesörja inbetalning
av försäkringspremie

I ett ärende anförde en intagen klagomål över att man på anstalten,
trots framställan från honom, försummat att av hans medel betala
premie för hemförsäkring. Den intagne hade 9.5.1972 till personal på
anstalten lämnat ett inbetalningskort å hemförsäkringspremie. Natten
till 16.6.1972 hade hans lägenhet eldhärjats varvid allt lösöre förstörts.
Först samma dag hade den intagne fått veta att premien ej inbetalts,
trots att medel härför funnits på hans konto. Under utredningen i JOärendet
upplystes, att det ifrågavarande försäkringsbolaget på anstaltens
initiativ slutligen beslutat att utbetala ersättning för liden skada,
enär den intagne inte kunde lastas för att premien inte erlagts i rätt
tid.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Sverne avslutningsvis
följande.

Det inträffade visar betydelsen av att personalen vid anstalten —
framför allt nyanställd och tillfälligt anställd personal — får instruktioner
om att anstalten i och med att den omhändertar de intagnas
medel även påtager sig ett ansvar för dessa medel samt att anstalten
därför också är skyldig att med erforderlig snabbhet pröva gjorda
framställningar om utbetalningar från de intagnas konton. Jag utgår
emellertid ifrån att styresmannen vid anstalten efter vad som inträffat
kommer att meddela personalen dylika instruktioner.

Tjänstemans skyldighet att vid anfordran uppge namn

I flera olika ärenden har klagomål anförts över att tjänstemän, som
på olika sätt ingripit mot en intagen, vid förfrågan från denne vägrat
uppge sitt namn. Vid avgörandet av ett sådant ärende uttalade JO
Wennergren bl. a. följande.

I arbetsordningen för fångvårdsstaten regleras bl. a. personalens
åligganden i olika hänseenden. I 8 § föreskrivs sålunda att tjänsteman
skall utföra sin tjänst med oväld, nit och omsorg, samt att han i sin
tjänsteutövning skall uppträda lugnt och hänsynsfullt men med erforderlig
fasthet, vinnlägga sig om självbehärskning och undvika vad som
kan uppfattas som utslag av oginhet eller småaktighet. Enligt 10 § bör
tjänstemän alltid betänka, att anstaltslivet är en konstlad livsform och
att de intagna därför stundom beter sig på annat sätt än människor i
frihet. Av dessa och andra föreskrifter ävensom och framför allt av
att fråga är om offentlig tjänst måste anses följa, att en tjänsteman
är skyldig att vid förfrågan uppge sitt namn, såvitt inte trängande tjänsteuppgifter
eller annan särskild omständighet talar emot att upplysningen
lämnas just vid frågetillfället.

200

Användningen av fängsel under transport och under domstolsförhandling I

ett ärende anförde en intagen klagomål över att han under transport
från fångvårdsanstalt till en tingsrätt för inställelse i ett civilmål
om äktenskapsskillnad och därifrån vidare till en annan fångvårdsanstalt
hållits fängslad. Transporten hade utgått från Hall-anstalten till
Uppsala tingsrätt varifrån han sedan transporterats till Norrköpinganstalten.
Med undantag för ett måltidsuppehåll på Uppsala-anstalten
under 20 minuter bar han hela tiden, klockan 11.10—19.15, handfängsel.
Sedan yttranden inhämtats från styresmannen för Hall-anstalten
och ordföranden vid den ifrågavarande förhandlingen inför Uppsala
tingsrätt, anförde JO Wennergren vid ärendets avgörande följande.

Enligt 73 § andra stycket lagen om behandling i fångvårdsanstalt
(behandlingslagen) får intagen under transport beläggas med fängsel,
när det finnes nödigt. Närmare föreskrifter rörande användningen av
fängsel under transport av intagen har vidare meddelats i 113 § kriminalvårdsstyrelsens
cirkulär nr 2/1968 om vård i anstalt (vårdcirkuläret),
som lyder.

När det befinns nödigt får intagen under transport beläggas med
fängsel. Fängsel bör ej användas med mindre det erfordras för att
förhindra rymning eller för att skydda den intagne eller omgivningen.
Det skall tillses att mer än ofrånkomligt obehag för den
intagne ej uppkommer. Fängsel skall döljas under den intagnes
klädsel.

Föreligger fara för att intagen, som skall inställas vid förhandling
inför domstol, därunder kommer att rymma, skall styresmannen
i förväg samråda med rättens ordförande och åklagaren om
erforderliga säkerhetsåtgärder. Under förhandlingen får den intagne
ej hållas föngslad utan att rätten förordnar därom.

Av behandlingsjournalen rörande D. framgår ej, att D. vid tidigare
avvikelser eller eljest vid något tillfälle skulle ha brukat våld. Grundad
anledning synes därför ej ha förelegat att befara våldsutbrott och att
på grund härav använda fängsel.

Enda bärande skäl för användningen av fängsel torde således ha
varit, att risk kunde föreligga att D. eljest skulle avvika. Vilken mening
man än kan ha i denna bedömningsfråga är det dock — med hänsyn
till D:s tidigare avvikelser — uppenbart att det ej kan läggas någon befattningshavare
inom kriminalvården till last, att fängsel bedömdes erforderligt
i vart fall för de skeden då D. fördes mellan transportbilen
och olika byggnader.

Under själva biltransporterna, som tog lång tid, synes det dock ha
varit möjligt att D. utan eftersättande av säkerheten befriats från fängsel.
Någon kritik kan emellertid ej riktas mot transportförarna, som
hade att handla enligt förpassningssedelns innehåll. Däremot synes det
ha förelegat goda skäl för W., som fattade beslutet om fängsel, att så
avfatta detta att möjlighet förelegat för transportförarna att befria D.
från fängslet under transporten. Hennes underlåtenhet att göra detta
är dock inte så anmärkningsvärd att den kan anses såsom fel eller
försummelse i tjänsten.

201

Enligt föreskriften i 113 § vårdcirkuläret har det ålegat W. att, om
hon — vilket enligt yttrandet tydligen varit fallet — ansett fara föreligga
för att D. skulle avvika under förhandlingen, i god tid före inställelsen
vid tingsrätten samråda med L. i dennes egenskap av rättens
ordförande om erforderliga säkerhetsåtgärder. Genom sin underlåtenhet
att ta sådana kontakter har hon förfarit felaktigt. Även om jag finner
hennes förbiseende betänkligt, är det dock inte av så allvarlig beskaffenhet
att det bör föranleda ansvar för tjänstefel. Jag finner mig
därför kunna stanna vid ett påpekande av vikten av att de förevarande
föreskrifterna noga följs, så att situationer sådana som den påtalade
inte behöver uppkomma.

Vad härefter beträffar det förhållandet, att D. burit fängsel under
förhandlingen vid tingsrätten är först att märka att reglerna i rättegångsbalken
förutsätter att rätten, i första hand rättens ordförande, bär
ett exklusivt ansvar för rättegångsförhandlingens gång och förhållandena
i rättssalen. Föreskrifterna i 113 § vårdcirkuläret utgår härifrån,
då de slår fast att det ankommer på rätten och ej på kriminalvårdsmyndighet
att förordna om fängsel under en rättegångsförhandling
(jfr också JO 1958 s. 54). Grundsatsen framträder särskilt tydligt i 5
kap. 9 § rättegångsbalken som anger att det ankommer på rättens ordförande
att upprätthålla ordningen vid rättens sammanträden och att
meddela därför nödiga föreskrifter.

Vad gäller tillämpningen märks att det i och för sig är högst otillfredsställande
om den ene av i processuellt hänseende jämställda parter
i en rättegång hålls fängslad. Ett sådant förhållande bör därför få
förekomma endast undantagsvis när andra lösningar av säkerhetsfrågan
inte gått att finna och fängsel bedöms oundgängligen nödvändigt.
För domstolen är också att beakta, att användandet av fängsel kan
försvåra partsagerandet under processen och därigenom påverka rättegången
och målets avgörande. Härtill kommer att detta även — sett i
vidare bemärkelse — kan te sig som ett störande inslag vid sammanträdet.

Mot bakgrund av det nu sagda hade L. — oaktat någon förhandskontakt
i frågan inte tagits från anstaltens sida — sålunda själv bort
ta ställning i saken. Om han därvid inte ansett sig ha tillräcklig information
om D. och säkerhetsfrågan, borde han ha tagit kontakt med
anstalten i saken. Av L:s yttrande framgår också, att denne känt till
att transportförarna — vilka tydligen varit medvetna om föreskriften
i 113 § andra stycket vårdcirkuläret — önskade besked huruvida D.
skulle bära fängsel i rättssalen. Genom att L. varken berörde frågan
om fängsel eller inskred då han såg att D. var fängslad synes fog ha
förelegat för transportförarna att anta att L. sanktionerat fängslingen
genom tyst samtycke. L:s underlåtenhet att över huvud taget agera och
ingå i prövning av frågan ter sig förvånande och anmärkningsvärd. Vad
i ärendet framkommit ger dock inte något stöd för antagande att D.
verkligen lidit sådana men av fängslet som han i klagoskriften anfört.
Med hänsyn till dessa förhållanden och till att D. företräddes av ombud
och att varken denne eller D. själv berörde frågan om användningen
av fängsel vid rättegångsförhandlingen låter jag det stanna vid mina
uttalanden om hur det hela enligt min mening rätteligen borde ha gått
till.

7* Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

202

Barnavård

Vid en av JO Lundvik i januari 1971 företagen inspektion av länsstyrelsen
i Stockholms län upptogs från länsstyrelsens sida till diskussion
vad som kunde göras åt ungdomsproblemen i Stockholm och då
framför allt i cityområdet. Enligt länsstyrelsens tjänstemän hade en
oroande utveckling ägt rum ifråga om ökat missbruk bland ungdomen
av narkotika och mellanöl. Samtidigt kunde konstateras att barnavårdsnämndens
beslut om omhändertagande för samhällsvård minskat
i antal. Från polisens sida hade meddelats att man ofta nödgades omhändertaga
svårt nedgångna ungdomar, vilka med de korta kvarhållningstider
som gällde snart återfanns i den tidigare miljön, överläggningar
hade med anledning härav hållits med representanter för barnavårdsnämnden
och polisen. Barnavårdsnämndens representanter hade därvid
understrukit angelägenheten av att vårdåtgärder skedde på frivillighetens
väg och att de vårdbehövande kunde »motiveras» för vård. Länsstyrelsen
hade därefter den 15.12.1970 avlåtit en skrivelse till barnavårdsnämnden,
där länsstyrelsen framhöll värdet av åtgärder på frivillighetens
väg men ifrågasatte om utbredningen av narkotikamissbruket
i de yngre årsklasserna och den ökande kriminaliteten icke borde medföra
en ändrad avvägning från barnavårdsnämndens sida beträffande
valet av åtgärder och om icke omhändertagande enligt 29 § Bvl borde
tillgripas i större omfattning. Länsstyrelsen betonade därjämte i skrivelsen
behovet av samarbete mellan polis och barnavårdsnämnd.

Sedan JO Lundvik genom överlämnande av utdrag ur inspektionsprotokollet
underrättat JO Bexelius om vad som framkommit vid inspektionen
lät denne inhämta yttrande först från barnavårdsnämnden i
Stockholm och därefter från åklagarmyndigheten och polismyndigheten
i Stockholm.

Barnavårdsnämnden åberopade såsom yttrande en av avdelningsdirektören
Ivan Magnusson den 8.6.1971 upprättad promemoria, vari
anfördes bl. a. följande: Barnavårdsnämnden hade med anledning av
länsstyrelsens skrivelse hållit extra sammanträde den 30.3.1971. Nämndens
ledamöter och befattningshavare förklarade sig därvid dela länsstyrelsens
oro inför den senaste tidens ogynnsamma utveckling vad

203

gällde missbruksproblemen bland ungdomen. Det stod också klart att
dessa problem måste bemötas med verkningsfulla insatser i form av
nya metoder för arbetet och förstärkta personella och ekonomiska resurser.
Visserligen hade antalet anmälningar till barnavårdsnämnden
minskat men detta avspeglade ej den faktiska utvecklingen. Tvärtom
fanns anledning anta att problemen nu var större än tidigare. En
vidareutveckling av den uppsökande verksamheten tedde sig därför
nödvändig. Vidare borde nämnden fortsätta att söka nya och förbättrade
former för sitt öppna behandlingsarbete. Intensifieringen av
det öppna arbetet hade ej lett till att omplaceringar av barn och ungdomar
till andra miljöer kunnat vidtagas i mindre utsträckning än
tidigare. Däremot hade åtgärderna kunnat genomföras i andra former
än genom omhändertagande för samhällsvård. Det totala antalet omhändertaganden
för samhällsvård enligt 29 § Bvl hade därför minskat
från 403 år 1965 till 298 år 1970. Dock hade antalet ansökningar om
intagning på ungdomsvårdsskola under samma tidsperiod ej förändrats
på liknande sätt utan uppgick år 1965 till 121 och år 1970 till 129.
När det gällde ungdomar fanns emellertid små möjligheter att förhindra
att de, om än temporärt, återvände till sin tidigare miljö. Detta gällde
såväl i enskilda hem som vid landstingets institutioner och på ungdomsvårdsskolor
placerade ungdomar. Etf stort antal av de ungdomar,
som vistades i kommunen under ogynnsamma förhållanden och med
allvarliga problem, utgjordes av sådana som avvikit eller permitterats
från dylika placeringar. Även ur denna synpunkt var det angeläget att
»motivera» ungdomarna för den åtgärd som planerades. Antalet omplaceringar
på frivillighetens väg hade också ökat i väsentlig grad eller
från 481 år 1965 till 531 år 1970. Om samtliga placeringar räknades, således
även åtgärder enligt 31 § Bvl och inackorderingar utan indikationer
enligt 25 § Bvl, hade antalet stigit från 1 687 år 1965 till 1 746 år
1970. Därjämte hade antalet hjälpåtgärder av annan art likaledes ökat
betydligt. — Även om värdet av åtgärder i samförstånd med den det rör
kommit att alltmer framhållas, kunde dock tvångsmässiga åtgärder ej
undvaras. Detta gällde i allmänhet och ej minst ifråga om narkotikamissbrukare.
Beträffande den senare kategorien var möjligheterna till
adekvata vårdformer relativt begränsade, särskilt då vederbörande efterfrågade
vård och vård i enskilt hem ej bedömdes lämpligt.

Åklagarmyndigheten åberopade ett av chefsåklagaren Lennart Hiort
den 7.10.1971 avgivet yttrande, däri bl. a. följande anfördes: Några statistiska
uppgifter, som skulle kunna utgöra underlag för bedömningen
av brottsutvecklingen beträffande till åren omyndiga personer, fanns
ej hos åklagarmyndigheten. En allmän uppfattning hos berörda åklagare
var dock, att brottsligheten inom de lägre åldersgrupperna under
senare år blivit grövre samt att brottsligheten spritt sig i allt yngre
åldersgrupper. En helt ny art av allvarlig brottslighet var narkotika -

204

brotten. Mycket allvarliga sådana brott hade under senare år begåtts
av ungdomar i åldern 15—17 år och bland äldre ungdomar var narkotikabrotten
mycket vanliga. Dylika brott ledde ofta även till annan
brottslighet. Mot bakgrunden av brottsutvecklingen såg åklagarkammaren
i Stockholm med stor oro på barnavårdsnämndens tendens att
minska tvångsomhändertagandena. Den allmänna uppfattningen inom
kammaren var den att från barnavårdsnämndens sida ofta visades ett
alltför litet intresse att besluta om omhändertagande av ungdomar, som
var misstänkta för fortlöpande och allvarliga brott. Omhändertagande
skedde mången gång ej förrän åklagaren gjort häktningsframställning,
oaktat ett tidigare omhändertagande kunnat förhindra förnyad brottslighet.
Då sjukdomsinsikt i de flesta fallen saknades, torde knappast
vara möjligt att »motivera» större delen av dessa ungdomar för vård.
Att falla undan för bristande samtycke kunde i längden medföra svåra
konsekvenser för den unges fortsatta utveckling. Viktigt var också
att beslut om omhändertagande följdes av konsekventa åtgärder. Fall
förekom, då omhändertagna, som vägrat att vistas på ungdomshem
eller avvikit därifrån, fått kvarstanna i det egna hemmet eller återvänt
till »träsket» utan att detta medfört någon åtgärd från barnavårdens
sida förrän häktning begärts.

Polismästaren anförde i yttrande den 1.12.1971 bl. a. följande: Vid
månadsskiftet november—december 1970 uppdrogs åt tjänstemän från
barnavården och polisen att leda en arbetsgrupp med uppgift att undersöka
möjligheterna till ett intensifierat samarbete mellan barnavårdsorganen
och polisen främst rörande ungdomsproblemen i cityområdet.
Samarbetsgruppen framlade förslag den 28.5.1971, vilket polismyndigheten
för sin del var beredd att acceptera men som alltjämt var föremål
för överväganden hos barnavårdsnämnden. Från bamavårdshåll
hade framförts betänkligheter mot det intimare samarbete på fältet
som önskades från polishåll, enär man befarade att ett sådant samarbete
skulle komma i konflikt med den förtroendesituation som barnavårdens
representanter måste bygga på i sitt arbete. — Vad angick
polismyndighetens erfarenhet av brottsutvecklingen förelåg stora svårigheter
att belysa detta med siffror, då någon egentlig statistik för sådant
ändamål ej fördes. Ett allmänt intryck var emellertid, att ungdomsbrottsligheten
ökat i minst lika hög grad som brottsligheten i dess
helhet. Oroande tendenser hade också kunnat förmärkas dels på det
sätt att brottslighet förekom allt längre ner i åldersgrupperna, dels på
det sätt att brottens art blivit allt allvarligare och uppvisade betydande
inslag av våld. Även om polismyndigheten hade förståelse för barnavårdsnämndens
nya arbetsmetoder, som byggde på pricipen att åtgärder
skulle företagas i samförstånd med den det gällde, fick detta enligt
polismyndigheten ej leda till att tvångsåtgärder ej tillgreps, då så
var erforderligt. Särskilt då det gällde ungdomar, som missbrukade

205

narkotika och blivit beroende därav, torde möjligheterna att »motivera»
dem för ett omhändertagande vara mycket små. Vid de omhändertaganden
som skedde förelåg vidare icke sällan risken att de blev av
alltför kort varaktighet för att de rimligen skulle kunna få någon
inverkan på de omhändertagna. Härtill medverkade såväl permissioner
som rymningar. Åtgärder borde enligt polismyndighetens åsikt vidtagas
för att avhjälpa denna brist.

Polismästaren åberopade därjämte bl. a. ett av polisöverintendenten
Dag Halldin den 10.11.1971 avgivet yttrande, i vilket anfördes följande:
Genomgående hade hos de lokala kriminalgruppema uttalats att man
haft svårigheter, då det gällt samarbetet med barnavårdsnämnden, medan
samarbetet med skolans representanter varit gott. Man hade pekat
på fall, där man ansett att ett omhändertagande av en yngling kunnat
leda till minskad brottslighet i området, men där ynglingen fått vistas
i sitt hem, oaktat han ständigt återfallit i brott. Det hade vidare hänt,
att kriminella ungdomar, som intagits på barnhemmet Eolshäll, kunnat
fortsätta sin brottsliga verksamhet, dock med den skillnaden att denna
förlagts till en senare tidpunkt på dygnet och att brotten fått en
grövre karaktär än tidigare.

Som exempel på att barnavårdsnämnden ej ingripit med omhändertagande
för att bryta brottslig verksamhet åberopade Halldin särskilt
följande två fall.

En yngling i åldern 14—15 år misstänktes för att under hösten 1970
— våren 1971 ha begått ett stort antal brott, huvudsakligen grova stölder
och tillgrepp av fortskaffningsmedel. Vid kontakt från polisens sida med
ynglingens fader framgick, att hemförhållandena var av sådan art,
att ynglingen ej kunde tillrättaföras i hemmet. Från skolan inhämtades
att ynglingen var inskriven där men ej bevistat lektionerna sedan början
av hösten 1970. Vid förhör med ynglingen den 11.5.1971 tillkallades en
socialassistent. Denne förklarade sig anse förhållandena så graverande,
att anledning förelåg till omedelbara åtgärder. Då några åtgärder ej
syntes ha vidtagits till den 15.6.1971, översändes en promemoria med
en redogörelse för ynglingens brottslighet till barnavårdsnämnden. På
grund av nya grova stölder från ynglingens sida tog polisen i september
1971 ånyo kontakt med samme socialassistent som tidigare. Något
omhändertagande hade emellertid ej heller därefter skett.

En annan yngling i samma ålder hade under tiden januari—oktober
1971 tillsammans med kamrater gjort sig skyldig till ett flertal lägenhetsinbrott.
Sammanlagt hade pojkarna begått c:a 170 sådana inbrott.
Ett 30-tal av dessa brott begicks medan utredningen pågick. Pojkarna
hade vid brotten varit beväpnade med knivar och någon gång även
med pistol. Tillgripet gods hade ett sammanlagt värde av c:a 250 000 kr.
En del av brotten hade begåtts medan ynglingen var intagen på Eolshäll.
Barnavårdsnämnden hade kontinuerligt underrättats om brotten allteftersom
dessa uppdagades. Det framstod därför såsom anmärkningsvärt
att nämnden inte på ett tidigt stadium ingrep i förebyggande syfte.
Först sedan ynglingen den 12.10.1971 anhållits i sin frånvaro och senare
gripits placerades han på ungdomsvårdsskola. Även ifråga om

206

övriga ynglingar, som deltagit i lägenhetsinbrotten, hade barnavårdsnämnden
förhållit sig passiv till oktober 1971.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

I ärendet har aktualiserats ett flertal problem av stor och principiell
betydelse med avseende å inriktningen av den framtida barna- och ungdomsvården.
Från barnavårdens sida har betonats, att man önskar minska
användandet av tvång och i stället i allt större utsträckning söka sig
fram på nya vägar i samråd med den unge och hans vårdnadshavare.
Samtidigt som användandet av tvång från barnavårdens sida minskats
har från polis- och åklagarhåll uttalats farhågor för den fortsatta utvecklingen
med tanke på att missbruket av narkotika ökar och sprider sig till
allt yngre åldersgrupper samt att brottsligheten i samma åldersgrupper
tycks öka, bli grövre och innefatta större inslag av våld. Från polisoch
åklagarhåll har uttalats tvivel om möjligheterna att utan användande
av tvång komma till rätta med narkotikamissbrukarna och att
bryta den seriebetonade brottslighet, som förekommer inom vissa ungdomsligor.
Samtliga i målet hörda myndigheter har därjämte förklarat
den nuvarande institutionsvården föga effektiv, enär de intagna ofta
permitteras eller har möjlighet att rymma efter mycket kort tid. Från
något håll har även framhållits att vårdtiderna är alltför korta för att
kunna ha någon effekt, då det gäller narkotikamissbrukare. Av utredningen
i ärendet framgår även att svårigheter tycks föreligga att finna
lämpliga former för samarbete mellan barnavårdsnämnd och polis.

Det är uppenbart att de förhållanden, som för närvarande råder i
Stockholm på barna- och ungdomsvårdens område, är i hög grad oroväckande.
Hur man skall komma till rätta med de i våra större städer
rådande och enligt allt att döma växande ungdomsproblemen är en
synnerligen svår fråga, som kräver mycket noggranna överväganden,
i första hand från dem som har att lagstifta på området och därvid
ange riktlinjerna för hur vården skall utformas samt i andra hand
från de myndigheter och organ som har att närmare ombesörja vården.
Givetvis är det därvid av vikt att så långt möjligt undvika tvång.
En förutsättning för att så skall kunna ske är dock att den förebyggande
ungdomsverksamheten och barna- och ungdomsvården utbygges
så att de situationer, som nödvändiggör tillgripande av tvångsåtgärder,
så långt möjligt förekommes. Att helt undvika tvångsingripande torde
emellertid icke vara möjligt. Det gäller därför också att tillse att
tvångsåtgärder tillgripes, när så är erforderligt, exempelvis för att bryta
pågående narkotikamissbruk eller fortgående brottslighet, samt att ett
tvångsingripande resulterar i en vård, som i möjligaste mån leder till
förbättrade förhållanden för den unge.

De problem som berörts i ärendet hänför sig alltså ej till barnavårdsnämndens
handläggning av något enstaka särskilt ärende utan

207

rör frågan om hur samhällets barna- och ungdomsvård överhuvud bör
utformas. Denna fråga är för närvarande föremål för övervägande av
socialutredningen.

Vad som förekommit i ärendet synes böra delges socialutredningen
att beaktas i dess fortsatta arbete. Det torde vara desto större anledning
att göra detta som socialutredningen, enligt vad jag under hand inhämtat,
för närvarande särskilt utreder och uppehåller sig vid frågan om
behovet av att använda tvång inom socialvården och om institutionsvårdens
organisation och utformning.

Enär det sålunda finnes anledning att räkna med att socialutredningen
kommer att upptaga de i ärendet aktuella problemen och då jag
räknar med att länsstyrelsen kommer att i fortsättningen följa hur
dessa tillsvidare löses av barnavårdsnämnden i Stockholm och tillse
att det i avbidan på de riktlinjer som kommer att uppdragas för den
framtida socialvården sker i enlighet med gällande lag och på ett så
ändamålsenligt sätt som möjligt, finner jag ärendet ej föranleda ytterligare
åtgärd från min sida.

Ordningen för fastställande av faderskap

I skrivelse till JO anmärkte Anna Björkwall på barnavårdsnämndens
handläggning beträffande faderskapet till hennes 13.7.1970 födde son.
Anna Björkwall uppgav bl. a. följande: Hon sammanbodde inte med
barnets får. Till barnavårdsman för barnet förordnades Agneta Gustafsson
och under viss tid har Lena Jonson vikarierat som barnavårdsman.
Vid telefonsamtal med Agneta Gustafsson förklarade Anna Björkwall,
att hon inte var i behov av barnavårdsman och att varken hon
eller fadern önskade besöka barnavårdsbyrån för personligt samtal men
att de ville underteckna faderskapserkännande utan att dock besvara
några personliga frågor. Faderskapserkännande undertecknades av Anna
Björkwall och fadern, som är född i USA men numera svensk medborgare,
först på svenskt och senare även på engelskt formulär. Barnavårdsmannen
meddelade att barnavårdsnämnden inte kunde godkänna
faderskapserkännandet, eftersom föräldrarna inte besvarat frågor,
när de träffades första gången, om de haft samlag under konceptionstiden,
om Anna Björkwall under konceptionstiden haft samlag
med andra män och om de fortfarande hade kontakt med varandra.
Anna Björkwall ansåg att dessa frågor alltför mycket inkräktade på
privat- och familjeliv och hemställde, att JO undersökte om barnavårdsnämnden
hade rätt att ställa sådana frågor, när faderskapserkännandet
redan var undertecknat och bevittnat. Barnavårdsmannen meddelade
8.9.1971 Anna Björkwall att barnavårdsmannen avsåg att väcka

208

talan vid domstol för att få de angivna frågorna besvarade. När det gällde
rätten till bidragsförskott hade Anna Björkwall fått olika besked.
Barnavårdsnämnden ämnade avslå Anna Björkwalls ansökan om bidragsförskott
för barnet under motivering att Anna Björkwall utan
giltigt skäl underlåtit att medverka tilli att få faderskapet för barnet
fastställt. (Så skedde sedermera 8.10.1971). Sammanfattningsvis anmärkte
Anna Björkwall på barnavårdsnämndens krav att de angivna frågorna
skulle besvaras samt vägran att godkänna förefintligt faderskapserkännande
och att bevilja bidragsförskott.

Efter remiss inkom barnavårdsnämnden med yttrande samt promemorior
av l:e socialinspektör Birgitta Traung, Agneta Gustafsson och
Lena Jonson. Anna Björkwall yttrade sig häröver. Från barnavårdsnämnden
har vidare insänts kopia av vissa remisshandlingar och besvär
av Anna Björkwall över barnavårdsnämndens beslut i fråga om bidragsförskott.

Birgitta Traung redogjorde för vissa lagbestämmelser och citerade
ur socialstyrelsens Råd och Anvisningar nr 11 (mars 1970): »I vissa fall
kanske faderskapsfrågan är ganska uppenbar, nämligen då modem har
stadigvarande förbindelse med viss man. Då torde oftast moderns och
mannens samstämmiga uppgifter vara fullt tillräckliga för att faderskapsfrågan
skall anses klarlagd. Om sådant fast samliv inte har förekommit,
blir situationen något mer komplicerad och barnavårdsmannen
får närmare fråga ut modern, varvid han särskilt bör höra efter
om hon haft förbindelser med andra män under konceptionstiden.»
Birgitta Traung fortsatte: Bestämmelserna har av barnavårdsmannaavdelningen
tolkats som att barnavårdsmannen som regel kan godkänna
erkännande av faderskap om modern förnekat förbindelse med annan
man under konceptionstiden och båda parter uppger att de haft
samlag med varandra under konceptionstiden. — I det aktuella fallet
har modern helt vägrat svara på frågor av detta slag. Det har småningom
framkommit att modern ej sammanbodde med den uppgivne barnafadern.
Någon kontakt med mannen har ej stått att få Fader skapserkännande

medför bl. a. arvsrätt efter fadern och hans släktingar
och det kan endast hävas efter rättegång, i vilken det krävs en förhållandevis
tung bevisning för ändring.

Agneta Gustafsson uppgav att hon gjort följande anteckningar om
ett telefonsamtal 8.9.1971: »Hon (modern) omtalar att hon och uppgivne
barnfadern absolut vägrar svara på frågor enligt protokoll. Undrar
vad min nästa åtgärd blir. Jag meddelar att jag för närvarande ej
kommer att stämma på faderskapet och att det underskrivna erkännandet
ej kommer att godkännas eftersom faderskapet ej är ordentligt
utrett enligt lag. Däremot kommer erkännandet ligga i boken som bevis.
Ansökan om bidragsförskott kommer att lämnas in. Jag skall bifoga
det inte godkända erkännandet och avtalet och lämna frågan om

209

moderns medverkan till faderskapets fastställande till bidragsbyråns bedömning.
»

Agneta Gustafsson uppgav vidare att anledningen till att Anna Björkwall
ej omedelbart upplystes om möjligheten att söka bidragsförskott
var att Agneta Gustafsson via PM från sjukhuskurator fått uppgift
om samma adress på moder och uppgiven barnfader och att Anna
Björkwall ej heller själv omtalade det rätta förhållandet.

Vid ärendets avgörande anförde JO Wennergren.

I 3 kap. 2 § föräldrabalken stadgas att erkännande av faderskapet
till barn utom äktenskap skall ske skriftligen och bl. a. godkännas av
barnavårdsmannen eller, om sådan ej är förordnad, barnavårdsnämnden
samt att barnavårdsmannen och barnavårdsnämnden får lämna sitt
godkännande endast om det kan antas att mannen är fader till barnet.
Bamavårdsman och barnavårdsnämnd har alltså en tjänsteplikt att
objektivt överväga frågan (Walin, Kommentar till föräldrabalken 2
uppl. s. 55).

Bamavårdsman — som enligt 8 kap. 3 § föräldrabalken skall förordnas
för barn utom äktenskap om den som har vårdnaden om barnet
är kyrkobokförd i Sverige eller eljest vistas här — har i lagen (1969:
618) om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap ålagts
omfattande uppgifter. Syftet med de nya bestämmelserna är att skapa
större säkerhet än tidigare för att det fastställda faderskapet överensstämmer
med det biologiska. Barnavårdsmannen skall försöka utreda
vem som är fader till barnet och för detta ändamål inhämta upplysningar
från modern och andra personer som kan lämna uppgifter av betydelse
för utredningen (2 §). Om faderskapsfrågan kan bedömas med
tillräcklig säkerhet på grund av barnavårdsmannens utredning, bör barnavårdsmannen
bereda den som sålunda antas vara fader till barnet
tillfälle att erkänna faderskapet (3 §). Barnavårdsmannen skall föra
protokoll och bör bedriva utredningen skyndsamt så att den, om ej särskilda
skäl föranleder annat, är slutförd inom ett år från barnets födelse
(6 §). Walin lämnar den kommentaren att protokollsanteckningarna

1 allmänhet kan göras ganska kortfattade men att det måste framgå
vilka uppgifter modern och de hörda männen har lämnat om samlag
under konceptionstiden (s. 79). Om faderskapserkännande ej föreligger,
är barnavårdsmannen skyldig att väcka talan mot den eller de män
som enligt utredningen skäligen kan komma ifråga som fader (7 § 2 st.).

Av de här redovisade bestämmelserna och det förut citerade avsnittet
ur socialstyrelsens Råd och Anvisningar framgår att modem — liksom
även utpekade män — bör medverka och lämna sådana upplysningar
att faderskapet kan fastställas på ett betryggande sätt. Enligt

2 § e) lagen om bidragsförskott utgår inte sådant förskott om vårdnadshavaren
utan giltigt skäl underlåter att vidta eller medverka till åt -

210

gärder för att få faderskapet fastställt. Ett motiv härtill är att underhållsskyldigheten
ej skall kunna övervältras på det allmänna. Klart är
att den befogenhet, som barnavårdsnämnden sålunda har att vägra bidragsförskott,
av nämnden och barnavårdsmannen får användas som
påtryckningsmedel för att förmå modem att medverka till faderskapets
fastställande. Frågan är då om vägran av bidragsförskott får användas
i påtryckningssyfte också i det fall då modern väl medverkat
till att ett faderskapserkännande kommit till stånd men detta anses inte
kunna godkännas utan kompletterande utredning. Mot antagandet att
sådan användning är tillåten skulle kunna anföras att barnavårdsnämnden
i och med att skriftlig förbindelse om utgivande av underhållsbidrag
upprättas (jfr 54 a § utsökningslagen) — vilket synes ha skett i Anna
Björkwalls fall — får tillgång till en exekutionstitel med hjälp av vilken
nämnden kan gottgöra sig för utgivna bidragsförskott hos den uppgivne
fadern. Ur bidragsförskottslagens synvinkel skulle med detta synsätt
skäl saknas att längre vägra utge bidragsförskott till modern. Resonemanget
synes dock knappast hållbart. Det kan inte gärna antas
att barnavårdsnämnden å ena sidan skulle kunna vägra godta faderskapserkännandet
som bevisning om faderskapet och å andra sidan
kunna använda den på erkännandet grundade betalningsförbindelsen
som grund för krav mot den som uppgett sig vara fader. En sådan dubbelmoral
från barnavårdsnämndens sida skulle strida mot den allmänna
anständigheten och kan ej vara godtagbar. Jag kan därför inte finna
annat än att bidragsförskott bör kunna vägras också då modern väl
medverkat till ett faderskapserkännande men ej vill medverka till den
ytterligare utredning för vilken sakligt godtagbara skäl kan anföras. I
sista hand har barnavårdsmannen att väcka talan vid domstol för att
få faderskapsfrågan utredd där och faderskapet fastställt på betryggande
sätt, därvid modern har att medverka genom att svara på rättens
frågor. De frågor av barnavårdsmannen som Anna Björkwall vägrat
besvara, faller naturligen inom ramen för frågor som barnavårdsmannen
får och bör ställa till modern. Utan svar på sådana frågor kan
barnavårdsmannen svårligen ta ställning till faderskapsfrågan. För den
händelse modern vägrar lämna närmare uppgifter och annat utredningsmaterial
saknas, torde barnavårdsmannen i regel ej kunna godkänna det
blanka faderskapserkännandet.

I ärendet är ostridigt, att Anna Björkwall av principiella skäl hittills
vägrat besvara frågor om samlag under konceptionstiden m. m. Som
framgår av det förut anförda var barnavårdsmannen befogad kräva svar
på de angivna frågorna och, då svar uteblev, vägra att godkänna faderskapserkännandet.
Att barnavårdsnämnden i den uppkomna situationen
avslagit Anna Björkwalls ansökan om bidragsförskott under åberopande
av 2 § e) lagen om bidragsförskott är inte heller av beskaffenhet
att kunna föranleda någon erinran från min sida. Genom Anna

211

Björkwalls besvär har för övrigt sistnämnda fråga gjorts beroende på
länsstyrelsens prövning.

Anna Björkwall har reagerat mot att hon skulle vara tvungen att
lämna upplysningar som enligt henne inkräktade på hennes privatliv.
Ett barn har emellertid normalt ett starkt intresse av att det så tillförlitligt
som möjligt fastställs vem som är barnets far och inför det intresset
har en moders i och för sig naturliga önskan att ej behöva lämna
upplysningar om sitt privatliv fått vika. Det är därför lagen sanktionerar
sådana frågor som Anna Björkwall ej vill godta och som förvisso
i och för sig hänför sig till hennes privatliv. Det kan i sammanhanget
också framhållas att det gäller upplysningar till myndigheter
och tjänstemän och att garanti finns för sekretess genom den i 91 §
barnavårdslagen och 17 § kungörelsen om barnavårdsmans verksamhet
och tillsynen därå stadgade tystnadsplikten samt den i 14 § sekretesslagen
för handlingar i ärende rörande barnavårdsnämnds och barnavårdsmans
verksamhet gällande sekretessen.

Barnavårdsmans ansvar

Av en i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning för 6.5.1971 införd
artikel framgick, att en treårig pojke anträffats död i en lägenhet i Göteborg.
Modem var försvunnen. Pojken hade troligen legat död en
längre tid. På grund härav och då det av vissa uppgifter i artikeln kunde
utläsas att modern tidigare haft kontakt med socialförvaltningen, beslöt
JO Alfred Bexelius inhämta upplysningar från förvaltningen om vad
som förevarit.

10.5.1971 inkom skrifter från Arne Isaksson, Håkan Tibblin och Göte
Fredriksson, vari envar av dem hemställde om utredning, huruvida
dödsfallet hade sin grund i fel eller försummelse av någon tjänsteman
hos socialförvaltningen. Isaksson åberopade därvid en artikel i tidningen
Aftonbladet av 6.5.1971 vari uppgavs, bl. a. att en person, som bodde
invid den lägenhet, där pojken anträffades död, redan i början av april
förstått att allt inte stod rätt till och även bett socialförvaltningen undersöka
förhållandet. Förvaltningen hade emellertid, av hänsyn till vederbörandes
integritet, inte tillkallat polishjälp för att taga sig in i lägenheten.
Isaksson betecknade socialförvaltningens förklaring som »ett
försök att skyla över förvaltningens inaktivitet, passivitet, nonchalans
och kylighet i det här ärendet».

Klagomålen remitterades till socialförvaltningen för yttrande och
förvaltningen ålades därvid att särskilt redogöra för de åtgärder barnavårdsman
vidtagit för att tillvarata barnets rätt och bästa samt i vad
mån frågan om pojkens omhändertagande för samhällsvård tidigare
berörts.

212

Som svar på de två remisserna inkom förvaltningen med ett inom
sociala distriktsnämnden 4 upprättat yttrande jämte kopia av förvaltningens
behandlingsjournal beträffande de av händelsen berörda personerna.
Härav framgick i huvudsak följande.

Barnet som hette Kenneth föddes 6.8.1968. Han var son utom äktenskap
till Monica S., född 1.3.1936. Faderskapet hade ej fastställts.

Dåvarande Göteborgs barnavårdsnämnd erhöll kännedom om Monica
15.9.1966 i samband med att hon då i Göteborg födde en dotter utom
äktenskapet. Barnet omhändertogs för samhällsvård av barnavårdsnämnden
i Traryds kommun, där Monica hörde hemma. — I slutet av
november 1967 fick socialförvaltningen åter anledning att ta befattning
med Monica. Barnavårdsnämnden i Traryds kommun begärde nämligen
biträde med vissa formaliteter beträffande en ansökan om adoption av
Monicas nyssnämnda i Göteborg födda dotter. I detta sammanhang fick
socialförvaltningen kännedom om att Monica hade sju barn utom äktenskap
och att fyra av dem hade bortadopterats. — Härefter fick förvaltningen
i februari månad 1968 ånyo kontakt med Monica, emedan fråga
uppstått om omplacering av ett av hennes barn, som med stöd av 31 §
andra stycket barnavårdslagen var omhändertaget för samhällsvård av
barnavårdsnämnden i Malmö.

Efter Kenneths födelse i augusti 1968 fick dåvarande socialnämnd 4
mer varaktig kontakt med Monica. Sålunda förordnades barnavårdsman
för Kenneth 8.10.1968. Det fortsatta samarbetet med Monica gick
därefter i första hand ut på att fastställa faderskapet. Något slutligt
avgörande i denna fråga kom emellertid ej till stånd. Såsom skäl härför
har angivits att den uppgivne barnafadern höll sig undan. Monica
hade dock tidigare bott tillsammans med honom i hans bostad. Då mannen
sedermera flyttade från lägenheten föranleddes Monica att i slutet
av februari 1969 söka socialhjälp. Härefter utgick sådan hjälp till henne
under 1969 med 7 857 kr., under år 1970 med 5 054 kr. samt för år
1971 med 1 064 kr. Vidare överflyttades kontraktet på den lägenhet,
där hon tidigare bott med den uppgivne barnafadern, från honom till
henne. Bostadstillägg och bidragsförskott söktes. I dessa angelägenheter
medverkade Monica villigt och var intresserad och positivt inställd.
Däremot kunde frågan om förvärvsarbete för Monica inte lösas, emedan
hon gjorde gällande att Kenneth skulle reagera negativt vid en
eventuell placering i daghem.

För att skapa möjlighet till kontinuerlig kontakt med Monica träffades
med henne den överenskommelsen, att hon skulle besöka barnavårdsmannen
varje månad och därvid överlämna avi för hyresbetalning.
Under 1969 och fram till juni 1970 hade barnavårdsmannen inga
större svårigheter att träffa Monica. Hon hörsammade som regel kallelser
och anträffades hemma vid hembesök. I början av juni 1970 infann
hon sig emellertid ej för ett tidigare överenskommet besök hos

213

socialbyrån och den 10 i samma månad meddelade barnavårdscentralen
till byrån, att Monica ej infunnit sig där på avtalad tid. Hon hade
ej heller anträffats per telefon, brev eller vid hembesök. Vid försök till
hembesök 13.7.1970 genom socialbyråns försorg anträffades hon ej och
efter ny kallelse 31.7.1970 meddelade Monica, att hon då ämnade resa
till sin mor. 17.8 besökte Monica dock socialbyrån, varvid hon bl. a.
uppmanades sätta sig i förbindelse med barnavårdscentralen. Den 26
i samma månad meddelade barnavårdscentralen emellertid att Monica
ej hört av sig. Dessutom upplystes, att en av Monicas grannar uppgivit,
att Kenneth lämnades mycket ensam i lägenheten och att han föreföll
vara folkskygg. Med anledning härav företog barnavårdsmannen och
personal från barnavårdscentralen hembesök hos Monica. Därvid antecknades
bl. a. följande.

Monica öppnar efter ett par enträgna ringningar. Sonen vistas hela
tiden i moderns famn. Är stor, välskött och mycket söt men verkar helt
förskrämd inför besöket. Börjar högljutt gråta då jag tilltalar honom
och försöker röra vid honom.

I övrigt är hemmet prydligt och välstädat. Monica förefaller mycket
fästad vid pojken. Frapperande är att Monica verkar ha mycket kläder
och kläder efter senaste modet.

Förhållandena i Kenneths hem ansågs ej inge oro och anledning till
ingripande med stöd av 25 § barnavårdslagen bedömdes ej föreligga.
Däremot diskuterade vederbörande socialassistent och socialsekreterare
möjligheten att söka förmå Monica att frivilligt låta Kenneth genomgå
barnpsykiatrisk undersökning. — Härefter besökte Monica socialbyrån
7.10.1970 samt vid månadsskiftet november—december.

Socialförvaltningen redogjorde härefter för händelseutvecklingen från
oktober 1970 och fram till dess Kenneth i början av maj 1971 anträffades
död i lägenheten. Förvaltningen uppgav härom:

I oktober 1970, december 1970 och januari 1971 skedde assistentbyten
på tjänsten. Monica lät sig icke avhöra efter december 1970. Tidsbrist
i förening med byte på tjänsten ledde till att det icke observerades
att Monica icke tog avtalad kontakt med socialbyrån. Den 15.2.1971
utbröt strejk, varvid det antal assistenter, som kvarstod i tjänst, fick
ägna sig åt att sovra och prioritera bland inkommande arbetsuppgifter.
Två dagar efter strejkens slut eller den 17.3.1971 uppmärksammade
assistenten att Monica icke besökt byrån och att inte heller hyresavierna
inkommit. Monica tillskrevs därför den 17.3.1971 och uppmanades
att omedelbart kontakta byrån. Med anledning av att Monica uteblivit
från barnavårdscentralen begärde syster Gunnel den 25.3.1971 att hon
liksom tidigare skulle påminnas genom socialbyråns försorg.

Den 8.4.1971 gjordes besök hos Monica. Ingen öppnade och post
stack ut genom brevlådan. Ett meddelande lades i lådan. Det föreföll
den hembesökande assistenten såsom alldeles säkert att Monica rest
bort med sitt barn.

Den 15.4. gjordes ännu ett hembesök. Härvid sammanträffade assistenten
med en granne, som sade sig misstänka att barnet ibland kunde

214

vara i lägenheten utan tillsyn. Hon var emellertid icke helt säker härpå
eftersom det ibland kommit en man och sett till barnet. Bampassningsfrågan
kunde därför vara ordnad. Hon kunde inte närmare uttala sig
om Monica och visste inte om hon arbetade. Hon brukade dock komma
hem vid 10—11-tiden på kvällen. Grannen lovade att omedelbart
sätta sig i förbindelse med socialbyrån om hon observerade att Monica
kom hem. Samtidigt med denna överenskommelse lades ett meddelande
till Monica i hennes brevlåda.

Den 27.4.1971 meddelade grannen per telefon att hon ännu icke sett
till Monica. Däremot hade hon sett att det lyste inne i lägenheten under
2 nätter och att posten icke rörts i brevlådan.

Efter hembesöket den 15.4.1971 diskuterades inom den avdelning av
socialbyrån (kallad krets), där ärendet handlades, vilka åtgärder som
skulle vidtagas. Man visste att möjlighet fanns att med stöd av 94 §
barnavårdslagen anlita polishandräckning för att ta sig in i den låsta
lägenheten. Men man antog med hänsyn till vetskapen om att modern
visat omtanke om och kärlek till sitt barn att hon rest bort med barnet
och att under sådana förhållanden inte fanns skäl att bruka det våld,
som ett intrång i lägenheten med polisens hjälp skulle innebära.

I stället beslöt man vid månadsskiftet april—maj att genom fastighetsvärden,
som alltid haft god kontakt med Monica och även med socialbyrån
och som vid flera tillfällen sökt komma i förbindelse med
Monica att han skulle lägga ett meddelande i hennes brevlåda om översyn
av lägenheten. Om Monica icke ställde lägenheten till förfogande
för denna angelägenhet skulle värden använda sig av sin rätt att gå in
med huvudnyckel i lägenheten.

Överenskommelsen ledde till att fastighetsägaren-värden tillsamman
med vice värden den 4.5.1971 tog sig in i lägenheten, varvid upptäcktes
att pojken låg död. Det visade sig vid upptäckten att ljuset brann i lägenheten.

I socialförvaltningens behandlingsjournal avseende Monica finns antecknat
bl. a. följande för 8.4 och 15.4.1971:

Då vi ej hört av Monica åker jag ut till Temperaturgatan för att försöka
få tag på Monica. Ut ringer enträget på dörren men utan resultat.
Bör ej vara hemma eftersom det sticker fram en hel del reklambroschyrer
ur brevlådan.

Fortfarande ingen som öppnar. Jag kontaktar då grannen som ber
mig stiga in i lägenheten. Hon säger att familjerna i trappuppgången
länge har varit oroliga för Monica. Grannen misstänkte, att barnet är
helt isolerat i lägenheten. Hon tror att han är ensam där hela dagarna
utan tillsyn. Monica brukar komma hem mycket sent på kvällarna omkring
10—11—11.30-tiden. Hon har ofta gäster på natten och grannen
tror då att barnet är uppe hela natten och därför ligger och sover på
dagarna. Ibland kan hon höra hur han går inne i lägenheten och slår
i brevlådan. Hon säger dock att hon ej är 100 %-igt säker på att detta
är riktigt, det kan vara möjligt att Monica ordnat barnpassningen.
Ibland kommer det en man och ser till pojken på dagen.

I tidningspressen och särskilt i den av Isaksson åberopade artikeln i
Aftonbladet framhölls, att privatpersoner anmält till socialförvaltning -

215

en att Kenneth brukade lämnas ensam i lägenheten. Förvaltningen anförde
härom följande.

Det som här anförts avser den befattning socialbyrå 4 haft med ärendet
Monica. Vad som sagts i pressen att socialbyrån skulle haft kunskap
om andra faktiska omständigheter än de återgivna eller att privatpersoner
skulle ha ringt till socialbyrån och anmält att Monica vanvårdade
sin son och lämnade honom utan tillsyn är sålunda icke med
verkliga förhållandet överensstämmande. Om sådana anmälningar inkommit
hade de i enlighet med tillämpad metodik vid byrån genast
blivit föremål för undersökning och åtgärd, samt, i enlighet med vad
som regelmässigt sker, blivit antecknade i behandlingsjournalen.

Efter Kenneths död meddelade en person, som uppgav sig vara barnets
far, vid telefonsamtal med socialbyrån att han emellanåt hälsat på
Monica och Kenneth. Han hade därvid inte kunnat misstänka att Monica
skulle överge sonen och han hade ej haft anledning att göra någon
anmälan till socialbyrån om Kenneths förhållanden.

Med anledning av frågan huruvida inom förvaltningen övervägts möjligheten
att föranstalta om ingripande enligt barnavårdslagen anförde
förvaltningen:

I ärendet måste den principiellt viktiga frågan anses vara om vederbörande
befattningshavare borde ha föreslagit tvångsåtgärder hos sociala
distriktsnämnden, som sålunda med stöd av 25 § a) barnavårdslagen
skulle ha omhändertagit Kenneth för samhällsvård mot moderns
vilja. Inga iakttagelser har emellertid gjorts som berättigade till ett så
kraftigt ingripande. Modern är 35 år gammal och kunde förväntas ta
god kroppslig vård om sitt barn. Vad man i ärendet kunnat konstatera
är att pojken — trots att modern enligt anteckningar i akten vårdade
sig väl om honom — isolerade honom från andra barn och att han
företedde tecken på psykisk störning. Han har sålunda visat sig vara
mycket rädd för andra människor än modern. Svagheter i uppfostran,
som kan antagas utgöra ett faromoment för ett barns psykiska hälsa,
är i och för sig mycket svåra att bevisa och kan redan på den grund
utgöra ett skäl för en socialvårdande nämnd att gå fram med försiktighet.
Snabba tvångsåtgärder med ett omedelbart skiljande av barn från
dess föräldrar kräver enligt 30 § barnavårdslagen att det skall finnas
risker för den underåriges hälsa eller utveckling. I ärendet kunde man
med hänsyn till den kännedom om fakta, som förefanns, endast tänka
sig ingripa med förebyggande åtgärder. Vederbörande för ärendets
handläggning närmast ansvariga befattningshavare, eller socialsekreterare
och assistent, hade därför avsett att genom kontakt med Monica
förmå henne att låta pojken genomgå undersökning hos barnpsykiatrisk
expert. Det resultat, denna undersökning kunde leda till, skulle vara
grundläggande för den fortsatta handläggningen i ärendet.

Då socialförvaltningens sålunda lämnade upplysningar ej gav klart
besked om de åtgärder vederbörande barnavårdsmän vidtagit, anmodades
socialförvaltningen att efter hörande av dem som varit förordnade
som barnavårdsmän för Kenneth inkomma med förnyat yttrande.

I sitt svar på denna remiss anförde socialförvaltningen bl. a. följande:

216

Inom förvaltningen tillämpades den s. k. helhetssynen. Detta innehar,
att samma tjänsteman hade att handlägga alla sociala ärenden inom en
och samma familj. I förekommande fall fullgjorde således vederbörande
socialassistent även uppdraget som barnavårdsman. De tjänstemän, som
handlagt ärendet om Kenneth, hade alltså fungerat som barnavårdsmän.
Kenneth hade haft tillhopa åtta olika barnavårdsmän. Anledningen
härtill var att det av olika anledningar rått betydande personalproblem
med återkommande byten av tjänstemän. Detta hade försvårat möjligheten
att upprätthålla ett personligt och förtroendefullt samarbete mellan
socialassistenten och den enskilde. På grund därav hade förvaltningen
vidtagit särskilda åtgärder och därmed lyckats minska personalomsättningen.
I det nu förevarande ärendet hade denna sannolikt haft
negativ inverkan på möjligheten att bygga upp en förtroendefull kontakt
med Monica.

I frågan om barnavårdsmännens insatser anförde förvaltningen följande.

Det är socialförvaltningens uppfattning att barnavårdsmännen har
ägnat ärendet rörande Monica och hennes son större uppmärksamhet
än vad som är möjligt i flertalet bamavårdsmannaskap med hänsyn till
de resurser, som ställs till socialförvaltningens förfogande. Förutom av
barnavårdsmännen har ärendet följts av barnavårdscentralen. T. o. m.
innevarande år (1971) lyder barnavårdscentralerna under socialförvaltningen.
Samarbetet mellan socialassistenterna och barnavårdscentralsköterskorna
är därför kanske mer utvecklat i Göteborg än i kommuner
där de båda yrkesgrupperna sorterar under olika huvudmän. Sålunda
anmäler socialassistenterna samtliga bamavårdsmannaskap och
fosterbarnsärenden beträffande yngre barn till barnavårdscentralen med
hemställan om extra tillsyn. Ofta har sjuksköterskorna vid barnavårdscentralerna
bättre kunskaper och erfarenheter att bedöma de yngsta
barnens tillstånd och vård. Sådan anmälan som ovan avses gjordes också
rörande Kenneth. Sköterskan vid barnavårdscentralen har gjort 8
hembesök hos modern och Kenneth. Tre gånger har modern besökt barnavårdscentralen.

De barnavårdsmän som haft mest kontakt med Monica har uppgivit
att de ej bedömt Kenneths förhållanden vara sådana att särskilda ingripanden
var erforderliga. Monica var visserligen svår att nå kontakt
med, men uppträdde inte på något sätt avvikande. Hon föreföll fäst
vid sin son och gav honom såvitt kunde bedömas god omvårdnad. I behandlingsplaneringen
för ärendet bedömdes det lämpligast att fortsätta
försöken att via uppbyggandet av en förtroendefull kontakt med Monica
få henne att acceptera förslag om daghem, arbete, barnpsykiatrisk
undersökning m. m. Därigenom skulle barnets förhållanden förbättras
och möjligheterna för kontroll öka. Tillgripande av tvångsåtgärder bedömdes
varken vara erforderliga, ur behandlingssynpunkt lämpliga eller
juridiskt möjliga. Det kan här framhållas att det före dödsfallet inte
förebragts omständigheter, som ger anledning till antagande att barnet
lämnades utan erforderlig tillsyn längre perioder.

I ärendet fanns även den akt om Monica, som upprättats hos barna -

217

vårdsnämnden i Traryds kommun, där hon tidigare hört hemma. Därav
framgår, förutom annat, att Monicas tidigare barn omhändertagits för
samhällsvård, därav ett barn med stöd av 25 § a) barnavårdslagen och
de andra enligt 31 § andra stycket samma lag. Några av barnen är
adopterade. Inte i något fall synes faderskapet ha kunnat fastställas.
Själv har hon tidigare varit omhändertagen för samhällsvård och i samband
därmed vistats i olika ungdomsvårdsskolor. Hon har även varit
intagen i fångvårdsanstalter i Danmark. Monica har efter 1956 ej innehaft
någon fast arbetsanställning. Hon synes ha prostituerat sig då hon
var omkring 17 år gammal. — I akten finns även ett »Observationsutlåtande»
om Monica upprättat 23.6.1954 av en psykiater.

I ärendet förelåg även det förundersökningsprotokoll, som upprättats
med anledning av Kenneths död. Därav kan utläsas bl. a. att Monica
i vart fall från sommaren 1970, då Kenneth således var omkring
två år gammal, emellanåt brukade lämna honom ensam i lägenheten
och att hennes grannar förstod att så skedde, att hon under hösten 1970
vid i vart fall två tillfällen lämnat sonen utan tillsyn och hjälp under
en dag vid varje tillfälle samt under vintern 1971 vid fyra tillfällen i
3—4 dygn vid varje tillfälle, att hon 26.3.1971 reste till Danmark och
lämnade Kenneth inlåst i lägenheten, att hon anträffades 6.5. 1971 samt
att hon 12.5.1971 förklarades häktad som misstänkt för mord. — Av
förundersökningsprotokollet synes kunna slutas att Monica missbrukade
alkohol och att hon ägnat sig åt prostitution. Vidare angavs, att hon
29.9.1970 hade besökt barnavårdscentralen. Kenneth var då »mycket
besvärlig och nervös, läkarna hade stora svårigheter med att undersöka
honom».

Vid granskningen av det förut omnämnda materialet kunde konstateras
att tecknen på att missförhållanden med avseende på vården av
Kenneth förelåg var särskilt stora under sommaren och hösten 1970.
På grund härav infordrades särskilt yttrande av den tjänsteman, som
under tiden 30.4—16.10.1970 var Kenneths bamavårdsman, nämligen
barnavårdsmannen Evy Lindberg, Sundsvall. På frågan huruvida hon
hade klart för sig att hon hade uppdrag som bamavårdsman anförde
hon:

Jag vikarierade som socialassistent på en och samma tjänst på socialbyrå
4 under tiden 30.4—16.10.1970 med undantag för 4 veckors tjänstledighet
under tiden 20.7—16.8.1970. Även om jag ej personligen var
förordnad som bamavårdsman för Kenneth, innebar den arbetsmetod
som tillämpades i Göteborg, att barnavårdsmannaskapen s. a. s. tillhörde
tjänsten, oberoende av vilken tjänsteman som skötte densamma. Att
jag var medveten om uppdraget som bamavårdsman för Kenneth framgår
av mitt samtal med modern enligt journalanteckning 17.8.1970.
Modern informerades för övrigt om att jag var bamavårdsman vid telefonsamtal
5.6.1970.

Härefter framhöll Lindberg, att hon, då hon tillträdde sitt uppdrag,

218

även övertog den akt som upprättats inom socialbyrån om Monica och
Kenneth. Den äldsta skrivelsen i akten var daterad 31.5.1968. Hon kände
ej till att även äldre handlingar förekom och hon hade ej heller anledning
tro att så var förhållandet, eftersom samtliga handlingar brukar
följa med dossiern.

Med anledning av uppgifterna i behandlingsjoumalen om anmälan
av en granne att Kenneth kunde tänkas bli lämnad ensam i lägenheten
och att det bl. a. därav föranledda hembesöket uppgav Lindberg:

Hembesöket gjordes fredag 28.8.1970 vid 13-tiden och var ej i förväg
aviserat. Anledningen till hembesöket förklarades. Med hänsyn till
att jag träffat Monica \y2 vecka tidigare, motiverades det med syster
Gunnels önskemål om att avtala ett besök på barnavårdscentralen, samt
vårt gemensamma önskemål om att se Kenneth. Monica uppträdde hela
tiden avvisande men bjöd dock in oss i vardagsrummet.

Kenneth ville ganska snart komma upp i moderns famn. Jag gjorde
försök att få kontakt med honom genom att hälsa på honom och ta i
honom. Han blev då rädd och började gråta. Monica tröstade pojken
och gjorde detta på ett ömt och kärleksfullt sätt. Barnets beteende förklarade
Monica med att de hade liten kontakt med andra människor
och att han i synnerhet ej tyckte om när obekanta människor »petade»
på honom. Huruvida hon brukade lämna Kenneth ensam berördes indirekt
och förnekades av Monica med undantag för att hon brukade
»smita» ner till närliggande butik. Lägenheten var välstädad och ombonad.
Då vi kom var Monica sysselsatt med att rengöra en fåtölj, som
Kenneth kletat färg på. Hon visade även på ett troligen nytaget fotografi
av henne själv och Kenneth. Såväl modern som barnet var välvårdade.
Syster Gunnel och jag diskuterade sedan vi lämnat Monica
och Kenneth framför allt barnets reaktion, då jag försökte närma mig
honom. Vi var båda överens om att varken Monica eller Kenneth mådde
bra av denna isolering.

Syster Gunnel lovade att kontakta om Monica ej kom med barnet
till barnavårdscentralen på den avtalade tiden.

Jag kände mig lugnad efter hembesöket och vände mig därför ej till
grannarna. Ett dylikt agerande skulle förmodligen också undergrävt
möjligheten att bygga upp en förtroendefull kontakt.

Lindberg uppgav vidare att hon efter hembesöket diskuterade ärendet
med vederbörande socialsekreterare. Efter det att Lindberg talat
med Monica och sett samspelet mellan henne och Kenneth ansåg hon,
att det ej fanns någon anledning till oro för förhållandena i hemmet.
Det isolerade liv som Monica och Kenneth uppenbarligen förde, inverkade
dock negativt, framför allt på barnet. För att kartlägga isoleringens
verkningar hade en barnspykiatrisk undersökning givetvis varit
önskvärd. Lindberg var dock ej av den uppfattningen, att sådan undersökning
planerades.

Slutligen har erfarits, att Monica i dom 28.9.1971 överlämnats till
sluten psykiatrisk vård för grovt vållande till annans död.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande.

219

I ärendet träder barnavårdsmannaskapet och dess funktion i förgrunden.
Det kan till en början erinras om att barnavårdsman enligt 8 kap.
6 § föräldrabalken har att tillse, bl. a. att barnets rätt och bästa behörigen
tillvaratas. Sålunda åligger det honom att tillse att barnets börd
fastställs när det är fött utom äktenskap. Barnavårdsmannen skall vidare
öva tillsyn över barnets personliga förhållanden och med uppmärksamhet
följa dess utveckling. Han skall besöka barnet och dess vårdare
i den omfattning som med hänsyn till omständigheterna finns påkallad.
Om särskild anledning föreligger, bör han på olika sätt söka skaffa
sig upplysning om barnet (6 § första stycket kungörelsen (1950:146)
om barnavårdsmans verksamhet och tillsynen därå).

I ärendet är visat att Kenneth haft barnavårdsman förordnad för sig
sedan han var omkring två månader gammal. Ännu vid tiden för hans
bortgång, då han var omkring två och ett halvt år, hade faderskap för
honom emellertid ej fastställts. Detta berodde enligt förvaltningen på
att den uppgivne barnafadern höll sig undan. Förklaringen framstår
som märklig. Utredningen i detta ärende visar nämligen att Monica
en tid efter Kenneths födelse bodde tillsammans med den uppgivne fadern.
Det var också möjligt att flytta över hyreskontraktet avseende
den av honom förhyrda lägenheten till Monica, vilket inte torde ha
kunnat ske utan hans medverkan. Det förtjänar också påpekas att barnavårdsman
har befogenhet att vid domstol väcka talan om fastställande
av faderskap. Om frivilligt avtal avseende faderskapet inte kan
komma till stånd, får det också på grund av barnavårdsmannens allmänna
skyldigheter anses åligga honom att föranstalta om sådan rättegång.
Någon särskild anteckning om att fråga om rättegång övervägts
finns ej i behandlingsjournalen och vidare saknas anteckning enligt
10 § andra stycket nämnda kungörelse om anledningen till att faderskapet
ej kunnat fastställas inom ett år från barnets födelse. Såvitt behandlingsjournalen
utvisar, har några aktiva åtgärder från bamavårdsmännens
sida i faderskapsfrågan inte vidtagits, i vart fall efter år 1969.
Det är således uppenbart att försummelser föreligger i detta hänseende
från deras sida som varit barnavårdsmän för Kenneth.

Vad gäller Kenneths personliga förhållanden och utveckling synes
något oroande inte ha inträffat förrän under sommaren 1970, då barnavårdsmannen
fick meddelandet från barnavårdscentralen och företog
hembesök.

Mot slutet av sommaren 1970 var inom socialbyrå 4, om ej av Lindberg,
sammanfattningsvis känt, att Monica hade åtta barn utom äktenskap
och att alla utom Kenneth var omhändertagna för samhällsvård
eller bortadopterade. Monica hade ej inställt Kenneth i behörig ordning
för barnavårdscentralens undersökningar. Monica var ovillig att
ta förvärvsarbete. Grannar hade talat om att Kenneth troligen ofta
blev lämnad ensam i lägenheten. Vid hembesöket 28.8.1970 betedde han

220

sig på sådant sätt, att barnpsykiatrisk undersökning fördes på tal. Han
var då just fyllda två år.

Sammantagna talar angivna omständigheter enligt min mening för
att situationen, såsom barnavårdsmannen hade att betrakta den, om
hon haft full insikt om bakgrundsförhållandena, var alarmerande. Föreskriften
om införskaffande av upplysningar om barnet, när särskild anledning
föreligger därtill, borde om inte annat ha föranlett närmare
undersökning av situationen från barnavårdsmannens sida. En sådan
undersökning skulle med ali sannolikhet ha styrkt meddelandet från
barnavårdscentralen om att Kenneth kunde tänkas ofta bli lämnad ensam
i lägenheten. I sammanhanget hade det även ställt sig naturligt att
ta reda på varför Monica hade endast ett av sina åtta barn hos sig. Undersökningen
skulle på intet sätt ha kunnat betecknas som särskilt tidsödande
eller eljest besvärlig. Med hänsyn till vad som sedermera vid
förundersökningen framkommit om Kenneths förhållanden under sommaren
och hösten 1970 samt därefter och genom vad som i detta ärende
upplysts om Monica — bl. a. i utlåtandet 23.6.1954 — hade konkreta
åtgärder i dessa avseenden säkerligen resulterat i en sådan bild
av Kenneths förhållanden och av prognosen för honom i hans dåvarande
miljö, att en aktiv och ansvarskännande barnavårdsman inte
kunnat undgå att vidta kraftfulla åtgärder för att bistå Kenneth i hans
belägenhet.

Emellertid råder delade meningar mellan socialförvaltningen och
Lindberg om vad barnavårdsmannen hade sig bekant om Monica. Mot
Lindbergs bestridande kan dock inte göras gällande, att hon i augusti
1970 var underrättad om Monicas tidigare barn och hennes antecedentia
i övrigt. Lindberg hade således — såvitt är visat — ej vetskap om
ett av de starkaste skälen till att ägna barnavårdsmannaskapet för Kenneth
särskild uppmärksamhet. Vad hon i övrigt hade sig bekant om
Monica och Kenneth synes, fortfarande mot bakgrund av vad hon ovederlagt
själv uppgett härom, inte heller ha varit av sådan beskaffenhet
att hon kan anses ha haft påtaglig anledning att närmare undersöka
just Monicas tidigare förhållanden och hennes förutsättningar att ta
hand om Kenneth. Med anledning bl. a. av uppgifterna från grannar
att Kenneth lämnades mycket ensam hemma och att han föreföll folkskygg
gjorde Lindberg hembesök hos Monica och Kenneth tillsammans
med personal från barnavårdscentralen i augusti 1970. Hembesöket
följdes emellertid ej upp med ytterligare undersökningar eller åtgärder
från Lindbergs sida. Denna underlåtenhet från Lindbergs sida framstår
som särskilt beklaglig med tanke på vad som senare inträffade.
Jag kan här inte finna annat än att Lindberg ej tillfredsställande fullgjort
sin i författning föreskrivna skyldighet att med uppmärksamhet
följa barnets utveckling och öva tillsyn över dess personliga förhållanden
och, när särskild anledning föreligger, på olika sätt söka skaffa sig

221

upplysning om barnet. Med hänsyn till de ödesdigra följder underlåtenheten
senare fick för Kenneth har jag allvarligt övervägt att låta domstol
pröva i vad mån underlåtenheten bör föranleda ansvar för tjänstefel
för Lindberg. Vid mina överväganden härom har jag emellertid beaktat
att det som i efterhand, när alla omständigheter är kända och
man har tillgång till facit, kan synas som en allvarlig försummelse ofta
inte kan bedömas så när hänsyn tas till vad som var känt och kunde
förutses under den aktuella tidsperioden. Sett ur denna synvinkel, ur
vilken barnavårdsmannaskapet för Kenneth bara var ett av många och
därtill ett som dittills inte ingett speciella farhågor för barnets välfärd,
framstår underlåtenheten inte som så allvarlig att åtal måste anses påkallat
för ansvarsfrågans prövning. Jag har därför stannat för att ej
väcka något åtal mot Lindberg utan låta bero vid de uttalanden jag
nu gjort om hennes utövning av bamavårdsmannauppdraget.

Vad härefter gäller frågan om den barnavårdsmans ansvar, som fullgjorde
uppdraget sedan slutet av januari 1971 och som alltså hade att
tillvarata Kenneths bästa under den tid då han avled, är upplyst att
hon på grund av arbetskonflikt hade varit förhindrad att i stort sett till
i mitten av mars månad utöva sin funktion. Ännu 8.4.1971 ansåg hon
sig kunna anta, att Monica rest bort med sitt barn. Detta framgår av
joumalanteckningama. Enligt min mening kan någon kritik inte riktas
mot den bedömningen. Tanken att modern lämnat kvar barnet inlåst i
lägenheten måste nämligen, med hänsyn till bamavårdsmannens då
ringa kännedom om Monica, ha för bamavårdsmannen framstått som
så irrationell, osannolik och långt från normalt mänskligt handlande,
att det är förståeligt, att hon inte i tid insåg rätta förhållandet. Med
hänsyn härtill kan jag inte finna att den då tjänstgörande barnavårdsmannen
eller annan, som står under min tillsyn, gjort sig skyldig till fel
eller försummelse med avseende på möjligheten att i samband med moderns
försvinnande förhindra den tragiska händelsen.

Enligt 8 kap. 8 § föräldrabalken är barnavårdsnämnd skyldig att utöva
tillsyn över barnavårdsmännens verksamhet och skall enligt 12 § i
den tidigare nämnda kungörelsen vaka över att bamavårdsmannen iakttar
i lag och författning meddelade föreskrifter angående sina åligganden.
Därvid har nämnden att årligen granska bamavårdsmannens anteckningar
och räkenskaper och särskilt uppmärksamma fall där faderskap
till barn utom äktenskap ej fastställts. Det är uppenbart, att
förvaltningen härigenom och genom det sätt på vilket arbetet i övrigt
organiserats, har ett avgörande inflytande på hur barnavårdsmannainstitutionen
fungerar och på hur de enskilda bamavårdsmännen fullgör
sina uppdrag.

Jag har i detta och JO Bexelius har i ett tidigare här avgjort ärende
(1668/71) kunnat konstatera att bamavårdsmannauppgiftema så
som de ombesörjts i socialförvaltningens regi under senare år ej blivit

222

tillfredsställande tillgodosedda. Berörda barn har blivit lidande härav
genom att de inte haft det skydd och den hjälp rätt skötta barnavårdsmannaskap
är avsedda att ge. Vilka orsakerna till de betänkliga bristerna
varit ger utredningen i JO-ärendena ej tillräckligt underlag för
mig att bedöma. Så mycket synes dock klart som att den s. k. familjeprincipen,
som socialförvaltningen byggt på, i praktiken, i vart fall ur
bamavårdsmannaskapens synvinkel, gett otillfredsställande utslag. Den
motsatta principen, den s. k. funktionsprincipen, har den obestridliga
fördelen att varje funktion har sin bestämda företrädare som bär sitt
precisa ansvar för funktionen. Den medför dock betydande praktiska
olägenheter, främst i samordningshänseende. Familjeprincipen, åtminstone
modifierade former av densamma, torde vara överlägsen från
administrativ synpunkt. En förutsättning för att en uppbyggnad av socialförvaltningen
enligt familjeprincipen skall kunna godtas måste dock
enligt min mening vara att den ej sker på någon enskild funktions bekostnad.
Uppenbarligen har bamavårdsmannafunktionen blivit lidande
inom Göteborgs socialförvaltning genom det sätt på vilket denna
organiserats och administrerats. Socialförvaltningen har framhållit att
verksamheten omorganiserats i viss mån. Det torde ännu vara för tidigt
att bilda sig någon uppfattning om i vad mån åtgärderna lett till
de önskvärda förbättringarna för bamavårdsmannaskapens del. Med
hänsyn till situationens allvar och till den allmänna betydelsen av en
rationellt och effektivt men samtidigt rättssäkert fungerande integrerad
socialvård avser jag emellertid att under hösten 1972 besöka socialförvaltningen
för att på ort och ställe söka bilda mig en uppfattning
om i vad mån den nödvändiga förbättringen av förhållandena, enkannerligen
då beträffande bamavårdsmannaskapens utövande, uppnåtts.
Med hänsyn härtill anser jag mig inte nu behöva gå vidare in på bedömning
av vad som brustit i socialförvaltningens organisation och ledningen
av den förvaltningen anförtrodda verksamheten utan avslutar
ärendena med dessa uttalanden.

Sedan beslutet meddelats inkom en skrivelse från Sveriges socionomers
riksförbund med kritiska synpunkter på JO-ärendets handläggning
och på de anmärkningar som i beslutet riktats mot Evy Lindberg.
I sitt svar anförde JO Wennergren avslutningsvis.

Min bedömning att Evy Lindberg ej tillfredsställande fullgjort sin i
författning föreskrivna skyldighet att med uppmärksamhet följa barnets
utveckling och öva tillsyn över dess personliga förhållanden och,
när särskild anledning föreligger, på olika sätt söka skaffa sig upplysning
om barnet finner jag ingen anledning att meka på. För mig handlar
det om krav på en barnavårdsman som man med hänsyn till barnets
säkerhet och skydd inte kan göra avkall på och jag kan inte finna att

223

Evy Lindberg motsvarat dessa krav på det sätt som kunnat begäras även
om, som jag också framhållit, åtskilliga förmildrande omständigheter
föielåg. Det står Evy Lindberg fritt att begära åtals väckande mot sig
för att på så sätt få domstols prövning av min bedömning.

Barnavårdsmans medverkan till förverkligande av domstols beslut
om umgängesrätt

JO Wennergren anförde följande i ärende angående klagomål mot
en barnavårdsman.

Sollentuna och Färentuna tingsrätt meddelade 5.4.1971 ett interimistiskt
beslut om umgängesrätt för en moder med sin son och angav

9.4.1971 som första tillfälle då umgängesrätten skulle få utövas. Enligt
20 kap. 10 § föräldrabalken går sådant beslut i verkställighet lika
med laga kraft ägande dom men kan när som helst återkallas av rätten.
Beslutet trädde alltså i tillämpning omedelbart och utan hinder
av att det kunde överklagas. Ej heller hindrade i och för sig ett överklagande
beslutets tillämpning. Så länge det inte återkallats av tingsrätten
eller hovrätten förordnat om inhibition på talan av part, gällde
det alltså.

Med uttrycket att beslut går i verkställighet avses främst att åtgärder
för verkställighet får äga rum. Om sådana är, när det gäller beslut
om vårdnad eller umgängesrätt, föreskrifter meddelade i 21 kap.
föräldrabalken. Verkställighet söks hos länsrätten. Innan länsrätten
förordnar om verkställighet, kan länsrätten uppdra åt ledamot eller
suppleant i barnavårdsnämnden eller tjänsteman inom barnavården
att verka för att den som har hand om barnet frivilligt skall fullgöra
vad som åligger honom. Sådant uppdrag får också lämnas till annan
lämplig person. Vidare märks att länsrätten får vägra verkställighet
bl. a. om risk, som ej är ringa, föreligger för skada på barnets kroppsliga
och/eller själsliga hälsa.

Av lagtexten framgår att lagstiftaren utgått från att det åligger den
enskilde att fullgöra vad rätten ålagt honom genom beslutet i umgängesrättsfrågan.
Men det framgår också att denne inte utan vidare
får tvingas härtill. Rättens beslut är på så vis ej ovillkorligt bindande.
Mänskliga hänsyn skall tas och barnets bästa skall hela tiden sättas i
främsta rummet. Med tanke på vilka grannlaga överväganden som
krävs har det anförtrotts åt förvaltningsdomstol att avgöra om verkställighet
skall få ske med tvång.

Uppenbart är att en barnavårdsman kan råka i svår intressekonflikt
då hennes medverkan påkallas. Å ena sidan förväntar man sig av
barnavårdsmannen att hon lojalt ställer sig rättens beslut till efterrättelse
och i enlighet härmed verkar för att den som har vårdnaden om
barnet frivilligt fullgör vad han ålagts i beslutet om den andra partens
umgängesrätt. Å andra sidan förväntar man sig också av barnavårdsmannen
att hon handlar på det sätt som hon bedömer överensstämma
med barnets bästa. Det kan enligt min mening ej fordras av barnavårdsmannen
att hon, med det självständiga ansvar hon har för sin

224

uppgift, slaviskt solidariserar sig med rättens beslut och verkar för det.
Hon bör inte emot sin övertygelse vara skyldig härtill och bör, då hon
ej anser sig kunna godta rättens ståndpunkt, ha rätt att avböja ett
uppdrag från länsrätten att verka för att den som har hand om barnet
frivilligt fullgör det rätten ålagt honom. Det är under alla förhållanden
olämpligt att ge henne uppdraget om hon ej helhjärtat kan gå in
för det. I det aktuella fallet stred det mot barnavårdsmannens personliga
övertygelse att verka för att fadern handlade enligt rättens beslut.
Av utredningen framgår att hon tog ställning efter moget övervägande
och efter samråd med sina överordnade m. fl. Med hänsyn härtill
och till att rättens beslut på sätt förut anmärkts inte var ovillkorligt
bindande och ej verkställbar! utan särskild prövning av de mänskliga
sidorna, anser jag att barnavårdsmannen, då hon 7.4.1971 meddelade
fadern att han inte kunde anses skyldig att lämna ut sonen tillsvidare,
därigenom ej gjorde sig skyldig till illojalt handlande som skulle
kunna läggas henne till last som tjänstefel. Jag anser mig dock samtidigt
böra understryka att det normala givetvis måste vara att en
barnavårdsman liksom övriga av rättens beslut berörda tjänstemän
lojalt finner sig i beslutet och verkar för dess efterlevnad.

Barnavårdsman får ej betinga sig särskild ersättning av enskild person
för fullgörandet av sitt uppdrag

I ett ärende hade påtalats att socialinspektören Sven-Gunnar Englund,
som var barnavårdsman för visst barn, av barnets fader begärt
och mottagit ersättning på tillhopa 170 kr. för tidsspillan och resekostnad
då han närvarit vid faderns utövande av sin umgängesrätt med
barnet. Ställföreträdande JO Sverne uttalade härom.

Från att ursprungligen ha varit ett oavlönat kommunalt förtroendemannauppdrag
har barnavårdsmannauppgiften så småningom i allt
större utsträckning kommit att läggas på kommunala befattningshavare
inom socialvårdens ram. I 8 kap. 9 § föräldrabalken stadgas också,
att kommunen må i den ordning som gäller i fråga om beviljande
av medel för barnavårdsnämnds verksamhet besluta anställande genom
barnavårdsnämnden av erforderligt antal personer att, efter nämndens
för varje särskilt fall meddelade uppdrag, tjänstgöra som barnavårdsmän.

Englund, som är socialinspektör i Sandvikens kommun, hade i denna
egenskap erhållit uppdraget att vara barnavårdsman för ifrågavarande
barn. Han har därför såsom tjänsteman haft att tillvarataga barnets
bästa i samband med umgängesrättens utövande. I den mån Englund
— såsom synes ha varit fallet — funnit att tillvaratagandet av
barnets bästa krävt Englunds närvaro vid umgängesrättens utövande
har det följaktligen ålegat honom i tjänsten att ställa sig till förfogande
för detta. Därvid borde i första hand ha undersökts, om detta
tjänsteuppdrag kunnat utföras under normal tjänstetid. Skulle detta
visat sig ha varit uteslutet, borde Englund, om han ej själv ägde bestämma
övertidstjänstgöring, ha rådgjort med sin arbetsgivare, huru -

225

vida övertiden med hänsyn till de särskilda omständigheterna i fallet
kunde godkännas och på vad sätt Englund kunde kompenseras för
denna. Att åtaga sig att i egenskap av barnavårdsman vara närvarande
vid umgängesrättens utövande och samtidigt begära ersättning härför
av enskild person är däremot klart stridande mot avsikten med
lagstiftningen rörande barnavårdsmän, nämligen att samhället skall
värna om de barn, som på grund av särskilda förhållanden är i behov
av hjälp, och att kommunerna i detta syfte skall svara för kostnaderna
för barnavårdsmännens verksamhet.

Nämndledamots skyldigheter i diskretionshänseende m. m.

I ett ärende angående barnavårdsnämnds handläggning av fråga om
omhändertagande för samhällsvård begärde ledamoten P. JO:s prövning
bl. a. av om han brutit mot gällande sekretessbestämmelser genom
att ta vissa kontakter med barnets fader under handläggningen.
JO Wennergren uttalade i denna del.

Om handlingssekretess och tystnadsplikt i barnavårdsärende finns
stadgat i 14 § sekretesslagen resp. 91 § barnavårdslagen. Dessa bestämmelser
avser att skydda den enskilde, vars omständigheter berörs i
ärendet, mot att obehöriga skall få del av hans personliga förhållanden
på sådant sätt att det kan lända honom till skada. Med hänsyn
till faderns partsställning i ärendet har P. inte genom att diskutera
med honom om vad som förevarit vid nämndens sammanträde gjort
sig skyldig till brott mot den tystnadsplikt, som föreskrivs i barnavårdslagen
eller som följer av bestämmelserna om sekretess för handlingar
i barnavårdsärenden.

På många håll förekommer att det i instruktion eller reglemente
för myndigheten åläggs befattningshavare att iaktta tystnadsplikt. Bryter
befattningshavare uppsåtligen mot sålunda föreskriven tystnadsplikt
kan ansvar komma i fråga för brott mot tystnadsplikt. Sker det
av oaktsamhet kan ansvar inträda för tjänstefel (jfr JO 1955 s. 102 ff).
Att ansvaret i vissa hänseenden är begränsat på grund av tryckfrihetsförordningens
regler om informationsfrihet gentemot pressen är en fråga
som jag i detta sammanhang ej behöver gå in på.

Ledamöter och vissa befattningshavare i allmänna domstolar och
förvaltningsdomstolar har att iaktta tystnadsplikt rörande vad som
avhandlats vid enskild överläggning i enlighet med den domared de
har att avlägga jämlikt 4 kap. 11 § rättegångsbalken, resp. 15 § lag
om allmänna förvaltningsdomstolar och 11 § lag om skatterätt och
länsrätt. De får enligt denna »varken förr, än domen avsäges, eller sedan
uppenbara dem, som till rätta gå eller andra de rådslag rätten
inom stängda dörrar håller». Motsvarande bestämmelser av generell
räckvidd finns inte för den statliga förvaltningen och ej heller för den
kommunala förvaltningen. Bestämmelserna kan dock inte undgå att
öva inflytande som uttryck för allmänna grundsatser också hos statliga
och kommunala förvaltningsorgan som rådslår inom stängda dörrar.
Vare sig uttryckliga direktiv meddelats en myndighets tjänstemän
eller ledamöterna av dess beslutande organ att iaktta diskretion, kan

8 Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

226

för övrigt en diskretionsplikt ibland härledas ur förvaltningsuppgiftens
natur och de villkor under vilka förvaltningsuppgiften fullgörs. I detta
sammanhang bör dock särskilt uppmärksammas vilka slutsatser som
kan dräs av det förhållandet att ett beslutsorgans överläggning till beslut
sker inom stängda dörrar och utom offentligheten. Syftet med att
en överläggning skall ske inom en sluten krets är bl. a. att deltagarna
skall kunna yttra sig fritt, otvunget och med förtroende för varandra.
Den som uttalar sin syn på något i förtroende skall kunna lita på att
förtroendet ej sviks. Man skall också kunna lämna upplysningar som
inte är avsedda för offentligheten med trygghet för att de inte obehörigen
förs vidare utanför den krets för vilka de är avsedda. Samtidigt
märks emellertid att i princip ett avgörande inte får grundas på
material som parterna i ärendet inte har insyn i. Lämnas upplysningar
i sak under överläggningen till beslut vilka blir av betydelse för ärendets
avgörande skall parten alltså i princip kunna ta del därav. Vidare
märks att visst utrymme måste finnas att senare — skriftligen eller
muntligen — närmare utveckla skälen för fattat beslut för parter och
andra. Särskilt gäller detta naturligtvis om skälen ej redovisas med
någon större utförlighet i själva beslutshandlingen. I sammanhanget
förtjänar påpekas att enligt 17 § förvaltningslagen myndighet på parts
begäran i efterhand bör upplysa honom om skälen för myndighetens
beslut om dessa ej angetts i beslutshandlingen eller angetts endast delvis.
En viss möjlighet får även anses föreligga för ledamot av ett beslutsorgan
att exempelvis med sin partigrupp diskutera vad som förekommit
under ett sammanträde även i den mån fråga varit om överläggning
till beslut i ett enskilt ärende men då givetvis inte i strid mot
en sådan särskild tystnadspliktsregel som den i 91 § barnavårdslagen.
Av det sagda framgår att en ledamot i ett beslutsorgan kan ställas inför
svåra avvägningsfrågor när det gäller att bedöma om och i vad
mån någon diskretionsplikt föreligger i förhållande till medledamöterna
eller av mera allmänna skäl. Besvärssakkunniga hade i sitt förslag
till lag om förvaltningsförfarandet i anslutning till ett JO-uttalande
(JO 1964 s. 428) intagit en bestämmelse (2 kap. 13 §) om att vad någon
yttrat vid ärendes avgörande hos myndighet inte skulle få uppenbaras
utan vederbörligt medgivande. De sakkunniga syftade då framför allt
på uttalande vid intern överläggning tiM beslut. Den föreslagna bestämmelsen
rönte emellertid en del kritik under remissbehandlingen.
Bl. a. ansågs innebörden ej tillräckligt bestämd och oklart vad som
skulle förstås med vederbörligt medgivande. Den mest avgörande invändningen
var dock av tryckfrihetsrättslig natur. Det synes likväl
kunna antas att bestämmelsen i sina huvuddrag motsvarar gällande
rättsuppfattning. Med förut angivna olika begränsningar kan alltså
som grundregel antas gälla att vad som yttrats i förtroende under
överläggning till beslut i en nämnd inte obehörigen får föras utom
kretsen av de vid sammanträdet närvarande. Den som bryter häremot
torde kunna lagiföras för brott mot tystnadsplikt eller i vart fall för
tjänstefel i enlighet med vad som sagts förut.

P. har enligt egen utsago ddgett fadern ett uttalande som ordföranden
enligt hans uppfattning skulle ha gjort om att viss läkare var tvivlande
och tveksam. Om P:s meddelande till fadern begränsat sig härtill
kan följande synpunkter anläggas. Vad ordföranden uttalade innefattade,
om det är rätt återgivet, en sakuppgift och inte någon personlig
synpunkt som denne delgav övriga ledamöter i förtroende. Efter -

227

som i princip alla sakuppgifter skall vara tillgängliga för parterna, kan
det göras gällande att det inte var något fel av P. att vidarebefordra
uttalandet till fadern under förutsättning givetvis att det återgavs korrekt.
Det var ju en uppgift som — fel eller rätt — inte skulle undanhållas
honom som part. Som jag förut framhållit är rättsläget emellertid
oklart och det är dessutom vanskligt att dra gränserna kring vad
som bör stanna inom de närvarandes krets. Ehuru jag närmast lutar
åt den meningen att P. inte bröt mot någon diskretionsplikt genom att
vidarebefordra uttalandet i fråga tild fadern, anser jag mig därför samtidigt
böra uttala att det enligt min mening inte kan läggas ordföranden
till last som fel att han betecknade P:s åtgärd som brott mot sekretess.
Tillräckligt fasta utgångspunkter finns ej i rättspraxis för att något
bestämt uttalande kan göras i någon riktning just när det gäller en sådan
situation som dett här var fråga om.

I barnavårdsnämndens yttrande påstås att P. hållit en flitig kontakt
med fadern och relaterat uttalanden som gjorts av övriga ledamöter i
nämnden vid behandlingen av ärendet angående barnen. P. skulle även
ha informerat fadern om att nämnden diskuterat fosterhemsplaceringen.
I ordförandens avskedsansökan påstås vidare att en av centerpartiets
ledamöter (P. torde åsyftas) vid ett tillfälle fört ut nämndens
beslut, innan protokollet justerats. Närmare utredning föreligger emellertid
inte i dessa hänseenden. Med hänsyn härtill och då min prövning
ej yrkats av i vad mån P. genom relaterande av ledamöters uttalanden
till fadern eller genom yppande av beslut, innan det blfvit offentligt,
skulle ha åsidosatt den diskretionsplikt som enligt vad jag
ovan utvecklat får anses åligga en nämndledamot, ingår jag inte härpå.

Som allmän synpunkt bör tilläggas följande. Det förväntas av en
ledamot i en barnavårdsnämnd att han iakttar strikt opartiskhet och
objektivitet. En ledamot får därför inte ta parti för enskild part i ett
ärende utan skall vinnlägga sig om neutralitet. Häri ligger dock givetvis
inte att ledamoten skall undvika att engagera sig i ärendet utan endast
att han skall avhålla sig från ett ensidigt engagemang för eller
emot endera sidan i ett ärende. En ledamot som går så långt att han
i det närmaste identifierar sig med viss parts intressen eller eljest ådagalägger
påtagliga sympatier för ena sidan, blir numera enligt 4 § förvaltningslagen
att betrakta som jävig och obehörig att delta i handläggningen
av ärendet. Man står då inför ett s. k. grannlagenhetsjäv
som i bestämmelsen anges vara för handen då särskild omständighet
föreligger som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i
ärendet. Av det sagda följer att en ledamot måste iaktta försiktighet
i fråga om kontakter med den som är part i ett ärende. Sådana kontakter
är givetvis enbart till fördel både för nämnden och parten så
länge de begränsar sig till ren information från partens sida till nämndledamoten.
Men glider kontakterna över i något som mer eller mindre
påminner om ett uppdrags- eller biträdesförhållande mellan part och
ledamot, kan lämpligheten ifrågasättas och en jävssituation börja växa
fram. Åtskilligt i ärendet tyder på att de motsatsförhållanden som uppstått
inom nämnden kan ha sin grund i att P. gått väl långt i sina kontakter
med fadern. Utredningen ger dock inte tillräckligt underlag för
en bedömning av om P. tagit sig an faderns sak på ett sådant sätt att
han därigenom åsidosatt kravet på objektivitet och opartiskhet som
nämndledamot. Jag nöjer mig därför med att fästa uppmärksamheten
på dessa krav och deras konsekvenser.

228

Fråga om barnavårdsnämnd får lämna upplysningar till inskrivningsmyndighet
om alkohol- och narkotikamissbruk och grav kriminalitet
hos de inskrivningsskyldiga

I en klagoskrift uppgav S. Granström, S. Johanson och E. Isaksson,
att inskrivningschefen vid östra Värnpliktskontoret Bo Sandmark i samband
med inskrivningsförrättningama 1968 och 1969 av barnavårdsnämnderna
begärt och erhållit uppgifter om pojkar i aktuella årsklasser, som
varit föremål för barnavårdsnämnds utredning och eventuella åtgärder
med anledning av allvarligt missbruk av alkohol eller läkemedel eller
på grund av uttalad kriminalitet. Klagandena ifrågasatte om uppgifternas
utlämnande stod i överensstämmelse med lagen om socialregister och
hemställde om utredning från JO:s sida.

Efter remiss till Sandmark med begäran om yttrande i vilken utsträckning
barnavårdsnämnden lämnade ut uppgifter samt vilka åtgärder,
som vidtogs för att det utlämnade hölls sekretesskyddat hos
inskrivningsmyndigheten, anförde Sandmark följande.

Barnavårdsnämnder har lämnat upplysningar på begäran av inskrivningschefen
i förutvarande Stockholms inskrivningsområde åren 1967
(endast Stockholms stads barnavårdsnämnd) och 1968 (huvuddelen av
barnavårdsnämnder i kommuner ingående i förutvarande Stockholms
inskrivningsområde). Under 1969 har barnavårdsnämnden i Stockholm
lämnat upplysningar.

Verksamheten 1967 och 1968 föranleddes av försök med utvidgat
samarbete mellan inskrivningsnämnd och barnavårdsnämnd. Verksamheten
1969 avses att utvidgas till fler kommuner.

Upplysningarna begränsas till sådana fall där förhållanden av medicinsk
natur förmodas vara orsaken till omhändertagande för vård av
barnavårdsnämnd. I Stockholm beräknas dessa uppgå till överslagsvis
3—5 »/o av samtliga upptagna i barnavårdsnämndens register. Upplysningarna
är avsedda för inskrivningsverksamheten (inskrivningskungörelsen
5 §).

Upplysningarna lämnas av barnavårdsnämnd till en inskrivningsläkare.
Denne besöker barnavårdsnämnderna på avtalad tid och granskar
där de aktuella fallen i regel tillsammans med barnavårdsnämndens

representant. Granskningen, som främst omfattar tidigare av

barnavårdsnämnds läkare gjorda läkarutlåtanden, sammanfattas av
inskrivningsläkaren i en rekommendation till inskrivningsöverläkaren
vid östra inskrivningscentralen. Rekommendationen nedtecknas och
överlämnas i slutet kuvert. Handlingen förvaras under lås. Kuvertet
bryts den dag vederbörande inskrivningsskyldig inställer sig till prövning.
Behövs specialistundersökning orienteras specialisten av inskrivningsöverläkaren
muntligt om rekommendationen.

Sedan Sandmarks yttrande tillställts klagandena, inkom Johanson
med en ny skrift, vari han gjorde gällande att utlämningsbestämmelserna
i lagen om socialregister bort iakttagas, vilket bl. a. bort medföra
att uppgifter kunnat lämnas endast i individuellt angivna fall.

229

I remiss till barnavårdsnämnden i Stockholm ställdes frågorna i vilken
utsträckning upplysningar lämnats, huru därvid förfarits, huru
nämnden bedömt sin skyldighet att biträda inskrivningsmyndighet i
förevarande hänseende samt vilka överväganden i sekretessfrågorna
nämnden gjort. I sitt svar åberopade barnavårdsnämnden ett av bamavårdsdirektören
Karl-Erik Granath avgivet tjänsteutlåtande, av vilket
följande här återgives.

I anslutning till inskrivningsförrättningen vid Stockholms inskrivningsområde
hösten 1967 började en försöksverksamhet, som syftade
till att ge inskrivningsmyndigheten ökad kännedom om alkohol- och
narkotikamissbruk bland de inskrivningsskyldiga. I samband härmed
upptogs på initiativ av denna myndighet överläggningar med sociala avdelningen
inom barnavårdsförvaltningen om möjligheten att få uppgifter
i enskilda fall rörande ungdomar med angivna problem.

Nyssnämnda överläggningar ledde till att sociala avdelningen påtog
sig att lämna uppgifter rörande vissa inskrivningsskyldiga ungdomar,
med vilka barnavårdsnämnden hade eller hade haft befattning, till en av
försvarets sjukvårdsstyrelse förordnad inskrivningsläkare, vilken bemyndigats
att för inskrivningsområdets räkning mottaga upplysningar
angående enskilda ungdomar för inskrivning till militärtjänst. Denne
läkare ingick i den grupp, som genomförde ovannämnda undersökning.

Granath framhöll att samarbetet medfört att ungdomar som var
kända inom barnavårdsnämnden och som med hänsyn till sin utveckling
eller andra omständigheter var olämpliga att inskrivas såsom värnpliktiga
kunnat befrias från tjänstgöring eller beredas med hänsyn till
deras situation lämplig placering, vilket fick anses vara till fördel för
arbetet på deras rehabilitering. Därefter fortsatte Granath i sitt utlåtande.

Bestämmelsen om civila myndigheters skyldighet att biträda inskrivningsmyndighet
enligt KK om inskrivning och redovisning av värnpliktiga
(SFS 1969: 379) synes inte innebära ett direkt åliggande för
barnavårdsnämnd att lämna biträde och upplysningar åt inskrivningsmyndighet.
Uppenbart är emellertid, att det är ett ungdomsvårdande
intresse att en socialmedicinsk bedömning kan ingå som underlag för
inskrivningsnämnds beslut rörande enskilda ungdomars militära tjänstgöringsförhållanden.

Beträffande frågan om sekretesskyddet må framhållas, att uppgifterna
till inskrivningsmyndigheten inte utgörs av uppgifter intagna i socialregistret
utan av uppgifter i bamavårdsaktema. Socialregisterlagens
sekretessbestämmelser äger således inte tillämpning i förevarande fall
(jfr RA 1965 ref. 34 och uttalande av JO samma år). Ej heller sekretesslagen
är direkt tillämplig, enär denna ej reglerar frågor om uppgiftslämnande
myndigheter emellan. Myndighet får självfallet dock inte
underlåta att beakta de intressen som sekretesslagen avser att skydda.
Vid den bedömning som föregått det berörda uppgiftslämnandet har det
ansetts vara ett ungdomsvårdande intresse att lämna medverkan till
inskrivningsmyndigheten. Syftet har sålunda varit att tillvarataga den

230

enskildes intresse av att inte utsättas för påfrestningar genom militärtjänstgöring
eller olämplig placering under tjänstgöringen.

Från och med den 1 juli 1969 har genomförts nya former för inskrivningsförrättningen
med en omfattande hälsoundersökning av de
inskrivningsskyldiga. Man torde kunna utgå från att den försöksverksamhet,
vid vilken barnavårdsförvaltningen på angivet sätt medverkat
med uppgifter om enskilda ungdomar, kommer att få betydelse vid
tillämpningen av det nya inskrivningsförfarandet. Detta innefattar en
noggrann prövning två dagar i följd av varje inskrivningsskyldigs fysiska
och psykiska status. Härigenom har ökade förutsättningar erhållits att
med utgångspunkt från en grundlig aktuell undersökning så långt
möjligt förhindra onödiga påfrestningar för ungdomarna under fullgörandet
av militärtjänstgöring. I den mån inskrivningsmyndigheten
i fortsättningen önskar medverkan från barnavårdsnämndens sida för
uppnående av detta syfte i enskilda fall bör sådan medverkan kunna
ske med utgångspunkt från den vid inskrivningsförrättningen upptagna
undersökningen, om det anses vara till gagn för den enskilde.

Härefter hördes socialstyrelsen, som i sitt yttrande konstaterade att
de handlingar som ställts till inskrivningsmyndighetens förfogande icke
omfattades av socialregistersekretess men att uppgifterna ingick i
handlingar som avses i 14 § sekretesslagen och åtminstone i viss utsträckning
måste anses angå enskilds personliga förhållanden. Socialstyrelsen
framhöll, att utlämnande av uppgifter myndigheterna emellan
ingår i den samarbetsskyldighet som 47 § regeringsformen fastslår men
att svåra avvägningsfrågor kan uppstå i den mån enskilda eller allmänna
intressen kan väntas lida obehörigt intrång genom kommunikationen.
Därefter anfördes:

Det är alltså många gånger befogat att myndigheter håller varandra
underrättade om vissa av sina ärenden. Däremot får kontakten mellan
myndigheterna inte utformas så att man regelmässigt underrättar varandra
om varje enskilt fall. Prövning måste alltid ske huruvida den
andra myndighetens medverkan är erforderlig för att den enskilde skall
kunna få all den hjälp som samhället har möjlighet att erbjuda.

Socialstyrelsen har i olika sammanhang betonat vikten av samarbete
mellan myndigheterna för att uppnå ett för den enskilde så tillfredsställande
resultat som möjligt. Socialstyrelsen har emellertid därvid förklarat,
att som allmän riktlinje bör gälla, att generella upplysningar inte
skall lämnas från en myndighet till en annan. Underrättelser om en
myndighets verksamhet rörande enskilda individer kan lämnas en annan
myndighet, om den första har speciellt intresse av att få den andra
myndighetens medverkan för att nå ett tillfredsställande resultat Likaså
bör på förfrågningar från en myndighet uppgifter kunna lämnas om
konkreta, av den begärande myndigheten preciserade fall. En uppgift
som lämnats myndigheten i förtroende får emellertid som regel aldrig
lämnas ut, om förtroendet därigenom skulle brytas. För utlämnande
av sådana uppgifter bör därför samtycke krävas.

Om i författning föreskrivits en skyldighet för en tjänsteman eller
myndighet att anmäla visst förhållande till en annan myndighet så
tar en sådan anmälningsskyldighet över den tystnadsplikt som får anses

231

gälla innehållet i hemliga handlingar eller som särskilt reglerats. En
sådan anmälningsskyldighet innebär med andra ord att uppgifterna
inte lämnas »obehörigen» — »i oträngt mål» eller dylikt.

I 6—17 §§ inskrivningskungörelsen föreskrivs att vissa uppgifter skall
lämnas av olika myndigheter till värnpliktskontoret. Sålunda åligger
det vissa sjukvårdsinrättningar och anstalter att lämna uppgift om
svensk man som den 1 januari var intagen på eller inskriven i sådan
anstalt och som under året fyller 18 år. Uttrycket i författningstexten
»uppgift om svensk man» torde innebära endast att upplysningar för att
identifiera personen i fråga och uppgift om att han är berövad friheten
skall lämnas inskrivningsmyndigheten, icke att samtliga omständigheter
varpå frihetsberövande! grundats eller motsvarande skall redovisas. Bestämmelserna
grundar således enligt socialstyrelsens uppfattning icke
någon skyldighet eller ens rätt för t. ex. en ungdomsvårdsskola att generellt
lämna innehållet i elevakter till inskrivningsmyndighet. Bestämmelsen
i 5 § inskrivningskungörelsen, som ger inskrivningschefen rätt
att utöver vad i bl. a. 16 och 17 §§ anges erhålla upplysningar av annan
myndighet, innefattar just det väsentliga tillägget att bestämmelsen
gäller upplysningar som kan lämnas av myndigheten. Utformningen av
bestämmelsen bestyrker, att den utlämnande myndigheten har skyldighet
att pröva huruvida innehållet i sekretessbelagda handlingar eller
andra uppgifter kan lämnas ut. Vidare har bestämmelsen utformats
så att initiativet skall tas av den militära myndigheten, vilket tyder på
att denna har att närmare ange vem uppgifterna avser och vilket slag
av uppgifter som önskas.

Även om syftet med den försöksverksamhet som inskrivningsmyndigheten
inledde hösten 1967 varit att skapa underlag för en bedömning
av den värnpliktiges lämplighet för viss utbildningsgren så kan utan en
prövning i det enskilda fallet inte generellt uttalas att uppgiftslämnandet
verkligen varit till fördel för den unge. Endast i de fall då inskrivningsmyndigheten
efter de undersökningar som författningsenligt skall utföras
rörande varje värnpliktig hyser osäkerhet rörande hans sociala
eller medicinska situation och finner skäl anta att annan myndighet,
t. ex. barnavårdsnämnden, förfogar över uppgifter som kan komplettera
bilden av vederbörande kan inskrivningsmyndigheten — enligt
socialstyrelsens uppfattning — begära upplysningar från denna andra
myndighet. Det ankommer därefter på denna myndighet att pröva
huruvida uppgifter kan lämnas utan att den enskildes intressen trädes
för nära. Vid denna prövning anser socialstyrelsen under hänvisning
till sin tidigare uttalade, ovan redovisade uppfattning om myndigheternas
möjligheter att bistå varandra, att barnavårdsnämnden skall kunna
låta inskrivningsmyndigheten ta del av innehållet i vissa handlingar
rörande det enskilda fallet i den mån ett givet förtroende därigenom
icke svikes och i den mån utlämnande av innehållet i handlingen kan
av barnavårdsnämnden anses främja den enskildes bästa vid inskrivningsförrättningen.
Däremot anser socialstyrelsen att generella uppgifter
ur eller fri tillgång till nämndens handlingar icke får lämnas
inskrivningsmyndighet rörande en hel grupp ungdomar på sätt som skett
i förevarande fall.

Sedan klagandena ånyo beretts tillfälle att yttra sig, översändes handlingarna
i ärendet till värnpliktsverket (VPV) med begäran om yttrande
i frågan hur samarbetet mellan inskrivningsmyndigheten och
barnavårdsnämnden bör etableras.

232

I sitt yttrande framhöll VPV, att inskrivning sedan år 1969 äger
rum vid sex olika inskrivningscentraler (IC) belägna på olika orter i
landet. Vid inskrivningen genomgår de värnpliktiga under två dagar
omfattande undersökningar och prov för att kunna placeras så att
deras personliga kapacitet, egenskaper och kunskaper kan utnyttjas
på bästa sätt med hänsyn såväl till den enskilde som det för krigsmakten
rådande rekryteringsbehovet. VPV upplyste vidare, att de inskrivningsskyldiga
före förrättningen skall besvara och insända ett frågehäfte
med ett stort antal frågor rörande medicinska och utbildningsmässiga
förhållanden. Tillsammans med från andra myndigheter inhämtade
uppgifter tjänar svaren som underlag för den kommande
inskrivningen, bl. a. särskilt remissförfarande eller särskilda prov och
undersökningar vid inskrivningsprövningama. VPV fortsatte därefter:

Värnpliktstjänstgöringen innebär för den enskilde en markant omställning
till en för honom ovan miljö, där krav ställs på honom, vilka
i flera avseenden skiljer sig från vad han är van vid i det civila livet.
För en del kan denna omställning innebära betydande påfrestningar,
såväl fysiskt som psykiskt. Ju säkrare man vid inskrivningen kan bedöma
den enskildes möjligheter att fullgöra värnpliktstjänstgöring,
desto mindre är risken att en värnpliktig placeras i tjänstgöring, som
skulle komma att medföra alltför stora påfrestningar.

VPV anser det ligga såväl i den enskildes som i krigsmaktens intresse
att de bedömningar av de inskrivningsskyldiga, som görs vid inskrivningen,
blir så rättvisande som möjligt. Ändamålet måste alltså vara
avgörande för ställningstagande om tidpunkt för och omfattningen
av upplysningar.

Lämpligheten av att inhämta information i efterhand på sätt Socialstyrelsen
anfört måste starkt ifrågasättas. Dels kan viktig information
gå förlorad genom att indikationerna vid inskrivningen är osäkra
eller kanske helt uteblir, dels kan osäkerheten leda till att upplysningar
begärs i onödan. I efterhand lämnade upplysningar kan också leda till
att inskrivningsmyndighet eller ledamöter av inskrivningsnämnd ser sig
nödsakade att kalla vederbörande för kompletterande utredning, vilket
är tidskrävande och dessutom ägnat att väcka en uppmärksamhet
som eljest inte skulle behövt uppkomma. Förfarandet är således inte
lämpligt för de uppgifter som VPV i samråd med bland andra Försvarets
Sjukvårdsstyrelse har att lösa.

I Kungl. Maj:ts cirkulär om intensifierat samarbete mellan barnavårdsnämnd,
skola och polis (SFS 1970:513) anmodas kommunerna
att bilda samarbetsorgan mellan framför allt ovan nämnda institutioner,
men även andra myndigheter, som kan bidra till ungdomens
utveckling och motverka brottslighet och annan missanpassning.

Ett samarbete mellan nämnda samarbetsorgan och inskrivningsmyndighet
kan otvivelaktigt vara av värde. Det kan etableras inom ramen
för gällande föreskrifter. I en del fall har också sådan kontakt tagits.
Däremot syns det tveksamt om ett sådant samarbete skall avse enskilda
ärenden. Där bör alltjämt gälla de kontaktvägar myndigheterna emellan
som anges i Kungl. Maj:ts kungörelse nr 379/1969.

Eftersom ändamålet med de uppgifter som kan inhämtas från barnavårdsnämnd
är att ge inskrivningsväsendet underlag för beslut som

233

främst avser den enskildes bästa anser VPV att uppgifter även framdeles
måste kunna överlämnas med iakttagande av det ansvar i integritetsavseenden
som författningsenligt åvilar berörda myndigheter. VPV
är för sin del berett att tillsammans med Socialstyrelsen och Försvarets
Sjukvårdsstyrelse utforma en med hänsyn till ändamål och integritet
avpassad normering av ärendenas handläggning. Som grund för denna
och med stöd av 5 § inskrivningsförordningen får VPV anföra följande
principiella lösning.

Barnavårdsnämnd genomgår nämndernas upplysningar om sådana
som under innevarande kalenderår fyller 18 år. Efter prövning från
fall till fall tar nämnden ställning i följande avseenden, a) Skulle åläggande
av värnplikt medföra sådana allvarliga risker från fysiska och/
eller psykiska synpunkter för vederbörande själv och hans omgivning
att nämnden finner skäl för frikallelse föreligga? b) Om vederbörande
åläggs att fullgöra värnplikt, anser nämnden det då bäst gagna vederbörande
om tjänstgöringen fullgörs nära hemorten eller på annan plats?

I de fall barnavårdsnämnden anser skäl föreligga för uttalande i ett
eller flera av nämnda avseenden lämnar nämnden uppgift till inskrivningschefen
för det inskrivningsområde inom vilket vederbörande är
bosatt (kyrkobokförd). Uppgiften som lämnas bör utöver barnavårdsnämndens
ställningstagande innehålla endast de medicinska eller andra
informationer som oundgängligen erfordras för det beslut som sedermera
skall fattas av inskrivningsnämnd med biträde av inskrivningsöverläkaren.
Information utöver detta beträffande den enskilde och
dennes förhållanden erfordras inte och skall enligt principen om ändamålet
med uppgiften heller inte lämnas.

I och med att inskrivningsnämnds beslut föreligger och tiden för besvär
över detta utgått skall lämnade uppgifter snarast förstöras enligt
föreskrifter som föreslås utfärdas av VPV i samråd med Socialstyrelsen
oell Försvarets Sjukvårdsstyrelse. Sådana upplysningar kommer således
framdeles lika litet som nu att införas i några register.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Såsom socialstyrelsen i sitt yttrande utvecklat är sekretesslagens bestämmelser
inte direkt tillämpliga på förhållandet myndigheter emellan,
men informationen bör regleras genom en avvägning av samarbetsskyldighetens
krav mot de behov — främst avseende enskildas integritet —
som ligger bakom sekretesslagens regler. Den av socialstyrelsen angivna
principen, att avvägningen bör göras i individuella fall och icke generellt,
är enligt min mening såsom huvudregel välmotiverad. En generell rapportering
är särskilt med de möjligheter till informationsbehandling som
den moderna ADB-tekniken medfört, förenad med möjligheter till så
väsentliga ingripanden i privatlivets sfär att den inte bör ske utan författningsstöd.
Även om de uppgifter som i ärendet är aktuella, såsom
Granath och socialstyrelsen påpekat, inte omfattas av bestämmelserna
i lagen om socialregister är även den i sagda lags 5 § angivna begränsningen
av uppgiftslämnande till »viss angiven person» av intresse såsom
uttryck för en likartad tankegång.

8* Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

234

Ifråga om de mera allmänna synpunkterna i socialstyrelsens yttrande
vill jag påpeka, att ståndpunkten att en uppgift som lämnats myndighet
i förtroende ej får utlämnas kan medföra vissa tillämpningssvårigheter.
En myndighets möjligheter att utlova förtrolig behandling måste nämligen
anses begränsade bl. a. med hänsyn till myndighetens rapporteringsskyldighet,
och denna kan då inte i sin tur avgränsas genom en
bedömning av om en förtroendesituation föreligger.

Vad därefter särskilt angår samarbetet mellan barnavårdsnämnder
och inskrivningsmyndigheter bör det framhållas, att detta samarbete
kan motiveras med hänsyn till arbetsuppgifter som åligger vardera
gruppen av myndigheter. Jämlikt 9 § andra stycket bamavårdslagen
åligger det barnavårdsnämnd att samarbeta med myndigheter, institutioner,
föreningar och andra, vilkas verksamhet berör barnavården.
Inskrivningsmyndigheterna har enligt 5 § inskrivningskungörelsen en
rätt — som dock på sätt socialstyrelsen utvecklat är inskränkt med
hänsyn till enskildas integritet — att infordra uppgifter, som behövs
för inskrivnings- och redovisningsverksamheten. Att uppgifter lämnas
kan vara av vikt både med hänsyn till barnavårdsnämndernas centrala
uppgift att främja en gynnsam utveckling av de unga och goda uppväxtförhållanden
i övrigt för dem och med hänsyn till det allmännas
krav på ett lämpligt och effektivt urval vid inskrivningsförfarandet.
En generell genomgång av barnavårdsnämndens handlingar rörande
hela årsklassen bör, på förut angivna skäl, icke tillåtas för befattningshavare
vid inskrivningsmyndighet eller annan utomstående myndighet.
Däremot måste det anses välmotiverat, att barnavårdsnämnd — i den
mån dess resurser det medger — på sätt VPV förordat granskar behovet
ur de synpunkter nämnden har att företräda för frikallelse eller
viss placering vid inskrivningen och delger inskrivningsmyndigheten
sina synpunkter härpå jämte erforderlig motivering.

Det nu anförda innebär, att jag icke i allo kan biträda barnavårdsnämndens
i Stockholm bedömning av hur samarbetet med inskrivningsmyndigheten
bör läggas upp och i vilken utsträckning material
kan överlämnas. De utgångspunkter från vilka problemet diskuteras i
Granaths utlåtande är emellertid invändningsfria, och uppenbart är att
vad som förekommit icke kan läggas nämnden eller någon dess tjänsteman
till last såsom fel. Ej heller mot inskrivningsmyndigheten kan anmärkning
riktas. De tämligen vaga principer som anses gälla för information
mellan myndigheter är överhuvud — såsom detta ärende klart
illustrerar — svåra att tillämpa i konkreta fall, och en lagreglering av
problemet framstår som önskvärd. Behovet härav har också uppmärksammats
av statsmakterna. Den år 1969 tillsatta offentlighets- och
sekretesslagstiftningskommittén (OSK) har enligt sina direktiv till uppgift
att utreda bland annat frågan om information och sekretess myndigheterna
emellan. Någon åtgärd från min sida kan därför ej anses
påkallad.

235

Handläggning av framställning om frivillig samhällsvårds
upphörande

Ställföreträdande JO Sverne anförde vid avgörande av ärende om
samhällsvård följande.

Vad angår samhällsvårdens upphörande stadgas i 42 § första stycket
barnavårdslagen, att samhällsvård enligt 31 § skall förklaras avslutad,
om föräldrarna begär det. Av 97 § framgår vidare, att om vårdnaden
om underårig tillkommer endast den ene av föräldrarna skall vad som
är stadgat om föräldrar gälla om den som har vårdnaden. Samhällsvården
upphör först sedan beslut därom fattats. Föräldrarnas begäran
skall emellertid i princip efterkommas utan dröjsmål. Barnavårdsnämnden
har således ej befogenhet att uppskjuta barnets återlämnande
till tidpunkt, som nämnden kan anse lämpligare. Anser nämnden
att samhällsvården ej kan upphöra utan sådan fara för den omhändertagne
som avses i 25 § a), får nämnden omhändertaga honom enligt
29 §. Krävs det en mera omfattande utredning, innan nämnden kan ta
definitiv ställning till frågan om fortsatt samhällsvård, torde finnas
möjlighet att omhändertaga barnet för utredning.

Modern, som då var ensam vårdnadshavare för barnen, begärde

30.3.1971 att samhällsvården för hennes flickor skulle upphöra. Beslut
om upphörande av samhällsvården synes emellertid ej ha meddelats
förrän 13.6.1971. Anledningen härtill torde främst ha varit, att sociala
centralnämnden i Södertälje först önskat inhämta en utredning från
barnavårdsnämnden i Örebro rörande moderns förhållanden där.

Detta sätt att handlägga ärendet har ej varit formellt riktigt. Om
nämnden ansett sig, innan flickorna fick återvända till modern, böra
närmare undersöka hennes dåvarande förhållanden och förutsättningar
att ta hem flickorna — något som i och för sig synes ha varit väl
motiverat — borde nämnden först antingen ha begärt moderns medgivande
till att flickorna fick vara kvar i fosterhemmet, till dess utredningen
gjorts, eller ock beslutat omhändertaga flickorna för utredning
med fortsatt placering i fosterhemmet. Genom att underlåta
detta har nämnden förfarit försumligt. Då utredningen bedrivits snabbt
och då nämnden medverkat till att flickornas återvändande till modern
i övrigt skett utan att störningar uppstått anser jag mrg dock
kunna låta bero vid ovan gjorda uttalanden om innebörden av bestämmelserna
i 42 § bamavårdslagen.

Läkares skyldighet att tillhandagå barnavårdsnämnd med undersökning
och utlåtande

Med anledning av att i ett ärende fråga uppkommit om en social
centralnämnd bort föranstalta om barnpsykiatrisk undersökning och
nämnden uppgivit att barnpsykiatrisk klinik kontaktats men förklarat
skäl ej föreligga att bistå med sådan undersökning, uttalade JO Wennergren
i själva principfrågan.

236

Den fråga det här gäller skall bedömas enligt 16 § barnavårdslagen.
Där sägs att, om det erfordras för utredningen, yttrande bör inhämtas
av läkare eller annan sakkunnig. Enligt min mening kunde den sak
det var fråga om inte utredas tillfredsställande utan sakkunnigt biträde
av läkare, företrädesvis då en barnpsykiater. Från såväl socialstyrelsen
som JO har ofta framhållits angelägenheten av läkarundersökning som
led i barnavårdsutredningar. Sociala centralnämnden borde enligt min
åsikt därför i enlighet med vad som sägs i 16 § barnavårdslagen ha beslutat
om läkarundersökning som led i sin utredning. Det ankom på
nämnden att självständigt avgöra om läkarundersökning skulle göras
eller ej och jag kan enligt formuleringarna i nämndens protokoll 5.6.
1972 inte tyda klinikens besked som annat än ett avrådande från barnpsykiatrisk
undersökning. Det vill också synas som om kliniken vid
sitt ställningstagande främst sett frågan från synpunkten av flickans
hälsa och inte från synpunkten av utredning i sak. Vilken innebörd
beskedet än kunde anses ha, ålåg det emellertid sociala centralnämnden
att på eget ansvar avgöra om läkarundersökning skulle äga rum
och att vid beslut om sådan undersökning träffa överenskommelse med
lämplig läkare om undersökningen.

Med anledning av anteckningen i utredningsprotokollet om vilka
skyldigheter de barnpsykiatriska klinikerna skulle ha att biträda med
undersökningar kan nämnas att det i 5 § allmänna läkarinstruktionen
(1963: 341) föreskrivs att i allmän tjänst anställd läkare är skyldig att,
i den mån ej hans övriga tjänsteåligganden hindrar honom eller eljest
särskilda skäl är däremot, tillhandagå länsstyrelse, domare, åklagare
eller polismyndighet med av dem begärda undersökningar och utlåtanden
däröver. Begränsningen i skyldigheten att tillhandagå med undersökningar
och utlåtanden skall dock ej gälla för tjänsteläkare, dvs. provinsialläkare,
och såvitt avser undersökning och utlåtande rörande
alkoholpåverkan ej heller för läkare vid sjukhus. Det ligger emellertid
i sakens natur att en i allmän tjänst anställd läkare, även om formlig
skyldighet ej föreligger för honom därtill, tillhandagår också exempelvis
barnavårdsnämnder och sociala centralnämnder med undersökningar
och utlåtanden däröver i den mån det låter sig göra inom ramen
för resurserna. Det torde vara mycket sällsynt att exempelvis en
barnpsykiatrisk klinik avvisar en framställning från en barnavårdsnämnd
om undersökning av ett barn under hänvisning enbart till att
kliniken enligt läkarinstruktionen inte är skyldig att biträda härmed.
Den allmänna uppfattningen torde vara att för sådan avvisning bör
anföras bärande sakskäl.

Kommunicering hos social centralnämnd i ärende angående
vårdnadsutredning

I åtskilliga ärenden har fråga uppkommit om rättsläget efter förvaltningslagens
ikraftträdande 1.1.1972 beträffande parternas hörande
i ärende angående vårdnadsutredning. I ett av dessa ärenden uttalade
JO Wennergren.

Särskilda bestämmelser om parts rätt att yttra sig över utredning i

237

barnavårdsärende fanns tidigare i 19 § barnavårdslagen, vari föreskrevs
att innan barnavårdsnämnd (social centralnämnd) avgjorde ärende,
den ärendet rör skulle underrättas om vad som framkommit vid utredningen
samt tillfälle beredas honom att yttra sig såvida inte sådant
yttrande befanns uppenbart obehövligt eller ärendet krävde så snabbt
avgörande att yttrande inte kunde avvaktas.

Från och med 1.1.1972 hänvisas i 19 § barnavårdslagen till 15 § förvaltningslagen
vari stadgas att ärende ej får avgöras utan att sökande,
klagande eller annan part underrättats om vad som tillförts ärendet
genom annan än honom själv och tillfälle beretts honom att yttra sig
över det. Nämnden får dock avgöra ärendet utan att så skett, enligt i
lagrummet angivna undantagsregler, bl. a. om åtgärderna är uppenbart
obehövliga eller om ärendets avgörande ej kan uppskjutas. Framhållas
bör emellertid att bestämmelserna i 15 § förvaltningslagen är
formligen tillämpliga endast i ärenden där fråga är om utövande av befogenhet
att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet,
disciplinär bestraffning eller annat jämförbart förhållande. Ärende av
beskaffenhet varom nu är fråga, dvs. ärende angående yttrande till
allmän domstol, kan ej hänföras till angivna grupp av ärenden, där
fråga är om dylik myndighetsutövning i en eller annan form. I anslutning
härtill vill jag dock betona att en vårdnads- eller umgängesrättsutredning
i regel inte kan anses nöjaktig och fullständig enligt 14 §
barnavårdslagen, om parterna ej beretts tillfälle yttra sig över innehållet
i utredningen. Utan sådan kommunicering saknas de erforderliga
garantierna för allsidighet och tillförlitlighet. Den i 15 § förvaltningslagen
fastslagna kommunikationsgrundsatsen blir därför om ej formellt,
så ändå reellt riktgivande också i ärenden angående yttranden
i vårdnads- och umgängesrättsfrågor m. m.

Yttranden från flera barnavårdsnämnder i vårdnadsfråga

Vid JO-inspektion 5.5.1971 av sociala centralnämnden i östersund
antecknades följande.

Vid rådhusrätten i Linköping var under 1970 anhängigt ett mål mellan
Stig G. bosatt i östersund, och Solveig G. bosatt i Linköping, angående
vårdnaden om parternas dotter Sofie.

Rådhusrätten anmodade genom skrivelser 6.5.1970 barnavårdsnämnderna
i Östersund och Linköping att var för sig avgiva yttrande angående
båda parternas lämplighet som vårdnadshavare för Sofie.

Barnavårdsnämnden i Östersund fann i yttrande 9.9.1970 Stig G.
vara lämplig att handha vårdnaden om dottern. Barnavårdsnämnden i
Linköping förklarade i yttrande 16.9.1970 att Solveig G. även i fortsättningen
måtte anförtros vårdnaden om Sofie.

Det ifrågasattes om det var lämpligt att båda nämnderna ålagts att
göra fullständig barnavårdsutredning.

I anledning av vad som sålunda uppmärksammats upprättades vid
riksdagens ombudsmannaexpedition en tjänstepromemoria, vari anfördes
följande.

238

I mål rörande vem av två makar som vid särlevnad'' eller skillnad bör
ha vårdnaden om makarnas barn förekommer ej sällan, att makarna
är bosatta på skilda orter. Då domstolen i sådant fall är i behov av yttrande
från de barnavårdande myndigheterna, uppkommer fråga om
vart domstolen bör vända sig för att erhålla yttrande och hur barnavårdsnämnderna
bör förfara.

1. Stundom begär domstolen yttrande beträffande den ena partens
lämplighet från barnavårdsnämnden i dennes vistelsekommun och beträffande
den andra partens lämplighet från barnavårdsnämnden i hans
vistelsekommun. Domstolen får då ofta ett yttrande från vardera kommunen,
som innebär att den i kommunen bosatta parten är lämplig
som vårdnadshavare. Däremot erhålles icke något uttalande om vilken
part som är lämpligast som vårdnadshavare. Ofta lider barnavårdsnämndens
utredning även av den bristen, att motparten ej beretts tillfälle
att yttra sig över vad som framkommit vid utredningen.

2. Ibland förekommer — såsom i förevarande fall — att domstolen
begär yttrande om vem av föräldrarna som är lämpligast som vårdnadshavare
från barnavårdsnämnderna i båda kommunerna. Därvid uppkommer
en betydande risk för dubbelarbete och onödigt besvärande
av parterna. Uteslutet är ej heller att barnavårdsnämnderna kan komma
till olika uppfattningar om hur vårdnadsfrågan löses.

3. Slutligen är ej ovanligt att domstolen begär yttrande i hela vårdnadsfrågan
från den ena barnavårdsnämnden, som dock i ärendet bör
höra den andra nämnden. I sistnämnda fall förekommer ej sällan, att
nämnderna tar kontakt med domstolen och begär att få var för sig
avgiva yttrande om den inom kommunen bosatta parten. Som skäl
åberopas därvid bl. a., att nämnden ej kan yttra sig om den part som
är bosatt i annan kommun.

Av det sagda framgår att frågan om hur vårdnadsärenden bör handläggas
hos barnavårdsnämnderna, då parterna bor på skilda orter, är
i hög grad varierande och att olika för- och nackdelar är förenade med
hur ärendena handlägges. Uppenbart är att det ur domstolarnas synpunkt
vore bäst att få en enhetlig bedömning av vårdnadsfrågan från
de barnavårdande myndigheterna. För de barnavårdande myndigheterna
skulle vidare åtskilliga fördelar vara förenade med att få till stånd
ett enhetligt system för handläggning av ifrågavarande typ av vårdnadsärenden.

Med anledning av vad som anförts i promemorian inhämtades utlåtande
i frågan från socialstyrelsen, som uttalade.

När parterna är bosatta i olika kommuner torde det i regel vara
lämpligast att båda kommunernas barnavårdsnämnder respektive sociala
centralnämnder avger yttrande i ärendet. Därvid bör nämnderna
uttala sig om parternas lämplighet som vårdnadshavare i relation till
varandra.

Om barnavårdsnämnderna skall kunna bedöma parternas lämplighet
som vårdnadshavare i förhållande till varandra måste nämnderna ha
tillgång till utredningar om båda parterna. För undvikande av dubbelarbete
och onödigt besvärande av parterna bör vardera nämnden svara
för utredning rörande den part, som bor inom kommunen. Samråd
bör ske mellan utredarna. Nämnderna ställer sedan sina utredningar
till varandras förfogande. På grundval av hela utredningsmaterialet gör

239

nämnderna sedan en bedömning av parternas lämplighet. Eventuellt
kan ytterligare samråd ske nämnderna emellan.

De yttranden som avges med detta förfaringssätt blir givetvis mera
tillförlitliga och kan göras mer nyanserade än om varje nämnd har
tillgång till utredning endast angående den ena parten. Ofta torde
nämnderna komma fram till en likartad bedömning av parterna. Även
om nämnderna skulle förorda olika parter sorn vårdnadshavare torde
ändå deras överväganden på grundval av hela utredningsmaterialet
vara domstolarna till bättre hjälp än om bedömningen skett med kännedom
enbart om den ena parten.

Följande alternativ bör också kunna ge tillfredsställande resultat.

Endast en av nämnderna hörs av rätten — lämpligen nämnden i den
kommun där barnet bor. Yttrandet bör gälla vem av parterna som är
lämpligast som vårdnadshavare för barnet. Det bör stå nämnden fritt
att välja mellan att själv låta verkställa utredning beträffande båda
parterna eller att, beträffande den part som bor i en annan kommun,
begära hjälp hos denna kommuns barnavårdsnämnd resp. sociala centralnämnd.
Det förstnämnda förfaringssättet torde vara att föredra
men kan givetvis i vissa fall bli mycket kostsamt för nämnden. Innan
den för ärendet ansvariga nämnden avger sitt utlåtande till domstolen
bör den andra kommunens barnavårdsnämnd (sociala centralnämnd)
få del av utredningen resp. de sammanställda utredningarna och höras
i ärendet.

Socialstyrelsen förordar för sin del det först behandlade alternativet.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande.

Den frågeställning som här tagits upp är, som många JO-ärenden
vittnar om, svårbemästrad för barnavårdsnämnderna/sociala centralnämnderna.
I åtskilliga ärenden har kunnat konstateras att i fall då
parterna vistats i olika kommuner och yttranden begärts från envar
av de kommunala nämnderna det brustit i samordningen mellan nämnderna.
Fastän från domstolen begärts yttrande beträffande båda makarnas
lämplighet har nämnderna var för sig sålunda ofta endast utrett
och yttrat sig om den ena makens lämplighet eller ställda inför
uppgiften att yttra sig om vem av makarna som bör anses lämpligast
förordat den make, beträffande vilken utredning verkställts, med stöd
då endast av att denne befunnits lämplig i och för sig och utan att ha
tillgång till någon utredning beträffande den andre maken som möjliggjort
jämförelser mellan makarna i lämplighetshänseende. Detta är
naturligtvis otillfredsställande både från domstolens och parternas synpunkt.

Avgörande för hur en domstols remiss i vårdnads!råga 9kall handläggas
hos barnavårdsnämnden/sociala centralnämnden blir naturligtvis
i första hand hur domstolen utformat sin begäran om nämndens
medverkan. Har domstolen hemställt om yttrande endast rörande den
makes lämplighet som är bosatt i nämndens kommun behöver några
svårigheter inte uppstå beträffande bedömningen av vilken utredning
som skall verkställas och vad yttrandet skall omfatta. Är makarna bo -

240

satta i olika kommuner, kan domstolen antingen begära yttrande från
endera av kommunernas nämnder beträffande båda makarna eller från
varje nämnd för sig beträffande den make som bor i nämndens kommun.
Domstolen kan också begära yttrande från båda nämnderna i
fråga om bägge makarna. Det är framförallt i sistnämnda fall som
samordningsproblemet blir särskilt påtagligt. Vilken lösning som en
domstol väljer när behov gör sig gällande av barnavårdsnämnds/social
centralnämnds medverkan blir naturligen beroende på omständigheterna
i det enskilda fallet. Det synes inte möjligt att ge något allmängiltigt
svar på hur domstolen lämpligen bör gå till väga. Det måste sålunda
förutsättas att en domstol kan finna sig böra inhämta yttranden
från två barnavårdsnämnder/sociala centralnämnder om samma sak
— envar makes lämplighet respektive vilken make som bör anses lämpligast.
För sådana fall synes de synpunkter socialstyrelsen anlagt på
mest ändamålsenliga handläggningsrutiner värda allt beaktande och väl
ägnade att tjäna som vägledning för nämnderna vid deras handläggning
av respektive remissärenden. Det framstår därför som önskvärt att synpunkterna
genom socialstyrelsens försorg bringas till barnavårdsnämndernas/sociala
centralnämndernas kännedom till gagn för deras handläggning
av ärenden om yttranden i vårdnadsfrågor.

Länsrätts prövning i underställt samhällsvårdsärende

Vid JO-inspektion av länsstyrelsen i Malmöhus län 29.5—2.6.1972
antecknades vid granskning av länsrättens beslut följande.

I ärende 33.011-11-71 hade barnavårdsnämnden i Malmö underställt
länsstyrelsen sitt beslut den 9 juni 1971 att för samhällsvård omhänderta
Kent Pålsson född den 27 november 1955, enär Kent Pålsson och hans
moder, Inga Pålsson, ej lämnat skriftligt medgivande till verkställighet
av beslutet. Sedan Kent Pålsson och Inga Pålsson den 1 juli 1971 lämnat
sådana medgivanden fann länsrätten genom beslut den 16 juli 1971
nämndens beslut inte föranleda någon länsrättens överprövning.

I ärende 33.011-13-71 hade norra socialvårdsnämnden i Helsingborg
underställt sitt beslut den 10 juni 1971 att för samhällsvård omhänderta
Jan Andersson född den 30 augusti 1955, enär denne icke lämnat
sitt skriftliga samtycke till verkställighet av beslutet. Sedan Jan Andersson
den 28 juli 1971 lämnat sådant medgivande fann länsrätten genom
beslut den 3 augusti 1971 nämndens underställda beslut inte föranleda
någon länsrättens överprövning.

Med anledning av vad som förekommit i dessa båda ärenden inhämtades
yttrande från länsrättens ordförande om de överväganden på vilka
dessa beslut grundats.

241

I det infordrade yttrandet anförde länsrättens ordförande, länsrådet
Harald Ljungh följande.

Barnavårdsnämnds beslut om omhändertagande enligt 25 § bamavårdslagen
blir giltigt under förutsättning antingen att den underårige
— om han fyllt 15 år — och hans föräldrar skriftligt förklarar, att de
samtycker till att beslutet verkställes eller att beslutet efter underställning
i länsrätten fastställes.

Endast om samtycke ej erhålles från båda föräldrarna och i förekommande
fall den underårige själv skall beslutet underställas länsrättens
prövning.

Lagen torde genom dessa bestämmelser vilja ge så stort utrymme åt
ett frivilligt förfarande som möjligt. Länsrättsförfarandet skall träda
in blott i de fall då frågan om skiljande av barnet från hemmet är föremål
för motstridiga meningar. Man torde ha ansett att det ligger ett
värde i att föräldrar och barn, som inser uppfostringssvårigheterna och
därför finner ett omhändertagande nödvändigt, genom sitt samtycke
själva ger giltighet åt barnavårdsnämndens beslut. Man torde ha anledning
anta att i sådana fall samarbetet kan bli lättare. Åtgärden får såsom
någon uttryckt det »prägel av hjälp och icke av ingrepp».

Det synes icke finnas anledning att annorlunda behandla de fall där
samtycke — ofta på grund av delgivningssvårigheter — lämnas först
sedan beslutet underställts länsrättens prövning. Sedan länsrätten granskat
handlingarna och funnit att på grund av lämnade samtycken giltigt
beslut numera föreligger, är det ej erforderligt att pröva beslutet
och sådan prövning synes ej heller böra ske.

Jag får också hänvisa till RÅ 1943 ref 54. Beslutet hade underställts
enär samtycke lämnats allenast av barnets moder. Sedan samtycke inkommit
jämväl från barnets fader ansågs någon prövning av beslutet
ej erfordras. Även RÅ 1943 S 541, berör frågan.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande.

I 24 § barnavårdslagen i dess nuvarande lydelse stadgas följande.

Har barnavårdsnämnden enligt 29 eller 30 § beslutat att någon skall
omhändertagas för samhällsvård eller utredning, skall beslutet ofördröjligen
delgivas honom själv, om han fyllt femton år, och hans föräldrar.
Har i ärendet skiljaktig mening antecknats i nämndens protokoll,
skall upplysning härom lämnas. Den som delgives beslutet skall samtidigt
anmodas att skriftligen förklara, huruvida han samtycker till att
det verkställes.

Lämnas icke av envar som enligt första stycket skall erhålla del av
beslutet samtycke till verkställighet, skall beslutet underställas länsrättens
prövning. För sådant ändamål skall beslutet jämte samtliga handlingar
i ärendet utan dröjsmål och senast inom tio dagar från dagen
för beslutet tillställas länsrätten.

Underställs beslut, då sådan åtgärd erfordras, ej inom föreskriven tid
är beslutet förfallet (jfr prop. 1960 nr 10 s. 249).

I de fall, som här tagits upp, hade barnavårdsnämnden underställt
besluten, enär skriftligt samtycke ej förelåg inom tiodagarsfristen. Sedan
underställning skett lämnades skriftligt samtycke i det ena fallet

242

21 dagar och i det andra fallet 48 dagar efter nämndens beslut. Länsrätten
förklarade därefter att nämndens beslut med hänsyn till lämnat
medgivande inte föranledde någon länsrättens överprövning.

Barnavårdslagen föreskriver att barnavårdsnämnden inom tio dagar
skall underställa länsrätten beslut om omhändertagande för samhällsvård
eller utredning, därest erforderligt skriftligt samtycke inte då föreligger.
Underställning är en processuell åtgärd med devolutiv effekt.
Saken förs under fastställelseinstansens prövning och det underställda
beslutet övar inga bestående rättsverkningar. Härav följer att länsrätten
under alla omständigheter måste fatta ett beslut huruvida det underställda
beslutet skall stå fast eller inte. Eljest blir det hängande i luften.

Ljungh har i sitt remissvar åberopat rättsfallet RÄ 1943 ref 54 till
stöd för den av honom redovisade uppfattningen. Med anledning härav
bör observeras att överståthållarämbetet i sitt beslut, vari regeringsrätten
ej gjorde ändring, uttalade att med hänsyn till numera föreliggande
samtycke vidare prövning av målet ej var erforderlig, varför barnavårdsnämndens
beslut »stod fast». Detta måste förstås så att överståthållarämbetet
meddelade ett formligt fastställelsebeslut. En annan sak
är att det ansågs kunna ske utan »vidare prövning». Härtill återkommer
jag.

I rättsfallet RA 1943 S 541 synes skriftligt samtycke ha lämnats inom
föreskriven tid. Barnavårdsnämnden underställde därefter beslutet länsstyrelsen,
enär föräldrarna vägrade att lämna barnen från sig. Länsstyrelsen
förklarade därefter i sitt beslut att med hänsyn till föreliggande
samtycke fastställelse inte var erforderlig, varför nämndens framställning
inte föranledde någon länsstyrelsens åtgärd. Här var det således
fråga om underställning av ett beslut, som inte var underställningspliktigt,
varför underställningen — helt följdriktigt — lämnades utan åtgärd.
De besvär, som därefter anfördes hos regeringsrätten gällde upphörande
av samhällsvård. Regeringsrätten lämnade dessa utan avseende.
Detta rättsfall kan därför inte anses belysande för ifrågavarande
spörsmål.

Fastställelseprövningen i ett samhällsvårdsärende är i princip av samma
natur och omfattning som en besvärsprövning. Saken skall alltså
prövas i hela sin vidd. Har fullvärdiga samtycken lämnats i efterhand,
torde ej sällan kunna godtas att såväl utredningen som prövningen förenklas
och görs mera summarisk. Att under hänvisning till samtyckena
förklara att någon prövning ej är påkallad strider däremot enligt min
uppfattning mot underställningens natur och syfte. Det framstår i mina
ögon som en processuell anomali.

Den processuella fråga som tagits upp i detta ärende är ej helt lättbedömd
och jag kan förstå hur länsrätten kommit till sin tolkning, ehuru
jag alltså absolut inte delar den. Jag avslutar därför ärendet utan
annan åtgärd än den att ge länsrätten del av min uppfattning.

243

Kvittning i underhållsbidrag

Vid äktenskapsskillnad tilldömdes modern vårdnaden om makarnas
två barn och förpliktades fadern att utge underhållsbidrag för dem. Under
moderns sjukdom i januari och februari 1969 bodde barnen hos fadern.
Socialförvaltningen i Malmö som reglerade underhållsbidragen
vägrade tillgodoräkna fadern 652 kr. som han haft i utlägg för barnen
under denna tid. Ett krav från modern mot fadern på ersättning för
telefonkostnader på 180 kr. drog förvaltningen å andra sidan av från
de belopp fadern inbetalt som underhållsbidrag. JO Wennergren uttalade
vid avgörandet av ärende i vilket socialförvaltningens åtgärder
anmälts.

Det som bestämts om underhållsbidragen i domstolens dom gällde
intill dess annat förordnats eller överenskommits. Walin anför i sin
kommentar till 7:2 föräldrabalken (s. 141) att, om vårdnaden överflyttas
till den som förut varit pliktig att utge underhållsbidrag
denna förpliktelse därigenom upphör för framtiden men att den omständigheten
enbart att barnet faktiskt vistas hos den bidragspliktige
däremot inte i och för sig mediför att bidrag ej för samma tid skall
utges till vårdnadshavaren. Han åberopar därvid de rättsfall som socialförvaltningen
nämnt. Av rättsfallen, särskilt NJA 1941 s. 184, synes
kunna utläsas att det, för att underhållsbidrag skall upphöra utgå under
tiden för en tillfällig vistelse av barnet hos den bidragspliktige,
fordras att överenskommelse härom träffats i samband med att vårdnadshavaren
och den bidragspliktige avtalat om vistelsen. Eftersom
någon sådan överenskommelse ej träffats vid faderns tillfälliga övertagande
av omvårdnaden, kan socialförvaltningen ej klandras för att
förvaltningen utan avseende på det tillfälliga vårdnadsavbrottet krävde
fulla underhållsbidrag i enlighet med vad som bestämts i domen. Förvaltningen
saknade rätt att frånfalla kravet, då modern vidhöll det.
Jag kan därför givetvis inte lägga socialförvaltningen till last som något
fel att man ej lät faderns motfordran på hushållsutgiften gå i avräkning
mot förfallna underhållsbidrag enligt domen.

I fråga om socialförvaltningens åtgärd att med medel från influtna
underhållsbidrag till barnen reglera moderns påstådda fordran för vissa
telefonsamtal, märks att rätten till underhållsbidrag tillkommer
barnen, inte den vårdnadsberättigade personligen. Det var inkonsekvent
att å ena sidan kräva fulla bidrag enligt domen och å andra sidan ta
av dessa medel för att reglera en skuld den bidragspliktige påstods ha
till vårdnadshavaren. Vad värre är, förvaltningen har på detta sätt tilllåtit
modern att gottgöra sig för egen tvistig fordran ur ett familjerättsligt
underhållsbidrag, tillhörande en privilegierad fordringsgrupp. Socialförvaltningens
förfarande på denna punkt kan alltså ej godtas. Det
misstag som begåtts har dock uppenbarligen ej sin grund i något ont
uppsåt utan i en juridisk felbedömning. Jag nöjer mig därför med mitt
påpekande av felet och förutsätter att förvaltningen föranstaltar om
rättelse.

244

Nykterhetsvård

Kollektivt förbud mot inköp av öl

I skrivelse till JO påtalade Lars Zeipel att ca 15 man vid av arbetsmarknadsstyrelsen
anordnad arbetsplats och förläggning i Tived vägrades
inköpa pilsner i en specerihandel på orten. Zeipel anförde vidare
att ingen av dem var »avstängd genom kontrollstyrelsen» och att förbudet
för dem innebar en diskriminering.

Efter remiss inkom länsarbetsnämnden i Skaraborgs län med yttrande
under hänvisning till meddelande 12.7.1966 från länsnykterhetsnämnden
i Skaraborgs län till Firma Mia Erlandsson, Tived. Nämnda meddelande
hade följande lydelse.

Härmed bekräftas muntligt meddelande, att det jämlikt 22 § tredje
stycket ölförsäljningsförordningen icke är tillåtet att utlämna öl till de
personer, som utför beredskapsarbete vid AMS förläggning i Tived.

Efter remiss också till länsnykterhetsnämnden i Örebro län, till vars
verksamhetsområde Tived numera hör, inkom även denna nämnd med
yttrande under hänvisning till en av nykterhetsvårdskonsulenten KarlGustav
Nyqvist upprättad promemoria. I denna anfördes i huvudsak
följande.

Redan innan förläggningen öppnades, diskuterades frågan om möjligheterna
att begränsa ölförsäljningen till dem som skulle bo i förläggningen.
Någon överenskommelse kom emellertid inte till stånd.
Den första tiden gick det någorlunda bra. Men det dröjde inte länge,
förrän problem uppstod. Det visade sig snart, att de allra flesta som
hänvisades till förläggningen i Tived också hade personliga alkoholproblem.
Därför blev det svårt att klara ölförsäljningen till dem. Förhållandet
blev alltmera olidligt och påtalades också av grannarna och
den övriga ortsbefolkningen. Då förhållandet var helt ohållbart, tillkallades
kontaktmannen vid länsarbetsnämnden i Skövde, skyddskonsulent
Jivemar och representanter för länsnykterhetsnämnden i Skaraborgs
län, för överläggning om vad som borde göras. Affärsinnehavaren,
en medelålders dam, var medveten om, att hon inte kunde fortsätta
att sälja öl i samma utsträckning men ansåg sig inte själv kunna
neka, då detta kunde leda till svårigheter för henne. Frågan om att
påyrka att tillståndet skulle återkallas diskuterades också. Man stannade
för att vid besöket framhålla ölförsäljningsförordningens bestämmelser.
För att ytterligare understryka detta för henne och för att hon
skulle få ett skriftligt meddelande att stödja sig på, sände länsnykterhetsnämnden
henne skrivelsen som i kopia bifogats remisshandlingarna.

Vid besök i Mia Erlandssons lanthandel sammanträffade jag med

245

affärsf öreståndaren, en dam i femtiofem-årsåldern. Under vårt samtal
uppvisade hon skrivelsen från länsnykterhetsnämnden i Skaraborgs län
och uppgav, att hon enligt den skrivelsen ej fick sälja öl till dem som
vistades vid förläggningen. Förmodligen hade hon aldrig tagit del av
ölförsäljningsförordningen, i varje fall aldrig på sådant sätt att hon fått
klarhet i, att hon hade vissa skyldigheter att iakttaga vid försäljning
av öl. När jag upplyste henne om detta, uppgav hon, att hon skulle ha
svårt att neka eller begränsa försäljningen av öl till någon som handlade
hos henne, då hon därigenom riskerade att reta kunderna och bli
utsatt för trakasserier. Hon fann det betydligt enklare, att med hänvisning
till skrivelsen från länsnykterhetsnämnden i Skaraborgs län neka
försäljning av öl till dem som vistades vid förläggningen. Hon var angelägen
att hålla sig väl med alla sina kunder, även de som arbetade och
bodde vid förläggningen. Samtliga vid förläggningen brukade göra sina
övriga inköp i hennes affär.

Vid samtal med konsulent Nils Hentmark hos länsnykterhetsnämnden
i Skaraborgs län uppgav han, att skrivelsen från nämnden tillkom
mot bakgrund av det intensiva missbruk som förekommit vid förläggningen
i Tived. Det var med hänsyn till dessa förhållanden som skrivelsen
fick sin utformning. Syftet var, att för affärsinnehavaren inskärpa
vikten av att ölförsäljningsförordningens bestämmelser följdes, att
öl inte utlämnades, då det fanns särskild anledning till misstanke, att
varan var avsedd att användas i berusningssyfte. Enligt länsnykterhetsnämndens
bedömning kunde man, mot bakgrunden av det intensiva
missbruket och med kännedom om, att flertalet av arbetarna vid förläggningen
hade personliga alkoholproblem, inte helt frigöra sig från
misstanken, att ölinköp från arbetare vid förläggningen var avsedd att
användas i berusningssyfte. Någon avstängningsåtgärd med stöd av
14 § 2 mom. nykterhetsvårdslagen aktualiserades aldrig, då flertalet
som vistades på förläggningen endast var där en kort tid och omsättningen
var ganska stor.

Sammanfattningsvis kan sålunda konstateras, att skrivelsen från länsnykterhetsnämnden
i Skaraborgs län tillkommit efter att försäljningen
av öl till arbetarna vid förläggningen i Tived lett till ett intensivt och
allvarligt alkoholmissbruk. Syftet med skrivelsen var, att för affärsinnehavaren
inskärpa vikten av att följa ölförsäljningsförordningens bestämmelser.
Förhållandena torde knappast nämnvärt förändrats under
de år som gått. Att genomföra och upprätthålla en individuell avstängning
eller en begränsning av ölförsäljningen till dem som vistas i förläggningen
torde vara rent praktiskt mycket svårt. Enligt min bedömning
är det helt otänkbart, att affärsföreståndaren för Mia Erlandssons
lanthandel skulle kunna bemästra alta de problem som då skulle
uppstå.

Vid ärendets avgörande anförde JO Wennergren efter att först ha
erinrat om de uttalanden som gjorts i två tidigare JO-ärenden intagna
i JO:s ämbetsberättelse 1968 s. 519 och 1971 s. 262.

Enligt 22 § tredje stycket ölförsäljningsförordningen får öl ej utlämnas,
då särskild anledning till misstanke föreligger att ölet är avsett att
användas i berusningssyfte, och en livsmedelshandlare som bryter häremot
gör sig skyldig till straffbar gärning. Intet hindrar i och för sig

246

att en länsnykterhetsnämnd eller en nykterhetsnämnd som led i sin
nykterhetsvårdande verksamhet erinrar livsmedelshandlare om det författningsstadgade
försäljningsförbud som sålunda gäller och inskärper
vikten av att det efterlevs. Mellan sådan allmän upplysning om gällande
rätt och det meddelande som länsnykterhetsnämnden i Skaraborgs
län tillställde Mia Erlandsson 12.7.1966 föreligger emellertid en avgörande
skillnad på grund av de särskilda föreskrifter som finns i 14 §
2 mom. nykterhetsvårdslagen. Nyqvist anför i sin promemoria att någon
avstängningsåtgärd med stöd av 14 § 2 mom. nykterhetsvårdslagen inte
aktualiserats, eftersom flertalet som vistades på AMS-förläggningen
1966 endast var där en kort tid och omsättningen var ganska stor. Jag
kan följa Nyqvists resonemang såtillvida som jag håller med om att det
meddelande som länsnykterhetsnämnden utfärdade knappast i rättsligt
hänseende kunde betraktas som ett meddelande enligt 14 § 2 mom. nykterbetsvårdslagen
med hänsyn till att det ej fyllde de olika formkrav
som ställs på ett sådant meddelande. Samtidigt är det dock ostridigt att
meddelandet i praktiken fick samma effekt som ett sådant meddelande,
eftersom Mia Erlandsson trodde sig skyldig följa det enligt dess lydelse.
Denna effekt består ännu med påföljd att de som vistas vid AMSförläggningen
fortfarande utan åtskillnad vägras att köpa öl hos henne.
Ett sådan sakernas tillstånd kan ej godtas. 1966 års meddelande bör
därför beriktigas genom brev till Mia Erlandsson. Nyqvist anför att det
rent praktiskt torde vara mycket svårt att genomföra och upprätthålla
en individuell avstängning eller begränsning av ölförsäljning till dem
som vistas vid förläggningen. Inte desto mindre är detta den enda lösning
som står öppen för de nykteilietsvårdande myndigheterna vid sidan
av en återkallelse av Mia Erlandssons försäljningstillstånd, om de
rättsliga och sakliga förutsättningarna härför är uppfyllda, eller en allmän
information tili henne om det författningsstadgade försäljningsförbudet.

Eventuellt ansvar för det 1966 utfärdade meddelandet är numera
förfallet på grund av preskription. Jag vidtar därför ingen annan åtgärd
än att jag underrättar länsnykterhetsnämnden i örebro län om
min syn på den aktuella situationen och anmodar länsnykterhetsnämnden
att underrätta mig om de åtgärder länsnykterhetsnämnden beslutat
vidta, sedan nämnden tagit del av mitt beslut och närmare övervägt
saken.

Från länsnykterhetsnämnden inkom sedan avskrift av en skrivelse
från nämnden till Mia Erlandsson i vilken nämnden underrättade henne
om att 1966 års meddelande inte längre fick åberopas av henne och
att hon inte ägde vägra sälja öl till dem, som vistas vid AMS-förläggningen
under andra förutsättningar än som är direkt angivna i författningen
och som gäller för alla kunder.

247

Polismyndighets handräckning för intagens återhämtande till vårdanstalt
för alkoholmissbrukare

I 56 § nykterhetsvårdslagen stadgas: Polismyndighet har att på begäran
lämna handräckning för återhämtande till allmän vårdanstalt
av den, som avvikit därifrån, och av permitterad, som enligt meddelat
beslut skall hämtas åter till anstalten, så ock för verkställighet av beslut
om intagens överflyttning från en allmän vårdanstalt till annan.

I en 13.8.1971 till JO inkommen klagoskrift anförde direktören för
vårdanstalten Venngam Yngve Monie i huvudsak: Från statens vårdanstalt
Venngam avvek patienten A. hemmahörande i Oxelösund på
kvällen 30.6.1971. Påföljande dag gjordes framställning hos polismyndigheten
i Märsta om efterlysning i Polisunderrättelser. Av efterlysningen
framgick att patienten skulle återföras till anstalten då han
påträffades.

Den 15.7.1971 vid 18-tiden fick jourhavande direktören, assistenten
Mats Holmberg, meddelande från polisen i Oxelösund att A. var omhändertagen.
Man nöjde sig inte med uppgiften i Polisunderrättelser
att patienten skulle återföras till Venngam utan krävde en särskild
telegrafisk handräckningsbegäran. Holmberg skickade ett telegram
med begäran om handräckning jämlikt 56 § lagen om nykterhetsvård
för patientens återförande till anstalten och meddelade samtidigt att
intagning på anstalten kunde ske under tiden kl. 07.00—18.00. En
halvtimme efter det telegrammet avsänts meddelade en polisman Kjellin
vid polisen i Oxelösund att man hade för avsikt att sätta hårt mot
hårt om anstalten inte kunde ta emot patienten under natten. Det vill
säga man skulle antingen komma med patienten till anstalten under
natten eller frige honom. Holmberg bad att få återkomma efter att
ha konfererat med Monie, som inte fann några skäl som talade för
att frångå anstaltens rutiner och medge en intagning under natten. Ett
sådant medgivande skulle ha inneburit en relativt lång resa med störd
nattsömn för patienten samt medfört störande inslag för patienterna
på den avdelning vid anstalten där intagningen skulle ha skett. —
Holmberg meddelade därefter polisman Kjellin på nytt att anstalten
kunde taga emot patienten först efter kl. 07.00 påföljande dag. —
Samma kväll kl. 21.30 fick Holmberg ett telefonsamtal från polischefen

S. O. Isbrant i Katrineholm. Denne var mycket förgrymmad över att
anstalten inte kunde ta emot patienten under natten men var trots
detta beredd att själv köra upp i bil och släppa patienten utanför anstalten.
Inför detta hot hänvisade Holmberg polischefen till Monie.

Omedelbart därefter kontaktade också polischefen Monie och meddelade,
att han enligt polisinstruktionen, omgående efter ett omhändertagande
av en avviken patient, var skyldig att inställa denne på
anstalten vilken tid på dygnet det än var, om han så skulle verkställa

248

resan själv. Om anstalten inte behagade taga emot patienten, så var
han beredd att bara släppa av denne utanför anstalten. Det olämpliga
i ett sådant förfaringssätt påpekades, men polischefen var oemottaglig
för sakskäl och kunde inte acceptera de vårdsynpunkter — obehag
för patienten att resa nattetid med störd nattsömn som följd, obehag
och störd nattvila för patienterna på anstaltens intagnings- och sjukavdelning
etc. — som anfördes. Polischefen framförde också tanken
på att frige patienten. Han erinrades då om att en sådan åtgärd var
i högsta grad olämplig och att han i så fall själv fick ta konsekvenserna
av ett sådant förfaringssätt. — Patienten inställdes inte på anstalten
under natten och inte heller påföljande dag. Först den 19.7.1971
meddelade polisen i Oxelösund att man skulle komma med honom och
patienten inställdes också kl. 18.00 samma dag.

I anslutning till klagomålen lämnade Monie vidare följande uppgifter
rörande intagningen av patienter på anstalten.

1. Socialstyrelsen anger i sin platsanvisning till nykterhetsnämnd eller
i förekommande länsrätt att inställelse kan ske under tiden kl.
07.00—19.00.

2. På de statliga anstalterna — även Venngarn — sker intagning av
nya patienter under ovannämnda tid varje veckodag. På flertalet av
de övriga allmänna vårdanstalterna sker intagning endast under vardagar.

3. På Venngarn lämnar dagpersonalen på vårdavdelningarna sin
tjänst kl. 19.00, då nattpersonalen går i tjänst. Nattpersonalen utgöres
som regel endast av två befattningshavare, som huvudsakligast har tillsyns-
och bevakningsuppgifter att fullgöra. Den har som regel inte
sjukvårdsutbildning.

4. För att inte anhopningen av intagningar skall bli för stor i samband
med personalskiftet kl. 19.00 sker intagning av avvikna patienter
och patienter som återkommer från tillfälliga eller försökspermissioner
senast kl. 18.00.

5. I enstaka fall intages patienter efter de angivna tidpunkterna om
särskilda skäl föreligga, exempelvis om en resa blivit försenad på grund
av trafikhinder etc.

6. Anstalten förfogar över en intagnings- och sjukavdelning om 29
vårdplatser. Alla nyintagna placeras på denna avdelning. Nyintagna
patienter är ofta onyktra och störande, ibland även våldsamma. Sena
intagningar skulle således medföra att övriga patienter på avdelningen
skulle få sin nattvila störd.

7. Venngams Kamratförening (patientförening) har vid ett s. k. stormöte
tagit upp frågan om de nu förekommande sena intagningarna och
påpekat hur störande dessa är för övriga patienter, som kräver lugn
och ro på avdelningen. Senare har Kamratföreningens styrelse i skrivelse
till anstaltsledningen kraftigt protesterat mot intagningar efter
kl. 19.00 och särskilt understrukit de olägenheter för den nyintagne
som detta medför ur vårdsynpunkt.

Monie hemställde, att JO skulle pröva huruvida polischefens handläggning
av ärendet och hans tillämpning av bestämmelserna i polis -

249

instruktionen stod i överensstämmelse med »lagstiftarens» intentioner
och tillämpad praxis på området.

Efter remiss inkom polismästaren i Katrineholms distrikt Sven Olof
Isbrant med yttrande vari bl. a. anfördes följande:

Sedan polismyndigheten i Katrineholms distrikt ett antal gånger
funnit sig böra lämna utan bifall framställningar från anstaltsledningar
om frihetsberövanden av denna och liknande ari och detta alltid mötts
med oförståelse och motargument från de sökandes sida beslöto undertecknad
och dåvarande polissekreteraren, nuvarande polisintendenten
i distriktet, Pärolov Jacobson, att gå till botten med saken för att
utreda om vår tolkning eventuellt kunde vara felaktig.

Så skedde också utan att vi funno anledning frångå vår bedömning.

Som länets polischefer och intendenter, ibland också poliskommissarier
och motsvarande, regelbundet träffas för samråd under länspolischefens
ledning drogs frågan upprepade gånger upp inom denna
krets, som visade sig enhälligt dela vår bedömning.

Kungl, socialstyrelsen har sedermera i skrivelse till ledningarna vid
vårdanstalter för alkoholmissbrukare anslutit sig till bedömningen.

Ledningen för Karsuddens sjukhus liksom anstaltsledningarna inom
kriminalvården ha accepterat polismyndigheternas bedömning men så
är icke helt fallet med anstaltsledningarna inom alkoholistvården.

I det aktuella fallet har jag handlat enligt denna tolkning eftersom
jag ansåg och anser den vara riktig.

Från min sida har icke förekommit något, som motiverar direktör
Moniés starka ord. Någon missuppfattning föreligger tydligen också
ifråga om hans uttalande att jag skulle haft för avsikt att i egen bil
transportera upp vårdtagaren till Venngarn. Polischef utför inga transportuppgifter
och en jourhavande polischef med ansvar för hela länet
kan icke göra sig oanträffbar på detta sätt.

Direktör Monie nämner icke att jag gav honom motivering för min
inställning och att jag när han icke vill acceptera denna ytterligare
sökte övertyga honom genom att åberopa mina kollegers och Kungl,
socialstyrelsens anslutning till densamma.

Inte heller nämner han att jag klart deklarerade att jag ansåg att
ett bifall till hans framställning skulle innebära att jag gjorde mig
skyldig till tjänstefel av allvarlig natur.

Vidkommande de numrerade punkterna i skrivelsen vill jag endast
ifråga om punkt 6 påpeka att polisinstruktionen kan vara tillämplig
på onyktra, störande och våldsamma vårdtagare och detta bör prövas
av polismyndigheten i samband med ställningstagandet till förpassningen.

Jag anser att den från distriktet inspirerade tolkningen av gällande
författningar är riktig. I enlighet med den tolkningen anser jag att
det skulle vara formellt mest riktigt att transportera upp patienten
med hänsyn till att han ansågs vara i behov av vård hellre än att frige
honom men när jag meddelade Monie denna uppfattning meddelade
han mig att vårdtagaren och polismännen (i detta sammanhang
talade han inte om mig utan alltså om polismännen) i sådant fall skulle
få vänta på trappan till klockan 07.00 följande morgon.

Under denna förutsättning avstod jag från beslut om transport men
måste sålunda i enlighet med nämnd tolkning av bestämmelserna om
frihetsberövande frige patienten.

250

Isbrant bifogade utdrag av protokoll från sammanträde med länets
polismästare och ordningspoliskommissarier 14.4.1966 och med länets
polismästare och länspolischefen 10.9.1969. Utdragen löd.

Nya frågor:

Pme Jacobsson frågade hur man skulle förfara med alkoholist som
omhändertagits men som i väntan på anstaltsplats kanske måste kvarhållas
i någon eller några dagar på polisstationen. Sammanträdet enades
om att något frihetsberövande icke skulle verkställas förrän plats
beretts vederbörande och transport kunde genomföras.

Begäran om transport av patient från alkoholistanstalt.

Lpc redogör för en av pme Isbrant väckt fråga angående begäran
från Dagöholmsanstalten om transport av en patient från anstalten till
annan anstalt och där frågan gäller Dagöholmsanstaltens begäran att
patienten skall förvaras över natten på polisstationen i avvaktan på
transport. § 56 i nykterhetslagen föredras. Man enas om att nu avsett
förvarande endast bör ske i de fall 19 § PI kan tillämpas.

Till Isbrants yttrande var vidare fogat bl. a. en av polisassistenten i
Oxelösunds polisdistrikt Carl-Göran Kjellin upprättad promemoria angående
omständigheterna i det aktuella fallet samt en avskrift av socialstyrelsens
cirkulärskrivelse Nr B 47/1967 angående »Polismyndighets
befogenhet att omhänderta avviken eller permitterad vårdtagare».

Av den av Kjellin upprättade promemorian framgår bl. a.: Den ifrågavarande
patienten — här kallad A. — hade vid ett flertal tillfällen
omhändertagits av polismyndigheten sedan han avvikit från olika vårdanstalter.
A. hade sålunda omhändertagits 3.5.1971 sedan han avvikit
från vårdanstalten Holmahemmet i Höör. Han hade dock släppts sedan
föreståndaren för Holmahemmet begärt att han skulle kvarhållas i polisarrest
i avvaktan på att man kunde ordna omplacering av honom.
A. omhändertogs därefter ånyo 5.5.1971 för vidare förpassning till
Västerbyhemmet på Gotland. Under förpassningen avvek A. emellertid
under ett uppehåll i Nynäshamn. Han omhändertogs ånyo 7.5.1971
och förpassades därefter till Västerbyhemmet. Sedan A. avvikit från
detta hem omhändertogs han 1.6.1971 och förpassades till vårdanstalten
Venngarn. Efter en rymning därifrån anträffades A. 29.6.1971
av polismyndigheten och förpassades omgående tillbaka till Venngarn,
varifrån han dock »nästan omgående» avvek. A. anträffades därefter
av polisen i Oxelösund 15.7.1971, där han klockan 20.20 greps i sin f. d.
hustrus lägenhet. Sedan Monie klockan 22.15 meddelat, att A. inte
kunde mottagas under natten på anstalten, beslöt Isbrant, att A. omedelbart
skulle friges.

I cirkulärskrivelsen, vilken är ställd till samtliga allmänna vårdanstalter
för alkoholmissbrukare, anförde socialstyrelsen bl. a. följande:

Då polismyndighet anträffar en efterlyst vårdtagare, som avvikit
från allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, skall denne omedelbart
återföras till vårdanstalten eller också friges. Frigivning sker på

251

begäran av vårdanstalten. En förutsättning är att polisen genast underrättar
vårdanstalten, då den avvikne påträffas. Det är angeläget,
att sådan kontakt alltid tas med anstalten. Lång tid kan ha förflutit,
sedan avvikandet skedde och förhållandena kan ha utvecklat sig så,
att behov av sluten nykterhetsvård icke längre föreligger. Därtill kommer
att det ofta anses lämpligt, att en vårdtagare som avvikit och är
i behov av fortsatt anstaltsvård överflyttas till annan anstalt. Det slutliga
ståndpunktstagandet till frågan om överflyttning eller annan åtgärd
kan i regel först tas, sedan den avvikne anträffats och utredning
om de närmare omständigheterna verkställts.

I syfte att undanröja bristerna i det nuvarande systemet har socialstyrelsen
gjort framställning till Konungen om ändring av nykterhetsvårdslagen.

De i detta sammanhang närmast berörda lagbestämmelserna är 46
och 56 §§ Nvl. Genom ett tillägg till 56 § Nvl föreslås polismyndighet
få befogenhet att på begäran av vårdanstalt under högst fem dagar
omhänderta avviken eller försökspermitterad vårdtagare. Under den
tid, som den avvikne kvarhålles hos polisen och som skulle få inräknas
i vårdtiden, verkställes undersökning av hans aktuella vårdbehov
genom nykterhetsnämnden på den ort, där omhändertagandet skett.
Efter underhandskontakt mellan nykterhetsnämnd och vårdanstalt torde
anstalten kunna ta ställning till frågan om eventuell överflyttning
av den avvikne till annan anstalt eller annan åtgärd. Framställning
om överflyttning måste då omedelbart göras hos socialstyrelsen, så att
styrelsen kan fatta beslut inom den föreslagrta tiden av fem dagar,
som den avvikne får kvarhållas hos polisen.

Skrivelsen har överlämnats till socialutredningen men ännu inte
föranlett någon ändring i nykterhetsvårdslagen.

Sedan handlingarna i ärendet delgivits Monie för eventuellt yttrande,
inkom denne med påminnelser, vari han bl. a. anförde följande:

Detta ärende gäller enbart frågan om handräckning jämlikt 56 §
lagen om nykterhetsvård rörande patient som avvikit från anstalten.
Denna speciella fråga synes inte ha diskuterats av polischeferna i Södermanlands
län. Trots detta anser polischefen Isbrant att socialstyrelsen
sedermera i skrivelse den 14.6.1967 ansluter sig till polischefernas
bedömning.

I ovannämnda skrivelse från socialstyrelsen står det visserligen angivet
att »Då polismyndighet anträffar en efterlyst vårdtagare som avvikit
från allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare skall denne omedelbart
återföras till vårdanstalten eller också friges», men innehållet
i fortsättningen av samma stycke tyder på att man därmed inte menar
att en återförpassning till anstalten skall ske i samma ögonblick
som omhändertagandet skett utan att verkställigheten av handräckningen
måste bli beroende utav de omständigheter som föreligger i
den aktuella situationen. Skäl som bör tagas med i en sådan bedömning
bör rimligtvis vara patientens somatiska och psykiska hälsotillstånd,
tillgång till personal och kommunikationsmedel, tidpunkten på
dygnet för resan, möjligheterna för anstalten att taga emot patienten
och bereda denne erforderlig akut vård etc.

I polisassistenten Kjellins promemoria av den 18.7.1971 står följande
angivet: »Under den korta tid A. förvarades i arrest visade han tyd -

252

liga tecken på oro och ångest. Dörren till den cell han förvarades i fick
inte stängas och långa stunder fick en polisman stå vid dörren och samtala
med A. för att denne skulle behålla lugnet. Han framförde flera
gånger ett önskemål om att han i stället för att återföras till Venngam
skulle få åka till psykiatriska kliniken.» Det är anmärkningsvärt att
detta patientens tillstånd inte meddelades till anstalten under de upprepade
telefonkontakter, som skedde mellan polismyndigheten och anstaltsledningen
den 15.7.1971.

Det förefaller ha varit motiverat att polisledningen tillkallat läkare
för en undersökning av patienten. Det styrker mig ytterligare i min
uppfattning att en resa med patienten i det tillståndet och vid den tidpunkten
på dygnet var synnerligen olämplig. Det synes mig också
anmärkningsvärt att polisledningen frigav honom i det tillståndet.

Enligt min mening har polischefen Isbrant tolkat bestämmelserna
mer efter bokstaven än efter gagnet för den patient beslutet gällde.
Det kan tilläggas att polischeferna i landet i övrigt enligt min erfarenhet
handlägger ifrågavarande ärenden på ett annat sätt än vad polischefen
Isbrant har gjort i detta speciella fall.

Om polischefen Isbrants handläggning av ifrågavarande ärende mot
förmodan anses vara riktig får jag anhålla om att åtgärder vidtages
för att ändra ifrågavarande bestämmelser så att tillämpningen av desamma
främjar polisens samarbete med de socialvårdande organen
och ytterst gagnar den enskilde patienten.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande.

I ett tidigare JO-ärende (JO:s ämbetsberättelse 1969 s. 243) anförde
socialstyrelsen bl. a. att vårdanstalterna ej erhållit så stor personal att
de kan ta emot patienter under hela dygnet. Ur vårdsynpunkt hade
styrelsen därför funnit det angeläget att begränsa den tid på dygnet
då inställelse får ske, nämligen till sådan tid, då vårdanstalten har resurser
att ta emot patienten och ge honom den speciella vård han ofta
omedelbart behöver vid inställelsen. Den första kontakten med vårdanstaltens
personal blir enligt styrelsen också många gånger avgörande
för patientens inställning till vården och därmed för hela vårdresultatet.
På grund härav anger socialstyrelsen i sina beslut om platsanvisning
att patienten i regel kan mottas på anstalten mellan kl. 7
och 19. Vidare meddelas i beslutet att överenskommelse om möjligt
bör träffas med anstaltsledningen om lämplig tid för inställelse.

Då en patient skall inställas på en vårdanstalt av polismyndighet
som led i en återhämtning är förhållandena visserligen inte helt analoga
med dem som räder vid själva intagningen efter platsanvisning
från socialstyrelsen. Ändå framstår det som naturligt att i princip tilllämpa
samma ordning och eftersträva att få inställelse till stånd mellan
kl. 7 och 19. Såväl personalsituationen som hänsynen till medpatienter
och till den som skall inställas talar härför.

Emellertid anförde socialstyrelsen i förutnämnda ärende också att
undantag givetvis kan göras beträffande inställelsetiden och hänvisade
härvidlag till vad t. f. anstaltsdirektören för Venngam anfört. Denne

253

hade bl. a. förklarat att, om man i det i ärendet aktuella fallet haft
anledning misstänka att patienten inte fått ordentlig utspisning på allmänna
häktet i Stockholm och vårdmässig övernattning där, denne
skulle ha mottagits samma kväll som polisen ringt fastän det var efter
den vanliga mottagningstiden. Socialstyrelsen framhöll för sin del att
endast de statliga anstalterna och Åsbrohemmet har personal i aktiv
tjänst under natten och att, om man mera regelmässigt skall motta
vårdtagare på andra än de angivna tiderna, detta skulle föranleda en
betydande ökning av personalen både på statliga och erkända vårdanstalter.
Även från ordningssynpunkt skulle det vålla svårigheter att
förlägga intagningar till kvällstid — framför allt på mindre anstalter
— då dylika intagningar ofta utgör ett orosmoment för övriga patienter.
— Av det anförda framgår att läget är sådant att det normala bör
vara att inställelse av en patient på en vårdanstalt inte sker efter den
i platsanvisningen, handräckningsbegäran eller annat besked angivna
tiden kl. 7—19 (ev. 18). Samtidigt synes dock angeläget att, om förhållandena
är sådana att en patient som påträffats är i sådant skick
att han är i behov av vård på anstalten omgående, han kan få inställas
där även efter den angivna tidens utgång. Vidare bör rimligen, om
som i det fall, vilket var aktuellt i det tidigare JO-ärendet, polismyndigheten
inte kan på ett tillfredsställande sätt sörja för honom under
natten, anstalten också göra ett undantag och medge inställelse kvällseller
nattid. En annan ordning skulle te sig högst inhuman. Över huvud
taget bör frågan om när patienten skall inställas bli föremål för
ett upplyst samråd mellan polismyndigheten och anstaltsledningen, och
detta bör syfta till att finna en lösning som är den från alla synpunkter
mest ändamålsenliga med utgångspunkt dock i huvudregeln om
att inställelse inte annat än undantagsvis skall äga rum kvälls- eller
nattetid. Väsentligt är att man från ömse sidor bemödar sig om att
undvika varje form av doktrinär inställning och eftersträvar en samförståndslösning.
Det vill synas som om Isbrant vid sina överläggningar
med Monie inte direkt åberopat några vårdskäl e. d. som stöd för
omedelbar inställelse utan i stället fört en mer principiellt betonad argumentation.
Under sådana förhållanden anser jag inte fog finnas för
kritik mot Monie för att han höll på huvudregeln och avböjde inställelse
förrän påföljande morgon. Samtidigt anser jag mig dock böra
framhålla att jag i Moniés yttrande hit saknar den rätta förståelsen
för nödvändigheten av att undantag görs från huvudregeln när det är
sakligt motiverat. Det bör stå klart att det inte går att ensidigt hävda
anstaltens intressen i ett sådant fall som det gällde. Också förhållandena
hos polismyndigheten, dess svårigheter att ta hand om vårdtagaren
på ett tillfredsställande sätt m. m. måste vägas in. Ytterst måste
omsorgen om den enskilda individen fälla utslaget. Fråga måste bli
om en individuell prövning från fall till fall.

254

Vid tillfället för omhändertagandet i Oxelösund var A. efterlyst i
Polisunderrättelser för återhämtning till Venngam men polismyndigheten
nöjde sig ej därmed utan krävde telegrafisk framställning om
handräckning enligt 56 § nykterhetsvårdslagen. Denna åtgärd har uppenbarligen
vållat viss irritation hos anstalten. Jag kan i viss mån förstå
detta. I och för sig bör ett meddelande i Polisunderrättelser utgöra
tillräcklig grund för verkställighet av handräckning från polismyndighetens
sida under förutsättning att per telefon skaffas bekräftelse
från anstalten om att den underliggande framställningen om
handräckning fortfarande är aktuell och tjänsteanteckning görs härom.
Jag finner därför att polismyndigheten förfor mindre lämpligt då
polismyndigheten krävde särskild telegrafisk framställning. Det finns
emellertid inte några uttryckliga föreskrifter om hur en polismyndighet
skall förfara i den angivna situationen och om att en formlig, direkt
till polismyndigheten riktad framställning kan undvaras. Jag anser
med hänsyn härtill inte att den till synes överdrivna formalism som
utmärkt polismyndighetens handlande kan läggas polismyndigheten till
last som fel. En myndighet som känner sig osäker om formaliteterna
bör, när entydiga anvisningar saknas, ha rätt att ta det säkra för det
osäkra och ställa ett sådant krav som det gällde utan att efteråt få
anmärkning härför.

Ser man härefter handräckningsförfarandet ur polismyndighetens
synvinkel märks att i 56 § nykterhetsvårdslagen inte sägs mera än att
polismyndigheten skall lämna handräckning för återhämtande till allmän
vårdanstalt av den som avvikit därifrån. Själva handräckningsförfarandet
är oreglerat och annat än allmänna grundsatser finns ej
till ledning för bedömningen av vilka befogenheter som tillkommer
polismyndigheten och hur handräckningen skall gå till. I en handräckning
av ifrågavarande slag kan tu-skiljas tre huvudmoment: själva gripandet,
ett kvarhållande i avbidan på verkställigheten av inställelsen
samt själva inställelsen. Av särskilt intresse är här kvarhållningsmomentet.
Petrén har härom uttalat (Om offentligrättslig användning av
våld mot person s. 36) att enligt den allmänna ändamålsgrundsatsen
sådant formlöst kvarhållande inte får pågå längre än behov därav
förefinns. Beträffande hämtning och återhämtning anför han (s. 42
och 49) att alltefter omständigheterna gripande följs omedelbart av
förflyttning, som utgör hämtningens ändamål, eller av kvarhållande
i avbidan på transportens anordnande eller lämpligt tillfälle för inställandet.
Det rena kvarhållandet i samband med hämtning torde enligt
Petrén inte böra överstiga något dygn. Petrén bygger denna bedömning
på den allmänna grundsatsen om proportionalitet mellan mål
och medel. Jag finner det för egen del uppenbart att ett gripande av
en efterlyst vårdtagare i princip bör kunna åtföljas av ett kvarhållande
under viss tid till dess inställandet kan äga rum. Understrykas bör

255

dock att kvarhållande såväl i sig som till tiden måste vara betingat av
ändamålet med handräckningen, i det aktuella fallet återföringen till
anstalten. Andra hänsyn är ovidkommande och legitimerar ej till kvarhållande
om ej stöd finns i annan författning, t. ex. 19 § polisinstruktionen.
Tydligt är emellertid samtidigt att institutet handräckning inte
lämnar stöd för annat än ett kortvarigt kvarhållande. Utan att ta ställning
till vad som bör förstås härmed anser jag mig dock kunna slå
fast att ett kvarhållande över en natt kan inrymmas, om handräckningsändamålet
gör det behövligt. Kvarhållande under flera dygn torde
däremot knappast kunna komma i fråga och socialstyrelsens framställning
om ändring av 56 § nykterhetsvårdslagen bygger uppenbarligen
på en sådan uppfattning av gällande rätt. Som allmän synpunkt
kan också tilläggas att förvaring hos polismyndighet i möjligaste mån
bör undvikas av personer som är föremål för ingripanden enligt vårdlagarna.

JO Wennergren redogjorde härefter i tillämpliga delar för JO Thyressons
beslut i ärende, som finns redovisat i denna ämbetsberättelse
s. 37, och förklarade sig instämma i den syn på frågorna som JO Thyresson
gett uttryck för, ehuru dennes synpunkt att hämtningsåtgärden
bör planeras så att ingreppet i den enskildes frihet blir så kortvarigt
som möjligt av naturliga skäl oftast är svår att tillgodose när
det gäller gripande av en efterlyst person. JO Wennergren fortsatte.

Isbrant har tagit fasta på ett uttalande i socialstyrelsens skrivelse
14.6.1967 till de allmänna vårdanstalterna att, då polismyndighet anträffar
en efterlyst vårdtagare, denne skall omedelbart återföras till
vårdanstalten eller också friges. Av protokollet från sammanträdet

10.9.1969 med länets polismästare och länspolischefen samt av Isbrants
yttrande framgår vidare att Isbrant anser att den anträffade vårdtagaren
inte kan förvaras över natten på polisstation i avvaktan på transport
i annat fall än då omhändertagande enligt 19 § polisinstruktionen
kan komma i fråga. I anslutning härtill förtjänar framhållas att i socialstyrelsens
nyssnämnda skrivelse beträffande eventuell frigivning
står att den skall ske på begäran av vårdanstalten och att en förutsättning
är att polisen genast underrättat vårdanstalten då den awikne
påträffats. Vid läsningen av socialstyrelsens skrivelse till de allmänna
vårdanstalterna måste hållas i minnet att den inte är riktad till polismyndigheterna
och att det är vanskligt att därav dra några bestämda
slutsatser om innebörden av gällande rätt för polismyndigheternas
handlande. Ordalagen tål knappast en extendering till polismyndighetens
situation. Det ankommer på polismyndigheten att på eget ansvar
självständigt tolka lagen, i detta fall 56 § nykterhetsvårdslagen.

Jag har ovan utvecklat hur lagrummet enligt min mening bör tolkas.
Att Isbrant kommit till annan slutsats i tolkningsfrågan kan inte
förklaras på annat sätt än att Isbrant vilseletts av formuleringarna i
socialstyrelsens skrivelse till vårdanstalterna.

256

Bakom dessa formuleringar ligger uppenbarligen en strävan från
socialstyrelsens sida att förebygga att efterlysta vårdtagare efter gripandet
blir kvar annat än kortvarigt hos polismyndigheten eller kvarhålls
för ett för handräckningen främmande ändamål. Som framgått
av det förut anförda kan det enligt de allmänna grundsatserna ju
knappast vara tillåtet att en sådan gripen annat än undantagsvis förvaras
mer än några timmar hos polismyndigheten. Vårdanstalterna
måste därför ha klart för sig att de har att välja mellan att ta emot
vårdtagaren omedelbart eller att godta att han friges.

Av formuleringen »omedelbart återföras» kan dock rimligen inte
utläsas att anstalten skulle vara tvungen att regelmässigt ta emot den
gripne också kvälls- och nattetid. Skrivelsen berör inte denna fråga
och det skulle strida mot socialstyrelsens egen syn på inställelsetiden
om avsikten varit att ålägga anstalterna att under alla förhållanden
acceptera återförande vid vilken tid på dygnet som helst. Vad som
åsyftas måste i stället vara att den gripne skall återföras och inställas
vid första tillfälle då det med hänsyn till gällande regler om moitagningstid
och förhållandena i det enskilda fallet är möjligt och nödvändigt.
Jag kan därför inte finna att socialstyrelsens skrivelse läst
mot bakgrund av sitt syfte och i sitt naturliga sammanhang ger något
stöd för Isbrants snäva tolkning av kvarhållningsinstitutet vid handräckning
för återhämtning till vårdanstalt. Isbrant synes därför inte
ha bort besluta om att A. skulle friges. Isbrant torde i stället, eftersom
anstalten förklarade sig inte kunna ta emot A. under kvällen, ha
bort behålla honom kvar över natten och låtit inställa honom på Venngam
påföljande morgon. Rättsläget är emellertid svårbestämt och jag
kan inte lägga den handläggning som skedde Isbrant till last som fel.

Nykterhetsnämnds utredning i ärende om trafikkort

Hos JO påtalade en person H. att han efter ansökan hos polismyndighet
om lämplighetsintyg för trafikkort mottagit en anmodan från
sociala centralnämnden i Norrtälje att infinna sig på socialbyrån och
lämna uppgift om tre personer vilka ägde god kännedom om hans
nykterhetsförhållanden. Han hade meddelat socialbyrån att han inte
hade tillfälle att besöka den och att han inte heller ansåg sig ha någon
anledning därtill, eftersom han aldrig varit i delo med rättvisan eller
haft med nykterhetsnämnd att göra. Han vände sig också mot att
nämnden därefter på eget initiativ tagit kontakt med en hans arbetsgivare
och frågat om hans dryckesvanor m. m. utan att presentera sitt
ärende. JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande.

Trafikkort utfärdas av länsstyrelsen i enlighet med bestämmelserna
i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. I 27 § 3

257

morn. i förordningen stadgas att länsstyrelsen vid sin prövning av ansökan
om trafikkort särskilt skall beakta huruvida sökanden gjort sig
känd för nyktert levnadssätt. Vid ansökan skall företes intyg från polismyndigheten
i sökandens mantalsskrivningsort huruvida denne med
hänsyn till sina personliga förhållanden får anses lämplig som förare
av motorfordon i yrkesmässig trafik (lämplighetsintyg). Polismyndigheten
skall före utfärdandet av sådant intyg ha hort nykterhetsnämnden.

Bestämmelserna för trafikkort är i förevarande hänseende samma
som gäller för vanliga körkort enligt 32 § vägtrafikförordningen. De
anger inte närmare hur omfattande personundersökning i nykterhetshänseende
som skall göras. Av praktiska skäl kan undersökningen, då
det gäller vanliga körkort, inte göras så omfattande som i och för sig
kunde vara önskvärt. Av trafiksäkerhetsskäl måste emellertid, då det
gäller trafikkort, krävas att sökandens lämplighet är betryggande utredd
bl. a. därför att yrkesförare i allmänhet vistas mer i trafiken än
andra samt inte sällan framför mer svårmanövrerade fordon än andra
bilförare. Härav följer naturligen att det finns anledning göra en noggrannare
utredning rörande sökandens skötsamhet från nykterhetssynpunkt
i ett trafikkortsärende än i ett körkortsärende. Den som söker
trafikkort får därför vara beredd på en mer ingående personundersökning
än han varit föremål för då han sökte körkort. Något otillbörligt
intrång i den personliga integriteten kan det inte anses vara fråga
om så länge undersökningen hålls inom rimliga gränser.

Här liksom i andra fall där det åligger myndigheterna att göra undersökningar
rörande enskildas personliga och sociala förhållanden gäller
givetvis dock också att undersökningen skall utföras med takt och
omdöme. Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till vägtrafikförordningen
och däri upptagna bestämmelser om lämplighetsintyg för körkort
framhölls detta särskilt av lagutskottet (2LU 1958: 20). Av utredningen
i ärendet framgår att sociala centralnämnden numera utformat
sitt meddelande till sökande i ärende varom här är fråga på ett mera
hänsynsfullt sätt. Vidare är upplyst att annan ej hörs under utredningen
utan att sökanden vidtalats. Att så blivit fallet när det gällde H:s
ärende har uppenbarligen berott på att denne vägrat att medverka i
utredningen. Ehuru detta knappast försvarar underlåtenheten att först
inhämta H:s samtycke till personernas hörande och detta framstår som
än onöjaktigare om, som H. påstått, uppgiftshämtaren ej gjort klart
för de tillfrågade vad saken gällde, låter jag det stanna vid ett påpekande
om att fråga var om ett ansökningsärende där det i princip är sökanden
som bör få avgöra vilka enskilda personer som skall höras om
honom.

9 Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

258

Socialvård

Tvångsbadning på ålderdomshem

Efter verkställd utredning tillställde JO Wennergren föreståndarinnan
för Bjärtrå ålderdomshem Anna Häggström en skrivelse med följande
innehåll.

24.2.1970 anmälde Britt-Marie Wiksten, som var anställd som vårdbiträde
vid Bjärtrå ålderdomshem sedan 1.12.1967, till socialnämnden
i Bjärtrå kommun att Ni enligt vårdbiträdenas uppfattning var hård
mot vissa vårdtagare. I anmälan framfördes kritik mot Er allmänna attityd
mot pensionärerna och mot bristande vänlighet och taktfullhet.
Vissa övergrepp av handgriplig natur påtalades också, t. ex. alltför häftiga
tag när åldringar skulle hjälpas upp ur sängen, alltför stora krav
på att åldringarna skulle sitta uppe, vistas i dagrum, trana med gåbock
eller aktiveras på annat sätt. Vidare påtalades att vissa pensionärer
tvingades att ta sina mediciner. Därvid nämndes speciellt en händelse

20.2.1970 då Hilda Eliasson under bryska former tvingats inta tabletter
och den metod att ge vissa pensionärer tabletterna bakifrån som
tillämpades. Som särskilt övergrepp nämndes också en tvångsbadning
av Oskar Karlsson sommaren 1968.

Sedan socialnämnden hemställt om medverkan från socialvårdskonsulenten
Valdemar Sandström för utredning av förhållandena på ålderdomshemmet,
besökte denne hemmet 6.3.1970 och sökte genom intervjuer
med pensionärerna och på annat sätt bilda sig en uppfattning om
situationen. I den mån pensionärerna uttalade kritik mot Er — långtifrån
alla gjorde det — gick den ut på ett bryskt, inte vänligt beteende
mot dem som skapade olust, otrygghet och vantrivsel. Ingen ansåg sig
dock ha blivit utsatt för något övergrepp eller tvång. Sandström uttalade
som slutomdöme.

Det är tämligen svårt att vid intervjuer med gamla bilda sig en säker
uppfattning om äktheten i deras uttalanden. Detta gäller framför allt
de pensionärer som uttalar sig förnöjsamt och ger uttryck för belåtenhet
och en positiv inställning till förhållandena. Min uppfattning är
dock, att de pensionärer som uttalat sig, med något undantag betr. de
som varit förnöjsamma, uttalat sin uppriktiga mening. Det allmänna
intrycket var dock att pensionärerna ej föreföll kuschade eller i egentlig
mening rädda för föreståndarinnan. Det föreföll mig som de flesta
pensionärer av de som intervjuades skulle ha kurage att protestera om
de utsattes för övergrepp eller direkt olämpligt bemötande. De slutsatser
jag måste dra av de iakttagelser jag gjort vid besöket på ålderdomshemmet
är att det är fler pensionärer som är missnöjda med triV -

259

sein än som är nöjda. Detta i sin tur skulle bero på att föreståndarinnan
på grund av sin personliga läggning icke förmått skapa den emotionella
trygghet och trivsel som man eftersträvar på ålderdomshem.
Som personlig kommentar härtill skulle jag vilja uttala att denna oförmåga
i någon mån kan ha rönt inverkan av mindre goda arbetsförhållanden
bl. a. svårskötta, krävande pensionärer vars vårdbehov motiverar
annan vårdform. De uppgifter som lämnats om föreståndarinnans
tidigare kroppsliga sjukdomar kan naturligtvis ej heller uteslutas
ur den totala bilden vid bedömningen av de klagomål som anföres.

På socialnämndens initiativ hölls vidare förhör med personalen på
ålderdomshemmet genom nämndens vice ordförande Helge Hjeltström.
Anteckningarna sammanställdes i en handling betitlad »Utredning med
anledning av påtalade missförhållanden vid Bjärtrå ålderdomshem».
Den tillställdes Er, som inför socialnämndens ordförande Carl Carlström,
dess vice ordförande Helge Hjeltström och socialvårdskonsulenten
Valdemar Sandström 22.5.1970 fick tillfälle att redogöra för Era
synpunkter på de klagomål som framförts. Med anledning av att socialnämnden
önskade vissa kompletterande upplysningar, lämnade Ni sådana
21.12.1970 inför samma personer som 22.5.1970.

I tidningarna Västernorrlands Allehanda och Nya Norrland av 6.7,
14.10, 16.10, 3.11 och 4.11.1970 samt i tidskriften Kommunaltjänstemannen
förekom artiklar om förhållandena vid Bjärtrå ålderdomshem.
Med hänvisning till och med bifogande av dessa artiklar riktade Nanna
östberg i skrifter, som inkom hit 4.11 resp. 5.11.1970 klagomål mot Er
och mot socialnämnden för förhållandena på ålderdomshemmet. Sålunda
framhöll Östberg, att det vid den av socialnämnden företagna
undersökningen framkommit, att Ni beordrat tvångsbadning av vissa
pensionärer i hemmet och att Ni därvid vid ett tillfälle gett order om
att vatten skulle sprutas i ansiktet på pensionären för att denne skulle
lugna sig. Vid ett annat tillfälle hade Ni försökt att tvångsvis ge en
kvinnlig pensionär medicin. Vårdtagare hade också framhållit att Ni
var direkt »elak, sträv och ovänlig» mot dem. Vidare framhöll Östberg,
att socialnämnden underlåtit att genom inspektion av hemmet eller på
annat sätt göra sig underkunnig om förhållandena där. östberg hemställde
därför om JO:s undersökning, huruvida Ni och socialnämnden
förfarit felaktigt.

Med anledning av östbergs anmälan begärdes genom remiss yttrande
från socialnämnden, som redovisade sitt tidigare nämnda utredningsmaterial
samt förklarade att nämnden för sin del funnit vissa av
de av personalen framställda anmärkningarna befogade och att Ni —
i synnerhet när Ni varit trött och utarbetad — vid vissa tillfällen uppträtt
ovänligt mot pensionärerna. Nämnden framhöll vidare, att det
numera nedlagda ålderdomshemmet hade varit nerslitet och mycket
tungarbetat. Sedan verksamheten flyttats över till det nya hemmet hade
Ni ändrat attityd. Ni uppträdde nu vänligt och tillmötesgående och

260

trivseln bland pensionärerna föreföll vara allmän. Emedan tidigare
motsättningar numera bilagts ansåg sociala centralnämnden att åtgärd
mot Er ej längre borde komma ifråga.

Yttrande inhämtades vidare från länsstyrelsen i Västernorrlands län,
som bifogade yttranden från socialvårdskonsulenten. Länsstyrelsen anförde
bl. a.

Under utredningen har vitsordats att det gamla ålderdomshemmet i
Bjärtrå gav intryck av god ordning och reda. Samstämmighet råder
även därom, att hemmets föreståndarinna varit en god arbetsledare
för personalen och nedlagt ett träget arbete på det tungarbetade hemmet
med flera svårskötta vårdtagare.

Allvarliga anmärkningar har emellertid riktats mot behandlingen av
pensionärerna. Av utredningen måste klart anses framgå att i flera fall
olämpliga metoder kommit till användning vid badning, medicinering
m. m. Det är också uppenbart, att föreståndarinnans förhållande till
pensionärerna ej präglats av den förståelse för deras behov av lugn och
vänlig omvårdnad, som är nödvändig på ett ålderdomshem.

Länsstyrelsen finner de av sociala centralnämnden vidtagna åtgärderna
för att förbättra trivseln och omvårdnaden för de gamla på ålderdomshemmet
mycket lämpliga. Med dessa åtgärder bör — såsom
socialvårdskonsulenten i sitt yttrande framhåller — goda möjligheter
ha skapats för att i framtiden förebygga sådana förhållanden som föranlett
anmälan i ärendet.

Länsstyrelsen anser ej att någon ytterligare åtgärd i ärendet bör vidtagas.

Under hänvisning till följande citat ur prop. 1955:177 s. 137 och 140
gick härefter remiss till socialstyrelsen.

De kommunala socialvårdsanstaltema bör vara helt öppna hem, i
vilka vårdsökande tages emot, då de av fri vilja — om också ofta under
de yttre omständigheternas tryck — söker sig dit. Detta hindrar
helt naturligt inte, att ordningsregler kan behövas för att garantera
lugn och trevnad på anstalten.

Att de kommunala socialvårdsanstaltema är helt öppna anstalter, på
vilka vårdtagarna vistas av fri vilja, innebär enligt min mening också,
att vårdtagaren underkastar sig de regler som för trevnaden på hemmet
är nödvändiga. Den som bryter mot dessa regler utsätter sig för
risken att ej längre få vistas på hemmet. I praktiken innebär detta,
att socialnämnden kan bli ställd inför uppgiften att bereda vederbörande
annan vård. Detta torde i de flesta fall, om också inte utan ansträngning,
låta sig göra. Inte sällan beredes den behövliga omvårdnaden
i den vårdbehövandes enskilda hem, där hans beteende inte behöver
innebära någon fara eller vantrevnad för omgivningen.

Socialstyrelsen svarade.

Av socialstyrelsens Råd och anvisningar nr 194/1967 om de kommunala
ålderdomshemmens uppgifter och verksamhet framgår, att ålderdomshemmen
skall skötas så att varje pensionär kan trivas, känna
sig fri och trygg samt få den hjälp han behöver. Pensionären skall kun -

261

na räkna med att i ålderdomshemmet bemötas med hänsyn och respekt.

En av förutsättningarna för att ålderdomshemmens gäster ska få en
individuell och god omvårdnad är, att det finns personal i tillräcklig
omfattning. Det synes föreligga anledning erinra om detta i förevarande
fall. Kvantitativt tillräcklig personal med lämplig utbildning bör
genom gott omdöme och gott handlag kunna komma tillrätta med problem
som kan uppstå i samband med omvårdnaden av pensionärerna.

Socialstyrelsen finner det självklart att ingen mot sin vilja eller med
tvång — ännu mindre med våld — skall förmås iaktta förekommande1
rutiner eller ordinationer.

Alla former av hot, tvång och våld är oförenliga med ålderdomshemmens
uppgift att vara en boendeform med allsidig service och god
omvårdnad samt med bevarad personlig frihet och självbestämmande
för dem som bor i hemmet.

Sedan det under JO-ärendets handläggning samlade utredningsmaterialet
tillställts Er och tillfälle beretts Er att yttra Er däröver, inkom
svar från ombudsmannen Tore Bryneholt, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund.
Han anförde avslutningsvis att ärendet borde lämnas
utan åtgärd, då förbundet av utredningen — som var partisk — ej kunde
utläsa händelser, som gav skäl för en erinran samt att de i utredningen
förekommande uppgifterna på rättsligt sätt ej var styrkta.

Jag beslöt härefter att komplettera utredningen genom förhör med
Er angående några av de händelser och förhållanden som behandlats i
socialnämndens utredning våren 1970. Förhören ägde rum 27.6.1972
på Bjärtrå nya ålderdomshem.

Vid min genomgång av materialet har jag funnit att förhållandena
på Bjärtrå gamla ålderdomshem väl gav rum för viss kritik mot såväl
socialnämnden som Er och att lämpligheten av åtskilliga bland de åtgärder
som Ni vidtagit mot pensionärerna och som påtalats i socialnämndens
utredning våren 1970 kan diskuteras. Jag har emellertid
kommit till den slutsatsen att brister av så allvarlig karaktär ej uppdagats
att de ger anledning att ifrågasätta ansvar för tjänstefel utom i
ett hänseende, nämligen beträffande badningen av Oskar Karlsson sommaren
1968. Jag begränsar mig därför nu till denna punkt.

Genom Era egna uppgifter vid förhöret 27.6.1972, vilka styrks av
bl. a. Wikstens och Löfqvists utsagor i socialnämndens utredning, har
enligt min uppfattning framkommit

att Karlsson vid tillfället i fråga inte badat på flera månader och var
mycket smutsig,

att hemmets läkare strax innan tillsagt Karlsson att han skulle bada,
att han likväl inte ville bada,

att trots detta ett bad iordningställts åt honom och han förts till badrummet,

att Ni var fast föresatt att bada honom vad han än sade,

att Ni gett vårdbiträdena Löfqvist och Wiksten instruktioner om att

inget annat våld skulle få användas än lätt duschning,

262

att sådan duschning förberetts genom temperering av duschvattnet,
att Karlsson i badrummet bestämt motsatt sig att bada och både muntligen
och kroppsligen spjärnat emot,
att Ni trots detta beordrat avklädning och badning,
att Ni därvid brukat våld mot honom genom att bakifrån hålla honom
över armarna,

att vårdbiträdena brukat våld genom att trots hans motstånd dra av
honom kläderna,

att Ni, då han kommit loss ur Ert grepp, beordrat duschning,

att han vid duschningen skadat sig lätt då han gripit tag i duschslangen

och brutit den,

att han efter avklädningen, fortfarande protesterande, lyfts i badkaret
och badats.

Det var givetvis angeläget att Karlsson blev badad både för sin egen
och övriga pensionärers skull. Ändamålet med badningen var därför
gott. Det måste för övrigt anses ha ålegat Er att söka förmå Karlsson
att underkasta sig den för honom tydligen motbjudande badningen.
Därvid hade Ni dock att beakta att Ni visserligen borde på allt sätt
söka övertala Karlsson men att Ni inte hade någon befogenhet att hota
med tvång eller att formligen tvinga honom, framför allt inte att tvinga
honom på handgripligt sätt. Badningen har emellertid genomförts mot
Karlssons vilja och med tillämpning av tvång och våld i skilda former.
Ni måste på grund härav anses skäligen misstänkt för tjänstefel. Jag
lämnar Er därför härmed tillfälle att ta kännedom om ovanstående
samt att ange den ytterligare utredning Ni kan anse önskvärd och att
eljest anföra vad Ni aktar nödigt. Jag kommer därefter att ta ställning
till om åtal skall väckas.

Från Sveriges Kommunaltjänstemannaförbunds distriktsexpedition i
Sundsvall inkom 15.9.1972 följande svar.

Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund har tillsammans med vår
medlem — föreståndare Anna Häggström, Ålderdomshemmet i Bjärtrå
— mycket noggrant tagit del av JO:s skrivelse i ärendet av den 4.7.72,
vilken skrivelse utgör en sammanfattning om ärendet i dess helhet.

Utan att vi vill upprepa oss, vill vi endast framhålla, att man av
handlingarna i ärendet klart kan konstatera att arbetsförhållandena
vid det gamla ålderdomshemmet varit högst besvärande, vilket i sin tur
inneburit att föreståndaren fått bära ett för stort ansvar och en övermäktig
arbetsbörda, bl. a. p. g. a. sammansättningen av patientgruppen
— flertalet långtidssjuka, som motiverat annan vårdform men
p. g. a. bristande samhällsresurser ej erhållit sådan —.

Patientgruppens sammansättning förändrades ej nämnvärt då det
nya hemmet togs i bruk, vilket då i princip innebar samma stora ansvar
och höga arbetsprestation.

P. g. a. svårigheten att få bitr. ålderdomshemsföreståndaretjänsten
besatt med ordinarie innehavare, bidrog denna omständighet till ett
ökat tryck på föreståndaren.

263

Dessutom må noteras att läkarfrågan vid hemmet var synnerligen
bristfälligt och osäkert ordnad med ständiga vikariebyten, vilket fick
till följd att föreståndare Häggström upplevde sig få ta ett ökat ansvar
för vissa arbetsuppgifter, som gränsade till en läkares uppgifter med''
åtföljande extra arbetsplanering. Dessutom förelåg ofta svårighet att få
regelbunden kontakt med läkarvikariema samtidigt som respektive vikarie
saknade möjlighet lära känna patientgruppen.

För övrigt var det vid tillfället känt — sedan lång tid tillbaka — att
de patienter som egentligen skulle ha rätt till annan vårdform ej kunde
få sådan p. g. a. bristande samhällsresurser i denna del.

Föreståndare Häggström hade därför i sitt arbete försökt göra det
bästa av situationen, även om denna insats drabbade henne själv f
form av krav på merprestation och tungt ansvar.

När det gällde badningen av pensionär Karlsson, uppfattade hon vid''
aktuella tillfälle aldrig genomförandet av denna åtgärd såsom att hon
förgrep sig på pensionär Karlsson.

Dr Julin — då tjänstgörande som provinsialläkare på orten — hade
i Karlssons närvaro uttryckligen sagt att »Karlsson skall bada». Föreståndare
Häggström hade uppfattat doktor Julin som att det var en
tvingande nödvändighet att Karlsson fick möjlighet att bada.

Det är först efteråt — efter det att arbetssituationen lättat betydligt
— som hon nu inser att hon genom sin åtgärd att bada Karisson
mot dennes vilja, har vidtagit åtgärder, som idag ej skulle förekomma
från föreståndarens sida.

Dock hade föreståndaren en svår situation att handla i, enär pensionär
Karisson varit obadad en längre tid och därför misskött sin hygien
och luktade illa till förfång för omgivningen och hans egen person,
vilket skulle ha kunnat innebära kritik från annat håll.

När badningen skulle ske trodde föreståndaren att en sedvanlig övertalning
— motivation — skulle räcka. När sedan handlingen utspelades
skedde det inträffade slag i slag, sannolikt i syfte att få slut på pratet
om det angelägna i att Karlsson höll sin kropp ren.

Med ovanstående har vi velat belysa de svårigheter, som ofta förekommer
på våra ålderdomshem p. g. a. bristande resurser etc. Det kan
därvid hända att föreståndaren i sin nit och ambition och delvis i sin
omtanke att ej störa andra myndigheter, själv försöker lösa vissa arbetsuppgifter.
Dock synes detta förhållande alltmer försvinna, enär
Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund genom olika åtgärder förmår
sociala centralnämnderna insätta nödig personalstyrka, som därmed ger
bättre tid åt föreståndarna att på ett för ålderdomshemmen riktigt
vårdsätt söka förmå pensionärerna sköta sin hygien m. m.

Avslutningsvis må vi framhålla att ovanstående vittnar om att vår
medlem — föreståndare Anna Häggström — med hänsyn till1 dagens
förhållanden — arbetsbörda och analysering av fallet — klart inser
att ett liknande fall ej kan upprepas vid hemmet.

Med ovanstående överlämnas ärendet till JO för beslut, samtidigt
som vi meddelar att vår medlem och hennes fackliga avdelning på orten
— Ådalens kommunaltjänstemannaförening — tagit del av ovanstående
och att föreståndare Anna Häggström betraktar det skrivna
som sitt eget.

JO Wennergren avgjorde härefter ärendet med följande ord.

Anna Häggström har erkänt den gärning för vilken jag ifrågasatt

264

ansvar för tjänstefel. Erkännandet styrks av övrig utredning. Jag finner
sålunda Anna Häggström skyldig till tjänstefel.

Anna Häggström hade att bedriva sitt arbete på det gamla ålderdomshemmet
under svåra förhållanden och ohälsa bidrog ytterligare
till att sätta henne ur balans vid tiden för de händelser det gäller. Förmildrande
omständigheter måste därför anses föreligga. Anna Häggström
har vidare medgett att hon handlat fel och är inställd på att
någon upprepning inte skall förekomma.

Enligt 12 § instruktionen (1967: 928) för riksdagens ombudsmän bör
jag, om förekommet fel ej är av allvarlig beskaffenhet och särskilda
skäl inte föranleder annat, i stället för att väcka åtal låta bero vid erinran,
vunnen rättelse, avgiven förklaring eller vad som i övrigt förekommit.
Förekommet fel framstår visserligen objektivt sett som allvarligt
men betraktat mot bakgrund av de förhållanden under vilka
felet begicks ter det sig subjektivt sett inte som så allvarligt att en''
åtalseftergift är utesluten. Med hänsyn härtill och då Anna Häggström
ångrar sin gärning och utfäst sig att något liknande ej skall upprepas,
anser jag mig kunna efterge åtal och låta bero vid vunnen rättelse och
vad som i övrigt förekommit. Jag fäster därvid också avseende vid att
Sveriges kommunaltjänstemannaförbund i sitt senaste yttrande i saken
tillsammans med Anna Häggström tagit avstånd från utövandet av
sådant tvång på ålderdomshem som tvångsbadningen av Karlsson var
uttryck för. Jag tror mig kunna utgå från att förbundet bland sina medlemmar
verkar för de grundsatser om icke-tvång som skall prägla behandlingen
av pensionärerna på våra ålderdomshem och mot vilka
Anna Häggström bröt genom tvångsbadningen. På grund härav anser
jag att en åtalseftergift varken från individualpreventiv eller allmänpreventiv
synpunkt behöver inge några betänkligheter. Jag avslutar
ärendet med att understryka vad socialstyrelsen anfört i sitt yttrande
om pensionärernas självbestämmanderätt och frihet i övrigt på ålderdomshemmen.

Utlämnande av avliden pensionärs tillhörigheter från ålderdomshem

I skriveke till JO anförde Nils Norman följande.

Den 22/2 -72 avled änkefru Hilda Kristina Norman, på Söderhamns
kommuns vårdhem Åsgården, efterlämnande sex barn. Vid dödsbädden
fanns dottern Ellen Eriksson. Undertecknad är son till den avlidna,
som själv förvarade sina pengar och andra värdesaker i en handväska
på sitt rum. Efter dödsfallet överlämnades handväskan utan
pengar och inneliggande värdesaker m. m. till min syster.

När hon en vecka efter dödsfallet infann sig för att ta hand om vår
mors kontanter och värdesaker, bl. a. 2 bankböcker, vägrade förestån -

265

darinnan att lämna ut detta hänvisande till instruktion från stadens
revisorer att avlidens pengar och andra värdesaker ej fick lämnas ut
till anhöriga förrän i samband med bouppteckning. För likvidering av
ev. räkningar till dödsboet kunde dessa överlämnas till föreståndarinnan
för betalning.

Dagen efter detta besked kontaktade undertecknad avdelningschefen
på socialbyrån Proos, för att höra om föreståndarinnans uppgift överensstämde
med huvudmannens, och erhöll då besked att all kvarlåtenskap
snarast möjligt skulle lämnas ut till anhöriga.

Ovan nämnda syster och undertecknad besökte därför åter efter
några dagar samma föreståndarinna, men förvägrades vi åter att hämta
alla medel, en bankbok utlämnades dock till undertecknad mot
kvitto.

Någon fullmakt för någon inom Asgårdens område anställd att omhänderha
vår mors kvarlåtenskap finns ej.

Vid senare samtal med dels socialnämndens ordf. i Söderhamn dels
med Proos meddelades att man förfarit på detta sätt sedan 10—15 år
på Åsgården utan skriftligt beslut av någon myndighet. Helt lagstridigt
enligt min mening, ty det kan väl inte vara rätt att utan anhörigas
närvaro lägga beslag på en avlidens värdesaker och kontanter, när anhörig
finns anträffbar omedelbart.

Socialkontoret anser sig fortfarande vara förhindrad att ändra på
denna — enligt min mening — felaktiga praxis förrän rekommendation
från Kommunalekonomiska föreningens juridiska expertis erhållits.

Norman begärde slutligen JO:s yttrande huruvida kommunens handläggning
av ärendet stod i överensstämmelse med gällande lag.

Från socialförvaltningen i Söderhamn erhölls under hand upplysning
om att i klagomålen påtalad praxis rörande utlämnande av värdesaker
tillhöriga avliden vårdtagare på kommunens ålderdomshem var föremål
för övervägande hos berörda kommunala organ.

Med skrivelse 1.6.1972 översändes därefter från kommunen ett utdrag
ur dess revisionsnämnds protokoll vid sammanträde 27.4.1972 så
lydande.

Revisionsnämnden beslöt, att rekommendera sociala centralnämnden,
att om intagen åldring på ålderdomshem avlider, skall de efterlevande
mot uppvisande av fullmakt från dödsbodelägarna få utkvittera
kvarlåtenskapen efter den avlidne.

Revisionsnämnden föreslår sociala centralnämnden, att den utger
klara direktiv och instruktioner hur föreståndarinnan skall handla om
ovan nämnda fall inträffar. Att vänta på bouppteckning skall i ovannämnda
fall ej vara nödvändigt.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande.

Den grundläggande regeln om förvaltningen av en avlidens kvarlåtenskap
finns i 18 kap. 1 § ärvdabalken. Den är att dödsbodelägarna
gemensamt förvaltar den dödes egendom i och för boets utredning. De
företräder därvid dödsboet tillsammans mot tredje man. Åtgärd, som
ej tål uppskov kan dock företas, oaktat samtliga delägares samtycke

9* Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

266

ej kan inhämtas. Av visst intresse i förevarande sammanhang är också
det som sägs i 18 kap. 2 § ärvdabalken, nämligen att, till dess egendomen
omhändertagits av samtliga dödsbodelägare, den skall vårdas av
delägare som sammanbodde med den avlidne eller eljest kan ta vård
om egendomen, där den ej står under vård av förmyndare, syssloman
eller annan.

Den som bor på ålderdomshem har ofta bankböcker, pengar och
andra värdeföremål deponerade i förvar hos föreståndarinnan. Har han
sådant i personligt förvar vid sitt frånfälle, åligger det föreståndarinnan
att då ta vård om det, såvida någon anhörig ej är närvarande som åtar
sig vården. Det som sålunda finns i vård hos föreståndarinnan torde
vara att betrakta som egendom vilken på sätt sägs i 18 kap. 2 § ärvdabalken
står under vård av syssloman eller annan. Rätt för någon med
den avlidne sammanboende eller annan som kan ta vård om egendomen
att med stöd av 18 kap. 2 § ärvdabalken utfå egendomen torde
därför inte föreligga. Ålderdomshemmet synes därför inte böra utlämna
egendomen annat än till samtliga dödsbodelägare eller till den som
med fullmakt styrker sig företräda dessa. Då revisionsnämndens rekommendation
står i överensstämmelse härmed finns det ingen anledning
för mig att ingripa.

I det aktuella fallet vägrade föreståndarinnan att lämna ut den avlidnas
tillhörigheter till två av dödsbodelägarna. Som framgår av det
förut sagda kan någon kritik ej riktas häremot, eftersom dessa tydligen
ej styrkte sig företräda också övriga dödsbodelägare. Föreståndarinnans
besked att bouppteckning måste avvaktas är däremot ej invändningsfritt.

Dödsbodelägarna företräder gemensamt dödsboet redan före bouppteckningen.
En annan sak är att det kan möta vissa svårigheter för dem
att, innan bouppteckningen är upprättad, styrka att de utgör samtliga
dödsbodelägare. Det är emellertid ett problem som möter i många
andra sammanhang än då det gäller att utkvittera egendom från ett ålderdomshem
och som funnit sina praktiska lösningar.

Enligt vad som under hand upplysts från sociala centralnämnden,
har Hilda Kristina Normans egendom numera överlämnats till dödsbodelägarna.
Klagoskrivelsen föranleder därför ej vidare åtgärd från min
sida.

Pensionär bör ej anmodas förete kopia av sin självdeklaration

Till »Pensionärer vid Wasagården» sände sociala nämnden r Vadstena
10.2.1972 följande skrivelse.

Sociala nämnden i Vadstena har föreslagit att avgiften för pensionärer
vid Wasagården skall fr. o. m. den 1 mars 1972 följa Svenska Kommunförbundets
rekommendation.

267

För att inga missförstånd skall uppstå, vill vi be Er vara vänlig ha
en kopia av deklarationsuppgiften tillgänglig så att någon av personalen
från sociala byrån kan få ta del av den någon gång under tiden
16 februari t. o. m. den 24 februari.

Sedan JO:s prövning härav begärts anförde JO Wennergren efter
att ha erinrat om att det i förarbetena till lagstiftningen om differentierade
avgifter på ålderdomshem framhållits som önskvärt att avgiften
grundades på den senaste taxering varom uppgift är tillgänglig vid
prövningstillfället eller på senast avgivna självdeklaration.

Av hänsyn till enskilds behöriga ekonomiska intressen har i 17 §
sekretesslagen föreskrivits sekretesskydd för självdeklarationer. Enligt
50 § 1 mom. taxeringsförordningen skall självdeklaration dock tillhandahållas
de myndigheter, vilka i och för sin verksamhet bör få del därav.
Det förutsätts likväl att bestämmelsen tillämpas restriktivt. Med
hänsyn till den sekretess som sålunda kringgärdar en självdeklaration
och den uppfattning om självdeklarationen som en strikt personlig
handling som sekretessreglerna förmedlar, kan lämpligheten diskuteras
av att en pensionär som bor på ett ålderdomshem utan angivande av
annat alternativ anmodas förete sin självdeklaration, önskvärt synes
att det görs klart vilka uppgifter man önskar av pensionären och att
han, om han inte själv har något emot det, med fördel kan lämna uppgifterna
genom att förete kopia av sin självdeklaration. En pensionär
bör inte inges föreställningen att han är skyldig visa upp sin självdeklaration
eller kopia därav.

268

Sjukvård m m

Fråga om behandlingen av psykiskt avvikande på Karsuddens sjukhus
stod i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet

I en klagoskrift framförde socialchefen Arne Isaksson kritik mot de
av överläkarna vid Karsuddens sjukhus H. Rettig och S. Bergqvist använda
behandlingsmetoderna. Isaksson gjorde därvid gällande att Karsudden
var mera ett fängelse än ett sjukhus och att vården där i realiteten
innebar »föga mer än förvaring, inspärrning, isolering, sträng
bevakning bakom låsta rum och galler». Vidare påtalade redaktören
Hans Nestius vissa av förre överläkaren U. Sandelin fastställda förhållningsregler
för patienterna på en av sjukhusets avdelningar. Nestius
önskade få utrett huruvida reglerna stod i överensstämmelse med
»vetenskap och beprövad erfarenhet». Klagoskriften kompletterades
med brev av två patienter, R. T. och A. R., i syfte att exemplifiera
tillämpningen av förhållningsreglerna. R. T. uppgav bl. a. att han
hölls isolerad därför att det inte fanns plats på verkstäderna för honom
samt för att han var föremål för polisutredning efter en försökspermission.
A. R., som enligt egen uppgift intogs på Karsudden redan 1964
på grund av alkoholmissbruk och som uppgav sig ha haft 11 permissioner
men klarat endast en, påtalade att han efter varje misslyckad
permission blev isolerad, ehuru han aldrig använt narkotika eller
begått något brott under permissionerna. — Ett flertal klagomål anfördes
även över tillämpningen av censurbestämmelserna. Bl. a. framförde
fru Nanna östberg klagomål mot Bergqvist för att denne dels
kvarhållit ett brev till henne från patienten R. T. med motivering
att det innehöll kritik av förhållandena vid sjukhuset, vilka kunde
antagas komma till pressens kännedom, dels ock vägrat att efterkomma
T:s begäran att återfå brevet. Därjämte anmälde Isaksson att
R. T. fått sina friförmåner beskurna och att Bergqvist meddelat R. T.
att denne icke skulle återfå sina förmåner så länge han höll kontakt
med Isaksson, Nestius, Nanna östberg och andra, som var kritiska
mot förhållandena på Karsuddens sjukhus. — En patient, L. B., uppgav
i en klagoskrift att han efter återfall i spritmissbruk kom till
»D-huset eller bestraffningsavdelningen». »Där var inlåsning 16 timmar
om dygnet.» Under inlåsning fick man inte röka. Under 6 timmar
varje dygn »fick man vistas i kombinerat dag- och matsalsrum, och
en timmes terapi i källaren samt promenad, om alla gick ut, med
5 meter höga murar omkring sig». L. B. uppgav att han var på Davdelningen
en månad, trots att han ej begått något brott.

269

Med anledning av de nu i korthet återgivna klagomålen inkom
Rettig och Bergqvist med infordrade upplysningar och yttranden, varefter
Isaksson, Nestius och Nanna östberg avgav påminnelser.

I anledning av de många klagomålen anmodade JO Bexelius socialstyrelsen
att efter erforderlig utredning inkomma med yttrande rörande
dels i vilken utsträckning isolering och sängläge beordrats vid Karsuddens
sjukhus och enligt vilka principer detta skett, dels i vilken utsträckning
patienterna på sjukhuset gått sysslolösa på grund av brist på
sysselsättningsmöjligheter, dels ock i vilken utsträckning inkommande
och utgående skrifter kvarhållits på sjukhuset, enligt vilka grunder
kvarhållning skett samt orsakerna till att patienterna ej kunnat återfå
av dem skrivna alster.

I anledning härav lät socialstyrelsen, som verkställt inspektion av
sjukhuset den 17.12.1968, på nytt inspektera sjukhuset den 20 och
21.1.1970. Den 14.7.1971 inkom socialstyrelsen med redogörelse för
inspektionsresultatet samt eget yttrande i ärendet.

Under tiden inkom ytterligare sex klagoskrifter från patienter vid
sjukhuset. Sålunda gjorde N.-Å. A., J. N. och K.-Å. T. i en gemensam
skrift gällande att den av Sandelin fastställda »dagordningen» i huvudsak
alltjämt tillämpades på avdelningarna D 1—3. Samma patienter
jämte ytterligare fem andra intagna på avd. D 1 förklarade sig önska
»insyn bakom vårdmuren» och framhöll i en annan klagoskrift, att
vården på sjukhuset var odemokratisk, konservativ och föråldrad.
De förmenade bl. a., att läkarna ofta förbisåg de sociala sammanhangen,
och ville därför ha medinflytande på vårdens utformning i syfte att
få till stånd försök med nya vårdformer liksom på andra psykiatriska
sjukhus. Klagandena påtalade även att de var inlåsta dygnet runt
bakom en 5 meter hög betongmur och i betongceller med pansarglas
och kassaskåpsdörrar. Vidare påtalades att väntetiden för enskilda
samtal med vederbörande överläkare var alltför lång och hade uppgått
ända till sex månader på avd. D 1 (Rettig) och tre månader på avd.
D 3 (Tysk). Dessutom framfördes klagomål beträffande rådande arbetstvång
och tvångsmedicinering.

Härefter avgav Nestius påminnelser i anslutning till socialstyrelsens
utredning.

Med anledning av klagomålen inspekterade JO Bexelius sjukhuset
den 21 och 22.1.1972. Därvid hade JO långa samtal dels med vissa
klagande enskilt, dels med vissa av patienterna utsedda representanter
(det s. k. patientrådet) dels ock med representanter för olika personalkategorier,
varefter överläggningar hölls med de vid tillfället tjänstgörande
överläkarna L. Tysk och E. Herterich. Senare sammanträffade
JO även med Rettig, som numera lämnat sin tjänst vid sjukhuset,
och Bergqvist, som var tjänstledig på grund av sjukdom, samt
chefspsykologen T. Berndtsson.

Vid behandlingen av de framförda klagomålen synes det lämpligt

270

att först beröra vissa grundläggande synpunkter beträffande sjukhusets
utformning och där tillämpade vårdprinciper för att därefter mer i
detalj ingå på de klagomål, som främst berör patienternas rättssäkerhet.

Grunderna för behandlingen

I prop. 1959: 87 avseende främst inrättande av ett psykopatsjukhus,
som skulle få karaktären av ett försökssjukhus, uttalade inrikesministern
att enighet torde råda om att psykopater i allmänhet inte borde
vårdas på samma avdelningar som egentligt sinnessjuka. Psykopaterna

— varmed enligt propositionen avsågs personer med svårare utvecklingsrubbningar
på känslo- och viljelivets område — verkade, anförde
departementschefen, i hög grad störande på de i egentlig mening
sinnessjuka patienterna och kunde på mentalssjukhusen inte få en
för psykopaterna speciellt avpassad vård, vari borde ingå såväl arbetsterapi
av annan omfattning och karaktär än på vanliga sinnessjukhus
som speciell yrkesutbildning. Det förelåg därför enligt departementschefen
starkt behov av att skapa särskilda vårdmöjligheter för psykopatklientelet
inom sinnessjukvården.

Det av riksdagen, med bifall till propositionen, beslutade nya sjukhuset
— Karsuddens sjukhus — började tas i bruk 1964 i statlig regi.
I det avtal, som under våren 1967 slöts mellan Södermanlands läns
landsting och staten beträffande landstingets övertagande av sjukhuset,
utsädes att parterna var ense om att psykopatvården vid sjukhuset
skulle få karaktär av försöks- och forskningsverksamhet av betydelse
för psykopatvårdens framtida organisation.

Karsuddens sjukhus består av 4 vårdbyggnader — s. k. paviljonger

— betecknade med bokstäverna A, B, C och D samt två utskrivningshem,
som ännu ej tagits i bruk. Sjukhuset är organiserat på tre
kliniker, ledda av var sin överläkare. Varje vårdbyggnad innehåller
tre våningar med en vårdavdelning på varje våning. Envar av överläkarna
skall kunna disponera över fyra vårdavdelningar, belägna i en
våning av respektive vårdbyggnad A, B, C och D. D-byggnaden har
de mest rigorösa säkerhetsföreskrifterna. Av övriga byggnader innehåller
även B och C låsta avdelningar, d.v.s. avdelningarnas ytterdörrar
hålls låsta dygnet runt. A-paviljongen har under dagtid olåsta avdelningar,
vilket innebär att patienterna kan gå fritt ut och in.

På D-paviljongen intages i regel patienter, som kommer till sjukhuset
i dåligt fysiskt och psykiskt skick, t. ex. på grund av narkotika-,
alkohol- eller tablettmissbruk. Detta gäller såväl nyintagna patienter
som patienter, vilka återintages på sjukhuset efter att ha avvikit därifrån
eller sedan de misslyckats med permission eller försöksutskrivning.

271

Även patient som misstänks ha begått brott intages av utredningstekniska
skäl vanligen på D-paviljongen.

I 1959 års proposition om sjukhuset framhölls arbetsträningen som
en av de viktigaste rehabiliteringsgrundema. I sådant syfte har i anknytning
till sjukhuset uppförts verkstäder, som ger patienterna differentierade
möjligheter till sysselsättning. Till sjukhuset hör sålunda
snickeriverkstad och mekanisk verkstad med var sin utbildningsavdelning
ävensom konfektionsverkstad och monteringsverkstad. Möjligheter
finns för patienterna till utomhusarbete i form av trädgårds- och
parkskötsel samt skogsarbete i arbetsmarknadsstyrelsens regi.

Vid tiden för JO:s inspektion av sjukhuset i januari 1972 uppgavs
antalet patienter vara 112 med en genomsnittsålder av 26 år. Vid
inspektionen upplystes att ca 90 procent av patienterna utgjordes av
personer som straffriförklarats eller eljest av domstol överlämnats till
sluten psykiatrisk vård. Av en på sjukhuset verkställd undersökning
av 100 stickprovsvis uttagna fall framgår att i endast 7 av de 100
fallen uppgift saknades om missbruk av alkohol eller narkotika.

De i ärendena framförda klagomålen riktade sig främst mot den
vid sjukhuset med större eller mindre modifikationer tillämpade s. k.
auktoritärt-pedagogiska vårdmetoden, som i princip avser att genom
ökande friförmåner vid välförhållande under arbetsträning och fritid
och genom minskning av samma förmåner vid misskötsel söka förmå
patienterna till en attitydförändring gentemot samhällets krav och
därmed en social rehabilitering. Men man vände sig också mot den
utformning, som sjukhuset erhållit och som genom sina mestadels slutna
avdelningar och muromgärdade promenadgårdar anses mera likna ett
fängelse än ett sjukhus. Klagandena kan sägas ytterst ifrågasätta, huruvida
den vid sjukhuset tillämpade behandlingen står i överensstämmelse
med vetenskap och beprövad erfarenhet såsom föreskrivits i allmänna
läkarinstruktionen.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande inledningsvis tecknat följande bakgrund
till klagomålen.

Den psykiatriska sjukvården i västerlandet har knappt 200-åriga
anor. Den framväxte långsamt under 1800-talet sedan man i Frankrike
börjat anlägga ett medicinskt vetenskapligt synsätt på det heterogena
klientel, som sammanförts på föregångarna till våra dagars lasarett
för psykiatrisk vård på grund av oberäknelighet, farlighet, bisarrt
eller störande uppträdande, oförklarlig arbetsoförmåga — s. k. arbetsovilja
— och annan »samhällsbesvärlighet». Det medicinska synsättet
visade sig fruktbart i många fall. Orsakerna till sådana sinnessjukdomar
som exempelvis paralysie générale och delirium tremens kunde
urskiljas, varigenom så småningom vägen öppnades för bot och förebyggande.
Men även mot sjukdomar, vilkas orsak ej kunde klarläggas,
framkom särskilt under 1930-talet kroppsliga behandlingsmetoder som
allmänt uppfattades som framsteg och som möjliggjorde utskrivning av
tidigare som obotliga betraktade patienter.

272

Det är med denna utveckling naturligt, att läkarna kom att anses
som experter på avvikande beteende och dess behandling, och att
som följd härav det befanns ur både humanitär och behandlingssynpunkt
önskvärt att de lagöverträdare, som bedömts vara i viss högre
grad psykiskt abnorma, undslapp straff och i stället erhöll psykiatrisk
vård.

Sin hittills största framgång har de kroppsliga behandlingsmetoderna
haft med psykofarmakologiens genombrott i mitten av 1950-talet. Tack
vare den blev det möjligt att så effektivt lindra symptomen vid de
psykiska sjukdomarna, att hela den psykiatriska sjukvården kunde
avsevärt liberaliseras. Dörrarna till de tidigare så gott som helt tillslutna
mentalsjukhusen kunde sålunda i stor utsträckning öppnas, de
forna s. k. stormavdelningarna kunde avskaffas och sjuklig oro lindras
och dämpas på kemisk väg, även när den nådde affektstormens grad.
Forna tiders tvångsmedel kunde endera helt avskaffas eller reduceras
till en obetydlighet av sin tidigare användning. I och med att hela
atmosfären på sjukhusen blev lugnare, kontrollbestämmelserna uppmjukade
och patienternas frihetsinskränkningar allt färre — givetvis
till nytta och glädje för flertalet sjuka — blev det emellertid svårare
att på sjukhusen ta hand om en minoritetsgrupp, bestående av framför
allt de icke psykiskt sjuka »avvikarna». Behandling med psykofarmaka
och andra kroppsliga behandlingsmetoder är i deras fall av
begränsat värde. Om de är vådliga för annan person eller egendom
kan de icke heller vårdas i moderna, öppna vårdformer.

Nya tankar och upptäckter beträffande uppkomsten av avvikande
beteende har på senare år också tillkommit: man har uppmärksammat
först föräldrarnas och familjegruppens roll under de tidiga uppväxtåren
och de ogynnsamma följderna av bristen på naturlig känslomässig
stimulering av den uppväxande under kritiska utvecklingsperioder och
senare också de utstötningsmekanismer, som förekommer i sociala
kollektiv och som kan medföra att sådana faktorer som exempelvis
fattigdom, brister i yrkesutbildningen, låg social status, alkoholism och
kriminalitet följer en och samma familj från släktled till släktled, det
fenomen, som har benämnts »det sociala arvet».

Genom att den psykiatriska sjukvården liberaliserats utan att de
nya synpunkterna på de psykiska avvikelsernas uppkomstsätt samtidigt
lett till något nytt allmänt godtaget system för omhändertagande av de
psykiska »awikama» har de senaste åren och sannolikt för en övergångstid
framåt en krisartad situation uppkommit. Polis, åklagare och
andra samhällets företrädare klagar över att »awikama» icke blir ur
samhällsskyddssynpunkt tillfredsställande omhändertagna inom den
psykiatriska sjukvården utan alltför lätt får tillfälle att avvika från
sjukhusen med lagöverträdelser som vanlig följd. Reformivrare å andra
sidan klagar över att medveten s. k. vårdfilosofi och adekvat vårdprogram
för de psykiskt awikande saknas på flertalet psykiatriska sjukhus.
I ett övergångsskede då äldre värderingar och former för social
kontroll skall ersättas med nya föreligger alltid risk för mer eller mindre
tillspetsade konflikter, och det är mot denna bakgrund man enligt socialstyrelsens
mening får se de klagomål, som riktats mot Karsuddens
sjukhus.

Detta sjukhus, avsett för sådana patienter som numera benämnes
särskilt vårdkrävande, planlades och byggdes i en tid, då den vedertagna
principen för behandlingen av avvikande beteende hos psykiskt

273

abnorma personer var ett auktoritärt-pedagogiskt upplagt vårdprogram,
där den omhändertagne genom att visa sin förmåga att anpassa sig
först till de för sjukhuset och sedan de för samhället fastställda ordningsreglerna
kvalificerade sig för allt större friheter fram till den
slutliga utskrivningen. Den psykoterapi som meddelades syftade till att
ge den omhändertagne insikt i denna behandlingsprincip och i hans
egen roll för att åstadkomma den eftertraktade utskrivningen samt
till att individuellt hjälpa honom tillrätta med de inre psykiska mekanismer,
som hindrade honom att spela denna roll. Misslyckanden
medförde återinplacering på det steg i trappan mot den slutliga friheten,
där den ansvarige överläkaren ansåg att vederbörande hörde
hemma. Byggnadernas utformning på Karsuddens sjukhus, personalens
dimensionering och andra detaljer får ses mot denna bakgrund, liksom
svårigheterna att med dessa materiella förutsättningar förverkliga något
av de nya tankegångar som snart skall skildras.

Ungefär samtidigt som Karsuddens sjukhus planlades och byggdes
infördes till Sverige i praktiskt vårdarbete de idéer som främst den
engelske psykiatern Maxwell Jones lanserat för denna kategori av
patienter i sitt s. k. terapeutiska samhälle på Henderson Hospital i London.
Dessa idéer hade visserligen samma syfte som det traditionella,
nyss skisserade vårdprogrammet, men sättet att åstadkomma den i
båda fallen önskade sociala inlärningen, träningen och kontrollen bygger
i det terapeutiska samhället på principen att den avvikande individen
i obligatorisk gruppsamvaro tjugofyra timmar om dygnet genom
gruppmedlemmarnas inbördes kritik och påpekanden skall bli medveten
om vad som hindrar honom att spela en acceptabel social roll
samt genom deras stöd och råd skall kunna korrigera sitt beteende i
önskad riktning. Social mognad och individuellt ansvarstagande skall
därjämte främjas genom att patienterna själva tillåts delta i besluten
om det terapeutiska samhällets ordningsregler. Sjukvårdspersonalens
— inklusive de ansvariga läkarnas — inflytande tänkes alltså formellt
om också inte reellt bli inskränkt från beslutsfattarnas till de sakkunniga
rådgivarnas roller.

I vilken utsträckning dessa tankegångar är tillämpbara i det psykiatriska
vårdarbetet med dessa patienter är ännu ej klarlagt, säkert är
emellertid att de kan tillämpas på ett patientmaterial, som utväljes
noga för att passa in i systemet, samt att experimenten härmed tillvunnit
sig så stor internationell uppmärksamhet att man f. n. på flera
håll även i vårt land bedriver försöksverksamhet med olika modifikationer
av de nämnda behandlingsprinciperna. Så sker också på Karsuddens
sjukhus, där man sedan drygt ett år målmedvetet på samtliga
avdelningar infört regelbundet återkommande (schemalagd) gruppsykoterapeutisk
verksamhet. Genom att ett patientråd inrättats har patienterna
beretts tillfälle till insyn och visst medinflytande.

Avslutningsvis ifrågasatte socialstyrelsen, huruvida omhändertagandet
av de psykiskt avvikande, om vilka här är fråga, kan benämnas sjukvård
eller vård över huvud taget. Enligt styrelsens uppfattning vore
exempelvis social anpassning eller rehabilitering eller möjligen socialpedagogisk
behandling en mera adekvat benämning. I detta sammanhang
må nämnas att en av patientrådets medlemmar vid JO:s sammanträde
med rådet uttalade att sjukhuset rätteligen var att anse

274

såsom »en uppfostringsanstalt för vuxna». Enligt hans mening var
Karsuddens sjukhus »en lätt anstalt» som med sina differentieringsmöjligheter
hade »klara fördelar».

Till sist uttalade socialstyrelsen att den — på grund av inspektionerna
och vad styrelsen i övrigt hade sig bekant om sjukhuset — för
sin del fann att verksamheten därstädes bedrivs i enlighet med gällande
bestämmelser samt att den inte står i strid med »vad som f. n. får
anses gälla som vetenskap och beprövad erfarenhet».

I sitt beslut anförde JO Bexelius inledningsvis följande.

Klagomålen har aktualiserat frågan hur man ändamålsenligast bör
behandla personer som inte är psykiskt sjuka men som kan betecknas
som psykiskt avvikande eller abnorma, därför att de i tänkesätt, moralföreställningar
och uppförande avviker från eljest i samhället allmänt
vedertagna normer. Den traditionella behandlingsmetoden innebär ett
auktoritärt-pedagogiskt vårdprogram, som har till syfte att förmå den
omhändertagne att anpassa sig först till de för sjukhuset och sedan till
de för samhället gällande ordningsreglerna. Den psykoterapi som i samband
härmed meddelas går ut på att ge patienten insikt i behandlingsmetoden
och i hans egen roll för att nå den eftertraktade utskrivningen.

I den traditionella behandlingsmetoden ingår såsom förut nämnts
arbetsträningen såsom ett viktigt medel för att åstadkomma den önskade
rehabiliteringen. Karsuddens sjukhus utrustades därför vid sin
tillkomst med mycket differentierade möjligheter till arbetsträning, vilka
inte står något annat mentalsjukhus till buds.

Det torde — i betraktande av den förhållandevis korta tid försöksverksamheten
pågått — inte vara möjligt att redan nu uttala något
mera bestämt omdöme om vilka resultat som kan nås med den traditionella
behandlingsmetoden såsom den tillämpats på Karsuddens
sjukhus med dess rikt differentierade arbetsträningsmöjligheter. Vissa
undersökningar om resultatet av verksamheten i behandlingshänseende
har dock gjorts. Under andra halvåret 1967 och våren 1968 blev 100
slumpvis utvalda patienter föremål för en undersökning. I mars 1971
genomgicks samma patientmaterial på nytt för att utröna patienternas
öden tre år efter den ursprungliga undersökningen. Därvid visade
det sig att av de 100 patienterna 20 alltjämt var intagna på sjukhuset,
10 överförts till annan vårdform, 26 överflyttats till annat sjukhus,
9 försöksutskrivits, därav 5 sedan minst 3 månader, samt 31 definitivt
utskrivits. Av dessa 31 var 19 helt välanpassade och produktiva och
8 någorlunda välanpassade. I undersökningen har vårdresultatet sammanfattats
så att de 19 helt välanpassade, de 8 någorlunda anpassade
samt de 5, som var försöksutskrivna sedan minst tre månader, tillsammans
utgjorde en grupp av helt eller delvis lyckade behandlingsresultat.

275

Vid mina samtal med olika patienter och patientrådets medlemmar i
samband med inspektionen av sjukhuset hävdades mycket olika meningar
om ändamålsenligheten av den vid Karsuddens sjukhus tillämpade
traditionella behandlingsmetoden. Flera patienter gav i stundom
bittra ordalag uttryck för sin helt negativa inställning till den behandling
som de var föremål för, särskilt arbetsträningen som uppfattades
såsom ett otillbörligt tvång. Med tanke på den negativa press sjukhuset
fått och på den hårda kritik, som i olika sammanhang riktats mot
sjukhuset och läkare vid detsamma, var det dock förvånansvärt många
av patienterna som intog en positiv inställning till behandlingsmetoderna
och till läkarna. Vid en av en psykolog vid sjukhuset verkställd
undersökning förklarade 55 procent av de tillfrågade patienterna att
de upplevde arbetsträningen såsom meningsfull. Det må även nämnas
att en av patientrådets medlemmar vid samtal med mig uppgav att
patienterna kände sig oroade över landstingets personalpolitik som enligt
deras uppfattning lett till att alla de läkare, vilka patienterna
lärt känna, ämnade sluta sina anställningar vid sjukhuset.

På sätt framgår av vad socialstyrelsen anfört i sitt yttrande har
man under senare tid i det praktiska vårdarbetet sökt att med andra
medel än den auktoritärt-pedagogiska behandlingsmetoden åstadkomma
den beteendeförändring som eftersträvas. Den nya behandlingsmetoden
bygger på tanken att patienten under obligatorisk gruppsamvaro — det
terapeutiska samhället — skall påverkas att förändra sitt beteende
genom gruppanda och grupplojalitet i förening med det tryck gruppens
ogillande innebär. Vid min inspektion gjordes från vissa patienters
sida mycket positiva uttalanden även beträffande denna behandlingsmetod.
En av patienterna — en av klagandena — förklarade dock
vid samtal med mig att den samtalsterapi som förekom bara ledde till
att patientgrupperna sammangaddade sig mot läkarna och »skällde»
om småsaker.

De medicinska principer, efter vilka vården av det psykiskt avvikande
klientelet bör utformas, står för närvarande under debatt av de
för vården ansvariga myndigheterna. Av debatten att döma synes utvecklingen
i vårdarbetet gå från den auktoritärt-pedagogiska behandlingsmetoden
i riktning mot en mera socialterapeutiskt betonad metod
att genom gruppsamverkan befrämja ett större individuellt ansvarstagande
och en starkare social medvetenhet hos patienterna. Såsom socialstyrelsen
framhållit är det ännu för tidigt att för här ifrågavarande
klientek del draga några slutsatser av den försöksverksamhet som pågår
i detta hänseende. Härjämte är att beakta, att chefen för justitiedepartementet
föregående år tillkallat särskilda sakkunniga med uppgift
att överse gällande bestämmelser om påföljder för psykiskt avvikande
lagöverträdare. Enligt direktiven för dessa sakkunniga ingår i
utredningen bl. a. att ompröva brottsbalkens jämställdhetsbegrepp och

276

den nuvarande avgränsningen mellan psykiatrisk vård, å ena, och
kriminalvård, å andra sidan, när det gäller behandlingen av hithörande
klientel.

Det ankommer givetvis inte på mig att ta ställning till de medicinska
principer efter vilka vårdarbetet skall bedrivas. Jag begränsar
mig därför till att konstatera att det här anförda inte ger anledning
ifrågasätta socialstyrelsens bedömning, att grunderna för den vid
Karsuddens sjukhus tillämpade auktoritärt-pedagogiska behandlingsmetoden
inte står i strid med vad som för närvarande anses gälla
som vetenskap och beprövad erfarenhet.

Jag övergår därför nu att pröva huruvida någon läkare eller annan
befattningshavare vid sjukhuset vid tillämpningen av den hittills vedertagna
auktoritära behandlingsmetoden gjort sig skyldig till fel eller
försummelse.

Föreskrifter om isolering och sängläge. Arbetsträningen.

Våren 1966 meddelade sjukvårdsläkaren U. Sandelin och föreståndaren
R. Pettersson vissa ordningsföreskrifter för intagningsavdelningen
C 1. Föreskrifterna var av följande lydelse.

Inga arbetande patienter på avdelningen.

Pat. som begär sig till avd. eller misskött sig, sängläge minst 1 vecka.

Uppevarande pat. vistas på dagrummet.

Promenad f. m. och e. m. D/gården.

Pat. som vägrar promenad sängläge minst 1 vecka.

Samtliga enkelrumsdörrar låsta både natt och dag.

TV-apparaten borttages.

Rökning för sängliggande pat. endast efter måltid.

Pat. får ej vistas tillsammans på rummen.

Kväll- och nattjänstgörande skötare får öppna endast för en pat. i
sänder.

Läggning på kvällen före kl. 19.00.

Inga egna tändstickor.

Personalen sköter städningen på enkelrummen.

Pat. skall själva bädda sina sängar.

Dörrarna till enkelrummen låsta mellan kl. 12.00—14.00, då pat. skall
vistas där under personalens måltidsraster.

Inga friförmåner.

När D-paviljongen togs i bruk år 1967, överfördes det mera svårskötta
klientelet dit. I samband härmed ersattes, enligt vad styresmannen
för sjukhuset uppgivit i ett yttrande, nyssnämnda föreskrifter
med nya ordningsföreskrifter gällande avd. D 1. Den nya ordningen
innehöll inte någon föreskrift om sängläge vid vägran att taga

277

anbefalld promenad. Även andra modifikationer skedde. Senare avkortades
tiden för sängläget från en vecka till 4 dagar. Vidare förlängdes
tiden för uppevaron på kvällarna från kl. 19 till kl. 20. Något
hinder för patienterna att under denna tid se TV föreligger ej längre.

Sandelin och då tjänstgörande sjukvårdspersonal har uppgivit att
de ursprungliga föreskrifterna var nödvändiga med hänsyn till att
det klientel som vårdades på C 1 var särskilt tungskött och till att C l:s
lokaler var mindre lämpade för detta klientels övervakning och erbjöd
sämre säkerhetsförhållanden.

Även sedan ordningsreglerna modifierats, har i klagomål påtalats,
att isolering med eller utan sängläge regelmässigt förekommer i samband
med vägran att arbeta eller vid återintagning efter misslyckad
permission eller försöksutskrivning utan att någon egentlig medicinsk
motivering föreligger.

Vid socialstyrelsens inspektion i januari 1970 hävdade överläkarna
att isolering numera förekom endast i följande fall.

1. Då patient kommer till sjukhuset i dåligt fysiskt eller psykiskt
skick, t. ex. på grund av narkotika-, alkohol- eller tablettmissbruk.
Vanligen gäller det patienter som återintagits på sjukhuset efter att
ha avvikit därifrån eller sedan de misslyckats med permission eller
försöksutskrivning.

2. Då patient drabbas av smittsam sjukdom, t. ex. hepatit (leverinflammation),
som icke är ovanlig hos narkomaner.

3. På patients egen begäran, t. ex. på grund av anpassningssvårigheter
i kollektivet — s. k. »rosökare».

I de fall som avses under punkterna 1—3 sker isolering på medicinska
indikationer. Sådan förekommer vidare av följande skäl, som
i varierande utsträckning kan vara icke-medicinska.

4. Då patient behöver skydd för sin person mot andra patienter
eller då han själv utgör en fara för andra patienter eller för personalen.

5. Då patient måste hållas avskild från övriga patienter i samband
med utredning av brott, som han misstänks ha begått efter awikning
från sjukhuset eller under permission eller försöksutskrivning. Här bedöms
det angeläget att patientens kontaktmöjligheter avskärmas så att
han inte skall kunna t. ex. undanröja bevis med hjälp av andra personer.

Härjämte måste låsning av patientrummen tillgripas nattetid av säkerhets-personalbristskäl.
Detsamma gäller under personalens lunchrast
samt om en patient icke önskar medfölja på promenad.

Isolering som uttryck för disciplinär bestraffning förekommer alltså
ej. Sålunda bestäms icke i förväg hur länge isolering skall pågå. Varje
fall bedöms för sig med beaktande av i första hand patientens tillstånd.
Som regel är det medicinska synpunkter som blir avgörande för tidens
längd. Tiden för sådan isolering, som äger rum mot patientens vilja,
brukar i genomsnitt uppgå till 2—4 dygn.

Vid socialstyrelsens inspektion fanns på D-paviljongen fyra patienter
som vistades i låst enrum. Av dessa hade en själv begärt få vara

278

isolerad, en var isolerad på grund av hepatit, en vårdades i låst enrum
efter en allvarlig alkoholdébauche och en sedan han återintagits i dåligt
skick till följd av narkotikamissbruk.

I fråga om sängläge uppgav överläkarna följande.

Sängläge, innebärande att patient rekommenderas ligga till sängs
och därför fråntages sina gångkläder och tilldelas nattkläder, föreskrives
uteslutande på medicinska grunder. Patienten behöver dock inte
ligga i sängen om han inte själv vill. Han är oförhindrad att läsa. Sängläge
ordineras endast för patienter som är svårt oroliga eller eljest sjuka
eller allmänt nedgångna. Vanligen gäller det patienter som i narkotikaeller
alkoholintoxikerat tillstånd återintagits på sjukhuset efter awikning
därifrån eller efter misslyckad permission eller försöksutskrivning.
De flesta av dessa patienter önskar själva ligga till sängs. Sängläge
varar blott så länge som det är medicinskt motiverat. På förhand tidsbestämt
sängläge eller eljest sängläge som uttryck för disciplinär bestraffning
förekommer ej. Sängläge med tvång förmedelst s. k. skyddsbälte
förekommer ytterst sällan och då endast kort tid, som regel
några timmar. Det tillgrips bara vid akuta orostillstånd för att hindra
en patient att göra sig själv eller omgivningen illa.

För egen del anförde socialstyrelsen bl. a.

Beträffande de psykiskt icke sjuka men abnorma lagöverträdare
som av domstol överlämnas till sluten psykiatrisk vård torde »ändamålet
med vården» knappast kunna anses vara annat än attitydförändring
och beteendepåverkan av sådan natur att social anpassning blir
följden. Om en överläkare för sådana patienter tillämpar det vedertagna
auktoritär-pedogogiska vårdprogram, som skildrats ovan, så
torde han alltså icke i och för sig kunna anses handla olagligt, därest
han tillgriper tvång (t. ex. i form av isolering) för att in skärpa

att ett visst beteende är asocialt och alltså ägnat att försämra
patientens möjligheter till utskrivning. Socialstyrelsen vill emellertid
framhålla, att ett sådant inskärpande enligt de nya vårdideologier som
håller på att vinna insteg kan få bättre effekt, om bakom de tvångsåtgärder
som bedöms vara ofrånkomligen nödvändiga står samråd med
ett personalpatientkollektiv än om de beslutas av överläkaren ensam.

I annat sammanhang har styrelsen dock understrukit, att

överläkaren alltid har ansvaret för varje enskild terapeutisk åtgärd.
När så är, måste han också ha oinskränkt beslutanderätt beträffande
dessa.

Med hänvisning till vad ovan anförts finner styrelsen ej anledning
till erinran mot de principer för isolering som nu tillämpas vid Karsuddens
sjukhus, liksom ej heller mot de former i vilka en sådan numera
genomföres. Däremot tar styrelsen avstånd från den

typ av hithörande föreskrifter, som på sin tid utfärdades av doktor
Sandelin och föreståndare Pettersson. Emellertid tillämpades de mycket
kort tid och hade avseende på ett begränsat antal patienter av särskilt
svårskött slag, som då tillfälligtvis vårdades på sjukhuset. Enligt
vad socialstyrelsen under hand erfarit från Sandelin var vidare föreskrifternas
tillämpning — till skillnad från deras skriftliga utformning
— individualiserad och nyanserad. Den utformning som bestämmelserna
fått framstår likväl som olämplig.

279

I sina påminnelser ifrågasatte Nestius, om isolering på grund av
arbetsvägran och brottsutredning är lagenlig.

Vid JO:s besök på sjukhuset påtalades ånyo bl. a. från medlemmar
av patientrådet det s. k. arbetstvånget, varvid gjordes gällande att patient
som vägrade att arbeta i verkstäderna kunde isoleras genom överflyttning
till D-paviljongen, även om patienten kände sig sjuk eller inte orkade
med arbetet i verkstäderna. Arbetstempot där ansågs nämligen
monotont och för högt uppskruvat för vissa patienter. Man opponerade
sig vidare emot att sängläge ordinerades även i det fall, att patienten
överförts till sjukhuset direkt från rättspsykiatrisk klinik eller eljest,
då medicinska prov icke utfördes eller syntes erforderliga. Å andra
sidan framhölls från ett flertal patienter, att sjukhuset egentligen var
att betrakta som en »lätt anstalt» med klara fördelar framför andra
psykiatriska sjukhus, framför allt med hänsyn till sysselsättningsmöjligheterna
i verkstäderna. Överläkarna vidhöll, att isolering och sängläge
endast ordinerades av vårdhänsyn, ej såsom bestraffning. Något
arbetstvång förekom inte. Arbetstiden uppgick till 32 timmar. Det
var inte förbjudet att avbryta arbetet. Då emellertid arbetsträning ingick
som ett angeläget led i rehabiliteringen, måste isolering och därmed
minskning av friförmåner ses som ett logiskt led i den pedagogiska
behandlingen. Tillfällig arbetsvägran medförde dock inga sådana
konsekvenser på sätt patientrådet gjort gällande. Isolering av ny- eller
återintagen patient var stundom motiverad även av behovet av observation
och av angelägenheten att skilja ut störande eller rosökande patienter.

Dessa synpunkter vitsordades av personalens representanter, som tilllika
framhöll att arbetsmöjligheterna för patienterna var mycket varierande
genom att verkstadsarbetet var inriktat på olika objekt för ett
femtiotal olika beställare samt att tillfälle fanns både till deltidsarbete
och utearbete. Patienternas arbetsförmåga byggdes upp från »nolläge»
och anpassades i möjligaste mån till vederbörandes personliga önskemål
och arbetstakt. Vid verkstäderna gavs även tillfälle till teoretisk
utbildning, vilket uppskattades mycket av patienterna. Det betonades
särskilt att någon konsekvent »bakåtflyttning» vid misskötsel från patienternas
sida icke ägde rum utan att varje fall bedömdes för sig. Med
tanke på att patienterna i regel var »dömda» till vården var det förvånansvärt
många som fann sig väl till rätta med arbetet och ordningen
i övrigt på sjukhuset.

I denna del anförde JO Bexelius följande.

Det är tydligt att många patienter upplever arbetsträningen som ett
arbetstvång. Från personalens sida har invänts att något arbetstvång
i egentlig mening inte förekommit. Detta torde formellt sett vara riktigt.

280

Då emellertid arbetsträningen är en förutsättning för en förflyttning
till avdelning med större förmåner och då en intagen måste räkna med
att en arbetsvägran kan leda till att han går miste om förmåner som
han eljest skulle ha åtnjutit och måhända flyttas tillbaka till D-avdelningen
med de mycket begränsade förmåner som där kommer de intagna
till del, är det förklarligt att arbetsträningen för många av patienterna
framstår såsom ett tvång.

Enligt 13 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall (LSPV) får den som är intagen på sjukhus med stöd av lagen underkastas
det tvång som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med
vården eller för att skydda honom själv eller omgivningen.

Då arbetsträningen otvivelaktigt är ett viktigt medel att nå det med
behandlingen avsedda syftet — en rehabilitering — har det tvång eller
den påtryckning som sker i syfte att patienterna skall underkasta sig
arbetsträningen klart stöd i nyssnämnda stadgande. Klagomålen över
arbetstvång kan därför inte föranleda någon åtgärd från min sida.

Jag vill emellertid tillägga att det synes mig önskvärt att man gör
vad som är möjligt för att förekomma att arbetsträningen upplevs såsom
ett tvång. En åtgärd i sådant hänseende torde vara att arbetspremiema
höjs väsentligt. Det har uppgivits att försäkringskassorna skulle
anse att en sådan höjning skulle komma i konflikt med de regler som
gäller för sjukpenning. Om en åtgärd som kan antagas vara ägnad att
främja patienternas anpassning i samhället skulle stå i strid med nämnda
regler bör man enligt min mening överväga en omprövning av reglerna.

Vad härefter angår de påtalade isoleringsåtgärderna med eller utan
sängläge måste dessa i princip ses mot bakgrunden av den vid sjukhuset
tillämpade auktoritärt-pedagogiska vårdmetoden, vilken i enlighet
med vad inledningsvis framhållits torde få godtagas till dess en bättre
behandlingsmetod efter erforderlig prövotid befunnits mera ändamålsenlig
för ifrågavarande klientel. Så har ännu ej skett.

Även med denna utgångspunkt framstår dock den av Sandelin fastställda
dagordningen i sin ursprungliga lydelse såsom alltför rigorös
och inhuman. Enligt vad som upplysts tillkom den för ett särskilt
svårskött klientel och tillämpades under ett mycket kort övergångsskede.
Vid sådant förhållande finner jag någon åtgärd från min sida i
anledning av densamma icke påkallad.

Mot de numera tillämpade principerna för isolering och sängläge
såsom ett led i behandlingen synes mig någon väsentlig erinran icke
kunna framställas. Detta gäller även isolering i samband med brottsutredning,
då det kan vara av vikt att under densamma förhindra kommunikation
med andra patienter och med yttervärlden. Vad nu sagts
utesluter icke att isolering tidigare i enstaka fall skett utan att tillräckliga
skäl förelegat och därigenom kommit att framstå såsom en

281

bestraffningsåtgärd. Utredningen ger dock inte tillräckligt stöd för
antagande att, då isolering i sådana fall förekommit, detta kan läggas
vederbörande läkare till last såsom tjänstefel. Jag finner därför ej skäl
att föranstalta om ytterligare utredning härutinnan. Klagomålen i detta
hänseende föranleder därför icke någon annan åtgärd från min sida
än en erinran om vikten av att noga pröva behovet av isolering och
sängläge i varje särskilt fall.

Isolering på grund av bristande sysselsättningsmöjligheter och
personalresurser.

I vissa klagomål och vid socialstyrelsens inspektion har påtalats att
vistelsen på D-paviljongen ibland förlängdes enbart av det skälet, att
patient inte kunde arbetsplaceras utanför avdelningen, exempelvis på
någon av sjukhusets verkstäder. Även om undantag gjordes var sådan
arbetsplacering i princip villkor för flyttning till annan avdelning. Klinikcheferna
ansåg sig nämligen icke kunna ta ansvar för att ha ett
alltför stort antal icke sysselsatta patienter på de andra paviljongernas
avdelningar med hänsyn till personalbemanningen därstädes. Vidare
framfördes klagomål över inlåsning av patienterna under personalens
lunch och över den tidiga inlåsningen på kvällarna samt över de därmed
förenade begränsade möjligheterna att se på TV och höra radio
ävensom över de bristfälliga möjligheterna till sysselsättning i övrigt.

Härom anfördes i socialstyrelsens yttrande följande.

Sjukhusets strävan är att hålla samtliga arbetsförmögna patienter
sysselsatta i arbete på verkstäderna eller eljest. För patienterna på Aoch
B-paviljongerna är sysselsättningsmöjligheterna tillfredsställande.
Dessa patienter är i regelbundet arbete under dagarna. På C-paviljongen
har köbildning till arbetsplatserna i verkstäderna tidvis förekommit.
Vid senaste inspektionstillfället var således tio patienter på denna paviljong
ej arbetsplacerade av denna orsak. Under 1970 har det emellertid
skett en successiv förbättring av arbetsmöjligheterna och f. n.
föreligger icke någon arbetsbrist för patienterna på C-paviljongen.

Speciella problem med avseende på sysselsättnings- och arbetsterapi
föreligger inom D-paviljongen. Till en del beror detta på att patienterna
på denna paviljong befinner sig i så dåligt fysiskt och psykiskt skick
att de är ur stånd att arbeta. För de patienter som förmår arbeta kan
av säkerhetsskäl icke erbjudas arbete, där det förekommer verktyg av
sådant slag att patienterna kan skada sig själva eller andra. Därför
utförs — utöver ryaknytning, målning och studier, med vilket ett fåtal
patienter sysselsätter sig — endast enkla monterings-, paketerings- och
sorteringsarbeten på D-paviljongen. På senare tid har tillkommit en
del plastarbeten och mindre snickerier.

Arbete härmed äger rum i byggnadens källarplan, där särskild lokal
finns inredd sedan 1969. Tidigare förekom praktiskt taget ingen ar -

282

betsterapi på D-paviljongen. Den arbetsterapi som nu äger rum sker
i begränsad skala och patienterna kan icke erbjudas arbete mer än 2
timmar per dag. Varje patient som vill och kan får emellertid möjlighet
att arbeta i denna utsträckning. Periodvis har man haft svårt att
få fram lämpligt arbete.

Socialstyrelsen erinrade vidare i sitt yttrande om de svårbemästrade
problem, som sysselsättningen av ifrågavarande klientel erbjöd på grund
av såväl arten av patienternas psykiska avvikelser som de skiftande
arbetsmarknadskonjunkturema. Styrelsen räknade dock med en fortsatt
utveckling till det bättre, icke minst beträffande den mera hobbyoch
hantverksbetonade verksamheten, sedan anslag numera beviljats
för anställande av en arbetsterapeut vid sjukhuset. Styrelsen beklagade
vidare, att (relativ) personalbrist på D-paviljongen (t. ex. under personalens
lunchtid) gjorde inlåsning nödvändig i vidare utsträckning
än som skulle vara erforderligt med större personalstyrka. Sedan den
1.2.1971 hade emellertid patienterna på grund av förbättrad personalsituation
tillåtelse att uppehålla sig på dagrummen till kl. 20 och se
på TV. Denna tidpunkt kunde vid speciella tillfällen utsträckas, t. ex.
vid sändning av ishockeymatcher. Patienter, vars tillstånd medgav
radioinnehav, kunde därutöver höra radio på sina rum till kl. 23.
Detta gällde även patienter, som hölls av olika skäl isolerade.

I sina påminnelser efterlyste Nestius mera meningsfyllt arbete på
D-paviljongen ävensom initiativ från tillsyningsmyndighetens sida i
syfte att hos vederbörande huvudmän utverka erfoderliga åtgärder för
avhjälpande av den förefintliga personalbristen.

I denna del anförde JO Bexelius följande.

Vid min inspektion av sjukhuset framkom i förevarande hänseende
intet väsentligt nytt. Dock framhölls av Tysk att i de numera enstaka
fall, då patienter icke kunde beredas plats på verkstäderna, dessa icke
hölls inlåsta på sina rum i vidare mån än flertalet övriga patienter.
Under hand har vidare från socialstyrelsen upplysts, att önskemål om
ökade personalresurser framställts vid sammanträden med den samrådsgrupp
som tillsatts av de för sjukhusets drift närmast intresserade
huvudmännen. Bl. a. hade en tjänst som arbetsterapeut inrättats men
någon sökande till densamma hade ännu ej anmält sig. Enligt Tysk
torde det bli nödvändigt att ordna fler sysselsättningsmöjligheter, därest
sjukhuset tillfördes fler svårskötta patienter, som måste vistas på
D-paviljongen en längre tid.

Det är uppenbart att en isolering av patienter på D-paviljongen av
angivna skäl i princip icke kan godtagas. Av utredningen framgår
emellertid att isolering av patienter på grund av platsbrist i verkstäderna
numera förekommer endast i enstaka fall samt att man från

283

sjukhusets sida strävar efter att utöka sysselsättningen på D-paviljongen
och göra densamma så meningsfylld som omständigheterna medgiver.
Någon befogad erinran kan därför enligt min mening icke framställas
mot sjukhusledningen i nu berörda hänseenden. Då jag vidare utgår
från att från sjukhusledningens och socialstyrelsens sida de initiativ
tages som befinnes erforderliga för att förstärka personalresurserna
vid sjukhuset så att inlåsning av patienterna på grund av personalbrist
i möjligaste mån undvikes, finner jag mig kunna låta bero vid vad
i denna del av ärendet förekommit.

Patienternas kontakter med läkare och personal.

Flera patienter har såväl härstädes som vid inspektionerna klagat
över svårigheten att få enskilda samtal med vederbörande överläkare,
främst Rettig och Tysk.

I yttrande över klagomål, som i detta hänseende anförts av patienten
N.-A. A., anförde Rettig att han under tiden januari—augusti 1971
haft tretton individuella samtal med patienten. Denne hade dessutom
haft samtal med biträdande överläkare, avdelningsläkare, psykolog
m. fl. samt deltagit i den schemalagda gruppterapeutiska verksamheten.

Tysk medgav för sin del riktigheten av klagomålen såtillvida att han
i första hand hänvisat patienterna till avdelningsläkaren, psykologen,
kuratom och överskötaren, beroende på vilken typ av problem patienten
ville diskutera. På grund av dubbelförordnande m. m. under olika
tidsperioder hade Tysk själv haft reducerad tid till förfogande för samtal
med patienterna. Svårigheten att rekrytera läkare till sjukhuset medverkade
härvid i icke ringa mån.

Vid inspektionen påtalades i anslutning härtill, att patientrådet fick
vänta alltför länge på besked från överläkarnas sida i anledning av
förslag eller önskemål, som rådet framfört, och att rådets verksamhet
därför syntes meningslös. Patientrådet hade på den grund icke sammanträtt
de senaste sex månaderna.

I fråga om kontakten med den underordnade personalen framförde
patienterna mycket olika uppfattningar. Kritik riktades främst mot Coch
D-paviljongemas personal, medan kontakten på A- och B-avdelningama
i stort sett ansågs god. Från personalhåll framhölls i detta
avseende bl. a. att kontakten med patienterna förbättrats icke minst
genom den försöksverksamhet med gruppsamtal i olika former, som
numera ägde rum.

JO Bexelius anförde i denna del följande.

Enskilda samtal med överläkaren tillmäts självfallet stor vikt från

284

patienternas sida. Patienten tror, att överläkarens uppfattning i regel
har en avgörande betydelse bl. a. för hans utskrivning även i de fall,
då utskrivningsnämnd formellt har att handlägga ärendet. Självfallet
är det därför angeläget att patientens önskemål om enskilt samtal med
överläkaren i möjligaste mån tillmötesgås och att detta sker så snart
som omständigheterna medgiver.

Med hänsyn till vad Rettig och Tysk upplyst saknas dock stöd för
antagande att dessa läkare gjort sig skyldiga till försummelse i nu påtalat
hänseende.

Kontakten mellan patientrådet och överläkarna är säkerligen också
betydelsefull ur patienternas synpunkt, därvid särskilt känslan av att
vara underkastad onödigt tvång kan spela in. Med hänsyn härtill framstår
det som en angelägenhet av vikt att patientrådet erhåller besked
inom rimlig tid på framställda frågor eller förslag, även om beskedet
måste bli negativt eller preliminärt. Vad i detta hänseende framkommit
vid min inspektion är dock icke av beskaffenhet att kunna läggas vederbörande
överläkare till last som fel eller försummelse i tjänsten och
föranleder därför inte vidare åtgärd från min sida.

Brevcensuren.

Klagomålen beträffande brevcensuren riktar sig särskilt mot Bergqvist.
Det har därvid gjorts gällande att han kvarhållit femton brev
från patienten R. T. till Isaksson, Nestius, Östberg och andra enskilda
personer ävensom till Aftonbladet under motivering att de innehöll
kritik mot förhållandena på sjukhuset samt att han vägrat att på begäran
återlämna desamma. Det har även gjorts gällande att Bergqvist
skulle ha vägrat att återge R. T. vissa friförmåner så länge han höll
kontakt med personer som var kritiskt inställda mot sjukhuset. Vidare
har påtalats att Bergqvist och Rettig kvarhållit brev från Isaksson till
R. T. och en annan patient på sjukhuset.

I yttrande över dessa klagomål bestred Bergqvist att han gjort sig
skyldig till fel eller försummelse i nu påtalade hänseenden. Bergqvist
hävdade att R. T. var en notorisk lögnare som tidigare smugglat ut
brev till förenämnda personer, där han framställde sig som obefogat
trakasserad. När R. T. t. ex. gjorde gällande, att han icke återfick
några friförmåner »innan JO-anmälningarna är klara», var verkliga
förhållandet det att han, som då vistades på avd. C 2, hade samma förmåner
som övriga patienter på denna avdelning, låt vara att dessa förmåner
under viss tid var inskränkta med hänsyn till en planerad massrymning,
som kommit till polisens kännedom. Rettig framhöll bl. a.,
att den målinriktade aktivitet, som Isaksson, Nestius och andra perso -

285

ner bedrivit mot Karsuddens sjukhus, partiellt paralyserat den terapeutiska
verksamheten där dels på grund av sin destruktiva och uppviglande
karaktär, som stimulerade en viss kriminell ledargrupp inom
det på sjukhuset vårdade psykiskt abnorma patienklientelet, dels genom
att överläkarna måste offra en betydande del av sin tid åt att
bemöta denna aktivitet. Rettig bifogade en fotokopia av det brev från
Isaksson till R. T. och K.-Å. N., som han kvarhålht och vari Isaksson
uppmanade adressaterna att lämna sådana uppgifter rörande förhållandena
på sjukhuset att han kunde hålla myndigheterna »varma»
en tid framåt.

Vid socialstyrelsens inspektion meddelade överläkarna, att ingen
granskning skedde av brev till eller från myndighet. Beträffande posten
i övrigt lämnades följande upplysningar.

Utgående brev från patienterna granskas efter något olika principer
vid sjukhusets tre kliniker. Vid klinikerna I och II har man den regeln
att patienterna lägger sina brev icke igenklistrade i en särskild brevlåda,
varefter granskning sker av föreståndaren på klinik I av alla
brev och på klinik II stickprovsvis. Vid klinik III granskas endast de
försändelser som är ställda till firmor och andra affärsföretag och som
vanligen avser beställning av eller förfrågningar rörande olika slags
varor. Detta motiveras med nödvändigheten av att hålla kontroll över
patienternas ekonomi. Övriga brev granskas här endast undantagsvis.
Utgående paket inslås vid alla klinikerna i närvaro av klinikföreståndaren
eller av överskötaren på patientens avdelning.

All inkommande post med nämnda undantag granskas men i olika
omfattning och på olika sätt vid de olika klinikerna. På klinik I öppnas
alla brev för granskning av dels innehållet i själva brevet och dels om
försändelsen innehåller pengar, narkotika eller andra mediciner. På
klinikerna II och III görs icke utom i undantagsfall någon genomläsning
av breven utan granskningen begränsas där till eventuell förekomst
av narkotika etc. Det tillgår så att breven oöppnade genomlyses
i en särskild apparat. Försändelser med fodrade kuvert eller tjocka försändelser
kan dock inte genomlysas och öppnas därför. Granskningen
utföres av föreståndarna. Anledningen till att man vill undersöka förekomst
av pengar är att man ej anser sig kunna tillåta patienterna att
okontrollerat ha hand om kontanter eftersom de erfarenhetsmässigt
ofta används till köp av narkotika. Beträffande inkommande paket
förfar man vid alla klinikerna så att dessa öppnas i närvaro av överskötaren.

Följande grunder tillämpades rörande kvarhållning av brev.

1. Medicinskt-humanitära grunder, d.v.s. man avser med kvarhållandet
att hindra t. ex. rekvisition av narkotika eller vidarebefordran
av upplysning om på vilken plats pengar finns gömda för köp härav
eller att skydda en medpatient från att utnyttjas i detta syfte av t. ex.
narkomaner.

2. Skydds- eller säkerhetsskäl, t. ex. då kvarhållandet går ut på att
hindra en befarad rymning — eventuellt en organiserad massrymning
— eller att omintetgöra en patients planer på att begå brott.

286

Beslut om kvarhållande av brevförsändelse fattas av vederbörande
överläkare. Sådana beslut har meddelats endast i ringa utsträckning.
I genomsnitt har några få brev årligen kvarhållits på varje klinik. De
kvarhållna breven har i regel behållits av överläkaren och alltså ej
återställts till patienten.

Beträffande breven från R. T. upplyste Bergqvist, att breven kvarhölls,
enär avsikten med desamma enligt uppgift av R. T. var att »testa
censuren». Han hade vägrat att återlämna breven till R. T. för att
därigenom dels beröva patienten möjligheten att smuggla ut dem, dels
ock ha dem som bevismaterial i händelse av anmälan. Före beslutet
hade Bergqvist rådgjort med utskrivningsnämndens ordförande.

För egen del anförde socialstyrelsen.

Ifråga om brevkontroll gäller enligt 15 § lagen om beredande av
sluten psykiatrisk vård, att sådan får ske om särskilda skäl därtill föreligger.
Den närmast till hands liggande tolkningen av en sådan bestämmelse
är, att densamma förutsätter en individuell bedömning, där patientens
tillstånd och/eller andra omständigheter skall tagas i betraktande.
I princip torde en brevgranskning anses tillåten endast i de fall en
sådan prövning ger vid handen att särskilda skäl föreligger härför. Vid
bedömning om brevgranskning på Karsuddens sjukhus sker i enlighet
med en dylik tolkning måste beaktas, att på detta sjukhus nästan samtliga
patienter är att anse som särskilt vårdkrävande och att det här
är fråga om personer med sociala svårigheter, som i stor utsträckning
begått lagöverträdelser och som med en hög frekvens (c:a 80%) missbrukar
alkohol, narkotika och olika slag av mediciner med tillvänjningsrisk.
övervägande delen av patienterna har av domstol överlämnats
för sluten psykiatrisk vård. Det kan därför enligt socialstyrelsens
mening sägas, att sådana särskilda skäl som avses i 15 § lagen föreligger
generellt beträffande patienterna på Karsuddens sjukhus. Ett
framträdande sådant skäl har angivits vara att söka förebygga smuggling
av narkotika till och bland patienterna. Tidigare hade man stora
problem härmed, men numera anser man sig ha uppnått ett i stort
sett narkotikafritt tillstånd inom sjukhuset. Den omfattande brevgranskningen
bedöms verksamt ha bidragit härtill. Med hänsyn till vad sålunda
anförts finner socialstyrelsen kritik svårligen kunna riktas mot
brevgranskningen även i den stora omfattning den utövas vid sjukhuset.
Anledningen till att man har olika principer för brevgranskningen vid
olika kliniker uppges vara att man — under hänvisning till sjukhusets
karaktär av rikssjukhus med försöks- och forskningsverksamhet (1959
års prop, nr 87 sid 40) — vill pröva sig fram med även mera liberala
regler för denna granskning för att om försöken härmed slår väl ut
eventuellt genomföra en allmän liberalisering av brevgranskningen.

Beträffande de kvarhållna brev, som patienten T. vägrats återfå, är
socialstyrelsen av den uppfattningen att dessa brev i princip utgör
patientens egendom och att denne därför icke utan särskild prövning
kan förvägras återfå desamma. De skäl som Bergqvist angivit för sin
vägran att återlämna breven ter sig diskutabla. Att patienten icke
återfår sitt orginalbrev kan sålunda inte hindra att en kopia smugglas
ut, och en överläkare kan på annat sätt än genom beslagtagande säkerställa
erforderligt bevismaterial. Med hänsyn till den krisartade
och för sjukhusets anställda mycket pressande undantagssituation, som

287

förelåg vid sjukhuset då ifrågavarande händelser utspelade sig, är det
emellertid förståeligt om Bergqvist icke hade rådrum att övertänka
alternativa tillvägagångssätt.

I sina påminnelser gjorde Nestius gällande, att 15 § LSPV användes
som täckmantel för omfattande inskränkningar av patienternas yttrandefrihet
och därmed till en ren politisk censur. Patienternas kontakter
med omvärlden avskars. Exempelvis hade brev till Nestius från N.-Å. A.
innehållande kopior av JO-anmälningar, tidningsurklipp och två utförligare
kommentarer kvarhållits i augusti 1971 av Rettig, som efter
14 dagar återlämnat brevet med besked att »till Nestius skall definitivt
ingenting gå». Pockettidningen R och annan debattlitteratur inom det
kriminal- och socialpolitiska området fick ej heller förekomma enligt
bibliotekarien. Nestius krävde ansvar för läkarnas övergrepp härutinnan.

Vid JO:s inspektion påtalades från patientrådets sida den bristande
enhetligheten de olika klinikerna emellan med avseende å brevgranskningen.

Personalens representanter vitsordade, att man på klinikerna II och
III i regel begränsade sig till genomlysning av inkommande brev, medan
man på klinik I, där genomlysningsapparat saknades, öppnade alla inkommande
brev. Utgående brev till firmor öppnades på alla kliniker
för kontroll av patienternas varuinköp. Brev till tidningar överlämnades
till vederbörande överläkare för granskning.

Tysk uppgav vid inspektionen att han i princip lät brev till tidningar
passera. Herterich förklarade sig tillämpa samma princip. Han utgick
från att dylika brev i annat fall smugglades ut.

Vidare upplystes vid inspektionen att pockettidningen R numera
fanns tillgänglig på patientbiblioteket.

JO Bexelius anförde i sitt beslut följande.

Av bestämmelserna i 15 § LSPV framgår att endast handling, som
är ställd till vissa myndigheter, skall vidarebefordras utan granskning.
Av alla övriga handlingar äger vederbörande överläkare ta del, dock
endast om särskilda skäl föreligger. Sinnessjuklagstiftningskommittén,
vars förslag ligger till grund för gällande bestämmelser, framhöll att
det till förhindrande av en särställning för mentalsjukvården vore önskvärt
att patienterna vöre oförhindrade att fritt korrespondera med omvärlden.
En sådan ordning skulle dock i viss omfattning leda till olägenheter
av det slag förut gällande bestämmelser avsåg att förhindra.
Det kunde med hänsyn härtill icke anses försvarligt att avstå från
möjligheten till ingripande i sådana fall, då uppenbara skäl förelåg
därtill. Å andra sidan kunde icke anses erforderligt att överläkarens

288

tillstånd i princip skulle inhämtas för att brev skulle få avsändas eller
mottagas. I betraktande härav föreslog kommittén att bestämmelserna
i nu avsett hänseende skulle ges den utformningen att överläkaren,
endast då särskild anledning förelåg därtill, erhöll rätt att kontrollera
innehållet i brev, som ankom till patient eller vilket patient önskar
avsända. Kommitténs förslag godtogs av statsmakterna.

De i ärendet aktualiserade censurfrågoma är att bedöma mot bakgrunden
av vad nu sagts om innebörden av bestämmelserna i 15 § LSPV.

Av den här förut lämnade redogörelsen för utredningen i ärendet
framgår att sjukhusets tre kliniker tillämpar olika rutiner beträffande
granskning av såväl utgående brev till som inkommande brev från annan
än myndighet. Mest ingående sker granskningen på klinik I, där
alla brev regelmässigt öppnas och läses, medan granskningen på klinikerna
II och III är mera begränsad och närmast inriktad på att förhindra
olämpliga inköp samt insmuggling av narkotika och andra gifter.

Med hänsyn till att flertalet patienter uppges ha haft narkotikaproblem
kan givetvis någon erinran inte riktas mot att alla inkommande
brev genomlyses för att förvissa sig om att de inte innehåller pengar
eller narkotika samt att försändelser, som inte kan kontrolleras på
detta sätt, öppnas i mottagarens närvaro. Inte heller kan någon erinran
riktas mot att man — för att kontrollera patienternas inköp — granskar
utgående post som är ställd till firmor och andra affärsföretag.

Brevcensuren som den regelmässigt äger rum på klinikerna II och
III ger därför inte anledning till någon erinran.

När det gäller att bedöma om den på klinik I tillämpade rutinen
kan anses förenlig med bestämmelserna i 15 § LSPV är till en början
klart att granskningen inte är begränsad till individuella fall, i vilka
en granskning är påkallad av särskilda omständigheter. Socialstyrelsen
har, under hänvisning till att de flesta av patienterna är alkohol- eller
narkotikamissbrukare och begått allvarliga brott, hävdat den meningen
att sådana särskilda skäl, som avses i nyssnämnda lagrum, föreligger
generellt beträffande patienterna på Karsuddens sjukhus.

Det kan måhända med fog hävdas att det beträffande envar av ett
mycket stort antal av de intagna föreligger särskilda skäl för granskning
av posten. Men det är likväl — med tanke på det förtroende
som visas vissa intagna genom försöksutskrivningar och permissioner —
uppenbart att det beträffande ett icke ringa antal av patienterna inte
föreligger något behov av att läsa deras post. Såsom bestämmelserna
i 15 § LSPV avfattats kan därför enligt min mening den rutin som
i förevarande hänseende tillämpats på klinik I inte anses stå i överensstämmelse
med vad som åsyftats med bestämmelserna.

Med hänsyn härtill och då några bärande skäl icke anförts för att
framdeles tillämpa så skilda granskningsrutiner inom sjukhusets olika
kliniker som nu är fallet, förutsätter jag att genom styresmannens för -

289

sorg en översyn av ifrågavarande rutiner sker i syfte att åvägabringa
en samordning av desamma i anslutning till de regler som tillämpas
inom klinikerna II och III.

Vad nu sagts innebär inte att den rutin, som tillämpats vid klinik I,
skulle vara så felaktig att den kan läggas vederbörande överläkare till
last såsom tjänstefel. Tolkningen av det aktuella stadgandet i LSPV
ger otvivelaktigt utrymme för olika meningar. Med hänsyn härtill och
till de beaktansvärda skäl som anförts till stöd för den rutin som tilllämpats
på klinik I finner jag vad som förekommit härutinnan inte
vara av beskaffenhet att föranleda vidare åtgärd från min sida.

Rettigs och Bergqvists förfarande att kvarhålla Isakssons brev till
patienterna R. T. och K.-Å. N. har motiverats med att dessa brev var
ägnade att medföra fara för ordningen och säkerheten på sjukhuset
och även var olämpliga med hänsyn till syftet med vården. Jag kan ej
finna att någon erinran kan riktas mot denna bedömning. Klagomålen
i denna del föranleder därför inte någon min åtgärd.

Vad därefter angår Rettigs och Bergqvists beslut att ej vidarebefordra
vissa brev från patienterna R. T. och N.-Å. A. till Isaksson
och Nestius m. fl. får jag anföra följande.

Enligt föreskrifterna i 15 § LSPV får brev kvarhållas endast om
handling som patient önskar avsända kan föranleda betydande olägenhet
för honom själv eller annan person. Härmed har man enligt lagens
förarbeten närmast åsyftat att förhindra avsändande av brev, som kan
medföra avsevärt obehag för patienten efter utskrivningen eller för
anhöriga eller grannar. Enligt vad socialstyrelsen upplyst kan R. T:s
brev numera ej återfinnas. Såvitt handlingarna i hithörande ärenden
utvisar har emellertid motivet för kvarhållandet av samtliga berörda
brev huvudsakligen varit att de innehöll oriktiga uppgifter och obefogad
kritik angående förhållandena på sjukhuset samt att de ingick
som led i en mot sjukhuset riktad kampanj och därmed återverkade
störande på vården. Nyssnämnda lagstadgande ger emellertid inte stöd
för att av sådant skäl kvarhålla brev. Rettig och Bergqvist får därför
anses ha förfarit felaktigt, i den mån de kvarhållit breven på denna
grund.

Det är emellertid obestridligt att mycket av den kritik som riktats
mot sjukhuset och dess läkare varit osaklig och ägnad att oroa patienterna
och därmed försvåra vården av dem. Det är med hänsyn härtill
och till beskaffenheten av det klientel, varom fråga är, förståeligt att
Rettig och Bergqvist, som hade ansvaret för patienterna, ansett sig
tvingade att söka stoppa brev som enligt deras mening gav en helt
oriktig bild av förhållandena på sjukhuset och som kunde befaras komma
att utnyttjas i en osaklig och för patienternas rehabilitering menlig
kampanj mot sjukhuset. Mot bakgrunden av vad nu sagts kan jag
för min del inte finna det oriktiga kvarhållandet av breven vara av

10 Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

290

beskaffenhet att kunna läggas läkarna till last såsom tjänstefel. Jag
låter därför även härutinnan bero vid vad i saken förevarit.

Såsom socialstyrelsen framhållit torde patientbrev som kvarhållits
böra i princip betraktas som vederbörande patients egendom. De bör
därför på begäran återlämnas till patienten, om ej särskilda skäl däremot
föreligger. Någon föreskrift om huru med kvarhållet brev skall
förfaras finnes emellertid icke. Vid sådant förhållande kan Bergqvists
förfarande i nu berört avseende icke läggas honom till last som tjänstefel.
Klagomålen i denna del föranleder därför icke någon min åtgärd.

Kontakt i övrigt med omvärlden

Nestius har i sina påminnelser bl. a. — under hänvisning till uppgifter
från en person, som önskade vara anonym — gjort gällande att
sjukhusledningen givit sjukhusets telefonväxel order att icke släppa
fram några samtal från Nestius till patienterna samt att patienten
N.-Å. A. enligt egen uppgift hindrats från att på ordinarie telefontid
telefonera till Nestius och till sin broder, i det sistnämnda fallet sannolikt
för att förhindra Nestius att få önskade upplysningar genom
brodern.

Rettig har i anledning härav översänt ett intyg från två telefonister
vid sjukhusets växel, utvisande att någon order av uppgivet innehåll
icke utgått till dem från sjukhusledningen.

Då patienten N.-Å. A. vid tidpunkten för min inspektion var förflyttad
till annat sjukhus, kunde han inte höras angående de uppgifter
han lämnat Nestius rörande förbjudna telefonsamtal.

Vid inspektionen upplystes vidare att telefonsamtal till eller från
patient på C- och D-avdelningarna tilläts endast i närvaro av personal.
Även på A- och B-avdelningarna förekom viss telefonkontroll för att
om möjligt förhindra narkotikabeställningar.

Vid mitt samtal med patientrådets medlemmar framhölls att antalet
besöksrum — ett på varje avdelning — var otillräckligt.

Beträffande besöksrummen vitsordade överläkarna vid inspektionen
att det blott fanns ett sådant rum på varje avdelning. När detta var
upptaget fick besökarna mottagas på dagrummen eller utomhus, om
patienten hade frigång. Överläkarna ställde sig mycket tveksamma till
patienternas önskemål om enskilda besöksrum, som kunde användas
för intimt umgänge med hustrur och fästmör, enär det medförde stor
risk för smuggling och bruk av narkotika. För att förhindra detta
måste man i så fall visitera de besökande, vilket man helst ville undvika.
Nu visiterades i stället patienten efter besöket. Behovet av dylika
rum kunde ej heller anses särskilt stort, enär patienterna ofta

291

kunde få permission efter 2—4 månader, om de skötte sig väl. Längtan
efter hustrun eller fästmön utgjorde även en stark motivation för
patienten att bli utskriven, vilket hade betydelse för vården.

JO Bexelius anförde härom i sitt beslut följande.

Såsom förut nämnts må den som är intagen på sjukhus med stöd
av LSPV enligt 13 § nämnda lag underkastas det tvång som är nödvändigt
med hänsyn till ändamålet med vården eller för att skydda
honom själv eller omgivningen. Detta innebär, såvitt nu är i fråga,
att någon ovillkorlig rätt för patient att telefonera inte föreligger.
Enligt vad jag iakttagit varierar praxis på olika sjukhus och avdelningar
allt efter klientelets art och förefintliga praktiska möjligheter att tillmötesgå
patienternas önskemål att få telefonera. Med hänsyn till vad
som upplysts om det klientel som vårdas på Karsuddens sjukhus är
vissa restriktioner med avseende å telefonsamtal till och från patient
otvivelaktigt motiverade av faran för rymning och risken för narkotikasmuggling.
I den mån hinder av sådan anledning inte möter framstår
det dock som önskvärt att tillfälle beredes patient till telefonsamtal i
den utsträckning som förhållandena medger.

Vad Nestius uppgivit om att sjukhusledningen skulle ha förbjudit
telefonsamtal mellan Nestius och patienter vinner inte stöd av vad
som framkommit i ärendet. Jag finner inte påkallat att föranstalta om
närmare utredning härutinnan och lämnar klagomålen i denna del
utan vidare åtgärd.

Patientrådets önskemål om en utökning av antalet enskilda besöksrum
synes mig berättigat. Jag riktar därför en hemställan till sjukhusledningen
att överväga vilka åtgärder som kan vidtagas för att tillmötesgå
patientrådets önskemål. Någon åtgärd härutöver kan inte
anses påkallad från min sida.

Avslutningsvis anförde JO följande.

Av det förut sagda framgår att jag funnit kritiken mot Karsuddens
sjukhus i vissa hänseenden befogad. Vid min inspektion av sjukhuset
fick jag emellertid — om jag bortser från att jag skulle önska att
miljön för patienterna på D-paviljongen var mera sjukhusbetonad och
mindre fängelseliknande — ett övervägande positivt intryck av den
vård patienterna får på sjukhuset. Jag fick sålunda ett bestämt intryck
av att vården vid sjukhuset i stort sett handhaves på ett så adekvat
sätt som med hänsyn till klientelets art, allmänhetens rätt till säkerhet
och tillgängliga resurser är möjligt. I likhet med socialstyrelsen har
jag funnit det klander, som från olika håll riktats mot denna vård,
överdrivet och till största delen oberättigat.

292

Från sjukhuspersonalens sida har framhållits den negativa effekt
den anförda kritiken haft på vårdarbetet. Det är visserligen i ett demokratiskt
samhälle självklart att en så betydelsefull fråga som sättet
för behandlingen av psykiskt avvikande måste kunna ställas under debatt,
i all synnerhet som man tydligen ännu inte har tillräcklig erfarenhet
för att kunna med bestämdhet avgöra vad som är ändamålsenligast
i hithörande hänseende. Det är emellertid angeläget att denna
debatt föres på ett sådant sakligt sätt att den inte utan verklig grund
rubbar patienternas förtroende för de läkare och övriga befattningshavare,
som har hand om vården och som därvid, såvitt jag förstår,
gör sitt bästa för patienterna. Det ligger i sakens natur att de som
blir mest lidande av obefogade beskyllningar och osaklig kritik inte
är de, mot vilka beskyllningarna och kritiken riktar sig, utan i stället
patienterna, som behöver kunna känna förtroende för läkare och övriga
befattningshavare, om vården skall kunna leda till åsyftat resultat. Det
är därför min förhoppning att den utredning som nu verkställts skall
bidraga till att personalen vid sjukhuset får den arbetsro utan vilken
ett för patienterna framgångsrikt vårdarbete icke kan bedrivas.

Fråga om rättsläkare ägt att i samband med brottsutredningar tillåta
provskjutningar mot lik i syfte att vinna kunskap om vissa vapens
skadeverkningar på människa

I 16 kap. 10 § brottsbalken (BrB) stadgas, att den som obehörigen
flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller avlidens aska, öppnar
grav eller eljest gör skada eller ofog på kista, urna, grav eller annat
de dödas vilorum, dömes för brott mot griftefrid till böter eller fängelse
högst 6 månader.

I en i tidningen Expressen för 25.7.1970 intagen artikel uppgavs
att rättsläkaren S. O. Lidholm och kommissarien vid polisens tekniska
rotel A. Svensson företagit provskjutningar på lik i minst tre fall utan
att de anhöriga tillfrågats. Provskjutningarna hade i två brottmål skett
för att utröna effekten av vapen och ammunition, vilkas verkan icke
tidigare var kända. I ett av dessa mål skulle undersökningsresultatet ha
lett till att brottsrubriceringen ändrades av åklagaren och att påföljden
blev avsevärt lindrigare än eljest skulle ha blivit fallet.

Under hänvisning till denna artikel anmodades rättsläkarstationen
att inkomma med upplysningar i saken. Till svar anförde Lidholm i
avgivet yttrande bl. a.

Vid tre tillfällen har provskjutningar mot död människas kropp
företagits på rättsläkarstationen i Stockholm. Vid samtliga tillfällen
har skjutningarna letts av kommissarie Arne Svensson, som är vapen -

293

expert. I ett av fallen sköts, i anledning av åklagarärende i Sunne, med
slaktmask laddad med lösa 9 mm:s patroner av parabellumtyp försedda
med röd plastkula. Skjutavståndet var ca 2 m. Avsikten var att klarlägga
sådan ammunitions genomslagskraft när lösskjutningsanordningar
icke anbragts på vapnet.

I ett annat fall, likaledes åklagarärende i Norrköping, provsköts
med uppborrad startpistol laddad med patroner med ammunition av
hårdvax. Skjutavståndet varierades från 0 till 10 cm. Uppgiften var
att ta reda på den aktuella ammunitionens genomslagskraft då startpistolen
uppborrats.

Det tredje fallet gällde att på uppdrag av giftnämnden ta reda på
huruvida skada på människa kunde åstadkommas vid skjutning med
tårgasammunition, som dels avlossats med gasrevolver och dels med
revolver typ Smith & Wesson.

Som synes gäller det i samtliga tre fall vapen och ammunition av
annan art än som kan betecknas som ordinär. För att överhuvud taget
utröna huruvida skada i fall av ovan angiven typ kan åstadkommas
på människa måste enligt mitt bestämda förmenande även provskjutning
företas mot människa. Av tradition har tidigare provskjutning
företagits mot andra föremål, vanligen i skjutlåda med antingen papp
och bomull eller mot papp- eller träskivor. Att översätta sådana resultat
till människa är helt omöjligt.

Med anledning av vad sålunda upplysts anmodades socialstyrelsen
att inkomma med yttrande. I avgivet yttrande anförde socialstyrelsen
bl. a.

Förutom i författningar som reglerar rättsmedicinska obduktioner
och rättskemiska undersökningar återfinns bestämmelser om förfogande
över avlidnas kroppar i 23 § Kungl. Maj:ts sjukvårdskungörelse 13.11.
1970 (SFS 1970:703), lagen 14.3.1958 om tillvaratagande av vävnader
och annat biologiskt material från avliden person (transplantationslagen
SFS 1958: 104), Kungl. Maj:ts kungörelse 30.5.1958 med tillämpningsföreskrifter
till nämnda lag (SFS 1958: 285) samt Kungl. Maj:ts
kungörelse 22.6.1932 om överlämnande av lik till anatomisk institution
(SFS 1932: 371). Bestämmelsen i 23 § sjukvårdskungörelsen återfanns
före 1.1.1971 i 27 § Kungl. Maj:ts sjukvårdsstadga 29.3.1963 (SFS
1963: 70).

Ovan angivna författningar medger ej rätt till förfogande över avliden
människas kropp på sätt som skett i förevarande fall. Ej heller
kan bestämmelserna i 2 och 3 §§ Kungl. Maj:ts instruktion 3.12.1965
för statens rättsläkarstationer (SFS 1965:783) med ändring 16.6.1966
(SFS 1966: 362) åberopas som stöd för ifrågavarande handlingssätt.

Generellt kan sägas, att möjligheterna att för olika behöriga ändamål
använda avlidnas kroppar är starkt begränsade. Härför fordras enligt
socialstyrelsens uppfattning stöd i lag eller annan författning. För att
tillgodose medicinsk undervisning och forskning kan därjämte — i vart
fall under vissa omständigheter — sådant förfogande få ske. Socialstyrelsen
anser sig emellertid i detta sammanhang inte ha anledning
att ta ställning till under vilka förutsättningar förfogande av kroppar
för medicinsk forskning eller undervisning får äga rum.

I nu förevarande tre fall har till rättsläkarstation införda kroppar av
avlidna experimentellt utnyttjats för vinnande av kunskap om vissa

294

vapens skadeverkningar på människa. Lidholm har ställt kropparna
till förfogande för de aktuella provskjutningarna. Förfarandet har inte
stöd i lag eller författning; ej heller har det skett för att tillgodose
medicinsk undervisning eller forskning. Under ifrågavarande omständigheter
är förfarandet enligt socialstyrelsens uppfattning att anse såsom
obehörigt. Det torde dessutom knappast kunna göras gällande
att liken inte blivit skadade. Därmed kan ej undgås slutsatsen att Lidholms
förfarande är att bedöma som otillåtet på grund av stadgandet
i 16 kap. 10 § brottsbalken.

Vid bedömning av Lidholms handlande är emellertid att beakta
att i två av ärendena det varit fråga om ansvar för mycket allvarliga
brott, vari en så grundlig utredning som möjligt var önskvärd. Såvitt
framgår av i ärendet bifogade tidningsartikel synes resultaten av provskjutningarna
i dessa fall även ha haft en avgörande betydelse för
vederbörande åklagares slutliga ställningstaganden.

Efter ytterligare remiss inkom Svenska Läkarsällskapets delegation
för medicinsk etik 1.11.1971 med yttrande. Med utgångspunkt från
den slutsats, vartill socialstyrelsen i sitt yttrande kommit, och med
beaktande av vad som till komplettering därav anförts i en inom ombudsmannaexpeditionen
upprättad promemoria uttalade delegationen
följande.

Delegationen vill från dessa utgångspunkter till en början allmänt
uttala, att det enligt delegationens mening är synnerligen angeläget, att
personal inom medicinalväsendet i sitt handskande med avlidna människors
kroppar strikt iakttar den hänsyn och pietet som allmänt förutsätts
och som krävs enligt lag.

Delegationen konstaterar, att förfoganden över lik på särskilt sätt
har accepterats för vissa ändamål, som ansetts vara så betydelsefulla,
att avsteg bör göras från vad som skall gälla i vanliga fall. Delegationen
anser att detta är riktigt och att avstegen är välmotiverade.

Delegationen kan i och för sig tänka sig att det efter hand kan visa
sig att andra ändamål än de som hittills accepterats, kan befinnas vara
av sådan vikt, att ytterligare undantag bör göras. Prövningen av detta
måste emellertid ha skett på förhand och föranlett reglering i författning
eller i liknande ordning. Regleringen bör innefatta noggrant angivande
av ändamålet och av villkoren för förfogandet i fråga.

Delegationen kan inte uttala någon bestämd mening i frågan, om
det finns anledning för statsmakterna att överväga en reglering, som
medger förfoganden över lik för experiment i samband med brottsutredning.
Om en sådan reglering skulle ske, borde den i varje fall begränsa
förfogandena till fall, då de kunde bli av stor betydelse med
hänsyn till bestämningen av påföljd eller till annat allmänt eller enskilt
intresse av betydenhet. Förfoganden över lik borde inte komma
i fråga om syftet därmed kunde uppnås på annat sätt, till exempel
genom experiment med djurkroppar. Även andra förutsättningar kan
tänkas bli aktuella, till exempel att förfogandena skulle kräva tillstånd
av myndighet och att myndigheten skulle ge anvisningar om hur den
för experimentet ansvarige skulle gå tillväga.

Enligt delegationens mening torde med hänsyn till det anförda
de i ärendet aktuella provskjutningarna, vilka bedömts som obehöriga

295

från juridiska utgångspunkter, inte heller från etiska synpunkter kunna
anses som försvarliga.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Straffbudet i 16 kap. 10 § BrB riktar sig, såvitt nu är i fråga, mot
den som »obehörigen» flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik.
Genom ordet »obehörigen» erinras om att åtgärder, varigenom lik
skadas, självfallet kan vara helt lovliga.

Såsom socialstyrelsen framhållit är möjligheterna att för ändamål,
som bedöms såsom behöriga, använda avlidnas kroppar starkt begränsade
och torde i princip förutsätta stöd i lag eller annan författning.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande hänvisat till vissa författningar
som upptar bestämmelser om förfogande över avlidnas kroppar för vissa
ändamål. Åtgärder som i överensstämmelse med dessa bestämmelser
vidtages beträffande lik kan givetvis inte anses obehöriga och stå i strid
med nyssnämnda lagbud i BrB.

Socialstyrelsen har framhållit att sådant förfogande över avlidnas
kroppar därjämte — i vart fall under vissa omständigheter — kan få
ske för att tillgodose medicinsk forskning och undervisning. Det torde
också vara obestridligt att ett dylikt förfogande över avlidnas kroppar
i forskningens och undervisningens intresse i praxis ansetts tillåtet i
viss begränsad utsträckning.

Lidholms förfarande är att bedöma mot bakgrunden av vad nu
sagts om gällande rätt.

Det är uppenbart att Lidholm varit övertygad om att han på grund
av sin tjänst ägt förfoga över liken för provskjutning i brottsutredningssyfte.
Eftersom en tillämpning av straffbudet i 16 kap. 10 § BrB
förutsätter att gärningsmannens uppsåt omfattat även den omständigheten
att handlingen var obehörig, torde i det aktuella fallet ansvar
enligt nämnda lagrum vara uteslutet. I ärendet är alltså endast fråga om
huruvida Lidholm genom att tillåta provskjutningarna överskridit sina
befogenheter och därigenom åsidosatt tjänsteplikt (jfr straffrättskommitténs
betänkande SOU 1953: 14 s. 155 och Thornstedts arbete Om
rättsvillfarelse s. 264).

Såsom socialstyrelsen framhållit medger de av styrelsen åberopade
författningarna inte förfogande över avliden persons kropp på sätt som
skett i förevarande fall. Inte heller ger instruktionen för statens rättsläkarstationer
stöd för Lidholms handlingssätt.

Av vad Lidholm anfört framgår att provskjutningama mot liken
skett för att vinna utredning om brott i konkreta fall. Åtgärderna mot
de avlidnas kroppar kan med hänsyn härtill inte anses ha skett för att
tillgodose den medicinska forskningens och undervisningens behov
och kan därför, i betraktande av vad som i nämnda hänseende förekommer
i praxis, inte anses försvarliga.

296

Vad slutligen angår frågan om förfogandet över de avlidnas kroppar
betingats av något allmänt intresse av sådan styrka, att förfogandet likväl
kan anses försvarligt, är främst att beakta att provskjutningarna
skedde för att vinna utredning om vissa vapens eller viss ammunitions
skadeverkningar på människa. I två av fallen ifrågasattes ansvar för allvarliga
brott. I båda dessa fall bedömdes gärningarna av vederbörande
åklagare kunna medföra allvarlig fara för annans liv eller hälsa. I båda
fallen hade provskjutningar tidigare skett på statens kriminaltekniska
laboratorium mot trä och masonit utan att tillfredsställande klarhet
kunnat vinnas om motsvarande verkningar vid träffar på människa.
Sedan provskjutningar mot liken skett, yrkade åklagaren i första fallet
ansvar enligt 13 kap. 6 § BrB för allmänfarlig vårdslöshet, alternativt
enligt 3 kap. 9 § BrB för framkallande av fara för annans liv, svår
kroppsskada eller allvarlig sjukdom. I det andra fallet ändrades, enligt
vad vederbörande åklagarämbete bekräftat, yrkandet från ansvar för
dråpförsök till ansvar för grov misshandel enligt 3 kap. 6 § BrB.
De åtalade dömdes i första fallet enligt 13 kap. 6 § BrB för allmänfarlig
vårdslöshet till 40 dagsböter och i det andra fallet enligt 3 kap.
5 § BrB för misshandel, som ansågs vara av allvarlig beskaffenhet, till
skyddstillsyn och 60 dagsböter.

Även om resultatet av provskjutningama mot liken gav stöd för
en mildare bedömning av de åtalade gärningarna, är därmed inte
sagt att åtgärderna mot liken var försvarliga. Det är att märka att
en domstol, om ovisshet råder om effekten av viss brottslig handling,
enligt gällande rättspraxis har att utgå från den tänkbara effekt som
är förmånligast för den åtalade. Med det resultat provskjutningama
gav torde de därför inte ha haft någon betydelse i straffnedsättande
riktning. Mot bakgrunden härav kan jag för min del inte finna att
det allmännas intresse av grundlig och tillförlitlig utredning i nämnda
brottmål var så starkt, att provskjutningar mot avlidna personers kroppar
kan anses försvarliga.

Inte heller eljest har i ärendet framkommit något som kan anses
berättiga det förfogande över avlidna personers kroppar som ägt rum.
Jag kan därför helt ansluta mig till det uttalande, som Svenska Läkarsällskapets
delegation för medicinsk etik gjort om att provskjutningama
inte kan anses försvarliga ur etiska synpunkter.

Det ligger i sakens natur att befattningshavare i det allmännas tjänst
i sin tjänsteutövning inte får åsidosätta i lag givna allmänna förbud, om
inte befogenhet härtill givits i författning eller följer av tjänsteuppgiftens
natur. Lidholm har otvivelaktigt genom att ställa liken till förfogande
för provskjutningar åsidosatt den hänsyn och pietet som samhället
genom straffbudet i 16 kap. 10 § BrB velat tillförsäkra avlidnas
kroppar. På sätt framgår av det sagda kan något författningsenligt
stöd för förfarandet ej åberopas, och detta kan ej heller anses betingat

297

av naturen av de tjänsteuppgifter sorn åvilade Lidholm. Jag anser
därför att Lidholm genom att tillåta provskjutningarna mot liken överskred
sina befogenheter och därigenom åsidosatte tjänsteplikt.

Frågan om när det ur etisk synpunkt kan anses berättigat att för
tillgodoseende av något viktigt allmänt intresse göra avsteg från kravet
på att avlidnas kroppar skall behandlas med hänsyn och pietet ger emellertid
utrymme för olika meningar. Lidholm har för sin del funnit —
bl. a. med hänsyn till att han valt kroppar, som redan var skadade på
grund av trafikolyckor — att hinder ur etisk synpunkt inte mött mot
provskjutningar mot lik i syfte att vinna utredning i brottmål. Lidholm
har uppgivit att han innan provskjutningarna ägde rum rådgjort med
andra befattningshavare i socialstyrelsen. I detta sammanhang är att
beakta att rättsläkarrådet inte synes ha reagerat mot någon av provskjutningarna.
Med hänsyn till vad nu sagts och till omständigheterna
i övrigt anser jag mig böra låta bero vid den erinran som innefattas
i det sagda.

Det inträffade ger mig emellertid anledning ifrågasätta om inte till
ledning för läkarnas handlande borde föreskrivas att sådana åtgärder
beträffande avlidnas kroppar, vilka inte har stöd i lag eller författning
eller vedertagen praxis, inte får vidtagas utan att yttrande först inhämtas
från något organ, som har förutsättningar att bedöma medicinsktetiska
frågor.

Användning av biologiskt material från människa för vetenskapligt
ändamål m. m.

Enligt kungörelsen (1932: 371) om överlämnande av lik till anatomisk
institution skall, för att tillgodose den medicinska utbildningen
och forskningen, till anatomisk institution överlämnas lik, som måste
begravas på allmän bekostnad, efter person som avlidit på sinnessjukhus,
sinnesslöanstalt, sanatorium, fängelse, vissa ålderdomshem och hem
för kroniskt sjuka eller eljest efter person som avlidit i någon av rikets
städer (1 § första stycket).

Från nämnda stadgande finns vissa undantag. Sålunda skall överlämnande
bl. a. ej ske, om liket blivit av den döde närstående person
inom viss tid, i regel tre dagar från meddelandet om dödsfallet, omhändertaget
för begravning eller om rättsmedicinsk undersökning skall
företas.

I 27 § sjukvårdsstadgan (1963:70), som gällde intill 1.1.1971, föreskrevs,
att det ålåg överläkare vid odelat sjukhus eller på klinik att, om
vid inträffat dödsfall behov av rättsmedicinsk obduktion kan antas
föreligga, ofördröjligen göra anmälan därom till polismyndigheten i or -

10* Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

298

ten och vid annat dödsfall tillse, att liköppning förrättas, såvida dödsorsaken
är okänd eller någon viktig upplysning om sjukdomens beskaffenhet
kan vinnas; dock att, om anhörig framfört önskemål att liköppning
inte skall äga rum, sådan får företagas endast då dödsorsaken
är okänd.

Vidare märks följande i lagen (1958:104) om tillvaratagande av vävnader
och annat biologiskt material från avliden person.

För behandling av sjukdom eller kroppsskada må vävnader och annat
biologiskt material tillvaratagas från kroppen efter den, vilken avlidit
å sjukhus eller såsom död införts dit.

Ingrepp, som nu sagts, må dock ej äga rum, om den avlidne eller
nära anhörig till honom uttalat sig däremot, om ingreppet eljest kan
antagas stå i strid med den avlidnes eller hans närmastes tänkesätt eller
om särskilda skäl äro mot åtgärden.

Ej heller må ingrepp, som avses i första stycket, äga rum om anledning
finnes att antaga, att behov av rättsmedicinsk undersökning kan
föreligga och resultatet därav skulle kunna äventyras genom ingreppet
(1 §).

I skrivelse till JO påtalade med. kand. Einar Berg att vid Umeå lasaretts
avdelning för klinisk kemi — till synes utan de anhörigas tillåtelse
— används mänsklig hjärna, som hämtas från obduktionsavdelningen,
för att framställa reagens för undersökning rörande blodets koagulationsf
aktörer. Berg påtalade vidare, att vid lasarettet förekommer
forskning med användande av mänskliga organ, likaledes utan att de
anhörigas medgivande inhämtades.

Efter remiss inkom sjukhusdirektören vid lasarettet med yttranden
från överläkaren vid kliniskt kemiska laboratoriet, biträdande professor
L. Jacobsson, och prefekten vid patologiska institutionen vid Umeå
universitet, professor S. Falkmer, samt medicinska fakulteten vid universitetet,
som därvid anslöt sig till Jacobssons och Falkmers yttranden.

Jacobsson anförde i huvudsak följande.

Vid kliniskt kemiska centrallaboratoriet, Umeå lasarett, användes
vid bestämning av blodets koagulationsfaktorer humant tromboplastin.
För framställning av detta användes huvudsakligen grå substans av
human hjärnvävnad, vilken erhålles från den obduktionsavdelning, som
tillhör patologavdelningen vid Umeå lasarett.

Detta förfaringssätt har fortgått sedan år 1954, då jag tillträdde
tjänsten som överläkare vid kliniskt kemiska centrallaboratoriet, och
startade i samråd med dåvarande överläkaren vid patologavdelningen,
C. W. Lundqvist.

Användandet av tromboplastin är oundgängligen nödvändigt vid koagulationsundersökningar,
vilka kan ha livsavgörande betydelse vid olika
blödningstillstånd och vid operativa ingrepp på patienter med blödningsbenägenhet,
samt för att kunna följa och styra behandlingen vid
de sjukdomstillstånd, där blodets koagulationsförmåga avsiktligt sänkes.
Tromboplastin är artspecifikt, vilket gör att humant tromboplastin

299

har specifika egenskaper, som gör det överlägset tromboplastin från
andra djurarter. Därför användes humant tromboplastin vid de laboratorier,
som utför utvidgade koagulationsundersökningar och där ej
några legala hinder föreligger. Humant tromboplastin tillhandahålles
ej kommersiellt.

Falkmer framhöll sammanfattningsvis bl. a.

att det vore etiskt stötande och i de flesta fall praktiskt ogenomförbart
att före tillvaratagandet av biologiskt material för speciella laboratorieundersökningar
först inhämta anhörigas medgivande till att insamlandet
och analyserna får äga rum,

att om lagen skulle tolkas så att sådant tillstånd alltid måste inhämtas,
detta skulle få synnerligen allvarliga konsekvenser för det löpande
arbetet inom den öppna och slutna vården på våra sjukhus och därtill
kraftigt försvåra eller rent av omöjliggöra vissa betydelsefulla delar av
den kliniska vetenskapliga forskningen och därmed hela medicinens
vidareutveckling,

att några gränser i det aktuella hänseendet icke kan eller bör försöka
dras mellan material som tillvaratagits för exempelvis makroeller
mikroskopisk undersökning, histokemisk eller biokemisk analys
och bakteriologisk, virologisk eller serologisk undersökning, ej heller
huruvida ändamålet med undersökningarna och analyserna är av huvudsakligen
diagnostiskt, vetenskapligt eller preparatoriskt slag, samt

att tillvaratagande av biologiskt material vid patologavdelningen vid
Umeå lasarett sker på ett pietetsfullt och diskret sätt av yrkesskicklig,
ansvarskännande och omdömesgill personal enligt samma arbetsrutiner
som tillämpas på övriga patologavdelningar i landet och enligt
gällande bestämmelser.

Efter remiss inkom socialstyrelsen med yttrande i ärendet och anförde
därvid bl. a. följande.

Möjligheterna att behörigen förfoga över avlidens kropp i olika avseenden
är begränsade. Det lagliga stödet härför återfinns i författningar,
som innehåller bestämmelser rörande obduktion, transplantation
och överlämnande av lik till anatomisk institution.

För rättsmedicinska och liknande obduktioner finns särskilda bestämmelser.
För belysande av nu förevarande fråga saknar dessa intresse.

Den kliniska obduktionsverksamheten på sjukhus regleras numera i
23 § Kungl. Maj:ts sjukvårdskungörelse. Principen är att sådan obduktion
skall ske då dödsorsaken är okänd elter viktig upplysning om sjukdomens
beskaffenhet därigenom kan vinnas. Härvid öppnas kroppen
för inre undersökning av växlande omfattning. Tillvägagångssättet vid
en klinisk obduktion avgörs i princip av obducenten. I regel medför
obduktionen, att organ eller delar därav måste uttagas ur kroppen för
närmare undersökning såsom vägning, mätning och laboratorieundersökningar.
Dessa undersökningar sker primärt i syfte att avslöja dödsorsaken
eller, om denna redan är känd, att vinna viktig upplysning
om sjukdomens beskaffenhet. Ett sådant förfarande har stöd i för -

300

fattning. Men i den mån de resultat man erhåller kan utnyttjas även
inom forskning på andra områden kan ett sådant utnyttjande icke anses
obehörigt. En sådan forskning får anses äga rum inom ramen för
det nyssnämnda legitima syftet. Socialstyrelsen finner tillika, att man
likaså bör kunna tillåta att sådant obduktionsmaterial på sjukhusen,
vilket måste uttagas ur kroppen och närmare undersökas i syfte att
fastställa dödsorsaken eller för att vinna viktig upplysning om sjukdoms
beskaffenhet och som därefter övertiuvudtaget inte eller blott
med betydande olägenhet kan återställas till kroppen, t. ex. därför att
den flyttats, skall kunna utnyttjas för även annan medicinsk forskning.
Detsamma bör gälla motsvarande obduktionsmaterial som icke
kan återställas till kroppen annat än i mycket förändrat eller ofullständigt
skick.

Lagen 14.3.1958 om tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt
material från avlidna (transplantationslagen) medger, att sådant
material under vissa förutsättningar får avlägsnas från avliden. Av
lagens ordalydelse framgår, att materialet skall tillvaratagas för transplantation,
dvs. överföras till annan människa i avsikt att bota sjukdom
eller kroppsskada, överföringen behöver inte ske omedelbart. På
många håll har man en s.k. »transplantationsbank» där transplantat
från avlidna ligger nedfrysta i avvaktan på lämplig mottagare. Av förarbetena
till lagen framgår emellertid, att — utöver den egentliga
transplantationsverksamheten — även sådana åtgärder som är erforderliga
för utveckling och förbättring av metoderna för transplantation
torde kunna äga rum inom ramen för transplantationslagen (2:a
lagutskottets uti. nr 4 år 1958 sid. 15).

Kungl. Maj:ts kungörelse 26.6.1932 om överlämnande av lik till anatomisk
institution för medicinsk utbildning och forskning torde med
hänsyn till den begränsade krets av avlidna varom här är fråga inte
ha någon större betydelse. Kungörelsen är emellertid i förevarande
sammanhang av intresse såtillvida som av densamma framgår att man
ansett sig i administrativ ordning kunna meddela bestämmelser som
innebär ett förfogande över vissa avlidnas kroppar för visst bestämt
ändamål.

Utanför det direkta författningsstödet torde i vissa fall ett testamentariskt
förordnande jämte samtycke från anhöriga åstadkomma ett
»behörigt» förfogande över en avlidens kropp. Förfarandet är av betydelse
för forskningen och undervisningen vid de anatomiska institutionerna.

Av det sagda torde framgå, att transplantationslagen — med undantag
för den forskning som avser utveckling och förbättring av transplantationsmetoderna
— icke medger tillvaratagande av biologiskt
material från avlidna i forskningssyfte. I den mån så skett vid Umeå
lasarett och fråga heller icke är om klinisk obduktion eller sådan forskning
som i enlighet med socialstyrelsens redovisning ovan kan täckas
av 23 § sjukvårdskungörelsen torde sålunda direkt författningsmässigt
stöd icke kunna åberopas härför. Anhörigs samtycke synes i detta
sammanhang sakna betydelse. Anhörig till avliden torde nämligen icke
självständigt kunna bestämma eller medge att den avlidnes kropp eller
del därav får användas för forskning. Förfarandet bör emellertid enligt
socialstyrelsens mening bedömas som både förklarligt och ursäktligt
med hänsyn till de humanitära motiv som ligger bakom detsamma.
Den medicinska forskning som därigenom möjliggjorts har uppen -

301

barligen tjänat ett i främsta hand diagnostiskt och terapeutiskt syfte.
Härtill kommer att så vitt man vet icke någon person lidit skada genom
förfarandet.

Med anledning av uppgift i handlingarna om tillvaratagande av biologiskt
material från avlidna för tillverkning av visst hormonpreparat
får socialstyrelsen upplysa, att ett ärende rörande denna fråga inkommit
hit och att spörsmålet om de juridiska förutsättningarna härför
f. n. utreds av styrelsen.

Åberopande vad sålunda anförts får socialstyrelsen föreslå, att Bergs
skrivelse i de delar som omfattas av remissen icke måtte föranleda
till någon JO:s ytterligare åtgärd.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande.

Den givna utgångspunkten i ett rättssamhälle sådant som det svenska
är att en människas kroppsliga integritet skall respekteras också efter
döden och att intet kroppsligt ingrepp får göras utan stöd i lag eller
annan författning. Såsom socialstyrelsen närmare utvecklat är läkares,
forskares och andras legala möjligheter att förfoga över avlidens
kropp begränsade. Vid sidan av den forskning, 90m sker med stöd av
testamentarisk! förordnande och kungörelsen om överlämnande av lik
till anatomisk institution, faller inom det tillåtnas ram ett användande
av mänskliga organ, vävnader m. m., tillvaratagna i samband med obduktion
enligt 23 § sjukvårdskungörelsen (motsvarande 27 § sjukvårdsstadgan),
vilket syftar till att fastställa eller kontrollera dödsorsaken.
Mot att sådant material i anslutning härtill även utnyttjas för vetenskaplig
forskning vid patologiska eller kliniska institutioner eller avdelningar
synes mig inte heller några vägande invändningar kunna göras, i
vart fall inte då materialet av praktiska skäl inte kan återställas till
kroppen eller ej kan återställas annat än i mycket förändrat eller ofullständigt
skick. Principen om den mänskliga kroppens okränkbarhet
bör ej tillämpas in absurdum.

Förarbetena till transplantationslagen ger vid handen, att vävnader
och annat biologiskt material från avliden tänkts under vissa förutsättningar
kunna användas om ej för vetenskaplig forskning över huvud
taget så dock inte bara för att bota sjukdom eller kroppsskada
utan också för att utveckla och förbättra metoderna för transplantation.
Med anledning av ett av föredragande departementschefen gjort
uttalande i ämnet (prop. 1958: 23) yttrade nämligen andra lagutskottet
i sitt utlåtande (nr 4 s. 15), till vilket riksdagen anslöt sig, sålunda.

I likhet med departementschefen anser utskottet, att syftet med att
tillvarataga biologiskt material från avliden bör vara att bringa hjälp
åt sjuka och skadade människor. För detta syfte är en utveckling och
förbättring av metoderna för tillvaratagande, förvaring och anbringande
av transplantat av största värde. Den av departementschefen omnämnda
1932 års kungörelse ger ringa möjligheter härtill, enär det
material, som kan tillvaratagas med stöd av denna, i allmänhet icke
är levande. Emellertid torde enligt utskottets mening de åtgärder, som

302

är erforderliga för utveckling och förbättring av metoderna för transplantation,
kunna äga rum inom den föreslagna lagens ram.

Av utredningen framgår ej klart huruvida den berörda forskningsverksamheten
vid Umeå lasarett överskridit de gränser, som enligt vad
nu angivits författningsmässigt gäller på området. Anmälningsskriftens
innehåll ger ej heller tillräckliga hållpunkter i detta hänseende.
I den mån gällande bestämmelser åsidosatts finner jag detta med hänsyn
till bestämmelsernas delvis oklara innebörd och omständigheterna
i övrigt inte vara av beskaffenhet att kunna läggas vederbörande ansvariga
befattningshavare till last som tjänstefel. Bergs skrivelse föranleder
därför inte någon vidare åtgärd från min sida i denna del.

Vad slutligen angår den speciella frågan om utnyttjande av obduktionsmaterial
för att bereda läkemedel och liknande preparat hänvisar
såväl Falkmer som socialstyrelsen i sina yttranden till en inom socialstyrelsen
pågående utredning i anledning av AB Kabis framställning
om användande av hypofyser, som tillvaratagits vid obduktioner, för
tillverkning av ett särskilt hormonpreparat för motverkande av dvärgväxt.
Framställningen är föranledd av att transplantationslagen enligt
sina ordalag och förarbeten inte omfattar tillvaratagande av biologiskt
material från avliden för sådant ändamål. Som socialstyrelsens yttrande
utvisar har styrelsen ännu ej tagit ställning till frågan. Jag bör ej
föregripa socialstyrelsens ställningstagande på denna punkt genom att
uttala någon egen mening i den intrikata rättsliga bedömningsfråga det
här gäller utan begränsar mig till de allmänna uttalanden jag gjort om
rättsläget.

Yar läkares på social centralnämnds begäran utfärdade intyg i hyresmål
förenligt med hans tystnadsplikt?

Sedan sociala centralnämnden i Västra Kinda kommun uppsagt R.
från en pensionärslägenhet, yrkade R. efter stämning på kommunen
hos Linköpings tingsrätt att hyresförhållandet skulle förlängas. På begäran
av centralnämnden utfärdade överläkaren W. Prinz ett intyg av
följande lydelse att företes vid tingsrätten.

På begäran av Västra Kinda sociala centralnämnd intygas härmed
att R. från Kisa är intagen å härvarande långvårdsklinik och har vårdats
här oavbrutet sedan den 29/4 1970.

Under vårdtiden har patienten gjort vissa framsteg men bedömes
ändå icke vara i stånd att inom överskådlig tid kunna återvända till
och sköta sig i egen bostad. Ålderdomshem som boendeform är föga
lämpligt med hänsyn till patientens stora behov av omvårdnad, som för
närvarande endast kan tillgodoses på sjukhem.

303

Enligt protokoll från första inställelsen i målet 27.3.1972 vid tingsrätten
ingavs intyget av Prinz till rätten, varjämte centralnämndens
företrädare anförde följande.

Han har för ca en vecka sedan besökt Sandbyhovssjukhuset och där
samtalat med överläkare Prinz angående R:s hälsotillstånd. Han har
därvid fått veta att hon ej kan gå eller resa sig utan hjälp, samt att hon
ej kan klä sig själv eller skära sin mat. Enligt överläkare Prinz har hon
ett omvårdnadsbehov och är ett klart fall för långtidsvård. Hon är i
behov av hjälp hela dygnet runt. Man har ej ens funderat på att låta
henne påbörja rehabilitering i den för patienterna på sjukhuset härför
speciellt inrättade lägenheten.

Efter JO-anmälan av saken uttalade ställföreträdande JO Sverne följande.

Klagomålen torde främst avse om Prinz ägt utlämna ifrågavarande
uppgifter rörande R. till sociala centralnämnden och om nämnden såsom
»hyresvärd» fått uppgifter, som en enskild hyresvärd inte skulle
kunna få.

Det primära stadgandet om läkares tystnadsplikt återfinns i 8 § allmänna
läkarinstruktionen (1963: 341), som har följande lydelse.

Ej må läkare yppa vad honom i denna hans egenskap blivit i
förtroende meddelat, ej heller i oträngt mål uppenbara vad han
själv funnit angående sjukdom eller dess uppkomst, dock att vad
sålunda stadgats icke medför någon inskränkning i läkarens skyldigheter
enligt gällande författningar.

Bestämmelsen är, såvitt avser läkare, som tillika är ämbetsman,
straffsanktionerad i brottsbalken 20 kap. 3 § och eljest i 10 § instruktionen.

Av betydelse i sammanhanget är även stadgandena i 36 kap. 5 §

1 och 2 st. rättegångsbalken, som har följande lydelse.

Ämbets- eller tjänsteman eller den som är förordnad eller vald
att förrätta offentligt tjänsteärende eller utöva annan allmän befattning
må ej höras som vittne angående något, varom han på
grund av denna sin ställning har att iakttaga tystnad.

Ej heller må advokat, läkare, tandläkare, barnmorska, kurator
vid familjerådgivningsbyrå, som drives av kommun, landstingskommun,
församling eller kyrklig samfällighet, eller deras biträden
höras angående något, som på grund av denna deras ställning
förtrotts dem eller de i samband därmed erfarit, med mindre
det är i lag medgivet eller den, till vilkens förmån tystnadsplikten
gäller, samtycker därtill.

Av 8 § läkarinstruktionen jämfört med 36 kap. 5 § rättegångsbalken
framgår, att läkare har en principiellt ovillkorlig tystnadsplikt rörande
vad som meddelats honom i förtroende och vad han i anledning av
dylikt meddelande iakttagit. Beträffande vad läkaren själv iakttagit
angående en sjukdom och den sjukes tillstånd föreligger däremot ej
samma stränga tystnadsplikt. I det senare hänseendet gäller endast den
inskränkningen att läkaren ej får uppenbara sina iakttagelser »i oträngt
mål». Läkaren anses också i sådana fall i allmänhet skyldig att avlägga
vittnesmål om vad han vet.

304

I förevarande fall har överläkaren Prinz vid centrallasarettet i Norrköping
i anledning av pågående rättegång om hyresförhållande på begäran
av ena parten i målet i huvudsak intygat, att en patient på lasarettets
långvårdsklinik icke beräknas inom överskådlig tid kunna återvända
till och sköta sig i sin egen bostad. Vidare har han muntligen
lämnat en representant för sociala centralnämnden upplysningar av
liknande art. Vad han sålunda intygat och uppgivit grundar sig enligt
allt att döma på hans egna iakttagelser och ej på vad han i förtroende
erfarit. Enligt min mening har Prinz inte heller, enligt vad i ärendet
framkommit, uppenbarat något »i oträngt mål».

Disciplinärendes anhängiggörande hos medicinalväsendets ansvarsnämnd I

denna fråga anförde ställföreträdande JO Petrén följande i ett
ärende angående disciplinära åtgärder mot en rättsläkare.

Enligt instruktionen för socialstyrelsen ingår ansvarsnämnden i styrelsen
som en del av denna. Jämlikt 43 § samma instruktion skall vissa
slag av ärenden hos socialstyrelsen behandlas och avgöras av ansvarsnämnden.
De kan sammanfattningsvis kallas ansvars- och disciplinärenden.
Av hithörande ärenden är av intresse i förevarande sammanhang
sådana ärenden, där fråga är om disciplinär bestraffning och väckande
av åtal eller eljest om försummelse, oförstånd eller oskicklighet under
yrkesutövning som medicinalpersonal eller om anmärkningsvärd okunnighet
om de föreskrifter som det åligger vederbörande att iakttaga.
Reglerna innebär att om ett ärende av denna art inkommer till socialstyrelsen
det automatiskt tillföres ansvarsnämnden.

I förevarande fall gällde det av professor Petter Karlberg vid barnsjukhuset
I Göteborg hos socialstyrelsen genom skrivelse till avdelningschefen
Stig Lindgren upptagna ärendet närmast frågan om åstadkommande
av ny bedömning av obduktionen av C. W. Denna fråga torde
enligt instruktionen för socialstyrelsen rätteligen böra ha tillförts rättsläkarrådet
inom styrelsen.

Åtgärden att överlämna handlingarna i ärendet till ansvarsnämnden
innebar i själva verket att socialstyrelsen internt upptog ett ansvarsoch
disciplinärende. Enligt min mening kan det icke godtagas, att en
avdelningschef i socialstyrelsen på egen hand inom styrelsen anhängiggör
fråga om en så allvarlig åtgärd som åtal eller disciplinär bestraffning
av en läkare i chefsställning. Därest fråga uppkommer på avdelning
inom socialstyrelsen att som initiativärende upptaga spörsmål om
disciplinär bestraffning eller åtal, som är av beskaffenhet att inom styrelsen
skola behandlas av ansvarsnämnden, bör sådan fråga enligt 23 §
instruktionen för socialstyrelsen i princip avgöras av generaldirektören.

Även om, såsom jag anfört, kritik kan riktas mot det sätt varpå
ifrågavarande ansvarsärende anhängiggjorts hos ansvarsnämnden, finner
jag, med hänsyn till att förfarandet haft visst stöd i rådande praxis
inom styrelsen, vad som förevarit icke föranleda någon annan min åtgärd
än en hänvändelse till socialstyrelsen att närmare överväga, i vilka
former socialstyrelsen själv skall initiera ett disciplin- och ansvarsärende,
och meddela erforderliga bestämmelser härom.

305

IV. Förvaltningen i övrigt

JO:g tillsynskompetens m. m.

I likhet med vad som varit fallet i de senaste ämbetsberättelserna
har det ansetts lämpligt att även i föreliggande ämbetsberättelse något
belysa frågan om JO:s tillsynsområde mot bakgrunden av de under år
1972 avgjorda ärendena.

I ett klagoärende ifrågasattes, huruvida tjänstemän inom civildepartementet
vid sin befattning med ett byggnadsplaneärende gjort sig skyldiga
till tjänstefel; vissa i klagoskriften närmare angivna uttalanden,
som departementschefen skulle ha gjort i ett TV-program, tydde nämligen
enligt klaganden på att denne fått felaktiga informationer inom
departementet. JO Lundvik, som fann vad klaganden anfört inte föranleda
någon åtgärd, uttalade i beslutet:

Jag har i ett tidigare sammanhang (se JO:s ämbetsberättelse 1971
s. 329 f) påpekat att tillsynen över tjänstemän underställda ett organ
vilket icke står under JO:s tillsyn icke får utnyttjas som ett medel att
de facto åsidosätta detta organs immunitet eller övervältra ansvaret för
dess beslut på underordnade. Vad jag sålunda anfört äger sin giltighet
jämväl i förevarande sammanhang där departementstjänstemän står
under JO:s tillsyn medan statsrådet inte gör det.

Klagomål riktade mot befattningshavare vid handelsflottans pensionsans
tal t har prövats i sak. Detsamma är fallet med koncessionsnämnden
för miljöskydd och radionämnden (däremot ej Sveriges Radio). Borgerlig
medlare i äktenskapstvister står likaledes under JO:s tillsyn. I ärende
rörande övervakare enligt barnavårdslagen uttalade JO Wennergren:

Övervakare liksom t. ex. barnavårdsmän anses i denna sin egenskap
inte stå under JO:s tillsyn. Är övervakaren (barnavårdsmannen) anställd
som tjänsteman, exempelvis inom socialvården, och fullgör han övervakningsuppdraget
som ett åliggande i tjänsten, står han emellertid
under JO:s tillsyn också vid övervakningsuppdragets fullgörande.

Under JO.s tillsyn har befunnits stå Samarbetsnämnden i Vara kommunblock
(Varablockets samarbetsnämnd); jämför JO 1972 s. 282.

Allmänhetens pressombudsman (PO) och Pressens opinionsnämnd
står ej under JO:s tillsyn. Detsamma gäller Näringslivets granskningsnämnd
och dess tjänstemän. Erkända arbetslöshetskassor har ej heller
ansetts stå under JO:s tillsyn.

306

Vid inspektion av en fångvårdsanstalt begärde en där intagen att
få besked, huruvida han ägde rätt att väcka enskilt åtal mot en tjänsteman,
efter det att JO i anledning av klagomål från honom inte funnit,
att den ifrågavarande tjänstemannen gjort sig skyldig till tjänstefel.
JO Wennergren lät i inspektionsprotokollet anteckna följande.

Enligt 20 kap. 8 § rättegångsbalken får målsäganden inte väcka åtal
för brott, som hör under allmänt åtal, t. ex. tjänstefelsbrott, med mindre
han angivit brottet och åklagaren beslutat, att åtal ej skall äga rum.
Angivelse av brott sker enligt 20 kap. 5 § hos åklagare eller polismyndighet.
För allmän åklagare gäller enligt 20 kap. 6 § en skyldighet
att åtala (åtalsplikt), till vilken någon motsvarighet inte finns för JO,
som är en särskild åklagare. Det tillkommer inte JO utan endast allmän
domstol att avgöra om det för väckande av enskilt åtal mot en
tjänsteman skall kunna räcka med att efter en JO-anmälan JO beslutat
att ej vidtaga någon åtgärd. Härför torde dock under alla förhållanden
i så fall krävas att JO formligen beslutat att åtal ej skall äga rum.

307

Offentlighet och sekretets m m

Åtal mot domprost för vägran att utlämna uppgifter ur kyrkoböcker
beträffande makars vigsel och makarnas i äktenskapet födda barn

Företagsekonomen John Ekenius begärde i skrivelse den 25.2.1969
hos pastorsämbetet i Växjö domkyrkoförsamling, såvitt nu är ifråga,
bevis om att kyrklig vigsel ägt rum lördagen den 26.11.1966 mellan
Margit Lilly Viola Eriksson och Knut Gösta Ivar Rylander samt uppgift
om i äktenskapet födda barn, dessas födelsedatum och namn. Domkyrkokomministem
Nils Bondeson meddelade i anledning därav beslut,
vari han uppgav att uppgifterna inte utan vidare kunde lämnas
ut. »För att bedöma om detta kan ske måste pastorsämbetet veta i
vilket syfte dessa uppgifter önskas.»

I skrivelse den 6.2.1970 begärde Ekenius ånyo hos pastorsämbetet
att utfå berörda uppgifter, dock att han då inte angav att han önskade
uppgift om att vigseln varit kyrklig. Ekenius påpekade i skrivelsen att
uppgifterna var offentliga. Han uppgav inte i vilket syfte uppgifterna
önskades. Den 11.2.1970 meddelade Bondeson under hänvisning till
lag den 28.5.1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar (sekretesslagen) att pastorsämbetet var förhindrat att utlämna
de begärda uppgifterna.

Ekenius upprepade i skrivelse den 25.2.1970 till pastorsämbetet sin
begäran om utfående av berörda uppgifter.

Av handlingarna kan inte utläsas om sistnämnda skrivelse besvarades
av pastorsämbetet. Den 11.3.1970 avgav dock kyrkobokföringsinspektören
i Växjö stifts andra inspektionsområde, Astolf Olofsson, på begäran
av domprosten i Växjö ett yttrande av följande innebörd: Ifrågavarande
uppgifter bör endast utlämnas till den person uppgifterna avser
eller till behörigt ombud för denne. Eftersom Ekenius inte är ombud,
har pastorsämbetet haft skyldighet att tillämpa 13 § sekretesslagen på
sätt som skett.

I skrivelse till domkapitlet i Växjö den 23.3.1970 ifrågasatte Ekenius
riktigheten av att han sålunda förvägrats de uppgifter han begärt.

Enligt utdrag ur protokoll fört vid domkapitlets i Växjö sammanträde
den 17.6.1970 (§ 18) meddelade domkapitlet i anledning härav följande
beslut.

Enär dessa uppgifter, vilka — med undantag av vigselns karaktär
av kyrklig — också återfinnas i mantalslängden, bedömes vara av så
allmän karaktär, att de icke kan hänföras till sådana upplysningar om

308

enskilda personliga förhållanden som 13 § sekretesslagen avser, anser
domkapitlet att uppgifterna borde ha lämnats av pastorsämbetet.

Beslutet skulle delgivas Ekenius och pastorsämbetet i Växjö medelst
protokollsutdrag.

Pastorsämbetet, genom domprosten Gustaf Adolf Danell, besvärade
sig över domkapitlets beslut.

Regeringsrätten uttalade i utslag den 14.9.1971 i anledning av besvären: Jämlikt

2 kap. 12 § tryckfrihetsförordningen är talan mot domkapitlets
ifrågavarande beslut ej tillåten.

Kungl. Maj:t finner därför besvären icke kunna upptagas till prövning.
Det länder vederbörande till underdånig efterrättelse.

Ekenius sände den 14.10.1971 en skrivelse av följande lydelse till pastorsämbetet
i Växjö.

Under hänvisning till Kungl. Maj:ts utslag, givet i Regeringsrätten
den 14 september 1971, anhåller jag att Pastorsämbetet nu utan ytterligare
dröjsmål utfärdar och tillställer mig de i mitt brev den 8 juli 1970
till Pastorsämbetet i Växjö och i Domkapitlets i Växjö protokoll den
17 juni 1970, § 18, angivna handlingarna.

Danell besvarade den 15.10.1971 skrivelsen sålunda:

Med anledning av Edert brev denna dag får jag meddela att jag
överlämnar hela ärendet till Svenska Prästförbundet för utredning. De
uppgifter Ni önskar finns enligt domkapitlets utslag tillgängliga på
mantalskontoret.

I skrift, som inkom till JO den 26.10.1971, anhöll Ekenius, sedan
han redogjort för ärendet, att JO »måtte vidtaga de åtgärder, som
erfordras för att Domprosten Danell och Pastorsämbetet i Växjö domkyrkoförsamling
måtte ställa sig Kungl. Maj:ts utslag den 14 september
1971 till underdånig efterrättelse».

Danell inkom efter remiss i anledning av klagomålen med yttrande,
däri anfördes i huvudsak följande: Han hade vägrat att utge uppgifterna
»av månhet om sekretesslagens upprätthållande och om enskilda
medborgares personliga integritet». Det kunde ifrågasättas både om
domkapitlet haft erforderlig utredning till förfogande innan beslut fattades
samt om domkapitlet i Växjö var rätt forum att ensamt och utan
besvärsrätt avgöra en fråga av så stor principiell räckvidd. Kyrkobokföringsinspektören
och Svenska Prästförbundets representant hade klart
uttalat sig för det handlingssätt och den tillämpning av sekretesslagen som
pastorsämbetet i Växjö fört. Ärendet borde därför remitteras till samtliga
domkapitel och eventuellt genom dem till kyrkobokföringsinspektören
samt till Svenska Prästförbundets fullmäktige för yttrande. Domkapitlet
framhöll att de flesta av de begärda uppgifterna kan hämtas
från datakontoren. Det förefaller då mycket egendomligt att Ekenius

309

inte begagnar denna möjlighet utan i stället vill tvinga pastorsämbetet
att utlämna uppgifterna. Det kan knappast befordra saken att genom
hot söka förmå pastor att handla mot sitt samvete. Det torde strida
mot den i grundlagen garanterade samvetsfriheten. Danell åberopade
»den tolkning och tillämpning av sekretesslagen, som hittills varit gällande».
Om tendensen på statligt håll går mot en uppluckring av sekretesslagen
och dess tillämpning är det så mycket angelägnare att kyrkan
försvarar denna del av de mänskliga rättigheterna. Om statliga och
kyrkliga myndigheter skulle kräva att prästerskapet medverkar i en
sådan uppmjukning av sekretesslagen torde följden bli, att många präster
försättes i en samvetskonflikt som man helst borde undvika.

Till yttrandet fanns fogad en skrivelse undertecknad av präster och
vid kyrkoförvaltningen anställd kontorspersonal — tolv personer —
vilka förklarade sig helt instämma i vad Danell anfört.

Genom remisskrivelse den 30.12.1971 underrättade JO Bexelius Danell
att han var misstänkt för tjänstefel i det hänseende som närmare angavs
i en promemoria upprättad av föredraganden i ärendet. I anledning
härav besökte Danell jämte förbundsjuristen Lennart Hauschildt
i Svenska Prästförbundet, på egen begäran JO-expeditionen. Vid samtal
med JO Bexelius uppgav Danell bl. a. följande: Ekenius hade tidigare
varit förlovad med den kvinna som avsågs med uppgifterna. Lysning
hade kungjorts tre gånger mellan dem. Ekenius har tidigare varit
otroligt efterhängsen mot kvinnan. Ekenius är aggressiv och kommer
med falska beskyllningar. Det måste i vart fall kunna medföra psykisk
skada för kvinnan att Ekenius sålunda grävde i det förgångna.

Hauschildt framhöll att Danell med anledning av vad han visste
om Ekenius måste anses ha fog för uppfattningen att Ekenius skulle
kunna komma att skada kvinnan och hennes familj t. ex. genom telefonterror
på dagarna för vigsel och födsel.

Danell ingav i samband med besöket ytterligare ett yttrande och en
promemoria. I dessa anfördes bl. a.: Även uppgiften om kyrklig vigsel
kan utnyttjas till skada för den enskilde eller hans nära anhöriga. De
personer som avsågs i beviset hade skriftligen intygat att de inte önskade
att uppgifterna skulle utlämnas.

Danell riktade avslutningsvis kritik mot innehållet i remisspromemorian.

Av uppgifter i infordrat personbevis framgick att Margit Lilly Viola
Eriksson och Knut Gösta Ivar Rylander vigdes kyrkligt den 26.11.1966
och att de i äktenskapet har en dotter, född den 2.1.1970.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde JO Bexelius i skrivelse den 11.2.1972 till länsåklagarmyndigheten
i Blekinge län och Kronobergs län följande.

Enligt huvudregeln i 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen (TF) äger
varje svensk medborgare fri tillgång till allmänna handlingar. I denna

310

rätt gäller de inskränkningar som efter vissa grunder angivits i sekretesslagen.
I § 13 nämnda lag stadgas:

Anteckningar i kyrkoböcker, folkregister och mantalsböcker ävensom
handlingar, vilka eljest röra kyrko- eller folkbokföringen, själavården
eller kyrkotukten, må, i den mån de innehålla upplysning om
enskilds personliga förhållanden, icke utan hans samtycke till annan
utlämnas förrän sjuttio år förflutit från anteckningens eller handlingens
datum, såvida icke, med hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande
åstundas och omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara
för handen, att det ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande
för den enskilde som avses eller för hans nära anhöriga. Vid utlämnande
bör erforderliga förbehåll göras.

Motsvarande bestämmelse återfanns tidigare i § 2 mom. 4 i 1812
års TF, däri stadgades förbud mot utlämnande av utdrag av kyrkoböcker
eller av andra själavården och kyrkodisciplinen rörande handlingar,
i vad de innehöll upplysning huruvida enskild person ådragit
sig påföljd enligt den numera upphävda 2 kap. 19 § strafflagen, eller
om enskild persons leverne och seder i övrigt, såvitt de lände honom
till skada eller förklenande.

I det av särskilt tillkallade sakkunniga år 1935 framlagda förslaget
till ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet
(SOU 1935: 5) upptog de sakkunniga i förevarande hänseenden ett stadgande
av följande innehåll:

Anteckningar i kyrkoböcker, folkregister och mantalsböcker, ävensom
handlingar, vilka eljest röra själavården eller kyrkotukten, må,
där de innehålla upplysning om enskild persons leverne och seder, icke
utan hans samtycke till annan utlämnas förr än 60 år efter anteckningens
eller handlingens datum, såvida icke Konungen annorlunda förordnar
eller ock, med hänsyn till de förhållanden, under vilka utlämnande
ifrågasättes, trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer
att missbrukas till skada eller förklenande för den enskilde som
avses. Till vinnande av sådan trygghet må utlämnande kunna ske
med vissa förbehåll.

Utdrag ur kyrkobok, folkregister eller mantalsbok utvisande, huruvida
någon ådragit sig påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, må likväl
icke meddelas i något annat fall än lag eller författning särskilt stadgar.

I motiven till stadgandet anförde de sakkunniga bl. a.: Enligt gällande
TF var sekretess stadgad för anteckning i kyrkobok om enskild persons
leverne och seder endast för såvitt den kunde anses lända denne
till skada eller förklenande. Därigenom ansågs sekretessen begränsad
till vederbörandes livstid. De sakkunniga föreslog i överensstämmelse
med 1927 års förslag, att denna begränsning fortfarande skulle gälla.

Vid avvägning av skäl, som anförts för en längre sekretesstid,

och det betydande forsknings- och utredningsintresse, som var förknippat
med kyrkoböckers tillhandahållande, hade de sakkunniga stannat
vid att föreslå en tid av 60 år. Enskildas intresse av skydd för sina

311

personliga förhållanden torde icke därigenom bliva obehörigen åsidosatt,
helst anteckningar i kyrkoböckerna angående enskildas privatliv
efter hand blivit allt sällsyntare. De anteckningar, för vilka alltjämt ett
starkare behov av sekretess gjorde sig gällande, torde vara de rörande
fader- eller moderskap till barn utom äktenskap, straffpåföljd och sinnessjukdom.

I den proposition, nr 107, varigenom förslag till lag om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar förelädes 1937 års riksdag,
upptogs första stycket i de sakkunnigas förslag under 13 §, som därvid
erhöll sitt här förut återgivna innehåll.

Vid propositionens avlåtande anförde chefen för justitiedepartementet
bl. a.: Det hade synts lämpligt att något omlägga bestämmelserna i
förevarande paragraf, så att de kommer i full överensstämmelse med
stadgandena i 14 §. Sålunda har såsom förutsättning för sekretess angivits
icke att handlingarna rör någons leverne och seder utan att de
rör någons personliga förhållanden. Det måste nämligen vara en fördel
att med avseende å alla bestämmelser, som är givna med hänsyn till
privatlivets helgd, samma uttryck användes. Såsom förutsättning för
utlämnande av ifrågavarande handlingar i trots av sekretessföreskriften
har angivits icke blott att trygghet kan anses vara för handen, att det
ej länder den enskilde, vilkens personliga förhållanden avses, till skada
eller förklenande, utan även att det ej länder till skada eller förklenande
för hans nära anhöriga. Den diskretionära prövning,

som ålagts prästerna i fråga om tillhandahållande av kyrkoböcker, kan
otvivelaktigt mången gång vara ömtålig och ansvarsfull. En sådan prövning
torde emellertid allraminst kunna undvikas, då det gäller kyrkoböcker,
där det förekommer många anteckningar om personliga förhållanden
samtidigt som ett starkt och berättigat offentlighetsintresse
med avseende å dessa böcker finnes. Denna prövning torde i första
hand böra åligga vederbörande pastor. Det kan i anledning av vad
som framkommit i yttrandena erinras, att utlämnande skall vägras
endast om fara finnes för missbruk av erhållna upplysningar.

Sedan konstitutionsutskottet lämnat förslaget i denna del utan erinran,
antogs detsamma av riksdagen.

Av vad sålunda förekommit vid tillkomsten av 13 § sekretesslagen
synes mig framgå, att då sekretesskydd beretts enskilds personliga förhållanden
därmed icke avsetts andra förhållanden än dem, som tidigare
var skyddade genom TF:s stadgande om skydd mot offentliggörande
av handlingar som innehöll upplysning om enskild persons leverne och
seder, såvitt de lände honom till skada eller förklenande. Departementschefens
uttalande om skälet för ändring av de sakkunnigas förslag
i denna del torde nämligen tydligt visa, att man icke avsåg att göra
någon ändring i sak i fråga om de förhållanden, som borde skyddas
mot offentliggörande. Skulle så ha varit fallet, hade utan tvivel skälet

312

för den i departementsförslaget använda terminologin angivits på annat
sätt än som skett.

De nyss återgivna ordalagen av stadgandet i 2: 4 gamla TF ger klart
vid handen att uppgifter i kyrkoböckerna om någons födelsedag, civilstånd,
kyrkobokföringsort, medborgarskap och dylikt inte var att hänföra
till enskilds »liv och leverne» och därför inte kunde hållas hemliga
med stöd av sistnämnda stadgande. Då såsom förut nämnts den
ändrade avfattning, som hithörande sekretessbestämmelse fick i 1937
års sekretesslag, inte var avsedd att utsträcka sekretesskyddet i förevarande
hänseende, kan man utgå från att uppgifter av angivna slag inte
varit avsedda att hänföras till upplysningar om enskilds personliga förhållanden
i den mening som avses i 13 § sekretesslagen.

I fullständig överensstämmelse med denna tolkning har regeringsrätten
i ett fall — där en person, som avsåg att väcka åtal mot två
makar, av vederbörande pastorsämbete förvägrats utfå uppgifter om
makarnas ålder, kyrkobokföringsort och medborgarskap — förklarat
att de begärda uppgifterna inte kan anses innefatta upplysning om
enskilds personliga förhållanden i den mening som avses i 13 § sekretesslagen
och att pastorsämbetet följaktligen var skyldigt att tillhandahålla
de begärda uppgifterna (se R 1970 not U nr 18).

En förutsättning för att man med stöd av nyssnämnda stadgande
skall kunna vägra utlämna uppgift, som kan anses avse någons personliga
förhållanden i lagens mening, är att uppgiften är av den beskaffenhet,
att den kan missbrukas till skada eller förklenande av någon.

Uppgift om tiden för ett barns födelse i förening med uppgift om
tidpunkten för ingåendet av föräldrarnas äktenskap kan möjligen — om
barnet fötts före äktenskapet eller kort efter dess ingående — tänkas
komma att missbrukas i trakasserande eller förklenande syfte. I det
nu aktuella fallet var barnet fött flera år efter äktenskapets ingående.
De av Ekenius hos pastorsämbetet begärda uppgifterna är därför inte
i behov av sekretesskydd. Det är också mycket vanligt att uppgifter
av detta slag återges i matriklar utan att detta ansetts innebära något
intrång i vederbörandes privatliv.

Danell har likväl hävdat att uppgifterna, om de utlämnades, kunde
komma att missbrukas, samt till stöd härför anfört: Uppgifterna rörde
Ekenius’ förra fästmö. Detta faktum i förening med den kännedom
Danell ägde om Ekenius medförde att man kunde befara att uppgifterna
skulle missbrukas. Man kunde exempelvis, enligt Danell, befara
att Ekenius ämnade utöva telefonterror mot familjen på de dagar, som
angivits för vigsel och födelse.

Prövning av fråga om utlämnande av viss uppgift kan befaras komma
att missbrukas skall emellertid grundas på en objektiv bedömning
av föreliggande omständigheter. I det aktuella fallet ger vad Danell
uppgivit om Ekenius inte fog för att räkna med möjligheten av tele -

313

fonterror. Det har inte ens gjorts gällande att Ekenius tidigare låtit
något dylikt komma sig till last. För övrigt framgår av handlingarna
att Ekenius, då han begärde bevis om uppgifterna, kände till dagen
för vigseln. Utlämnandet av beviset var därför inte ägnat att öka
risken för terrorverksamhet. Härtill kommer att — såsom Danell visste
— uppgifterna även framgår av mantalslängden, vars stomme enligt
40 § 2 st. folkbokföringsförordningen skall hållas tillgänglig för allmänheten.

Danell har hävdat att även uppgift om vigselns karaktär av kyrklig
skulle kunna missbrukas till skada för vederbörande. Uppgift härom
avser emellertid inte något personligt förhållande och kan därför inte
hållas hemlig med stöd av det åberopade stadgandet i sekretesslagen.

Av det sagda synes mig klart framgå att inte någon av de av Ekenius
begärda uppgifterna var av den natur att de kunde hemlighållas. Jag
finner därför att Danell förfor felaktigt, då han vägrade att lämna
Ekenius utdrag ur kyrkoböckerna i efterfrågade hänseenden.

Vad därefter angår frågan om det fel, som sålunda enligt min me->
ning ligger Danell till last, bör beivras såsom tjänstefel är särskilt
följande att beakta.

En felaktig tolkning av lag brukar i allmänhet inte medföra ansvar
annat än om felet är en följd av nonchalant handläggning eller eljest
framstår såsom oursäktligt. I det aktuella fallet kan pekas på ett flertal
faktorer som talar till Daneils förmån. Det tillämpade lagrummet är
inte avfattat på helt otvetydigt sätt. Danell har sökt bilda sig en uppfattning
i tolkningsfrågan och i sådant hänseende inhämtat yttrande
från vederbörande kyrkobokföringsinspektör, som därvid bekräftat Daneils
uppfattning i tolkningsfrågan. I själva saken har Danell med
anledning av tidigare kontakter uppenbarligen trott att det fanns fog
att befara att Ekenius skulle på något sätt använda uppgifterna till
vederbörandes skada. Härvid måste beaktas att Ekenius inte klart angivit
skälen till framställningarna till pastorsämbetet. Enligt Danell
har Ekenius i en tidningsintervju uttalat att framställningarna föranletts
mindre av intresse för uppgifterna än av en önskan att tvinga Danell
till ett utlämnande.

Det är vidare tydligt att Danell själv uppfattat sitt ställningstagande
som betingat av samvetsskäl. Danell har den bestämda uppfattningen
att kyrkans befattningshavare överhuvud inte bör till utomstående utlämna
uppgifter av förevarande slag. Danell — som vid vårt samtal
förklarade sig i denna sak företräda kyrkan och »de mänskliga rättigheterna»
— har därvid uttalat att kyrkan måste värna om att enskildas
privatliv skyddas för offentligheten. Med tanke på arten av de efterfrågade
uppgifterna framstår de ord som Danell använt som verklighetsfrämmande.
Den uppkomna lagtolkningsfrågan är sakligt sett förvisso
inte ägnad att göras till någon samvetsfråga.

314

Danell hade — när Ekenius’ sista framställning till pastorsämbetet
lämnades utan bifall genom Daneils skrivelse den 15.10.1971 — kännedom
om att domkapitlet såsom överordnad instans i sitt beslut den

17.6.1970 ansett att Ekenius’ framställning borde bifallas. I sin till
Kungl. Majit ställda besvärsskrift betecknade Danell domkapitlets beslut
som ett åläggande för pastorsämbetet att utlämna det av Ekenius
önskade beviset. Sedan Danell av mig fått sin uppmärksamhet riktad
på avfattningen av domkapitlets beslut, har han förklarat att detta
kunde uppfattas såsom ett råd. Det är dock genom hänvisningen till
2 kap. 12 § TF tydligt att regeringsrätten ansett att Ekenius genom
domkapitlets beslut fått bifall till sin klagan. Oavsett huruvida Danell
uppfattade domkapitlets beslut såsom bindande eller allenast såsom
rådgivande, måste det dock ha stått klart för Danell att Ekenius, om
han besvärade sig över Daneils beslut den 15.10.1971, skulle få bifall
till sin talan samt att Daneils beslut därför endast var ägnat att medföra
dröjsmål, besvär och kostnad för Ekenius. Då Danell vid samtalet
med mig tillfrågades, huru han skulle ha ställt sig, om domkapitlets
beslut haft en i formellt hänseende bindande avfattning, svarade han
spontant att han skulle ha handlat på samma sätt. Han tillfogade dock
att det i efterhand var svårt att ange hur han skulle ha handlat i en
hypotetisk situation. Danell förklarade därjämte under samtalet att
han vägrade att handla mot sitt samvete och att han — som inte ansåg
domkapitlets tolkning av lagen odiskutabel — var emot kadaverdisciplin.
Med Daneils inställning kan Ekenius aldrig utfå uppgifterna
från pastorsämbetet, trots att han är lagligen berättigad därtill.

Slutligen och framför allt är vid åtalsfrågans bedömning att beakta
att Danell bestrider att han handlade felaktigt, då han vägrade Ekenius
att utfå de begärda uppgifterna. Enligt gammal, stadig praxis inom JOämbetet
brukar, då JO påstår men tjänstemannen bestrider att han
handlat fel i visst fall, frågan härom genom åtal hänskjutas till domstol
för avgörande. Härtill kommer att det, om åtal underlåtes, finnes
anledning räkna med att Danell och andra präster kommer att handla
på samma sätt i andra framdeles förekommande liknande fall. Åtal
är också betingat av nödvändigheten att tillse att instansordningen respekteras.

Av nu anförda skäl finner jag — oaktat jag vid samtalet med Danell
bibragtes uppfattningen att hans handlande bestämts av ideella skäl —
Daneils förfarande inte kunna undgå beivran.

På grund av vad sålunda upptagits uppdrog JO åt länsåklagarmyndigheten
att väcka och utföra åtal mot Danell för tjänstefel enligt 20 kap.
4 § brottsbalken.

Länsåklagaren Klas Lithner påstod vid Växjö tingsrätt ansvar å
Danell i enlighet med det honom sålunda av JO lämnade uppdraget.

315

Tingsrätten meddelade dom i målet den 6.6.1972 och ogillade därvid
åtalet.

I domskälen upptogs inledningsvis åklagarens utveckling av åtalet i
anslutning till den i JO:s skrivelse till åklagarmyndigheten den 11.2.1972
intagna redogörelsen.

Därefter anfördes:

Tingsrätten finner på skäl som anförts i Justitieombudsmannens redogörelse
att de av Ekenius begärda uppgifterna, vilka ej utsade något
skadligt eller förklenande om makarna Rylander, ej kunnat förvägras
Ekenius med stöd av 13 § sekretesslagen.

Danell förfor alltså felaktigt genom sin vägran att lämna ut uppgifterna
till Ekenius.

Vad härefter gäller frågan om Daneils felaktiga förfarande kan tillräknas
honom som tjänstefel enligt 20 kap 4 § brottsbalken har åklagaren
anfört: Genom domkapitlets beslut 17.6.1970 och regeringsrättens
utslag 14.9.1971 hade frågan om uppgifterna bort utlämnas blivit
prövad på ett för Danell bindande sätt. Även om domkapitlets beslut
ej innehållit något formligt åläggande för pastorsämbetet att lämna
ut uppgifterna hade Danell uppenbarligen haft att räkna med ett sådant
beslut, om Ekenius, ånyo vägrad uppgifterna, vände sig till domkapitlet
för att få rättelse. Danell har varken i skrivelsen 15.10.1970
eller eljest anfört godtagbart skäl för sin fortsatta vägran att lämna
Ekenius uppgifterna. Hans vägran bör därför tillräknas honom som
straffbart tjänstefel.

Danell har uppgivit bl. a.: Han brukar inte deltaga i de »löpande
expeditionsärendena». Han tog därför ingen befattning med ärendet
förrän efter Ekenius’ framställning i brevet 25.2.1970. Då vände sig
personalen på pastorsexpeditionen till honom och han beslöt att själv
övertaga ärendet. Såvitt han vet förekommer det sällan att någon utomstående
utan uppgivet legitimt syfte begär uppgifter av det slag som
Ekenius gjort. Han kan inte heller påminna sig att han någonsin varit
med eller hört talas om något fall, jämförligt med Ekenius’ ifrågavarande
begäran. Såvitt han vet finns det på pastorsexpeditionen inte
några kommentarer eller anvisningar till ledning för tolkningen av
13 § sekretesslagen. Innan han fattade beslut i ärendet diskuterade
han det med personalen på expeditionen och han vände sig också,
troligen per telefon, till Olofsson såsom domkapitlets »expert» i kyrkobokföringsfrågor
för att höra dennes mening. Alla var de ense om att
i föreliggande fall uppgifterna ej borde lämnas ut. Danell beslöt därför
att vägra lämna ut uppgifterna till Ekenius. Troligen skedde det på
så sätt att han tillställde Ekenius en kopia av Olofssons yttrande
11.3.1970. Sin övertygelse om att uppgifterna ej borde lämnas ut till
Ekenius grundade Danell på lagens ord, att anteckningar i kyrkoböckerna
om enskilds »personliga förhållanden» ej fick utan dennes samtycke
lämnas ut, såvida inte »trygghet» var för handen att utlämnandet
ej kom att missbrukas till skada eller förklenande av den enskilde. Om
några uppgifter kunde anses avse personliga förhållanden så var det
enligt Daneils mening sådana som gäller makars vigsel och deras i
äktenskapet födda barn. Vad gäller skaderisken vill Danell framhålla
följande: Margit Eriksson hade 1963 flyttat till Växjö för att bli kvitt
Ekenius’ efterhängsna uppvaktning. Ekenius flyttade emellertid efter
och det blev så småningom förlovning och lysning. Sedan förbindelsen

316

brutits skrev Ekenius årligen flera brev till sin förra fästmö. Ekenius,
som var psykiskt sjuk, hotade i ett av breven att bekantgöra deras
tidigare korrespondens och i ett annat förbjöd han Margit Rylander
att döpa sina barn i äktenskapet till vissa namn. Med sin kännedom
om Ekenius befarade Danell, att Ekenius, om han fick uppgifterna,
skulle missbruka dem till skada för Margit Rylander, ehuru oklart på
vilket sätt. Innehållet i domkapitlets beslut 17.6.1970 ansåg han stridande
ej blott mot sin egen övertygelse i sakfrågan utan även mot dittills
rådande praxis i ärenden av denna art. Domkapitlets motivering
var alltför knapphändig och det sätt varpå ärendet handlades av domkapitlet
var sådant att Danell ej rubbades i sin övertygelse att hans
av Olofssons och andra präster stödda uppfattning var den riktiga.
För att förhindra att domkapitlets uttalande fick prejudicerande betydelse
och för att få frågan prövad i högsta instans överklagade han
till regeringsrätten. I besvärsskrivelsen använde han orden »beslut att
ålägga pastorsämbetet» etc. Detta var en formuleringsfråga av underordnad
betydelse. Han kunde lika gärna ha skrivit något annat för att
kort ange vad han överklagade. I regeringsrättens utslag blev emellertid
sakfrågan ej prövad. Det i utslaget nämnda yttrandet från CFU
hade han ej fått del av. Inte heller hade han genom samtal med domkapitelledamöterna
eller på annat sätt erhållit fylligare information om
skälen för deras ställningstagande vid sammanträdet 17.6.1970, när han
med anledning av Ekenius’ nya framställning fattade det beslut, som
innefattas i brevet 15.10.1971. Vägrad sakprövning i regeringsrätten
såg han ingen annan utväg än den som anges i hans brev.

Danell har till stöd för sitt bestridande av åtalet åberopat, jämte
annat, uttalande av CFU i dess förut anmärkta yttrande 22.12.1970.
I nämnda uttalande anför CFU: Beträffande uppgift om vigseldag i förening
med uppgift om tid för barns födelse kan i vissa fall tvekan
råda om uppgifterna är att hänföra till upplysning om enskilds personliga
förhållanden, som ej utan hans samtycke bör utlämnas till
annan med mindre trygghet är för handen att uppgiften ej kommer
att missbrukas till skada eller förklenande. Pastorsämbetet synes därför
ha haft visst fog för sin vägran att utlämna de begärda uppgifterna.
Med hänsyn till att dessa uppgifter — som domkapitlet anfört — också
återfinns i mantalslängden, vilken är tillgänglig för envar, finner dock
CFU att pastorsämbetet hade bort lämna de begärda uppgifterna.

De av Ekenius begärda uppgifterna avsåg förhållanden som efter
vanligt språkbruk är att hänföra till de »personliga». Begränsningen
av sekretesskyddet till sådana uppgifter, som kan anses utsäga något
för den enskilde skadligt eller menligt om hans »leverne och seder»
har i 13 § sekretesslagen fått sin plats i en sats, som framhäver vikten
av att uppgifter om »personliga förhållanden» ej utlämnas, »såvida
icke... trygghet kan anses vara för handen» att utlämnandet av uppgifterna
ej missbrukas. Härigenom och särskilt genom utbytet av det
i äldre rätt förekommande uttrycket »leverne och seder» mot det mer
omfattande och mindre pregnanta uttrycket »personliga förhållanden»
har lagtexten blivit så tvetydig att för den som i likhet med Danell saknat
kännedom om förarbetena till lagrummet Daneils tolkning lätt framstår
som befogad. Danell fick också stöd för sin uppfattning av Olofsson.
Genom besvären och vad som därefter förekom kan antagas att
Danell blev ytterligare befäst i sin uppfattning. När Danell fattade
beslutet 15.10.1971 visste han visserligen att domkapitlet hade en av -

317

vikande uppfattning men något åläggande att lämna ut uppgifterna
hade domkapitlet ej givit och någon ändring härvidlag kan enligt tingsrättens
mening ej ha skett genom regeringsrättens utslag 14.9.1971.
Det får därför med hänsyn till vad förut anförts anses ursäktligt, att
Danell, intill dess han blev ålagd att lämna ut uppgifterna, vidhöll sin
uppfattning och vägrade att lämna ut uppgifterna till Ekenius, särskilt
som Danell trodde att Ekenius på något sätt skulle missbruka uppgifterna
och det uppenbarligen framstod som motbjudande för honom att
såsom prästman medverka till ett befarat missbruk genom att lämna
ut uppgifterna.

Sammanfattningsvis finner alltså tingsrätten, att Danell visserligen
handlat felaktigt genom sin vägran 15.10.1971 att lämna ut uppgifterna
till Ekenius men att Daneils förfarande icke bör tillräknas honom som
tjänstefel enligt 20 kap 4 § brottsbalken.

Tingsrättens dom har vunnit laga kraft.

Hemlighållande av diarium i finansdepartementet

I departementsinstruktionen infördes 1968 en bestämmelse, som gör
diarieföring i statsdepartementen obligatorisk. Instruktionen innehåller
däremot inte några föreskrifter för hur diarieföringen skall tillgå. Sådana
finns dock i en inom statsrådsberedningen 26.8.1969 upprättad
promemoria med vissa allmänna riktlinjer för diarieföringen inom statsdepartementen.
I denna uttalas beträffande hemliga diarier bl. a. att
endast sådan handling, vars själva existens måste hållas hemlig, får registreras
i hemligt diarium.

Med anledning av vad som framkom i ett av K. G. Michanek här
anhängiggjort ärende angående hemliga diarier i vissa statsdepartement
avlät förutvarande justitieombudsmannen Bexelius 14.12.1970 en skrivelse
till Konungen (se JO:s ämbetsberättelse 1971 s. 341 ff.) vari han
påtalade att diarieföringen av hemliga handlingar i finansdepartementet
i vissa hänseenden inte stod i överensstämmelse med vad som
förordades i statsrådsberedningens förenämnda promemoria samt framlade
spörsmålet för den åtgärd framställningen kunde föranleda. Angående
till finansdepartementet inkomna ansökningar om skattebefrielse
i samband med strukturrationalisering, vilka enligt vad som upplysts
rutinmässigt fördes i hemligt diarium, anförde Bexelius i skrivelsen
bl. a. följande.

Skälet till att ärenden av detta slag förs i hemligt diarium har uppgivits
vara angelägenheten att förekomma börsspekulationer. Intresset
härav är helt visst beaktansvärt. Det är emellertid inte det allmännas
intresse härav som är grunden för sekretesskyddet i denna typ av ärenden.
Det lagstöd som åberopats för sekretessen är 17 § sekretesslagen.
På sätt framgår av detta lagrum är sekretessen avsedd att skydda enskilda
intressen. Sekretessen skall sålunda efterges, om den som sökt

318

skattebefrielse medger det. Lämnas sådant medgivande, kan handlingarna
lagligen inte hemlighållas, hur stor risken för spekulation än är.
När nu ett utlämnande av handlingar är beroende uteslutande av ett
medgivande av sökanden, bör det finnas möjlighet att utverka sådant
medgivande. Allmänheten uteslutes från möjlighet härtill, om en handling
diarieföres i ett diarium som hålles hemligt. Det kan därför enligt
min mening inte anses tillräckligt motiverat att på sätt som sker med
denna typ av ärenden frångå eljest vedertagna principer för diarief
öring.

I en skrivelse, som kom in till JO 15.11.1972, uppgav redaktören
K. G. Michanek att finansdepartementet 6.11.1972 avslagit en begäran
från honom att få se det diarium, där ansökningar om befrielse från
realisationsvinstskatt vid försäljning av aktier i samband med strukturrationalisering
införs. Michanek anförde också bl. a. följande.

Ytterligare några omständigheter anser jag anmärkningsvärda i finansdepartementets
sätt att behandla denna fråga:

1. Expeditionschefen Nils Fjellander har upplyst mig om att finansdepartementet
i samband med JO:s förra ingripande i denna sak utfärdade
direktiv om att de företag eller personer, som ansökte om nyss
nämnda skattebefrielse, inte längre skulle tillfrågas om de ville medge
att sekretessen hävdes i deras fall, en möjlighet som sekretesslagen
anvisar i offentlighetens intresse. Genom dessa direktiv har departementet
avsiktligt stängt den av lagen klart anvisade utvägen att skapa
offentlighet.

2. Det har också meddelats mig att direktiv därefter utfärdats om
att alla handlingar i dessa skatteärenden skall föras i ett särskilt hemligt
diarium och att ansökningar om att få se detta diarium skulle
avslås.

3. Slutligen har det meddelats mig att beslut i dessa frågor skulle
fattas av departementschefen, vilket innebär att de inte kan överklagas
i regeringsrätten. Härigenom har vägen att få sekretessbesluten prövade
på laglig väg också stängts.

Till skrivelsen fanns bifogad en kopia av nämnda beslut 6.11.1972,
vilket fattats av departementschefen, statsrådet Sträng.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande följande.

Den av förutvarande justitieombudsmannen Bexelius i ovannämnda
skrivelse till Konungen uttalade uppfattningen, att införandet av ifrågavarande
typ av ärenden i hemligt diarium inte kan anses tillräckligt
motiverat, delas av mig. Jag måste emellertid samtidigt konstatera att
de skäl för uppfattningen, som anförts 1 skrivelsen, tydligen inte förmått
övertyga finansdepartementet i lika mån som mig om uppfattningens
riktighet. Det är bara att beklaga att JO och finansdepartementet
sålunda stannat i olika meningar i den bedömningsfråga det gäller.

De direktiv angående diarieföringen, som utfärdats inom departementet,
har departementschefens sanktion. Denne har också meddelat
det beslut, varigenom Michanek vägrats ta del av diariet. Eftersom

319

statsråd ej står under JO:s tillsyn, kan jag ej ingå på någon prövning
av departementschefens handlande.

Med hänsyn till det anförda lämnade JO Wennergren klagomålen
utan åtgärd och då det upplysts att Kungl. Maj:t genom beslut 28.1.
1972 förordnat att JO Bexelius skrivelse skulle läggas till handlingarna,
förklarade JO Wennergren att principfrågan nu närmast var beroende
av om konstitutionsutskottet vid sin granskning av statsrådsprotokollet
och JO:s verksamhet finner anledning att göra något åt
saken.

Hemlighållande av anställningsavtal

Advokaten Ingemar Brélid anförde i skrivelse till JO.

I Dagens Nyheter och Expressen av den 30/6 1971 uppgavs att i ett
flertal av anställningskontrakten för högre tjänstemän vid Stockholms
läns landsting finnes intagen meningen »Innehållet i detta avtal skall
i görligaste mån hållas hemligt».

Så vitt jag vet, har uppdagandet av detta märkliga förhållande inte
vidare följts upp.

Offentlighetsprincipen är ju en av de viktigaste medlen mot fåtalsvälde
och maktmissbruk. Det är högst förvånande och oroväckande,
att ett landstingsråd överhuvudtaget har kunnat förmås eller förmå sig
själv att underteckna ett avtal där man klart utsäger, att man har för
avsikt att motarbeta offentlighetsprincipen.

Är inte detta tjänstefel?

Av den nämnda artikeln i Dagens Nyheter framgick förutom vad
Brélid uppgivit bl. a. att tidningens medarbetare tagit del av kontrakten
med hemligklausul.

Med anledning av klagomålen infordrades upplysningar från landstinget,
varvid de åberopade tidningsartiklarna bifogades.

Landstingets personalnämnd anförde i till JO inkomna upplysningar
avgivna av direktören Ivar Skilje och avdelningschefen Lars Andersson
följande.

I samband med omorganisationen av Stockholms läns landsting den
1 januari 1971 överfördes ett stort antal tjänstemän från Stockholms
kommun till landstinget. Ett antal av dessa hade personliga anställningsavtal
(kontrakt) med kommunen, i vilka ingick en klausul »att
innehållet i detta avtal skall i görligaste mån hållas hemligt». Vid övergången
till landstinget träffades formellt nya avtal med ifrågavarande
anställda. Dessa avtal fick samma lydelse som de tidigare ingångna.
Denna klausul är intagen i 12 av de f. n. gällande enskilda anställningsavtalen
hos Stockholms läns landsting.

Som företrädare för landstinget vid träffande av dessa avtal fungerade
Kommunalförbundet för Stockholms stads och läns regionala frå -

320

gor (KSL). Kontrakten godkändes av KSL:s personalnämnds förhandlingsdelegerade
och besluten fattades av KSL:s styrelse.

Enligt vad som uppgivits från Stockholms kommun har det ursprungliga
syftet med den påtalade bestämmelsen varit att undvika spridning
av kännedom om de enskilda anställningsavtalen på respektive arbetsplatser.

Vid olika tillfällen har förekommit att representanter för pressen
begärt att få ta del av anställningsavtalen. Detta har medgivits utan
någon fördröjning, vilket också framgår av de tidningsartiklar som bifogats
herr Brélids skrivelse.

Med hänsyn till att innehållet i den påtalade meningen i anställningskontrakten
av utomstående tillmätts en vidare innebörd än som avsetts,
har förvaltningskontoret för avsikt att när fråga uppstår om ändring
av befintliga enskilda anställningsavtal eller om träffande av nya
sådana föreslå vederbörande förvaltning att den påtalade meningen
ej medtages.

Brélid inkom med påminnelser.

Med anledning av vad som upplysts i landstingets svar anmodades
härefter Stockholms kommuns personalnämnd att inkomma med yttrande.

Nämnden åberopade som sitt yttrande ett av lönedirektören Lars
Gräslund avgivet tjänsteutlåtande av följande lydelse.

I det formulär till anställningskontrakt, som personalnämnden använt
sig av, har ingått en numera slopad klausul med den ordalydelse
som uppgivits (»Innehållet i detta avtal skall i görligaste mån hållas
hemligt»). Syftet med klausulen har varit att parterna i överensstämmelse
med vad som torde vara allmän praxis skulle avhålla sig från
att ge publicitet åt kontraktets innehåll för att ej försvåra för kommunen
att tillämpa en individuell lönesättning. Till följd härav har
kommunen underlåtit att ange förekommande kontraktslöner i Stockholms
kommunalkalender, där lönegradsplaceringen för varje tjänsteman
eljest redovisas och därigenom får en publicitet som torde vara
mindre vanlig även på det offentliga området. I vilken utsträckning
nämnden skall vara aktiv för att sprida kännedom om anställningskontrakten
är en lämplighetsfråga, som nämnden äger att bedöma med
hänsyn till vad kommunens intressen anses kräva.

Den påtalade avtalsbestämmelsen riktar sig inte mot offentlighetsprincipen.
Anställningskontrakten har av kansliet alltid behandlats såsom
offentliga handlingar, vilka varje medborgare kan få tillgång till.
I de fall, då någon begärt det, har kontrakten självfallet tillhandahållits.
Representanter för pressen har sedan länge vid skilda tillfällen utnyttjat
möjligheterna att ta del av kontrakten, som bl. a. kommenterats
i journalisten Mert Kubus år 1968 utkomna bok »Det politiska
spelet i stadshuset». Frågan är om inte de kontrakt som finns för vissa
av kommunens chefstjänstemän, fått särskilt omfattande Offentlighet
under årens lopp.

Det kan ej heller med fog göras gällande att klausulen i fråga verkat
vilseledande och haft den oavsiktliga konsekvensen, att kontrakten
uppfattats såsom hemliga handlingar. Den personal vid kansliet, som
svarar för handlingars förvaring, vet att anställningskontrakten ej i

321

något avseende är sekretessbelagda. Journalister och företrädare för
de fackliga organisationerna, sorn är initierade i kommunens förvaltning
och därför känner till kontraktens existens, torde likaledes vara
väl underkunniga om kontraktens karaktär av offentlig handling. Andra
utomstående lär inte konfronteras med klausulen, förrän de tar del av
något kontrakt eller uppmärksammas på den genom pressen, och i deras
fall har klausulen varit verkningslös, därest den syftat till att hemlighålla
handlingen.

Kansliet kan för sin del inte finna någon saklig grund för påståendet
att offentlighetsprincipen trätts för när genom den påtalade avtalsklausulen.
Det skall dock medges att den kunde ha fått en utformning
som bättre svarat mot dess syfte. Den har på senare tid borttagits
emedan den, förutom att den givit upphov till misstolkningar, bedömts
vara obehövlig.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande.

De anställningskontrakt varom här är fråga, s. k. individuella kontrakt,
är upprättade mellan landstinget respektive kommunen, å ena,
samt enskild part, å andra sidan. De förvaras hos nyssnämnda myndigheter.
Kontrakten är därmed allmänna handlingar enligt stadgandet i
2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen (TF) att alla hos kommunal myndighet
förvarade handlingar, vare sig de inkommit till myndigheten eller
blivit där upprättade, är allmänna. Enligt 2 kap. 1 § TF kan allmänna
handlingar hållas hemliga endast i fall, som anges i lag, nämligen
i lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar,
den s. k. sekretesslagen. I sekretesslagen finns inte något stadgande
som möjliggör hemlighållande av ifrågavarande kontrakt. De
är därmed offentliga handlingar.

Enligt den påtalade kontraktsklausulens lydelse Skall innehållet i avtalet
i görligaste mån hållas hemligt. Avtalet är undertecknat av Stockholms
läns landsting eller Stockholms kommun, å ena, och den anställde
tjänstemannen, å andra sidan. Enligt avtalsrätten betyder en
sådan klausul att parterna förpliktar sig gentemot varandra att förfara
på det sätt som avtalats. Det innebär alltså att landstinget och kommunen
förbundit sig och sina organ att verka för att innehållet i avtalet
ej uppenbaras liksom att de anställda tjänstemännen gjort motsvarande
åtagande. Avtal skall hållas. Ingen av parterna kan därför
underlåta att i görligaste mån hålla avtalets innehåll hemligt utan att
begå avtalsbrott.

Kontraktsklausulen härrör från Stockholms kommun, varifrån den
övertagits i några fall av landstinget. Av särskilt intresse är därför vad
som från Stockholms kommuns sida anförts beträffande tolkningen av
avtalsklausulen. Personalnämnden har förklarat att den kunde ha fått
en utformning som bättre svarat mot dess syfte. Detta skulle nämligen
ha varit att förplikta parterna att avhålla sig från att ge publicitet åt
avtalets innehåll för att ej försvåra för kommunen att tillämpa en individuell
lönesättning. Nämnden har i anslutning härtill framhållit att

11 Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

322

frågan i vilken utsträckning nämnden skall vara aktiv för att sprida
kännedom om anställningskontrakten är en lämplighetsfråga, som
nämnden äger att bedöma med hänsyn till vad kommunens intressen
anses kräva. Häri kan jag utan tvekan instämma, ehuru jag samtidigt
måste inskjuta att det ingalunda av kontraktsklausulens lydelse framgår
att den skulle ha en sådan ytterst begränsad räckvidd. Förpliktar
man sig att i görligaste mån hålla innehållet i ett avtal hemligt, har
man enligt vanligt sätt att läsa förpliktat sig till betydligt mycket mera
än att avhålla sig från att genom pressreleaser och annan för tryckt
skrift avsedd information ge publicitet åt innehållet.

Enligt personalnämnden riktar klausulen sig inte mot offentlighetsprincipen
och nämnden kan för sin del inte finna någon saklig grund
för påståendet att offentlighetsprincipen trätts för när. När personalnämnden
gör dessa uttalanden sker det uppenbarligen med utgångspunkt
i att klausulen inte förpliktat kommunen till annat eller mera
än att avhålla sig från att publicera eller låta publicera innehållet i
avtalet. Om klausulens effekt verkligen begränsat sig härtill, kan jag
instämma i att den vad gäller arbetsgivarpartens åligganden inte kränkt
offentlighetsprincipen. Det lär väl dock inte nu gå att utröna vilken
innebörd som parterna vid de olika tjänsteavtalens ingående verkligen
lagt in i klausulen och hur den i realiteten tillämpats och verkat. Jag
kan därför vid min bedömning inte gärna utgå från annat än klausulens
faktiska ordalydelse och pröva om en klausul med sådan ordalydelse
är förenlig med en myndighets åligganden enligt offentlighetsprincipen
eller ej. Vidare anser jag mig också böra pröva om klausulen
är godtagbar ur offentlighetsprincipens synvinkel med hänsyn till de
effekter den får för den enskilde kontraktsparten, den anställde tjänstemannen.

Offentlighetsprincipen innebär enligt 2 kap. 1 § TF att envar till
främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall
ha rätt till fri tillgång till allmänna handlingar. I rätten får gälla endast
de inskränkningar som anges i sekretesslagen. Ifrågavarande anställningskontrakt
är allmänna och offentliga handlingar. Jag kan svårligen
finna det förenligt med offentlighetsprincipen med den utformning
i sak och syfte som den har att Stockholms kommun respektive
Stockholms läns landsting förpliktar sig att i görligaste mån hålla innehållet
i handlingarna hemligt.

I 2 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen sägs att, om hos myndighet
finns allmän handling, som skall hållas hemlig, och myndigheten anser
särskild åtgärd böra vidtas till beredande av trygghet mot obehörigt
utlämnande, myndigheten får förse handlingen med anteckning om
att den är hemlig. Sådan anteckning verkar som en tjänsteföreskrift
som alla myndighetens befattningshavare har att åtlyda. Intas i ett
avtal en klausul om att avtalets innehåll i görligaste mån skall hållas

323

hemligt, föreligger stor risk att klausulen uppfattas som en liknande
tjänsteföreskrift. Personalnämnden har emellertid uppgett att klausulen
inte haft den oavsiktliga konsekvensen att kontrakten av personalen
uppfattats som hemliga handlingar. Den personal som svarat för
handlingarnas förvaring har vetat att anställningskontrakten ej i något
avseende är sekretessbelagda och representanter för pressen har
inte haft några svårigheter att få ta del av handlingarna, när de begärt
det. Hur förhållandet varit i detta avseende hos den personal som
förvarat motsvarande avtal hos landstinget är ej upplyst, dock att pressen
utan fördröjning kunnat ta del vid begäran härom. Ej heller har
upplysts vilka instruktioner personalen på någotdera stället har när
det gäller handläggningen av en framställning från en kontraktsanställd
tjänsteman att få ta del av en annan kontraktsanställd tjänstemans
avtal. Mot bakgrund av att syftet med klausulen angetts vara att
underlätta för kommunen att tillämpa en individuell lönesättning kan
befaras att svårigheter i sådana fall kan ha mött för tjänstemannen att
utöva sin grundlagsstadgade rätt att ta del av den offentliga handlingen
i fråga. Vidare kan inte uteslutas att nyanställd eller vikarierande
personal kan av klausulen ha föranletts att söka undanhålla avtalen
när någon — från pressen, ‘allmänheten eller myndighetens egna tjänstemän
— begärt få läsa dem. De uppenbara risker för förväxling med
en tjänsteföreskrift av hemligstämplingens natur som avtalsklausulen
måste ha vållat kommer i mina ögon klausulen att framstå som än
mera förkastlig ur offentlighetsprincipens synvinkel.

Ser man härefter saken från den kontraktsslutande tjänstemannens
synpunkt finner man att denne enligt klausulen förbundit sig att i görligaste
mån hålla avtalets innehåll hemligt. Han har alltså förbundit
sig till en tystnadsplikt i fråga om innehållet främst då tydligen gentemot
sina kontraktsanställda kolleger. Härom är att säga att tystnadsplikt
i och för sig i vissa fall torde kunna åläggas en tjänsteman beträffande
innehållet också i en allmän och offentlig handling, se Kaijser,
Förvaltningsrättslig tidskrift 1961 s. 74 och SOU 1966: 60 s. 106.
Med hänsyn härtill anser jag inte att någon avgörande kritik kan riktas
mot klausulen ur nu anlagd synvinkel. Däremot skulle det ha ingett
allvarliga betänkligheter om arbetsgivarparten avkrävt den anställde
ett löfte att inte heller söka skaffa sig kännedom om innehållet
i övriga kontraktsanställdas avtal. En myndighet kan inte avtala
bort den rätt någon — anställd eller annan — har enligt tryckfrihetsförordningen
att ta del av en allmän och offentlig handling.

Som framgår av det anförda kommer jag till slutsatsen att ifrågavarande
avtalsklausul strider mot offentlighetsprincipen sådan den uttryckts
i 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och att det därför inte har
varit riktigt att ta in klausulen i anställningsavtalen. Då jag anser mig
kunna fästa tilltro till att klausulen inte tillämpats så att den försvårat

324

för pressen och allmänheten att ta del av avtalen och då såväl Stockholms
kommun som Stockholms läns landsting förklarat att klausulen
ej längre tas in i de anställningsavtal som ingås, låter jag det stanna
vid de gjorda uttalandena. Jag förutsätter dock att kommunen och
landstinget med det snaraste tillser att klausulen, i den mån den fortfarande
förekommer i några tidigare ingångna, ännu gällande kontrakt,
blir struken där.

Fråga om handlingar var förvarade hos kommunal myndighet

I skrivelse till JO anförde Thomas Michelsen klagomål mot Stockholms
läns landsting i huvudsak enligt följande.

Protokoll från AB Storstockholms Lokaltrafik (SL) förvarades bevisligen
hos landstinget, varför de borde vara att betrakta som offentlig
handling. Det fanns anledning anta att styrelseprotokoll från det
kommunägda bolaget SL spelade en viktig roll som underlag för beslut
inom landstingets nämnder. Landstingsrådet Bertil Jonberger hade
dock vägrat Michélsen att ta del av dessa styrelseprotokoll.

Michélsen framhöll avslutningsvis att det fanns ett berättigat intresse
att kunna följa bolagets verksamhet. Han hemställde att JO prövade
frågan om protokoll från SL:s styrelse var att betrakta som offentliga
handlingar.

Till klagoskriften fanns fogade dels ett 25.4.1972 avgivet yttrande av
landstingsjuristen Lars Borg, dels skrivelse dagtecknad 10.5.1972 från
Jonberger till Michélsen, varav framgick att Jonberger översänt Borgs
yttrande till Michélsen samt att Jonberger delade Borgs uppfattning
i frågan.

Borgs yttrande hade, såvitt nu är ifråga, följande lydelse.

Beträffande den verksamhet SL bedriver kan fastslås att den är av
rent ekonomisk natur. Hos bolaget förvarade handlingar är alltså icke
allmänna utan enskilda handlingar.

Den omständigheten att handlingarna av bolaget överlämnats till befattningshavare
hos landstingskommunen för att för bolagets räkning
förvaras i någon landstingskommunens lokal betyder ej att handlingarna
är att anse som förvarade hos kommunal myndighet. Handlingarnas
överlämnande för förvaring medför ej att något ärende anhängiggjorts
hos myndigheten.

På samma sätt är handlingar som inkommit till en befattningshavare
hos myndigheten privat och som ej angår något tjänsteärende ej
att anse som inkomna till myndigheten i tryckfrihetsförordningens mening.
Om kommunalt bolag överlämnar handlingar till kommun i dess
egenskap av aktieägare för att vara tillgängliga för dem som skall företräda
kommunen på bolagsstämman, måste handlingarna såsom tillhörande
kommunalt tjänsteärende anses ha inkommit till kommunal

325

myndighet och följaktligen utgöra allmänna handlingar (jfr JO:s ämbetsberättelse
1968 s. 498).

Såvitt jag har mig bekant bedriver landstingets bolag ej annat än
rent ekonomisk verksamhet. Vad ovan anförts beträffande SL torde
därför vara tillämpligt även på övriga bolag.

Avslutningsvis må nämnas att frågor som rör kommunala bolag,
bl. a. former för insyn och inflytande i sådana bolag, för närvarande
är föremål för behandling av utredningen om den kommunala demokratin.

JO Wennergren anförde i anslutning härtill att det i 2 kap. 7 § TF
uttryckligen anges att vad som är stadgat om allmänna handlingar inte
är tillämpligt på »enskilda brev och skrifter» som överlämnats till myndighet
»uteslutande för förvaring och vård». Ett kommunalt bolags
handlingar torde vara att hänföra till »enskilda brev och skrifter». Vad
som bör förstås med »uteslutande för förvaring och vård» kan lämna
utrymme för olika meningar och begreppets tillämpning på olika slags
förvaringssituationer kan också ge upphov till skilda ståndpunktstaganden.

Avslutningsvis uttalade JO Wennergren.

Jag anser mig inte böra göra någon egen bedömning på denna punkt
i det aktuella fallet. Det för praxis vägledande uttalande, som kan behövas
här, kan och bör göras ej av mig utan av regeringsrätten. Med
ett konstaterande av att den ståndpunkt som landstingsförvaltningen
intagit inte kan läggas någon till last som tjänstefel avslutar jag därför
ärendet.

Till myndighet under hand överlämnat korrektur till statsverkspropositionen
är ej allmän handling

Med anledning av att en journalist påtalat att han hos socialstyrelsen
vägrats ta del av utdrag ur statsverkspropositionen som kommit till styrelsen,
uttalade JO Bexelius efter hänvisning till föreskriften i 2 kap.
5 § tryckfrihetsförordningen att handling skall anses upprättad då den
expedierats eller, om expedition ej ägt rum, då målet eller ärendet till
vilket handlingen hör blivit av myndigheten slutbehandlat.

Förslaget till statsverkspropositionen till 1972 års riksdag skall enligt
under hand inhämtad uppgift justeras i konselj den 3.1.1972. I enlighet
med nyssnämnda stadgande i 2 kap. 5 § TF var förslaget dessförinnan
inte att anse såsom allmän handling i Kungl. Maj:ts kansli.

Laga hinder möter inte mot att låta annan myndighet ta del av utarbetat
förslag till beslut, innan detsamma justerats och expedierats.
Ett dylikt förfarande, som är en ofta förekommande form av samråd
mellan tjänstemän hos olika myndigheter, medför icke att den handling,
varom fråga är, skall anses upprättad i TF:s mening.

326

I enlighet med vad nu sagts har den omständigheten, att socialstyrelsen
i det nu aktuella fallet fått ta del av korrektur till förslaget till
statsverksproposition i viss del, inte medfört att förslaget blivit att anse
såsom färdigställt och därmed allmän handling.

Denna verkan inträder först sedan propositionen blivit beslutad i konselj
och expedierad.

Socialstyrelsen har alltså inte varit skyldig att utlämna det korrektur
till statsverksproposition i viss del, som styrelsen fått mottaga för samråd
med vederbörande departement.

Utkast och förslag sorn utväxlas under hand mellan myndigheter
behöver därigenom ej bli allmänna handlingar

Med anledning av uppgifter i pressen att skolöverstyrelsen sökt »mörklägga»
en av riksrevisionsverket upprättad revisionsrapport om statens
skolor för vuxna (SSV) togs saken upp till undersökning. Av utredningen
framgick bl. a. att SÖ tillsatt en särskild arbetsgrupp — SSVgruppen
— för undersökning av SSV:s organisation och arbetssätt samt
att SÖ begärt biträde av RRV vid undersökningen. RRV hade därvid
gjort en fullständig revision av skolornas verksamhet och var sommaren
1971 färdig med den förut nämnda rapporten. Om de händelser som
utspelade sig inför offentliggörandet av rapporten anförde JO Wennergren
bl. a.

När det gäller det s. k. mörkläggningsförsöket är följande att märka.

1 fråga om handling som skrivs hos en myndighet är huvudregeln enligt

2 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen att handlingen inte skall anses upprättad
och därmed allmän och offentlig förrän handlingen expedierats
från myndigheten eller, om expedition ej äger rum, förrän ärendet
blivit av myndigheten slutbehandlat. Det betyder bl. a. att utkast, förslag
och annat arbetsmaterial är undantaget från offentligheten. Tanken
bakom detta är att det interna arbetet skall vara fredat från inblandning
utifrån från pressens och allmänhetens sida. Det undantag från
offentligheten, som ligger i att en handling som författas hos en myndighet
inte blir offentlig förrän den expedierats eller ärendet slutbehandlats,
har i praxis också ansetts tillämpligt på det fall då utkast,
förslag, e. d. handling under hand överlämnas från en myndighet till
en annan för samråd. Rättspraxis är visserligen ej fullt entydig på
denna punkt men det framstår inte som obefogat att göra gällande att
det utkast till revisionsrapport som 7.5.1971 tillställdes bl. a. SÖ och
som därvid av RRV betecknades som arbetsmaterial inte därigenom
blev att betrakta som en handling vilken enligt 2 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen
var att anse som expedierad och därmed upprättad, allmän
och offentlig. Det är inte ovanligt att, då en myndighet anlitar en annan
myndighet för viss undersökning, utredning eller bedömning, myndigheterna
på detta sätt under arbetets gång kommunicerar med varandra
under hand utan att handlingarna blir att bedöma som annat än arbetshandlingar
vilka ej får karaktär av allmänna och offentliga handlingar

327

förrän ärendet slutbehandlats. Synsättet är dock ägnat att inge betänkligheter
från allmän offentlighetssynpunkt och jag anser mig därför böra
inskjuta att det bör tillämpas med stor restriktivitet.

Tydligt är att SÖ och RRV sett på revisionen av vuxenskolorna ur
skilda synvinklar. För SÖ torde den ha framstått som ett underordnat
led i en av SÖ inledd och ledd större undersökning, medan RRV synes
ha sett det som ett vanligt, fristående förvaltningsrevisionellt ärende
som tagits upp på förekommen anledning. Skillnaden i synsätt kan till en
del förklara den meningsbrytning som uppkom när rapporten slutjusterats
och ställning skulle tas till den fortsatta behandlingsgången. För
RRV måste det då tett sig självklart att därefter den åtgärden skulle
vidtas att rapporten skulle remitteras till berörda myndigheter för
yttrande över de anmärkningar m. m. som rapporten innehöll. För SÖ
åter har detta kanske inte framstått som lika självklart mot bakgrund
av det fortfarande pågående arbetet i SSV-gruppen. Vilken uppfattning
man än kan ha om det berättigade i att se RRV:s rapport som tillhörande
SÖ:s undersökning kan en sådan syn dock inte avvisas som helt
grundlös och den ställer i vart fall SÖ:s handlande i samband med meddelandet
om att RRV ämnade expediera och därmed offentliggöra revisionsrapporten
i mer förklarande dager.

Av de uppgifter SÖ lämnat framgår att från SÖ gjorts framstötar
genom Sönnerlind, Ekvall och genom Orring i dennes brev till Lindmark
om överläggningar angående offentliggörandet av RRV:s revisionsrapport.
Annat har emellertid inte framkommit än att överläggningarna
skulle syfta till en diskussion om tiden och sättet för publiceringen.
Läser man Orrings brev 25.10.1971 till skolstyrelsen i Härnösand
får man emellertid det intrycket att meningen var att överläggningarna
skulle gälla inte så mycket tiden och sättet för publiceringen som
frågan om undersökningen över huvud taget skulle publiceras i det
aktuella skedet. Orring har förklarat sitt skrivsätt med att han gjort
sig skyldig till minnesfel och förväxlingar av samtal och händelser som
ägt rum under tiden mellan juli och oktober. Jag anser mig kunna fästa
tilltro till denna förklaring, ehuru jag samtidigt måste beteckna det
som beklagligt och otillfredsställande att innehållet i en tjänsteskrivelse
på detta sätt fick ett oriktigt innehåll och därtill ett innehåll som var
ägnat att ge skolstyrelsen och SSVH en annan och för SÖ mer positiv
bild av SÖ:s agerande än det fanns sakligt underlag för.

En omständighet som gör att jag inte ser alltför allvarligt på mörkläggningsfrågan
i detta fall är att, som jag förut framhållit, tryckfrihetsförordningens
offentlighetsregler lämnar visst rum för »mörkläggning»
av det interna arbetet och arbetsmaterial i pågående ärenden. Det framstår
därför inte som en fullständigt orimlig tanke att inlänka RRV:s
revisionsrapport som arbetsmaterial i det hos SÖ pågående ärendet om
undersökning av SSV och låta slutjusteringen av rapporten och dess
offentligblivande anstå till dess denna undersökning slutförts. Tanken
var visserligen helt oförenlig med RRV:s syn på sin revision och jag
hyser själv ingen sympati för den men SÖ måste ändå anses ha varit
oförhindrad att föra fram den diskussionsledes till RRV. Att RRV utifrån
sina förutsättningar därvid inte gärna kunde göra annat än avvisa
den som oantagbar är en annan sak.

Sammanfattningsvis kan jag alltså inte finna att SÖ verkat på ett
otillbörligt sätt i frågan om när och hur RRV:s revisionsrapport skulle
bringas till offentligheten.

328

I en skrift, som inkom till JO 27.1.1971, klagade K. över socialnämndens
behandling av en ansökan från honom om socialhjälp, därvid
han anförde i huvudsak följande: K. hade 23.12.1970 hos socialbyrå
1, Karusellplan i Stockholm, anhållit om hyresbidrag för januari
1971. Han hyrde en möblerad fyrarumsvilla i Älvsjö av fru Ann-Mari
Lundstedt, Västerås, för en överenskommen grundhyra av 1.250 kr.
per månad att betalas förskottsvis. Utöver grundhyran tillkom vissa
kostnader för oljeeldning och vattenförbrukning. Stockholms socialnämnds
delegerade för socialhjälpsärenden beslöt 20.1.1971 att avslå
hans ansökan »å bidrag till hyreskostnader för januari med 1.350:—
för andrahandslägenhet» med hänsyn till inkomstförhållandena under
december och till att K. torde ha haft möjlighet att erhålla annan bostad
till rimligare kostnad.

Därefter inkom 24.3.1971 till JO ytterligare en skrift från K. Vid
skriften fanns fogat ett av socialdirektören Bengt Andersson den

18.2.1971 avgivet tjänsteutlåtande till Stockholms socialnämnd. Utlåtandet
hade formen av en utredning rörande en familj med beteckningen
LKK 330310-935. Vidare fanns vid skriften fogat fotostatkopior
av K:s första skrift till JO jämte då medsända handlingar. Av de senare
handlingarna kunde utan svårighet utläsas, att utlåtandet av 18.2.1971
avsåg K. — K. uppgav att han 22.2.1971 fått de nyssnämnda handlingarna
per post från sin hyresvärd Ann-Mari Lundstedt i Västerås. K.
anhöll, att JO måtte pröva huruvida någon handlat i strid med gällande
sekretessbestämmelser genom »detta upprörande brott mot personlig
integritet».

Efter remiss den 10.2.1971 i anledning av den första klagoskriften
inkom socialnämnden i Stockholm den 2.4.1971 med yttrande rörande
handläggningen av bidragsärendet. Vid yttrandet var fogat förenämnda
tjänsteutlåtande 18.2.1971.

Efter ytterligare remiss i anledning av den sista klagoskriften inkom
socialnämnden med nytt yttrande och fogade därvid särskilt yttrande
av sekreteraren Sven Lundstedt. Av dessa yttranden framgick till en
början följande: I anledning av den första remissen från JO gjordes
en utredning inom nämndens sociala avdelning rörande K., främst för
att utröna om socialhjälpsdelegerade fattat sitt beslut på grundval av
felaktiga uppgifter såsom K. påstått. Utredningen redovisades i socialdirektörens
tjänsteutlåtande 18.2.1971, som var avsett att ligga till
grund för det yttrande socialnämnden i Stockholm skulle avgiva till

329

JO som svar på remissen. Före nämndens sammanträde, då JO-remissen
skulle besvaras, hade tjänsteutlåtandet tillställts bl. a. Sven Lundstedt,
som tjänstgör vid nämndens personalbyrå och är make till AnnMari
Lundstedt. Sven Lundstedt, som ej tagit någon del i utredningen
av socialhjälpsärendet, översände tjänsteutlåtandet till sin hustru, vilken
i sin tur vidarebefordrade detsamma till K.

I sitt yttrande redogjorde Sven Lundstedt ingående för sina och AnnMari
Lundstedts mellanhavanden med K. som hyresgäst. Av redogörelsen
framgick, att K. underlåtit att betala förfallen hyra till AnnMari
Lundstedt samt att Sven och Ann-Mari Lundstedt vidtagit ett
flertal åtgärder för att driva in hyran. Rörande översändandet till hustrun
av tjänsteutlåtandet anförde Sven Lundstedt följande:

Eftersom K. förklarat dels att han icke kunnat betala januarihyran
därför att han helt saknat inkomster i december 1970, dels att billigare
bostad ej erbjudits honom (han har uppgivit att han tillfälligt hyrt
ut sin möblerade lägenhet i Finland) och att han därför ämnar bita
sig fast så länge det går ansåg jag det angeläget att han fick ta del
av socialnämndens tjänsteutlåtande 94/1971. Den utredning som ligger
till grund för utlåtandet jävar nämligen IC:s båda ovanstående påståenden
och visar på nytt att han far med osanning. Det är givetvis
också därför som han känner sig kränkt, precis som han kände sig
kränkt när han beslogs med lögn ifråga om sina föregivna bankförbindelser.
Anfall är bästa försvar tycks K. mena. Att socialnämndens
tjänsteutlåtande med svar på en JO-remiss är att betrakta som en
offentlig handling — tjänsteutlåtandena sänds bl. a. till dagspressen
— har jag icke ifrågasatt.

Socialförvaltningen anförde i sitt yttrande följande.

Vad gäller beredning och handläggning i övrigt av ärenden, som
angår enskilds personliga förhållanden såsom t. ex. remissvar av nu
ifrågavarande art iakttages inom socialförvaltningen och socialnämnden
rutinmässigt åtgärder för att följa gällande sekretesslagstiftning och
därmed också så långt det är möjligt skydda den personliga integriteten.
Vid utsändningen av handlingar i sådana ärenden inför ett nämndsammanträde
tillställes handlingarna nämndens ledamöter och suppleanter
ävensom de tjänstemän, som antingen regelmässigt finns närvarande
vid nämndsammanträdet eller på grund av sin ställning inom
förvaltningsorganisationen anses böra få taga del av dem. Sven Lundstedt
tillhör sistnämnda kategori. I enlighet med offentlighetsprincipen
översänds till dagspressen samtliga handlingar, som ska bli föremål
för socialnämndens handläggning. Självklart prövas dessförinnan
om någon handling eller del därav skall sekretessbeläggas eller om
några förbehåll enligt sekretesslagen skall göras.

Under hand har från socialförvaltningen inhämtats att utlåtandet
icke översänts till pressen. I sitt yttrande fastslog socialförvaltningen
vidare att Ann-Mari Lundstedt icke var behörig att taga del av utlåtandet,
samt att K. skulle ha delgivits handlingen antingen från om -

11* Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

330

budsmannaexpeditionen eller med tjänsteskrivelse direkt från socialförvaltningen.

Socialförvaltningen anförde avslutningsvis:

Sven Lundstedt har i denna del handlat fel. Han har åberopat god
tro med avseende på att nämndens »tjänsteutlåtande med svar på en
JO-remiss är att betrakta som en offentlig handling». Även om förvaltningen
med hänsyn till vad tidigare anförts i detta tjänsteutlåtande
inte kan acceptera denna förklaring torde dock såsom förmildrande
omständigheter för Sven Lundstedts handlande få räknas att hans
avsikt varit att ifrågavarande utlåtande skulle tillställas K. och inte
ges allmän spridning samt att det för honom förelegat uppenbara
svårigheter att i sitt redovisade privata mellanhavande med K. bortse
från de uppgifter om K. som han erhållit i tjänsten.

Länsstyrelsen i Stockholms län lämnade i beslut 21.4 och 5.10.1971
K:s besvär över socialhjälpsdelegerades förenämnda beslut utan bifall.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

I ärendet har icke framkommit något som ger stöd för K:s klagomål
över att hans ansökan om socialhjälp skulle ha blivit felaktigt behandlad.
Klagomålen i denna del föranleder därför inte någon åtgärd.

Vad därefter angår klagomålen mot Sven Lundstedt är i ärendet
utrett följande: I anledning av JO-ämbetets första remiss till socialnämnden
avgav socialdirektören ett den 18.2. 1971 dagtecknat »tjänsteutlåtande»
till nämnden, däri föreslogs att JO:s remiss skulle av nämnden
besvaras genom att till JO överlämna och åberopa socialdirektörens
tjänsteutlåtande. Vid sammanträde den 23.3.1971 beslöt nämnden
i enlighet med socialdirektörens förslag. Redan dessförinnan översände
Sven Lundstedt en kopia av tjänsteutlåtandet till Ann-Mari Lundstedt,
som i sin tur lämnade utlåtandet till K. Utlåtandet innehöll uppgifter
rörande K:s personliga förhållanden.

Beträffande frågan huruvida Sven Lundstedt ägt tillställa sin hustru
kopian av utlåtandet är först och främst att beakta att 64 § socialhjälpslagen
innefattar förbud för den, som är eller varit verksam vid
behandlingen av fråga enligt socialhjälpslagen att obehörigen yppa
vad han därvid erfarit rörande enskilds personliga förhållanden. I det
nu aktuella fallet fanns det inte något som helst skäl att ur tjänstesynpunkt
delge Ann-Mari Lundstedt uppgifter rörande K:s personliga
förhållanden. Sven Lundstedt synes emellertid vilja hävda att överlämnandet
av tjänsteutlåtandet likväl inte innebar något åsidosättande
av den i 64 § socialhjälpslagen stadgade tystnadsplikten. Till stöd härför
har anförts att utlåtandet, då det översändes till hustrun, var en
offentlig handling, som envar ägde ta del av.

Beträffande denna invändning är följande att beakta: Den i grund -

331

lag fastslagna rätten för envar att ta del av myndighets handlingar
avser allmänna handlingar, varmed förstås alla hos myndighet förvarade
handlingar, vare sig de till myndigheten inkommit eller blivit där
upprättade. Handling av det slag, varom i ärendet är fråga, skall enligt
2 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen anses upprättad och därmed i princip
tillgänglig för envar, när den expedierats eller, om expedition ej
sker, då ärendet blivit av myndigheten slutbehandlat. Enligt instruktionen
för socialdirektören har denne att tillse att de ärenden som skall
handläggas av nämnden är beredda. Det åligger honom därvid att
avge de utlåtanden som socialnämnden påkallar. Socialdirektören är
sålunda underställd nämnden. Vid avgivandet av det aktuella tjänsteutlåtandet
fullgjorde han sålunda uppdrag av nämnden. Han hade
därvid inte sådan självständig ställning i förhållande till nämnden att
han kunde anses utgöra kommunalmyndighet i tryckfrihetsförordningens
mening (se RÅ 1969 ref. 9). Hans utlåtande blev därför ej
allmän handling hos nämnden förrän ärendet slutbehandlats av denna.
Detta skedde tidigast den 23.3.1971. Utlåtandet var alltså inte att
anse såsom allmän och för envar tillgänglig handling hos nämnden,
när Sven Lundstedt översände en kopia av handlingen till sin hustru.

Av socialnämndens yttrande framgår emellertid att det är praxis
hos nämnden att till dagspressen översända samtliga handlingar, som
skall bli föremål för socialnämndens handläggning och som inte skall
hållas hemliga.

Det får med hänsyn till vad nu sagts om praxis hos nämnden för visst
antagas att Sven Lundstedt — låt vara felaktigt — utgick från att
socialdirektörens tjänsteutlåtande var en handling, som var tillgänglig
för envar, oaktat ärendet inte slutbehandlats hos nämnden. Härtill
kommer att ett yttrande till JO i ett där anhängigt ärende blir, då yttrandet
inkommit till JO, på grund av stadgandet i 10 § andra stycket
sekretesslagen offentlig handling, även om det innehåller uppgifter om
någons personliga förhållanden.

Även om det av socialdirektören avgivna tjänsteutlåtandet i det av
nämnden ännu ej slutbehandlade ärendet var, såsom Sven Lundstedt
tydligen trodde, en allmän handling, som ej kunde hållas hemlig, torde
detta förhållande likväl inte vara av beskaffenhet att inverka på den
tystnadsplikt som ålåg honom enligt socialhjälpslagen. Sven Lundstedt
var på grund av denna tystnadsplikt förhindrad att för obehörig omtala
vad han i sin tjänst erfarit om K:s personliga förhållanden. Han
fick exempelvis inte för någon omtala att K. ansökt om socialhjälp. Då
tjänsteutlåtandet innehöll uppgifter härom, ägde han alltså inte på
eget initiativ sprida utlåtandet till personer utanför socialnämnden och
socialförvaltningen, även om uppgifterna fanns i ett yttrande, som
skulle bli tillgängligt för envar. Sven Lundstedt förfor följaktligen felaktigt,
då han sände utlåtandet till hustrun.

332

Sven Lundstedts motiv för sin åtgärd torde vara att söka i de ekonomiska
mellanhavandena mellan hans hustru och K. Sven Lundstedt har
sålunda velat för K. klarlägga, att makarna Lundstedt på grund av sin
kännedom om innehållet i tjänsteutlåtandet var underkunniga om att
K. lämnat felaktiga uppgifter till Ann-Mari Lundstedt såsom hyresvärd
om sina förhållanden. Sven Lundstedt har alltså begagnat upplysningar,
han vunnit i tjänsten, för privatekonomiska syften. Att så skett är
beklagligt. Socialhjälpssökande måste kunna känna sig trygga att de
uppgifter om deras ekonomiska förhållanden, som framkommer under
utredningen i ett socialhjälpsärende, icke utnyttjas emot dem i annat
sammanhang.

Vid bedömning av Sven Lundstedts handlingssätt måste emellertid
tas i betraktande, att det gällde tillämpningen av svårtolkade rättsregler
och att han uppenbarligen utgick från att tjänsteutlåtandet var
en allmän handling, som var offentlig, och att tystnadsplikten därför
inte omfattade uppgifter i sådan handling. Med hänsyn härtill och till
att syftet med utlåtandets översändande till Ann-Mari Lundstedt endast
var att hon skulle vidarebefordra utlåtandet till K. är det fel, som
ligger Sven Lundstedt till last, inte av beskaffenhet att behöva beivras.
Jag låter därför bero vid den erinran som innefattas i det sagda.

När blir röntgenfilm allmän handling?

Genom beslut 8.2.1972 avgjorde JO Wennergren ett klagoärende angående
vägran från centrala röntgenavdelningen på S:t Görans sjukhus
att låta patient se ett röntgenfotografi av sin hand. I ärendet hade
överläkaren Bror Brodén uttalat bl. a. att resultatet av en röntgenundersökning
meddelas av röntgenläkaren till den remitterande läkaren,
som sedan ger patienten ett samlat besked angående alla undersökningar
som utförts och som efter eget bedömande även visar patienten
röntgenbilder. För konsekvensens skull tillämpades denna ordning
i alla fall. I sitt beslut framhöll JO Wennergren att röntgenfilm på allmänt
sjukhus är att anse som allmän handling och att en patient inte
kan nekas att ta del av röntgenfotografier som rör honom själv i annat
fall än då 14 § andra stycket sekretesslagen är tillämpligt, dvs. endast
under förutsättning att det finns »grundad anledning antaga att
genom handlingens utlämnande ändamålet med vården eller behandlingen
skulle motverkas». JO Wennergren konstaterade att centrala röntgenavdelningens
praxis så som den skildrats av Brodén ej stod i överensstämmelse
med gällande lagbestämmelser men lät bero vid en erinran
om vikten av att offentlighetsreglema framdeles efterlevs på avdelningen.

333

Med anledning av beslutet begärdes från röntgenavdelningen genom
doktor Bengt Falk ett förtydligande i fråga om vid vilken tidpunkt en
röntgenfilm blir att anse som allmän handling. Som underlag för frågans
besvarande lämnades följande redogörelse för arbetsrutinerna.

När filmerna framkallats hängs de upp i det s. k. förgranskningsrummet,
där röntgenologen gör en preliminär bedömning och avgör
om undersökningen är färdig och låter i så fall patienten lämna röntgenavdelningen.
Filmerna sorteras därefter in i olika vagnar för upphängning
och demonstration för sjukhusets olika läkare vid följande
dags röntgenrond. Efter denna dikteras röntgenutlåtandet av röntgenologen
och efter utskrift och undertecknande arkiveras film och
kopia av utlåtandet (»remissen»).

Först efter undertecknandet sänds alltså svaret till den inremitterande
läkaren eller avdelningen. Dock finns många variationer av detta
huvudschema. En del utlåtanden kan dikteras direkt i förgranskningen,
framför allt gällande patienter från läkare utanför sjukhuset, som ej
bevistar röntgenronderna. Vidare förekommer preliminärutlåtanden eller
telefonsvar på akuta fall. På större avdelningar med undervisning
förekommer interna röntgenronder där filmer och förslag till utlåtanden
granskas och diskuteras mellan röntgenläkarna. I samtliga fall gäller
dock att den ansvarige röntgenläkarens handläggning av ärendet
avslutas i och med undertecknandet av ett definitivt utlåtande. Flertalet
filmer går därefter direkt till röntgenarkivet. Endast en ringa del
sänds ut till avdelningar eller till läkare utanför sjukhuset. Dessutom
förekommer talrika rekvisitioner av tidigare filmer och utlåtanden mellan
olika sjukhus och läkare.

JO Wennergren yttrade. Som svar får jag till en början erinra om
hur frågan om när en handling skall anses bli allmän handling reglerats
i 2 kap. 5 § andra stycket tryckfrihetsförordningen. Jag kan här
begränsa mig till handling som tillkommer hos myndigheten i ett visst
ärende. Huvudregeln är att sådan handling blir att anse som upprättad
och därmed allmän handling när ärendet blivit slutbehandlat av myndigheten.
Skall handlingen bli föremål för expedition, blir den dock
allmän handling när den expedierats. Expediering är ett formellt begrepp
som hänför sig till att en handling avlåts till annan myndighet,
enskild eller annan utomstående. Däremot blir det som regel inte att
betrakta som expediering då en handling går från en avdelning hos en
myndighet till annan avdelning inom myndigheten.

Tillämpade på handläggningsgången för röntgenfilmerna ger reglerna
vid handen att, om röntgenfilmen expedieras under handläggningens
gång, den därmed blir att betrakta som upprättad och följaktligen
också som allmän handling. Avslutas ärendet genom att röntgenologens
utlåtande — med eller utan röntgenfilm — expedieras till någon,
blir utlåtandet och samtidigt därmed filmen att betrakta som upprättad
och allmän handling då expediering ägt rum. Är expediering av
utlåtandet ej aktuell, vinner utlåtandet egenskap av allmän handling

334

när ärendet eljest är att anse som slutbehandlat, vilket torde få anses
vara fallet i och med att slutligt utlåtande efter färdigställande undertecknats
av röntgenologen. Själva röntgenfilmen blir allmän handling
i samma stund. Det vill synas som det sistnämnda fallet utgör normalfallet.

Det sagda innebär att en patient inte med stöd av tryckfrihetsförordningens
regler om allmänna handlingar kan hävda någon rätt att
få se en röntgenfilm förrän tidigast då slututlåtandet undertecknats,
såvida inte filmen dessförinnan expedierats till någon. På tidigare stadium
är filmen ännu ej allmän handling och röntgenavdelningen kan
efter eget fritt skön avgöra om en patient som då begär det skall få
se »sin» röntgenbild.

Kronofogdemyndighets indrivningskort utgör allmän handling

I ärende om gäldenärs rätt att hos kronofogdemyndighet ta del av
handlingar rörande sin skatteskuld uttalade JO Bexelius följande om
det s. k. indrivningskortet.

Kronofogdens anvisningar till personalen har uppenbarligen byggt
på tanken att indrivningskorten kunde behandlas som minnesanteckningar
enligt TF 2:4 och därför ej var att anse som allmänna handlingar.
Denna uppfattning kan emellertid ej godtagas. Till sin huvudsakliga
funktion är indrivningskorten i stället att anse som förteckningar
över vidtagna åtgärder och liksom andra sådana register omedelbart
tillgängliga för envar enligt TF 2:5. Indrivningskortets karaktär
av allmän handling kan ej rubbas av det förhållandet, att anteckningar
om gäldenärens personliga förhållanden — vilka anteckningar är avsedda
att utnyttjas såsom arbetsmaterial — görs på kortet under ärendets
handläggning. Anteckningar som görs på kortet kan följaktligen
icke undanhållas allmänheten och än mindre gäldenären själv. Anteckningar
som är avsedda såsom arbetsmaterial vid den fortsatta handläggningen
och som tjänstemannen inte är beredd att låta gäldenären själv
få se bör därför överhuvud inte göras på indrivningskorten.

Myndighets service i samband med utlämnande av allmän handling
för läsning på stället

Med anledning av att en person L, som hos ett pastorsämbete tagit
del av personavin angående honom, klagat över att han ej kunnat få
hjälp med tydningen av kodbeteckningarna på avin, uttalade JO Wennergren.

Tryckfrihetsförordningen reglerar endast myndighets skyldighet att
tillhandahålla hos myndigheten förvarade allmänna och offentliga hand -

335

lingar. I vad mån myndigheten skall biträda allmänheten med tydning
av sådan handling är en fråga som närmast har med servicen gentemot
allmänheten att göra. Härom sägs i servicecirkuläret (1972: 406) till
statsmyndigheterna att myndighet på begäran skall lämna upplysningar
från akter samt diarier, register och andra handlingar som är tillgängliga
för allmänheten i den mån det kan ske med hänsyn till arbetets
behöriga gång. Myndighet skall också i övrigt i lämplig utsträckning
gå allmänheten till handa med upplysningar i frågor som rör myndighetens
verksamhetsområde.

De upplysningar L. begärt men ej fått rörde ej pastorsämbetets verksamhetsområde.
Det kan därför diskuteras om de omfattades av den
upplysningsskyldighet som enligt servicecirkuläret åligger ett pastorsämbete.
Det går inte att bortse från att hos en myndighet kan finnas
förvarade handlingar från annan myndighet som bara denna myndighet
kan ge fullständig tydningshjälp till. Samtidigt måste sägas att det framstår
som mindre tillfredsställande att ett pastorsämbete inte kan ge allmänheten
fullständiga upplysningar som hjälp vid läsningen av de folkbokföringshandlingar
som förvaras hos ämbetet. Detta ter sig så mycket
mindre tillfredsställande just i fråga om personavierna som centrala
folkbokförings- och uppbördsnämnden, vars uppgifter numera övertagits
av riksskatteverket, gett ut en handledning om personavierna. Handledningen
heter »Personavin och dess innehåll». Ett exemplar av denna
handledning bör lämpligen finnas hos varje pastorsämbete till ledning
både för ämbetets egna befattningshavare och allmänheten. Fanns handledningen
hos pastorsämbetet då L. begärde få en kodnyckel, hade man
för övrigt varit skyldig tillhandahålla den, eftersom den då var en hos
ämbetet förvarad allmän och offentlig handling. Angeläget är att myndigheterna
vinnlägger sig om biträde med upplysningar i största möjliga
utsträckning till underlättande av allmänhetens studium av de
offentliga handlingarna.

Formerna för tillhandahållande av allmän handling för läsning på
stället

I ett ärende påtalade en person L. att han besökt hälsovårdsbyrån
i Gävle för att ta del av protokoll rörande livsmedelsanalyser. Förste
hälsovårdsinspektören Bengt-Göran Hägg hade emellertid hänvisat
honom att återkomma en annan dag då stadsveterinären var anträffbar.
JO Wennergren anförde vid sin prövning av sakens handläggning bl. a.
följande.

Jämlikt 2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen skall allmän handling,
som ej skall hållas hemlig, på begäran genast eller så snart ske kan utan
avgift tillhandahållas den, som för läsning eller avskrivning på stället
önskar ta del av den. I uttrycket »på begäran» ligger att den enskilde
förväntas göra klart vilken eller vilka handlingar det är fråga om. Intet
hindrar dock att en begäran åsyftar t. ex. tillhandahållande av samtliga
beslut som under en viss tidsperiod meddelats i en viss typ av ärenden.
I nämnda betämmelse sägs emellertid också att, om betydande hinder

336

möter, skyldighet inte föreligger att tillhandahålla handling på stället.
Som betydande hinder har i praxis uppfattats utrymmesbrist, viktigare
tjänsteåligganden eller fara för skada vid begagnande av ömtålig handling.
Det kan vidare åtgå betydande tid att ta fram handlingar från
olika förvaringsplatser. Med hänsyn till det ansvar en myndighet har
för sina arkiverade handlingar ter det sig också naturligt att myndigheten
inte lämnar ut handlingarna till en enskild utan att ha betryggande
garanti för att intet förkommer, skadas etc. Någon kritik kan därför
ej riktas mot en tjänsteman som finner sig ej kunna utlämna en handling
till en besökare för läsning på stället utan att någon avdelas för att
vara närvarande vid läsningen. Detta kan i ett enskilt fall innebära att
hinder möter att genast utlämna begärda handlingar. Kravet på att de
skall utlämnas så snart ske kan kvarstår dock.

Hägg har uppgivit att analysbeskeden förvaras i lösa pärmar och
menat att det måste ifrågasättas om sådana handlingar kan överlämnas
till allmänheten utan samtidig närvaro av ansvarig person. Som framgår
av vad jag nyss anfört har jag ingen invändning mot ett sådant resonemang.
Såvitt framgår av lämnad redogörelse mötte dock inte hinder
vid L:s besök att avdela en tjänsteman att närvara på detta sätt. Enligt
min mening borde därför L. ha kunnat få ta del av handlingarna genast.
Jag lägger dock inte Hägg till last som fel att han, som tydligen var
tveksam om det rätta tillvägagångssättet, i stället hänvisade L. att återkomma
en senare dag då stadsveterinären var anträffbar. Visst rådrum
måste anses stå en tjänsteman till buds som är osäker om hur det hela
bör gå till.

Det ligger i sakens natur att det kan vara svårt för allmänheten att
orientera sig i en myndighets handlingar. Det förväntas därför av myndighetens
befattningshavare att de går allmänheten till handa med upplysningar
och vägledning i samband med en begäran om utbekommande
av allmänna handlingar. Häri ligger dock inte att den som vill se en
sådan handling endast tillåts göra det under sakkunnigt överinseende.
Syftet med offentlighetsprincipen är bl. a. att möjliggöra en fri insyn
och en på sådan insyn grundad fri kritik av den offentliga förvaltningen.
Någon form av »censur» får därför inte förekomma i samband
med utlämnande av allmänna handlingar. Det kan dock inte antas att
Hägg med sin hänvisning till L. att återkomma en senare dag för genomgång
tillsammans med stadsveterinären av analysbeskeden haft
något i den vägen i tankarna utan snarast tänkt på den allmänna vägledning
som kunde vara påkallad i samband med att analysbeskeden
utlämnades för läsning. Också från denna synpunkt fanns ett godtagbart
skäl för att handlingarna ej utlämnades genast.

Fråga om rätt för värnpliktig att taga del av i samband med inskrivningsförrättning
upprättade handlingar rörande honom själv

I en klagoskrift hemställde J. Edberg att JO måtte utreda besvärsmöjligheterna
mot beslut om militär placering och speciellt beakta
den värnpliktiges möjligheter att få läsa den helhetsbild som utarbetats
om honom. Själv hade han efter förfrågningar på militärpsykologiska

337

institutet (MPI) och värnpliktsverket (VPV) visserligen fått kortfattade
muntliga upplysningar om orsakerna till klassning och placering men ej
själv fått se handlingarna utan hänvisats att göra en skriftlig ansökan
härom.

Klagoskriften översändes till YPV med anhållan om utredning och
yttrande. I sitt svar anförde YPV:

Vid inskrivningsprövningen genomgår de inskrivningsskyldiga en rad
prov och undersökningar, vilka som uteslutande målsättning har att
med utgångspunkt från erhållna resultat kunna placera de inskrivningsskyldiga
så inom försvaret att deras personliga kapacitet, egenskaper
och kunskaper kan utnyttjas på bästa sätt med hänsyn såväl till den
enskilde som till det för krigsmakten rådande rekryteringsbehovet. De
prov och undersökningar, som härvid företas har utarbetats i samråd
med fackmyndigheter på respektive område, varvid den medicinska
delen har utarbetats av Försvarets Sjukvårdsstyrelse.

Under inskrivningsprövningen samtalar varje prövande med psykolog
och på grundval av vad som framkommit dels tidigare under prövningen
dels under samtalet remitteras, i fall där så bedöms nödvändigt, de
prövande av psykologen för undersökning av psykiater.

Edberg uttogs till handräckningsvärnpliktig vid Kli Stockholm, men
uppenbart av skrivfel kom hans kod att bli felaktigt angiven.

Edberg, som efter erhållen preliminär inskrivningssedel önskade få
del av sina inskrivningshandlingar, vände sig till MPI. MPI, som endast
har tillgång till den psykologiska delen av det material, som insamlats
under inskrivningen, hänvisade Edberg till Östra inskrivningscentralen

(icö).

Vid ICÖ rättades Edbergs kod och han bereddes tillfälle sammanträffa
med psykiatern, varvid denne redogjorde för innehållet och innebörden
i det utlåtande, som gjorts vid inskrivningen. När Edberg framställde
önskemål om att själv få läsa handlingarna fann psykiatern att
denna hemställan med hänsyn till eventuella skaderisker för Edbergs
del för beslut borde underställas Försvarets Sjukvårdsstyrelse och dess
vetenskapliga råd, innan ett utlämnande ägde rum.

På grund härav och på grund av att framställningen gjordes under
semestertid, vilket skulle kunna leda till en något längre handläggningstid
fann psykiatern det mest praktiskt om Edberg gjorde en skriftlig
framställning i ärendet.

Med hänsyn till att de vid inskrivningarna inhämtade uppgifterna
skall bearbetas med ADB är i många fall dokumentationen av dem anpassad
härför, vilket gör innehållet i handlingarna svårtillgängligt, varför
risk föreligger för feltolkning av handlingarna om den enskilde
själv utan medverkan av inskrivningsmyndigheterna tar del av dem.
Inte minst gäller detta uppgifter av psykologisk och psykiatrisk art.

VPV har bedömt frågan om utlämnande och delgivning av inskrivningshandlingar
så att den enskilde har rätt att ta del av de inskrivningshandlingar
som berör honom själv. Med hänsyn till den utformning
dessa handlingar numera har skall dock av hänsyn till den enskilde
delgivning ske på sådant sätt, att innehållet i handlingarna inte
misstolkas. Särskilt viktigt har detta bedömts vara beträffande hand -

338

lingar med innehåll av psykologisk och/eller psykiatrisk art, där man
innan handlingarna lämnas ut har att bedöma om ett utlämnande kan
skada den, som avses i handlingarna. I de fall där tveksamhet råder
i detta avseende överlämnas ärendena regelmässigt till MPI och/eller
Försvarets Sjukvårdsstyrelse för handläggning och beslut.

Detta förfaringssätt har VPV bedömt stå i överensstämmelse med
14 § andra stycket och 39 § andra stycket sekretesslagen.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

De i samband med inskrivningsförfarandet upprättade handlingarna
innehåller uppgifter, som ingående berör de värnpliktigas personliga förhållanden.
Speciellt gäller detta de psykologiska undersökningarna, och
för dem har också tillskapats ett särskilt sekretesskydd genom ändring
av 14 § sekretesslagen (se prop. 1968: 126 s. 20). Beträffande personsekretess
enligt 14 § första stycket sekretesslagen är emellertid att beakta
att den icke gäller mot vederbörande själv. I 39 § första stycket sekretesslagen
framhålles särskilt, att vad i lagen stadgas ej länder till inskränkning
i sökandes, klagandes eller annan parts rätt att utbekomma
dom, beslut och andra handlingar. Denna rätt, som anses följa av allmänna
förvaltningsrättsliga grundsatser, har numera positivt fastslagits i
14 § första stycket förvaltningslagen. Undantag gäller dock enligt 39 §
andra stycket sekretesslagen för andra handlingar än dom och beslut,
om det av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen finnes vara av
synnerlig vikt att innehållet icke uppenbaras. Med stöd av stadgande
i sekretesslagen kan i så fall utlämnande av sådan handling till parten
vägras. Det stöd som i förevarande fall kan komma i fråga är regeln
i 14 § andra stycket sekretesslagen att handling som angår vård eller
behandling av läkare kan hållas hemlig, om grundad anledning finnes
att ändamålet med vården eller behandlingen skulle motverkas eller
någons personliga säkerhet sättas i fara.

Det nu angivna undantaget från offentligheten, som infördes genom
1937 års sekretesslag, har såvitt avser vårdsynpunkten tolkats relativt
vidsträckt. Regeringsrättens majoritet har sålunda i ett fall avslagit en
framställning från en person, som vid sinnesundersökning jämlikt 1929
års sinnessjuklag befunnits lida av visst psykiskt defekttillstånd men
icke vara i behov av vård på sinnessjukhus, att få del av undersökningsutlåtandet
(R 1955 ref. 9). Även om handlingarna i ärendet knappast
ger belägg för att tillräckliga skäl för vägran förelåg i Edbergs fall —
vad Edberg i sin sista skrift anfört synes värt beaktande, och VPV:s
yttrande ger inte stöd för antagande att någon mera påtaglig skaderisk
förelåg — kan det därför inte göras gällande, att vad som förekommit
skulle kunna läggas vederbörande psykiater till last såsom fel. Det må
tilläggas, att Edberg alltjämt är oförhindrad att påkalla beslut ifråga
om handlingarnas utlämnande och att besvärsvägen få saken överprövad.

339

Vad VPV anfört om att handlingarna är svårtolkade och kan vålla
risk för missförstånd finner jag inte vara av beskaffenhet att böra
särskilt beaktas vid utlämningsprövningen. Vid utlämnande bör handlingarnas
svårtillgänglighet påpekas och vid behov hjälp med tolkningen
erbjudas, men det kan inte godtagas att handlingarnas svårtillgängliga
innehåll åberopas som motiv för ett utvidgat hemlighållande.

Fråga om registerkort vid försvarets personalvårdsexpeditioner är
allmän handling

Vid JO Thyressons inspektion av Norrlands trängregemente den
30 mars 1971 upptog personalvårdskonsulenten vid regementet C. Persson
fråga huruvida sådana registerkort som fördes vid personalvårdsexpeditionen
vore att anse som allmänna handlingar eller ej.

Registerkortet i fråga benämnes »Registerkort för pvexp» (FCF nr
796).

JO Thyresson uttalade följande i saken.

Bestämmelser om förande av register över personalvårdsärenden inom
krigsmakten finnes ej i lag eller annan allmän författning. Frågan om
förande av sådana register beröres däremot i »Anvisningar rörande personalvårdspersonalens
m. fl. enskilda rådgivning» utfärdade av försvarsstabens
personalvårdsbyrå den 30 september 1961 (nr 112: 15). I dessa
anvisningar heter det under avsnitt 5:

Registrering

Viktigare ärenden som förekomma vid rådgivningsverksamheten bör
registreras. Detta gäller särskilt ärenden av invecklad natur, i fråga
om vilka ytterligare åtgärder kan förväntas bli aktuella.

Registreringen kan ske antingen genom användandet av »Registerkort
för personalvårdsexpeditioner» (FCF nr 796) eller genom att PM,
minnesanteckningar eller kopior av event, skrivelse förvaras i pärmregister.

Registreringen får inte bli självändamål. Strävan skall vara att ordna
registreringen och expeditionsarbetet på enklast möjliga sätt men så
att en ny befattningshavare lätt kan sätta sig in i verksamheten.

c) Om register- eller annat anteckningskort förs, skall anteckningarna
på dessa kort jämställas med anteckningar i socialregister och i fråga
om förvaring och utlämnande gälla vad som sägs i lag den 20 mars
1936 om socialregister.

Anvisningarna från försvarsstabens personalvårdsbyrå innehåller sålunda
inte något åläggande att föra registerkort av nu nämnt slag.
Anvisningarna är att anse som en rekommendation att inte lita enbart
till minnet i ärenden av större omfattning. Trots att förande av register

340

ingenstädes direkt påbjudits finner jag det ligga närmast till hands att
anse att, om registerkort eller motsvarande noteringar faktiskt upprättas
vid personalvårdsexpedition, de utgör allmänna handlingar enligt
2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen, vari fastslås huvudprincipen att
alla hos stats- eller kommunalmyndigheter förvarade handlingar, vare
sig de inkommit till myndigheten eller blivit upprättade där, är allmänna
handlingar (jfr 2 kap. 5 § andra stycket). Ett definitivt besked
om de vid personalvårdsexpeditionerna förda anteckningarnas karaktär
kan dock endast regeringsrätten ge efter besvär som anförts i den
i tryckfrihetsförordningen stadgade ordningen för prövning av begäran
om utlämnande av allmän handling.

Med anledning av det förut återgivna uttalandet under avsnittet 8
i personalvårdsbyråns anvisningar vill jag härutöver göra följande påpekande.

Allmän handling kan vara offentlig eller hemlig. Hemlighållande av
allmän handling kan jämlikt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen ske
endast med stöd av särskild av Kungl. Maj:t och riksdagen stiftad lag.
Den lag som reglerar sekretessen är lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen).
Om förut angivna register- eller anteckningskort hos personalvårdsexpeditionerna,
såsom jag närmast är benägen att anse, är att betrakta som
allmänna handlingar kan de alltså inte hemlighållas på grund av en
sådan föreskrift som personalvårdsbyrån lämnat i förevarande avsnitt.
De äger inte heller sekretesskydd vare sig direkt enligt sekretesslagen
eller enligt annan med stöd av stadgande i sekretesslagen gällande
specialförfattning.

Skulle registerkorten mot min förmodan ej utgöra allmänna handlingar,
är personalvårdsbyråns föreskrift ändå ej godtagbar, eftersom
byrån saknar befogenhet att meddela förordnande med sådant innehåll.

Med den uppfattning jag här givit uttryck åt beträffande registeroch
anteckningskortens karaktär är den förenämnda bestämmelsen i
avsnittet 8 i personalvårdsbyråns anvisningar om att anteckningar på
korten skall jämställas med anteckningar i socialregistret — och således
med vissa undantag sekretessbelagda — inte laglig. Jag utgår från att
försvarets personalvårdsbyrå tar bestämmelsen under omprövning.

Moders rätt att ta del av handlingar rörande barn sorn ej står under
hennes vårdnad

I Skrivelse till JO anförde I. S. följande genom advokaten Ingemo
Rydström.

Södra Roslags häradsrätt dömde genom dom den 11 november 1969,
vilken dom vunnit laga kraft, till äktenskapsskillnad mellan makarna

341

B. P. och I. P., numera I. S., enligt 11 kap. 3 § giftermålsbalken. I denna
dom förordnades dessutom att I. P. skulle ha vårdnaden om parternas
båda barn Eric Johann, född 610117-1418, samt Anna Pernilla,
född 651125-1065. Rådhusrätten i Örebro har sedermera i dom den 16
november 1970 förordnat, att B. P. skall ha vårdnaden om sonen Eric
och att I. S. skulle ha umgängesrätt med denne.

I. S. har under årens lopp, sedan Eric överfördes till fadern, förstått
att sonen inte blev väl omhändertagen i hemmet på grund av att B. P.
och hans nya hustru vid flera tillfällen ringde I. S. och därvid visade
sig vara helt onyktra. I. S. har levt i stor oro för sin son och har vid
flera tillfällen varit i kontakt med barnavårdsnämnden i Eskilstuna.
I början av mars månad fick så I. S. vetskap om, att barnavårdsnämnden
i Eskilstuna omhändertagit pojken Eric för samhäiisvård i och för
utredning jämlikt 30 § barnavårdslagen samt att han sedermera placerats
av barnavårdsnämnden i ett fosterhem i närheten av sitt tidigare
hem. Uppenbara missförhållanden torde sålunda råda i hemmet hos
B. P. och hans nya hustru. I. S. har nu vänt sig till Eskilstuna tingsrätt
och begärt överförande av vårdnaden om sonen på sig, då väsentligt
ändrade förhållanden inträffat sedan rådhusrätten i‘ Örebro meddelade
sin dom den 16 november 1970. Målet har varit före den 18
maj 1972, därvid förordnats att barnavårdsnämnden i Eskilstuna skulle
avge yttrande i ärendet.

I. S. har vid flera tillfällen, såväl personligen som genom mig, begärt
hos barnavårdsnämnden i Eskilstuna att få taga del av den utredning
som gjordes i samband med omhändertagandet av Eric Johann. Varken
hon eller jag har därvid fått något som helst svar från barnavårdsnämnden.
Då målet i Eskilstuna tingsrätt var före den 18 maj besökte
I. S. och jag barnavårdsnämnden för att efterhöra bl.a. utredningen.
Vi fick då det beskedet, att denna icke utlämnades till I. S., då utredningen
icke rörde henne. I. S. opponerar sig kraftigt häremot, då hon
anser, att hon som mor till barnet måste vara en person, som utredningen
i allra högsta grad berör. Barnavårdsnämnden har förklarat, att
de personer som äro rörda vid utredningen, är endast sådana som blivit
hörda. I. S. blev icke hörd av barnavårdsnämnden i samband med
omhändertagandet. Någon anledning härtill har naturligtvis icke funnits.
I. S. har vårdnaden om hennes och hennes tidigare makes dotter
och har vitsord att kunna taga vård om barn. Omhändertagandet gällde
icke henne men berör henne indirekt som mor till barnet och som
den, som kommer närmast barnet ifråga om vårdnadsskap, då fadern
visat sig vara olämplig.

I. S. hemställde avslutningsvis att JO måtte förklara att nämndens
handlingssätt var felaktigt samt förständiga barnavårdsnämnden att tillhandahålla
henne utredningen.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande.

I 14 § första stycket lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen) stadgas att handlingar
i ärende rörande samhällets barnavård, i vad de angår enskilds
personliga förhållande, inte får utan hans samtycke utlämnas till annan
tidigare än sjuttio år efter handlingens datum. Även utan sådant
samtycke skall dock handling som nu sagts utlämnas om, med hänsyn
till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna

342

i övrigt, trygghet kan anses vara för handen, att den ej kommer att
missbrukas till skada eller förklenande för den vilkens personliga förhållanden
avses i handlingen eller för hans nära anhöriga.

Vidare märks föreskriften i 14 § förvaltningslagen att sökande, klagande
eller annan part har rätt att ta del av det som tillförts ett ärende
med de begränsningar som följer av 39 § andra stycket sekretesslagen.
Dessa begränsningar innebär att utlämnande av handling till
part kan vägras med stöd av stadgande i sekretesslagen, t. ex. 14 §, om
det av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen finnes vara av synnerlig
vikt att innehållet inte uppenbaras för parten.

Av intresse är också föreskriften i 38 § sekretesslagen att part i rättegång,
t. ex. i ett vårdnadsmål, kan utverka förordnande av domstolen
att en sekretessbelagd handling tillhandahålls domstolen.

Beträffande samhällsvårdsutredningar kan man rent generellt utgå
från att de innehåller uppgifter om enskilds personliga förhållanden.
Utredningen rörande I. S:s son måste i vart fall innehålla uppgifter
om fadern och sonen. I den mån utredningen tillika innehåller uppgifter
om I. S. har hon självklart rätt att ta del av utredningen i dessa
delar. Det har emellertid inte i skrivelsen hit gjorts gällande att så
skulle vara fallet, varför jag bortser härifrån i mitt fortsatta resonemang.

Om de faktiska förhållanden i övrigt är sådana som I. S. beskrivit
dem får barnavårdsnämnden anses skyldig neka utlämnande till annan
än den vars personliga förhållanden avses, om dennes samtycke
ej föreligger och trygghet mot missbruk ej heller kan anses vara för
handen. Om I. S. kan betraktas som part i samhällsvårdsärendet kommer
saken dock i annat läge. Utlämnande kan då Vägras med stöd av
14 § sekretesslagen endast om det av hänsyn till allmänna eller enskilda
intressen finnes vara av synnerlig vikt att innehållet inte uppenbaras
för henne.

Biologisk fader eller moder, som ej har den rättsliga vårdnaden om
sitt barn, är enligt fast praxis i regeringsrätten ej behörig föra talan
i ärende om samhällsvård för barnet. Såvitt kan bedömas med ledning
av denna praxis torde I. S. alltså inte kunna under hänvisning till
14 § förvaltningslagen hävda någon rätt att som part få del av handlingarna
i samhällsvårdsärendet rörande sonen. Hennes framställning
om utbekommande av handlingarna blir därmed att bedöma uteslutande
med tillämpning av 14 § första stycket sekretesslagen. Eftersom
samtycke inte föreligger från hennes f. d. make till att hon får ta del
av handlingarna, kan de utlämnas till henne endast under förutsättning
att trygghet kan anses vara för handen mot missbruk från hennes
sida av kännedomen om det som står ! handlingarna om sonen
och hennes f. d. make. I detta hänseende är att beakta att I. S. väckt
talan om överflyttande av vårdnaden om sonen till henne. Det kan

343

antas att hon ämnar begagna sin kunskap om innehållet i samhällsvårdsutredningen
vid utförandet av sin talan i vårdnadsmålet. Huruvida
med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt trygghetskriteriet
i 14 § första stycket sekretesslagen kan anses uppfyllt är en
bedömningsfråga som måste anses lämna utrymme för olika meningar.
Barnavårdsnämnden har uppenbarligen menat att man med hänsyn till
innehållet i nämnda lagrum inte kan utlämna handlingarna till I. S.
Den meningen kan under inga förhållanden läggas nämnden till last
som fel och jag inleder därför ingen utredning om de överväganden
nämnden gjort.

JO kan ej förständiga barnavårdsnämnden att utlämna några handlingar.
Det kan endast överordnad besvärsmyndighet göra. I. S. har
två alternativ att välja mellan när det gäller utbekommande av handlingarna,
nämligen att överklaga ett formligt beslut av barnavårdsnämnden
att vägra utlämnande eller att begära att tingsrätten i vårdnadsmålet
förordnar om tillhandahållande av handlingarna i detta mål.

Handläggningen hos sjukhusdirektion av ärende angående utlämnande
av sjukjoumal

Efter hänvisning till vad som anförs i Rahm, Sjukvårdslag och kungörelse,
fjärde upplagan s. 192 om handläggningen av framställning om
utbekommande av journal anförde JO Wennergren med anledning av
en anmälan mot direktionen för Piteå sjukvårdsdistrikt följande.

Enligt direktionens yttrande har direktionen prövat och funnit att
chefsläkarens handläggning av ärendet enligt tryckfrihetsförordningens
och sekretesslagens bestämmelser varit överensstämmande med samtliga
direktionsledamöters uppfattningar. Direktionen anser sig emellertid
inte ha prövat saken enligt tryckfrihetsförordningens och sekretesslagens
bestämmelser utan som ett tillsynsärende. Som framgår av vad förut
sagts var detta inte ett riktigt tillvägagångssätt. Fråga var om ett ärende
om utlämnande av allmän handling och det skulle av direktionen handläggas
och prövas på sätt sägs i 2 kap. 9 § första stycket tryckfrihetsförordningen.
Några andra bedömningsgrunder än de i 14 § sekretesslagen
angivna kunde det ej komma i fråga att tillämpa. En annan sak
är att det kan synas föga meningsfullt att ett organ vars huvuduppgifter
ligger på det organisatoriska och administrativa planet skall överpröva
en läkares bedömning av om det finns grundad anledning anta att
ändamålet med en patients vård skulle motverkas eller någons personliga
säkerhet sättas i fara, om patienten tillåts ta del av journalen beträffande
honom. Det måste enligt sakens natur ställa sig mycket svårt
för en direktions ledamöter att bilda sig någon självständig uppfattning
i denna väsentligen medicinska bedömningsfråga. I praktiken torde en
direktions handläggning därför naturligen begränsa sig till en prövning
av att inte uppenbart felaktig tillämpning förekommit från läkarens

344

sida, t. ex. att läkaren som tyvärr fortfarande förekommer utgått från
att journal aldrig kan utlämnas till en patient, eller att läkaren gjort sig
skyldig till någon uppenbar felbedömning, exempelvis i fråga om att
ändamålet med vården skulle motverkas genom journalens utlämnande.
I princip förväntas direktionen emellertid pröva frågan på samma sätt
som regeringsrätten gör då talan fullföljs dit.

Direktionen har gjort gällande att ärende om utlämnande av sjukjournal
utgör ett ärende i första instans som avser sjukvård och i vilket
myndighetens beslut ej kan överklagas genom besvär, dvs. förvaltningsbesvär,
och att förvaltningslagen därför ej skulle vara tillämplig i ärendet.
Enligt 2 kap. 10 § tryckfrihetsförordningen söks ändring i myndighets
beslut att avslå framställning om utbekommande av allmän
handling i den ordning som sägs i 2 kap. 11 § tryckfrihetsförordningen
och alltså inte i den ordning som sägs i landstingslagen. Fråga är följaktligen
inte om kommunalbesvär utan om förvaltningsbesvär. Härtill kommer
att ärende om utlämnande av allmän handling inte torde inrymmas
inom begreppet ärende som avser sjukvård i 3 § förvaltningslagen. Ingen
tvekan kan emellertid råda om att förvaltningslagen är tillämplig i landstingskommunalt
ärende i första instans som avser utlämnande av allmän
handling. Sådant ärende är vidare att betrakta som ärende i vilken fråga
är om utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån,
rättighet, (skyldighet, disciplinär bestraffning) eller annat jämförbart
förhållande. Också 14—20 §§ förvaltningslagen är därför tillämpliga
i sådant ärende.

I enlighet med vad nu sagts ålåg det direktionen att motivera sitt
avslagsbeslut på sätt sägs i 17 § förvaltningslagen. Det fanns för övrigt
så mycket större anledning att upplysa om de skäl vilka bestämt utgången
som sökanden särskilt begärt det. Vad han borde få besked om
var hur direktionen såg på förekomsten av hinder mot utlämnande enligt
14 § andra stycket sekretesslagen. Det skall villigt medges att det kan
vara svårt att på ett verkligt upplysande sätt redovisa varför man anser
att det finns grundad anledning anta att ändamålet med vården skulle
motverkas eller någons personliga säkerhet sättas i fara genom ett bifall
till framställning om utbekommande av en patientjournal. Så mycket
bör dock kunna krävas att det redovisas vilken av grunderna man gått
på eller om man gått på båda grunderna. Vidare bör kunna begäras att
man skriver t. ex. åtminstone att, med hänsyn till vad ur journalen inhämtats
om patientens sjukdom, grundad anledning finns att anta att
ändamålet med den vård han fått på sjukhuset skulle motverkas om
han fick läsa det som står i journalen. Om det är denna eller någon
annan bedömning direktionen gjort framgår emellertid inte av direktionens
beslut och direktionen kan med anledning härav inte undgå
kritik för att ej ha iakttagit vad som ålåg direktionen enligt 17 § förvaltningslagen.

Enligt 18 § förvaltningslagen hade direktionen vidare, eftersom det
var uppenbart att beslutet gick sökanden emot, att underrätta honom
om vad han hade att iaktta vid talan mot beslutet. Något utrymme för
prövning av om besvärshänvisning behövdes eller ej finns inte enligt
18 § förvaltningslagen. Genom att underlåta att fullgöra vad som sålunda
ålåg direktionen har direktionen brustit i sina åligganden också
i detta hänseende.

345

Bedömningsgrunder m. m. vid prövning av utskriven patients begäran
genom ombud att få ta del av sjukjournal

I ärende om rätt för en patients ombud att ta del av sjukjournal
angående patienten uttalade JO Wennergren.

Vad gäller själva frågan om sjukjournalen bort utlämnas eller ej till
B. som ombud för X. var denna i första hand att bedöma enligt 14 §
andra stycket sekretesslagen. Utlämnande kunde alltså vägras endast
under förutsättning att det vid det tillfälle då utlämnande begärdes
fanns grundad anledning antaga att ändamålet med vården eller behandlingen
skulle motverkas eller någons personliga säkerhet sättas i
fara om handlingen utlämnades till X. eller hans ombud. I praxis har
förutsättningen ansetts tillämplig också efter det att patienten utskrivits
och vården eller behandlingen upphört.

X. hade 4.11.1968 intagits på sjukhus med stöd av bestämmelserna
i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. I ärende
angående denna intagning och utskrivning från vården var X. part.
Ändamålet med X:s begäran att få ta del av den beträffande honom
förda sjukjournalen var att få underlag för bedömning av det berättigade
i tvångsintagningen. X. hade visserligen vid tillfället för sin begäran
utskrivits och ärendet om tvångsintagning var avslutat. Ändå var han
att betrakta som part då han gjorde framställning att få ta del av handlingar
som hänförde sig till ärendet. Hans framställning var därför att
behandla och bedöma också enligt 39 § andra stycket sekretesslagen.
Det innebar att för en vägran av utlämnande med stöd av 14 § andra
stycket sekretesslagen som ytterligare förutsättning gällde att det av
hänsyn till allmänna eller enskilda intressen skulle finnas vara av synnerlig
vikt att innehållet i handlingen inte uppenbarades. Såvitt framgår
av de uppgifter som erhållits från överläkaren och sjukhusdirektionen
har ingendera av dem prövat sekretessfrågan enligt denna strängare
ordning. Bedömningen synes därför inte ha skett utifrån de riktiga rättsliga
premisserna, vilket är att beklaga. Med hänyn till att reglerna är
svårtolkade i det hänseende det här gäller, anser jag mig dock inte
kunna lägga överläkaren eller sjukhusdirektionen den felaktiga prövningen
till last som tjänstefel.

Till vad nu sagts kom att framställningen om utbekommande av sjukjournalen
gjordes av B. som ombud för X. Med anledning härav hade
ett utlämnande till B. kunnat övervägas vilket förbundits med förbehåll
om förbud för honom att förete handlingarna för X. Att märka är dock
att, även om B. kunnat — vid laga ansvar — förbjudas låta X. läsa
handlingarna, han inte också kunnat förbjudas att lämna X. upplysningar
om deras innehåll. Såvitt framgår av vad överläkaren och sjukhusdirektionen
uppgett har ingendera av dem övervägt möjligheten att
bifalla framställningen om utlämnande av journalen på villkor att endast
B. fick läsa densamma. Denna underlåtenhet framstår som en försummelse,
vilken dock på grund av att reglerna är så svårtolkade inte heller
läggs dem till last som tjänstefel.

Vilken utgången skulle ha blivit och bör bli vid en regelrätt tillämpning
av bestämmelserna låter sig inte utan vidare säga, eftersom bestämmelserna
förutsätter att en råd värderingar, bedömningar och avvägningar
äger rum. B. har hemställt att jag skulle uttala mig till förmån
för ett utlämnande av journalhandlingarna. Då det inte ankommer

346

på mig att besluta i utlämnandefrågan, bör jag inte göra något sådant
uttalande. Om sjukjournalen skall utlämnas eller ej avgörs i sista hand
av regeringsrätten.

Efterforskning av meddelare till massmedia

I en skrivelse till de allmänna försäkringskassorna angående pensionsanvisningar
för februari 1972 meddelade riksförsäkringsverket att
till följd av ett tekniskt fel vissa oregelbundenheter var att vänta beträffande
pensionsutbetalningarna denna månad. Sedan vissa missvisande
uppgifter förekommit i en östgötatidning om saken, ringde en tjänsteman
hos riksförsäkringsverket upp allmänna försäkringskassan i Linköping
för att få tillrättaläggande till stånd. Sedan till JO anmälts att
riksförsäkringsverket skulle beordrat spårning av källa, anförde JO
Wennergren efter verkställd utredning bl. a.

Enligt 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen (TF) står
det i princip envar — alltså även en offentlig tjänsteman — fritt att
meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande
i tryckt skrift till exempelvis en journalist eller till företag
för yrkesmässig förmedling av nyheter till periodiska skrifter, t. ex. Tidningarnas
Telegrambyrå. På grund av de särskilda ansvarighetsreglerna
i tryckfrihetsförordningen är meddelaren utom i vissa här ej aktuella
undantagsfall fri från varje ansvar för innehållet i de uppgifter han meddelat
till journalisten. Det innebär att ansvar för tjänstefel ej kan utkrävas
av en offentlig tjänsteman ens för att han lämnat inkorrekt information
ur offentlig handling till pressen och att sådan åtgärd över
huvud taget inte får medföra någon påföljd för honom.

Enligt 3 kap. 1 och 4 §§ TF gäller vidare att den som fått upplysningar
för offentliggörande i tryckt skrift inte får mot meddelarens vilja upppenbara
vem denne är utom i vissa fall, från vilka här kan bortses.
Bryter tidningsutgivaren, journalisten, nyhetsbyrån etc. häremot kan
han enligt 3 kap. 5 § TF straffas med böter för obehörigt röjande av
meddelare. På grund av dessa bestämmelser om meddelandefrihet och
anonymitetsskydd har JO i ett fall (JO 1964 s. 441) ansett att efterforskning
av om till pressen lämnade uppgifter härrör från en tjänsteman
och i så fall vilken ej är förenligt med den offentliga tjänstens krav
och att, om en offentlig tjänsteman inlåter sig på sådan efterforskning,
åtgärden bör bedömas som tjänstefel. Något domstolsavgörande av prejudicerande
betydelse för frågans bedömning finns dock inte.

Vad till en början rör riksförsäkringsverket framgår inte annat av
utredningen än att verket endast vidtagit åtgärder för att de berörda
pensionärerna och allmänheten skulle få korrekta uppgifter med anledning
av innehållet i riksförsäkringsverkets skrivelse. Byrådirektören
Katarina Anderssons (riksförsäkringsverket) uppgift att hon inte frågade
avdelningschefen hos försäkringskassan Martin Bergström om han
lämnat några uppgifter till pressen och att hon inte heller önskat någon
uppgift om huruvida någon på lokalkontoret gjort detta motsägs inte
av utredningen. Det finns således inte stöd för antagande att verket för

347

sin del efterforskat meddelarens namn. Att riksförsäkringsverket försökte
tillse att korrekt information gick ut i en verkets angelägenhet
framstår enbart som förtjänstfullt. Vid sådant förhållande och då verket
alltså inte kränkt meddelandefriheten eller åsidosatt anonymitetsskyddet
för meddelare behöver jag inte uppehålla mig vidare vid riksförsäkringsverkets
del i händelserna.

Vad härefter angår Bergströms handlande har denne själv upplyst
att han efter påringningen från riksförsäkringsverket ringde upp föreståndaren
på kassans lokalkontor i Finspång Tage Lagerberg och frågade
honom »om han lämnat uppgifter ur verkets skrivelse och i så fall
till vem eller vilka». Frågan är då om Bergström kunde rikta en sådan
förfrågan till Lagerberg utan att därigenom råka i konflikt med bestämmelserna
om meddelandefrihet och anonymitetsskydd. Frågan är ej helt
lätt att besvara. Enligt min mening torde emellertid avgörande betydelse
böra fästas vid motivet till förfrågningen. Om motivet var att
undersöka om det var Lagerberg som lämnat inkorrekt information
till pressen om innehållet i riksförsäkringsverkets skrivelse, synes förfrågningen
böra betraktas som obehörig och i princip innefatta tjänstefel.
Var motivet däremot endast att ta reda på vilka som dittills informerat
sig hos Lagerberg om innehållet i skrivelsen, synes förfrågningen
däremot knappast kunna ses som någon kränkning av meddelandefriheten
och anonymitetsskyddet. Det finns så mycket mindre anledning
att anlägga ett annat betraktelsesätt som det ju gällde uppgifter ur en
offentlig handling. Det måste självfallet i ett givet läge stå en överordnad
tjänsteman fritt att fråga en underordnad tjänsteman som har vården
om en offentlig handling om någon eller några bett om uppgifter
ur handlingen och i så fall vem eller vilka dessa varit. Den överordnade
kan ju av skilda skäl behöva veta vilka som efterfrågat handlingen. En
förutsättning för att den överordnade tjänstemannen skall kunna göra
en sådan förfrågan bör dock i så fall vara att inte minsta tillstymmelse
till bimotiv finns hos honom att söka få reda på om en tjänsteman kan
ha legat bakom en missvisande, tendentiös eller eljest olämplig information
till massmedia om innehållet i handlingen. I ärendet har intet framkommit
som tyder på att Bergström med sin förfrågan haft ens som
bimotiv att söka »sätta fast» Lagerberg för olämplig förmedling av upplysningar
om skrivelsen. Jag godtar Bergströms försäkran att hans enda
motiv var detsamma som riksförsäkringsverkets, nämligen att få ut korrekt
information om skrivelsen. — Jag anser alltså att Bergström inte
begick något fel genom att göra sin förfrågan hos Lagerberg utan handlade
i överensstämmelse med tjänstens krav.

Med anledning av uppgifter i pressen att generaldirektören Jonas
Orring i skolöverstyrelsen skulle ha efterforskat meddelare till Sveriges
radio som i ett Dagens Ekoprogram 5.10.1970 skildrat pågående undersökningar
hos en arbetsgrupp inom skolöverstyrelsen angående statens
skolor för vuxna, SSV-gruppen, upptogs saken till utredning. JO Wennergren
anförde i sitt beslut.

I Orrings brev 25.10.1971 till skolstyrelsen i Härnösand återfinns följande
passus rörande viss uppgift i Dagens Eko-inslaget: »Hur denna
uppgift sammanställts och vidarebefordrats till en företrädare för Sveriges
Radio har jag inte kunnat utröna.» I yttrande hit har Orring redo -

348

gjort för de åtgärder han vidtog i anslutning till Dagens Eko-inslaget
och eftertryckligt framhållit att från hans sida inga försök till efterforskning
om tillkomsten av ekoinslaget förekommit. Orring har samtidigt
medgett att brevet till skolstyrelsen i detta hänseende fått en
mindre lycklig utformning. Jag fäster tilltro till Orrings försäkran och
låter det stanna vid erkännandet av att skrivsättet var onöjaktigt. Med
hänsyn till det intresse saken har från principiell synpunkt anser jag mig
dock inte kunna lämna den utan att först ha gjort en rättslig genomgång
av frågeställningen.

Enligt 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen skall det stå
envar fritt att meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som
helst för offentliggörande i tryckt skrift till dess författare eller utgivare
eller, om för skriften finns särskild redaktion, till denna eller företag
för yrkesmässig förmedling av nyheter till periodiska skrifter. På grund
av de särskilda ansvarighetsreglerna i tryckfrihetsförordningen är meddelaren
vidare utom i vissa här ej aktuella undantagsfall avseende överträdelse
av lagstadgad tystnadsplikt m. m. fri från varje ansvar för innehållet
i de uppgifter han meddelat till exempelvis en journalist. Det
innebär att ansvar för tjänstefel ej kan utkrävas av en offentlig tjänsteman
ens för att han som meddelare lämnat inkorrekt information rörande
en tjänstesak till pressen och att meddelandet över huvud taget
inte får medföra någon påföljd för honom. Vidare märks föreskrifterna
om rätt till anonymitet i 3 kap. tryckfrihetsförordningen. Där sägs sålunda
i 1 § att författare till tryckt skrift ej är skyldig att låta sitt namn
utsättas på skriften och att ingen som har att ta befattning med skrifts
tryckning eller med tryckt skrifts utgivning får mot författarens vilja
uppenbara vem han är, om ej skyldighet härtill är föreskriven i lag.
Bestämmelserna äger enligt 4 § motsvarande tillämpning i fråga om
den som lämnat meddelande för offentliggörande i tryckt skrift. Dessa
grundlagsregler om meddelandefrihet, ansvarsfrihet och anonymitetsrätt
har ansetts utgöra hinder för en myndighet att göra efterforskningar
för att utröna källan till en uppgift eller ett uttalande i pressen
(JO 1964 s. 441). Något uttryckligt förbud för myndighet mot sådan
efterforskning finns dock ej, som ofta görs gällande, i tryckfrihetsförordningen.

Det har visserligen uttalats att för radio och television gäller ansvarsfrihet
och anonymitetsrätt för meddelare på samma sätt som enligt
tryckfrihetsförordningen (justitieminister Geijer i statsrådsprotokoll
6.5.1970 rörande direktiv till massmedieutredningen). Studerar man
bestämmelserna i radioansvarighetslagen (1966: 756) finner man emellertid
att regleringen är betydligt knapphändigare där än i tryckfrihetsförordningen.
Reglerna om ansvarsfrihet i 5 § ger visserligen samma
resultat för meddelare men någon grundläggande bestämmelse om meddelandefrihet
motsvarande den i 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen
finns ej och i fråga om anonymitetsrätten föreskrivs endast
i 7 § radioansvarighetslagen att, i mål om ansvar eller skadestånd
eller om förverkande av egendom eller annan särskild rättsverkan på
grund av yttrandefrihetsbrott i radioprogram, fråga ej får väckas om
vem som, utan att vara ansvarig för brottet eller skadeståndsskyldig
enligt radioansvarighetslagen, författat eller framställt programmet,
framträtt i detta eller lämnat meddelande för offentliggörande i programmet
samt i 9 § att den som tagit befattning med radioprogram
eller med nyhetsmeddelande för sådant program ej får avslöja vem som

349

lämnat meddelande för offentliggörande i program, om denne ej samtyckt
eller skyldighet att avslöja hans namn föreligger enligt lag. Några
direkta regler om meddelandefrihet och anonymitetsrätt finns alltså
ej i radioansvarighetslagen utan friheten och rätten framgår endast indirekt.

Det synes visserligen rimligt att den som lämnat meddelande för
offentliggörande i radio eller television behandlas på samma sätt i fråga
om meddelandefrihet, ansvarsfrihet och rätt till anonymitet som den
som lämnat meddelande till pressen. Det går emellertid inte att bortse
från det rättsliga faktum att radioansvarighetslagen inte har någon
motsvarighet till de grundläggande regler om meddelandefrihet och
anonymitetsrätt som finns i tryckfrihetsförordningen. Det är därför
visst tvivel underkastat om det med samma fog kan göras gällande att
en myndighet är förhindrad att efterforska källan till en uppgift eller
ett uttalande i radio eller television som i fråga om ett meddelande till
pressen. Ehuru jag är närmast benägen att hävda att samma ordning
måste iakttas vare sig fråga är om meddelande till pressen eller till
radion och televisionen och att det i båda fallen är tjänstefel om en myndighet
verkställer efterforskning av källan när fråga ej är om brott mot
lagstadgad tystnadsplikt m. m. behöver jag dock ej ta slutlig ställning
till frågan i detta ärende, eftersom Orring såvitt framgår av utredningen
inte företagit några efterforskningar som syftat till att utröna
vem som varit radioprogrammets sagesman. De efterforskningar han
gjort har enligt lämnad redogörelse haft annat och fullt legitimt syfte.

Den inkongruens, som råder mellan tryckfrihetsförordningens regler
om meddelandefrihet, ansvarsfrihet och rätt till anonymitet och radioansvarighetslagens
häremot svarande bestämmelser och som kan vålla
tvekan angående myndighets befogenhet att efterforska meddelare, är
enligt min mening otillfredsställande. Jag ger massmedieutredningen
del av min uppfattning genom en avskrift av mitt beslut.

350

Exekution
Hur skall förfaras vid avhysning, om den vräkte ej själv kan ta hand
om sitt bohag?

Utsökningslagen innehåller icke några regler om hur man vid avhysning
skall förfara med den vräktes möbler och andra tillhörigheter.
Ofta saknar den vräkte möjlighet att genast ta hand om sina saker och
då kan svårigheter uppstå. På många håll tillhandahåller kommunen
ett magasin eller annat dylikt utrymme där bohag m. m. får förvaras
tills vidare. I Stockholm har sålunda praxis sedan flera år varit den,
att möbler och annat gods som den vräkte ej själv kan ta hand om
föres till de s. k. Nurnbergsfastigheterna på Söder där kommunen har
magasin för ändamålet.

I januari 1972 kom det till JO Lundviks kännedom att kronofogdemyndigheten
i Stockholm övervägde att frångå sin praxis att vid behov
föra den vräktes tillhörigheter till Nurnbergsfastigheterna. Anledningen
härtill var, att Stockholms tingsrätt i ett fall förpliktat kronan
att utge skadestånd till den vräkte därför att hans tillhörigheter skadats
under transporten. Om detta fall må här anföras följande.

Stockholms rådhusrätt förpliktade genom tredskodom den 7 december
1967 konstnären Kjartan Slettemark att genast avflytta från en av
honom förhyrd lägenhet vid Roslagsgatan i Stockholm vid äventyr av
vräkning. Då Slettemark inte avflyttade frivilligt, blev han den 4 januari
1968 avhyst genom kronofogdemyndighetens försorg. Förrättningen
utfördes av kronokommissarien K. T. Carlbom med hjälp av åkaren
H. R. Lagerholm, som Carlbom anlitat för ändamålet, och ett biträde
till Lagerholm. Huvuddelen av Slettemarks tillhörigheter lastades in
i en möbelbuss och kördes till Nurnbergsfastigheterna för magasinering.

Slettemark väckte sedermera talan vid Stockholms tingsrätt mot
kronan, Carlbom och Lagerholm och fordrade skadestånd för att vissa
honom tillhöriga konstföremål skadats under utbärningen eller vid
transporten till Nurnbergsfastigheterna. Tingsrätten meddelade dom i
målet den 17 december 1971. Rätten fann utrett, att konstverken skadats
och att skadorna inträffat då Lagerholm och hans medhjälpare
haft konstverken om hand. På grund härav och då det inte blivit styrkt,
att skadorna ej vållats av Lagerholm eller medhjälparen, kunde kronan
— som genom Carlbom föranstaltat om konstverkens förflyttning till
Nurnbergsfastigheterna — icke undgå att svara för skadorna. Däremot

351

kunde varken Carlbom eller Lagerholm åläggas utge skadestånd, då det
icke visats att de gjort sig skyldiga till vårdslöshet. I domslutet förpliktades
kronan att till Slettemark utge skadestånd med 15 000 kr. medan
däremot dennes talan mot Carlbom och Lagerholm ogillades. Talan
mot domen har fullföljts såväl av Slettemark som av kronan.

I skrivelse till kronofogdemyndigheten den 19 januari 1972 framhöll
JO Lundvik att det kommit till hans kännedom att kronofogdemyndigheten
övervägde att frångå sin praxis i avhysningsmål. Såvitt JO förstod
skulle man i fortsättningen nödgas lämna bohag m. m. i trappuppgången
eller på annat dylikt ställe. En sådan ordning skulle enligt JO:s
mening vara högst olämplig. JO hemställde därför om kronofogdemyndighetens
yttrande i saken.

Till svar härpå åberopade kronodirektören Nils Wedin ett av kronofogden
Christian Liming avgivet yttrande. I detta anfördes.

Vid avhysning från lägenheter och bostadsutrymmen har i Stockholm
sedan ca 10 år tillämpats det förfarandet att möbler och bohag genom
förrättningsmannens försorg transporteras till de s. k. Nurnbergsfastigheterna,
där godset magasineras i gäldenärens namn. Kostnaden för
en månads magasinering får därvid erläggas av sökanden. Skulle gäldenären
inte ha avhämtat godset hos Nurnbergsfastigheterna inom en
månad får han själv svara för de magasineringskostnader som därefter
kan uppkomma. Transport och magasinering genom kronofogdemyndighetens
försorg på det sätt som angivits ombesörjes i de fall gäldenären
inte av ekonomiska eller andra skäl omhändertar sitt bohag. Det
är främst av sociala skäl som förfarandet användes, men även av den
anledningen att annan tillfredsställande plats för uppställningen av avhyst
gods oftast inte finns. Enligt allmänna ordningsstadgan och lokala
föreskrifter som gäller för Stockholm får trottoarer, gatumark eller annan
allmän plats inte tas i anspråk för upplag av den art det här skulle
bli fråga om. Ett annat alternativ vore att placera godset på plats som
fastighetsägaren eller annan vederbörande hyresvärd anvisade, t. ex.
källarkontor, vindsutrymme eller i värsta fall utomhus på fastighetens
gård. En placering av godset utomhus eller i utrymme sorn inte är låst,
är givetvis stötande ur social synpunkt enär gäldenärens tillhörigheter
skulle utsättas för risken av förstörelse eller tillgrepp. Å andra sidan
skulle det även ur fastighetsägarens synpunkt te sig stötande om han
måste ställa utrymme till förfogande för att avhysningen skulle komma
till stånd.

Förfarandet med Nurnbergsfastigheterna har haft vissa nackdelar.
Om den avhyste inte avhämtat sitt gods inom en månad kan han komma
att få erlägga magasineringskostnader som efter en längre tid kan
bli avsevärda. Om han dröjer utöver sex månader med att erlägga förfallna
avgifter, äger Nurnbergsfastigheterna enligt gällande reglemente
försälja det magasinerade godset på auktion. Vidare har numera den
uppfattningen vunnit allt vidare spridning bland fastighetsägare och
hyresgäster att kronofogdemyndigheten är skyldig att ombesörja såväl
transport som magasinering av avhyst gods. Denna uppfattning har
medfört att stundom även gäldenärer i goda ekonomiska omständigheter
vägrar att medverka vid avhysning.

352

Som ovan nämnts mottager Niirnbergsfastigheterna för förvaring
endast möbler och bohag. För annat gods, t. ex. verkstadsutrustning,
matvaror och sopor, måste annat utrymme tagas i anspråk.

För egen del har jag dock ansett magasinering på Niirnbergsfastigheterna
vara det bästa alternativet när det gäller avhysning från bostäder.
Denna serviceåtgärd i syfte att skydda gäldenärens egendom
har tillämpats under den förutsättningen att varken kronan eller förrättningsmannen
skulle få stå ansvaret för eventuella skador på egendomen
om inte vårdslöshet kunde läggas förrättningsmannen till last.
Frågan om ansvaret för inträffad skada i samband med transport till
Niirnbergsfastigheterna har emellertid nu varit uppe till domstols prövning.
Genom dom den 17 december 1971 har Stockholms tingsrätt funnit
kronan ansvarig för sådan skada oaktat förrättningsmannen inte
förfarit vårdslöst. I domen har även sådant uttalande gjorts att det kan
antas att förrättningsmannen kunnat ådömas skadestånd om det transporterade
godset inte emballerats på ett fullgott sätt. Tingsrättens dom
har, såvitt upplysts, överklagats av kronan, men det kan enligt min
mening dröja åtskilliga månader innan ett lagakraftvunnet avgörande
i målet föreligger. Under mellantiden kommer sannolikt många avhysningar
att ske, och därför finns anledning att än så länge godtaga
tingsrättens avgörande.

Med anledning av tingsrättens dom har jag funnit mig nödsakad att
överväga om förfarandet med transport till Niirnbergsfastigheterna och
magasinering där genom förrättningsmannens försorg bör fortsätta.
Eftersom inget stadgande finnes i lag och ej heller föreskrifter utfärdats
om var avhyst gods skall placeras, torde särskilda åtgärder från
utmätningsmannens sida för omhändertagande eller förvaring av godset
inte kunna krävas. Sedan gäldenären avlägsnat sig och hans egendom
förpassats utanför dörren till lägenheten måste avhysningen anses
verkställd. Om förrättningsmannen vidtar ytterligare åtgärder med
godset och detta därvid åsamkas skada som kronan måste ersätta, kan
kritik riktas mot kronofogde eller förrättningsman för att han genom
åtgärder som ej har stöd i lag åsamkat kronan förlust. Även om länsstyrelsen
såsom företrädare för kronan inte skulle ha något att erinra
mot sådana åtgärder, kan andra statliga myndigheter med revisionsuppgifter
komma att bedöma problemet ur egen synvinkel. Vad sedan
angår förrättningsmannen, som leder transporten och svarar för magasineringen
hos Niirnbergsfastigheterna, torde denne endast bli skyldig
ersätta skada som uppkommit på grund av vårdslöshet från hans sida.
Men även om han enligt egen uppfattning varit aktsam kan en domstol
anse att han varit vårdslös, t. ex. av den anledningen att han, enligt
domstolens mening, inte låtit emballera godset på tillfredsställande sätt.
Genom att fortsätta med förfarandet med transport och magasinering
utsätter vederbörande kronofogde otvivelaktigt kronan och förrättningsmannen
för stora ekonomiska risker. Det kan här också ifrågasättas
det berättigade i att en kronofogde beordrar en honom underställd
förrättningsman att utsätta sig för dessa risker utan att kronofogden
har stöd härför i lag eller annan författning. Med hänsyn till
den korta tidrymd som står till förfogande för genomförande av en
avhysning och förrättningens karaktär kan en transport inte genomföras
av kronofogdemyndighetens personal med de förberedelser och
den omsorg som är vanligt vid frivillig flyttning. Skador uppstår mycket
lätt och kan stundom inte ens undvikas.

353

Om förfarandet med transport och magasinering genom kronofogdemyndighetens
försorg skall tillämpas i fortsättningen bör, som jag ovan
anfört, övervägas. Klart är att skadeståndshotet verkar som ett hinder
för att fortsätta med förfarandet. Andra möjligheter för en tillfredsställande
lösning bör därför sökas, och främst då en bättre medverkan
från hyresvärdens sida än vad som nu vanligen är fallet. Sålunda bör
prövas om inte hyresvärden i stället bör åtaga sig eventuell transport
och magasinering för den avhystes räkning. Om möjligt bör man dock
som hittills undvika att placera bohag i trappuppgångar eller utomhus
där godset utsätts för stor risk att förstöras.

Enligt min mening framstår det som en stor brist att lagbestämmelser
inte finns beträffande förfarandet med avhyst gods.

JO infordrade härefter yttrande från länsstyrelsen i Stockholms län,
som anförde.

Utsökningslagen saknar bestämmelser om hur man skall förfara med
avhyst gods då gäldenären själv inte tar hand om egendomen. Anvisar
inte fastighetsägaren lämpligt förvaringsrum torde verkställigheten i
i och för sig vara fullföljd om bohaget bärs ut från lägenheten eller lokalen
och ställs i närheten. Varken fastighetsägaren eller kronofogdemyndigheten
torde svara för skada eller förlust som därefter kan drabba
gäldenären i anledning av avhysningen. En sådan ordning, varigenom
godset kommer att placeras på gårdar, i trappuppgångar eller på
andra dylika ställen, finner länsstyrelsen emellertid klart olämplig. Därvid
kommer placeringen lätt att ske i strid mot gällande ordnings- och
säkerhetsföreskrifter. Dessutom är det stor risk att egendomen utsätts
för förstörelse.

Såsom uppgivits av bl. a. Olivecrona (Utsökning, 4:e uppl., 1964 s.
47) förekommer det emellertid flerstädes i städerna att bohag, som
inte förs bort av exekuten själv, magasineras i någon av staden disponerad
lokal. Så är förhållandet i Stockholm där avhyst bohag genom
kronofogdemyndighetens försorg transporteras till förvaringsutrymmen
som kommunen ställer till förfogande i de s. k. Nurnbergsfastigheterna.
Förfarandet skyddar godset från tillgrepp och förstörelse och har alltså
av sociala skäl och även ur praktiska synpunkter uppenbara fördelar
framför andra alternativ. Det kan emellertid ur formella synpunkter
föranleda viss tveksamhet. Länsstyrelsen får härutinnan meddela följande
närmare uppgifter, som inhämtats om förfaringssättet.

Kronofogdemyndigheten tar av sökanden som en kostnad i målet
ut avgiften för en månads magasinering i gäldenärens namn. Denna avgift
erlägger ett av myndigheten anlitat transportföretag (stadsbud) när
det avhysta bohaget mottas på Nurnbergsfastigheterna. Därvid utfärdas
ett magasinskvitto, som undertecknas av en tjänsteman vid magasinet
och, då gäldenären regelmässigt inte är närvarande, stadsbudet.
I kvittots text anges att gäldenären svarar för de kostnader som därefter
kan uppkomma samt att om han dröjer utöver sex månader med
erläggandet därav försäljs det magasinerade godset genom Stockholms
auktionsverk på offentlig auktion. Enligt vad från fastighetskontoret,
som förvaltar Nurnbergsfastigheterna, inhämtats under hand finnes
inte något reglemente för verksamheten. Från Nurnbergsfastigheterna
avsänds ett tryckt formulär till gäldenären under den adress varifrån
han vräkts. Gäldenären förutsätts själv ha sörjt för att posten efter -

12 Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

354

sänds. Formuläret innehåller en anmaning till honom att sätta sig i
förbindelse med Niirnbergsfastigheterna för utkvittering av magasinskvitto.
Om han ej avhörts inom viss tid föreligger enligt meddelandet
äventyr av godsets försäljning. Vid avhysningsförrättningen underrättas
gäldenären om den tillämnade förvaringen endast muntligen, när
han är närvarande eller eljest anträffbar.

Länsstyrelsen ifrågasätter om det angivna förfaringssättet är invändningsfritt.
Vad först angår uttagandet av magasineringskostnader för
en månad må erinras att enligt 199 § utsökningslagen verkställighetskostnad
skall under däri angivna förutsättningar betalas och förskotteras
av sökanden. Hit kan i allmänhet magasineringskostnader knappast
räknas. Med hänsyn till de praktiska hinder som, åtminstone i Stockholm,
regelmässigt föreligger att uppställa bohag i lägenhetens omedelbara
närhet synes det emellertid kunna anses försvarligt att anse
hinder för verkställighet föreligga om inte sökanden medverkar
åtminstone på det sätt att bohaget kan den närmaste tiden
efter avhysningen förvaras på tillfredsställande sätt, dVs. — om
inte annan förvaringsplats anvisas — på det av kommunen anvisade
magasinet. Mera tveksamt finner länsstyrelsen det vara huruvida
gäldenären utan att ha medverkat därtill kan iklädas ett förvaringsavtal
med förvaltningen för Niirnbergsfastigheterna och därmed förpliktelse
att bl. a. betala viss angiven hyra (jfr Lundberg i Handledning
för exekutorer och stämningsmän, s. 47). Hämtar den avhyste inte inom
en månad ut sitt bohag kan avgifterna, även om de i och för sig är skäliga,
så småningom stiga till belopp, som kan te sig alltför höga för en
person med små ekonomiska möjligheter. Minst sagt tveksam förefaller
åtgärden att försälja godset på grund av förfallna avgifter vara.
Man torde inte analogivis kunna tillämpa de bestämmelser om rätt att
i vissa fall försälja ej avhämtat gods som finns i exempelvis köplagen
och lagen 31.3.1950 om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats
eller de särskilda regler som upptagits i lagen 9.1.1967 om
flyttning av fordon i vissa fall.

Fråga om ändring av förfaringssättet har nyligen aktualiserats på
grund av den skadeståndsrisk förfarandet medför för kronan om Stockholms
tingsrätts dom 17.12.1971, som är föremål för högre rätts prövning,
fastställs. Av domen framgår att kronan befunnits ansvarig för
skada på avhyst gods som inträffat under transport genom kronofogdemyndighetens
försorg till Niirnbergsfastigheterna oaktat förrättningsmannen
inte förfarit vårdslöst. Med anledning härav bör enligt kronofogdemyndighetens
mening övervägas om inte hyresvärden bör åta sig
eventuell transport och magasinering för den avhystes räkning.

Inom exekutionsväsendets organisationsnämnd anser man tydligen
hyresvärdens medverkan kunna påfordras i vart fall såvitt avser magasinering.
Enligt texten i ett av nämnden iordningställt blankettset angående
underrättelser m. m. åläggs nämligen sökanden i vräkningsmål
att anvisa plats där den avhysta egendomen kan placeras. Blanketten,
som används ytterst sällan i Stockholm, synes bygga på den uppfattningen
att hyresvärdens underlåtenhet i detta avseende kan utgöra hinder
för avhysning, vilket även antydes i blankettens text. Beträffande
räckvidden av den skyldighet som kan åvila sökanden att medverka till
undanröjande av verkställighetshinder har länsstyrelsen ovan anfört
tveksamhet. Det må här tilläggas att rättspraxis uppvisar fall (NJA
1965 s. 321, jfr JO.s ämbetsberättelse 1969 s. 325) där avhysning synes

355

inte ha kunnat omedelbart verkställas på grund av att fastighetsägaren
inte ställt plats till förfogande för det avhysta godset och där den omedelbara
verkställigheten ersatts med ett vitesföreläggande. Någon säker
silutsats beträffande möjligheten att åberopa verkställighetshinder vid
normala lägenhetsavhysningar synes emellertid inte kunna dras av detta
rättsfall.

Att kräva medverkan från hyresvärdens sida för att få det avhysta
godset tillfredsställande omhändertaget förefaller länsstyrelsen i viss
mån överensstämma med den syn man alltmer fått på hyreslagstiftningen
som en social skyddslagstiftning. De merkostnader som därvid
skulle uppkomma för hyresvärden skulle denne kunna få täckning för
genom att lagsöka på dem och därefter begära utmätning av det omhändertagna
godset. Hinder enligt 65 och 66 §§ utsökningslagen torde
inte föreligga därför, då gäldenären genom sin försumlighet att ta vara
på egendomen tydligt visat att denna för honom inte utgör nödigt lösöre.
Som förut angetts kan emellertid med fog ifrågasättas om det är
möjligt att utan lagbestämmelser därom ålägga hyresvärden att i här
avsedd omfattning medverka vid äventyr att verkställigheten annars
kan omöjliggöras. Dessutom är förfaringssättet otillfredsställande av
det skälet att hyresvärden, som enligt exekutionsurkunden har rätt att
få lägenheten friställd, därvid måste tillhandahålla annat utrymme åt
den avhyste.

Vad länsstyrelsen ovan anfört visar på ett behov att genom närmare
utredning och lagstiftningsåtgärder undanröja de oklarheter som vidlåder
verkställigheten vid avhysning.

I avvaktan på sådant klarläggande anser länsstyrelsen starka skäl
tala för att magasineringen på Nurnbergsfastigheterna fortsätter att äga
rum. Som tidigare sagts förefaller ett sådant förfarande f. n. vara den
ur sociala och praktiska synpunkter bästa lösningen på hithörande problem.
Det bör framhållas att magasineringen sker i den avhystes intresse,
att förvaringsfrågan i den aktuella situationen inte torde kunna
lösas på ekonomiskt förmånligare sätt samt att den avhyste utan egen
kostnad får skäligt rådrum — en månad — att ta hand om egendomen.
Åtgärder bör emellertid vidtas för att ytterligare tillgodose den avhystes
möjligheter att bevaka sina intressen. Härvid är främst angeläget att
kronofogdemyndigheten själv ser till att gäldenären underrättas om
magasineringen och därmed förbundna villkor. Så snart anledning finnes
till antagande att ett socialhjälpsbehov föreligger — och detta torde
oftast vara fallet — bör även socialförvaltningen underrättas så att
denna får möjlighet att ingripa. Därest vid överprövning av den förut
berörda domen skulle visa sig att enligt gällande rätt ett skadeståndsrättsligt
s. k. depositionsansvar föreligger för kronofogdemyndigheten
vid transporter av bohag, kan anledning finnas att framdeles ompröva
huruvida kronofogdemyndigheten bör fortsätta med transport och magasinering
av avhyst gods.

Vid ärendets avgörande den 18 september 1972 gjorde JO Lundvik
följande uttalanden.

Det framstår enligt min mening som en uppenbar brist att det varken
i utsökningslagen eller i annan lag eller författning meddelats någon
bestämmelse om hur man skall förfara med den vräktes bohag när han

356

inte själv kan ta hand om sakerna. I allmänhet ordnar visserligen det
hela upp sig ändå på ett eller annat sätt. På många håll har, som förut
framhållits, kommunen anvisat något magasinsutrymme för ändamålet.
Så är dock inte förhållandet över allt, vilket jag kunnat konstatera vid
mina inspektioner. När något särskilt magasin inte finns, tillgrips andra
utvägar. Ofta ställer hyresvärden något utrymme till förfogande, t. ex.
en källarlokal. Det har dock hänt och förekommer alltjämt, låt vara
i sällsynta undantagsfall, att den vräktes tillhörigheter lämnas mer eller
mindre vind för våg, t. ex. på gården eller eljest under bär himmel.
RiSken för att sakerna skall bli stulna eller förstörda av regn eller snö
är härvid överhängande. För nutida betraktelsesätt framstår förfarandet
som brutalt och oförenligt med samhällets strävanden att bereda
medborgarna social omvårdnad. Redan den omständigheten att man
inom kronofogdemyndigheten i Stockholm på allvar övervägt att återgå
till en ordning som kan få sådana konsekvenser ter sig alarmerande.

Från kronofogdemyndighetens sida har hänvisats till att kronan kan
bli skadeståndsskyldig, om myndigheten transporterar bort sakerna och
de i samband därmed skadas. Enligt min mening får denna risk icke
medföra att man frångår en ändamålsenlig och ur social synpunkt
acceptabel praxis för att återgå till en tidigare, primitiv och ytterst
onöjaktig ordning. Kronofogdemyndigheten har också talat om den risk
som förrättningsmannen löper att Wi ådömd skadeståndsskyldighet. Efter
ikraftträdandet av skadeståndslagen den 1 juli 1972 är det dock endast
i rena undantagsfall som ett skadeståndsansvar kan tänkas bli aktuellt
för förrättningsmannen.

Vad som framkommit i ärendet ger enligt min mening klart vid handen
att det föreligger ett behov av lagreglering på området. Först och
främst synes det böra slås fast, att den vräktes möbler och personliga
tillhörigheter i övrigt inte får lämnas vind för våg utan måste tagas
om hand på lämpligt sätt. På vilket organ ansvaret härför skall läggas
kan diskuteras. Kronofogdemyndigheten är det organ som handhar
själva verkställigheten och skäl kan anföras för att myndigheten bör
ombesörja även de här åsyftade åtgärderna. Ett alternativ kan vara att
lägga uppgiften att förvara sakerna på socialnämnden, som i sin verksamhet
kommer in på ganska närliggande fall och som ofta nog ändå
blir inkopplad när en vräkning genomförs. Vidare erfordras regler om
vem som skall slutligt bekosta transport och förvaring av sakerna. Vad
länsstyrelsen anfört visar att det råder stor oklarhet på dessa punkter.
Inte minst angeläget är det att få regler om hur det skall förfaras om
föremålen inte löses ut inom rimlig tid. Att man nu utan stöd av lag
skrider till försäljning efter sex månader ter sig principiellt betänkligt.

Jag har i det föregående närmast haft möbler och annat bohag i
tankarna. Jag är medveten om att det stundom — såsom vid vräkning
av en industriidkare eller en arrendator — kan röra sig om före -

357

mål av helt annan karaktär vilkas omhändertagande kan medföra speciella
svårigheter. Det är möjligt att det kan behövas särskilda regler
om hur man skall förfara med sådant.

Jag har övervägt att Vända mig till Kungl. Maj:t med en framställning
om att regler i ämnet skall utfärdas. Emellertid har jag erfarit,
att lagberedningen i sitt arbete på ett betänkande med förslag till utsökningsbalk
redan upptagit dessa frågor. Beredningen avser att framlägga
sitt betänkande under våren 1973. Under dessa förhållanden har
jag ansett det kunna räcka att jag ger beredningen del av detta mitt
beslut. Utskrifter av beslutet skall vidare överlämnas till länsstyrelsen
i Stockholms län och till kronofogdemyndigheten i Stockholm.

Ärendet är med dessa uttalanden av mig slutbehandlat.

Förste kronoassistenten vid kronofogdemyndigheten i Stockholm
Elsa Stenwall beredde sig den 7 juli 1971 med hjälp av låssmed tillträde
till en av S. förhyrd lägenhet i Stockholm. S. skulle avhysas från lägenheten
och därjämte skulle hos S. verkställas utmätning. Stenwalls avsikt
med besöket i lägenheten — före vilket S. tillsänts underrättelser
om de sökta verkställighetsåtgärderna — var dock inte att verkställa
avhysning eller utmätning utan endast att rekognosera för den kommande
vräkningen.

S. gjorde hos åklagarmyndigheten i Stockholm anmälan mot Stenwall
för olaga intrång. I åklagarmyndighetens akt ingår dels ett av länsstyrelsen
i Stockholms län den 23 februari 1972 meddelat utslag i anledning
av besvär över Stenwalls förfarande, dels ock ett av kronofogdemyndigheten
avgivet yttrande.

I utslaget anförde länsstyrelsen bl. a. följande.

Avsikten med förrättningsmannens inställelse 7.7.1971 var enligt
protokollet att undersöka om det fanns utmätningsbara tillgångar
i lägenheten och vilket antal stadsbud som behövdes för
att kunna genomföra avhysningen. Något hinder mot en förrättning
med detta ändamål kan i och för sig inte anses föreligga.
Det måste emellertid anses lämpligt att även en sådan förberedande
åtgärd i verkställighetsärendet vidtas först sedan gäldenären
blivit underrättad om den sökta verkställigheten.

Kronofogdemyndighetens yttrande innehöll följande såvitt nu är av
intresse.

358

I Stockholm, där det årligen begäres avhysning i drygt 1 000
mål, är det, med hänsyn till utsökningslagens bestämmelser om
att avhysning skall ske med skyndsamhet och för arbetets behöriga
gång, nödvändigt att använda låssmed i ett fall som det nu
ifrågavarande. I åtskilliga mål kommer underrättelse som sänts
till avhysningsadressen i retur med uppgift att gäldenären är
okänd på adressen. Detta beror oftast på att gäldenären självmant
avflyttat från lägenheten. I andra fall åter kommer underrättelsen
ej i retur, men gäldenären tar icke kontakt med förrättningsmannen,
vartill han uppmanas i underrättelsen, och förrättningsmannen
kan icke heller per telefon eller annorledes komma
i kontakt med gäldenären. Förrättningsmannen är i sådana fall
nödsakad att — trots att han ej vet om gäldenären erhållit underrättelsen
— bereda sig tillträde till lägenheten för att få en
uppfattning om hur mycket gods som finns, beskaffenheten av
detsamma och hur det bör placeras efter avhysningen. En sådan
bedömning av omfattningen av och tidsåtgången för avhysningen
är erforderlig för att han skall kunna planlägga sitt arbete.

Att under angivna förhållanden bereda sig tillträde till en lägenhet
har sedan många år tillbaka praktiserats i Stockholm. Förfarandet
ingår som ett nödvändigt led i arbetet. Det tillhör inte
rutinen utan användes med försiktighet och då laga skäl föreligger
t. ex. i de fall då förrättningsmannen har grundad anledning
anta att gäldenären lämnat lägenheten, eller när han har svårt
att få kontakt med gäldenären och få dennes medverkan till att
komma in i lägenheten.

Några föreskrifter i utsökningslagen eller annorstädes om att
sådant tillträde till lägenhet ej får ske innan gäldenären erhållit
underrättelse enligt 59 eller 193 §§ utsökningslagen finns icke.
Förfarandet får anses vara av sådan beskaffenhet som enligt
doktrinen »för verkställigheten erfordras».

Vederbörande kammaråklagare beslöt den 7 juli 1972 att vidare åtgärd
ej skulle företagas i saken, då utredningen visade att brott under
allmänt åtal ej förövats. S. begärde härefter överprövning hos överåklagaren,
som i beslut den 20 juli 1972 på närmare angivna skäl fann
att Stenwall handlat felaktigt. Överåklagaren överlämnade emellertid
målet till riksåklagaren med hemställan om prövning huruvida riksåklagaren
kunde jämlikt 3 § andra stycket åklagarinstruktionen låta bero
vid vad i saken förekommit.

Riksåklagarens beslut finnes upptaget i en till Stenwall den 14 augusti
1972 avlåten skrivelse, som innehöll bl. a. följande.

Enligt 59 § utsökningslagen skall gäldenär underrättas innan utmätning
får verkställas; underrättelsen bör lämnas så tidigt att
gäldenären kan beräknas få nödigt rådrum för bevakande av sin
rätt. Vissa kompletterande bestämmelser ges i utsökningskungörelsen.
Föreskrifter om vräkning har givits i 193 § utsökningslagen.
Principiellt fordras för verkställighet att den som avses med
åtgärden fått underrättelse därom minst fyra dagar i förväg. Er
åtgärd har emellertid inte i första hand tagit sikte på verkställighet
av tingsrättens dom. Enligt vad Ni uppgivit har Ni med be -

359

söket i lägenheten avsett att bilda Er en uppfattning om läget inför
den kommande exekutionen.

Av utredningen framgår, att — sedan den första underrättelsen
med anledning av begäran om verkställighet återkommit som
obeställbar —■ nya underrättelser tillställts S. under dennes bostadsadress
dels 5 eller 6.7, dels 7.7, att i underrättelserna angivits
att tidpunkt för verkställighet skulle meddelas senare samt att Ni
7.7 berett Er tillträde täll lägenheten. S. har uppgivit, att han först
på eftermiddagen 7.7 erhållit del av underrättelserna. Ni har således
berett Er tillträde till lägenheten innan den i 193 § utsökningslagen
föreskrivna fristen utlupit. Det synes vidare tveksamt
om S. vid tidpunkten för Ert besök ens känt till att verkställighet
sökts. Under alla förhållanden kan han inte anses ha åtnjutit rådrum,
som anges i 59 § utsökningslagen.

Jag vill inte ifrågasätta att det i vissa situationer kan finnas
behov av att göra förhandsbesök i en lägenhet för att kunna
planlägga en avhysningsförrättning. Ett dylikt besök får anses
ingå som ett led i verkställigheten. Sker besöket sedan den som
avses med åtgärden åtnjutit föreskrivna frister kan självfallet någon
erinran inte riktas häremot. Betydelsen av föreskrifterna om
underrättelseskyldighet ligger i att verkställighet — med vissa
undantag varom nu inte är fråga — inte får ske före viss tidpunkt.
Er åtgärd har vidtagits innan Ni varit berättigad att verkställa
avhysningen. Det är enligt min mening uppenbart att Ni
då inte ägt att på sätt skett bereda Er tillträde till lägenheten.
Ni hade sålunda bort inhämta S:s tillstånd. Skulle S. ha vägrat
Er tillträde till lägenheten har Ni inte haft rätt att tillgripa våld.
Denna möjlighet som en förrättningsman i vissa situationer har
får nämligen anses avse genomförandet av exekutionen sedan
de lagliga möjligheterna härför inträtt.

I enlighet med det anförda anser jag — i likhet med överåklagaren
— att Ni förfarit felaktigt. Ni har varit behörig att verkställa
tingsrättens dom sedan begäran härom gjorts. Vad Ni låtit
komma Er till last är att Ni överträtt de regler som gäller för
förfarandet vid verkställighet. Detta är att bedöma som tjänstefel.

Av ett ärendet bilagt yttrande från kronofogdemyndigheten i
Stockholm till länsstyrelsen i Stockholms län framgår att det av
Er tillämpade förfarandet sedan många år tillbaka praktiserats i
Stockholm. S. kan inte anses ha tillfogats någon nämnvärd olägenhet
med hänsyn till att han inte själv bodde i lägenheten och
att denna vid tillfället var utrymd. Med hänsyn till dessa omständigheter
kan tjänstefelet ej anses vara av beskaffenhet att föranleda
ansvar. Jag finner mig därför kunna underlåta att väcka åtal
mot Er.

S., som alltjämt menade att Stenwalls handlande innefattade olaga
intrång, hemställde härefter om JO:s prövning av riksåklagarens beslut.

Ställföreträdande JO Wigelius anförde vid ärendets avgörande.

På de skäl som RÅ anfört i sitt beslut finner jag att Stenwall inte ägt
bereda sig tillträde till lägenheten 7.7.1971. Hon har emellertid enligt

360

utredningen handlat i enlighet med en praxis som tillämpats i Stockholm
sedan många år tillbaka. Det måste därför antagas att Stenwall
trott sig vara behörig att bereda sig tillträde till lägenheten. Med hänsyn
härtill torde det inte med fog kunna hävdas att Stenwall haft uppsåt
att obehörigen intränga i lägenheten. Jag kan därför inte rikta någon
kritik mot riksåklagaren för att han inte bedömt Stenwalls handlande
som olaga intrång. Ej heller i övrigt finner jag anledning till något
ingripande i anledning av vad som förekommit i saken.

I förlagskontrakt har bestämts att författaren skall utfå 15 000 kr.
i förskott å blivande honorar så snart manuskript avlämnats. Fråga
om rätten till förskott kunnat utmätas innan manuskriptet avlämnats I

januari 1970 träffades avtal mellan AB Hermods Läromedel och en
person, som här benämns R, om att R skulle författa en lärobok, som
bolaget skulle utge i en upplaga om 6 000 exemplar. Ersättningen skulle
utgå i form av royalty på försålda exemplar. Det överenskoms att R i
oktober 1970 skulle få ett förskott å 15 000 kr. under förutsättning att
manuskript då inlämnats.

Den 23 juni 1970 tog kronofogdemyndigheten i Lunds distrikt, till
gäldande av R påförda oguldna skatter, studiemedelsavgifter, domstolskostnader
m. m., i mät R:s fordran hos bolaget i vad gällde nyssberörda
belopp å 15 000 kr.

R ingav sedermera aldrig något manuskript till förlaget och detta
vände sig så småningom till annan författare för att få läroboken skriven.
Utmätningsärendet fullföljdes därefter icke och skulderna avskrevs.

Vid JO Lundviks inspektion av kronofogdemyndigheten i april 1972
uppmärksammades fallet. JO beslöt — under hänvisning till 66 § 5 mom
utsökningslagen — inhämta kronofogdemyndighetens yttrande i frågan
om arvodet var utmätningsbart i juni 1970.

Förutvarande biträdande kronofogden, numera tf distriktsåklagaren
Stig Bertil Åberg — vilken var ansvarig för handläggningen — anförde
i avgivet yttrande bl. a. följande: Det utmätta arvodet hade inte ansetts
fredat från utmätning, då rätten till bokverket nyttjats genom överlåtelsen
i januari 1970 och ingått i förlagets planering för verkets utgivning
och marknadsföring. Vederlaget hade beräknats redan i avtalet och
förskott hade bestämts att utgå under oktober 1970 under förutsättning
av manuskriptets ingivande. — Genom stadgande i 66 § 5 mom utsökningslagen
hade inte avsetts att skapa möjlighet för en gäldenär att innan
ett verk blivit föremål för tryckning och försäljning genom uttagande
av förskott omintetgöra ett exekutivt förfarande beträffande fordran
på vederlag för rättighetens nyttjande. I fall då en gäldenär i likhet med

361

förevarande äger att uppbära förskott vid en tidpunkt före verkets utgivning,
anses nyttjande i annan mån än vad ovan angivits inte erforderligt
för uppfyllande av i stadgandet upptaget krav härå.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

Enligt 42 § upphovsrättslagen får upphovsrätt inte tagas i mät hos
upphovsmannen själv eller hos någon, till vilken rätten övergått på grund
av giftorätt, arv eller testamente. Detsamma gäller om bl. a. manuskript.
Det nu återgivna förbudet mot utmätning gäller icke omedelbart rätten
till vederlag för utnyttjande av upphovsmannens verk. Emellertid stadgas
i 66 § 5 mom utsökningslagen, att när rätt till litterärt eller konstnärligt
verk eller annat sådant ej får utmätas, rätt till vederlag för utnyttjande
av rättigheten ej heller får utmätas innan denna utnyttjats så som förutsättes
för att vederlag skall utgå och vederlaget kan beräknas.

Stadgandet i 66 § 5 mom. utsökningslagen tillkom genom en lag av
den 6 december 1968 som trädde i kraft den 1 juli 1969. Dessförinnan
fanns icke något generellt förbud mot utmätning av vederlag för utnyttjande
av rätten till litterärt verk. Därmed är dock icke sagt att utmätning
skulle varit möjlig i ett fall som det förevarande, där väl förlagskontrakt
upprättats men författaren ännu inte överlämnat manuskript
för tryckning. Frågan har veterligen icke varit före i rättspraxis och
har icke behandlats särskilt för sig i litteraturen. Den utgör emellertid
en del av ett större problem, nämligen problemet om möjligheten att
utmäta rättighet som är förbunden med förpliktelse till en motprestation,
vilken motprestation ännu inte fullgjorts.

Trygger behandlade i sin Kommentar till utsökningslagen, första upplagan
s. 189 ff, utförligt problemet med rättigheter som grundas på
ömsesidigt kontrakt. Hans resonemang utmynnar i följande slutsats:
»Även om gäldenären skulle vara beredd att utföra det honom åliggande
arbetet, oaktat hans rätt till betalning redan vore utmätt, synes medkontrahentens
rätt ur avtalet ställa sig i strid emot utmätningen, så snart
det av gäldenären utfästa arbetet är av den art, att dess kvalitet, utan
att dess avtalsgillhet därav beröres, kan anses vara utsatt för inverkan
av den omständigheten, att icke arbetaren själv utan hans borgenär erhåller
betalningen.»

Hassler, Utsökningsrätt, andra upplagan s. 151, behandlar också detta
problem och hävdar att hänsyn till medkontrahentens intresse måste
anses hindra utmätning. Endast med dennes samtycke skulle utmätning
få ske.

Själv vill jag, utan att gå in på problemet i hela dess vidd, såsom min
mening uttala, att övervägande skäl talar emot att utmätning kunnat
komma i fråga av författarens rätt innan ännu manuskript avlämnats.
Syftet med utmätning är ju att förskaffa borgenären betalning, vilket
om förfarandet skall fullföljas regelmässigt innebär att det utmätta

12* Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

362

måste säljas. Det synes knappast realistiskt att räkna med att gäldenären
skall fortsätta med att utarbeta manuskript och lämna det till
tryckning om han vet att han ej själv får del av arbetets frukter. Försäljning
tvångsvis av rättigheten under sådana förhållanden kan rimligen
inte leda till annat än ett rent bortslumpande. Rättigheten framstår
därför för mig som otjänlig för utmätning.

För att så övergå till gällande lag vill jag till en början något uppehålla
mig vid förarbetena till 66 § 5 mom utsökningslagen. Stadgandet
ingår i ett avsnitt som handlar om förbud mot utmätning av vissa rättigheter
m. m. Förslag till dessa regler hade framlagts av lagberedningen
i dess betänkande Utsökningsrätt III (SOU 1964: 57). Jag var vid den
tiden ledamot i beredningen och deltog i utarbetandet av betänkandet.
Syftet med lagberedningens förslag på dessa punkter var att förebygga
utmätning av rättigheter av ett alltför obestämt innehåll. I de allmänna
motiven framhöll beredningen (s. 225), att vederlagsfordran enligt äldre
lag kunde tagas i mät även medan värdet ännu var mycket ovisst och
att beredningens förslag innebar att utmätning ej fick äga rum förrän
på ett senare stadium. I specialmotiven (a a s. 251) erinrade beredningen
om att förslaget gick ut på att rätt till vederlag för utnyttjande av rättigheten
inte fick utmätas innan rättigheten så utnyttjats som förutsattes
för att vederlag skulle utgå och vederlaget kunde beräknas. Härefter
anförde beredningen: »Enligt angivna villkor krävs t. ex. i fråga om
litterära alster regelmässigt, att de tryckts och sålts samt att förlaget har
möjlighet att beräkna hur mycket som minst blivit sålt. Är författaren
berättigad att lyfta sitt honorar eller någon del därav vid en tidigare
tidpunkt, exempelvis när han avlämnat tryckfärdigt manuskript, behöver
dock nämnda krav icke vara uppfyllda. När utmätning kommer i
fråga, bör utmätningsmannen göra en förfrågan, huruvida något tillgodohavande
finns hos förlaget och till vilket belopp det med säkerhet
kan beräknas uppgå.»

När beredningen sade att »nämnda krav» icke behövde vara uppfyllda
om författaren fick lyfta honorar redan vid avlämnandet av manuskript,
syftade beredningen på kraven att verket tryckts och försålts etc.
Meningen var icke att säga, att utmätning fick ske redan innan manuskript
avlämnats. Även av själva lagtexten följer, att utmätning icke
får ske på ett så tidigt stadium. Lagens innebörd är att förutsättningarna
för att vederlag skall utgå måste vara uppfyllda, dvs i ett fall som det
förevarande att manuskript avlämnats. Jämför för övrigt de nyss återgivna
specialmotiven där det sägs att utmätningsmannen bör göra en
förfrågan huruvida något tillgodohavande finnes hos förlaget. Meningen
är att det måste finnas en aktuell fordran.

Av det anförda framgår att jag finner att kronofogdemyndigheten
förfor fel när den i juni 1970 utmätte R:s vederlagsfordran. Något manuskript
hade ju då ännu inte ingivits.

363

Utmätning tili gäldande ay en preskriberad vederlagsfordran

Vid inspektion av kronofogdemyndigheten i Landskrona distrikt i
april 1972 framkom bl. a. följande:

Ar 1956 dömdes K. av Göteborgs rådhusrätt för olovlig varuinförsel
och förpliktades tillika att utge ett ersättningsbelopp å 1 860 kr. 60 öre.
K. betalade en del av beloppet. I februari 1966 inflöt härefter 16 kr. efter
utmätning. Den 15 oktober 1971 inkom till kronofogdemyndigheten
från tulldirektionen i Göteborg begäran om handräckning för uttagande
av resterande ersättningsbelopp, 633 kr. 89 öre. Den 1 november

1971 utmättes på grund härav K:s fordran på överskjutande skatt, 495
kr. Med indrivning av återstoden, 138 kr. 89 öre, fick anstå. Den 1 mars

1972 återkallade tulldirektionen sin handräckningsframställning.

JO Lundvik lät, under hänvisning till stadgandet i 36 kap. 10 § brottsbalken,
anteckna att förverkandepåföljden förfallit i den mån verkställighet
ej skett inom tio år från det domen vann laga kraft.

Efter remiss inkom tulldirektionen i Göteborg och kronofogdemyndigheten
i Landskrona distrikt med infordrade yttranden.

Tulldirektionen anförde i sitt yttrande bl. a. följande:

K. hade genom Göteborgs rådhusrätts dom den 17 april 1956, som
vann laga kraft den 9 maj 1956, förpliktats utge 1 860 kr. 60 öre utgörande
ersättning för förskingrat gods enligt 8 § varuinförsellagen (SFS
1923: 147). Enligt varuinförsellagen fungerade tullverket som exekutiv
myndighet i tullmål. — Varuinförsellagen ersattes den 1 januari 1961 av
varusmugglingslagen (SFS 1960: 418). Verkställigheten av utdömd påföljd
övergick därmed från tullverket till kronofogdemyndighet. Slutredovisningen
av mål enligt den äldre lagen kvarblev emellertid hos
tullverket. I samband med brottsbalkens ikraftträdande den 1 januari
1965 inträffade den förändringen beträffande utkrävande av ersättning
för förskingrad egendom att kraven inte längre kunde hållas vid makt
med stöd av förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och
om kallelse å okända borgenärer. Skyldighet att utgiva ersättning för
sådan egendom förfaller numera i den mån verkställighet inte skett
inom tio år från det beslutet vunnit laga kraft. På grund av de sålunda
införda nya reglerna avslutades alla mål rörande ersättningsbelopp i
vilka mer än tio år förflutit sedan dom eller beslut vunnit laga kraft.
Vid genomgång av de kvarvarande äldre målen i samband med lagändringen
år 1965 hade preskription inte inträtt i K:s mål. Indrivningsförsök
gjordes utan resultat i mars 1966, varefter målet balanserades vidare.
I oktober 1971 granskades rutinmässigt samtliga balanserade mål,
varvid den handläggande tjänstemannen förbisåg att målet var preskriberat.
Handräckningsbegäran sändes till kronofogdemyndigheten i
Landskrona, som synbarligen inte heller observerat preskriptionen. Vid

364

förnyad kontroll upptäcktes emellertid misstaget och handräckningsframställningen
återkallades omedelbart. Det felaktigt indrivna beloppet,
495 kr., jämte sex procent årlig ränta hade återbetalats av tulldirektionen
genom kronofogdemyndigheten.

Kronofogdemyndigheten anförde i sitt yttrande bl. a. följande:

Fråga har uppstått huruvida målet var preskriberat, då det inkom till
kronofogdemyndigheten 15.10.1971. 10-årig preskription gäller för ifrågavarande
mål jami. 36 kap. 10 § brottsbalken. I lagtexten säges »beslut
om förverkande eller åtgärd till förebyggande av missbruk förfaller, i
den mån verkställighet ej skett inom tio år från det beslutet vann laga
kraft». Till hjälp för kronofogdemyndigheterna i tolkningsfrågor ang.
preskriptionsbestämmelserna har exekutionsverkets organisationsnämnd
låtit upprätta en »Sammanställning av preskriptionsbestämmelser».
Sammanställningen har inkommit till kronofogdemyndigheten 16.12.
1971. Å sidan 9 i denna sammanställning angives betr. vederlag ordagrant
nämnda lagtext i 36 kap. 10 § brottsbalken. I anmärkningsrubriken
angives »Ivar Strahl: Om påföljder för brott, 1955 s. 312» och »Åke
Allenmark: Utsökningsrätt 1971, s. 348». I Strahls arbete angives bl. a.
»Enligt en åsikt bör betalningsskyldighet som ålagts såsom förverkandepåföljd
anses underkastad vanlig tioårspreskription». Något närmare
i saken har emellertid Strahl icke anfört. Allenmark har emellertid
i sitt verk sagt: »Preskriptionstiden är tio år från det konfiskationsbeslutet
vann laga kraft, 36 kap. 10 § BrB. Har preskriptionsbrytande
åtgärd förekommit — t. ex. om avbetalning gjorts — torde ny preskriptionstid
på tio år räknas från dagen för nämnda åtgärd.» — Sedan kronofogdemyndigheten
tagit del av förarbetena till lagrummet i 36 kap.
10 § brottsbalken, inser kronofogdemyndigheten nu, att ifrågavarande
mål mot K. var preskriberat för verkställighet då det inkom till kronofogdemyndigheten
15.10.1971 och att utmätning i K:s överskjutande
skatt ej borde ha skett. Genom Åke Allenmarks uttalande i sitt verk
Utsökningsrätt — verket är obligatorisk kurslitteratur vid kronoassistentkurser
— i förening med att exekutionsväsendets organisationsnämnd
i sin sammanställning av preskriptionsbestämmelserna direkt
hänvisat till nämnda Allenmarkuttalande har kronofogdemyndigheten
emellertid vid tidpunkten för utmätningen ansett att en motsatt rättspraxis
rått.

Kronofogdemyndigheten uppgav vidare att ett från tulldirektionen till
kronofogdemyndigheten girerat belopp om 511 kr. den 21 juni 1972
återbetalats till K.

Vid ärendets avgörande gjorde JO Lundvik följande uttalanden.

I 36 kap. 10 § brottsbalken stadgas, att beslut om förverkande e. d.
förfaller i den mån verkställighet ej skett inom tio år från det beslutet
vann laga kraft. I förarbetena till lagrummet (NJA II 1962 s. 580 f) är
uttryckligen sagt, att förlängning av tiden icke kan ske genom preskriptionsavbrytande
åtgärder från indrivningsmyndighetens sida eller genom
delbetalning eller dylikt från den dömdes sida.

365

Stadgandet i 36 kap. 10 § avsåg enligt sin ursprungliga ordalydelse
beslut om förverkande m. m. enligt brottsbalken. Enligt 12 § lagen om
införande av brottsbalken erhöll stadgandet motsvarande tillämpning
beträffande beslut som meddelats angående förverkande e. d. enligt de
äldre reglerna i 2 kap. 16 eller 17 § strafflagen. Under förarbetena till
36 kap. 10 § brottsbalken framhöll departementschefen (NJA II 1962
s. 581) att hinder icke mötte mot en analogisk tillämpning inom specialstraffrätten
i den mån skäl förelåg härtill och en analogi enligt vedertagna
grunder kunde anses tillåten. Denna åsikt vann genklang i praxis.

I rättsfallet NJA 1965 s. 540 fann sålunda Högsta domstolen (i nådeärende),
att betalningsskyldighet, som år 1953 ålagts en person jämlikt
8 § i 1923 års varuinförsellag men ej tillfullo verkställts, fick anses ha
förfallit enligt grunderna för 36 kap. 10 § brottsbalken. Yttermera fann
Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1966 s. 507 (likaledes i nådeärende),
att ersättningsskyldighet som år 1949 ådömts en person jämlikt 1942
och 1947 års prisregleringslagar fick anses ha förfallit, i den mån verkställighet
icke skett, jämlikt grunderna för 36 kap. 10 § brottsbalken och
12 § lagen om införande av brottsbalken.

Sedermera har under år 1968 lydelsen av 36 kap. 10 § brottsbalken
ändrats för att markera att bestämmelsen i fortsättningen skall vara direkt
tillämplig även inom specialstraffrätten (se NJA II 1968 s. 738).
Att bestämmelsen i sin nya lydelse skall tillämpas även på äldre beslut
om förverkande följer såväl av grunderna för stadgandet i 12 § lagen
om införande av brottsbalken (se också de ovan redovisade rättsfallen)
som av ett uttalande i motiven till 1968 års ändring i brottsbalken (NJA

II 1968 s. 740).

För egen del finner jag mot bakgrund av det nu anförda otvetydigt,
att den K. ådömda ersättningsskyldigheten ej vidare fick verkställas
sedan tio år förflutit efter det domen vann laga kraft.

Att tulldirektionen, som tydligen allt från början insett vilka konsekvenser
brottsbalkens genomförande medförde på detta område, likväl
begärde handräckning hos kronofogdemyndigheten i oktober 1971 för
uttagande av beloppet hos K. måste tydligen tillskrivas ett beklagligt
förbiseende. Mer svårförklarligt är, att direktionen — när misstaget på
våren 1972 upptäcktes — nöjde sig med att återkalla handräckningsframställningen
och inte omedelbart återställde det utmätta beloppet
till K. Sådan åtgärd vidtogs först senare, sedan jag ingripit. Detta är
otillfredsställande. Fel och misstag kan måhända aldrig helt undvikas
men när de upptäcks bör de rättas till snabbt.

Vad angår kronofogdemyndigheten är dess handlande mer förklarligt
eftersom man där tydligen trodde att verkställighet alltjämt kunde
ske och man för denna åsikt hade visst stöd i ett litteraturuttalande (det
åberopade uttalandet av Strahl hänför sig dock till rättsläget före brottsbalkens
ikraftträdande).

366

Då det fel som uppkommit numera blivit rättat, låter jag det stanna
vid dessa mina uttalanden, som jag bringar till kännedom även för generaltullstyrelsen
och exekutionsväsendets organisationsnämnd1.

Vissa övriga ärenden

Vid sina inspektioner av kronofogdemyndigheter har JO särskilt
granskat tillämpningen av nyare lagar och författningar.

Löneutmätning, varom bestämmelser utfärdades år 1968 och trädde
i kraft den 1 juli 1969, har successivt kommit till ökad användning. Inkassobyråer
synes numera rutinmässigt begära utmätning såväl i lön
som i annan egendom. Gäldenärema, särskilt inom vissa landsdelar,
medger ej sällan själva löneutmätning. Det sagda innebär dock inte, att
löneutmätning ännu skulle förekomma oftare eller ens lika ofta som
annan utmätning.

De flesta kronofogdemyndigheter har utarbetat skriftliga normer för
bestämmande av det belopp som vid löneutmätning skall förbehållas
gäldenären. JO Lundvik har i enstaka fall anmärkt, att förbehållsbeloppen
syntes för låga. I ett fall — där det uppgavs att normerna i stort
sett överensstämde med de grunder som socialnämnden tillämpade vid
lämnande av socialhjälp — anförde JO Lundvik.

Vid behandlingen år 1968 i riksdagen av propositionen med förslag
till införsellag m. m. förelåg motioner, vari uttalades att införsellagens
förbehållsbelopp borde överensstämma med de belopp som motsvarade
socialhjälpens obligatoriska del. Första lagutskottet anförde i sitt utlåtande
i ämnet (nr 48 år 1968), att det inte är möjligt att uppnå full överensstämmelse
mellan förbehållsbelopp och socialhjälpens obligatoriska
del men att det givetvis är önskvärt att dessa belopp i huvudsak överensstämmer.
Vad angår löneutmätning framhöll utskottet, att det är
angeläget att gäldenären förbehålles ett beneficium som är avsevärt
större än vid införsel. Mot bakgrund av dessa uttalanden (se också lagutskottet
1971: 19 s. 23) syntes det JO icke vara riktigt att anpassa förbehållsbeloppet
vid löneutmätning till vad som tillämpades hos socialnämnd.
Förbehållsbeloppet borde vara högre. En blick på tabellen visade
enligt JO:s mening också, att förbehållsbeloppen låg ganska lågt.

I ganska många fall har iakttagits, att något förbehållsbelopp ej angivits
i beslut om löneutmätning. Detta gäller väsentligen fall där gäldenären
själv medgivit löneutmätning med visst belopp per avlöningsperiod.
JO Lundvik har i sådana fall sagt, att det visserligen inte är obligatoriskt
att ange ett förbehållsbelopp men att JO likväl vill rekommendera
att kronofogdemyndighet gör det, särskilt i sådana fall då löne 1

Med anledning av JO:s uttalanden har exekutionsväsendets organisationsnämnd
utsänt en rättelse till sin »Sammanställning av preskriptionsbestämmelser».

367

utmätningen skall bestå under lång tid och det därför föreligger risk
för att gäldenärens förhållanden undergår ändring.

Vid inspektion av en kronofogdemyndighet iakttogs ett fall där två
gäldenärer — man och hustru — blivit solidariskt förpliktade att betala
visst belopp. Gäldenärerna var anställda hos samma arbetsgivare. Löneutmätning
hade ordnats i bådas lön genom samma beslut. Förbehållsbeloppet
var bestämt till 1 632 kr. per månad. Förrättningsmannen
uppgav, att det egentligen inte varit avsikten att ordna »gemensam»
löneutmätning. Det var en ren händelse att även hustruns namn nämnts
i beslutet. Meningen hade varit att arbetsgivaren skulle tillse att makarna
fick behålla 1 632 kr. i månaden av deras gemensamma arbetsförtjänst.
JO Lundvik sade: Tanken bakom beslutet var nog i och för
sig god. Men beslutet kunde bli svårt för arbetsgivaren att tillämpa och
kunde därför vålla komplikationer. Gemensam utmätning i två gäldenärers
lön borde inte förekomma.

Enligt 67 c § utsökningslagen får, samtidigt som avlöning utmätes,
till säkerhet för borgenärens rätt till betalning också annan tillgång utmätas.
Med vidare åtgärd i den delen får därvid anstå under högst ett
år i avvaktan på att avlöning innehålles till betalning av fordringen.
Vid en inspektion påpekade kronofogden att dylik s. k. säkerhetsutmätning
tillämpades ytterst sällan. Han anförde:

Praktiska skäl lade hinder i vägen. I de mål där uppgift om anställning
saknades, vilket var det vanligaste, inleddes förfarandet med att en
kronoassistent gick ut för att göra sakutmätning hos gäldenären. Assistenten
kunde inte veta om det var möjligt att göra någon löneutmätning.
Påträffade han utmätningsbart gods måste han utmäta detta och
utmätningens karaktär måste bestämmas genast eftersom gäldenären
skulle få underrättelse om utmätningen med besvärshänvisning och besvärshänvisningen
var en annan vid vanlig utmätning än vid säkerhetsutmätning.
(Enligt 201 § utsökningslagen är klagan över säkerhetsutmätning
ej inskränkt till viss tid). Någon gång kunde förrättningsmannen
innan han gick ut till förrättning höra sig för med fogden om det kunde
bli löneutmätning (under förutsättning att anställning var känd och
ekonomisk utredning var klar) och då var det möjligt att ordna säkerhetsutmätning.
Fogden brukade själv handha löneutmätningama.

JO Lundvik svarade:

JO kunde vitsorda att han vid inspektioner endast sällan sett några
säkerhetsutmätningar men hade aldrig hört talas om det problem som
nu dragits upp. Man kunde naturligtvis tänka sig vissa åtgärder för att
möjliggöra ökad användning av säkerhetsutmätning. Till en början kunde
ju förrättningsmannen ibland ringa upp kronofogden och berätta
hur det stod till och fråga om han skulle göra en säkerhetsutmätning.
Man kunde också tänka sig att tillgripa s. k. vårdhållning enligt 60 a §
utsökningslagen. Slutligen måste det vara möjligt för utmätningsman
att i efterhand med stöd av 77 § utsökningslagen ändra utmätningen
från vanlig sådan till säkerhetsutmätning. Sådan åtgärd måste dock vidtagas
inom två veckor från den första utmätningen. Naturligtvis var

368

det dock bättre om man kunde få sådana rutiner att man redan från
början utan omgång kunde skrida till säkerhetsutmätning.

Enligt 6 § lagen den 27 maj 1970 om arbetsgivares kvittningsrätt skall
arbetsgivaren, om han vill göra avdrag på arbetstagares lön för att kvitta
med motfordran, i vissa fall först inhämta besked från utmätningsman
om hur stor del av lönefordringen som enligt 4 § i lagen skall vara
skyddad mot kvittning. Ärenden av denna art har ej varit talrika hos
de inspekterade kronofogdemyndigheterna. Arbetsgivarens motfordran
har i de flesta fallen varit anspråk på ersättning för att arbetstagaren
slutat utan iakttagande av avtalad uppsägningstid. I enstaka fall har
fråga varit om motfordran av annan art såsom hyresfordran eller skadestånd
på grund av förskingring eller stöld i tjänsten. Stundom har
det av handlingarna inte framgått varå arbetsgivarens fordran grundades.

Vid samtal har kronofogdar framhållit som sin åsikt, att det inte
ankom på dem att taga ställning till om motfordringen var kvittningsgill.
Några kronofogdar har beklagat, att de inte får gå in på frågor
om fordringens existens och kvittningsmöjlighetema i övrigt. En av
dem framhöll, att arbetsgivaren lätt kunde tro att kronofogden tagit
ställning till frågan om kvittningsrätten i och med att han angivit ett
förbehållsbelopp. Det har framkommit, att kronofogdar stundom under
hand givit arbetsgivaren del av sin tvekan i fråga om kvittningsmöjligheterna
eller också i själva beslutet uttryckligen angivit att detta
inte innebär ett ställningstagande i frågan om kvittning lagligen får ske.
Detta har inte föranlett någon erinran från JO Lundviks sida, som
tvärtom funnit bra om kronofogdemyndigheter i tveksamma fall gör en
reservation av antydd art i beslutet.

Kronofogdemyndighets besked om hur stor del av lönefordringen
som skall vara skyddad mot kvittning meddelas vanligen på en blankett,
fastställd av exekutionsväsendets organisationsnämnd. Blanketten upptar
bl. a. följande text:

Efter verkställd utredning beslutas att för arbetstagarens och hans familjs
försörjning samt till fullgörande av underhållsskyldighet som i
övrigt åvilar honom skall av hans lön och annan därmed jämställd förmån
ett belopp motsvarande kr.

per □ vecka □ 14:e dag O månad □

vara skyddat mot kvittning.

I skrivelse den 9 juni 1972 till organisationsnämnden anförde JO
Lundvik:

Blanketten förefaller vara utformad med tanke i första hand på det
fallet att arbetstagaren är kvar i tjänst. I sådana situationer är det meningsfullt
att säga, att så och så mycket av lönen skall vara skyddat
mot kvittning, räknat per vecka eller annan tidsenhet. I alla de fall som
jag såg vid mina inspektioner hade emellertid arbetstagaren redan lämnat
anställningen. Vad arbetsgivaren ville kvitta sin fordran mot var

369

arbetstagarens krav på semesterersättning, ackordsöverskott eller annat
som alltjämt innestod. Hos vissa kronofogdemyndigheter ifyllde man i
dessa fall regelmässigt rutan för vecka. Andra myndigheter ifyllde rutan
för månad. Besluten föreföll mig med denna utformning mycket svårbegripliga.
Stundom ifylldes ingen av rutorna. Någon enstaka gång såg
jag att sista rutan ifyllts med tillägg »av slutlönen». Det sist angivna
tillvägagångssättet synes mig vara riktigast i de här avsedda fallen, så
länge blanketten har sin nuvarande utformning.

JO framhöll till sist, att det vid nytryck av blanketten kunde finnas
anledning att överväga ändrad utformning därav. Eventuellt kunde det
vara lämpligt att lämna kronofogdemyndigheterna anvisningar för blankettens
användning.1

Vid sina inspektioner har JO också granskat kronofogdemyndigheternas
tillämpning av lagen den 11 december 1970 om statlig lönegaranti
vid konkurs. Enligt 6 § i lagen och 2 § i tillämpningskungörelsen
skall konkursförvaltaren genast underrätta kronofogdemyndigheten när
bevakad fordran som omfattas av garantin lämnats utan anmärkning
i konkursen eller senare blivit utdelningsgill. Kronofogdemyndigheten
kompletterar underrättelsen med uppgift om införsel- och löneutmätningsbeslut
beträffande arbetstagaren och sänder handlingen vidare till
länsstyrelsen (9 § i kungörelsen). Länsstyrelsen utbetalar garantibeloppet
efter avdrag för skatt och vad som skall innehållas på grund av införsel
eller löneutmätning (5 § i lagen). Vid inspektion av en kronofogdemyndighet
uppkom fråga, om man — när underrättelse från konkursförvaltaren
inkom — kunde begagna tillfället och besluta om införsel
eller utmätning i lön. JO Lundvik anförde.

Man kunde väl se saken på samma sätt som när det gällde överskjutande
skatt. Ursprungligen nämnde författningarna ingenting om att
utmätning kunde ske i sådana fall utan man förutsatte att utmätningsman
fick kännedom om skatten för att se om s. k. kvittning borde göras.
I praxis hade man emellertid snart nog börjat utmäta skatteåterbäringen.
JO kunde inte reagera om man behandlade lönegarantin på
samma sätt. Det kunde till och med vara ganska stötande om någon
begärt införsel för underhållsbidrag och sådan införsel underläts trots
att utmätningsmannen hade en införselbar tillgång framför ögonen.

Enligt 10 § i lagen inträder staten i fråga om utbetalat garantibelopp
i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären. Utdelning i konkursen
för arbetstagarens fordringar som avses i 2 § (lönefordran m. m.) tillfaller
staten intill detta belopp. Länsstyrelsen får enligt 16 § i tillämpningskungörelsen
förordna kronofogdemyndighet att i fråga om statens
rätt på grund av betalning av lönegarantibelopp företräda staten i konkursen.
Enligt anvisningar som utfärdats av exekutionsväsendets orga -

1 Exekutionsväsendets organisationsnämnd har i cirkulärmeddelande nr 18/
1972 rekommenderat kronofogdemyndigheterna att förfara på det sätt som
JO funnit vara det riktigaste.

370

nisationsnämnd skall förordnandet meddelas kronofogdemyndigheten i
den ort där konkursgäldenären har sitt hemvist. Vid inspektioner har
vid flera tillfällen iakttagits, att länsstyrelse meddelat förordnanden för
olika kronofogdemyndigheter i en och samma konkurs. Förhållandet
har berott därpå att man i fråga om varje utbetalning förordnat kronofogdemyndigheten
där arbetstagaren var bosatt att bevaka statens rätt.

JO Lundvik har i sådana fall anfört:

Det framgick av anvisningarna att förordnande att företräda staten
i konkursen borde ges åt endast en kronofogdemyndighet, nämligen i
den ort där konkursgäldenären hade sitt hemvist. Det skulle ju också
vara föga praktiskt om flera olika myndigheter hade att företräda staten,
envar såvitt rörde vissa betalningar.

Gäldenärens beneficium

I ett genom klagomål anhängiggjort ärende hade en kronofogdemyndighet
tagit i mät en elektrisk kallmangel, som såldes på exekutiv auktion
för 375 kr. Utsökningsgäldenären bodde i en omodern lägenhet
och hade sex barn. JO Lundvik anförde vid ärendets avgörande bl. a.
följande.

Jämlikt 65 § 1 mom. 2. utsökningslagen skall från utmätning undantagas
möbler, husgeråd och annan utrustning, i den mån egendomen är
nödvändig för ett hem och dess skötsel. Har gäldenären familj, bestämmes
enligt 2 mom. i samma paragraf vad som får undantagas med skälig
hänsyn även till vad familjen brukar eller behöver. Det har icke
ansetts erforderligt att uttryckligen angiva, att den undantagna egendomens
värde ej får överstiga vad som kan anses skäligt. Bestämmelsen
skall av utmätningsman beaktas ex officio.

Under förarbetena till 1968 års ändring av utsökningslagen, då 65 §
erhöll den lydelse varom nu är fråga, framhöll lagberedningen allmänt
att då gällande beneficium vid sakutmätning måste anses knappt tilltaget
och icke motsvarade nutida åskådning utan krävde en genomgripande
nydaning för att anpassas till tidens krav (se Utsökningsrätt
III, SOU 1964: 57, s. 218 ff). Sammanfattningsvis sade beredningen,
att reglerna om beneficium i huvudsak kunde ur social synpunkt bestämmas
till vad som under ordinära förhållanden fick anses skäligt att
gäldenären och hans familj fick behålla. Beträffande utmätningsskyddet
för möbler och annan utrustning för ett hem och dess skötsel framhöll
beredningen (s. 234) att en viss standardisering borde eftersträvas men
att även lokala förhållanden och särskilda personliga omständigheter
fick beaktas.

Vid avgörande huruvida viss egendom bör undantagas från utmätning
jämlikt 65 § 1 mom. 2. utsökningslagen har således utmätningsmannen
att göra en skälighetsbedömning med beaktande även av omständigheterna
i det särskilda fallet.

Det förefaller mig som om omständigheterna i det förevarande
ganska särpräglade fallet var sådana, att det varit rimligt och i överensstämmelse
med lagstiftarens intentioner att undantaga mangeln från
utmätning.

371

Vid inspektion av en kronofogdemyndighet uppmärksammades ett
mål där utmätning skett av en helautomatisk symaskin som i utmätningsprotokollet
åsatts ett värde av 500 kr. Av utredningen framgick
bl. a. att symaskinen var i utmärkt skick samt att inköpspriset uppgick
till 950 kr.

JO Lundvik anförde härom: Omständigheterna i det förevarande
fallet var sådana, att det ej borde läggas kronofogdemyndigheten till
last såsom fel att symaskinen utmättes. JO ville dock ifrågasätta om
icke utmätningen bort ske med sådant förbehåll som stadgas i 67 §
3 mom. utsökningslagen.

Utmätning av penningar som förklarats förverkade

Vid inspektion av en kronofogdemyndighet uppmärksammades ett
mål där myndigheten utmätt 454 enkronor, som tagits i beslag från en
spelautomat och som därefter i dom förklarats förverkade. Enkronorna
förvarades på polismästarens kansli.

JO Lundvik anförde härom: Utmätning borde ej ha verkställts i detta
fall. De förverkade enkronorna borde endast ha omhändertagits och
beloppet därefter redovisats i föreskriven ordning.

Samordning av utmätning för oguldna allmänna medel och utmätning
för enskild gäld

Vid inspektion av en kronofogdemyndighet uppmärksammades ett
fall där kraven på samordning inte hade iakttagits. I yttrande till JO
drog kronofogdemyndigheten upp en principfråga. Den anförde.

Bakom bestämmelsen i 58 § UL ligger den tanken att om två eller
flera fordringar föreligger för exekution samtidigt skall gemensam utmätning
ske för att alla skall få samma förmånsrätt. Ingen skall alltså
bli gynnad på annans bekostnad. Att denna regel i princip skall gälla
enskilda mål inbördes samt allmänt mål kontra enskilt mål är uppenbart.
Enskilt mål skall alltså inte bli lidande på att utmätning sker endast
i annat enskilt mål eller i allmänt mål.

Då utmätning skall företas i enskilt mål är det dock inte alltid i statsverkets
intresse att utmätning samtidigt sker i allmänt mål. Utmätningsmannen
har måhända träffat överenskommelse med gäldenären om avbetalning
i det allmänna målet, en överenskommelse som fullgörs utan
anmärkning av gäldenären. Stundom kan överenskommelse ha träffats
under konkurshot. En utmätning i det allmänna målet i sådan situation
kan spoliera hela överenskommelsen, framför allt, vilket är det
vanligaste, om utmätningsbar tillgång inte helt täcker de fordringar för
vilka utmätning sker. Det är i praktiken ofta förekommande att en
skattegäldenär har skatteskulder på flera tiotusentals kronor, där avbetalningarna
sker efter överenskommelse, och där utmätningsbar egendom
endast täcker en mindre del av skatteskulden. Blir i en sådan situation
utmätning aktuell i ett enskilt mål, som gäldenären har möjlighet
att betala vid sidan av skatteavbetalningarna, kan det ligga mera
i statsverkets intresse att undvika utmätning i det allmänna målet och

372

låta avbetalningarna fortlöpa. Absolut krav på samordning bör därför
inte föreligga i dylika fall utan bör det ankomma på utmätningsmannen
att såsom statsverkets ställföreträdare i de allmänna målen i varje
särskilt fall avgöra vad som för statsverket kan anses mest fördelaktigt.
Finner utmätningsmannen att samtidig utmätning kan vara ofördelaktigt
för statsverket bör han ha rätt att besluta att samordning inte
skall ske.

Beträffande denna principfråga anförde JO Lundvik.

Jag betvivlar inte att det såsom myndigheten anfört stundom kan
ligga i statsverkets intresse att undvika utmätning i allmänt mål och
låta uppgjord avbetalningsplan löpa trots att en enskild borgenär påkallat
utmätning. I sådant fall måste det stå utmätningsmannen fritt
att avstå från utmätning i det allmänna målet. Stadgandet i 58 § utsökningslagen
reser enligt min mening icke hinder häremot. Enligt sin
ordalydelse förutsätter stadgandet att utmätning är aktuell i båda målen
men i den antydda situationen kan man inte säga att utmätning
»skall» eller »bör» ske i det allmänna målet.

Utmätning av överskjutande skatt

Vid inspektion av en kronofogdemyndighet uppmärksammades ett
mål där utmätning skett av H:s överskjutande skatt enligt 1969 års
taxering till gäldande av hennes kvarstående skatt enligt 1970 års taxering.
Den överskjutande skatten hänförde sig alltså till tidigare års taxering
än den restförda skatten, vilket berodde på att H. vistades på okänd
ort och därför inte kunnat nås av besked att hon hade överskjutande
skatt.

JO Lundvik anförde härom.

I det förevarande fallet borde rätteligen kvittning ha ägt rum och
alltså ej utmätning. Huruvida kvittning eller utmätning ägde rum kan
visserligen i många fall förefalla vara utan praktisk betydelse, men det
kan givetvis inträffa att en person, som inte utkvitterat sin överskjutande
skatt, har andra skulder än restförd skatt. I sådana fall kan ju
utmätning komma till stånd endast i den mån den restförda skatten
inte täcks av det överskjutande beloppet. Vidare blir ju helt andra regler
om besvär m. m. tillämpliga vid utmätning än vid kvittning.

Avfattningen av utmätningsprotokoll

Vid de under året företagna inspektionerna av kronofogdemyndigheter
hade vid flera tillfällen uppmärksammats utmätningsprotokoll som
var ofullständiga eller behäftade med andra brister. Som exempel härpå
må nämnas följande. I flera fall kunde av protokollen inte utläsas
om förbud enligt 75 § 2 mom. utsökningslagen meddelats den från vilken
utmätt fordran eller rättighet skulle utgå. I några fall hade man
underlåtit att ange om den utmätta egendomen kvarlämnats i gäldenärens
vård eller medtagits av förrättningsmannen. I ett fall där bostadsrätt
utmätts framgick ej av protokollet huruvida bostadsrättsbeviset anträffats
och omhändertagits av utmätningsmannen.

373

De gjorda iakttagelserna föranledde JO Lundvik att framhålla vikten
av att utmätningsprotokollen fördes på ett noggrant sätt.

Restitution av mervärdeskatt kan förekomma på två skilda grunder.
För det första kan fråga vara om sådan återbetalning av s. k. överskjutande
ingående skatt, för vilken den skattskyldige äger avdragsrätt.
Härom stadgas i 49 § första—tredje styckena mervärdeskatteförordningen.
Vid sådan restitution föreligger ett direkt förbud mot att utmäta
fordringen, se 49 § sjunde stycket nämnda förordning. För det
andra kan återbetalning av mervärdeskatt förekomma i det fall då nedsättning
sker av inbetald skatt som redan tidigare fastställts. Som ett
praktiskt exempel härpå kan nämnas: Den skattskyldige lämnar inte
deklaration för mervärdeskatt. Genom preliminärt beslut fastställs skatten
efter skälig grund. Den skattskyldige inbetalar därefter den fastställda
skatten men begär samtidigt med stöd av en dåmera upprättad
deklaration att skatten skall nedsättas. Genom nytt preliminärt beslut
bifaller länsstyrelsen den skattskyldiges yrkande. Den restitutionsfordran
som härigenom uppkommer kan tagas i anspråk för utmätning.

Vid inspektioner av kronofogdemyndigheter har JO Lundvik haft
anledning att i flera fall närmare utreda i vilken mån utmätningsförbudet
i 49 § sjunde stycket mervärdeskatteförordningen iakttagits. Av
granskade utmätningsprotokoll har nämligen ofta inte framgått om utmätningen
hänfört sig till den första eller till den andra av de ovan
nämnda grunderna. JO har därför funnit anledning att erinra om önskvärdheten
av att utmätningsprotokollen får en sådan avfattning att det
redan av desamma kan utläsas att de berörda bestämmelserna i mervärdeskatteförordningen
korrekt tillämpats.

Indrivning av skatt

Mervärdeskatteförordningen upptar i 49 § vissa bestämmelser om
återbetalning av överskjutande mervärdeskatt. Stadgandet avslutas med
ett stycke som lyder: I övrigt gäller uppbördsförordningens bestämmelser
om restitution av skatt i tillämpliga delar beträffande återbetalning
av mervärdeskatt.

I ett ärende, som gällde frågan om en kronofogdemyndighet bort
verkställa utmätning eller kvittning vid indrivning av skatt i ett särskilt
fall, upprättade föredraganden en promemoria rörande innebörden
av den nyssnämnda bestämmelsen i 49 § sista stycket mervärdeskatteförordningen.
I promemorian anfördes sammanfattningsvis: Till skillnad
från en motsvarande bestämmelse i 27 § kupongskatteförordningen
(jfr också 68 § 5 mom. uppbördsförordningen) kunde den nu ifrågavarande
bestämmelsen inte medföra att restitutionsfordran avseende överskjutande
(ej ingående) mervärdeskatt kunde kvittas mot restförd skatt
enligt 1 § uppbördsförordningen. Ej heller kunde överskjutande skatt
enligt uppbördsförordningen kvittas mot restförd mervärdeskatt.

374

Promemorian remitterades för yttrande till riksskatteverket, som
förklarade att verket anslöt sig till den i promemorian uttalade uppfattningen.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik bl. a. följande:

Bestämmelsen i 49 § sista stycket mervärdeskatteförordningen, att
uppbördsförordningens bestämmelser om restitution av skatt i tillämpliga
delar gäller beträffande återbetalning av mervärdeskatt, får enligt
min mening inte läsas så att skattskyldigs fordran på för mycket inbetald
mervärdeskatt skulle få tagas i anspråk för kvittning mot kronans

fordran å restförd skatt som avses i uppbördsförordningen.

I övrigt vill jag endast säga, att jag även ansluter mig till åsikten att
överskjutande skatt enligt uppbördsförordningen ej kan kvittas mot
restförd mervärdeskatt.

I ett genom klagomål anhängiggjort ärende hade anmärkts, att tjänstemän
vid en länsstyrelse och en kronofogdemyndighet vid indrivning
av skatt otillbörligt gynnat ett aktiebolag, som resterade med skatteskulder
på omkring 600 000 kr.

JO Lundvik anförde härom.

Ansvaret för indrivning av skatt åvilar normalt kronofogdemyndigheten
(se 59 § uppbördsförordningen). I ett hänseende kan dock länsstyrelsen
— såvitt gäller handläggningen i första instans — direkt ingripa
i indrivningsförfarandet. Enligt 62 § första stycket uppbördsförordningen
äger länsstyrelsen avgöra om utmätningsman skall göra framställning
om att skattskyldig skall försättas i konkurs. Det ankommer
alltså primärt på länsstyrelsen att pröva huruvida konkursansökan skall
inges mot restförd skattskyldig. Länsstyrelsen kan dock jämlikt 62 §
andra stycket uppbördsförordningen generellt uppdra åt utmätningsman
att själv avgöra om framställning om konkurs skall inges.

När indrivning skall ske hos ett aktiebolag eller annan rörelseidkare,
som blivit restförd för skatter, uppkommer stundom vanskliga problem.
Redan från strikt fiskalisk synpunkt kan det vara svårt att avgöra hur
indrivningen bäst skall läggas upp. En tvångsmässig avveckling av rörelsen
kan åsamka det gäldbundna företaget och därmed också dess
borgenärer betydande förluster. Å andra sidan kan, därest anstånd
medges med inbetalning av skatteskulden, skulden växa under anståndstiden
med påföljd att borgenärernas förluster blir större än om bolaget
avvecklats på ett tidigare stadium. En bedömning måste därför göras
av företagets ekonomiska ställning och framtidsutsikter. Vidare måste
beaktas, huruvida ackordsuppgörelse kan komma i fråga och om det
gäldbundna företaget har möjlighet att erhålla lån eller bidrag från enskild
person, från bank eller från offentlig myndighet. Hänsyn måste
också tagas till hur eventuella andra borgenärer kommer att agera.
En avbetalningsplan för skatteskulderna kan ju bli helt utan mening,
om övriga borgenärer är fast beslutna att försätta företaget i konkurs.

Bedömningen av hur indrivningen bör planeras blir än svårare om
det gäldbundna företaget har väsentlig betydelse för sysselsättningen
i orten. Det kan visserligen hävdas, att sysselsättningssynpunkter inte
alls får inverka på indrivningsförfarandet utan att enbart fiskaliska
hänsyn skall tagas vid indrivningen (jfr bevillningsutskottets betänkande

375

1967: 53 s. 64). På senare tid synes dock indrivningsmyndighetema med
stöd av ett uttalande av chefen för justitiedepartementet (prop. 1970:
142 s. 98—99; jfr också chefen för finansdepartementet i prop. 1971: 142
s. 28) ha intagit en ändrad attityd och vid valet av indrivningsåtgärder
i viss mån beaktat jämväl sysselsättningseffekten. Enligt min mening
finns det icke något att erinra mot en försiktig utveckling i denna riktning.
Åtminstone i de fall då länsstyrelsen själv förbehållit sig rätten
att avgöra om konkursansökan skall inges skulle det framstå som föga
rimligt om länsstyrelsen — som enligt 3 § länsstyrelseinstruktionen
(SFS 1971:460) skall »främja länets utveckling och befolkningens bästa»
— i indrivningsärendet uteslutande lät inskränkt fiskaliska motiv
diktera sitt handlande.

Om arbetsgivare utan skälig anledning underlåter att vederbörligen
fullgöra sin skyldighet att verkställa skatteavdrag, är han jämte arbetstagaren
ansvarig för skatt, vilken skatteavdraget skolat avse, till belopp
som svarar mot vad han underlåtit att avdraga. Sedan beslut om
sådan ansvarighet fattats, må krav på erläggande av skattebeloppet
riktas mot såväl arbetsgivaren som arbetstagaren (75 § uppbördsförordningen).
Om arbetsgivaren betalat skattebeloppet, äger han söka detta
åter av arbetstagaren. Härvid har arbetsgivaren att hos utmätningsmannen
styrka, att han erlagt skatten. Utmätningsmannen må hos arbetstagaren
uttaga beloppet i samma ordning som stadgats i fråga om
indrivning av skatt, dock att införsel ej må beviljas (76 § uppbördsförordn
ingen).

I ett genom klagomål anhängiggjort ärende var omständigheterna i
korthet dessa. Ett landsting hade vid utbetalning av lön till E. under
1967 oriktigt underlåtit att göra något avdrag för preliminär skatt. Till
följd härav påfördes E. i december 1968 kvarstående skatt. Sedan landstinget
efter krav från kronofogdemyndigheten erlagt den del av skatten
som ej kunnat uttagas hos E, överlämnade landstinget indrivningsärendet
till en inkassobyrå, som krävde E. på det av landstinget erlagda beloppet.
Inkassobyrån sökte och fick betalningsföreläggande, varefter
utmätningsförsök gjordes hos E.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik bl. a. följande.

Det förhållandet att landstinget, som jämlikt 75 § uppbördsförordningen
förpliktats betala in viss del av den icke innehållna skatten, sökt
återfå beloppet av E. föranleder inte någon kritik från min sida. Om
landstinget slutgiltigt får svara för den icke innehållna skatten, innebär
detta en ren ekonomisk förlust för landstinget och en motsvarande
vinst för E. Vad som förekommit ger mig emellertid anledning att
framhålla vikten av att den i 76 § uppbördsförordningen anvisade indrivningsmöjligheten
tillvaratas. Indrivning av skatt kan nämligen
normalt ske snabbare, effektivare och till lägre kostnad än vad som
gäller i fråga om indrivning av »vanliga» fordringar.

Vid stf JO Wigelius’ inspektion av en kronofogdemyndighet iakttogs,
att kronofogdemyndigheten, sedan en arbetsgivare, B., gjort sitt regress -

376

anspråk enligt 76 § uppbördsförordningen gällande, avfordrat en arbetstagare,
L., förutom skattebeloppet och restavgiften därå eller det
belopp som erlagts av arbetsgivaren, även restavgift å hela detta belopp
(skatten 4-förstnämnda restavgift). Sedan saken påtalats, avgavs
yttrande av bl. a. riksskatteverket, som med hänvisning till bl. a. ett uttalande
av 1944 års uppbördsberedning, SOU 1945:27 s. 301, hävdade
att arbetsgivaren ägde söka endast skattebeloppet åter och således inte
restavgift. Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik bl. a. följande:

Jag ansluter mig till ståndpunkten, att förfarandet enligt 76 § uppbördsförordningen
innebär att arbetsgivaren av arbetstagaren äger söka
åter endast det utgivna skattebeloppet och således inte även den restavgift
arbetsgivaren erlagt enligt bestämmelserna i 75 § samma förordning.
Av förstnämnda bestämmelse framgår vidare, att arbetstagaren
är skyldig att erlägga restavgift å skattebeloppet. Denna avgift tillfaller
emellertid kronan, inte arbetsgivaren. B. hade således rätt att för
egen del fordra kronofogdemyndighetens medverkan endast till uttagande
av skattebeloppet, 2 530 kr. Kronofogdemyndigheten skulle ha avkrävt
L. detta belopp och restavgift därå, 102 kr. eller tillhopa 2 632
kr.

I ett genom klagomål anhängiggjort ärende hade en kronofogdemyndighet
anmanat enda delägaren i ett dödsbo, som var avträtt till förvaltning
av boutredningsman, att erlägga den avlidne påförd skatt.

JO Lundvik anförde härom.

När ett dödsbo avträtts till förvaltning av boutredningsman, är det i
fortsättningen denne som företräder dödsboet i olika angelägenheter
(se 19 kap. 12 § ärvdabalken). Eventuella krav mot dödsboet bör följaktligen
tillställas boutredningsmannen och icke dödsbodelägare.

Kronofogdemyndigheternas behandling av omräkningsbesked m. m.

Vid JO:s inspektioner av kronofogdemyndigheter har under senare år
uppmärksamhet ägnats åt frågan, hur man behandlar de s. k. omräkningsbeskeden
som kronofogdemyndigheterna mottar från lokal skattemyndighet
för undersökning av huruvida restitutionsberättigad skattskyldig
häftar för tidigare restförd skatt eller är försatt i konkurs (jfr
69 § andra stycket och 73 § uppbördskungörelsen).

Vad till en början angår diarieföringen har helt olikartade system
iakttagits. Hos vissa kronofogdemyndigheter diarieförs beskeden överhuvudtaget
inte. Hos andra diarieförs de vid varje tillfälle inkomna
beskeden i en klump. I Malmö, där man diarieför beskeden i en klump,
förvarar man som komplement till diariet förteckningar som man fått
från lokala skattemyndigheten och som redovisar vilka besked som varje
gång översänts. I något enstaka fall förekommer det att kronofogdemyndighet
diarieför inkomna omräkningsbesked vart för sig.

I skrivelse den 16 juni 1972 till exekutionsväsendets organisationsnämnd
anförde JO Lundvik.

377

Det förefaller mig som om det här skulle finnas behov av vägledande
anvisningar från organisationsnämndens sida. Man bör enligt min mening
inte ställa alltför stora krav på diarieföringen. Att helt underlåta
diarieföring kan dock inte vara lämpligt. Knappast heller att diarieföra
beskeden endast i klump. Det i Malmö tillämpade systemet förefaller
mig att innefatta en lämplig lösning som inte kräver för mycket
arbete.

Ett annat problem som uppmärksammats vid inspektionerna är följande.
Ändamålet med att beskeden skickas till kronofogdemyndighet

är att myndigheten skall undersöka om den restitutionsberätti gade

häftar för tidigare restförd skatt — i vilket fall s. k. kvittning
sker — eller är försatt i konkurs. Kronofogdemyndigheterna brukar
härutöver regelmässigt undersöka om den skattskyldige eljest står antecknad
som gäldenär i allmänt mål — t. ex. om han häftar för böter
— och gör i förekommande fall utmätning i skatteåterbäringen. På
mina frågor, om myndigheten samtidigt undersöker huruvida den restitutionsberättigade
förekommer som gäldenär i enskilt mål, har jag fått
mycket olika svar. Flertalet kronofogdemyndigheter har icke brukat
undersöka om den restitutionsberättigade förekommer som gäldenär i
enskilt mål. Somliga har sagt, att en sådan undersökning skulle ta för
lång tid och inte ge så stort utbyte. Andra kronofogdemyndigheter har
däremot brukat undersöka även registret över enskilda mål. I några fall
har praxis ändrats i denna riktning i anslutning till JO:s inspektion.

Ur principiell synpunkt framstår det för mig som önskvärt att kronofogdemyndigheten
i förevarande sammanhang även undersöker om den
restitutionsberättigade står antecknad som gäldenär i enskilt mål. Det
kan ju ligga något ganska stötande däri att myndigheten, sedan utmätning
begärts mot vederbörande, låter en tillgång passera utan att taga
den i anspråk för borgenärens förnöjande. Stadgandet i 68 § 6 mom.
tredje stycket uppbördsförordningen, att ett belopp å 500 kr. i regel
skall undantagas från utmätning i enskilt mål, gör visserligen att många
skatteåterbäringar inte kan tagas i anspråk. Stadgandet är dock icke
tillämpligt i alla enskilda mål och det förekommer ju också restitutioner
på mer än 500 kr. Jag har viss förståelse för att det kan vara svårt
för vissa kronofogdemyndigheter att hinna med en undersökning även
av registret över de enskilda målen. För mig framstår det dock som
angeläget att man, om möjligt, tillskapar sådana rutiner att en dylik
undersökning kan göras i alla de fall då den kan väntas tjäna något
praktiskt syfte.

Jag har härmed velat fästa organisationsnämndens uppmärksamhet
på de två här berörda problemen.

Vräkning

I ett vid inspektion av kronofogdemyndigheten i Stockholm upptaget
ärende rörande vräkning hade myndigheten i yttrande till JO fört på
tal stadgandet i 193 § 2 mom. andra punkten utsökningslagen, där det
sägs att utmätningsman må, när synnerliga skäl är därtill, utsträcka anstånd
med vräkning att gälla högst fyra veckor om skälig gottgörelse
erläggs och i övrigt otillbörligt intrång ej vållas i sökandens eller annans
rätt. Kronofogdemyndigheten uppgav att detta stadgande aldrig
tillämpats i Stockholm.

378

JO Lundvik fann kronofogdemyndighetens uppgift förvånande och
anförde vidare.

Under förarbetena till stadgandet uttalade lagberedningen (SOU
1961:53 s. 114), att om hyresgästen inte var i stånd att själv erlägga
gottgörelsen, socialvårdsmyndighet mången gång torde vara beredd att
förskjuta beloppet. Beredningen framhöll, att om läget var så tillspetsat
att socialvården måste inskrida för att icke familjen skulle stå utan
tak över huvudet, det ofta kunde vara billigare att familjen bodde kvar
och socialvården betalade ersättningen för anståndstiden än att provisorisk
bostad ordnades på annat håll. Även departementschefen antydde
möjligheten att socialvården inskred och betalade gottgörelse åt vräkningssökanden
(prop. 1963: 52 s. 150). Det synes mig som om kronofogdemyndigheten
har all anledning att ta upp denna fråga till överläggning
med socialnämnden.

Hur skall utmätningsmannen förfara når vid handräckning enligt lagen
om avbetalningsköp sökanden inte infunnit sig för att taga godset
om hand?

Med anledning av en förfrågan härom anförde JO Lundvik följande.

Beträffande handräckning enligt lagen om avbetalningsköp är utsökningslagens
regler om kallelse till förrättning tillämpliga. Sistnämnda
lag innehåller inga bestämmelser om att sökanden skall kallas till förrättningen
eller ens underrättas om tidpunkten härför. Ej heller utsökningskungörelsen
(1971: 1098) innehåller några föreskrifter av sådant
innehåll.

En ansökan om handräckning kan avse gods som är svåridentifierbart
för utmätningsmannen. Det kan också vara fråga om gods som på
grund av sin storlek inte rimligen kan tagas om hand av utmätningsmannen.
Denne har ju i regel inte några större förvaringsutrymmen
till sitt förfogande. Det kan därför visa sig att förrättningen inte går
att genomföra utan sökandens närvaro. Åtminstone när svårigheter av
nu antydd art kan befaras uppkomma bör därför sökanden underrättas
om tid och plats för förrättningen eller också formligen kallas till denna.

Den omständigheten att utsatt förrättning för återtagande av avbetalningsgods
inte går att genomföra på grund av sökandens utevaro bör
enligt min mening inte berättiga utmätningsmannen att utan vidare
avsluta ärendet. Åtminstone i de fall där sökanden inte blivit formligen
kallad med angivande av att hans utevaro kan medföra hinder för
förrättningen, bör rimligen ett nytt försök göras. Härvid bör det framhållas
för sökanden att hans närvaro är nödvändig och att ärendet kan
komma att avslutas om han inte inställer sig.

Uppskjutande av återtagning av avbetalningsgods på grund av sökandens
konkurs

I ett vid inspektion av en kronofogdemyndighet uppmärksammat mål
hade köpmannen T. ansökt om handräckning för återtagande av en
personbil. Innan förrättning ännu ägt rum, försattes T. i konkurs. Konkursdomaren
förordnade, att konkursen skulle handläggas enligt 185 §

379

konkurslagen samt utsåg en god man att taga vård om gäldenärens bo.
Med anledning av konkursen uppsköt kronofogdemyndigheten återtagningsförrättningen.
Myndigheten menade att det framstod som önskvärt
att man kunde bedöma, om konkursen skulle bli avskriven, innan
förrättningen ägde rum. Myndigheten ansåg att gode mannen ej var behörig
att medge anstånd med förrättningen och att han ej heller kunde
uppbära eventuell betalning för konkursgäldenärens räkning. Vidare
ansåg myndigheten att det framstod som mindre önskvärt med hänsyn
till borgenärerna att överlämna möjligen influten betalning eller bilen
till T., som ju var i konkurs.

JO Lundvik anförde härom.

Det förhållandet att T. försattes i konkurs utgjorde ej skäl för myndigheten
att av egen drift uppskjuta förrättningen i avbidan på eventuellt
beslut om avskrivning av konkursen jämlikt 185 § konkurslagen.
Genom dröjsmålet kunde risk uppkomma att T:s och konkursborgenäremas
rätt försämrades. Om bilen återtagits, borde den ej ha utlämnats
till T., som i egenskap av konkursgäldenär saknade rådighet över den
till konkursboet hörande egendomen, utan till gode mannen, som ju
enligt vad som sägs i 185 § konkurslagen har att taga vård om boet.
Enligt min mening skulle gode mannen också ha varit behörig att mottaga
betalning, om köparen av bilen föredragit att betala framför att
bilen återtogs (jfr om gode mannens ställning Welamson, Konkursrätt
s. 674 ff). Huruvida gode mannen varit behörig att medge anstånd med
den begärda verkställigheten kan möjligen vara tveksamt. För egen
del har jag dock svårt att se, varför han inte skulle ägt medge anstånd.

380

Taxering och uppbörd

Iakttagelser rörande tillämpningen av de nya reglerna om skattetillägg
och förseningsavgift

I taxeringsförordningen upptogs år 1971 under 116 a—116 j §§ regler
om skattetillägg och förseningsavgift. De nya reglerna, som tratt i kraft
den 1 januari 1972, innehåller sammanfattningsvis följande.

Skattetillägg påföres i tre fall: vid oriktig uppgift i deklaration, vid
avvikelse från deklaration med stöd av 21 § taxeringsförordningen samt
vid skönstaxering om den skattskyldige trots anmaning ej lämnat deklaration.
I sistnämnda fall skall beslutet om skattetillägg undanröjas om
deklaration inkommer inom viss tid. Skattetillägg utgår ej i den mån
avvikelse från deklaration innebär rättelse av uppenbar felräkning eller
misskrivning, ej heller då avvikelsen avsett bedömning av framställt
yrkande eller vid frivillig rättelse. Skattetillägg utgår med 50 procent
av den skatt som till följd av avvikelsen eller uppskattningen påföres
den skattskyldige utöver vad som eljest skulle ha utgått. Förseningsavgift
utgår vid försummelse att i rätt tid avlämna självdeklaration.
Avgiften är maximerad till 300 kr. utom i de fall deklaration ej avlämnats
trots anmaning, då avgiften kan utgå med högst 600 kr. Skattetillägg
må helt eftergivas om felaktigheten eller underlåtenheten är att
anse som ursäktlig. Därvid skall hänsyn tagas till den skattskyldiges
ålder, sjukdom, bristande erfarenhet eller den oriktiga uppgiftens särskilda
beskaffenhet eller därmed jämförlig omständighet. Vidare må
eftergift ske om det belopp som kunde ha undandragits från beskattning
är att anse som ringa. Förseningsavgift får efterges och även nedsättas.
Ärenden om skattetillägg eller förseningsavgift handläggs i första
instans av lokal skattemyndighet. Innan beslut fattas om påförande av
avgift skall lokal skattemyndighet bereda den skattskyldige tillfälle att
yttra sig, om hinder ej möter däremot. — Avgifterna uttages i normala
fall av de skattskyldiga genom debetsedel å slutlig skatt. Av riksskatteverkets
debiteringssammandrag vid 1972 års taxering för hela riket
framgår att skattetillägg debiterats i ca 43 000 fall med ca 85,5 milj. kr.
och att förseningsavgift debiterats i ca 28 500 fall med ca 7,07 milj. kr.

Under hösten 1972 företog JO Lundvik inspektioner av ett antal lokala
skattemyndigheter i Göteborgsregionen samt i Mälarlandskapen.
Vid inspektionerna granskades myndigheternas tillämpning av reglerna
om skattetillägg och förseningsavgift. Granskningen omfattade ett stort

381

antal beslut om påförande av dylik avgift jämte tillhörande handlingar
(deklaration med underrättelser om taxeringsbeslut och preliminära
avgiftsbeslut samt den skattskyldiges ev. erinringar m. m.). Vidare undersöktes
ett flertal fall i vilka myndigheten med anledning av den skattskyldiges
erinringar funnit någon befrielsegrund tillämplig och sålunda
inte vidhållit utsänt preliminärt beslut om avgift. Slutligen granskades
stickprovsvis avgivna deklarationer i en del taxeringsdistrikt, varvid
särskild uppmärksamhet ägnades frågan om lokal skattemyndighet underlåtit
att påföra avgift trots att så bort ske. Granskningen avsåg såväl
materiell som formell handläggning av ärendena. Också taxeringsnämndernas
och länsstyrelsernas arbete i hänseenden som påverkat de lokala
skattemyndigheternas handläggning av avgiftsärendena uppmärksammades.
JO fann därvid anledning att upptaga många fall till närmare
granskning, varvid remiss gjordes till berörda myndigheter. Dessa ärenden
kommer att avgöras senare.

Redan här kan redovisas ett fall, varom JO Lundvik anförde följande
i ett inspektionsprotokoll:

Maj Gunvor Johansson hade i sin deklaration upptagit för låg inkomst
av tjänst. Härför påfördes henne skattetillägg. Emellertid påfördes henne
skattetillägg även för det hon i sammanställningen till statlig inkomstskatt
ej upptagit inkomst av annan fastighet (belägen i annan kommun
än hemortskommunen). Att Maj Gunvor Johansson ägde fastigheten i
annan kommun framgick emellertid av sid. 3 i deklarationen. Där kunde
man också se att nettointäkten (beräknad enligt schablonmetoden) uppgick
till 560 kr. Siffran 560 var visserligen ej upptagen å rätt rad (utan
på raden för procentavdrag). Varje i taxering någorlunda förfaren person
borde dock ha kunnat förstå att siffran åsyftade nettovinsten.

Sedan JO ifrågasatt om skattetillägg bort påföras i detta fall, svarade
fögderichefen, att ett fel begåtts, att det var synd att lokala skattemyndigheten
inte själv fick rätta ett fel av denna art samt att han skulle
underrätta vederbörande taxeringsintendent om fallet så att denne skulle
kunna besvära sig hos länsskatterätten till den skattskyldiges förmån.

Vid en av inspektionerna antecknades till protokollet följande allmänna
iakttagelser rörande handläggningen av avgiftsärendena:

Vad först rörde de lokala taxeringsnämnderna, som hade att handlägga
taxering av löntagare m. fl. icke rörelseidkare, kunde följande
konstateras: Såvitt rörde skattetilläggen var det här ofta fråga om utelämnade
tjänsteinkomster, som taxeringsnämnden med stöd av kontrolluppgift
kunnat belägga. Särskilt vanligt var »uteglömda» semesterersättningar
för byggnadsarbetare. Det förekom också en del fall då
pensionsinkomster, livräntor och periodiska understöd inte upptagits i
deklarationen. Vidare var det inte ovanligt att bilförmån, förmån av
fri bostad eller fritt vivre inte angivits i deklarationen utan framkommit
genom taxeringsnämndens granskning och kontrolluppgifter. Såvitt
gällde avdragen under inkomst av tjänst fanns många fall där bilkostnader
uppgivits vid sidan av att avdrag yrkats för uppburen reseersätt -

382

ning. I dessa fall avsåg reseersättningen enligt inhämtad uppgift från
arbetsgivaren ibland resor till och från arbetet, varför oriktig uppgift
ansågs föreligga i och med att avdrag för dessa kostnader yrkades vid
sidan av avdraget för resekostnadsersättningen. Andra typfall var de
fall då avdrag gjorts för traktamente trots att det utretts att arbetet inte
utförts utom den vanliga verksamhetsorten. I dessa fall erinrade de skattskyldiga
ofta att den utelämnade inkomsten e. d. varit resultat av slarv,
glömska, borttappade kontrolluppgifter, slarv av anlitat ombud etc.
Vidare hävdades ofta att besvär anförts över taxeringen och att lokala
skattemyndigheten borde befria från skattetillägg. Det var mera sällan
som i de granskade fallen någon av de normala befrielsegrundema såsom
sjukdom, bristande erfarenhet, ålder etc. åberopades av de skattskyldiga.
Allmänt sett kunde konstateras att det var endast i få fall som de skattskyldiga
framställde skriftliga erinringar. Inte heller kunde särskilt ofta
anteckningar om telefonledes framförda erinringar utläsas av handlingarna.
En annan mycket vanlig anledning för påförande av skattetillägg
var att löntagaren skönstaxerats på grund av att han inte lämnat deklaration
trots att han anmanats därtill eller att han lämnat en ofullständig
deklaration. Andra typfall i löntagardeklarationerna var oriktiga yrkanden
om ränteavdrag under bl. a. inkomst av annan fastighet. En del fall
då avdrag för tomträttsavgäld oriktigt yrkats fanns också. Slutligen påträffades
några fall där den skattskyldige genom kryssmarkering oriktigt
uppgivit sig ha haft minderårigt barn och med stöd därav framställt
yrkande om förvärvsavdrag. I de fall då förseningsavgift påförts i löntagarfallen
gjordes ofta erinran om att ombud slarvat med att inlämna
självdeklarationen och att den skattskyldige därför icke själv hade ansvaret
för det inträffade.

Vid granskning av avlämnade deklarationer i rörelsedistrikten var den
övervägande delen av fallen skönstaxeringar av rörelse, dels på grund
av att deklaration inte lämnats alls och dels på grund av ofullständiga
uppgifter i deklarationen som medfört att förvärvskällan inkomst av
rörelse skönstaxerats. Den allmänna iakttagelsen gjordes, att skattetilläggen
i dessa fall när slutskattesedlarna distribueras i december månad
för många skattskyldiga sannolikt kommer som en våldsam kalldusch.
Sanktionen blir nämligen mycket kraftig t. ex. i sådant fall då en skattskyldig
inte lämnat deklaration trots att han anmanats därtill och sedan
åsatts en skönstaxering på 50 000 kr. I rörelsedistrikten kunde också
påträffas en del fall där personer inte tagit upp eget uttag av naturaprodukter
ur rörelse och därigenom ansågs ha lämnat oriktig uppgift i deklarationen.
Vidare fanns en del fall då närmare kontroll av räkenskapshandlingarna
visade att dolda avdragsyrkanden gjorts, vilket medfört
skattetillägg för oriktig uppgift.

Ytterligare skulle här antecknas, att under inspektionen inte påträffats
något fall där lokala skattemyndigheten utnyttjat möjligheten
att delbefria från förseningsavgift genom att nedsätta den till ett mindre
belopp.

Resultatet av inspektionerna har vidare föranlett JO Lundvik till
följande uttalanden:

För att detta nya sanktionssystem skall kunna fungera tillfredsställande
måste bl. a. krävas att de underliggande taxeringsbesluten blivit
väl underbyggda och att taxeringsnämndens underrättelseskyldighet en -

383

ligt 65 och 69 §§ taxeringsförordningen fullgjorts korrekt. Det är av
stor betydelse att skälen för taxeringsnämndens beslut utformas med
tydlighet och exakthet. Särskilt viktigt är att det av besluten klart framgår
om taxeringsnämnden vid en avvikelse tillämpat 21 § taxeringsförordningen
eller ej. Vad gäller taxeringsnämndernas arbete bör också understrykas
den stora vikten av att anmaning att avlämna självdeklaration
sker i förekommande fall och att den skattskyldiges adress om möjligt
efterforskas när utsänd post kommer i retur till taxeringsnämnden.
Brister härvidlag kan leda till mycket stötande resultat, eftersom påförande
av skattetillägg i anledning av skönstaxering när deklaration
ej avlämnats förutsätter att anmaning skett. Detta har i praktiken inneburit
bl. a. att lokal skattemyndighet inte påfört skattetillägg (och dubbel
förseningsavgift) om den anmaning taxeringsnämnden utsänt kommit i
retur till myndigheterna som obeställbar.

Inspektionerna har visat att tillämpningen av befrielsegrundema inte
är utan sina svårigheter. Även om de lokala skattemyndigheterna haft
tillgång till anvisningar med närmare normer och exempel för bedömningen
av befrielsefallen, uppkommer i praktiken fall som inte liknar
typfallen. Särskilt kan bedömningssvårigheter uppkomma när flera befrielsegrunder,
var och en med mindre tyngd men tagna tillsammans
av beaktansvärd styrka, gör sig gällande samtidigt i ett fall. Vid min
granskning har jag härvidlag kunnat konstatera både bedömningar som
enligt min mening varit i det mildaste laget och sådana som tett sig väl
stränga. Som exempel kan nämnas, å ena sidan, ett fall där en skattskyldig,
född 1951, underlåtit att uppge ett lönebelopp om 8 926 kr. och
det oaktat befriats från skattetillägg, å andra sidan ett fall där en jugoslavisk
medborgare, född 1945, yrkat avdrag bl. a. för tomträttsavgäld
med 700 kr. trots att han haft en friköpt tomt. Sistnämnda skattskyldiges
deklaration var i språkligt avseende mycket bristfällig och han uppgav
sig ha feltolkat deklarationsupplysningama (troligen hade han gjort
avdrag för amorteringarna). Skattetillägg påfördes likväl. Vad nu upptagits
illustrerar svårigheterna för de lokala skattemyndigheterna att i
praktiken lösa avvägningsproblemet mellan billighet i det enskilda fallet
och kravet på enhetlig rättstillämpning. Mitt allmänna intryck är dock
att de lokala skattemyndigheterna vanligen rätt väl lyckats göra denna
avvägning. Om lagstiftningen ändå inte fått den mjuka introduktion
som bl. a. skatteutskottet förutsatt i sitt betänkande år 1971: 16 s. 56
torde detta mer ha sin grund i att beslutsmyndigheterna upplevt svårigheter
att tillämpa lagstiftningen mjukt sedan ett mycket omfattande
anvisnings- och handledningsmaterial med bl. a. ett stort antal typfall
tillkommit. Detta har måhända medfört att kravet på enhetlig rättstillämpning
fått en starkare betoning än billighet i det enskilda fallet.
Det har dock inte enbart varit befrielsegrundema som vållat problem.
Jag har även iakttagit en del fall då avgift påförts trots att de objektiva
grunderna härför synes ha brustit. T. ex. har skattetillägg påförts trots
att det yrkande som taxeringsnämnden frångått inte varit dolt utan
framställts helt öppet i deklarationen med därtill fogade handlingar.
Men även dessa ofta mer svårbedömda rättsliga problem synes de lokala
skattemyndigheterna i allmänhet ha bemästrat.

384

I besvär till prövningsnämnd har taxeringsintendent yrkat att en
skattskyldig skall åsättas taxering. Genom felräkning i besvärsinlagan
har den beskattningsbara inkomsten angivits till ett för lågt belopp.
Fråga om prövningsnämnden bort företaga processledande åtgärder
för att söka få felet tillrättalagt. Tillika fråga om lokal skattemyndighets
underlåtenhet att verkställa omräkning av skatt i anledning
av prövningsnämndens taxeringsbeslut

Vid JO Lundviks inspektion av en lokal skattemyndighet i maj 1971
framkom vid granskning av diarier att två prövningsnämndsbeslut rörande
två skattskyldiga, vars taxeringar ägde inbördes sammanhang,
inkommit till myndigheten den 21 juli 1970 men ännu vid inspektionstillfället
inte föranlett omräkning av skatt. Av utredningen framgick
bl. a. följande: I besvär hos prövningsnämnden hade en taxeringsintendent
yrkat att en person, O., skulle åsättas taxering. Besvären rörde i
sak fråga om beräkning av inkomst av tjänst. I besvärsskriften angav
taxeringsintendenten hur Ors taxering beloppsmässigt borde bestämmas
enligt hans yrkande. Därvid angavs 0:s beskattningsbara inkomst till
statlig inkomstskatt till ett 1 000 kr. lägre belopp än som skulle ha framkommit
om en korrekt subtraktion (taxerad inkomst minus ortsavdrag)
företagits. Prövningsnämnden åsatte O. taxering helt i enlighet med
detta taxeringsintendentens yrkande. Lokala skattemyndigheten uppmärksammade
felräkningen och hemställde att prövningsnämnden skulle
rätta densamma. I avvaktan härpå företog lokala skattemyndigheten
inte omräkning av 0:s och en annan persons, N:s, skatter. Prövningsnämnden
ansåg dock ej rättelse kunna ske. Lokala skattemyndigheten,
som inte synes ha underrättats härom, underlät att bevaka att åtgärder
vidtogs i ärendet.

JO Lundvik anförde vid ärendets avgörande bl. a. följande:

Prövningsnämndens taxeringsbeslut

Vid taxeringen av O. till statlig inkomstskatt angav prövningsnämnden
den taxerade inkomsten till 5 950 kr. och ortsavdraget (fullt riktigt
enligt då gällande regler) till 2 250 kr. Mellanskillnaden (5 950—2 250)
angavs emellertid till 2 700 kr. emot rätteligen 3 700 kr. Ett fel på 1 000
kr. till 0:s förmån har alltså uppstått. Samma fel förekom i taxeringsintendentens
besvärsinlaga.

Det har i ärendet gjorts gällande, att prövningsnämnden varit bunden
av taxeringsintendentens yrkande och att någon rättelse av felet därför
ej heller senare kunnat göras enligt 91 § taxeringsförordningen (jfr numera
32 § förvaltningsprocesslagen).

Prövningsnämnden har tydligen stött sig på stadgandet i 86 § taxe -

385

ringsförordningen (paragrafen är numera upphävd och ersatt med 29 §
förvaltningsprocesslagen som har liknande innehåll). Det stod där, att
prövningsnämnd vid prövning av besvär inte fick bestämma taxering
till högre men väl till lägre belopp än part yrkat.

Jag kan inte finna annat än att paragrafen varit tillämplig i detta
fall. Fråga är emellertid, om ej prövningsnämnden bort göra taxeringsintendenten
uppmärksam på felet så att han kunnat ändra sitt besvärsyrkande.

Det ter sig naturligt att som utgångspunkt för ett resonemang i denna
fråga ta stadgandet i 1 § taxeringsförordningen, där det sägs att Vid taxering
skall iakttagas att taxeringarna blir överensstämmande med skatteförfattningama
samt i möjligaste måtto likformiga och rättvisa. Detta
stadgande riktar sig inte blott till taxeringsnämnderna utan gäller i
princip även för högre instanser. Önskemålet att taxeringarna skall bli
riktiga, likformiga och rättvisa åsidosätts uppenbarligen, om någon
skattskyldig blir för lågt taxerad till följd därav att taxeringsintendenten
begått ett räknefel i sin besvärsinlaga. Det är förvisso av stor betydelse
att skattedomstolarna iakttar självständighet och opartiskhet. För den
skull behöver man enligt min mening dock inte fordra att de skall låta
en så uppenbar felräkning som den i detta fall passera oanmärkt med
påföljd att taxeringen blir materiellt klart oriktig. En sådan passivitet
från domstolens sida framstår för mig snarare som stötande. Jag tvekar
därför inte att säga, att prövningsnämnden bort underrätta taxeringsintendenten
om felet. En sådan underrättelse har givetvis bort ske helt
öppet och ett eventuellt ändringsyrkande från taxeringsintendentens
sida har skolat kommuniceras med O.

I det sagda ligger underförstått, att jag menar att prövningsnämnden
också kunnat och bort beakta ett ändringsyrkande som inkommit från
taxeringsintendenten före den ordinarie besvärstidens utgång. Mera tveksamt
är om också ett senare inkommet yrkande kunnat beaktas. Frågan
har ett samband med spörsmålet, om taxeringsintendenten kunnat efter
målets avgörande i prövningsnämnden anföra besvär i särskild ordning
i kammarrätten enligt 100 § första stycket 5) och 101 § taxeringsförordningen.
Det sägs i dessa författningsrum, att besvär i särskild ordning
får anföras om taxering blivit oriktig på grund av felräkning, misskrivning
eller annat uppenbart förbiseende. Stadgandena åsyftar enligt förarbetena
fel som begåtts av den beslutande myndigheten. I praxis har
bestämmelserna emellertid tillämpats även när felet visserligen närmast
föranletts av den skattskyldiges egna uppgifter men felet dock vid en
med normal noggrannhet gjord granskning bort iakttagas och rättas av
taxeringsnämnden. Det kan synas ligga i linje med denna praxis att
medge taxeringsintendenten besvärsrätt även i ett fall som det förevarande
där det är hans felräkning som medfört det materiellt sett uppenbart
oriktiga beslutet. Frågan är dock ingalunda höjd över diskussion

13 Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

386

och jag avstår från att här uttala någon egen mening. Antas det att
taxeringsintendenten kunnat anföra besvär i särskild ordning över prövningsnämndens
beslut, utgör detta ett stöd för att prövningsnämnden
själv kunnat beakta ett efter den ordinarie besvärstiden inkommet ändrat
besvärsyrkande. Det skulle ju vara i hög grad opraktiskt, om taxeringsintendenten
skulle vara nödsakad att först låta felet bli fullbordat genom
prövningsnämndens beslut för att sedan anföra besvär i särskild ordning
i kammarrätten.

Vad i denna del förevarit kan — vilken uppfattning man än må hysa
i här berörda frågor — inte läggas någon till last såsom tjänstefel
och jag vidtar ej ytterligare åtgärd.

Länsstyrelsens och lokala skattemyndighetens befattning med verkställigheten
av prövningsnämndens beslut

Först efter den av mig beordrade inspektionen och närmare ett år
efter det att prövningsnämnden fattat beslut om N:s och 0:s taxeringar
har taxeringsbesluten bringats till verkställighet genom omdebitering.
Denna får antagas numera ha resulterat i att N. fått skatterestitution
och att skattsedel å tillkommande skatt utfärdats för O. Det ligger i
sakens natur att så långa dröjsmål — oavsett vad orsaken därtill må
vara — är oacceptabla både för det allmänna och för de enskilda medborgarna.
I förevarande fall är det inte uteslutet att omdebitering aldrig
kommit till stånd, om ej förhållandet påtalats vid min inspektion.

Vad som inträffat synes ha sin förklaring i bristande kommunikationer
mellan lokala skattemyndigheten och länsstyrelsens båda berörda
dåvarande enheter, uppbördssektionen och prövningsnämndens kansli.
Lokala skattemyndigheten underlät att företaga de omdebiteringsåtgärder,
varom stadgas i 52 § taxeringskungörelsen. Dessa åtgärder skall
naturligtvis företagas skyndsamt. Lokala skattemyndigheten borde enligt
min mening utan dröjsmål ha verkställt omdebitering i N:s och 0:s fall
och i samband därmed gjort det vällovliga påpekandet till prövningsnämndens
kansli om vad man uppmärksammat beträffande 0:s taxering.
Emellertid kan — med hänsyn till ärendets ovanliga och komplicerade
beskaffenhet — lokala skattemyndighetens underlåtenhet i detta hänseende
inte läggas någon dess tjänsteman till last som straffbar gärning.

Vissa övriga ärenden

Bristande underrättelser om ifrågasatt avvikelse från självdeklaration
Av 65 § taxeringsförordningen framgår, att den skattskyldige regelmässigt
skall erhålla tillfälle att yttra sig därest fråga uppkommer att
åsätta taxering med avvikelse från självdeklarationen. Huvudsyftet med

387

denna föreskrift är att den skattskyldige skall få tillfälle att ge närmare
upplysningar om och argumentera för sina i deklarationen lämnade
uppgifter och yrkanden. För att denna kommunikation skall fylla avsedd
funktion krävs bl. a. att de frågor, som taxeringsnämnden funnit
tveksamma, blir så tydligt angivna för den skattskyldige att han förstår
vilka omständigheter nämnden anser vara av betydelse vid taxeringen.
Även under detta år har JO liksom tidigare haft anledning att upprepade
gånger understryka vikten av att denna bestämmelse iakttages av
taxeringsnämnderna.

I ett fall anförde en person, att han av underrättelsen inte kunde utläsa
på vilka grunder taxeringsnämnden funnit anledning ifrågasätta
det avdrag han yrkat för kostnader för dagliga resor med egen bil mellan
bostad och arbetsplats.

JO Lundvik anförde vid ärendets avgörande bl. a. följande:

Av utredningen framgår, att taxeringsnämndens skriftliga underrättelse
om ifrågasatt avvikelse från E:s deklaration saknat uppgift om hur
taxeringsnämnden övervägt att bedöma den utförliga utredning E. förebragt
för att styrka sin rätt till avdraget. E. har således inte fått besked,
huruvida nämnden betvivlat E:s uppgift om hur lång tid han brukade
använda vid färd med bil eller om nämnden menat att han kunde
komma fram fortare med tåg och anslutande kommunikationsmedel
än han uppgivit. Med vilken utförlighet ett besked enligt 65 § taxeringsförordningen
skall utformas är en bedömningsfråga. Uppenbarligen kan
inte alltför stora krav i detta hänseende ställas på taxeringsnämnden
som har att arbeta under stor tidspress. Den skriftliga underrättelse
som utgått i detta fall är dock enligt mitt bedömande alltför kortfattad.

I ett annat fall klagade en person, som avlämnat självdeklaration,
över att en taxeringsnämnd beräknat hans inkomster efter skön på
grund av en s. k. kontantsammanställning som han inte fått taga del
av och bemöta under nämndens handläggning av hans taxering.

JO Lundvik anförde vid ärendets avgörande, med hänvisning till bestämmelsen
i 65 § taxeringsförordningen, att taxeringsnämnden varit
skyldig att i underrättelse om ifrågasatt avvikelse från självdeklaration
intaga den upprättade kontantsammanställningen med angivande
av vad de olika posterna avsett samt att taxeringsnämnderna för detta
ändamål hade tillgång till en särskild blankett.

I ytterligare ett fall klagade en person, Paul Gunnar Paulsson, över
att han vid 1971 års taxering felaktigt påförts en inkomst om 1 000 kr.,
som avsåg en annan person, utan att få underrättelse härom från taxeringsnämnden.
Taxeringsnämndens ordförande, L., anförde bl. a., att
det syntes vara ett misstag att den felaktiga avvikelsen inte medtagits
i den underrättelse som tillställts Paulsson. Av utredningen framgick
vidare att inkomsten avsett en person vid namn Henrik Paul Paulsson,
att en felsortering skett beträffande kontrolluppgiften rörande beloppet

388

samt att taxeringsnämndens beslut numera efter besvär rättats av länsskatterätten.

Vid ärendets avgörande anförde stf JO Sverne bl. a. följande:

Av handlingarna framgår vidare, att L., utan att dessförinnan sända
ut någon underrättelse om ifrågasatt avvikelse från självdeklaration,
utsänt underrättelse om slutlig avvikelse. I denna har den påförda inkomsten
om 1 000 kr. medräknats vid beräkningen av statlig inkomstskatt
men inte till kommunal inkomstskatt. Som skäl för avvikelsen
har emellertid endast angivits vissa förändringar rörande beräkningen
av allmänna avdrag. Paulsson kan inte härigenom anses ha fått någon
godtagbar underrättelse om beslutet att påföra honom inkomsten om
1 000 kr. L. har anfört att orsaken till den ofullständiga underrättelsen
varit ett misstag.

L. har varit skyldig att utsända underrättelser till Paulsson såväl enligt
65 § som enligt 69 § taxeringsförordningen rörande den ytterligare
inkomst om 1 000 kr. som enligt kontrolluppgift påförts Paulsson utan
att han uppgivit den i sin deklaration. Vikten av att bestämmelsen i
65 § taxeringsförordningen rörande underrättelse om ifrågasatt avvikelse
från deklaration iakttages även i fall som detta illustreras utomordentligt
väl av de följder L:s underlåtenhet att göra detta fått. Om
underrättelse enligt 65 § taxeringsförordningen utsänts hade med all
sannolikhet det fortsatta merarbetet för lokala skattemyndigheten, som
utfört en rättelse enligt 72 a § taxeringsförordningen, och för länsskatterätten
kunnat undvikas. De bestämmelser i 116 a § taxeringsförordningen
om skattetillägg för oriktig uppgift i självdeklaration, som numera
trätt i kraft, medför att lokal skattemyndighet regelmässigt skall
påföra skattetillägg i fall då taxeringsnämnden med stöd av en kontrolluppgift
påför en skattskyldig inkomst, som ej är att anse som ringa
och som den skattskyldige inte uppgivit i deklarationen. Detta förhållande
visar ytterligare den stora betydelsen från såväl allmän som enskild
synpunkt av en korrekt tillämpning hos taxeringsnämnden av 65 §
taxeringsförordningen.

Även om jag sålunda funnit, att L. åsidosatt bestämmelserna i 65
och 69 §§ taxeringsförordningen, anser jag dock ej saken vara av sådan
beskaffenhet att någon åtgärd utöver nu gjorda uttalanden är påkallad.

Taxeringsnämndens befattning med skrifter, som inkommit från de
skattskyldiga efter taxeringsarbetets avslutande

I ett ärende framgick av utredningen bl. a. följande: En person, N.,
hade medgivits anstånd med avlämnande av självdeklaration till den 17
maj 1971. Deklarationen inkom till lokala skattemyndigheten den 24
maj men synes av någon anledning inte genast ha vidaresänts till taxeringsnämnden.
Den 21 juni beslöt taxeringsnämnden uppskatta N:s inkomst
av rörelse efter skön, enär någon deklaration vid nämndens sammanträde
ännu inte inkommit från N. Härom erhöll N. underrättelse.
Den 29 juni sände taxeringsnämndens ordförande S. en skrivelse till
prövningsnämndens kansli, vari han upplyste att N:s deklaration samma
dag inkommit till nämnden, att taxeringsnämnden slutbehandlat N:s
taxering och utsänt underrättelse därom samt att deklarationen avsän -

389

des till prövningsnämnden för vidare åtgärder eftersom taxeringsnämnden
avslutat sitt arbete för året. N. avlät sedermera fyra brev ställda
till S., dagtecknade den 6 juli, 31 juli, 26 augusti och 6 september och
adresserade till visst särskilt taxeringsdistrikt, Stockholms fögderi. Dessa
brev nådde med ett undantag aldrig S.

Vid ärendets avgörande anförde stf JO Sveme bl. a. följande:

Vad härefter gäller S:s handläggning av N:s den 29 juni till taxeringsnämnden
inkomna deklaration, har denna som jag tidigare framhållit
helt riktigt vidarebefordrats till prövningsnämndens kansli. Jag vill
emellertid ifrågasätta om inte en taxeringsnämndsordförande som en
serviceåtgärd i ett fall som detta bör till den skattskyldige översända en
avskrift av sin skrivelse till prövningsnämnden som en bekräftelse på
att deklarationen kommit myndigheten tillhanda och som en underrättelse
om vart handlingen vidarebefordrats. Det förhållandet att deklarationen
var försedd med ett stämpeltryck, som visade att den inkommit
till lokal skattemyndighet mer än en månad tidigare, får anses utgöra
tillräcklig grund för en sådan åtgärd även när ovisshet råder om
anstånd beviljats. —

I ärendet har vidare upplysts, att N. ställt ett flertal brev till S. efter
taxeringsperiodens slut. Det är inte ovanligt att skattskyldiga ställer
brev till taxeringsnämnden eller till dess ordförande personligen trots
att underrättelserna innehåller besvärshänvisning. I vissa fall, och N:s
förefaller vara ett sådant, kan den skattskyldige ha ett berättigat intresse
av att komma i kontakt med just nämndens ordförande. Med
hänsyn till att taxeringsnämndernas arbete avslutas i samband med att
semesterperioden inträder, bereder handläggningen av sådana brev ofta
bekymmer för ordförandena i taxeringsnämnderna och även för lokala
skattemyndigheterna. Det måste emellertid uppenbarligen framstå som
stötande för allmänheten att en till myndighet ställd och rekommenderad
skrivelse, såsom beträffande N:s brev av den 31 juli, återkommer
till avsändaren i retur som outlöst. Då S. förklarat, att han saknat
kännedom om detta brev liksom att N:s övriga till honom ställda brev
med ett undantag inte kommit honom tillhanda, synes de bristfälliga
förhållandena närmast kunna förklaras genom brister i postbehandlingsrutinema
inom Skattehuset (länsstyrelsen och/eller lokala skattemyndigheten).
Anledning för mig att nu särskilt utreda denna fråga
kan inte anses föreligga men jag förutsätter att berörda myndigheter
efter vad som förevarit ser över dessa rutiner.

Skrivelser som ställs till taxeringsnämndens ordförande kan vara av
olika karaktär och kräva olika åtgärder. En del kan vara besvärsskrifter
som, efter anteckning om dagen för dess ankomst till taxeringsnämnden,
skall vidarebefordras till länsskatterättens kansli. Andra kan
avse uppenbara fall av begäran om rättelse enligt 72 a) § taxeringsförordningen
som lämpligen bör tillställas lokal skattemyndighet. Slutligen
kan vissa skrivelser avse förfrågningar i formella och materiella
hänseenden som bör besvaras av taxeringsnämndens ordförande eller
annan företrädare för nämnden. Taxeringsnämndens ordförande bör
därför, om han är anträffbar under semesterperioden, inte endast vidarebefordra
utan också själv granska inkomna skrivelser från skattskyldiga.
I den mån han är oanträffbar under semestern torde han kun -

390

na uppdra åt befattningshavare vid lokal skattemyndighet eller länsstyrelse
att sköta denna uppgift eller i allt fall tillse att han själv eller
annan behörig företrädare för nämnden i god tid före den 15 augusti
går igenom inkommen post. Jag är dock medveten om att en sådan
ordning kan medföra många svårlösta praktiska problem och vill därför
inte uttala någon generell rekommendation i frågan. För taxeringsnämndsordförande
i särskild taxeringsnämnd bör dock uppdrag kunna
lämnas till nämndens taxeringsassistent att bevaka ordförandens post i
den mån assistenten är i tjänst eller i övrigt har möjlighet därtill.

Vad som sist berörts har numera efter förvaltningsrättsskipningsreformens
ikraftträdande även vissa nya principiella aspekter. Jag syftar
härmed på bestämmelserna i 12 § förvaltningslagen och 7 § förvaltningsprocesslagen
varigenom en till taxeringsnämnden rättidigt inkommen
skrivelse med besvär över nämndens beslut anses medföra att besvär
anförts i rätt tid hos länsskatterätt (jfr prop. 1971:60 s. 82 f). I
detta sammanhang är vidare att beakta innehållet i 76 § taxeringsförordningen
i dess numera gällande lydelse och skattedomstolarnas behandling
av frågan om besvär anförts i rätt tid eller ej. Frågan om taxeringsnämndens
befattning med skrifter som inkommer efter taxeringsarbetets
avslutande har härigenom blivit än betydelsefullare. Behovet
av närmare direktiv för taxeringsnämnderna i denna fråga förefaller
mig således uppenbart. En avskrift av detta beslut skall därför tillställas
riksskatteverket.

Handläggning av »besvärsskrifter» som inkommer till länsstyrelsen under
pågående taxering i första instans

Vid en i slutet av maj och början av juni 1972 företagen inspektion
av en länsstyrelse uppmärksammades följande: Många skattskyldiga
hade i skrifter, som inkommit till länsstyrelsens rättsenhet i april och
maj 1972, anfört besvär över taxeringsnämndens beslut rörande 1972
års taxering. I en del fall hade kopia av den skattskyldiges inlaga översänts
till ordföranden i vederbörande taxeringsnämnd men de flesta inlagorna
hade efter diarieföringen allenast stoppats in i en särskild pärm.
Inom rättsenheten hade upprättats en blankett som avsågs att användas
som missiv när rättsenheten översände avskrift av besvären till taxeringsnämnden
för den omprövning vartill nämnden kunde finna anledning.
I blankettexten hänvisades dels till departementschefens uttalande
i prop. 1972: 15 s. 63 angående ändring av 69 § 3 mom. taxeringsförordningen
och dels till JO:s ämbetsberättelse år 1972 s. 376.

JO Lundvik lät till inspektionsprotokollet anteckna följande:

Den föreslagna ändringen av 69 § 3 mom. taxeringsförordningen har
numera — fr. o. m. den 19 april 1972 — trätt i kraft (SFS 1972: 83).
Härigenom har taxeringsnämnderna redan vid innevarande års taxering
fått sanktion att under vissa förutsättningar ompröva redan meddelade
beslut under hela taxeringsperioden. De inlagor som under taxeringsperioden
inkommer från skattskyldiga till länsskatterätten innehåller
ofta sakuppgifter som kan antas vara okända för taxeringsnämnden.
Länsskatterätten kan inte heller alltid veta om beslut ännu meddelats
av taxeringsnämnd. Vad nu anförts föranleder mig att rekom -

391

mendera, att så länge taxeringsarbetet i första instans pågår, länsskatterätten
sänder kopia av skattskyldigs samtliga inlagor rörande den aktuella
taxeringen till vederbörande taxeringsnämnd.

Expediering av länsskatterättsbeslut

Vid inspektion av en länsstyrelse iakttogs följande: De skattskyldiga
tillsändes i samtliga fall länsskatterättens beslut i rekommenderad försändelse
med mottagningsbevis (3 § delgivningslagen, ordinär delgivning).
Detta gällde alltså även klara bifallsbeslut som avgjorts som enmansmål.
Om beslut kom outlösta i retur gjordes försök med särskild
post- eller stämningsmannadelgivning.

JO Lundvik lät till inspektionsprotokollet anteckna följande:

I 31 § förvaltningsprocesslagen stadgas bl. a. att beslut, varigenom
rätten avgör målet, skall tillställas part genom handling som fullständigt
återger beslutet. I 47 § samma lag stadgas: Skall rätten bringa handling
eller annat till någons kännedom, får det ske genom delgivning.
Departementschefen uttalade i motiven till det förstnämnda stadgandet,
att det av 47 § nämnda lag följde att det stod rätten fritt att använda
delgivning för att överbringa rättens beslut. Departementschefen
anförde vidare: Delgivning skall således inte vara obligatorisk. — Om
t. ex. part har vunnit bifall till sin talan, framstår det som onödigt att
delge honom beslutet. Det bör kunna överbringas till honom på annat
sätt. Däremot blir —- av hänsyn till besvärstidsberäkningen — delgivning
den naturliga formen för att underrätta part om ett beslut som
gått honom emot och som kan överklagas (se prop. 1971: 30 s. 587 f).
— Mot bakgrund av vad sålunda anförts förefaller mig länsskatterättens
praxis i fråga om expedieringen av besluten till de skattskyldiga
onödigt omständlig.

Arbetsrutinerna vid handläggning av besvär över fastighetstaxering

I ett ärende klagade en person över att två likadana radhus i samma
radhusområde efter fastighetsägarnas besvär hos fastighetsprövningsnämnden
i Stockholms län åsatts olika byggnadsvärden, 100 000 kr.
resp. 98 000 kr., vid 1970 års allmänna fastighetstaxering.

Vid ärendets avgörande anförde stf JO Wigelius bl. a. följande:

Anledning för mig att göra något uttalande i den materiella taxeringsfrågan
föreligger icke. Vad jag fortsättningsvis avser att uppehålla
mig vid är det förhållandet att bristande samordning av handläggningen
av besvär i fastighetstaxeringsmål lett till skilda materiella resultat i
mål som synes ha bort bedömas på samma sätt. Förekomsten av liknande
fall kan dessbättre icke antagas vara stor. Men även enstaka dylika
fall är värda uppmärksamhet, eftersom de är oförenliga med det
grundläggande stadgandet i 1 § taxeringsförordningen om att det vid
taxering skall iakttagas, att taxeringarna i möjligaste måtto blir likformiga
och rättvisa. Särskilda lagstiftningsåtgärder har också vidtagits
för att tillgodose kraven på likformighet och rättvisa vid fastighetstaxering.
Jag åsyftar härmed bl. a. bestämmelserna om förordnande av fastighetstaxeringsombud
och förande av s. k. kontrollängder. Taxerings -

392

beslut som strider mot nyssnämnda stadgande framstår naturligtvis som
stötande för de berörda skattskyldiga och detta särskilt när fråga är
om likartade fastigheter som radhus eller annan gruppbebyggelse i ett
och samma område. Beträffande bl. a. detta slag av fastigheter är åsätta
taxeringsvärden regelmässigt även utgångspunkt för beräkning av inkomst
av fastighet vid inkomsttaxering, vilket ytterligare understryker
vikten av att taxeringsbesluten blir likformiga och rättvisa. Att fall
som det nu förevarande trots allt inträffar sammanhänger tydligen med
den stora mängden av mål som fastighetsprövningsnämnden i Stockholms
län har att handlägga och den tidspress under vilken arbetet bedrivs.
Liknande olycksfall i arbetet borde dock kunna elimineras med
administrativa åtgärder. Även om ibland lottning på olika taxeringsintendenter
av likartade mål från samma fastighetsdistrikt måste tillgripas
borde genom diarieföringsrutiner, aktanteckningar e. d. en samordnad
bedömning kunna garanteras.

Beslutsförfarandet hos länsstyrelses mervärdeskatteenhet

När skattskyldig inte avlämnat deklaration för mervärdeskatt, fastställer
länsstyrelsens mervärdeskatteenhet skatten efter skälig grund genom
preliminärt beslut. Nytt preliminärt beslut kan meddelas när framkomna
omständigheter föranleder därtill. Skattskyldig, för vilken skatt
fastställts genom preliminärt beslut, kan begära slutligt beslut inom en
månad från den dag då han fått del av det preliminära beslutet. Sådant
beslut meddelas av länsstyrelsens mervärdeskatteenhet och kan överklagas
hos länsskatterätten.

Av utredningen i ett ärende framgick bl. a. följande. En person, W.,
som fått del av preliminärt beslut om fastställelse av mervärdeskatt,
anförde i en skrift, som inkom till en länsstyrelse den 21 maj 1971 —
eller inom en månad från den dag då han fått del av det preliminära
beslutet — att han emotsåg slutligt beslut i fall mervärdeskattekontoret
inte korrigerade det preliminära beslutet enligt bifogad redovisning.
Länsstyrelsen anförde i svar den 9 juli 1971 bl. a.: »Innan behörig deklaration
för perioden avlämnats och i anledning därav eventuellt preliminärt
fastställelsebeslut utfärdats föreligger icke förutsättningar för
meddelande av slutligt beslut.» W. begärde ånyo slutligt beslut.

JO Lundvik anförde vid ärendets avgörande under åberopande av
departementschefens uttalande i prop. 1968: 100 s. 156 f bl. a. följande.

Av 30, 31, 34 och 36 §§ mervärdeskatteförordningen och av det nu
citerade uttalandet av departementschefen framgår, att länsstyrelsen
inte haft något författningsstöd för vad som generellt och kategoriskt
anförts rörande förutsättningarna för meddelande av slutligt beslut i
skrivelsen den 9 juli 1971. Om en skattskyldig reservationslöst begär
slutligt beslut, kan det inte ankomma på en länsstyrelse att själv bedöma
i vilka fall — av kanske i och för sig väl underbyggda lämplighetsskäl
— preliminärt beslut i stället för det begärda slutliga beslutet
skall meddelas. W:s begäran var dock inte reservationslös. Länsstyrelsens
uttalande i skrivelsen får därför enligt min mening anses ha haft

393

det vällovliga syftet att upplysa W. om vilka ytterligare åtgärder han
måste vidtaga för att hans redovisning i skriften som inkom den 21 maj
1971 skulle kunna godtagas och ett nytt preliminärt beslut i enlighet
därmed skulle kunna utfärdas. En sådan åtgärd står inte i strid med
de principer som gäller för beslutsförfarandet enligt mervärdeskatteförordningen.
Länsstyrelsen valde dock enligt min mening en olycklig
formulering för sin upplysning till W. Detta får dock betraktas som
ett ursäktligt misstag. Med hänsyn härtill och till att länsstyrelsen därefter
meddelade slutligt beslut inom den i 18 § mervärdeskattekungörelsen
stadgade tiden och omedelbart efter W:s påstötning, konstaterar
jag alltså att vad som förevarit i denna del inte kan läggas någon befattningshavare
hos länsstyrelsen till last som tjänstefel.

Spärr av överskjutande preliminär skatt

I 68 § uppbördsförordningen regleras restitution av skatt. Därvid stadgas
bl. a. att om erlagd preliminär skatt överstiger motsvarande slutliga
skatt, skall länsstyrelsen skyndsamt ombesörja att det överskjutande
beloppet återbetalas till den skattskyldige. Denna regel är dock inte
undantagslös. Om det med fog kan antagas att den skattskyldige kommer
att påföras tillkommande skatt på grund av bl. a. taxeringshöjning,
kan nämligen den överskjutande preliminära skatten innehållas i avbidan
på att den tillkommande skatten påföres (»spärr»). Vid inspektion
av länsstyrelsen i Stockholms län upptogs ett ärende rörande spärr
av överskjutande preliminär skatt. Vid ärendets avgörande anförde JO
Lundvik följande:

Jag ämnar här endast uppehålla mig vid det fallet att överskjutande
preliminär skatt spärras i avbidan på beslut om taxeringshöjning och
därav följande tillkommande skatt. Riktigt tillämpad kan denna bestämmelse
ha sina fördelar såväl för statsverket som för den skattskyldige.
Statsverket undgår förlust på grund av bristande betalningsförmåga
hos den skattskyldige och denne slipper att bli krävd på tillkommande
skatt kort tid efter det att han — måhända utan vetskap om
att taxeringen borde höjas — kvitterat ut sin överskjutande skatt. I enlighet
härmed borde spärr beslutas i samtliga fall då sakliga förutsättningar
därför föreligger — och endast i dessa fall — och de spärrade
beloppen helt överensstämma med den tillkommande skatt som sedermera
påföres.

Det åligger i princip länsstyrelsen att för varje skattskyldig, vars preliminära
skatt överstiger den slutliga skatten, ta ställning till huruvida
det överskjutande beloppet kan återbetalas eller bör spärras. Denna
synnerligen omfattande arbetsuppgift måste utföras under en kort tidsperiod
på hösten. Det säger sig självt att utredningen i varje enskilt fall
inte kan bli särskilt ingående utan att beslut ofta måste fattas på grundval
av relativt osäkra uppgifter. Även om länsstyrelsen intar en återhållsam
hållning i fråga om meddelande av spärr torde det därför vara
ofrånkomligt att överskjutande skatt i viss omfattning spärras trots att
den ursprungliga taxeringen inte varit för låg. Å andra sidan inträffar
det också att överskjutande skatt återbetalas till skattskyldiga som sedermera
påföres tillkommande skatt på grund av höjning av taxeringen.

13* Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

394

Beslut om att överskjutande preliminär skatt skall spärras fattas av
länsstyrelsens uppbördsenhet (tidigare uppbördssektionen). Uppbördsenheten
torde dock i praktiken vara bunden av innehållet i de framställningar
om spärr som inkommer från taxeringsintendenterna m. fl.
Med hänsyn bl. a. till att spärrbesluten måste fattas i ett tidigt skede
torde det ej så sällan inträffa att den av taxeringsintendenten gjorda
bedömningen, som lett till att överskjutande skatt innehållits, visar sig
vara oriktig. Sedermera verkställd utredning i taxeringsfrågan kan ge
vid handen att förutsättningar för besvär ej föreligger eller att tidigare
anförda besvär bör återkallas eller nedsättas. Länsskatterätten (tidigare
prövningsnämnden) kan vidare helt eller delvis ogilla taxeringsintendentens
besvär. I nu nämnda fall bör naturligtvis spärrat belopp utan
dröjsmål utbetalas till den skattskyldige. Enligt CFU:s anvisningar bör
därjämte uppbördsenheten senast under januari månad året efter taxeringsåret
göra en undersökning rörande spärrade belopp och därvid,
såvida särskilda skäl inte föreligger, utbetala beloppen därest taxeringsintendenten
vid denna tidpunkt inte anfört besvär med preciserade yrkanden.
För att återbetalning skall kunna verkställas på avsett sätt
erfordras goda kontakter mellan taxeringssidan (intendenten och länsskatterätt)
och uppbördsenheten. Har t. ex. enheten ännu i januari
månad inte fått någon underrättelse om att taxeringsintendenten yrkat
höjning av taxeringen och har inte taxeringsintendenten under åberopande
av särskilda skäl anhållit att spärren likväl skall kvarstå, borde
uppbördsenheten kunna utgå från att spärren kan hävas.

I ärendet är utrett, att uppbördssektionen hos länsstyrelsen i Stockholms
län tillämpat en delvis annan ordning än den ovan beskrivna.
Någon undersökning rörande innehållna belopp och utbetalning i de
fall då besvär ej anförts synes icke ha ägt rum i januari 1970. I stället
synes sektionen ha utgått från att avsaknaden av besked från taxeringsintendent
om att innehållen skatt borde utbetalas, innebar att särskilda
skäl mot återbetalning förelåg. Upplyst är vidare, att uppbördssektionen
i vissa fall först på ett mycket sent stadium fått kännedom om taxeringsintendentens
ställningstagande och prövningsnämndens beslut i
taxeringsmålet, oaktat ställningstagandet respektive beslutet borde ha
föranlett att spärren helt eller delvis hävdes.

Att i detalj klarlägga i vilken omfattning överskjutande preliminär
skatt felaktigt innehållits kräver en mycket ingående undersökning.
Jag anser inte en sådan erforderlig utan nöjer mig med att konstatera
att det sätt varpå länsstyrelsen tillämpat spärregeln i 68 § 4 mom. andra
stycket uppbördsförordningen — ehuru ingalunda invändningsfritt —
rimligen inte kan läggas någon tjänsteman till last som straffbar gärning.
Jag har därvid även beaktat, att länsstyrelsen ifråga om överskjutande
skatt enligt 1971 års taxering infört ett delvis nytt system såvitt
gäller utnyttjande av möjligheten till spärr. Det nya systemet går i
stort sett ut på att spärr meddelas i ett mycket begränsat antal fall
vilka behandlas med extra förtur (spärrfall). Till många skattskyldiga,
som enligt tidigare gällande ordning skulle ha fått sin överskjutande
preliminära skatt spärrad, återbetalas beloppet på vanligt sätt. Genom
ett särskilt meddelande underrättas dock den skattskyldige om att undersökning
pågår angående höjning av hans taxering och att hans skattesituation
därför kanske inte är så gynnsam som debetsedeln ger vid
handen (undersökningsfall).

395

Rätt tillämpat synes det nya systemet kunna bespara de skattskyldiga
mycken irritation utan att därför behöva åsamka statsverket några
mer betydande skatteförluster.

Dröjsmål med återbetalning av skatt som inbetalats av misstag

I ett ärende anförde en person, R., bl. a. följande: Han hade i december
1970 erlagt hela sin kvarstående skatt enligt 1970 års taxering,
sammanlagt (2 994+2 995=) 5 989 kr. Den 12 maj 1971 hade han —
på grund av en felaktig betalningsanmaning vars riktighet han av tidsbrist
inte kunnat kontrollera — till centrala skattekontot inbetalat
ytterligare 2 995 kr. Med företeende av kopior av postens kvitton utvisande
inbetalningen i december 1970 och kopia av arkivdelen av inbetalningskortet
såvitt rörde inbetalningen under maj månad hade han
hos en länsstyrelse den 30 maj 1971 begärt att beloppet 2 995 kr. skulle
återbetalas inom en vecka. Länsstyrelsen hade upplyst R. om att återbetalning
tidigast kunde äga rum i mitten av juli 1971.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik bl. a. följande:

I 75 § uppbördskungörelsen föreskrivs, att om skattskyldig eller arbetsgivare
visar att han av misstag inbetalat större skattebelopp än som
bort ske, skall länsstyrelsen skyndsamt återbetala vad som inbetalats för
mycket.

Av utredningen i förevarande ärende framgår att länsstyrelsen —
utom i enstaka undantagsfall — inte påbörjar återbetalning av felaktigt
inbetalda belopp förrän samtliga inbetalningar på den aktuella uppbördsterminen
färdigbearbetats och sammanställts. Återbetalning kan
därför normalt komma till stånd först omkring två månader efter uppbördsterminens
utgång. Om misstagsinbetalningen skett långt innan
uppbördsterminen, kan alltså den sammanlagda väntetiden för den
skattskyldige uppgå till avsevärd tid.

Dröjsmål med återbetalning av belopp som av misstag inbetalats
kan uppenbarligen åsamka den skattskyldige betydande olägenhet. Detta
gäller i synnerhet när fråga är om höga belopp. Därtill kommer,
att dröjsmål av dessa slag kan te sig helt obegripliga för skattskyldiga,
som i likhet med R. ovedersägligen styrker att för högt belopp inbetalats.
På sikt kan därför sådana dröjsmål medföra att de skattskyldigas
tilltro till skattemyndigheternas objektivitet och effektivitet minskas.

Tidsåtgången för återbetalning av misstagsinbetalningar framstår enligt
min mening inte bara som i sak olämplig utan måste också anses
strida mot det i 75 § uppbördskungörelsen föreskrivna kravet på skyndsamhet.
Tidsåtgången synes emellertid vara en konsekvens av de tilllämpade
datarutinerna och kan därför rimligen inte läggas någon enskild
tjänsteman till last som fel. Tydligt är, att dessa rutiner inte är
anpassade för återbetalningar av här berörda slag. Det synes mig därför
utomordentligt angeläget att länsstyrelsen — eventuellt efter hänvändelse
till riksskatteverket — söker åstadkomma sådana ändringar i
det nuvarande systemet att återbetalning kan verkställas betydligt snabbare
än vad för närvarande är fallet.

396

Utbetalning av överskjutande preliminär skatt till person bosatt i utlandet När

överskjutande preliminär skatt skall återbetalas till en person
som är bosatt i utlandet, används inte det till debetsedeln å slutlig skatt
fogade återbetalningskortet. I stället makuleras detta återbetalningskort,
varefter utbetalning sker genom länsstyrelsens försorg enligt en
särskild återbetalningsförteckning som framställs datamässigt. I denna
förteckning kan av datatekniska skäl adressuppgifter anges endast med
ett visst begränsat antal skrivtecken, eller s. k. positioner. I ett ärende
klagade en under adress Apartado 34, Castelldefels, Prov. Barcelona i
Spanien, bosatt person, H., över att han, trots påstötningar, ännu i februari
1972 inte fått sin skatteåterbäring avseende överskjutande preliminär
skatt om 1 028 kr., varom han fått besked enligt debetsedel å
slutlig skatt enligt 1971 års taxering. Av utredningen i ärendet framgick,
att den för H. angivna adressen i återbetalningsförteckningen av
tekniska skäl förkortats till »Apart 34 Castelld Barcelona Spanien» och
tydligen på grund därav blivit så ofullständig att H. inte kunnat anträffas
för att tillställas försändelsen.

Vid ärendets avgörande konstaterade JO Lundvik att händelser som
denna medförde ett betungande och onödigt efterarbete för myndigheterna
och vållade högst förståelig irritation hos den skattskyldige.
JO Lundvik anförde vidare bl. a.:

Av riksskatteverkets fältrutin SFF01 rörande avisering av särskild
adress för debetsedelsförsändelse framgår, att lokal skattemyndighet vid
upprättande av återbetalningsförteckningarna har att beakta att den
skattskyldiges adress anges med högst ett visst antal positioner samt
att, om adressen trots förkortningar inte ryms i avsedda utrymmen,
lokal skattemyndighet anges som c/o-adress. I sistnämnda fall får således
lokal skattemyndighet möjlighet att manuellt komplettera utlandsadressen
och därefter vidarebefordra försändelsen.

Vad som förevarit i H:s ärende föranleder mig att understryka vikten
av att, när förkortning av adressen bedöms kunna ske, förkortningen
får en så begriplig utformning som möjligt. Så fort tvekan om
begripligheten av en förkortning uppkommer bör således manuell
adressbehandling enligt RSV:s fältrutin väljas.

Tillhandahållande av blanketter

En lokal skattemyndighet hade enligt en klagande vägrat bifalla
hans begäran att myndigheten skulle per post sända honom en blankett
för ansökan om jämkning. Klaganden uppgav att han varit tvungen
att taga ledigt från sitt arbete för att kunna hämta blanketten.

JO Lundvik anförde vid ärendets avgörande bl. a. följande.

Att ansökningar om jämkning av skatt m. m. sker på därför avsedda
blanketter är normalt till fördel såväl för den skattskyldige som för lokala
skattemyndigheten. Härigenom begränsas risken för att den skattskyldige
av förbiseende underlåter att lämna nödvändiga uppgifter om

397

sig själv och sina inkomstförhållanden m. m. Begagnandet av blanketter
medför vidare lättnader för lokala skattemyndigheten, eftersom
denna snabbt kan hitta alla relevanta uppgifter och slipper besväret med
tidsödande kompletteringar.

Mot bakgrund av det sagda är det givetvis önskvärt, att lokal skattemyndighet
i största möjliga utsträckning tillmötesgår skattskyldiga, som
ber att ansökningsblanketter skall sändas till dem. Hur långt denna
service skall sträcka sig är dock svårt att göra några bestämda uttalanden
om. Hänsyn kan vara att taga till myndighetens aktuella arbetssituation
och ärendets karaktär. Av betydelse är vidare sökandens möjlighet
att själv hämta ifrågavarande blanketter, därvid bl. a. hans vistelseort
och myndighetens mottagningstider får beaktas (vissa myndigheter
är numera öppna å kvällstid en eller flera dagar i veckan).

Lokal skattemyndighets handläggning av ärende rörande rättelse av felaktigt
krediterad preliminär A-skatt
I ett ärende klagade en person över att hans dotter, B., först fått en
debetsedel å slutlig skatt, som utvisade att hon erlagt fyra kronor för
mycket i preliminär skatt, att hon sedermera fått mottaga 70 kr., som
avsåg överskjutande preliminär skatt samt att därefter kommit ett krav
på »80» kr. gällande tillkommande skatt. Av utredningen i ärendet
framgick bl. a. följande: Genom beslut i april 1970 av lokala skattemyndigheten
gjordes en viss juridisk person betalningsansvarig för preliminär
A-skatt som år 1969 avdragits från de anställdas — däribland
B:s — löner men ej inbetalats. Länsstyrelsen tillgodoförde B. det på
henne belöpande beloppet om 70 kr. såsom av henne år 1969 erlagd
preliminär skatt. På grund härav upptog den för henne i slutet av år
1970 utfärdade debetsedeln å slutlig skatt överskjutande preliminär
skatt om fyra kronor. Lokala skattemyndigheten upphävde i oktober
1970 sitt nämnda beslut om arbetsgivaransvar, sedan det framkommit
att detta ansvar rätteligen åvilade en annan, fysisk, person. I december
samma år fastställdes betalningsansvarigheten för sistnämnde person.
Även detta beslut avsåg såvitt rörde B. ett skattebelopp om 70 kr. I
anledning av sistnämnda beslut anmodade länsstyrelsen lokala skattemyndigheten
att vidtaga ändringar av de i 1970 års debiteringslängd avräknade
preliminära skatterna för år 1969 för de berörda arbetstagarna,
varvid angavs bl. a. att för B. tillkom ett preliminärskattebelopp
om 70 kr. Lokala skattemyndigheten utfärdade en omräkningsuppgift
för återbetalning av skatt till bl. a. B. Länsstyrelsen utbetalade därefter
beloppet 70 kr. till B. såsom överskjutande preliminär skatt avseende
1970 års taxering. Lokala skattemyndigheten uppmärksammade sedermera
att en dubbelkreditering av skatt skett i B:s fall. Till rättelse härav
utfärdade lokala skattemyndigheten efter vissa underhandskontakter
med länsstyrelsen en debetsedel för B. avseende tillkommande skatt å
70 kr.

398

Vid ärendets avgörande påtalade stf JO Sverne vissa brister rörande
kommunikationerna från myndigheternas sida i skatteärendet samt anförde
rörande lokala skattemyndighetens åtgärd att utsända debetsedel
å tillkommande Skatt till B. följande:

Lokala skattemyndigheten har haft stöd för denna åtgärd i 70 §
2 mom. andra stycket uppbördsförordningen. Av denna bestämmelse
framgår bl. a. att om lokal skattemyndighet efter anmälan eller eljest
finner felaktigheter av verkställd debitering vara för handen i vissa i
bestämmelsen närmare angivna hänseenden skall myndigheten, efter
hörande av den skattskyldige när så finnes påkallat, fastställa det belopp
denne har att erlägga. Rättelsen har tillgått på det sättet att lokala
skattemyndigheten utsänt en debetsedel å tillkommande skatt till
arbetstagaren. Därvid har inte någon närmare förklaring till det inträffade
givits.

Det är under ovan angivna förhållanden enligt min mening inte förvånande
att myndigheternas handläggning av ärendet framstått som
egendomlig. JO har i annat sammanhang (JO:s ämbetsberättelse år 1972
s. 386) betonat vikten av att länsstyrelsen lämnar närmare upplysningar
till den skattskyldige om hur ett restituerat belopp beräknats. Behovet
av närmare information om vad som egentligen förevarit synes mig
vara än större i ett fall som B:s. Myndigheterna hade bort upplysa henne
om vilka de brister i myndigheternas handläggning varit som medfört
att hon nu skulle komma att krävas på skatt sedan hon tidigare
fått skatterestitution. Sådana upplysningar borde länsstyrelsen eller i
allt fall lokala skattemyndigheten ha lämnat i ett meddelande till B.
Detta hade lämpligen kunnat ske genom att lokala skattemyndigheten
lämnat B. tillfälle att yttra sig över en skrivelse med dels ett preliminärt
förslag till ny debitering och dels en närmare förklaring till det
inträffade. Även om det inte kunde förväntas att B. skulle komma med
några erinringar av betydelse i sakfrågan, borde det i 70 § 2 morn.
uppbördsförordningen angivna förfarandet — att höra den skattskyldige
före vidtagande av rättelse — ha tillämpats. Därefter hade debetsedel
å tillkommande skatt kunnat utfärdas utan att det medfört några
missförstånd. Det är betänkligt att myndigheterna inte självmant sökt
förklara det inträffade för B.

399

Tjänstemannafrågor

Vissa ärenden föranledda av tjänstemannakonflikten våren 1971

Under vintern 1970—71 fördes avtalsförhandlingar om lönerna för
tjänstemän hos staten, landstingen och kommunerna. Sedan förhandlingarna
strandat, anordnade Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO) och Statstjänstemannens riksförbund (SR) strejk inom vissa
områden. Arbetsgivarsidan svarade med lockout. Bl. a. beslöt statens
avtalsverk lockout av medlemmar av SACO eller SR eller av förbund,
som var anslutet till SACO eller SR, tjänstgörande vid ett flertal myndigheter,
bl. a. försvarets forskningsanstalt, ävensom vid skolor, universitet
m. fl. undervisningsanstalter. Från lockouten undantogs bl. a. den
som inbegreps under uppräkningen endast på grund av medlemskap i
Reservofficerarnas centralorganisation. Stridsåtgärderna började i februari
och upphörde i mars 1971, sedan riksdagen antagit lag om förnyad
giltighet av vissa kollektivavtal och Kungl. Maj:t förordnat om lagens
tillämpning i den aktuella konflikten.

Uttalanden i avtalsverkets informationsblad »Snabb-aktucllt»

Statens avtalsverk utger ett informationsblad »Snabb-aktuellt». I numret
för den 1 februari 1971 gjorde verkets chef, generaldirektören KarlLennart
Uggla vissa uttalanden inför den då överhängande konflikten.
Bl. a. sade han:

SACO och SR har inte vikit en tum från sina som bekant mycket
höga utgångskrav. SACO har t. ex. begärt en kostnadsram på 22 %
för 1971. Det innebär att de allra högst betalda i statlig tjänst skulle
få omkring 500 miljoner kr. att dela på. Det blir närmare 1 000 kr./
månad utslaget på varje SACO-medlem inom avtalsområdet.

Att hota med strejk för att få igenom sådana krav måste betecknas
som ren utpressningstaktik och den riktar sig egentligen inte mot
avtalsverket utan mot skattebetalarna som förutsätts finansiera både
dessa lönelyft och de konsekvenshöjningar som skulle bli ofrånkomliga
för andra och större grupper.

Taxeringsintendenten Jan Sundin klagade i en skrift till JO över uttalandena
i informationsbladet.

400

Med anledning härav infordrades yttrande från avtalsverket, vilket
bemöttes av Sundin.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

En konflikt på den offentliga sektorn av arbetsmarknaden berör icke
bara de direkt inblandade. Även de arbetstagare hos stat eller kommun
som står utanför konflikten kan få känning av dess verkningar. Verkningarna
kan också komma att mer eller mindre direkt drabba den
stora allmänheten. Det är vid dessa förhållanden naturligt, att parterna
i konflikten söker vinna förståelse för sin ståndpunkt hos dem som står
utanför. En viss opinionsbildande verksamhet ingår som ett inslag i
varje arbetskonflikt och konflikter på den offentliga sektorn bildar
härvidlag intet undantag, snarare tvärtom.

Att parterna under en arbetskonflikt sålunda söker skapa en opinion
till sin förmån är något som mer eller mindre följer av sakens natur
och som man nog får lov att acceptera vare sig man gillar det eller
ej. Företrädaren för staten såsom arbetsgivare, avtalsverket, måste också
kunna göra sin stämma hörd i den debatt som uppstår vid en konflikt.
Annars skulle bristande balans uppstå mellan parterna. Man kan rimligen
inte kräva, att avtalsverket i dessa sammanhang skall agera med
samma ämbetsmannamässiga korrekthet som den som eljest i regel utmärker
myndigheternas uppträdande. Verket måste ha möjlighet att
agera fritt inom vissa, tämligen vida gränser.

Vad som anfördes i det åsyftade numret av Snabb-aktuellt är inte
av den karaktär att det — mot bakgrund av det nyss sagda — ger mig
anledning till ingripande. Vad särskilt angår ett uttalande om att strejkhotet
var att beteckna som »ren utpressningstaktik» vill jag säga, att
det för mig framstår som tillspetsat och tämligen onödigt men att jag
dock inte vill hävda att verket med detta uttalande — läst i sitt sammanhang
— gått utöver det tillbörligas gränser.

Avtalsverkets lockout mot passiva medlemmar i Svenska officersförbundet Ett

av de förbund som är anslutna till SR är Svenska officersförbundet.
Officersförbundets medlemmar är dels aktiva medlemmar, dels
passiva sådana. För aktiva medlemmar — officerare på aktiv stat m. fl.
— utövar förbundet den fullständiga förhandlingsrätten och svarar helt
för intressebevakningen. Till passiva medlemmar hänföres bl. a. pen -

401

sionsavgångna aktiva officerare. De kan hos förbundet påkalla upplysning
eller bistånd i pensionsfrågor, har rätt att vara anslutna till förbundets
försäkringar och får sig tilldelade förbundets tidskrift, Officersförbundsbladet.
En särställning bland aktiva medlemmar intar officerare
på reservstat För dem förhandlar SR endast i vad avser reservstatförmåner.

I skrivelse till statens avtalsverk den 9 februari 1971 tog SR upp
frågan om officersförbundets passiva medlemmar och hemställde att
dessa skulle undantas från lockouten. SR anförde:

Inom SR finns passiva medlemmar främst inom Svenska officersförbundet
(SOF). De är försäkrade i SOF:s grupplivförsäkring och vid
pensionsåldersinträdet eller övergång till annan tjänst kan de behålla
denna försäkring endast genom passivt medlemskap i SOF. För detta
betalar de en månatlig avgift på 3 kr. Denna räcker i huvudsak till för
att täcka omkostnaderna för Officersförbundsbladet som de erhåller.
Någon avgift till beredskapsfond uttages inte. Ingen avgift betalas heller
till SR för passiva medlemmar. I den mån passiva medlemmar finns
inom andra av SR:s underorganisationer är deras förhållande till SR
detsamma.

SR förhandlar inte heller för några förmåner till passiva medlemmar
inom SR:s underorganisationer. De har därför inte räknats som medlemmar
i SR vid uttagning av medlemmar till strejk och avses heller
inte vid ev. vidgning av konflikten uttas till strejk.

SR hemställer att passiva medlemmar i SR undantas från lockout
med anledning av att deras medlemskap inte berör nu innehavd tjänst
och att de inte på något sätt stärker SR:s resurser vid konflikt.

I skrivelse den 15 februari 1971 till SR meddelade avtalsverket, att
det ej fann anledning bifalla SR:s förevarande framställning.

I skrifter som inkom till JO i februari och mars 1971 klagade byrådirektören
Harry Engström, avdelningsdirektören C. G. Nordström,
adjunkten Tor Wissler och fil. mag. Anders Marell över att lockouten
riktade sig också mot dem. Engström, Wissler och Marell uppgav sig
vara passiva medlemmar i officersförbundet medan Nordström, som är
officer på reservstat, var aktiv medlem. Engström och Nordström är
anställda vid försvarets forskningsanstalt, Wissler är adjunkt i en skola.
Marell hade under våren 1971 förordnande att undervisa i tyska vid
högskolan i Linköping. Deras klagomål grundade sig på väsentligen
samma sak, eller att de icke bidrog till SR:s beredskapsfond och följaktligen
ej heller erhöll något konfliktunderstöd. Engström och Nordström
betonade också, att SR inte förhandlade för dem i deras egenskap
av tjänstemän vid försvarets forskningsanstalt.

Med anledning av klagomålen beredde JO officersförbundet tillfälle
att inkomma med yttrande. Förbundet avgav yttrande, dagtecknat den
31 augusti 1971, och redogjorde häri till en början för reglerna angående
medlemskap. Härefter anförde förbundet:

Avgifter till officersförbundets huvudorganisation SR och till dess

402

beredskapsfond betalas endast för aktiva medlemmar (utom reservstatarna).

Härav torde följa att passiva medlemmar och reservstatare knappast
kan anses vara medlemmar i SR. Om de lockoutas, som i viss utsträckning
förekommit i år, erhåller de inga konfliktbidrag från SR.

Reservstatarna intar — som ovan nämnts — samma fackliga position
inom SR som reservofficerarna inom SACO. Skäl till olika behandling
synes inte föreligga. Eftersom reservofficerarna undantogs från
lockouten borde detta skett även med reservstatarna. Problemet är
emellertid begränsat eftersom endast ett mycket litet antal reservstatare
torde vara statstjänstemän. De är till mycket övervägande del verksamma
inom den privata arbetsmarknaden.

En mycket stor del av de officerare, som med pension eller av andra
skäl lämnar den aktiva tjänsten, väljer att kvarstå som passiva medlemmar
i officersförbundet. Deras antal är för närvarande c:a 1 500, som
skall ses mot antalet aktiva medlemmar, som är c:a 5 000. De väljer
det passiva medlemskapet närmast av två skäl, nämligen dels för att få
vara kvar i förbundets mycket förmånliga förbundsförsäkring, dels för
att få den information som sänds ut från förbundet i form av Officersförbundsbladet
(de vill »hänga med» det som händer på deras tidigare
verksamhetsfält, något som är ganska naturligt).

Skälen till det passiva medlemskapet är sålunda på intet sätt primärt
fackliga. De passiva medlemmarna har dragits in av SAV i en facklig
strid, som rört helt andra frågor än deras fackliga problem. SAV har
slagit ut lockouten mot medlemsgrupper som stått helt utanför striden,
som inte deltagit och heller inte kunnat delta i beslut om strejk inom
SR:s område. Det är förklarligt om de passiva medlemmar som träffats
av SAV:s lockout känner sig djupt kränkta och mycket orättvist behandlade.
Det är enligt SOF:s bestämda uppfattning nödvändigt att de
passiva medlemmar, som utsatts för lockouten med det snaraste erhåller
ersättning för de ekonomiska förluster som denna åtgärd medfört för
dem.

Härefter inhämtades yttrande från statens avtalsverk, som anförde.

Sedan SR varslat om strejk ansåg avtalsverket det nödvändigt att besluta
om lockout av SR-medlemmar vid vissa myndigheter. Någon anledning
att härvid göra skillnad mellan olika medlemmar i SR beroende
på om de var s. k. aktiva eller passiva medlemmar fanns enligt verkets
mening inte. Den arbetsrättsliga lagstiftningen gör ingen åtskillnad mellan
olika former av medlemskap. Sluter SR exempelvis ett kollektivavtal
för vissa tjänster, blir avtalet bindande för SR-medlemmar med
sådana tjänster oavsett om de är aktiva eller passiva medlemmar (2 §
kollektivavtalslagen). Inte heller föreligger något rättsligt hinder mot att
passiva medlemmar i SR deltar i en av SR utlyst tillåten strejk som
omfattar SR:s medlemmar (15 § statstjänstemannalagen).

Inom de fackliga organisationerna kan finnas olika slag av medlemskap.
Exempelvis kan en kategori medlemmar ha lägre medlemsavgift
än andra. Särskilda regler kan gälla för s. k. juniormedlemmar m. m.
Förhållandena är härvidlag inte enhetliga inom organisationerna utan
varierar mellan de olika förbunden. Innebörden av t. ex. passivt medlemskap
behöver inte vara densamma inom alla organisationer. Det är
inte praktiskt genomförbart att vid lockout göra åtskillnad mellan olika

403

former av medlemskap; det avgörande måste här liksom i andra arbetsrättsliga
sammanhang vara medlemskapet. Skulle ett undantag göras
för en viss kategori medlemmar i ett fackförbund, skulle stora gränsdragningssvårigheter
uppkomma i fråga om medlemmar i andra förbund.
Det kan tilläggas att det inom det statliga tjänstemannaområdet
finns ett 60-tal olika förbund vart och ett med sina särskilda stadgar.

Arbetstagarorganisationerna har — såvitt avtalsverket kunnat finna
— inte hittills i de konflikter som ägt rum gjort undantag i sina strejkvarsel
för passiva medlemmar e. d. Något sådan undantag fanns t. ex.
inte i SRs strejkvarsel i 1971 års lönerörelse. Passiv medlem i SR torde
i vart fall till 10.2, då SRs (ovanberörda) skrift inkom till avtalsverket,
ha kunnat delta i SRs strejk.

Svenska officersförbundet har i sitt yttrande anfört att konfliktunderstöd
inte utgår till passiva medlemmar i SR och åberopat denna omständighet
som stöd för sin ståndpunkt att dessa medlemmar bort undantas
från lockouten. Med anledning härav vill avtalsverket framhålla
att spörsmålet om sådant stöd utgår eller inte är en intern organisationsangelägenhet,
vars lösning inte kan vara avgörande för omfattningen
av avtalsverkets lockout.

Avtalsverket vill slutligen nämna att några rättsliga hinder inte finns
mot att låta lockout avse även passiva medlemmar i en organisation.
Lockout kan för övrigt avse även oorganiserade tjänstemän.

Slutligen beredde JO SR tillfälle att yttra sig. SR svarade, att det till
alla delar anslöt sig till officersförbundets yttrande.

Klagomålen föranledde följande uttalanden av JO Lundvik.

Såsom avtalsverket framhållit i sitt yttrande möter det inte något
rättsligt hinder mot att låta lockout omfatta även oorganiserade tjänstemän.
Än mindre kan det vara förbjudet att lockouta passiva medlemmar
i en organisation som i övrigt omfattas av konflikten.

Hur avtalsverket utnyttjar de befogenheter som gällande lag lägger
i dess hand kan endast i begränsad utsträckning bli föremål för prövning
från JO:s sida. Verket måste i konfliktsituationer ha möjlighet att
handla fritt inom tämligen vida gränser och det kan inte hjälpas att
hävdvunna föreställningar härvid stundom blir satta åt sidan. Ett alltför
hänsynslöst framgående kan dock vara oklokt och olämpligt bl. a. därför
att det lämnar efter sig sår som kan komma att försvåra samarbetet
i fortsättningen.

I förevarande fall har avtalsverket motiverat sitt beslut att låta lockouten
omfatta även passiva medlemmar i officersförbundet främst därmed,
att det inte är praktiskt genomförbart vid lockout att göra åtskillnad
mellan olika former av medlemskap. Avtalsverket framhåller, att
det inom det statliga tjänstemannaområdet finns ett 60-tal förbund vart
och ett med sina särskilda stadgar och att undantag för viss kategori
medlemmar i ett förbund skulle draga med sig stora gränsdragningssvårigheter
i fråga om medlemmar i andra förbund.

404

Mot bakgrund av vad som framkommit om de passiva medlemmarnas
i officersförbundet ställning kan jag väl förstå deras irritation över att
lockouten riktats även mot dem. De skäl som avtalsverket åberopat
för sin åtgärd kan dock inte frånkännas betydelse och jag finner vad
som förevarit inte ge mig fog för något ingripande.

III
Vissa frågor om tjänstemäns neutralitet i arbctskonflikt

I en skrift, som inkom till JO i februari 1971, drog landstingsdirektören
i Halland Gillis Albinsson upp följande problem: Enligt fastställd
instruktion åligger det landstingsdirektören bl. a. att ansvara för protokollföringen
vid förvaltningsutskottets sammanträden. Före den 1 februari
1971 hade Albinsson endast vid något enstaka tillfälle själv fört
protokollet utan hade delegerat uppgiften till en medarbetare. Albinsson
hade dock alltid granskat och godkänt protokollet innan detta utskrevs.
Vid ett sammanträde under konflikten, i vilken den vanlige protokollföraren
var indragen, hade Albinsson själv fört protokollet. Hans fråga
var nu, om han gjort sig skyldig till tjänstefel genom sin åtgärd.

Med anledning av Albinssons skrivelse bereddes Svenska landstingsförbundet
samt SACO tillfälle att inkomma med yttranden. Sedan yttrandena
inkommit, bemöttes de av Albinsson.

I april 1971 överlämnade dåvarande landskamreraren vid länsstyrelsen
i Västerbottens län Arne Steneborn för JO:s kännedom handlingar i en
sak som föranlett beskyllningar mot honom för osolidariskt handlande
gentemot SACO. Steneborn hade under konflikten i några fall föranstaltat
om återbetalning av mervärdeskatt. Uppgiften ankom normalt
på annan tjänsteman, som nu var indragen i konflikten. Återbetalningarna
hade enligt Steneborn framstått som mycket angelägna med hänsyn
till vederbörandes ekonomiska förhållanden, risken för nedläggelse av
rörelsen osv. Steneborn hade bedömt sitt arbete som ett skyddsarbete.

Med anledning av Steneborns framställning inhämtades yttrande från
SACO. Steneborn bemötte yttrandet och inkom med ytterligare handlingar.

JO Lundvik avgjorde ärendena den 1 november 1972 och anförde då
följande.

Enligt de likalydande stadgandena i 17 § statstjänstemannalagen och
5 § kommunaltjänstemannalagen är tjänsteman icke skyldig att utföra
arbete som är föremål för lockout eller för tillåten strejk e. d. Den som
står utanför arbetskonflikt skall dock fullgöra sina vanliga tjänsteåligganden.
Han är även skyldig att utföra skyddsarbete. Till skyddsarbete

405

räknas arbete som fordras för avveckling av verksamheten på ett tekniskt
försvarligt sätt eller till förebyggande av fara för människor eller
skada på egendom. Lika med skyddsarbete anses arbete som någon är
skyldig att utföra på grund av särskild föreskrift i lag.

En tjänsteman, varå stats- eller kommunaltjänstemannalagen äger
tillämpning, är genom de nu återgivna bestämmelserna tillförsäkrad
rätt till neutralitet i arbetskonflikt. Denna rättighet har arbetsgivaren
att respektera. Han får därför inte beordra tjänstemannen att utföra
s. k. oneutralt arbete.

Någon bestämmelse om skyldighet för tjänsteman att iakttaga neutralitet
vid arbetskonflikt, vari han inte själv är indragen, har inte meddelats,
vare sig i stats- och kommunaltjänstemannalagarna eller annorstädes.
I vida kretsar ses visserligen med ogillande på »strejkbryteri».
Jag anser mig dock inte härav kunna draga den slutsatsen att det måste
bedömas som en tjänsteplikt för ämbetsansvariga befattningshavare att
iakttaga neutralitet. Ej heller på annan grund kan jag komma fram till
att en tjänsteplikt av sådant innehåll skulle föreligga (jfr också uttalanden
i samma riktning av JO Alfred Bexelius i JO:s ämbetsberättelse
1968 s. 406). Frågan om tjänsteman bör iakttaga neutralitet blir med
detta betraktelsesätt närmast en moralisk fråga, en fråga om förhållandet
mellan honom och de konfliktberörda arbetstagarna eller deras
organisation.

Jag vill tillägga, att det nu behandlade problemet har samband med
spörsmålet om myndighet får utnyttja oneutralt arbete. Jag har utförligt
behandlat detta spörsmål i ett beslut, återgivet i JO:s ämbetsberättelse
1972 s. 411 ff. Jag framförde där som min mening att det icke under
alla förhållanden kan vara statlig myndighet förbjudet att utnyttja oneutralt
arbete, låt vara att ett sådant förfarande från myndighets sida ej
alltid är lämpligt eller ens tillbörligt. Jag finner ingen anledning frångå
denna uppfattning som i lika mån gäller i fråga om kommunal myndighet.
Anses det nu att det inte i princip är myndighet förbjudet att utnyttja
oneutralt arbete, så utgör detta tillika ett kraftigt stöd för antagandet
att tjänsteman som utfört sådant arbete icke gör sig skyldig
till tjänstefel.

Med det anförda skulle ärendena strängt taget kunna anses slutbehandlade.
Eftersom Albinsson och Steneborn själva vänt sig till mig i
synbar avsikt att jag skall bedöma deras åtgärder vill jag dock inte
undandra mig att i korthet säga några ord om deras problem.

I Albinssons fall är frågan den, om hans åtgärd att föra protokoll
vid förvaltningsutskottets sammanträde kan anses ha innefattat ett fullgörande
av hans »vanliga tjänsteåligganden» i den mening som åsyftas
i 5 § kommunaltjänstemannalagen.

Det anses att en chefstjänsteman har en allmän skyldighet att i nödfall
upprätthålla myndighetens funktioner med egna arbetsinsatser så

406

långt sig göra låter. Begreppet »vanliga tjänsteåligganden» avses emellertid
icke omfatta alla dessa arbetsuppgifter utan ha en långt mera
begränsad innebörd (se JO:s ämbetsberättelse 1968 s. 407 och Lidbeck
m. fl. Statens tjänstemän, 1970 s. 118).

I nu förevarande fall behöver man inte falla tillbaka på chefstjänstemans
allmänna plikt att se till att myndigheten fungerar. Problemet anknyter
till en konkret instruktionsföreskrift rörande protokollföringen
vid förvaltningsutskottets sammanträden.

Det sägs i den för landstingsdirektören gällande instruktionen att det
åligger direktören att ansvara för protokollföring vid förvaltningsutskottets
sammanträden. I praktiken hade Albinsson tidigare endast vid något
enstaka tillfälle själv fört protokollet. Han hade dock alltid granskat
och godkänt protokollet innan det lämnats för utskrift.

Innebörden av instruktionsbestämmelsen synes mig vara, att Albinsson
skulle föra eller på eget ansvar låta föra protokollet. Normalt fördes
protokollet av en medhjälpare. Om denne var förhindrad och någon
kompetent ersättare inte kunde anskaffas, ålåg det emellertid utan
tvivel Albinsson att själv föra protokollet. Såtillvida ingick protokollföringen
i hans »tjänsteåligganden». Men kan man säga att åliggandet
var »vanligt»?

Lagen är inte helt tydlig på denna punkt. Om det hade sagts att
tjänsteman som står utanför arbetskonflikt skall fullgöra sina vanliga
tjänstegöromål, skulle tolkningssvårigheter knappast ha uppkommit. Nu
använder inte lagen detta uttryck utan talar i stället om tjänsteåligganden.
Av förarbetena till stats- och kommunaltjänstemannalagarna framgår,
att 1948 års förhandlingsrättskommitté i sitt år 1951 framlagda betänkande
(SOU 1951:54) föreslog en bestämmelse av innehåll, att arbetsinställelse
ej inverkade på tjänstemans skyldighet att utföra de göromål
som eljest plägade bestridas av honom. Frågan om tjänstemännens
rätt till neutralitet kom sedan att behandlas av en arbetsgrupp inom
civildepartementet, vars förslag efter ytterligare bearbetning ligger till
grund för stats- och kommunaltjänstemannalagarna. Arbetsgruppens
förslag överensstämde med vad som sedermera lagfästes i det att det
sades att den som står utanför arbetskonflikt har att »fullgöra sina vanliga
tjänsteåligganden». Arbetsgruppen framhöll i sina motiv (s. 58), att
dess förslag nära anslöt sig till det år 1951 framlagda. Det sades vidare,
att tjänstemannens rätt till neutralitet icke borde under arbetskonflikt
befria honom från någon av hans normala arbetsuppgifter. Jag får av
det nu återgivna det intrycket att man inte åsyftat någon egentlig ändring
i förhållande till 1951 års förslag. I detta sammanhang må också
nämnas, att Lidbeck m. fl. i sin bok Statens tjänstemän (1970 s. 118)
säger att som vägledande princip bör kunna uppställas att den utomstående
tjänstemannens arbetsskyldighet inte avser arbetsuppgifter av
annat slag än dem han skulle ha fullgjort om konflikten ej inträffat.

407

Det nu anförda ger ett stöd för åsikten att förandet av protokoll inte
var att anse som ett »vanligt tjänsteåliggande» för Albinsson. Det nära
samband som föreligger mellan den rent manuella protokollföringen
och de arbetsuppgifter — granskning av protokollet med vad däri kan
inbegripas — som normalt utfördes av Albinsson gör dock att frågan
inte kan anses höjd över diskussion.

Vad därefter angår Steneborn har denne under arbetskonflikten i sin
dåvarande egenskap av landskamrerare i några, såsom särskilt angelägna
ansedda fall föranstaltat om återbetalning av mervärdeskatt. Normalt
skulle en sådan åtgärd ha ombesörjts av en tjänsteman som nu
var indragen i konflikten. Steneborn gör inte gällande att arbetet varit
att hänföra till hans »vanliga tjänsteåligganden». Däremot menar han
att det rört sig om skyddsarbete.

Såsom jag redan tidigare sagt räknas till skyddsarbete sådant arbete
som fordras för avveckling av verksamheten på ett tekniskt försvarligt
sätt eller till förebyggande av fara för människor eller skada på egendom.

Under förarbetena till statstjänstemannalagen underströk departementschefen
(NJA II 1965 s. 148) att begreppet skyddsarbete i förevarande
sammanhang var avsett att tolkas restriktivt. I övrigt ger förarbetena
inte nämnvärd ledning för tolkningen.

Frågan om vad som skall hänföras till skyddsarbete var i viss utsträckning
föremål för JO:s bedömning i anslutning till 1966 års konflikt
på tjänstemannaområdet. JO Alfred Bexelius sade därvid (JO:s
ämbetsberättelse 1968 s. 398), att den administrativa ledningen som sådan
av en skola eller annan inrättning uppenbarligen inte kunde klassificeras
som skyddsarbete. Däremot kunde vissa element i ledningsfunktionerna
hänföras till åtgärder för tekniskt försvarlig avveckling av verksamheten
eller till skyddsåtgärder. Han framhöll vidare (s. 407), att
handläggningen av viss inskrivningsdag svårligen kunde hänföras till
skyddsarbete i vidare mån än en handläggning var påkallad till förhindrande
av att preklusionstid eljest överskreds.

Även med en restriktiv tillämpning av regeln om skyddsarbete kan
man enligt min mening inte generellt avvisa möjligheten att dit räkna
åtgärder för utbetalning av penningar i vissa särskilt trängande fall. Jag
tänker då särskilt på socialhjälp eller annat dylikt som är oundgängligen
erforderligt för mottagarens eller hans familjs livsuppehälle. Mera
tveksamt kan vara, om återbetalning av skatt kan hänföras till skyddsarbete.
Det är ju här inte fråga om medel som utbetalas i syfte att
lämna hjälp i en nödsituation utan om penningar som mottagaren har
rätt till av helt andra skäl. Å andra sidan kan naturligtvis situationen
för mottagaren stundom vara lika trängande som de nyss berörda. Jag
stannar här för att säga, att utrymme finns för olika åsikter.

408

Kommunala förtroendemäns ställning vid arbetskonflikt

Arbetskonflikten under våren 1971 omfattade även SACO-medlemmar
hos Stockholms barnavårdsnämnd. Som en följd härav kunde bl. a.
nämndens sekreterare för enskilda ärenden och kassaförvaltaren icke
fullgöra sina åligganden. Barnavårdsnämnden beslöt den 16 februari
1971 i anledning av konflikten att nämndens ordförande respektive ordförande
å avdelning och delegation skulle vara ansvariga för protokollföringen
vid sammanträdena. Mot beslutet reserverade sig vice ordföranden
Margareta Edner samt ledamoten Kjell E. Johansson med
instämmande av suppleanten Ruth Ettlinger. Nämnden beslöt vidare
att »komplettera» sitt beslut av den 15 december 1970 att till kassaförvaltare
för återstoden av 1970 samt för 1971 utse en tjänsteman och
som ställföreträdare två andra tjänstemän med att nu till kassaförvaltare
utse ordföranden, vilken var borgarrådet Sören Carlson. Två av
nämndens ledamöter förklarade sig icke ha deltagit i sistnämnda beslut.

I anledning av vad sålunda förevarit inkom i mars 1971 klagoskrifter
till JO från dels Stockholms socialdemokratiska ungdomsdistrikt (SSU),
dels ock avdelningsdirektören Emil Stetler i hans egenskap av SACO:s
länsombud i Stockholms län.

SSU framhöll att de kommunala förtroendemännen hade en ovillkorlig
förpliktelse att handla i enlighet med lagstiftningens materiella innehåll
och att försummelse härutinnan kunde föranleda straffansvar. Förtroendemännen
i barnavårdsnämnden hade primärt ansvaret gentemot
de socialt behövande och eftersom de vid nämndens sammanträden
förda protokollen ligger till grund bl. a. för verkställigheten av besluten
och besvärsrätten var nämndens ledamöter skyldiga att tillse att protokollföringen
icke sattes ur spel genom arbetskonflikten. Detsamma
gällde kassaförvaltningen. Mot denna bakgrund ifrågasattes om inte
Margareta Edner och Kjell E. Johansson genom sina ovan omnämnda
reservationer förfarit felaktigt. SSU hemställde att JO måtte klarlägga
dels förtroendemännens rätt respektive skyldighet att under de relaterade
förhållandena själva ombesörja protokollföring, justering och kassaförvaltning
dels i vad mån reservanterna brutit mot gällande lagstiftning
samt vilka konsekvenserna härav i så fall kunde bli.

Stetler å sin sida sade, att borgarrådet Sören Carlson uppgavs under
den pågående konflikten fullgöra kassaförvaltarens åligganden samt
hemställde att JO i anledning härav måtte föranstalta om utredning och
vidtaga eventuella åtgärder.

Med anledning av dessa framställningar infordrades yttrande från
Stockholms barnavårdsnämnd samt bereddes Svenska kommunförbundet
och SACO tillfälle inkomma med yttranden.

409

Barnavårdsnämnden, kommunförbundet och SACO inkom med yttranden.
Barnavårdsnämnden åberopade i sitt yttrande ett av barnavårdsdirektören
i Stockholm upprättat tjänsteutlåtande. Kommunförbundet
hade i anledning av remissen begärt yttrande från Stockholms
personalnämnd och bilade ett av nämnden åberopat tjänsteutlåtande
av nämndens kansli till vilket var fogat Stockholms stadskanslis juridiska
avdelnings yttrande till nämnden.

Barnavårdsdirektörens utlåtande innehöll en redogörelse för de faktiska
omständigheterna i ärendet. Härutöver anfördes följande.

Bakgrunden till barnavårdsnämndens ställningstaganden torde i korthet
kunna anges på följande sätt. Den yttersta grunden utgörs av nämndens
skyldighet enligt lag att svara för samhällets barnavård inom kommunen,
vilket ansvar kvarstår oförändrat även om tjänstemän vid
nämnden genom en arbetskonflikt är förhindrade att fullgöra arbetsuppgifterna.
Nämnden får i detta läge anses ha skyldighet att söka
begränsa skadeverkningarna och därvid begagna till buds stående legitima
medel för verksamhetens bedrivande. Upprätthållande av funktioner,
som avser föredragning, protokollföring och kassaförvaltning,
är av avgörande betydelse för barnavårdsverksamheten. Ett tillfälligt
överflyttande av dessa funktioner på förtroendeman i nämnden framstod
därför som ofrånkomligt.

Tilläggas bör att Stockholms personalnämnd i anvisningar till kommunens
nämnder och förvaltningar, utfärdade den 3 februari 1971 med
anledning av SACO-konflikten, bl. a. framhållit att det kunde bli nödvändigt
under konflikten att tillfälligt låta förtroendeman överta vissa
funktioner såsom utanordning, föredragning och protokollföring.

Personalnämndens kansli lämnade i sitt utlåtande en redogörelse för
juridiska avdelningens yttrande. Huvudpunkterna i yttrandet kan sammanfattas
sålunda: Barnavårdsnämnden var från arbetsrättslig synpunkt
oförhindrad att uppdraga åt ledamot att ombesörja protokollföring.
Skyldighet att mottaga sådant uppdrag förelåg dock inte. Utanordning
av medel var att hänföra till sådana verkställighetsåtgärder som, med
hänsyn till neutralitetsprincipen, inte borde överföras från tjänsteman
till förtroendeman. Nämndledamot hade inte förpliktelse att mottaga
uppdrag som kassaförvaltare. Övervägande skäl talade för att det inte
skulle anses tillåtet att uppdraga oneutralt arbete åt förtroendeman även
om denne förklarat sig villig därtill. Även om det inte skulle strida
mot neutralitetsprincipen att nämndledamot mottog uppdrag av nu avsett
slag, var rättsläget dock så oklart att det inte kunde anses som
straffbart oförstånd att ha intagit den ståndpunkt som de av SSU:s
anmälan berörda förtroendemännen gjort.

Personalnämndens kansli ifrågasatte inte riktigheten i juridiska avdelningens
yttrande såvitt angick förtroendemännens ansvar för vidtagna
åtgärder men redovisade en avvikande mening beträffande neutralitetsprincipens
tillämplighet på förtroendemän. Man framhöll inledningsvis
— såvitt gällde den svenska arbetsmarknaden i stort — att den

410

av det s. k. Saltsjöbadsavtalet följande förpliktelsen att respektera tredje
mans intressen i och för sig inte berörde arbetsgivarens rätt att under
konflikt använda den arbetskraft som frivilligt ställde sig till förfogande
och att en begränsning i detta avseende skulle strida mot principen om
parternas ömsesidiga handlingsfrihet under ett avtalslöst tillstånd. Vidare
konstaterades, att de bestämmelser som givits rörande tjänstemännens
på det offentliga området rätt till neutralitet i arbetskonflikter,
vilka för kommunaltjänstemännens del återfinns i 5 § kommunaltjänstemannalagen,
inte ålägger tjänstemannen att iakttaga neutralitet.
Härefter anförde kansliet följande.

Barnavårdsnämnden äger besluta om barnavårdsförvaltningens organisation,
anställa och entlediga personal vid förvaltningen samt svarar
i övrigt för en rad arbetsgivarfunktioner, bl. a. reglerade i den av kommunfullmäktige
fastställda tjänstemannastadgan. Barnavårdsnämnden
representerar sålunda inom sitt område arbetsgivaren — kommunen —
och är på grund av denna sin ställning att anse som part i konflikten.
Det är under sådana förhållanden svårt att se att nämnden eller dess
enskilda ledamöter skulle kunna göra anspråk på den tredje man tillkommande
rätten att vara neutral. Enligt kansliets mening är det inte
hållbart att på förtroendemännen analogivis tillämpa de för tjänstemännen
gällande neutralitetsreglerna. Med den innebörd dessa regler har
skulle de för övrigt, även om man ville betrakta dem som normerande,
ej lägga hinder i vägen för kommunal nämnd att uppdra åt ledamot
av nämnden att under arbetskonflikt fullgöra uppgifter som normalt
åvilar tjänsteman inom nämndens verksamhetsområde. Det bör från
arbetsrättslig synpunkt följaktligen ej kunna riktas invändningar mot
att barnavårdsnämnden har anlitat förtroendemän för exempelvis protokollföring
och uppgifter som kassaförvaltare. En sådan tolkning av
neutralitetsbegreppet synes inte som man ibland vill göra gällande behöva
leda till slutsatsen att fältet skulle vara fritt för insatser från
kommunens förtroendemän oberoende av vilket uppdrag de innehar.
Ej heller är därmed sagt att det föreligger ovillkorlig skyldighet för förtroendeman
att i obegränsad omfattning åta sig uppgifter som tilldelas
honom.

Samhällsintresset kräver att de kommunala nämnderna kan sammanträda
och fatta beslut även under konflikt och det bör rimligen kunna
begäras av förtroendemännen att de, oavsett om laglig skyldighet kan
åberopas eller ej, medverkar härtill, och i förekommande fall övertar
vissa för nämndens funktion grundläggande uppgifter som normalt
åligger tjänsteman, exempelvis föredragning och protokollföring. På
grund av den betydelse utanordning har för verkställigheten av nämndbesluten
bör förtroendeman också kunna åta sig detta bestyr ävensom
vissa göromål av formell, expeditionell natur. Med den omfattning kommunens
verksamhet har, har det inte varit realistiskt att av förtroendemännen
fordra att de skulle inträda i det egentliga förvaltningsarbetet
och sådana ingripanden har ej förekommit. Om konflikten varat längre
tid är det emellertid inte otänkbart att det hade kunnat bli aktuellt
att ta förtroendemännen i anspråk för uppgifter som haft karaktären
av skyddsarbete, därest Saco inte medgivit erforderliga dispenser från
sina stridsåtgärder.

411

Frågan om förtroendemännens skyldighet att under konflikt påta
sig vissa uppgifter för att verksamheten skall fungera synes inte kunna
besvaras med ledning av arbetsrättsliga principer utan vara att bedöma
efter de offentligrättsliga regler, som kan vara tillämpliga på innehavare
av kommunala förtroendeuppdrag. I vilken utsträckning sådan skyldighet
föreligger är oklart men kansliet vill beträffande protokollföring
och justering av protokoll hänvisa till vad juridiska avdelningen anfört.

Svenska kommunförbundets styrelse gjorde bl. a. gällande, att det
icke någonstans framgick att lagstiftaren skulle ha avsett att till motsvarande
fördel för tjänstemännen och deras organisationer inskränka
den offentliga arbetsgivarens handlingsfrihet under konflikt utöver vad
som gäller på den privata sektom. Vidare framhölls, att det av bestämmelserna
om tjänstemännens neutralitetsrätt (5 § kommunaltjänstemannalagen)
inte syntes kunna dragas några som helst slutsatser rörande
myndighetens/förtroendemännens rätt och skyldighet att besluta om
eller fullgöra sina egna åligganden under konflikt. Några bindande
inskränkande bestämmelser härvidlag gällde ej för förtroendemännen.
I avsaknad av inskränkande eller eljest klargörande bestämmelser hade
de kommunala förtroendemännen vid prövning av vad de under konflikten
fått eller bort göra eller underlåta haft att gå efter sin egen
uppfattning av förtroendeuppdragets innebörd samt vad — såsom i dessa
fall — åligger kommunen enligt lag i fråga om verksamhetens upprätthållande.

SACO påpekade i sitt yttrande, att organisationen under konflikten
framhållit att det skulle medföra helt orimliga konsekvenser om stora
mängder kommunala förtroendemän i olika styrelser och nämnder
under täckmanteln att vara arbetsgivare sökte upprätthålla verksamheten.
Om detta drevs till sin spets skulle, menade man, strejkens legala
påtryckningseffekter i väsentlig grad kunna sättas ur spel. Vidare hävdade
organisationen i sitt yttrande bl. a. att 5 § kommunaltjänstemannalagen
skall tillämpas analogt så att kommunala förtroendemän, liksom
tjänstemän, har rätt att stå neutrala i arbetskonflikt. Därmed ansåg
organisationen att de förtroendemän som valt att inte begagna denna
rätt utan i stället övertagit de strejkandes arbetsuppgifter gjort sig
skyldiga till kränkning av neutraliteten.

JO Lundvik meddelade den 1 november 1972 beslut i ärendena. Han
redogjorde till en början för innehållet i sitt nyss återgivna beslut i
anledning av framställningarna från landstingsdirektören Gillis Albinsson
och landskamreraren Arne Steneborn (se III här ovan) samt anförde
vidare.

De ärenden som jag nu företar till avgörande rör också frågor om
neutralitet under arbetskonflikt. De gäller emellertid inte tjänstemän

412

utan kommunala förtroendemän, närmare bestämt ledamöter i Stockholms
barnavårdsnämnd. De nyss berörda bestämmelserna i stats- och
kommunaltjänstemannalagarna äger icke tillämpning på förtroendemän
och lag eller författning upptar ej heller i övrigt någon bestämmelse
som är direkt tillämplig i ett fall som det förevarande. Ej heller
har det mig veterligen i rättspraxis förekommit något avgörande som
här kan lämna egentlig ledning. Det är därför mycket vanskligt att
säga vad som bör gälla.

Genom stats- och kommunaltjänstemannalagarna och de författningar
som sammanhänger med dem har statens och kommunernas tjänstemän
fått förhandlingsrätt och rätt att sluta kollektivavtal om sina
löner m. m. enligt huvudsakligen samma regler som gäller för andra
arbetstagare. Även i vad gäller arbetskonflikter förutsätts att i princip
samma grundsatser skall iakttagas som på den privata arbetsmarknaden.
En anpassning har sålunda skett av reglerna på det offentliga tjänstemannaområdet
till vad som gäller för det privata.

Med hänsyn till det nu anförda ter det sig naturligt att, när reglerna
för den offentliga sektorn inte lämnar besked, söka hämta ledning från
de spelregler som utbildats på den privata arbetsmarknaden. På åtskilliga
punkter råder emellertid ovisshet även där. Det har med andra
ord inte alltid där utbildats några fasta regler. Härtill kommer att det
offentliga tjänstemannaområdet har sina särskilda problem, vilka saknar
direkt aktualitet på det privata området. Den offentliga verksamheten
arbetar i stor utsträckning i andra organisatoriska former och
under andra villkor än den privata. De kommunala nämnderna för
specialreglerad förvaltning har exempelvis ingen motsvarighet inom det
privata näringslivet, ej heller finns där någon parallell till nämndernas
förpliktelse att svara för vissa grenar av samhällelig verksamhet.

Enligt 2 § barnavårdslagen är varje kommun pliktig att sörja för sin
barnavård enligt vad som sägs i lagen samt att även i övrigt främja en
gynnsam utveckling av de unga och goda uppväxtförhållanden för dem.
Kommunens organ för fullgörande av denna uppgift är barnavårdsnämnden.

En arbetskonflikt som berör barnavårdsnämndens tjänstemän ställer
självfallet nämnden inför stora svårigheter men fritar i princip inte
nämnden från skyldighet att söka fullfölja sin uppgift med de medel
som står till buds. JO Alfred Bexelius uttalade i anledning av 1966 års
konflikt på tjänstemannaområdet (JO:s ämbetsberättelse 1968 s. 424),
att det måste anses stå en myndighet fritt att med alla legitima medel
söka upprätthålla en konfliktdrabbad samhällsfunktion. Han tilläde, att
det fastmera måste anses vara en skyldighet för de ansvariga förvaltande
myndigheterna att göra det, i all synnerhet när tredje man hade
en lagstadgad rätt till det allmännas prestationer. I detta uttalande kan
jag instämma.

413

För att en kommunal nämnd överhuvud skall kunna fungera och
komma fram till verkställbara beslut måste protokoll föras och justeras.
Det justerade protokollet utgör grundvalen för medborgarkontrollen
genom besvär och som en konsekvens därav anses beslut vara verkställbart
först när protokollet justerats. Vissa nämndbeslut är av den
karaktär att verkställigheten tar sig uttryck i en utanordning av pengar.
I en barnavårdsnämnds verksamhet förekommer ej sällan beslut
av denna karaktär, så t. ex. beslut om bidragsförskott eller fosterlega.

Om en barnavårdsnämnd skall kunna fullfölja sin uppgift, måste
alltså protokoll föras och justeras samt utanordningar ske. Justering
av protokollet kan göras av nämnden i dess helhet men själva förandet
av protokollet kan inte ske på detta sätt. Vad angår utanordning av
medel är det i och för sig möjligt att låta nämnden i dess helhet underskriva
erforderliga handlingar. Metoden är dock alltför tidsödande och
betungande för att kunna anlitas i någon större utsträckning. För att
nämnden skall kunna fungera är det nödvändigt, praktiskt sett, att
nämnden uppdrar åt någon person åtminstone att föra protokollet och
verkställa utanordningar.

Här möter frågan, om ledamot i nämnden vid arbetskonflikt får åtaga
sig att föra protokoll vid nämndens sammanträden m. m. när uppgiften
normalt utförs av konfliktberörd tjänsteman. Som jag förut nämnt har
jag i annat, innevarande dag meddelat beslut behandlat frågan om
tjänstemans neutralitet och därvid kommit fram till att det inte kan
anses åvila sådan som någon tjänsteplikt att iakttaga neutralitet. Om
en tjänsteman utför s. k. oneutralt arbete, ådrar han sig alltså inte
härigenom ansvar för tjänstefel. I de yttranden som inhämtats i förevarande
ärenden har olika uppfattningar framförts om de kommunala
förtroendemännens ställning, om — för att hålla sig till vad som nu är
aktuellt — ledamöter i en barnavårdsnämnd är att betrakta som företrädare
för arbetsgivaren eller om de i förevarande sammanhang bör
jämställas med tjänstemän. Oavsett vad som bör gälla på denna punkt
framstår det för mig som uppenbart, att förtroendemännen i fråga om
möjligheten att agera under pågående arbetskonflikt inte kan vara mera
bundna än tjänstemännen. Om en nämndens tjänsteman inte begår
tjänstefel genom att utföra arbete som är föremål för stridsåtgärd, måste
detsamma gälla också en ledamot som utför arbetet.

Jag har tidigare i annat ärende (se JO:s ämbetsberättelse 1972 s. 417)
sagt, att jag inte kan biträda uppfattningen att det skulle vara statlig
myndighet under alla förhållanden förbjudet att utnyttja oneutralt
arbete som ställs till dess förfogande. Jag finner ingen anledning frångå
denna ståndpunkt, som i lika mån gäller i fråga om kommunal myndighet.
I ett fall som det förevarande, där en kommunal nämnd antages
i princip vara skyldig att söka fullfölja sin uppgift trots rådande arbets -

414

konflikt, kan jag inte finna det annat än högst rimligt och tillåtligt att
nämnden mottar de erbjudanden som ledamöter vill lämna att föra
protokollet, verkställa utanordningar och annat dylikt som erfordras
för att verksamheten inte skall lamslås. Ja, jag vill ifrågasätta om inte
nämnden är pliktig att begagna sig av sådant erbjudande om det lämnas.
I annat fall synes mig antagandet, att nämnden i princip är skyldig
att fullfölja sin uppgift, bli utan reellt innehåll.

I nära samband med det här sist behandlade problemet står frågan,
om ledamot i nämnden är skyldig att åtaga sig uppdrag att föra protokoll,
verkställa utanordningar o. d. i en konfliktsituation. Frågan synes
mig ännu mera svår att besvara än de tidigare.

Ser man frågan ur enbart kommunalrättslig synvinkel och därvid
bortser från de regler, som (i andra kommuner än Stockholm) gäller
i fråga om ordförandens speciella ansvar för protokollet, måste man
konstatera att i lag eller författning icke upptagits någon bestämmelse
om skyldighet för enskild ledamot av nämnd att åtaga sig särskilt uppdrag
för nämnden. Kanske kan man dock ur nämndledamöternas allmänna
ansvar för att nämnden inte försummar sina åligganden härleda
en skyldighet för enskild ledamot att vid behov åtaga sig sådant uppdrag,
åtminstone i en krissituation. För egen del är jag inte främmande
för tanken att nämndledamot har en dylik skyldighet. Hur valet mellan
olika ledamöter skall ske kan givetvis vara tveksamt.

Antar man att det ur kommunalrättslig synvinkel inte möter hinder
mot att en kommunal nämnd ålägger en sin ledamot att i en krissituation
utföra särskilt arbete för nämnden, återstår frågan om arbetsrättsliga
hänsyn leder till att en sådan rättighet för nämnden och häremot
svarande skyldighet för ledamoten dock inte föreligger vid arbetskonflikt.
Det har ju gjorts gällande, att ledamot som griper in t. ex.
som kassaförvaltare gör sig skyldig till oneutralt handlande.

Som jag redan sagt kan jag inte finna att en tjänsteman gör sig
skyldig till tjänstefel om han utför arbete som är föremål för stridsåtgärd
och att detta måste gälla även för en kommunal förtroendeman.
Med detta konstaterande är dock inte problemet löst. Tjänstemän
är genom de likalydande stadgandena i 17 § statstjänstemannalagen
och 5 § kommunaltjänstemannalagen tillförsäkrade rätt till neutralitet.
Denna rättighet har vederbörande myndighet att respektera. Den som
beordrar tjänsteman att utföra oneutralt arbete gör sig därför skyldig
till tjänstefel. Reglerna i stats- och kommunaltjänstemannalagarna äger
emellertid inte tillämpning på kommunala förtroendemän. Man kan
därför inte säga, att av nu nämnda lagrum följer att ledamot i nämnd
har rätt att förhålla sig neutral eller att nämnden såsom sådan inte får
ålägga honom att utföra arbete som är föremål för stridsåtgärd. På
sin höjd kan en analogisk tillämpning av neutralitetsregeln komma i
fråga.

415

Kan man nu anse att neutralitetsregeln i stats- och kommunaltjänstemannalagarna
bör tillämpas analogt på ledamöter i en kommunal
nämnd? Frågan har ett samband med vad man skall anse om ledamöternas
ställning. Det ter sig ganska naturligt att betrakta nämnden i
dess helhet som en företrädare för arbetsgivaren, ja kanske rent av
som arbetsgivaren själv. Nämnden består emellertid av ledamöter och
kan inte tänkas utan sådana. I allt fall om man menar att ledamöterna
har en på kommunalrätten grundad skyldighet att i nödfall träda in och
utföra sådant arbete som fordras för att nämnden skall kunna fullgöra
sina uppgifter, framstår det ingalunda som onaturligt att betrakta även
ledamöterna som arbetsgivarrepresentanter. På sådana kan neutralitetsregeln
inte gärna tillämpas analogt.

Å andra sidan får man inte förbise, att nämndens ledamöter utsetts
genom val i demokratisk ordning. De får antagas ha blivit utsedda
med tanke på nämndens primära uppgift att svara för kommunens
barnavård medan nämndens arbetsgivarfunktion knappast kan ha varit
i blickfånget i någon högre grad. Nämndledamöterna har tagits från
olika samhällsgrupper och representerar olika åsikter. Som jag förut
nämnt betraktas »strejkbryteri» i vida kretsar med ogillande. Med tanke
på hur nämndledamöterna utsetts kan man sätta i fråga om de rimligen,
mot sin övertygelse, kan tvingas att utföra oneutralt arbete. Hit får
dock givetvis inte räknas skyddsarbete.

Det resonemang jag fört visar — som jag redan förutskickat — att
frågan om nämndledamöternas skyldighet att åtaga sig konkreta arbetsuppgifter
för nämnden i en konfliktsituation är ytterst svår att besvara.
Att en skyldighet föreligger att åtaga sig skyddsarbete förefaller mig
troligt. I övrigt stannar jag för att säga att utrymme finns för olika
uppfattningar.

Till sist några ord om de problem som mera direkt dragits upp i
förevarande ärenden. Av vad jag redan sagt följer, att Stetlers klagomål
över att barnavårdsnämndens ordförande tagit på sig kassaförvaltarens
uppgift under konflikten inte kan föranleda något mitt ingripande.
Beträffande Stockholms socialdemokratiska ungdomsdistrikts klagomål
— som riktar sig bl. a. mot de ledamöter som ansåg att nämndledamöterna
inte borde ta på sig protokollföring m. m. — vill jag säga, att
rättsläget är så ovisst att vad som förevarit i denna del uppenbarligen
inte kan läggas någon till last såsom tjänstefel.

Framställning till Konungen om klargörande bestämmelser i anledning
av vad som framkommit i ärendena III och IV

Den 1 november 1972 avlät JO Lundvik till Konungen följande skrivelse.

416

Arbetskonflikter! på de statliga och kommunala tjänstemannaområdena
under våren 1971 föranledde åtskilliga framställningar till JO.
Ett uppmärksammat ärende, som jag avgjorde i december 1971 (JO:s
ämbetsberättelse 1972 s. 411 ff.), rörde tillämpningen från verksledningens
sida av den s. k. neutralitetsprincipen vid en strejk inom statens
järnvägar. Innevarande dag har jag meddelat beslut i ytterligare fyra
ärenden, vilka också rör frågor om neutralitet i arbetskonflikt. Två
av dessa senare ärenden rör tjänstemän, vilka hävdade att det arbete
de utfört under konflikten varit att hänföra, i ena fallet, till »vanliga
tjänsteåligganden» och, i andra fallet, till »skyddsarbete», allt i den
betydelse dessa begrepp har i 17 § statstjänstemannalagen och 5 §
kommunaltjänstemannalagen. De två andra ärendena rör ledamöter
i barnavårdsnämnd och gällde deras rättighet respektive skyldighet att
under konflikt utföra sådana göromål som protokollföring och kassaförvaltning.

Vid min prövning av ärendena har jag funnit, att gällande lag inte
lämnar tillfyllestgörande svar på de frågor som uppkommit. De nyssberörda
bestämmelserna i stats- och kommunaltjänstemannalagarna synes
inte vara avfattade med tanke på sådana situationer som de vilka
avhandlats i framställningarna till JO. När det gäller ledamöter i barnavårdsnämnd
och andra kommunala förtroendemän saknas överhuvud
regler i lag som skulle kunna lämna ledning. Det är därför inte förvånande
att helt olika uppfattningar blivit förfäktade i ärendena. Som
framgår särskilt av mitt i december 1971 meddelade beslut har jag
också frångått en uppfattning som tidigare uttalats av dåvarande ställföreträdande
JO Bertil Wennergren och rörde myndighets rätt att utnyttja
oneutralt arbete som ställs till dess förfogande.

De frågor som uppkommer i ärenden av förevarande slag är av den
karaktär att de endast undantagsvis kan tänkas bli föremål för domstols
prövning. De gör sig gällande i konfliktsituationer, där stämningen lätt
blir uppjagad, där tiden för övervägande och eftertanke är ytterst knapp
och där ovissheten om vad som gäller därför är särskilt olycklig. Med
allt erkännande av svårigheten av att åstadkomma lagregler som täcker
alla uppkommande behov vill jag ändock förorda, att frågan om klargörande
bestämmelser på detta område upptas till övervägande.

Med överlämnande av mina beslut i de fyra ovanberörda ärendena
vill jag härmed fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på de där
behandlade problemen.

Genom beslut den 10 november 1972 har Kungl. Maj:t förordnat,
att skrivelsen jämte därvid fogade beslut överlämnas till förhandlingsutredningen
för att tagas i övervägande vid fullgörande av utredningsuppdraget.

417

I kollektivavtal för kommunalt anställda sägs, att tjänsteman efter
sex månaders sammanhängande anställning i viss grupp får uppsägas
endast om saklig grund därtill föreligger. Fråga om betydelsen
därav att tjänsteman, varå bestämmelsen kunnat bli tillämplig,
anställts tills vidare »med tre månaders provtjänstgöring». Tillika
fråga om förutsättningarna för uppsägning innan anställningen varat
tre månader m. m.

Socialnämnden i Ekeby kommun beslöt den 7 juni 1971 anställa C.
som föreståndare för ålderdomshemmet Solhemmet »med tre månaders
provtjänstgöring». C. tillträdde tjänsten den 1 juli 1971.

Härefter beslöt socialnämnden vid sammanträde den 2 augusti 1971
att uppsäga C. från tjänsten med fjorton dagars uppsägningstid. Såsom
skäl för uppsägningen angavs i nämndens protokoll i ärendet, att C.
under den tid hon tjänstgjort satt sig upp mot sin arbetsgivare samt visat
brist på vilja att samarbeta.

Efter överläggningar mellan representanter för Ekeby kommuns lönenämnd
och socialnämnd samt Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund
beslöt socialnämnden vid sammanträde den 13 augusti 1971 — efter att
därvid ha återtagit uppsägningen av C. — förlänga hennes provtjänstgöring
till fem månader, varigenom provtjänstgöringen skulle avslutas
den 30 november 1971. Dock förbehöll sig socialnämnden rätten att
med en månads uppsägning entlediga C. från hennes befattning, om
svårigheter uppstod i det fortsatta samarbetet.

Vid sammanträde med socialnämnden den 31 augusti 1971 behandlade
nämnden en skrivelse från personal på Solhemmet med anhållan
om att åter få lugn och ro på arbetsplatsen och med krav om en annan
föreståndarinna. Enligt vad sammanträdesprotokollet utvisar deltog vid
nämndens överläggningar i ärendet — förutom representanter för personalen
samt företrädare för lönenämnden och kommunstyrelsen —
även C. Nämnden konstaterade därefter, att så stora motsättningar förelåg
att de ej kunde överbryggas. Nämnden ansåg C. olämplig som föreståndarinna
och beslöt enhälligt att uppsäga C. från tjänsten med en
månads uppsägningstid från samma dag enligt ABT 70, § 10 mom. 2
samt att »entlediga» C. från tjänsten fr. o. m. den 1 september 1971 till
uppsägningstidens utgång enligt TST 70, § 14 mom. 2, varvid avtalsenlig
lön skulle utgå under uppsägningstiden.

Från flera personer inkom klagomål till JO över socialnämndens behandling
av C. Det påstods att uppsägningen grundats därpå att C.
skulle ha vägrat servera nämndens ledamöter förtäring vid nämndens
sammanträden på hemmet.

Sedan tillfälle beretts C. att ange om hon ville att JO skulle ta upp
saken, inkom C. med en skrift vari hon anförde flera klagomål mot
nämnden. Till en början framhöll C., att det icke i samband med be -

14 Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

418

slutet den 7 juni meddelats henne att fråga var om provtjänstgöring.
Hon hade därför sagt upp en tidigare anställning. Först en vecka senare
hade socialnämndens ordförande, fru Lilian Svensson, fört frågan
om provtjänstgöring på tal. Fru Svensson hade sagt att det var en formsak.
Vidare anförde C.

Sedan jag den 1 juli 1971 tillträtt anställningen som förestånderska
i Ekeby meddelade fru Svensson den 5 juli att smörgåsar skulle iordningställas
till socialnämndens sammanträde samma kväll och att smörgåsarna
skulle framställas i ålderdomshemmets kök. I anledning därav
kontaktade jag några av vård- och ekonomipersonalen, vilka emellertid
förklarade att de icke ansåg sig kunna svara för tillagning av smörgåsar,
då de i så fall icke skulle få tid att utföra sina normala arbetsuppgifter.
Jag meddelade därefter kokerskan Dalia Persson att personalen
var ovillig att svara för tillagningen av smörgåsarna. Dalia Persson förklarade
att Ingeborg Gullberg, som var tillfälligt anställd som ekonomibiträde
och därjämte var ledamot av socialnämnden, erbjudit sig att
ombesörja tillagningen av smörgåsarna, varefter jag utgick från att
saken var utagerad. Under juli månad hade jag därefter vid ett flertal
tillfällen kontakt med fru Lilian Svensson, som därvid icke framförde
några anmärkningar mot mitt sätt att sköta min tjänst. Under sista
veckan av juli meddelade emellertid fru Svensson mig att socialnämnden
skulle ha sammanträde den 2 augusti och beordrade mig att göra
i ordning smörgåsar ävensom att tillse att öl och läsk kunde serveras
nämndens tio ledamöter. Jag påtalade då att såväl kokerskan som personalen
i köket var nyanställda och att de hade svårt att hinna med
extra arbetsuppgifter samt att den ordinarie personalen därjämte var
ovillig att lämna den begärda servicen. Fru Svensson förklarade då att
om personalen vägrade utföra vad som begärts så hade socialnämndens
ledamöter bestämt att den som vägrade skulle avskedas och att ledamöterna
var mycket bestämda på den punkten, ehuru fru Svensson
själv hade reserverat sig häremot. Efter samtalet med fru Svensson meddelade
jag en del av personalen att de riskerade att bliva avskedade
därest de icke ville vara behjälpliga med iordningställandet av måltiden
till socialnämndsledamöterna. Sedan jag den 29 juli diskuterat frågan
med biträdande föreståndaren Frank Schill överenskom jag med honom
att meddela fru Svensson att personalen icke ansåg sig kunna medverka
till iordningställandet av förtäringen under hot. Samma dag meddelade
jag fru Lilian Svensson detta, varjämte jag framförde att vi tyckte
att vi gärna ville ha en ursäkt för att personalen hotats med avsked.
Fru Svensson blev då förvånad och även irriterad över att jag meddelat
personalen att de hotades av avsked varjämte fru Svensson nämnde att
jag borde betänka att jag icke varit anställd någon längre tid. Jag förklarade
då att därest anslag fanns för förtäringen nämndledamöterna
själva hade möjlighet ombesörja förtäringen i köket. Efter samtalet med
fru Svensson gav jag kökspersonalen besked om att icke göra i ordning
någon förtäring utan att nämndledamöterna själva kunde ombesörja
detta.

Efter att ha berört socialnämndens beslut av den 13 och 31 augusti
1971 anförde C., att det vid samtal mellan henne och enskilda ledamöter
av nämnden framkommit, att nämnden ansett sig ha skäl till miss -

419

nöje med henne även av annan anledning än att hon vägrat biträda vid
serveringen. C. uttalade som sin bestämda uppfattning, att det dock
var hennes vägran att tvinga personalen att biträda vid sagda servering
som föranlett uppsägningen.

Efter remiss anförde socialnämnden bl. a. följande:

Socialnämndens beslut om tre månaders provtjänstgöring innebär för
tjänsteinnehavaren en klar förmån gentemot anställning enl. avtal ABT
70, enl. vilket de första sex månaderna av en anställning betraktas som
en form av provtjänstgöring med samma ömsesidiga uppsägningsrätt.
Det ingick i socialassistentens arbetsuppgifter att meddela C. socialnämndens
beslut, och socialnämnden förutsätter, att C. erhållit besked
härom i vanlig ordning.

Under C:s första tjänstgöringsmånad förekom samarbetssvårigheter
i det dagliga arbetet både med personal, biträdande föreståndare och socialnämnd.
Socialnämndens ordförande försökte vid ett flertal tillfällen
få kontakt med C., men hon visade tydligt, att hon inte var intresserad
av något samarbete med socialnämnden. Tidigare vikarierande biträdande
föreståndarinna framförde, att hon inte i fortsättningen var villig
att arbeta under C. På ålderdomshemmet anställd personal har sedan
flera år tillbaka haft förmånen av fritt kaffe förmiddagar och eftermiddagar.
Trots att C. ej har befogenheter härför, beslöt hon egenmäktigt,
att avkräva personalen avgift för detta kaffe. C. har vid ett flertal tillfällen
informerats om denna personalens förmån, men likväl har hon
framhärdat i sina krav på ersättning från personalen för kaffet.

Sedan många år har praxis varit att socialnämnden förlagt sina sammanträden
på ålderdomshemmet för att hålla god kontakt med hemmet,
dess personal och pensionärer. Eftersom socialnämndens sammanträden
som regel varar ganska länge, har tidigare föreståndarinnor sett det som
trivselfråga, att tillse att socialnämndens ledamöter haft tillgång till
kaffe för självservering. I C:s redogörelse till JO har denna fråga blivit
till en huvudfråga, istället för den lilla detalj den i realiteten är.

De olika samarbetssvårigheter som uppstått mellan föreståndarinna
och socialnämnd, föreståndarinnan och personalen under den första
månad som C. tjänstgjort, betr. bostadsförhållanden, olika åsikter om
ålderdomshemmets skötsel, samarbetet med personalen, samt C:s obenägenhet
att rätta sig efter arbetsgivarens intentioner, resulterade i att
socialnämnden tog upp hela anställningsfrågan på sitt ordinarie sammanträde
den 2.8.1971 och då beslöt att uppsäga C. från tjänsten som
ålderdomshemsföreståndarinna.

Genom ett förbiseende av socialassistenten samt av ordföranden kom
uppsägningstiden att anges till fjorton dagar, vilket dock senare ändrades
till en månad, då uppsägningen givetvis grundar sig på gällande
avtal, ABT 70.

Lördagen den 21.8 återgick C. i tjänst. Omedelbart vid

återkomsten uppstod nya samarbetsproblem med personalen, som resulterade
i en vädjan från personalen om ett sammanträffande med socialnämnden,
vilket hölls den 24.8. Personalen framförde då sina åsikter
om föreståndarinnan och hennes sätt att leda arbetet på ålderdomshemmet,
samt framhöll det olidliga förhållande som uppstått genom
C:s agerande.

När C. måndagen den 23.8 lämnade ålderdomshemmet vid arbets -

420

tidens slut, efterlämnade hon två brev på expeditionen, ställda till ordförande
och bitr. föreståndare, enl. vilka C. tog tjänstledigt tills vidare.
Vare sig ordförande, biträdande föreståndare eller någon ersättare kontaktades
denna dag av C. i ärendet. Tisdagen den 24.8 väntades bli arbetsam
på grund av Ekeby Pensionärsförenings 25-årsjubileum, som
delvis förlädes till ålderdomshemmet.

Under föreståndarinnans bortovaro flyttades en kvinnlig pensionär
från en avdelning till en annan på grund av alltför enträgen uppvaktning
av en manlig pensionär. Vid C:s återkomst i tjänst den 27.8 förde
hon den manliga pensionären till kvinnans rum, trots att hon var väl
informerad om orsaken till skiljandet.

Den 27.8 inkom en skrivelse från personalen med krav om en annan
föreståndarinna, samt framfördes muntligt hot om uppsägningar och
massjukskrivningar fr. o. m. den 1.9. Socialnämnden kallades till extra
sammanträde den 31.8, till vilket även kallades kommunfullmäktiges
ordförande, kommunstyrelsens ordförande och lönenämndens ordförande
för information. Sammanträdet förlädes till C:s ordinarie arbetstid,
därför att hon inte bestämt velat utlova sin närvaro till ordinarie sammanträdet
den 6.9, till vilket hon ursprungligen kallats. Biträdande föreståndare
ålades att tjänstgöra, varför C. bereddes tillfälle att närvara
vid sammanträdet för att kunna framföra sina synpunkter. Då socialnämnden
blev övertygad om att motsättningarna icke gick att överbrygga,
erbjöds C. att själv säga upp sin anställning. Då C.

inte accepterade att själv säga upp sin anställning, beslöt socialnämnden
att säga upp C. från tjänsten som ålderdomshemsföreståndarinna med
en månads uppsägning från den 31.8.

C. mötte med påminnelser.

Vid ärendets avgörande gjorde JO Lundvik bl. a. följande uttalanden.

Enligt »Allmänna bestämmelser för tjänstemän» (ABT 70) hänföres
tjänsteman till grupp I eller grupp II (§ 1 p. 2). C. var vid sin anställning
å Solhemmet att hänföra till grupp I. ABT 70 skiljer vidare mellan
anställning tills vidare och anställning för bestämd tid. C:s anställning
har tydligen ansetts gälla tills vidare. Vad i beslutet den 7 juni
1971 sades om tre månaders provtjänstgöring har med andra ord ej
uppfattats så att anställningen skulle gälla endast för tre månader varefter
det skulle stå öppet om fortsatt anställning kom i fråga. — Enligt
§ 10 ABT 70 får tjänsteman efter sex månaders sammanhängande anställning
som tjänsteman grupp I uppsägas endast om saklig grund därtill
föreligger. För andra fall saknas bestämmelser om inskränkning i
uppsägningsrätten. För tjänsteman grupp I gäller vidare, om han är
anställd tills vidare, att arbetsgivaren har att iakttaga en uppsägningstid
av en månad resp., om anställningen varat minst 12 månader, sex
månader.

C. har påtalat, att socialnämnden i sitt beslut den 7 juni 1971 föreskrivit
tre månaders provtjänstgöring men att C. fått kännedom om

421

detta villkor så sent att hon redan hunnit säga upp sig från sin tidigare
anställning.

Innebörden av kravet på tre månaders provtjänstgöring synes mig ej
fullt klar. Socialnämnden menar tydligen, att syftet varit att C. skulle
komma i åtnjutande av skydd mot uppsägning utan »saklig grund» redan
efter tre månader och icke — såsom följde av ABT 70 — först
efter sex månader. Det är mycket möjligt att innebörden varit denna
och under alla förhållanden finner jag det icke framgå, att kravet på
provtjänstgöring på något sätt inneburit någon försämring av C:s anställningsvillkor.
Klagomålen i denna del föranleder ej något mitt ingripande.

Vad angår socialnämndens beslut av den 2 augusti 1971 att — sedan
C. varit anställd hos kommunen under något mer än en månad — säga
upp henne från tjänsten med 14 dagars uppsägningstid, så har detta
varit felaktigt så till vida som C. varit berättigad att åtnjuta en uppsägningstid
av en månad. Socialnämnden har vidgått felet och uppgett
att det tillkommit genom ett förbiseende av socialassistenten och nämndens
ordförande. Uppsägningen har sedermera återtagits. Jag finner
mig vid nu angivna förhållanden kunna låta det i denna del stanna vid
vad som förevarit.

Beträffande det nu behandlade uppsägningsbeslutet vill jag vidare
säga följande. Enligt ABT 70 krävs icke »saklig grund» för uppsägningen
innan anställningen fortgått i sex månader. Även om detta icke
får tagas till intäkt för att myndigheten får förfara godtyckligt, lämnar
bestämmelsen dock myndigheten en viss frihet i sitt handlande. I förevarande
fall tyder utredningen på att socialnämnden haft andra och
mera bärande skäl för uppsägningen än C:s vägran att tillhandahålla
socialnämndens ledamöter smörgåsar och annan förtäring. Utan att
här närmare gå in på nämndens motiv för uppsägningen vill jag endast
säga att jag finner vad i denna del förekommit icke påkalla vidare åtgärd
från min sida.

Vid sammanträde den 31 augusti 1971 beslöt nämnden ånyo att uppsäga
C. från tjänsten. Beslutet betingades av att nya samarbetssvårigheter
uppkommit. Vad som i denna del framkommit ger mig icke anledning
att rikta någon kritik mot nämnden för det sakliga innehållet i
dess uppsägningsbeslut. Beslutets utformning framstår däremot som
något egendomlig. Nämnden uppsade C. »med en månads uppsägning»
och »entledigade» henne samtidigt fr. o. m. den 1 september 1971 till
uppsägningstidens utgång, under vilken tid avtalsenlig lön skulle utgå.
Beslutet får uppfattas så, att C. entledigades fr. o. m. den 1 oktober
1971 samt att nämnden med tillämpning av § 14 mom. 2 i den lokala
tjänstemannastadgan för primärkommuner (TST 70) avstängde C. från
tjänstgöring med åtnjutande av full lön under september månad. Enligt
det angivna stadgerummet äger myndigheten — förutom i fall som

422

anges i mom. 1 — avstänga tjänsteman från utövning av honom anförtrodda
arbetsuppgifter, om eljest vägande skäl föreligger. Jag finner
icke anledning till kritik mot nämnden för att den ansett denna bestämmelse
tillämplig.

Underlåtenhet att bereda tjänsteman tillfälle att yttra sig innan
disciplinstraff ådöms honom

L., som sedan 1969 varit anställd som föreståndare för Östra Husby
ålderdomshem i Vikbolandets kommun, klagade hos JO bl. a. däröver
att kommunens socialnämnd den 2 december 1971 beslutat tilldela henne
»en skarp varning» utan att hon haft tillfälle att yttra sig och utan
att hon överhuvud varit underrättad om att ett ärende som berörde
henne skulle handläggas av socialnämnden.

Socialnämnden inkom efter remiss med yttrande. Nämnden åberopade
en av dess ordförande upprättad promemoria i saken och uppgav
vidare, att nämnden den 3 februari 1972 återkallat och upphävt sitt beslut
av den 2 december 1971 enär detta icke tillkommit i formellt riktig
ordning.

L. inkom med påminnelser.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik, såvitt nu är i fråga.

Det har sedan länge framstått som självklart, att ingen får dömas till
straff eller annan påföljd utan att han haft tillfälle att bemöta den
anklagelse som riktats mot honom. Grundsatsen är fast förankrad i
rättsmedvetandet och har kommit till uttryck i talrika författningsbestämmelser.
Numera, efter ikraftträdandet den 1 januari 1972 av förvaltningslagen,
kan för disciplinförfarandets del hänvisas till 15 § nämnda
lag. Det sägs där, att ärende ej får avgöras utan att part underrättats
om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv och tillfälle
beretts honom att yttra sig över det. Tidigare fanns utförliga regler
om partens hörande i disciplinmål bl. a. i 24 § statstjänstemannalagen
och 24 § kommunaltjänstemannastadgan.

För stora grupper av kommunaltjänstemän har bestämmelser om
disciplinstraff meddelats, icke i författning utan i kollektivavtal. Även
om det till äventyrs i ett dylikt avtal inte skulle ha uttryckligen sagts
att disciplinstraff ej får ådömas utan att tjänstemannen haft tillfälle
att yttra sig, följer dock av 15 § förvaltningslagen att sådant tillfälle
måste ha beretts honom. Före förvaltningslagens ikraftträdande följde
av allmänna rättsgrundsatser att samma regel borde iakttagas.

Vad nu angår förevarande fall så framgår av en av L. ingiven kopia
av anställningsbevis, utfärdat av Vikbolandets kommun den 15 december
1970, att L. är heltidsanställd som föreståndarinna fr. o. m. den 26

423

juli 1969 i lönegrad 15 löneklass 18. I anställningsbeviset har L. angivits
tillhöra kategorin grupp 1 a. I § 1 p. 2 av »Allmänna bestämmelser
för tjänstemän» (ABT 70), vilket avtal är tillämpligt beträffande
L:s anställning, avser grupp 1 a tjänsteman med fortlöpande regelbunden
heltidstjänstgöring. I ABT 70 § 9 meddelas bestämmelser om disciplinära
åtgärder som arbetsgivaren får tillgripa mot tjänsteman som
gjort sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten. I första hand ifrågakommer
skriftlig varning. Det sägs vidare uttryckligen, att tillfälle skall
beredas tjänstemannen att yttra sig innan fråga om disciplinär åtgärd
avgöres.

Av utredningen framgår, att socialnämnden genom beslut den 17 juni
1971 § 97 hänskjutit frågan ang. vissa klagomål mot L. till »samarbetsnämnden»
(rätteligen samarbetsrådet) för utredning. Resultatet av utredningen
presenterades vid socialnämndens sammanträde den 2 december
1971, därvid en mängd anmärkningar radades upp. I ärendet är
klarlagt att samarbetsrådet vid sina undersökningar icke tagit kontakt
med L. för att höra hennes synpunkter. Socialnämnden har genom att
vid sammanträdet den 2 december 1971 besluta om disciplinär åtgärd
utan att L. dessförinnan fått tillfälle att yttra sig förfarit uppenbart felaktigt.
Då ingen reserverat sig mot beslutet, bär nämndens samtliga
närvarande ledamöter ansvaret för den felaktiga åtgärden. Nämndens
ordförande har i sin promemoria förklarat, att anledningen till att
nämnden beslutade om disciplinär åtgärd utan att bereda L. tillfälle
att yttra sig var att man — med presenterande av protokollsutdrag beträffande
en enhällig nämnds beslut — skulle med L. muntligen kunna
diskutera anmärkningarna och därmed söka få en uppgörelse om gott
samarbete till stånd. Denna förklaring vittnar om bristande respekt för
gällande regler och avsaknad av förståelse för elementära rättssäkerhetskrav.
Förklaringen kan självfallet icke godtagas.

Med hänsyn till föreskriften i 3 § instruktionen för riksdagens ombudsmän
att JO vid tillsyn över kommunal verksamhet skall beakta de
särskilda betingelser under vilka den folkliga självstyrelsen arbetar har
jag ansett mig icke i anledning av vad som förevarit böra aktualisera
frågan om ansvar för tjänstefel för nämndledamöterna i anledning av
nämndens felaktiga åtgärder. Jag låter det därför stanna vid de erinringar
som innefattas i det föregående.

Fråga om polisman såsom bisyssla ägt bedriva fastighetsmäkleri

Enligt 13 § statstjänstemannalagen i dess lydelse före den 1 juli 1970
fick tjänsteman ej åtaga sig uppdrag eller utöva verksamhet som kunde
rubba förtroendet till hans oväld i tjänsteutövningen. Närmare bestämmelser
härom för vissa fall skulle meddelas i lag och i övrigt av Konungen.

424

I 79 § polisinstruktionen (SFS 1965: 636 med senare ändringar) i dess
lydelse före den 1 januari 1971 stadgades följande. Polisman ägde ej
bedriva advokatverksamhet eller likartad verksamhet och ej heller idka
sådan förvärvsverksamhet eller åtaga sig sådant uppdrag som icke kunde
förenas med hans ställning som polisman. Bestämmelsen gällde icke
förtroendeuppdrag i facklig, politisk eller ideell organisation. Utan tillstånd
i varje särskilt fall fick polisman icke åtaga sig uppdrag att fullgöra
polisverksamhet utom tjänsten eller ordinarie eller extra ordinarie
polisman åtaga sig uppdrag att själv eller genom annan förrätta auktion
eller att vara rättens ombudsman eller förvaltare i konkurs. Tillstånd
meddelades av rikspolisstyrelsen eller den myndighet styrelsen bestämde.
Tillstånd borde begränsas till viss tid om det lämpligen kunde ske.

I en den 15 september 1970 till JO inkommen skrift ifrågasatte J.-E.
Lindberg om kriminalinspektören Allan Hansson vid sidan av sitt polisyrke
ägde rätt att utöva fastighetsmäkleri.

Efter remiss inkom t.f. polismästaren i Ljusdals polisdistrikt Evert
Gyllander — efter hörande av Hansson — med yttrande, vilket bemöttes
av Lindberg.

Ärendet remitterades därpå till rikspolisstyrelsen, sorn anförde följande
i sitt yttrande.

Intill den 1 januari 1971 reglerades polismans rätt att inneha bisyssla
— förutom av 13 § statstjänstemannalagen — i 79 § polisinstruktionen.
I sistnämnda bestämmelse föreskrevs bl. a. att polisman ej ägde att som
bisyssla bedriva advokatverksamhet eller likartad verksamhet. Någon
enhetlig definition av begreppet advokatverksamhet eller likartad verksamhet
synes ej föreligga.

Fastighetsmäkleri torde innebära inte enbart att förmedla försäljning
eller köp av fastigheter. I sådan verksamhet torde även ingå att vara
klienter behjälplig med att upprätta skrivelser till skilda rättsliga instanser,
köpekontrakt och andra handlingar med juridisk innebörd samt att
i övrigt bistå med råd och anvisningar i rättsliga spörsmål i samband
med fastighetsaffärer. I inte ringa utsträckning måste fastighetsmäkleri
således betraktas som med advokatverksamhet likartad verksamhet.

Justitieombudsmannen har i sin ämbetsberättelse för år 1961 (sid. 31)
beträffande tolkningen av uttrycket »bedriva advokatverksamhet» uttalat
följande: »I begreppet idkande av advokatverksamhet torde ligga
dels att det sker i förvärvssyfte dels ock att den som utövar verksamheten
tillhandagår eller är beredd att tillhandagå flera personer».

Enligt styrelsens uppfattning hade intill 1 januari 1971 en polisman
rätt att t. ex. bedriva fastighetsaffärer under förutsättning att verksamheten
inte skedde i förvärvssyfte och inte med inriktning att tillhandagå
ett flertal personer. Något hinder förelåg inte heller mot att en
polisman — även mot viss ersättning — lämnade anhöriga och bekanta
sådan hjälp.

Av polischefens i Ljusdal yttrande synes emellertid framgå, att Hansson
även sedan han återgått i polistjänst efter tjänstledigheten år 1968
som bisyssla och i förvärvssyfte bedrivit fastighetsmäkleri, varvid han i
varje fall varit beredd att tillhandagå flera personer. Med beaktande av

425

vad ovan anförts stod detta enligt styrelsens mening i strid med t. o. m.
år 1970 gällande bestämmelser i polisinstruktionen.

Med anledning av innehållet i rikspolisstyrelsens yttrande inkom polismästaren
i Ljusdals polisdistrikt efter hörande av Hansson med nytt
yttrande.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Sverne.

Några anvisningar till 79 § polisinstruktionen med närmare angivande
av innebörden av stadgandet har icke utfärdats. Såsom påpekats i
rikspolisstyrelsens yttrande har emellertid begreppet idkande av advokatverksamhet
varit föremål för JO:s tolkning (JO:s ämbetsberättelse
1961 s. 31). Därvid uttalades att i begreppet idkande av advokatverksamhet
torde ligga dels att det sker i förvärvssyfte, dels att den som utövar
sådan verksamhet tillhandagår eller är beredd att tillhandagå flera
personer. Rikspolisstyrelsen har i sitt yttrande i anslutning härtill uttalat,
att fastighetsmäkleri måste i inte ringa utsträckning betraktas
som med advokatverksamhet likartad verksamhet. Styrelsen har därvid
åberopat att utöver den rent förmedlande verksamheten ingår vissa
andra moment såsom att vara klienter behjälplig med att upprätta
skrivelser till skilda rättsliga instanser, köpekontrakt och andra handlingar
med juridisk innebörd samt att i övrigt bistå med råd och anvisningar
i rättsliga spörsmål i samband med fastighetsaffärer. Jag delar
helt den uppfattning som sålunda framförts av rikspolisstyrelsen. Av
intresse i förevarande sammanhang är även föredragande statsrådets
uttalanden i prop. 1970: 72 (s. 75) med förslag till lag om ändring av
bl. a. 13 § statstjänstemannalagen. Föredraganden underströk särskilt
följande.

Inom ramen för prövningen av risken för förtroendeskada skall hänsyn
tas också till omfattningen av en tjänstemans bisysslor och till om
bisysslan berör myndighetens arbetsområde. Bland bisysslor som mindre
ofta torde omfattas av förbudet kan nämnas fackliga, politiska eller
andra ideella förtroendeuppdrag, uppdrag på grund av domstols förordnande
enligt föräldrabalken och statliga eller kommunala uppdrag i allmänhet.
Särskild försiktighet bör iakttas beträffande bisysslor som kan
påverka allmänhetens förtroende för tjänstemän eller myndigheter som
har mer eller mindre utpräglat maktutövande eller rättsvårdande uppgifter.
Jag avser här — förutom domstolar m. fl. — exempelvis patentoch
registreringsverkets besvärsavdelning, vissa tjänstemän inom polisorganisationen
och länsstyrelserna samt åklagare, utmätningsman, förrättningslantmätare
m. fl. Anställning hos enskild torde för tjänstemän
med sådana arbetsuppgifter i stor utsträckning få anses förbjuden.
Även andra typer av privata bisysslor kan för deras del ofta vara otilllåtna,
t. ex. näringsverksamhet i egen regi eller ersättningsgivande, enskilda
uppdrag med rättslig anknytning eller styrelseuppdrag i affärsföretag.

14* Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

426

Uttalandet knyter visserligen an till 13 § statstjänstemannalagen i dess
lydelse efter den 1 juli 1970 men får anses utgöra en samlad bedömning
av vad som gällde även före lagändringen. Lagändringen har i propositionen
också angivits vara av väsentligen formell karaktär.

Av utredningen har framgått, att Hansson före år 1971 bedrivit fastighetsmäkleriverksamheten
såsom bisyssla i förvärvssyfte och därvid
tillhandagått eller varit beredd att tillhandagå ett flertal personer. Förfarandet
har följaktligen icke varit förenligt med bestämmelserna om i
vilken utsträckning polisman må inneha bisysslor. Då Hansson numera
synes ha kommit till insikt om olämpligheten att bedriva verksamheten
vid sidan av sin polismanstjänst och därför för egen del upphört med
verksamheten samt då Hanssons misstolkning av föreskriften i 79 §
polisinstruktionen med hänsyn till föreskriftens formulering och övriga
omständigheter får anses i viss mån ursäktlig, anser jag mig emellertid
kunna låta bero med ovan gjorda uttalanden om verksamhetens oförenlighet
med Hanssons tjänst.

Lagen den 3 juni 1965 om inskränkning i rätten att föra talan mot
offentlig arbetsgivares beslut medför ej hinder för tredje man att i
händelse av befogenhet anföra kommunalbesvär

Vid JO Lundviks inspektion av länsstyrelsen i Kristianstads län i maj
1971 granskades vissa utslag i kommunalbesvärsmål. Därvid iakttogs
följande: Föreståndarinnan för Löderups kommuns ålderdomshem i
Löderup, W., hade varit avstängd från sin tjänst. Den 17 februari 1970
beslöt kommunens socialnämnd att W. skulle få återgå i tjänst den 1
mars 1970. Häröver anförde ett antal personer — dock icke W. — besvär
hos länsstyrelsen med yrkande att beslutet skulle undanröjas. Länsstyrelsen
yttrade i utslag den 10 april 1970:

Klagomålen riktar sig mot W:s fortsatta anställning såsom föreståndarinna
vid ålderdomshemmet. De villkor under vilka hennes anställning
kan bringas att upphöra finns angivna i kollektivavtal, varav såväl
Löderups kommun som W. är bundna. Enär frågan således kan dragas
under arbetsdomstolens prövning finner länsstyrelsen, jämlikt lagen den
3 juni 1965 om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares
beslut, sig lagligen förhindrad att upptaga besvären till prövning.

Under hänvisning till att lagen den 3 juni 1965 om inskränkning i
rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut enligt sin ordalydelse
endast riktar sig mot den av beslutet berörda arbetstagaren och
till ett motivuttalande, återgivet i NJA II 1965, s. 193, beslöt JO Lundvik
infordra länsstyrelsens yttrande i frågan om utslaget var lagligen
grundat.

427

Länsstyrelsen anförde i sitt yttrande.

Såsom anmärkts i inspektionsrapporten riktar sig denna lag endast
mot berörd arbetstagare. Enligt uttalande under lagens förarbeten skulle
annan kommunmedlems besvärsrätt inte begränsas. För en sådan
begränsning talar dock vissa skäl som inte synes ha övervägts under
förarbetena. Till en början verkar det stötande om klagoförbudet enkelt
skulle kunna kringgås genom att exempelvis arbetstagarens make
eller maka undertecknade klagoskriften. Vidare kan det ifrågasättas i
vad mån en persons anställningsförhållanden bör få utgöra processföremål
i ett förfarande mellan andra parter i vilket den berörda personen
inte själv kan bevaka sin rätt. Frågan om möjligheten att i sådana situationer
ta upp besvär till prövning i sak synes beroende av vilket besvärsfaktum
som åberopas (77 § andra stycket kommunallagen). I förevarande
fall synes det oklart till vilken kommunal besvärsgrund åberopade
besvärsfakta är att hänföra. Att något formellt fel har begåtts har
icke påståtts. Oavsett om besvären underkastats prövning eller ej har
det i målet saknats varje grund för att bifalla besvären, varför klagandena
ur materiell synpunkt inte vederfarits någon orätt genom länsstyrelsens
awisningsbeslut. Länsstyrelsen medger att beslutet inte står i
överensstämmelse med ett uttalande under lagens förarbeten men anser
sig dock böra framhålla att vissa sakskäl kan anföras till stöd för att
avvisa besvär i ett fall som detta.

Vid ärendets avgörande gjorde JO Lundvik följande uttalanden.

Kommunal myndighets slutliga beslut kan, om ej annat stadgats,
överklagas genom kommunalbesvär. Besvärsrätt tillkommer härvid varje
medlem av kommunen. Även ett beslut som rör arbets- och anställningsvillkor
för arbetstagare i kommunens tjänst kan bli föremål för
kommunalbesvär. Genom 1965 års lag inskränkes möjligheten att föra
talan genom kommunalbesvär mot beslut av här avsett slag. Förbudet
riktar sig emellertid endast mot arbetstagaren själv och förutsätter, väl
att märka, att han eller arbetstagarförening, som han tillhör, kan vända
sig till arbetsdomstolen. Rör beslutet en oorganiserad arbetstagare,
står vägen till arbetsdomstolen icke öppen och någon begränsning i
möjligheterna att anföra kommunalbesvär föreligger därför icke. För
annan än arbetstagaren själv möter överhuvud icke något hinder mot
att anföra kommunalbesvär mot beslut om arbets- eller anställningsvillkor.

I förevarande fall var besvären anförda av andra än arbetstagaren
och något hinder hade därför icke mött enligt 1965 års lag att upptaga
besvären till prövning. Länsstyrelsens utslag är därför felaktigt.

Vad länsstyrelsen anfört i sitt yttrande ger mig anledning att i detta
sammanhang säga följande.

Även om det kan ligga något i påståendet att förbudet mot att anföra
kommunalbesvär kan kringgås genom att annan än arbetstagaren
själv för sådan talan, kan jag inte finna att något misstag förelupit vid

428

lagens antagande eller att utrymme eljest skulle finnas för något initiativ
från min sida. Prövningen av kommunalbesvärsmål har karaktären
av legalitetskontroll. På frågor om det överklagade beslutets lämplighet
har besvärsmyndigheten i princip icke att ingå. De praktiska möjligheterna
för en utomstående person att besvärsvägen få undanröjt
ett beslut om arbets- eller anställningsvillkor är begränsade, eftersom
besvärsgrunden »enskild rätt kränkts» kan åberopas endast av den som
utsatts för den påstådda rättskränkningen. Det är i stort sett endast när
något direkt fel begåtts i förfarandet som besvären har utsikt att vinna
bifall.

Beträffande utformningen av länsstyrelsens beslut vill jag säga följande.

För arbetsdomstolens behörighet krävs, kort sagt, att ett kollektivavtal
föreligger och att parterna i tvisten tillhör olika sidor i det berörda
kontraktsförhållandet. Det skall med andra ord vara fråga om en tvist
mellan en arbetsgivareorganisation eller enskild arbetsgivare och en
arbetareorganisation eller enskild arbetstagare. Någon arbetsdomstolens
prövning på talan av klagandena i nu förevarande besvärsärende hade
inte kunnat komma till stånd eftersom ingen av de klagande hade ställning
av part i nu angivna mening. Även i denna del kan länsstyrelsens
utslag därför kritiseras, eftersom motiveringen snarast synes ägnad att
ge klagandena uppfattningen att de hade möjlighet att föra talan i saken
inför arbetsdomstolen.

Som någon materiell rättsförlust dock rimligen inte kan ha uppstått
genom länsstyrelsens utslag, låter jag det stanna vid vad som nu sagts.

429

Byggnads- och planväsendet

I en 4.6.1970 inkommen skrift hemställde riksdagsledamoten Gösta
Bohman på uppdrag av en av Moderata Samlingspartiet tillsatt arbetsgrupp
för skärgårdsfrågor, att JO måtte utreda, huruvida länsstyrelsens
i Stockholms län handläggning av bebyggelseplaneringen i Stockholms
skärgård stod i överensstämmelse med gällande rätt och vedertagna förvaltningsrättsliga
principer. Han ifrågasatte därvid om inte länsstyrelsen
tolkat begreppet tätbebyggelse, sådant det angives i 6 § byggnadslagen
i dess lydelse före 1.1.1972, alltför vidsträckt och överskridit sina befogenheter
vid förhandlingar med vederbörande markägare i planläggnings-
och dispensärenden. Bohman anförde härutinnan i huvudsak följande:
Länsstyrelsen har successivt »skärpt» tolkningen av bestämmelserna
i 6 § byggnadslagen om tätbebyggelse i sådan utsträckning, att —
för att citera en inom riksdagens upplysningstjänst utarbetad promemoria
— »större delen av skärgården idag betraktas som ett område för
tätbebyggelse». Härtill kommer att förordnande om strandskydd sedan
1967 generellt gäller alla stränder i länet, varjämte förordnande enligt
122 § byggnadslagen beslutats beträffande stora delar av skärgården.
Glesbebyggelserätten har sålunda inom berörda stora glesbygdsområde
förlorat sitt innehåll. Enligt uppgifter från markägare har länsstyrelsen
i planläggnings- och dispensärenden i stor utsträckning upptagit förhandlingar
med berörda markägare. Därvid har förekommit att ärendets
utgång gjorts beroende av vederbörandes beredvillighet att avstå
från bebyggelse på annan mark, som saknat samband med ärendet, eller
att lämna medgivande om upplåtelse utan ersättning av sådan mark till
naturreservat. I vissa fall lär länsmyndigheternas representanter såsom
»ersättning» för dylika markupplåtelser ha ställt i utsikt dispens för uppförande
av byggnader utan att vederbörande markägare vare sig planerat
sådan bebyggelse eller anmält intresse därför. Förslag till sådana
byggnadslov lär finnas inlagda på inom myndigheten utarbetade planer,
okända för vederbörande markägare. Vidare har inträffat att utgången
av förhandlingarna i dispensärenden blivit beroende av samtidigt pågående
förhandlingar mellan berörda markägare och företrädare för Stiftelsen
Stockholms Skärgård om upplåtelse av mark till stiftelsen.

430

Med anledning av klagomålen inhämtades yttrande från länsstyrelsen.
Efter att ha lämnat en redogörelse för de speciella problem den ökade
fritidsbebyggelsen skapat för planläggnings- och naturvårdsverksamheten
i Stockholms skärgård anförde länsstyrelsen bl. a. följande:

De problem som anmälaren pekar på beror alltså inte på en »skärpning»
av tolkningen av byggnadslagstiftningens regler, utan bottnar i
det vidgade behov av planering som följt av ändrade förhållanden, ökad
välfärd och hög standard. Länsstyrelsen har följt lagstiftarens intentioner
och tillämpar lagstiftningen för det ändamål den är avsedd. Denna
tillämpning överensstämmer i princip med de riktlinjer som framgår
av en av länsarkitekten upprättad PM i februari 1968. Den kritiserade
tolkningen av tätbebyggelsebegreppet har fått klart stöd i olika
beslut av KM:t. Det är således fråga om en av planmyndighetema accepterad
och klart uttalad principuppfattning som kommer till uttryck
i länsstyrelsens beslut.

Vid förhandlingar som är föranledda av ansökan om dispens från något
naturvårdsförordnande — i de flesta fall strandskydd — är länsstyrelsen
helt beroende av sökandens önskan om att träffa frivillig uppgörelse.
Länsstyrelsen saknar varje möjlighet att tvinga på markägaren
ett avtal som denne inte vill godkänna. Han har enligt naturvårdslagen
alltid rätt att få ersättningsfrågan i princip kostnadsfritt prövad av domstol,
ett förhållande han alltid upplyses om. I detta sammanhang bör
påpekas att vid samråd om dessa frågor med länsexperter och naturvårdsverk
har det av alla ansetts önskvärt och nödvändigt att länsstyrelsen
redan på dispensstadiet, då det blivit klart att förhållandena pekar
mot ett avslagsbeslut, undersöker om något slag av förlikning eller överenskommelse
kan träffas.

Vad gäller de riktlinjer länsstyrelsen söker följa vid förhandlingarna
med markägare är följande att anföra. Syftet med en byggnadsplan är,
som tidigare framhållits, primärt att reglera bebyggelsen inom ett därför
lämpligt område. För »att skapa och säkerställa sådana förhållanden,
att tätbebyggelse kan medges och byggnadsplan antas och fastställas»,
brukar kommunen upprätta exploateringsavtal med markägaren/
exploatören. Därigenom kan kommunerna överföra på exploatören,
dvs. den som har vinning av bebyggelsen, en del av kostnaderna för
åtgärder som annars kommunen bleve skyldig att svara för. Villkoren
får naturligtvis inte gå utöver byggnadslagens förutsättningar för antagande
och fastställande av byggnadsplan, men exploatören kan exempelvis
åläggas att tillhandahålla friområden utan ersättning härför (113 §
BL). Byggnadsstyrelsen har i en publikation 1967/2 med riktlinjer för
»Detaljplanering för fritidsbebyggelse» givit stöd för den uppfattningen
att »exploateringsavtal mycket väl kan utnyttjas för att reglera förhållandena
utanför detaljplan» »Till detta kan enligt fritidsutred ningen

läggas ytterligare ett huvudsyfte, nämligen tillgodoseende av det
rörliga friluftslivets behov av stränder och andra lämpliga områden».

I Bohmans skrivelse sägs bl. a. att länsmyndigheternas representanter
för att åstadkomma »naturvårdsområden» i vissa fall vid överläggningar
med markägare »som ersättning» ställt i utsikt dispens för uppförande
av byggnader utan att vederbörande markägare vare sig planerat sådan

431

bebyggelse eller anmält intresse härför. Så kan naturligtvis ha skett i
vissa fall vid utredningar och förhandlingar enligt de principer länsstyrelsen
förut redogjort för. Länsstyrelsen kan inte finna något anmärkningsvärt
häri. I förarbetena till strandlagen (SOU 1951:40 sid. 112—
113) och naturvårdslagen (SOU 1962: 36 sid. 327) är förutsatt en sådan

vidgad bedömning vid behandling av ersättningsfrågor. Det

sägs vidare i samma stycke i skrivelsen att förslag till byggnadslov av
det slag som kritiseras »lär finnas inlagda på inom myndigheten utarbetade
planer, okända för vederbörande markägare». Länsstyrelsen får
med anledning härav framhålla att, sådana »planer» är okända också
för länsstyrelsen.

Slutligen anförde länsstyrelsen följande:

Anmälan innehåller allmänna anmärkningar i fråga om länsstyrelsens
förfarande då det gäller planarbete och dispensprövning i skärgården
samt anmärkningar beträffande vissa angivna ärenden. Upplysningar
om länsstyrelsens allmänna skärgårdspolitik och om behandlingen
av de särskilda ärendena hade anmälaren lätt kunnat erhålla
direkt från länsstyrelsen. I stället för att gå denna väg har anmälaren
valt att göra en anmälan till JO och har därvid antytt att länsstyrelsen
gjort sig skyldig till fel. Såsom framgår av det föregående anser länsstyrelsen
att anmälan är obefogad. Länsstyrelsen anser sig tillämpa gällande
lagstiftning på ett riktigt och lämpligt sätt och så som utan anmärkning
sker i andra län med likartade förhållanden. — Arbetet att
söka samordna olika intressen i skärgården till allas nytta bygger i hög
grad på ett förtroendefullt samarbete mellan alla intresserade statliga
och kommunala organ samt markägarna. Markägarnas medverkan är
en förutsättning för framgång i arbetet. Länsstyrelsen har också i sitt
handlande beaktat markägarnas intressen. Det angrepp som länsstyrelsen
utsatts för är ägnat att försvåra det goda samarbetet med markägarna
i fortsättningen. Ökad svårighet i sådan riktning har redan märkts.
Det är därför av vikt att detta anmälningsärende av JO avgörs så snart
som möjligt.

Sedan Bohman avgivit påminnelser och handlingarna därefter varit
utlånade till naturvårdsverket, inhämtades utlåtande rörande de av Bohman
väckta principfrågorna jämväl från statens planverk, som uttalade
att verket i princip delade de synpunkter på tätbebyggelsefrågan som
kommit till uttryck i den av länsstyrelsen omnämnda promemorian,
upprättad av länsarkitekten i februari 1968. Planverket anförde vidare:

Även om tätbebyggelsebegreppet numera fått en vidsträcktare innebörd
än det hade för något årtionde sedan, måste detta anses försvarligt
med hänsyn till ändringarna i samhällsutvecklingen och de därav
följande svårigheterna planmyndigheterna fått att bemästra, särskilt när
det gäller fritidsbebyggelsen. Denna tolkning kan ej heller anses strida
mot ordalydelsen i 6 § byggnadslagen som ger stort utrymme för en
diskretionär prövning. En snävare tolkning skulle kunna äventyra syftet
med byggnadslagstiftningen. — Den andra principfrågan i Bohmans
skrivelse gäller vilka frågor som lagligen kan bli föremål för förhandlingar
mellan länsmyndigheter och markägare i samband med prövning
av dispensärenden m. m. Spörsmålet synes närmast röra tillämpningen

432

av naturvårdslagstiftningen, som inte direkt faller inom planverkets arbetsområde.
Planverket vill dock i detta sammanhang hänvisa till vad
som anförs om förhandlingar med markägare i statens naturvårdsverks
publikation 1970: 6 »Ansökan om tillstånd till bebyggelse inom strandoch
landskapsskyddsområden», som tillkommit i samråd med planverket.

I sina påminnelser uttalade Bohman att länsstyrelsens ståndpunkt, såsom
den redovisats i yttrandet till JO, innebar att den målsättning för
en tidsenlig skärgårdspolitik, som länsstyrelsen ville förverkliga, numera
framtvingat en annan tolkning av författningarna än den som ansågs
böra gälla vid tillkomsten av exempelvis nuvarande byggnadslagstiftning.
Bohman anförde vidare:

Arbetsgruppen anser att en sådan grundsyn är oförenlig med vedertagna
lagtolkningsprinciper. Redan vid byggnadslagens tillkomst förutsattes
uttryckligen, att tätbebyggelsebegreppet skulle bedömas med hänsyn
till en prövning av de i varje särskilt fall föreliggande aktuella omständigheterna.
Därmed avvisades den generella tillämpning som länsstyrelsen
uppenbarligen nu söker hävda med åberopande av en ny tids
krav.

Arbetsgruppen har redan tidigare framhållit att en bedömning huruvida
gles- eller tätbebyggelse föreligger måste ske med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet. Å ena sidan måste därvid bedömas
vilken täthetsgrad tillkomsten av den nya bebyggelsen i och för sig
konstituerar och å andra sidan huruvida omfattningen av de gemensamhetsanordningar
som tätheten föranleder, motiverar särskilda planeringsåtgärder.
Det kan inte rimligen stå i överensstämmelse med byggnadslagens
bestämmelser, att myndigheterna därvid driver kraven på
planeringsmässig perfektionism så hårt, att den nya bebyggelsen sätts
in i ett långt tidsperspektiv, inom vilket tillkomsten av ytterligare bebyggelseenheter
så småningom kan tänkas skapa den förtätning som
motsvarar lagens täthetskriterium. En sådan lagtolkning skulle nämligen
leda till att varje enstaka bebyggelseenhet kan tänkas utgöra det
första ledet i en framtida tätbebyggelse. Den skulle därigenom föranleda
ett nära nog totalt hinder för den numera enligt lag fria glesbebyggelserätten
med ty åtföljande ekonomiska och rättsliga konsekvenser
för enskilda markägare. Arbetsgruppen hävdar, att nuvarande byggnadslagstiftning
icke medger en sådan lagtolkning. Den reglering som
kan anses behövlig för här ifrågavarande bebyggelse kan åstadkommas
genom strandlagsförordnande eller genom tillämpning av 122 § byggnadslagen.
Däremot ger 6 § i samma lag icke erforderligt rättsligt utrymme
härför. Det servicebehov som länsarkitekten anser böra tillgodoses
enligt sin promemoria i februari 1968 är dessutom så omfattande,
att det möjligen kan betecknas som realistiskt inom vissa redan förut
hårt utnyttjade områden av skärgården men långtifrån inom större delen
av mellan- och ytterskärgården.

Redan inledningsvis har här redovisats farhågor för att myndigheterna
vid förhandlingar med enskilda rättsägare kan komma att betraktas
som parter och icke som företrädare för offentlig myndighetsutövning.
Ju mer området för förhandlingsförfarandet utvidgas, desto mera okar

433

uppenbarligen dessa risker. Från arbetsgruppens sida har icke riktats
någon kritik mot det i lag rekommenderade förhandlingsförfarandet
då det gäller att fastställa storleken av den ersättning som må tillkomma
enskild markägare vid ingrepp i hans rättsanspråk. Även om myndigheten
som företrädare för det allmännas ekonomiska intressen också
i detta sammanhang kan komma att betraktas som part, är likväl området
begränsat till ersättningsanspråk, som vederbörande rättsägare vet
eller bör veta, att han vid en resultatlös förhandling kan göra gällande
inför domstol. Om området för förhandlingsförfarandet utvidgas att
omfatta å ena sidan vederbörande markägares önskemål att få uppföra
nybebyggelse på honom tillhörig mark samt å andra sidan krav på honom
att i gengäld avstå från att bebygga annan mark eller att upplåta
mark som naturreservat eller eventuellt överlåta mark till en allmännyttig
stiftelse, blir de här befarade riskerna alldeles påtagliga. Den
dispensgivande eller planerande myndigheten har i detta fall en så stark
position gentemot den enskilde, att dennes möjligheter att hävda sina
rättsanspråk begränsas: Han kan i dessa fall i regel inte göra sin rätt gällande
inför domstol. Han kan möjligen besvära sig i högre instans men
är medveten om att detta kommer att förorsaka honom betydande tidsförluster
och kostnader. De förhandlande myndigheterna befinner sig i
ett sådant överläge gentemot den enskilde, att denne kan nödgas acceptera
något som han enligt lag icke är skyldig att godta. Det är alltså
knappast realistiskt att, — som länsstyrelsen — göra gällande, att man
vid förhandlingar av detta slag är »helt beroende av sökandens önskningar
att träffa frivillig uppgörelse» samt att »länsstyrelsen saknar
varje möjlighet att tvinga på markägaren ett avtal, som denne inte vill
godkänna». Markägaren befinner sig i själva verket i den situationen,
att om han vill få till stånd den av honom önskvärda bebyggelsen —
i varje fall inom rimlig tid — han helt enkelt är »tvingad» att förhandla
sig fram till en uppgörelse. Sakligt sett utgör sådana förhandlingar —
hävdar arbetsgruppen — en helt otillfredsställande form för prövning
av enskildas rättsanspråk.

Bohman hemställde slutligen, att JO måtte särskilt yttra sig över den
kritik — och den argumentering i samband därmed — som länsstyrelsen
anfört mot honom för att han hänvänt sig till JO i detta ärende.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

I fråga om regleringen av bebyggelse skiljer 1947 års byggnadslag
(BL) mellan tätbebyggelse och glesbebyggelse. Genom BL har det allmänna
fått befogenhet att bestämma var tätbebyggelse får uppkomma.
Denna princip har kommit till uttryck i 5 § andra stycket BL, där det
såsom en förutsättning för att mark skall få användas till tätbebyggelse
föreskrives att marken vid planläggning enligt BL prövats från allmän
synpunkt lämpad för ändamålet.

För att hindra att tätbebyggelse kommer till stånd inom icke detaljplanlagt
område har i 87 och 122 §§ BL intagits bestämmelser som ger
Kungl. Majit befogenhet att meddela de föreskrifter som behövs för
ändamålet. Med stöd av dessa bestämmelser har Kungl. Maj:t i 56 §

434

1 mom. andra stycket byggnadsstadgan föreskrivit att inom område som
inte ingår i stads- eller byggnadsplan byggnadslov inte får beviljas för
nybyggnad, som skulle innefatta tätbebyggelse, i vidare mån än för tillgodoseende
av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt
behov.

Om tätbebyggelse vägras uppkommer i princip ingen ersättningsskyldighet
mot markägaren. Han är nämligen i detta hänseende underkastad
byggnadslagstiftningens inskränkningar i markens användning för
tätbebyggelse.

Glesbebyggelse utanför detaljplanlagt område är i princip fri. Förbud
mot sådan bebyggelse kan dock i åtskilliga fall meddelas med stöd
av bestämmelser i BL och andra författningar. Om glesbebyggelse hindras,
kan ersättning härför i vissa fall utgå. De tidsbegränsade byggnadsförbuden
i avvaktan på planläggning medför dock inte rätt till ersättning.

Med dessa principer för reglering av bebyggelse blev gränsdragningen
mellan de olika slagen av bebyggelse av så stor praktisk betydelse,
att det blev nödvändigt att BL gav närmare bestämmelser härom. I enlighet
härmed stadgades i 6 § BL att med tätbebyggelse förstås sådan
samlad bebyggelse som nödvändiggör särskilda anordningar för tillgodoseende
av gemensamma behov. Annan bebyggelse benämnes i lagen
glesbebyggelse.

Vid tillkomsten av denna bestämmelse, som gällt oförändrad intill
den 1.1.1972, uttalade dåvarande departementschefen (se prop. 1947: 131
s. 162 ff) att vad som i princip avgjorde, huruvida tätbebyggelse förelåg,
var inte befolkningstätheten i och för sig inom viss areal, utan i stället
huruvida bebyggelsen i fråga medförde behov av gemensamma anläggningar
av olika slag. Det kunde sålunda t. ex. väl tänkas, att flera små
bostadsfastigheter kunde förläggas ganska nära varandra utan att fördenskull
tätbebyggelse förelåg. Förutsättningen härför borde dock vara,
att varje fastighet självständigt kunde ordna sin vatten- och avloppsfråga
utan olägenhet för grannarna samt att gemensamma vägar ej behövde
anläggas. Om däremot behov förelåg av gemensamma anordningar
av någon betydenhet måste tätbebyggelse anses föreligga. För
att en bebyggelse skulle anses vara »samlad», fordrades enligt departementschefen
allenast att den fanns inom ett till ytvidden jämförelsevis
begränsat område. Någon viss arealgräns kunde och behövde ej angivas.

Bohman har nu, utan att närmare precisera sina klagomål, påtalat
att länsstyrelsen successivt skärpt tolkningen av bestämmelserna i 6 §
BL i sådan utsträckning att — för att citera en inom riksdagens upplysningstjänst
utarbetad promemoria — »större delen av skärgården i
dag betraktas som ett område för tätbebyggelse».

Länsstyrelsen har uppgivit sig ha tolkat begreppet tätbebyggelse i

435

överensstämmelse med de principer som länsarkitekten angivit i en i
februari 1968 upprättad promemoria, vilken härutinnan innehåller följande
uttalande:

Såsom exempel på anordningar för gemensamt behov kan nämnas
sanitära anläggningar, vägar, bryggor, serviceanläggningar m. m. inom
skärgårdsområdet samt parkeringsplatser och anläggningsplatser för båtar
å fastlandet. Till särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamt
behov bör enligt länsarkitektens mening även hänföras sådana
naturliga anordningar som anläggningsplatser och ankarplatser för båtar
och områden för bad och rekreation m. m., vilkas ianspråktagande
nödvändiggöres av bebyggelsen inom området. Vid bedömning av behovet
av anordningar bör uppmärksammas att skärgårdsbostaden äger
en vidsträckt intressezon, som icke är begränsad till den närmaste omgivningen
och den egna ön. Vattenområdet utgör ett förenande element
snarare än ett avskiljande. Serviceanordningar måste med hänsyn
till serviceunderlaget ofta ges en relativt spridd lokalisering. Boendet
inom skärgårdsområdet är av den arten att disponeringen av enskilda
delområden får betydelse för de boende inom skärgårdsområdet som
helhet.

I prop. 1971: 118 med förslag till lag om ändring i BL uttalade civilministern
att den i BL upptagna definitionen av tätbebyggelsebegreppet
möjliggjorde att man vid tillämpningen kunde och borde ta hänsyn till
grunderna för byggnadslagstiftningen och sålunda till samhällsintressets
krav på att plan- och byggnadsverksamheten anpassas till de vid varje
tidpunkt uppdragna planpolitiska riktlinjerna. I anslutning härtill lämnade
departementschefen följande redogörelse för den praxis beträffande
tätbebyggelsebegreppet som under senare år utbildat sig hos Kungl.
Maj:t i statsrådet:

Inledningsvis kan sägas att i de fall prövningen huvudsakligen har
gällt huruvida ett visst byggnadsföretag innefattat tätbebyggelse eller
inte, har tätbebyggelse oftast ansetts föreligga. Bidragande orsak till den
vidgning av tätbebyggelsebegreppet som torde ha skett i praxis har varit
de högre krav på bebyggelseplanering som samhällsutvecklingen medfört.
I Kungl. Maj:ts praxis har knappast någon skillnad gjorts mellan
bebyggelse för permanent bruk och fritidsbostäder. Kraven på gemensamma
anordningar har satts lika högt beträffande dessa båda typer av
bebyggelse, åtminstone så snart det varit fråga om hus som medgivit
övernattningsmöjligheter. Tolkningen av uttrycken »samlad bebyggelse»
och »särskilda anordningar för gemensamma behov» har skett från renodlade
planeringssynpunkter. Stor hänsyn har därvid tagits till det tillämnade
byggnadsföretagets funktion. Även enstaka byggnader har bedömts
utgöra samlad bebyggelse, om de fullgjort flera funktioner eller om de
genom sin omfattning i väsentlig grad påverkat den fysiska planeringen
inom ett större område. Som exempel på sådana enstaka byggnader
som bedömts utgöra samlad bebyggelse kan nämnas nöjesanläggningar
och externa varuhus. Stor hänsyn har även tagits till byggnadsplatsens
läge i förhållande till områden med fastställda detaljplaner. Har ett tilltänkt
byggnadsföretag legat inom omkring en kilometer från gränsen
för detaljplanelagt område har förhållandena ansetts medföra att före -

436

taget skall betraktas som tätbebyggelse. Särskild uppmärksamhet har
dock i sådana fall ägnats förhållandena i planområdets omgivning. Små
planområden som varit avskilt belägna utan något samband med annan
bebyggelse har ansetts ha ett väsentligt mindre influensområde. Därvid
har dock vattenområden långt ifrån alltid ansetts ha avskiljande verkan.
Särskilt när det varit fråga om att bedöma huruvida bebyggelse på
öar varit att hänföra till tätbebyggelse eller ej har vattenområdena i
stället ansetts binda samman olika bebyggelsegrupper till en enhet. Som
särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov har ansetts
— förutom vattenledningar, avloppsanordningar, vägar och liknande
anordningar — även bad- och båtplatser samt sådana parkeringsplatser
som anordnats i anslutning till allmänt brukade färdleder mot
fritidsområden. Sålunda har parkerings- och bryggplatser på fastlandet
ansetts utgöra gemensamma anordningar för bebyggelse på inte alltför
avlägset belägna ögrupper.

I Kungl. Maj:ts praxis har vidare benägenheten varit större att hänföra
ett byggnadsföretag till tätbebyggelse ju större efterfrågan varit
på byggnadsmark inom det aktuella området.

Som glesbebyggelse har huvudsakligen betraktas avskilt belägna hus
i trakter där bebyggelseutvecklingen varit obetydlig och ingen grundad
anledning förelegat att räkna med att någon ändring av betydelse härvidlag
skulle inträffa inom överskådlig tid. Som glesbebyggelse har vidare
ansetts smärre byggnader, som endast avsetts som tillbehör till
annan bebyggelse, t. ex. båthus och andra uthus, och som inte medfört
ett intensivare markutnyttjande. Med sistnämnda kategori byggnadsföretag
har jämställts vissa mindre tillbyggnader och andra till nybyggnad
hänförliga åtgärder, som inte inneburit förändring av byggnads
möjliga användningssätt eller ökade krav på gemensamma anordningar.

Vid besök hos länsstyrelsen fick jag vid tjänstemännens redogörelser
för olika fall, som gällt tillämpningen av lagens tätbebyggelsedefinition,
det intrycket att länsstyrelsens praxis i allt väsentligt sammanföll med
den praxis som enligt propositionen tillämpats av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Beträffande frågan om länsstyrelsens praxis kan anses stå i överensstämmelse
med tätbebyggelsebegreppet, sådant det fanns bestämt i BL
före 1972, får jag anföra följande.

Härvid vill jag först i korthet erinra om att grunden till det i BL
uppställda kravet på att tätbebyggelse skulle föregås av planläggning
var att den förut fria rätten att exploatera mark för bebyggelse lett till
uppkomsten av illa planerade samhällsbildningar och till att tätbebyggelsen
blivit utspridd, vilket allt försvårat och fördyrat olika anläggningar
för gemensamma behov, såsom skolor, vägar, ledningar för avlopp
och vattenförsörjning o. dyl. Det var därför nödvändigt att fastslå
att det allmänna skulle ha befogenhet att bestämma var och när tätbebyggelse
må uppkomma. Behovet att reglera markens användning för
annan bebyggelse än tätbebyggelse var mindre, varför glesbebyggelsen
lämnades i princip fri. Gränsdragningen mellan tät- och glesbebyggelse
blev därför av väsentlig betydelse.

437

Under förarbetena fann man det svårt att närmare ange vad som var
att hänföra till det ena eller andra slaget av bebyggelse. Stadsplaneutredningen
fann det omöjligt att giva en för alla fall giltig definition av begreppet
tätbebyggelse. I en reservation till utredningens betänkande förordade
två framstående arkitekter att man — såsom en motsats till den
samhällsmässiga bebyggelsen — skulle definiera enstaka bebyggelser
såsom avseende ett till fyra bostadshus inom en areal motsvarande ett
bärkraftigt jordbruk under förutsättning att dessa hus varken i och för
sig eller tillsammans med omgivande bebyggelse ställde krav på anläggande
av allmän väg eller på kommunikationer eller på allmänna vatten-
och avloppsanläggningar eller på andra allmänna åtgärder av socialvårdande
natur. Under det fortsatta lagstiftningsarbetet fann man
— eftersom förhållandena kunde skifta även vid samma antal hus inom
viss areal — att det inte var möjligt att ange något visst mått på den
bebyggelse som minst måste vara för handen för att tätbebyggelse skulle
anses föreligga. Man utgick därför vid bestämmandet av tätbebyggelsebegreppet
från vad som är grunden till att tätare bebyggelse ej kan
tillåtas utan föregående planläggning. Av det nyss sagda framgår att
grunden härtill är att tätare bebyggelse, som nått sådan omfattning att
den nödvändiggör anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov,
i regel inte kan ske utan olägenhet för det allmänna, om den inte
regleras. Tätbebyggelsebegreppet utformades i enlighet härmed.

Mot bakgrunden av vad nu sagts om hur man under lagstiftningsarbetet
kom fram till den i 6 § BL givna definitionen framstår det för
mig — som skrev propositionen om BL samt föredrog lagförslaget i lagråd
och riksdagsutskott — som oomtvistligt att tätbebyggelsebegreppet
vid lagens tillämpning fått en annan och vidare innebörd än som avsågs
vid de överläggningar som föregick 1947 års lagstiftning.

Vid bestämmelsens utformande avsågs ordet »tätbebyggelse» skola ha
en innebörd som var förenlig med vedertaget språkbruk. Vad som åsyftades
kom även till uttryck i orden »samlad bebyggelse». Det kan knappast
anses förenligt härmed att såsom skett i praxis hänföra en enstaka
byggnad på en kilometers avstånd från planlagt område till tätbebyggelse
eller att i skärgården låta vattenområdena binda samman olika bebyggelsegrupper
till en tätbebyggelseenhet. Vad man ville få fram med
definitionen var närmast att klargöra att till tätbebyggelse i lagens mening
inte skulle hänföras all tätare bebyggelse utan endast sådan tätare
bebyggelse som medförde anordningar för gemensamma behov.

De anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov som man
åsyftade var egentligen endast vägar, broar, närbelägna parker, vatten
och avlopp och skolor. Ingen av de beslutande torde ha tänkt sig att
behovet av gemensamma anordningar skulle komma att bedömas efter
en så hög standard som senare gjort sig gällande i praxis.

Det är emellertid att märka att lagens definition av begreppet tätbe -

438

byggelse ger och även medvetet avsågs skola ge endast allmänna riktlinjer
för frågans bedömande. Definitionen ger sålunda ganska stort
utrymme för en diskretionär prövning i varje särskilt fall. Vid lagens
tillkomst framhölls att detta var en fördel, enär det härigenom blev
möjligt att låta samhällsutvecklingen påverka praxis med avseende på
begreppets innebörd. Det var sålunda meningen att man vid tillämpningen
skulle kunna taga hänsyn till grunderna för byggnadslagstiftningen
och sålunda till vad samhällsnyttan kräver.

Det är därför inte ägnat att förvåna att det i praxis över allt i landet
skett en förändring av begreppets innebörd. Denna förskjutning av begreppets
innebörd, som i olika sammanhang godkänts av Kungl. Maj:t,
har helt betingats av att den snabba samhällsutvecklingen framkallat
ett behov av att i allas gemensamma intresse kunna reglera bebyggelsen
och att kunna utnyttja tillgängliga resurser på ändamålsenligaste
sätt. Vad särskilt angår skärgården har förskjutningen i praxis helt visst
påverkats av behovet att kunna på ett rättvist sätt mellan de olika markägarna
fördela de begränsade möjligheterna till ytterligare bebyggelse.

Även om länsstyrelsens praxis inte är helt förenlig med lagens ordalag
och vad som avsågs vid lagens tillkomst, är det med hänsyn till det
sist sagda uppenbart att någon befogad kritik inte kan riktas mot det
sätt varpå lagen tillämpats av länsstyrelsen i förevarande hänseende.
Förskjutningen i praxis av innebörden av tätbebyggelsebegreppet har
emellertid medfört att den rätt till glesbebyggelse, som tillkom en markägare
enligt den innebörd av tätbebyggelsebegreppet, som avsågs vid
lagens tillkomst, minskats. Med hänsyn till denna konsekvens av förändringen
av begreppet i praxis, hade det varit önskvärt att en lagändring
kommit till stånd tidigare än som nu skett. Genom en tidigare lagändring
hade man även kunnat undvika att administrativa myndigheter och
domstolar tillämpat BL på så olika sätt som skett. Då emellertid lagändringen
numera kommit till stånd och riksdagen godkänt den förändrade
innebörden av tätbebyggelsebegreppet, kan någon åtgärd från min
sida inte anses påkallad i anledning av klagomålen i denna del.

Vad därefter angår frågan i vad mån länsstyrelsen äger upptaga förhandlingar
med berörda markägare i planläggnings- och dispensärenden
samt vad som därvidlag kan bli föremål för uppgörelse bör till en
början anmärkas, att föreskrifter i dessa hänseenden meddelats endast
i ringa omfattning. Enligt 14 § byggnadsstadgan skall den som upprättar
förslag till plan därvid samråda med bl. a. enskilda personer, som kan
ha ett väsentligt intresse av frågan. Vidare stadgas i 17 § naturvårdskungörelsen
att det åligger länsstyrelsen att i naturvårdsärende söka
träffa uppgörelse med sakägare, som gör anspråk på ersättning eller
fordrar inlösen av fastighet. I den mån fråga om planläggning av ett
markområde uppkommer hos länsstyrelsen torde länsstyrelsen, lika väl
som vederbörande byggnadsnämnd, vara oförhindrad att själv kontakta

439

berörda intressenter för att efterhöra deras synpunkter. Det är t. ex.
tydligt att bestämmelserna i 70, 113 och 116 §§ BL förutsätter att samråd
och förhandlingar, i första hand mellan kommun och markägare,
i vissa fall föregår fastställande av detaljplan över område i en ägares
hand. Några närmare bestämmelser om dylika samråd har icke givits.
Omfattningen av sådant samråd måste ju växla från fall till fall. Uppenbart
är att frågor rörande vilka närmare markområden, som kan tänkas
ingå i planläggningen, liksom betydelsen av att närbelägen mark upplåtes
såsom naturreservat, kan bli föremål för överläggning. Att i dylikt
sammanhang jämväl söka träffa uppgörelse i ersättningsfrågor enligt
naturvårdslagen ligger nära till hands och kan enligt min mening mången
gång innebära en förenkling samt snabbare leda till en lösning av de
ofta komplicerade planläggningsfrågoma. Även i ärende rörande dispens
från föreliggande byggnadsförbud eller strandskyddsförordnande
torde visst samråd med sökanden i avsikt att klargöra förutsättningarna
för dispensen vara lämpligt. Härigenom kan ett allsidigare underlag för
beslutsfattandet erhållas. Man kan härvidlag inte bortse ifrån att kännedom
om hur sökanden tänker disponera honom tillhörig närbelägen
mark är av betydelse för dispensfrågans lösning.

För det övervägande flertalet fastighetsägare i skärgården är det ju
av fundamental vikt att ha tillgång till ostörd fritidsmiljö. Den begränsning
av möjligheterna att utnyttja mark för bebyggelse, som tillbörlig
hänsyn härtill nödvändiggör, medför att det framstår såsom naturligt
och försvarligt att man vid prövning av dispensansökningar och planfrågor
tar hänsyn till vilja att upplåta mark för naturreservat. Helt
visst medför detta att länsstyrelsen erhåller ett verksamt påtryckningsmedel,
vilket kan föranleda en dispenssökande att avstå från krav på
ersättning för en i sammanhanget gjord markupplåtelse. Det är därför
av största vikt att länsstyrelsen, i fall där ersättning enligt naturvårdslagen
uppenbart bör utgå, verkligen erbjuder sådan ersättning samt alltid
upplyser sökanden om hans rätt att få ersättningsfrågan prövad av
domstol.

Såsom ovan upptagits har Bohman påtalat risken av att länsstyrelsen
kan komma att betraktas som part och inte som objektiv myndighet
vid förhandlingar med enskilda rättsägare. Man kan helt visst inte bortse
från denna risk, om förhandlingarna utvidgas till att omfatta å ena
sidan markägarens önskemål att få bebygga honom tillhörig mark och
å andra sidan krav på honom att i gengäld avstå från att bebygga annan
mark eller att upplåta mark som naturreservat eller eventuellt överlåta
mark till en allmännyttig stiftelse. Vid min granskning av handlingarna
rörande de av Bohman i förevarande hänseenden åberopade
enskilda planläggnings- och dispensärendena har jag emellertid inte
kunnat finna något som helst stöd för antagande att länsstyrelsen i något
fall låtit förhandlingarna omfatta mer än som med hänsyn till ären -

440

denas karaktär kan anses befogat eller att otillbörliga påtryckningar
förekommit från länsstyrelsens sida. Jag finner därför ej skäl att föranstalta
om närmare utredning i dessa enskilda ärenden eller att eljest
härvidlag vidtaga någon åtgärd.

Beträffande två av de av Bohman åberopade särskilda dispensärendena
fann JO — på skäl som upptogs i JO:s beslut — vad som i dessa
ärenden förekommit inte vara av beskaffenhet att kunna läggas någon
till last såsom fel.

Avslutningsvis anförde JO Bexelius följande.

Bohman har slutligen begärt att jag skall uttala mig om länsstyrelsens
bedömning av befogenheten av Bohmans klagomål. Även om det
är uppenbart att länsstyrelsens uttalanden i denna del inte är av beskaffenhet
att kunna läggas någon till last såsom tjänstefel, anser jag
mig likväl böra i anledning av Bohmans begäran ge uttryck för min
personliga uppfattning i saken. Jag vill då framhålla att lagens tätbebyggelsebegrepp
tolkats mycket olika av skilda myndigheter och domstolar.
Dylik oenhetlighet i tillämpningen brukar föranleda åtgärd från
JO:s sida. Härtill kommer att länsstyrelsens praxis, på sätt framgår av
det förut sagda, inte helt överensstämde med lagens ordalag och vad
som åsyftades vid lagens tillkomst. Slutligen är att framhålla att förskjutningen
i praxis med avseende å tätbebyggelsebegreppets innebörd
medfört en begränsning av den fria glesbebyggelserätten. Med hänsyn
till nu angivna förhållanden kan jag för min del inte finna annat än att
länsstyrelsens klander av klagomålen var sakligt omotiverat och onödigt
i ett eljest mycket klargörande och genomtänkt yttrande.

Sedan vissa fastigheter förklarats för strandskyddsområde samt ägaren
begärt och genom dom i första instans fått ersättning för mistad
glesbebyggelserätt, har länsstyrelsen hävt strandskyddsförordnandena.
Med utbetalning av den del av ersättningen som kronan i rättegången
medgivit har fått anstå i avbidan på domstols prövning av
frågan om medgivandet var för kronan bindande

Länsstyrelsen i Stockholms län förordnade åren 1952 och 1963 med
stöd av 1 § strandlagen, att bebyggelse icke utan länsstyrelsens tillstånd
fick företagas inom visst strandområde å bl. a. fastigheterna Ägnö 1:1
och 2:1 i Tyresö socken, vilka fastigheter innehas av majoren Magnus
af Petersens såsom fideikommiss.

Magnus af Petersens sökte sedermera i olika framställningar tillstånd
att få uppföra fritidsstugor inom de strandskyddade områdena. Länsstyrelsen
lämnade i resolutioner av den 18 mars 1966 och den 25 augusti
1967 ansökningarna utan bifall.

441

Magnus af Petersens anhängiggjorde med anledning därav talan mot
kronan vid Södertörns domsagas expropriationsdomstol och begärde
ersättning för mistade bebyggelsemöjligheter inom de strandskyddade
områdena. I dom den 15 december 1969 förpliktade expropriationsdomstolen
kronan att till innehavaren av ifrågavarande fastigheter utge
ersättning enligt 28 § naturvårdslagen med dels av kronan medgivna
140 000 kr. dels ytterligare 2 310 000 kr. jämte ränta. Domen överklagades
av båda parter. Kronan överklagade till en början endast i vad
avsåg åläggandet att utgiva 2 310 000 kr. Senare återtog kronan emellertid
även medgivandet att betala 140 000 kr.

Länsstyrelsen beslöt den 25 februari 1970 upphäva strandskyddsförordnandena
för ifrågavarande fastigheter. Länsstyrelsens beslut fastställdes
av Kungl. Maj:t den 12 februari 1971.

På yrkande av kronan företog Svea hovrätt till särskild huvudförhandling
frågan, huruvida ersättningen till Magnus af Petersens skulle
— trots att strandskyddsförordnandena hävts — beräknas som om förordnandena
alltjämt var gällande. I mellandom den 23 september 1971
förklarade hovrätten, att hävandet av strandskyddsförordnandena skulle
beaktas i målet i följd varav Magnus af Petersens ändringsyrkanden
som grundades på gällande förordnanden ej kunde bifallas. Hovrätten
förklarade sig i detta sammanhang bortse från vilken verkan som kunde
tilläggas kronans tidigare lämnade medgivande att i ersättning utge
140 000 kr.

I en skrift som inkom till JO den 27 juli 1970 anförde advokaten
Johan af Petersens, som var ombud för Magnus af Petersens, bl. a. följande:
Under målets handläggning i expropriationsdomstolen hösten
1969 medgav kronan ersättningsskyldighet med 140 000 kr. jämte ränta
samt försäkrade att beloppet skulle komma att utbetalas snarast efter
det att det utdömts av expropriationsdomstolen. Denna utfästelse föranledde
markägaren att återtaga ett yrkande om att det medgivna beloppet
skulle utdömas genom deldom. Någon utbetalning har emellertid
ännu ej kommit till stånd. Statens naturvårdsverk förklarade i beslut
den 13 juli 1970, att verket tills vidare uppskjutit sitt ställningstagande
till frågan om utbetalning av beloppet skulle ske.

I anledning av klagomålen inhämtades yttranden från länsstyrelsen,
kammarkollegiet, naturvårdsverket och expropriationsdomstolens ordförande.
Johan af Petersens inkom med ytterligare skrifter.

Vid ärendets avgörande den 21 februari 1972 anförde JO Lundvik,
såvitt nu är i fråga, följande.

Vid expropriationsdomstolen medgav kronan att utge ersättning till
Magnus af Petersens med 140000 kr. jämte ränta. Magnus af Petersens

442

hemställde, att domstolen i sin dom skulle utdöma det medgivna kapitalbeloppet
särskilt eller förskottsvis. Kronan hade intet att erinra och
domstolen formulerade slutet i sin den 15 december 1969 meddelade
dom i saken så, att kronan förpliktades att till innehavaren av Ägnö
1:1 och 2:1 utge ersättning med dels medgivna 140 000 kr., dels ytterligare
2 310 000 kr. (vilka två belopp tillhopa motsvarade vad domstolen
ansåg utgöra skälig ersättning), dels ock ränta.

Kronans talan i målet fördes av kammarkollegiet. Detta disponerar
icke över det anslag varur ersättningsbeloppet skulle tagas. Dispositionsrätten
tillkommer naturvårdsverket med den begränsningen att disposition
skall prövas av Kungl. Maj:t när beloppet överstiger 100 000
kr. I skrivelse till naturvårdsverket den 23 december 1969 meddelade
kammarkollegiet, att kollegiet beslutat fullfölja talan mot expropriationsdomstolens
dom i vad därigenom utdömts mer än medgivna
140 000 kr. jämte ränta. Kollegiet anförde vidare: Såvitt angick det
medgivna beloppet 140 000 kr. syntes domen böra verkställas utan avvaktande
av den fortsatta rättegången. Kollegiet anhöll, att naturvårdsverket
skulle föranstalta härom.

Någon utbetalning av beloppet 140 000 kr. har hittills icke skett. Sedan
naturvårdsverket mottagit kammarkollegiets skrivelse, väckte verket
hos länsstyrelsen fråga om upphävande av strandskyddsförordnandena.
Länsstyrelsen beslöt, som tidigare framhållits, den 25 februari
1970 häva förordnandena. Besvär mot länsstyrelsens beslut lämnades
av Kungl. Maj:t den 12 februari 1971 utan bifall. Under expropriationsmålets
fortsatta handläggning i Svea hovrätt återkallade kronan sitt
medgivande att utge beloppet 140 000 kr. Naturvårdsverket har under
dessa förhållanden ej velat taga initiativ till någon utbetalning av beloppet.
Sedan Magnus af Petersens i skilda skrivelser hemställt att beloppet
måtte utbetalas, har verket den 3 maj 1971 överlämnat ärendet
till Kungl. Maj:ts avgörande. Yttrande har därefter inhämtats från
justitiekanslern, som i skrivelse den 8 december 1971 föreslagit att
framställningen icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd i avvaktan
på Högsta domstolens dom i anledning av Magnus af Petersens
talan mot Svea hovrätts ovanberörda mellandom i expropriationsmålet.
1

I och med att strandskyddsförordnandena upphört att gälla har si -

1 I beslut den 12 juli 1972 har högsta domstolen bl. a. med undanröjande av
hovrättens mellandom avvisat kronans i hovrätten förda talan såvitt den avsåg
det av kronan vid expropriationsdomstolen medgivna beloppet 140 000 kr.
jämte ränta. Kungl. Maj:t har därefter den 14 september 1972 anbefallt statskontoret
att av anslaget Ersättningar vid bildande av naturreservat m. m.
ställa ifrågavarande ersättningsbelopp, 140000 kr. jämte ränta, till förfogande
för länsstyrelsen som skulle ha att förfara med beloppet enligt 19 §
naturvårdskungörelsen.

443

tuationen undergått en väsentlig förändring. För kronan ter det sig
naturligt att hävda, att de förutsättningar som det tidigare medgivandet
byggde på nu icke längre föreligger. Frågan, huruvida kronan likväl
skall anses bunden av sitt i rättegången gjorda medgivande, är föremål
för prövning i expropriationsmålet. Jag inskränker mig vid sådant
förhållande till att säga, att den omständigheten att kronan återtagit
medgivandet — vilken uppfattning man än må ha om rättsverkningarna
härav — rimligen icke kan läggas någon därför ansvarig till last såsom
fel. Ej heller vill jag rikta kritik mot naturvårdsverket för att detta
ansåg att någon utbetalning av beloppet å 140 000 kr. ej borde komma
till stånd. Med hänsyn till att dispositionsrätten över det aktuella anslaget
i förevarande fall tillkommer Kungl. Maj:t hade det enligt min
mening dock varit lämpligt, att naturvårdsverket överlämnat prövningen
till Kungl. Maj:t tidigare än som skedde.

Länsstyrelsens beslut att häva strandskyddsförordnandena i den situation
som förelåg framstår onekligen som en unik och tämligen uppseendeväckande
åtgärd. Jag kan emellertid icke finna annat än att länsstyrelsen
i princip ägt rätt att häva förordnandena. Beslutet har också
efter besvär fastställts av Kungl. Maj:t. Något ingripande från min sida
kommer icke i fråga.

444

Skolärenden

Åtal mot rektor för olovlig »permittering» av elever, ersättande av
friluftsdag med lovdag och underlåtenhet att fullgöra sin undervisningsskyldighet Hermelinsskolan

i Luleå var under den i ärendet aktuella tiden en
gymnasie- och fackskola. Som rektor tjänstgjorde Karl-Erik Wikholm
och som studierektor Bror Cederlund.

Permittering av tre elever

I en till JO den 26 oktober 1970 inkommen skrift hemställde socialchefen
Arne Isaksson under hänvisning till ett tidningsurklipp, att JO
måtte utreda huruvida Wikholm ägt rätt att permittera elever vid
skolan.

Efter remiss inkom yttrande från länsskolnämnden i Norrbottens
län. Före yttrandets avgivande hade nämnden hört skolstyrelsen i Luleå,
som i sin tur hörde Wikholm. Nämnden ingav också en av skoldirektören
Karl Gustafsson verkställd undersökning i anledning av permitteringarna.

Av Gustafssons undersökning, som redovisades till skolstyrelsen i skrivelse
den 11 november 1970, framgick i huvudsak följande.

Genom anmälan från en ledamot av skolstyrelsen erhöll Gustafsson
kännedom om att Wikholm under vårterminen 1970 permitterat en
elev, Lars Ragnar Andrée, och under höstterminen samma år permitterat
två elever vid skolan, Stig-Åke Jonasson och Jan Erik Svanberg,
från undervisningen viss kortare tid.

Den 17 oktober 1970 publicerade den lokala tidningspressen ett uttalande,
som antagits av allmänna mötet vid Hermelinsskolan vid sammanträde
den 16 oktober 1970. I uttalandet krävdes bl. a. en officiell
ursäkt av rektor, där denne skulle ta avstånd från sitt handlande och
återkalla permitteringarna. I anledning härav införskaffade Gustafsson
från ordföranden i elevkåren närmare upplysningar om vad som förevarit
vid mötet.

Härefter tog Gustafsson kontakt med Jonasson som såväl muntligen
som skriftligen redogjorde för permitteringen av honom. Jonasson uppgav
härvid bl. a. följande. Han permitterades av Wikholm mot sin
uttryckliga vilja med omedelbar verkan under tiden den 14—den 18
september 1970. Wikholm skrev på ett papper: »Härmed meddelas att
Stig-Åke Jonasson, G3d, är permitterad från skolan den 14/18-9,

445

med rätt att bevista lektioner som han finner meningsfyllda.» Jonasson
erhöll dock icke något skriftligt besked om permitteringen. Han ignorerade
Wikholms beslut och bevistade lektionerna i vanlig ordning.
Orsaken till permitteringsbeslutet anser Jonasson vara att Wikholm
ogillade hans politiska engagemang och aktiviteter inom skolan.

Beträffande permitteringen av Svanberg inhämtade Gustafsson upplysningar
från dels adjunkten Paul Paulsson, klassföreståndare för den
klass Svanberg tillhörde, dels ock Svanbergs far, tandläkaren Lars Svanberg.
Därvid framkom följande.

Under en av Paulssons lektionstimmar uppstod oro bland eleverna.
Paulsson blev irriterad och lämnade klassrummet. Wikholm fick kännedom
om att det varit bråk i klassen och frågade om Paulsson misstänkte
någon särskild elev. Wikholm nämnde själv Svanbergs namn,
på vilket Paulsson svarade: »Kanske.» Paulsson hade dock inte något
som helst bevis för att det var Svanberg som låg bakom oron i klassen.
Svanberg erhöll en tillrättavisning av Wikholm och Paulsson, varigenom
det inträffade enligt Paulssons uppfattning var utagerat. När Paulsson
nästa dag fick kännedom om permitteringen, uttryckte han sitt missnöje
och framhöll för Wikholm, att de ju varit överens om att åtgärd
utöver tillrättavisning icke borde ske. Enligt Paulsson är Svanberg en
duktig elev, som alltid iakttar ett ytterst korrekt uppträdande.

Dagen efter den aktuella episoden kallades Svanbergs far till rektorsexpeditionen,
där Wikholm redogjorde för det inträffade samt framhöll,
att permitteringen ej var att betrakta som ett straff utan skedde
för att Svanberg uppträtt »obalanserat» och »behövde vila».

Följande handling har företetts i ärendet:

Härmed permitteras Erik Svanberg G3b 7—16 okt. 1970 med rätt
för honom att bevista de lektioner han finner oundgängliga. 6.10.70.
Rektor.

Gustafsson inhämtade ej upplysningar från Andrée, då denne lämnat
skolan.

Av redovisade uttalanden från bl. a. skolsköterskan och skolkuratorn
framgick, att anmärkningar icke förelåg mot de permitterade elevernas
uppförande. Studierektorn framhöll, att eleverna var mycket aktiva i
skolan, att de var begåvade och intresserade och att de gärna tog upp
diskussion i samhälleliga frågor, vilket kunnat leda till irritation och
inkräkta på undervisningen.

Gustafsson anmodade Wikholm att inkomma med redogörelse och
förklaring i ärendet. Wikholm efterkom icke Gustafssons begäran på
annat sätt än att han i kort svarsskrivelse anförde, att fråga var om
»permitteringar» enligt skolstadgan 6 kap. 26 § och 12 kap. 39 § samt
att han önskade konfidentiell handläggning.

446

I protokoll fört vid sammanträde med skolstyrelsen den 19 november
1970, § 426, anförs bl. a.:

Arbetsutskottet har tagit mycket noggrann del av skoldirektörens
utredning, som är utförd med största omsorg. Utskottet finner rektors
handlande synnerligen anmärkningsvärt, detta särskilt med tanke på
att det här gäller elever. I all skolverksamhet gäller, att handläggning
av elevfrågor måste skötas med den största omsorg och opartiskhet.
Det förefaller utskottet att rektor Wikholm i sin handläggning av frågan
om permittering gjort sig skyldig till godtyckliga åtgärder mot
elever vid skolan. Då därtill dessa åtgärder synes ha drabbat viss grupp
av elever framstår rektors handlande som än mer allvarligt. Rektor
visar genom sin handläggning en skrämmande brist på samarbetsvilja
med övriga elevvårdande befattningshavare vid skolan och har härigenom
satt de elevvårdande organen ur spel. Utskottet kan slutligen inte
värja sig för tanken att rektor genom att hänvisa till skolstadgan 6 kap.
26 § och 12 kap. 39 § söker ge sken av att de av honom fattade besluten
om permittering av vissa elever står i överensstämmelse med skolstadgans
bestämmelser, något som utskottet finner anmärkningsvärt,
då stadgans bestämmelser icke ger utrymme för en sådan tolkning.

Med hänvisning till vad utskottet ovan anfört får utskottet föreslå
skolstyrelsen överlämna ärendet till länsskolnämnden för den åtgärd
nämnden finner lämplig.

Sedan ärendet föredragits och överläggningen förklarats avslutad beslutar
skolstyrelsen enhälligt göra följande uttalande: Skolstyrelsen ansluter
sig helt till vad arbetsutskottet anfört och bedömer rektors handlande
så allvarligt, att rektor icke bör undgå påföljd. Skolstyrelsen
beslutar därför överlämna ärendet till länsskolnämnden för den åtgärd
nämnden finner lämplig.

Länsskolnämnden anförde i yttrande, som inkom till JO den 10
december 1970, följande.

Rektor Wikholm använder genomgående ordet permittering för att
beteckna de åtgärder han vidtagit. I skolstadgan återfinns icke denna
term.

Rektor Wikholm åberopar för sina åtgärder 6 kap. 26 § och 12 kap.
39 § skolstadgan, enligt vilka rektor må i mindre omfattning befria
elev från undervisning vissa lektioner eller från annat skolarbete, om
särskilda skäl är därtill.

Ävenså åberopar rektor Wikholm 12 kap. 39 § skolstadgan, vilken
bl. a. bemyndigar rektor att bevilja elev ledighet för enskilda angelägenheter
för tid som rektor bestämmer eller för praktik eller studier under
högst två terminer.

Båda fallen förutsätter att eleven begärt ledighet.

Enligt skoldirektörens utredning synes permitteringen enligt rektors
terminologi ha gällt Erik Svanberg, Stig-Åke Jonasson och Lars Andrae.
Lars Andrae har lämnat skolan och har icke kunnat höras. De båda
övriga har bekräftat skoldirektörens utredning. Ingen av de båda har
begärt ledighet.

Rektor Wikholm anger, att ledigheten för Erik Svanberg och StigÅke
Jonasson varit fakultativ och att den icke utnyttjats. Emellertid
framgår det av både skolstyrelsens och rektors skrivelse, att ledigheten

447

använts sorn ett pedagogiskt medel. De av rektor åberopade bestämmelserna
är enligt nämndens mening icke tillämpliga på de fall, som här
redovisats. Genom att använda »permittering» som ett pedagogiskt
medel har rektor överskridit sina befogenheter. Enligt nämndens mening
har rektor använt denna »permittering» som en form av avstängning
från skolan. De bestämmelser som gäller för sådan åtgärd har
icke iakttagits och rektor har därigenom åsidosatt sin tjänsteplikt. Även
om åtgärden uppfattas som ett upphävande av elevs närvaroplikt, har
rektor genom ensidigt handlande överskridit sina befogenheter.

Under anförande att misstanke uppkommit att Wikholm begått
tjänstefel genom att permittera tre elever vid skolan översände JO
Lundvik den 17 december 1970 då föreliggande handlingar i ärendet
till länsåklagaren i Norrbottens län. JO uppdrog därvid åt honom att
verkställa förundersökning samt att till JO inkomma med förundersökningsprotokoll
och eget yttrande.

Den 25 maj 1971 inkom länsåklagaren Jakob Jakobsson med förundersökningsprotokoll,
innefattande bl. a. protokoll över förhör med
Lars Andrée, Jonasson, Jan Erik Svanberg, dennes fader samt med
Wikholm.

Vid förhöret uppgav Lars Andrée beträffande orsaken till permitteringen.

Under så gott som hela vårterminens början 1970 hade det i några
klasser förekommit stridigheter angående närvarokontrollen. Detta var
dock inte fallet i Lars’ klass. Bl. a. hade en klass vägrat att ha klassbok
och Lars tror att detta var i klass G 2 c lektor Paulssons klass.
Rektor Wikholm var rädd för att Clartésektionen vid skolan, där Lars
var ordförande, skulle agera i frågan och för att förhindra detta och
lugna det politiska klimatet valde han att permittera ordföranden.

Lars hade emellertid för sin del icke på något sätt tagit del i striden
om klassbokens avskaffande och ej heller hade Clartésektionen varit
aktiv i frågan.

Den 23.1.1970 blev dock Lars genom skolsekreteraren kallad till
rektorsexp., vilket skedde mitt under en lektionstimme. Lars infann
sig på exp. där rektor Wikholm uppehöll sig ensam. Wikholm tog genast
upp frågan om klassbokens existens, varvid Lars framförde som sin
åsikt att den borde avskaffas. Rektor Wikholm hävdade en motsatt
uppfattning och ville att Lars skulle medverka till att klassboken återinfördes
i klass G 2 c. Lars förklarade att han inte hade någon möjlighet
att påverka denna klass. Som svar på detta framhöll Wikholm
att han var mannen att se till att Lars skulle kunna relegeras från skolan
om han icke medverkade i saken. Hela Wikholms resonemang gick
ut på att han ämnade permittera Lars i en vecka för att lugna ned det
politiska klimatet. Lars förklarade, att han i så fall skulle nonchalera
denna permittering och besöka undervisningarna i vanlig ordning. Under
vistelsen i rektorsexpeditionen skrev nu Wikholm ut ett permitteringsbesked
på skrivmaskin samt lämnade beskedet till Lars. Det måste
hela tiden ha framstått som synnerligen klart för Wikholm att Lars
inte ämnade efterkomma permitteringen. Därefter besökte Lars lektionerna
i vanlig ordning.

448

Vid protokollet över förhöret med Andrée fanns fogad en så lydande
skrivelse:

Lars André, G 3 b, permitteras veckan 26.1—30.1; han får dock
gå på de lektioner han själv finner önskvärt. 23.1.70 Rektor.

Av Jonassons uppgifter vid förhöret återges här följande avsnitt.

På eftermiddagen den 14.9.1970, då Jonasson stod i skolkorridoren
och pratade med några av sina klasskamrater, kom rektor Wikholm
utan vidare fram till dem och sade till honom: »Hördu, jag har tänkt
ge dig ledigt en vecka nu då det är valvecka för jag förstår att du har
mycket att göra.» Jonasson förklarade, att han alls inte önskade någon
ledighet utan att han tänkte gå i skolan som vanligt — men han fattade
inte riktigt vad Wikholm menade. Wikholm frågade då om han
inte uttryckt sig tillräckligt tydligt. Då Jonasson svarade nekande på
detta uppmanades han att medfölja rektorn till expeditionen. —

Jonasson och Wikholm voro ensamma på expeditionen. Wikholm
förklarade att han i egenskap av skolans rektor hade skyldighet att
tillse, att det icke förekom oro i skolan och att han därför ansåg sig
tvingad att trappa ned den politiska aktiviteten. För att nå detta syfte
påstod sig Wikholm kunna permittera många elever men nu nöjde han
sig med att permittera den värsta nämligen Jonasson. Wikholm ansåg,
att detta var ett bra tillfälle för Jonasson som Jonasson borde utnyttja.
Jonasson svarade, att han skulle gå i skolan i vanlig ordning även om
han blev permitterad av rektor. Wikholm hotade då med att det i så
fall skulle bli värst för Jonasson själv. Enär Jonasson inte kunde förstå
av vilken anledning han skulle permitteras från skolan bad han att få
skriftligt på saken. Wikholm skrev då ut en handling med bläck, vilken
skulle renskrivas och sedan tillsändas Jonasson med post. Han sade
sig icke ännu ha fått något skriftligt permitteringsbesked från rektor
Wikholm.

Av protokollet över förhöret med Jan Erik Svanberg framgick, att
han anförde bl. a. följande.

Han ville minnas, att det var andra eller tredje lektionen ifrågavarande
dag. Han gick då i klass G 3 b. Då adjunkt Paulsson kom in

i klassrummet verkade denne irriterad av någon anledning.

Under det att Paulsson höll på att i sin anteckningsbok notera frånvarande
elever pågick ett allmänt sorl i klassen, varvid även en del

spridda skratt hördes. Orsaken härtill kände Svanberg icke till.

Svanberg var dock av den uppfattningen, att det icke hände något som
inte skulle ha kunnat klaras upp om inte Paulsson varit särskilt irriterad
vid tillfället. Svanberg ville framhålla, att han icke hade någon
del i den oro som förekom i klassrummet. Han vet av tidigare erfarenhet,
att han skall passa sig för att störa lektionerna, varför han just
vid det aktuella tillfället förhöll sig passiv. Efter 5—10 minuter lämnade
Paulsson lektionsrummet sedan han slagit näven i bordet. Eleverna
stannade emellertid kvar i klassrummet men Paulsson kom inte tillbaka.

På eftermiddagen samma dag, då Svanberg deltog i undervisning i
engelska, blev han hämtad av rektor Wikholm. De gingo till institutionen
för samhällskunskap, där Paulsson uppehöll sig. Svanberg blev
då direkt beskylld för att ha medverkat till att Paulssons lektion på

449

förmiddagen störts, vilket Svanberg dock förnekade. Både Wikholm
och Paulsson voro mycket upprörda. Wikholm uppmanade Svanberg
att gå och hämta de skyldiga, eftersom Svanberg själv var oskyldig.
Svanberg svarade, att han för sin del icke ansåg att någon i klassen
bar skulden till vad som hänt. Rektor Wikholm föreslog då att de tillsammans
skulle gå till klassen för att få saken klarlagd. Under promenaden
till klassen hade Svanberg hunnit bli så upprörd att han använde
svordomar. Han minns att han bl. a. frågade Wikholm »vad det var
för jävla sätt att bli utsatt för sådan terror». Vid tillfället gick Svanberg
kanske fem meter före Wikholm. Paulsson stannade kvar i rummet
som de lämnat. Då de kommit till klassrummet, där hans kamrater
befunno sig satte sig Svanberg på en stol medan Wikholm på måfå
plockade ut en grupp på 6—7 elever, vilka uppmanades följa med till
Paulsson. Svanberg blev tillsagd att medfölja rektor till expeditionen.

Under samtalet på rektorsexpeditionen bad Svanberg Wikholm om
ursäkt för att han använt svordomar. Samtalet var väldigt kort och
sporadiskt. Svanberg har dock inget minne av att Wikholm då skulle
ha föreslagit Svanberg vila från studierna någon tid. Över huvud taget
var det inte så mycket som sades vid tillfället, men Svanberg fick dock
den uppfattningen då han lämnade Wikholm att saken var utagerad
för hans del även om det i alla fall »låg något i luften».

Påföljande morgon (den 7.10) uppringdes Svanbergs fader i bostaden
av Wikholm någon gång vid 08.00-tiden. Wikholm ville då sammanträffa
med Svanbergs fader. Svanberg inställde sig i vanlig ordning till
lektionerna medan hans fader uppsökte Wikholm. Någon gång under
dagen fick Svanberg reda på att hans fader hade fått en skrivelse av
Wikholm enligt vilken Svanberg permitterades från klass G 3 b tiden
7—16 oktober 1970 dock med rätt att bevista de lektioner han kunde
finna oundgängliga. Svanberg gick dock till skolan i vanlig ordning
hela perioden.

Av protokollet över förhöret med Wikholm må här återges följande.

I samtliga fall ha samtalen på rektorsexp. ägt rum utan andra närvarande
än Wikholm och den berörda parten. Wikholm ansåg sig icke
på något sätt ha handlat i strid mot skolstadgans bestämmelser eller
på annat sätt överskridit sina befogenheter, då han föreslagit de här
namngivna eleverna viss tids ledighet från undervisningen. Detta har
i samtliga fall skett för elevens bästa och för att ge dem en chans
att komma ur ett besvärligt studieläge. Det har i intet fall varit fråga
om förvisning eller avstängning från studierna, vilket också framgår
av de aktuella ledighetshandlingarnas ordalydelse. Wikholm ansåg att
det låg inom hans kompetensområde i egenskap av rektor att bevilja
elev sådan ledighet som det här är fråga om, vilket framgår av 12 kap.
39 § skolstadgan. Att ordet »permittering» kommit till användning i de
tre ledighetsbeskeden ansåg han inte ha med saken att göra enär detta
ord är ett gängse uttryck för ledighet och allmänt användes inom
skolan.

Sedan Wikholm tagit del av de tre aktuella elevernas förhörsberättelser
uppgav han, att Andrées och Jonassons uppgifter om att de skulle
ha permitterats för att lugna ned den politiska aktiviteten inom skolan
är helt oriktiga liksom även att Wikholm skulle ha uttryckt sig hotfullt

15 Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

450

därest de icke accepterade permitteringen. Eleven Erik Svanbergs förhörsberättelse
är däremot i sak riktig.

Vid protokollet över förhöret med Wikholm fanns bl. a. fogad en
så lydande skrivelse: »Härmed permitteras Stig-Åke Jonasson G 3 d veckan
14—18 sept. med rätt att bevista de lektioner han finner meningsfulla.

11.9.70 Rektor»

På angivna grunder fann Jakobsson i yttrande den 24 maj 1971, att
Wikholm genom sitt handlande åsidosatt sin tjänsteplikt.

Den 15 juni 1971 inkom från Jakobsson kompletterande förundersökning,
innefattande bl. a. protokoll över förhör med Jan Erik Svanbergs
far. Denne yttrade enligt protokollet bl. a.

Under samtalet emellan Svanberg och Wikholm ifrågavarande morgon
uppgav Wikholm, att han avsåg att ge Jan Erik ledigt från undervisningen
en vecka. Svanberg fick den uppfattningen av Wikholms
resonemang, att orsaken till permitteringen var Jan Eriks obalanserade
uppträdande föregående dag. Det var icke tal om att det var Jan Eriks
»undervisningssituation» som var orsaken till den föreslagna ledigheten.
Även fast Wikholm flera gånger ville framhålla att det icke var fråga
om någon bestraffning så hade nog Svanberg den personliga uppfattningen
att det icke var något annat. Svanberg accepterade dock att
Jan Erik fick ledigt i en vecka närmast därför att han trodde, att Wikholm
i sin egenskap av rektor hade rätt att vidtaga en sådan åtgärd.
Wikholm skrev nu ut ett permissionsbesked i Svanbergs närvaro samt
lämnade detta till Svanberg för vidare befordran till Jan Erik.

Efter remiss inkom den 9 augusti 1971 från skolöverstyrelsen ett så
lydande yttrande.

Av Wikholms skrivelser i ärendet framgår inte klart vad som varit
hans avsikt med »permitteringarna». Han anför helt allmänt pedagogiska
skäl men underlåter att närmare ange vad han avser härmed.

Det sätt på vilket han beviljat ledigheten ger visst stöd för uppfattningen
att åtgärden ytterst kan ha varit avsedd som bestraffning. Även
om Wikholm haft någon annan avsikt med sitt handlande, synes det
likväl på grund av det sätt på vilket han givit ledigheten ha fått karaktär
av bestraffning.

För att undervisning skall kunna bedrivas fordras givetvis att viss
ordning råder i undervisningslokalen. En elev kan störa undervisningen
i sådan omfattning, att vederbörande av hänsyn till de övriga eleverna
måste hindras från att ta del i reguljär undervisning. Från den störandes
synpunkt är det naturligtvis till nackdel att inte få delta i undervisningen.
Han bör i en sådan situation kompenseras t. ex. genom stödundervisning.

Inget tyder dock på att i det aktuella fallet någon av de elever som
»permitterats» uppträtt på ett sådant sätt, att det funnits skäl att vidta
åtgärder mot dem för att de skulle ha stört undervisningen.

Som svar på justitieombudsmannens direkta fråga om Wikholms
version eller elevernas ståndpunkt beträffande vad som varit motiven

451

för Wikholms åtgärder accepteras vill SÖ uttala, att det enligt Sö:s
mening inte är möjligt att på grundval av det föreliggande materialet
ta ställning till om Wikholm menat att permitteringarna skulle vara en
form av bestraffning. Enligt SÖ:s uppfattning har de emellertid fått
sådan effekt.

JO Lundvik anförde i en den 7 mars 1972 dagtecknad åtalsinstruktion
härom följande.

Det är utrett, att Wikholm under år 1970 i sin egenskap av rektor vid
skolan från undervisningen »permitterade» Andrée under tiden den
26—den 30 januari, Jonasson under tiden den 14—den 18 september
samt Svanberg under tiden den 7—den 16 oktober. Enligt permitteringsbesluten
ägde eleverna dock rätt att bevista de lektioner de fann
»önskvärt» (Andrée), »meningsfyllda» (Jonasson) och »oundgängliga»
(Svanberg). Eleverna ifråga fäste ej avseende vid permitteringsbesluten
utan bevistade lektionerna i full utsträckning under permitteringsperiodema.

Ordet permittering förekommer över huvud taget icke i 1962 års
skolstadga, som är den författning Wikholm hade att tillämpa. Wikholm
menar att permitteringarna haft ett pedagogiskt syfte, att de skett för
att ge eleverna en chans att komma ur ett besvärligt studieläge. Till
stöd för sina åtgärder har Wikholm åberopat 6 kap. 26 § och 12 kap.
39 § i 1962 års skolstadga.

Enligt 6 kap. 26 § — som gällde såväl för grundskolan som för gymnasiet,
se hänvisningen i 12 kap. 39 § — fick rektor i mindre omfattning
befria elev från undervisning vissa lektioner eller från annat skolarbete.
Enligt 12 kap. 39 § ägde härutöver rektor bevilja elev i gymnasiet
ledighet för enskilda angelägenheter för tid, som rektor bestämde,
eller för praktik eller studier under högst två terminer.

Författningsrummens ordalydelse antyder, att fråga förutsätts vara
om en av eleven (eller dennes målsman) önskad ledighet. Att, såsom
skett i fallen Andrée och Jonasson (Svanberg blev aldrig personligen
tillfrågad), besluta om permittering mot vederbörandes klart uttalade
vilja framstår i allt fall som oförenligt med författningsrummens innehåll.
Vad Wikholm uppgett om sitt syfte med permitteringarna kan
vidare icke förenas med vad eleverna berättat och deras berättelser
bär trovärdighetens prägel. Vilka bevekelsegrunder som kan ha uppburit
Wikholms handlande må här lämnas därhän. Utåt har permitteringarna
i allt fall — med hänsyn till de omständigheter varunder de
tillkom — kommit att framstå som åtgärder av en helt annan karaktär
än den Wikholm velat tillskriva dem. För de berörda eleverna har permitteringarna
tett sig som bestraffningsåtgärder eller kanske rättare
sagt som repressalier med viss politisk udd, något som får ses mot bakgrund
att Andrée och Jonasson båda varit ordförande i en Clarté -

452

förening och Svanberg uppges ha haft starka vänstersympatier. I Svanbergs
fall fick hans fader vid samtal med Wikholm — trots Wikholms
försäkringar om motsatsen — den uppfattningen att det rörde sig om
en bestraffning. Skolans elever i övrigt har tydligen också uppfattat
permitteringarna som något slags bestraffningsåtgärd. Om Wikholm
såsom han påstår icke menat att permitteringarna skulle vara bestraffningar,
så har han dock måst inse att de med hänsyn till omständigheterna
skulle komma att uppfattas såsom sådana. Något utrymme
för åtgärder av bestraffningskaraktär lämnade icke 6 kap. 26 § och
12 kap. 39 § i 1962 års skolstadga.

Jag finner således, att Wikholms beslut om permitteringar icke kan
stödjas på de av honom åberopade författningsrummen.

Bestämmelser om åtgärder för elevs tillrättaförande fanns i 12 kap.
40—42 §§ av 1962 års skolstadga. Enligt dessa fick, under angiven
förutsättning, elev avstängas från undervisning helt eller delvis högst
två veckor av terminen eller förvisas från gymnasiet i kommunen för
viss tid. Beslut om avstängning eller förvisning skulle föregås av allsidig
utredning och beslutets fattande ankom, väl att märka, på samarbetsnämnden
(se bestämmelserna härom i 13 kap. av 1962 års skolstadga
och reglerna för viss försöksverksamhet i Aktuellt från skolöverstyrelsen
nr 6 för 1969/70) alltså icke rektor ensam.

Permitteringarna — som icke föregicks av sådan utredning som föreskrevs
i skolstadgan och som beslöts av rektor ensam — har alltså ej
heller kunnat grundas på bestämmelserna om åtgärder för elevs tillrättaförande.

Överhuvud saknas författningsstöd för de av Wikholm vidtagna åtgärderna.
Låt vara att det skulle stå eleverna fritt att bevista vissa lektioner
och att besluten aldrig blev respekterade; »permitteringarna» framstår
likväl som ytterst olämpliga ingrepp. Wikholm måste genom sina
åtgärder anses ha åsidosatt sin tjänsteplikt och alltså gjort sig skyldig
till tjänstefel.

Inställd friluftsdag

Sedan Gustafsson fått kännedom om att en till den 9 september 1970
utsatt friluftsdag inställts av Wikholm den 8 september 1970 på grund
av befarad otjänlig väderlek och ersatts med lov, gjorde Gustafsson, som
dessförinnan inhämtat förklaring från Wikholm, i skrivelse den 9 oktober
1970 till skolstyrelsen — efter att ha lämnat en redogörelse för
tillämpliga författningsbestämmelser och av skolöverstyrelsen givna anvisningar
— anmälan härom till skolstyrelsen. Gustafsson anförde som
sin uppfattning, att Wikholms handlande stod i uppenbar strid mot
skolstadgans bestämmelser och föreslog, att den förlorade läsdagen
skulle uttagas genom att förläggas till en av de av skolstyrelsen fastställda
lovdagarna.

453

I anledning av Gustafssons skrivelse beslöt skolstyrelsen vid sammanträde
den 15 oktober 1970, § 391, att överlämna ärendet till länsskolnämnden
för den åtgärd nämnden fann lämplig samt att den undervisning
som inställts den 9 september 1970 skulle förläggas till den
30 november 1970, som var lovdag.

Wikholm erhöll genom protokollsutdrag besked om beslutet.

I en skrivelse den 13 november 1970 från länsskolinspektören Erik
Lundemark till skolstyrelsen — av vilken skrivelse Wikholm erhöll
kopia — meddelade Lundemark, att länsskolnämnden delade skolstyrelsens
uppfattning att återläsning skulle ske och icke hade någon
erinran mot den föreslagna dagen. Vid inspektion på skolan den 30
november 1970 fann Gustafsson att beslutad återläsning icke skett.
Härom underrättade Gustafsson skolstyrelsen i en samma dag dagtecknad
skrivelse.

Skolstyrelsen behandlade härefter vid sammanträde den 10 december
1970 den nu uppkomna situationen. Ur protokollet som fördes vid
sammanträdet, § 455, må här återges följande:

I ärendet har arbetsutskottet anfört: Rent kaotiska för hållanden

skulle kunna uppstå om rektor vid en skola så helt, som i
detta fall skett, skulle kunna låta bli att åtlyda ett beslut av skolstyrelsen.
Utskottet ser därför mycket allvarligt på rektors beslut att icke återläsa
dagen och anser att rektor därför icke bör kunna undgå påföljd för
sitt handlande. Utskottet föreslår därför skolstyrelsen överlämna ärendet
till länsskolnämnden med hemställan dels att nämnden ålägger
rektor att återläsa den förlorade undervisningen dels upptar fråga om
åtgärd mot rektor till behandling.

Skolstyrelsen beslutar i enlighet med arbetsutskottets förslag.

Skolstyrelsen behandlade jämväl vid sammanträde den 18 februari
1971, § 97, det aktuella spörsmålet.

Härefter beslöt länsskolnämnden vid sammanträde den 23 april 1971,
§ 65, att skolstyrelsens anmälningar skulle delges JO.

Den 4 juni 1971 översände JO handlingarna i denna del av ärendet
till länsåklagaren i Norrbottens län med anmodan att verkställa förundersökning
samt till JO inkomma med protokoll häröver jämte eget
yttrande.

Den 12 oktober 1971 inkom Jakobsson med förundersökningsprotokoll,
innefattande — såvitt nu är ifråga — bl. a. protokoll över förhör
med Gustafsson, skolsekreteraren Jan Eriksson, Cederlund samt Wikholm.

Ur protokollet över förhöret med Wikholm må här återges följande:

Redan vid läsårets början fastlägges friluftsdagarna till veckodag i
viss utsträckning. Vid ämneskonferensen vid höstterminens början 1970
med gymnastiklärarna utgick man från, att friluftsdagarna under höstterminen
skulle vara avverkade före mitten av oktober. Gymnastiklärarna
Lars Sjö, Olle och Britta Sjöberg förberedde friluftsdagen den

454

9.9 med programskrivning, buss- och rumsbeställningar redan dagarna
före den utsatta dagen samt beredde eleverna möjlighet att själva framställa
önskemål rörande de olika aktiviteterna. Efter de upplysningar
Wikholm fick och efter samråd med gymnastiklärarna beslöt han på
förmiddagen tisdagen den 8.9 att inställa friluftsdagen. Hans beslut
var betingat av undervisningssituationen i sin helhet vid det angivna
tillfället (bl. a. föräldra- och lärarträff på tisdagkväll den 8.9). Inställandet
skedde i samråd med gymnastiklärarna och hade som direkt orsak
fara för olycksfall genom halt väglag och detta var ett ansvar, som
direkt åvilade Wikholm i sin egenskap av rektor. Meddelandet om inställandet
gick ut i skolans centralradio troligen på tisdag förmiddag
den 8.9 och hade i huvudsak följande lydelse: »Vi måste tyvärr låta
programmet sådant det är stencilerat gå om intet. Ni får försöka klara
er friluftsdag själva men jag betonar starkt att det inte är fråga om
lovdag.» Det är troligt att han i detta sammanhang använde ordet »avspänning»
eller »avspänningsdag». Ett uppskjutande av friluftsdagen
till en annan onsdag var enligt Wikholm alldeles ogörligt på grund av
följande veckoprograms hårda belastning. Således ville Wikholm i detta
sammanhang betona, att det icke var fråga om någon lovdag för lärare
och elever den 9.9.1970.

På direkt fråga om undervisningen blev inställd den 9.9 svarade Wikholm
att han bedömde det som otänkbart med »läsning», enär det var
fråga om en inställd friluftsdag, som enligt hans uppfattning redan
hade påbörjats.

Orsaken till att han inte ställde sig till efterrättelse skolstyrelsens
beslut den 15.10.1970 att återläsa friluftsdagen den 30.11.70 var, att
han inte ville ha en bestraffningsform, som realiter skulle skapa kaos
vid skolan; skolan måste ju under alla förhållanden fungera. Pedagogiskt
var en annan lösning fullständigt otänkbar enligt hans uppfattning
som rektor vid skolan.

I yttrande den 8 oktober 1971 angav Jakobsson som sin uppfattning,
att Wikholm måste anses ha förfarit felaktigt genom att ej sörja för
återläsning av den inställda undervisningen.

Efter remiss inkom den 25 januari 1972 yttrande från skolöverstyrelsen,
som i sin tur inhämtat yttrande från länsskolnämnden.

Ur länsskolnämndens yttrande återges här följande.

Länsskolnämnden finner det uppenbart att rektor, genom

att underlåta att verkställa återläsning av den inställda friluftsdagen

enligt skolstyrelsens beslut, handlat felaktigt och i strid mot

gällande bestämmelser.

Därest annan påföljd icke kommer i fråga, måste enligt länsskolnämndens
mening disciplinär bestraffning övervägas.

Skolöverstyrelsen anförde i sitt yttrande:

Enligt 5 kap. 16 § skolstadgan, (SFS 1962: 439) till vilken bestämmelse
11 kap. 15 § hänvisar, skall skolstyrelsen inom vissa gränser bestämma
antalet friluftsdagar med hänsyn till möjligheten att effektivt
utnyttja dagarna. Vidare stadgas i 9 kap. 4 § punkten e, till vilken
punkt 14 kap. 5 § hänvisar, att i rektors åligganden ingår att fullgöra
de övriga uppgifter som åvilar rektor enligt gällande föreskrifter eller

455

skolstyrelsens särskilda beslut. Slutligen framgår av SÖ:s anvisningar

1.7.1970 angående friluftsverksamheten i skolan att undervisningen
skall fortgå som vanligt i skolan, om en friluftsverksamhet inställs i
god tid. Den planerade verksamheten kan då förläggas till ett gynnsammare
tillfälle.

Av handlingarna i ärendet framgår i denna del bl. a. följande.

Vid höstterminens början hade bestämts att friluftsverksamhet skulle
bedrivas vid skolan 9.9.1970. Wikholm beslutade emellertid 8.9.1970
dels att inställa den planerade friluftsverksamheten, dels att undervisning
inte skulle äga rum 9.9.1970. Härefter beslutade skolstyrelsen

15.10.1970 att återläsning av den inställda undervisningen skulle förläggas
till 30.11.1970, som egentligen var skollovsdag. Wikholm har ej
verkställt detta beslut.

Med anledning av vad ovan anförts finner SÖ, liksom länsskolnämnden,
att Wikholms förfarande även i denna del ej överensstämmer med
gällande bestämmelser. Eftersom Wikholm i god tid avlyst friluftsverksamheten
överensstämmer ej heller hans åtgärd att inställa undervisningen
med SÖ:s utfärdade anvisningar beträffande friluftsverksamhet.

JO anförde i åtalsinstruktionen följande.

Bestämmelser om friluftsdagar fanns vid den aktuella tiden dels i
5 kap. 16 § av 1962 års skolstadga, dels i särskilda av skolöverstyrelsen
den 1 juli 1970 utfärdade anvisningar. I skolstadgan föreskrevs bl. a.,
att friluftsverksamheten skulle bedrivas under lärares ledning. I skolöverstyrelsens
anvisningar utsädes bl. a. följande: »Vid friluftsövningar
bör man ta hänsyn till väderleken. — Det är därför lämpligt att dagen
innan följa väderleksrapporterna för att i händelse av dåliga prognoser
i god tid kunna inställa planerad verksamhet. Inställs sålunda friluftsverksamheten
fortgår undervisningen som vanligt i skolan, och
den planerade verksamheten kan förläggas till ett gynnsammare tillfälle.
Om friluftsverksamheten redan påbörjats och vädret plötsligt
försämras och bedöms olämpligt för friluftsverksamhet bör övningarna
avbrytas och eleverna skickas hem eller till skolan.»

När Wikholm den 8 september 1970 inställde den friluftsdag som
skolat äga rum påföljande dag, hade han bort tillse att undervisningen
den 9 september fortgick som vanligt i skolan. När nu detta inte iakttogs
— vilket redan det var ett fel — och skolstyrelsen bestämt att
återläsningen skulle ske den 30 november 1970 vilken dag enligt skolstyrelsens
tidigare beslut skolat vara lovdag, hade det ålegat Wikholm
att ställa sig det beslutet till efterrättelse. Wikholm har underlåtit allt
detta. Genom sin underlåtenhet har Wikholm åsidosatt sin tjänsteplikt
och alltså gjort sig skyldig till tjänstefel.

Ej fullgjord undervisningsskyldighet

I en till skolstyrelsen ingiven, den 28 augusti 1970 dagtecknad ansökan
hemställde Wikholm om »befrielse» under tiden den 21 augusti

456

—20 december med tre veckotimmar och angav som skäl »försöksverksamhetens
status».

Skolstyrelsen beslöt vid sammanträde den 17 september 1970, § 329,
att ansökningen skulle återgå till sökanden för närmare precisering av
f örsöksverksamheten.

I skrivelse den 24 september 1970 avgav Wikholm följande förklaring:
»Anordningen som sådan står givetvis i full överensstämmelse
med gjorda överenskommelser och givna direktiv».

I en den 23 september 1970 dagtecknad till länsskolnämnden ingiven
»sammanställning av höstrapporter 1970/71» angav Wikholm undervisningsskyldigheten
för rektor och studierektor till sammanlagt 12
timmar, varav för rektor 3 timmar och för studierektor 6,5 timmar,
varjämte 2,5 timmar skulle uttagas ur timmar till förfogande.

Vid sammanträde den 15 oktober 1970, § 366, beslöt skolstyrelsen
på förslag av arbetsutskottet att ej bifalla Wikholms begäran. Arbetsutskottet
hade anfört bl. a. följande.

Enligt 14 kap. 7 § skolstadgan är rektor och studierektor skyldiga
att meddela undervisning sammanlagt ett antal veckotimmar som rektor
för varje läsår bestämmer inom i paragrafen närmare angivna
gränser. För innevarande år har rektor med stöd av dessa bestämmelser
bestämt undervisningsskyldigheten till 12 veckotimmar. Enligt bestämmelserna
i 8 § samma kap. beslutar rektor för varje läsår om fördelning
av den undervisningsskyldighet som enligt 7 § första stycket
åvilar honom och studierektor gemensamt.

För innevarande läsår har rektor fördelat undervisningsskyldigheten
så, att rektor skall fullgöra tre veckotimmar och studierektor
nio veckotimmar, varav 2% kan fullgöras i form av timme till förfogande,
vilket enligt uppgift från länsskolnämnden är möjligt.

Då rektor i sin ansökan klart poängterar att ansökan avser befrielse
med 3 veckotimmar synes utskottet kunna dra slutsatsen att rektor
avser befrielse från undervisningsskyldigheten. Då emellertid bestämmelserna
i skolstadgan i detta fall är ovillkorliga äger skolstyrelsen icke
rätt att befria rektor från denna undervisningsskyldighet, varför möjlighet
icke heller föreligger att bifalla framställningen. Utskottet föreslår
därför skolstyrelsen avslå framställningen.

Sedan Gustafsson, som erfarit att Wikholm icke fullgjorde sin undervisningsskyldighet,
i skrivelse den 1 december 1970 anmodat Wikholm
att inkomma med redogörelse för hur denne avsåg att organisera
sin undervisningsskyldighet under läsåret så att denna blev fullgjord,
anförde Wikholm i skrivelse den 2 december 1970 till Gustafsson:
»Tydligen föreligger något missförstånd men jag ämnar ta upp ärendet
till behandling i samband med planeringen av vårterminens arbetsprogram.
»

Wikholm inkom därefter till skolstyrelsen med en den 7 januari
1971 dagtecknad ansökan om tjänstledighet med 2,5 veckotimmar under
tiden den 21 augusti—den 20 december 1970 och den 7 januari—
13 juni 1971 »för rektorsfunktionen».

457

Denna ansökan föranledde Gustafsson den 13 januari 1971 att skriftligen
meddela Wikholm, att han på angivna grunder avsåg att yrka
avslag på framställningen. Gustafsson förklarade vidare att han ville
informera Wikholm om sin inställning så att denne — eftersom skolstyrelsen
kunde pröva ansökan först den 17 januari 1971 — skulle kunna
vidtaga erforderliga arrangemang för undervisningsskyldighetens
fullgörande.

På denna skrivelse erhöll Gustafsson följande svar:

Broder, det här förstår jag inte ett dugg; ändamålet med min ansökan
måste ju betraktas som inte endast acceptabelt utan t. o. m.
som rekommendabelt.

Vad som sägs till den 23.9.1970 synes mig tyvärr böra betraktas som
kvalificerat nonsens.

Luleå den 18 jan. 1971

Tuus

Karl-Erik Wikholm

Vid sammanträde den 27 januari 1971, § 27, beslöt skolstyrelsen, att
i enlighet med förslag från Gustafsson avslå Wikholms ansökan om
tjänstledighet.

I skrivelse den 17 februari 1971 från Gustafsson till skolstyrelsen
meddelade denne, att Wikholm ännu icke fullgjort någon undervisning
och att möjligheter av tidsmässiga och organisatoriska skäl icke
syntes föreligga för Wikholm att under återstoden av läsåret hinna
fullgöra sin undervisningsskyldighet.

Vid sammanträde den 18 februari 1971, § 77, beslöt skolstyrelsen
bl. a. att till länsskolnämnden meddela Wikholms handlande för den
åtgärd nämnden fann erforderlig.

Länsskolnämnden beslöt vid sammanträde den 23 april 1971, § 65,
att skolstyrelsens anmälan mot Wiklund beträffande underlåtenhet att
fullgöra undervisningsskyldigheten skulle delges JO.

Den 4 juni 1971 översände JO handlingarna även i denna del av
ärendet till länsåklagaren i Norrbottens län med anmodan att verkställa
förundersökning samt till JO inkomma med protokoll häröver
jämte eget yttrande.

Den 12 oktober 1971 inkom Jakobsson med förundersökningsprotokoll,
innefattande — såvitt nu är i fråga — bl. a. protokoll över förhör
med Gustafsson, Eriksson, Cederlund samt Wikholm.

Gustafsson anförde vid förhöret bl. a. följande.

På våren 1970 uppsöktes Gustafsson av studierektor Cederlund och
skolsekreteraren Jan Eriksson, vilka föreslog att Eriksson skulle få
fullgöra den undervisningsskyldighet, som åvilade Wikholm för läsåret
1970/71. Gustafsson ställde sig helt negativ till förslaget på grund
av dels skolstadgans bestämmelser och dels därför att Eriksson icke
ägde lärarkompetens för vare sig grundskola eller de gymnasiala skolformerna.
Skolstyrelsen är skyldig att vid behov av lärare vända sig

15* Riksdagen 1973. 2 sami Nr 2

458

till arbetsförmedlingen om lärarbehovet sträcker sig över 14 dagar,
vilket framgår av SÖ:s skrivelse den 12.11.69 (USB 2: 1970/71 sid. 302).
Gustafsson kunde bl. a. därför ej tillstyrka att Eriksson för hela läsåret
fullgjorde Wikholms undervisningsskyldighet. Han förklarade för
Cederlund och Eriksson, att Wikholm, därest denne ville bli befriad
från undervisningen, borde vända sig till vederbörande statliga myndighet
med en ansökan. Dessutom ansåg Gustafsson det helt felaktigt att
en kommunal tjänsteman, i detta fall skolsekreteraren Eriksson, skulle
fullgöra arbetsuppgifter, som åvilade rektor. På Cederlunds och Erikssons
fråga hur Gustafsson skulle ställa sig därest framställningen gjordes
till länsskolnämnden eller annan statlig myndighet svarade Gustafsson,
att han även då skulle ställa sig negativ till att Eriksson skulle
fullgöra Wikholms undervisningsskyldighet med det nämnda veckotimantalet.
Däremot skulle Gustafsson icke ställa sig negativ om Wikholm
till vederbörlig statlig myndighet skulle göra framställning om
befrielse från honom åvilande undervisningsskyldighet. Han ställde sig
också positiv till en ansökan från Wikholm med begäran om ledighet
för enskilda angelägenheter. Om Wikholm ansåg att han på grund av
nedsatt arbetsförmåga icke kunde fullgöra sin undervisningsskyldighet
hade han ju också möjlighet att begära ledighet på grund av sjukdom
och styrka detta med läkarintyg.

Eriksson uppgav vid förhöret bl. a. följande.

Tjänstefördelningen för läsåret 1970/71 gjordes upp av Eriksson och
studierektor Cederlund gemensamt under maj månad 1970. Efter överenskommelse
med Wikholm hade det bestämts att de 12 vtr som skulle
fullgöras av rektor och studierektor tillsammans skulle fördelas så att
Wikholm skulle taga 3 vtr, Cederlund 6,5 vtr samt att 2,5 vtr skulle
tagas ur timmar till förfogande. Innan arbetet med tjänstefördelningen
var klar meddelade emellertid Wikholm, att han själv inte kunde taga
någon undervisning samt att han skulle begära befrielse eller tjänstledighet
från undervisningen. Eriksson kunde nu inte påminna sig vilket
ordval Wikholm använde vid tillfället. Wikholm tillsade Eriksson
och Cederlund att hans 3 vtr skulle läggas ut som övertimmar på någon
annan lärare.

Schemaläggningen påbörjades i månadsskiftet juni/juli 1970 och utfördes
av två för ändamålet anställda universitetselever. Eriksson meddelade
då dessa, att Wikholms 3 vtr skulle schemaläggas som övertimmar
på adjunkten Staffan Hansson, som undervisar i ämnena historia
och samhällskunskap. Det var aldrig aktuellt att lägga alla timmarna,
dvs. 9,5 vtr på studierektor Cederlund, som enligt Erikssons uppfattning
helt enkelt inte skulle ha orkat med den arbetsbördan. I något
annat sammanhang sade sig Eriksson inte ha varit engagerad i Wikholms
undervisningsskyldighet för det aktuella läsåret. Han fick dock
en kopia av den ledighetsansökan den 28.8.1970 där Wikholm begärde
befrielse från sin undervisningsskyldighet under höstterminen 1970. I
januari 1971 visade Wikholm, att han ingivit en ny ansökan — denna
gång med begäran om tjänstledighet från undervisningsskyldigheten
för hela läsåret 1970/71. För vårterminen 1971 hade han ändrat fördelningen
av undervisningen så att han själv skulle taga bara 2,5 vtr,
studierektor Cederlund fortfarande 6,5 vtr samt att 3 vtr skulle tagas
ur timmar till förfogande. Enligt vad länsskolnämnden under hand

459

meddelat Eriksson, får maximalt 3 vtr tagas ur timmar till förfogande.
Resten skulle av rektor fördelas mellan rektor och studierektor i
enlighet med skolstadgans bestämmelser.

På fråga vid föregående förhör kunde Eriksson ej påminna sig att
han tillsammans med Cederlund besökte skoldirektör Gustafsson på
våren 1970 och föreslog att Eriksson skulle få taga rektor Wikholms
3 vtr. Vid genomgång av anteckningar bl. a. från sin skrivbordskalender
för 1970 och vid samtal med sin fästmö erinrade han sig nu att
Gustafssons uppgifter i denna sak äro fullt korrekta. På skrivbordskalendern
sade sig Eriksson nämligen ha antecknat, att han och Cederlund
besökte Gustafsson den 14.5.1970. Det är också riktigt som
Gustafsson uppgivit att Cederlund och Eriksson då föreslagit, att Eriksson
skulle få undervisa 3 vtr i stället för Wikholm. Eriksson skulle då
ha undervisat i naturkunskap och han hade förberett sig bl. a., genom
att inköpa den aktuella läroboken. Vid förhörstillfället uppvisade Eriksson
en följesedel från Luleå Bokhandel som bekräftelse på att han
den 20.2.70 där inköpte boken »Naturkunskap» av B. Brynolf m. fl.
för 26: — kr. Initiativet till besöket hos Gustafsson hade Eriksson och
Cederlund själva tagit sedan Wikholm till dem meddelat, att han icke
skulle taga någon undervisning. Under samtal med Wikholm om denna
sak framgick, att denne icke ansåg sig kunna klara av undervisning
i 3 vtr. Föregående år dvs. läsåret 1969/70, kunde Wikholm p. g. a.
sjukdom inte till fullo fullgöra undervisning 6 vtr utan fick begära
tjänstledighet.

Cederlund uppgav vid förhöret bl. a. följande.

Läsåret 1967/68 och 1968/69, då skolan var större än vad den är
idag, hade Cederlund all undervisningsskyldighet som då var lagd på
skolledningen. Wikholm hade således ingen undervisning alls under
dessa två läsår.

Läsåret 1969/70 fördelade Wikholm den sammanlagda undervisningsskyldigheten
på så sätt att han själv tog 6 vtr och Cederlund 6 vtr. Vid
länsskolnämndens sammanträde med skolledarna omkring mitten av
höstterminen 1969 framkom det att några timmar ur timmar till förfogande
skulle kunna ingå i skolledningens undervisningsskyldighet.
Detta utnyttjades först under vårterminen 1970. Under höstterminen
1969 koncentrationsläste nämligen Wikholm så att han vid terminens
slut hade fullgjort hela sin undervisningsskyldighet för det aktuella
läsåret. Arbetet med tjänstefördelningen för läsåret 1970/71 påbörjades
i maj månad 1970 av Cederlund och skolsekreteraren Jan Eriksson.
På ett tidigt skede av detta arbete framlades förslaget att de 12 vtr
som enligt skolstadgan skulle fullgöras av rektor och studierektor gemensamt
skulle fördelas på samma sätt som vid tidigare läsår dvs. med
3 vtr för rektor, 6 vtr för studierektor och 3 vtr ur timmar till förfogande.
Under arbetet med tjänstefördelningen uppstod emellertid en
viss tveksamhet om huruvida rektor Wikholm över huvud taget skulle
taga någon undervisning alls kommande läsår. På fråga om orsaken till
denna tveksamhet svarade Cederlund, att han nu inte exakt kunde
komma ihåg vad det var som gjorde honom tveksam men han ansåg
det troligt, att Wikholm vid något tillfälle, som han nu inte kunde påminna
sig, kunde ha sagt ifrån sig undervisningen, men något förslag
om att till följd härav utöka Cederlunds undervisningsskyldighet till

460

9 vtr framfördes ej. I anledning av detta aktualiserades frågan om skolsekreteraren
Jan Eriksson skulle få tillåtelse att undervisa 3 vtr i stället
för Wikholm. Eriksson framlade förslaget dels för skolinspektören
Erik Weintz och dels för skoldirektör Gustafsson. Weintz var positiv
till denna lösning medan Gustafsson avvisade den.

Slutligen uppgav Cederlund, att han icke vid något tillfälle anmodats
att åtaga sig mer undervisningstimmar än de som angivits för studierektor
i den aktuella höstrapporten. Detta hade för övrigt ej heller
varit möjligt eftersom hans ämneskombination är biologi, naturkunskap
och kemi medan rektor Wikholms är historia och samhällskunskap.

Wikholm uppgav vid förhöret bl. a. följande.

Den undervisningsskyldighet, som föreskrivs enligt skolstadgan skulle
enligt överenskommelse inom skolledningen dvs. Wikholm själv, studierektor
Cederlund samt skolsekreteraren Jan Eriksson fördelas på
så sätt att Wikholm inte skulle ta någon undervisning alls. Enligt överenskommelsen
skulle Cederlund taga 6 vtr, skolsekreteraren Eriksson
3 vtr samt att 3 vtr skulle tagas ur timmar till förfogande som resurstimmar.
För Wikholms del var det ett »oeftergivligt krav» med hänsyn
till föregående års erfarenheter att han inte skulle ha någon som
helst undervisning under läsåret 1970/71. Detta kan inte ha varit främmande
för skoldirektör Gustavsson vid läsårets början på hösten 1970.
Emellertid gick inte skoldirektören med på att skolsekreteraren skulle
få undervisa vid skolan. Den av Wikholm undertecknade höstrapporten
av den 23.9.1970, som upptar undervisningsskyldighet med 3 vtr
för rektor, 6,5 vtr för studierektor samt 2,5 vtr ur timmar till förfogande,
innebar enligt Wikholm ingenting annat än en formell bekräftelse
på den iråkade situationen och kunde bilda underlag för vidare
åtgärder. Då förhörsledaren önskade att Wikholm skulle förklara sig
närmare svarade Wikholm, att hans tid inte räckte till för någon undervisning
därest han skulle kunna sköta sin rektorsbefattning på ett
för honom själv tillfredsställande sätt. De tänkbara vidare åtgärderna
var att han antingen beviljades tjänstledighet från undervisningsskyldigheten
med motsvarande löneavdrag eller att han finge fullgöra undervisning
under vårterminen med 5 vtr. Han ansåg det heller inte omöjligt
att han kunnat beviljas tjänstledighet från undervisningsskyldigheten
utan löneavdrag.

Då skoldirektör Gustafsson i skrivelse till Wikholm den 1.12.70 ville
ha besked om hur Wikholms undervisningsskyldighet skulle organiseras
såg Wikholm själv ganska ljust på saken, enär han trodde sig kunna
fullgöra den under vårterminen 1971. I skrivelse den 2.12.70 meddelade
han därför Gustafsson, att han skulle taga upp ärendet till
behandling i samband med planeringen av vårterminens arbetsprogram.

På fråga vad Wikholm menade i sin svarsskrivelse till Gustafsson
den 2.12.1970 då han anförde att det tydligen förelåg något missförstånd
och att han skulle upptaga ärendet till behandling i samband med
planeringen av vårterminens arbetsprogram svarade Wikholm att det
fanns många alternativ. Bl. a. var det tänkbart, att han skulle ha kunnat
övertaga 5 historietimmar av adjunkt Roséns tjänst, enär Rosén
var tjänstledig på våren med en yngre lärarkraft som vikarie. Det vi -

461

sade sig emellertid att Wikholm under förra hälften av vårterminen av
skilda orsaker var tvungen besöka olika lektioner, varvid ett 100-tal
besök gjordes därav ungefär 50 heltimmarsbesök. Det framstod nämligen
såsom alldeles nödvändigt för Wikholm att det inre arbetet vid
skolan måste intensifieras. Även andra alternativ förefanns. Den under
vårterminen 1971 uppkomna skolstrejken komplicerade ytterligare
hela situationen. Då det gäller missförståndet menade Wikholm, att
höstrapportens uppgifter om Wikholms 3 vtr togs alltför bokstavligt.

Den 7.1.1971 ingav Wikholm en tjänstledighetsansökan till skolstyrelsen
med begäran om ledighet från undervisningen för hela läsåret
1970/71. Som skäl angav Wikholm »för rektorsf unktion en». Vid denna
tidpunkt hade Wikholm redan släppt tanken på att övertaga adjunkt
Roséns historietimmar. Han bedömde då situationen så, att han
på grund av bl. a. blockadhot var tvungen att odelat ägna sina krafter
åt den egentliga rektorsfunktionen, skolans faktiska funktion. Undervisningsskyldigheten
betraktade Wikholm såsom mera en undervisningsmöjlighet
för rektor som sådan. Med uttrycket »försöksverksamhetens
status», som Wikholm anfört som skäl för sin ledighetsansökan den

28.8.1970 menade han, att även skolsekreteraren tillhörde skolledningen.
Försöksverksamheten med skolsekreteraren i skolledningen betraktade
Wikholm som väsentlig. Hans uppfattning är att skolsekreterarens
verksamhetsform och innehåll med nödvändighet måste integreras med
rektors och studierektors. Som konkret exempel anförde Wikholm nuvarande
arbetssituation med undervisningsskyldighet för vikarierande
studierektor Göte Karlsson med 9 vtr, skolsekreteraren Jan Eriksson
med 2 vtr, vartill kommer en resurstimme ur timmar till förfogande
dvs. sammanlagt 12 vtr. Wikholm ansåg fortfarande att skolstyrelsen
med fördel skulle ha kunnat antagit de anordningar som under sommaren
1970 hade »proponerats». Det var därför han ställde sin ledighetsansökan
den 28.8.1970 till skolstyrelsen och inte till Kungl. Maj:t.
Uttrycket »befrielse» ansåg han inte skulle tagas alltför bokstavligt.

Några direkta arrangemang för att undervisningsskyldigheten skulle
fullgöras vidtog inte Wikholm i anledning av skoldirektör Gustavssons
skrivelse den 13.1.71. Att för Wikholm åstadkomma någon annan lösning
av problemet var »näppeligen» utesluten den 17.2.71 som Gustavsson
i sin skrivelse till skolstyrelsen tydligen förmodade. Något initiativ
att finna någon lösning togs tyvärr inte.

Såvitt Wikholm kunde påminna sig var schemat för läsåret 1970/71
fastställt av honom vid läsårets början. På fråga om orsaken till att
undervisning med 6% vtr upptagits för Cederlund på schemat medan
däremot inga vtr upptagits för Wikholm svarade han ordagrant: »Att
rektor, som synes förutsättas, helt enkelt vid läsårets början skulle på
sig lägga förefintliga övertimmar lagda på Staffan Hansson måste tyvärr
betecknas som ett rent önsketänkande, fullständigt i strid med tidigare
överenskommelser och direktiv.»

På direkt fråga om varför Wikholm åtog sig undervisningsskyldigheten
med 3 vtr det aktuella läsåret svarade han, att han icke åtog sig
denna skyldighet på annat sätt än att han betraktade den som en möjlighet
ev. i form av tjänstledighet.

Jakobsson angav i yttrande den 8 oktober 1971 som sin uppfattning,
att Wikholm varit skyldig fullgöra den undervisning han bestämt samt

462

att han genom sin underlåtenhet härutinnan förfarit felaktigt. Jakobsson
framhöll också, att rektor (annan än förste rektor) ej kunde fritaga
sig helt från undervisning.

Efter remiss inkom den 25 januari 1972 yttrande från skolöverstyrelsen,
som i sin tur inhämtat yttrande från länsskolnämnden.

Ur länsskolnämndens yttrande återges här följande:

Länsskolnämnden finner det uppenbart att rektor genom

att inte fullgöra sin undervisningsskyldighet handlat felaktigt och i
strid mot gällande bestämmelser. Därest annan påföljd icke kommer
i fråga, måste enligt länsskolnämndens mening disciplinär bestraffning
övervägas.

Skolöverstyrelsen anförde i sitt yttrande:

Av 14 kap. 7 § skolstadgan (SFS 1962: 439) framgår bl. a. att rektor
och studierektor vid gymnasiet, på grundval av poängtalet för skolenheten,
är skyldiga att meddela undervisning sammanlagt det antal
veckotimmar som rektor för varje läsår bestämmer inom vissa angivna
gränser.

Enligt 14 kap. 8 § samma stadga beslutar rektor vidare om fördelning
av den undervisningsskyldighet som åvilar honom och studierektor
gemensamt.

Av handlingarna i ärendet framgår bl. a. följande.

Wikholm har inför läsåret 1970/71 bestämt den sammanlagda undervisningsskyldigheten
till 12 veckotimmar. Vidare har han fördelat
denna på så sätt att han själv skulle tjänstgöra 3 veckotimmar, studierektor
6,5 veckotimmar samt att 2,5 veckotimmar skulle uttas ur timmar
till förfogande.

Wikholm har först ansökt om befrielse och sedan om partiell tjänstledighet
från sin undervisningskyldighet. Inte någon av dessa framställningar
har bifallits. Trots detta har Wikholm ej fullgjort sin undervisningsskyldighet.

SÖ konstaterar att en nedsättning av den sammanlagda undervisningskyldigheten
för rektor och studierektor i detta fall förutsätter
Kungl. Maj:ts medgivande.

Med anledning härav finner SÖ, liksom länsskolnämnden, att Wikholms
förfarande i denna del inte stått i överensstämmelse med gällande
bestämmelser.

JO anförde i åtalsinstruktionen härom följande.

I sammanställning av höstrapporter den 23 september 1970 till länsskolnämnden
bestämde Wikholm den för honom och Cederlund gemensamma
undervisningsskyldigheten till 12 veckotimmar — det lägsta
antal som kunde komma i fråga med hänsyn till skolenhetens poängantal
— och fördelade undervisningsskyldigheten så att han själv skulle
tjänstgöra 3 veckotimmar, Cederlund 6,5 veckotimmar och 2,5 veckotimmar
uttagas ur timmar till förfogande; allt i överensstämmelse med
bestämmelserna i 14 kap. 7 § och 8 § skolstadgan av år 1962.

Det måste härigenom ha stått klart för Wikholm, att han iklätt sig

463

en skyldighet som han icke själv kunde befria sig från. Wikholms påstående
att han betraktade undervisningsskyldigheten mera som en
undervisningsmöjlighet kan därför icke godtagas. Att Wikholm varit
medveten om sin skyldighet framgår också därav att han vid två tillfällen
till skolstyrelsen ingivit ansökningar om befrielse från undervisningsskyldigheten.
Trots att ansökningarna avslogs, har Wikholm underlåtit
att till någon del fullgöra sin undervisningsskyldighet under
läsåret 1970/71.

Mot bakgrunden av skolstyrelsens avslagsbeslut den 15 oktober 1970
och de upprepade påstötningarna från Gustafsson, framstår Wiklunds
fortsatta underlåtenhet som synnerligen anmärkningsvärd och vittnande
om höggradigt oförstånd.

Genom sin underlåtenhet att fullgöra sin undervisningsskyldighet har
Wiklund åsidosatt vad honom ålegat jämlikt bestämmelsen i 14 kap.
7 § skolstadgan och alltså gjort sig skyldig till tjänstefel.

JO anförde vidare i åtalsinstruktionen.

Jag har i skrivelse den 27 januari 1972 underrättat Wikholm om
misstanken för tjänstefel i de här förut angivna hänseendena. Därvid
har tillfälle beretts Wikholm att taga del av akten i ärendet.

Av en hit den 3 februari 1972 inkommen skrift från Wikholm synes
framgå att denne anser sig icke ha förfarit oriktigt i något hänseende.

Med hänsyn till vad sålunda och i övrigt i ärendet förekommit finner
jag mig icke kunna underlåta att väcka åtal mot Wikholm för vad
han i enlighet med vad ovan upptagits låtit komma sig till last. Åtal
skall ske enligt följande gärningsbeskrivning.

Wikholm har i egenskap av rektor vid Hermelinsskolan i Luleå gjort
sig skyldig till tjänstefel i följande hänseenden.

1. Wikholm har utan stöd i författning »permitterat» tre elever från
undervisningen, nämligen Lars Ragnar Andrée under tiden den 26—
30 januari 1970, Stig-Åke Jonasson under tiden den 14—den 18 september
1970 samt Jan Erik Svanberg under tiden den 7—den 16 oktober
1970. Permitteringama har skett under sådana omständigheter
att de uppfattats som bestraffningsåtgärder.

2. Wikholm har den 8 september 1970 inställt en friluftsdag som
skolat äga rum påföljande dag och därvid icke — såsom det ålegat
honom — tillsett att undervisningen den 9 september 1970 fortgick som
vanligt i skolan. Sedan skolstyrelsen beslutat att återläsning skulle ske
den 30 november 1970, vilken dag enligt skolstyrelsens tidigare beslut
skolat vara lovdag, har Wikholm underlåtit att ställa sig beslutet till
efterrättelse.

3. Wikholm angav i en den 23 september 1970 dagtecknad, till länsskolnämnden
i Norrbottens län ingiven handling undervisningsskyldig -

464

heten för rektor och studierektor vid Hermelinsskolan till sammanlagt
12 veckotimmar, varav för rektor 3 timmar och för studierektor 6,5
timmar, varjämte 2,5 timmar skulle uttagas ur »timmar till förfogande».
Wikholm har emellertid under läsåret 1970/71 icke till någon del
fullgjort den undervisningsskyldighet han sålunda åtagit sig. Undervisningen
för dessa veckotimmar har i stället fullgjorts av annan, ehuru
Wikholm trots därom gjorda ansökningar icke erhållit tjänstledighet
eller befrielse på annat sätt från sin undervisningsskyldighet. Wikholm
har härigenom åsidosatt bestämmelsen i 14 kap. 7 § i den då gällande
skolstadgan (SFS 1962: 439), enligt vilken rektor och studierektor var
skyldiga att meddela undervisning sammanlagt det antal veckotimmar
som rektor för varje läsår bestämde inom vissa i stadgandet angivna
gränser. För Hermelinsskolans vidkommande har detta inneburit, att
rektors och studierektors sammanlagda undervisningsskyldighet uppgått
till lägst 12 veckotimmar.

Ansvar skall yrkas jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken. Åtal skall väckas
vid Luleå tingsrätt.

JO uppdrog åt länsåklagaren Jakobsson att väcka och utföra åtal
mot Wikholm i enlighet med åtalsinstruktionen.

Jakobsson påstod vid Luleå tingsrätt ansvar å Wikholm i enlighet
med åtalsinstruktionen.

Tingsrätten meddelade dom i målet den 13 juni 1972 och ogillade därvid
åtalet under åtalspunkt 1, såvitt gällde permitteringen av Andrée,
samt dömde Wikholm jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken för tjänstefel i övriga
av åtalet omfattade hänseenden till trettio dagsböter å sextio kronor.
Härjämte förpliktades Wikholm att till statsverket återbetala
1 500 kronor av vad som av allmänna medel utgått till försvarare och
vittnen.

Domskälen angavs av tingsrätten sålunda.

Åtalspunkt 1 a (Andrée)

Wikholm har upprättat en så lydande skrivelse: »Lars Andrée,
G 3 b, permitteras veckan 26.1—30.1 han får dock gå på de lektioner
han själv finner önskvärt. 23.1.70. Rektor»

Wikholm har härom berättat: I januari 1970 kontaktade studierektorn
och skolläkaren Wikholm angående Andrée. Denne hade engagerat
sig i politiken och försummade sin skolgång. Frånvaron var besvärande.
Ibland körde han bil på skolgården vilket bekymrade skolläkaren
då Andrée led av en sjukdom som gjorde honom olämplig som
bilförare. Härtill kom att Andrée, som skulle ha valt specialarbete på
hösten, ännu icke hade bestämt sig för något sådant. Wikholm bestämde
efter samråd med historieläraren Staffan Hansson att han själv

465

skulle fungera som handledare för Andrée. 19.1.1970 hade Wikholm
ett förtroligt samtal med Andrée om specialarbetet. Wikholm föreslog
därvid att Andrée som specialarbete skulle ta en bok om betyg av
Marklund. Andrée och Wikholm sammanträffade även 20.1, 23.1 och
26.1 enligt Wikholms anteckningar. 20.1 var det återigen tal om specialarbetet.
Därvid överlämnade Wikholm boken till Andrée. Som
handledare ville Wikholm ge Andrée möjlighet att vara borta från vissa
lektioner för att läsa igenom boken och bestämma sig huruvida han
skulle ta den som specialarbete. I anledning härav skrev Wikholm permitteringsbeskedet.
Wikholm fick det intrycket att Andrée icke hade
några invändningar mot arrangemanget. 30.1 återlämnade Andrée boken.
Han hade då bestämt sig för att icke ta den som specialarbete.
Permitteringen var således icke någon form av bestraffning. På hösten
1969 förekom vid skolan visst missnöje bland eleverna med klassbokssystemet.
Bl. a. försvann klassboken i en klass med radikala elever. Det
är möjligt att Wikholm då tog upp frågan om klassböckerna med Andrée
som var Clartéordförande. I vart fall diskuterades icke denna
fråga vid sammanträffandena med Andrée i januari 1970. Om Andrée
vill göra gällande att så skedde måste denne ha blandat samman sistnämnda
sammanträffande med något tillfälle på hösten 1969.

Andrée har utförligt redogjort för ett samtal med rektor som skulle
ha ägt rum en torsdag omkring 23.1.1970 på rektorsexpeditionen. Han
har sagt att rektor börjat med att tala om betyg och diverse annat samt
att rektor bl. a. visat en avhandling av någon sort som han höll på att
skriva. Beträffande den av Wikholm omnämnda boken har Andrée
till en början uppgivit att det väl vore möjligt att Wikholm visat upp
densamma men att han icke lånat den. Sedan för Andrée företetts kopia
av meddelande från Andrée till rektor, daterat 30.1.1970, i vilket
Andrée tackar för lånet, har han sagt att han lånat boken. Dock var
det icke tal om att han skulle ha boken som specialarbete eller att
rektor skulle vara handledare för honom. Någon vecka efter permitteringen
fick Andrée höra talas om att Wikholm sagt åt andra lärare
att Andrée blivit permitterad för att göra specialarbete. Beträffande
det fortsatta samtalet på expeditionen har Andrée sagt att rektor kommit
in på frågan om klassböckema. Wikholm ville få Andrée att medverka
till att klassboken återinfördes i den aktuella klassen. När Andrée
vägrade blev stämningen upprörd. Rektor förklarade att han
skulle permittera Andrée en vecka för att klimatet skulle lugnas ned
och främst för att understryka sitt krav på klassbokens återinförande.
Andrée förklarade att han ämnade negligera permitteringen och gå
på lektionerna. Han begärde aldrig någon befrielse från skolarbetet.
Troligen fick han det skriftliga beskedet på skolan dagen efter samtalet.
Det är troligt att agitationen i klassboksfrågan pågick redan på
hösten 1969. Andrée kan ha diskuterat frågan med rektor även då.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Det är utrett att Andrée på ett sent stadium fullgjort sitt specialarbete,
att Wikholm vid samtalet med Andrée i januari talat om betyg
och lånat ut boken till Andrée. Wikholms påstående att specialarbetet
avhandlats vid samtalet och att motivet till »permitteringen»
varit att Andrée skulle få tillfälle att ägna sig åt boken kan därför
icke utan vidare lämnas utan avseende. Det är vidare att märka, att
Andrée troligen diskuterat klassboken med Wikholm redan på hösten

1969. Även om, såsom Andrée påstått, klassboksfrågan kommit på tal

466

också i januari kan det därför icke uteslutas att Andrée missuppfattat
situationen och trott att klassboksfrågan även nu var det väsentliga.
I vart fall är Wikholms version icke vederlagd. Det kan under sådana
förhållanden icke läggas Wikholm till last såsom tjänstefel att han på
sätt som skett »permitterat» Andrée.

Åtalspunkterna 1 b och 1 c (Jonasson och Svanberg)

Beträffande Jonasson har Wikholm upprättat en så lydande skrivelse:
»Härmed permitteras Stig-Äke Jonasson G 3 d veckan 14—18
sept. med rätt att bevista de lektioner han finner meningsfulla. 11.9.

1970. Rektor»

Wikholm har härom berättat: Jonasson hade det svårt med matematiken
och var ofta borta från lektionerna. Han var mycket politiskt
aktiv. Strax före valveckan uppträdde Jonasson mycket obalanserat
under en diskussion med statsministern. Han fordrade också att få utlägga
sina politiska åsikter över skolans högtalarsystem. Vid konferenser
med studierektor och klassföreståndare framkom att Jonasson var
alldeles ur balans. När Wikholm en dag träffade Jonasson i en korridor
sade Wikholm att han nog skulle ge Jonasson lov under valveckan.
Jonasson reagerade ganska hårt. Wikholm hade det intrycket att det
var ett spänt förhållande mellan Jonasson och matematikläraren, som
också var Jonassons klassföreståndare. Avsikten med permitteringen
var att försöka skapa kontakt mellan Jonasson och klassföreståndaren.
Wikholm kommer icke ihåg om han skrev ut permitteringsbeskedet då
eller senare. Efter samtalet med Jonasson fick Wikholm det intrycket
att denne ville koppla av den politiska verksamheten. Jonasson begärde
ingen ledighet av rektor. Wikholm kom sedan underfund med att
Jonasson borde få permission endast genom klassföreståndare. Därför
lämnade han permitteringsbeskedet någon dag senare till denne. Det
skulle finnas för klassföreståndarens behov under valveckan. Förutsättningen
för ledighet var naturligtvis att Jonasson begärde sådan hos
klassföreståndaren. Denne visste att Wikholm skulle ställa sig välvillig.

Jonasson har berättat: Han var vid den aktuella tiden Clartéordförande
och politiskt aktiv. När rektor kom och frågade om han ville ha
ledigt under valveckan svarade Jonasson att han arbetade bäst på sin
arbetsplats och förklarade för rektor att han icke önskade någon ledighet.
Wikholm blev irriterad och frågade om han icke uttryckt sig klart
nog, varpå han sade att Jonasson var permitterad denna vecka. Jonasson
bad om en förklaring varefter de följdes åt till rektorsexpeditionen.
Där förklarade Wikholm att han såsom rektor ansåg den politiska
temperaturen så pass kärv att han var nödsakad att permittera Jonasson
en vecka. Jonasson, ansåg rektors handlande felaktigt, bad att
få skriftligt besked med grunder. Wikholm skrev då ned permitteringsbeskedet
på en lapp och sade att Jonasson skulle få beskedet sedan
sekreteraren skrivit ut det. Rektor lät antyda att han skulle kunna
motarbeta Jonasson i framtiden om permissionen ej utnyttjades. Jonasson
uppfattade det hela som skrämmande. Enligt Jonassons uppfattning
ville rektor ha bort honom från det politiska livet under valveckan.
Jonasson tror att han sedermera fick det skriftliga beskedet.
Där är dock möjligt att klassföreståndaren visat honom det. Jonasson
var under denna tid icke i obalans och behövde ingen ledighet. Det

467

var aldrig tal om att ledighet skulle begäras hos klassföreståndaren.

Beträffande Svanberg har Wikholm upprättat en så lydande skrivelse:
»Härmed permitteras Erik Svanberg G 3 b 7—16 okt. 1970 med rätt
för honom att bevista de lektioner han finner oundgängliga. 6.10.70.
Rektor.»

Wikholm har berättat: Svanberg var livlig och politiskt aktiv i klassen.
Frånvaron var besvärande. Efter ett intermezzo i klassen hade
klassföreståndaren tydligen tappat fattningen och lämnat klassrummet.
Wikholm underrättades om detta. Samtidigt meddelades att det troligen
var Svanberg som låg bakom. Wikholm hämtade Svanberg och
sammanförde denne med klassföreståndaren. Den sistnämnda var under
det följande samtalet alldeles hysterisk. Även Svanberg var mycket
upprörd. Efter ett enskilt samtal mellan Wikholm och Svanberg på
rektorsexpeditionen bestämde sig Wikholm för att kontakta Svanbergs
fader. Enligt Wikholms uppfattning hade det uppstått för stora motsättningar
mellan Svanberg och klassföreståndaren varför de båda borde
få vila från varandra ett tag. Vid ett samtal på skolan påföljande morgon
med Svanbergs fader redogjorde Wikholm för vad som inträffat.
Därefter skrev han ut permitteringsbeskedet och lämnade detta åt fadern.
Wikholm fick det uttrycket att han och fadern var på samma
våglängd. Genom att på detta sätt ge Svanberg möjlighet till ledighet
ville Wikholm visa sin omtanke om »funktionen» mellan klassföreståndaren
och Svanberg.

Svanberg, som sagt sig icke ha orsakat intermezzot i klassrummet,
har sagt, att han uppfattat permitteringen som någon sorts bestraffning.
Han kunde icke se någon annan orsak till permitteringen än händelsen
i klassrummet.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Det är utrett att Wikholm »permitterat» Jonasson och Svanberg
under den tid åklagaren påstått. Vad Jonasson och Svanberg uppgivit
tyder klart på att Wikholm med permitteringama avsett att bestraffa
eleverna. Vad Wikholm själv uppgivit motsäger egentligen icke en sådan
uppfattning. Författningsstöd saknas för de av Wikholm vidtagna
åtgärderna. Den omständigheten att det enligt permitteringsbeskeden
skulle stå eleverna fritt att bevista vissa lektioner borttager icke bestraffningsmomentet.
Permitteringama framstår som ytterst olämpliga
ingrepp. Genom sina åtgärder har Wikholm åsidosatt sin tjänsteplikt
och alltså gjort sig skyldig till tjänstefel.

Åtalspunkt 2

Wikholm har vidgått att någon organiserad friluftsdag icke ägt rum

9.9 och att han icke ställt sig skolstyrelsens beslut om återläsning 30.11
till efterrättelse.

Av Wikholms uppgifter inför tingsrätten framgår att han 8.9 kl. 8.30
genom skolans högtalaranläggning meddelat att idrottsdagen skulle inställas
på grund av risk för halka. Wikholm vill minnas att han därvid
betonade att 9.9 icke skulle anses som lovdag utan som en andhämtningsdag.
Förberedelserna för friluftsdagen hade pågått en längre tid.
Bl. a. skulle vissa elever redan 8.9 på eftermiddagen avresa per buss
åt olika håll. Enligt Wikholms uppfattning måste idrottsdagen på grund
av att dessa förberedelser gjorts anses ha avbrutits och icke inställts.
För övrigt skulle på kvällen 8.9 på skolan äga rum en informations -

468

träff för föräldrar vid vilken samtliga lärare var engagerade. Att under
sådana förhållanden beordra läsning 9.9 var icke lämpligt. Den pedagogiska
situationen var icke heller lämpad för läsning. Enligt Wikholms
uppfattning överskred skolstyrelsen sina befogenheter när den
beordrade återläsning på den fastställda lovdagen 30.11. Han funderade
aldrig på att beordra läsning 30.11. En sådan order skulle ha medfört
fullständigt kaos. Emellertid anser Wikholm att återläsning av
idrottsdagen skett 11.3.1971. Denna dag skulle enligt protokollsbeslut
från början vara friluftsdag. Lärarkonflikten kom dock emellan. När
lärarna återvände till skolan fanns ett meddelande uppsatt på anslagstavlan
om att 11.3 skulle vara friluftsdag. Enligt vad Wikholm senare
erfarit skulle det ha anslagits av skolstyrelsens ordförande. Då inga
förberedelser hann vidtagas ansåg Wikholm det uteslutet att ha friluftsdag
varför läsning ägde rum i vanlig ordning. Härigenom får friluftsdagen
9.9 anses återlast.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Uppenbart är att Wikholm i god tid inställt och icke avbrutit friluftsdagen.
Vid sådant förhållande har det enligt skolöverstyrelsens anvisningar,
som måste anses bindande för Wikholm, ålegat Wikholm att
tillse att undervisningen fortgick som vanligt i skolan. Wikholm, vilken
som rektor är underställd skolstyrelsen, har haft att ställa sig skolstyrelsens
beslut om återläsning 30.11 till efterrättelse. Genom sin underlåtenhet
i angivna hänseenden har Wikholm åsidosatt sin tjänsteplikt.
Han kan icke undgå ansvar för tjänstefel.

Åtalspunkt 3

Wikholm har vitsordat att han icke fullgjort någon undervisning under
läsåret.

Av utredningen framgår till en början följande: Wikholm begärde i
ansökan till skolstyrelsen 28.8.1970 befrielse under tiden 21.8—20.12
med tre veckotimmar. Som skäl angavs försöksverksamhetens status.
Skolstyrelsen beslöt vid sammanträde 17.9.1970 att ansökningen skulle
återgå för närmare precisering av försöksverksamheten. I skrivelse

24.9.1970 avgav Wikholm följande förklaring: »Anordningen som sådan
står givetvis i full överensstämmelse med gjorda överenskommelsen
och givna direktiv». Wikholm angav sedan till länsskolnämnden undervisningskyldigheten
på sätt som framgår av åklagarens gärningsbeskrivning.
15.10.1970 avslog skolstyrelsen Wikholms begäran om befrielse.
I skrivelse 1.12.1970 anmodade skoldirektören Wikholm att inkomma
med redogörelse för hur denne avsåg att organisera sin undervisningsskyldighet
under läsåret. Wikholm svarade i skrivelse 2.12.1970 att
något missförstånd tydligen förelåg men att han ämnade ta upp ärendet
till behandling i samband med planeringen av vårterminens arbetsprogram.
I en 7.1.1971 dagtecknad skrivelse ansökte Wikholm hos
skolstyrelsen om tjänstledighet med 2,5 veckotimmar under tiden
21.8—20.12.1970 och 7.1—13.6.1971. 13.1.1971 meddelade skoldirektören
skriftligen Wikholm sin avsikt att yrka avslag på framställningen.

27.1.1971 avslog skolstyrelsen Wikholms ansökan om tjänstledighet.

Wikholm har berättat: Vid skolan försiggick det aktuella läsåret försöksverksamhet
med skolsekreterare i skolledningen. Skolsekreterartjänsten
innehades av en man med ingenjörsutbildning. Enligt Wikholms
uppfattning kunde vissa av de undervisningstimmar som enligt

469

skolstadgan åligger rektor och studierektor läggas på skolsekreteraren.
Redan i januari 1970 föreslogs inom skolledningen att skolsekreteraren
skulle ta 3 timmar och studierektor återstoden. Meningen var att skolsekreteraren
skulle undervisa i naturkunskap. Wikholm hade på egen
hand kunnat bestämma en sådan fördelning av undervisningen. Emellertid
ville han ha ett gott förhållande till skolstyrelsen och uppmanade
därför studierektorn och skolsekreteraren att framföra förslaget till
skoldirektören. När Wikholm tog semester i juni trodde han att fördelningen
skulle kunna ske på sätt han tänkt. Efter hemkomsten fick
han dock veta att skoldirektören motsatt sig att skolsekreteraren skulle
ta timmar. I detta läge begärde Wikholm befrielse från undervisningsskyldigheten.
Att han i handlingen 23.9.1970 angav undervisningsskyldigheten
för sig själv till 3 timmar innebar icke att han åtog sig
någon undervisningsskyldighet. Han räknade fortfarande med att den
begärda befrielsen skulle beviljas. Senare funderade han på att åtaga
sig 5 veckotimmar under vårterminen för att klara upp situationen.
Han ändrade sig emellertid och begärde på nytt ledighet. Under vårterminen
kunde han sedan icke på grund av det inre arbetet vid skolan
och skolstrejken hinna med någon undervisning.

Det måste enligt tingsrättens mening ha stått klart för Wikholm
att han genom handlingen 23.9.1970 iklätt sig en undervisningsskyldighet
som han icke själv kunde befria sig ifrån. Trots att Wikholms ansökningar
om befrielse från undervisningsskyldigheten avslogs har
Wikholm underlåtit att till någon del fullgöra sin undervisningsskyldighet.
Genom sin underlåtenhet härutinnan har Wikholm åsidosatt vad
som ålegat honom enligt 14 kap. 7 § skolstadgan och alltså gjort sig
skyldig till tjänstefel.

Tingsrättens dom har vunnit laga kraft.

Avstängning av skolelev

Frågor om avstängning av elever från undervisningen har i flera
ärenden varit föremål för JO:s prövning under 1972. I ett av ärendena
som gällde skolstyrelsen i Tingsryd var den sakliga bakgrunden följande.

Vid högstadieskolan i Ryd — Trojaskolan — inträffade 3.6.1971 ett
intermezzo varvid fyra elever ur klass 9 d, däribland Lars-Göran Nilsson,
enligt uppgift skulle ha trakasserat en lärare. Händelsen inträffade
på skolgården och bevittnades av andra lärare och elever. Vid kollegiesammanträde
med skolans lärare samma dag togs händelsen upp
till behandling och kollegiet beslöt att hemställa hos skolstyrelsen om
avstängning av ifrågavarande elever från undervisningen. På kvällen
samma dag sammanträdde skolstyrelsen i Tingsryds kommun. Därvid
uppvaktades skolstyrelsen av fyra lärare från skolan, vilka relaterade
vad som enligt deras uppfattning förekommit. Skolstyrelsen beslöt att
med omedelbar verkan avstänga eleverna från skolan fram till årsavslutningen
11.6.1971. Rektorn vid skolan Jean Hallberg anmodades att
verkställa beslutet och underrätta målsmännen. Styrelsens ordförande

470

ämnesläraren Bo Jonsson fick i uppdrag att kontakta barnavårdsnämnden
och skolpsykologen och det antecknades i protokollet att en skyndsam
utredning av fallet skulle göras. Senare samma kväll kontaktade
Jonsson socialchefen i Tingsryds kommun och underrättade denne om
avstängningsbeslutet. Då tre av eleverna var bosatta i annan kommun
underrättades socialchefen i denna kommun följande dag. 4.6.1971
informerades även elever och målsmän om beslutet. 8.6.1971 sammanträffade
Jonsson, Hallberg och skolchefen tillika skolstyrelsens sekreterare
Sten-Sture Roubert med de avstängda eleverna, målsmän och
berörda lärare för genomgång av saken. Lars-Göran Nilssons mor,
Kerstin Nilsson, hade dessförinnan varit i kontakt med länskolnämnden
och byrådirektören Ulf Ekman hos nämnden hade i sin tur resonerat
igenom saken och gällande bestämmelser med Jonsson och Roubert
per telefon. Senare samma dag — 8.6 — sammanträdde skolstyrelsen
och beslöt dels att upphäva sitt avstängningsbeslut 3.6.1971 och
dels att avstänga berörda elever för tiden 4—10.6.1971. Besvär häröver
anfördes hos länsstyrelsen i Kronobergs län. Länsstyrelsen förklarade
i beslut 29.7.1971 att av handlingarna framgick dels att skolstyrelsen
före beslutet 3.6.1971 inte samrått med vederbörande sociala centralnämnder
och inte heller berett eleverna och föräldrarna tillfälle att
yttra sig och dels att skolstyrelsen inte heller före beslutet 8.6.1971
samrått med vederbörande sociala centralnämnder. Enär skolstyrelsens
beslut inte tillkommit i laga ordning upphävde länsstyrelsen båda besluten.
Skolstyrelsen anförde besvär häröver hos regeringsrätten som
i utslag 9.11.1971 ej gjorde ändring i länsstyrelsens beslut.

Efter utredning som verkställts såväl skriftligen som genom muntliga
förhör gav JO Wennergren skolstyrelsens ledamöter och sekreterare
del av misstanke om tjänstefel och anförde därvid.

Disciplinfrågorna i grundskolan utgör en del av elevvården där. De
är att bedöma mot bakgrund av de allmänna föreskrifterna i 26 § skollagen,
där det bl. a. anges att kroppslig bestraffning eller kränkande
behandling av elev inte får förekomma. För grundskolans del regleras
de eljest i 6 kap. 28—31 §§ skolstadgan under rubriken »Åtgärder för
elevs tillrättaförande». Gemensamt för bestämmelserna är att de tar
sikte på fall då elev begått en förseelse eller uppträtt olämpligt. I 28 §
anges i vilka fall och med vilka medel lärare får ingripa och f 29 § vilka
fall som skall hänskjutas till rektor och vilka befogenheter denne
har. Påfallande är den vikt som läggs på den kurativa sidan. Om lärare
ej vinner rättelse genom tillsägelser förväntas han sålunda vid personligt
samtal med eleven söka utreda orsaken till hans beteende, klargöra
innebörden av det inträffade för honom och varna för upprepning.
Han skall också samråda med föräldrarna, om det finns anledning
därtill. I fall som hänskjutits till rektor skall denne tillsammans
med elevens lärare och föräldrar söka utreda orsaken till beteendet.
Också skolläkaren samt skolpsykolog och kurator skall medverka vid
utredningen, om det finns anledning därtill. Vidare märks att rektor
åläggs att söka vinna rättelse genom åtgärder som är avpassade efter
elevens individuella förhållanden.

471

I 30 § regleras de åtgärder för elevs tillrättaförande som står i blickpunkten
i detta ärende. Fråga är om åtgärder som bedömts vara av så
ingripande natur att de endast bör beslutas av skolstyrelsen. Hänskjutning
till skolstyrelsen skall sålunda ske, om ej syftet vinns med rektors
åtgärder enligt 29 § eller elevs uppförande kan antas inverka skadligt
på andra elever eller annars särskilda skäl är därtill. Hänskjutningen
skall ske av rektor efter hörande av klasskonferensen. I sålunda
hänskjutet ärende får skolstyrelsen avstänga eleven från undervisning
helt eller delvis under högst två veckor av terminen, under förutsättning
att han under avstängningstiden får nödig tillsyn. Innan skolstyrelsen
beslutar avstängning eller annan åtgärd skall skolstyrelsen ha
samrått med barnavårdsnämnden samt berett eleven och föräldrarna
tillfälle att yttra sig. I 31 § föreskrivs att föräldrarna snarast skall underrättas
om åtgärd enligt 30 §.

I 30 § är numera föreskrivet att skolstyrelsen får förordna att beslut
om avstängning skall lända till efterrättelse utan hinder av atti det inte
äger laga kraft. Motsvarande föreskrift saknades tidigare i paragrafen
beroende på att beslut om avstängning enligt intill 1.7.1971 gällande
regler ej kunde överklagas genom förvaltningsbesvär till länsskolnämnden
utan endast genom kommunalbesvär till länsstyrelsen och beslut,
vilka överklagas genom kommunalbesvär, enligt allmänna regler träder
i tillämpning omedelbart om annat ej förordnas.

Reglerna om avstängning i 30 § går tillbaka på förslag som lades
fram av 1947 års skoldisciplinutredning i betänkandet »Folkskolans
disciplinmedel m. m.» (SOU 1950: 3). Under rubriken »Prövning av
nya korrektionsmedel» föreslog utredningen där (s. 114) två nya institut,
nämligen uppsamlingsklasser och korttidsförvisning. Till uppsamlingsklasser
skulle överföras elev, som i fråga om allmän skoldisciplin
var uppenbart olämplig i en vanlig klass, som utövade dåligt inflytande
på kamraterna eller som gjort sig skyldig till grövre förseelser, för vilka
han anmälts till barnavårdsnämnd, i väntan på nämndens beslut om
definitiv åtgärd. Förslaget kan jämföras med vad som nu gäller enligt
5 kap. 42—46 §§ skolstadgan om specialundervisning i bl. a. observationsklass.
Beträffande sitt förslag om korttidsförvisning anförde utredningen.

De former av förflyttning, som i det föregående förordas eller föreslås,
till annan skola eller uppsamlingsklass, kräver i allmänhet förberedelser,
som gör, att de tar lång tid att sätta i verket. De torde därför
behöva kompletteras med något, som omedelbart kan effektueras och
lika snabbt åter upphävas. Som sådan åtgärd vill utredningen föreslå
korttidsförvisning. Den förordas också i olika former av några av de
tillfrågade lärarna. Den föreslås bestå i, att elev, som stör undervisningen,
som bär sig illa åt mot kamrater, lärare eller på annat sätt, och
som inte med enklare medel kan föras tillrätta, omedelbart skickas
från skolan för en tid, som utredningen vill fixera till högst 5 dagar

472

i följd. Hemmet underrättas samtidigt om åtgärden och dess orsak, och
anmälan göres omedelbart till överläraren.

Genom att den avvisade eleven under en tid ställes utanför gemenskapen
med klassen, är det antagligt, att denna förvisning eller hotet
därom får en avskräckande verkan, liksom det är troligt, att föräldrarna
efter en sådan åtgärd ägnar bättre tillsyn åt barnet, än de annars
skulle ha gjort.

Att detta korrektionsmedel måste nyttjas med omdöme och endast
mot elever, på vilka det kan tänkas få den avsedda effekten, är självklart,
liksom att dess användbarhet i hög grad torde vara beroende
av barnens ålder. Trots dessa invändningar anser utredningen åtgärden
vara värd att pröva.

Flera skillnader mellan avstängning enligt 30 § och det då föreslagna
institutet korttidsförvisning faller i ögonen. En skillnad är att avstängning
får avse så pass lång tid som högst två veckor, medan korttidsförvisning
skulle få gälla högst fem dagar i följd. Avstängning framstår
därmed som en allvarligare och mera kännbar åtgärd. En annan
skillnad är att som förutsättning för avstängning uppställts att det är
sörjt för att eleven under avstängningstiden får nödig tillsyn. Förutsättningen
bör ses mot bakgrund av den uppgift att fostra de unga
som i 1 § skollagen anges åligga skolväsendet och som medför ett vidare
ansvar för skolmyndigheterna gentemot eleverna än ett ansvar
blott för kunskapsmeddelande. Den skillnaden märks också att samråd
med barnavårdsnämnden gjorts obligatoriskt i ärende om avstängning.
Detta bör ses mot bakgrund av att avstängning framstår som en
extraordinär åtgärd, som kan komma i fråga endast då eleven begått
förseelser eller eljest uppträtt på ett sätt som inger allvarliga betänkligheter,
och att det enligt 1 § barnavårdslagen åligger barnavårdsnämnden
att främja en gynnsam utveckling av de unga och goda uppväxtförhållanden
i övrigt för dem. Det ligger därför i sakens natur att, då sådana
problem uppkommit beträffande en elev att rektor efter hörande av
klasskonferensen finner sig böra hänskjuta frågan om vilken åtgärd
som bör vidtas mot eleven till skolstyrelsen, denna i ärendet samråder
med barnavårdsnämnden för att erhålla dess synpunkter på vilken åtgärd
som lämpligen bör vidtas. Tanken framgår särskilt tydligt av formuleringen
»Innan avstängning eller annan åtgärd beslutas, skall skolstyrelsen
samråda med barnavårdsnämnden...» Är eleven föremål
för tillrättaförande åtgärder från barnavårdsnämndens sida eller eljest
föremål för nämndens uppmärksamhet är det naturligtvis särskilt angeläget
att skolstyrelsen inte vidtar åtgärder som kan försvåra barnavårdsnämndens
arbete. En samordning av skolstyrelsens och barnavårdsnämndens
arbete med de ungas fostran måste under alla förhållanden
eftersträvas.

När det gäller gymnasiet handläggs frågor om avstängning inte av
skolstyrelsen utan av samarbetsnämnden. Om handläggningen sägs i

473

12 kap. 42 § skolstadgan att nämnden skall tillse att utredning finns
som allsidigt klarlägger de omständigheter som är av betydelse för
ärendets bedömning. Utredningen skall inledas utan dröjsmål och genomföras
så skyndsamt som möjligt. Eleven och elevens föräldrar skall
få tillfälle att ta del av utredningen och yttra sig inför nämnden. Envar
som antas kunna lämna upplysningar av betydelse skall höras under
utredningen. Eöeskrifterna har utformats med reglerna om utredning
i barnavårdsärende i 14, 15 och 19 §§ barnavårdslagen som förebild.
Det är också här föreskrivet att samråd skall ske med barnavårdsnämnden
innan beslut om avstängning meddelas.

Bestämmelserna i 6 kap. 30 § om handläggningen av ärende om avstängning
av elev i grundskolan är mycket knapphändigare. Utöver
föreskriften om samråd med barnavårdsnämnden anges där bara att
skolstyrelsen skall bereda eleven och föräldrarna tillfälle att yttra sig.
Man har nöjt sig med att skriva in den mest elementära rättssäkerhetsgarantin,
nämligen den att en elev inte får »dömas ohörd».

Avstängning har i allmänhet i den offentliga förvaltningen karaktär
av skyddsåtgärd. Så är exempelvis fallet med avstängning av tjänsteman,
t. ex. en lärare, enligt reglerna i 25 och 26 §§ kommunaltjänstemannastadgan.
Avstängningsåtgärden har där till syfte att skydda
tjänsten. Att märka är dock att, trots att fråga är om en skyddsåtgärd,
den inte får företas utan att tjänstemannen först beretts tillfälle att
skriftligen eller, om han påfordrar det eller det eljest finnes lämpligt,
muntligen uttala sig i ärendet.

Avstängning från undervisningen har inte i främsta rummet karaktär
av en skyddsåtgärd. Det framgår bl. a. av att avstängningen bara
får ske för begränsad tid. Avstängningen skall som framgår av rubriken
i skolstadgan vara en tillrättaförande åtgärd. Det hindrar emellertid inte
att avstängningen i vissa fall kan fungera också som skyddsåtgärd, t. ex.
då den beslutas på grund av att elevens uppförande kan antas inverka
skadligt på andra elever. Det synes därför inte i och för sig uteslutet
att tillgripa avstängning också av skäl som delvis är av skyddsnatur.
De i skolstadgan i övrigt uppställda kraven på garanti för nödig tillsyn,
samråd med barnavårdsnämnden samt beredande av tillfälle för eleven
och föräldrarna att yttra sig måste emellertid också i ett sådant fall
iakttas.

Skolstyrelsens beslut 3.6.1971 om avstängning av de fyra eleverna
fattades utan att det först sörjts för att eleverna under avstängningstiden
fick nödig tillsyn, utan att samråd med barnavårdsnämnden ägt
rum och utan att eleverna och deras föräldrar beretts tillfälle att yttra
sig. Skolstyrelsen bröt därför flagrant mot skolstadgans regler. I yttrande
till länsstyrelsen över besvär från elevernas målsmän har skolstyrelsens
arbetsutskott förklarat att, eftersom styrelsen underlåtit att
kontakta målsmännen innan avstängningen skedde, styrelsen hade klart

474

för sig att ett formellt fel begåtts. Styrelsen hade också 8.6.1971 upphävt
beslutet och ersatt det med ett nytt avstängningsbeslut. Jonsson
har vid det med honom hållna förhöret uppgett att skolstyrelsen uppfattat
det som en mycket akut situation och att man därför inte kunde
vänta.

Med anledning av vad som anförts anser jag mig böra framhålla att
de formföreskrifter som åsidosattes inte avsåg några formaliteter av
underordnad betydelse utan inslag av avgörande betydelse i materiellt
hänseende. Avstängning är som jag förut angett inte i första hand en
åtgärd för upprätthållande av ordningen och skyddande av undervisningen
utan en åtgärd för tillrättaförande av eleven. Den får därför
inte vidtas utan att det först utretts att den är avpassad efter elevens
individuella förhållanden och är att föredra framför andra tänkbara
åtgärder. En avstängning bör rimligen inte föregås av sämre personutredning
än en rektorsåtgärd enligt 29 §. Väsentligt är också att, då
anledningen till att fråga uppkommit om avstängning är att elev misstänks
för förseelse eller olämpligt uppträdande, gärningen är ledd i
bevis. Av hänsyn till elevs rättssäkerhet får ej förekomma att beslut
fattas om hans avstängning utan att det på ett betryggande sätt klarlagts
att han uppfört sig på sådant sätt att fog finns för en så drastisk
åtgärd som avstängning. Av det sagda framgår att en skolstyrelse, som
beslutar om avstängning utan att ha samrått med barnavårdsnämnden
och utan att ha berett eleven och hans föräldrar tillfälle att yttra sig,
missbrukat sina befogenheter och kränkt enskild rätt. Skolstyrelsen
gjorde sig därför skyldig till ett från flera synpunkter allvarligt fel då
styrelsen 3.6.1971 avstängde de fyra eleverna under intryck av lärarnas
bestämda krav på omedelbart beslut.

Vid sammanträde 8.6.1971 upphävde skolstyrelsen sitt 3.6.1971 fattade
avstängningsbeslut och meddelade i stället det beslutet att eleverna
skulle vara avstängda fr. o. m. 4.6.1971 t. o. m. 10.6.1971. Ett avstängningsbeslut
kan givetvis ej ges retroaktiv verkan. Skolstyrelsen förfor
därför felaktigt då styrelsen beslutade för tiden före beslutets meddelande.

Underrättelse om avstängningsbeslutet 3.6.1971 gavs socialchefen i
Tingsryd som i sin tur underrättade socialchefen i Älmhult 4.6.1971
och sociala centralnämndens ordförande i Tingsryd 7.6.1971. Någon
ytterligare kontakt togs ej med barnavårdsnämnderna/sociala centralnämnderna
före beslutet 8.6.1971. Skolstyrelsen har i sitt yttrande hit
gjort gällande att sistnämnda beslut vad gäller samråd med barnavårdsnämnd
tillkommit helt i enlighet med 6 kap. 30 § skolstadgan och detta
trots att beslutet upphävts av länsstyrelsen genom utslag, som fastställts
av regeringsrätten, på den grund att samrådsföreskriften åsidosatts.
Skolstyrelsen synes sålunda vilja bestrida att styrelsen handlade
oriktigt. Jonsson har vid förhör i detta ärende uppgett att skolstyrelsen

475

uppfattat det så att sociala centralnämnden inte hade med skolstyrelsens
beslut att göra utan bara skulle tillse att eleverna fick erforderlig
tillsyn. Jag finner det mycket anmärkningsvärt att skolstyrelsen inte
satt sig bättre in i bestämmelserna och deras syfte och kan inte annat
än beteckna det som ett allvarligt fel från skolstyrelsens sida att till
den grad åsidosätta kravet på samråd med barnavårdsnämnderna/sociala
centralnämnderna som var fallet. Hur det över huvud taget kan
påstås att skolstyrelsen samrått med sociala centralnämnden i Älmhult
är obegripligt. Det finns heller intet belägg för att meddelandena till
socialcheferna verkligen lett till att de avstängda eleverna fått tillsyn.
Skolstyrelsen kan ej anses ha sörjt för nödig tillsyn på föreskrivet sätt
enbart genom att underrätta socialcheferna om sitt beslut.

Vad härefter gäller det tredje kravet, nämligen att eleven och föräldrarna
skall ha beretts tillfälle att yttra sig innan skolstyrelsen tar
ställning i avstängningsfrågan, märks att Jonsson, Roubert och Hallberg
hade ett sammanträffande med berörda lärare, elever och deras
föräldrar för genomgång av saken. Detta sammanträffande ägde rum
samma dag som skolstyrelsen skulle sammanträda. Frågan är då om
envar elev och hans föräldrar härigenom beretts tillfälle att yttra sig
i skolstadgans mening. I mina ögon kan så inte anses vara fallet. När
skolstyrelsen skulle besluta i ärendet förelåg sålunda inte några skriftliga
uttalanden från de enskilda eleverna eller de enskilda föräldrarna
i de individuella skuld- och bedömningsfrågorna. Inte heller förelåg
några anteckningar från mötet om vad som anförts från deras sidor i
dessa delar. Mötet synes för övrigt mera varit ett tillfälle för berörda
parter att »lufta sina känslor» än ett seriöst försök att utreda händelserna
på skolgården 3.6.1971 och de fyra elevernas individuella medverkan
och ansvar. Det var Jonsson och Roubert bekant att Kerstin
Nilsson och Lars-Göran Nilsson bestred att Lars-Göran medverkat vid
trakasseringen av Barbro Edvinsson. Trots detta gjordes intet allvarligt
försök att utreda vilken hans medverkan egentligen var. Med den uppläggning
mötet hade kan eleverna och föräldrarna därför inte anses
ha beretts tillfälle att yttra sig under en av skolstyrelsen verkställd utredning
på sådant sätt att skolstyrelsen fick ett betryggande underlag
för beslut i avstängningsfrågan. Det är omöjligt för mig att på föreliggande
material bilda mig någon säker uppfattning om huruvida det var
sakligt befogat och lämpligt att avstänga exempelvis Lars-Göran Nilsson
eller ej. Däremot får jag av den utredning som gjorts i detta ärende det
bestämda intrycket att skolstyrelsen handlagt avstängningsärendet på sådant
sätt att rättssäkerheten blivit lidande. Jag finner därför att den
handläggning som föregick skolstyrelsens avstängningsbeslut 8.6.1971
var behäftad inte bara med brist i fråga om samråd med barnavårdsnämnden
utan också beträffande hörandet av eleverna och föräldrarna.
Framför allt finner jag det otillfredsställande att saken genomgicks

476

kollektivt med dem och att någon individuell genomgång ej skedde med
varje elev och hans föräldrar och att det inte beträffande envar elev
dokumenterades vad han och hans föräldrar hade att invända mot de
påståenden som framfördes från lärarsidan mot eleven. Reglerna om
hur ett avstängningsärende skall utredas hos skolstyrelsen är visserligen
inte lika utförliga som reglerna om utredningen av avstängningsärende
hos samarbetsnämnd men det kravet måste ändå utan uttrycklig
föreskrift anses gälla att skolstyrelsen skall tillse att i ärendet finns
utredning som allsidigt klarlägger de omständigheter som är av betydelse
för ärendets bedömning. I detta hänseende har skolstyrelsen brustit
genom att inte sörja för regelrätt genomgång elev för elev av de
omständigheter som var av betydelse för bedömningen av hur han uppträtt
och vilken åtgärd som kunde anses motiverad för hans tillrättaförande.

Sedan skolstyrelsens ledamöter och sekreterare svarat härpå konstaterade
JO Wennergren att de numera vidgått att de handlat fel i de
olika avseenden han uppmärksammat. JO Wennergren förklarade sig
därför finna dem skyldiga till tjänstefel men beslöt på anförda skäl att
meddela åtalseftergift.

I ett annat ärende som gällde samarbetsnämnden vid Platenskolan
i Motala, vilken är en gymnasieskola, befanns nämnden ha begått en
råd fel då den 20.12.1971 avstängt fyra elever från undervisningen under
fjorton dagar med början vid kommande vårtermins första dag på
grund av att eleverna utan lov rest till Malta. I beslutet hade sålunda
i strid mot 3 kap. 18 § skolstadgan deltagit inte bara rektor och de av
skolstyrelsen utsedda ledamöter utan också andra ledamöter, samtliga
ledamöter hade ej kallats till sammanträdet, eleverna och deras föräldrar
hade inte snarast tillställts beslutet skriftligen och med besvärshänvisning,
eleverna och deras föräldrar hade heller inte beretts tillfälle
att ta del av utredningen och yttra sig inför nämnden på sätt är
föreskrivet i 9 kap. 59 § skolstadgan. Med anledning av att länsskolnämnden
vid prövning av besvär 17.3.1972, efter att ha antecknat att
avstängningen var verkställd, funnit ärendet inte föranleda någon annan
nämndens åtgärd än att samarbetsnämnden erinrades om innehållet
i tillämpliga bestämmelser i skolstadgan uttalade JO Wennergren.

Finnes det vid prövning av besvär över ett beslut att beslutet ej tillkommit
i laga ordning kan men behöver inte detta medföra att beslutet
upphävs. Avgörande för om beslutet skall upphävas eller ej på
grund av de formella bristerna blir om dessa kan antas ha påverkat
utgången i ärendet så att den blivit fel. I det aktuella fallet hade avstängningsbeslutet
tillkommit i så felaktig ordning att ett upphävande
av beslutet på denna grund utan tvekan var motiverat. Länsskolnämnden
har emellertid inte upphävt beslutet utan under hänvisning till att

477

avstängningen redan verkställts funnit besvären inte föranleda annan
åtgärd än att samarbetsnämnden erinrades om innehållet i vissa författningsbestämmelser.
Länsskolnämnden har alltså inte ingått på någon
prövning av det överklagade beslutet. Det är visserligen riktigt att
en besvärsmyndighet, som i ett besvärsmål finner att saken förlorat aktualitet,
normalt kan skilja besvärsärendet från sig genom ett beslut
om avskrivning, vilket formulerats på det sättet att ärendet förklaras
ej föranleda vidare yttrande eller åtgärd (se SOU 1964: 27 s. 435 och
Förvaltningsrättslig tidskrift 1952 s. 25). En förutsättning för att ett
besvärsärende på detta sätt skall kunna avskrivas utan sakprövning
måste dock givetvis vara att saken förlorat aktualitet i alla delar. Så
kunde inte anses vara fallet med avstängningen. Denna var visserligen
verkställd och någon återgång var ej tekniskt möjlig beträffande avstängningens
faktiska sida. En avstängning har emellertid inte bara
den rent faktiska effekten att eleven utestängs från undervisningen.
Den utgör som framgår av rubriken i skolstadgan en åtgärd för elevs
tillrättaförande. Den har därför också karaktär av disciplinär bestraffning.
Denna karaktär vidlåder beslutet även efter det att själva avstängningen
fullbordats. På samma sätt som ett beslut om arreststraff
prövas i sak efter överklagande, även om straffet redan verkställts, och
upphävs, om det finnes felaktigt, bör därför ett avstängningsbeslut prövas
i sak och undanröjas om det finnes felaktigt, oaktat avstängningen
redan ägt rum. Eleven har i ett sådant fall ett berättigat anspråk på att
få prövat om den misskrediterande bestraffning som ligger i avstängningen
var befogad eller ej. Jag anser därför att länsskolnämnden
handlade fel då länsskolnämnden underlät att sakpröva besvären över
avstängningsbeslutet. Man står emellertid här inför en processuell bedömningsfråga
som ej är helt lätt. Vägledande praxis saknas i stort
sett och frågan synes ej heller behandlad i litteraturen. Det kan därför
inte rimligen läggas länsskolnämnden till last som tjänstefel att besvärsärendet
avgjordes på sätt skedde. Jag begränsar mig därför till att
ge länsskolnämnden del av min uppfattning om hur nämnden bort
pröva besvären.

Den nu gjorda bedömningen av länsskolnämndens handläggning väcker
frågan om det från handläggning avskrivna besvärsärendet av länsskolnämnden
kan återupptas till handläggning för den sakprövning som
enligt min mening bort ske. Man står här inför en förvaltningsprocessuell
fråga som ej är helt lätt att besvara. Jag har inte i rättspraxis funnit
något belägg för att hinder skulle föreligga mot återupptagande till
handläggning av ett felaktigt avskrivet ärende och kan ej heller finna
att några verkligt avgörande betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt
skulle kunna anföras däremot i ett besvärsärende av det slag som det
gällde. Tvärtom talar ju hänsynen till de enskilda elevernas rätt för
att saken tas upp till prövning och några motstående intressen finns ej

478

som kan äventyras. Att gå resningsvägen kan sägas utgöra en onödig
omgång. Å andra sidan har jag ej heller I praxis kunnat finna något
exempel på att ett dylikt återupptagande utan resning godkänts av regeringsrätten.
Det ankommer nu på länsskolnämnden att självständigt
avgöra om besvärsärendet skall tas upp igen för sakprövning (jfr Westerberg,
Om rättskraft i förvaltningsrätten, s. 805, som dock handlar
om awisningsbeslut och inte avskrivningsbeslut).

I ytterligare ett ärende — föranlett av klagomål från Sven-Olof
Johansson, fosterfar till Lars L. — var upplyst att skolstyrelsen i Ekerö
kommun 9.11.1970 meddelat följande beslut.

Vikarierande studierektorn vid Tappströmsskolan anmäler upprepade
olämpliga uppträdanden av elev i åk 7. Han redogör muntligt för ärendet
och anhåller om skolstyrelsens beslut jämlikt skolstadgan 6 kap.
30 §.

Anmälan avser eleven Lars L.

På förslag av vik. studierektorn beslutar skolstyrelsen att eleven omhändertages
under närmaste veckan av skolans lärare. Under tiden tages
kontakt med Boo barnavårdsnämnd för närmare upplysningar om
elevens tidigare beteende. Sker ingen bättring efter den gångna veckan
eller efter den tid som lärarna finner lämpligt, beslutar skolstyrelsen
att avstängning skall ske under en tid av 14 dagar. Under denna tid
skall föranstaltas om psykologisk undersökning av eleven.

Om kontakt mellan skolstyrelsen och föräldrar skall ske, utser skolstyrelsen
skolchefen och ordföranden att sköta denna kontakt.

Efter utredning av ärendet anförde JO Lundvik bl. a. följande.

Mot skolstyrelsens handläggning måste anmärkas, att skolstyrelsen
icke före sitt beslut den 9 november 1970 samrått med barnavårdsnämnden
i Boo i avstängningsfrågan eller berett Lars och Johansson
tillfälle att yttra sig därom. Det är möjligt att skolstyrelsen menat sig
kunna bortse från skolstadgans krav på kommunikation eftersom beslutet
ju icke gick ut på omedelbar och ovillkorlig avstängning och
kommunikation senare skulle ske. Icke desto mindre väcker förfarandet
betänkligheter. Beslut bör icke fattas utan att ärendet blivit berett
och till beredningen hör att man inhämtar yttranden från dem som
är närmast berörda.

Beträffande innehållet i skolstyrelsens beslut vill jag framhålla, att
skolstadgan icke räknat med förekomsten av villkorliga avstängningsbeslut.
Jag delar de betänkligheter som länsskolnämnden givit uttryck
åt inför användandet av en sådan metod. Det kan icke anses vara lämpligt
att myndigheter runt om i landet börjar — låt vara i bästa välmening
— anlita metoder som saknar stöd i lag eller författning.

Jag vill vidare påtala, att det av skolstyrelsens beslut icke klart framgår
vem som skulle fatta ett eventuellt blivande beslut om att avstängningen
skulle gå i verkställighet. På en så viktig punkt borde beslutet
ha gett tydligt besked. Om ej skolstyrelsen kunnat falla tillbaka på nå -

479

got sådant delegationsbemyndigande sorn avses i 15 § skollagen, hade
beslutet självfallet bort fattas av skolstyrelsen i plenum.

Om skolstyrelsens beslut som avses i det här aktuella författningsrummet
— 6 kap. 30 § skolstadgan av år 1962 — skall föräldrarna snarast
underrättas. Även på denna punkt har det brustit, I det1 att underrättelsen
nådde Johansson först efter 14 dagar. Detta måste anses så
mycket mera anmärkningsvärt som meningen ju var, att man skulle se
om Lars bättrade sig under veckan efter beslutet. Johansson hade bort
genast underrättas så att han i sin mån kunnat medverka till Lars’ tillrättaförande.

Beslutskompetens och beslutsordning beträffande tillhandahållande
av läroböcker i grundskolan

Stadsfullmäktige i Södertälje beslöt vid sammanträde 27.1.1969 att
bemyndiga skolstyrelsen att delegera sin beslutanderätt enligt en vid
framställning härom från skolstyrelsen fogad bilaga. Enligt bilagan
skulle till skoldirektören få delegeras att besluta bl. a. om antagande
av nya läroböcker. Med stöd av fullmäktiges bemyndigande delegerade
skolstyrelsen 10.2.1969 sin beslutanderätt på sätt angetts i bilagan.

Vid sammanträde med skolstyrelsen 13.4.1971 diskuterades bl. a. skolans
budget. Under § 114 antecknades att beredningsutskottet övervägt
olika möjligheter att göra besparingar. Vissa rationaliseringar kunde
vara möjliga att göra, exempelvis på läromedelssidan, men kostnaden
för läromedel ökade i rask takt. Frågorna borde närmare penetreras
och skulle närmare utredas i samband med budgetskrivningen.

Skoldirektören Folke Mårtensson beslöt 27.4.1971 på skolstyrelsens
vägnar att godkänna ett föreliggande förslag till läroböcker för läsåret
1971/72 i Södertälje grundskola. I listan över läroböckerna fanns också
en kolumn, i vilken markerats om boken skulle överlämnas till eleven
som gåva (G) eller om den skulle hållas i förråd (F). I detta hänseende
skilde sig listan dock i princip inte från föregående års motsvarande
listor.

Skoldirektörens beslut anmäldes vid sammanträde med skolstyrelsen

10.5.1971 och anteckning härom togs in i protokollet från sammanträdet
under § 169. Enligt vad som inhämtats under hand skedde det utan
diskussion.

Vid sammanträde med skolstyrelsen 14.6.1971 beslöts skrivelse till
budgetförslag för år 1972. I detta anförde styrelsen bl. a.

Skolstyrelsen vill då notera att anslagen för läromedel över driftsbudgeten
är oförändrat avseende kostnaden per elev. Delvis har detta
samband med angivna orsaker. Framförallt har ansetts angeläget att

480

skapa tidsmässigt utrymme för en diskussion kring formerna för uppfyllandet
av kravet om fria läromedel. Det står redan nu klart för styrelsen
att frågan inte är enkel. Det kan således konstateras att övergång
till lån i stället för gåva eller klassuppsättning i stället för gåva
inte är generellt framkomliga vägar. Båda formerna för ersättning av
gåvosystemet rymmer effekter som noga skall övervägas före beslut.
Den oförändrade kostnaden/elev har dock möjliggjorts genom begränsade
åtgärder i angiven riktning.

Sedan i samband med terminsstarten hösten 1971 från föräldrars
och andras sida riktats kritik mot den begränsade utsträckning i vilken
läroböcker tillhandahölls som gåva, upprättade bitr. skoldirektören
Lars-Olof Sjöberg 27.9.1971 en promemoria för rektorerna i grundskolan
angående information till föräldrar om läroböcker. I denna anfördes
bl. a.

Elev vid grundskolan skall i skälig omfattning tillhandahållas materiel
som fordras för en tidsenlig undervisning.

Elev vid grundskolan får behålla egentliga läroböcker, arbetsböcker
och förbrukningsmateriel. Vid anfordran skall dock återlämnas dels
vissa läroböcker och läseböcker, särskilt om de skall användas kortare
tid, dels förbrukningsmateriel, som utan olägenhet kan användas på
lärorummet av olika klasser och grupper (Skolstadgan 2 kap. 27 §).

Kommentar: Något avsteg från principen om fri skolmateriel har ej
beslutats, men omfattningen av vad eleven får som gåva kan variera
beroende på de ekonomiska medel som står till buds. Skolstyrelsen,
liksom övriga styrelser och nämnder, är bunden till den ekonomiska
ram, som kommunfullmäktige fastställer.

Läromedlen har de senaste åren förändrats till sin karaktär. I skolan
arbetade man tidigare i stort sett med läroboken som enda hjälpmedel.
Under senare år har läroboken i ökande omfattning kompletterats med
bildband, ljudband, stordior, filmer, övningsböcker etc. Utvecklingen
har nu lett till att den traditionella läroboken ersatts med lärobokspaket
omfattande t. ex. grundbok, studiebok, övningsbok, AV-sats m. m.
Detta har givetvis medfört ökade kostnader.

I den situationen har det bl. a. av ekonomiska skäl varit omöjligt att
som gåva tillhandahålla eleverna samtliga delar av lärobokspaketet.
Däremot finns i skolan all den materiel som eleven behöver i arbetet
där. I vissa ämnen framförallt i färdighetsämnen (språk och matematik)
får eleven textbok resp. grundbok och studiebok. I So- och No-ämnen
och i viss utsträckning svenska får eleven endast studiebok, under det
att grundboken finns i klassuppsättning.

Denna ändring som införs på försök under läsåret 1971/72 kan också
ses som ett led i en strävan att så mycket som möjligt förlägga elevens
arbete till skoltid. Självfallet skall det finnas möjlighet att låna hem
även sådana delar av studiematerialet, som normalt ej ges som gåva.
Detta gäller framförallt elever, som av en eller annan anledning är
förhindrade att deltaga i skolarbetet.

Som svar på en av Gunnar Wallmark i kommunfullmäktige 15.12.1971
gjord interpellation anförde skolstyrelsens ordförande Lennart Andersson
28.1.1972 bl. a. följande.

481

Som en följd av läroplanens intentioner har den gamla läroboken
eller läxboken ersatts med ett s. k. lärobokspaket. Detta rymmer i princip
en grundbok, en studiebok, en lärarhandledning samt kompletterande
materiel i form av bild- och ljudband m. m. Den diskuterade
åtgärd som vidtagits innebär att eleverna på högstadiet inte erhåller
grundboken som gåva i svenska, natur- och samhällsorienterande
ämnen. Motsvarande åtgärd har vidtagits på låg- och mellanstadiet.
Grundboken i nämnda ämnen finns som klassuppsättningar i skolan. I
samtliga ämnen lämnas studieboken som gåva.

Grundboken kan karaktäriseras som faktabok med beskrivande innehåll,
studieboken som koncentrerad faktabok av exemplifierande karaktär.
Den sistnämnda utarbetas i viss utsträckning av eleven själv
genom besvarande av frågor och genom övriga anteckningar. Erforderliga
fakta för bearbetning av studieboken erhålls genom lärarens undervisning,
grundboken samt övriga läromedel. Det bör här också framhållas
att grundboken i många ämnen utformats med en betydligt allsidigare
såväl text- som bildinformation jämfört med tidigare lärobok.

Kommunens skyldigheter angående tillhandahållande av läroböcker
regleras i skollagen 5 kap. 26 § och skolstadgan 2 kap. 27 §. De uttryck
som därvid ges i frågan kan generaliseras i stadgans egna ord »Elev
i grundskolan skall i skälig omfattning tillhandahållas materiel som
fordras för en tidsenlig undervisning». Stadgan lämnar därutöver vissa
preciseringar.

I anslutning härtill och till ett regeringsrättsutslag angående lagenligheten
av ett tillämpat lärobokssystem i Västervik har centralt ifrågasatts
möjligheten till ett lånesystem i stället för ett gåvosystem och
lokalt om det aktuella systemet i Södertälje är lagenligt. Beträffande
lånesystemet — där eleven disponerar boken som lån i stället för gåva
— har bl. a. Stockholm, som tillämpat systemet och prövat det juridiskt,
inte funnit skäl frångå det. Det är min uppfattning att även Södertäljesystemet
— som tillämpas även i andra kommuner — väl fyller stadgans
krav och därmed varje juridisk prövning.

Redan läsåret 1970/71 hade vissa läroböcker, men i mycket begränsad
omfattning, tillhandahållits enligt det nu diskuterade systemet. Trots
den kraftiga uppräkningen syntes vid upprättande av budgetförslaget
som troligt att klassuppsättningarna måste omfatta flera ämnen läsåret
1971/72.

Detta framhölls för budgetberedningen genom att understryka vad
skolstyrelsen framhållit i sin budgetskrivelse till 1971 års budgetförslag.

»Fr. o. m. 1.7.1970 införes ny läroplan för grundskolan med successiv
tillämpning och med början för årskurserna 1, 4 och 7. Läroplanen
avser att ge förutsättningar för en allmän standardhöjning av grundskolan
genom nya arbetsmetoder, nya aktiviteter etc. Såväl skolöverstyrelsen
som kommunförbundet har gett uttryck för den meningen att
införandet av den nya läroplanen inte behöver medföra extra kostnader.
Skolkommittén anser uppfattningen som verklighetsfrämmande om
läroplanens intentioner skall förverkligas. Skolkommittén har dock
funnit skäl iaktta försiktighet beträffande förändringar i bl. a. läromedélsuppsättningen
då erfarenheter måste vinnas och läromedlen successivt
anpassas till verksamheten. Skolkommittén har för avsikt att ytterst
noggrant följa kostnadsutvecklingen på läromedelssidan och med bibehållen
målsättning om hög standard med olika åtgärder söka minimera
kostnaderna.»

16 Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

482

Den anpassning av läromedlen till verksamheten som skolkommittén
framhöll som angelägen har vidtagits bl. a. med dagens interpellation
som följd. Självklart har åtgärden vidtagits främst, eller t. o. m. enbart
av kostnadsskäl då en tillämpning av läroplanens intentioner kan åstadkommas
även med grundboken som gåva.

I skrivelse, som kom in till JO 18.2.1972, hemställde Vera Gustafsson
om prövning av lagligheten i den försöksverksamhet som i skolstyrelsens
regi bedrevs vid grundskolan i Södertälje i fråga om tillhandahållande
av läroböcker. Enligt hennes mening stred det mot skolstadgan
att tillhandahålla läroböcker som lån. Hon uppgav vidare att hon
ämnat överklaga det beslut som försöksverksamheten grundade sig på
men inte kunnat få fram något sådant. Skrivelsen remitterades till länsskolnämnden
i Stockholms län för yttrande efter hörande av skolstyrelsen
i Södertälje.

Skolstyrelsen hade 10.2.1972 tillskrivit Svenska kommunförbundet
rörande formerna för tillhandahållande av fria läromedel i grundskolan.
I sitt yttrande till länsskolnämnden med anledning av JO-remissen hänvisade
skolstyrelsen till kommunförbundets svar 25.2.1972. Från detta
antecknas här.

Kommunförbundet gjorde den 2.12.1971 en förnyad framställning
till regeringen om författningsändring beträffande fria läromedel som
gåva eller som lån. Framställningen ingick i ett större »paket» av aktuella
författningsfrågor. Därvid framhöll Kommunförbundet följande:

»I skolstadgan 2: 27, andra stycket, anges vilka slag av läromedel
eleven får behålla respektive vid anfordran skall återlämna.

Utvecklingen på läromedelsområdet går f. n. snabbt, och det
är inte längre möjligt att på samma sätt som tidigare skilja mellan
läroböcker och andra läromedel. Läromedelsutredningen (LU)
har belyst detta förhållande och framhållit, att läromedlen i princip
bör betraktas som en gemensam resurs i skolan. LU har också
beskrivit hur den kollektiva läromedelsuppsättningen f. n. ökar
i skolan, sedan behovet av individuella egna läromedel minskar.
Detta hänger bl. a. samman med strävan att koncentrera elevens
skolarbete till schemalagd tid i skolan och minska hemarbetets
omfattning.

Kommunförbundets styrelse har i yttrande 4.9.1970 över LU:s
betänkande »Fria läromedel» som sin mening framhållit, att det
måste få bli en lokal bedömning i kommunerna, vad eleverna
skall ha som gåva och vad som efter användande kan återgå till
det centrala läromedelsförrådet. Förbundsstyrelsen menade därför
att skolstadgans 2 kap. 33 § andra stycket (nu skolstadgan 2: 27
andra stycket) är otidsenligt och borde utgå.

Förslag: Skolstadgan ändras enligt vadi ovan angetts.»

Vid sammanträffande mellan vissa statsråd och Kommunförbundets
styrelse har frågan också dryftats muntligen men ännu inte fått någon
lösning.

Frågan om kommunal frihet att lokalt avväga gåvo- och lånesystemen

483

har motionsvägen aktualiserats även i riksdagen 1972. Såvitt vi har oss
bekant finns åtminstone både en socialdemokratisk och en folkpartistisk
motion i detta ämne.

Vi vill utöver det ovan redovisade också lämna följande upplysningar.

I kommunerna är det vanligt med blandformer av gåvor och lånesystem.
Detta är också i full överensstämmelse med skolstadgans formulering.
Sålunda har under många år läroböcker och läseböcker i
större eller mindre utsträckning tilldelats eleverna som lån. Beträffande
dyrare läromedel såsom lexikon, räknesticka, ritbestick o. d. har
låneformen varit det vanligaste. De senare åren har många kommuner
vidgat låneformen, och det torde inte vara svårt att finna exempel på
kommuner som gått lika långt som Södertälje eller längre i fråga om
lånesystem. Bedömningen i kommunerna görs i allmänhet ämne för
ämne och bok för bok. Att undanta grundboken (faktaboken) i ett
begränsat antal ämnen från gåvoprincipen och tillhandahålla boken
som klassuppsättning anser vi ligga inom ramen för den frihet som skolstadgan
ger kommunen, i synnerhet som studieboken i samma ämnen
blir gåvobok.

För egen del anförde skolstyrelsen bl. a.

Den av skolstyrelsen vidtagna åtgärd som klaganden vänder sig emot
innebär att eleverna på högstadiet inte erhåller grundboken som gåva
i svenska, natur- och samhällsorienterande ämnen. Motsvarande åtgärd
har vidtagits på låg- och mellanstadiet. Grundboken i nämnda ämnen
finns som klassuppsättningar i skolan. I samtliga ämnen lämnas studieboken
som gåva.

Skolstyrelsen har därvid i princip sett grundboken jämförbar med
biblioteksböcker, andra faktaböcker i klassuppsättningar m. m. och tillgängliga
för hemlån vid särskilda behov under kort tid.

Systemet kan därför också sägas bygga på uppfattningen att studieboken
utgör vad stadgan karaktäriserar som »egentliga läroböcker».

Skolstyrelsen diskuterade vidare innebörden av begreppet »egentliga
läroböcker» mot bakgrund av en analys av författningar som reglerar
läroboksområdet. Härvid konstaterades att statens läroboksnämnd i
läroboksförteckning tar upp såväl grundbok som studiebok i ett ämne.
Enligt kungörelsen (1948: 613) om granskning av vissa läroböcker skiljs
bl. a. mellan »egentliga läroböcker i teoretiska läroämnen» och »arbetsanvisningar
med kartor etc.». Skolstyrelsen hade inte kunnat finna att
studieboken utgör arbetsanvisning utan fastmer egentlig lärobok. Eftersom
studieboken tillhandahölls som gåva ansåg skolstyrelsen sig ha fyllt
varje skolstadgans krav.

Länsskolnämnden anförde i sitt yttrande efter att ha citerat ett betänkande
av utbildningsutskottet (UbU 1972: 26) bl. a. följande.

Nämnden finner sig icke kunna, med hänvisning till vad utbildningsutskottet
anfört och till den snabba utvecklingen på läromedelsområdet,
kunna hävda att skolstyrelsen vid sin uppdelning av läroböckerna handlat
i strid med skolstadgans bestämmelser. Nämnden vill också understryka
att skolstyrelserna inom en rad kommuner har tvingats på grund
av den ekonomiska situationen för kommunerna att söka åstadkomma

484

största möjliga besparingar även då det gäller läromedel i skolan. Vikten
av att hålla kommunalskatterna nere har ju också betonats av såväl
regering som riksdag. Liksom kommunens övriga organ så har även
skolstyrelsen att iaktta att dessa riksdagens och regeringens önskemål
iakttas i största möjliga utsträckning. Självklart kan här en intressekonflikt
uppstå mellan olika föreskrifter men det bör anses tillkomma kommunerna
att själva göra avvägningen på detta område.

Nämnden finner för sin del rimligt att eleverna har tillgång till erforderliga
läroböcker i hemmet. Även om skolarbetet skall bedrivas i skolan
i så stor utsträckning som möjligt bör elev ej frånhändas möjligheterna
till studier på egen hand. Det bör ej vara beroende av föräldrarnas
intresse och deras ekonomiska situation, om eleverna har denna möjlighet
eller ej.

Sedan Vera Gustafsson erhållit del av yttrandena i ärendet inkom
hon med påminneler. Hon vidhöll att försöksverksamheten var olaglig
och framhöll att den ej underställts skolöverstyrelsen vilket, enligt vad
hon inhämtat, bort ske. Hon gjorde också gällande att skolstyrelsen vid
sin handläggning av läromedelsfrågan ej uppfyllt sina förpliktelser enligt
företagsnämndsavtalet. Vidare påtalade hon de olyckliga konsekvenser
försöksverksamheten fått i olika hänseenden. Hon förklarade
vidare att hon ej kunnat finna styrkt att försöksverksamheten vilade på
protokollfört beslut. I nu olika hänseenden utvecklade hon vidare sin
mening. Hon uppehöll sig därvid särskilt vid tolkningen av begreppen
»egentliga läroböcker» som elev vid grundskolan skall få behålla och
»vissa läroböcker och läseböcker, särskilt om de skall användas under
kortare tid» som elev vid anfordran skall återlämna. Hon åberopade
skolöverstyrelsens cirkulär 1.4.1959 med anvisningar angående införande
av läroböcker och hävdade att den uppdelning som där gjorts i
»böcker som ålägges lärjungarna till regelmässig användning vid undervisningen»
och »övriga böcker» bör vara vägledande för tolkningen.
En grundbok (faktabok) måste anses tillhöra den förra kategorin. Hon
åberopade vidare uttalanden av läromedelsutredningen (SOU 1971: 91),
av vilka hon ansåg framgå att med lärobok enligt läroplan för grundskolan
(Lgr 69) måste avses grundbok medan studiebok utgör supplerande
material. Hon framställde också kritik mot den uppläggning försöksverksamheten
fått.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande följande.

Föreskrifterna om kommuns skyldighet att tillhandahålla eleverna
i grundskolan läromedel fanns från början intagna i 2 kap. 33 § skolstadgan
men överflyttades vid 1971 års nyutgåva av skolstadgan till 2
kap. 27 § skolstadgan. I samband därmed underkastades de vissa redaktionella
ändringar. Föreskrifterna är så uppbyggda att först som huvudregel
anges att elev i grundskolan i skälig omfattning skall tillhandahållas
materiel som fordras för en tidsenlig undervisning. Av denna
regel om tillhandahållande framgår inte om materielen skall utlämnas

485

som gåva eller som lån. Denna fråga regleras i paragrafens andra
stycke. Där sägs att elev skall få behålla egentliga läroböcker, arbetsböcker
och förbrukningsmateriel. Detta skall alltså i princip tillhandahållas
som gåva. Kommun medges emellertid rätt att återfordra vissa
läroböcker och läseböcker, särskilt om de skall användas kortare tid,
samt förbrukningsmateriel som utan olägenhet kan användas på lärorummet
av olika klasser och grupper. Regleringen innebär sålunda i
fråga om läroböcker och läseböcker att sådana i princip skall tillhandahållas
som gåva, men att vissa läroböcker och läseböcker i stället får
tillhandahållas som lån bl. a. om de skall användas kortare tid. Föreskrifternas
förhistoria bidrar till att belysa vad som åsyftas.

Regleringen går tillbaka på föreskrifter som fanns intagna i 2 § kungörelsen
(1946: 292) angående statsbidrag för tillhandahållande av fria
läroböcker m. m. åt lärjungar vid folk- och småskolor. I dessa angavs
bl. a. följande.

Som villkor för statsbidraget skall gälla

att skoldistriktet kostnadsfritt tillhandahåller varje lärjunge för undervisningen
erforderlig undervisningsmateriel, såsom egentliga läroböcker,
läseböcker, bredvidläsningsböcker, arbetsböcker och förbrukningsmateriel,
skoldistriktet obetaget att besluta, att tilldelningen av blyertspennor
och radergummi skall begränsas till visst antal per lärjunge och läsår;

att egentliga läroböcker, arbetsböcker och förbrukningsmateriel, varvid
som läroböcker jämväl räknas psalmbok samt de för läsningens inlärande
nödiga läseböckerna i klasserna 1—3, utlämnas såsom gåva,
dock att skoldistriktet äger besluta, att sådan förbrukningsmateriel,
som utan olägenhet kan användas på lärorummet av olika klassavdelningar,
såsom vattenfärglådor, färgpenslar, färgkritor, linjaler och dylikt,
skall tillhandahållas lärjungarna såsom lån.

I det departementschefsuttalande (prop. 1946:59 s. 15), på vilket
föreskrifterna vilade, hade anförts bl. a.

Mot de sakkunnigas förslag, att det allmänna skulle helt svara för
kostnaderna för undervisningsmateriel åt folkskolans lärjungar, ha i
vissa remissyttranden framförts erinringar av principiell natur. Man
har nämligen icke ansett riktigt, att undervisningsmaterielen skulle tillhandahållas
kostnadsfritt utan behovsprövning. Jag är emellertid för
egen del övertygad om, att man vid ställningstagandet till de sakkunnigas
förslag kan och bör bortse från dessa erinringar. Oavsett vilken
ståndpunkt man må intaga till nämnda principfråga, synas nämligen
starka skäl, såväl socialpolitiska och pedagogiska som rent praktiska,
tala för att folkskolorna böra kostnadsfritt för eleverna tillhandahålla
den för undervisningen nödvändiga materielen. Jag ansluter mig således
till de sakkunnigas förslag på denna punkt, vilket tillstyrkts i det övervägande
flertalet remissyttranden. Jag erinrar, att även riksdagen nyligen
uttalat sig för genomförandet av en dylik ordning.

Beträffande frågan om den fria undervisningsmaterielen bör lämnas
såsom lån eller gåva, anföra de sakkunniga, att det numera icke råder
någon meningsskiljaktighet om, att arbetsböcker och förbrukningsmateriel
böra utlämnas helt som gåva, om man överhuvudtaget tillämpar

486

principen om fri materiel. Detta synes självklart. Beträffande läroböcker,
vilka lämpligen kunna indelas i tvenne grupper, egentliga läroböcker
och läseböcker, ansluter jag mig även till de sakkunnigas mening,
att egentliga läroböcker böra lämnas som gåva samt att läseböcker
för folkskolan ävensom bredvidläsningsböcker och biblar lämnas såsom
lån. Dock instämmer jag med skolöverstyrelsen däri, att för 3:e läsåret
läsebok bör betraktas såsom lärobok och följaktligen lämnas som gåva
till eleverna. Självklart är, att psalmboken bör räknas till lärobokskategorien.

Effektiv kontroll bör från skolan utövas över böckernas vård, och
varje elev bör, utom i rena undantagsfall, endast erhålla en bok av
varje slag. Beträffande förbrukningsmateriel synes det böra vara skoldistrikten
obetaget att göra den inskränkningen, att sådana förbrukningsartiklar,
vilka utan olägenhet kunna användas på lärorummet av
olika klassavdelningar, exempelvis färglådor, färgpenslar, färgkritor, linjaler
och dylikt, tillhandahållas eleverna såsom lån.

Genom beslut 5.3.1948 anbefallde Kungl. Majit skolöverstyrelsen att
delge skoldistrikten vissa rekommendationer i besparingssyfte, vilka
lämnats av sakkunniga för utredning rörande en allmän översyn av
regleringen av den inhemska pappersförbrukningen. De sakkunniga
hade ansett önskvärt att skoldistrikten, där det var möjligt, träffade
överenskommelse med målsmännen om att böcker som endast användes
under kortare tid (s. k. ettårsböcker) och som inte hade något större
värde från upplysningssynpunkt för eleven efter slutad skolgång — i
första hand småskolans böcker — återlämnades till skolan.

I en 27.11.1950 upprättad promemoria ifrågasatte 1950 års besparingsutredning
åtgärder i syfte att nedbringa statsverkets kostnader för
tillhandahållande av fria läroböcker. I promemorian betonade utredningen
att den inte åsyftade ingrepp som i grundläggande avseende skulle
rubba ordningen, vilken torde fylla en viktig social och pedagogisk
funktion. Enligt utredningens mening borde emellertid sådan jämkning
av nuvarande bidragsgrunder ske att utlämnande av läro- och läseböcker
i princip skulle betraktas som lån. Utredningen avsåg därvid
i första hand de s. k. ettårsböckerna men även beträffande övriga böcker
syntes det inte minst från uppfostringssynpunkt vara till fördel att
slopa gåvoprincipen. Utredningen fann det påkallat att ytterligare kompletterande
bestämmelser infogades i statsbidragskungörelsen i syfte att
begränsa utlämnandet av läro- och läseböcker. Departementschefen
anförde (prop. 1951: 1 Bil. 10 s. 320) om utredningens förslag att det
inte rubbade principen om fri skolmateriel och att han i huvudsak kunde
ansluta sig till de synpunkter som utredningen anfört i fråga om önskvärdheten
av att läroböcker i ökad omfattning utlämnades som lån och
ej som gåva. Han fann det lämpligt att varje skoldistrikt fick avgöra
om och i vad mån läroböckerna, framför allt de som är avsedda att
användas under kortare tid, skall utlämnas som gåva eller lån. Den
ändringen gjordes härefter (1951: 557) i statsbidragskungörelsen att det

487

avsnitt i 2 § som handlade om tillhandahållande som lån i! stället för
som gåva fick följande lydelse.

Dock att skoldistrikt äger besluta, att dels vissa läro- och läseböcker,
särskilt sådana som äro avsedda att användas under kortare tid, dels ock
sådan förbrukningsmateriel, som utan olägenhet kan användas på lärorummet
av olika klassavdelningar, såsom vattenfärglådor, färgpenslar,
färgkritor, linjaler och dylikt, skola tillhandahållas lärjungarna såsom
lån.

Via 212 § folkskolestadgan (1958: 399) kom föreskrifterna sedan in

1 2 kap. 33 § skolstadgan för att sedan som nämnts flyttas till 2 kap.
27 § skolstadgan.

Tillämpningen av föreskrifterna i 2 kap. 27 § skolstadgan (tidigare

2 kap. 33 §) har prövats av regeringsrätten i mål återgivet i RÅ 1971
U 6. Målet gällde besvär över beslut av stadsfullmäktige i Västervik att
eleverna inom stadens skolorganisation skulle återlämna erhållna läroböcker,
dock med rätt för elev att mot låg ersättning behålla läroböcker
i önskad omfattning. I länsstyrelsens utslag anfördes.

Av 2 kap. 33 § skolstadgan framgår, att grundskolans elever med
vissa i lagrummet angivna undantag omedelbart blir ägare till egentliga
läroböcker, arbetsböcker och förbrukningsmaterial, som tillhandahålles
av kommunen. Stadsfullmäktiges klandrade beslut har däremot den
innebörden, att läroböcker skall tillhandahållas av kommunen såsom
lån med möjlighet för eleverna att vid läsårets utgång förvärva sådana
böcker i önskad omfattning mot viss kontant ersättning. Enär de av
stadsfullmäktige antagna föreskrifterna — såvitt angår grundskolans
elever — sålunda står i strid mot bestämmelserna il 2 kap. 33 § skolstadgan
prövar länsstyrelsen lagligt att med undanröjande av klandrade
beslutet återförvisa ärendet till stadsfullmäktige i Västervik för ny
laglikmätig behandling.

Regeringsrätten lämnade stadsfullmäktiges besvär över utslaget utan
bifall.

Av rättsfallet framgår att det inte går att tillämpa medgivandet i
andra meningen av 2 kap. 27 § andra stycket skolstadgan om att vissa
läroböcker och läseböcker får återkrävas så att alla läroböcker och
läseböcker återkrävs. Det går med andra ord inte att med tillämpning
av medgivandet i andra meningen totalt urholka det som i första meningen
framställts sorn huvudregel, nämligen att eleven skall få behålla
egentliga läroböcker, arbetsböcker och förbrukningsmateriel.
Rättsfallet ger däremot ingen ledning för bedömningen av hur långt
en kommun kan gå i fråga om anfordran på återlämnande av läroböcker
och läseböcker utan att träda elevens rätt att få behålla egentliga
läroböcker, arbetsböcker m. m. för när. Medgivandets förhistoria
ger heller inte annat än vag vägledning i det läge som numera råder
på läroboksfronten. Uppenbarligen står man här inför en mycket
vansklig gränsdragningsfråga som knappast låter sig besvara generellt.

488

Utbildningsutskottet anförde i sitt förut åberopade betänkande i anledning
av motioner angående tillhandahållande av läromedel åt elever
i grundskolan (UbU 1972: 26), att utskottet delade motionärernas
uppfattning att det genom den snabba utvecklingen på läromedelsområdet
inte är lika lätt som förut att definiera t. ex. begreppen »egentliga
läroböcker» och »vissa läroböcker och läseböcker» i 2 kap. 27 §
skolstadgan och erinrade om att eleverna skall erhålla de förstnämnda
böckerna som gåva och de sistnämnda som lån. Utskottet fann vidare
att den andel läromedel som eleverna erhåller som gåva fortsättningsvis
bör vara oförändrad jämfört med tidigare praxis. Med hänsyn till
de olägenheter som visat sig följa av påtalad oklarhet i skolstadgan
var det emellertid enligt utskottets mening angeläget att det ifrågavarande
andra stycket i paragrafen utformas så att det — inom ramen
för vad som sägs i första stycket — ger kommunerna större frihet att
avgöra vilka läromedel som skall lämnas som gåva respektive lån till
eleverna i grundskolan. Riksdagen beslöt på utskottets förslag att ge
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet sålunda anfört om 2 kap. 27 §
skolstadgan. Frågan är sålunda numera beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

Jag delar utskottets uppfattning att det påtalade stycket i 27 § inte
är så utformat att det i dagens läge ger den ledning som behövs för
gränsdragningen mellan vilka läro- och läseböcker som kommun skall
vara skyldig att tillhandahålla som gåva och vilka läro- och läseböcker
som kommun skall få tillhandahålla som lån. Tillägget i andra meningen
att lånesystemet skall kunna komma i fråga särskilt beträffande
böcker som skall användas kortare tid antyder visserligen att det
inte är meningen att böcker som skall användas längre tid och så att
säga utgöra stomme för inlärningen skall få tillhandahållas endast som
lån utan att beträffande sådana böcker skall gälla huvudregeln om
tillhandahållande sorn gåva. Erinras kan här också om den tanke, som
framskymtade i 1948 års beslut, om att elev borde få behålla böcker
som var av värde för honom efter slutad skolgång. Några säkra slutsatser
tillåter dock inte lydelsen. Den utesluter ju inte att också andra
läro- och läseböcker än sådana som bara skall användas kortare tid
får tillhandahållas som lån i stället för gåva och 1951 års departementschefsuttalande
kan uppfattas som carte blanche för kommunerna att
avgöra vilka böcker som skall utlämnas som gåva respektive lån. Samtidigt
bör dock framhållas att så som andra stycket skrivits tillhandahållande
genom gåva alltfort bildar huvudregel medan tillhandahållande
genom lån framställts som ett undantag härifrån och att en undantagsregel
enligt allmänna tolkningsprinciper skall tolkas restriktivt.
Med en restriktiv tolkning skulle den i Södertälje grundskola lanserade
ordningen för tillhandahållande av läroböcker inte kunna anses
författningsenlig. Utrymme finns emellertid med hänsyn till vad

489

sorn förekommit under lagstiftningens lopp otvivelaktigt också för en
mindre restriktiv tolkning enligt vilken det visserligen kan framstå
som tveksamt om ordningen i fråga är författningsenlig men ej går
att bestälnt förutsäga hur den skulle bedömas vid en domstolsprövning.
Det är enligt min mening olyckligt att författningstexten är så
utformad att den lämnar rum för sådan ovisshet angående gränsdragningen
och jag instämmer förbehållslöst i utbildningsutskottets slutsats
att en omarbetning av 27 § är påkallad. Vad som förekommit vid
läroboksfrågans behandling i Södertälje kommun bestyrker enligt min
mening också att det från allmän synpunkt är mycket angeläget att
en sådan omarbetning kommer till stånd snarast möjligt. Det är varken
för elever, föräldrar, lärare eller övriga berörda tillfredsställande
att oklarhet råder i ett så viktigt hänseende som det här är fråga om.
Då riksdagen redan anmält behovet av författningsändring hos Kungl.
Maj:t, behöver jag dock ej göra särskild framställning om en sådan.
Jag nöjer mig därför med att tillställa chefen för utbildningsdepartementet
en avskrift av mitt beslut i detta ärende.

Beklagligt nog blev det beslut, varigenom läromedelsordningen med
dess tyngdpunktsförskjutning från gåva mot lån lanserades, inte genom
besvär bragt under länsstyrelsens och regeringsrättens prövning.
Hade beslutet överklagats skulle numera ett vägledande avgörande i
tolkningsfrågan ha förelegat från regeringsrätten. Det är inte möjligt
för mig att i detta hänseende ersätta regeringsrätten. Rättsfrågan är
alltför oklar för att jag skall kunna uttala mig med förvissning om att
därmed inte ge uttryck för annan mening än som regeringsrätten skulle
ha hyst. När det förhåller sig på det sättet bör jag ej göra något
vidare uttalande i rättsfrågan och den av Vera Gustafsson begärda
laglighetsprövningen stannar därmed så att säga på halva vägen.

Vera Gustafsson har hävdat att hon inte funnit styrkt att försöksverksamheten
vilat på protokollfört beslut, medan skolstyrelsen hänvisat
till skoldirektörens 27.4.1971 meddelade och 10.5.1971 hos skolstyrelsen
anmälda beslut. Båda sidor har väl här på sitt sätt rätt. Klart
är å ena sidan att den som velat få lagligheten prövad av den ordning
för tillhandahållande av läroböcker som framgick av det läromedelsförslag
som skoldirektören fastställde 27.4.1971 hade möjlighet därtill
genom att anföra besvär över skoldirektörens beslut. Tiden för anförande
av besvären torde inte ha löpt ut förrän tre veckor efter det
meddelande anslagits om justering av skolstyrelsens protokoll från
sammanträdet 10.5.1971. Å andra sidan var den praktiska möjligheten
för en kommunmedlem att överklaga beslutet ytterst begränsad med
hänsyn till det ytterst diskreta sätt på vilket det avgörande beslutet
meddelades. Det skedde ju utan någon som helst publicitet och varken
av läromedelsförslaget som sådant, av någon till förslaget fogad
skrivelse eller av någon redogörelse i skolstyrelsens protokoll fram -

16* Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

490

gick att en principiellt sett ny avvägning mellan gåva och lån gjorts.
För att komma underfund härmed måste man antingen vara mycket
initierad i saken eller ha tillgång till föregående års läromedelsförslag
och punkt för punkt göra jämförelser.

Skolstyrelsen hade delegerat till skoldirektören att besluta om antagande
av nya läroböcker. Det var därför fullt i sin ordning att det var
Mårtensson som 27.4.1971 fastställde det föreliggande läromedelsförslaget.
Att läromedlen klassificeras i kategorierna G och F samtidigt
som de fastställs för användning i grundskolan är en åtgärd som har
så naturligt samband med godkännandet att det kan anses rymmas
inom befogenheten att besluta om antagande av nya läroböcker. Formellt
sett var därmed Mårtensson kompetent att meddela beslutet om
godkännande av läromedelsförslaget för läsåret 1971/72. Det har heller
inte påståtts från skolstyrelsen att Mårtensson skulle ha överskridit
sina befogenheter och anmälan om beslutet togs till skolstyrelsens protokoll
utan anmärkning.

Samtidigt måste emellertid sägas att det i realiteten var fråga om
något annat än en mer eller mindre rutinmässig klassificering av läroböckerna
i gåvo- och låneböcker. I själva verket var det ju fråga om
införande av nya principer för tillhandahållande av läroböckerna.
Detta framgår särskilt tydligt av att skolstyrelsen i senare sammanhang
betecknat den ordning som lanserades genom läromedelsförslaget
för läsåret 1971/72 som en ändring. Som någon egentlig försöksverksamhet
framstår ordningen dock inte 1 några för mig tillgängliga handlingar
från våren 1971. Den första handling i vilken jag påträffat ordet
försök är skoldirektören Furbergs skrivelse 23.9.1971 till G. Christiansson.
Däri och i promemorian 27.9.1971 till rektorerna talas om »ändring
på försök».

Benämningen försöksverksamhet förefaller mot bakgrund av vad
som faktiskt ägt rum som föga adekvat. Inga handlingar har företetts
som dokumenterar att skolstyrelsen våren 1971 var medveten om att
någon försöksverksamhet i detta ords egentliga mening skulle bedrivas
i fråga om läromedlen under läsåret 1971/72. Å andra sidan finns
det heller inget som tyder på att Mårtensson självrådigt skulle ha utvidgat
området för låneformen. Tvärtom ger handlingarna det bestämda
intrycket att han handlat med skolstyrelsens goda minne och
enligt intentioner som kommit fram under diskussioner i skolstyrelsen.
Mårtensson synes därför varken formellt eller materiellt ha överskridit
sin kompetens vid beslutsfattandet 27.4.1971.

Mot bakgrund av det nu anförda behöver jag inte ingå på de anmärkningar
Vera Gustafsson anfört mot läromedelsordningen som
försöksverksamhet. Däremot finns det all anledning att ta upp Vera
Gustafssons invändning att ordningen ej vilar på protokollfört beslut.
Jag anser att invändningen har fog för sig såtillvida som ändringen i

491

ordningen för tillhandahållandet av läroböcker infördes i det fördolda.
Det finns ju som jag förut anmärkt inte någon skrivelse eller något
protokollsuttalande från våren 1971 som redogör för ändringen
och klargör de överväganden som legat till grund för den nya ordningen.
I praktiken lanserades alltså ordningen bakom ryggen på kommunmedlemmarna
med påföljd att medborgarkontrollen sattes ur spel
och möjligheterna till medborgarmedverkan och offentlig diskussion
försvann. Ett sådant tillvägagångssätt, som brukar kallas kommunalt
mygel, rimmar mycket illa med de idéer som är grundläggande för den
kommunala demokratin. Jag kan därför inte underlåta att ta avstånd
från det sätt på vilket skolstyrelsen tillät frågan om läromedelsförslaget
för läsåret 1971/72 att handläggas. Även om jag sålunda ställer mig
kritisk till skolstyrelsens handlande, anser jag mig dock inte kunna
göra gällande att fråga är om en försummelse som kan läggas skolstyrelsens
ledamöter och övriga för handläggningen ansvariga till last
som tjänstefel och jag avslutar därför ärendet med nu gjorda uttalanden.

Försäljning av tryckt skrift inom skolas område

I flera ärenden har till bedömning förelegat frågan om och i vad
mån en skola kan ingripa mot spridning av tryckt skrift inom skolan.
Flera av ärendena hade aktualiserats av händelser som utspelat sig kring
Clartés skrift »Skolan ljuger». I ett av ärendena gjorde JO Wennergren
följande uttalande.

I 1 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen slås fast att myndighet eller annat
allmänt organ ej får på grund av en tryckt skrifts innehåll hindra
dess spridning bland allmänheten genom åtgärd som inte har stöd i
tryckfrihetsförordningen. Med spridning avses också försäljning av
skriften. I enlighet härmed får en rektor för en skola inte på grund
av en tryckt skrifts innehåll vidta någon åtgärd som innebär hindrande
av skriftens försäljning eller spridning i övrigt bland eleverna i skolan,
om det inte är särskilt sanktionerat i tryckfrihetsförordningen.
Sådan särskild sanktion finns i 6 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen bl. a.
beträffande tryckt skrift som genom sitt innehåll kan verka förråande
eller eljest medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran. Som
exempel har nämnts rashetspropaganda, mordskildringar samt moral
och gängse seder grovt sårande framställningar. Att märka är vidare
att förbudet för det allmännas organ att hindra en tryckt skrifts spridning
endast hänför sig till hindrande som sker med utgångspunkt i
skriftens innehåll. Förbudet gäller däremot inte hindrande som grundas
på ordningsskäl. Såvitt framgår av utredningen har de förbud mot
spridning (försäljning) av tryckt skrift som meddelats vid Bergaskolan
inte skett med utgångspunkt i några bedömningar av skrifternas inne -

492

håll utan enbart av ordningsskäl. De har därför inte stridit mot tryckfrihetsförordningen.

Efter rekommendation av samarbetsnämnden har i skolans ordningsregler
numera intagits den föreskriften att försäljning inom skolans
område är tillåten endast efter särskilt medgivande från samarbetsnämnden.
Föreskriften skall tillämpas också på försäljning av tryckt
skrift. Med anledning av föreskriften vill jag uttala att varken ett totalförbud
mot försäljning av tryckta skrifter inom en skolas område
eller en sådan föreskrift om tillståndstvång som numera antagits strider
mot tryckfrihetsförordningen. I fråga om den senare föreskriften
gäller detta dock endast under förutsättning att samarbetsnämnden vid
sina överväganden av om viss tryckt skrift skall få försäljas eller ej
strikt begränsar sig till en bedömning utifrån ordningsskäl. Medgivande
får ej vägras på grund av skrifts innehåll, om detta inte är sådant som
sägs i 6 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen.

När det inom en skola övervägs om och i vad mån spridning av
tryckta skrifter skall kunna tillåtas, har man att å ena sidan beakta
de betänkligheter som sådan spridning kan inge från ordningssynpunkt,
t. ex. beträffande risker för nedskräpning, trängsel och otrevnad, och
å andra sidan önskvärdheten från allmän synpunkt av fri och allsidig
information. Särskilt beaktande bör enligt min mening i det sistnämnda
hänseendet fästas vid att läroplanen uppmuntrar till medvetenhet
och vakenhet i samhällsfrågor jämte politiska frågor och förutsätter
att politiska skolföreningars verksamhet främjas. Intet har emellertid
i detta ärende framkommit som kan ge anledning till kritik för motarbetande
av läroplanens målsättningar i samband med överväganden
om tillåtligheten av spridning av politiska skrifter inom Bergaskolan.

Till det anförda bör fogas att resonemangen hänför sig till skrifter
som utgör tryckta skrifter i tryckfrihetsförordningens mening. När det
gäller andra skrifter, t. ex. stencilerade skrifter eller textade affischer,
är tryckfrihetsförordningens regler om förbud mot hindrande av spridning
etc. ej tillämpliga. I den praktiska tillämpningen bör dock lämpligen
i möjligaste mån all skriven information behandlas lika oavsett
om den är tryckt eller ej. Det framstår i de sammanhang det här är
fråga om som en konstlad ordning att göra skillnad mellan tryckt information
och på annat sätt framställd information.

493

Övrigt

Skrivelse till riksdagen angående personalkontroll inom riksdagsförvaltningen
och riksdagens verk

I en till riksdagen den 31.10.1972 avlåten skrivelse anförde JO Thyresson
följande.

Med personalkontroll förstås inhämtande av upplysningar ur polisregister
beträffande den som innehar eller avses tillträda tjänst som
är av betydelse för rikets säkerhet.

Bestämmelser om personalkontroll finns i personalkontrollkungörelsen
1969: 446 med ändringar 1969: 545, 1971: 108 och 1972: 505.

Av 3 § första stycket personalkontrollkungörelsen framgår, att personalkontroll
får företagas av ett antal uppräknade, under Kungl. Maj:t
lydande myndigheter och av Allmänna Bevaknings AB och Sveriges
Radio AB. I andra stycket stadgas, att om personalkontroll bör företagas
i fråga om tjänst hos annan myndighet än de i första stycket angivna
skall myndigheten göra framställning därom till Kungl. Maj:t.

Enligt 4 § får personalkontroll företagas endast i fråga om tjänst som
är hänförd till skyddsklass. Tjänst hänföres till skyddsklass 1 eller
skyddsklass 2. Skyddsklass 1 omfattar tjänster som är av synnerlig betydelse
för rikets säkerhet. Skyddsklass 2 omfattar övriga tjänster som
är av betydelse för rikets säkerhet. Kungl. Maj:t bestämmer särskilt för
varje myndighet vilka tjänster som skall hänföras till skyddsklass 1.
Vilka tjänster som skall hänföras till skyddsklass 2 bestämmer Kungl.
Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, vederbörande myndighet.

Som framgår av 7 § kungörelsen skall framställning om utlämnande
av uppgifter för personalkontroll göras hos rikspolisstyrelsen.

Personalkontrollkungörelsen innehåller vidare regler om vilka uppgifter
i polisregister som får lämnas ut och om förfarandet hos rikspolisstyrelsen
samt föreskrifter för kontrollerande myndighet.

Personalkontrollkungörelsen är utfärdad av Kungl. Maj:t och därför
icke tillämplig på riksdagsförvaltningen och riksdagens verk. Jag hade
anledning att uppmärksamma detta i samband med en av mig under
innevarande år verkställd utredning rörande säkerhetspolisen m. m.1

Vid kontakt under hand med representant för riksbankens ledning
har jag blivit upplyst om att man inom riksbanken har behov av att
kunna verkställa personalkontroll i huvudsak efter de riktlinjer som

1 Angående denna utredning se i det föregående s. 43 ff.

494

anges i personalkontrollkungörelsen. Det har tillika uppgivits att man
under hand hänvänt sig till Kungl. Maj:ts kansli under åberopande av
den förut nämnda bestämmelsen i 3 § andra stycket personalkontrollkungörelsen
men att denna väg inte visat sig framkomlig för åstadkommande
av personalkontroll inom riksbanken.

Då det kan föreligga behov av personalkontroll inte endast inom
riksbanken utan även inom riksdagsförvaltningen och andra riksdagens
verk har jag velat bringa nu anmärkta förhållande till riksdagens kännedom.

Handläggningen av ett personalkontrollärende i luftfartsverket

JO Thyresson meddelade 9.8.1972 följande beslut med anledning av
anmälan mot luftfartsverket rörande handläggningen av ett personalkontrollärende.

I skrivelse som inkom hit 10.8.1971 anförde chefen för luftfartsverkets
utrikessektion, avdelningsdirektören Lars Boman, att handläggningen
inom luftfartsverket och rikspolisstyrelsen av ett närmare angivet personalkontrollärende
inte syntes förenligt med det krav på rättssäkerhet
för den enskilde som bl a personalkontrollkungörelsen avsåg att tillgodose.

Efter remiss avgav luftfartsverket yttrande 30.8.1971.

I påminnelser, som inkom hit 7.9.1971, ingick Boman på närmare
kritik mot luftsfartsverket för dess handläggning av personalkontrollärendet.
Boman ifrågasatte också om uppgifter av det slag som rikspolisstyrelsen
meddelat i ärendet skall finnas i styrelsens register och
meddelas en myndighet.

Den av Boman väckta frågan om rikspolisstyrelsens handläggning
såvitt berör nämnda personalkontrollärende har utbrutits som särskilt
ärende, vilket prövats i samband med den mer allmänna utredning jag
gjort rörande säkerhetspolisens verksamhet och vari beslut meddelas
samtidigt med det förevarande beslutet.1

Bomans påminnelser, såvitt de rörde luftfartsverket, föranledde ny
remiss till verket som 12.11.1971 inkom med förnyat yttrande i ärendet.

Boman inkom 11.1.1972 med ytterligare påminnelser.

Den 6.6.1972 har chefen för luftfartsverket, generaldirektören Henrik
Winberg och administrativa direktören i verket Sven Sörenson vid
besök hos mig lämnat kompletterande upplysningar.

1 Den allmänna utredningen rörande säkerhetspolisens verksamhet är redovisad
i det föregående i avsnittet Domstolar m. m., s. 43 ff. Om rikspolisstyrelsens
handläggning av personalkontrollärendet i luftfartsverket se särskilt
s. 44 f, 70 f och 86.

495

Av handlingarna i förevarande ärende framgår följande.

Under hösten 1970 begärde luftfartsverket i personalkontrollsyfte hos
rikspolisstyrelsen uppgifter rörande en vid utrikessektionen anställd
tjänsteman. Den 3.11.1970 delgavs verket vissa uppgifter ur registret
vid rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning. Den 10.11.1970 beslöt verket
om viss begränsning av tjänstemannens befattning med handlingar
sekretessbelagda enligt 3 eller 4 § lagen om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen), dvs handlingar
som rör rikets förhållande till främmande makt eller totalförsvaret.
Beslutet delgavs chefen för utrikessektionen och rikspolisstyrelsen, till
vilken handlingarna återställdes. Den 26.3.1971 beslöt Kungl. Majit om
skyddsklassindelning av tjänsterna vid verket. Den tjänst, varom nu är
fråga, har enligt den nya ordningen inte hänförts till skyddsklass. Beslutet
10.11.1970 upphävdes 23.8.1971. Tjänstemannen har numera lämnat
sin tjänst vid verket.

Rörande beslutet om personalkontroll av tjänstemannen och anledningen
härtill förekom följande.

I yttrandet 30.8.1971 anförde luftfartsverket.

Nya bestämmelser för personalkontroll fastställdes i och med Kungl.
Majits personalkontrollkungörelse av den 13 juni 1969 (nr 446). Tidigare
bestämmelser från 1961 upphörde därvid att gälla. Emellertid fick
personalkontroll ske i samma utsträckning som enligt äldre bestämmelser
till dess Kungl. Majit meddelade särskilda bestämmelser för tjänsters
hänförande till skyddsklasser. Personalkontrollkungörelsen ändrades
den 9 oktober 1969 (nr 545), vilket innebar att två paragrafer tills vidare
inte skulle tillämpas, nämligen 13 § angående möjlighet för den enskilde
att yttra sig i ärende innan uppgift lämnas ut samt 19 § angående skyldighet
för myndighet att underrätta berörd person om att kontroll
begärts.

Den 26.3.1971 meddelades luftfartsverket bestämmelser för skyddsklasstillhörighet.
Formellt fick därmed personalkontrollkungörelsen full
tillämpning.

Det kan alltså konstateras att under hösten 1970 gällde — enligt
äldre bestämmelser — att vederbörande icke hade möjlighet att yttra
sig i ärendet samt att luftfartsverket icke hade skyldighet att underrätta
om att kontroll begärts.

Eftersom personalkontrolfkungörelsen sedan våren 1971 i sin helhet
är i kraft, är numera handläggningsförfarandet annorlunda och de av
Boman påtalade principiella vanskligheterna eliminerade.

Muntligen uppgav Winberg och Sörenson hos mig följande.

Såsom tidigare framhållits i remissyttrande kunde vid den tid då den
anmälda personalkontrollen företogs -— hösten 1970 — de i 1969 års
personalkontrollkungörelse uppställda förutsättningarna för åtgärden
inte vinna tillämpning, enär skyddsklassindelning då ännu ej skett för
luftfartsverkets personal. Förutsättningarna var alltså att hämta i den
tidigare gällande ämbetsskrivelsen från chefen för inrikesdepartementet,
vilken skrivelse givits år 1961.

496

Inom luftfartsverket hade man mot bakgrund av 1961 års ämbetsskrivelse
utbildat en praxis i personalkontrollhänseende innebärande
att alla befattningshavare som kom i kontakt med hemliga handlingar
kontrollerades.

Den befattningshavare som åsyftas i klagomålen, en ung kvinna,
anställdes från början som tillfällig skrivhjälp. Personalkontroll var då
inte aktuell. Som hon visade sig duglig placerades hon så småningom
som sekreterare åt chefen för utrikessektionen (Boman). Som sådan
fungerade hon också som registrator för utrikessektionen, som har egen
registratorsexpedition. Den befattningen var enligt praxis i verket en
av dem som skulle medföra personalkontroll; detta eftersom innehavaren
var i tillfälle att taga del av diplomatpost. Säkerhetschefen i
verket gjorde också omedelbart påpekande om att flickan fått inträda
i en befattning som hon rätteligen borde ha fått först efter personalkontroll.
Säkerhetschefen hade vidare framhållit att i flickans fall syntes
det föreligga särskild anledning, då hon vid flera tillfällen givit uttryck
för mycket extrema åsikter.

Vad som kunde vara särskilt känsligt på utrikessektionen var att det
i diplomatposten ofta fanns angivet de informationskällor som utrikesdepartementet
haft i främmande land.

Vad angår handläggningen av ärendet i luftfartsverket, sedan rikspolisstyrelsens
uppgifter inkommit, angavs i verkets första yttrande
endast att beslutet fattats av verket.

Boman anförde i de första påminnelserna härom.

Den 12.11.1970 visade mig dåvarande säkerhetschefen en kopia av
det beslut verket fattat 10.11.1970. Trots upprepade samtal i ärendet
hade jag inte dessförinnan informerats om att verket avsåg att fatta
något beslut med ledning av rikspolisstyrelsens uppgifter. Om jag i
förväg hade underrättats därom hade jag som ansvarig chef för vederbörande
haft möjlighet att få frågan hänskjuten till verkets generaldirektör.
Ärendet har även i denna del, enligt min mening, handlagts
på ett formellt ej helt tillfredsställande sätt.

Muntligen har Winberg och Sörenson för mig uppgivit härom.

Enligt tidigare praxis i verket beslöts personalkontroll av chefen för
personalsektionen i samråd med säkerhetschefen, varefter säkerhetschefen
— också enligt rutinen — avlät en framställning till rikspolisstyrelsen.
Denna handläggningsform har med generaldirektörens sanktion
tillämpats sedan lång tid. Det är endast i de fall då det från rikspolisstyrelsen
kommer registeruppgifter som ärendet föres upp på
högre nivå. Registeruppgifter har förekommit mycket sällan, kanske
för centralförvaltningens del tre å fyra gånger under de senast förflutna
tjugo åren. Ärendena har då föredragits av administrativa direktören
inför generaldirektören i närvaro av säkerhetschefen.

Beträffande flickan erhölls från rikspolisstyrelsen registeruppgifter,
enligt vilka hon varit verksam inom extremistgrupper och sammanbodde
med en utländsk man med tveksam vandel.

Dessa uppgifter sammanställda med den allmänna uppfattning man
hade, nämligen att hon tycktes mycket extrem i sin politiska uppfattning,
gjorde att man ansåg det mindre lyckat att hon hade tillgång till
det hemliga materialet från utrikesdepartementet. Man kunde inte
bortse från risken att hon skulle röja vad som inte borde röjas.

497

Som en utväg beslöt man att anbefalla chefen för sektionen försiktighet
vid flickans utnyttjande, t ex att slopa den särskilda registreringen
av diplomatposten. De kvarvarande arbetsuppgifterna hade ingen betydelse
ur säkerhetssynpunkt och flickan skulle alltså kunna bibehållas
vid sin tjänst.

Anordningen slog väl ut och man har inte återinfört registrering
av de diplomatiska rapporterna. När det blev aktuell med skyddsklassindelning
fanns inte någon anledning att placera tjänsten i skyddsklass.

Beträffande bedömandet av uppgifterna från rikspolisstyrelsen anmärkte
Boman i sina första påminnelser på verkets uttalande i yttrandet
30.8.1971, att beslutet 10.11.1970 fattats »med ledning» av dessa uppgifter.
Boman anmärkte, att det av yttrandet ej framgick om verket
självständigt prövat betydelsen av uppgifterna ur säkerhetssynpunkt,
om prövningen skett enbart med ledning av uppgifterna eller om verket
haft tillgång även till andra uppgifter om tjänstemannen.

I yttrandet 12.11.1971 anförde verket härom bl. a. följande.

Luftfartsverket utgår från att, d de fall rikspolisstyrelsen lämnar ut
uppgifter om någon ur registret, vederbörande har ansetts vara en i
varje fall potentiellt säkerhetsrisk. Det är därefter, i detta fall, luftfartsverkets
sak att i enlighet med 20 § personalkontrollkungörelsen
pröva betydelsen av utlämnade uppgifter i förhållande till arten av
den verksamhet som ankommer på eller avses ankomma på innehavarna
av den berörda tjänsten och även att ta hänsyn till myndighetens personkännedom
om vederbörande samt övriga omständigheter. Luftfartsverket
anser sig härvid ej ha skyldighet eller anledning att överpröva
rikspolisstyrelsens bedömning att tillgängliga uppgifter är riktiga eller
tillräckligt kvalificerade för utlämning. Det är väsentligen rikspolisstyrelsens
uppgifter som legat till grund för luftfartsverkets beslut i
detta ärende, övriga för verket kända omständigheter har icke föranlett
något annat bedömande.

I påminnelserna 11.1.1972 utvecklade Boman ytterligare sin syn på
frågan om luftfartsverkets prövning av uppgifterna från rikspolisstyrelsen.
Boman hävdade därvid bl a att verket inte alls tagit hänsyn
till att han såsom tjänstemannens chef konsekvent hävdat att han ur
säkerhetssynpunkt helt och fullt ansvarade för tjänstemannens arbete,
och att han ansåg att rikspolisstyrelsens uppgifter var otillräckliga,
irrelevanta och delvis felaktiga.

Vid mitt samtal med Winberg och Sörenson förklarade dessa i denna
del följande.

Den omständigheten att luftfartsverket om en person erhållit en
registeruppgift från rikspolisstyrelsen innebär inte i sig själv att han är
att betrakta som en säkerhetsrisk i den innehavda eller tillämnade befattningen.
Detta kan endast bedömas av verket som har fullständig
kännedom om arbetsuppgifterna. Däremot bör enligt verkets uppfattning
utlämnandet ses som en varningssignal att noga betänka saken,
då det får förutsättas att inte annat än tämligen väl belagda uppgifter
lämnas ut. Det har förekommit att en person som vid personalkontroll

498

visat sig vara registrerad hos säkerhetspolisen ändå av verket antagits
för den sökta befattningen.

Rätten för myndigheter att verkställa personkontroll regleras av personalkontrollkungörelsen
(1969:446). I 3 § anges vilka myndigheter
som får företaga personalkontroll. Bland dessa är luftfartsverket. Enligt
4 § får personalkontroll företagas endast i fråga om tjänst som är
hänförd till skyddsklass. Tjänst hänföres till skyddsklass 1 eller skyddsklass
2. Kungl. Maj:t bestämmer särskilt för varje myndighet vilka
tjänster som skall hänföras till skyddsklass 1. Vilka tjänster som skall
hänföras till skyddsklass 2 bestämmes av Kungl. Maj:t eller, efter
Kungl. Maj:ts bemyndigande, av vederbörande myndighet.

I kungörelsen lämnas vidare föreskrifter om när personalkontroll
får företagas, om förfarandet hos rikspolisstyrelsen, om utlämnande
av uppgifter ur säkerhetspolisens register, innebärande bl. a. att innan
uppgift lämnas ut bör den som uppgiften avser lämnas tillfälle att yttra
sig skriftligen eller muntligen och att uppgift från rikspolisstyrelsen
ej får åtföljas av yttrande från styrelsen, samt slutligen en del föreskrifter
för kontrollerande myndighet. Av dessa senare skall här nämnas,
att myndighet skall noga överväga om personalkontroll är påkallad,
innan sådan sker, att myndighet Skall underrätta vederbörande
om att personalkontroll företages och att den myndighet som företager
personalkontroll själv skall pröva betydelsen av uppgift som lämnats
ut ur polisregister med hänsyn till arten av den verksamhet som ankommer
på innehavare av den berörda tjänsten, myndighetens egen
kännedom om den som uppgiften avser och övriga omständigheter.

Personalkontrollkungörelsen trädde i kraft 1.10.1969, då Kungl, brevet
till statspolisintendenten 30.6.1961 angående statspolisintendentens
befattning med personalkontrollen skulle upphöra att gälla. Tillika
föreskrevs emellertid i övergångsbestämmelserna till personalkontrollkungörelsen
att om i visst fall bestämmelser enligt 4 § andra stycket
d. v. s. fastställande av skyddsklasser icke meddelats före utgången av
september 1969 personalkontroll får tills vidare ske i samma utsträckning
som enligt äldre bestämmelser. I en tilläggsförfattning 9.10.1969
(1969: 545) föreskrevs, att för sist angivet fall 13 och 19 §§ icke äger
tillämpning. Detta innebär, att då skyddsklassindelning inte skett och
personalkontroll äger rum i enlighet med de äldre ''bestämmelserna,
vederbörande tjänsteman inte behöver beredas tillfälle till yttrande
innan uppgift lämnas ut från rikspolisstyrelsen och ej heller behöver
underrättas om att personalkontroll företages.

Som luftfartsverket uppgivit meddelade Kungl. Maj: t beslut om
skyddsklassindelning och tjänster vid verket först 26.3.1971. Det nu
aktuella personalkontrollärendet upptogs hösten 1970 och luftfartsverket
hade därför att tillämpa de äldre bestämmelserna.

499

Dessa bestämmelser är meddelade i den tidigare angivna ämbetsskrivelsen
år 1961 från chefen för inrikesdepartementet till luftfartsverket.
Av denna framgår att uppgifter avseende personalkontroll fick
begäras i fråga om personer, som av verket tagits eller avses tagas i
anspråk för befattning eller uppdrag, som är av särskild betydelse för
rikets säkerhet.

Någon invändning kan inte riktas mot den praxis som, enligt vad
förut uppgivits, mot bakgrund av ämbetsskrivelsen utbildats inom luftfartsverket
att alla befattningshavare som kom i kontakt med hemliga
handlingar kontrollerades. Den kontroll som skett i det nu aktuella
fallet har skett helt i enlighet med denna praxis. Någon anmärkning
kan därför inte göras mot att kontrollen företogs och inte heller kan
göras någon erinran mot verkets handläggning av ärendet i övrigt.

Vad särskilt angår frågan huruvida inte verkets beslut 10.11.1970 om
viss begränsning av tjänstemannens befattning med hemliga handlingar
borde ha beslutats av verkets chef har denne uppgivit, att beslutet
meddelats efter föredragning för honom. Jag finner därför ej heller
i denna del anledning till erinran.

Ärendet är härmed för min del avslutat.

Felaktig anteckning i personakt om faderskap och trolovning m. m.

I en den 26 april 1971 till JO inkommen skrift hemställde Hugo
Svensson om JO:s utredning i anledning av att man vid pastorsämbetet
i Katarina församling i Stockholm låtit i personakten för Inga-May M.,
född C., anteckna att hon var trolovningsbarn till Hugo Svenssons den
30 oktober 1966 avlidne broder Georg Svensson. Hugo Svensson ifrågasatte
bl. a. om icke anteckningen, som gjorts den 6 februari 1967, grundades
på en oriktig avskrift av ett faderskapserkännande.

Med anledning av klagomålen verkställdes en omfattande utredning.
Yttranden inhämtades från f. d. kontraktsprosten och kyrkoherden i
Katarina församling Sten Kahnlund, från riksskatteverket och från
kyrkobokföringsinspektören i Stockholms stift kyrkoherden Gösta
Dahlsten. Vidare ägde förhör rum med bl. a. kammarskrivaren vid
Katarina församlings pastorsexpedition Anna-Lisa Andersson och med
kyrkoherden Stig Lindhagen, tidigare komminister i Katarina församling.

Av utredningen framgick i huvudsak följande.

Inga-May är född den 24 maj 1923 och inflyttade till Katarina församling
den 10 december 1962. I hennes personakt står i rum 13 (Börd
m. m.) antecknat »uä T» (innebärande att hon är född utom äkten -

500

skap och trolovningsbarn). Som föräldrar står i rum 16 antecknade
Georg Oscar Svensson och Dagny Viola W., född C. Vidare har i rum
20 antecknats bl. a., »Rum 16: Faderskapserk. d 20/2 1943 för trolovningsbarnet
Inga-Maj» C. »antecknat i Katarina förs. Sthlm den 6/2
1967/ALA» och vidare »Rum 16: Moderns vitsordande av faderskapserk.
anteckn. i Kat. 690114/ALA».

Det i personakten anmärkta faderskapserkännandet, som härstädes
företetts i fotokopia av avskrift, innehöll ett den 20 februari 1943 dagtecknat
erkännande av Georg Oscar Svensson, att han var fader till
det barn som fröken Dagny Viola C. fött i Hamburg den 24 maj 1923,
i dopet kallad Inga-May, samt ett erkännande att Georg Svensson vid
barnets avlelse var trolovad med modern. Handlingen var bevittnad
av två personer, varav den ene angavs vara av rådhusrätten i Visby
förordnad stämningsman. Av handlingen framgick däremot icke att
erkännandet avgivits inför sådan myndighet som angavs i 20 § lagen
den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap. Vidare förelåg på handlingen
ett med Dagny W:s namn undertecknat odaterat bestyrkande att

handlingen överensstämde med »den av Georg Oscar Svensson

egenhändigt undertecknade förklaring angående erkännande av faderskap
och trolovning».

Hugo Svensson ifrågasatte i brev till pastorsämbetet den 22 november
1968 riktigheten av anteckningen om Inga-Mays egenskap av trolovningsbam
och gjorde därvid bl. a. gällande, att Dagny W:s påteckning
icke innefattade ett vitsordande av faderskaps- eller trolovningsbamsförhållandet.
Från pastorsämbetets sida begärde man yttrande från kyrkobokföringsinspektören
i Stockholms stift, Gösta Dahlsten, som i en den
4 december 1968 dagtecknad skrivelse påpekade att Georg Svenssons
erkännande av faderskapet och trolovningen icke blivit i laga ordning
vitsordat av Dagny W. Vidare anförde Dahlsten:

Tillräckliga skäl synes sålunda icke föreligga för att i kyrkoböckerna
anteckna Georg Oscar Svensson som fader till Inga-May. Barnet kan av
samma orsak icke antecknas som trolovningsbarn.

Från pastorsämbetets sida synes man härefter ha tagit kontakt med
Dagny W., som i två den 14 januari 1969 dagtecknade handlingar förklarade
sig dels på heder och samvete bestyrka, att avskriften av faderskapserkännandet
överensstämde med det av Georg Svensson den 20
februari 1943 undertecknade erkännandet av faderskap och trolovning,
dels bekräfta, att Inga-May var trolovningsbarn till henne och Georg
Svensson, och vitsorda erkännandet av den 20 februari 1943. Handlingen,
vari Dagny vitsordade Georg Svenssons erkännande, var försedd
med påskrift av Kahnlund vari han bestyrkte att Dagny egenhändigt
undertecknat handlingen. Som ovan anförts antecknades Dagnys
vitsordande samma dag i Inga-Mays personakt.

501

Hugo Svensson har i ärendet åberopat en den 2 augusti 1966 upprättad
handling i vilken Georg Svensson förklarade, att han på förekommen
anledning numera velat bekräfta att han var fader till IngaMay.
I handlingen uppgavs vidare, att Inga-May blivit avlad under
Dagnys och Georg Svenssons sammanträffande i Göteborg år 1922.
Handlingen, som var upprättad inför notarius publicus i Visby, innehöll
ingen uppgift om att Georg Svensson varit trolovad med Dagny.
Handlingen återfinns icke bland de hos pastorsämbetet i Katarina församling
förvarade dokumenten och har, såvitt är känt, ej där företetts.

Av de yttranden som avgivits i ärendet skall här endast återgivas vad
riksskatteverket sagt och ett avsnitt av Dahlstens yttrande.

Riksskatteverket anförde:

Det av Georg Oskar Svensson den 20 februari 1943 undertecknade
faderskapserkännandet är visserligen bevittnat av två personer men
har ej tillkommit i den ordning som stadgas i 20 § i 1917 års lag om
barn utom äktenskap. Erkännandet är följaktligen utan laga verkan.

Det av Georg Oskar Svensson den 2 augusti 1966 undertecknade
faderskapserkännandet har skett i vittnes närvaro inför notarius publicus
i den ordning som stadgas i föräldrabalken 3 kap. 4 § i den lydelse
lagrummet erhållit genom lag 29.5.1964. Erkännandet skall på enahanda
sätt vitsordas av modem för att bli gällande. Så har emellertid
aldrig skett, varför erkännandet är utan laga verkan.

Det av modern på handlingen av den 20 februari 1943 tecknade vitsordet
liksom de vitsordanden av samma erkännande, som skett den
14 januari 1969, är utan verkan, då erkännandet den 20 februari 1943
ej tillkommit i laga ordning enligt vad tidigare anförts.

Jämlikt 35 § i 1917 års lag om barn utom äktenskap och 4 § i lagen
om införande av föräldrabalken är talan om Inga-May M:s förklarande
för trolovningsbarn preskriberad. Vitsordande kan vidare ej ske efter
faderns död. Se NJA 1957 sid. 300.

Då något faderskapserkännande som vitsordats i laga ordning ej finns,
har faderskapet lagligen ej fastställts. Att kombinera det den 2 augusti
1966 tillkomna faderskapserkännandet med det inför prosten Kahnlund
den 14 januari 1969 tillkomna vitsordandet torde ej kunna ske av följande
skäl. Vitsordandet avser erkännandet den 20 februari 1943 som
ej tillkommit i laga ordning. Vitsordandet har skett efter faderns död.
Inga-May M. har möjlighet att väcka talan om att Georg Oskar Svensson
förklaras som fader till henne.

Enligt RSV:s mening är anteckningen i kyrkoböckerna att Inga-May
M. är trolovningsbarn till Georg Oskar Svensson oriktig. Ej heller
borde hans faderskap till henne ha antecknats.

Dahlsten framhöll bl. a., att det måste vara sakinnehållet i ett formellt
riktigt vitsordande från moderns sida som är avgörande, och anförde
vidare:

Riksskatteverket uttalar, att sammankopplande av faderskapserkännandet
den 2 augusti 1966 med vitsordandet den 14 januari 1969 ej
torde kunna ske av två skäl. Vitsordandet avser erkännandet den 20
februari 1943, som ej tillkommit i laga ordning. Vitsordandet har skett

502

efter faderns död. Det senare argumentet kan jag inte finna ha något
stöd i föräldrabalkens bestämmelser. I sak innehåller vitsordandet ett
bestyrkande av att Georg Oskar Svensson är fader till barnet och att
barnet är trolovningsbarn. Det faderskapserkännande, som gjorts inför
notarius publicus, innehåller icke något erkännande av att barnet är
trolovningsbarn. Slutsatsen blir enligt min mening, att faderskapet är
vitsordat, men att barnet icke är trolovningsbarn.

Vid ärendets avgörande den 4 februari 1972 gjorde JO Lundvik följande
uttalanden.

Pastorsämbetet i Katarina församling antecknade den 6 februari 1967
i personakten för Inga-May, att hon var dotter till Georg Svensson
och trolovningsbarn. Till grund för denna anteckning låg en i avskrift
företedd, av Georg Svensson den 20 februari 1943 undertecknad handling,
vari han erkände sig vara fader till Inga-May och vid barnets
avlelse trolovad med dess moder Dagny. Å handlingen hade Dagny
tecknat en förklaring av innebörd att avskriften överensstämde med
huvudskriften. Dagnys namnteckning var ej bevittnad.

Hugo Svensson har i sin klagoskrift ifrågasatt om det verkligen funnits
någon mot avskriften svarande huvudskrift. Huru därmed förhåller
sig må lämnas där hän. Av skäl som jag i det följande skall
utveckla har nämligen handlingen, även om den företetts i huvudskrift,
icke bort godtagas som ett giltigt erkännande av faderskapet och
trolovningen.

Rättsverkningarna av handlingen är att bedöma enligt lagen vid
tiden för handlingens upprättande, d. v. s. lagen den 14 juni 1917 om
barn utom äktenskap. I 20 § av nämnda lag angavs kraven för ett giltigt
faderskapserkännande sålunda: Har någon inför den präst som
för kyrkoböckerna i församling där barnet är kyrkobokfört eller i tillkallat
vittnes närvaro inför kronofogde, länsman eller notarius publicus
eller genom avtal som sägs i 9 § första stycket (avtal om underhållsbidrag)
erkänt sig vara fader till barnet och har erkännandet på enahanda
sätt vitsordats av modern, skall erkännandet gälla, om det ej
visas att han ej är barnets fader. Vidare utsädes, att om det på samma
sätt erkänts att föräldrarna vid barnets avlelse var trolovade med varandra
eller att de senare ingått trolovning med varandra, också det
erkännandet skulle gälla om det ej visades vara oriktigt. Vad i lagrummet
sades om kronofogde och länsman skulle enligt senare författningar
tillämpas å landsfiskal.

Georg Svenssons erkännande av faderskapet och trolovningen enligt
handlingen den 20 februari 1943 hade, såvitt av handlingen framgår,
icke avgivits inför kyrkoherde, landsfiskal eller notarius publicus. Ej
heller hade erkännandet karaktär av sådant avtal om underhållsbidrag

503

som avsågs i 9 § i lagen. Härtill kommer än ytterligare att erkännandet
icke blivit vitsordat av Dagny på föreskrivet sätt.

Enligt anvisningarna till 1946 års kyrkobokföringskungörelse — som
var i kraft såvitt nu är i fråga intill den 1 januari 1968 — skulle i personakt
för barn utom äktenskap faderns namn antecknas endast om
faderskapet var i laga ordning fastställt. Om barn var trolovningsbarn,
skulle anteckning också göras härom.

Eftersom handlingen av den 20 februari 1943 icke uppfyllde kraven
för ett giltigt erkännande av faderskap och trolovning hade —
såsom också riksskatteverket anfört — handlingen icke bolt läggas
till grund för någon anteckning i personakten för Inga-May.

I ärendet förekommer ytterligare ett faderskapserkännande, avgivet
av Georg Svensson inför notarius publicus i Visby i vittnes närvaro
den 2 augusti 1966. (Enligt då gällande lag — 3 kap. 4 § föräldrabalken
i lydelse av den 29 maj 1964 — kunde erkännande ske på angivet sätt;
det fordrades emellertid fortfarande att modem vitsordat erkännandet
i viss ordning.) Mycket tyder på att denna handling icke blivit företedd
inför pastorsämbetet i Katarina församling, vare sig 1967 eller
1969. Även om handlingen mot förmodan skulle ha åberopats inför pastorsämbetet
i februari 1967, hade den dock icke lagligen kunnat läggas
till grund för den anteckning i personakten som då gjordes. Handlingen
innefattar, väl att märka, endast ett erkännande av faderskapet, ej av
trolovningen, och något skriftligt vitsordande av faderskapserkännandet
från Dagnys sida förelåg ej i februari 1967.

Sammanfattningsvis måste alltså konstateras att ett klart fel blivit
begånget genom anteckningen i februari 1967.

En anteckning i personakt om faderskap och — beträffande förut
gällande rätt — trolovning kan ha stor betydelse i vad avser arvsrätten.
Det ligger nämligen vid en boutredning nära till hands att taga en anteckning
i kyrkobok för god och beakta den vid arvskiftet. Det är därför
av vikt, att anteckning om faderskap sker på grundval endast av
sådana handlingar som dokumenterar faderskapet, d. v. s. ett giltigt
faderskapserkännande eller en dom.

Faderskapserkännandet är en formbunden handling, som för sin giltighet
fordrar att de i lag angivna formföreskrifterna är uppfyllda. Jag
medger gärna, att tolkningen av dessa föreskrifter kan vålla svårigheter.
Med hänsyn till den betydelse en anteckning i kyrkobok kan få
bör pastor i tveksamma fall utnyttja möjligheten att begära kyrkobokföringsinspektörens
biträde. Så har, såvitt framkommit, icke skett före
det anteckningen den 6 februari 1967 infördes i Inga-Mays personakt.

Med hänsyn till vad jag anfört om en felaktig antecknings eventuella
konsekvenser — i förevarande fall har enligt vad Hugo Svensson under
hand uppgivit arvet delats mellan Inga-May och en annan person, som
också var antecknad som trolovningsbarn till Georg Svensson — synes

504

mig det fel som från pastorsämbetets sida begåtts genom anteckningen
den 6 februari 1967 allvarligt. Hur det tillgick när anteckningen gjordes
har icke kunnat helt klarläggas. Anna-Lisa Andersson, som av allt
att döma skrivit in och signerat anteckningen i personakten, har uppenbarligen
— i överensstämmelse med de rutiner som tillämpades vid
den tiden — härvid handlat på överordnads order. Kahnlund, som i sin
egenskap av kyrkoherde i församlingen hade ansvaret för kyrkobokföringen,
åtnjöt semester från och med den 4 till och med den 8 februari
1967. Kahnlund uppger sig icke minnas något om anteckningens tillkomst.
I Kahnlunds ställe tjänstgjorde komministern, numera kyrkoherden
Tage Bentzer. Bentzer har i ärendet förklarat, att han icke
har något som helst minne av förevarande sak. Vad som i övrigt framkommit
tyder på att Bentzer överhuvud icke blivit underrättad. AnnaLisa
Andersson tror sig minnas, att det var dåvarande komministern
numera kyrkoherden Stig Lindhagen som sade till henne att göra anteckningen.
Lindhagen har hörts i ärendet och uppger sig icke säkert
minnas denna sak. I betraktande av den långa tid som förflutit från
det anteckningen gjordes är det icke förvånande att man numera har
svårt att erinra sig vad som förevarit. Vad Anna-Lisa Andersson sagt
kan av samma skäl icke tagas som bevis för att det verkligen var
Lindhagen som gav henne ordern. Det kan icke uteslutas att hon
missm inner sig.

Jag finner mig vid här redovisade förhållanden icke kunna lägga
det någon viss person till last att den felaktiga anteckningen blev gjord
i Inga-Mays personakt.

Sedan Hugo Svensson i november 1968 hos pastorsämbetet påtalat
att den i februari 1967 gjorda anteckningen om Inga-Mays börd icke
kunde vara riktig, lät Kahnlund föranstalta om viss utredning. Härunder
hördes Dagny och vitsordade då inför Kahnlund riktigheten av
det erkännande beträffande faderskap och trolovning som gjorts av
Georg Svensson den 20 februari 1943. Kahnlund ansåg tydligen, att
det fel som vidlådde anteckningen av den 6 februari 1967 nu blivit
avhjälpt. Han lät anteckna i personakten för Inga-May att modern
den 14 januari 1969 vitsordat »faderskapet».

I ärendet har diskuterats, vilken rättsverkan som kan tillmätas Dagnys
i januari 1969 gjorda vitsordande av faderskapet och trolovningen.
Riksskatteverket har som sin mening uttalat, att vitsordandet är utan
verkan, bl. a. enär det avser erkännandet den 20 februari 1943 som
icke tillkommit i laga ordning. Dahlsten har å sin sida hävdat, att vitsordandet
i sak innehåller ett bestyrkande av att Georg Svensson är fader
till barnet och av trolovningen och därför bör, i relation till erkännandet
av den 2 augusti 1966, tillmätas betydelse i vad avser faderskapet
men däremot icke i vad avser trolovningen enär 1966 års er -

505

kännande icke innefattade någon förklaring om att Inga-May skulle
anses som trolovningsbam. För Dahlstens ståndpunkt, att det är det
sakliga innehållet i moderns vitsordande som bör vara utslagsgivande
och att man därför bör kunna bortse från att det hänför sig till »fel»
faderskapserkännande, kan goda skäl anföras och jag är benägen att
ansluta mig därtill. Icke desto mindre är det tveksamt om vitsordandet
i januari 1969 kan tillmätas någon betydelse. När vitsordandet gjordes
var Georg Svensson sedan flera år tillbaka död. Högsta domstolen har
i rättsfallet NJA 1957 s. 300 slagit fast, att vitsordande av ett barns
egenskap av trolovningsbam icke kan med laga verkan ske efter faderns
död. Man kan fråga sig, om icke detsamma bör gälla ett vitsordande
av faderskapet såsom sådant. Frågan synes icke ha varit föremål för
domstols prövning och får här lämnas öppen.

Under alla förhållanden står det klart, att det vitsordande som
Dagny gjorde i januari 1969 icke kunde medföra att det därigenom
blev fastställt att Inga-May var trolovningsbam. Även om Kahnlund
skulle ha ägt tillgång till Georg Svenssons i augusti 1966 lämnade erkännande
av faderskapet — något som icke synes troligt — har han
därför icke bort slå sig till ro med att det år 1967 förelupna felet nu
var rättat.

Vad Kahnlund bort göra är enligt min mening att ge Hugo Svensson
anvisning om möjligheten att jämlikt 45 § folkbokföringsförordningen
den 9 juni 1967 (nu gällande lydelse se SFS 1971: 310) överklaga anteckningen
hos domkapitlet. Möjligheten att anföra besvär är icke tidsbegränsad.
Anteckningen att Inga-May är dotter till Georg Svensson
kan få betydelse för arvsrätten efter Hugo Svensson. Hugo Svensson
uppges nämligen sakna bröstarvingar och Georg Svenssons barn äger
vid sådant förhållande enligt nu gällande lag arvsrätt efter Hugo Svensson
(jfr SFS 1969: 621, övergångsbestämmelserna p. 3). Med hänsyn
härtill måste Hugo Svensson anses berörd av anteckningen och äger
följaktligen besvärsrätt enligt 45 § folkbokföringsförordningen.

Att Kahnlund missbedömde läget kan dock rimligen icke läggas
honom till last såsom tjänstefel. Möjligheten för Hugo Svensson att
anföra besvär står ju för övrigt alltjämt öppen.

Ersättning vid ingripanden i hälsovårdens intresse

Hälsovårdsförfattningarna ger stöd för ingripanden från myndighet
mot enskilda i olika hänseenden och på skilda grander. För de ekonomiska
förluster som genom de rättsenliga ingripandena kan vållas den
enskilde utgår ersättning av statsmedel enligt endera av två författningar.

Enligt lagen (1956: 93) om ersättning åt smittbärare är smittbärare,

506

som på grund av myndighets ingripande, företaget med stöd av smittskyddslagen,
livsmedelsstadgan eller mejeristadgan till förekommande
av att smitta sprids, underkastas observation eller isolering eller eljest
inskränkning i arbete varmed han kan ta befattning, berättigad till ersättning
enligt de föreskrifter som ges i lagen. Ersättning söks hos
och beslutas av allmän försäkringskassa. Framställning skall göras
skriftligen och senast inom två år från den dag ersättningen avser.

Enligt kungörelsen (1956: 296) om ersättning av statsmedel i vissa
fall vid ingripanden i hälovårdens intresse kan ersättning utgå av statsmedel
för kostnader och förluster, som uppkommit på grund av myndighets
ingripande med stöd av smittskyddslagen eller livsmedelsstadgan
för att hindra spridning av smittsam sjukdom. Kungörelsen behandlar
särskilt följande kostnader och förluster:

värdeförstöring och kostnader på grund av förordnande att visst
varuparti skall förstöras eller att därmed skall vidtas åtgärd som minskar
värdet av detsamma (2 §);

lön åt personal, som på grund av avstängning av rörelse ej kunnat beredas
arbete (3 § 1 st.);

utgift som blivit onyttig, t. ex. arrende eller hyra för område eller lokal

som ej kunnat utnyttjas (3 § 2 st.);

kostnad för undersökning på laboratorium (4 §);

förlust på grund av väsentligt intrång i näring eller avsevärd minskning
i arbetsförtjänst till följd av påbud eller förbud (5 § 1 st.);
kostnad för vakthållning och andra åtgärder för avspärrning av område
(5 § 2 st.); och

förlust av arbetsinkomst på grund av driftavbrott (6 §).

Kungörelsen innehåller också några allmänna regler om skadeståndsberäkningen.
Enligt 7 § skall ersättning minskas med belopp som någon
utfått eller äger utfå på grund av försäkringsavtal. I 8 § stadgas om
jämkning eller bortfall av ersättning på grund av medvållande m. m.

Beträffande behandlingen av ersättningsanspråk finns föreskrifter i
9—11 §§. Anspråk på ersättning skall framställas genom skriftlig ansökan.
Beslutsmyndighet är statskontoret. Enligt kungl, brev 6.5.1966
angående instruktion för statskontorets fondbyrå ankommer beslutsuppgiften
på fondbyrån. Ansökningen skall ges in till länsstyrelsen. Den
skall ha kommit in till länsstyrelsen eller statskontoret inom sex månader
från den dag anspråket uppkom. Konungen kan dock, då särskilda
skäl föranleder därtill, medge att även senare ingiven ansökan får prövas.
Vid en ansökan skall fogas myndighetens beslut om ingripande
samt utredning om den förlust som sökanden lidit ävensom den övriga
utredning som sökanden önskar åberopa. Länsstyrelsen skall tillse att
erforderlig utredning förebringas samt med eget yttrande överlämna
ansökningshandlingarna till statskontoret. Mot statskontorets beslut
kan talan förås hos Konungen genom besvär.

507

På JO:s initiativ har undersökning skett av hur ärendena enligt kungörelsen
handläggs. Granskningen har omfattat från statskontorets
fondbyrå inlånade akter för åren 1961—1971 jämte fotokopia av ärendeförteckningar.
Särskild uppmärksamhet har ägnats ärendena från
1965 och senare.

Till fondbyrån har under senare år normalt inkommit ett tjugotal
ärenden varje år (1967 22 ärenden, 1968 21 ärenden, 1969 29 ärenden,
1970 568 ärenden — varav 538 avseende ingripanden mot visst
hundfoder— och 1971 78 ärenden).

Vid granskningen har följande iakttagelser gjorts.

Fondbyråns diarier för ifrågavarande ärenden innehåller de uppgifter
som behövs för identifiering av ärendena och en hänvisning till det
protokoll, som innehåller byråns beslut. Dessutom anges i diariet regelmässigt
det belopp som beviljats respektive om framställningen avslagits.
Ärende nr 22/1967 har i diariet redovisats som hemligt varför sökandens
namn utelämnats. Ej heller har angivits ärendets utgång.
Även om akten innehåller handlingar, som enligt sekretesslagen inte
får utlämnas, synes anledning inte ha förelegat att i diariet hemlighålla
sökandens namn och ärendets utgång (Jfr JO 1971 s. 341).

Hos länsstyrelserna synes ärendena i allmänhet ha handlagts med
erforderlig snabbhet. I några ärenden har dock påtagliga dröjsmål vid
handläggningen hos länsstyrelsen förekommit. Det har hänt att länsstyrelsen
dröjt ett par månader efter det att ärendena var färdigberedda
med att avge yttrande och insända handlingarna.

I enkla ärenden har beslut från fondbyrån i allmänhet förelegat en
eller annan vecka efter det att handlingarna inkommit, i en del fall efter
endast några dagar. I ärenden där länsstyrelsens utredning behövt
kompletteras har handläggningstiden i några fall uppgått till mer än
sex månader. Några påfallande dröjsmål med avgörandet av ärenden
sedan utredningen fullständigats har dock inte iakttagits. I en del ärenden,
som krävt en avsevärd utredning och där anspråken varit betydande,
har provisorisk ersättning enligt 10 § kungörelsen utgått.

Såvitt akterna utvisar har kommunicering med sökanden i allmänhet
inte skett så att han beretts tillfälle att bemöta invändningar mot
ansökningen som anförts i länsstyrelsens yttrande enligt 9 § kungörelsen
eller i yttranden avgivna av myndigheter som länsstyrelsen hört.
Undantag utgör särskilda fall då länsstyrelsen begärt kompletterande
uppgifter av sökanden. Förfarandet synes ej tillfredsställande och framstår
numera som oförenligt med 15 § förvaltningslagen. Sådana undantagsfall
som där anges torde i regel inte ha förelegat.

Sedan fondbyrån fattat beslut i ett ärende erhåller sökanden skriftlig
underrättelse om beslutet och om skälen för byråns ställningstagande.
Besvärshänvisning har i allmänhet inte lämnats. Efter 1.1.1972 blir
sådan obligatorisk enligt 18 § förvaltningslagen, när beslutet helt eller
delvis går sökanden emot.

508

Sökandens möjligheter att bedöma fondbyråns beslut försvåras av
att länsstyrelsens yttrande vanligen redovisas på ett mycket knapphändigt
sätt i de meddelanden om beslutet som fondbyrån tillställer sökandena.
Med hänsyn till ärendenas karaktär är det naturligt om sökanden
inte anlitar juridiskt biträde, något som endast skett i enstaka
fall enligt de genomgångna akterna. Det är därför särskilt angeläget
att motiveringen är begriplig för den enskilde eller att, om beslutet
bygger på en sådan skälighetsbedömning som avses i 5 § kungörelsen,
bedömningens karaktär klart framgår för den enskilde. Från dessa
synpunkter förefaller motiveringarna ofta otillfredsställande.

Ibland redogörs sålunda mycket summariskt för länsstyrelsens ståndpunkt
fast beslutet bygger på denna (t. ex. i Ö 19/25 1971). I andra
fall omnämns bara att länsstyrelsen yttrat sig, fast yttrandet i själva
verket varit betydligt fördelaktigare för sökanden än statskontorets beslut
(så t. ex. i Ö 19/62 1971, där länsstyrelsen tillstyrkt ersättning med
277 kr. för arbetshjälp men statskontoret utan att omnämna detta avslagit
ansökan; se också Ö 19/39 1971, där länsstyrelsen huvudsakligen
tillstyrkt ansökan om ca 73 000 kr. men statskontoret beviljat 20 000
kr. efter en skälighetsbedömning, samt Ö 19/32 1971 — där skrivelsen
återfinns i akten till Ö 19/31 1971 — och Ö 19/3 1971). I flera av de
nämnda fallen beror fondbyråns prövning visserligen av en skälighetsbedömning
enligt 5 §, men för sökandens bedömning av om det tjänar
något till att överklaga är uppenbarligen länsstyrelsens ståndpunkt av
största intresse.

Också i vissa andra fall är motiveringen bristfällig i skrivelsen till
sökanden. Det har förekommit att en reduktion av vissa begärda belopp
skett utan motivering, fast länsstyrelsen enligt skrivelsen tillstyrkt
full ersättning (Ö 19/7 1970, Ö 19/43 1971). I andra fall har motiveringen
varit knapphändig och förmodligen svårbegriplig för en lekman
(t. ex. i Ö 19/2 1971 och Ö 19/52 1971). Över huvud taget utgår
motiveringen alltför Ofta från att sökanden har tillgång till författningstexten,
något som ärendenas karaktär knappast gör befogat.

Samtidigt bör framhållas, att i andra fall beslutets motivering är
klart begriplig även för en lekman. Påfallande är för övrigt, att fondbyråns
utformning av skrivelserna varierar även vid ganska likartade
beslut, vilket synes mindre rationellt.

Kungörelsen reglerar i princip ersättningsfrågor vid ingripande mot
rörelse, medan ingripande mot person följer bestämmelserna i smittbärarlagen
(eller lagen om allmän försäkring). I flera ärenden har aktualiserats
frågan om ersättning enligt kungörelsen, då ingripande mot
en rörelseidkare fått till följd att även rörelsen måst stängas. Sådan
ersättning synes i och för sig möjlig enligt 5 § kungörelsen. Med stöd
av uttalanden i förarbetena om att ersättning inte åsyftats i nu nämnda
fall har statskontoret dock ej medgett ersättning. I vissa fall kan det

509

tyckas vara en tillfällighet om vederbörande hälsovårdsmyndighet stänger
hela rörelsen eller endast förbjuder innehavaren att arbeta i rörelsen.
Exempel på dessa olika fall är ärendena nr 13 och 17 för 1968. Det
kan synas mer tillfredsställande om ersättningsfrågorna i de båda fallen
löstes efter samma regler.

Enligt 6 § kungörelsen kan den, som på grund av driftavbrott mist
arbetsinkomst, erhålla ersättning enligt kungörelsen, om han ej är berättigad
till ersättning såsom sjuk eller smittbärare. Ganska ofta förekommer
att arbetstagare söker ersättning enligt kungörelsen ehuru de
är berättigade till eller rent av uppburit ersättning enligt smittbärarlagen.
Det är i och för sig knappast ägnat att förvåna att de regler som
gäller för ersättning i samband med en epidemi eller annan sjukdom,
som kräver ingripande från myndigheternas sida, inte är så väl kända
hos allmänheten. Det tycks emellertid som om även en del hälsovårdsmyndigheter
var osäkra om vilka regler som gäller.

Det kan vidare nämnas att i vissa fall ersättning kan ifrågakomma
såväl enligt kungörelsen (1956:296) som enligt kungörelsen (1961:310)
med närmare föreskrifter om bekämpande av salmonellainiekiion hos
djur. Frågan om ersättning enligt sistnämnda kungörelse prövas av
veterinärstyrelsen eller Kungl. Maj:t. För den skadelidande kan det vara
svårt att avgöra till vilken myndighet han skall vända sig med sina anspråk,
se ärende nr 7/1967 och nr 2/1968.

En ofta aktuell bestämmelse är preskriptionsregeln i 9 § 4 st. kungörelsen.
I de flesta fall brukar visserligen fondbyrån antyda i skrivelsen
att avslaget grundas på denna regel. Däremot sägs ingenting om sökandens
möjlighet enligt samma författningsrum att åberopa särskilda skäl
hos Kungl. Maj:t. Fullföljdshänvisning har som nämnts över huvud
taget inte getts. I allmänhet synes inte heller länsstyrelsen meddela sökanden
att anledningen till att hans ansökan inkommit för sent
har betydelse (så har dock skett i Ö 19/24 1971). Här synes en ändring
i praxis böra övervägas, samtidigt som fullföljdshänvisning intas
i skrivelserna enligt förvaltningslagens föreskrifter. Sökandens ansökan
är i allmänhet mycket kortfattad och ger ingen antydan om särskilda
skäl som kan ha förelegat. En komplettering kan därför vara
önskvärd enligt vad numera föreskrivs i 8 § förvaltningslagen. Av
fondbyråns beslut måste vidare sökanden få intrycket att en absolut
preskriptionstid råder och att det därför inte lönar sig att söka ändring
i beslutet. Inte minst med tanke på preskriptionsregelns ovanliga
konstruktion i 9 § 4 st. synes det naturligt att länsstyrelsen upplyser
sökanden om Kungl. Maj:ts dispensmöjlighet och att även fondbyrån
erinrar härom i skrivelsen. Än mera angeläget synes det dock vara att
information om preskriptionsregeln sker från den myndighet som vidtar
åtgärd mot den enskilde.

Också i övrigt synes för övrigt informationen till dem som utsätts

510

för åtgärderna vara bristfällig. Det är sålunda vanligt att ersättning begärs
för värdeförstöring och kostnad, fast sammanlagda beloppet understiger
den i 2 § angivna självrisken av 100 kr. Som förut framhållits
synes okunnighet ofta råda också om inskränkningarna i ersättningsrätten
enligt 6 §.

Om de materiella reglerna i kungörelsen kan anföras följande.

Huvudprinciperna för ersättning härrör från 1956 eller från 1953,
då den delvis mönsterbildande kungörelsen (1953: 736) om ersättning
med anledning av 1953 års paratyfusepidemi utfärdades. Man kan sätta
i fråga, om inte senare utveckling på skadeståndsrättens område, främst
att förslaget till skadeståndslag väsentligt utvidgar den enskildes möjlighet
till ersättning för skada orsakad av myndighetsutövning, kan
motivera en omprövning av ersättningsprinciperna i 1956 års kungörelse.
Visserligen avser denna blott ersättning för rättsenliga ingrepp,
vilken situation inte berörs i skadeståndslagen. Men bestämmelserna i
kungörelsen bör ändå ses mot bakgrunden av då gällande begränsningar
i rätten till skadestånd från det allmänna, vilka torde ha spelat en
viss roll för bestämmelsernas utformning.

Det är ganska svårt att finna enskilda fall där de överväganden som
ligger bakom skadeståndslagen skulle motivera en generösare bedömning.
Ett pär skall dock nämnas.

I flera fall har ersättning vägrats för lejning av arbetskraft, anlitad
av lantbrukare som isolerats på grund av salmonella (Ö 19/31 1970,
19/4 1971, 19/62 1971). Man har i författningsmotiven framhållit, att
med hänsyn till att företagare i sådana fall kunde få ersättning enligt
andra regler (nu 3 § 1956 års lag om ersättning åt smittbärare) för inkomstbortfall,
det ej skulle finnas behov av ersättningsregler beträffande
företagare vilka avstängts som bacillbärare (prop. 1956: 126 s.
78). Ersättningen enligt smittbärarlagen är emellertid maximerad och
torde ofta inte ens tillnärmelsevis uppgå till det belopp som t. ex. en
småbrukare eller lanthandlare som sköter rörelsen med hjälp av sin
familj får betala för extra arbetskraft. Undantagsvis lär han kunna få
viss gottgörelse för sådan kostnad enligt 5 § 1956 års kungörelse (så
i Ö 19/21 1970, där en lanthandlare isolerats jämte sin familj och fick
anställa folk för att sköta rörelsen), men 5 § tolkas här som annars
restriktivt.

I sammanhanget bör beaktas, att 3 kap. 3 § skadeståndslagen visserligen
begränsar det allmännas skadeståndsskyldighet för ren förmögenhetsskada
på grund av intrång i näringsverksamhet enligt en skälighetsbedömning,
men att samtidigt i motiven betonas att ersättning i
vart fall skall utgå för sådan företagsvinst som motsvarar en företagares
egen arbetsinsats i rörelsen (prop. 1972: 5 s. 529). Det kan synas
rimligt att ge en företagare kompensation också enligt 1956 års kungörelse,
när han lider förlust på grund av att hans arbetsinsats inte
kan användas i hans företag.

511

Också vid en annan skadetyp är ersättningsmöjligheten inskränkt,
nämligen när myndigheten låter förstöra eller vidtar liknande åtgärder
med egendom som tillhör privatperson (se Ö 19/25 1970, där infrysta
livsmedel hos en lantbrukare omhändertogs, Ö 19/32 1971, där hundkex
beslagtogs avsedda bl. a. för en brukshundsklubb där sökanden var
medlem, och Ö 19/31 1971, där en salmonellasmittad sköldpadda avlivats).
2 § i 1956 års kungörelse anses gälla endast varor tillhöriga företagare,
något sorn framgår av motiven men knappast av författningstexten.
Om åtgärden innebär smittrening enligt 10 § smittskyddslagen
utgår ersättning enligt denna paragraf, men i andra fall synes det inte
finnas lagstöd för ersättning. Visserligen torde det här vanligen vara
fråga om egendom med begränsat värde, och det är oklart om de situationer
som sålunda faller mellan författningarnas ersättningsregler
är så talrika. Också här stämmer emellertid begränsningen mindre väl
med tankegångar bakom skadeståndslagen, där nämnda 3 kap. 5 § liksom
andra stadganden i lagen bygger på att full ersättning för skada
vållad vid myndighetsutövning i princip bör utgå, i varje fall till privatpersoner.

Ett exempel på en skada som i regel inte ersätts ens enligt 5 § utgör
desinfektionskostnad, som enligt fast praxis inte anses ersättningsgill
enligt 1956 års kungörelse (se 19/23 1971, 19/25 1971). Också här kan
framhållas, att 3 kap. 5 § skadeståndslagen enligt motiven innebär att
kostnader av denna karaktär regelmässigt ersätts (prop. 1972: 5 s. 529).

De nu berörda begränsningarna i ersättningsrätten rör poster som
typiskt sett sällan torde vara särskilt betydelsefulla, i varje fall inte
jämförda med begränsningen i 2 § till direkta förluster och den reduktion
av ersättningskrav för uteblivna intäkter och liknande som regelmässigt
torde ske också när viss gottgörelse utgår enligt 5 §. För den
skadelidande kan det dock framstå som särskilt stötande, om konkreta,
styrkta utgiftsposter inte skulle gottgöras i sådana fall. En vidgad ersättningsrätt
skulle lätt kunna åstadkommas genom en något liberalare
utformning av 5 §.

Man kan emellertid ställa frågan, om inte en mera allmän översyn
av de ganska splittrade och svåröverskådliga reglerna om ersättning
vid myndighetsingripanden av denna typ kan vara påkallad, inte bara
av skadeståndslagens tillkomst med dess nya syn på ersättningsfrågorna
utan också av utvecklingen inom social och privat försäkring sedan
1950-talet, ändrade sociala värderingar och tillkomsten av ny lagstiftning
om ingripanden i det allmännas intresse, t. ex. den nya livsmedelslagstiftningen.
Härvid bör också motsvarande regler i epizootilagen
m. fl. författningar för bekämpande av smittsamma djursjukdomar överses.
Ett mera samlat grepp på dessa ersättningsproblem skulle underlätta
reglernas tillämpning för allmänheten och myndigheterna.

Sedan statskontorets fondbyrå tagit del av de vid granskningen gjorda
iakttagelserna anförde fondbyrån i yttrande häröver.

512

Inemot 20 års erfarenhet av de ärenden, varom här är fråga, har
givit fondbyrån och en del av dess personal en ganska omfattande erfarenhet
på området. Ärendenas handläggning inom hälsovårdsnämnder
och länsstyrelser har konstaterats variera såväl lokalt som tidsmässigt.
Häri kan i och för sig inte sägas ligga något anmärkningsvärt, då
antalet ärenden under större delen av perioden varit mycket begränsat
och geografiskt fördelat över landet. Tolkningen av bestämmelserna,
som ofta måste sökas i förarbetena, har bidragit till en viss osäkerhet
vid myndigheternas bedömning av förekommande fall.

I medvetande härom har fondbyrån under hand vid kontakter med
länsstyrelserna upplyst om tillämpad praxis och stått till förfogande
såväl i principiella frågor som beträffande enskilda fall. Som ett led
i denna verksamhet får även ses den medverkan, som byrån lämnade
vid FAH-konferenser 1963 (se bifogade utdrag ur Hygienisk Revy nr
9/1963 avseende en artikel av Anders Risberg om Några synpunkter
på ersättningsfrågor jämlikt Kungl. Maj:ts kungörelse nr 296/56). Fondbyrån
har också varit väl medveten om angelägenheten att i enskilda
fall bistå skadelidande med upplysningar. Kontakter med vederbörande
har därför i flertalet fall förekommit under hand antingen direkt eller
via resp. länsstyrelse. Länsstyrelserna har ju enligt bestämmelserna att
tillse att erforderlig utredning förebringas och det har därför synts
fondbyrån naturligt att skadelidande är underkunnig om länsstyrelsens
ställningstagande vid dess avgivande av yttrande till byrån. I en del fall
påtalad knapphet i byråns meddelanden om sina beslut i ersättningsfrågan
torde ha sin förklaring i havda underhandskontakter.

Antalet ärenden 1970 var 568, varav 538 utgjordes av s. k. Doggyärenden.
Det 1967 som hemligt betecknade ärendet är klart identifierat
i protokollet av den 29.12.1967, tilli vilket hänvisning skett i diariet.

Tolkningen och tillämpningen av 5 § har varit besvärlig. Belysande
för problemen härvidlag är fondbyråns skrivelse till Konungen 12.7.
1963, vilken skrivelse anmäldes vid 1964 års riksdag (statsverksprop. V
htn s. 383). Endast undantagsvis har emellertid besvär över fondbyråns
beslut om ersättning enligt denna paragraf lett till högre ersättning för
den skadelidande.

Preskriptionsregelns — som i promemorian framhållits — ovanliga
utformning har medfört en speciell handläggning av förekommande
sådana ärenden. Hänsyn har härvid i viss mån tagits till den skadelidandes
status och antagna möjligheter av tillgång till författningsbestämmelserna.
Större företagare som t. ex. ICA, Konsum har i detta
avseende bättre förutsättningar än t. ex. en kioskägare eller lantbrukare.
Inkomna ärenden, i vilken handlingarna utvisar betydande skada
och goda skäl för försenad ansökan, har vidarebefordrats till Kungl.
Maj:t med hemställan, att försutten tid må återställas. Ger emellertid
ett studium av handlingarna klart vid handen att författningsenliga
möjligheter saknas att lämna ersättning, har andra åtgärder ansetts
opåkallade än ett beslut om avslag på grund av för sent anmält anspråk
(jfr Kmts beslut 13.4.1962 angående ifrågasatt ersättning till B. Andersson).

Den sålunda hittills av praktiskt administrativa skäl motiverade ordningen
kommer att ändras genom förvaltningslagens bestämmelser om
besvärshänvisning. Vid meddelande härav bör upplysning i förekommande
fall lämnas jämväl om innehållet i 9 § 4 st. kungörelsen 296/
1956.

513

Kännedomen om bestämmelserna och förarbetena till kungörelsen
synes i en del fall — som ovan angivits — ha varit bristfällig hos länsstyrelser
och hälsovårdsnämnder. För de skadelidande vore det av värde
om en förbättring härutinnan kunde ske. I fall av osäkerhet om bestämmelsernas
tillämpning kan besked erhåillas från fondbyrån.

I promemorian har påtalats det förhållandet, att ersättning vid ingripanden
i hälsovårdens intresse kan ifrågakomma enligt olika kungörelser
(SFS 1956: 296 och 1961: 310). I anslutning härtill och till det
förslag till skadeståndsregler, som framlagts för 1972 års riksdag (prop.
5) har ifrågasatts, om inte en mera allmän översyn av de ganska splittrade
och svåröverskådliga reglerna om ersättning vid myndighetsingripanden
av denna typ kan vara påkallad.

Den bristande överensstämmelsen mellan förenämnda kungörelser,
vilka tillkommit inom olika departement, har vid ett par tillfällen påtalats
av fondbyrån (jfr jordbruksutsk. uti. nr 21/1965 samt fondbyråns
yttrande 22.3.1968 till Konungen angående ersättning till K. Hansson
på grund av salmonellainfektion i djurbesättning). I detta avseende
må även hänvisas till interpellation nr 70 till 1971 års riksdag och chefens
för jordbruksdepartementet svar på denna.

Den i promemorian gjorda bedömningen av ärendena mot bakgrunden
av föreslagna skadeståndsregler ger anledning erinra om departementschefens
uttalande vid anmälan av prop. 296 till 1956 års riksdag.
Det framhölls därvid (sid. 73), att reglerna inte skapade en rätt till ersättning
utan öppnade möjlighet till ersättning i vissa fall, där det ansetts
obilligt att den enskilde själv skulle svara för förluster uppkomna
till följd av myndighets ingripanden. Med detta syfte vore väl förenligt,
att ersättning blott utginge för vissa slag av förluster samt att ersättningsberäkningen
grundades ej på allmänna skadeståndsregler utan
i stället på skälighetsöverväganden.

Vid ärendets avslutande anförde JO Wennergren att vad fondbyrån
anfört i sitt yttrande över vad som iakttagits vid hans granskning och
vad han uttalat i anslutning härtill ej gav anledning till något särskilt
yttrande. JO Wennergren avslutade därför ärendet under hänvisning till
vad som förevarit.

Hälsovårdsnämnds handläggning av ärende rörande störande buller
från en industri

I en skrift som inkom till JO 19.10.1970 anförde Hyresgästernas kontaktkommitté
i Alphyddan, att de som bodde i Alphyddan och Tallbacken
inom Nacka kommun var utsatta för allvarliga störningar av
mycket bullersam industriverksamhet mellan kl. 21.00 och 07.00 och
att den störande verksamheten fortsatte utan dispens eller åtgärder från
de ansvariga myndigheterna i Nacka.

17 Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

514

Efter remiss inkom hälsovårdsnämnden i Nacka med en 24.11.1967
dagtecknad utredning angående störande buller från Atlas Copcos industriområde
i Nacka. I utredningen, som verkställts av Allmänna ingenjörsbyrån
AB, anfördes bl. a. följande. Viss verkamhet inom nämnda
industriområde förorsakade störande buller för närboende. Bullret
härrörde främst från en inom området belägen hejarsmedja. Bullret
översteg i stor utsträckning de värden, omkring 40 decibel, som man i
praktiken brukar anse som tolerabla. Ingenjörsbyrån föreslog hälsovårdsnämnden
att vid ärendets handläggning bl. a. beakta att arbete
som förorsakar störande buller ej borde få förekomma nattetid samt att
intill den tidpunkt, då trafikbullret från Värmdövägen respektive Järlaleden
minskat väsentligt på grund av trafikomläggningen och eventuellt
andra bullerdämpande åtgärder, tillhålla Atlas Copco att successivt
minska industribullret.

Hälsovårdsnämnden ingav vidare kopia av ett till nämnden ställt brev,
daterat 5.5.1969, vari Atlas Copco AB meddelade att den aktuella smidesverksamheten
omkring årsskiftet 1970—71 skulle komma att flyttas
till annan ort och kopia av skrivelse 4.6.1970 från nämnden till bolaget,
vari bolaget erinrades om att 17 § lokala ordningsstadgan för
Nacka innehåller bestämmelser angående skyldighet att för arbete, som
förorsakar störande buller, söka polischefens tillstånd där sådant arbete
äger rum mellan kl. 21.00 och 07.00.

Ytterligare omfattande utredning verkställdes. Vid denna framkom
bl. a. att flyttningen av smedjan blivit fördröjd. Vidare må här antecknas
följande. Vid sammanträde 7.4.1971 beslöt hälsovårdsnämnden dels
uppmana Atlas Copco AB att i möjligaste mån dämpa bullernivån
från smedjan, varvid av bolaget självt föreslagna bullerdämpande åtgärder
skulle vara vidtagna senast 25.4.1971, dels uppdraga åt en tjänsteman
att bevaka att åtgärderna vidtogs inom föreskriven tid, dels medgiva
bolaget att längst t. o. m. 2.7.1971 bedriva arbete i smedjan mellan
kl. 05.48 och 23.00, dels förelägga bolaget att under tiden 3.7—31.7.1971
enbart utföra bullrande arbete i smedjan mellan kl. 07.00 och 16.30
dels ock förbjuda bolaget att efter 31.7.1971 bedriva bullrande arbete
i smedjan. Efter ansökan av Atlas Copco AB och efter att ha infordrat
yttrande från hälsovårdsnämnden beslöt polismyndigheten i Nacka

23.4.1971 att med stöd av 17 § lokala ordningsstadgan för Nacka meddela
bolaget tillstånd att under tiden t. o. m. 2.7.1971 dels mellan kl.
05.48 och 07.00, dels mellan kl. 21.00 och 23.00 i samband med tillverkning
av s. k. detaljbuffertar i en inom bolagets industriområde
i Nacka belägen smedja bedriva även sådant arbete, som förorsakar
störande buller, under villkor att hälsovårdsnämndens föreskrifter av

7.4.1971 angående bullerdämpande åtgärder noggrant efterföljdes.

Den ovannämnda 17 § i lokala ordningsstadgan för Nacka har följande
lydelse. »Arbete som förorsakar störande buller, såsom stenkrossning,

515

pålning, nitning och dylikt må icke utan polischefens tillstånd äga rum
mellan klockan 21 och klockan 7.»

Klagomål inkom också från en enskild person.

Vid ärendenas avgörande anförde ställföreträdande JO Petrén bl. a.
följande.

Förevarande två JO-ärenden illustrerar på ett slående sätt de svårlösta
konflikter som ofta nog uppkommer i det moderna industrisamhället
mellan å ena sidan miljöskyddsintressena och å andra sidan den
industriella produktionens krav. För den enskilda människan kan det
konkret bli fråga om konflikten mellan nödvändigheten att undvika en
obehaglig och stundom även direkt skadlig inverkan från en industris
anläggningar och den faktiska avhängigheten för det dagliga uppehället
av samma industris lönsamhet.

I Nacka har sedan länge Atlas Copco AB haft ett större industriområde
med bl. a. vissa bullersamma maskiner i arbete i en hejarsmedja.
Efterhand har Nacka kommuns bostadsområden kommit närmare och
närmare industriområdet med resultat att de i dessa nya bostadsområden
inflyttade utsatts för störande buller från industriområdet. En riktig
planläggning av bostadsbyggandet borde ha innefattat ett klarläggande
i god tid av om och i vilken omfattning bullerskapande verksamhet på
industriområdet skulle få fortgå, allteftersom bostadshusen kom närmare
och närmare bullerkällorna. Någon effektiv planering härvidlag
synes emellertid ej ha förekommit, till följd varav motstridiga intressen
kommit att direkt bryta sig mot varandra: kommuninvånarnas intresse
av att få slut på bullret från företagets smedja och Atlas Copcos intresse
av att få fortsätta sin industriella produktion som förut.

För den rättsliga bedömningen av den uppkomna situationen liksom
för granskningen av berörda myndigheters handlingssätt är nödvändigt
att först klarlägga vilket normsystem som äger tillämplighet i det föreliggande
fallet. Tre olika regelkomplex har varit aktuella, nämligen
miljöskyddslagstiftningen av 29.5.1969, lokala ordningsregler som bygger
på allmänna ordningsstadgan och hälsovårdsstadgans föreskrifter.

Principiellt skall motstridiga intressen av den art om föreligger i detta
ärende lösas inom den ram som anges i miljöskyddslagen 29.5.1969.
Ifrågavarande lag är tillämplig på bl. a. användning av anläggning på
sätt som kan medföra störning för omgivningen genom buller, om störningen
ej är helt tillfällig. Sådan användning kallas i lagen miljöfarlig
verksamhet. Miljöskyddslagens relationer till övrig lagstiftning är bestämda
i 2 § samma lag, där det föreskrives att utöver bestämmelserna
i miljöskyddslagen gäller om miljöfarlig verksamhet vad som föreskrives
i hälsovårds-, byggnads- och naturvårdslagstiftning eller i annan lagstiftning.
Miljöskyddslagen opererar med en tillståndsprövning för vissa

516

fall och en dipensgivning från generella förbud i andra fall. I förra
hänseendet är det koncessionsnämnden för miljöskydd, som på ansökan
av den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet kan lämna
tillstånd till verksamheten efter prövning enligt lagen. Den som fått
tillstånd enligt miljöskyddslagen för viss verkamhet kan enligt 22 §
lagen ej på grund av bestämmelse i lagen eller i hälsovårdsstadgan
åläggas att upphöra med verksamheten eller med avseende på denna
vidtaga försiktighetsmått utöver vad som angives i tillståndsbeslutet.
Dispenser från generella förbud lämnas däremot av naturvårdsverket.
Slutligen kan nämnas att det enligt 41 § miljöskyddslagen gäller att, om
tillstånd enligt lagen icke meddelats, koncessionsnämnden äger på hemställan
av naturvårdsverket besluta om förbud mot miljöfarlig verksamhet,
som ej är tillåtlig enligt lagen, eller meddela föreskrift om försiktighetsmått.

I förevarande fall är fråga om en miljöfarlig verksamhet som bedrivits
långt före miljöskyddslagens tillkomst. Då denna lag trädde i kraft
1.7.1969, var hälsovårdsnämnden i Nacka sedan länge inkopplad på
saken. Redan år 1967 hade exempelvis nämnden föranstaltat om en
grundlig undersökning avseende bullret från industriområdet.

Vid den nuvarande hälsovårdsstadgans tillkomst år 1958 var man uppmärksam
på just den problemställning som är aktuell i dessa ärenden.
Sålunda uttalade föredragande departementschefen i Kungl. prop.
1958: B 46 med förslag till hälsovårdsstadga (s. 288—289) på tal om
sanitära missförhållanden, förorsakade av industriell eller annan liknande
verksamhet, bl. a. följande:

Det synes mig sålunda i och för sig fullt befogat att hävda att industrins
lokaliseringar är en fråga, som måste bedömas ur vidare synpunkter
än de renodlat sanitära. Det är också riktigt att ekonomiska
skäl måste beaktas vid bedömande av vilka åtgärder som skall kunna
påfordras av en industri till motverkande av sanitära olägenheter. Även
med en intensifierad planeringsverksamhet, omfattande allt större områden,
måste man emellertid räkna med sanitära olägenheter i omgivningen
av vissa industrier. Smärre industrier liksom mer hantverksmässiga
rörelser beröras icke av planeringsverksamheten. Vad angår de ekonomiska
hänsynen visar praxis att de kan i tillfredsställande grad vinna
beaktande inom ramen för den nuvarande ordningen.

Från dessa utgångspunkter kom departementschefen fram till att förorda
att hälsovårdsnämnderna liksom hittills skulle ge tillstånd till inrättande
av sådana industrier och rörelser i övrigt som visar sig särskilt
ägnade att medföra sanitära olägenheter för grannskapet. Härmed vill
han dock icke ha sagt att hälsovårdsnämnderna utan vidare skulle vara
skickade att träffa alla hithörande, ofta säkerligen mycket svåra avgöranden.
De torde emellertid enligt departementschefen vara lämpade
att från lokala utgångspunkter i första hand bedöma, vilka olägenheter
ett företag kan medföra för omgivningen. Nödig fackmässig sakkunskap

517

skulle hälsovårdsnämnderna kunna finna hos statliga expertorgan som
statens institut för folkhälsan och de vattenvårdande myndigheterna.
Departementschefen utgick också som något självklart från att hälsovårdsnämnderna
i sin verksamhet toge hänsyn till de avgöranden av
hithörande frågor, som av andra myndigheter träffas i ett större sammanhang.

Departementschefen erinrade fortsättningsvis om att det alltid torde
komma att uppstå vissa konfliktsituationer mellan en befintlig industri
och en senare i dess närhet anlagd bostadsbebyggelse. Härom anför han:

Dessa konfliktsituationer har understrukits av flera remissinstanser
med krav på hänsynstagande till industrins prioritetsställning. Frågan
är enligt min mening värd ett beaktande men ligger något vid sidan av
hälsovårdsstadgans ämnesområde. Det kan sålunda icke komma ifråga
att ur sanitär synpunkt tillerkänna en äldre industri en så skyddad
ställning, att ett samhälles utveckling genom bostadsbebyggelse i industrins
närhet omöjliggöres och ej heller kan det anses vara de bostadsbebyggandes
ensak att skydda sig mot sanitär olägenhet från industrin.

Departementschefen konkluderar att ur allmän hälsovårdssynpunkt
måste en viss standard upprätthållas i fråga om t. ex. bostäder innebärande
bl. a. visst skydd mot sanitär olägenhet från närbelägna industrier.

Av vad ovan citerats framgår med all tydlighet att lagstiftaren vid
hälsovårdsstadgans tillkomst avsåg att hälsovårdsnämnden skulle göra
just de avvägningar som blivit aktuella i föreliggande ärende mellan
hänsynen till bostadsbebyggelse å ena sidan och till industri, som förorsakar
sanitär olägenhet, å den andra.

I och med att miljöskyddslagen trädde i kraft 1.7.1969 har en viss
förskjutning ägt rum i förhållandet myndigheterna emellan. Vid miljöskyddslagens
framläggande 1969 (se Kungl. prop. 1969: 28) uppehöll sig
föredragande departementschefen utförligt vid samordningsfrågorna,
d. v. s. samordningen av de olika myndigheters agerande vilka är verksamma
på miljövårdsfältet enligt den nya lagstiftningen och enligt äldre.
En huvudregel i miljöskyddslagen är, som redan nämnts, att koncessionsnämnden
för miljöfrågor fattar tillståndsbeslut. Naturvårdsverket
och länsstyrelserna har tillagts vissa andra funktioner, bl. a. åvilar det
dessa myndigheter att öva tillsyn över lagstiftningens efterlevande. Om
hälsovårdsnämnderna, som också kommer in i bilden, uttalar departementschefen
bl. a. följande (s. 229):

Kanske ännu större betydelse kan hälsovårdsnämndernas insats få i
den löpande tillsynen på miljövårdsområdet. Som lokala organ har
hälsovårdsnämnderna särskilda förutsättningar att övervaka störningskällor,
tillse att fastställda reningsvillkor följs o. d. Hälsovårdsnämnderna
har också goda möjligheter att kontinuerligt bevaka hur förorenings-
och störningssituationen i en ort utvecklas och att slå larm i god
tid innan missförhållanden uppkommer.

518

Departementschefen understryker att det nya systemet icke rubbar
hälsovårdsnämndernas befogenheter bortsett från att den tillståndsgivande
uppgiften upphör. Nämnderna kommer alltså att ha kvar möjligheterna
att meddela förbud och föreläggande för att motverka sanitära
olägenheter. Härigenom kan risk föreligga för kollision mellan
hälsovårdsnämndens beslut och beslut av statlig miljövårdsmyndighet,
konstaterar departementschefen. Denna kollision sfråga finner departementschefen
böra lösas så att villkor, som koncessionsnämnden fastställt,
inte bör kunna rubbas genom föreläggande av hälsovårdsnämnden,
men å andra sidan bör företag, om hälsovårdsnämnden ålagt det
vissa åtgärder, kunna fritt ansöka hos koncessionsnämnden om prövning
av villkoren för företaget. De föreskrifter som då meddelas bör ta över
hälsovårdsnämndens beslut. När det däremot gäller dispensbeslut av
naturvårdsverket inom ramen för miljöskyddslagen, bör de enligt departementschefen
inte ha någon rättsligt bindande verkan. Hälsovårdsnämnden
kan alltså ingripa med ett tvångsföreläggande, oavsett om det
finns ett sådant dispensbeslut eller ej. Departementschefen understryker
att koncessionsnämndens avgörande bara blir bindande i de frågor, som
beslutet omfattar, varför hälsovårdsnämnden inom ramen för sin allmänna
övervakningsskyldighet kan ingripa mot ett företag med föreläggande
i frågor som tillståndsmyndigheten icke behandlat.

Av den nu lämnade redogörelsen framgår att hälsovårdsnämnden
även efter 1.7.1969 haft ett primärt ansvar för ett förebyggande av
sanitära olägenheter från Atlas Copcos industrianläggning i Nacka.
Nämnden synes ha kunnat undandraga sig skyldigheter härvidlag allenast
genom att i sitt ställe koppla in de enligt miljöskyddslagen ansvariga
myndigheterna. Detta hade kunnat ske med tillämpning av reglerna
i 41 § miljöskyddslagen. Nämnden hade sålunda kunnat hos naturvårdsverket
begära att verket skulle hos koncessionsnämnden hemställa
om förbud mot den miljöfarliga verksamhet, som Atlas Copco bedrivit,
eller om föreskrifter beträffande försiktighetsmått rörande verksamheten.
På denna väg hade det varit möjligt för hälsovårdsnämnden att
få till stånd en prövning av frågan om verksamhetens tillåtlighet enligt
miljöskyddslagen.

Hälsovårdsnämnden har i det längsta underlåtit att taga klar ställning
till om bullret från Atlas Copcos anläggning var att anse som
sanitär olägenhet. Som framgår av nämndens skrivelse till bolagets
verkställande direktör 4.6.1970 synes nämnden överhuvud ha avstått
från ingripanden enligt hälsovårdsstadgan och i stället sökt hänvisa
saken till prövning av polismyndigheten i Nacka polisdistrikt jämlikt
17 § lokala ordningsstadgan för Nacka.

I frågan om lokala ordningsstadgan eller hälsovårdsstadgan skulle
läggas till grund för handläggningen anförde ställföreträdande JO bl. a.

519

Utformningen av 17 § lokala ordningsstadgan för Nacka ger tydligt
vid handen att ifrågavarande bestämmelse om att tillstånd krävs för viss
bullersam verksamhet nattetid icke har avseende å en permanent industriell
verksamhet utan gäller tillfälliga åtgärder av typen stenkrossning,
pålning och nitning. Polismyndighetens tillståndsgivning byggd på
allmänna ordningsstadgan måste uppenbarligen avse nattligt ordningsstörande
buller av relativt tillfällig beskaffenhet. Sanktionssystemets
utformning bekräftar riktigheten av denna tolkning.

Om en anläggning för industri drivs så, att den medför sanitär olägenhet,
kan hälsovårdsnämnden enligt hälsovårdsstadgan ingripa medelst
föreskrifter, förelägganden eller förbud. Hälsovårdsnämnden äger även
föreskriva vite, om någon underlåter att ställa sig av nämnden meddelat
föreläggande eller förbud till efterrättelse. Underlåtenhet att efterkomma
regeln i 62 § hälsovårdsstadgan att anläggning för industri skall
drivas så att den ej medför sanitär olägenhet är icke omedelbart straffsanktionerad.
Däremot bestraffas överträdelser av föreskrifterna i lokala
ordningsstadgan jämligt 28 § allmänna ordningsstadgan med böter,
högst 500 kr., och i vissa grövre fall med dagsböter. Det är uppenbart
att industriellt buller, som förorsakar allvarliga miljöskador, icke kan
bekämpas med böter enligt allmänna ordningsstadgan. Tydligen erfordra
härför de mera vittgående administrativa ingripanden, som hälsovårdsnämnden
disponerar enligt hälsovårdsstadgan.

I detta sammanhang kan också erinras om de uttalanden om relationen
mellan hälsovårdsstadgans föreskrifter och lokala ordningsföreskrifter,
som gjordes av JO Alfred Bexelius i hans ämbetsberättelse
1957 s. 329 f. vilka stöder den här intagna ståndpunkten.

Det ligger fast att hälsovårdsnämnden bort på ett tidigt stadium ha
tagit itu med denna sak. Till en början hade nämnden bort klargöra om
bullret utgjort sanitär olägenhet eller ej. Ett ingripande enligt reglerna
i 62 § hälsovårdsstadgan med flera föreskrifter förutsätter att sanitär
olägenhet föreligger. Såvitt av utredningen framgår har hälsovårdsnämnden
dröjt ända till 7.4.1971 innan den tagit ställning och börjat
tillämpa hälsovårdsstadgans regler. Ännu i detta skede har nämnden
undvikit att direkt uttala att bullret utgör sanitär olägenhet. Dess då
fattade beslut bygger dock på att nämnden gjort en sådan bedömning.
Redan den 1967 utförda utredningen, vari uttalades att nämnden borde
beakta bl. a. att »arbete som förorsakar störande buller bör ej få förekomma
nattetid — speciellt bör det störande hejarsmidet ej få ske annat
än under tiden för normalt dagskift», får anses ha klarlagt att bullret
utgjorde sanitär olägenhet. Redan vid denna tidpunkt har nämnden
haft att ingå på en prövning av den art, som departementschefen
talar om i de ovan citerade motiven till hälsovårdsstadgan. Det kan
tveklöst medges att nämnden här stått inför vanskliga awägningsproblem.

520

En hälsovårdsnämnd skall visserligen beakta även ekonomiska skäl
vid bedömandet av vilka åtgärder den skall påfordra av en industri till
motverkande av sanitära olägenheter. Det måste emellertid vara en
självklarhet att nämnden i främsta rummet skall anlägga hälsovårdande
synpunkter. Hälsovårdsnämndens i Nacka agerande i detta ärende inger
i detta hänseende betänkligheter. Utredningen ger närmast vid handen
att nämnden — med åsidosättande av klagomål från allmänheten —
genomgående tagit hänsyn till bolagets intressen, framför allt genom att
underlåta att tillämpa hälsovårdsstadgans regler. Det förefaller också
finnas grund för klagandenas påpekande att nämnden i allmänhet utan
vidare godtagit bolagets argumentering för fortsatt bullersam drift utan
att fordra närmare utredning av bolagets påståenden om nödvändigheten
härav. Nämndens förfaringssätt har lett till att allmänheten alltför
länge nödgats tåla ifrågavarande buller.

Genom att underlåta att taga ställning i huvudsaken om bullrets karaktär
av sanitär olägenhet och, sedan detta förhållande konstaterats,
upptaga en formell förhandling med bolaget för att nå fram till en lösning
av frågan och till en rimlig avvägning mellan produktionsintresset
och hälsovårdsintresset har nämnden visat försumlighet och icke fullgjort
den uppgift, som åvilat den enligt gällande författningar. För upprätthållande
av den kommunala självstyrelsens anseende är det av vikt
att kommunala nämnder tar sitt ansvar i frågor av denna art, även om
de avgöranden som måste träffas kan vara både svåra och obehagliga.
Hälsovårdsnämnden har emellertid varit i besvärlig position, och jag
kan låta bero vid de erinringar, som ligger i det nu anförda i förhoppning
att hälsovårdsnämnden i fortsättningen väl fullgör sina viktiga
åligganden i miljöskyddsarbetet.

Sommaren 1971 skulle några björnar förås från Tomelilla till Kolmårdens
djurpark. Direktören för Kolmårdens djurpark Ulf Svensson
tog per telefon kontakt med dåvarande byrådirektören i veterinärstyrelsen
Sven Rudengren och begärde veterinärstyrelsens tillstånd för
transporten. Rudengren upplyste att tillstånd för transport ej erfordrades
men att bestämmelserna i kungörelsen 15.12.1944 angående transport
av vissa levande djur med motorfordon m. m. rörande utfodring
och vattning av djuren måste efterlevas. Svensson nämnde vid sam -

521

talet att djurparken planerade en penninginsamling i samband med
transportuppehållen för att få till stånd en anläggning för björnarna i
djurparken. Rudengren uttalade därvid, att insamlingen inte fick föregås
av någon annonsering från djurparkens sida. Rudengren tilläde att
veterinärstyrelsen inte avsåg att lägga hinder i vägen för en penninginsamling
som skedde apropå vid uppehåll för utfodring och tillsyn
av björnarna.

Svensson begärde härefter hos polismyndigheten i Jönköping tillstånd
att 3.8.1971 parkera en transportbil med björnar för utfodring och tillsyn
av dessa på central plats i Jönköping och Gränna. Svensson begärde
även tillstånd att i samband därmed få ställa ut en insamlingsbössa
för frivilliga penningbidrag till djurparkens skötsel och utvidgning.
Polismyndigheten utfärdade 29.7.1971 tillståndsbevis avseende
bifall till ansökan om »uppställning av djurtransportbil för utfodring
och tillsyn och i samband därmed förevisning av björnhona med ungar
liksom penninginsamling till förmån för djurparkens utvidgning och
skötsel». Tillståndet avsåg uppställning och penninginsamling 3.8.1971
klockan 18—20 på en närmare bestämd parkeringsplats i Jönköping
och på torget i Gränna med angivande av vissa ytterligare villkor gällande
säkerheten och formerna för penninginsamlingen.

I en klagoskrift till JO anförde Svensson: Kolmårdens djurpark hade
påtagit sig ansvaret att rädda ifrågavarande björnar, som eljest skulle
ha slaktats. Allmänheten visade stort intresse för björnarna. Därför
transporterades de från Tomelilla till Kolmårdens djurpark av två lastbilar,
som tog olika vägar genom Sverige för att visa att björnarna
räddats och var på väg till Kolmårdens djurpark. — Då den ena av
transportbilarna 3.8.1971 anlände till Jönköping, meddelade polisen
att länsveterinären i Jönköpings län, under åberopande av bestämmelse
i kungörelse 6.11.1959 om offentlig förevisning av djur, förbjudit
tillsyn och utfodring av björnarna på de i tillståndet meddelade platserna.
Bilarna fick i stället parkeras på polisens parkeringsplats. Länsveterinären
hade emellertid icke före beslutets meddelande informerat
sig om hur och på vilket sätt transporten skedde. I anledning av länsveterinärens
och polisens ingripande hade vissa tidningar ifrågasatt
lagligheten av transporten. Ingripandet hade därför kommit att skada
djurparkens anseende. Annan veterinär hade emellertid efter transporten
konstaterat att björnarna var i mycket god kondition vid framkomsten.

Med anledning av klagomålen verkställdes utredning.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Petrén bl. a.
följande.

17* Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

522

I kungörelsen 15.12.1944 angående transport av vissa levande djur
med motorfordon ges regler om hur det skall tillgå då husdjur eller
andra djur, som hålles i fångenskap, skall transporteras med motorfordon
eller släpfordon. Sådan transport är icke underkastad någon
tillståndsreglering. Däremot innehåller kungörelsen föreskrifter om
bl. a. djurens vård under transport, överträdelse av reglerna är kriminaliserad.
125 § första stycket kungörelsen stadgas:

Vid transport under längre tid än fem timmar skall djur vattnas.
Vid transport under mer än åtta timmar skall djur tillika utfodras.

Kungörelsen 6.11.1959 om offentlig förevisning av djur lägger all
offentlig förevisning av djur under det allmännas kontroll, som framgår
av § 1 kungörelsen, vilken har följande lydelse.

All offentlig förevisning av djur, vare sig den äger rum i zoologisk
trädgård, djurpark, cirkus eller varieté, i föreläsnings-, utställnings- eller
affärslokal, å tävlingsbana eller annorstädes, skall stå under särskilt
överinseende av veterinärstyrelsen i samverkan med övriga i lagen
om djurskydd nämnda tillsynsmyndigheter.

Vad sålunda stadgats skall gälla även filminspelning med djur och
sådan övning med djur, som utgör förberedelse till offentlig förevisning,
ävensom djurens förvaring, transport och behandling i övrigt
under tid, då förevisningen, filminspelningen eller övningen ej pågår.

I 5 § kungörelsen förbjudes offentlig förevisning av bl. a. andra rovdjur
än tamhundar och tamkattor — dvs. även björnar — under kringföring
från ort till ort. Enligt 9 § kungörelsen äger veterinärstyrelsen,
om det finns skäligt av särskild anledning, meddela undantag bl. a. från
bestämmelsen i § 5. Det ankommer enligt 11 § kungörelsen på polismyndigheten
att inställa förevisning, som jämlikt 5 § icke må äga rum.

I förevarande fall har uppehåll i björntransporten för vattning, utfodring
och tillsyn av djuren varit nödvändig enligt gällande föreskrifter.
Uppehåll för sådant ändamål utgör självfallet icke i och för sig offentlig
förevisning av de transporterade djuren. Emellertid har i detta
fall ifrågavarande uppehåll varit kombinerade med ett moment av förevisning
— bl. a. har uppehållen skolat göras å allmän plats — vilket
gör att uppehållen blir att rubricera som offentlig förevisning av djur.

De till parkeringsplatsen i Jönköping och torget i Gränna planerade
uppehållen för fodring och vattning har sålunda såsom offentlig förevisning
av djur varit underkastade den i kungörelsen 6.11.1959 stadgade
regleringen. Enligt föreskrifterna i 1 § nämnda kungörelse står sådan
förevisning under särskilt överinseende av veterinärstyrelsen i samverkan
med vissa andra myndigheter. I 4 § samma kungörelse tillägges
veterinärstyrelsen härutöver vissa särskilda befogenheter att ingripa i
samband med offentlig förevisning av djur. Veterinärstyrelsen har
icke företagit något ingripande med stöd av dessa allmänna regler i
samband med björntransporten och icke heller hälsovårdsnämnden i

523

Jönköpings kommun, som är utrustad med vissa likartade befogenheter
enligt djurskyddslagstiftningen.

Ett huvudspörsmål i ärendet är huruvida de offentliga visningarna
av björnarna under de författningsmässigt föreskrivna vattnings- och
fodringsrasterna under transporten var att anse som förevisning under
kringföring från ort till annan, ett slag av offentlig förevisning som enligt
5 § kungörelsen 6.11.1959 är förbjuden. En transport av djur från
en djurpark till en annan utan onödiga avvikelser under färden är
enligt min mening icke att beteckna som kringföring av djur från ort
till ort. Bestämmelserna i 5—7 §§ kungörelsen om offentlig förevisning
av djur under kringföring lärer syfta på andra situationer och äger
därför icke tillämpning å offentlig förevisning av djur, som äger rum
i samband med nödvändiga raster under en direkttransport.

Under nu angivna förhållanden har något hinder icke mött för
Svensson att låta förevisa björnarna i samband med vattnings- och
fodringsraster under dessas transport från Tomelilla till Kolmården
med hänsyn till reglerna i kungörelsen 6.11.1959 om offentlig förevisning
av djur eller annan djurskyddslagstiftning.

Länsveterinärens åtgärder i saken har väsentligen bestått i att han
givit polismyndigheten vissa upplysningar om bestämmelserna på området
och därvid även tillkännagivit sin mening att de anordningar,
som Svensson planerat i samband med uppehållen i björntransporten
i Jönköpings polisdistrikt, var att betrakta som offentlig förevisning
av djur.

Av vad i ärendet framkommit kan icke anses styrkt att länsveterinären
gjort sig skyldig till felaktigt förfarande. Hans åtgärd att taga
kontakt med den lokala polismyndigheten har legat inom ramen för
hans befogenheter i tjänsten. Såvitt framgår av utredningen, synes
han ha lämnat polismyndigheten upplysningar om innebörden av gällande
rätt, som icke helt överensstämmer med vad jag ovan anfört i
denna del. Han har icke heller, uppenbarligen av tidsskäl, varit i kontakt
med Svensson eller annan företrädare för djurparken för att göra
sig underrättad om transportens art. Hans uttalanden till polismyndigheten
torde likväl icke kunna anses ha varit av beskaffenhet att för
honom medföra ansvar för tjänstefel. Jag lämnar därför klagomålen i
vad de gäller länsveterinären utan åtgärd.

Vidkommande polismyndighetens åtgärder i saken kan fastslås, att
den i förevarande ärende 29.7.1971 meddelat Kolmårdens djurpark tillstånd
för förevisning av björnarna samt för penninginsamling, allt å
allmän plats.

Uppenbarligen har polismyndigheten ansett fråga vara om offentlig
tillställning enligt allmänna ordningsstadgan. Tillståndet 29.7.1971 får
därför antagas vara meddelat enligt 12 § nämnda stadga. Jag kan ansluta
mig till uppfattningen att uppställning av ett motorfordon med

524

last av björnar på allmän plats i avsikt att möjliggöra för allmänheten
att bese djuren är att betrakta som offentlig tillställning enligt 9 § allmänna
ordningsstadgan och därmed underkastad tillståndsplikt.

Enligt 7 § lokal ordningsstadga 7.8.1959 för Jönköpings stad må penninginsamling
i bössa eller dylikt ej äga rum å allmän plats utan tillstånd
av polismyndigheten. Tillståndet 29.7.1971 i vad avser penninginsamlingen
stödjer sig uppenbarligen på detta stadgande.

Någon anledning till erinran mot att polismyndigheten meddelade
tillståndet 29.7.1971 på sätt skett finnes under angivna förhållanden
icke.

Tillståndet har därefter 3.8.1971 muntligen återkallats omedelbart
innan tillställningen skulle äga rum i samband med att polismyndigheten
med stöd av föreskriften i 11 § kungörelsen om offentlig förevisning
av djur inställt den förevisning av djuren som skulle ägt rum
i Jönköpings polisdistrikt samma dag.

Då — såsom följer av vad jag förut anfört — bestämmelserna i
ifrågavarande kungörelse rörande offentlig förevisning av djur under
kringföring icke varit tillämpliga i förevarande fall, har polismyndigheten
icke ägt inställa förevisningen under åberopande av regeln i
kungörelsens § 11. Polismyndigheten har sålunda härutinnan förfarit
felaktigt.

Då polismyndigheten saknat grund för att inställa förevisningen av
björnarna enligt nyssnämnda kungörelse, uppstår frågan om polismyndigheten
i allt fall ägt återkalla sitt tillstånd av 29.7.1971 till offentlig
tillställning jämlikt allmänna ordningsstadgan. Härom är att säga följande.

Allmänna ordningsstadgan innehåller i 19 § vissa regler om inställande
av tillställning som emellertid icke har omedelbar tillämplighet
i detta fall. Enligt allmänna förvaltningsrättsliga grundsatser torde det
av polismyndigheten en gång meddelade tillståndet till offentlig tillställning
i detta fall icke ha kunnat återkallas på grund av att polismyndigheten
ändrat mening om hur tillämpliga bestämmelser skolat
tolkas, annat än om säkerhetsskäl fordrat beslutets återkallande. Sådana
skäl har icke förefunnits beträffande förevisningen av björnarna.
Jag kan på denna punkt hänvisa till den sammanfattning, som ges
rörande gällande svensk rätts ståndpunkt vad beträffar beslutsmyndighets
befogenhet att återkalla ett gynnande beslut på grund av beslutets
förmenta lagstridighet av professor Ole Westerberg i hans arbete
Allmän förvaltningsrätt (Stockholm 1971 s. 79). Jag vill här endast
understryka vikten av att enskilda kan förlita sig på av myndighet erhållna
tillstånd. Blott verkligt betydelsefulla samhällsintressen kan motivera
ett givet tillstånds återkallande av beslutsmyndigheten.

Sammanfattningsvis kan sägas att polismyndigheten förfarit felaktigt,
då den ansett bestämmelserna om offentlig förevisning av djur

525

under kringföring vara tillämpliga å offentlig förevisning av björnarna
under denna transport. Å andra sidan torde den icke därutöver kunna
klandras för att — då den funnit dessa bestämmelser tillämpliga — ha
inställt förevisningen, oaktat det meddelade tillståndet till offentlig
tillställning enligt allmänna ordningsstadgan i princip icke kunnat återkallas.

Polismyndigheten har i ärenden av detta slag att självständigt och
på eget ansvar tolka gällande författningar. Det är dock förståeligt att
polismyndigheten vid sitt slutliga ställningstagande låtit sig påverkas
av de uttalanden, som länsveterinären som särskilt sakkunnig beträffande
djurskyddslagstiftningen gjort i saken. Ansvaret kvarligger emellertid
oförminskat på polismyndigheten. Myndigheternas rätt och plikt
att självständigt fatta beslut är en hörnpelare i svensk förvaltningsordning.
Polismyndigheten har icke heller sökt undandraga sig detta ansvar.
Jag kan under sådana omständigheter låta bero vid vad som förevarit.

Invandrarverkets praxis i fråga om kommunikation av utlänningsnämndens
yttranden

Vid JO Lundviks inspektion av statens invandrarverk (SIV) i september
1971 uppmärksammades att handläggningen av avlägsnandeärenden,
vilka börjat som rena tillståndsärenden, syntes mindre lämplig,
såvitt gällde kommuniceringen med vederbörande utlänning. Som exempel
kan nämnas ett ärende rörande förpassning av jugoslaviske medborgaren
Ivica Pavlovic. Pavlovic sökte den 25 maj 1970 arbetstillstånd
i Sverige hos svenska ambassaden i Belgrad. I beslut den 3 november
1970 vägrade invandrarverket sådant tillstånd. Pavlovic inreste den 12
december 1970 till Sverige och ansökte den 16 mars 1971 på nytt om
arbetstillstånd. Invandrarverket beslöt den 9 juni 1971 att lämna även
denna ansökan utan bifall. I en skrivelse den 11 juni 1971 till Värnamo
polisdistrikt anförde invandrarverket, att verket hade för avsikt att
upptaga frågan om förpassning av Pavlovic. Invandrarverket anhöll att
polismyndigheten skulle underrätta Pavlovic därom och att Pavlovic
skulle få tillfälle att inför polismyndigheten framföra sina synpunkter.
Protokoll avseende avslagsbeslutet den 9 juni 1971 bifogades skrivelsen
till polismyndigheten. Sedan Pavlovic fått del av avslagsbeslutet
och underrättats om att fråga uppkommit att förpassa honom, inkom
till invandrarverket den 9 juli 1971 en ny ansökan från Pavlovic om
uppehålls- och arbetstillstånd. Den 21 juli 1971 skrev invandrarverket
till polismyndigheten och meddelade att verket upptagit frågan om förpassning
av Pavlovic och att verket remitterat ärendet till utlännings -

526

nämnden för yttrande. Invandrarverket anhöll att skrivelsen skulle delges
Pavlovic. Utlänningsnämndens yttrande inkom till invandrarverket
den 27 juli 1971. Bevis utvisande att Pavlovic delgivits invandrarverkets
skrivelse den 21 juli 1971 inkom till invandrarverket den 29 juli (delgivningen
hade ägt rum den 28 juli). Ärendet avgjordes den 29 juli
1971. Därvid beslöt invandrarverket dels lämna Pavlovics ansökan om
uppehålls- och arbetstillstånd utan bifall, dels jämlikt 22 § utlänningslagen
förordna att Pavlovic skulle förpassas ur riket.

JO lät till protokollet anteckna följande.

Inom förvaltningsförfarandet har, även om uttryckliga författningsregler
saknats, som en allmän grundsats gällt att »ingen skall dömas
ohörd». Denna grundsats, den s. k. kommunikationsprincipen, har lagfästs
i förvaltningslagen (SFS 1971: 290). I 15 § första stycket förvaltningslagen
sägs, att ärende — utom i särskilda fall — inte får avgöras
utan att sökande, klagande eller annan part underrättats om det som
tillförts ärendet genom annan än honom själv och tillfälle beretts honom
att yttra sig över det. Kommunikationsprincipen kan alltså sägas
innebära, att den som ärendet rör skall — innan slutligt beslut fattas —
dels ha fått del av hela utredningen i ärendet, dels ha fått tillfälle att
framföra sina synpunkter i saken.

Det sätt varpå ärendet rörande förpassningen av Pavlovic handlagts
strider i vissa hänseenden mot kommunikationsprincipen. Vad som
främst faller i dagen är att Pavlovic före avgörandet inte fått del av
utlänningsnämndens yttrande. Att innehållet i detta yttrande kunde
vara av intresse för honom är självklart. Däremot har Pavlovic underrättats
om att utlänningsnämnden skulle höras. Vilket syfte denna kommunicering
tjänar synes oklart, detta inte minst med tanke på att SIV
inte synes avvakta eventuellt yttrande från utlänningen utan anser sig
oförhindrad att avgöra ärendet så snart besked inkommit om att delgivning
av underrättelsen ägt rum. Bortsett från frågan om det överhuvudtaget
är motiverat att underrätta utlänningen om att utlänningsnämnden
skall höras, förefaller det vidare tveksamt om det är nödvändigt
att anlita de hårt belastade polismyndigheterna för denna kommunicering.
Kan inte meddelandet — eventuellt jämte en översättning till
aktuellt språk — i stället översändas till utlänningen i vanligt lösbrev
eller i rekommenderad försändelse med begäran om mottagningsbevis?

Efter remiss inkom invandrarverket med yttrande. Verket meddelade
häri, att man numera frångått metoden att anlita polisen för att
underrätta utlänningen om att verket beslutat inhämta utlänningsnämndens
yttrande. Sådan underrättelse sändes i stället i vanligt brev. Vidare
hade verket tills vidare infört den ordningen att innehållet i utlänningsnämndens
yttrande delgavs utlänningen i alla de fall då verket i enlighet
med yttrandet övervägde att besluta om avlägsnande. Delgivningen
skedde genom rekommenderat brev med mottagningsbevis. Vidare
anförde invandrarverket.

Vad först angår underrättelsen till utlänningen om att hans ärende
överlämnats till utlänningsnämnden för yttrande vill verket framhålla

527

följande: Att ett förpassningsärende remitterats till utlänningsnämnden
för yttrande innebär ett preliminärt ställningstagande från verkets sida.
Utlänningen bör därför få kännedom om beslutet att remittera ärende
angående hans förpassning till nämnden. Underrättelsen tjänar också
ett annat syfte. Utredningen i ärendet förutsätts visserligen vara fullständig
i och med att förpassningsutredningen, som skall vara vidkänd
av utlänningen, kommer in. Tidsutdräkten i förpassningsärenden medför
emellertid inte sällan att nya omständigheter framkommer. Det är
av vikt att alla relevanta omständigheter är kända av nämnden när den
behandlar ärendet. Tillförs ärendet ytterligare material efter nämndens
behandling kan ärendet ånyo behöva remitteras till nämnden.

Om utlänningen vistas under den adress han senast uppgett har han
med det system för underrättelse som nu tillämpas i regel god tid på
sig att åberopa eventuella nya omständigheter innan nämndens yttrande
i ärendet avges.

Vad därefter angår underrättelsen om innehållet i utlänningsnämndens
yttrande vill invandrarverket anföra följande: Utlänningsnämndens
yttranden är avgörande för om besvärsrätt skall inträda i de fall verket
meddelar avlägsnandebeslut; talan mot invandrarverkets beslut får föras
endast om utlänningsnämnden eller någon av dess ledamöter anfört
avvikande mening. Genom nämndens yttrande tillförs ärendet inte
något nytt sakmaterial. Yttrandet är i allmänhet formulerat utan motivering.

Mot denna bakgrund torde kännedom om innehållet i utlänningsnämndens
yttrande ha betydelse endast i de sällsynta fall där klagorätt
föreligger. I invandrarverkets protokoll med beslut i avlägsnandeärenden
redogörs även för utlänningsnämndens yttrande. Utlänningen får
därför kännedom härom i samband med delgivning av det slutliga beslutet
i ärendet.

De erfarenheter som hittills vunnits av systemet med delgivning av
nämndens yttrande har varit synnerligen negativa. Såväl invandrarverket
som utlänningsnämnden har fått motta en mängd telefonsamtal från
oroliga utlänningar. Även skriftligen upprepar utlänningen ofta tidigare
åberopade skäl. Erfarenheterna tyder inte på att delgivningen skulle
resultera i att några nya omständigheter av betydelse i ärendet kommer
fram. Verket vill också i detta sammanhang erinra om vad som torde
vara unikt för utlänningsärenden, nämligen möjligheten att även när
lagakraftägande beslut föreligger åberopa nya omständigheter och få
dessa prövade enligt 51 § utlänningslagen.

Det förekommer vidare att den som delges nämndens yttrande därefter
söker hålla sig undan. Polismyndigheterna har mycket små resurser
för efterspaning i dylika fall. Att utlänningen söker hålla sig undan
verkställighet skulle visserligen kunna förhindras genom att invandrarverket
i ökad utsträckning förordnade om förvar. Tvångsmedlet förvar
bör emellertid enligt verket användas med den största försiktighet.

Med hänvisning till vad som ovan anförts anser verket att delgivning
av nämndens yttrande i allmänhet är uppenbart obehövlig. I åtskilliga
fall försvårar delgivning av nämndens yttrande avsevärt verkställigheten
av beslutet. Vidare är förhållandena ofta sådana att ärendets
avgörande inte bör uppskjutas. Enligt verkets mening bör därför
skyldighet att underrätta om nämndens yttrande inte anses föreligga
på grund av bestämmelserna i 15 § förvaltningslagen.

528

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

Att invandrarverket numera icke anlitar polisen för att underrätta
utlänningen om att verket beslutat inhämta utlänningsnämndens yttrande
finner jag tillfredsställande.

Vad angår frågan om kommunikation av utlänningsnämndens yttrande
vill jag säga följande.

I 15 § förvaltningslagen stadgas, att ärende ej får avgöras utan att
sökande, klagande eller annan part underrättats om det som tillförts
ärendet genom annan än honom själv och tillfälle beretts honom att yttra
sig över det. I vissa fall får dock kommunikation underlåtas. Detta
gäller bl. a. när åtgärden är uppenbart obehövlig, när det kan befaras
att genomförandet av beslutet annars skulle avsevärt försvåras samt när
ärendets avgörande ej kan uppskjutas.

Av förarbetena till förvaltningslagen (prop. 1971: 30 del 2 sidan 470)
framgår, att med det första undantaget från kommunikationskravet —
att åtgärden är uppenbart obehövlig — i första hand åsyftas fall då
myndighetens blivande beslut bedöms gå i positiv riktning för parten.
Om utlänningsnämnden funnit hinder möta mot att utlänningen förpassas
eller eljest avlägsnas från riket och invandrarverket icke tänker
avvika från nämndens uppfattning, erfordras i enlighet härmed icke
att nämndens yttrande delges utlänningen. Det är emellertid icke i första
hand sådana fall som åsyftas i det nu förevarande ärendet och jag lämnar
dem i fortsättningen åt sidan.

Vid bedömandet av om kommunikation av utlänningsnämndens yttrande
i andra fall än de nyss berörda kan anses uppenbart obehövlig
får man se till de skäl som uppbär det principiella kravet på kommunikation.
Syftet med kommunikation är i första hand att parten skall få
tillfälle att bemöta vad som anföres mot honom och lägga till rätta
eventuella oriktigheter eller missförstånd. Eftersom utlänningsnämndens
yttranden i allmänhet saknar motivering — något som kan beklagas
men har sin förklaring i nämndens stora arbetsbörda — kan det sägas
att nu angivna motiv för kommunikationsskyldigheten icke väger så
tungt i dessa fall. Redan den omständigheten att utlänningsnämnden
sagt att den icke anser hinder möta mot förpassning e. d. kan dock ge
utlänningen impuls att framdraga ytterligare omständigheter eller argument
som han hittills inte ansett behövligt att framföra eller som han
inte kunnat framdraga därför att de är nya. Utlänningens förhållanden
undergår ju ofta stora och snabba förändringar och det material
på vilket utlänningsnämnden grundat sitt ställningstagande är icke alltid
aktuellt. Från nu angivna synpunkt kan jag icke finna annat än att
kommunikation av nämndens yttrande mången gång kan fylla en viktig
funktion. Eftersom invandrarverket ej gärna kan veta om utlänningen
förmår tillföra ärendet något nytt, synes det mig därför knappast
riktigt att hävda att kommunikation av nämndens yttranden gene -

529

rellt sett skulle vara obehövligt. Jag vill tillägga, att det synes mig föga
realistiskt att tro att utlänningen alltid eller ens som regel skulle av den
första underrättelsen (att ärendet hänskjutits till utlänningsnämnden)
kunna dra den slutsatsen att ärendet nu håller på att ta en för honom
olycklig vändning. En sådan slutsats förutsätter en inblick i författningsbestämmelserna
som en utlänning i regel inte har.

Beträffande de övriga undantagsreglerna kan jag fatta mig kort. Någon
gång kan omständigheterna i ett ärende om utlännings avlägsnande
från riket utan tvivel vara sådana att kommunikation ej låter sig
genomföras av tidsskäl. Det kan också tänkas att föregående kommunikation
skulle försvåra verkställigheten av ett blivande beslut i ärendet.
I dessa fall får kommunikation underlåtas men jag vill betona, att
detta icke får tagas till intäkt för att kommunikation generellt får underlåtas
i avlägsnandeärenden.

Sammanfattningsvis vill jag säga, att invandrarverket enligt min mening
icke bör i någon större utsträckning frångå sin nyligen införda
praxis att ge utlänningen del av utlänningsnämndens yttrande.

Patent- och registreringsverkets praxis vid firmagranskning enligt
6 § aktiebolagslagen

I en skrift som inkom till JO den 15 september 1970 påtalade direktören
Sven F. Ståhlbrand, att patent- och registreringsverkets praxis
vid firmagranskningen enligt 6 § aktiebolagslagen skärpts avsevärt under
senare delen av år 1967. Till juristerna på bolagsbyrån hade då
utdelats en av byråchefen Stefan Stiernstedt upprättad promemoria
vari förordats en skärpt praxis vid firmagranskningen och rekommenderats
att man alltmera skulle närma sig grundprinciperna i det förslag
till nya lagregler som då nyligen framlagts i firmautredningens
betänkande Firmaskydd (SOU 1967: 35). Sedermera hade verket — sedan
Ståhlbrand påtalat saken hos Kungl. Maj:t som överlämnat ärendet
till JK — mildrat sin praxis. Efter det att JK meddelat beslut i
ärendet hade praxis åter skärpts. Praxis varierade också mellan olika
befattningshavare.

Med anledning av klagomålen infordrades yttrande från patentverket.

Ståhlbrand mötte med påminnelser och ingav ytterligare skrifter.

JO Lundvik företog i oktober 1971 inspektion av patentverkets bolagsbyrå,
därvid förhör hölls med ett flertal befattningshavare rörande
de saker som Ståhlbrand påtalat.

Vid ärendets avgörande den 28 februari 1972 gjorde JO Lundvik följande
uttalanden.

530

Gällande lag lämnar endast knapphändiga anvisningar för den granskning
som patentverket enligt 6 § aktiebolagslagen skall verkställa av
aktiebolags firma. I den mån ledning icke kan hämtas från regeringsrättens
avgöranden i besvärsmål och de allmänna domstolarnas praxis
är patentverket väsentligen hänvisat att bygga på egna överväganden.
Efter tillkomsten år 1960 av varumärkeslagen har det varit naturligt
att söka förebild i denna lags bestämmelser och den praxis som de gett
upphov till. Följden har blivit en viss successiv skärpning av kraven på
firmas särskiljningsförmåga och frånvaron av likhet med annan, redan
inregistrerad firma. Till denna utveckling har även bidragit den starka
ökningen i bolagsbildandet.

Ståhlbrand har gjort gällande, att praxis vid firmagranskningen undergick
en avsevärd skärpning under senare delen av år 1967. Utredningen
lämnar icke belägg för att en markerad svängning ägt rum i
praxis vid denna tid. Att en viss skärpning inträdde synes dock troligt.
Denna får uppenbarligen ses mot bakgrund av de rekommendationer
som framfördes i Stiernstedts promemoria.

Ståhlbrand har anmärkt på att promemorian utfärdades utan föregående
samråd med generaldirektören. Något ligger det häri. Emellertid
måste beaktas, att beslutanderätten i firmafrågor tillkommer generaldirektören
i de fall då avslag ifrågakommer. Endast vid bifall kan
beslutet fattas på bolagsbyrån (av byråchefen eller denne underställd
tjänsteman). Om rekommendationerna ledde till efterföljd, bör resultatet
därför rimligen ha blivit att fler ärenden anmäldes för generaldirektören
för eventuellt avslagsbeslut. Om generaldirektören reagerat mot
rekommendationerna, hade han omedelbart kunnat ersätta dem med
andra direktiv. Så har icke skett. Fastmer framhöll generaldirektören
vid min inspektion att promemorian överensstämde med hans åsikt. I
sak har det därför varit utan betydelse att promemorian ej föregåtts
av samråd med generaldirektören.

Vad angår det sakliga innehållet i promemorian vill jag säga följande.
Man kan tveka inför lämpligheten av att en förvaltningsmyndighet
ändrar sin praxis redan under intrycket av ett framlagt lagförslag. Ändringen
kan vara mer eller mindre välmotiverad och angelägen. Det är
dock i allmänhet att rekommendera, att förvaltningsmyndigheterna
går fram med försiktighet när det gäller att ändra praxis så att icke
ändringen visar sig förhastad i belysning av lagstiftningsärendets fortsatta
utveckling. Allmänheten har självfallet ett krav på att en tämligen
fast praxis hålles och skall som regel inte behöva vänta sig svängningar
däri med anledning av att en kommitté lagt fram ett förslag.
Om starka skäl föreligger att redan på ett tidigt stadium lägga om
praxis, kan det stundom vara lämpligt att verket ger sin avsikt till känna
på förhand så att allmänheten kan inrätta sig därefter eller få till
stånd en vidare debatt. — I förevarande fall är emellertid att beakta,

531

att den ändring av praxis som förordades låg i linje med en utveckling
som redan inletts. Såvitt kunnat utredas har inte heller rekommendationerna
utlöst någon mera markant svängning i praxis. Jag vill
därför icke rikta någon kritik mot vad som förevarit.

Vad angår Ståhlbrands klagomål i övrigt kan jag fatta mig kort. Vad
som framkommit vid den utredning som gjorts lämnar icke belägg för
att praxis i firmaärenden svängt fram och tillbaka efter hösten 1967
som Ståhlbrand gjort gällande. Att en fullständigt enhetlig praxis de
olika tjänstemännen emellan icke rått har sin naturliga förklaring däri
att antalet ärenden är mycket stort och beslutsfattarna många (jämför
dock vad som nyss sagts om beslutanderätten vid avslag). Verket synes
ha sin uppmärksamhet på här berörda problem och jag finner vad
som framkommit ej motivera särskild åtgärd från min sida.

Patent- och registreringsverket har registrerat ett aktiebolag under
firma Maskinservice Aktiebolaget Filip. På talan av Svenska Aktiebolaget
Philips har sedermera allmän domstol förbjudit serviceaktiebolaget
att använda firman, som ansågs kunna förväxlas med kärandebolagets
firma och vissa dess varumärken. Fråga om tjänstefel
förekommit i registreringsärendet

I en skrift som inkom till JO den 28 augusti 1970 anförde direktören
Filip Wennerström bland annat: Han hade drivit rörelse under firma
Maskinservice. År 1963 bildade han ett aktiebolag för ändamålet. Med
en tjänsteman i patentverket diskuterade han, vilken firma bolaget kunde
få ha. Han fick omsider rådet att taga firman »Maskinservice Aktiebolaget
Filip». Bolaget registrerades under denna firma. Sedermera yrkade
Svenska Aktiebolaget Philips vid Stockholms rådhusrätt att Wennerströms
bolag skulle förbjudas använda sin firma. Käromålet ogillades
av rådhusrätten men bifölls av Svea hovrätt och högsta domstolen
som meddelade dom den 25 juni 1970. Rättegången hade åsamkat Wennerström
dryga kostnader. Det råd han fått av patentverket hade alltså
visat sig felaktigt och medfört skada. Wennerström hemställde, att
JO måtte väcka åtal mot vederbörande och bereda Wennerström tillfälle
att föra skadeståndstalan.

Med anledning av klagomålen inhämtades yttrande från patentverket.
Yttrandet bemöttes av Wennerström i påminnelser.

Ärendet avgjordes den 28 februari 1972 av JO Lundvik, som därvid
anförde.

Av handlingarna i ärendet framgår, att firman Maskinservice Aktie -

532

bolaget Filip registrerades för Wennerströms bolag den 8 juli 1963. Mer
än fem år har förflutit sedan dess och följaktligen har åtalspreskription
inträtt. Eftersom fråga fortfarande kan uppkomma om skadeståndsskyldighet
för de tjänstemän som deltog i registreringsärendet, låter jag det
dock icke stanna vid mitt nu gjorda konstaterande utan vill ytterligare
anföra följande.

En förutsättning för att tjänstemännen skulle kunna åläggas skadeståndsskyldighet
är enligt gällande rätt att de gjort sig skyldiga till
brottslig gärning, i detta fall tjänstefel.

Det är att märka att aktiebolagslagen — liksom även andra lagar
med firmarättsliga bestämmelser — förutsätter att domstol kan förbjuda
innehavare av registrerad firma att använda denna. Ett sådant förbud
kan meddelas även om registreringsmyndigheten icke åsidosatt vad
den haft att iakttaga vid registreringen. Vid registrering av aktiebolag
förutsätts exempelvis icke att jämförelse skall ske med firmor som är
upptagna i handelsregister. Såsom patentverket framhållit i ärendet kan
redan av nu angivna skäl dess granskning icke medföra garanti för att
en registrerad firma ej visar sig kollidera med annat kännetecken.

I förevarande fall har högsta domstolen byggt sitt ställningstagande
på likheten mellan det i firman för Wennerström-bolaget ingående ordet
Filip och det i kärandebolagets firma och i fem dess varumärken
ingående ordet Philips.

Av utredningen framgår, att denna likhet mellan firmorna uppmärksammades
i patentverket vid registreringen men att man ansåg förväxlingsrisk
icke uppkomma om — såsom skedde — ordet Filip placerades
sist i Wennerström-bolagets firma. Även likheten med varumärkena
uppmärksammades men ansågs inte medföra hinder mot registrering.

Att högsta domstolen sju år senare, med stöd av den fylligare utredning
som då förebragtes och mot bakgrund av den utveckling som ägt
rum inom firmarätten, kom till annan uppfattning i här berörda frågor
kan icke rimligen tagas till intäkt för påstående att vederbörande i patentverket
gjort sig skyldig till brottslig gärning genom sitt ställningstagande
till registreringsförutsättningarna. Man står här inför en omdömesfråga
som lämnar utrymme för olika uppfattningar. Detta belyses
även därav, att rådhusrätten ansåg förväxlingsrisk icke föreligga
och att i hovrätten en ledamot ansåg att användning av Wennerströmbolagets
firma icke medförde förfång för kärandebolaget.

Registreringsärendet hade föredragits av byrådirektören Gerda Kulling
för dåvarande t. f. byråchefen Gunne Birke. Birke har i ärendet
förklarat sig ansvarig för beslutet att godkänna registreringen. Talan
om enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av tjänsteman i den ställning
Birke då intog får enligt 22 kap. 8 § rättegångsbalken icke väckas
av målsäganden med mindre åtal för brottet äger rum eller talan biträdes
av åklagaren. Åtal kan ej längre väckas. Av skäl som jag i det före -

533

gående antytt anser jag det uteslutet att en talan om skadestånd skulle
kunna vinna bifall. Jag är därför icke beredd att biträda en sådan talan.
Med dessa besked lämnar jag klagomålen utan vidare åtgärd.

När styrelsen för teknisk utveckling beviljar bidrag för något ändamål,
får mottagaren underteckna en handling, innefattande bl. a. bestämmelser
om återbetalningsskyldighet. Fråga om dessa bestämmelser
är lämpligt utformade. Tillika fråga om besvärsrätt över beslut
om återbetalning av bidrag

Vid JO Lundviks inspektion av styrelsen för teknisk utveckling (STU)
i april 1971 granskades bl. a. vissa anslagsbestämmelser. Härom antecknades
i protokollet.

När STU beviljade bidrag för något projekt fick mottagaren underteckna
vissa anslagsbestämmelser. Två standardformulär förelåg. Det
ena betecknades »beslutsbrev» och upptog på baksidan »allmänna villkor
för projektanslag från styrelsen för teknisk utveckling (STU)». Enligt
vad som upplystes av byrådirektören Birgit Erngren användes detta
formulär på U-enheten när det gällde bidrag till teknisk forskning och
industriellt utvecklingsarbete. Vid bidrag till teknisk forskning kunde
enligt Erngren återbetalningsskyldighet inträda i vissa sällsynta fall enligt
punkt 9 i de allmänna villkoren. Vid bidrag till industriellt utvecklingsarbete
ersattes punkt 9 av betydligt strängare villkor om återbetalningsskyldighet.
— Det andra formuläret bar beteckningen »Anslagsbestämmelser».
Det användes enligt avdelningsdirektören Ivar Hallendal
inom R-enheten, dock med vissa ändringar. R-enheten använde
också i några fall formuläret »beslutsbrev».

JO antecknade, att utrymmet för tillämpning av punkt 9 i de allmänna
villkoren till beslutsbrevet blev tämligen litet. Punkten hade
följande lydelse: »STU äger inom 10 år efter slutrapportens ingivande
föreskriva om och i vilken utsträckning (helt eller delvis) anslaget skall
återbetalas. I de fall då anslagsmottagare framlägger full utredning om
det ekonomiska utbytet av exploatering av under arbetet erhållna resultat,
skall återbetalningsskyldighet med skälig hänsyn till effekter ur
beskattningssynpunkt i regel kunna åläggas endast i den mån anslagsmottagarens
nettointäkt därav överstiger 20 000 kronor för kalenderår
och icke till mer än 50 % av denna överskjutande nettointäkt. Återbetalningsskyldighet
vid fall som avses i punkt 8 F skall dock genast
föreligga oavsett nettointäktens storlek. — Anslagsmottagaren förbinder
sig att omgående till STU skriftligen anmäla intäkt av här ifrågavarande
beskaffenhet.»

Från det andra formuläret »Anslagsbestämmelser» skulle här återges
§ 2 som hade följande lydelse.

Om inom tio år, räknat från den dag, då sökanden har underskrivit
nedanstående förbindelse, det av kontoret understödda arbetet
leder till resultat, som i en eller annan form blir ekonomiskt
utnyttjande och som för sökanden direkt eller indirekt medför

534

intäkter, skall denne återbetala samtliga de belopp, som kontoret
har utbetalat för arbete, varom här är fråga (alltså såväl belopp
som utbetalats enligt denna förbindelse som enligt eventuellt
förekommande tidigare förbindelser). Till resultat, som medför
återbetalningsskyldighet, räknas även av sökanden senare utvecklade
uppfinningar, alster eller förfaranden hörande till samma
tekniska område som den nu understödda uppfinningen eller avsedda
för liknande användning.

Återbetalningen skall ske, i den mån sökanden erhåller sådana
intäkter som nyss sagts, genom inbetalning av viss del av dessa.
Har kontoret icke särskilt medgivit annan beräkningsgrund för
återbetalningen, skall denna verkställas genom att hälften av
ifrågavarande intäkter genast vid erhållandet inbetalas till kontoret
intill dess de utbetalade beloppen har till fullo erlagts, medan
återstående hälft må behållas av sökanden.

Ändring av den i föregående stycke angivna grunden för att
bestämma det belopp, för vilket återbetalningsskyldighet föreligger,
eller anstånd med inbetalning av förfallet belopp kan, om
kontoret finner det skäligt, medgivas, under förutsättning att sökanden
gör framställning härom senast vid den tidpunkt, då inbetalningen
skulle ske, och samtidigt lämnar en fullständig och
verifierad redogörelse för sin ekonomiska ställning samt de skäl
han önskar åberopa till stöd för ändringen eller anståndet.

Enligt vad Hallendal upplyst brukade som ett sista stycke tilläggas
»Vid exploatering i egen regi skall återbetalning ske med 5 % av omsättningen».

JO lät till protokollet anteckna: Det torde inte vara statsmakternas
avsikt att den som erhållit bidrag från STU för ett eller annat ändamål
skulle i princip vara ovillkorligen återbetalningsskyldig med rätt
dock för STU att mer eller mindre ex gratia efterge återbetalningsskyldigheten.
Fastmer lärer avsikten vara att återbetalningsskyldighet skall
inträda endast om och i den mån det projekt för vilket bidraget givits
visar sig fruktbärande. Det är mer än troligt att de som vänder sig till
STU och får bidrag räknar med att återbetalning icke skall ifrågakomma
annat än om projektet blir lyckosamt och att de över huvud skall
röna en välvillig behandling. De ovan återgivna avsnitten av standardkontrakten
bygger också på denna grundinställning. JO kan dock icke
finna annat än att de olika villkoren är så obestämda och krångliga
och att utrymme i så stor omfattning lämnats åt STU:s diskretionära
bedömande att bidragstagaren står mer eller mindre rättslös gentemot
STU. En domstolsprocess, där frågan är om och i vad mån återbetalningsskyldighet
inträtt, synes utomordentligt vansklig att genomföra
därest prövningen skall sträcka sig längre än till en rent formell sådan.
Man kan vidare fråga sig, om bidragstagaren har möjlighet att
anföra besvär över ett beslut av STU om att bidraget skall återbetalas.
Enligt 25 § i instruktionen för STU får talan ej föras mot »beslut i
ärende om lån eller bidrag». Ordalagen förbjuder inte den tolkningen

535

att besvär ej får föras över beslut om återbetalning av ett lämnat bidrag.
Även om Kungl. Maj:t måhända skulle vara beredd att upptaga
dylika besvär till prövning, kan man fråga sig om STU skulle ge besvärshänvisning
(frågan synes hittills icke ha varit aktuell) och om bidragstagaren
utan stödet av en besvärshänvisning skulle drista sig till
att anföra besvär. JO fann det önskvärt att STU övervägde en omformulering
av sina standardkontrakt så att den enskildes rättssäkerhet
bättre togs till vara. En ändring av STU:s instruktion lärer ändå bli
aktuell när vissa organisatoriska ändringar skall genomföras vid budgetårsskiftet
1971/72. Det syntes lämpligt att man i samband därmed
ändrade även 25 § så att det klargörs att besvär får anföras över beslut
om återbetalning av bidrag.

Sedan inspektionsprotokollet remitterats till STU för yttrande — därvid
JO även bad att få del av de villkor som ersatte punkt 9 i beslutsbrevet
när bidrag utgick till industriellt utvecklingsarbete — anförde
STU bl. a. följande.

Inom STU tillämpas olika typer av standardkontrakt beroende på
olikartade stödformer. De anslagsbestämmelser som tillämpades vid de
institutioner som uppgick i STU vid STU:s bildande har i varierande
grad modifierats för att passa till STU:s nuvarande arbetssätt.

I det som gäller bidrag för bearbetning av uppfinningar har lydelsen
kompletterats i förhållande till den som gällde Svenska Uppfinnarkontoret
och för förmedling av uppfinningar till exploatering gäller förenklade
och för anslagsmottagaren mera förmånliga återbetalningsvillkor
mot tidigare. De avtal som nu gäller för bidrag till teknisk forskning
och industriellt utvecklingsarbete är helt omarbetade i samråd med
juridisk expertis. STU är emellertid medveten om att ett behov kan
föreligga av översyn av samtliga bestämmelser både för att uppnå en
rättsligt korrekt formulering och enhetlighet och enkelhet i utformningen.
STU:s arbetssätt efter den förestående omorganisationen kan
sedan ytterligare nödvändiggöra en revidering av bestämmelserna.

Under budgetåret 1970/71 har därför en översyn av bestämmelserna
för anslag till bearbetning av uppfinningar och för förmedling av uppfinningar
och forskningsresultat till exploatering påbörjats. Vid utformningen
har särskilt eftersträvats att uppnå entydighet i formuleringen
av de paragrafer som behandlar efter vilka normer återbetalningen till
STU skall ske. Vidare har beaktats de fall, då mottagaren har återbetalningsskyldighet
på grund av ett eller flera projektanslag samt STU:s
medverkan vid förmedling, så att hänsyn tas till anslagsmottagarens
totala återbetalningsskyldighet.

Beträffande anslagsbestämmelserna för industriellt utvecklingsarbete
regleras återbetalningsskyldigheten av de särskilda villkor som ersätter

punkt 9 i det vanliga beslutsbrevet. Som framgår av villkoren

finns två typer av dem. Den ena används vid bidrag till forskare vid
universitet och högskolor eller andra enskilda mottagare med s. k. industriella
projekt och den andra då företag står som mottagare av anslag.
Innebörden av villkoren är att återbetalning kan bli aktuell sedan
bidragsmottagaren och STU diskuterat frågan på grundval av det framlagda
tekniskt-ekonomiska resultatet. Denna typ av villkor har utan

536

komplikationer tillämpats under många år först i Malmfonden och sedermera
i STU.

Utöver dessa särskilda villkor finns låneavtal, vars utformning varierar
beroende på projektets storlek och sker helt i samråd med lånemottagaren.
STU har därför bedömt att anslagsmottagarens rättmätiga krav
på rättssäkerhet i frågor som berör återbetalning av anslag varit tillgodosedda
genom att avtalen tecknas i samförstånd och att förhandlingarna
som leder till avtal, baseras på av anslagsmottagaren själv framlagt underlag.

De hittills tillämpade bestämmelserna om återbetalning av bidrag har
som nämnts inte föranlett några motsättningar mellan anslagsmottagare
och STU. Det har därför inte ansetts befogat att göra någon åtskillnad
på besvärsrätt vid beslut om lån eller bidrag och beslut om återbetalning
av bidrag. Eftersom emellertid JO anser det väsentligt att vid
den förestående omorganisationen 25 § av STU:s instruktioner ändras
så att besvär får anföras över beslut om återbetalning av bidrag kommer
denna fråga att föreläggas STU:s styrelse.

Vid ärendets avgörande gjorde JO Lundvik — efter att ha erinrat om
vad som avhandlats i inspektionsprotokollet — följande uttalanden.

Vid min inspektion av STU fann jag — såsom förut nämnts — att
i förekommande standardbestämmelser upptagna villkor om bidragstagares
återbetalningsskyldighet var så obestämda och krångliga och att
utrymme i så stor omfattning lämnats åt STU:s diskretionära bedömande,
att bidragstagaren stod mer eller mindre rättslös mot STU. När
det gäller bestämmelserna för anslag till bearbetning av uppfinningar
och för förmedling av uppfinningar och forskningsresultat till exploatering,
har STU nu förklarat att en översyn av dessa bestämmelser påbörjats,
bl. a. i syfte att uppnå entydighet i formuleringen av de paragrafer
som behandlar efter vilka normer återbetalningen till STU skall
ske. Jag finner det tillfredsställande att en sådan översyn kommit till
stånd.

Vad åter angår förekommande anslagsbestämmelser beträffande industriellt
utvecklingsarbete så har STU med sitt yttrande överlämnat
formulär med de särskilda villkor, som brukar ersätta villkoren i det
av mig inledningsvis omförmälda beslutsbrevet. Av dessa formulär används
enligt vad STU anfört det ena vid bidrag till forskare vid universitet
och högskolor eller andra enskilda mottagare med s. k. industriella
projekt samt det andra, då företag står som mottagare av anslag.

Efter att ha tagit del av dessa formulär har jag ej kunnat finna annat
än att de i det förstnämnda formuläret (bidrag till forskare m. fl.)
förekommande villkoren ger anledning till samma kritik, som jag tidigare
uttalat beträffande de av STU tillämpade bestämmelserna för anslag
till bearbetning av uppfinningar m. m. Av STU:s yttrande synes
framgå, att STU ej för närvarande avser att företaga en översyn också
av bestämmelserna om bidrag till industriellt utvecklingsarbete med

537

hänsyn till att därvid förekommande villkor utan komplikationer tilllämpats
under många år, först i Malmfonden och sedermera i STU.
Att så varit förhållandet är gott och väl. Även när det gäller bidrag
till forskare vid universitet och högskolor eller andra enskilda mottagare
med s. k. industriella projekt framstår emellertid enligt min mening
standardvillkoren för återbetalningsskyldighet i sin nuvarande utformning
som så otillfredsställande, att jag finner en översyn av dessa påkallad
till undvikande av framtida komplikationer. Jag anser mig därför
kunna förutsätta, att den översyn som STU redan inlett beträffande
nuvarande bestämmelser om bidrag för bearbetning av uppfinningar
m. m. av STU vidgas till att omfatta även här ifrågavarande bestämmelser.
Även det formulär som användes då företag står som mottagare
av anslag är enligt min mening i behov av viss översyn. Det sägs
där, att återbetalningsskyldighet inträder om företaget uppbär vinst
som följd av rön, gjorda under arbetet med projektet. Jag frågar mig,
om det är rimligt att full återbetalningsskyldighet skall inträda oavsett
vinstens storlek.

STU har förklarat, att frågan om en sådan ändring av 25 § i instruktionen
för STU att därigenom kommer att klargöras att besvär får anföras
över beslut om återbetalning av bidrag avses skola föreläggas verkets
styrelse. Jag vidhåller mitt tidigare uttalande om lämpligheten av
att en dylik ändring kommer till stånd.

Besiktning av utfört arbete bör såvitt möjligt företagas i båda parternas
närvaro. Kritik mot statligt institut som åsidosatt denna regel

I en den 11 september 1970 hit inkommen skrift anförde Svend Fuglsang
klagomål mot statens institut för hantverk och industri — numera
statens institut för företagsutveckling (SIFU) — av bl. a. följande innehåll:
Målerifirman Fuglsang & Son AB hade under juli 1969 fullgjort
ett beställningsarbete i en lägenhet i Hägersten i Stockholm. I besiktningsprotokoll
av den 10 oktober 1969 hade institutet gjort gällande att
måleriarbetet var bristfälligt utfört m. m. Fuglsang hade som ombud
för målerifirman ej nåtts med kallelse till besiktningen och därför ej
kunnat närvara. Besiktningsmannen hade inte sökt nå firman per telefon
utan sänt skriftlig kallelse till en gammal, inaktuell adress. Frågan
om måleriarbetets utförande hade sedermera dragits under domstols
prövning.

Efter remiss inkom SIFU med yttrande, vari anfördes bl. a. följande.

I slutet av september 1969 fick institutet i uppdrag av fru S. U. att
göra en besiktning över utförda måleriarbeten i hennes lägenhet, Eva
Bonniersgatan 2. Ärendet inregistrerades den 6.10.1969. Fru U. skulle,

538

enligt överenskommelse med institutets konsulent Åke Rutberg, kalla
entreprenören, i detta fall målerifirman Fuglsang & Son AB, till besiktningen.
Den 6 oktober meddelade U. Rutberg, att hon ej kunnat
nå Fuglsang med kallelsen. Rutberg försökte då komma i kontakt med
Fuglsang per telefon men misslyckades. Besiktningen var utsatt att ske
den 7 oktober 1969. — Då U. var angelägen om att besiktningen skulle
ske på utsatt dag, eftersom hon skulle frånträda lägenheten, beslöts,
oaktat att kallelse ej nått entreprenören, att besiktning skulle utföras
på utsatt tid. Besiktningen utfördes av Rutberg.

SIFU kan i princip åta sig att utföra måleribesiktningar över vilka
objekt som helst. En besiktning kan rent generellt ske formlöst. Samma
sak gäller besiktningsprotokollet, som kan skrivas och expedieras utan
speciella formkrav. En sådan handlings bevisvärde måste dock i en
rättegång bedömas in casu. SIFU följer givetvis i de flesta fall »Allmänna
bestämmelserna för byggnads-, anläggnings- och installationsentreprenader,
AB 65» som utgör de för branschen tillämpliga bestämmelserna.
Vid mindre uppdrag, som det här var fråga om, kan det dock
efter en lämplighetsbedömning ske besiktningar oaktat att AB 65:s
formkrav inte är uppfyllda. I det aktuella fallet befanns det att det var
möjligt att göra en formlös besiktning beroende på i första hand ärendets
ringa omfattning och i andra hand den förestående flyttningen av
lägenhetsinnehavaren, uppdragsgivaren.

Fuglsang mötte med påminnelser.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik bl. a. följande.

Att besiktning av ett utfört arbete såvitt möjligt bör företagas i båda
parternas närvaro och att besiktningsmannen följaktligen bör tillse att
de blir kallade framstår för mig som självklart. Såväl de av Fuglsang
åberopade Allmänna leveransbestämmelser för målningsarbeten som
Allmänna bestämmelser för byggnads-, anläggnings- och installationsentreprenader
AB 65 innehåller föreskrifter av sådan innebörd.

Att institutet för hantverk och industri i oktober 1969 verkställde besiktning
av målningsarbetet i den förevarande lägenheten utan att kallelse
till förrättningen kommit målerifirman tillhanda måste enligt min
mening betecknas som otillfredsställande. Förhållandet sammanhänger
med att institutet till en början lät beställaren av besiktningen själv
söka kalla målerifirman. Lämpligheten härav kan starkt sättas i fråga.
Det ligger i öppen dag att ett sådant förfarande är förknippat med
sina risker. Det måste vara mycket bättre att den som skall utföra besiktningen
själv ombesörjer kallelsen. Som det nu var korn man i tidsnöd
och ansåg sig böra skrida till besiktning utan att målerifirman
nåtts med kallelse. Jag kan inte undertrycka den reflektionen, att den
rättegång som sedan följde mellan målerifirman och beställaren måhända
hade kunnat undvikas om besiktningen utförts i båda parternas
närvaro så att de fått tillfälle att talas vid.

539

Statlig myndighet bör ej distribuera de politiska ungdomsförbundens
informationsmaterial inför värnpliktsriksdag. Tillika fråga om missbruk
av tjänstebrevsrätten

Kungl. Majit har bl. a. 12.9.1969 och 30.10.1970 fastställt bestämmelser
för anordnande av årlig konferens för värnpliktiga (s. k. värnpliktsriksdag).
Ändamålet med värnpliktsriksdagen är att bereda de
värnpliktiga tillfälle att i denna ordning framföra förslag och behandla
frågor rörande försvaret. Information om värnpliktsriksdagen delges
de värnpliktiga på tjänstetid, om möjligt vid gemensamt möte på förbandet
eller utbildningsanstalten. De i Sveriges riksdag representerade
politiska partiernas ungdomsförbund skall beredas tillfälle att lämna
information om vederbörande förbunds försvarspolitiska program.

Även värnpliktiga som gör vapenfri tjänst utser ombud till värnpliktsriksdag.
Tillsynsmyndighet för denna grupps utbildning och
tjänstgöring är arbetsmarknadsstyrelsen. Denna har uppdragit åt socialstyrelsen
att vara utbildningsmyndighet för de vapenfria som fullgör
tjänst inom socialstyrelsens ansvarsområde.

I en skrift, som inkom till JO 4.3.1971, påtalade Anders Lindqvist,
som då fullgjorde vapenfri tjänst inom socialstyrelsen, att socialstyrelsen
i tjänstebrev till honom, där styrelsen informerade om 1971 års värnpliktsriksdag,
även inneslutit ett som han betecknade det propagandablad
betitlat »Rösta för ett demokratiskt försvar» från Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund. Lindqvist ställde frågan om detta var förenligt
med tjänstebrevsrätten.

Efter remiss inkom socialstyrelsen med yttrande. Därav framgick i
huvudsak följande. Visst informationsmaterial rörande värnpliktskonferenser
hade 20.1.1971 expedierats från socialstyrelsen till de sammanlagt
ca 90 vapenfria tjänstepliktiga, som då tjänstgjorde inom socialstyrelsens
ansvarsområde. I sammanhang därmed hade i samma försändelse
expedierats den av klaganden påtalade foldern från Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund. Foldern hade erhållits från arbetsmarknadsstyrelsens
vapenfrisektion. Enligt vad socialstyrelsen under hand
inhämtat från vapenfrisektionen hade inget annat ungdomsförbund
överlämnat informationsmaterial för distribution bland de vapenfria
tjänstepliktiga. Med anledning av påstående om missbruk av tjänstebrevsrätten
erinrade socialstyrelsen om att de vapenfria tjänstepliktiga,
för vilka styrelsen var utbildningsmyndighet, utbildades och tjänstgjorde
på ett flertal platser. Informationsmaterialet måste därför distribueras
per post. Enligt de av arbetsmarknadsstyrelsen utfärdade tillämpningsföreskrifterna
ålåg det också de myndigheter som svarade för vapenfrias
utbildning och tjänstgöring att distribuera informationsmaterial från
ungdomsförbunden. En tjänsteman vid arbetsmarknadsstyrelsens vapenfrisektion
hade lämnat ett meddelande av samma innebörd till en tjäns -

540

teman vid socialstyrelsen i samband med överlämnande av foldern från
ungdomsförbundet. Den för expedieringen närmast ansvarige tjänstemannen
hos socialstyrelsen hade därför inte haft grundad anledning
antaga annat än att foldern skulle utsändas i tjänstebrev tillsammans
med det övriga informationsmaterialet.

Med anledning av vad som framkommit inhämtades yttrande från
arbetsmarknadsstyrelsen. Styrelsen framhöll i avgivet yttrande bl. a.
följande.

För att vapenfria tjänstepliktiga i någon mån skulle komma i åtnjutande
av information fann arbetsmarknadsstyrelsen det angeläget
att understryka vikten av att all information — ej bara den av styrelsen
distribuerade om det valtekniska förfarandet — nådde de vapenfria. I
sina »Tillämpningsbestämmelser för anordnande av 1971 års konferens
för värnpliktiga (värnpliktsriksdag)» föreskrev styrelsen därför att myndighet
skulle svara för distributionen bland egna vapenfria tjänstepliktiga.

Ett annat sätt att lösa denna fråga hade varit att upprätta en förteckning
över i tjänst varande vapenfria tjänstepliktiga, deras utbildningsmyndighet
och tjänstgöringsort och överlämna ett exemplar av denna
förteckning till vardera av de fem politiska ungdomsförbunden som
själva fått utsända sitt informationsmaterial. Arbetsmarknadsstyrelsen
fann dock detta förfaringssätt mindre lämpligt med hänsyn bland annat
till det stora merarbete som detta skulle medföra för styrelsen samt
att man därigenom inte skulle ha någon kännedom om den information
de vapenfria skulle erhålla. Det senare med hänsyn till vad som sägs
i 18 § Kungl. Maj:ts »Bestämmelser för anordnande av värnpliktsriksdag».

Arbetsmarknadsstyrelsen avslutade sitt yttrande med att erinra om
att Kungl. Maj:ts bestämmelser för anordnande av värnpliktsriksdag
icke gav stöd för att ifrågavarande informationsmaterial skulle få spridas
genom statlig myndighets försorg. Styrelsen ansåg dock att sådana
särskilda omständigheter förelegat att ifrågavarande tillämpningsföreskrift
varit befogad.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Petrén:

Kungl. Maj:ts bestämmelser för anordnande av årlig värnpliktsriksdag
utgår från förutsättningen att de politiska ungdomsförbunden utan
onödiga hinder skall inför de värnpliktiga få fritt framföra sina åsikter
om hur försvarspolitiken enligt deras mening bör utformas och ge sin
syn på därtill anknytande frågor. Förbunden skall, som det uttryckes
i bestämmelserna, beredas tillfälle att lämna sådan information. Myndigheterna,
där de värnpliktiga tjänstgör, skall å sin sida möjliggöra
och underlätta informationens lämnande genom att låta förbunden
anordna möten för de värnpliktiga inom myndigheternas områden och
ge förbunden tillfälle att där sätta upp anslag och distribuera trycksaker

541

till de värnpliktiga. Myndigheterna har att tillhandahålla lokaler, att
ge tillstånd till förbunden att lämna de värnpliktiga information under
dessas tjänstefria tid och att låta förbunden disponera delar av anslagstavlor
inom myndigheternas lokaler.

Principen är, såvitt kan utläsas av bestämmelserna, att förbunden
själva skall stå för alla kostnaderna för informationslämnandet, bortsett
från att avgift ej skall erläggas för möteslokal eller för tillgången till
anslagstavla. Härav följer, då det gäller skriftlig information till de
värnpliktiga, att förbunden väl har rätt att sprida information inom
militärt område eller, vad beträffar vapenfria tjänstepliktiga, inom den
myndighets område, där sådana värnpliktiga tjänstgör, men att själva
spridandet av materialet helt är en uppgift för ungdomsförbunden. Den
omständigheten att distributionen av trycksaker bland de vapenfria
tjänstepliktiga hos en civil myndighet kan vara svårare att genomföra
än distributionen till värnpliktiga på ett kasernlogement kan givetvis
ej innebära att ansvaret för distributionen bland de vapenfria tjänstepliktiga
därmed skulle bli en statlig uppgift. Det får anses ankomma på
ungdomsförbunden själva att lösa de distributionstekniska problem som
kan uppkomma i detta sammanhang.

I ett demokratiskt land med flerpartisystem är det självfallet en viktig
fråga hur relationerna mellan de statliga myndigheterna och partiernas
organ ordnas vid spridande av politisk upplysning och propaganda. Då
såsom i förevarande fall en bestämd gränslinje uppdragits av Kungl.
Maj:t mellan vad myndigheterna skolat svara för och det, som de partipolitiska
organen givits möjlighet att uträtta, äger uppenbarligen icke
en underordnad myndighet som arbetsmarknadsstyrelsen efter eget bedömande
ingripa i och förändra denna gränsdragning. Om statlig myndighet
skall åläggas att på ett eller annat sätt medverka i partipolitisk
verksamhet, torde i sista hand fordras stöd därför i riksdagsbeslut.

Som arbetsmarknadsstyrelsen själv medgivit, har arbetsmarknadsstyrelsens
tillämpningsföreskrifter om informationsspridningen inför
värnpliktsriksdagen på nu ifrågavarande punkt icke stått i överensstämmelse
med Kungl. Maj:ts bestämmelser. Arbetsmarknadsstyrelsen har
genom att ålägga de myndigheter, hos vilka vapenfria tjänstepliktiga
tjänstgör, att svara för distributionen av de politiska ungdomsförbundens
skriftliga informationsmaterial bland dessa värnpliktiga klart överskridit
sina befogenheter. Det har skett på en punkt där, som jag nyss
framhållit, det är viktigt att i en demokrati spelreglerna icke konfunderas,
låt vara att det här gällt en ringa detalj. Jag kan därför icke underlåta
att erinra arbetsmarknadsstyrelsen om det felaktiga i dess handlingssätt.
Då styrelsen synes ha handlat i bästa välmening, när den genom
sina tillämpningsföreskrifter för ungdomsförbundens räkning löst
deras problem om hur de skulle nå ut till de vapenfria tjänstepliktiga
med sitt informationsmaterial, har jag ansett mig kunna låta bero vid

542

denna erinran i anledning av arbetsmarknadsstyrelsens felaktiga åtgärd
trots dennas ur principiell synpunkt allvarliga karaktär.

Vidkommande härefter socialstyrelsens befattning med saken bör
först konstateras, att socialstyrelsen torde ha haft att efterkomma de
av arbetsmarknadsstyrelsen lämnade tillämpningsföreskrifterna. Socialstyrelsen
kan icke klandras för att den icke insett det kompetensöverskridande,
som enligt vad nyss sagts ligger arbetsmarknadsstyrelsen till
last, och icke vägrat att efterkomma föreskrifterna på denna punkt.
Distributionen av informationsmaterialet har ankommit på personal,
som icke haft en sådan ställning, att den kunnat ingå på en närmare
prövning av bestämmelsernas giltighet.

Vad härefter gäller frågan om eventuellt missbruk av tjänstebrevsrätt
kan antecknas, att det är vederbörande myndighet själv, i detta fall
socialstyrelsen, som har att i första hand avgöra vad som får medfölja
en tjänstebrevsförsändelse. Vederbörande befattningshavare hos socialstyrelsen
har helt förlitat sig på vad de uppfattat vara arbetsmarknadsstyrelsens
avsikt med de exemplar av socialdemokratiska ungdomsförbundets
folder, som arbetsmarknadsstyrelsen överlämnade till socialstyrelsen
för spridning till de vapenfria tjänstepliktiga inom socialstyrelsens
verksamhetsområde, nämligen att foldern skulle medfölja socialstyrelsens
övriga information till de vapenfria om värnpliktsriksdagen
och läggas i samma tjänstekuvert. Oavsett vad arbetsmarknadsstyrelsen
kan ha föreskrivit har socialstyrelsen haft att självständigt pröva om
styrelsens tjänstebrevsrätt kunde nyttjas för befordran av foldern.
Någon sådan prövning har, såvitt framgår av utredningen, icke företagits
av socialstyrelsen.

Vid en bedömning av frågan om bruket av tjänstebrevsrätt i detta
sammanhang är att märka, att den omständigheten att arbetsmarknadsstyrelsen
i sina tillämpningsföreskrifter till Kungl. Maj:ts bestämmelser
för anordnande av värnpliktsriksdag angivit att myndighet skulle svara
för distributionen av skriftligt informationsmaterial från ungdomsförbunden
bland egna vapenfria tjänstepliktiga ej inneburit att distributionen
skulle ske tjänstebrevsvägen.

Det kan icke utan fog göras gällande att, i och med att socialstyrelsen
uppfattat det som en av arbetsmarknadsstyrelsen ålagd tjänsteplikt att
sprida ungdomsförbunds material, denna distribution sett från socialstyrelsens
horisont utgjort ett tjänsteärende i tjänstebrevsförordningens
mening. Å andra sidan förtjänar framhållas att ett jämförande studium
av bestämmelserna och tillämpningsföreskrifterna om värnpliktsriksdag
ger vid handen att kostnaden för distributionen av ungdomsförbundens
informationsmaterial skulle bäras — även om myndighet ombesörjde
själva distributionen — av vederbörande ungdomsförbund självt. Härav
följer att, ehuru socialstyrelsen utfört arbetet med utsändandet av foldern,
kostnaden för kuvert och avgifter för porto skolat betalas av

543

vederbörande ungdomsförbund och icke belasta statsverket bl. a. via
tjänstebrevsordningen.

Vidare måste här beaktas att foldern icke uteslutande berör värnpliktsriksdagen
och vad därmed sammanhänger. På folderns fjärde sida
pläderar socialdemokratiska ungdomsförbundet för att mottagaren skall
gå in i förbundet för att påverka utvecklingen även på andra områden.
Den har sålunda till viss del haft en allmän partipolitisk karaktär.

En sammanfattande bedömning från socialstyrelsens sida borde enligt
min mening ha givit vid handen att utläggen för distributionen av foldern
till de vapenfria icke bort belasta statsverket och att sålunda
tjänstebrevsrätten icke bort utnyttjas för detta ändamål.

De omständigheter under vilka distributionen av informationen rörande
värnpliktsriksdagen till de vapenfria inom socialstyrelsens verksamhetsområde
måst ske, bl. a. den snabbhet som var nödvändig, kan
till en del förklara att frågan huruvida tjänstebrevsrätten fick brukas
i det aktuella fallet aldrig kom att egentligen prövas av socialstyrelsen.
Det är också under dessa omtändigheter förklarligt att de befattningshavare
hos styrelsen, som hade hand om distributionen av materialet
till de vapenfria, icke i enlighet med föreskrifterna i tjänstebrevsförordningen
hänvände sig till postverket med förfrågan om tjänstebrevsrätten
finge utnyttjas för folderns distribution.

Under angivna förhållanden anser jag visserligen att socialstyrelsen
förfarit felaktigt, då styrelsen lät distribuera foldern med tjänstebrevsförsändelse,
men jag finner ej grund att vidtaga annan åtgärd i anledning
härav än att jag till poststyrelsen översänder avskrift av detta beslut
för kännedom.

Fullmaktsformuleringar i ansökningsblankett m. m.

I ett klagoärende påtalades följande underskriftstext i arbetsmarknadsstyrelsens
blankett D 6 »Ansökan om arbetsmarknadsutbildning».

Jag försäkrar härmed på heder och samvete att de uppgifter jag lämnat
i denna blankett är riktiga och förklarar mig medveten om att ofullständiga
eller oriktiga uppgifter kan medföra straff.

Jag förbinder mig att omedelbart och utan anfordran återbetala utbildningsbidrag,
som kan komma att utbetalas till mig och till vilka jag
— oavsett anledningen till utbetalningen — icke har rätt.

Jag befullmäktigar länsarbetsnämnden att av min lön (motsv.) från
nuvarande eller kommande arbetsgivare samt hos varje annan statlig
eller kommunal myndighet eller institution, från vilken jag äger uppbära
bidrag eller lån av vad slag det vara må, uttaga de belopp för vilka
jag kan bli återbetalningsskyldig.

Jag befullmäktigar härmed länsarbetsnämnden att av mig tillkommande
utbildningsbidrag till vederbörande utbetalande organ (såsom cen -

544

trala studiehjälpsnämnden, studiemedelsnämnden, skolstyrelse, rektor)
återbetala de belopp som jag kan ha uppburit för mycket i form av
studiehjälp (bidrag eller lån) eller studiemedel för tid då utbildningsbidrag
utgått eller senare beviljats med retroaktiv verkan.

Efter remiss inkom arbetsmarknadsstyrelsen med yttrande och anförde
i huvudsak följande.

Riksdagens revisorer har i granskningspromemoria nr 9/1970 behandlat
riskerna för att arbetsmarknadsverket och centrala studiehjälpsnämnden
oberoende av varandra beviljar bidrag och lån för samma
utbildning. Med anledning härav tillsattes en arbetsgrupp med representanter
för de båda myndigheterna. Den nya fullmaktsformuleringen
som utarbetades av denna arbetsgrupp skiljer sig från den tidigare
främst genom att den gör det möjligt att av elevs kommande utbildningsbidrag
erhålla återbetalning av för mycket uppburen studiehjälp.

Enligt gällande föreskrifter skall arbetsmarknadsutbildning planeras
i samråd med arbetsförmedlingen. Om särskilda skäl föreligger kan
dock ansökan om utbildningsbidrag bifallas om utbildningen påbörjats
utan arbetsförmedlingens medverkan. Inte sällan förekommer att personer
sorn bestämt sig för en viss utbildning därefter aktualiserar frågan
om utbildningsbidrag hos arbetsförmedlingen. Det sker ofta så sent
att ärendet inte hinner att utredas odi prövas innan utbildningen påbörjas.
I vissa fall söker vederbörande då studiehjälp och påbörjar utbildningen
i avvaktan på arbetsmarknadsmyndigheternas prövning av
ärendet. Eftersom bifall på sådan ansökan om utbildningsbidrag som
inges före utbildningens början avser hela utbildningsperioden blir man
återbetalningsskyldig för uppburen studiehjälp. Det har emellertid enligt
centrala studiehjälpsnämnden i många fall visat sig ytterligt svårt
att få tillbaka medel som återkrävs. Det har vid utformningen av den
aktuella blanketten ansetts rimligt att statsverket försäkrar sig om att
medel som utbetalas av en statlig myndighet för en viss utbildning får
återtas från de medel vederbörande senare kan komma att tillerkännas
från en annan statlig myndighet för samma utbildning i de fall då studiestöd
författningsmässigt inte får utgå samtidigt från de båda myndigheterna.
De rutinmässiga kontrollerna av personer som uppbär både
studiehjälp och utbildningsbidrag kan av administrativa skäl ske först
efter det att studiehjälp utbetalats.

Styrelsen är medveten om att fullmaktsformuleringen i blankett D 6
kan uppfattas negativt av vissa sökande. Formuleringen har emellertid
tillkommit med hänsyn till riksdagens revisorers och arbetsmarknadsverkets
iakttagelser när det gäller risken för felaktiga utbetalningar av
såväl studiehjälp som utbildningsbidrag för samma utbildning.

I cirkulärmeddelande den 21.1.1971 till länsarbetsnämnderna har styrelsen
framhållit vikten av att sökande vid sina kontakter med arbetsförmedlingen
upplyses om gällande regler ang. sammanträffande av utbildningsbidrag
och studiehjälp.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande.

Enligt den första punkten i underskriftstexten skall sökanden försäkra
på heder och samvete, att de uppgifter han lämnat i blanketten är
riktiga och förklara sig medveten om att ofullständiga eller oriktiga
uppgifter kan medföra straff. Arbetsmarknadsstyrelsen har i 116 § ar -

545

betsmarknadskungörelsen bemyndigats att fastställa de formulär som
behövs för tillämpningen av kungörelsen. Styrelsen får med stöd av
detta bemyndigande anses kunna ålägga en sökande att lämna sina
uppgifter på heder och samvete. Enligt 15 kap. 10 § brottsbalken kan
den straffas för osann försäkran som i skriftlig utsaga, vilken jämlikt
lag eller författning avges under edlig förpliktelse eller på heder och
samvete eller under annan dylik försäkran, lämnar osann uppgift eller
förtiger sanningen, under förutsättning att åtgärden innebär fara i bevishänseende.
I praxis (NJA 1953: 577) har som skriftlig utsaga som
»jämlikt lag eller författning» avges på heder och samvete också betraktats
utsaga som enligt av myndighet fastställt formulär skall avges
under sådan försäkran. Ansvar enligt 15 kap. 10 § brottsbalken torde
därför kunna komma i fråga för den som i ansökningsblanketten lämnar
osann uppgift eller förtiger sanningen om hans åtgärd innebär fara
i bevishänseende. Jag anser med hänsyn härtill att fog ej finns för någon
anmärkning mot den ifrågavarande punkten i underskriftstexten.

Enligt den andra punkten skall sökanden förbinda sig att omedelbart
och utan anfordran återbetala utbildningsbidrag som kan komma att
utbetalas till honom och till vilka han — oavsett anledningen till utbetalningen
— inte har rätt. Denna passus kan jämföras med t. ex. 29 §
studiehjälpsreglementet, som föreskriver att studiehjälp kan återkrävas
från den som uppburit studiehjälp obehörigen eller med för högt belopp,
om han insett eller bort inse detta, och med 22 § kungörelsen
(1968: 425) om statliga bostadstillägg till barnfamiljer, där det för återbetalningsskyldighet
i fråga om sådant bidrag anges att bddragstagaren
skall ha uppburit bidraget obehörigen och insett eller skäligen bort inse
detta. Vid utformningen av den ifrågavarande passusen i blankettens
underskriftstext har inte på sätt eljest brukar ske i sådant sammanhang
hänsyn tagits till godtrosfrågan. Det förefaller uteslutet att den
förbindelse sökanden enligt ordalagen ikläder sig kan göras gällande
i alla lägen. Den torde som det sägs i 1 kap. 8 § skuldebrevslagen
»lämnas utan avseende, om tillämpningen av villkoret uppenbarligen
skulle strida mot gott affärsskick eller eljest vara otillbörlig». Jag förutsätter
emellertid att man från arbetsmarknadsverkets sida är inställd
på att inte tillämpa förbindelsen på ett sätt som kränker godtrosgrundsatsen
eller eljest är otillbörligt. Samtidigt kan jag inte undgå att se
det som otillfredsställande att texten fått en formulering som inger sökanden
föreställningen att han, även om han i god tro uppbär utbildningsbidrag,
kan bli tvungen att återbetala bidraget.

Den tredje punkten i underskriftstexten är utformad som en fullmakt
för länsarbetsnämnden att hos sökandens arbetsgivare utta de
belopp för vilka han kan bli återbetalningsskyldig. Jag vill med anledning
härav erinra om att numera gäller en särskild lag (1970: 215) om
arbetsgivares kvittningsrätt vars syfte är att bereda arbetstagare visst

18 Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

546

löneskydd. I förarbetena till lagen anförs (prop. 1970: 94 s. 26) av departementschefen
att det sedan länge antagits att en arbetstagare inte
med bindande verkan kan överlåta sitt löneanspråk på annan innan
lönen förfaller till betalning. Om en arbetstagare har lämnat en tredje
man — i nu aktuellt fall länsarbetsnämnden — fullmakt att lyfta hans
framtida lön hos en arbetsgivare, kan arbetstagaren alltså, förklarar
departementschefen, återkalla lönefullmakten. Regeln torde enligt departementschefen
bäras upp av två skäl. Arbetstagaren bör skyddas
mot att han av obetänksamhet eller annan liknande anledning försätter
sig i den situationen att han inte kan försörja sig och sin familj. Sociala
skal ligger alltså bakom regeln. Men dessutom förestavas denna av hänsyn
till arbetsgivaren. Om arbetstagaren har disponerat sin lön före
förfallodagen, kan det nämligen inverka menligt på hans intresse av
att utföra arbetet. Lagstiftningen om arbetsgivares kvittningsrätt har
inte medfört någon ändring av det rättsläge i fråga om lönefullmakt
som skildrats av departementschefen. Mot bakgrunden härav kan formuleringen
av och lämpligheten i den nyssnämnda fullmaktspassusen
diskuteras.

Texten ger också länsarbetsnämnden fullmakt att hos annan myndighet
eller institution utta belopp som sökanden skall återbetala till nämnden.
Härtill kan anmärkas att frågan om kvittning i rättsförhållande
mellan enskild och det allmänna är rättsligt oviss. Lagberedningen har
därom uttalat (SOU 1967: 3 s. 15) att särskilt statens verksamhet är så
mångförgrenad att det ansetts föga rimligt att låta kvittning ske av
fordringar och skulder som uppkommit inom skilda myndigheters ämbetsområden.
Organisatoriska och förvaltningsrättsliga förhållanden —
inte minst den ordning i vilken olika fordringar skall prövas i händelse
av tvist — har också ansetts medföra hinder mot kvittning i sådana
fall. Om ej mer än en myndighet är inblandad, anses däremot kvittning
i allmänhet möjlig. Uttalandena hänför sig givetvis främst till s. k.
tvungen kvittning. Det framstår emellertid som ovisst om och i vad
mån det allmänna genom avtal, t. ex. en fullmakt, kan tillförsäkra sig
en längre gående kvittningsrätt än den legala. Det förefaller ej helt
osannolikt att sådan fullmakt i analogi med vad som gäller i fråga om
lönefullmakt när som helst kan återkallas av den enskilde. Den nu
ifrågavarande fullmaktstexten synes därför diskutabel från flera synpunkter.

Genom den fjärde punkten i underskriftstexten har arbetsmarknadsverket
försäkrat sig om ett generellt medgivande från en sökande att
honom tillkommande utbildningsbidrag får gå i kvittning mot belopp
som han kan ha uppburit för mycket i form av studiehjälp eller studiemedel
för tid då utbildningsbidrag utgått eller senare beviljats med
retroaktiv verkan. Med hänsyn till det inbördes samband som måste
anses råda mellan utbildningsbidrag å ena och studiehjälp och studie -

547

medel å andra sidan synes några invändningar ej böra riktas mot denna
ordning. Jag beaktar därvid att det beträffande återkrav på obehörigen
erhållen studiehjälp finns regler som skyddar godtrosförvärv.

Jag är väl medveten om de svårigheter som möter när det gäller att
komma till rätta med olika typer av obehörig åtkomst av bl. a. utbildningsbidrag
och jag är också övertygad om att de genomgångna underskriftstexterna
tillkommit i de bästa avsikter. Inte desto mindre anser
jag mig böra fästa arbetsmarknadsstyrelsens uppmärksamhet på de
rättsliga problem som är förknippade med tillämpningen av de klausuler
som intagits i den ansökningsblankett som det här gäller. Arbetsmarknadsstyrelsen
synes böra till övervägande uppta om inte vad som
sålunda påpekats bör föranleda jämkningar i texten så att denna på
ett mera adekvat sätt återger de rättsliga konsekvenserna av sökandens
åtaganden. Det synes mig angeläget att texten inte är så utformad att
den ger arbetsmarknadsverket sken av att ha längre gående befogenheter
än som är rättsligt möjligt.

I ett annat ärende som gällde retroaktiv utbetalning av sjukpenning
för tid under vilken utbildningsbidrag uppburits från landsting anförde
JO Wennergren i anslutning till sitt nyss återgivna uttalande.

Vid utbetalningstillfället 6.3.1972 tillgick det så att hela beloppet först
utbetalades till T. varefter en tjänsteman hos försäkringskassan tog
hand om och till landstinget inbetalade så mycket av beloppet som
motsvarade landstingets krav på för mycket uppburet utbildningsbidrag.
Tillvägagångssättet framstår som märkligt. Det var en främmande
och självpåtagen uppgift för försäkringskassan att på detta sätt
agera som syssloman för landstinget. Härtill kommer att handlingssättet
från T:s synpunkt måste ha framstått som direkt förmyndaraktigt.
Uppgift står mot uppgift om transaktionen verkställts i samförstånd
med T. eller ej. Vare sig så var fallet eller ej anser jag dock handlingssättet
olämpligt och felaktigt. Uppsåtet var visserligen i och för sig
gott, men det låg utanför kassans uppgifter att handla på sätt som
skedde. Jag anser mig kunna låta bero vid en erinran härom.

Det är inte alltför ovanligt att en försäkringskassa i samband med
att retroaktiv sjukpenning eller pension skall utbetalas uppmärksammar
att den försäkrade under den tid ersättningen avser uppburit utbildningsbidrag,
som skolat utgå jämsides med ersättningen men då med
reducerat belopp. Försäkringskassan bör i ett sådant fall ta kontakt
med länsarbetsnämnden, som är den myndighet som vanligen svarar för
utbildningsbidraget. Motsvarande gäller vid riksförsäkringsverkets utbetalningar
av retroaktiv livränta enligt lagen om yrkesskadeförsäkring
m. m. Länsarbetsnämnden har genom en särskild fullmaktsklausul
i blanketten för ansökan om utbildningsbidrag försäkrat sig om en fullmakt
från bidragstagaren att hos annan myndighet uppbära belopp

548

motsvarande vad bidragstagaren erhållit för mycket i utbildningsbidrag.
Fullmaktens räckvidd är emellertid som jag utvecklat i tidigare beslut
tvivelaktig.

Jag vill i anslutning till detta beslut framhålla att huvudregeln enligt
2 kap. avtalslagen är att given fullmakt när som helst kan återkallas.
Det är dock viss tvekan underkastat om fullmakt som avser lyftande
av ett specificerat belopp och sorn reellt kan synas innebära överlåtelse
av beloppet kan återkallas. För att en sådan fullmakt skall få bindande
verkan, så att fullmäktigen inte kan gå miste om sin betalning genom
återkallelse, torde likväl fordras ett s. k. exklusivt oåterkallelighetsförbehåll
(se Roos, Mysteriet med de oåterkalleliga fullmakterna,
Tidsskrift for Rettsvitenskap 1967 s. 326). Härjämte kan frågan om
nämnda förbehålls giltighet mot fullmaktsgivarén bli beroende av reglerna
i skuldebrevslagen om överlåtelse av fordran. Härifrån kan dock
bortses i detta sammanhang. Av vikt är däremot att man hos en försäkringskassa
har huvudregeln klar för sig. Den innebär exempelvis
att, om T. utfärdat en ren fullmakt för landstinget (alltså utan förbehåll
beträffande återkallelse), detta inte skulle ha hjälpt, om T. vid
utbetalningstillfället påfordrat att få ut hela beloppet under anförande
av att han ej längre stod fast vid fullmakten. Försäkringskassan hade
då måst betala ut sjukpenningen i enlighet med T:s begäran. Mot bakgrund
härav och T:s enträgna önskan om utbetalning framstår kassans
ansträngningar att få en fullmakt för landstinget som än mera diskutabla.

Ärendes handläggning i samband med författningsändring

Hos JO hemställde personalassistenten Hans Borsch om ingripande
med anledning av hur finska medborgaren Marianne Vikiönkorpis ansökan
om studiestöd handlagts. Till stöd för klagomålen anförde han i
huvudsak följande. I maj 1970 kom Marianne Vikiönkorpi till Sverige.
Hon bosatte sig i Göteborg och erhöll först anställning vid Nordiska
kompaniet och därefter från september 1970 vid Lillhagens sjukhus,
där hon kvarstod i tjänst till 15.1.1972. Marianne Vikiönkorpi beslöt
sommaren 1971 att återuppta sina studier och diskuterade hithörande
frågor med Borsch. — Under augusti 1971 införskaffades blanketter
för ansökan om studiemedel. Borsch och Marianne Vikiönkorpi fann
därvid att viss risk för negativt svar på hennes ansökan om studiemedel
förelåg, varför kontakt togs med studiemedelsnämnden i Göteborg.
Efter en noggrann redogörelse för hennes bakgrund i Sverige förklarade
nämnden att »praxis var att inte hålla så hårt på 2-årsregeln».
Marianne Vikiönkorpi ingav 21.9.1971 sin ansökan till studiemedels -

549

nämnden i Göteborg. Hon måste nämligen ha besked i god tid före
20 december, vilket var senaste tid för gällande uppsägning. Någon dag
efter det att ansökan ingivits erhöll hon begäran om kompletterande
uppgifter, eftersom hon ej var svensk medborgare. Uppgifterna inlämnades
omgående samtidigt som hon i Borschs närvaro påpekade vikten
av att få svar före 20.12.1971. På särskild förfrågan svarade tjänsteman
i Göteborg att normalt var behandlingstiden 3—5 veckor. I början
av december »uppringdes» studiemedelsnämnden i Göteborg, som
svarade att ärendet ännu ej behandlats men att »det finns ingen anledning
till oro». Marianne Vikiönkorpi sade därför upp sin anställning
och påbörjade sina studier 20.1.1972. Samma dag kom avslagsbeslut
från centrala studiehjälpsnämnden till hennes bostad. Borsch tog
med anledning av avslagsbeslutet kontakt med förste byråsekreterare
Karin Jansson vid centrala studiehjälpsnämnden. Hon uppgav bl. a. att
vissa studerande som ansökt om studiestöd under 1971 tyvärr råkat i
kläm, eftersom delegationen för utländska ärenden inte börjat sin
verksamhet förrän efter nyår 1972. Några övergångsbestämmelser fanns
inte varför »inget var att göra». Karin Jansson påpekade också att,
om Marianne Vikiönkorpi påbörjat sina studier hösten 1971, skulle
hon enligt då gällande praxis ha beviljats studiestöd. Borsch riktade
avslutningsvis kritik dels mot att det dröjt 4 månader innan ärendet
avgjorts, dels mot att Marianne Vikiönkorpi under tiden fått vilseledande
besked.

Centrala studiehjälpsnämnden, delegationen för utländska studerande,
inkom efter remiss i anledning av klagomålen med yttrande, vartill
fogats ett yttrande av studiemedelsnämnden i Göteborg.

Studiemedelsnämnden i Göteborg anförde i huvudsak: Marianne
Vikiönkorpis ansökan återkom 4.10.1971 efter komplettering. Det framgick
inte av ansökan eller tillhörande handlingar att det var väsentligt
med snabbt besked eller med besked före visst datum. Nämnden fortsatte: Den

normala behandlingsrutinen vid nämndens kansli är, att ansökningar
som inkommer tidigt terminen före den ansökan avser samlas
separat i avvaktan dels på att den aktuella terminens ansökningar helst
skall färdigbehandlas först, dels på att underlag för behandlingen skall
finnas. Som underlag för behandlingen krävs nämligen dels det aktuella
basbeloppet, vilket icke fastställes förrän i november (resp. maj),
dels för fortsatta studiemedel kontroll av den aktuella terminens studieresultat.
Tidigt inkomna ansökningar avseende vårterminen 1972
expedierades i mitten av december och samtliga okomplicerade ansökningar
inkomna till och med den 15 december 1971 var expedierade
omkring den 3 januari 1972.

Höstterminen 1971 har handläggningen av förstagångsansökningar
från utländska medborgare komplicerats av att nämnden icke längre
hade beslutanderätt för bedömning enligt § 5 studiemedelSförordningen.
Nämnden har endast erhållit anvisningar om att tillse, att ansök -

550

ningarna var kompletta samt att tills vidare samla dem i avvaktan på
ytterligare instruktioner från centrala studiehjälpsnämnden. Först fredagen
den 10 december 1971 erhöll nämnden instruktioner om handläggningsrutinen
för dessa ansökningar. Den 16 deecmber 1971 översändes
samtliga ansökningar om studiemedel för vårterminen 1972 från
utländska medborgare till delegationen för utländska studerande.

Nämnden framhöll vidare att det inte funnits möjlighet att i efterhand
utreda vad som förekommit vid de samtal som Marianne Vikiönkorpi
eller Borsch uppger sig ha haft med nämndens personal. Möjligen
hade nämnden att döma av de påstådda svaren utgått från att det
gällde en ansökan för studier 1971. Avslutningsvis framhöll nämnden
att i fallet Marianne Vikiönkorpi informationen tyvärr genom olika
omständigheter syntes ha gett Marianne Vikiönkorpi och hennes ombud
en oklar bild av tidigare tillämpning i relation till kommande.
Nämnden framhöll samtidigt att man erfarenhetsmässigt tyvärr inte
kan gardera sig mot att muntlig information — särskilt om den sker
per telefon — ofta kan leda till missförstånd.

Centrala studiehjälpsnämnden refererade i sitt yttrande först till gällande
bestämmelser och till vad som anförts av studiemedelsnämnden.
För egen del anförde centrala studiehjälpsnämnden.

Delegationen för utländska studerande finner det givetvis synnerligen
beklagligt, om den erhållna informationen av Vikiönkorpi uppfattats
så att det inte fanns någon »anledning till oro» i fråga om resultatet
av ansökan. Även om hon inte direkt av studiemedelsnämnden i Göteborg
hänvisats till delegationen för utländska studerande för upplysningar
i ärendet borde hon emellertid ha förstått nödvändigheten av att
ta sådan kontakt, innan hon sade upp sin anställning vid Lillhagens
sjukhus om ett positivt utfall av ansökan var den enda möjligheten för
henne att få ekonomiska resurser för studierna.

Delegationen för utländska studerande har i anledning av förnyad
ansökan av Vikiönkorpi noga prövat, huruvida skäl skulle kunna anses
föreligga till undantag från tvåårsregeln i hennes fall. Delegationen
har dock enhälligt ansett, att det inte är rimligt att ge bifall och därmed
sätta henne i bättre läge än övriga sökande med samma vistelsetid
i Sverige. Praxis har i detta avseende varit strikt. Skulle Vikiönkorpi
till en kommande termin uppnå ytterligare kvalifikationstid, så att hon
kan anses uppfylla kravet på två års förvärvsarbete, är delegationen
beredd att på nytt pröva hennes rätt till svenskt studiestöd. Det bör
emellertid ifrågasättas om hon inte bör söka finskt studiestöd. Vid ett
möte med de nordiska utbildningsministrarna 1959 rekommenderades,
att en studerande från ett nordiskt land vid studier i: ett annat nordiskt
land bör ha rätt att ta med sig sitt hemlands studiestöd. Sverige
har länge tillämpat rekommendationen och skulle vid liknande förhållanden
som Vikiönkorpis för en svensk medborgare, som bedrev studier
i t. ex. Finland, bevilja svenskt studiestöd. De övriga nordiska länderna
tillämpar numera såvitt känt i princip rekommendationen.

I klagoskriften refereras till ett telefonsamtal med förste byråsekreteraren
Karin Jansson hos delegationen, varvid frågan om skäl för övergångsbestämmelser
till den nya tvåårsregeln varit på tal. Att meddela

551

övergångsbestämmelser med den innebörden att en person, som ingett
ansökan före den nya regelns ikraftträdande skulle komma i bättre
läge än den som söker senare inom föreskriven ansökningstid, vore
emellertid knappast lämpligt. Tiden för studiernas påbörjande måste
anses vara den lämpligaste tidpunkten för gränsdragningen.

JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande.

Enligt intill 1.1.1972 gällande lydelse av 5 § studiemedelsförordningen
hade den som inte är svensk medborgare inte rätt till studiemedel,
om han bosatt sig i riket huvudsakligen i syfte att här vinna utbildning.
Vid tillämpningen hade i praxis utbildat sig en karenstidsregel
om ett år då det gällde att bli betraktad som invandrare, inlemmad
i det svenska samhället. Utlänningen skulle ha vistats och arbetat cirka
ett år i Sverige för att ej anses ha bosatt sig här huvudsakligen i syfte
att vinna utbildning. Genom lagändring (1971:266) som utkom från
trycket 17.6.1971 föreskrevs i stället i 5 § förordningen att den som
inte är svensk medborgare har rätt till studiemedel endast om han bosatt
sig i riket huvudsakligen i annat syfte än att här vinna utbildning.
I motiven till den nya lydelsen (prop. 1971: 81 s. 27) uttalades samtidigt
att som villkor för rätt till studiestöd borde gälla att personen med vederbörligt
tillstånd vistats och förvärvsarbetat i Sverige under en sammanhängande
period av två år, om ej särskilda omständigheter föreligger,
t. ex. en nära familjeanknytning. Lagändringen trädde i kraft
1.1.1972. I motiven förklarades att de nya principerna för behandling
av ansökningar om studiestöd för utländska medborgare skulle träda
i kraft 1.1.1972.

Den ändringen beslöts vidare i 34 § studiemedelsförordningen att
uppgiften att besluta i ärende om förstagångsansökan från utlänning
om studiemedel överflyttades från studiemedelsnämnderna till centrala
studiehjälpsnämnden. Under hösten 1971 utfärdades vidare ny instruktion
för centrala studiehjälpsnämnden (1971: 759), där i 6 § föreskrevs
att hos nämnden skall finnas en delegation för utländska studerande.
Enligt 9 § skall denna handlägga ärenden om rätt till studiehjälp
och studiemedel för den som ej är svensk medborgare. Instruktionen,
som utkom från trycket 19.10.1971, trädde i kraft 1.1.1972.

Av allmänna förvaltningsrättsliga grundsatser följer att bestämmande
för vilka materiella bestämmelser som skall tillämpas i ett ärende
är vilka bestämmelser som är i kraft vid prövningstillfället men inte
vilka bestämmelser som gällde vid det tillfälle då ärendet blev anhängigt.
Marianne Vikiönkorpis ansökan kom in 21.9.1971 till studiemedelsnämnden
i Göteborg. Om den funnits böra prövas under hösten 1971,
hade studiemedelsnämnden varit behörig beslutsmyndighet och den då
fortfarande gällande lydelsen av 5 § studiemedelsförordningen med därtill
anknuten ettårsregel skulle ha tillämpats. Av studiemedelsnämndens
yttrande framgår att nämnden arbetsmässigt sett i och för sig

552

kunnat pröva och avgöra ansökningen under hösten 1971. Att så det
oaktat ej skett berodde emellertid på att nämnden fått anvisningar om
att ansökningar som gällde studiemedel för vårterminen 1972 och senare
skulle vila i avvaktan på ytterligare instruktioner från centrala
studiehjälpsnämnden, vilka kom 10.12.1971.

Enligt 3 § då gällande instruktion för centrala studiehjälpsnämnden
(1965: 601) ålåg det nämnden bl. a. att öva tillsyn över studiemedelsnämnderna.
Med hänsyn härtill kan det givetvis inte läggas studiemedelsnämnden
till last som fel att nämnden efterkom centrala studiehjälpsnämndens
anvisningar om att låta avgörandet av ansökningar som
gällde vårterminen 1972 anstå och överlämna sina inneliggande ansökningar,
bl. a. Marianne Vikiönkorpis, till centrala studiehjälpsnämnden
i december 1971.

Mot bakgrund av beskrivna författningsändringar kan det ej heller
läggas centrala studiehjälpsnämnden till last som fel att nämnden gav
dessa anvisningar och själv behandlade ansökningarna i sak efter 1.1.
1972 och då med tillämpning av de nya, skärpta reglerna. Jag beaktar
därvid särskilt att det enligt 3 § instruktionen för centrala studiehjälpsnämnden
ålåg denna att verka för enhetlig tillämpning av gällande bestämmelser
om studiesocialt stöd. Jag anser mig i sammanhanget också
böra framhålla att det visserligen åligger myndigheterna att avgöra inkomna
ärenden utan onödig tidsutdräkt och att det kan synas stå i
strid häremot att Marianne Vikiönkorpis ansökan blev liggande oavgjord
så länge. Så speciella omständigheter förelåg dock här att ett avsteg
måste anses försvarligt. — Det skulle enligt min mening inte ha
stått i överensstämmelse med god offentlig förvaltning att behandla
ansökningar om studiestöd för 1972 efter olika regler beroende på om
de kommit in i sådan tid före 1971 års utgång att de hunnit beredas
för avgörande dessförinnan eller om de kommit in senare. När en
myndighet vidtar en så extraordinär åtgärd som det här var fråga om
och lägger ett färdigberett ärende »på is» i stället för att ta upp det till
avgörande kan ifrågasättas om inte formligt beslut om vilandeförklaring
bör fattas, protokollföras och expedieras till sökanden. I vart fall
bör sökanden underrättas om att hans ärende kommer att vila tills
vidare. Genom att inte lämna sökandena sådana meddelanden har studiemedelsnämnden
i Göteborg brustit i sina skyldigheter gentemot sökandena.
I Marianne Vikiönkorpis fall blev studiemedelsnämndens underlåtenhet
särskilt ödesdiger. Jag finner det mycket beklagligt att hon
ej fått något officiellt besked om hur hennes ansökan skulle handläggas.
Centrala studiehjälpsnämnden kan ej heller undgå kritik i detta
sammanhang. Nämnden borde i samband med att anvisningar gavs till
studiemedelsnämnderna om att ansökningsärendena skulle vila tills vidare
också ha instruerat studiemedelsnämnderna om att underrätta
sökandena. Jag låter bero vid en erinran om vikten av underrättelse

553

till sökande om träffade handläggningsbeslut som kan vara av betydelse
för dem.

Vad angår de besked Marianne Vikiönkorpi uppges ha fått vid telefonsamtal
med studiemedelsnämndens personal har inte kunnat utredas
vad som därvid förekommit. Borsch har inte heller angett eller
kunnat ange med vilka tjänstemän han eller Marianne Vikiönkorpi
talat innan beslutet förelåg. Slutgiltigt besked i frågan har emellertid
endast kunnat ges genom beslut och således inte genom uttalanden av
någon enskild tjänsteman. Med hänsyn härtill och då jag inte anser
att ytterligare utredning skulle bringa klarhet i vad som förevarit företar
jag inte någon ytterligare åtgärd i denna del.

Enligt 3 § instruktionen för centrala studiehjälpsnämnden åligger
det nämnden särskilt bl. a. att tillse att de studerande erhåller kännedom
om bestämmelserna om studiesocialt stöd. Mycket i detta ärende
tyder på att det brustit i informationen från centrala studiehjälpsnämndens
sida rörande övergången från den gamla till den nya ordningen i
fråga om studiesocialt stöd till utländska studerande. Det förefaller
som om inte ens studiemedelsnämnderna blivit tillräckligt väl informerade
och därför också haft svårigheter att vidareinformera. Jag anser
mig dock inte behöva närmare utreda i vad mån det brustit i informationen
och i så fall varför utan nöjer mig med att understryka vikten
av den uppgift centrala studiehjälpsnämnden har i informationshänseende.

Parkeringsförhållandena för det s. k. allmänflyget på Bromma flygplats I

en skrift som inkom till JO den 14 juli 1971 anförde majoren Björn
Schlyter — på uppdrag av ett engelskt försäkringsbolag — klagomål
mot luftfartsverket bl. a. angående förhållandena på Bromma flygplats
i vad gäller uppställningen av mindre flygplan. Schlyter sade i huvudsak
följande.

I oktober 1968 hade Schlyter för det engelska försäkringsbolagets
räkning skrivit till luftfartsverket och påtalat de otillfredsställande förhållandena
på allmänflygets uppställningsplatser på Bromma. Förankringsanordningarna
var ytterst primitiva och ordningen dålig. Luftfartsverket
hade svarat, att förankringsmateriel tillhandahölls endast för tillfälligt
gästande flygplan. Övriga skulle själva hålla förankringsanordningar.
Flygplatsförvaltningen ansåg sig ej skyldig att hålla ordning
på flygplanägarnas materiel. Att skaffa fasta förankringsanordningar
skulle ställa sig för dyrt. Schlyter hade återkommit i februari 1969 och
därvid även påtalat en olycka som inträffat när ett privatplan körde

18* Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

554

på en översnöad cementkloss. I brev av den 19 mars 1969 till generaldirektören
för luftfartsverket anmälde Schlyters uppdragsgivare ytterligare
ett skadefall och hemställde om åtgärder till förebyggande av
olyckor. I april 1969 skrev Schlyter ånyo till luftfartsverket och påtalade
förhållandena. I juli 1969 efterlyste Schlyter svar på sina brev och
anmälde samtidigt två nya haverier. I augusti 1969 svarade luftfartsverket,
att man övervägde vissa förbättringsåtgärder. I februari 1970
återkom luftfartsverket och meddelade bl. a., att man övervägde att
installera permanenta förankringar i marken. Samtidigt bestred verket
skyldighet att ersätta de skador som uppkommit på flygplan i samband
med parkering och taxning. Sedermera hade luftfartsverket anordnat
fasta förankringsanordningar för en del av flygplanen. Schlyter hävdade,
att luftfartsverket var ansvarigt för inträffade skador på grund av
anordningarnas bristfällighet och verkets försummelse att avhjälpa bristerna.

I en vid klagoskriften fogad bilaga redogjorde Schlyter för åtta skadefall
som inträffat på allmänflygets uppställningsplatser under tiden den
12 februari 1969 — den 21 augusti 1970. Under den fortsatta handläggningen
av ärendet redogjorde Schlyter för ytterligare fem skadefall
som inträffat efter sistnämnda dag. Två av de inalles 13 haverierna
hade orsakats av den osedvanligt häftiga stormen den 1 november
1969. I fyra andra fall hade skador uppkommit när oförankrat plan
rullat mot annat plan. I fem fall hade flygplans propeller slagit mot
förankringsmateriel. I ett fall hade flygplan under taxning råkat stöta
till annat plan därför att utrymmet var för trångt. Vidare hade ett plan
råkat köra ned i ett hål i asfalten som uppkommit under pågående
arbete.

Med anledning av klagomålen infordrades yttrande från luftfartsverket.
I yttrandet — dagtecknat den 17 september 1971 — redogjorde
luftfartsverket till en början för vissa bestämmelser i luftfartslagen (SFS
1957: 297) samt för de allmänna ordnings- och säkerhetsföreskrifter
för civila flygplatser (BCL-MT 4), som luftfartsverket utfärdat med
stöd av bemyndiganden i luftfartskungörelsen (SFS 1961:558).

Av luftfartsverkets föreskrifter följer bl. a. att luftfartyg icke får
lämnas utan tillsyn med mindre bromsklossar anbragts, parkeringsbromsar
ansatts eller — då omständigheterna så påfordrar — luftfartyget
förtöjts. Vidare gäller, att bromsklossar, redskap m. m. efter användandet
omedelbart skall undanföras till särskilda härför avsedda
platser.

Luftfartsverket anförde vidare:

Vad först beträffar de skador på flygplan, som uppkom under den
hårda stormen den 1 november 1969 rådde vid detta tillfälle så excep -

555

tionella förhållanden att dessa skadefall enligt verkets mening helt
kan lämnas åsido i denna framställning. Stormbyarna hade vindhastigheter
upp till 130 km/tim. Vid sådana vindhastigheter blir lyftkraften
för mindre luftfartyg så stor att fartyget lyfter. Om någon
förankring därvid brister eller belastningen på de olika förankringarna
är ojämn, kommer luftfartyget att stjälpa eller att vrida sig kring den
starkaste förankringen. Ett luftfartyg kan icke rimligen utrustas med
parkeringsanordningar, som klarar stormar av denna mycket sällan förekommande
styrka.

Vad härefter beträffar luftfartsverkets påstådda underlåtenhet att
vidtaga åtgärder för undvikande av skador på parkerade flygplan på
uppställningsplatserna för allmänflyget bör följande beaktas.

Primärt gäller, såsom framgår av kap 5 luftfartslagen, att befälhavaren
på ett luftfartyg är ensam ansvarig för luftfartygets säkerhet,
när det nyttjas till luftfart. Härav följer att även körning på marken
(taxning) sker på befälhavarens ansvar. Det åligger honom att tillse
att han icke kör på eller sammanstöter med föremål, fordon eller andra
luftfartyg på marken.

Det är av betydelse för flygsäkerheten att förhindra att skador uppkommer
på luftfartyg, vilka kan bidraga till eller orsaka luftfartsolyckor.
Luftfartsverket finner det därför klart att även den som driver en
flygplats, och således ej endast befälhavaren på luftfartyg, bör söka
tillse att förhållandena på flygplatsen är sådana att skador om möjligt
kan undvikas. Detta kan och bör i normalfallet till stor del uppfyllas
genom instruktionsmässiga åtgärder, varigenom trafikanterna ålägges
vissa skyldigheter. Så har även skett som framgår av redogörelsen ovan
om innehållet i »BCL-MT 4».

Luftfartsverket är emellertid medvetet om att skador kan uppkomma
genom att flygplanförare ej iakttager sitt ansvar som befälhavare och
på olika sätt bryter mot bestämmelserna om bland annat ordningen
på en flygplats, t. ex. genom att nyttja bromsklotsar och sedan ej iakttaga
sin skyldighet att undanföra dem. Sådana föremål kan komma
att utgöra en fara för andra luftfartyg under taxning på parkeringsområdet.
I »BCL-MT 4» stadgas att å flygplats tjänstgörande personal,
som inom flygplatsens område upptäcker främmande föremål, som
uppenbart kan utgöra hinder eller men för trafiken, bör i första hand
själv avlägsna detsamma. Kan så icke ske, skall vederbörande omedelbart
rapportera händelsen.

Allmänflygets problem på Bromma flygplats beror i hög grad på
att tillgången på parkeringsplatser måste minskas av säkerhetsskäl
samtidigt som allmänflyget ökat i omfattning. Någon kvalitetsmässigt
jämförbar allmänflygplats finns ej för närvarande tillgänglig i Stockholmsområdet.
Utredningar om användande av Skå-Edeby, Barkarby
och Tullinge såsom avlastningsflygplatser har påbörjats. Dessa flygplatser
sorterar dock inte under luftfartsverket. Verket har under det
sista året varit ur stånd att genomföra mera omfattande arbeten av
investeringskaraktär på Bromma flygplats på grund av tvist mellan staten
och Stockholms stad om tolkningen av gällande avtal om flygplatsen.
Verket har dock sedan länge följt problemen i avsikt att få
fram bästa möjliga avveckling av trafiken till och från parkeringsplatserna.

Till följd av den kritik som riktats mot parkeringsförhållandena på
Bromma flygplats genomförde luftfartsinspektionen under våren och

556

sommaren 1969 en ingående inspektion av nämnda förhållanden. Resultaten
av inspektionen har sedan lagts till grund för åtgärder samt
utredning och planläggning av mera tidskrävande åtgärder.

Luftfartsverkets planer innebär bland annat, att parkeringsplatserna
på flygplatsens södra del vid SAS’ jetmotorverkstad skall utökas och
förbättras och även medgiva tankningsmöjligheter och inhämtande
per telefon av viss flyginformation (briefing). Vidare skall parkeringsområde
ordnas i det oplanerade området väster om de befintliga parkeringsplatserna
i allmänflygområdet norr om huvudbanan på flygplatsen.
Åtgärderna är delvis så genomgripande att de måste inbegripas
i en generalplan för flygplatsen. En arbetsgrupp för framtagning
av en dispositionsplan för Bromma flygplats arbetar sedan våren 1970.
I arbetet ingår bl. a. att bedöma allmänflygets behov och möjligheterna
att tillgodose dessa.

Våren 1970 undersöktes även möjligheterna att göra en förankringsanordning
med en i marken nedsänkt wire. Anordningen, 60 meter
lång med plats för fem flygplan, togs i bruk hösten 1970. Den har dock
hittills endast använts av ett fåtal flygplan trots att något tekniskt
hinder för användandet icke funnits. Då hittillsvarande erfarenheter
av anordningen ger vid handen att den är ändamålsenlig och torde
eliminera behov av lös förankringsutrustning i form av tyngder, håller
verket på att bygga ut den, varefter annat förankringssätt successivt
kommer att förbjudas. Hela den möjliga sträckan, cirka 500 meter
med plats för 55 flygplan beräknas bli färdigställd inom den närmaste
tiden.

Vid sammanträde hösten 1970 med cheferna för luftfartsverkets
flygplatser framhölls att allmänflyget i fortsättningen skall beaktas
mera ur säkerhets- och servicesynpunkt bland annat genom utökade
parkeringsutrymmen, bättre förankringsanordningar samt hårdgjorda
ytor i stället för gräsplaner.

För att giva ökad effekt åt ovannämnda bestämmelse i »BCL-MT 4»
att tjänstgörande personal å flygplats skall bortskaffa främmande föremål
har luftfartsverket föreskrivit att uppställningsplatserna på Bromma
flygplats skall städas från kvarglömd förankringsattiralj en gång
per vecka. Sedan sommaren 1971 utförs daglig städning. Städningen
omfattar bortförande av bristfällig förankringsmateriel, samtidigt som
annan förankringsmateriel ställs undan. Principen då det gäller förankringsmateriel
är att på Bromma flygplats baserade luftfarttyg skall
hålla sig med egen förankringsutrustning och gästande luftfartyg skall
låna av flygplatsförvaltningen.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår att luftfartsverket —
i motsats till vad anmälaren påstått — uppmärksammat de växande
problemen med lätta luftfartygs parkering på Bromma flygplats och
på olika sätt sökt råda bot mot uppkommande svårigheter genom
olika åtgärder såsom genom utgivande av ordnings- och säkerhetsföreskrifter,
genom daglig inspektion och städning samt genom nykonstruktion
och förbättring av fasta förankringsanordningar på parkeringsområdena.
Verket kommer även fortlöpande och för framtiden
att vidtaga åtgärder beträffande dessa förhållanden i den takt
det är personellt, tekniskt och ekonomiskt möjligt. Luftfartsverket
bestrider att verket skulle ha underlåtit att vidtaga erforderliga åtgärder.

557

Sedan Schlyter skriftligen bemött luftfartsverkets yttrande, gjorde
JO Lundvik den 4 november 1971 ett besök på Bromma flygplats,
där han besåg förhållandena och vid samtal med bl. a. flygplatsdirektören
Gunnar Lidbjörk och Schlyter skaffade sig ytterligare information.
Rörande vad som framkom vid besöket antecknades följande:

Cirka 130 mindre plan brukade parkera på flygplatsen. Någon hangar
för dessa plan fanns ej. På den s. k. norra parkeringsplatsen fanns
fasta förankringsanordningar i form av stållinor som nedsänkts i marken.
Vid linorna fick 70 flygplan plats. I övrigt användes lösa förankringsanordningar
i form av stora betongklumpar eller höga mjölkflaskor
fyllda med sten eller annat. Många sådana klumpar och flaskor
stod kvar där de använts även sedan flygplanet flyttats. Många
plan var ej förankrade. Det gällde även plan som stod vid stållinorna.
Bromsklossar fanns ej anbragta vid varje plan. När klossar förekom,
var de av mycket skiftande beskaffenhet — vedträn, knytnävsstora stenar
o. d. var minst lika vanliga som särskilt tillverkade klossar. Bromsklossar
av de mera primitiva typerna låg kvar här och var sedan flygplanen
flyttats.

JO Lundvik gjorde ett nytt besök på flygplatsen den 9 augusti
1972, även denna gång i närvaro av Lidbjörk och Schlyter. Om iakttagelserna
då antecknades:

Förhållandena hade delvis förbättrats. Stållinor hade nedlagts för
ytterligare sex flygplan. Det uppgavs, att fler linor inte kunde läggas
ned utan att man asfalterade om parkeringsplatserna, vilket skulle draga
alltför stor kostnad (bara asfaltering av den s. k. heliporten, där
30 plan kunde parkera, skulle dra en kostnad av cirka 100 000 kr.).
I stället hade man för andra platser skaffat lösa förankringsanordningar
av ny typ, cementfyllda bildäck. Såvitt JO kunde se förekom
inga andra lösa förankringsanordningar på flygplatsen än dessa däck.

I några få fall hade däck lämnats kvar på parkeringsplatsen sedan
flygplanet lyft. Däremot fanns fortfarande bromsklossar liggande kvar
och bromsklossarna var av samma varierande beskaffenhet som vid
JO:s förra besök. Många flygplan var inte förankrade, trots att det
vid tillfället blåste cirka 10 sekundmeter och var förutspått åska. Vid
södra parkeringsplatsen hade Bromma Hangarförening uppfört tre
hangarer för privatflygplan.

Ytterligare skall här anmärkas, att östra flygplatsförvaltningen i november
1971 utfärdade vissa föreskrifter för parkeringen av lätta flygplan
på Bromma flygplats. Bland annat stadgades följande:

Inom områden som saknar fasta förankringsanordningar får endast
av förvaltningen tillhandahållna klumpar eller egna av samma
typ användas. Egna bromsklotsar skall användas oavsett om parkering
sker över fasta förankringsanordningar eller ej. Det åligger den person
som förflyttar ett flygplan från en uppställningsplats att flytta även

558

förankringsklumpar och bromsklotsar. Dessa skall placeras på särskilt
anvisade platser. Förvaltningen har skärpt ordningsbevakningen
inom parkeringsområdena. Kvarlämnade förankringsklumpar och klotsar
kommer att flyttas av förvaltningen och kostnaderna härför debiteras
ägaren till det flygplan som senast stått parkerat på platsen. Flygplansägare
kommer även att göras ansvarig för materielskador förorsakade
av kvarlämnad materiel som förvaltningen ej hunnit flytta.

Vid JO:s besök på flygplatsen i augusti 1972 uppgav Lidbjörk, att
man dittills inte tillämpat stadgandet om att kostnaden för flyttning
av förankringsklumpar m. m. skulle debiteras ägaren till det plan
som senast stått på platsen.

Vid ärendets avgörande den 18 augusti 1972 anförde JO Lundvik,
såvitt nu är i fråga.

Förhållandena på parkeringsplatserna för allmänflyget på Bromma
flygplats har under den tid klagomålen avser lämnat åtskilligt övrigt
att önska. Frånvaron av ändamålsenliga förankringsordningar har skapat
påtagliga risker för haverier. I stor utsträckning har flygplanen
förankrats vid höga mjölkflaskor, fyllda med sten eller dylikt. Mjölkflaskorna
har varit tunga och svåra att frakta bort. Det är därför
inte förvånansvärt att de — alla föreskrifter om undanförsel till trots
— ofta blivit stående kvar på platsen sedan flygplanet flyttats. Andra
olämpliga förankringsanordningar har också förekommit. I mörker,
vid snöfall o. s. v. har kvarlämnade mjölkkärl och betongklumpar utgjort
en fara för andra flygplan som taxat in för parkering eller varit
på väg ut för start. Det har också flera gånger inträffat, att ett plan
under taxning slagit mot en kvarlämnad förankringsanordning med
propellern och skadats. Andra haverier har berott på att flygplan
lämnats oförankrade. Förekomsten av dåliga bromsklossar liksom
också det förhållandet att bromsklossar lämnats kvar på parkeringsplatsen
har också skapat sina risker.

Vid mina besök på Bromma flygplats har jag kunnat konstatera
en gradvis förbättring av nu påtalade förhållanden. Redan vid det
första besöket, i november 1971, hade fasta förankringsplatser anordnats
för drygt hälften av de småplan som brukar uppställas där. De
fasta förankringsplatserna har godtagits av klaganden i detta ärende
och synes, såvitt jag kan bedöma, också uppfylla de anspråk som rimligen
kan ställas. Vid mitt besök i augusti 1972 på flygplatsen hade
tillkommit ytterligare sex fasta förankringsplatser. Av större betydelse
är att man numera tillhandahåller lösa förankringsanordningar av en
helt annan typ än de som tidigare och ännu i november 1971 användes
och att dessa nya anordningar, såvitt jag kunnat se, är de enda
som förekommer. Några mjölkflaskor eller dylika anordningar syntes

559

inte till vid mitt andra besök. Den nya materielen — cementfyllda
bildäck — förefaller avgjort bättre än den tidigare och det i flera
hänseenden. Dels kan däcken relativt lätt rullas bort och lämnas
därför inte så ofta kvar på parkeringsplatsen, dels är däcken mycket
lägre än mjölkflaskor o. d. och man behöver därför knappast befara
att propellern slår i dem. Om ett flygplan med något hjul kör på
ett bildäck kan dock naturligtvis skada ändå uppkomma. Klaganden
i detta ärende har menat, att förankringsanordningarna nu är så bra
som man kan kräva i betraktande av kostnadsfrågan.

Om jag sålunda kan konstatera att förankringsanordningarna numera
ter sig godtagbara, kvarstår mina anmärkningar i övrigt. Flygplan lämnas
fortfarande i stor utsträckning oförankrade, något som utsätter
dem men också andra flygplan för uppenbara risker i händelse av
plötsliga kastbyar o. d. Bromsklossar användes ej alltid. När de användes
är de ofta av undermålig beskaffenhet och härtill kommer
att de ofta lämnas kvar på marken när flygplanet flyttas. Allt detta
är naturligtvis ägnat att medföra risker även och kanske särskilt för
andra.

Det saknas inte bestämmelser till förebyggande av dessa missförhållanden.
Bestämmelserna är inte helt lättillgängliga, uppdelade som
de är på föreskrifter, vilka utfärdats av luftfartsverket och gäller för
alla flygplatser, och bestämmelser som utfärdats av östra flygplatsförvaltningen
enbart för Bromma flygplats. Särskilt vill jag påtala, att
det inte finns någon föreskrift som klart och entydigt påbjuder att
privat flygplan skall vara förankrat när det står på parkeringsplats.
Den bestämmelse som finns i detta ämne gäller flygplan av alla slag
och säger att luftfartyg skall förtöjas »då omständigheterna så påfordrar».
Tillämpningen av stadgandet blir sålunda i viss mån en omdömesfråga.

Bortsett från vad nu sagts om att bestämmelserna inte alltid är
så lättillgängliga, måste konstateras att det inte räcker med att flygplatsförvaltningen
eller luftfartsverket utfärdar bestämmelser. Man
måste också tillse att bestämmelserna efterlevs i sådan utsträckning
att oordning och risk för haverier inte uppkommer. På denna punkt
brister det fortfarande mycket efter vad jag kunnat konstatera.

Jag vill förorda att flygplatsförvaltningen i första hand ordnar
bättre övervakning på parkeringsplatserna och ingriper med tillsägelser
och råd. Hjälper inte detta, får längre gående åtgärder övervägas.
Det kan bli nödvändigt att ingripa med sanktioner i någon form mot
dem som bryter mot ordningsreglerna. Om gällande bestämmelser i
lag eller författning inte lämnar tillräckligt utrymme härför, får luftfartsverket
göra framställning hos Kungl. Maj:t om författningsändring.

Med allt erkännande av att luftfartsverket omsider åstadkommit en

560

avsevärd förbättring i fråga om förankringsanordningarna, vill jag
uttala en förväntan om att man nu strävar efter att förbättra också
ordningen på parkeringsplatserna.

Klaganden har i ärendet hemställt, att jag skall slå fast att luftfartsverket
bär ansvaret för inträffade skadefall. Huruvida och i vilken
utsträckning luftfartsverket bär skadeståndsansvar för de haverier som
inträffat är en domstolsfråga som jag inte kan gå närmare in på.
Haverierna har varit tämligen olikartade och vart fall får nog bedömas
för sig. Rent generellt håller jag dock före att luftfartsverket inte
utan vidare kan avlasta sig allt ansvar för vad som inträffat och lägga
det på flygplanens förare. Den som håller en flygplats synes mig rimligen
bära ett allmänt ansvar för anordningarna på platsen och för
att ordning och reda upprätthålles så långt sig göra låter. Längre än
så är jag inte beredd att uttala mig i skadeståndsfrågan.

I ett täktärende skall sökanden, ett aktiebolag, ställa säkerhet för
återstäUningsåtgärder. Kan borgen av ende aktieägaren godtagas?

I beslut den 29 november 1971 lämnade länsstyrelsen i Malmöhus
län med stöd av 18 § naturvårdslagen ett aktiebolag tillstånd till fortsatt
täkt av grus och sand på en fastighet under vissa angivna villkor. Bl. a.
skulle säkerhet ställas för vissa i beslutet föreskrivna återställningsåtgärder.
Av bolaget ställd säkerhet i form av borgensförbindelse intill
ett belopp av 8 000 kr. av M., som enligt uppgift ägde aktierna i bolaget
och var dess verkställande direktör, fann länsstyrelsen dock ej kunna
godtagas på grund av borgensmannens förhållande till bolaget. Tillståndet
skulle därför inte gälla förrän bolaget ställt annan säkerhet som
kunde godtagas av länsstyrelsen.

Bolaget anförde besvär över beslutet såvitt avsåg borgensfrågan och
anförde därvid bl. a. att M. enligt företett bevis var vederhäftig för det
fordrade beloppet, att hans förmögenhet enligt 1971 års deklaration
uppgick till 1 179 043 kr., att bolagets aktiekapital uppgick till 50 000
kr., fördelat på 50 aktier om vardera 1 000 kr. samt att aktiernas värde
för nästkommande års deklaration i december 1971 fastställts till 1 800
kr. stycket.

Kungl. Majit lämnade i beslut den 7 april 1972 besvären utan bifall.

I en den 12 oktober 1972 till JO inkommen skrift anförde en advokat
bl. a. följande. Länsstyrelsen hade vid sin handläggning av ärendet uppställt
ett i naturvårdslagen ej förutsett kriterium, nämligen det att ett
nära samband emellan ett aktiebolag och dess ägare uteslöt att ägaren
kunde ingå borgen för aktiebolagets förpliktelser att återställa grustäkt.
Kriteriet var dessutom av uteslutande formell art, eftersom läns -

561

styrelsen samtidigt konstaterade att M. var vederhäftig för det fordrade
beloppet. Bolaget gjorde inte gällande att någon tjänsteman gjort sig
skyldig till tjänstefel men menade att den rättstillämpning som låg till
grund för länsstyrelsens beslut var felaktig och att JO borde påpeka
detta.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

Jag finner inte skäl att ingå i prövning av frågan om länsstyrelsen
i det aktuella fallet bort godtaga den bjudna säkerheten utan inskränker
mig till att säga följande.

Enligt 18 § naturvårdslagen må tillstånd till täkt av sten m. m. för
sin giltighet göras beroende av att säkerhet ställs för fullgörandet av
föreskrivna åtgärder. Den beslutande myndigheten, länsstyrelsen, har
således att från fall till fall pröva om säkerhet är erforderlig. Det ligger
i sakens natur att länsstyrelsen i de fall där säkerhet bedöms erforderlig
också skall pröva om bjuden säkerhet är godtagbar. Vid denna prövning
framstår — i de fall där säkerheten utgörs av borgensförbindelse
— löftesmannens relation till den som söker täkttillståndet som en
väsentlig omständighet. Om löftesmannen äger aktiekapitalet eller huvudparten
därav i det bolag som söker tillståndet, finns det anledning
att se upp. Mången gång har löftesmannen nära nog hela sin förmögenhet
placerad i företaget. Går företaget omkull, blir löftesmannens
borgen ej mycket värd. Men har löftesmannen även andra, väsentliga
tillgångar än de som är placerade i företaget, kommer frågan i ett annat
läge. Jag vill därför inte göra gällande, att den omständigheten att löftesmannen
äger aktiekapitalet i det bolag som söker täkttillstånd alltid
bör medföra att hans borgen ej kan godtagas. Bedömningen måste bli
beroende av omständigheterna i varje särskilt fall.

Av det anförda framgår, att jag ej kan dela klagandens uppfattning
att det aktuella länsstyrelsebeslutet innefattar en i princip oriktig och
olämplig rättstillämpning.

Val av nämndemän i länsrätt och länsskatterätt

Nämndemän i länsrätt och länsskatterätt utses genom val. Valet förrättas
av landstinget, i vissa fall av kommunfullmäktige, se 8 § lagen
den 19 mars 1971 om skatterätt och länsrätt. Under förarbetena till lagen
anförde departementschefen (prop. 1971: 14 s. 86 f.) att det borde undvikas
att ordförande, annan ledamot eller suppleant i taxeringsnämnd
annat än i undantagsfall tjänstgjorde som nämndeman i skatterätt.
Eftersom det kunde förväntas att valmyndigheterna beaktade detta vid

562

val av nämndemän i skatterätt och länsrätt ansågs någon föreskrift
härom inte böra tas in i lagen. Civilutskottet citerade detta uttalande
med instämmande (CU 1971: 9 s. 16).

Vid inspektioner av vissa länsstyrelser har iakttagits, att dessa motivuttalanden
inte beaktats utan att till nämndemän i länsskatterätt i flera
fall utsetts ledamöter i taxeringsnämnd.

JO Lundvik har med anledning härav fäst vederbörande landstings
resp. kommunfullmäktiges uppmärksamhet på motivuttalandena och
tillagt, att samma synpunkter enligt hans mening var att beakta i vad
angår den som är ledamot i barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd.

563

V. Remissyttranden

Yttrande över ämbetsansvarskommitténs slutbetänkande »Ämbetsansvaret
IL»

Genom remiss 7.3.1972 beredde statsrådet och chefen för justitiedepartementet
riksdagens ombudsmän tillfälle att yttra sig över rubricerade
betänkande (SOU 1972: 1).

Med anledning härav avgav justitieombudsmännen Lundvik, Thyresson
och Wennergren 9.6.1972 följande gemensamma yttrande till departementschefen.

De förslag som kommittén framlägger grundar sig väsentligen på de
ståndpunkter som kommittén redovisade i sitt den 30 juni 1969 dagtecknade
principbetänkande Ämbetsansvaret (SOU 1969: 20). Häröver avgav
de dåvarande justitieombudsmännen Alfred Bexelius och Hugo Henkow
samt undertecknad Lundvik yttrande den 9 oktober 1969.

Det nu föreliggande betänkandet föranleder följande yttrande från
vår sida.

Det straffrättsliga ansvaret

En central punkt i betänkandet utgör förslaget, att straffansvaret för
»vanligt tjänstefel» skall avskaffas och ersättas med ett utomstraffrättsligt
ansvar av huvudsakligen samma natur som det vilket förekommer
i privat tjänst, ett s. k. disciplinansvar. Grövre former av förseelser i
tjänsten skall alltjämt kunna bestraffas, främst enligt 20 kap. 1 § brottsbalken
som föreslås skola uppta bestämmelser om missbruk av myndighet
och om vårdslöshet i myndighetsutövning.

Enligt vår mening kan goda skäl anföras för att det nuvarande i princip
mycket vittgående ämbetsansvaret begränsas. Vi anser dock att kommittén
gått alltför långt, särskilt i betraktande av det sätt på vilket det
disciplinära förfarande utformats som enligt förslaget skall i vid omfattning
träda i straffprocessens ställe.

Såsom kommittén med rätta framhåller är det ett medborgerligt intresse
att offentlig verksamhet utövas utan ovidkommande hänsyn och
att den uppfyller högt ställda krav. För tillgodoseende av detta intresse
måste garantier finnas för att fel och försummelser skall kunna beivras
när det är påkallat från allmän synpunkt. Förslaget överlämnar i alltför
stor utsträckning åt vederbörande myndighet att själv avgöra om någon
reaktion mot tjänsteförseelser inom myndigheten skall äga rum. Någon
effektiv möjlighet för t. ex. JO att ingripa kommer i flertalet fall inte

564

att finnas, om ett verk skulle ställa sig bakom en underordnads handlande.
Enligt nu gällande ordning kan JO i ett dylikt läge bringa saken
under domstols prövning genom åtal. Med förslaget blir detta icke möjligt,
om ej gärningen är av det mera kvalificerade slag som åsyftas i 20
kap. 1 § brottsbalken i dess föreslagna lydelse. Vi återkommer i det följande
till frågan om det disciplinära förfarandets utformning men vill
redan här betona, att förfarandet företer sådana brister att det synes oss
olämpligt att låta det nuvarande straffansvaret bortfalla i föreslagen
utsträckning och ersättas med ett disciplinansvar om ej bättre garantier
skapas för att disciplinansvaret verkligen kan utkrävas när så är påkallat
från allmän synpunkt.

Vi vill i detta sammanhang också framhålla, att frågan om reaktioner
mot förseelser i tjänsten inte får bedömas enbart med ledning av JO:s
och JK:s åtalspraxis under senare år. JO och JK har väckt ganska få
åtal men detta har åtminstone delvis sin förklaring däri att mera klara
fall av tjänstefel beivrats genom de allmänna åklagarnas försorg.

Det utomstraffrättsliga ansvaret

Kommittén redovisar sitt förslag i denna del i form av en lag om
disciplinansvar i offentlig tjänst m. m.

Benämningarna disciplinansvar och disciplinpåföljd synes oss oegentliga.
Ansvarsbestämmelsernas uppgift bör inte endast vara att upprätthålla
arbetsdisciplinen hos de offentliga funktionärerna utan också och
framför allt att trygga allmänhetens krav på funktionärernas lojala
iakttagande av de allmänna föreskrifter regering och riksdag meddelat
angående den offentliga verksamheten, främst då föreskrifter som tillkommit
i allmänhetens och de enskildas intresse. Inte minst i fråga om
ansvar för de högsta befattningshavarna och förtroendemän i styrelser
och nämnder ter sig de valda benämningarna därför missvisande. Enligt
vår uppfattning skulle det med hänsyn härtill vara riktigast att kalla författningen
för lag om tjänsteförseelse i offentlig tjänst m. m. och sanktionerna
för påföljder för tjänsteförseelser.

Lagens tillämpningsområde framgår av 1 och 2 §§. Enligt 1 § första
stycket 2 skall lagen äga tillämpning på ledamot av styrelse, verk, nämnd,
kommitté eller annan sådan inrättning som hör till staten eller till kommun.
Formuleringen lämnar utrymme för viss tvekan. Vilka inrättningar
skall anses jämförbara med styrelse, verk etc och vad skall läggas i kravet
på att inrättningen »hör till» staten eller till kommun? Skall hit räknas
t. ex. allmänna reklamationsnämnden och statens betongkommitté (jfr
JO:s ämbetsberättelse 1970 s. 279 och 280)?

I 14—17 §§ upptages regler om förfarandet i disciplinmål m. m. Liksom
f. n. blir handläggningen inkvisitorisk. Med hänsyn till att administrativt
disciplinförfarande förutsätts bli den enda framkomliga vägen
för beivran av också ganska allvarliga förseelser i tjänsten framstår detta
som en klar brist.

565

Än större betänkligheter väcker enligt vår mening reglerna i 18—21 §§
angående talan mot beslut om avsked eller disciplinpåföljd. För närvarande
gäller att talan mot beslut varigenom disciplinpåföljd ålagts kan
fullföljas genom besvär i administrativ ordning. Talerätt tillkommer
dock endast den som drabbats av påföljden. JO kan alltså icke anföra
besvär och yrka på strängare påföljd. Ej heller kan JO besvära sig, om
vederbörande myndighet icke funnit fel vara begånget eller av annan
anledning ej ådömt någon påföljd. Förhållandet har sin historiska förklaring
och sammanhänger framför allt med att JO i regel kan genom
väckande av åtal få gärningen och frågan om den grundar ansvar för
ämbetsbrott prövad av allmän domstol i stället (se exempelvis det fall
som återges i JO:s ämbetsberättelse 1960 s. 153; situationen var där den
att domkapitlet ej velat bestraffa en präst disciplinärt, varpå JO åtalade
prästen och fick honom dömd för tjänstefel).

Enligt den av ämbetsansvarskommittén föreslagna ordningen skall
beslut i disciplinmål över huvud taget inte kunna överklagas vare sig av
tjänstemannen eller av någon företrädare för det allmänna. Rättsmedlet
skall i stället vara talan (i tvistemålsform) inför arbetsdomstolen eller
allmän domstol. Detta skall dock bara stå till bestraffad tjänstemans förfogande.
Någon talerätt för JO vid friande beslut eller vid bestraffningsbeslut
som framstår som alltför milda avses ej skola finnas. Detta kan
synas naturligt mot bakgrund av gällande ordning enligt vilken administrativ
talerätt saknas för JO i disciplinmål. Den väsentliga skillnaden
märks emellertid i jämförelse med nuvarande ordning att JO endast i
mycket begränsad utsträckning kommer att kunna hävda de allmänna
intressena genom att, i avsaknad av administrativ besvärsrätt eller rätt
till civil talan, i stället bringa saken under allmän domstols prövning
medelst åtal. Sådan åtgärd blir möjlig endast om så allvarligt åsidosättande
av tjänsteplikt föreligger att fråga kan bli om ansvar för missbruk
av myndighet eller vårdslöshet i myndighetsutövning. Så grova ämbetsfel
torde i allmänhet komma att beivras genom de allmänna åklagarnas
försorg. Åtalsrätten kommer därför enligt den föreslagna ordningen att
bli av ringa praktisk betydelse för JO som återförsäkring för frånvaron
av administrativ besvärsrätt och rätt till civil talan i disciplinmål. I praktiken
lär alltså den föreslagna ordningen komma att innebära att JO
blir mer eller mindre maktlös gentemot en förvaltning vilken sluter upp
kring en eller flera tjänstemän eller förtroendemän, som JO anser ha
åsidosatt tjänsteplikt, och avvisar JO:s hemställan om avståndstagande
från de begångna gärningarna och bestraffning av de ansvariga. Kommittén
har intagit den ståndpunkten att någon rätt för JO att uppträda
som part i disciplinärende hos disciplinmyndigheten eller inför domstol
inte bör komma i fråga samt tillagt att, om i något fall en arbetsgivare
felaktigt lämnat en påtalad tjänsteförseelse utan åtgärd, det mot bakgrund
av den auktoritet JO-ämbetet tillvunnit sig synes tillfyllest att JO

566

i sin årliga ämbetsberättelse redovisar sin ståndpunkt i saken (s. 188).
Kommitténs ståndpunkt bör prövas ingående.

Det kan till en början erinras om att JO:s uppgift enligt 96 § regeringsformen
är att ha tillsyn över att lagar och författningar efterlevs
i vad de skall tillämpas av de offentliga tjänstemännen och förtroendemännen.
JO:s uppsikt hänför sig alltså till myndigheterna och deras
tjänstemän, medan statsmakterna — regeringen och riksdagen — står
utanför. Övervakningen sker dels i de enskilda medborgarnas intresse,
dels för riksdagens räkning. Från riksdagens synpunkt är det av vikt
att de lagar och författningar som riksdagen antar verkligen också lojalt
respekteras av de verkställande och tillämpande organen. JO:s tillsyn
innebär en garanti mot ämbetsmannavälde som är till men såväl för den
enskilde som för riksdagen. Av ålder har JO varit tillagd åtalsrätt för
att på ett betryggande och eftertryckligt sätt kunna fullgöra sin kontrolluppgift.
Åtalsrätten avskaffas visserligen inte genom kommitténs
förslag men den blir som nämnts tämligen betydelselös på grund av avkriminaliseringen
av tjänsteförseelserna. Frågan är då om inte, därest
det straffrättsliga ansvaret skall ersättas med ett förvaltningsrättsligt
inom huvuddelen av tjänsteförseelseområdet, JO:s åtalsrätt på samma
sätt bör ersättas med en talerätt i disciplinmål. Det kan visserligen sägas
att, om man ser som JO:s viktigaste uppgift att vara ett värn mot uppkomsten
av ett ämbetsmannavälde, det är fullt tillräckligt om JO kan
åtala gärningar som innebär missbruk av myndighet, eftersom sådana är
typiska uttryck just för ämbetsmannavälde. Erfarenheterna från JO:s
arbete ger emellertid vid handen att det inte är ämbetsmannavälde i dess
mera flagranta former som JO får till huvuduppgift att bekämpa utan
i stället sådana störningar i funktionerna som hänför sig till långsam
handläggning, bristande servicevilja och avogt bemötande av allmänheten
och som spelar stor roll för hur förhållandet mellan myndigheterna
och allmänheten gestaltas. Frågan är ofta inte så mycket om någon uppsåtlig
illojalitet från tjänstemännens sida mot givna direktiv och målsättningar
som om en tröghet och ovilja mot vad som uppfattas som
onödigt betungande. Det finns en i och för sig förklarlig tendens att ge
den egna myndighetens behov och intressen företräde framför allmänhetens.
Har hos en myndighet utbildat sig en viss tradition, rutin eller
annan praxis som rimmar mindre väl med vad statsmakterna förväntar
sig av myndigheten blir det därför svårt för JO att få bukt härmed om
JO inte har mera effektiva medel till sitt förfogande än JO skulle få enligt
förslaget. Kommittén har ansett att man här bör kunna sätta sin
lit till den auktoritet JO-ämbetet tillvunnit sig. Med anledning härav
kan framhållas att denna auktoritet i viss mån torde bero på förekomsten
av JO:s åtalsrätt. Det kan inte uteslutas att auktoriteten minskar
när åtalsrätten bortfaller på större delen av tjänsteförseelseområdet.
Vidare förtjänar nämnas att det är en påtaglig skillnad mellan JO:s auk -

567

toritet inom den statliga förvaltningen, som stått under JO:s tillsyn från
början, och den kommunala förvaltningen, där JO:s tillsyn är av förhållandevis
färskt datum. De erfarenheter JO har av tillsynen över den
kommunala förvaltningen tyder på att det skulle bli än svårare för JO
att hävda sin mening på detta område, om inte i bakgrunden fanns
någon möjlighet för JO att föra en sak vidare i fall då den kommunala
disciplinmyndigheten lämnat en av JO anmäld tjänsteförseelse utan åtgärd.

Kommittén har emellertid också menat att JO genom möjligheten att
redovisa ett sådant ärende i sin ämbetsberättelse har ett verksamt medel
att hävda sin ståndpunkt gentemot en vrång eller ohörsam disciplinmyndighet.
Effekten av en sådan »anmälan till riksdagen» är emellertid svår
att förutse. Vad som dock främst talar emot detta sätt att reagera mot
en ovillig disciplinmyndighet är emellertid att JO mer eller mindre kommer
att uppträda som domare över myndigheten genom att på ett så
övertygande sätt som möjligt framställa det felaktiga i myndighetens
underlåtenhet att ingripa mot den gärning vilken JO bedömer som tjänsteförseelse.
Vad värre är, JO skulle härigenom också sätta sig till doms
över den enskilde tjänsteman, vars gärning saken i första hand angår.
Det kan inte vara förenligt med den enskilde tjänstemannens rätt att
JO i sin ämbetsberättelse fördömer hans handlande i akt och mening
att därigenom för riksdagen tillkännage att JO ej är nöjd med disciplinmyndighetens
beslut.

Våra överväganden leder oss till slutsatsen att det inte kan godtas att
tjänsteförseelserna avkriminaliseras och JO:s åtalsrätt därigenom bortfaller
utan att en talerätt samtidigt införs för JO i de nya disciplinmålen.
Kommittén har tänkt sig att någon formlig talerätt inte skall stå till förfogande
för JO i själva disciplinmålet. JO skall endast kunna göra anmälan
hos disciplinmyndigheten. JO skall emellertid alltid erhålla tillfälle
till yttrande under disciplinärendets handläggning hos myndigheten.
Vilken ställning JO lämpligen bör ha i själva disciplinmålet blir naturligen
beroende på hur förfarandet där byggs upp. I och för sig synes det
visserligen vara att föredra att JO får formlig talerätt och partsställning
i disciplinmålet men vi anser oss med hänsyn till det sagda inte böra
absolut påyrka detta. Vare sig JO får sådan ställning eller ej i målet,
bör JO däremot tilläggas rätt att föra talan mot disciplinmyndighetens
beslut, när detta går JO emot. Vilken typ av talan JO skall ha rätt att
föra blir beroende av den allmänna utformningen av rättsmedlet mot
disciplinmyndighets beslut. Blir det en administrativ besvärstalan bör JO
tilläggas administrativ besvärsrätt och blir det en civil talan vid arbetsdomstolen
eller allmän domstol, bör JO få rätt att föra sådan talan.

Som vi redan nämnt föreslår kommittén, att överprövning av beslut
om avsked eller disciplinpåföljd skall kunna göras av arbetsdomstolen
eller allmän domstol. Vad som skall gälla om partsställningen på arbets -

568

givarsidan i ett sådant mål och om fullföljd, därest målet anhängiggjorts
vid allmän underrätt, synes oss delvis oklart. Om en fullmaktshavare
erhållit avsked och han inom en vecka efter delfåendet av beslutet härom
anmäler missnöje hos arbetsgivare, åligger det arbetsgivaren att väcka
talan vid äventyr att beslutet eljest förfaller. I vissa fall ankommer det
på särskild disciplinnämnd att besluta om avsked. Enligt 19 § tredje stycket
blir det då nämnden som har att besluta om sådan talan som här
avses. Detta ter sig överraskande med hänsyn till nämndens funktion
men i sak dock icke orimligt. Man frågar sig emellertid, om den avskedade
skall ge sitt missnöje tillkänna hos nämnden eller hos den »riktige»
arbetsgivaren. Vidare frågar man sig, om det är nämnden eller annan
myndighet som har att besluta om fullföljd av talan, därest käromålet
skulle ogillas i första instans. Regeln att särskild disciplinnämnd företräder
arbetsgivaren gäller väl att märka bara i fråga om beslut att väcka
talan angående giltigheten av avskedsbeslut. Om tvisten i stället gäller
disciplinpåföljd, är nämnden följaktligen inte rätt motpart. Man kan
fråga sig, vem som skall uppträda som motpart i en dylik rättegång. Att
verket såsom sådant gör det kan ha sina sidor, t. ex. när käranden är
generaldirektören eller annan högre tjänsteman i verket.

Ansvarsregler för vissa funktionärsgrupper

I vissa riksdagen underställda organ ingår såväl riksdagsmän som personer
som valts utanför riksdagen. Kommittén anför som exempel härpå
riksdagens besvärsnämnd och styrelsen för riksdagsbiblioteket. Beträffande
ansvaret för ledamöterna i sådana organ föreslår kommittén, att
för riksdagsmännens del skall råda samma begränsningar som generellt
föreslås gälla för ledamöter av beslutande statliga församlingar. För de
övriga ledamöternas vidkommande anser kommittén, att regler bör finnas
om skiljande från uppdraget i fall av brott eller tjänsteförseelse
motsvarande dem som föreslås för riksbanksfullmäktige m. fl. Däremot
synes, anför kommittén, för sådana personer ej erforderligt med några
särregler vad avser JO:s tillsyn.

Kommitténs förslag synes innebära att ledamöter i här avsedda organ,
vilka inte tillika är riksdagsmän, skall omfattas av straffbudet i 20 kap.
1 § brottsbalken i dess föreslagna lydelse, medan däremot sådana ledamöter
som är riksdagsmän inte omfattas av straffbudet.

Mot en sådan lösning hyser vi betänkligheter. Om organet meddelar
ett beslut, som i och för sig innefattar brott mot 20 kap. 1 § brottsbalken,
skulle vissa av de i beslutet deltagande ledamöterna — riksdagsmännen

— gå fria från ansvar, medan andra — de som valts utanför riksdagen

— skall åtalas och dömas för missbruk av myndighet eller vårdslöshet
i myndighetsutövning. Detta skulle vara i hög grad stötande. Vi vill
i stället förorda en ordning som innebär lika ansvarsregler för båda dessa
kategorier av befattningshavare.

569

JO:s tillsyn

Enligt förslaget skall JO:s tillsyn omfatta alla utövare av offentlig myndighet,
vare sig de är offentligt anställda eller ej, och därutöver de personer
som omfattas av den föreslagna disciplinlagen. Att vår tillsyn skall
omfatta all utövning av offentlig myndighet — oavsett om den faller
inom ramen för den traditionella förvaltningen eller sker via samhällsägda
företag — finner vi principiellt riktigt. JO bör, såsom kommittén
föreslagit, kunna ingripa icke blott när utövare av offentlig myndighet
beträds med brott som avses i 20 kap. 1—3 §§ brottsbalken i deras föreslagna
nya lydelse utan även när endast disciplinärt ansvar kan komma
i fråga. Hänvisningen till disciplinlagen går emellertid längre än så.
Disciplinärt ansvar kan förekomma även mot den som över huvud icke
är bärare av offentlig myndighet och JO:s tillsyn kommer enligt förslaget
att omfatta även sådan befattningshavare. Räckvidden av förslaget
är delvis oklar. Det synes dock från de synpunkter som vi har att
företräda inte finnas något att erinra mot förslaget i princip.

Såsom kommittén framhåller innefattar dess förslag en utvidgning av
JO:s nuvarande tillsynsområde. I betraktande av den under senare år
alltmer ökade arbetsbördan för JO är detta ägnat att inge vissa betänkligheter.
Kommittén synes mena, att en lättnad vinnes genom dess förslag
att JO inte skall vara skyldig att själv åtala när fråga är om allmänt
brott som innefattar tjänsteförseelse. JO skall kunna nöja sig med att
anmäla förhållandet för allmän åklagare. Antalet fall av denna art har
dock hittills varit så litet att vi ej kan finna att förslaget i denna del medför
någon nämnvärd arbetsbesparing. Andra åtgärder måste vidtagas
för att hålla arbetsbördan vid rimlig nivå. Man kan tänka sig en ändrad
inriktning av tillsynen, en ändring av JO-ämbetets konstruktion eller
en kombination av dessa åtgärder. Frågan kommer att behandlas av den
utredning om JO:s uppgifter och arbetsformer m. m. varom riksdagen
nyligen fattat beslut och vi har här endast velat erinra om problemets
existens.

Kommittén berör det fallet att JO finner sådan tjänsteförseelse föreligga
som i och för sig kan prövas disciplinärt men inte anser disciplinärt
ingripande påkallat. Kommittén menar, att JO regelmässigt bör göra
anmälan till disciplinmyndigheten i de fall då funktionären bestrider och
JO ej godtar dennes skäl för bestridande. Vi kan i princip ansluta oss till
denna uppfattning.

Kommittén framhåller i sina motiv (s. 187), att om en person som
står under JO:s tillsyn gör sig skyldig till missbruk av myndighet, vårdslöshet
i myndighetsutövning e. d., JO bör ingripa med åtal. Att döma
av det förslag till ändring av instruktionen för JK som kommittén framlägger
och som förutsätts kunna tjäna som förebild även vid ändring
av JO-instruktionen skulle dock åtalseftergift kunna meddelas i sådana
fall under vissa betingelser. Även om de åsyftade brotten är relativt

570

allvarliga, kan dock omständigheterna i det särskilda fallet vara sådana
att en åtalseftergift ter sig rimlig. Vi anser därför riktigt att en möjlighet
till åtalseftergift skall finnas. Vad angår utformningen av en regel härom
synes dock ordalagen i 12 § gällande instruktion för riksdagens ombudsmän
vara att föredraga framför kommitténs förslag till ändring i JKinstruktionen.

Yttrande över grandlagberedningens betänkande
»Ny regeringsform — Ny riksdagsordning»

Genom remiss den 5 april 1972 beredde justitiedepartementet riksdagens
ombudsmän tillfälle att yttra sig över rubricerade betänkande
(SOU 1972: 15).

Med anledning därav avgav JO Lundvik, Thyresson och Wennergren
den 25 september 1972 följande yttrande till departementet.

Förslaget till regeringsform

1 kap. Statsskickets grunder

I remissyttranden över författningsutredningens förslag (SOU 1965: 2
s. 53) framfördes från flera håll önskemål om dels att det i någon av
de inledande paragraferna skulle slås fast att maktutövningen skall
vara lagbunden, dels att grundlagen skulle ta upp ett tydligt stadgande
som återgav den grundläggande principen om normmässighet och likhet
inför lagen. I ett av remissyttrandena framhölls också att rättsordningen
utgör en integrerande del av statsskicket och därför borde omnämnas
bland statsskickets grunder. I grundlagberedningens förslag
är önskemålen beaktade såtillvida som i 1 kap. 8 § finns en föreskrift
som i arkaiska ordalag ger uttryck åt myndigheternas rättsvårdande
uppgift samt i 10 kap. 5 § andra stycket en särskild föreskrift om att
myndighet inte får särbehandla någon. Rättsordningen som begrepp
finns visserligen omnämnd i 10 kap. 5 § men någon plats bland statsskickets
grunder i 1 kap. har den ej fått.

Det skall inte bestridas att det föreslagna statsskickets främsta grund
är folkstyrelsens idé. Vi finner det därför helt i sin ordning att det i
grundlagens första paragraf slås fast att all offentlig makt i Sverige utgår
från folket och att den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning
och på allmän och lika rösträtt. Som särskilt utmärkande för
den svenska folkstyrelsen har alltså framhållits två drag, den fria åsiktsbildningen
och den allmänna rösträtten. Åtskilliga andra drag skulle
kunna anföras men de torde i betydelse inte kunna mäta sig med de
två nämnda. Det bör kunna överlåtas åt de följande kapitlen i grund -

571

lagen att beskriva dem. Ett drag framstår emellertid i våra ögon som
så väsentligt och förmer än övriga att det bör nämnas vid sidan av den
fria åsiktsbildningen och allmänna rösträtten, nämligen att den svenska
folkstyrelsen underkastar sig lagens band. Den gamla grundsatsen att
land skall med lag byggas har följt det svenska statsskicket genom tiderna
och utgjort dess ryggrad. Få grundsatser torde vara så djupt rotade
som denna. Vi anser liksom högsta domstolen i dess remissyttrande
över författningsutredningens förslag grundsatsen om all maktutövnings
lagbundenhet vara av sådan vikt att den bör uttryckligen fastslås. Den
naturliga platsen härför är 1 § där de övriga ledande grundsatserna tagits
in. Lämpligen kan den då skrivas in i första stycket som redan
handlar om den offentliga makten. Stycket kan ges den lydelsen att ali
offentlig makt i Sverige utgår från folket och utövas under lagarna.
Genom att grundsatsen om maktutövningens lagbundenhet skrivs in
i 1 § markeras att den gäller för alla offentliga organ, även riksdagen.

Grundlagberedningen anser sig i 1 kap. 8 § ha bevarat det krav på
normmässigt handlande vid myndigheternas rättstillämpning och maktutövning
som finns inskrivet i nuvarande 16 § regeringsformen. Emellertid
har just de ord som tydligast för tankarna till normmässigheten
— lagligen, Sveriges lag och laga stadgar — ej fått följa med. Kvar står
endast ett allmänt åläggande att vårda rätten. Det är uttryckt i ordalag
som ansluter nära till delar av lydelsen i 16 § regeringsformen. Med
all respekt för den pietet som härigenom visas de uråldriga, från landslagens
konungaed härstammande orden kan vi ändå inte finna annat
än att stadgandet bryter alltför mycket mot stilen i övrigt i förslaget
och framstår som språkligt främmande. Det innehåller ålderdomliga
ord som inte förmedlar sin mening till nutidsmänniskan. Det framstår
därför som otjänligt för sitt viktiga ändamål. Det kan befaras att stadgandet
mera kommer att uppfattas som en relik än som en också för
våra dagars myndigheter och deras tjänstemän grundläggande handlingsregel.
Detta är så mycket beklagligare som man står inför något
som det är av fundamental betydelse att inskärpa hos myndigheterna
och deras befattningshavare, nämligen det krav på objektivitet, opartiskhet
och lika behandling av medborgarna som är ett utmärkande
drag för den offentliga verksamheten och som sätter sitt särmärke på
denna vid jämförelse med privat verksamhet. I vår verksamhet har vi
ofta erfarit behov av att kunna hänvisa till ett stadgande i grundlag
som ger klart besked om objektivitetskravet. Det har bl. a. med hänsyn
till de åldriga ordalagen inte tett sig ändamålsenligt att hänvisa till
16 § regeringsformen. Enligt vår mening skulle det vara en styrka att
i stället för det allmänt hållna stadgandet om rättsvården i 1 kap. 8 §
få ett stadgande som tydligt framhävde objektivitetskravet t. ex. genom
att föreskriva att myndigheterna skall iaktta saklighet och opartiskhet
samt handla fritt från godtycke och ej särbehandla någon utan laga
stöd.

572

Ges en sådan utformning åt 1 kap. 8 § torde det förbud mot särbehandling
som föreslås i 10 kap. 5 § andra stycket kunna undvaras. Detta
synes för övrigt under alla förhållanden ha fått en onödigt mångordig
lydelse. Det kan i så fall också ifrågasättas om den specialregel
om objektivitet vid tjänstetillsättning som föreslagits i 10 kap. 14 § fortfarande
behövs. Mot denna kan även invändas att den genom sin i förhållande
till 28 § regeringsformen förändrade lydelse — orden »men
icke på deras börd» har strukits — förefaller att ge uttryck för något
annat än att sakligheten skall fälla utslaget. Så som regeln föreslås lyda
kan den leda till en bundenhet i prövningen som kan bli till nackdel
för statsnyttan utan att innebära någon sakligt befogad fördel i trygghetshänseende
för tjänstemännen.

Det är visserligen angeläget att det objektivitetskrav eller motsvarande
som ställs i 1 kap. 8 § iakttas också vid sådan offentlig förvaltning
som uppdragits åt enskilda bolag, stiftelser, föreningar eller andra inrättningar
men syftet lär inte kunna uppnås på det sätt som grundlagberedningen
tänkt sig, nämligen genom att de vid fullgörandet av uppgifterna
skall betraktas som myndigheter. De kan visserligen då sägas
utöva »myndighet» men ordet är i detta sammanhang synonymt med
makt och ej med offentligt organ. Via begreppet myndighetsutövning
kan man därför inte gärna komma fram till att de privata organen utgör
myndigheter. Vill man markera att kraven i 1 kap. 8 § skall gälla
också sådana organ torde ett särskilt tillägg härom fordras som anger
att kraven gäller också då annan än myndighet fullgör offentliga uppgifter.

Om maktutövningens lagbundenhet slås fast i 1 kap. 1 § och objektivitetskravet
i 1 kap. 8 §, kan detta inte undgå att få återverkningar också
på det som avhandlas i 10 kap. 5 § första stycket. Vad det där gäller
att i främsta rummet ge uttryck åt är domstolarnas och myndigheternas
självständighet under lagarna. Om lagbundenheten redan Slagits fast
i 1 kap., kan det som föreslås i styckets första mening utgå och tyngdpunkten
läggas på det som står i andra meningen. Förslagsvis skulle
kunna skrivas att domstolar och förvaltningsmyndigheter handlar självständigt
enligt lagar och övriga författningar och att ingen myndighet,
ej heller riksdagen, får bestämma hur domstol eller annan myndighet
skall tillämpa författning i särskilt fall.

I 1 kap. 2 § sägs att riksdagen stiftar lag. Ingenstans i grundlagsförslaget
sägs emellertid något om vad en lag är. Inte heller sägs det någonstans
direkt ut att lag skall kunna stiftas endast av riksdagen. Indirekt
framgår dock av bestämmelserna i 7 kap. att lag är något som
innehåller föreskrifter och det framgår också vilka typer av föreskrifter
som måste iklädas lagens form. Vidare märks att begreppet lag får
betydelse för regeringens normgivningskompetens. Enligt 7 kap. 6 § får
regeringen sålunda förordna om föreskrifter som ej enligt grundlag

573

skall meddelas genom lag, dock ej föreskrifter om riksdagen eller dess
myndigheter. Av 7 kap. 11 § utläses också att lag stiftas genom endast
ett beslut och av 7 kap. 12 § att lag ej får ändras eller upphävas annat
än genom ny lag. Det synes inte tillfredsställande att begreppet lag blivit
så konturlöst. Så sorn förslaget är skrivet kan man få det intrycket
att lag är föreskrifter som beslutas av riksdagen och som riksdagen benämner
lag antingen på grund av bestämmelserna i 7 kap. eller på
grund av att riksdagen finner det lämpligt. Det är också möjligt att
med lag i regeringsformens mening skall förstås föreskrifter som riksdagen
beslutar oavsett om de benämns lag eller ej. Mycket skulle vara
vunnet genom en bestämmelse som begränsade lagformen till de föreskrifter
som behandlas i 7 kap. 1 och 2 §§ samt till föreskrifter som
eljest enligt regeringsformen skall eller får meddelas genom lag.

I remissyttranden över författningsutredningens förslag efterlystes en
definition av begreppet kommunal självstyrelse (SOU 1965: 2 s. 81). Den
definition som nu föreslås i 1 kap. 5 § synes dock föga lyckad. Det är
inte något särskilt utmärkande för den kommunala verksamheten att
man där beslutar självständigt enligt lagarna. Motsvarande kan som
nyss nämnts sägas gälla alla organ som har att ombesörja rättskipning
och offentlig förvaltning.

Det torde i själva verket vara mycket svårt att finna på en kortfattad
definition som på ett adekvat sätt återger den kommunala självstyrelsens
innebörd. Övervägas bör om det inte vore att föredra att 5 §
andra stycket angav att i kommunerna företräds medborgarna av valda
ombud som ombesörjer den kommunala självstyrelsen och tilläde att
grunderna för kommunernas uppgifter och befogenheter bestämmes i
lag. Korrespondens skulle då erhållas med första stycket i fråga om
dispositionen. Ett alternativ är att samla kraven på lag som form för
regleringen i 7 kap. 4 § och utforma denna bestämmelse i närmare
anslutning till 1 kap. 5 §. Andra meningen i denna paragrafs första
stycke skulle då inarbetas i 7 kap. 4 §. Vi lämnar öppet vilken väg som
är att föredra men betonar att, vilken lösning som än väljs, en omformulering
av 1 kap. 5 § andra stycket är påkallad.

I 1 kap. 7 § har grundlagberedningen sökt sammanfattningsvis ange
domstolarnas och förvaltningsmyndigheternas uppgifter. Resultatet går
inte fritt från invändningar, framförallt inte när det skärskådas ur förvaltningsdomstolarnas
synvinkel. Vidare kan framhållas, att om det
inte går att precisera domstolarnas uppgifter utan en hänvisning till
bestämmelserna i 10 kap., man bör nöja sig med att i stället ge en kortfattad
definition av allmän natur. Vi förordar att det kort och gott anges
att domstolarnas uppgift är att skipa rätt. Det får sedan ankomma
på 10 kap. vars rubrik är »Rättskipning och förvaltning» att närmare
utveckla vad som ligger i att skipa rätt.

Inte heller beskrivningen av de statliga och kommunala förvaltnings -

574

myndigheternas uppgifter synes godtagbar. I korrespondens med vad
som sägs om domstolarna torde här kunna anges att dessa myndigheter
ombesörjer den offentliga förvaltningen. En särskild invändning
måste riktas mot att i den föreslagna definitionen talas om de beslutande
organens föreskrifter. Man möter ibland uttrycket beslutande statlig
eller kommunal församling som beteckning på riksdagen samt kommunfullmäktige
och landsting m. fl. Termen beslutande organ är däremot
inte någon allmänt vedertagen term som utan vidare låter sig användas
i grundlagstext. Härtill kommer att med beslutande organ i den
föreslagna lagtexten torde åsyftas inte bara de beslutande församlingarna
utan också regeringen vid utövningen av sin förordningsmakt enligt
7 kap.

Vidare bör framhållas att som beskrivning av förvaltningsmyndigheternas
verksamhet är orden »verkställer de beslutande organens föreskrifter»
otillräckliga. Många myndigheter t. ex. länsstyrelser och centrala
verk har att ta egna initiativ, se t. ex. 3 och 4 §§ länsstyrelseinstruktionen.
Ibland har de att agera utan stöd av föreskrifter om läget
så påkallar. Myndighet har ofta att verka för samordning av andra
myndigheters verksamhet och att öva tillsyn över andra myndigheter.
De skall driva upplysningsverksamhet etc.

När det gäller de kommunala förvaltningsmyndigheterna är karakteristiken
närmast förvirrande. Det mest utmärkande för en del av de
kommunala myndigheterna t. ex. barnavårdsnämnder och nykterhetsnämnder
är inte att verkställa föreskrifter som meddelats av det beslutande
kommunala organet. Deras verksamhet präglas i stället av lagtillämpning.

7 kap. Lagar och lagstiftning

7 kap. 1—4 §§ har till uppgift att ange vilka föreskrifter som skall
tillkomma genom lagstiftning. Utan att gå in på detaljerna i paragraferna
vill vi anmärka att det på ett tydligare sätt än som skett borde
klargöras att det i första hand är vad som i nuvarande grundlag betecknas
som allmän civil- och kriminallag som åsyftas i de första paragraferna.
En särskild paragraf — inskjuten mellan de föreslagna första
och andra paragraferna — kan lämpligen förbehållas kriminallagstiftningen.
I denna paragraf bör i så fall inarbetas det som står i 7 kap.

8 § förslaget.

Framhållas bör också att i internationella konventioner om mänskliga
fri- och rättigheter brukar uppställas ett legalitetskrav av den innebörden
att ett ingripande skall ha stöd såväl materiellt som formellt
i lag. Ingripande skall få ske endast med laga stöd och i laga ordning.
Med hänsyn härtill kan ifrågasättas om ej tydligare än som blivit fallet
i 7 kap. 2 § bör anges att sådana föreskrifter som nu finns meddelade
t. ex. i rättegångsbalken, förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen
skall meddelas genom lag.

575

Med tanke på den utformning de internationella konventionerna har
kan också diskuteras om ej det som sägs i 7 kap. 2 § andra och tredje
styckena borde uttryckas på ett annat sätt. Frågan är sålunda om det
inte hellre borde stå att i fråga om svensk medborgares frihet att etc.
meddelas inskränkningar genom lag.

I tredje stycket skyddas svensk medborgare mot att han utan stöd
i lag tvingas att ge åsikter till känna och mot att intrång utan stöd i lag
görs i hans brev-, post- eller teleförbindelser. Den privatlivets helgd
som sålunda återspeglas ter sig ofullkomlig. En medborgare synes böra
vara skyddad också mot att utan stöd i lag avkrävas mera ingående uppgifter
om sina personliga förhållanden. Vi kan här erinra om den diskussion
som ägt rum kring 1970 års folk- och bostadsräkning.

Vi vill fästa uppmärksamheten på att med det innehåll andra stycket
fått föreskrifter om tystnadsplikt framdeles inte kommer att kunna
meddelas på annat sätt än genom lag. Vi har intet i och för sig att erinra
häremot men vill framhålla att en vidgad användning här av lagformen
får vittgående konsekvenser i tryckfrihetsrättsligt hänseende
m. m.

Enligt 7 kap. 5 § skall riksdagen genom lag kunna bemyndiga regeringen
att meddela författningar i vissa ämnen. Det förtjänar framhållas
att ansvaret för den allmänna ordningen och säkerheten i landet ytterst
måste vila på regeringen. Frågan är då om regeringen får tillräcklig
handlingsfrihet med den fördelning av normgivningskompetensen
som valts i 5 §. Möjligt är att en blankofullmakt bör skrivas in för regeringen
att meddela ordningsföreskrifter i katastrofartade eller eljest
kritiska lägen. Situationer kan ju uppkomma som inte kunnat förutses.

Enligt 7 kap. 6 § skall regeringen få genom förordning besluta föreskrifter
om verkställighet av lag. Av motiven framgår att vad som åsyftas
är att regeringen generellt skall kunna förordna om tillämpningen
av lag. Vi ifrågasätter om detta är rimligt och lämpligt och om det inte
bör krävas ett uttryckligt bemyndigande i den enskilda lagen för regeringen
att meddela tillämpningsföreskrifter.

Med anledning av att det i 13 § sägs att lagförslag kan väckas av
regeringen och inom riksdagen anser vi oss böra påpeka att riksdagens
ombudsmän enligt gällande instruktion kan göra framställning hos riksdagen
om författningsändring. Framställningen kan få formen av lagförslag.
Om denna ordning skall behållas, vilket vi antagit, synes det
ej riktigt att skriva att lagförslag väcks bara av regeringen och »inom
riksdagen».

Om tanken är att alla författningar riksdagen antar skall utgöra lagar
blir konsekvensen enligt 7 kap. 15 § att de samtliga skall utfärdas
av regeringen. Vi ifrågasätter om det verkligen är meningen att föreskrifter
som riksdagen meddelar exempelvis för sina förvaltningsorgan
skall tillkomma i denna ordning.

576

10 kap. Rättskipning och förvaltning

I 10 kap. 2 § sägs i sista meningen av första stycket, att vid annan
domstol (än högsta domstolen eller regeringsrätten) skall finnas minst
en ordinarie domare. Det är enligt vår mening angeläget att den dömande
verksamheten handhas av ordinarie domare i all den utsträckning
som är möjlig. Detta säkerställs endast till ytterst ringa del genom
det föreslagna stadgandet. Med domstol förstås enligt motiven här domstolen
som organisatorisk enhet, inte domstolen i den sammansättning
vari den avgör mål. I en stor tingsrätt, såsom Stockholms tingsrätt,
skulle det sålunda räcka med att lagmannen är ordinarie domare och
i en hovrätt behöver bara presidenten vara det. Mer vittgående är inte
förslagets innebörd.

Gällande grundlag saknar bestämmelser i ämnet. Man strävar ändå,
om än med växlande framgång, efter att låta den dömande verksamheten
så långt som möjligt handhas av ordinarie domare. Om det nu
grundlagfästs en regel av innebörd att det räcker med en ordinarie domare
per domstol såsom organisatorisk enhet, kan det befaras att man
inte inrättar ordinarie domarämbeten i den utsträckning som kan vara
sakligt befogad. Det torde vara svårt att utforma en regel som passar
för de skiftande förhållandena vid olika domstolar. Rent principiellt
vore det lämpligt om det satt minst en ordinarie domare i varje dömande
domstolsavdelning. Det synes dock inte realistiskt att uppställa ett
sådant krav i grundlagen. I åtskilliga fall skall rätten bestå av en lagfaren
domare (med eller utan nämnd) och det är av organisatoriska
och andra skäl inte möjligt fordra att denne domare alltid skall vara
ordinarie. Om stadgandet sålunda knappast kan utformas på ett sätt
som bättre täcker de principiella önskemålen, synes det oss vara att
föredraga att det helt får utgå.

Till det anförda må läggas ytterligare en sak. Med ordinarie domare
skall enligt motiven till 1 § förstås domare som åtnjuter det rättsskydd
som avses i 15 §, dvs. domare som har »utnämnts» därtill, varmed plägar
förstås att han har fullmakt å tjänsten. Vi vill erinra om att domarna
i arbetsdomstolen ej innehar fullmakt utan är förordnade för
viss tid (3 och 4 §§ lagen om arbetsdomstol). Om förslaget genomförs,
måste lagen om arbetsdomstol ändras.

I 10 kap. 3 §, som handlar om riksrätten, sägs i första stycket sista
meningen, att ingen av ledamöterna får tillhöra riksdagen såsom ledamot
eller ersättare. Det framgår ej klart, om stadgandet åsyftar endast
de av riksdagen valda ledamöterna i riksrätten eller om det gäller även
för presidenterna som är självskrivna såsom ledamöter.

Första stycket i 10 kap. 6 § skulle vinna i tydlighet, om det inleddes
med orden: utan stöd av lag får icke annan myndighet etc. Meningen
är ju inte att utsäga, att domstol får avgöra rättstvister »utan stöd i
lag».

577

I andra stycket, andra meningen sägs, att svensk medborgare kan
påkalla domstols prövning av saken om han blivit omhändertagen
tvångsvis av annan anledning än brott. Under vissa förutsättningar får
dock saken i stället prövas av nämnd. Med tanke på konventionsåtaganden
som Sverige gjort synes det oss lämpligare att säga: med prövning
av domstol likställes härvid prövning av nämnd, om etc. Meningen
torde ju vara att ange att nämndprövning är likvärdig med domstolsprövning
om de stadgade förutsättningarna är uppfyllda.

I 10 kap. 7 § första stycket sägs, att straff eller annan brottspåföljd
icke får ådömas för gärning som inte var belagd med påföljd när gärningen
förövades. Ej heller får svårare brottspåföljd ådömas för gärningen
än den som var föreskriven då. Härefter stadgas i andra stycket,
att vad som sägs i första stycket om brottspåföljd även skall gälla konfiskation
och annan rättsverkan av gärning.

Räckvidden av stadgandet i andra stycket synes oklar. Man kan exempelvis
fråga sig, om däri skall inläsas något förbud mot retroaktiv
skattelag så att den verkan viss handling får i skattehänseende endast
får bedömas enligt den lag som gällde när handlingen företogs och inte
enligt senare, för den enskilde mera betungande lag. Grundlagberedningens
motiv tyder på att en så vidsträckt tillämpning inte varit åsyftad.
Frågans vikt påkallar dock att saken klarläggs närmare.

11 kap. Kontrollmakten

111 kap. 6 § har upptagits de bestämmelser om riksdagens ombudsmän
som ansetts böra ha sin plats i grundlag. Regler om val av ombudsman
och om ställföreträdare återfinnes i förslaget till riksdagsordning.
Närmare föreskrifter om ombudsmännens uppgifter och verksamhet
förutsätts bli meddelade i den instruktion som riksdagen fastställer
för dem.

Reglerna i förevarande paragraf är ytterst knapphändiga. Iögonfallande
är särskilt att det inte anges över vilken personkrets ombudsmännen
har att utöva tillsyn. I 96 § av gällande regeringsform bestämmes
området för JO:s tillsyn genom en hänvisning till reglerna om ämbetsansvaret.
Att upptaga häremot svarande regler i den nya grundlagen
möter svårigheter. Ämbetsansvarskommittén har framlagt förslag (SOU
1972: 1) till helt nya regler om ämbetsansvar och disciplinärt ansvar i
offentlig tjänst. Statsmakterna har ännu inte kunnat ta ställning till förslagen
vilka — om de genomförs — måste få återverkningar för ombudsmännens
del. Härtill kommer att riksdagen nyligen beslutat tillsätta
en utredning med uppgift att överväga frågor om riksdagens ombudsmäns
uppgifter och arbetsformer m. m. Man får mot bakgrund av
det nu anförda räkna med att JO-institutionen i en nära framtid kan
komma att undergå stora ändringar. Det är därför knappast möjligt

19 Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

578

att nu inskriva några mera utförliga regler om ombudsmännen i den
nya grundlagen.

Ombudsmännens uppgift anges i förslaget vara att utöva tillsyn över
tillämpningen av lagar och författningar. I sin knapphet är texten vilseledande.
Det är uppenbarligen meningen att tillsynen skall på något
sätt begränsas, t. ex. att avse den tillämpning av lagar och andra författningar
som äger rum i offentlig verksamhet. Regler härom förutsätts
komma att ges i en blivande ny instruktion för ombudsmännen.
Sammanhanget skulle framträda bättre om de två meningarna i första
stycket drogs ihop till en, varvid det sades att tillsynen skall utövas i
enlighet med den instruktion som riksdagen utfärdar.

I överensstämmelse med vad som för närvarande stadgas i 96 § regeringsformen
anger förslaget ombudsmännens antal till minst två. I
gällande instruktion för ombudsmännen har antalet bestämts till tre.
Härjämte finns två ställföreträdare. Som vi redan framhållit har riksdagen
nyligen tillsatt en utredning som skall överväga frågor om JO:s
uppgifter och arbetsformer m. m. Det är möjligt att utredningen kommer
in också på frågorna om ombudsmännens antal och ställföreträdarnas
ställning. Till vilka resultat utredningen därvid kan tänkas komma
är icke möjligt att nu överblicka. I detta läge bör enligt vår mening
den nya grundlagen inte uppta några regler i ämnet som kan medföra
hinder mot genomförandet av förslag som utredningen eventuellt
skulle vilja framlägga. Det är ju t. ex. inte otänkbart att utredningen
kommer fram till att en organisation med en ombudsman och en eller
flera biträdande ombudsmän skulle vara den lämpligaste. Vi förordar
därför att i första meningen av denna paragraf utsäges att riksdagen
väljer en eller flera ombudsmän. Iakttages detta, erfordras följdändring
åtminstone i 8 § första stycket första meningen.

I andra stycket, andra meningen av förslaget sägs, att stats- och kommunaltjänstemän
skall tillhandagå ombudsman med de upplysningar
och yttranden han begär. Samma skyldighet bör enligt vår mening åvila
dels myndighet såsom sådan, t. ex. länsstyrelse och kommunal nämnd,
dels enskilda förtroendemän och andra befattningshavare som inte är
stats- eller kommunaltjänstemän.

Förslaget säger intet om eventuella kvalifikationskrav för en ombudsman
(av 10 kap. 14 § följer dock att han skall vara svensk medborgare).
Om regler skall meddelas i ämnet, synes de ha sin naturliga
plats i förevarande paragraf och inte i riksdagsordningen eller i instruktionen
för ombudsmännen. Vi vill särskilt framhålla att 96 § gällande
regeringsform anger att ombudsman skall äga lagkunskap. Vi vill inte
göra gällande, att det skulle vara uteslutet för en icke lagfaren att utöva
ett ombudsmannaämbete, men ifrågasätter ändå om det är välbetänkt
att låta detta krav falla. Ombudsmännens uppgift är ju att öva
tillsyn över tillämpningen av lagar och andra författningar. Denna äm -

579

betsuppgift synes ju förutsätta både kunskap om lagarna och förmåga
att rätt uttolka dem, dvs. lagkunskap.

Förslaget ill kap. 8 § att riksdagens ombudsmän skall kunna av konstitutionsutskottet
ställas under åtal inför riksrätten för brott vid handläggningen
eller avgörandet av ärende föranleder inte någon erinran
från vår sida. Vi finner det fastmer tillfredsställande att den oklarhet
som rått på denna punkt skingras.

I motiven till förevarande paragraf hänvisar grundlagberedningen
till JO:s praxis att göra uttalanden med betydelse för myndigheternas
rättstillämpning och säger, att det med tanke bl. a. härpå vore naturligt
om rättsordningen ställde till förfogande ett medel att vinna en
domstolsprövning av JO:s ämbetsutövning. Uttalandet är något missledande.
Åtal kan ju icke komma ifråga annat än när anledning förekommer
att brott förövats. Det torde endast i sällsynta undantagsfall
kunna göras gällande att JO:s uttalanden i något ärende är av beskaffenhet
att böra läggas honom till last såsom brott. Åtalsbefogenheten
torde väsentligen vara avsedd för andra fall.

I 96 § gällande regeringsform stadgas, att JO är underkastad »samma
ansvar och plikt, som allmän lag och rättegångsordning för aktörer utstaka».
Med stöd härav kan s. k. rekonventionstalan väckas mot JO.
Det framgår inte klart av förslaget vad som i fortsättningen skall gälla
i detta hänseende.

Förslaget till riksdagsordning

Till 3 kap. 13 § fogas en tilläggsbestämmelse av innebörd, att motion
får väckas bl. a. med anledning av JO:s ämbetsberättelse inom femton
dagar från det berättelsen anmäldes i kammaren. En motsvarande regel
återfinns i 32 § gällande riksdagsstadga (motionstiden är dock normalt
kortare). Det är emellertid att märka, att JO instruktionsenligt
(2 § fjärde stycket nu gällande instruktion för JO) avger sin ämbetsberättelse
vid riksdagens början. Den motionstid som följer av 32 § riksdagsstadgan
kommer därför, praktiskt sett, att sammanfalla med den
allmänna motionstiden enligt 55 § riksdagsordningen. Enligt grundlagberedningens
förslag skall den allmänna motionstiden inte vara förlagd
till riksmötets början på hösten utan till tiden närmast efter det budgetpropositionen
framlagts, vilket normalt skall ske senast den 10 januari.
Vid vilken tidpunkt JO:s ämbetsberättelse skall framläggas torde komma
att övervägas av utredningen om JO:s uppgifter och arbetsformer
m. m. Skäl kan anföras för att berättelsen alltjämt skall redovisa verksamheten
under ett kalenderår. Med hänsyn till de stora svårigheter
som möter att få fram berättelsen redan till den 10 januari synes det
oss önskvärt att den nu iakttagna tidpunkten för avlämnandet framflyttas.
Man bör icke utesluta möjligheten av att ämbetsberättelsen kan
komma att framläggas vid annan tidpunkt än budgetpropositionen. I

580

sådant fall skulle bestämmelsen om en särskild motionsrätt i anledning
av JO:s ämbetsberättelse få sin betydelse. Grundlagberedningen framhåller
i motiven till förevarande paragraf — med anledning därav att
redogörelserna från vissa andra organ inte skall utlösa motionsrätt —
att en motionstid i anledning av redogörelse som berör sakfrågor inom
ett ganska brett fält kan utvecklas till en ny allmän motionstid. Det
förefaller oss som om denna synpunkt även kunde anläggas på frågan
om motionstid i anledning av JO:s ämbetsberättelse och vi har därför
velat fästa uppmärksamheten på här berörda förhållanden.

Det sägs i 7 kap. 11 §, att den som utsetts till uppdrag genom val av
riksdagen ej får undandraga sig uppdraget utan att riksdagen medgiver
det.

Det har hittills ansetts, att en justitieombudsman utan vidare äger
avsäga sig uppdraget (jfr 98 § regeringsformen). Enligt vår mening bör
en JO alltjämt äga denna rätt och således inte vara beroende av riksdagens
medgivande. Anledning till avgång kan t. ex. uppkomma under
tid då riksdagen inte är samlad. Vi vill också framhålla, att det bör stå
den fritt som valts till JO att inte acceptera valet. Visserligen får det
förutsättas att vederbörande blivit tillfrågad före valet och att riksdagen
ej väljer någon mot hans vilja. Vid själva valet kan det emellertid
framkomma att vederbörande inte har det stöd bland riksdagens ledamöter
som han väntat och han kan då finna det svårt eller omöjligt att
utöva ämbetet.

I 8 kap. 11 § sägs i sista meningen, att när ombudsman avgått i förtid,
ställföreträdare skall uppehålla hans ämbete till dess riksdagen valt
efterträdare. Riksdagsordningen ger inte i övrigt några regler om när
ställföreträdare skall inträda och det synes inte nödvändigt att här
särskilt nämna det fallet att ämbete blivit vakant. Frågan synes kunna
regleras i instruktionen.

I en tilläggsbestämmelse (8.11.3) föreslås stadgat, att företräde till
tjänstgöring tillkommer den av ställföreträdarna som utsetts först eller,
om två eller flera utsetts samtidigt, den äldste. Stadgandet är hämtat
från 98 § d gällande regeringsform där det emellertid, väl att märka,
endast avser det fall att JO-ämbete blivit ledigt, en begränsning som inte
framgår av förslaget. I övrigt saknas för närvarande regler om den ordning
vari ställföreträdarna skall inträda. Vår strävan har varit att, såvitt
möjligt, bereda ställföreträdarna lika tillfällen att tjänstgöra. Skäl
att bryta denna praxis synes inte förekomma.

I 9 kap. 8 § talas bl. a. om åtal mot fullmäktig i riksbanken för brott,
begånget i utövningen av hans uppdrag. Frågan har behandlats även
av ämbetsansvarskommittén (SOU 1972: 1 s. 163 ff). Såsom grundlagberedningen
framhåller skiljer sig dess förslag från ämbetsansvarskommitténs.

För närvarande gäller, bl. a. enligt den särskilda ansvarighetslagen

581

för fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl.,
att åtal mot fullmäktig får beslutas endast av riksdagen, dess finansutskott
eller revisorer. Mot direktionsledamot i riksbanken som inte tilllika
är fullmäktig får åtal beslutas också av fullmäktige i banken. Enligt
ämbetsansvarskommitténs förslag skulle de särskilda åtalsreglerna
avskaffas. Frågan om åtal skulle få prövas i vanlig ordning; något beslut
av riksdagen, finansutskottet osv. skulle alltså inte erfordras. Grundlagberedningen
föreslår däremot, att åtal mot fullmäktig i riksbanken
för brott varom nu är fråga skall få beslutas endast av finansutskottet.

Inskränkningar i JO:s rätt att väcka åtal för brott eller förseelser
får — med nu gällande regler — återverkningar på JO:s tillsynskompetens.
Såsom JO Lundvik utvecklat bl. a. i ett ärende, återgivet i JO:s
ämbetsberättelse 1971 s. 323 o f, kan JO, då han icke är behörig att
på eget initiativ väcka åtal mot fullmäktig i riksbanken, ej heller ingripa
mot fullmäktig på annat sätt än genom åtal utan har att avvisa
klagomål som hos JO anföres mot fullmäktig. Frågan hur JO:s tillsynskompetens
skall avgränsas torde komma att upptagas av den utredning
som riksdagen tillsatt för att överväga frågor om JO:s uppgifter och arbetsformer
m. m. Det är måhända inte ofrånkomligt att en begränsning
i åtalsbefogenheten måste få till konsekvens en motsvarande begränsning
i tillsynskompetensen. Goda skäl kan dock anföras för att
de båda befogenheterna bör följas åt. Med hänsyn till att klagomål under
senare år vid några tillfällen anförts hos JO mot fullmäktige i riksbanken
har vi velat framhålla dessa omständigheter i anledning av
grundlagberedningens förslag, vilket dock i och för sig icke ger oss
anledning till någon erinran.

Fullmäktige i riksbanken är inte blott verksamma vid fullmäktiges
sammanträden utan har även självständiga uppgifter inom riksbanken.
Detta gäller först och främst riksbankschefen, som fullmäktige utser
inom sig. Riksbankschefen är ordförande i riksbankens direktion. Denna
består i övrigt av vice riksbankschefen, som kan men icke behöver
vara fullmäktig, två fullmäktige samt den bankdirektör till vars verksamhetsområde
föreliggande ärende hör. Vidare kan här nämnas valutastyrelsen,
som utövar riksbankens beslutanderätt i ärenden rörande
in- och utförsel av svenska och utländska betalningsmedel m. m. Valutastyrelsen
har sju ledamöter. Tre av dessa utses av fullmäktige i riksbanken.
Enligt bankoreglementet har fullmäktige att till ledamöter i valutastyrelsen
utse vice riksbankschefen, som är styrelsens ordförande, samt
vidare en fullmäktig eller suppleant för fullmäktig och en bankdirektör.
I det nyss omförmälda, i JO:s ämbetsberättelse 1971 s. 323 o f återgivna
ärendet fann JO Lundvik övervägande skäl tala för att den särskilda
ansvarighetslagen för fullmäktig i riksbanken m. fl. gällde för
enskild fullmäktig vid all dennes verksamhet inom riksbanken, alltså
även när han tjänstgjorde som ledamot i valutastyrelsen.

582

Grundlagberedningen har inte angett hur motsvarande problem skall
lösas enligt dess förslag. I motiven förordas att vissa speciella frågor,
berörande bl. a. ledamöter i riksbankens direktion och dess valutastyrelse,
skall behandlas som ett led i beredningen av ämbetsansvarskommitténs
förslag. Vi understryker angelägenheten av att problemen regleras.
Vi vill också betona att i direktionen och valutastyrelsen ingår såväl
ledamöter som är fullmäktige i riksbanken som ledamöter, valda
utom fullmäktiges krets. Det är otillfredsställande om olika regler i
åtalshänseende får gälla för skilda ledamöter i ett och samma organ.
En sådan olikhet kan också befaras medföra svårigheter när det gäller
att avgränsa JO:s tillsynsbefogenhet på ett lämpligt sätt.

Yttrande över ett av utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden
avgivet betänkande angående offentligt biträde och kostnadsersättning
i förvaltningsärenden samt en inom justitiedepartementet utarbetad
promemoria med förslag till följdlagstiftning till rättshjälpslagen
m. m.

Genom remiss 22.3.1972 beredde statsrådet och chefen för justitiedepartementet
riksdagens ombudsmän tillfälle att avge yttrande över rubricerade
betänkande (SOU 1971:76) och promemoria (stencil JU
1972: 9).

Med anledning härav avgav justitieombudsmännen Lundvik och Wennergren
26.5.1972 följande yttrande till departementschefen.

Offentligt biträde

Rättshjälpslagen upptar i 19 § en bestämmelse om möjlighet för rättshjälpsnämnd
att förordna biträde åt den som åtnjuter allmän rättshjälp.

Enligt nu föreliggande förslag skall i vissa ärenden som angår den
personliga rörelsefriheten i stället kunna utses offentligt biträde åt part.
Förordnandet meddelas icke av rättshjälpsnämnd utan av den förvaltningsdomstol
eller förvaltningsmyndighet som handhar målet eller ärendet.
Rätten till offentligt biträde är icke betingad av att parten åtnjuter
allmän rättshjälp. Enligt förslaget skall rätten till offentligt biträde skrivas
in i de enskilda specialförfattningarna. Av dem skall framgå i vilka
slags ärenden institutet blir tillämpligt. Gemensamma bestämmelser om
offentligt biträde föreslås samlade i en särskild ramlag. Samordningen
med rättshjälpslagen skall ske på det sättet att stadgandet i 19 § rättshjälpslagen
sätts ur kraft i vad gäller mål och ärenden i vilka offentligt
biträde kan förordnas.

Att vid sidan av biträde enligt rättshjälpslagen — och offentlig försvarare
— inrätta ett särskilt institut, offentligt biträde, komplicerar

583

onekligen rättshjälpssystemet. Olägenheterna härav förefaller dock inte
behöva bli alltför stora och de grundtankar som uppbär förslaget synes
i och för sig riktiga.

Såsom nyss framhållits skall enligt förslaget offentligt biträde kunna
erhållas endast i vissa slag av ärenden. Med hänsyn till att förvaltningen
spänner över ett mycket vidsträckt område med starkt varierande förhållanden
och behov av rättsskydd kan goda skäl anföras för att tillgången
till offentligt biträde begränsas åtminstone i ett inledningsskede.
Fråga är dock, om inte utredningen gått väl långt i sina begränsningar.
Offentligt biträde skall kunna förordnas i ärenden som angår den personliga
rörelsefriheten men endast i vissa direkt angivna fall. Vi har fäst
oss vid att utredningen i sin enumeration icke kommit in på kriminalvårdsområdet.
För den enskildes personliga rörelsefrihet betydelsefulla
avgöranden fattas här av övervakningsnämnderna, kriminalvårdsnämnden,
ungdomsfängelsenämnden och interneringsnämnden. Det är svårt
att förstå varför rätt till offentligt biträde inte i princip skulle föreligga
här när den föreslås skola finnas i ärenden hos utskrivningsnämnd, beslutsnämnd
och psykiatriska nämnden enligt lagarna om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall och angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda. Ifrågasättas kan vidare om rätt till offentligt
biträde ej borde finnas även i ärenden om utskrivning från vårdanstalt
enligt nykterhetsvårdslagen. Vi vill här också nämna smittskyddslagen,
som lämnar utrymme för långvariga ingrepp i den enskildes rörelsefrihet.
Om möjligheten att erhålla offentligt biträde vidgas på sätt vi här velat
antyda, kan det ifrågasättas om det icke vore bättre att frångå enumerationsmetoden
och i stället i lagen om offentligt biträde inskriva en generalklausul
om att sådant biträde skall förordnas när det behövs för att
tillvarataga den enskildes rätt i ärenden av visst angivet slag. Förutom
ärenden som angår den personliga rörelsefriheten — eller rättare sagt
den personliga friheten — kan det finnas skäl att därvid nämna även
ärenden som rör den kroppsliga integriteten. Vi tänker särskilt på ärenden
om sterilisering eller kastrering. Väljes metoden med en generalklausul
i lagen om offentligt biträde, synes lämpligt att i förvaltningslagen
och förvaltningsprocesslagen inta en erinran om möjligheten att
förordna offentligt biträde åt part.

Den skillnaden märks mellan biträde enligt rättshjälpslagen och offentligt
biträde att rättshjälpsnämnden får förordna biträde, när den enskilde
begär det och han bedöms inte annars kunna behörigen tillvarataga
sin rätt, medan däremot offentligt biträde skall förordnas i därför avsedda
fall, om det behövs för att tillvarataga den enskildes rätt. Beslutsinstansen
skall alltså ex officio pröva behovet och är skyldig att meddela
förordnande om biträde när behovet bedöms föreligga. Härav följer
också en rätt för den enskilde till biträde i sådana ärenden och mål,
medan han i andra ärenden och mål blir beroende av en diskretionär

584

bedömning från rättshjälpsnämndens sida. Vi vill understryka betydelsen
från rättsskyddssynpunkt av förslagets genomförande.

Av förslaget framgår ej vilken betydelse det skall ha att parten själv
begär att få offentligt biträde. Utan särskilt stadgande bör det dock vara
tydligt, att sådant biträde skall förordnas när parten begär det och särskilda
skäl ej talar emot ett förordnande.

Utredningen har av hänsyn till ärendenas natur föreslagit att ersättningen
till offentligt biträde, som förordnats med stöd av lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen angående omsorger
om vissa psykiskt utvecklingsstörda, lagen om nykterhetsvård, barnavårdslagen
och lagen om utlämning till Danmark, Finland, Island eller
Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, alltid skall
stanna på statsverket. Ställningstagandet i detta hänseende bör enligt vår
mening icke endast framgå av motiven utan även komma till uttryck i
lagtexten på de olika områdena. En parallell kan här dragas med regleringen
av ersättning till offentlig försvarare i rättegångsbalken.

Kostnadsersättning

Utredningen har fasthållit vid den oskrivna grundläggande regeln att
den enskilde i första hand bör själv stå för sina kostnader i förvaltningsärenden.
Någon motsvarighet föreslås inte till reglerna om rättegångskostnad
i tvistemål i 18 kap. rättegångsbalken och ej ens till reglerna om
rättegångskostnad i brottmål i 31 kap. samma balk. Med hänsyn till den
verkan rättshjälpsreformen och de nya skadeståndsreglerna kan väntas
få framlägger utredningen förslag endast på vissa punkter såsom om
ersättning för inställelsekostnad och för kostnad vid tvångsförfogande
över fast egendom. I och för sig framstår det som otillfredsställande att
något försök ej gjorts att utforma allmänna regler om kostnadsersättning
mellan dels enskilda parter, dels enskild part och det allmänna i
förvaltningsärenden åtminstone i sådana ärenden som handläggs hos förvaltningsdomstol.
Uppenbarligen möter emellertid stora svårigheter att
finna det rätta innehållet för sådana regler och den rätta avvägningen
av dem med hänsyn till förvaltningsärendenas heterogenitet. I vart fall
synes tillrådligt att erfarenheterna av förvaltningsreformen och den nya
skadeståndslagstiftningen avvaktas innan något försök görs.

I fråga om förslagets detaljer vill vi anföra följande.

Utredningen har föreslagit, att i utlänningslagen intas en bestämmelse
av innehåll att det, i den mån så finnes skäligt, kan åläggas utlänningen
att till statsverket återbetala hela eller del av statsverkets kostnad för
ersättning till offentligt biträde och för utredning, beslutad av biträdet.
Utlänningen skall dock icke få åläggas att återbetala högre belopp än
han enligt myndighetens bedömande kan antas ha förmåga att betala
inom fem år utan intrång i de medel som behövs för eget uppehälle eller
för fullgörande av underhållsskyldighet. Det kan ifrågasättas om icke

585

ärendenas natur även för ifrågavarande område är sådana att ersättningen
alltid bör stanna på statsverket. Även den belastning, som de
exekutiva myndigheterna utsätts för i form av icke verkställbara betalningsålägganden,
bör beaktas i sammanhanget.

I utlänningslagen föreslås vidare en bestämmelse av innebörd, att i
samband med förhör med utlänning denne får tillerkännas ersättning
av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, om han med hänsyn
till sina ekonomiska förhållanden, längden av den tid han vistats i
riket samt omständigheterna i övrigt befinns skäligen böra ersättas för
sin inställelse. Man kan ifrågasätta om det fyller någon funktion att hänvisa
till längden av vistelsen i riket.

Enligt den föreslagna lydelsen av 25 § rättshjälpslagen gäller vissa begränsningar
i möjligheterna att få utredningskostnader ersatta inom
rättshjälpens ram. Dessa synas i och för sig välmotiverade. En motsvarande
föreskrift har intagits i 6 § förslaget till lag om offentligt biträde.
En bättre samordning av paragraferna synes påkallad.

Yttrande över kommunalrättskommitténs betänkande XIV »Kommunal
kompetens»

Civildepartementet gav i remiss den 25 januari 1972 riksdagens ombudsmän
tillfälle att yttra sig över rubricerade betänkande (SOU
1971: 84), särskilt kapitlen 6 och 7.

Justitieombudsmannen Lundvik anförde till svar härå.

Förslaget ger mig anledning till följande uttalanden.

Kommunal affärsverksamhet och kommunalt stöd till näringslivet

Kommitténs överväganden i denna del utmynnar i ett förslag till lag
om kommuns befogenheter med avseende på enskild näringsverksamhet.
Enligt förslaget skall kommunala åtgärder till stöd för det enskilda
näringslivet i viss utsträckning få vidtagas endast i samråd med myndighet
som Kungl. Maj:t bestämmer.

Innebörden av kravet på samråd synes mig oklar. Kommittén betecknar
på s. 130 samrådsregeln som en speciell kommunal beredningsregel
vars åsidosättande innebär ett fel i förfarandet. Om innebörden
av stadgandet endast skall vara att samråd med statlig myndighet måste
föregå kommunens beslut, borde man hellre ha valt uttrycket »efter
samråd». Fråga är emellertid, om inte kommittén åsyftar något annat
och mera än att samråd måste ske. På s. 124 säger kommittén, att
begränsningen i kommunernas befogenheter får åstadkommas genom

19* Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

586

ett obligatoriskt samrådsförfarande, som gör kommunala åtgärder i
det enskilda fallet beroende av att de biträds av myndighet som företräder
riks- och regionintressena. Även andra omständigheter tyder på
att kommittén nog menat, att samrådsmyndigheten kan motsätta sig
föreslagen åtgärd med verkan att dess genomförande blir otillåten.
I den föreslagna tillämpningskungörelsen sägs sålunda, att samrådsmyndigheten
(arbetsmarknadsstyrelsen) upptar samråd med kommunen
rörande åtgärdens lämplighet från regionalpolitisk synpunkt och meddelar
beslut huruvida arbetsmarknadsstyrelsen biträder åtgärden. Mot
sådant beslut skall talan kunna fullföljas till Kungl. Majit genom besvär.
Om myndighetens beslut endast skulle ha en helt oförbindande
karaktär, synes en besvärsrätt inte ha någon egentlig funktion att fylla.
Annorlunda däremot om ett negativt besked blir bindande för kommunen.
Kommittén har vidare starkt betonat de regionalpolitiska synpunkternas
betydelse i dessa sammanhang och har för deras tillgodoseende
tillgripit den unika åtgärden att i förslaget upptaga en föreskrift
om rätt för samrådsmyndigheten att anföra besvär (kommunalbesvär)
över kommuns beslut i ämne som avses i den tillämnade lagen. Syftet
med förslaget på denna punkt skulle bli endast delvis uppfyllt om ej
samrådsmyndighetens beslut bleve bindande för kommunen. Kommunalbesvärens
prövning innefattar ju en legalitetskontroll och lämnar
i princip inte utrymme för någon bedömning av åtgärds lämplighet ur
regionalpolitisk eller annan synpunkt. Om kommun försummat att
samråda när samråd är obligatoriskt, skulle beslutet visserligen bli
undanröjt på grund av fel i förfarandet. Men om kommunen har samrått
men ej följt arbetsmarknadsstyrelsens råd, torde besvärsmyndigheten
inte ha möjlighet att undanröja kommunens beslut om ej styrelsens
råd skall anses för kommunen bindande. Från vem besvären
härrör är härvid likgiltigt.

Jag har velat peka på denna oklarhet i förslaget. Den berör en viktig
punkt och bör ej få bestå. I sak kan man givetvis tveka om Vilken
lösning som är den bästa. Även med allt erkännande av de regionalpolitiska
synpunkternas stora betydelse är jag för egen del närmast
benägen anse, att en veto-rätt för arbetsmarknadsstyrelsen innefattar
ett alltför långtgående ingrepp i kommunernas frihet.

Såsom redan nämnts upptar lagförslaget ett stadgande om rätt för
myndighet som Kungl. Majit bestämmer att anföra besvär (kommunalbesvär)
över kommuns beslut i ämne som avses i lagen. Kommittén är
i denna del icke enhällig. Jag har förståelse för de synpunkter som
framförts av reservanterna. Förslaget inför en fullkomlig nyhet på
kommunalrättens område sorn kan få följdverkningar i olika hänseenden.
Jag ställer mig tvekande inför lämpligheten härav. Om det regionalpolitiska
intresset anses så tungt vägande att arbetsmarknadsstyrelsen
bör få vetorätt gentemot kommunala investeringsplaner, är det må -

587

hända riktigt att styrelsen också skall ha rätt att besvära sig över kommunala
beslut av hithörande slag. I annat fall synes mig nyttan av en
besvärsrätt för styrelsen icke uppväga de principiella betänkligheter
som arrangemanget skulle dra med sig.

Rent allmänt vill jag också säga, att frågan om en ändring av besvärsreglema
helst bör prövas i ett vidare sammanhang än det förevarande.

Återgång av olaga kommunala beslut

Kommittén har icke velat förorda någon ändring av nuvarande ordning
att kommunalt beslut blir verkställbart så snart beslutet justerats.
För att så långt som möjligt söka förebygga att återgångsfall uppkommer
föreslår kommittén emellertid en aktivering av det nuvarande inhibitionsinstitutet,
som ger besvärsmyndighet möjlighet att provisoriskt
förbjuda verkställighet av klandrat beslut. Vad kommittén i dessa delar
anfört och föreslagit ger icke anledning till erinran från min sida.

Kommittén föreslår vidare en regel om förfarandet i det fall att ett
kommunalt beslut, varå verkställighet följt, sedermera upphävs genom
utslag som vinner laga kraft. Det skall då åligga kommunstyrelsen att
föranstalta om möjlig rättelse av verkställigheten. Kommunstyrelsen
får härvid vidtaga åtgärd som eljest ankommer på fullmäktige eller
annan nämnd än kommunstyrelsen.

Förslaget att det skall åvila kommunstyrelsen som en tjänsteplikt
att söka åvägabringa rättelse framstår som en smidig lösning av ett
i och för sig ganska svårt problem. Man kan kanske befara, att regeln
inte i alla lägen skall få avsedd effekt. Ämbetsansvaret har sina begränsningar
och kan nog inte alltid utkrävas om styrelsen förmår göra
troligt att en återgång av verkställigheten skulle draga med sig stora
svårigheter. Något annat alternativ än vitesföreläggande synes emellertid
inte finnas och sådant framstår kanske som ett alltför drastiskt
ingripande. Förslaget synes mig därför kunna godtagas. Om det skulle
visa sig att det icke får önskad verkan, kan frågan omprövas framdeles.

Det föreslagna stadgandets placering d kommunallagen, resp. i kommunallagen
för Stockholm, anger att det rör kommunalt beslut som
upphävts genom utslag i kommunalbesvärsmål Gfr också motiven s.
146). Stadgandet blir alltså inte tillämpligt när särskild nämnd inom
den specialreglerade förvaltningen meddelat beslut som undanröjts efter
förvaltningsbesvär. Denna avgränsning synes mig riktig, bl. a. med
tanke på att det icke skulle vara lämpligt att kommunstyrelsen — som
ej alltid förfogar över nödig sakkunskap härför — griper in i t. ex.
hälsovårdsärenden eller byggnadsärenden.

I vissa fall föreskriver kommunallagen att beslut Skall underställas
Kungl. Maj:t eller länsstyrelsen för prövning och fastställelse. Innan

588

beslutet fastställts får det, om annat ej stadgats, inte verkställas. På
grund av förbiseende eller av annan orsak kan det någon gång inträffa
att dylikt beslut verkställes trots att det ännu ej fastställts. Vägras
sedan fastställelse, inträder en situation som i mycket liknar den när
beslutet upphävts efter kommunalbesvär. Den föreslagna lagtexten
täcker inte detta fall. Såvitt jag har mig bekant är situationen dock
ovanlig, varför det måhända inte är nödvändigt att komplettera lagtexten
på denna punkt.

Enligt förslaget skall — som redan framhållits — kommunstyrelsen
i här avsedda fall få vidtaga åtgärd som eljest ankommer på fullmäktige.
I motiven (s. 147) säger emellertid kommittén, att denna befogenhet
inte innefattar rätt för styrelsen att i fullmäktiges ställe företa
valhandlingar, fastställa budget etc. Denna begränsning kan icke utläsas
av den föreslagna lagtexten. Det förefaller mig nödvändigt att
lagtexten innehåller åtminstone en antydan om att kommunstyrelsens
befogenhet vidkännes inskränkningar. Frågan bör också grundligare
penetreras i motiven.

Kommittén har, som jag redan antytt, föreslagit ändringar endast i
kommunallagen resp. kommunallagen för Stockholm. Jag ifrågasätter,
om inte motsvarande ändringar bör göras även i lagen om församlingsstyrelse
och landstingslagen.

Yttrande över offentlighets- och sekretesslagstiftningskommitténs betänkande
»Data och integritet»

Genom remiss 11.7.1972 beredde statsrådet och chefen för justitiedepartementet
riksdagens ombudsmän tillfälle att avge yttrande över
rubricerade betänkande (SOU 1972: 47).

Med anledning härav avgav JO Wennergren 16.10.1972 följande yttrande
till departementschefen.

Handlingsbegreppet

Begreppet handling är inte definierat i 2 kap. tryckfrihetsförordningen
(TF). Föreskriften i 2:2 andra stycket TF att vad som sägs om handling
även skall avse karta, ritning eller bild ger dock viss anvisning om vad
som åsyftas. Grovt förenklat skulle man kunna säga att det skall vara
fråga om ett objekt som handlar om något. Ett papper blir inte en handling
förrän något meddelande anbringats på det med bokstäver, siffror,
symboler etc. Det finns en internationell definition av begreppet dokument
som synes ändamålsenlig också för TF:s handlingsbegrepp. Definitionen
anger att med dokument förstås ett fysiskt medium som är bä -

589

rare av information. Definitionen förutsätter att fråga är dels om ett
medium som kan bära information, dels om ett dylikt medium som verkligen
bär viss information. Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén
(OSK) redogör för hur TF.s handlingsbegrepp s. a. s. provisoriskt
kommit att tillämpas också på informationsbärande datamedier men
hävdar att datatekniken är ett från tidigare metoder så artskilt sätt att
bevara uppgifter att den kräver sin egen lagtekniska reglering. Kommitténs
slutsats blir därför att de för handlingar givna reglerna i 2
kap. TF inte bör tillämpas på upptagningar för automatisk databehandling
(s. 55). Vid sina överväganden rörande den lagtekniska regleringen
har OSK sedan (s. 65) utgått från bedömningen att upptagningar för
automatisk databehandling är något annat än handlingar.

Jag vill inte bestrida att datamedierna kräver särskilt lagtekniskt beaktande
på olika punkter, t. ex. i fråga om kriterierna för då de skall anses
som allmänna och beträffande sättet för tillhandahållande. Tvärtom
framstår det som mycket angeläget att reglerna i 2 kap. TF här blir
kompletterade på ett ändamålsenligt sätt. Däremot vänder jag mig
emot att datamedierna i 2 kap. TF skulle behandlas som något från
andra informationsbärande medier artskilt. Begreppsapparaten i 2 kap.
TF är redan svårsmält och det skulle bli än svårare att överblicka offentlighetsprincipens
räckvidd och tillämpning, om datamedierna behandlades
som något begreppsmässigt väsensskilt. All erfarenhet lär att man
för överskådlighetens och den logiska systematikens skull bör slå vakt
om en begreppsmässigt så långt möjligt sammanhållen lagstiftning. Jag
anser att det är av grundläggande betydelse att hålla fast vid att regleringen
i 2 kap. TF också i fortsättningen skall utgå från begreppet handling
och att detta skall innesluta alla informationsbärande medier, alltså
även datamedierna.

Med hänsyn till att vissa specialregler behövs beträffande datamedierna
blir det emellertid under alla förhållanden nödvändigt att uppmärksamma
dem särskilt i de begreppsbestämmande föreskrifterna i 2—7 §§
i 2 kap. TF. OSK har här valt beskrivningen upptagning för automatisk
databehandling. Denna beskrivning synes emellertid ej helt adekvat då
den för tankarna mest till den samlade informationen men knappast
alls till det medium på vilket denna finns anbragt. Ändamålsbestämningen
»för automatisk databehandling» synes inte i tillräcklig mån leda
tankarna också till själva datamedierna, vare sig de nu består av magnetband,
skivminnen eller andra elektroniska komponenter. Jag förordar
därför för lagtextändamål i stället beskrivningen upptagning på medium
för automatisk databehandling. I enlighet med det resonemang jag tidigare
fört kan då lämpligen i 2:2 andra stycket TF anges att vad som
sägs om handling även skall avse karta, ritning, bild eller upptagning
på medium för automatisk databehandling. I konsekvens härmed behöver
då inte i 2:1 TF ges någon särskild föreskrift om att offentlig -

590

hetsprincipen förutom på allmänna handlingar skall vara tillämplig på
allmänna upptagningar för automatisk databehandling, eftersom upptagning
på medium för automatisk databehandling blir att bedöma efter
reglerna om allmänna handlingar, om ock under beaktande av vissa
specialdefinitioner och specialbestämmelser i övrigt. Inte heller behövs
då den föreslagna nya 44 § i sekretesslagen.

Förvaringskriteriet

För att en handling skall kunna anses allmän fordras enligt 2:2 TF
dels att den kan anses inkommen till eller upprättad hos en myndighet,
dels att den kan anses förvarad hos en myndighet. TF:s förvaringskriterium
är i hög grad ett funktionellt kriterium och kan ej tas bokstavligen.
Det framgår redan av föreskrifterna i 2:7 TF enligt vilka enskilda brev
och skrifter som överlämnats till myndighet uteslutande för förvaring och
vård undantagits från offentlighetsprincipens tillämpning. Sådana handlingar
förvaras alltså inte juridiskt sett hos myndigheten fastän de finns
där. Omvänt gäller att en handling som hänför sig till ett ärende hos en
myndighet är att anse som förvarad hos myndigheten även om den inte
finns i myndighetens lokaler utan t. ex. hos en myndighetens tjänsteman
i dennes bostad. Var en handling faktiskt finns är alltså inte avgörande
för om den skall anses förvarad hos en myndighet eller ej. Jag delar
emellertid OSK:s uppfattning att det juridiska förvaringskriteriet inte
utan svårighet låter sig tillämpa på datamedier, i synnerhet då inte på
datamedier som finns hos datacentraler vilka drivs av privaträttsligt
organiserade företag. Ett förtydligande tillägg bör därför göras i 2:2
TF. I överensstämmelse med vad jag förut anfört bör tillägget emellertid
inte utsäga när en upptagning på medium för automatisk databehandling
blir allmän utan under vilka förutsättningar sådan upptagning
skall anses förvarad hos myndighet och därmed bli att anse som allmän
handling. Den av OSK föreslagna förutsättningen — att myndigheten
förfogar över upptagningen — synes ändamålsenlig. Jag föreslår därför
att det i 2:2 TF föreskrivs att upptagning på medium för automatisk
databehandling skall anses förvarad hos myndighet, när myndigheten
förfogar över den. Lämpligen torde här då också böra tillfogas det som
OSK föreslår i första meningen av ett tredje stycke till 2:5 TF, nämligen
att myndighet skall anses förfoga över upptagningen, i den mån myndigheten
har befogenhet och möjlighet att överföra den till läsbar form.

Godtas vad jag nu och tidigare anfört, får detta konsekvenser för de
övriga ändringar som OSK föreslagit i 2:4—7 TF. Klassificeras upptagning
på datamedium som handling och görs de allmänna reglerna om
när handling skall anses allmän tillämpliga, torde flertalet av dessa ändringar
bli överflödiga. Det förtydligande tillägget i 2:7 TF synes dock
även i sådant fall fortfarande ha en uppgift att fylla.

591

Tillhandahålla!!de av upptagning på datamedium

Mot det sakliga innehållet i de ändringar som föreslås i 2:8 TF och
som går ut bl. a. på att upptagning på datamedium inte behöver tillhandahållas
annat än i läsbar form eller i utskrift finner jag inte anledning
att rikta några erinringar. De synes på ett ändamålsenligt och ur offentlighetsprincipens
synvinkel tillfredsställande sätt lösa de praktiska tilllämpningsproblem
som för närvarande möter då det gäller att ta ställning
till hur myndighets skyldigheter enligt 2:8 TF skall fullgöras när
någon gör framställning om utbekommande av allmän handling som
utgörs av en upptagning på datamedium. Det kan inte rimligen begäras
att allmänheten skall ha någon rätt att utbekomma kopior av magnetband
och andra datamedier.

Att skyldighet i detta sammanhang införs också för kommunal myndighet
att mot avgift tillhandahålla avskrift av offentlig handling tillstyrker
jag. Till JO kommer ej sällan klagomål från enskilda över att
de förvägrats sådana avskrifter och det är otillfredsställande att de kommunala
myndigheterna ej är ålagda att utlämna avskrifter i samma mån
som de statliga.

Behovet av de ändringar som föreslås i 2:9 TF torde i allt väsentligt
bortfalla om den av mig tidigare förordade systematiken godtas. Mot
innehållet i de ändringar, som har karaktär av tekniska följdändringar
till vad som föreslagits i 2:2 TF, har jag eljest i och för sig intet att invända.
Tilläggas kan att det från begreppssystematisk synpunkt skulle
vara till fördel om i 2:9 första stycket TF orden »där handlingen finnes»
utbyttes mot »där handlingen förvaras».

Tillhandahållande enligt TF eller serviceledes

En grundtanke till vilken OSK ofta återkommer är att skyldigheten
att tillhandahålla allmänheten handlingar begränsar sig till att utlämna
dem för läsning eller avskrivning eller i avskrift och att däri inte ingår
något åliggande att sammanställa eller producera information. I den
mån myndigheter ställer t. ex. selekterade uppgifter eller s. k. uppdateringsuppgifter
till enskilds förfogande sker det alltså enligt OSK av serviceskäl
och inte därför att myndigheten är skyldig därtill enligt offentlighetsprincipen.
OSK gör alltså en klar distinktion mellan tillhandahållande
av allmän handling enligt offentlighetsreglerna och tillhandahållande
av information ur allmänna handlingar som led i en serviceverksamhet.
Jag har intagit samma ståndpunkt i den skrivelse som jag
5.5.1972 tillställde riksskatteverket angående serviceverksamheten och
personsekretessen och som behandlade den verksamhet, som bedrivs av
riksskatteverket och länsstyrelserna i fråga om utlämnande av personuppgifter
från befolkningsregistret till bl. a. privata databolag, och dess
överensstämmelse med gällande regler om offentlighet och sekretess. Jag
framhöll däri att den informationsservice som ges från de allmänna

592

dataregistren rättsligt sett framstår som något annat än det utlämnande
av allmän handling som regleras i TF. Serviceerbjudandena kan ej härledas
ur skyldigheten att tillhandahålla allmänna handlingar och inte
heller återföras på den informationsskyldighet som anbefallts myndigheterna
i 1946 års (numera 1972 års) servicecirkulär. Fråga får i stället
anses vara om frivilliga åtaganden som går vida utöver myndigheternas
åligganden och bakom vilka ligger å ena sidan önskan att nyttiggöra
registren också för den privata sektorn och å andra sidan omtanken om
dataregistrens ekonomi. Min syn överensstämmer alltså i nu berört hänseende
med OSK:s.

I min skrivelse till riksskattevertcet tillfogade jag emellertid att den
omständigheten att fråga är om en verksamhet som ligger utanför offentlighetsgrundsatsens
domäner inte innebär att verksamheten kan äga
rum utan varje beaktande av det regelsystem som gäller för tillhandahållande
av allmän handling. De begränsningar som av sekretesskäl uppställts
för tillhandahållande av allmän handling blir sålunda självfallet
tillämpliga också på serviceverksamheten. Det kan givetvis inte komma
i fråga att utlämna allmän handling i vidare omfattning inom serviceverksamhetens
ram än som kan ske då allmän handling begärs utlämnad
enligt 2:8 TF med stöd av offentlighetsgrundsatsen. I skrivelsen gick jag
härefter igenom de föreskrifter i sekretesslagen, som i främsta rummet
kunde aktualiseras inom den till folkbokföringens personregister knutna
serviceverksamheten, nämligen föreskrifterna i 13 § sekretesslagen. Jag
fann anledning att starkt ifrågasätta om serviceverksamheten bedrivs på
ett sätt som i allo är förenligt med de sekretessföreskrifter som getts i
nämnda paragraf till skydd för enskilds privatliv. Jag pekade därvid
särskilt på det rikhaltiga innehåll utlämnade personposter kan ha och
på den kumulativa effekten härav och de kombinationsmöjligheter personuppgifterna
erbjöd. Tyvärr förklarade riksskatteverket sig finna att
serviceverksamheten inte strider mot gällande lagstiftning. Jag ämnar
emellertid ånyo tillskriva riksskatteverket i frågan för att söka övertyga
verket om nödvändigheten av att serviceverksamheten bringas under
den kontroll som enligt min åsikt är förutsatt i 13 § sekretesslagen. Som
yttersta utväg återstår för mig endast att bringa rättsfrågan under allmän
domstols prövning genom åtal mot länsstyrelsetjänsteman som på ett
enligt min uppfattning mot 13 § sekretesslagen stridande sätt utlämnar
selekterade uppgifter eller uppdateringsuppgifter från folkbokföringsregistret
eller kopior av magnetband.

Kopplingen mellan TF och en datalag

Distinktionen mellan tillhandahållande av allmän handling enligt 2
kap. TF och tillhandahållande av information ur allmänna handlingar
genom serviceverksamhet får särskild betydelse om, på sätt OSK föreslår,
en särskild datalag tillskapas. Genom en sådan lag kommer näm -

593

ligen myndigheternas serviceverksamhet i fråga om tillhandahållande
av personinformation ur dataregister att underkastas en särskild reglering.
Man kan då säga att tillhandahållande av allmän handling enligt
offentlighetsgrundsatsen kommer att regleras av 2 kap. TF, medan tillhandahållande
servicevis av information ur allmänna handlingar kommer
att regleras av datalagen. Som framgått av vad jag förut sagt kan
emellertid de i sekretesslagen meddelade föreskrifterna inte lämnas ur
sikte inom serviceverksamheten heller. De bildar alltid en ram — uppåt
och nedåt — som serviceverksamheten måste hålla sig inom. Verksamheten
får å ena sidan inte släppas friare än sekretessreglerna medger
men å andra sidan inte heller begränsas så att offentlighetsprincipen
träds för när. Det fordras därför en koppling mellan TF jämte sekretesslagen
och datalagen. En sådan koppling finns i 6 § förslaget till datalag
där det sägs att vad avser myndighet får föreskrift rörande utlämning
av uppgift inte inskränka myndighetens skyldigheter enligt TF.
Det är i och för sig självklart att den i datalagen föreslagna tillsynsmyndigheten
— datainspektionen — inte kan meddela föreskrifter som strider
mot grundlag men det kan måhända ändå inte skada att en uttrycklig
erinran tas in i datalagen härom för att markera att man när det gäller
myndighets register hela tiden måste ta i betraktande såväl TF:s som
datalagens regler. Den nödvändiga samordningen mellan TF:s regelsystem
och datalagens i tillämpningen borde emellertid komma fram
på ett tydligare sätt. Framför allt borde uppmärksamheten fästas på
att i fråga om myndighets register registerföraren har att beakta inte
bara datainspektionens föreskrifter utan också sekretesslagens. Till det
som föreslagits i 6 § tredje stycket datalagen borde därför fogas att
myndighet vid utlämnande av uppgift har att iaktta inte bara föreskrifter
som meddelats enligt 6 § utan också föreskrifter i sekretesslagen.

I 11 § datalagen förelås föreskrivet att personuppgift som ingår i personregister
inte får lämnas ut om det finns anledning anta att uppgiften
skall användas för automatisk databehandling utan tillstånd enligt datalagen
eller i utlandet. Föreskriften synes sakligt välmotiverad. Att märka
är emellertid att den innebär ett förbud mot utlämnande inte bara som
led i en serviceverksamhet utan också som en åtgärd enligt 2:8 TF och
därmed utgör en inskränkning i rätten att utbekomma allmän handling,
såvida fråga inte är om uppgift på vilken någon föreskrift i sekretesslagen
redan är tillämplig. Betraktat enbart ur myndigheternas synvinkel
borde förbudet därför egentligen meddelas i sekretesslagen då det i realiteten
för dem har karaktär av en ny sekretessregel. Eftersom förbudet
skall gälla också för privata dataföretag, kan en föreskrift om detsamma
dock inte undvaras i datalagen. Det kan emellertid diskuteras om det
ändå inte också borde tas in i sekretesslagen. I så fall kunde det tillägg
undvikas som OSK föreslår i 2:1 andra stycket TF och som bemyndigar
Konungen och riksdagen att förutom i sekretesslagen i annan samfällt

594

stiftad lag ange de fall då enligt grunderna i första stycket tillgången
till allmänna handlingar eljest skall inskränkas. En ordning med två
inskränkningslagar framstår som en lösning vilken om möjligt bör undvikas.

Sekretessföreskrifter och föreskrifter enligt 6 § datalagen

Enligt den föreslagna ordningen skall en registerförande myndighet
i sin serviceverksamhet iaktta dels sekretessföreskrifter enligt sekretesslagen
och dels inskränkande föreskrifter enligt 6 § datalagen. Vidare
märks att datainspektionen vid utformningen av föreskrifter enligt 6 §
datalagen, när det gäller myndigheters register, måste beakta såväl
offentlighetsgrundsatsen som sekretessföreskrifterna. Det tjänar heller ej
något förnuftigt ändamål att meddela föreskrifter om förbud mot utlämnande
av personuppgifter på visst sätt eller i vissa former, om den enskilde
som vill ha uppgifterna i stället kan få dem på ordinär väg genom
framställning enligt 2:8 TF. Särskilt märks vidare att datainspektionen i
sekretesshänseende i princip inte får sträcka sig längre än sekretesslagens
föreskrifter medger. Går datainspektionen längre tar offentlighetsgrundsatsen
över. Det nu sagda innebär att det för den praktiska
tillämpningen blir ytterst angeläget att de kriterier enligt vilka datainspektionen
skall göra sina bedömningar står i samklang med de kriterier
som ställts upp i sekretesslagens personsekretessföreskrifter. Läggs bedömningskriterierna
upp på annat sätt i datalagen än i sekretesslagen,
kan stora tolknings- och tillämpningssvårigheter uppstå för datainspektionen.
I 11 § andra meningen förslaget till datalag sägs t. ex. att, om det
kan antas att utlämnande av personuppgift för automatisk databehandling
inte skall medföra otillbörligt intrång i personlig integritet, datainspektionen
får medge att uppgift lämnas ut. Man kan med anledning
härav fråga sig hur denna prövning ställer sig i förhållande till den
prövning som skall ske enligt 13 § sekretesslagen av att trygghet är för
handen att personuppgiften inte kommer att missbrukas till skada eller
förklenande för den enskilde som avses eller för hans nära anhöriga.
Med det sagda har jag velat understryka angelägenheten av en nära
samordning mellan kriterierna för personlighetsskydd i datalagen och
kriterierna för personsekretess i sekretesslagen.

Jag anser mig i detta sammanhang särskilt böra fästa uppmärksamheten
på att den personlighetsskyddande effekten av de regler som föreslås
i 6 § datalagen om föreskrifter av datainspektionen blir helt avhängig
av hur personsekretessreglerna i sekretesslagen tolkas. Finnes
gällande rätts innebörd vara den som t. ex. riksskatteverket hävdar med
avseende på folkbokföringens register, blir utrymmet för personlighetsskyddande
föreskrifter enligt 6 § datalagen mycket begränsat eftersom
föreskrifterna inte kan sträcka sig längre än sekretessreglerna medger
utan att offentlighetsgrundsatsen kränks. Datalagen kan då ur person -

595

lighetsskyddets synvinkel inom vissa sektorer bli ett rent slag i luften.
Ett genomförande av datalagen förutsätter i så fall ändrade sekretessföreskrifter
i sekretesslagen som harmonierar med datalagens intentioner.
Förhåller det sig däremot så att den tolkning av 13 § sekretesslagen
som jag hävdat i min skrivelse till riksskatteverket är den som
motsvarar gällande rätt, torde särskilda åtgärder inte erfordras för att
bringa personsekretessföreskrifterna i sekretesslagen i harmoni med den
ordning som förslaget till datalag åsyftar.

Tilläggas bör att det är mycket svårt att bilda sig någon uppfattning
om vilken förstärkning av personlighetsskyddet som datalagen skulle
medföra i fråga om myndigheternas personregister. Bedömningen försvåras
dels av samspelet med sekretessreglerna, dels av samspelet med
offentlighetsreglerna. I sistnämnda hänseende tänker jag särskilt på att
effekten av ett förbud mot utlämnande av t. ex. på vissa sätt selekterade
personuppgifter kan omintetgöras genom att hela grundmaterialet i stället
begärs utlämnat med stöd av offentlighetsreglerna.

Privatlivets helgd i offentlighetssystemet

Syftet med den lagstiftning som OSK föreslår är att ge skydd åt den
enskildes privatliv och personlighet. OSK använder emellertid inte dessa
ord i sina lagförslag utan lanserar i stället efter utländska förebilder
termen personlig integritet. Termen integritet har ingen hävd i svensk
rättsordning. Den påträffas visserligen ofta i verk som behandlar skadeståndsrättsliga
frågor men när man där talar om integritet och integritetskränkningar
menar man något annat än kommittén har i tankarna
då kommittén utformat sina lagförslag, se t. ex. prop. 1972: 5 s. 20, där
integritetskränkning definieras som skada på person eller sak. Enligt
min mening innebär det ingen vinning att använda ordet integritet i lagtexten
i stället för det sedan länge vedertagna svenska ordet privatliv.
Ett särskilt skäl att behålla detta ord är att korrespondens härigenom
erhålls med den för offentlig verksamhet grundläggande regeln i 2:1 TF
om privatlivets helgd.

Den enskildes privatliv kan hotas rent rumsligt och kroppsligt men
också på personlighetsplanet. I det förstnämnda hänseendet är den enskildes
skydd sedan gammalt tämligen väl tillgodosett av rättsordningen.

I det senare avseendet är det däremot dåligt beställt med rättsskyddet.
Bestämmelserna i 5 kap. brottsbalken om ärekränkning ger ett visst
skydd men när det gäller uppläggning och användning av personinformationssystem
har rättsordningen föga av skydd att erbjuda den enskilde.
Skyddsbehov får anses föreligga dels när det gäller registrering av
uppgifter om den enskilde och dels när det gäller bearbetning och användning
av registrerade uppgifter, enkannerligen vidarelämnande tili
andra av sådana.

I fråga om statliga informationssystem kan den enskilde sägas vara

596

garanterad ett visst skydd mot ohemula anspråk på personuppgifter från
myndigheternas sida genom att föreskrifterna om vilka uppgifter som
får inhämtas meddelas under viss kontroll från riksdagens sida. Denna
kontroll är emellertid långtifrån fullgången och önskvärt vore att som
grundregel blev gällande att ingen uppgift får inhämtas från enskild till
ett myndighetsregister utan att myndigheten har stöd i författning för
sin begäran om uppgiften. Jag kan på denna punkt hänvisa till justitieombudsmännens
yttrande över grundlagberedningens förslag till ny regeringsform.

När det gäller myndigheternas bearbetning och egna användning av
personuppgifter som tillförts deras register finns inga direkta begränsningar
med syfte att skydda privatlivet. Däremot är det genom sekretesslagstiftningen
sörjt för att uppgifter inte utlämnas beträffande en enskild
till annan enskild på sådant sätt att privatlivet skadas. Sekretessreglerna
kommer också att beaktas gentemot andra myndigheter. Det har sitt
givna intresse att se på hur detta privatlivsskydd byggts upp. Först märks
då det grundläggande stadgandet i 2:1 TF att inskränkningar får göras
i allmänna handlingars offentlighet till förmån för privatlivets helgd.
Härtill anknyter sedan föreskrifter om personsekretess i en rad paragrafer
i sekretesslagen. Förekrifterna är enhetligt utformade och anger
att i allmänna register och andra handlingar intagna personuppgifter
inte får utlämnas utan den enskildes samtycke om det inte förhåller sig
så att trygghet kan anses vara för handen att uppgifterna ej kommer
att missbrukas till skada eller förklenande för den enskilde själv eller för
hans nära anhöriga. Trygghetsbedömningen skall vidare enligt föreskrifterna
göras med särskilt hänsynstagande till det ändamål för vilket
utlämnande åstundas och erforderliga förbehåll får göras som ger särskilda
garantier mot missbruk, t. ex. förbehåll om att den som får uppgifterna
utlämnade inte i sin tur får vidarebefordra dem till annan. Vid
remissbehandlingen av förslaget till föreskrifterna anfördes från en del
håll att föreskrifterna gav myndigheterna en betydande diskretionär
prövningsrätt som kunde vara svår att fullgöra. Departementschefen
framhöll emellertid (prop. 1937: 107 s. 36) att, om inte en diskretionär
prövning tilläts, man i de flesta fall, där behov av personsekretess gjorde
sig gällande, skulle nödgas införa en ovillkorlig sekretess till skydd för
enskildas berättigade intressen. Departementschefen förklarade vidare
att offentlighetsintresset fick anses behörigen tillgodosett genom besvärsmöjligheten.

Så som personsekretessregeln utformats blir den diskretionära prövningen
i betydande mån beroende av vad som bör förstås med skada
eller förklenande (kränkning). Dessa begrepp har emellertid inte någon
en gång för alla given innebörd. Kommentarerna i förarbeten och handböcker
till vad som bör förstås med missaktning i 5 kap. 1 § brottsbalken
bär vältaliga vittnesbörd om svårigheterna att på ett objektivt och all -

597

mängiltigt sätt bestämma vad som är vådligt för någons sociala anseende.
Än vanskligare är det att på ett oangripligt sätt bestämma vad som
bör anses vara till enskilds skada eller förfång i personligt hänseende
vid sidan av förklenande. Mången gång blir det vid tilllämpningen av
personsekretessförekrifterna fråga om att göra en helhetsbedömning
där, som Welamson uttryckt det, frågan om utlämnande blir beroende
av en avvägning av den styrka med vilken sekretess- respektive offentlighetsintresset
efter bedömande av samtliga faktorer i det konkreta fallet
framträder (Welamson, Läkarsekretessen s. 117). Inte desto mindre
anser jag att gällande personsekretessföreskrifter i princip är riktigt utformade.
De beaktar såväl de legitima informationsintressenas behov
som privatlivsskyddets och markerar att en vägning skall ske mellan
intressena när de står mot varandra. De klargör att det inte utan svåra
olägenheter går att dra någon absolut gräns till skydd för privatlivet när
det gäller användning och utlämnande av personuppgifter.

Privatlivets skydd gentemot privata personregister

Informationssystem av mer eller mindre omfattande slag har funnits
i alla tider inom såväl den offentliga som den privata sektorn och utgör
nödvändiga inslag i ett utvecklat samhälle. I ett sådant samhälle behövs
system som ger tillgång till de uppgifter som erfordras för att man inom
regeringen, förvaltningen och det enskilda näringslivet skall kunna
träffa verklighetsnära beslut i olika frågor. Bland informationssystemen
har personinformationssystemen alltid spelat en betydande roll såväl
för den offentliga förvaltningen inte minst såsom underlag för utkrävande
av medborgerliga skyldigheter (t. ex. skatteplikt, skolplikt,
värnplikt) som för enskilda företag som hjälpmedel för bedömning av
leverantörers, kunders och andras ekonomiska ställning och vederhäftighet.
Uppenbart är emellertid att ett personinformationssystem radikalt
förändrar karaktär då det inrättas för automatisk databehandling. Dess
kapacitet och effektivitet ökar så oerhört att det synes befogat att tala
snarare om artskillnad än gradskillnad. Informationssystem för automatisk
databehandling, enkannerligen personinformationssystem, har
vuxit fram mer eller mindre i tysthet under det senaste decenniet utan
någon annan form av offentlig kontroll än den som ägt rum över inrättandet
av ADB-system i den offentliga förvaltningen, t. ex. folkbokföringen.
Med hänsyn till de uppenbara risker för missbruk till skada
och förklenande av den enskilde som systemen skapar är det onekligen
hög tid att en inventering görs av dem och det noga övervägs vilka verkningar
för samhället och den enskilde som systemen kan få och vilka
åtgärder som kan vara påkallade från det allmännas sida till skydd för
allmänna och enskilda intressen. Det måste därför hälsas med stor tillfredsställelse
att OSK tagit upp frågan om de datorbaserade personinformationssystemen
till en samlad bedömning och inte inskränkt sig

598

t. ex. till att studera hur systemen på lämpligaste sätt skall inpassas I
offentlighets- och sekretesslagstiftningen. Av största värde måste också
anses vara att OSK inte begränsat sina undersökningar till de inom den
offentliga förvaltningen utvecklade personinformationssystemen utan utsträckt
dem också till de inom den privata sektom uppbyggda systemen.
Inte minst med hänsyn till det utbyte av information som naturligen
äger rum mellan myndigheternas personinformationssystem och de privata
personinformationssystemen ter det sig högst ändamålsenligt att
de allmänna och de privata systemen tas upp till samtidig undersökning.
Från allmän samordningssynpunkt torde på sikt det enda rationella
vara att såväl de allmänna som de privata systemen av mera utvecklad
karaktär utgår från samma basdata med personnumren som
central faktor. Ingen kan idag förutse vilken utveckling vi står inför
när det gäller användningen av elektroniska hjälpmedel för kommunikation
och information och hur dessa hjälpmedel kommer att påverka
den mänskliga miljön i vårt framtida samhälle. Så mycket angelägnare
är det att möjlighet ges till en intim uppföljning av utvecklingen och
att denna möjlighet öppnas utan vidare dröjsmål till förebyggande av
att utvecklingen tar en olycklig vändning. Jag är därför helt införstådd
med kommitténs förslag att alla personinformationssystem för ADB
skall ställas under statlig kontroll.

Vad gäller behovet av kontroll märks att, även om det är sörjt för ett
visst skydd för personuppgifter som finns i myndigheters register och
övriga handlingar, ingen motsvarighet finns när det gäller privata register
och handlingar, om man bortser från banksekretess och liknande
speciella arrangemang. Såväl insamlandet, användandet som utlämnandet
av personuppgifter är i princip oreglerat och okontrollerat inom den
privata sektorn. Anledningen härtill är inte att det hittills saknats privata
register med ingående uppgifter om enskildas personliga förhållanden.
Tidningarnas familjenotisavdelningar har sedan länge haft ansenliga
personregister och detsamma gäller kreditupplysningsbyråema.
Skälet till att något ingripande mot dessa verksamheter inte skett torde
vara att något egentligt behov därav inte gjort sig gällande. De har ansetts
fylla en legitim funktion och bedömts som skäligen harmlösa.

Situationen har emellertid radikalt förändrats genom att datorerna
dykt upp på scenen. Deras enorma kapacitet i fråga om informationsbehandling
väcker allvarliga farhågor beträffande privatlivsskyddet eller
personlighetsfriden som jag föredragit att kalla det. Anledningarna härtill
är flera. En är datorminnets förmåga att bevara och organisera praktiskt
taget hur många uppgifter som helst om en person. Detta förhållande
tillsammans med erfarenheten att oriktiga uppgifter lätt smyger
sig in och att datorns tillförlitlighet lätt övervärderas samt den omständigheten
att man måste räkna med att myndigheter och företag kommer
att mer och mer förlita sig på datorerna när det gäller personinforma -

599

tion aktualiserar krav på särskild kontroll. Behov av skydd för den enskilde
gör sig gällande såväl då det gäller insamlandet och registrerandet
av personuppgifter som i fråga om användningen och utlämnandet av
sådana uppgifter. Datorns förmåga att lagra en praktiskt taget obegränsad
mängd information om en person framkallar visioner om en
fortlöpande övervakning av medborgarna med datorernas hjälp. Sådana
visioner och andra mera på rädsla för det okända och obegripliga grundade
farhågor har skapat en viss psykos både i vårt land och andra
länder mot datorerna. Även den upplysta allmänna opinionen kräver
emellertid nu ingripande från det allmännas sida med lagstiftning till
skydd för den enskilde mot missbruk av personinformationssystem medelst
datorer till skada eller förklenande av den enskilde. Någon tvekan
behöver inte råda om att åtgärder behövs för att bringa de datorbetjänade
personinformationssystemen under effektiv och meningsfull kontroll
och att det ligger fara i dröjsmål.

Kriminalisering

Den klassiska och mest elementära formen av kontroll över medborgarna
utgör kriminaliseringen av ej önskvärt handlande. Sålunda föreskrivs
t. ex. till skydd för hemfriden i 4 kap. 6 § brottsbalken att den
som olovligen intränger eller kvarstannar där annan har sin bostad, kan
dömas till böter för hemfridsbrott. På samma sätt skulle till skydd för
personlighetsfriden kunna stadgas att den som olovligen registrerar och
förmedlar uppgifter om enskilds personliga förhållanden och gör det
på ett sätt som länder till skada eller förklenande för den enskilde, kan
dömas till böter för personlighetsfridsbrott. OSK har emellertid inte
föreslagit någon sådan kriminalisering. Enligt min mening bör emellertid,
innan slutlig ståndpunkt tas till kommitténs förslag, övervägas om
inte en central kriminalisering i brottsbalken behövs för att skapa den
rätta stadgan åt samhällskontrollen över personinformationssystemen.

Administrativt tillståndstvång

Vare sig ett särskilt personlighetsfridsbrott införs eller ej, fordras
emellertid en mera direkt kontroll över den datorbetjänade personinformationsverksamheten
i samhället. Det administrativa tillståndstvånget
utgör då den mest näraliggande och naturliga lösningen av kontrollproblemet.
Jag tillstyrker tveklöst kommitténs förslag om en sådan lösning.
Med hänsyn till den ingripande typ av kontroll det måste gälla kan det
inte komma i fråga att reglera tillståndstvånget på annat sätt än genom
lag. Jag tillstyrker alltså tillkomsten av en datalag.

Den springande punkten blir, vare sig det gäller att utforma en personsekretessregel
i sekretesslagen, en regel om personlighetsfridsbrott
i brottsbalken eller en regel om tillståndsgivning i en datalag, hur de
rättsliga rekvisit skall konstrueras, efter vilka bedömningen och prov -

600

ningen skall göras. Erfarenheten från sekretesslagstiftningen lär att
gränsen mellan tillåtligt och otillåtligt inte går att ange med någon högre
grad av precision. Utrymme måste medges för en tämligen diskretionär
prövning. OSK har valt att ange riktlinjerna för tillståndsprövningen
dels i form av en allmän regel i 3 § förslaget till datalag och dels i form
av bemyndigande i 6 § till tillståndsmyndigheten att uppställa villkor.
Man kan säga att det som står i 3 § utgör en motsvarighet till själva
personsekretessregeln i en personsekretessparagraf i sekretesslagen medan
det som avhandlas i 6 § motsvarar det som i en personsekretessparagraf
brukar tillfogas om att vid utlämnande erforderliga förbehåll bör
göras i syfte att åstadkomma den trygghet mot missbruk till skada eller
förklenande av den enskilde som skall föreligga för att utlämnande
skall kunna medges.

Offentlighetskommittén föreslog på sin tid (SOU 1966: 60) att personsekretessregeln
skulle ha det innehållet att allmän handling, som innehåller
uppgift om någons personliga förhållanden, skulle hållas hemlig
om utlämnande kunde antas leda till att den enskilde eller någon honom
närstående skulle förklenas eller lida annat men. OSK:s förslag erinrar
såtillvida om gällande personsekretessregel med dess omvända bevisbörda
som kommitténs tillståndsrekvisit utgår från en presumtion om
att behov föreligger av skydd för privatlivet. Enligt 3 § förslaget till
datalag krävs sålunda för att tillstånd skall kunna meddelas att föra
personregister att anledning saknas att anta att otillbörligt intrång i
registrerads personliga integritet skall uppkomma genom verksamheten
bedriven under iakttagande av de villkor som uppställts enligt 6 §. Jag
finner denna utgångspunkt riktig. Däremot ifrågasätter jag om bedömningsrekvisiten
i övrigt fått den lyckligaste utformningen. Jag har
redan förklarat mig ogilla införandet av ordet integritet i lagtexten och
hävdat att ordet privatliv är att föredra som beteckning på skyddsobjektet.
Anses ordet privatliv inte förmedla en tillräckligt god uppfattning
om detta, kan eventuellt också ordet personlighet användas och skyddsobjektet
betecknas som »enskilds personlighet och privatliv».

Också ordet intrång kan diskuteras och frågan är om inte regleringen
skulle vinna i tydlighet om ordet utbyttes mot »skada eller förklenande».
Det är i detta samband som skyddets relativitet framträder särskilt
klart. Lagtexten måste vara så utformad att det framgår att den enskilde
inte kan garanteras skydd mot varje skada och förklenande som personregistret
kan vålla honom. Till viss grad måste medborgarna vara
skyldiga tåla vad de subjektivt sett upplever som kränkningar. Kommittén
har velat fånga in detta förhållande genom ordet otillbörligt
medan gällande personsekretessregler gör motsvarande sovring med
hjälp av ordet missbruk. Gränsdragningen förutsätts alltså ske på grundval
av en prövning av vad som kan anses tillbörligt respektive otillbörligt.
Uppläggningen framstår som rimlig när det gäller allmänna per -

601

sonregister. Där synes det naturligt att tala om tillbörligt innehåll. Däremot
förefaller den mindre adekvat när det gäller privata personregister.
Utgångspunkt blir ju här den allmänna närings- och handlingsfrihet som
tillkommer medborgarna och det blir snarast fråga om en toleransprövning.
Jag ifrågasätter därför om lagtexten inte i stället bör utformas
så att otillbörligt ersätts med »ej bör godtas» eller en formulering väljs
som utgår från ordet missbruk.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja föreslå att 3 § ges det innehållet
att tillstånd skall meddelas om, med hänsyn till föreskrifter meddelade
enligt 6 § och omständigheterna i övrigt, anledning saknas att antaga
att personregistret kommer att missbrukas till skada eller förklenande
för de registrerade eller dem närstående. Jag hänvisar här också till
vad jag förut anfört om angelägenheten av samordning mellan personsekretessföreskrifternas
rekvisit och datalagens.

Rättslig kontroll över datainspektionen

Vare sig den ena eller den andra av de diskuterade lösningarna väljs
blir det emellertid i många fall fråga om att göra en gränsdragning som
förutsätter avvägningar mellan allmänna och enskilda intressen och
mellan motstående enskilda intressen. Det går inte att med någon högre
grad av precision i lagtexten ange var gränsen för privatliVsskyddet skall
gå. Man kommer därför att vid tillämpningen ställas inför betydelsefulla
rättsliga avgöranden. De gränsdragningar som görs i tillståndsärendena
kommer att bli rättsskapande. Härtill kommer att datainspektionen när
det gäller myndigheters register också måste beakta, tolka och tillämpa
sekretess- och offentlighetsreglema. Mot denna bakgrund framstår det
som ytterst angeläget att möjlighet finns att vinna domstolsprövning av
ställningstagandena i tillståndsärendena och ärendena om förelägganden
och föreskrifter. Kommitténs förslag att besvär över datainspektionens
beslut skall föras hos Konungen bör därför inte godtas. Besluten bör i
stället i likhet med beslut i ärenden om utlämnande av allmän handling
kunna överklagas hos regeringsrätten.

Mången gång upplevs det som en brist att det inte finns något allmänt
ombud eller annat organ som i personlighetsskyddets intresse kan överklaga
ett beslut om utlämnande av allmän handling. Det skulle framstå
som en än större brist om intet allmänt organ fanns med kompetens
att överklaga tillståndsmyndighetens beslut om tillstånd eller motsvarande.
Kommittén har här föreslagit att justitiekanslem eller någon av
riksdagens ombudsmän skall ha talerätt. I och för sig skulle man kunna
tänka sig att ett särskilt organ inrättades med uppgift att vaka över
personlighetsfriden och ur denna synvinkel öva kontroll över datainspektionen.
Detta organ — en dataombudsman e. d. — borde då naturligtvis
också svara för uppgiften att föra privatlivets talan genom besvär
över datainspektionens beslut. Att inrätta ett sådant organ skulle emel -

602

lertid te sig som en överorganisation. Det får anses ligga väl i linje med
justitiekanslerns uppgifter som tryckfrihetsåklagare m. m. att också uppträda
som allmänt ombud i datalagens tillståndsärenden och där tillvarata
privatlivsintressena. Däremot kan beträffande förslaget att någon
av riksdagens ombudsmän skall få föra en motsvarande talan invändas
att den principen genom tiderna strängt iakttagits att JO ej skall ha
några befogenheter inom de ordinära hierarkierna utom vad gäller åtalsbefogenheter
utan skall stå utanför all ordinär handläggning och utgöra
ett organ för extraordinär kontroll. JO bör alltså naturligtvis öva tillsyn
över datainspektionens verksamhet på samma sätt som över all annan
offentlig verksamhet som bedrivs av myndighet och ingripa mot vad JO
bedömer utgöra oriktigt handlande från datainspektionens sida. Det
måste för övrigt bli en mycket viktig uppgift för JO att följa rättsutvecklingen
på området och tillämpningen av datalagen hos datainspektionen.
Finner JO att datainspektionen beviljat tillstånd till ett personregister
på alltför lösa grunder eller eljest på sätt som kan äventyra enskildas
privatliv, bör JO kunna på vanligt sätt ingripa däremot med
kritik och i allvarliga fall genom åtal eller framställning om disciplinär
bestraffning av de ansvariga beslutsfattarna. Däremot synes det inte
förenligt med JO:s uppgifter sådana de hittills uppfattats att JO skulle
kunna föra besvärstalan mot ett av datainspektionen meddelat tillståndseller
förhandsbeslut. Jag, som i denna fråga samrått med de övriga
justitieombudsmännen — Ulf Lundvik och Gunnar Thyresson — avstyrker
därför kommitténs förslag om talerätt för JO.

Tillståndstvångets omfattning

Ett tillståndstvång utgör ofta en upptrappning av ett tidigare gällande
anmälningstvång och det är inte ovanligt att man strukturerar en tillståndsordning
så att man nöjer sig med anmälningstvång för vissa mera
harmlösa varianter av det slag av verksamhet som man vill lägga under
kontroll och begränsar tillståndstvånget till de mera kvalificerade typerna
av verksamheten. Kommitténs förslag kan sägas utgå från grundtanken
att anmälningstvång bör gälla för envar som vill bedriva ett personinformationssystem
med ADB. När det står klart att begränsningar
måste gälla i vissa avseenden vid utövningen av en anmälningspliktig
verksamhet bör anmälningstvånget lämpligen utvecklas till ett tillståndstvång,
som innebär att verksamheten inte får sättas igång, om inte vissa
villkor är uppfyllda och utövaren förpliktar sig att iaktta vissa inskränkningar
samt formligt tillstånd meddelats av kontrollinstansen som klartecken.
Vad som framkommit vid kommitténs utredning om de för ADB
inrättade personinformationssystemen och deras användningsmöjligheter
ger klart vid handen att man inte för kontrollen kan nöja sig med ett
anmälningstvång utan att ett tillståndstvång bör införas. Ställning måste
då tas till om tillståndstvånget skall gälla generellt eller om det för vissa

603

typer av personinformationssystem bör kunna vara tillräckligt med anmälningstvång.
Avgörande härför bör enligt min mening vara om det
går att med tillräcklig precision ange vilka typer av system som skall
vara undantagna från tillståndstvång. Av kommitténs förslag till författningstext
i 5 § datalagen att döma låter det sig knappast göra att dra
en otvetydig gräns mellan tillståndskrävande och ej tillståndskrävande
system. Det betyder att en anmälan av ett system, som registerföraren
anser falla inom den tillståndsfria sektorn, hos kontrollinstansen måste
bli föremål för viss prövning till utrönande av att alla förutsättningar
är uppfyllda för tillståndsfrihet och att betryggande garantier finns för
att systemet inte kommer att brukas på annat sätt än som uppgetts.
Under sådana förhållanden torde det från administrativ synpunkt vara
mest ändamålsenligt att ha en enda och enhetlig ordning för den registreringsprövning
som skall göras och låta formligt tillståndstvång gälla
över hela fältet. Den gränsdragning som framträder i 5 § datalagen kan
då i stället beaktas inom ramen för tillståndsprövningen och komma till
uttryck i föreskrifter om de grunder efter vilka prövningen skall ske.
För de enskilda innebär en sådan ordning inte någon nackdel i förhållande
till den föreslagna utan snarare en fördel med hänsyn till att den
som vill driva ett personinformationssystem inte behöver fundera över
om det bara kräver anmälan eller fordrar tillstånd och inte behöver
välja mellan olika blanketter osv.

Ett särskilt spörsmål är om allmänna register skall vara underkastade
inte bara anmälningstvång utan också tillståndstvång. Det kan synas
oegentligt att uppställa krav på särskilt tillstånd av en administrativ
kontrollinstans för personinformationssystem som beslutats av riksdag
och regering eller av regeringen. En tillåtlighetsprövning har ju då redan
ägt rum och det skulle kunna te sig som en obehövlig och olämplig
dubbelprövning om systemet skulle vara beroende av en prövning också
hos kontrollinstansen. Obestridliga fördelar torde emellertid ligga i att
en enhetlig prövningsform gäller för alla personinformationssystem. Till
förebyggande av kompetenskonflikter och tveksamheter rörande kontrollinstansens
uppgift när det gäller att meddela tillstånd till personinformationssystem
som beslutats av statsmakterna torde emellertid en
särskild föreskrift erfordras som anger att, om och i den mån riksdagen
och regeringen eller regeringen ensam fattat beslut om ett personinformationssystem,
kontrollinstansen skall lämna tillstånd till personregistret
i fråga. Kontrollinstansens uppgifter blir därmed i sådana fall begränsade
till att meddela erforderliga tillämpningsföreskrifter.

604

Bilaga 1

Arbetsordning för riksdagens ombudsmannaexpedition antagen av riksdagens
ombudsmän den 9 juni 1972

1 §

Ombudsmännens tillsynsområden omfattar
1)

allmänna domstolar, hyresnämnder, domstolsväsendets organisationsnämnd,
allmänna åklagare, polisväsendet, offentlig rättshjälp,
överförmyndare,
försvarsväsendet, vapenfri tjänst,
statens hyresråd.

kriminalvård, samhällsfarlig asocialitet,

social omvårdnad, såsom vård av barn och ungdom, socialhjälp
och åldringsvård, nykterhetsvård, sjukvårdsväsendet, omsorger om
psykiskt utvecklingsstörda, rättsmedicinska undersökningsväsendet,
rättspsykiatriska undersökningsväsendet, allmän försäkring,
yrkesskadeförsäkring, arbetarskydd, arbetstid, övriga till socialdepartementet
hörande ärenden utom ärenden rörande allmän
hälsovård eller bostadstillägg åt barnfamiljer,
skolväsendet, högre utbildning, forskning, övriga till utbildningsdepartementet
hörande ärenden utom ärenden rörande svenska
kyrkan,

arbetsmarknaden, arbetslöshetsförsäkring,
tryckfrihet, allmänna handlingars offentlighet.

till justitiedepartementet hörande ärenden utom sådana ärenden
som nämnts under 1) och 2),

utrikesförvaltningen, internationellt utvecklingsarbete,
allmän hälsovård, bostadstillägg åt barnfamiljer,
kommunikationsväsendet och övriga till kommunikationsdepartementet
hörande ärenden,

skatteväsendet, folkbokföringen, övriga till finansdepartementet
hörande ärenden,
svenska kyrkan,

veterinärväsendet, livsmedelskontroll, tillämpning av jordförvärvslagen,
naturvård, miljövård, övriga till jordbruksdepartementet
hörande ärenden,

konsumentvaruforskning, konsumentupplysning, konsumentskydd,
patent, pris- och konkurrensförhållanden inom näringslivet, övriga
till handelsdepartementet hörande ärenden,
förvärv och förlust av svenskt medborgarskap, utlänningar, övriga
till inrikesdepartementet hörande ärenden utom ärenden rörande
arbetsmarknaden, arbetslöshetsförsäkring, vapenfri tjänst
eller hyresreglering,

605

planläggning av bebyggelse, byggnadsväsendet, lantmäteriväsendet,
länsstyrelserna, kronofogdemyndigheterna, kommunerna,
landstingskommunerna, övriga till civildepartementet hörande
ärenden,

till industridepartementet hörande ärenden,
riksdagsförvaltningen, riksdagens verk,

arbets- och anställningsvillkor för arbetstagare i allmän tjänst
utom i vad avser rent militära förhållanden,
övriga frågor som ej hör under 1) eller 2).

2 §

Ärende, som berör mer än ett tillsynsområde, handläggs, om ej annat
överenskoms, av den justitieombudsman till vars tillsynsområde
ärendet huvudsakligen hör. Har ärenden, som tillhör olika tillsynsområden,
nära samband med varandra, överenskommer vederbörande justitieombudsmän
om vem som skall handlägga ärendena.

Ärende, som upptagits vid inspektion, handläggs, om ej annat överenskoms,
av den justitieombudsman som förrättat eller beordrat inspektionen.

När ärende, som hör till visst tillsynsområde, på grund av jäv eller
av annan anledning ej kan handläggas av den justitieombudsman som
förestår tillsynsområdet och ställföreträdare ej lämpligen kan inträda,
övertages ärendet av annan justitieombudsman.

3 §

Tillsynsområdena fördelas mellan ombudsmännen sålunda att för
1) svarar justitieombudsmannen Gunnar Thyresson, för 2) justitieombudsmannen
Bertil Wennergren och för 3) justitieombudsmannen Ulf
Lundvik.

4 §

Om ställföreträdares tjänstgöring beslutar vederbörande justitieombudsman
efter erforderligt samråd med övriga justitieombudsmän.

5 §

Inom riksdagens ombudsmannaexpedition finns fem byråer, nämligen
administrativa byrån, domstolsbyrån, första och andra förvaltningsbyrån
samt försvarsbyrån.

6 §

Till riksdagens ombudsmannaexpedition ankommande postförsändelser,
telegram och övriga försändelser öppnas och till expeditionen ställda
värdeförsändelser utkvitteras av kanslichefen eller av annan på
kanslichefens uppdrag.

Vid postöppningen fördelas de nya ärendena på tillsynsområden, sakområden
samt byråer och motsvarande varefter de överlämnas till registratorn
för registrering.

7 §

På registratorsexpeditionen förs
1)

över inkommande handlingar i nya ärenden diarium med diarieblad
och register enligt fastställda formulär,

606

över övriga inkommande handlingar förteckning (inkommande

postbok),

över avgjorda ärenden expeditionslistor för envar ombudsman,

över ärenden av principiellt eller eljest allmänt intresse sakregister.

Genom materialförvaltarens försorg förs över utgående försändelser
förteckning (utgående postbok).

8 §

Vid diarieföring iakttas
att, om bilaga som anges följa inkommen handling saknas, handlingen
förses med anteckning härom,

att, om inkommande ärende har gemenskap med annat ärende, anteckning
härom görs på diariebladen för båda ärendena samt på båda ärendenas
aktomslag, varjämte det äldre ärendets akt fogas till det nya ärendets
akt, om det äldre ärendet är avgjort.

9 §

Kanslichefen verkställer på ombudsmännens uppdrag särskilda utredningar
och biträder dem med beredning av offentligrättsliga ärenden
av principiellt betydelsefull natur.

Kanslichefen är dessutom personalchef samt har som sådan också ansvaret
för expeditionens lokaler, inventarier m. m.

10 §

Chefen för administrativa byrån åligger
att bereda och för kanslichefen eller ombudsmännen föredraga personalärenden
och övriga administrativa ärenden,

att föra särskilt protokoll i administrativa ärenden, expeditionens tjänstematrikel,
ärendestatistik samt liggare över ärenden som föranlett åtal
eller disciplinär bestraffning,
att svara för redigering av ämbetsberättelsen.

Byråassistenten biträder chefen för byrån.

11 §

Övriga byråchefer åligger, var för sin byrå,
att antingen själv bereda och föredraga eller till annan tjänsteman överlåta
att bereda och föredraga de ärenden, som fördelas på hans byrå,
att vaka över att ärendena på hans byrå företas till behandling utan
onödig tidsutdräkt.

12 §

Expedition, som rör infordrande av upplysning, utredning eller yttrande
i anhängigt ärende, undertecknas av ombudsman eller, enligt
uppdrag, av kanslichefen eller byråchef. Expedition, som endast avser
att bereda klagande tillfälle att yttra sig över utredningsmaterial, undertecknas
av föredraganden.

607

13 §

Av ombudsmans beslut skrivs originalexemplar ut dels för registraturet,
dels för klaganden och dels, i förekommande fall, för myndighet
eller tjänsteman till vilken beslutet särskilt riktar sig. Härjämte tages
det antal avskrifter som erfordras. Föredraganden upprättar koncept
till beslutet och anger på detta antalet utskrifter och avskrifter och till
vilka de skall gå. Om beslutet bör antecknas i sakregistret, anmäler han
detta till registratorn.

14 §

Akt i avgjort ärende skall innehålla avskrift av beslutsexpedition.

15 §

Utgående beslutsexpedition skrivs under
i ärende, som avgjorts av ombudsmännen gemensamt, av ombudsmännen
eller den av dem som de utsett därtill och kanslichefen eller av
kanslichefen enligt ombudsmännens beslut,

i ärende, som avgjorts av ombudsman, av ombudsmannen, av denne
och föredraganden eller av föredraganden eller annan på ombudsmannens
uppdrag,

i administrativt ärende, som avgjorts av tjänsteman på expeditionen, av
denne.

16 §

Beslut i personalärenden och övriga administrativa ärenden fattas av
ombudsmännen gemensamt eller

av kanslichefen, efter erforderligt samråd, i fråga om semester eller annan
ledighet, vikariatsförordnanden i anslutning härtill, antagande av
extra personal, arvodes- och liknande ersättningsfrågor, lokal-, material-,
inventarie-, bok- och tidskriftsfrågor.

17 §

Registratorsexpeditionen åligger att
svara för diarieföringen,

sedan inkomna handlingar hållits tillgängliga för nyhetsorganen, överlämna
dem till vederbörande befattningshavare,
utfärda diariebevis,

tillhandagå myndigheter, nyhetsorgan, allmänheten och expeditionens
befattningshavare med de upplysningar som utan särskild efterforskning
kan lämnas med ledning av registratur, diarier, protokoll, akter
och övriga på expeditionen tillgängliga handlingar,
på föredragandes uppdrag rekvirera handlingar från myndigheter,
ombesörja expedieringen av utfärdade beslut,
upprätta expeditionslistor.

18 §

En av assistenterna
leder och fördelar arbetet på registratorsexpeditionen, svarar själv för
beslutsexpedieringen, arkiveringen och övriga åtgärder i anslutning till
ärendenas avslutande samt

lämnar kanslichefen det biträde som påkallas av honom.

19 §

Materialförvaltaren åligger
att förteckna och förhandsgranska arrestantkort,

608

att ansvara för arkivet och för bindningen av registratur, diarium, tidskrifter
m. m.,

att ansvara för vården av skrivmateriel, blanketter, kuvert m. m., öva
kontroll över förbrukningen och i god tid till kanslichefen anmäla behov
av komplettering,

att föra förteckning över innehavare av nycklar till expeditionens lokaler,

att vaka över städning och rengöring av expeditionens lokaler, tvätt av
mattor, gardiner och handdukar samt tillse att uppkommande reparations-
och underhållsbehov i fråga om lokaler och inventarier blir åtgärdade.

20 §

Expeditionsvakt åligger efter materialförvaltarens bestämmande
att avhämta och avlämna expeditionens post och handlingar,
att biträda vid expedieringen av försändelser,

att biträda med stencilering, fotokopiering, arkivering och framtagning
ur arkivet,

att befordra interna försändelser mellan expeditionens befattningshavare,

att i övrigt utföra de sysslor som anvisas honom.

21 §

Justitieombudsmännen har mottagningstid för allmänheten tisdagar
mellan klockan 10 och klockan 12. Registratorsexpeditionen hålls öppen
för allmänheten måndag—fredag mellan klockan 9 och klockan 16, om
annat ej bestäms i särskilt fall.

609

Bilaga 2

Redogörelse för justitieombudsmännens och deras ställföreträdares
tjänstgöring samt för personalorganisationen

Justitieombudsmännens semestrar m. m.

Justitieombudsmannen Lundvik
6—7 april, 26 juni—21 juli, 21—25 augusti, 6—10 november.
Justitieombudsmannen Thyresson

14—18 februari, 4—12 april, 24 april—10 maj (sjukledighet), 14—30
augusti, 18—22 september, 5—6 oktober, 2—3 november.
Justitieombudsmannen Wennergren
12—19 maj, 17 juli—11 augusti.

Ställföreträdande justitieombudsmännens tjänstgöring

Ställföreträdande justitieombudsmannen Wennergren 13 januari (dubblering),
17 januari—25 februari (dubblering), 6—15 mars (dubblering).
Ställföreträdande justitieombudsmannen Wigelius 14—18 februari, 19—
25 februari (dubblering), 27—30 mars (dubblering), 31 mars—12 april,
24 april—10 maj, 11 maj—16 juni (dubblering), 17—21 juli, 22 juli—
11 augusti (dubblering), 12—30 augusti, 31 augusti—15 september
(dubblering), 16—24 september, 25 september—4 oktober (dubblering),
5—6 oktober, 7—22 oktober (dubblering), 28 oktober—1 november
(dubblering), 2—3 november, 4 november—31 december (dubblering).
Ställföreträdande justitieombudsmannen Sverne 6—7 april, 12—19 maj,
20—26 maj (dubblering), 26 juni—11 augusti, 21—25 augusti, 9 oktober—3
november (dubblering), 4—10 november, 27 november—1 december
(dubblering), 20—22 december (dubblering).

Riksdagens ombudsmäns kansli

Kanslichefen Karl-Erik Uhlin

Byråchefen Sven Sjöberg (administrativa byrån)

Byråchefen Lars Persson (domstolsbyrån; t. o. m. 29 februari)
Byråchefen Lars Levin (domstolsbyrån; fr. o. m. 1 mars)

Byråchefen Karl-Åke Lundin (försvarsbyrån)

Byråchefen Hans Bolinder (andra förvaltningsbyrån; t. o. m. 30 april)
Byråchefen Ulf Hagström (andra förvaltningsbyrån; fr. o. m. 1 april)
Byråchefen Carl Carlsson Norström (första förvaltningsbyrån)
Avdelningsdirektören Per-Gunnar Hesslén (byggnadsärenden m. m.;

fr. o. m. 1 augusti)

Avdelningsdirektören Stig von Bahr (skatteärenden; t. o. m. 12 februari)
Avdelningsdirektören Erik Tersmeden (militära mål m. m.; t. o. m. 30
september)

Byrådirektören Dan Fernqvist (militära mål m. m.; fr. o. m. 1 oktober)
Byrådirektören Charlotte Meyer (utbildningsärenden m. m.; fr. o. m.
15 juni)

Byrådirektören Tore Samuelsson (till förfogande för utredningar).

20 Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

610

Såsom föredragande med heltidstjänstgöring har vidare under 1972
tjänstgjort:

Byråchefen Gunnar MacDowall (t. o. m. 30 juni), hovrättsassessorn Gunnel
Norell (t. o. m. 31 januari), länsassessom Christina Ahlner, kammarrättsfiskalen
Johan Hirschfeldt (fr. o. m. 1 mars), avdelningsdirektören
Torsten Johansson (fr. o. m. 1 oktober), kammaråklagaren Hans Lindberg
(fr. o. m. 1 februari), hovrättsassessorn Lars Levin (1 januari—29
februari; byråchef fr. o. m. 1 mars, se ovan), hovrättsassessorn Sten
Englund (fr. o. m. 1 juli), hovrättsfiskalen Nils-Olof Berggren, hovrättsfiskalen
Tor Olsson (t. o. m. 30 juni), kammaråklagaren Göran Salmonson
(fr. o. m. 15 november), hovrättsassessorn Ulla Ljunggren-Thedéen
(t. o. m. 6 augusti), hovrättsassessorn Hans Björkegren, byrådirektören
Bengt Carlsson och hovrättsfiskalen Sven Norberg. Som föredragande
med deltidstjänstgöring har tjänstgjort f. överdirektören Erik Björkqvist.

611

Bilaga 3

med synpunkter på verksamheten hos riksdagens ombudsmän

(fogad vid stf JO Petréus avskedsansökan den 17 januari 1972)

Enligt § 96 regeringsformen (RF) har riksdagens ombudsmän till
uppgift att ha tillsyn över lagars och författningars efterlevnad i vad
de skall tillämpas av dem som är underkastade fullständigt ämbetsansvar.
I praktiken har JO:s uppgifter i dagens läge utvecklat sig så att
de kan sägas vara av i huvudsak två slag, nämligen dels att utgöra ett
värn för den enskilde mot rättskränkningar, dels att vägleda myndigheter
av skiftande art i deras förvaltande och rättstillämpande arbete.

Ombudsmännen har för att fylla sin grundlagsenliga uppgift utrustats
med åtalsbefogenhet (§ 96 RF) och institutionen är i princip konstruerad
såsom ett åklagarämbete. De undersökningar, som företages
i anledning av inkomna klagomål eller i JO:s initiativärenden, syftar
formellt till att klarlägga huruvida grund föreligger för åtal för tjänstefel
gentemot någon som är underkastad ämbetsansvar. Successivt har
JO:s åklagarfunktion i den mening att åtal verkligen väckes upphört
att utövas.

I en bifogad tabell har jag försökt ge en bild av utvecklingen. Jag
har utvalt de jämna tiotalsåren under detta sekel, börjande med 1900,
och sammanställt upplysningar om ärendeantalets växt — både inkomna
och avgjorda ärenden med bortrensande av ärenden berörande den
interna organisationen o. d. — åtalsfrekvensen och antalet framställningar
till riksdag och Kungl. Maj:t.

Av ett studium av tabellen framgår att vid seklets början åtal väcktes
i bortåt 5 å 10 % av ärendena. Även 1920, 1930 och 1940 var fråga
om åtal i 2 å 3 % av de avgjorda ärendena. 1950 och 1960 rörde man
sig ännu kring 1 %-strecket. Ett decennium senare har som nämnts
åtalen så gott som helt upphört.

I och med att åtalsverksamheten i praktiken upphört, försvinner
också möjligheten för en enskild målsägande att i ett mål om ansvar
för tjänstefel föra talan om enskilt anspråk (skadestånd). Likaså upphör
den garanti för den tjänsteman, mot vilken kritik riktats, som ligger
i att få saken domstolsprövad.

Orsakerna till att JO-ämbetet på detta vis i fråga om sitt funktionssätt
efterhand ändrat karaktär är flera. Man torde kunna bortse från
den förklaringen att, med den ansvällning av den offentliga verksamheten
som skett, det totala antalet tjänstefel som begås skulle ha radikalt
minskats.

Primärt är givetvis att beakta att den stränghet, som tidigare visats
vid ämbetsansvarets utkrävande, successivt lindrats i rättstillämpningen.
Vad särskilt gäller tillämpningen av reglerna om tjänstefel hos JO
kan tilläggas att JO ej sällan för sin del anser ett tjänstefel vara begånget
men anser detta ej vara av beskaffenhet att böra medföra ansvar
för vederbörande, ett synsätt som också domstolarna tillägnat sig
i betydande omfattning. I årets ämbetsberättelse göres i 611 ärenden
(av totalt 3 236 avgjorda) erinran eller anföres annan kritik. Av äm -

612

betsberättelsen framgår dock icke i hur många av dessa fall JO funnit
klart tjänstefel föreligga. Ofta är skrivningen i JO:s beslut oklar
på denna punkt. Enligt tidigare praxis hade säkerligen åtal väckts i
åtskilliga av de fall, där nu bedömningen blivit mildare.

Den allmänna tendensen i lagstiftningen mot en avkriminalisering
i olika avseenden spelar säkerligen också sin roll. Utvecklingen går
bort från bestraffning som korrektionsmedel också då det gäller felande
tjänstemän.

En viktig förklaring till att åtalen nära nog helt upphört torde vidare
vara att söka i följande förhållande. Visserligen begås då och då
fel men ofta är den egentliga orsaken härtill att söka mindre i ond
vilja hos den felande än i de allmänna svårigheter av olika slag varunder
han och hans myndighet arbetar. Man vinner då föga med ett
åtal. Det låter sig knappast göra att den vägen uppnå en förbättring.

En medverkande orsak kan den ökande arbetsbelastningen på ombudsmännen
indirekt vara. Ett ärende som drives fram till åtal tar,
även om JO icke själv för talan i målet, uppenbarligen långt mera tid
i anspråk än ett ärende som kan avslutas med att JO låter bero vid
en erinran eller liknande. Trycket att hålla balansen nere kan sålunda
omedvetet verka i riktning mot att hellre allenast anmärka än åtala.

I sammanhanget kan också beaktas den konsekvensen av rådande
praxis att de föredragande, som har att förbereda JO-ärendena — i’
vetskap om att åtal aldrig äger rum — inriktar sig på att, även om
något fel skulle ha begåtts, finna ut lämplig anledning till att åtal icke
skall anställas. Verksamheten kommer därigenom indirekt att ställas
in på att finna ursäkter för de felgrepp som eventuellt kan påvisas.

Genom att åtalen i stort sett upphört brytes sambandet mellan den
dömande verksamheten och ombudsmännens verksamhet. Man måste
hålla i minnet att en konsekvens av att JO-institutionen är konstruerad
som en åklagarinstitution är att JO formellt sett är en partsrepresentant
och hans uttalanden partsuttalanden. Domstolarna har det avgörande
ordet och skall i sista hand pröva riktigheten av de ståndpunkter
JO intagit. Genom att JO ej väcker åtal, där han finner ett
tjänstefel, undandrager JO samtidigt saken domstolarnas slutgiltiga
prövning.

I själva verket försiggår i dag JO:s såväl rättsvärnande som allmänt
vägledande verksamhet genom uttalanden, som göres i JO:s beslut. Den
utveckling, som här skildrats och som till dels försiggått vid sidan av
grundlagen, har lett till att de uttalanden JO gör i verkligheten icke är
underkastade någon granskning. Konstitutionsutskottet, som formellt
genomgår JO-berättelsen, har icke praktisk möjlighet att fungera som
en reell överinstans. JO blir därmed i verkligheten en självständig tolkningsinstans.
Ombudsmannens faktiska ansvar för gjorda uttalanden
blir därmed än större.

Det måste i detta sammanhang observeras, att JO är en enmansinstitution.
Bedömningar, motsvarande dem som göres i JO-uttalandena,
ankommer i ett mål, som i sista hand prövas av högsta domstolen
eller regeringsrätten, på 4—5 personer ägande samma höga kvalifikationer
som en ombudsman förutsättes besitta. En ombudsmans
uttalande är uttryck för en enda individs ofta ganska personliga värdering,
medan motsvarande fråga skulle, om den prövats i högsta domstolen
eller regeringsrätten, besvarats efter en sammanvägning av ett
flertal personers uppskattningar. Det anmärkta förhållandet ger själv -

613

fallet anledning till betydande varsamhet från JO:s sida, dess mer om
JO förutsätter att vad han yttrat i ett tolkningsspörsmål skall efterkommas
av de tjänstemän som har att verka på rättsområdet i fråga.

Ytterligare en skillnad är att beakta. I ett mål vid domstol är ett
visst spörsmål, bestämt genom talan i saken, uppe till bedömning. Då
det gäller ett JO-ärende, har den beslutande ombudsmannen ofta att
bedöma ett omfattande händelseförlopp, där han har stor frihet att
själv plocka ut de punkter han funnit särskilt värda JO:s beaktande.
Icke minst vid detta urval spelar den beslutande ombudsmannens personliga
värderingar en icke oväsentlig roll. Olika personer i JO-ställning
kan bedöma samma ärende på ganska skiftande sätt. Vad en ombudsman
anser viktigt tycker en annan är en likgiltig fråga och tvärtom.

De förhållanden som nu redovisats kan föranleda åtskilliga reflektioner,
vilka i sin tur skulle kunna mynna ut i reformförslag. Några
personligt färgade synpunkter skall här anföras.

Enligt min mening är det viktigt att ombudsmännens verksamhet
åter på ett eller annat sätt knyter an till det reguljära dömandet. I
första hand kan övervägas, om icke åtal — vilket enligt nuvarande
rättsordning är den naturliga formen för domstolsprövning i dessa
sammanhang — borde väckas i större omfattning än som för närvarande
sker. Hela tjänstefelsbegreppet, sådant det traditionellt uppfattats
i Sverige, håller på att urholkas. Alternativt kan tänkas att nya
former för domstolsprövning tillskapas. Det synes rimligt att den, som
JO kritiserat men som icke accepterar JO:s lagtolkning eller bevisvärdering,
skulle kunna få JO:s ståndpunkt prövad av domstol. Enklast
kunde detta ske genom att JO åtalar den han anser ha felat; (se härom
första lagutskottets utlåtande 1961:44). En annan möjlighet vore att
en med ett mot honom riktat JO-uttalande missnöjd tjänsteman skulle
äga påkalla domstols prövning av uttalandets riktighet genom någon
form av fastställelsetalan.

Efter ikraftträdandet av den nya skadeståndsrättsliga lagstiftning,
som är under förberedande om utökat skadeståndsansvar för det allmänna,
kommer det att ställas växande krav på JO att medverka till
att enskilda, som lidit skada på grund av myndighets felaktiga åtgöranden,
får dem tillkommande ersättning. Även i detta sammanhang
kan bli nödvändigt att JO på ett eller annat sätt låter koppla in de allmänna
domstolarna för att få fram behövliga avgöranden i skadeståndsfrågan.

En rent praktisk åtgärd, föranledd av den allt stridare floden av
JO-uttalanden i tolkningsfrågor, vore att — i stället för att samla ett
urval av dessa uttalanden i den årliga berättelsen utgiva dem fortlöpande
i en månatlig publikation. Därigenom skulle uttalandena komma
ut snabbare och deras publicering icke påverkas av den tidspress, som
nu präglar JO-berättelsens tillkomst (den avslutas 31.12 ett år och
skall vara tryckt 10.1 nästa år).

Ovan har jag tryckt på den stora betydelse ombudsmannens personliga
läggning i realiteten får vid ärendenas avgörande. Denna erfarenhet
har lett mig till den bestämda uppfattningen att en ombudsman
bör uppehålla sitt ämbete endast under begränsad tid. Det är nämligen
angeläget att icke en och samma person under alltför lång tid helt
dominerar bedömningen av JO-ärenden inom sina rättsområden. Vid
bestämmande av en lämplig maximitid får behovet av skifte efter viss
tid vägas mot värdet av den erfarenhet lång tjänstgöring ger. Lämpligt

614

synes mig vara om grundlagen begränsade en persons innehav av JOämbete
till högst två perioder, dvs. åtta år, efter vilken tjänstetid full
pension borde utgå. En sådan regel skulle möjliggöra en successiv växling
med lagom tidsintervall.

Härefter skall en annan faktor som alltmer satt sin präger på JOverksamheten
något beröras, nämligen den hastigt växande strömmen
av ärenden. Enligt årets berättelse inkom 1971 till ombudsmännen 3 149
klagomål, vartill kommer 346 initiativärenden, dvs. det inkom 1 165
ärenden per år och ombudsman. Uppenbart är att, även om många av
dessa ärenden är av föga kvalificerad natur, det är svårt för en ombudsman
att medhinna en sådan arbetsmängd. Om ärendena fördelas
på 50 arbetsveckor, blir resultatet att varje ombudsman måste vid sidan
av inspektioner, remisser och internt arbete (bl. a. med årsberättelsen)
avgöra 23,3 ärenden per vecka. Till någon del kan denna arbetspress
klaras genom att ställföreträdare får göra tjänst parallellt
med ordinarie ombudsman, s. k. dubblering.

Situationen kan bemästras på två sätt: genom minskning av ärendenas
antal och/eller genom ökning av awerkningskapaciteten. Möjligheterna
att begränsa klagomålens antal är små. Teoretiskt sett saknas
gränser för ärendenas tillväxt. Det finns några personer som satt i
system att anföra klagomål hos JO, vilka förskaffar JO mycket arbete.
Då i många fall, där klagomål kan vara högst befogade, den berörde
ej vill själv framträda, är det omöjligt att föreskriva att blott
målsäganden själv får klaga till JO. Klagorätten måste få stå fullt öppen
för envar. — Möjligheten enligt JO-instruktionen att överlämna
inkommet klagomål till annan myndighet har ombudsmännen använt
sparsamt (i 126 fall av 2 893 under 1971). Att gå vidare på denna väg
är måhända möjligt i någon mån.

Mängden av ärenden som skall avverkas kan i längden icke undgå
att inverka på sakbehandlingen. Tvånget att hålla balansen inom rimliga
gränser nödvändiggör att ärenden, vilka ej uppfattas som från
enskild eller allmän synpunkt viktiga, behandlas på ett enklare sätt.
Instruktionen för ombudsmännen öppnar också möjlighet härtill. —
Ombudsmännen har visat stor försiktighet vid bruket av dessa regler.
Förklaringen härtill är till stor del att söka däri, att det är svårt att
vid en första genomgång av klagomålet se, huruvida ett ärende är av
denna art. Har någon gjort sig besvär att klaga, får man primärt utgå
från att ärendet är av vikt åtminstone för den klagande.

En näraliggande möjlighet är självfallet att öka ombudsmännens
antal. Enligt 96 § RF skall de vara minst två. För närvarande är de tre,
vartill kommer två ställföreträdare, vilka alla formellt sett avgör ärenden
med enahanda kompetens. Ett visst hot mot praxis’ likformighet
ligger häri. Samma frågeställning kan bli avgjord på skilda sätt av
olika ombudsmän. Till undvikande härav krävs nära kontakter mellan
ombudsmännen och mellan föredragandena. Nödvändigheten av att
hålla samman verksamheten talar snarare för en minskning av antalet
ombudsmän än motsatsen.

Ett sådant resultat kan nås endast genom att ställföreträdarna blir
permanent tjänstgörande. För närvarande är ställföreträdarens ställning
1 någon mån en annan än de ordinarie ombudsmännens. Om exempelvis
en ställföreträdare kommer fram till ett annat resultat i en

615

fråga, som tidigare behandlats av en ordinarie ombudsman, måste
självfallet ställföreträdaren avstå från sin särskilda mening och låta
den ordinarie ombudsmannens uppfattning gälla. Vidare är ställföreträdaren
i realiteten avskuren från möjligheten att förordna om åtal
i ett ärende, som han tillfälligtvis fått att handlägga. Skulle han besluta
åtal, kan nämligen den ordinarie ombudsmannen, sedan han övertagit
ärendet, visa sig vara av annan uppfattning och icke önska fullfölja
åtalet. Får ställföreträdarna permanenta uppgifter kan måhända
skillnader av detta slag minskas.

En tanke kunde vara att reducera de ordinarie ombudsmännens rutinarbete
och i stället reservera deras krafter för de verkligt kvalificerade
ärendena. Biträdande ombudsmän av lägre valör skulle då anförtros
att avgöra rutinärendena. Denna ordning kan ha vissa fördelar,
i det att de kvalificerade ärendena skulle förbehållas ett litet antal
personer. Risken minskar för att olika meningar uppstår mellan ett
flertal ombudsmän. Å andra sidan torde det bli förenat med vissa svårigheter
att rekrytera kvalificerade personer till den relativt begränsade
rutinverksamhet, som skulle bestå i att avspisa alla mer eller
mindre misslyckade klagande. Ärenden av mera kvalificerad natur
skulle då gå dessa biträden förbi. Det kan knappast förmodas att i allmänhet
personer, lämpade för denna biträdande syssla, skulle vara
ägnade för befordran till ordinarie ombudsmän. Man löper med den
här tänkta ordningen påtaglig risk att få två kategorier av ombudsmän.

Vad som kan uppnås genom förändrade handläggningsförmer är
ovisst. Mig synes viktigt att ombudsmännen beredes erforderlig tid att
verkligen ägna de svårare ärendena den kraft, som dessa onekligen
kräver. Arbetsformerna måste utformas så att detta mål kan uppnås.
Men det är icke lätt att anvisa framkomliga vägar.

För inspektioner fordras viss tid. Vidare måste observeras JO:s uppgift
att göra framställning till riksdagen och Kungl. Maj:t, då ändrade
bestämmelser behövs. En sådan framställning måste vara väl underbyggd
och kräver tid att förbereda. Min erfarenhet är att man ej sällan
påträffar fall, där en sak visserligen är rätt handlagd men bestämmelserna
i ett eller annat avseende är materiellt otillfredsställande.
Det är viktigt att JO har tillräckliga resurser att göra framställningar
av denna art. Den knappa tiden inkräktar nu på möjligheterna härtill.
Den bifogade tabellen visar en nedåtgående tendens vad gäller antalet
framställningar.

En aspekt på verksamheten, som heller icke får förbises, då det
gäller att avgöra var arbetsinsatserna skall sättas in, är hänsynen till
de klagande. Enligt min mening är det en viktig del av ombudsmännens
funktioner att för en klagande, vars sak är riktigt handlagd, klargöra
att så är fallet. Viss tid måste ofrånkomligen ägnas häråt. Möjligen
är icke nödvändigt att en ombudsmans egen tid tas i anspråk härför.
JO fullgör en väsentlig uppgift som klagomur, och den enskilda
människan måste känna att uppmärksamhet verkligen ägnas hans problem.
Eljest förlorar institutionen snart allmänhetens förtroende.

Konstitutionsutskottet behandlade i december 1970 en motion om
JO-institutionen (II: 628) och avgav då ett betänkande i saken (KU
1970: 47). Däri berördes många av de här behandlade problemen. Ut -

616

skottet fann att särskilda åtgärder för det dåvarande ej var erforderliga
men att utvecklingen borde följas med uppmärksamhet. Det synes
mig kunna ifrågasättas om icke tidpunkten nu nalkas, då en allmän
avvägning av mål och medel och en prioritering av tillgängliga resurser
borde komma till stånd.

Gustaf Petrén

TABELL

Verksam- hetsår	Inkomna klagomål	Initiativ- ärenden	Summa ärenden	Avgjorda ärenden	Atal			Framställningar
i klago-ärenden	i initiativ-ärenden Summa	till riks-dagen	till Kungl. Summa Maj: t
1900	70		70	76	7	3	10	1	3	4
1910	347	—	347	340	10	4	14	3	17	20
1920
JO	330	85	415	544			19	—	6	6
MO	159	175	334	396	1	4	5	1	2	3
Tillhopa	489	260	749	940			24	1	8	9
1930
JO	489	82	571	589			11*)	—	2	2
MO	86	187	273	259	3	2	5	—	7	7
Tillhopa	575	269	844	848			16	—	9	9
1940
JO	333	258	591	585	2	15	17		6	6
MO	727	426	1 153	1 066			33	—	14	14
Tillhopa	1 060	684	1744	1651			50	—	20	20
1950
JO	589	122	711	719	2	4	6		3	3
MO	97	489	586	679			9	—	13	13
Tillhopa	686	611	1 297	1 398			15	—	16	16
1960
JO	983	226	1 209	1 238			8*)		5	5
MO	79	546	625	666			6	—	2	2
Tillhopa	1 062	772	1 834	1 904			14	—	7	7
1970	2 606	457	3 063	2 979	1		1*)		6	6
1971	3 149	346	3 495	3 236	1	—	1*)	1	3	4

*) 2 disciplinära bestraffningar

617
Bilaga 4

Förteckning

över ärenden, som varit anhängiga hos Kungl. Maj:t under år 1972
genom skrivelser från justitie- och militieombudsmännen före den 1
januari 1972.

1. 1949 den 11 november (JO nr 553/1948), angående arkivfotografering
av fastighetsböcker.

Den i skrivelsen behandlade frågan har samband med frågan om automatisk
databehandling på inskrivningsväsendets område. Denna fråga
övervägs f. n. inom justitiedepartementet på grundval av inskrivningskommitténs
betänkande ADB inom inskrivningsväsendet. (Justitiedepartementet.
)

2. 1958 den 22 november (JO nr 331/1956), angående förtydligande
av stadgandet i 22 § andra stycket lagsökningslagen om rätt för
borgenär till ersättning för kostnad i mål om betalningsföreläggande.

Den i skrivelsen berörda frågan har behandlats i lagberedningens den
22 april 1963 avgivna betänkande, benämnt »Utsökningsrätt II» (SOU
1963: 28). Betänkandet är i förevarande delar beroende på Kungl. Majrts
prövning. (Justitiedepartementet.)

3. 1963 den 21 november (JO nr 998/1961, 1032/1961 och 108/1962),
angående behovet av att i samband med polisväsendets förstatligande
inom polisväsendets ram i brottsförebyggande syfte inrätta
särskilda rådgivningsbyråer utan personellt samröre med
enskilda organ.

Se JO:s ämbetsberättelse 1965 s. 592. Polisberedningen har sedermera
överlämnat ärendet till rikspolisstyrelsen. I sina anslagsäskanden för
budgetåret 1973/74 har rikspolisstyrelsen liksom föregående år tagit upp
frågan om statens övertagande av de polistekniska rådgivningsbyråerna
i Stockholm, Göteborg och Malmö men inte yrkat medel härför. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

4. 1964 den 6 maj (JO nr 727/1960), angående vissa statstjänstemäns
rätt till fribiljetter från transportföretag.

Sedan yttranden över framställningen avgetts av statens järnvägar och
luftfartsverket, är ärendet beroende på Kungl. Majris prövning. (Kommunikationsdepartementet.
)

5. 1964 den 14 maj (JO nr 812/1962), angående åtgärder för att tillvarataga
okända sakägares rätt till ersättning på grund av att dem
tillkommande rätt till myrslogar frånhänts dem i samband med
laga skifte inom Ore socken, m. m.

Förmynderskapsutredningen har i nov. 1970 avlämnat PM ang. avveckling
av vissa godmanskap, som inskrivits vid Nedansiljans domsagas

20* Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

618

häradsrätt. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.
)

6. 1964 den 18 december (JO nr 425/1962), angående ändring av
6 § passkungörelsen avseende passmyndighets prövningsrätt i vissa
fall, då misstanke om brott föreligger mot passökande.

Sedan skrivelsen varit föremål för remissbehandling, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

7. 1966 den 18 februari (MO nr 586/1963), angående rättsskipningen
vid de svenska FN-kontingenterna.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

8. 1967 den 15 februari (MO nr 5/1966), angående fråga huruvida
gällande bestämmelser om den militära straffregistreringen bör
överses.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

9. 1967 den 21 april (JO nr 111/1967), angående översyn av reglerna
om handläggning av disciplinärenden mot Vetenskapsakademiens
tjänstemän.

Vetenskapsakademien har den 8 augusti 1968 yttrat sig över skrivelsen.
Fråga om ändring av grundstadgarna med anledning av JO:s skrivelse
är under beredning hos akademien. (Utbildningsdepartementet.)

10. 1969 den 3 januari (nr 4/1968), angående militära haveriutredningar
och viss ändring i luftfartslagen.

Efter remissbehandling har Kungl. Maj:t den 3 oktober 1969 meddelat
beslut i anledning av JO:s skrivelse. I vad skrivelsen avsåg att försvarets
haverikommissions utredning bör ske under medverkan av polisiär
expertis och rättsläkare har kungörelse om ändring i kungörelsen
(1966: 436) om undersökning av militära luftfartsolyckor utfärdats den
3 oktober 1969 (1969: 541). Den i skrivelsen berörda frågan om skärpta
tidsgränser för förbud mot alkoholförtäring har överlämnats till luftfartsverket
för vidare prövning. I skrivelse till chefen för kommunikationsdepartementet
har luftfartsverket efter samråd med socialstyrelsen
föreslagit viss skärpning av reglerna i luftfartskungörelsen (1961:558)
om förbud mot alkoholförtäring i samband med flygning. Genom beslut

19.5.1972 har Kungl. Maj:t därefter förordnat om ändringar i bl. a. luftfartskungörelsen
(se SFS 1972: 198—200). Ärendet är därmed avslutat.
(Kommunikationsdepartementet.)

11. 1970 den 2 februari (nr 2913/1969), angående tolkningen av bestämmelsen
i 27 § 1 mom. sjukvårdsstadgan.

Ärendet remitterat till socialstyrelsen och Sveriges läkarförbund 19.2.
1970. Svar inkommet från socialstyrelsen 5.11.1970 och från läkarförbundet
2.7.1970. En vetenskaplig undersökning, som kan väntas ge
underlag för ärendets bedömning, pågår f. n. vid Serafimerlasarettet i
Stockholm. Ärendet har visst samband med frågan om ny lagstiftning
om transplantation, som är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Socialdepartementet.
)

12. 1970 den 13 mars (nr 2022/1969), angående protokollföring i taxeringsnämnd.

Ärendet prövas i samband med statskontorets utredningsrapport
22.6.1970 med principförslag till omorganisation av taxeringen i första

619

instans. Principförslaget jämte annat utredningsmaterial torde komma
att bli föremål för ytterligare överväganden inom statskontoret och
riksskatteverket. (Finansdepartementet.)

13. 1970 den 1 april (nr 1440/1968), angående ansvaret för kostnaderna
för vård och behandling av den som av domstol överlämnats
till öppen psykiatrisk vård m. m.

Ärendet remitterat till statens förhandlingsnämnd 23.11.1970. Återredovisat
av förhandlingsnämnden i samband med att nämnden 1.3.1972
underställt Kungl. Maj:t överenskommelse om ändring i mentalsjukvårdsavtalen
m. m. Överenskommelsen innebär att sjukvårdshuvudmännen
tillhandahåller avgiftsfri undersökning och behandling för personer,
som av domstol överlämnats till öppen psykiatrisk vård eller av
utskrivningsnämnd meddelats föreskrifter om sådan vård. Avsikten är
att Kungl. Maj:t för sin del skall godkänna avtalet så snart som möjligt
efter det att lagakraftvunna beslut om godkännande föreligger från
samtliga berörda sjukvårdshuvudmän. (Socialdepartementet.)

14. 1970 den 30 november (nr 2809/1970), angående oberättigade krav
å skatt.

De frågor som berörs i skrivelsen har utretts av statskontoret i samråd
med riksskatteverket och exekutionsväsendets organisationsnämnd.
Myndigheterna har därvid haft kännedom om skrivelsen. Statskontoret
har i PM 24.4.1972 ang. kreditering och restföring av preliminär B-skatt
samt kvarstående och tillkommande skatt föreslagit åtgärder för undvikande
av oberättigade krav från kronofogdemyndighets sida. Promemorian
har remissbehandlats och övervägs f. n. inom finansdepartementet.
(Finansdepartementet.)

15. 1970 den 14 december (nr 850/1969), angående diarieföring i statsdepartement.

Kungl. Maj:t har 28.1.1972 förordnat att skrivelsen skall läggas till handlingarna;
se även s. 317. (Justitiedepartementet.)

16. 1971 den 28 oktober (nr 2518/1970), angående förbättrade avlöningsförmåner
för en befattningshavare vid militärområdesstab.

Kungl. Maj:t har genom beslut 21.1.1972 tillerkänt befattningshavaren
särskild ersättning med i skrivelsen föreslaget belopp. Ärendet är därmed
slutbehandlat. (Försvarsdepartementet.)

17. 1971 den 16 november (nr 3114/1971), angående vapenfrinämndens
organisation.

Genom beslut 5.11.1971, 3.3.1972 och 16.6.1972 har Kungl. Maj:t förordnat
om ändringar i fråga om vapenfrinämndens organisation. En
av ersättarna för ordföranden fullgör fr. o. m. 1.4.1972 heltidstjänstgöring.
En tredje ersättare för ordföranden är förordnad fr. o. m.
15.11.1971. Genom dessa och vissa övriga förstärkningar av nämnden
har antalet sammanträden kunnat utökas till omkring det dubbla. Per

1.12.1972 har balansen från årets början sjunkit med ca 1 100 ärenden.
Skrivelsen är därmed slutbehandlad. (Försvarsdepartementet.)

18. 1971 den 17 november (nr 524/1971), angående avveckling av
ordningen med begränsning i behörigheten att utöva läkaryrket
för vissa utländska läkare med hänsyn till patienternas status.

620

Kungl. Maj:t har inhämtat yttrande från socialstyrelsen, som anfört:
Av de sammanlagt omkring 80 utländska läkare som erhöll nämnda
begränsade läkarbehörighet har alla utom fyra erhållit obegränsad
läkarbehörighet, avlidit eller lämnat landet. Av de fyra återstående, som
alla är i 70-årsåldern eller äldre, utövar tre viss läkarverksamhet med
begränsad behörighet. Två av dessa har erhållit avslag på ansökan om
obegränsad behörighet, medan den tredje aldrig begärt fastställande av
krav för efterutbildning för obegränsad läkarbehörighet.

Kungl. Maj:t har därefter genom beslut 3.11.1972 lämnat framställningen
utan åtgärd. (Socialdepartementet.)

621

Bilaga 5

Sakregister

till

Justitieombudsmännens ämbetsberättelser 1969—1973

Ackord, se Indrivning.

Adoption, se Barnavård.

Aktbildning, 72: 294.

Allemansrätt, sjöfartsverkets befogenhet att dirigera allmänheten till viss
plats under utnyttjande av allemansrätten, 71: 601.

Allmän försäkring, krav på förstadagsintyg vid sjukanmälan, 70: 276; —
fråga om sjukpenning, då anmälan om sjukdomsfallet gjorts först efter
sjukperiodens utgång, 72:493; — kvittning mot tidigare oriktigt utbetald
sjukpenning, 71: 554; — mot utbildningsbidrag, 73: 547; — se
även Motivering av beslut.

Allmän plats, frågor rörande planeringen av och dispositionsrätten till
det s. k. innetorget i Täby centrum, särskilt huruvida torget utgör allmän
plats, 70: 38; — tillståndsgivning för allmän sammankomst på
kasemområde som tillika är allmän plats samt om upprätthållande av
allmän ordning å sådant område m. m., 70: 43; — se även Penninginsamling.

Allmän sammankomst, fråga om upplösning av allmän sammankomst,
72:42; — polischefs beslutanderätt får ej delegeras, 71: 94; — se även
Allmän plats, Offentlig tillställning.

Allmänna handlingar, fråga om den som begär utlämnande av allmän
handling kan åläggas styrka att han är svensk medborgare, 71: 348; —
utlämnande av tjänsteansökningshandlingar för vilka sökanden begärt
konfidentiell behandling; tillika fråga om utlämnande kan förhindras
genom handlingarnas återställande till sökanden, 71: 348; — hemlighållande
av anställningsavtal, 73: 319; — förundersökningsprotokoll
som ej fått slutlig form, 71: 88; — fråga om gymnasieinspektörs rapport
till SÖ var internt arbetsmaterial, 72: 298; — fråga om yttrande
i ärende till kommunalnämnd blir offentlig handling, innan ärendet
slutbehandlats, 72: 315; — fråga om av socialdirektör avgivet tjänsteutlåtande
blir allmän handling innan det aktuella ärendet slutbehandlats
i socialnämnden, 73: 328; — tidpunkt då kommunalt budgetförslag
blir allmän handling, 71: 365; — till myndighet under hand överlämnat
korrektur till statsverkspropositionen ej allmän handling,
73: 325; — utkast och förslag som utväxlas under hand mellan myndigheter
behöver därigenom ej bli allmänna handlingar, 73: 326; —
information till tidningar om landstingsval, 72: 319; — utlämnande
av handling som endast till en del var hemlig, 71: 333; — fråga huruvida
i 50 § militära rättsvårdskungörelsen avsedd tillrättavisningsför -

622

teckning utgör hemlig handling, 69: 117; — fråga om röntgenfilm utgör
allmän och offentlig handling, 69: 313; — tidpunkten då röntgenfilm
blir allmän handling, 73: 332; —• utbekommande av sjukjournal,
70: 315; — fråga om i fall, då sjukhusjournal anses ej kunna utlämnas
till patient, dennes advokat bör få del av journalen, 72: 312;
—• bedömningsgrunder m. m. vid prövning av utskriven patients begäran
genom ombud att få ta del av sjukjournal, 73: 345; — handläggningen
hos sjukhusdirektion av ärende angående utlämnande av
sjukjournal, 73: 343; — fråga om polis och kronofogdemyndighet äger
utnyttja sjukvårdsinrättnings patientregister för delgivning, 72: 302;

— utbekommande av hotellbolags bokslutsrapport som inkommit till
kommunalnämnd, 70: 319; — fråga om promemoria med riktlinjer
för medaljtilldelning har karaktär av allmän handling, 70: 310; —
fritidsutrednings karaktär av inkommen eller upprättad handling,
70: 312; — fråga om skriftligt samråd mellan sakkunniga vid professorstillsättning,
69: 313; — formerna för tillhandahållande av allmän
handling för läsning på stället, 73: 335; — myndighets service i samband
därmed, 73: 334; — ordningen för tillhandahållande av handlingar
i myndighets arkiv, 69: 314; — utlåning av handlingar från
myndighets arkiv, 71: 86; — utlämnande av bostadsförmedlings handlingar
för mikrofotografering, 69: 315; — åtal mot domprost för vägran
att utlämna vissa uppgifter ur kyrkoböcker, 73: 307; — frågor i
samband med pastors avslag å begäran att för avskrivande på stället
få ta del av samtliga personavier rörande personer födda visst år,
72: 306; — intagens rätt att ta del av fångvårdsanstalts portionsstat,
70: 187; — fråga om handlingar var förvarade hos kommunal myndighet,
73: 324; — åtal mot kommunalnämndsordförande, kommunalkamrerare
och kommunalassistent för lämnande av oriktiga och
vilseledande uppgifter om allmän handling, 70: 285; — möjligheten
att få avskrift av kommunal myndighets handlingar eller att själv
göra avskrift därav, 69: 316; — ersättning får uttas av kommunal
myndighet, som tillhandahåller avskrift av allmän handling, 69: 316;

— tillhandahållande av allmän offentlig handling genom avgiftsbelagd
avskrift, 70: 309; — hos statlig myndighet diarieförd handling
må ej utbytas mot annat ändrat exemplar, 70: 146; — fråga om allmän
handling angått någon myndighetens rättstvist, 70: 318; — utnyttjande
av myndigheters dataanläggningar, 70: 308; — yttrande över
offentlighets- och sekretesslagstiftningskommitténs betänkande »Data
och integritet», 73: 588; — disciplinär åtgärd mot polisman för försumlighet
vid handhavandet av hemliga handlingar, 69: 59; — fråga
om beslut att uppdraga åt enskilt företag att utföra visst projekteringsarbete
kan hemlighållas med stöd av 34 § sekretesslagen, 69: 381;

— tillämpning av vissa sekretessbestämmelser, 70: 121; — fråga om
hemlighållande av handlingar hos försvarets sjukvårdsstyrelse jämlikt
14 § sekretesslagen, 70: 136; — kronofogdes indrivningskort allmän
handling, 73: 334; — offentlighet och sekretess i ärenden om disciplinära
åtgärder mot skolelever, 70: 313; — nykterhetsnämnds yttrande
i körkortsärende, 72: 314; — sekretesskydd för anmälare i barnavårdsärende,
71: 354, 72: 227; — moders rätt att ta del av handlingar
rörande barn som ej står under hennes vårdnad, 73: 340; —
sekretesskydd i ärenden om vapenfri tjänst, 71: 356; — värnpliktigs
rätt att ta del av vid inskrivningsförrättning upprättade handlingar
rörande honom, 73: 336; — fråga om registerkort vid försvarets per -

623

sonalvårdsexpeditioner är allmän handling, 73: 339; — sekretess i
ärende om återkallelse av vapenlicens (promemoria om licensinnehavarens
psykiska tillstånd), 71: 361; — fråga när fastighetstaxeringsavi
blir allmän handling; tillika fråga om tillämpning av 17 § SekrL
på sådan avi och på underrättelse om avvikelse från självdeklaration,
71: 374; — pensionär bör ej anmodas förete kopia av sin självdeklaration,
73:266; — sekretesskydd hos pris- och kartellnämnden,
71: 359; — användning av handbrev i befordringsärende, 73: 128; —
se även Diarieföring, Tryckfrihet, Tystnadsplikt. Jfr Inskrivning av
värnpliktiga.

Arbetsformer, se Handläggning.

Arbetskonflikt, lovligheten av s. k. paragraflotsning, 71:473; — skyddet
för strejkrätten och för tjänstemans neutralitetsrätt, 71:480, 72:411;

— vissa ärenden föranledda av tjänstemannakonflikten våren 1971,
73: 399.

Arbetsmarknaden, räckvidden av arbetsmarknadsstyrelsens behörighet
att meddela tillämpningsföreskrifter till arbetsmarknadskungörelsen,
72: 486.

Arbetsrätt, yttranden över betänkande angående justitieråds, regeringsråds
och justitiekanslerns arbetsrättsliga ställning, 69: 472.

Arbetsvård, före beslut om arbetsvårdsåtgärder skall tjänsteman få yttra
sig, 69: 408.

Arkiv, frågor angående den kommunala arkivvården, 69: 384.

Arrest, verkställighet av arreststraff ur rättssäkerhetssynpunkt, 69: 181;

— ej avtjänat arreststraff förfaller vid påbörjande av behandling enligt
28: 3 BrB, 71: 175; — straffarrestants rätt till bädd under dagen,
70: 145.

Avbetalningsköp, fråga hur utmätningsmannen skall förfara när vid handräckning
enligt lagen om avbetalningsköp sökanden inte infunnit sig
för att taga godset om hand, 73: 378; — uppskjutande av återtagning
av avbetalningsgods på grund av sökandens konkurs, 73: 378.

Avhysning, se Vräkning.

Avvisande av talan, se Huvudförhandling.

Avvisning, kritik mot utlänningskommissionens och polisens handläggning
av avvisningsärende, 70: 454.

Bandinspelning, fråga om privat bandinspelning vid huvudförhandling,
69: 39; — vid personutredning i vapenfriärende, 72: 129.

Barnavård, framställning om ändring av barnavårdslagen så att barnavårdsnämnds
förhandsgranskning av ifrågasatt fosterhem kan överprövas,
69: 226; — spörsmål om hur vårdnadsutredning bör bedrivas,
72: 202; — yttrande från flera barnavårdsnämnder i vårdnadsfråga,
73: 237; — fråga om barnavårdsnämnds skyldighet att kommunicera
utredning i vårdnadsmål före avgivande av yttrande, 69: 231, 70: 235,
73: 236; — fråga om barnavårdsnämnd vid vårdnadsutredning äger
förordna om bampsykiatrisk undersökning av barnet, 72: 198; —

624

bamavårdsmans efterforskande av faderskap, 69: 233, 72: 228; —
fråga om läkares skyldighet att tillhandagå barnavårdsnämnd med
undersökning och utlåtande, 73: 235; — tillämpningen av bestämmelserna
i 21 kap. 6 och 7 §§ FB om överflyttning av barn, 72: 216; —
fråga om barnavårdsnämnd bör verka för eftergift av återkrav å bidragsförskott,
69: 240; — fråga om varning enligt 26 § bamavårdslagen,
69: 241; — för samhällsvård omhändertaget barn bör ej längre tid vistas
i föräldrahemmet, 69:242, 71:240; — framställning om upphörande
av frivillig samhällsvård skall prövas utan dröjsmål, 73:235,— dröjsmål
med vårdnadsutredningar, 69: 242, 72: 226; — bamavårdsmans lämplighet
som vårdnadsutredare, 71: 257; — framställning om ersättning av
allmänna medel för att täcka förlust för barn till följd av bamavårdsmans
underlåtenhet att bevaka bamets rätt till barnpension, 70: 203;

— fråga om tillräckliga skäl förelegat för omhändertagande av barn
för samhällsvård och om hämtning av för samhällsvård omhändertaget
barn, 70: 207, 217; — brister i bamavårdsmannaorganisationen i Stockholms
stad, 70: 219; — bamavårdsmännens stora arbetsbörda, 70: 233;

— bamavårdsmans ansvar, 73:211; — bamavårdsmans medverkan
till förverkligande av domstols beslut om umgängesrätt, 73: 223; —
bamavårdsman får ej betinga sig ersättning av enskild för fullgörande
av sitt uppdrag 73: 224; — barnavårdsnämnds ansvar i fråga om kontroll
av den miljö i vilken för samhällsvård omhändertaget barn vistas
under permission och bristande samordning mellan barnavårdsnämndens
olika avdelningar i permissionsfrågan, 70: 223; — ansvarsfördelningen
mellan barnavårdsnämnderna i hem- och vistelsekommunema
vid ingripanden enligt BvL, 72: 207; — barnavårdsnämnds och bamavårdsmans
skyldigheter att vidta åtgärder till förebyggande av misshandel
av barn och att göra polisanmälan om misshandel, 70: 228,
72: 190; — häktning av lagöverträdare under 18 år, 71: 227; — omhändertagande
av barn för utredning då behov av omedelbar omplacering
ej föreligger, 71: 237; — förhållandet mellan omhändertagande
för samhällsvård enligt 31 § BvL och övervakning enligt 26 § BvL
samt mellan sådan övervakning och omhändertagande för utredning,
71: 243; — fråga om övervakare ägt och bort lämna övervakads arbetsgivare
upplysningar om övervakads personliga förhållanden,
72: 193; — fråga om i vilken utsträckning barnavårdsnämnd bör lämna
upplysningar till inskrivningsmyndighet, 73: 228; — barnavårdsnämnds
skyldighet att utöva tillsyn över barn som omhändertagits för
samhällsvård enligt 31 § BvL, 72: 221; — frågor om åtgärder enligt
26 § BvL samt om påföljd enligt BrB beträffande den som omhändertagits
enligt 31 § BvL, 72: 222; — tillämpningen av 37 § BvL,
72: 225; — villkorligt upphörande av samhällsvård, 72: 225; — dröjsmål
med besvarande av remisser från åklagare angående ifrågasatt
åtalsunderlåtelse, 71: 247; — barnavårdsnämnds skyldighet att ingripa
vid misstänkt fall av otukt med minderåriga, 71: 249; — delgivning av
läkarintyg med part i samhällsvårdsärende, 71: 252; — hänsyn till umgängesberättigads
önskemål vid placering av barn i feriehem, 71: 254;

— barnavårdsnämnds ansvar för kommunen tillhörig egendom,
72: 226; — fördelning av daghemsplatser åt studenter med barn,
72: 227; — ungdomsproblemen i Stockholm och den framtida inriktningen
av bama- och ungdomsvården, 73: 202; — nämndledamots
skyldigheter i diskretionshänseende, 73: 225; — frågor om förfarande
vid fastställande av faderskap, 73: 207; — fråga om kvittning i under -

625

hållsbidrag, 73: 243; —• länsrätts prövning i underställt samhällsvårdsärende,
73: 240; — se även Åtal.

Bebyggelse, underlåtenhet av länsstyrelse att ingripa mot olämplig bebyggelse,
72:431; — bebyggelseplaneringen i Stockholms skärgård
jämte tolkning av tätbebyggelsebegreppet, 73: 429; — ersättning för
mistad glesbebyggelserätt samt hävande av strandskyddsförordnande,
73: 440.

Behandlingslagen, se Straffverkställighet.

Beredskapsstyrka, nyttjad som handräckning vid officerskårs uppvaktning
av regementschef, 71: 169.

Besiktning, statlig myndighet har åsidosatt regeln att besiktning av utfört
arbete bör företagas i båda parternas närvaro, 73: 537.

Beslag, hävande av, 72: 72, 73: lil; — se även Rusdrycker, Straffverkställighet.

Besvär, se Fullföljd av talan, Handläggning, Teknisk utveckling, Utredning.

Betalningsföreläggande, prövning av sökandens uppgifter i ansökan om
betalningsföreläggande, 70: 64; — kvarhållande av fullmakt i mål om
betalningsföreläggande, 70: 64.

Betyg, regementschefs bestämmande av betyg för plutonchefsskoleelev
och stamvitsord för officer, 70: 121; — tjänstgöringsbetyg för reservofficer,
70: 143; — beaktande av vitsord från specialtjänst, 71: 176;
— fråga om utredning före vitsordssättning samt delgivning av vitsord,
73: 128; — betygsättning på licentiatavhandling, 71: 536; — yttrande
över betänkandet »Tjänstgöringsbetyg», 71: 616; — fråga om
innehållet i tjänstgöringsbetyg, 70: 372.

Bevisning, bevisbedömningen vid vittnesvägran av tilltalads nära anhörig,
69: 30; — felaktig skiss i trafikmål, 73: 30; — se även Huvudförhandling.

Bisyssla, fråga om polisman som bisyssla ägt bedriva fastighetsmäkleri,
73: 423; — yttrande över bisyssleutredningens betänkande »Offentliga
tjänstemäns bisysslor», 70: 479; — information om bisysslor, 72: 427.

Borgen, aktiebolags ställande av säkerhet för återställningsåtgärder i
täktärende i form av borgen av ende aktieägaren, 73: 560.

Bostadsförmedling, fråga om villaägare, som sålt sin fastighet utan att
tillförsäkra kommunen anvisningsrätt till någon av köparen anskaffad
byteslägenhet, kan vägras bostad genom bostadsförmedlingens försorg,
69: 376.

Bouppteckning, inregistrering av, 70: 65, 71: 85.

Boutredningsman, entledigande av, 73: 104.

Brev, olovligt öppnande av brev (intrång i förvar), 69: 322.

Brofjorden-ärendet, fråga om remissyttrande från sjöfartsverket motsvarade
de krav som kan ställas på ett sakkunnigutlåtande, 72: 474.

626

Brottmål, former för inhämtande av yttrande som avses i 31 kap. 1 §
BrB, 72: 71; — fråga om påföljd enligt BrB beträffande den som omhändertagits
enligt 31 § BvL, 72: 222; — se även Huvudförhandling,
Personundersökning.

Byggnadsdispens, fråga om skyldighet för byggnadsnämnd att höra granne
i dispensärende, 70: 411; — byggnadsnämnds överskridande av dispensbefogenhet,
71: 496, 514; — länsstyrelses tillsyn över byggnadsnämnd,
71:524, 528, 530; — risk för misstanke om favorisering vid
länsstyrelses handläggning av ärende om tillstånd till nybyggnad inom
strandskyddsområde, 71: 518.

Byggnadslov, fråga om byggnadsnämnd äger meddela byggnadslov för
nybyggnad oaktat länsstyrelses dispensbeslut icke vunnit laga kraft,
69: 425, 72: 428; — skyldighet för byggnadsnämnd att höra granne
vid meddelande av byggnadslov för garage invid tomtgräns, 69: 425;
— fråga om byggnadslov i visst fall bort göras beroende av särskilt
tillstånd från hyresnämnds sida, 70: 410; — återförvisning eller meddelande
av byggnadslov hos länsstyrelse i besvärsmål, 71: 530; — rätt
att vägra byggnadslov på grund av utformningen av tak på fritidshus,
72: 428; — fråga om anvisningar till byggnadsstadgan (BABS 67) är
bindande för byggnadsnämnd, 72: 428; — önskvärdheten av samtidig
granskning av byggnadsritningar från byggnadsteknisk och bostadsteknisk
synpunkt, 72: 430; — avstängning i byggnadslovsärende av ansvarig
arbetsledare för byggnadsföretag, 72: 434; — rätt att lämna
tillfälligt byggnadslov i stället för dispens, 72: 429.

Byggnadsplan, skyldighet för planförfattare att samråda med fastighetsägare,
som är berörd av förslag till byggnadsplan, 72: 433.

Böter, oriktig förvandling av bötesstraff å 50 kronor, 69: 46; — uppskov
i bötesförhandlingsmål, 73: 109; — underrättelse till utmätningsman
i bötesförvandlingsmål, 73: 110; — flera penningböters omräkning i
dagsböter, 71:75; — upprepade uppskov i bötesförvandlingsmål,
69: 46; — se även Verkställighet.

Censor, statens biografbyrås bedömning av filmer, 69: 456; — se även
Häktad, Häktning, Psykiatrisk vård, Straffverkställighet.

Civil verksamhet, fråga om militära chefer ägt tillåta helikoptertransporter
för tillgodoseende av civila intressen, 69: 157; — värnpliktiga kan
beordras som ledningspersonal då civila flygplan anlitar militära flygplatser,
69: 183; — frågor om beordrande av personal ur krigsmakten
att medverka vid högertrafikomläggningen, 69: 183; — åtal mot officerare
för obehörigt lån av verkstadstält m. m., 70: 94, 72: 87; — se
även Tävlingar.

Delegation, av beslutanderätt, 72: 289.

Delgivning, med i fångvårdsanstalt intagen, 70: 188; — verkställighet av
delgivning i offentlig lokal, 70: 72; — genom uniformerad polispersonal,
72: 77; — delgivning genom hotellportier, 71: 95; — kungörelsedelgivning,
70: 55; — formerna för efterforskning av persons adress
i samband med delgivning, 70: 71; — delgivning av länsskatterätts beslut
i enmansmål, 73:391; — se även Betyg, Hyresreglering, Nöjdförklaring.

627

Demonstrationer, polisens åtgärder vid de s. k. båstadskravallema, 69: 63;
— vid demonstration mot utländsk ambassadör, 72: 35; — fråga om
banderoller och plakat varit lagstridiga, 69: 85; — polismyndighets
åtgärder vid demonstration som sker utan laga tillstånd, 70: 67; —
fråga om upplösning av allmän sammankomst, 72: 42.

Diarieföring, 69: 323, 324, 70: 146, 307, 354, 412, 71: 63, 77; — av
hemliga handlingar, 71: 341, 73: 317, 507.

Disciplinbot, fråga om lagligheten av att, enligt anteckning å beslut i
disciplinmål, ålagd disciplinbots storlek rättats, 70: 92.

Disciplinmål, mål avgjort i disciplinär ordning trots oklarhet om de faktiska
förhållandena, 70: 144; — disciplinärt förfarande beträffande
gärning som är föremål för JO:s prövning, 71: 331; — besvärshänvisning
och nöjdförklaring vid beslut om suspension, 71: 174; — se även
Disciplinbot, Ersättningsmål, Kommunicering, Militärförhör, Mäss,
Preskription.

Disciplinär bestraffningsrätt, fråga om bestraffningsrätt vid militär utbildningsanstalt,
73: 122.

Diskriminering, i platsannonser, 70: 387, 71: 486.

Djurskydd, transport av och förevisning av björnar, 73: 520.

Dokumentation, allt relevant material i ett ärende skall dokumenteras,
69: 403; — av underhandsmedgivande, 71: 285; — se även Protokoll,
Taxering.

Dom, tilltalads rätt till frikännande dom, 72: 72; — avfattande av, 73:
105; — tillhandahållande av, 70: 61.

Domförhet, beträffande tillstånd till dödande av inteckning utan inteckningshandlingens
företeende, 70: 63; — se även Hyresreglering.

Domkapitel, se Folkbokföringen.

Domsagostadgan, framställning om vidgad behörighet för tingsnotarieaspirant,
70: 21.

Domstols behörighet, krav på mantalsskrivningsbevis för utrönande av
domstols behörighet, 70: 54.

Domstolsadministration, yttrande över domstolsverksutredningens betänkande
»Ny domstolsadministration», 72: 506.

Dop, se Religionsutövning.

Dröjsmål, med vårdnadsutredningar, 69: 242; — med återbetalning av
skatt i anledning av beslut om nedsatt taxering, 69: 374; — av prövningsnämnd
med insändande av besvärsakter till kammarrätten, 70:
338; — med avgörande av ärende om tillstånd jämlikt 19 kap. 13 §
ärvdabalken, 70: 64; — med avgörande av mål angående fastställande
av grundhyror, 69: 415; — med vidarebefordrande av avskedsansökan
m. m., 70: 379; — med färdigställande av domar, 71: 21; — med meddelande
av dom mot häktad, 71: 28; — med delgivning av beslut om
körkortsåterkallelse, 71: 576; — med tillstånd jämlikt förordningen
om brandfarliga oljor, 72:431; — se även Barnavård, Hyresnämnd,
Nykterhetsvård, Uppbörd.

628

Dödsbevis, olämplig praxis beträffande eldbegängelse, innan dödsbevis
avlämnas, 71: 321.

Entledigande, fråga om hovrätt, som entledigat e. o. fiskal, handlat med
tillräcklig omsorg genom att ej tidigare ha tagit definitiv ställning till
hans anställningsförhållanden, 70: 372; — förutsättningar för entledigande
av tjänsteman mot hans vilja under löpande pensioneringsperiod,
70: 379; — uppsägning av kommunal tjänsteman anställd för
viss tid, 72: 389; — anställd tills vidare med viss tids provtjänstgöring,
73: 417; — felaktig handläggning av ärende om ålderspension
och avsked, 72: 420; — i ärende om sjukpensionering och avsked,
72: 420; — former för uppsägning, 72: 425.

Ersättning, framställning om ersättning av allmänna medel till importör,
som lidit skada genom fel från myndigheters sida, 69: 435; — ersättning
av statsmedel vid ingripanden i hälsovårdens intresse, 73: 505.
Jfr Huvudförhandling.

Ersättningsmål, behörighet att ålägga den som ej står under militärt
befäl ersättningsskyldighet, 70: 145; — handläggning av trafikskador
på militära fordon, 73: 126; — bevarande av avskrift av protokoll,
71: 176; — bevakande av ersättningsmål, 72: 98.

Exekutiv auktion, fråga i samband med exekutiv försäljning av utmätt
bil om godtagande av inrop och om överexekutor bort efter besvär
av gäldenären häva auktionen, 70:321; — bostadsstyrelsens, länsbostadsnämnds
och länsstyrelses befattning med exekutiv auktion å fastighet,
varvid bevakats statligt lån, 72: 324; — rätt att uppbära förfallna
hyror sedan utmätt fastighet, som förvaltats av syssloman, blivit
exekutivt försåld, 72: 346.

Expedition, fråga om medellös persons frihet från avgift enligt expeditionskungörelsen,
69: 47; — anteckning av tidpunkt för beställning av
expedition, 70: 66; — felaktiga expeditionsåtgärder vid domstol då
värnpliktig förpliktas utgiva ersättning för hans hämtande till militärtjänstgöring,
70: 61; — ansvar för fullgörande av expeditionsgöromål
vid domstol, 73: 110; — se även Dom.

Explosiva varor, förvaring av explosiva varor i strid mot gällande föreskrifter,
69: 121.

Expropriation, kompetensöverskridande genom egenmäktigt besittningstagande
av fastighet i samband med expropriation, 69: 385; — se även
Rättegångskostnad.

Faderskap, se Barnavård.

Familjebidrag, framställning angående ändrade föreskrifter rörande disposition
av anslagsposten Särskild hjälpverksamhet till förmån för de
värnpliktiga och deras familjer, 70: 91.

Fartyg, se Vrak.

Finna, patent- och registreringsverkets praxis vid firmagranskning, 73:
529; — fråga om patent- och registreringsverket förfarit felaktigt vid
firmaregistrering i fall då domstol sedermera förbjudit användningen
av firman, 73: 531.

629

Flyghaveri, framställning angående militära haveriutredningar och viss
ändring i luftfartslagen, 70: 73.

Flygning, parkeringsförhållandena för det s. k. allmänflyget på Bromma
flygplats, 73: 553; — se även Civil verksamhet.

Folkbokföringen, fråga om domkapitlens tillsyn över pastorsämbetenas
befattning med folkbokföringen, 72: 451; — felaktig anteckning i personakt
om faderskap och trolovning m. m., 73 : 499.

Folkrätt, krigsdeltagare som i strid dödar fiende är enligt allmänna folkrättsliga
regler i princip ej straffbar därför, 69: 82.

Fordon, omhändertagande av fordon vid trafikonykterhetsbrott m. m.,
71: 89; — flyttning av fordon, 71: 580, 72: 394.

Forum, se Domstols behörighet.

Fri rättegång, om fri rättegång i brottmål och om skyldighet att kommunicera
rättegångsbiträdes ersättningsyrkande, 70: 59; — socialförvaltnings
befattning med uppgifter för erhållande av fri rättegång, 72: 245.

Frihetsberövande, se Vårdhem.

Fritid, fråga om föreskrift av innebörd, att värnpliktig, som förts till
sitt förband därför att han stört allmän ordning, skall beordras lägga
sig på sitt kompani, är förenlig med gällande bestämmelser om värnpliktigs
fritid, 69: 113; — sjukskriven värnpliktigs rätt till fritid,
73: 143.

Fullföljd av talan, oriktiga fullföljdshänvisningar beträffande klagan över
exekutiv auktion, 70: 321; — fråga om skrift i vapenärende bort behandlas
som besvärsskrift, 70: 466; — besvärsrätt i fråga om beslut av
lärarråd vid lärarhögskola, 71: 532; — fråga om omprövning av beslut
sedan besvär anförts, 72: 293.

Fullmakt, fullmaktsformuleringar i ansökningsblankett för utbildningsbidrag
beträffande återbetalning av bidrag, 73: 543.

Fängelse, se Straffmätning.

Fängsel, se Straffverkställighet.

Förberedelse, käromål har under förberedelse avvisats efter föreläggande
om komplettering av stämningsansökningen, 69: 25; — rökning under
förberedelsesammanträde, 73:113.

Företagsnämnd, suppleant, som utan att ha trätt i ledamots ställe deltagit
i av nämnden företagen resa, har ej ansetts berättigad uppbära
oavkortad lön, resekostnadsersättning och traktamente, 69: 176.

Förflyttning, fråga om skyldighet för statstjänsteman att fullgöra kommunal
tjänst, 69: 405.

Förhör, kvarhållande för förhör mer än sex timmar, 70: 69; — fråga
om till förhör medtagen får förvaras i arrest i väntan på förhörets
hållande, 72: 51; — fråga om den som skall hämtas till förhör får kvarhållas
i arrest i avvaktan på tidpunkten för förhöret, 73: 37; — förhör
med nära anhörig till den misstänkte, 71: 94; — utskrift av vittnesmål

630

i stället för polisförhör, 71: 92; — val av tolk vid polisförhör med

politisk flykting, 70: 70; — se även Husrannsakan.

Förmynderskap, fråga om överförmyndares redovisningskrav gentemot
förmyndare, 69: 51. Jfr Kungörelse.

Förseningsavgift, se Taxering.

Försvarare, för den som är under tjugoett år, 71: 78; — entledigande av
offentlig försvarare, 71: 78; — fördelning av uppdrag som offentlig
försvarare, 70: 56; — se även Fri rättegång.

Förundersökning, då Kungl. Maj:ts tillstånd fordras för åtal, 71: 87; —
utsaga som nära anhörig till misstänkt lämnat vid förundersökning bör
icke åberopas som bevis, om den anhörige utnyttjar sin rätt att vägra

vittna i målet, 69: 30; — polismyndighets skyldighet att utlämna upp gifter

till pressen och att motivera vägran att lämna uppgift, 69: 77;

— förundersöknings bedrivande då fråga är om ett stort antal brott
och flera tilltalade, 69: 83; — bör bedrivas skyndsamt när den misstänkte
är häktad, 69: 84; — underlåtenhet att i samband med delgivande
av misstanke för brott lämna underrättelse om rätt att anlita
försvarare, 69: 92; — fråga om förundersökning mot journalister som
i reportagesyfte begett sig in i fastighet utan fastighetsägarens samtycke,
72: 47; — polismyndighets skyldighet att underrätta målsägande
vid nedläggande av förundersökning, 70: 71; — handläggningsrutiner
vid utredning av dödsolycka, 71: 58; — utnyttjande av fotografisk bild
vid förundersökning, 72: 76; — felaktig skiss i trafikmål, 73 : 30; —
försummelse att jämlikt 80 § 2 st. militära rättegångslagen underrätta
bestraffningsberättigad militär befattningshavare om att förundersökning
inletts i militärt mål, 73: 124; — se även Förhör, Gripande, Provokation,
Åtal.

Förvaltning, yttrande över förvaltningsdomstolskommitténs betänkande
»Förvaltningsrättskipning», 69: 480; — över förslag till förvaltningslag,
70: 470; — över betänkande angående offentligt biträde och kostnadsersättning
i förvaltningsärenden m. m., 73: 582.

Förvar, förutsättningar för tagande i förvar enligt 36 § militära rättegångslagen,
69: 104, 71: 172.

Granskningsnämnd, anteckning om psykisk status i beslut, 71: 177; —
spörsmål angående granskningsnämnds uppgifter, 73: 154.

Gripande, förutsättningar för gripande och medtagande till förhör, 69:
89, 92; — polismans skyldighet uppge anledning till gripande, 69: 92;

— underlåtenhet att skyndsamt anmäla gripande, 69: 93.

Grundlagarna, yttrande över betänkandet »Ny regeringsform — Ny riksdagsordning»,
73: 570.

Gåva, om mottagande av gåvor till statsverket, 70: 121.

Handläggning, åtal mot läkare för underlåtenhet att besvara i tjänsten
mottagna skrivelser, 69: 145; — skyldighet att besvara inkomna förfrågningar,
72: 295; — kommunalkamrer har överskridit sin befogenhet
genom att utan stöd av kommunalt beslut underteckna kollektivavtal,
69: 385; — kommunalnämnds kompetensöverskridande, 70: 363;

— fråga om kommunalt organs rätt att omgöra beslut, 72: 389; —
skolstyrelses ordförande har förfarit felaktigt genom att ensam avgöra

631

frågor som bort upptas av skolstyrelsen och genom underlåtenhet att
utsätta sammanträde med styrelsen, 70: 355, 71: 438; — verkstyrelse
får ej själv bestämma sitt arvode, 72:291; — handläggningstidema
i kommunala besvärsmål, 70: 363; — bristfällig handläggning i länsstyrelse
av besvärsärende angående vitesföreläggande, 70:412; —
komplettering av ofullständig anmälan om avregistrering av motorfordon,
70: 468; — handläggning av framställning om utfående av allmän
handling (sjukjoumal), 70: 315; — formerna för expertgrupps
arbete; underlåtenhet att redovisa skiljaktiga meningar inom expertgruppen,
70: 420; — korrespondens med svenskt konsulat i utlandet,
72: 295; — översättning av inlagor på utländskt språk, 72: 295; —
ärendes handläggning i samband med författningsändring, 73: 548; —
se även Delegation, Ersättningsmål, Fullföljd av talan, Handräckning,
Hemförlovning, Hälsovård, Kommunalbesvär, Hyresreglering, Säkerhetsfrågor,
Tjänstetillsättning, Utlämning.

Handräckning, skyldighet för myndighet att vid ärendets avgörande beakta
hela det i ärendet föreliggande materialet, 72: 347; — se även
Avbetalning, Nykterhetsvård, Psykiatrisk vård.

Hemförlovning, 71: 171, 73: 134.

Husrannsakan, skyldighet för polisen att vid husrannsakan förete tillstånd
ej stadgad, 69: 87; — förutsättningar för, 70: 67; — husrannsakan
enligt 28: 1 RB eller undersökning enligt 28: 10 RB, 70: 69; —
informell husrannsakan under sken av förhör, 71: 92.

Hnvudförhandling, rättens domförhet vid förfall för nämndeman på
grund av jäv, 72: 17; — äventyr i kallelse till förhandling om vårdnadsfråga,
71: 80; — brottmål där den tilltalade är häktad, 69: 40; —
fråga om brottmål bort avgöras i den tilltalades frånvaro, 69: 40, 42;
— fråga om tilltalads befrielse från inställelseskyldighet efter skriftligt
erkännande å s. k. erkännandeblankett, 69: 41; — fråga om skriftligt
erkännande bort godtagas, 69: 42; — fråga om skyldighet att höra
vårdnadshavare innan skyddstillsyn ådömes, 69: 43; — framställning
angående rätt för vårdnadshavare för underårig till ersättning för inställelse
i brottmål mot den underårige, 70: 19; — frist för huvudförhandling
i mål mot nya lagöverträdare, 73: 106; — fråga om hörande
i brottmål upplysningsvis av person som ej är part, 69: 44; — frågor
till person som vägrat vittna, 71: 77; — fråga om bedömning av yrkande
om jämkning av skadestånd, 69: 44; — uppdelning av rättegångsförfarandet
i mål med stort antal tilltalade; bevisomedelbarheten
åsidosatt, 70: 56; — utformningen av beslut om avvisande av talan,
70: 60; — rådrum vid kallelse till kvarstadsförhandling, 70: 63; — rådrum
för anmälan av enskilt anspråk, 70: 66; — telefonledes gjord
återkallelse av enskilt anspråk, 72: 72; — rätt för tilltalad att ha biträde
som ej är ställföreträdare, ombud, rättegångsbiträde eller försvarare,
73: 32; — laga förfall för utevaro, 73: 105; — se även Bandinspelning,
Protokoll, Straffverkställighet, Vittne, Vittnesförhör.

Hyra, tillsyn beträffande hyresgästs tillämpning av i hyresavtalet intagna
ordningsföreskrifter, när förhyrd lägenhet är belägen inom sjukhusområde,
72: 469.

Hyresnämnd, åtal mot vice ordförande i hyresnämnd för dröjsmål med
avgörande av mål angående fastställande av grundhyror, 69: 415; —

632

åtal mot ordförande i hyresnämnd för dröjsmål med sammanträde
och meddelande av utslag, 73: 21; — kallelse till besiktning som äger
rum i mål vid hyresnämnd, 70: 465; — kallelse till sammanträde med
hyresnämnd, 71: 37; — fattande och meddelande av beslut hos hyresnämnd,
71: 42; — beslutförhet och överklagbarhet vid avgörande av
jävsfråga, 71: 86.

Hårvård, krigsmans hårvård, 72: 128; — skyldighet för värnpliktiga som
utför visst arbete att hålla håret klippt, 73: 147.

Häktad, Häktning, åklagare har ej inom stadgad tid avlåtit ansökan till
rätten om häktning, 69: 82; — kontakt med häktads arbetsgivare,
71: 87; — censur av häktads post, 72: 75; — avräkning av häktningstid,
71: 79; — se även Barnavård, Dröjsmål, Straffverkställighet.

Hälsovård, ersättning av statsmedel vid ingripanden i hälsovårdens intresse,
73: 505; — hälsovårdsnämnds handläggning av ärende rörande
störande buller från industri; 73: 513; — se även Kommunicering.

Hämtning, av konkursgäldenär jämlikt 94 § konkurslagen, 70: 65; —
hämtning av gäldenär för utmätningsed, fråga om kvarhållande i
arrest, 73: 37; — av för samhällsvård omhändertaget barn, 70: 207,
217; — uttagande av kostnader för värnpliktigs inställande till militärt
förband, 71: 138; — framställning om civil klädsel m. m. vid hämtningar
inom nykterhetsvårdens, barnavårdens och mentalsjukvårdens områden,
70: 237; — förutsättningar för hämtning till förhör utan föregående
kallelse, 70: 67.

Hämtningskungörelsen, beräkning av kostnad för värnpliktigs hämtande
till militärtjänstgöring, 70: 138, 71: 138; — se även Expedition.

Indrivning, fråga om länsstyrelses antagande av ackordsanbud beträffande
oguldna skatter, 69: 330; — oberättigade krav på skatt, 71: 404;
— kronofogdemyndigheternas behandling av omräkningsbesked m. m.
73: 376; — indrivning av skatt, 72: 347, 73: 373.

Införsel, för böter förutsätter lagakraftvunnen dom, 71: 401; — fråga
om tidpunkt för införsel på grund av hovrätts bötesdom, 69: 336; —
fråga om kvittningsanspråk vid införsel för utfående av underhållsbidrag,
69: 339; — tillämpning av 22 § införsellagen, 72: 344.

Inhibition, se Lagsökning.

Inskrivning av värnpliktiga, lämpligheten av viss fråga i frågeformulär
vid inskrivning, 73: 132; — ersättning för resa i samband med inskrivningsförrättning,
73: 150.

Inställelse till rättsförhandling, se Huvudförhandling.

Inteckning, i samband med sammanläggning av fastighet med annan har
ägodelningsdomare felaktigt krävt att fastigheten skulle befrias från
nyttjanderättsinteckning, avseende mark utanför fastigheten, 69: 49.

JO, tillsynskompetens, 70: 278, 71: 323, 330, 72: 281, 73: 305; — om utredning
i JO-ärenden, 70: 280; — se även Disciplinmål, Tystnadsplikt,
Åtal.

Jordförvärvslagen, se Lagfart.

633

Jäv, jävsfrågor vid samtidigt förordnande för tjänsteman att fullgöra
taxeringsintendentsuppgifter och att vara taxeringsnämndsordförande,
69: 343; — ej förenligt med god ordning att polischef förordnar sig
själv till kontrollant vid lotteri, 69: 454; — jävsfrågor vid tillsättning
av professur, 70: 402; — vid kommuns uthyrning av byggnad, 70: 362;

— grannlagenhetsjäv i vapenlicensärende, 70: 465; — för vårdintygsskrivande
läkare, 71: 315; — hos byggnadsnämnd, 71: 524, 72: 431; —
för personundersökare, 71:223; — för nämndeman, 72: 17, 73:561;

— mot ledamot och expert i valutakommissionen, 72: 284; — tvåinstansjäv,
72: 292; — se även Hyresreglering.

Kassaväsende, militär kassachef har felaktigt utlämnat förskott för fyllnadsinbetalning
av skatt, 69: 187.

Kollektiv bestraffning, tidigareläggning av revelj har felaktigt använts
som reaktionsmedel i stället för individuella tillrättavisningar, 69: 181;

— se även Psykiatrisk vård.

Kommissionär, granskning av kommissionärs räkenskaper, 72: 291.

Kommunal kompetens, yttrande över kommunalrättskommitténs betänkande
XIV »Kommunal kompetens», 73 : 585.

Kommunalbesvär, 70: 364, 71: 439; — 1965 års lag om inskränkning i
rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut medför ej hinder
för tredje man att i händelse av befogenhet anföra kommunalbesvär,
73: 426. Jfr Handläggning.

Kommunicering, fråga i ärende rörande disciplinär bestraffning om anmälares
rätt att få del av utredningsmaterialet, 69: 309; — underlåten
kommunicering i disciplinärende, 73: 422; — länsstyrelse har oriktigt
förelagt part att avge yttrande inom viss tid vid äventyr att ärendet
annars avskrevs (stupstocksremiss), 69: 310; — vid prisundersökningar,
69: 440; — med konkursgäldenär av framställning om hämtning jämlikt
94 § konkurslagen, 70: 651; — med konkursborgenär, 72: 73; —
av rättegångsbiträdes ersättningsyrkande, 70: 59; — i ärende rörande
förverkande av villkorligt medgiven frihet, 70: 192; — med inropare
vid klagan över exekutiv auktion, 70: 321; — vid fråga om tjänstemans
entledigande under löpande pensioneringsperiod, 70: 379; — i sjukpensioneringsärende,
72: 420; — i ärende om vapenfri tjänst, 71: 163,
72: 89; — i ärenden om anstånd med militärtjänst, 72: 89; — i mål
om omyndighetsförklaring, 71:81; — hos övervakningsnämnd vid
entledigande av övervakare, 71:223; — hos medicinalväsendets ansvarsnämnd,
72: 263; — vid inspektion och vitesföreläggande i hälsovårdsärende,
72: 462; — övervakningsnämnds handläggning av fråga
om villkorlig frigivning, 71: 216; — invandrarverkets praxis i fråga
om kommunikation av utlänningsnämndens yttranden, 73: 525; — se
även Arbetsvärd, Barnavård, Taxering, Uppbörd.

Kompetens, se Expropriation, Handläggning.

Konkurrensbegränsning, tillämpning av lagstiftning härom på ideell organisation,
71: 567.

Konkurs, rättens ombudsmans tecknande av borgen för konkursboets
lån, 71: 48; — avfattande av konkursbeslut, 73: lil; — kostnad för

634

bevakning av fordran i konkurs, 73: 112; — tillämpning av lagen om
statlig lönegaranti vid konkurs, 73: 369; — se även Hämtning, Kommunicering.

Kontrollkort, underlåtenhet att lägga upp kontrollkort i militärt brottmål,
73: 124.

Krigsspel, anordnat av beredskapsnämnden för psykologiskt försvar

m. fl. (»Operation Jonas»), 72: lil.

Kriminalvård, se Straffverkställighet.

Kungörelse, fråga om tiden för kungörande av dom angående hävande
av omyndighetsförklaring, 69: 49. Jfr Laga kraft.

Kungörelsedelgivning, 70: 55.

Kurs, brister i planering och genomförande av kurs, 71: 96.

Kvarstad, rådrum vid kallelse till kvarstadsförhandling, 70: 63.

Kvittning, tillämpning av lagen om arbetsgivares kvittningsrätt, 73: 368;

— se även Allmän försäkring, Införsel, Lön, Studiemedel, Utbildningsbidrag.

Körkort, fråga om körkort bort beviljas intellektuellt underutvecklade
med intelligenskvot under 65 och om översyn av meddelade anvisningar
rörande läkarundersökning för erhållande av körkort, 70: 426;

— olämplig praxis av polismyndighet vid utfärdande av s. k. negativa
lämplighetsintyg för körkortssökande, 70: 432; — se även Dröjsmål,
Psykiatrisk vård.

Laga förfall, se Huvudförhandling.

Laga kraft, beträffande dom angående hävande av. omyndighetsförklaring,
69: 49. Jfr Kungörelse.

Lagfart, tillämpning av jordförvärvslagen i inskrivningsärende, 72: 74;

— inskrivningsdomares utredningsskyldighet vid beräkning av lagfartsstämpel,
69: 48.

Lagsökning, fråga huruvida domstol, som förordnat om inhibition av
lagsökningsutslag och därefter i återvinningsmål fastställt utslaget,
ägt i samband med domen förordna om fortsatt inhibition, 69: 33; —
fråga om godtagande i lagsökningsmål av avskrift, som ej helt överensstämt
med originalet, 69: 47; — företeende av fordringshandling
i original, 73: 107; — formen för avgörande när det av lagsökningsmål
endast återstår kostnadsyrkande, 72: 75; — motivering av yrkande
om inkassokostnad, 73: 108; — föreläggande i lagsökningsmål,
73: 108.

Ledighet, värnpliktig äger rätt att erhålla erforderlig ledighet för förberedande
av sin talan i militärt brottmål, som handläggs av domstol,
69: 182.

Lojalitetsplikt, se Yttrandefrihet.

Lotteri, se Jäv, Tillsyn.

635

Läkare, Läkarvård, läkares skyldighet att lämna biträde åt polisen,
69: 88; — förbandsläkares tillsägelser med anledning av värnpliktigas
uppträdande vid sjukvisitation, 72:99; — militärläkares befälsrätt,
72: 128; — förbandsläkare har av misstag oriktigt utfört stelkrampsinjektioner,
70: 130; — kompanichefs närvaro vid läkarundersökning
av värnpliktiga, 70: 141; — fråga om läkare felaktigt föreslagit hemförlovning,
73: 134. Jfr Sjukvård, Tystnadsplikt.

Läkarintyg, fråga i vad mån intyg från civil läkare kan anses tillräckligt
för bedömande av militär tjänstbarhet, 72: 126; — se även Allmän
försäkring, Psykiatrisk vård.

Läkarundersökning, formlös handläggning av ärende om föreläggande
att undergå läkarundersökning, 72: 422.

Lön, myndighet har ansetts icke böra göra avdrag på anställds lön för
rättande av tidigare löneutbetalning som bedömts vara felaktig,
69: 395; — fråga om inhämtande av tjänstemans medgivande vid verkställande
av löneavdrag för fackföreningsavgifter, 69: 322; — framställning
om förbättrade avlöningsförmåner för befattningshavare vid
milostab, 72: 82; — retroaktivt beslut om lön till tjänstemans nackdel,
72: 426; — se även Företagsnämnd.

Mantalslängd, mantalslängds fastighetsegare avser numera fastighetslängd,
71: 85.

Massmedia, efterforskning av meddelare till massmedia, 73: 346.

Militär tandvård, värnpliktiga tandläkares tjänstgöring på militära tandpolikliniker,
70: 133.

Militär utbildning, se Utbildning.

Militär övning, anordnande av militära vinterövningar i stark kyla,
69: 185; — anordnande av orienteringslöpning över annans mark,
71: 161; — förebyggande av olovliga spritinköp, 71: 168.

Militärt straffregister, rikspolisstyrelsen äger i sin polisrekryterande verksamhet
erhålla utdrag av militärt straffregister, 70: 146.

Militärförhör, behörighet att hålla militärförhör, 69: 107; — protokoll
vid militärförhör, 70: 143; — förhörsvittne, 71: 174; — utredning i
mål som återlämnats från åklagare, 71: 174.

Militärhäkte, användande av fängsel i militärhäkte, 72: 129.

Militärmusik, vid regementschefs avgång, 71: 169.

Missfirmelse, mot underordnad krigsman, 69: 100. Jfr Oskickligt beteende.

Motivering av beslut, medicinalstyrelsens disciplinnämnd ej skyldig att
närmare precisera skälen till att disciplinär åtgärd ej vidtages, 69: 310;
— fråga om skyldighet att närmare utveckla motiveringen i försäkringsärende,
69:311, 72:494 (försäkringsdomstolen), 72:496 (försäkringsrådet);
— motivering av avslagsbeslut på ansökan om forskningsanslag,
69: 311; — lokal skattemyndighet och länsstyrelse har avslagit

636

ansökan om befrielse från preliminär skatt vid utlandsanställning
utan godtagbar motivering, 70: 341; — avfattningen av avslagsbeslut
i vapenlicensärenden, 70: 466; — hos vämpliktsverket och vämpliktsnämnden,
71: 178, 72: 89; — se även Taxering, Tjänstetillsättning,
Uppbörd.

Motorfordon, se Fordon, Skadestånd.

Mnseam, visning av samlagsscener, 71: 561.

Målsägande, rådrum för anmälan av enskilt anspråk, 70: 66; — underrättelse
till målsägande om beslut att ej väcka åtal, 72: 76. Jfr Åtal.

Mäss, fråga vid tillämpning av 21 kap. 15 § BrB i vad mån mässlokal
är utrymme som nyttjas av krigsmakten, 72: 94.

Narkotika, medicinalstyrelsens medgivande till försöksverksamhet med
förskrivning av narkotika till narkomaner, 71: 274.

Naturvårdslagen, skyldighet att söka tillstånd enligt 22 § naturvårdslagen
för uppsättande av skylt för vilken byggnadslov lämnats, 69: 418;

— dröjsmål vid exploatering av område för fritidsbebyggelse genom
naturvårdskrav framförda av olika myndigheter, 69: 423. Jfr Byggnadsdispens.

Nykterhetsvård, återintagning på vårdanstalt av gravid kvinna på grundval
av bristfällig utredning; tillika fråga om begärd polishandräckning
varit erforderlig och om underlåten förvarning om handräckningen,
69: 249; — förutsättningar för polishandräckning, 72: 237; — fråga
om polismyndighets handräckning för intagens återhämtande till vårdanstalt
för alkoholmissbrukare, 73: 247; — polismyndighets anmälningsskyldighet
enligt 10 § nykterhetsvårdslagen, 69: 255, 72: 229; —
fråga om åtgärder vid tjänstemans onykterhet i tjänsten samt i vilken
utsträckning nykterhetsnämnd bör anmäla tjänstemans alkoholmissbruk
till arbetsgivaren, 72: 230; — bedrivandet av undersökningar
enligt 12 § nykterhetsvårdslagen, 69: 256; — om nykterhetsnämnds
utredning i ärende angående ansökan om trafikkort, 73: 256; — den
som avses med ansökan om tvångsintagning bör personligen höras,
69: 256; — frågor om vad som är att hänföra till hjälpåtgärd enligt
14 § 1 morn. samt om tillämpning av 14 § 2 mom. nykterhetsvårdslagen,
69: 257, 258; — innebörden av 18 § nykterhetsvårdslagen, 69:
259; — delgivning av övervakningsbeslut enligt 10 § tillämpningsföreskrifterna
till nykterhetsvårdslagen, 69: 259, 71: 263; — övervakares
råd till alkoholmissbrukares hustru ätt söka skilsmässa oförenligt
med uppdraget som övervakare, 69: 260; — tillämpning av reglerna
om avstängning från inköp av rusdrycker, 70: 241, 71: 263; — från
inköp av öl, 71: 261, 73: 244; — dröjsmål i ärende om förverkande
av villkorligt anstånd med verkställighet av beslut om tvångsintagning,
70: 242; — dröjsmål vid handläggning av ärende angående omhändertagen
alkoholmissbrukare, 70: 243; — fråga om nykteihetsnämnd
ingripit med tillräcklig kraft mot alkoholmissbrukare, 72: 232;

— dröjsmål vid utseende av övervakare för försökspermitterad, 71:
263; — omhändertagande av person som farlig alkoholmissbrukare
sedan domstol funnit att skäl till häktning ej förelåg, 71: 258; — polisanmälan
från nykterhetsnämndsordförande om misstänkt rattfylleribrott,
71: 262; — se även Straffverkställighet.

637

Nämndeman, information om jävsregler m. m., 71: 81; — val av nämndemän
i länsrätt och länsskatterätt, 73: 561; — se även Privat uppdrag.

Nöjdförklaring, häktad eller eljest intagen skall så snart som möjligt
få del av meddelad dom, 69: 224; — återtagande av nöjdförklaring
avgiven enligt 55 § militära rättegångslagen, 70: 144; — se även
Disciplinmål.

Oavsättlighet, yttrande över tjänstebegreppsutredningens PM »Oavsättligheten
inom statsförvaltningen», 69: 487.

Obduktion, avlidens anhöriga bör beredas tillfälle framföra synpunkter
på frågan om obduktion bör ske, 69: 306; — framställning om klargörande
tolkning av bestämmelserna härom, 71: 289; — brister vid
handläggning av ärende rörande rättsmedicinsk obduktion, 71: 305.

Offentlig försvarare, se Försvarare.

Offentlig tillställning, tillstånd för juridisk person respektive för omyndig,
71: 69; — polismyndighets tillstånd till offentlig förevisning av
djur och återkallande därav, 73: 520.

Ombud, skyldighet ställa ombud vid hinder mot personlig inställelse,
71: 83.

Onykterhet i tjänsten, åtal mot förvaltare för, 70: 100.

Ordningen inom krigsmakten, jfr Fritid.

Ordningsstadga, obehöriga villkor i beslut angående tillställningar, 70:
467; — se även Allmän plats, Offentlig tillställning.

Oskickligt beteende, mot underlydande krigsman, 69: 100, 71: 137; —
av domare mot underordnad vid tillrättavisning, 71:461; — mot
mötesdeltagare, 70: 43; — se även Polismyndighet.

Otillbörlig belöning, fråga om kommunal förtroendeman mottagit otillbörlig
belöning, 69: 386.

Pass, torde ej kunna vägras sökande om ej uttryckligt i lag eller författning
upptaget hinder möter däremot, 69: 453; — se även Psykiatrisk
vård, Straffverkställighet.

Penninginsamling, kommunens hörande i ärende om tillstånd till penninginsamling
med bössor, 71: 65; — tillstånd till penninginsamling
på allmän plats, 71: 67.

Pension, felaktigheter vid handläggning av ärende angående pensionsavgång,
69: 409; — myndighet skall kontrollera att tjänstematrikel är
fullständig och riktig, 69: 322; — bevakning av rätt till barnpension,
70: 203. Jfr Entledigande.

Permission, fråga om belöningspermission i militärtjänst, 72: 99.

Personalkontroll, skrivelse till riksdagen angående personalkontroll inom
riksdagsförvaltningen och riksdagens verk, 73 : 493; — handläggningen
av personalkontrollärende i luftfartsverket, 73: 494.

Personalvård, yttrande över militära tjänstgöringsåldersutredningens betänkande
»Officerare som konsulenter inom försvarets personalvård»,

638

69: 460; — yttrande över 1969 års personalvårdsutrednings betänkande,
71: 614; — förvaltning av personalkassemedel, 71: 157.

Personbevis, felaktig uppgift om personens biologiske far, 71: 585.

Personundersökning, dröjsmål med § 7-undersökningar, 72: 276; — personundersökare
i brottmål äger icke utreda omständigheterna kring
brottet, 69: 28; — redovisning av inhämtade upplysningar vid personundersökning,
73: 118; — personundersökningsförhandlingar, 73: 19;

— se även Jäv.

Placering, se Tjänstetillsättning.

Polismyndighet, polismans underlåtenhet att mottaga brottsanmälan,
71: 51; — identifiering hos polismyndighet, 73: 117; — polisens åtgärder
vid de s. k. båstadskravallema, 69:63; — vid demonstration
mot utländsk ambassadör, 72: 35; — för skydd av främmande makts
ambassad, 72: 28; — bil jakt, disciplinär åtgärd mot polisbefäl, 73 : 95;

— vakthavande befäls befattning med polisjakt, 73: 118; — användande
av tårgas mot 15-årig yngling, 73: 116; — polismans skyldighet
att legitimera sig, 69: 86, 70: 68; — polismän har överträtt sina befogenheter
då de sökt förskaffa en person tillträde till en annans bostad,
69: 87; — åtal mot polismästare för obefogat ingripande mot enskild,
70: 22; — mot polismästare för otillbörligt uttalande om underordnad,
70: 26; — mot kriminalassistent för bl. a. opåkallat omhändertagande
av demonstrant, 70: 28; — förande av tillfälligt omhändertagen person
till sjukhus, 71: 90; — polismyndighets befattning med tryckt affisch
som påstås vara tukt- och sedlighetssårande, 70: 36; — polismyndighets
åtgärder vid demonstration som sker utan laga tillstånd, 70: 67;

— dold polisövervakning, 71: 55; — yttrande över »Polisen i samhället»,
71: 618; — transport av deltagare i TV-program, 73: 103; —
se även Allmän sammankomst, Förundersökning, Säkerhetspolisen,
Utlämning. Jfr Avvisning, Delgivning, Fordon, Förhör, Körkort, Läkare,
Läkarvård, Offentlig tillställning, Penninginsamling, Psykiatrisk
vård.

Polisregister, felaktiga uppgifter i lämplighetsintyg utfärdat med ledning
av polisregistret, 69: 94; — polismyndighets åtgärd att på begäran av
socialnämnd med stöd av 16 § socialhjälpslagen lämna nämnden uppgifter
ur polisregistret beträffande hjälpsökande saknar stöd i gällande
bestämmelser, 69: 95; — yttrande över förslag till lagändringar, 71: 605.

Politisk information, statlig myndighet bör ej distribuera politiska ungdomsförbunds
informationsmaterial inför värnpliktsriksdag, 73: 539; —
se även Tjänstebrev.

Preskription, fråga om preskription av disciplinärt ansvar, 69: 414; —
av fordran, 72: 297; — av skatt, 72: 324.

Presskonferens, regementschefs förfarande vid, 72: 99.

Priskontroll, se Kommunicering.

Privat uppdrag, fråga om det är förenligt med nämndemans tjänsteåliggande
att verka som pressreferent av domstolsförhandlingar, 69:
39; — se även Tjänsteplikt.

639

Protokoll, kommunal nämnd har i syfte att undvika publicitet underlåtit
att protokollföra beslut, 69: 381; — protokollföring i taxeringsnämnd,
71: 413; — justering av kommunala protokoll, 71: 434, 437, 72: 389;

— anteckning om deklarationshandlingar i protokoll från huvudförhandling
i mål enligt skattestrafflagen, 71: 80.

Provokation, ifrågasatt provokation till brott under pågående förundersökning,
73: 91.

Prästämbete, fråga om biskops skyldighet att prästviga kvinna, 72: 448.

Psykiatrisk vård, olaga handräckning för intagning på mentalsjukhus,
tillika fråga om intagningsbeslutet var sakligen grundat, 69: 287; —
förutsättningarna för polishandräckning för tvångsintagning på mentalsjukhus,
69: 298; — fråga om förtur vid intagning av den som av
domstol överlämnats till sluten psykiatrisk vård, 69: 299; — åtgärder
mot indisciplinärt förfarande från ett flertal patienters sida bör ha en
individuell inriktning och inte ges kollektiv karaktär, 69: 302; — omhändertagande
av intagens pass, 69: 304; — frågor om brevcensur,
69: 304, 73: 284; — man som begått grova våldsbrott mot hemskild
hustru har av domstol överlämnats till sluten psykiatrisk vård och av
socialstyrelsen placerats i närheten av hustruns hem. Fråga om erforderlig
hänsyn tagits till hustruns anspråk på att känna trygghet, 70:258;

— fråga om intagning på mentalsjukhus av person, som kommit i ett
akut psykiskt orostillstånd, 70: 268; — tvångsintagning av underårig,
72: 247; — förutsättningar för kvarhållande, 72: 249; — vården av
s. k. N-fall, 70: 271; — behandlingen av psykiskt avvikande på Karsuddens
sjukhus, 73: 268; — fråga om det var förenligt med omsorgslagen
att omhändertaga dövstum, nästan blind epileptiker, som dock
ej kunde anses intellektuellt utvecklingsstörd, för vård på hem för
blinda utvecklingsstörda, 72: 253; — skyldighet för ansökande myndighet
(polismyndighet) att självständigt pröva om tvångsintagning på
mentalsjukhus är påkallad, 71: 314; — läkares rätt att efter framställning
per telefon utlämna kopia av vårdintyg, 71: 317; — framställning
ang. ansvaret för kostnaderna för vård och behandling av den som av
domstol överlämnats till öppen psykiatrisk vård m. m., 71:295; —
framställning om anvisningar för att i intyg och utlåtanden på det
psykiatriska området undvika för patienten onödigt nedsättande uttalanden,
71:301; — krav på självständig bedömning av vårdbehov
vid utfärdande av vårdintyg för tvångsintagning på mentalsjukhus,
70: 265; — innehållet i vårdintyg, 71: 312; — behandlingen av och
servicen för patienter, 72: 250; — mentalsjukhusens rätt att omhändertaga
patients medel och värdehandlingar, 72: 251; — fråga om betryggande
åtgärder i samband med patients hemsändande, 72: 251; —
fråga om sjukhusdirektions återkallande av medgivande för patientförening
att disponera lokaler inom sjukhuset utgjort otillbörligt intrång
i föreningsfriheten, 72: 257; — se även Jäv.

Regeringsrätten, se Handläggning.

Religionsfrihet, se Tjänsteplikt.

Religionsutövning, villkor kan ej ställas om viss undervisning innan dop
förrättas, 69: 451.

Rese- och traktamentsersättning, se Företagsnämnd.

640

Riksbanken, JO:s tillsynskompetens betr. riksbanken, 70: 278, 71: 323.

Rusdrycker, beslag av, 70: 144, 72: 182.

Rättegångsförhandling, se Huvudförhandling, Personundersökning.

Rättegångskostnad, framställning om införande av möjlighet för expropriationsdomstol
att tillerkänna markägare förskott å rättegångskostnad
i expropriationsmål, 69: 21; — se även Fri rättegång.

Rättshjälp, i förvaltningsärenden, 73: 582.

Rättspsykiatriska undersökningar, väntetiderna vid, 70: 147, 72: 275; —
narkoanalys vid, 72: 278.

Rökning, under förberedelsesammanträde, 73: 113.

Sakkunniga, se Brofjorden-ärendet.

Sekretess, se Allmänna handlingar, Tystnadsplikt. Jfr Protokoll.

Service, telefonservice vid inskrivningsavdelning, 71: 84.

Sjukredovisning, innebörden av värnpliktigs sjukredovisning i viss grupp,
73: 134.

Sjukvisitation, se Läkare, Läkarvård.

Sjukvård, information om sociala bidrag till sjukvård, 70: 277; — lämpligheten
av att sjukvårdspersonal bär politiska märken under tjänsteutövningen,
71:311; — neurosedynfrågan, 71:319; — ersättning för
skada i anledning av olycksfall på sjukhus, 72: 271; — tvångsåtgärder
inom åldringssjukvården, 71: 318; — användning av aborterade foster
för vetenskapligt ändamål, 71: 320; — provskjutning mot lik i studiesyfte,
73: 292; — användning av biologiskt material från människa
för vetenskapligt ändamål, 73: 297; — medicinalväsendets ansvarsnämnds
handläggning av disciplinmål, 72: 263, 265; — disciplinärendes
anhängiggörande hos ansvarsnämnden, 73: 304; — framställning om
avveckling av ordningen med begränsning i behörigheten att utöva
läkaryrket för vissa utländska läkare med hänsyn till patienternas
status, 72: 268; — se även Narkotika, Psykiatrisk vård.

Självrättelse, se Ändring av beslut.

Skadestånd, fråga om förare av staten tillhörigt motorfordon förorsakat
skada genom grov vårdslöshet, 69: 96.

Skatt, se Indrivning, Taxering, Uppbörd.

Skattetillägg, se Taxering.

Skiss, felaktig skiss i trafikmål, 73: 30.

Skjutning, åtal mot värnpliktig sergeant för bristfälligheter i säkerhetshänseende
vid skjutövning, 70: 117.

Skolan, åtal mot rektor för olovlig >permittering» av elever, ersättande
av friluftsdag med lovdag och underlåtenhet att fullgöra undervisningsskyldighet,
73: 444; — Skolöverstyrelsens åtgärder mot elever som uteblivit
från föreskrivet obligatoriskt prov, 71: 556; — avstängning av
skolelev, 73: 469; — förbud mot politisk propaganda i skola, 72: 437;
— vissa åtgärder från rektorers och lärares sida mot elever bl. a. ang.

641

skoltidning, 71: 558; — hinder mot utgivande av skoltidning, 72: 439;
— försäljning av tryckt skrift inom skolas område, 73: 491; — rektors
ingripande mot utställning i skolans lokaler, 72: 442; — beslutskompetens
och beslutsordning beträffande tillhandahållande av läroböcker
i grundskolan, 73: 479; — fråga om användningen av boken »Samspel»
i sexualundervisningen, 69: 429; — inställande av skoldans såsom
»kollektiv bestraffning», 72: 445; — se även Utbildning.

Socialhjälp, fråga huruvida socialnämnd ägt att för utgivande av socialhjälp
uppställa villkoret att nämnden får lyfta mottagaren tillkommande
pension, 69: 282, 72: 237; — fråga huruvida kommun ägt mot
dödsboet efter en avliden vårdtagare framställa krav på ersättning för
vårdkostnader m. m., 69: 283; — fråga om återkrav av lämnad socialhjälp,
72: 242; — fråga huruvida socialnämnd ägt att påkalla betalningsföreläggande
och verkställa utmätning för ''indrivning av oguldna
avgifter för hemsamarithjälp, 70: 256; — socialhjälp till betalning
av skulder, 71: 264; — socialhjälp till fickpengar till pensionärer på
ålderdomshem, 71: 265, 72: 237; — socialhjälp enligt 13 § socialhjälpslagen,
72: 244; — lagligheten av skuldebrev avseende återbetalningsskyldighet
för utgiven frivillig socialhjälp, 71: 267; — fråga om lämpligheten
av utredning genom polismyndighets försorg om hjälptagares
ekonomiska förhållanden, 72: 246; — se även Allmänna handlingar,
Ålderdomshem. Jfr Fri rättegång.

Stadsplan, skyldighet för kommunala myndigheter att ta samråd med
fastighetsägarna i ett villaområde vid utarbetande av förslag till ny
stadsplan för området, 69: 422.

Statliga utredningar, förordnande att som expert biträda en utredning
medför ej rätt att delta i allt utredningsarbete, 69: 401.

Strafföreläggande, å strafföreläggande av misstänkt gjord påteckning
att han ej var skyldig till förseelse men under viss förutsättning kunde
påta sig ansvar för densamma hade icke bort godtagas som ett godkännande,
69: 57; — fråga om åklagare ägt avskriva ärende då straffföreläggande
ej kunnat delges den misstänkte, 73: 115; — för förseelse
mot vägtrafikförordningen, 73: 33.

Straffmätning, fängelse kan inte genom tillämpning av straffnedsättningsregler
bestämmas till kortare tid än en månad, 72: 26.

Straffskala, fråga om en eller två straffskalor i visst lagrum, 72: 70.

Straffverkställighet, frågor om uppskov med straffverkställighet, 73: 157,
161, 164, 165, 167; — sjukvård och tandvård, 69: 207, 70: 171, 72: 136,
73: 191; — testning av bantningsmedel på intagna, 73: 196; — kosthållet,
72: 139; — intagens användande för arbete åt tjänsteman, 69:
217, 70: 191; — tjänsteman tillgodogjort sig intagens egendom, 70: 192;
— anstaltsplacering, 70: 162, 72: 140; — handläggning av disciplinärende,
70: 188; — till fängelsestraff dömd person vägrad mottagning
för straffets avtjänande, 71: 183; — ostörd samvaro vid hustrus eller
fästmös besök, 71: 185; — besök av underåriga, 73: 197; — disciplinära
åtgärder mot styresmän för inneslutning av underåriga i enrum under
längre tid än behandlingslagen medger, 69: 191; — mot assistent för
oriktigt förfarande i permissionsärende, 72: 144; — förvaring av in -

21 Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

642

tagen i låst källarrum, 69: 194; — isoleringsstraff, 70: 163; — tillämpningen
av 73 och 74 §§ behandlingslagen beträffande underrättelse till
läkare och anteckning av dennes yttrande, 73: 191; — övergrepp,
72: 130; — samtal med personal, 72: 133; — placering i isoleringscell
på grund av platsbrist, 70: 167; — förlust av förmåner under vistelse
på sjukavdelning och under enrumsvistelse, 71: 191; — arbetsvägran
vid Kumla-anstalten, 69: 199; — inlåsning och omplacering av hungerstrejkande,
72: 148; — tillämpning av 45 § behandlingslagen, 69: 203,
72: 140, 142, 159; — av 46 och 47 §§ behandlingslagen, 72: 163; — av
26 och 35 §§ lagen, 70: 160; — frågor angående brevgranskning vid
fångvårdsanstalten 69: 209, 70: 176, 72: 134, 167, 73: 185; — avlyssning
av telefonsamtal, 73: 187; — lättnad i verkställigheten för utförande
av talan vid domstol, 69: 219; — permissioner, 72: 135; — medicinering
med alkoholavlänkande preparat såsom villkor för permission,
73: 196; — användande av besparade medel för permissionskostnad,
69: 220; — förvaltning av häktads penningmedel, 72: 135;

— rätt att förfoga över egna medel för inköp, 72: 177; — intagens
rättsliga handlingsförmåga, 73: 177; — intagens rätt att mot avgift
erhålla avskrift av anslaget beslut; tillika fråga om penninginsamling
bort förbjudas, 69: 221; — användande av fängsel vid transport och
under domstolsförhandling av häktad eller vid fångvårdsanstalt intagen,
69: 222, 70: 168, 169, 73: 200; — framställning med anledning
av olägenheter ur vårdnadssynpunkt vid samtransporter av fångar och
alkoholmissbrukare, 69: 243; — om transporter av intagna, 70: 169;

— mathållning vid transporter, 70: 176; — klagomål mot kriminalvårdsstyrelsen
angående motarbetande av KRUM, 70: 154; — förtroenderåd
och dess verksamhet, 73: 183; — rökförbud som disciplinär
påföljd, 71: 203; — förflyttning till följd av strejkaktion, 71: 205; —
studiemöjligheterna, 71: 207, 73: 184; — TV-undefhållning, 71: 210;

— telefonsamtal med advokat, 71: 211, 72: 184; — intagens självdeklaration,
72: 185; — information för utländska medborgare, 71: 213;

— förlängd strafftid, 72: 143; — beslag av sprit, sorn besökande medfört,
72: 182; — felaktig frigivning på grund av bristfällig identitetskontroll,
72: 187; — arbetsbetyg från fångvårdsanstalt, 73: 194; —
försöksverksamheten med observationsrapportering vid Vissa fångvårdsanstalten
73: 195; — beviljande av pass för intagen, 73: 198; — oriktiga
uppgifter i behandlingsjournal m. m., 73: 188; — frågor om obehörigt
yppande av intagens förhållanden, 71: 215, 73: 189; — styresmans
åliggande att utfärda instruktioner för bevakningsuppdrag och
vårdares fullgörande av detsamma, 73: 193; — tjänstemans försummelse
att på begäran av intagen ombesörja inbetalning av försäkringspremie,
73: 199; — tjänstemans skyldighet att vid anfordran uppge
namn, 73: 199; — se även Delgivning, Häktad, Häktning.

Strejk, se Arbetskonflikt.

Studiemedel, bristfällig handlägnging hos studiemedelsnämnd, 71: 538,
551; — kvittning vid utbetalning av studiemedel, 71: 552.

Stämning, stämning i tvistemål har utfärdats på ansökan som var otjänlig
för rättegång, 69: 25.

Säkerhet, se Borgen.

Säkerhetsfrågor, yttrande över parlamentariska nämndens i Wenner -

643

ström-affären utlåtande rörande handläggningen av säkerhetsfrågor,
69: 462.

Säkerhetspolisen, säkerhetspolisen och 1972 års vämpliktskonferens i
Örebro, 73: 43.

Tandvård, ansvaret för utebliven skoltandvård, 71: 320.

Taxering, organisationen av taxeringen i första instans, 72: 351; — anstånd
med avgivande av självdeklaration, 70: 345; — fråga om dokumentation
av utredningsmaterial som annorledes än skriftligen tillförts
taxeringsärende, 69: 361; — taxeringsnämnds skyldighet att införskaffa
utredning, 70: 346; — syn genom taxeringsnämndsordförande, 71: 419;

— kallelse på skattskyldig till taxeringsnämnds sammanträde, 71: 425;

— taxeringsnämnds tillgång till deklarationsmateriäl, 70: 347; — frågor
om samråd mellan taxeringsnämnder då skattskyldig skall taxeras på
flera orter, 69: 363; — fråga om innebörden av taxeringsnämnds underrättelseskyldighet
i olika fall, 69: 340, 360, 70: 346, 71: 420, 72: 369,
372, 373 , 73: 386; — skyldighet att dagteckna underrättelser m. m.,
69: 365, 70: 347; — om taxeringsnämnds beslutskompetens och nämndens
rätt att hålla »ajournerat» sammanträde efter den 30 juni, 69: 362;

— uppdelning av arbetet mellan ordförande och kronoombud, 72: 355;

— ansvarsfördelningen mellan ordförande och kronoombud, 71: 426;

— taxeringsnämnds bundenhet av mantalsskrivning, 72: 364; — taxeringsnämnds
bundenhet av prejudikat, 72: 375; — ordförandes skyldighet
att verkställa taxeringsnämnds beslut m. m., 72: 366; — rättelse
av beslut efter taxeringsnämndens sista sammanträde, 71: 427; — outlösta
underrättelser om taxeringsnämnds beslut, 71: 428; — om befattning
med skattskyldigas skrifter som inkommit efter taxeringsarbetets
avslutande, 73: 388; — om skyldighet att tillhandahålla utdrag av taxeringslängd
och av nämndens protokoll, 69: 365; — handläggning av
»besvärsskrifter» som inkommer till länsstyrelse under pågående taxering
i första instans, 72: 376, 73: 390; — rättelse av klart felaktiga
taxeringsnämndsbeslut, 72: 376; — skriftväxling hos prövningsnämnd,
70: 348, 72: 377; — muntlig förhandling i prövningsnämnd, 71: 430; —
prövningsnämnds processledning i fall då taxeringsintendent företagit
felräkning i besvärsskrift, 73: 384; — enmansmål i prövningsnämnd,
69: 368; 71: 432, 72: 379; — formulering av prövningsnämnds beslut
i fall då taxeringsbesvär ej upptagits till prövning, 69: 350; — otillfredsställande
beslutsredovisning hos prövningsnämnd och kammarrätt,
69: 368, 70: 329, 72: 360; — arbetsrutinerna vid handläggning av besvär
över fastighetstaxering, 73: 391; — expediering av länsskatterättsbeslut,
73: 391; — taxeringsintendents kompetens är i princip begränsad
till taxeringar i det egna länet, 69: 365; — taxeringsintendents medverkan
vid taxeringen i första instans, 72: 364; — taxeringsintendents
utredningsskyldighet vid desertionsinvändning, 69: 367; — om skyldighet
att lämna kvitto å omhändertagna handlingar vid taxeringsrevision,
69: 365; — beslutsförfarandet hos länsstyrelses mervärdeskatteenhet,
73: 392; — frågor om tillämpning av 72 a § taxeringsförordningen
om rättelse av taxering, 69: 371, 70: 349; — särskild skatteberäkning
för makar, 70: 351; — diarieföring av ansökningar om särskild
skatteberäkning, 70: 354; — iakttagelser rörande tillämpningen av de
nya reglerna om skattetillägg och förseningsavgift, 73 : 380; — se även
Dröjsmål, Indrivning, Jäv, Protokoll, Utredning.

644

Teknisk utveckling, lämplig utformning av bestämmelser om återbetalningsskyldighet
beträffande av styrelsen för teknisk utveckling beviljade
bidrag, tillika fråga om besvärsrätt över återbetalningsbeslut,
73: 533.

Televerket, grunderna för debitering av samtalsavgifter, 71: 588.

Tillrättavisning, vid åläggande av tillrättavisning i form av extratjänst
skall angivas om extratjänsten skall utgöras av handräckningsarbete
eller annan särskild uppgift, 69: 116; — avbrott i verkställighet av
utegångsförbud, 72: 127; — ändring av beslut om tillrättavisning, 73:
156. Jfr Kollektiv bestraffning.

Tillrättavisningsförteckning, se Allmänna handlingar.

Tillsyn, över lotterier, 69: 455, 71: 94; — över utmätningsmän, 69: 337;
— över överförmyndare, 71: 85.

Tjänstebil, disciplinär åtgärd mot styresman för fångvårdsanstalt för
underlåtenhet att föra körjoumal, 69: 194.

Tjänstebrev, oriktigt användande av tjänstebrev för meddelande om
grupplivförsäkring, 69: 321; — hos teknisk högskola, 71: 595; — hos
pastorsämbeten, 71: 598; — vid förbandssjukhus, 71: 600; — hos skogsvårdsstyrelse,
71: 601; — hos socialstyrelsen (distribution av politiskt
informationsmaterial inför värnpliktsriksdag), 73: 539.

Tjänstefel, åtal för, se Allmänna handlingar, Civil verksamhet, Explosiva
varor, Handläggning, Hyresnämnd, Oskickligt beteende, Polismyndighet,
Skjutning, Skolan, Vårdhem, Ålderdomshem.

Tjänstematrikel, se Pension.

Tjänsteplikt, förhållandet mellan lärares tjänsteplikt och hans religionsfrihet
i fråga om vakt över skolklass vid samling med konfessionella
inslag, 69:389; — tjänstepliktens omfattning och åtaganden utom
tjänsten för personal inom lantmäteristaten, 69: 397; — kritik mot
rektor för anlitande under tjänstledighet av skolexpedition för mångfaldigande
av pornografiska teckningar, 70: 449; — fråga om uttalanden
i privatbrev innefattat åsidosättande av tjänsteplikt, 71:491; —
tjänsteman bör vid telefonsamtal uppge sitt namn, 71: 494; — olämpligt
uppträdande av tjänsteman, 72: 296; — tjänsteman har förhindrats
utöva sin tjänst, 72: 423. Jfr Arbetskonflikt, Nykterhetsvård, Straffverkställighet.

Tjänstetillsättning, statsmyndighet äger ej utan Kungl. Maj:ts tillstånd
förbehålla viss tjänst för endast män eller endast kvinnor, 69: 393; —
tjänstemans utnyttjande av den fria kritikrätten får ej ligga honom
till last i fråga om befordran, 69: 401; — frågor om vidimation av
betyg odi om komplettering av ansökningshandlingar, 69:401; —
fråga om formerna för samråd mellan sakkunniga i ärende angående
tillsättning av professur, 69: 404; — användande av psykologisk test
vid tjänstetillsättning, 69: 403; — yttrande över testutredningens betänkande
»Psykologiska urvalsmetoder inom statsförvaltningen», 72:
508; — underlätet ledigförklarande av tjänst efter undanröjande av
tidigare tillsättningsbeslut, 69:404; — frågor om återkallelse av
tjänstetillsättningsbeslut, 69:411, 413, 70:406; — brister i fråga om

645

skolstyrelses handläggning av anställningsfrågor beträffande e. o.
lärare, 70: 438; — socialnämnd har tillsatt tjänst under villkor att vederbörande
inger godtagbart läkarintyg. Kritik av nämndens åtgärder
sedan ingivet läkarintyg befunnits icke godtagbart, 72: 404; —
diskriminering i platsannonser, 70: 387, 71: 486; — underrättelse om
tjänstetillsättningsbeslut, 70: 407, 72: 424; — motivering av beslut i
tjänstetillsättningsärende, 72: 424; — besvärshänvisning i tjänstemannaärenden,
70:408; — förnyad ledigförklaring av tjänst, 71:489,
72: 404; —placering av militär personal, 73: 154. Jfr Jäv.

Tjänstgöringsbetyg, se Betyg.

Tomtindelning, verkan av byggnadsnämnds underlåtenhet att till länsstyrelse
redovisa inkommen anmärkning mot utställt förslag till tomtindelning,
69: 420.

Trafiktillstånd, framställning angående tillståndsgivningen avseende
drosktrafik i Stockholm, 69: 426; — onöjaktig besvärshänvisning vid
samtidig handläggning av konkurrerande ansökningar om trafiktillstånd,
70: 434.

Tryckfrihet, frågor angående inskränkningar i rätten att fritt lämna
upplysningar till pressen och om ordningen för lämnande av pressinformation,
69: 316, 317; — påverkan av ledamot av samarbetskommitté
ätt avstå från rätten att lämna meddelande till pressen, 71: 365;
— efterforskande av meddelare till tidning, 71: 367; — anonymitetsskydd
för meddelare till pressen, 69: 319; — press release och allmänna
handlingars offentlighet, 70:304; — information till tidningar om
landstingsval, 72: 319; — polismyndighets befattning med tryckt affisch
som påstås vara tukt- och sedlighetssårande, 70: 36; — skolföreningars
affischering på skolas anslagstavla, 70: 294; — se även Allmänna
handlingar, Massmedia.

Tvångsmedel, se Förhör, Gripande, Straffverkställighet, Åklagare.

Tystnadsplikt, Skolkurators tystnadsplikt, 70: 315; — tystnadsplikt inom
domstolsväsendet, 71: 19; — kriminalvårdstjänstemans tystnadsplikt
gentemot intagens anhöriga och utomstående, 71: 215, 73: 189; — militärläkares
anmälan om trafikfarlig sjukdom, 71: 381; — läkares intyg
i hyresmål, 73 : 302; — nykterhetsvårdstjänsteman beträffande uppgifter
som han intagit i en anmälan till JO, 71: 371; — övervakares
tystnadsplikt enligt barnavårdslagen, 72: 193; — socialchef visavi bostadsföretag
beträffande bostadssökandes personliga förhållanden, 71:
373; — socialvårdstjänsteman gentemot utomstående beträffande tjänsteutlåtande
i ej slutbehandlat socialärende, 73: 328.

Tävlingar, olämplig uttagningsgrund för deltagande i tävling, 70: 142.

Undanhållande, för sen ankomst på grund av bilhaveri, 71: 173.

Ungdomsvårdsskola, fråga om elev vid ungdomsvårdsskola borde ha utskrivits
från skolan sedan han dömts till skyddstillsyn, 70: 234.

Uppbörd, fråga om laga skäl förelegat att innehålla inbetald överskjutande
preliminärskatt, 69:352, 73:393; — utbetalning av överskjutande
preliminär skatt till person bosatt i utlandet, 73 : 396; — obefogad debitering
av tillkommande skatt m. m., 72: 360, 73: 397; — samord -

22 Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 2

646

ningsfrågor vid samtidigt yrkande om anstånd med betalning av kvarstående
skatt och anförande av besvär över taxering m. m., 69: 373,
72: 383; — dröjsmål med upprättande av omräkningsbesked, 72: 382;
— dröjsmål med återbetalning av skatt i anledning av beslut om nedsatt
taxering, 69: 374; — dröjsmål med återbetalning av skatt som inbetalats
av misstag, 73: 395; — behovet av remittering, 72: 384; —
oriktiga krav på resta vgift, 72: 385; — redovisning av hur restituerat
belopp beräknats, 72: 386; — tillhandahållande av blanketter hos lokal
skattemyndighet, 73: 396; — se även Indrivning, Motivering av beslut,
Utredöing.

Upphandling, felaktigheter vid handläggning av upphandlingsärenden,
69: 165, 188; — anskaffning av flygplan för krigsmakten, 71: 141.

Upplysningsverksamhet, fråga om uttalande av regementschef framstått
som inblandning i den politiska debatten, 69: 180.

Utbildning, slutligt ställningstagande till officersaspirants fortsatta utbildning
har uppskjutits till tid efter slutlig anmälan till krigsskolan,
72: 120; — fråga om fog förelegat för förvisning av en elev vid militär
verkstadsskola och om lärarkollegiet varit behörigt besluta därom,
69: 169; — elevs intagning i kommunal damfrisörskola får ej göras
beroende av facklig organisationstillhörighet, 70:446; — se även
Skolan.

Utbildningsbidrag, återbetalningsskyldighet, kvittning mot studiemedel
m. m.; kvittning sjukpenning—utbildningsbidrag, 73: 543, 547.

Utlämning, förfarandet när fråga uppkommit om att begära att någon
skall utlämnas från annat land till Sverige, 70: 49; — utlännings rättsskydd
i ärende om utlämning för brott, 72: 496.

Utlänning, fråga hur polis och åklagare bör förfara då utlänning på tillfälligt
besök i Sverige gjort sig skyldig till foftkörning, 72: 64.

Utmätning, fråga om överexekutor bort sakpröva besvär över utmätning
trots formfel vid förrättningen, 69: 336; — egendoms egenskap av enskild
eller giftorättsgods saknar betydelse vid utmätning, 69: 337; —
fråga om utmätningsgäldenärs fordran skall utmätas i dess helhet,
69: 337; — länsstyrelses åtgärd att, sedan T:s fordran mot statsverket
tagits i mät och förbud som avses i 75 § 2 mom. utsökningslagen delgivits
länsstyrelsen, utbetala beloppet till Y, som påstår sig vara rätt
borgenär, 72: 332; — länsstyrelses tillsyn över utmätningsmännen, 69:
337; — fråga om verkställighet av utslag i lagsökningsmål utan företeende
av det i utslaget avskrivna skuldebrevet, 69: 338; — gäldenärs
underrättande i förväg om utmätning, 69: 338; 71: 402; — obefogat
krav på firmaregistreringsbevis, 70: 328; — utmätning av makes lott
i oskiftat bo efter dom å äktenskapsskillnad, 71: 385; — gäldenärens
beneficium, 73: 370; — utmätning av penningar som förklarats förverkade,
73: 371; — utmätning av inteckning vilken lämnats som säkerhet
för skuld hos tredje man, 71: 389; — utmätning av säljarens
fordran enligt avbetalningskontrakt, innehållande föreskrift att köparen
skall lämna accept på ogulden del av köpeskillingen, 72: 335; —
fråga vid utmätning om fordran var grundad på avbetalningskontrakt,
71: 390; — utmätning till gäldande av en preskriberad vederlagsford -

647

rån, 73: 363; — fråga om rätten till förskott å blivande honorar enligt
förlagskontrakt kunnat utmätas innan manuskriptet avlämnats,
73: 360; — fråga om militär befattningshavares beslut om åläggande
av ersättningsskyldighet utgör exekutionsurkund, 71:391; — å brev
till persons hemadress bör ej anges att han är intagen i fångvårdsanstalt,
71: 395; — utmätning av lön, 72: 345; — utmätning för bötesskuld
av teckningsrätt till bostad, 71: 397; — utmätning av obelånad
företagsinteckning, 71: 398; — utmätning av överskjutande skatt,
73 : 372; — försäljning på auktion av skjutvapen, 71: 399; — förbudet
mot utmätning i enskilt mål av skattefordran, 71: 400; — tillämpning
av 58 § utsökningslagen, 72: 346; — omhändertagande av fordringshandling,
när fordran utmätts, 71: 400; — dröjsmål med försäljning
av utmätt egendom, 71:401; — säkerställande av utmätning genom
att ta vård om viss egendom, 71: 402; — löneutmätning, 73 : 366; —
utformning av beslut i fall då utmätningsman finner sig ej kunna bifalla
borgenärs begäran om löneutmätning, 72: 340; — underrättelse
om inställd utmätningsförrättning, 72:347; — säkerhetsutmätning,
73: 367; — samordning av utmätning för oguldna allmänna medel och
utmätning för enskild gäld, 73:371; — avfattningen av utmätningsprotokoll,
73: 372; —se även Exekutiv auktion.

Utredning, lokal skattemyndighets utredningsskyldighet i ärenden angående
anstånd med betalning av skatt, 69: 308; — beskattningsmyndighets
och kammarrättens utrednings- och motiveringsskyldighet i
taxeringsmål angående ifrågasatt skentransaktion, 70: 329; — utredningen
hos länsstyrelse i besvärsmål angående lokala trafikföreskrifter,
70: 468; — se även JO.

Utsökningsmål, se Verkställighet.

Val, upprop av röstandes nummer i röstlängden, 71: 584. Jfr Nämndeman.

Valuta, omhändertagande vid inresa, 71: 564.

Vapenfri tjänst, framställning angående vapenfrinämnden, 72: 78; —
inkallelse av den som sökt vapenfri tjänst, 71: 169; — information om
vapenfri tjänst, 71: 181; — se även Bandinspelning, Kommunicering.

Verkställighet, fråga om möjligheterna att verkställa utslag i utsökningsmål,
innefattande förpliktelse att bortföra byggnad från annans mark,
och om fel vid handläggningen, 69: 325; — fråga om tiden för verkställbarhet
av hovrätts bötesdom, 69: 335; — se även Vräkning.

Villkorlig frigivning, se Kommunicering.

Visitering, av häktade, anhållna m. fl., 70: 68.

Vite, fråga om utsättande ex officio av vite i samband med meddelande
av besöksförbud i hemskillnadsmål, 69: 45; — vid rivningsföreläggande
enligt byggnadsstadgan, 72: 433.

Vitsord, se Betyg.

Vittne, Vittnesförhör, vittnesförhör med den, som medverkat till brott,
för att styrka åtal mot annan för medverkan till samma brott, 72: 22;
— ifrågasatt vittnes rätt att närvara vid rättegångsförhandling, 73 : 32.

648

Vrak, framställning angående behovet av föreskrifter rörande fartygsägares
skyldigheter och myndighets rätt och plikt att ingripa med
avseende på vrak, 70: 415.

Vräkning, fråga om verkställighet av vräkning, 69: 336; — förfarandet
Vid avhysning, om den vräkte ej själv kan ta hand om sitt bohag,
73 : 350; — fråga om förrättningsman för att förbereda vräkning ägt
rätt att bereda sig tillträde till lägenhet innan hyresgästen åtnjutit den
frist som skall lämnas vid vräkning, 73: 357; — fråga om tillämpningen
av stadgandet i 193 § 2 mom. andra punkten utsökningslagen,
73: 377.

Vårdhem, åtal mot socialdirektör för underlåtenhet att bryta praxis vid
vårdhem att i låst rum isolera berusade vårdtagare, 69: 261.

Väg, kraven på förrättningsman jämlikt 19 § lagen om enskilda vägar,
72: 452.

Värnpliktskonferens, säkerhetspolisen och 1972 års värnpliktskonferens
i Örebro, 73: 43.

Yttrandefrihet, fråga om tjänstemäns lojalitetsplikt mot det egna verket
och därav eventuellt följande inskränkningar i deras yttrandefrihet,
70: 367.

Åklagare, underlåtenhet att ingripa vid flyktfara, 69: 54; — se även
Förundersökning, Häktad, Häktning, Strafföreläggande, Utlänning.
Jfr Målsägande.

Ålderdomshem, tvångsbadning på ålderdomshem, 73 : 258; — fråga om
socialnämndsordförandes skyldighet att biträda vårdtagare vid fastighetsförsäljning,
69: 279; — åtal mot föreståndarinna på ålderdomshem
för åsidosättande av tjänsteplikt genom att medverka vid makens affärstransaktioner
med intagen på hemmet, 70: 245; — differentierade
avgifter vid vård på ålderdomshem, 70: 255; — utlämnande av avliden
pensionärs tillhörigheter, 73: 264.

Åtal, åtal för underlåtenhet att ansöka om registrering av bil felaktigt
nedlagt sedan köparen upplyst om att han ej fått skattekvittot från
säljaren, 69: 83; — fråga om väckande av åtal innan förundersökning
avslutats, 69: 85; — yttrande över departementspromemoria angående
åtalsunderlåtelse i vissa fall, 72: 505; — åtal för smitning och rattonykterhet,
73 : 33; — åtalsprövning enligt 20 kap. 7 § 2. rättegångsbalken
och 69 § bamavårdslagen, 73: 114; — fråga om angivelse till åtal,
73: 115; — enskilt åtal i anslutning till JO-prövning av klagomål,
73: 306.

Återbetalningsskyldighet, för bidrag från styrelsen för teknisk utveckling,
73: 533; — för utbildningsbidrag, 73: 543.

Äktenskapsmål, gemensam ansökan ej möjlig efter mellandom i skillnadsfrågan,
71: 82.

Ämbetsansvar, yttrande över ämbetsansvarskommitténs principbetänkande
»Ämbetsansvaret», 70: 484; — över slutbetänkandet »Ämbetsansvaret
II», 73: 563.

649

Ändring av beslut, fråga om självrättelse av på felaktig automatisk databehandling
grundat oriktigt beslut, 69: 312. Jfr Disciplinbot, Fullföljd
av talan, Handläggning, Taxering, Tillrättavisning, Tjänstetillsättning.

Överförmyndare, prövning vid ansökan om tillstånd att uttaga omyndigs
medel som innestår hos bank, 73: 120.

övervakning, Övervakningsnämnd, övervakningsnämnds underlåtenhet
att under övervakningstid vidta åtgärder beträffande person som dömts
till skyddstillsyn, 70: 194, 73: 169. Se även Kommunicering, Straffverkställighet.

övning, se Krigsspel.

650

Bilaga 6

THE SWEDISH PARLIAMENTARY OMBUDSMEN
Annual Report för 1972
Summary in English

The Office of Parliamentary Ombudsman was created in Sweden in
1809, for the purpose of ensuring that the laws enacted by the Swedish
Riksdag were observed by all judges, civil servants and military officers
in the execution of their official duties. The title of the officer—
“Justitieombudsman” (JO), or Commissioner of Justiee—and the requirement
that he should be a qualified lawyer emphasized his röle as
a guardian of the law. The fundamental principles relating to the office
of the Ombudsman were laid down in the Swedish Constitution. The
Swedish Riksdag issues additional instruetions to the Ombudsman from
time to time.

From 1915 to 1968 supervision of the military field was not included
in the general supervisory duties of the “Justitieombudsman” but was
the responsibility of a Military Ombudsman. Since 1968 there has been
only one office, but its duties are divided between three Ombudsmen.
They all havé the same rank, but are responsible for different spheres
of supervision.

The Ombudsmen are elected by the Swedish Riksdag for a term of
four years. It also elects two Deputy Ombudsmen to serve when an
Ombudsman is away on tours of inspection, at times when he is investigating
a particularly time-consuming case or when he is on holiday.

Mr. Alfred Bexelius, who was first elected Ombudsman in 1956,
resigned from office in 1972 having thus served for 16 years. On the
15th March 1972, the Riksdag elected Mr. Bertil Wennergren, formerly
Deputy Ombudsman, to the post of Parliamentary Ombudsman.

The Deputy Ombudsmen are also newly elected—these are now Mr.
Anders Wigelius and Mr. Tor Sverne.

At the time of Mr. Wennergren’s taking office some changes were
made in the Ombudsmen’s spheres of supervision. Matters relating to
construction and national plänning, earlier included in Mr. Bexelius’s
sphere of supervision, havé now been allocated to Mr. Lundvik. Matters
relating to education havé been transferred from Mr. Lundvik’s to Mr.
Wennergren’s sphere of supervision.

As a result of these changes the Ombudsmen are now responsible
for the following spheres of supervision:

Mr. Lundvik handles all matters concerning civil administration not
supervised by Mr. Wennergren.

Mr. Thyresson supervises the courts of justiee, the public prosecutors,
the police and the armed forces including authorities responsible to the
latter.

Mr. Wennergren’s main responsibility is to supervise the field of
social welfare. He is also in charge of matters relating to social insurance

651

and education, as well as those concerning the access of the general
public to official documents.

In 1972, 3,577 new cases were registered with the Ombudsmen;
3,187 of these were complaints received and 357 were cases initiated
by the Ombudsmen themselves on the basis of information contained
in newspaper articles, observations made during inspections or on other
grounds. Remaining cases related to organizational matters.

Apart from the organizational cases, a total of 3,707 cases was dealt
with in 1972; at the end of the year 953 cases were still awaiting
decision. The following tables show the areas of public activity concerned
and the outcome of cases.

Schedule of cases initiated by the Ombudsmen and finished during 1972

Activity concemed Result

Proposals Prosecutions Admonitions Finished Total

to Parliament or disciplin- without

or the ary final

Government proceedings criticism

Courts	1		12	5	18
Public prosecutors			13	16	29
Police authorities	1		19	13	33
Prison administration			16	14	30
Armed forces			10	14	24
Child welfare		1	17	17	35
Social and medical care ..			14	8	22
Execution			25	38	63
Taxation and revenue			23	15	38
Miscellaneous			30	34	64
Total	2	1	179	174	356

652

Schedule of complaint cases finished during 1972

Activity concerned	Result
Proposals to Parlia-ment or the Gov-ernment	Prose-cutions or disciplin-ary pro-ceedings	Admo- nitions	No criti-cism after investi-gation	Referred to other agencies or State organs	Dismissed without investi- gation	Total
Courts			18	129	1	lil	259
Public prosecutors			8	52	35	39	134
Police authorities			25	131	13	103	272
Prison administration	i		56	165	68	75	365
Armed forces			26	49	1	30	106
Child welfare			43	110	3	38	194
Social welfare		1	39	76	4	38	158
Care of alcoholics			8	17	2	5	32
Medical care		1	27	171	24	108	331
Social insurance			18	36	10	9	73
Public health			15	38	4	14	71
Plänning			19	57		26	102
Execution			10	43		26	79
Local government			9	20		80	109
Communications			4	34	2	82	122
Taxation and revenue ....		1	37	52	2	107	199
Education, eulture, State
Church		1	17	62	5	55	140
Agriculture			15	52	1	46	114
Domestic matters			3	27		19	49
Miscellaneous	i	1	52	118		105	277
Complaints with unclear
meamng						45	45
Complaints outside juris-
diction						120	120
Total	2	5	449	1439	175	1 281	3 351

A proposal has been presented to the Riksdag concerning the control
of personnel employed in the Riksdag administration and agencies.

Three proposals havé been presented to the Government concerning:

1. Calculation of terms on deferment of execution of a sentence of
imprisonment.

2. Elucidatory provisions as regards neutrality in labour disputes in
the field of civil service.

3. Certain simplification of the inquiry into crime inasmuch as it
concerns the personal circumstances of the accused.

Legal proceedings havé been instituted in five cases during 1972.
Proceedings havé been taken against:

1. A diocesan dean for refusal to supply details from the parish books
regarding a marriage and the children of the marriage.

653

2. The head of social welfare services in a municipality for neglecting
to intervene in a case of possible maltreatment of a ehild.

3. The headmaster of a school for the unlawful “laying-off” of
pupils etc.

4. Two officials of a county administration for neglecting to check
particulars furnished by a taxpayer at the time of a taxation audit.

5. An acting superintendent of an institution for alcoholics for exceeding
his authority etc.

Disciplinary measures havé been taken in one case, namely that of
a medical superintendent of a mental hospital for his way of discharging
a patient from the hospital.

A meeting between the Nordic Parliamentary Ombudsmen was held
for the first time on the 17th and 18th November 1972 in Stockholm.
Those attending the meeting were: from Denmark, Mr. Lars Nordskov
Nielsen, Parliamentary Ombudsman, and Mr. K. M. Kragemose, Chief
of Staff; from Finland, Mr. Kaarlo L. Ståhlberg, Ombudsman for
Justiee, and Mr. Aapo Lehtovirta, Deputy Ombudsman; from Norway,
Mr. Andreas Schei, Parliamentary Ombudsman for Administration, and
Mr. Tore Sinding-Larsen, Chief of Staff, and from Sweden Messrs Ulf
Lundvik, Gunnar Thyresson and Bertil Wennergren, Parliamentary
Ombudsmen, and Mr. K. E. Uhlin, Chief of Staff. leeland, where the
inauguration of the Office of Ombudsman on the same lines as in the
other Nordic countries is under consideration, had sent an observer,
Mr. SigurÖur Gizurarson, barrister of the Supreme Court. The meeting
discussed matters according to a previously agreed agenda. The Nordic
Ombudsmen agreed that the meeting had resulted in a valuable interchange
of views and experience. The hope was expressed that it would
be possible to havé regular meetings of Nordic Ombudsmen in the
future.

The following are some of the cases coming under the jurisdiction
of Mr. Ulf Lundvik:

A complaint lodged against the National Civil Aviation Administration
called attention to unsatisfactory parking facilities for private aircraft
at Bromma Airport. Primitive mooring devices (concrete blocks,
milk bottles filled with stones) had caused several accidents. The Ombudsman
visited the airport on two occasions and the second time he
was there found that the Civil Aviation Administration had considerably
improved mooring facilities but that the orderliness of the parking
lots was far from satisfactory. In his statement on the case, the Ombudsman
pointed out that it was not sufficient for the airport administration
and the Civil Aviation Administration to lay down regulations
för the prevention of nuisance, they must also ensure that the regulations
were observed so that disorderliness and the risk of crashes were
eliminated. If, and to what extent, the Civil Aviation Administration
was liable for damages in the case of the crashes which had occurred
was a matter for a court of law. Generally speaking, however, the Ombudsman
was of the opinion that the Civil Aviation Administration
could not, without due consideration, renounce all responsibility for
what had happened and claim that the pilot of the plane was solely
responsible.

654

The headmaster of a school had, contrary to the Statutes, “laid off”
three pupils, replaced an open-air sports day with a day’s holiday and
not fulfilled his teaching obligations. The Ombudsman informed the
headmaster of the supposition of breach of duty, but the latter did not
consider that he had acted incorrectly in any respect. The Ombudsman
found, therefore, that he had no alternative but to institute proceedings
against the headmaster. The Assizes found the charge proven on nearly
all counts and the headmaster was sentenced to a fine for breach of
duty.

On account of complaints about the matron of an old people’s home,
a Board of Social Welfare decided to give her a “sharp warning”
vvithout her having had the opportunity to make a statement. The Ombudsman
pointed out that it had long been an accepted principle that
no person should be sentenced to punishment or other penalty without
that person being given the opportunity to meet the accusation. By
its decision to take disciplinary measures without giving the matron of
the home a hearing, the Social Welfare Board had acted in error.

Collective bargaining on wages for civil servants took place during
the winter 1970/71 with the State, the Regional Administrations and
with the Municipalities. When negotiations reached a deadlock two
employee organizations arranged a strike in certain sectors, whereon
the employers answered with a lockout. This dispute led to many complaints
being sent to the Ombudsman, some of them dealing with questions
of neutrality in labour disputes. On examining the case, the Ombudsman
found that existing laws did not furnish adequate answers to
the questions raised. In a petition to the Government, the Ombudsman
recommended that the question of elucidatory provisions in this field
should be the subject of review.

Other examples of matters examined by the Ombudsman are the
customary practice of registration authorities in the scrutiny of names
of joint stock companies, and the issuing of regulations by authorities
when granting financial assistance to inventors.

The Ombudsman inspected several BailifPs Offices during 1972. The
inspections led to many reprimands. In one case, according to a publisher’s
contract an author was to receive an advance payment of Skr.
15,000 on royalties as soon as he had submitted the manuscript. The
Ombudsman found that the BailifPs Office had acted in error when
it distrained the claim of Skr. 15,000 before the manuscript had been
delivered.—In another case executory action had been taken to secure
the payment of a prescribed compensation claim. After the Ombudsman
had intervened, the distrained amount was repaid.—During an inspection,
attention was drawn to a case where an automatic sewing machine
had been seized which had been entered on the record of distraint at a
value of Skr.500. The examination revealed that the sewing machine
was in excellent working order and that the procurement price was
Skr.950. The Ombudsman found that the Bailiff should not be blamed
for distraining the sewing machine, but, on the other hand, raised the
question of whether the goods should havé been seized without reservation
being made that the debtor should receive a certain reasonable
sum after the sale of the property in order to be able to purchase what
he needed instead of the sold property.—In one case it was found that
the BailifPs Office in Stockholm had never applied one provision in the
Debt Recovery Act, according to which a Bailiff might, should there

655

be very good reason för so doing, extend the period of respite before
eviction to a maximum of four weeks if reasonable compensation is
paid to the landlord. The Ombudsman pointed out that in the preparation
of the legislation it had been said that if the tenant himself was
unable to compensate the landlord, the social welfare authorities would
in many cases be prepared to advance the necessary payment. It was
the opinion of the Ombudsman that the BailifFs Office had every reason
to raise this question with the Social Welfare Board.

Should it be found necessary to fix a tax assessment which diverges
from the taxpayer’s own tax retura, it shall be a rule to give the taxpayer
the opportunity of giving his opinion on the matter. In 1972, as
in previous years, the Ombudsman has found it necessary on many
occasions to emphasize the importance of this rule being observed by
the tax assessment boards.

The following are some of the matters dealt with by Mr. Gunnar Thyresson: Of

all the matters dealt with by the Office of the Parliamentary Ombudsmen
the one which aroused by far the greatest public interest
was that relating to the activities of the Swedish Security Service as
carried out by the Security Department of the National Police Board
and the Security Division of the Swedish Defence Staff. The matter
was commented on at length in the Swedish press, television and radio
programmes. It was also the subject of a debate in the Riksdag.

The task of the Security Police is to prevent and expose offences
which constitute a threat to the security of the Realm etc. This function
includes the collection, compiling and Processing of intelligence material
which is necessary for judging and combatting attack against the outer
and inner security of the Realm. Another of the duties of the Security
Police is safeguarding the Realm against infiltration.

The Security Police also keep a special register which is regarded
as an indispensable instrument in their efforts to prevent and discover
offences. The register is primarily an aid in police work (intelligence
register). It also provides information in connection with personnel
control. This type of control consists in the collection of particulars
from the register regarding any person who has or will be taking up
a post of significance for the security of the Realm.

The National Police Board is allowed to record in the register particulars
necessary för the work of the Security Police. It is prohibited,
however, to make an entry in the register solely on the grounds that a
person has declared political views by his/her membership of an organization
or by any other means.

The Swedish Defence Staff has a special division responsible for
security matters, which is assigned the duty of creating safeguards
within Swedish Defence against activities threatening the security of
the Realm. This division is not, however, allowed to keep its own register
of persons whose reliability is open to question. Such a register
may only be kept by the Security Police.

Time and again, Swedish mass media havé reported assertions to the
effect that the Security Police keep records of persons contrary to the
above-mentioned prohibition of registration solely on the grounds that
a person belongs to an organization or has in some other way declared
his/her political views. It has also been asserted that the Security
Division of the Swedish Defence Staff keeps a special register for re -

656

cording data of persons with particular political opinions, despite the
fact that this is forbidden. This became a burning question at the time
of the conference for conscripts in the spring. The assertions on unlawful
registration put forward there were very strongly worded.

In the light of this situation, the Ombudsman carried out a very
extensive inquiry into the matter. He had access to documents of both
the Security Police and the Defence Department—classified and nonclassified
documents—which could havé relevance to the issue. He
interviewed a great number of high officials in Defence and in the
Security Police. These included the Supreme Commander of the Swedish
Armed Forces, the Chief of Defence Staff and the Head of the Security
Division of the Defence Staff. The Ombudsman also held hearings with
practically all the chief officials of the Security Police, including the
Chief Commissioner of Police, the Chief of Security Police and the lay
representatives on the National Police Board, all of the latter being
Members of the Riksdag.

As a result of the inquiry, the Ombudsman could report that the
assertions made regarding the registration of political views by the
Security Police were groundless. Another finding of the inquiry was
that no register of political views was kept by the Security Division of
the Defence Staff.

When a complaint was lodged against a policeman to the effect that
he, during the course of a preliminary investigation of an offence against
the Lotteries Ordinance, had provoked a person to commit such an
offence, the National Police Board stated in a report requested by the
Ombudsman that the greatest restriction and discretion must be applied
in the use of such measures. In principle, such a measure was only to
be resorted to in cases of grave offences or when exceptional circumstances
demanded such measures. The Ombudsman stated that he
shared the views of the National Police Board.

Policemen in a mobile patrol car had taken up the pursuit, at a high
speed and on a public road, of a person trying to escape in another
car. The chase involved such great risks for other traffic that it was
considered that the pursuit contravened the instructions issued by the
National Police Board for situations of this kind. The officer on duty
at the Communications terminal followed the entire course of events
from the radio centre at police headquarters. The Ombudsman expressed
the opinion that the officer on duty, who in that capacity had the
right of command över the crew of the mobile patrol car, was guilty
of breach of duty in that he had refrained from ordering the pursuit
to be discontinued. The police officer in question was thereafter subjected
to disciplinary punishment by the appropriate authority.

The following is a selection of matters dealt with by Mr. Bertil Wennergren: 1972

was a year of unrest in Swedish institutions for the treatment
of offenders with organized prison-breaks, strikes and disputes in the
prisons. This also had its effect, of course, on the work of the Office
of the Parliamentary Ombudsmen as it had to deal with complaints
about measures taken by prison authorities. The system of liaison
councils elected by the prisoners has also given rise to problems which
havé been referred to the Ombudsman for examination. One of the
matters the Ombudsman has had to consider is whether the rules gov -

657

erning the election to prisoners’ representative councils were in conformity
with freedom of association principles. Otherwise, usual matters
which havé had to be considered during the year havé been those
relating to the solitary confinement of disorderly prisoners, the censorship
of letters in prisons and the right of prisoners to study instead of
work during a term of imprisonment. In two cases, the Ombudsman
has instructed warders that they are to State their names when requested
by a prisoner.

A matter which attracted a good deal of attention in the field of
social welfare was the tragic case of a three-year-old boy who had died
of hunger and thirst after he had been left by his mother in their apartment
in Gothenburg. The Ombudsman found there was some reason
to criticise a particular social welfare worker for lack of vigilance and
instituted a week’s inspection of the administration of social services
in order to find out to what extent defective organization was the cause
of the boy not being adequately protected.

Cases relating to the furtherance of temperance in Sweden included
one where the Ombudsman criticized a county temperance board because
it had pronounced an illegal decision forbidding a food store to
sell beer to persons staying in working-men’s barracks. As a result of
the Ombudsman’s criticism, the ban was lifted.

The Ombudsman has also examined the conditions prevailing in old
people’s hörnes in Sweden and found a matron guilty of breach of duty
in that she had used physical force to make an old-age pensioner take
a bath against his will.

Many cases havé arisen in the field of medical welfare, mainly
relating to commitment to mental hospitals and the treatment given
there. The Ombudsman criticized a doctor of forensic medicine because
he carried out shooting experiments on a corpse. In another case
statements were made regarding the legality of human brain tissue being
used in the preparation of pharmaceuticals etc. In several cases, the
Ombudsman has had to make statements on the implications of the
obligation of personnel in medical services to observe professional
secrecy.

The special rules governing the freedom of the press and the access
of the general public to official documents havé given rise to questions
of the interpretation and application of the rules. Proceedings were
instituted by the Ombudsman against a diocesan dean because he
unlawfully refused to furnish certain registration documents relating
to a private person. The Ombudsman has had to consider many cases
concerning the question of a patienfs right to be informed of the contents
of his/her case history. The Ombudsman has also had to request
certain executives to bear in mind the constitutional right of employees
to give information to the press and to publish articles in the press.

As far as the schools are concerned, there havé been some cases
relating to the spreading of political information in schools by means
of handbills, the sale of publications and the use of posters where the
Ombudsman has given guidance on the legal position. Some cases of
pupils being debarred from schooling havé also been examined by the
Ombudsman and he has there found grounds for severe criticism of
the handling of these matters.