Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99 år 1973           Prop. 1973:99

Nr 99

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse om ändring i sta­tens pensionslöneförordning (1959: 286), m. m.; given Stockholms slott den 30 mars 1973.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.

GUSTAF ADOLF

BERTIL LÖFBERG

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås att kommunal tjänsteman med personlig stat­lig pensionsrätt, som inte kan utföra sitt vanliga arbete på grund av ned­satt arbetsförmåga, skall få vidgade möjligheter att behålla pensionsrät­ten vid överföring tUl annan koramunal anställning.

Förslag läggs också fram om viss ändring i statens pensionslöneför­ordning och om pensionering av vissa särskolchefer och av personal vid Dansmuseifonden, Musikhistoriska museet och Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete.

1 propositionen föreslås dessutom pension, förbättrade pensionsför­måner, årlig ersättning, trafiklivränta eller skadelivränta åt vissa perso­ner.

Slutligen föreslås ändrade grunder för prövning av fråga ora pension åt efterlevande efter vissa f. d. statsanställda.

1    Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 99

 

Prop. 1973: 99

Förslag till

Kungörelse om ändring i statens pensionslöneförordning (1959: 286)

Härigenom förordnas, att 3 § 6 m.om. statens pensionslöneförordning (1959: 286) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)                     (Föreslagen lydelse)

3 §

6 inom. För anställning som ej avses i 2—5 mom. utgöres pensions­lönen av månadslönen i den högsta löneklass på löneplan A, B, C eller U i vilken lönen icke överstiger en tolftedel av årslönen i anställningen. Pensionslön som motsvarar icke orlsgrupperad månadslön får dock liU-lämpas endast om pensionsmyndigheten finner lönen i anställningen icke vara orlsgrupperad. Beträffande löneklasserna A 1—33 och U 1 —25 gäller månadslönen för den orlsgrupp söm är tillämplig. I fråga om lönebelopp som överskjuter månadslönen i löneklass C 2 begränsas pensionslönen enligt 2 mom. tredje stycket.

I fråga om årslönens beräkning gäller följande.

a)    Om lönen skall höjas efter viss tids innehav av anställning, beaktas den lön som skall tillämpas efter längst nio års innehav av anställningen.

b)    Är lönen bestämd att, inräknat pensionsförmån eller annan för­mån, motsvara månadslön i viss löneklass på löneplan A, B, C eller U, behandlas förmånernas sammanlagda belopp som lön.

c)    Ulgår del av lönen som ersättning för tjänstgöringstillfälle och gäUa för den personalgmpp som anställningshavaren lUlhör enhetliga gmnder i fråga om beräkning av sådan ersättning, beaktas ersättningen med det belopp som i genomsnitt gäller för personalgmppen.

d) Fullgör anställningshavare rckryteringsgång enligt kommuna­la lönebestämmelser, beaktas lö­nen i löneklassen närmast över den som gäller för anställningshavaren. Detla gäller även i fråga om an­ställningshavare som fullgör re­kryteringsgång enligt lönebesläm-melser som motsvara de kommu­nala. Frågan huruvida sådan mot­svarighet föreligger prövas av sta­tens personalpensionsverk.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1973. De nya bestäm­melserna tillämpas dock för lid från och med den 1 juli 1971.

Senaste lydelse 1967: 20.

 

Prop. 1973: 99

Utdrag av protokollet över flnansarenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 30 mars 1973.

Närvarande: statsministern PALME, statsråden STRÄNG, ANDERS­SON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, NORLING, LÖFBERG, LID­BOM, CARLSSON, FELDT.

Statsrådet Löfberg anmäler efler gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter vissa pensionsfrågor, m. m., och anför.

I. Ändring i statens pensionslöneförordning

I 3 § 5—7 mom. statens pensionslöneförordning (1959: 286) före­skrivs hur pensionslönen skall bestämmas när lön utgår enligt icke-stat-liga grunder. Enligt 6 mom. första stycket skall pensionslönen utgöras av månadslönen i den högsta löneklass på löneplan A, B, C eUer U i vil­ken årslönen inte överstiger en tolftedel av årslönen i anställningen. Om lönen skall höjas efter viss tids innehav av anställning, beaktas vid års­lönens beräkning enligt samma moraent andra stycket a den lön som skall tiUämpas när anställningen har innehafts under längst nio år. En­ligt 7 mom. tredje stycket får pensionsmyndighelen vid tillämpning av 6 mom. andra stycket a föreskriva att pensionslönen skall överensstäraraa med den pensionslön som skulle ha gällt enligt statliga avlöningsgrun­der.

Vissa anställningar med löne- och anställningsvillkor, som är regle­rade enligt kommunala avtal, hör lill området för den statliga pensione­ringen. Dessa avtal föreskriver beträffande anställningshavare i rekryte­ringsgång att han skall vara placerad i lägre löneklass (s; k. underbyggd löneklass) än vad sora gäller för den lönegrad i vilken anställningen är placerad. Ifrågavarande avtal gäller fr. o. ra. den 1 juli 1971.

Statens personalpensionsverk har i skrivelse den 29 januari 1973 tagit upp fråga om ändrade grunder för bestämmande av pensionslön åt ar­betstagare som fullgör rekryteringsgång enligt kommunala bestämmel­ser. Pensionsverket meddelar att ämbetsverket i anslutning till de näranda föreskrifterna i pensionslöneförordningen dragit upp vissa rikt­linjer för tolkningen sora avpassats efler tidigare tillämpade metoder för reglering av bl. a. anställningar i befordringsgång. De resultat som här­igenom uppnåtts inom ramen för den reguljära statiiga pensionslönebe-stäraningen förefaller enligt ämbetsverket i väsentlig mån stämma över­ens med vad som skulle ha gällt vid en tillämpning ay kommunala pen-

 

Prop. 1973: 99                                                                       4

sionsbeslämmdser. Efter tUlkomsten av de senaste kommunala löne-och pensionsavtalen har situationen i viss mån ä.t\drats. En fortsatt till­lämpning av hittillsvarande grunder skulle enligt ärabetsverket komma att leda till mera avsevärda materiella olikheter mellan pensionslönerna enligt stadiga och kommunala pensioneringsgrunder för den tid som ar­betstagaren fullgör rekryteringsgång. Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet anser att man bör överväga en ändring i de statliga pcnsionsbestämmdserna. Denna skulle innebära att arbetstagare i rekry­teringsgång enligt kommunala bestämmelser skulle få pensionslönen be­stämd på samma sätt som efter kommunala pensionsgrunder. Pensions­verket delar denna uppfattning och föreslår att pensionslöneförordningen ändras i enlighet härmed.

Föredraganden

Statens pensionsbestämmelser är inte anpassade efter den kommunala rekryleringsgångens regler för inplacering och uppflyttning i löneklass. De kan följaktligen medföra att för tjänsteman i rekryteringsgång kom­mer alt gälla annan pensionslön än som skulle ha gällt om fråga varit om antingen statsanställd eller kommunalt anställd med kommunalt reg­lerad pensionsräll. I dessa fall bör pensionslönen avvägas enligt de kommunala pensionsbestämmelserna. Jag förordar därför en sådan änd­ring av pensionslöneförordningen alt pensionslönen för tjänsteman som avses här kan bestämmas med raotsvarande tillämpning av de kommu­nala bestämmelserna. Ändringen bör träda i kraft den I juli 1973, men tillämpas för tid fr. o. m. den 1 juli 1971.

Hos vissa icke-statliga institutioner, som inte är kommunala, finns ar­betstagare med samma rekryteringsgång som gäller enligt de nyss näranda kommunala bestämmelserna. Också dessa arbetstagare bör om­fattas av ändringen.

II. Tillgodoräkning i pensionshänseende av sjukledighetstid

Enligt 10 § 1 mom. statens allmänna tjänstepensionsreglemente (1959: 287) — SPR — får arbetstagare med pensionsrätt som tjänstår i pen­sionshänseende tUlgodoräkna den tid han har varit underkastad reg­lementet. Enligt 2 mom. samma paragraf, jämfört med 8 § 1 mom. förs­ta stycket tilläggsbestämmelserna till SPR (1959: 420), skall dock där­vid den tid dras av under vilken arbetstagaren har vidkänls C-avdrag eller annars inle haft rätt all uppbära kontant avlöning.

Från den angivna avdragsregeln gäller -— dock inte generellt — un­dantag för ledighet på grund av sjukdom vid vilken kontant avlöning inte utgår.

Enligt 8 § 1 mom, fjärde stycket tilläggsbestämmelserna till SPR får pensionsmyndighet eller i vissa fall statens avtalsverk besluta att sådan

 

Prop. 1973: 99                                                                         5

ledighet skall medföra rätt till ijänstårsberäkning, som om det hade fun­nits rätt till sjukavlöning enUgt bestämmelser för innehavare med när­mast motsvarande anställning i statens tjänst. Den 4 september 1959 har avtalsverkets föregångare, statens avtalsnämnd, beslutat att statens arbe­tare i allmänhet enligt särskilt angivna grunder får såsom tjänstår i pensionshänseende tUlgodoräkna tid under vUken avlöningsbestämrael-serna inte innehåUit föreskrifier om sjukavlöning. Statens personalpen­sionsverk har den 15 september 1965 meddelat ett liknande beslut för viss personal vid postverket. I båda fallen gäller besluten tiden efter den allmänna sjukförsäkringens genomförande, alltså fr. o. ra. den 1 januari 1955.

Vidare gäller enligt 8 § I mom. femte stycket tilläggsbestämmelserna till SPR bl. a. att tid, då arbetstagare som är undantagen från arbetsgi­varinträde vidkänns C-avdrag under ledighet för sjukdom, skall vid till-lämpningen av 10 § 2 raom. SPR jämställas med tid då tjänstiedighet raed A-avdrag åtnjutits.

Tjänstemännens centralorganisations statstjänstemannasektion (TCO-S) har vid överläggningar om pensionsförhåUandena för Svenska riks-teaterns personal fäst uppraärksamheten på att den fast anställda perso­nalen vid teatern har rätt till lön vid ledighet på grund av sjukdom bara under högst 150 dagar per 12-månadersperiod. Den fast anställda perso­nalen vid Dramatiska teatern och vid de stadsteatrar och yrkesorkestrar, som har pensionsrätt enligt SPR, har samma begränsade räll till lön under sjukdom.

TCO-S uttalade vid berörda överläggningar att lid för sjukledighet generellt bör medföra rätt tUl ijänstårsberäkning oavsett löneförhållan­dena under ledighelstiden. TCO-S yrkade därför att den angivna be­stämmelsen om avdrag vid Ijänstårsberäkning för sjukledighet utan lön upphävs.

Föredraganden

SPR:s regel om avdrag vid tjänstårsberäkningen för sjukledighet utan kontant avlöning har numera i praktiken bara betydelse för vissa grup­per icke-statiiga arbetstagare. Jag delar TCO-S:s uppfattning att en så­dan minskning av förmånerna som särskUt drabbar långtidssjuka inle är tillfredsställande. Jag föreslår att den berörda avdragsregeln upphävs. Vid bifall härtill koramer tid för sjukledighet att få tUlgodoräknas oav­sett löneförmånerna under ledigheten, om övriga förutsättningar för lill-godoräkning är för handen. Efler samråd raed statens avtalsverk och de statsanställdas huvudorganisationer föreslår jag vidare att den avsedda tillgodoräkningen får gälla också förfluten tid.

För att genomföra vad jag nu föreslagit behövs viss ändring i SPR. Kungl. Maj:t bör inhämta riksdagens berayndigande att göra denna änd­ring.

 

Prop. 1973: 99                                                                       6

III. Pensionering av viss personal m. m.

A. Vissa särskolchefer

Inom skolväsendet för psykiskt utvecklingsstörda skall finnas tjänster som särskolchef. Tjänsterna är statligt lönereglerade men inte förenade raed statiig pensionsräll.

För innevarande läsår finns 25 sådana tjänster, av vilka fyra är ordi­narie och 21 arvodestjänster.

Riksdagen har nyligen beslutat om ändrade regler för statsbidrag lill driften av särskolor (prop. 1972: 104, SoU 1972: 37, rskr 1972: 286). De nya bestämmelserna, som gäUer fr. o. ra. läsåret 1971/72, innebär bl. a. alt statsbidrag utgår för tjänsterna som särskolchef. Bidraget utgör 95 % av den totala lönekostnaden och betalas i princip ut eflerskoltsvis för varje läsår. Lönekostnadspålägg avseende personalpensionskostnad har beräknats tiU 10,7 %.

Föredraganden

I likhet med vad som gäller för skoldirektör bör lönegradsplacerad tjänst för särskolchef anslutas till SPR. Detta bör gälla för tid fr. o. m. den 1 juli 1971, från vilken tidpunkt särskolornas huvudmän erhåller statsbidrag till avlöning av särskolchefer.

För att genomföra förslaget behövs viss ändring i bUagan liU SPR. Kungl. Maj:t bör inhämta riksdagens bemyndigande att göra denna änd­ring.

B. Viss personal hos Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och
församlingsarbete

Direktor och sekreterare hos Svenska kyrkans centralråd för evangeli­sation och församlingsarbete omfattas av den statliga pensioneringen en­ligt punkt VIII d i bilagan till SPR. Sekreteraren för administrativa och ekonomiska ärenden benämns sedart länge kanslichef och övriga sekre­terare har fr.o.m. den 1 juli 1972 bytts ut mot konsulenter. Direktorn och konsulenterna förordnas t. v. för högst sex år i sänder. I övrigt har de tidigare löne- och anställningsvillkoren inle ändrats. Lön i tjänsten utgår fortfarande enligt statlig lönegrad och övriga anstäUningsvillkor är utformade i anslutning till allmänt avlöningsavtal för ståtliga och vissa andra tjänstemän (AST). Sekreterare söm inte önskar bli konsulent kan under viss lid få slå kvar i sin tjärist.

Centralrådet har hemställt i skrivelse den 14 december 1971 öm pen­sionsrätt enligt SPR för konsulenterna.

Enligt vad statens personalpensionsverk anför i yttrande den 10 feb­ruari 1972 synes det inte möta hinder att konsulenterna bereds statlig

 

Prop. 1973: 99                                                                         7

pensionsrätt. Ingenting synes heUer hindra att de sekreterare som inte går över till de nya konsulenttjänsterna får behålla sin statliga pensions­räll övergångsvis.

Föredraganden

Jag finner det motiverat att ifrågavarande konsulenter får åtnjuta statlig pensionsrätt och föreslår därför att SPR får tillämpas på dem. Se­kreterare som inte går över till konsulenttjänst bör övergångsvis få be­hålla den statliga pensionsrätlen så länge han står kvar i sekreterar-tjänslen.

Viss ändring i bilagan till SPR behövs för att genomföra förslaget om pensionsrätt för konsulenterna. Kungl. Maj:t bör inhämta riksdagens be­myndigande att göra den ändringen.

C. Personal vid Dansmuseifonden

Balettiedaren Rolf de Maré donerade år 1950 sina samlingar av dans-och balettrekvisita tiU Operan på villkor att de gjordes tillgängliga för allmänheten. Samlingarna ställdes ut av Operan under namnet Dansmu-seel. Genom testamente donerade de Maré medel till en fond, Dansmu­seifonden, för att ekonomiskt stödja detta museum.

Kungl. Maj:t fastställde stadgar för Dansmuseifonden genom beslut den 28 juni 1968. I formellt hänseende är den en stiftelse. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 9 maj 1969 fördes huvudmannaskapet för mu­seet över till fonden.

Museets verksamhet finansieras dels genora avkastningen från Dans­museifonden och från en annan av de Maré instiftad fond, dels genora direkt statsbidrag. Staten svarar med sitt bidrag — ca 296 000 kr. under budgetåret 1971/72 — för avsevärt mer än hälften av de totala kostna­derna för verksamheten. Någon inträdesavgift tas inle ut av museibesö-karna.

Stiftelsen Dansmuseifonden leds av en styrelse med sex ledamöter,
bland vilka Kungl. Maj:t tillsätter ordförande. Styrelsen anställer den
personal som behövs. F. n. utgörs personalen av en museichef, en as­
sistent och en vaktmästare. För dem gäller i huvudsak samma ariställ-
ningsvillkor som för statstjänstemän.     "

Stiftelsens styrelse har i skrivelse den 4 januari 1972 anhållit om pen­sionsrätt enligt SPR för personalen.

Statens personalpensionsverk anför i yttrande den 1 mars 1972 alt det direkta statsbidraget visserligen överstiger hälften av museels totala in­komster men att det inte har beslämts efter en viss slatsbidragspröcent. Avsikten har inte heller varit att bidraget skall svara mot det annars uppkommande underskottet i driften. Anslutningen till den statliga per-

 

Prop. 1973:99                                                                          8

sonalpensioneringen bör bero av statens beslut i frågan om fortsatt eko­nomiskt engagemang på längre sikt.

Föredraganden

Kostnaderna för verksamheten vid stiftelsen Dansmuseifonden finan­sieras till stor del av statsmedel. Staten har också genom övriga åtgärder visat att denna verksamhet är en statlig angelägenhet. Jag förordar där­för att SPR får tillämpas på anställningar vid stiftelsen Dansmuseifon­den. Härvid bör endast arbetstagare med lön och andra anställnings­villkor enligt statliga grunder komma i fråga.

Anslutningen av de berörda anställningarna bör gälla för tiden fr.o.m. den 1 juli 1973 och ske på villkor att innehavarna anmäls till och registreras hos pensionsverket. Kungl. Maj:t bör meddela beslut om tillgodoräkning av tid för anställning vid museet före nämnda dag och om viUkoren härför.

Kostnaderna för pensioneringen bör las ut på så sätt alt styrelsen för stiftelsen för över ell lönekoslnadspålägg om 11,6 % lill inkomst­titeln Pensionsmedel m. m.

Viss ändring i bilagan lill SPR behövs för att genomföra den före­slagna anslutningen av museets personal till SPR. Kungl. Maj:l bör in­hämta riksdagens bemyndigande att göra denna ändring.

D. Personal vid Musikhistoriska museet

Musikhistoriska museet bUdades på enskilt initiativ år 1899. Dess än­damål skulle vara att samla och bevara olika slags gamla och ur bruk komna musikinstrument, äldre musikalier, porträtt och autografer av tonsättare m. m.

Den 6 maj 1932 fastställde Kungl. Maj:t stadgar för museet, som i formellt hänseende är en stiftelse. Stiftelsens styrelse utgörs av Musika­liska akademiens preses eller, vid förfall för denne, dess vice preses, akademiens sekreterare, två av akademien utsedda ledaraöter och mu­seets föreståndare. Statsbidrag har utgått sedan år 1907 och bidrag från Stockholms kommun sedan år 1967. Vissa år har anslag från olika fonder utgått.

Personalen vid museet utgörs av museichefen, vars tjänst är uppförd på Musikaliska akademiens stat och alltså förenad raed statlig pensions­rätt, samt av en museilektor, tre intendenter, en araanuens och en assi­stent. 1 huvudsak tiUämpas samma anstäUningsvillkor sora för lönegrads-placerade statstjänstemän. Till museets förfogande står vidare ett antal personer som arbetsmarknadsstyrelsen har anvisat arbete vid museet.

Styrelsen för Musikhisloriska museet har i skrivelser den 2 december 1971 och den 19 januari 1972 hemställt om anslutning till SPR för per­sonalen vid museet och om pension i särskUd ordning för intendenten

 

Prop. 1973: 99                                                                         9

Karin Tenggren som varit anställd där sedan år 1922 men vid en anslut­ning inte kan bli underkastad reglementet på grund av för hög ålder.

Statens personalpensionsverk anför i yttranden den 8 och den 20 juni 1972 att mer än hälften av de totala bidragen till stiftelsens verksamhet utgörs av statsbidrag. Detta bidrag har inte beslämts att utgöra viss pro­cent av de totala bidragen eller att täcka uppkommande underskott i driften. Anslutningen till den statiiga personalpensioneringen bör bero av statens beslut i frågan om fortsatt ekonomiskt engagemang på längre sikt. Skulle personalen få statlig pensionsräll bör Tenggren tillerkännas pension i särskild ordning.

Föredraganden

Musikhistoriska museels verksarahet finansieras till helt övervägande del raed statliga bidrag och har också genom övriga åtgärder korarait att frarastå som en statlig angelägenhet. Jag förordar därför att SPR får till-lämpas på anställningarna vid stiftelsen. Härvid bör dock komraa i fråga endast anställda vid museet med lön och andra anställningsvillkor enligt statliga grunder.

Anslutning av här avsedda anställningar bör ske först fr. o. m. den 1 juli 1973 och på vUlkor att innehavarna anmäls till och registreras hos pensionsverket. Kungl. Maj:t bör meddela beslut om tillgodoräkning av tid för anställning vid museet före nämnda dag och om villkoren härför.

Kostnadema for pensioneringen bör las ut på så sätl att styrelsen för museet för över ett lönekostnadspålägg om 11,6 % till inkomsttiteln Pensionsmedel m. m.

Intendenten Karin Tenggren kan av åldersskäl inte bli underkastad SPR. Med hänsyn till hennes långvariga och förtjänstfulla verksamhet i museels tjänst anser jag det skäligt alt hon bereds pension i särskild ordning när hon, som avses, avgår ur tjänst under år 1973. Efterlämnar hon vid sitt frånfälle anhöriga bör de få åtnjuta familjepension, om det finns fömlsällningar enligt SPR.

Viss ändring i bilagan till SPR behövs för att genomföra den före­slagna anslutningen av museels personal tiU SPR. Kungl. Maj:t bör in­hämta riksdagens bemyndigande alt göra denna ändring och även alt besluta ora pension åt Tenggren och hennes eventuella efterlevande en­ ligt vad jag här har föreslagit.

IV. Vissa ändringar i bilagan till SPR

I bilagan tUl SPR finns anledning att vidta följande ändringar utöver dem som jag föreslår under III.

Under VII r bör "Lärare vid statsunderstödd skola för svensk under­visning åt svenska barn i utiandet" ändras till "Lärare vid statsunder­stödd utiandsskola för svensk undervisning".

It    Riksdagen 1973. 1 saml Nr 99

 

Prop. 1973: 99                                                                        10

Under VIII f bör "Föreståndare för Svenska kyrkans lekmannaskola i Sigtuna" ändras till "Direktor vid Svenska kyrkans lekmannaskola i Sigtuna".

Under IX c bör "förädlings- eller försöksledare vid statsunderstödd praktiskt vetenskaplig verksamhet på Weibullsholm" ändras till "före­ståndare för och förädlings- eller försöksledare vid statsunderstödd praktiskt vetenskaplig verksamhet på Weibullsholm".

Under XI f bör "Anställningshavare vid statsunderstödd symfonior­kester i Stockholm, Malmö, Norrköping, Helsingborg eller Gävle" änd­ras till "Anställningshavare vid konsertföreningen i Stockholm, stiftelsen Malmö konserthus, Norrköpings orkesterförening. Nordvästra Skånes orkeslerförening eller Gävleborgs läns orkesterförening".

Alla ändringarna är av formeU natur. Vad särskilt angår ändringen för lärare vid utlandsskolor vill jag emellertid nämna alt den är att anse som en tidigare förbisedd konsekvensändring med hänsyn till ändrade bestämmelser om statsbidrag lill skolorna som trädde i kraft den 1 juli 1968.

De avsedda ändringarna bör bringas lill riksdagens kännedom.

V. Pensionsrätten för vissa kommunala tjänstemän med statlig pensionsrätt

Vissa kommunall anställda tjänstemän med kommunalt reglerade löne- och andra anställningsvUlkor har personlig pensionsrätt enligt SPR. Den grundar sig på samraa villkor i fråga om ålder, sysselsätt­ningsgrad och kvalifikationslid m. m. som annars gäller vid reglemen­tets tillämpning. För pensionsrätlen förutsätts att tjänstemannen innehar anställning av sådant slag all den hade kunnat medföra sådan räll enligt de statiiga pensionsbestämraelser sora gällde den 30 juni 1963.

Den personliga pensionsrätten enligt SPR tillkommer på det kommu­nala området under stadgade förutsättningar bl. a. sjuksköterska, före­ståndare för och husmor vid barnhem eller ålderdomshem, lärarinna vid barnhem, hemvårdarinna inom statsunderstödd social hemhjälpsverk­samhet saml tandvårdspersonal.

Enligt avtal med aUmänna bestämmelser för kommunaltjänstemän (ABT/LABT 70) är kommunal tjänsteman med personlig pensionsrätt liksom också andra komraunala tjänsteraän skyldig att fullgöra andra arbetsuppgifter eller att låta sig förflyttas till annan anställning hos kommunen. Förflyttas han tiU annan anställning i samma eller lägre lö­negrad eller med lägre lön, behandlas han i avlöningshänseende som ora han aUtjärat hade samma lönegrad som omedelbart före förflyttningen.

Enligt 5 § första stycket a och b SPR, jämfört med 11 § 1 mom. regle­mentet, är arbetstagare underkastad reglementet på vissa villkor skyldig

 

Prop. 1973:99                                                                         11

att avgå med sjukpension vid förlust av eller nedsättning i arbetsförmå­gan. Härvid förutsätts att han inte kan överföras till annan med statlig pensionsräll förenad tjänst. Rätlen till sjukpension påverkas däremot inte av att arbetstagaren förflyttas till annan koraraunal anställning som inte ger möjlighet att behålla den personliga pensionsrätten och inle hel­ler är förenad med statlig pensionsräll.

Statens personalpensionsverk handlägger frågor om arbetstagares rätt till sjukpension enligt SPR. Föreligger inte rätt till hel förtidspension en­ligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring får beslut om sjukpension inle meddelas utan att yttrande dessförinnan inhämtas från socialstyrel­sen. När socialstyrelsen funnit anledning anta att arbetstagaren kan tjänstgöra i annan anställning, skall yttrande inhämtas också från sta­tens personalnämnd.

Statens personalnämnd redovisar i skrivelse den 11 april 1972 svårig­heten alt omplacera koraraunalanställda raed personlig pensionsräll. Antalet anställningar inom kommunen, till vilka arbetstagare kan om­placeras med bibehållen personlig pensionsräll, är begränsat. Vissa kom­muner tvekar i här avsedda fall alt föra över tjänsteman med personlig pensionsräll till kommunal anställning utanför det statiiga pensionsom­rådet, eftersom detta alternativ innebär ett ökat pensionsåtagande. En omplacering skulle underlättas om tjänstemannen bibehöll sin statiiga pensionsräll också vid oraplacering till annan kommunal anställning.

Personalnämnden hemställer av dessa skäl ora sådan ändring av pen­sionsbestämmelserna för kommunalanställda med personlig pensionsrätt att omplacering liU annan tjänst i samband med brister i hälsotillståndet kan ske utan att den personliga pensionsrätten förloras.

Statens personalpensionsverk frarahåller i yttrande den 8 juni 1972 att gäUande bestäraraelser om prövning av möjUgheten till överföring till annan med statiig pensionsrätt förenad tjänst som förutsättning för av­gångsskyldighet vid sjukdom återfinns inle bara i 5 § andra stycket SPR ulan också i 32 § tredje stycket statstjänstemannalagen (1965: 274) och i 38 § tredje stycket kommunaltjänstemannastadgan (1965: 602). Enligt dessa bestämmelser är arbetstagare med rätt till statlig pension inte av­gångsskyldig på grund av sjukdom, om han kan föras över till annan an­ställning med statlig pensionsrätt. Möjligheterna att föra över arbetsta­garna till sådan anställning begränsas emellertid av de inskränkningar i förflytlningsskyldigheten som gäller. Kan arbetslagaren inte förflyttas till anställning, i vilken han kan ha kvar den personliga pensionsrätlen, utlöses rätten lill sjukpension även om arbetstagaren har en restarbels-förmåga som skulle kunna utnyttjas.

De problem som statens personalnämnd har tagit upp i sin framställ­ning om vissa arbetstagare med personlig pensionsrätt är således, enligt vad pensionsverket vidare anför, inle begränsade lUl denna grupp av an-

 

Prop. 1973: 99                                                                        12

ställda. Det kan anföras skäl för en översyn av nämnda bestämmelser beträffande all personal med statiig pensionsrätt. Verket hyser starka be­tänkligheter mot en utvidgning av den personliga pensionsrätlen enligt SPR på det sätt som personalnämnden har föreslagit. Också bortsett härifrån anser verket att frågorna om avgångsskyldigheten på grund av sjukdom och om pensionsrätlen enligt SPR inte bör lösas på olika sätt för skilda grupper av anställda med statlig pensionsräll. Verket kan därför bara tillstyrka alt framställningen beaktas vid en eventuell över­syn.

Svenska kommunförbundet, sora har sararått med Landstingsförbun­det, erinrar i yttrande den 9 januari 1973 om att de anställningar hos primärkommunerna som gör personlig pensionsräll möjlig är myckel få. En omplacering av här avsedd tjänsteman skulle därför oftast inne­bära att han förflyttas till en anställning som inle medger personlig pen­sionsrätt. Med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna för primär­kommunerna har förbundet i flera fall måst avråda komrauner från att göra sådana omplaceringar. De har i stället uppmanats att placera tjäns­temannen i annan anställning först sedan han har tillerkänts sjukpension enligt SPR.

Förbundet framhåller vidare alt nuvarande bestämmelser om person­lig pensionsräll enligt SPR innebär onödiga sjukpensionskostnader för staten i alla de fall där arbetsoförmågan närmast har karaktär av yrkes-invaliditet och där arbetstagaren kan utföra annat arbete som kommu­nen kan erbjuda. Man måste beakta att dessa bestämmelser i hög grad försvårar de rehabiliteringsinsatser den kommunala arbetsgivaren finner naturliga. En sådan konsekvens är både från allmän personalpolitisk synpunkt och med hänsyn till individen ytterst beklaglig.

Personalnämndens fraraställning syftar, enligt vad kommunförbundet anför vidare, närmast till att utvidga den personliga pensionsrätlen, så att den kan behållas när tjänsteman av hälsoskäl förflyttas tUl anställ­ning utanför nuvarande tillämpningsområde. Förbundet kan inte finna att de konsekvenser som pensionsverket ifrågasätter behöver befaras, om Kungl. Maj:t efter riksdagens medgivande föreskriver på vilka villkor och i vilken omfattning personlig pensionsräll enligt SPR får behållas för tjänsteman som är anställd hos kommun och som av hälsoskäl för­flyttas till anställning utanför SPR:s tUlämpningsområde.

Föredraganden

Frågan om åtgärder för att underlätta att i arbetslivet behålla perso­ ner med visst arbetshinder, s. k. partiellt arbetsföra, har rönt allt större uppmärksamhet. Denna fråga har stor betydelse från både ekonomisk och social synpunkt. Inom den statliga och statsunderstödda verksamhe­ten har de partiellt arbetsföras problem sedan länge också ägnats ett be-

 

Prop. 1973:99                                                                         13

tydande intresse. Statens personalnämnd har numera till uppgift att följa utvecklingen av de partiellt arbetsföras anställningsförhållanden och meddela övriga myndigheter anvisningar för tillämpningen av gällande bestämmelser inom detta område. Till nämndens förfogande står ett sär­skilt anslag för lönekostnader vid omskolning av partiellt arbetsföra inom det statiigt reglerade området. Vidare utnyttjar Kungl. Maj:t möj­ligheten att inrätta personliga tjänster för att behålla vissa partiellt ar­betsföra i yrkesarbete.

De olika möjligheter för att underlätta för partiellt arbetsföra all verka inom den offentiiga förvaltningen, för vilka jag nu har redogjort, är uttryck för statens ansvar som arbetsgivare gentemot anställda med olika begränsningar i arbetskapaciteten.

Personalnämnden har föreslagit åtgärder för alt kommunal arbetsta­gare med personlig statlig pensionsräll skall kunna omplaceras lill an­nan kommunal anställning utan alt därvid förlora den personliga pensionsrätlen. Svenska kommunförbundet har efter samråd med Lands­tingsförbundet i allt väsentligt anslutit sig till personalnämndens för­slag.

Kommunal tjänsteman med personlig statlig pensionsrätt är liksom annan tjänsteman hos kommun skyldig att fuUgöra andra arbetsuppgif­ter eller låta sig förflyttas till annat arbete inom kommunen. Däremot är han inte enligt avtal skyldig att utföra arbete utom kommunen. Antalet komraunala anställningar, till vilka arbetstagare kan omplaceras med behållen personlig pensionsräll, är förhållandevis ringa. Möjligheterna att undvika sjukpensionering genom överföring till annan kommunal an­ställning är därför begränsade.

Ett fortsatt utnyttjande av en partiellt arbetsförs kvarvarande arbets­förmåga är avgjort alt föredra framför sjukpensionering. För de kora­raunala tjänstemän med personlig pensionsrätt, sora på grund av nedsatt arbetsförmåga inte kan utföra sitt vanliga arbete, finns det enligt min mening skäl att vidga möjligheterna att behåUa rätten till sådan pension under fortsatt koraraunal tjänstgöring. Jag förordar att tjänstemannen får behålla sin pensionsräll om han förs över till annan kommunal an­ställning, sora han eljest inte skulle kunna omplaceras till utan att för­lora pensionsrätten. Det bör i så fall förutsättas att beslut om sådan överföring meddelas av vederbörande komraun efler raedgivande av personalnämnden.

Den reglering som behövs för att genomföra mitt förslag bör utfor­mas så att bestämraelserna blir enkla och smidiga att tiUämpa. I detta syfte bör pensionslönen i här avsett fall få bestämmas med utgångspunkt i den lön som tjänstemannen åtnjutit i den tjänst, från vUken han avgår med pensionsförmån. Pensionslönen bör dock inte få understiga den pensionslön som skulle ha gällt om han med oförändrad lönegradsplace­ring hade stått kvar i den tjänst som han lämnade av hälsoskäl. Pen-

 

Prop. 1973: 99                                                         14

sionsverket bör meddela föreskrifier för malrikelföring och rapportering om tjänstemannens anställningsförhållanden.

Kungl. Maj:t bör inhämta riksdagens bemyndigande att besluta om den reglering av pensionsrätlen för kommunala tjänstemän med person­lig pensionsräll som jag här har föreslagit.

VI. Ändrade grunder för prövning av frågan om pension åt efterlevande efter vissa f. d. statsanställda

Huvuddelen av statens arbetstagare, både lönegradsplacerade och ar­vodesanställda, har pensionsräll enligt SPR. I den mån detla inle är fal­let, t. ex. beroende på grunderna för avlöningens bestämmande eller på levnadsåldern vid anställningens början, kan Kungl. Maj:t besluta om pension i särskild ordning (s. k. bemyndigandepension) åt arbetstagaren eller hans efterlevande. Pensionen bestäras i så fall väsentligen med mot­svarande tillämpning av reglementet. I vissa fall sker dock en 10-procen-tig minskning av tjänslelidsfaklorn. Bemyndigande att besluta om sådan pension lämnades vid 1960 års riksdag (prop. 1960: 151, SU 1960: 143, rskr 1960: 323).

Kungl. Maj:l har också befogenhet att besluta om pension i särskild ordning för efterlevande efler statliga arbetstagare som har avgått från icke pensionsberättigande statlig anställning före SPR:s tUlkomst. Här­vid gäller del främst efterlevande efter arbetstagare, som själv har tiller­känts pension i särskild ordning eller arbetstagare med s. k. summarisk arbelarpension (SFS 1934:585, 1942:696, 1947:490). Ifrågavarande pensioner åt efterlevande bestäms väsentligen med anpassning till de grunder som tillämpats vid avvägningen av arbetstagarens pension. Be­myndigande all besluta om dessa pensioner utverkades vid 1930 års riksdag (prop. 1930: 1 bU. 11 s. 28, BU 1930: 22, rskr 1930: 74; jfr prop. 1959: 151, SU 1959: 110, rskr 1959: 258).

Om pension skall ges åt efterlevande som avses i föregående stycke, förutsätts att det föreligger ömmande omständigheter, dvs. ett verkligt behov av understöd. Härvid brukar i första hand fordras att den efterle­vande änkan saknar tillräckliga medel för sitt uppehälle. Detla krav in­nebär dock inte att fullständig avsaknad av medel är ett villkor för un­derstöd. Ersättning för arbete eller pension på grund av anställning an­ses inte böra utesluta änkan från rätt tUl pension, när det uppburna be­loppet är OtUlräckligt för sedvanlig försörjning. Detsamma gäller in­komster av annat slag. Vid bedömningen beaktas inte tiUgången på kapi­tal. Hänsyn tas endast till avkastningen. Man beaktar inte heUer om än­kan har anhöriga som kan försörja henne. Är änkans arbetsförmåga nedsatt på grund av ålder, sjukdom dier annan omständighet har det däremot betydelse vid prövningen av hennes ekonomiska situation.

 

Prop. 1973: 99                                                                        15

Föredraganden

Behovsprövningen vid behandling av frågor om pension i särskild ordning har en begränsad räckvidd inom den statliga personalpensione­ringen. Endast frågor ora sådan pension ål efterlevande efter arbets­tagare, som avgått från statsanställning före tillkomsten av SPR, av­görs med beaktande av behovssynpunkler.

Under den senaste femårsperioden har Kungl. Maj:l avgjort ett tjugo­tal ärenden per år i anledning av här avsedda efterlevandes ansökningar om pension. Bara i några få av dessa fall har den sökande haft så slora inkomster att ansökningen ansetts böra avslås. Att behovsprövningen berövar en efterlevande möjligheten all få pension tillhör alltså undan­tagen.

Prövningen av den pensionssökandes inkomst- och förmögenhetsför­hållanden är mindre tilltalande från den enskUdes synpunkt. Härtill kommer att behovsprövning inle tillämpas i motsvarande fall där avgång ur tjänst inträffat efter den 30 juni 1959.

Det finns enligt min mening skäl att avskaffa behovsprövningen vid behandling av frågor om pensioner till de efterlevande som avses här. Jag förordar alt detla sker. Riksdagens bemyndigande härtill bör inhäm­tas.

VII, Förbättrade pensionsförmåner för vissa personer

.\. Rektorn Carl Högmark

Carl Högmark, som är född den 1 juni 1913, tjänstgjorde som folk­skollärare i olika distrikt åren 1938—1945 och vikarierade därefter en kortare tid som föreståndare vid särskola. Han var vidare rektor (tidi­gare föreståndare) vid särskola läsåren 1946/47—1964/65. AUtsedan dess har han varit förordnad för bestämd lid på reklorstjänst vid sådan skola. Nuvarande förordnande, sora avser tjänst som rektor (lönegrad Up 21) och tjänst som särskolchef vid Kronobergs läns landstings sär­skolor, utlöper den 30 juni 1973,

Högraark har i skrivelse den 24 november 1972 anhållit all få behålla den pensionslön som gäller för honom i tjänsten som rektor om han vid förordnandets utlöpande går över till lärartjänst vid särskola. Som skäl för sin ansökan uppger han alt arbelet i nuvarande skolledarbefaltningar är så krävande att han inte orkar uppehålla dem ännu en förordnande­period.

Sociala styrelsen vid Kronobergs läns landsting tillstyrker i yttrande den 18 december 1972 ansökningen med hänvisning till Högmarks säll­synt långa tjänstgöring som skolledare vid särskola.

Statens personal pensionsverk, som yttrat sig i ärendet den 30 januari 1973, anser sig av principiella skäl inte kunna tillstyrka bifall lill ansök­ningen.

 

Prop. 1973:99                                                                         ]6

Föredraganden

Högraark har under drygt 27 år varit skolledare vid olika särskolor och är nu 59 är.

Planerade ändringar av särskolverksamheten inom Kronobergs läns landsting koramer att göra arbetet som rektor och särskolchef mer krä­vande. Högmark önskar därför lämna sina nuvarande skolledartjänster den 30 juni 1973 och gå över till en lärartjänst. Hans villkor för över­gången är all få pensionslön som om han fortfarande vore rektor.

Enligt statens pensionslöneförordning (1959: 286) får arbetstagare inle behålla sin pensionslön i senaste förordnandetjänst efler övergång till annan anställning, om han inle under minst tolv år fortlöpande har innehaft en eller flera ordinarie tjänster, som tillsalls med förordnande för bestämd lid, eller anställningar som kan jämstäUas med sådana tjänster.

Jag delar pensionsverkels uppfattning om det principiellt betänkliga i att göra avsteg från denna bestämmelse. Starka skäl talar emellertid för att Högmark, efler mer än 27 års tjänst som skolledare, under de sista åren av sin aktiva tid med bibehållen pensionsrätt får ägna sig åt ett mindre krävande arbete som lärare.

Jag förordar på anförda skäl att Högmark vid övergång till lärartjänst får behålla den pensionslön som skulle ha gällt om han under liden den 1 juli 1961—den 30 juni 1965 hade varit tillsalt med förordnande för bestämd lid på den reklorstjänst som han då innehade.

Kungl. Maj:t bör inhämta riksdagens bemyndigande att besluta om detta.

B. F. d. skötaren Sven Wadling

Sven Wadling, som är född den 19 maj 1909, var anställd som skötare vid Salberga sjukhus fr. o. m. den 25 maj 1935 t. o. m. den 30 april 1965. De sista sex månaderna var han tjänstledig med C-avdrag. Han lämnade sin tjänst närmast på grund av försämrat hälsotillstånd och hustruns bortgång. Vid avgången hade han 4 år 1 månad kvar lill pen­sioneringsperiodens nedre gräns, som i hans fall var 60 år. På grund av sin anställning har han rätt till egenlivränla enligt SPR från 65 års ålder, dvs. fr. o. m. den 1 juni 1974. Livräntans bruttobelopp har fastställts till 728 kr. i månaden.

Wadling flyttade i november 1964 till Kanada, där han bosatte sig och erhöll arbete inom mentalvården.

I brev till statens personalpensionsverk den 28 juni 1965 frågade Wadling bl. a. om han måste vara i svensk statstjänst vid 60 års ålder för att få pension. Pensionsverket, som besvarade brevet den  12 juli

 

Prop. 1973: 99                                                                        17

1965, kunde inte ge fullständig information eftersom Wadling inte läm­nat nödvändiga uppgifter. I brev den 8 september och den 23 november 1965 lämnade Wadling uppgifter om sina anställningsförhållanden och upprepade sin fråga.

Wadling reste tillbaka liU Sverige sommaren 1967 och erhöll åter an­ställning vid Salberga sjukhus. Han fick då veta att raenlalvården hade kommunaliserats från årsskiftet 1966/67 och all lill följd därav kom­munala pensionsbestämmdser gällde för de anställda inom menlal-vården. Detta hade medfört en framflyttning av den tidpunkt vid vilken han skulle kunna få rätt tUl ålderspension på grund av anställning inom svensk menlalvård. Denna förskjutning innebar att rätt att avgå raed ål­derspension skulle inträda först den 1 juni 1974, dvs. fera år senare än annars.

Den nya anställningen vid Salberga sjukhus varade under tiden den 1 augusti 1967—den 30 april 1968. Västraanlands läns landstings för­valtningsulskotl avslog den 15 januari 1968 en ansökan av honom om förtidspension enligt landslingskommunala pensionsbestämmdser.

Först när Wadling återvänt till Kanada i juni 1968 fick han del av pensionsverkets svar på breven den 8 september och den 23 novem­ber 1965. I svarsbrevet, som var dagtecknat och expedierat den 15 juni 1967, framhölls bl. a. att menlalvården hade komraunaliserals och alt Wadling hade rätt lill livränta från 65 års ålder på grund av den föregående statliga anställningen.

Wadling lar i skrivelse den 10 augusti 1972 upp frågan om förbätt­rade pensionsvillkor. Han framhåller att han skulle ha haft rätt att avgå raed pension vid 60 års ålder, ora han vid årsskiftet 1966/67 eller däromkring hade stått kvar i anställningen vid Salberga sjukhus och bibehållit denna tjänst till den lidpunkt då han fyllt 60 år. Hade han erhållit säkrare uppgifter om innebörden av mentalvårdens kom­munalisering skuUe han ha handlat annorlunda än som skett och däri­genom fått förmånligare pensionsvUlkor.

Under åberopande av dessa omständigheter anhåller Wadling i första hand ora pension från 60 års ålder. I andra hand önskar han alt hans egenlivränla skall börja utgå från den åldern.

Statens personal pensionsverk anför i yttrande den 12 septeraber 1972 att sådana omständigheter knappast synes ha förelegat vid Wad-lings avgång ur statstjänst att han hade kunnat bevUjas förtidspen­sion om han hade ansökt därom. Ämbetsverket, som inte kan till­styrka att han beviljas pension i särskUd ordning, anser det av prindpidla skäl och med hänsyn till omständigheterna tveksamt om Wadlings ansökan över huvud taget skall föranleda någon åtgärd. Med hänsyn till de särskilda omständigheter sora föreligger vill verket dock inle motsätta sig att han tillerkänns någon form av ersättning.

 

Prop. 1973: 99                                                                        18

Föredraganden

Wadling var anställd vid Salberga sjukhus under åren 1935—1965, alltså sammanlagt nästan 30 år. Vid sin avgång hade han 4 år 1 månad kvar till pensioneringsperiodens nedre gräns som han skulle ha upp­nått vid 60 års ålder. På gmnd av anställningen har han inte rätt lill annan pensionsförmån än egenlivränla från 65 års ålder.

I brev till statens personalpensionsverk den 8 september och den 23 noveraber 1965 frågade Wadling om vad som förutsattes från hans sida för att han skulle kunna få pension på grund av sin anställning vid sjukhuset. Att dessa brev besvarades så sent — den 15 juni 1967 — får anses ha medverkat lill alt han inte, som han tänkt sig, hade kunnat kvalificera sig för rätt till pension genora att åter ta anställning vid sjukhuset. Med beaktande härav och med hänsyn till omständigheterna i övrigt anser jag att han bör tillerkännas någon form av ersätining.

Det förefaller lämpligt att ersättningen utges i form av höjning av livräntan. Eftersom Wadling nu har inkomst av arbete, anser jag att höjningen bör utgå från den tidpunkt, då livräntan börjar utbetalas. Den höjning jag sålunda avser bör bestämmas enligt de grunder som gäller för höjning av ålderspension enligt SPR. Det förutsätts att den på angivet sätt höjda livräntan skall samordnas raed förmåner på grund av socialförsäkring som om det är fråga om pension. Vid samordningen bör dock i förevarande fall bortses från förraåner en­ligt utländsk lagstiftning.

Kungl. Maj:t bör inhämta riksdagens bemyndigande att besluta om höjning av Wadlings livränta enligt vad jag här har föreslagit.

VIII. Pension åt vissa personer

A. Städerskan Matilda Biering

Städerskan MatUda Biering är född den 1 februari 1907 och skulle ha uppnått pensioneringsperiodens nedre gräns den 28 februari 1967 om hon hade varit underkastad SPR. Hon anställdes den 1 februari 1963 som städerska vid Tekniska museet och har fortfarande kvar den anställningen. Tjänstgöringsskyldighetens omfattning har hela tiden överstigit halvtid.

En f. d. städerska, Ruth Ericsson, som tillerkänts avkortad ålders­pension enligt SPR, har hos Kungl. Maj:t anhållit all som tjänstår för pension få tUlgodoräkna sig viss tid när hon tjänstgjort vid Tekniska museet.

Föredraganden

Statens bidrag till Tekniska museels verksamhet täcker mer än hälf­ten av utgifterna för driften. Inkomsterna i övrigt utgörs främst av

 

Prop. 1973: 99                                                                        19

entré- och visningsavgifter samt av bidrag från näringslivet och museets vänförening. Statsbidraget bestäms av Kungl. Maj:l och riksdagen i samma ordning som vid anslagstilldelningen till statens verk och grun­das alltså på en prövning av de behov museet har redovisat i sina ansökningar om anslag.

Pensionsräll enligt SPR har endast den lönegradsplacerade per­sonalen vid museet, vars anställningsvillkor regleras i avtal som till­kommit under raedverkan av statens avlalsverk.

Av de icke lönegradsplacerade arbetslagarna vid museet är det endast en nu verksam — städerskan Matilda Biering — som tjänstgör i sådan omfaltning alt pensionsräll skulle kunna komma i fråga. Alders-mässigt har hon redan uppnått nedre gränsen av den pensionerings­period som gäller för städerska. Eftersom samma löne- och anställnings­villkor gäller för henne som för statliga städerskor bör hon få uppbära pension efter avgång från sin anställning vid museet. Efterlämnar hon vid sitt frånfälle anhöriga bör de få åtnjuta familjepension, om det finns förutsättningar enligt SPR. I överensstämraelse härmed bör Ruth Ericsson medges att som tjänstår för pension tillgodoräkna den tid hon tjänstgjort vid museet.

Kungl. Maj:t bör inhämta riksdagens bemyndigande alt besluta om pension lill Biering och hennes eventuella efterlevande.

B. Pension åt f. d. städerskan Lilly Holmgren

Lilly Holmgren, sora är född den 21 juni 1911, har tjänstgjort sora städerska hos televerket under tiden den 1 raaj 1939—den 31 decem­ber 1971. Under tiden tiU utgången av juli 1956 varierade hennes ar­betstid mellan 22,4 och 31,6 limmar i veckan för alt därefter nedgå till under halvtid. Den utgjorde i genomsnitt 19 timmar i veckan under tiden den 1 augusti 1956—den 31 mars 1963 och understeg 18 timmar i veckan under återstående del av anställningstiden. Nedgången berodde på att televerket drog in den manuella telefonavdelningen i Alingsås den 1 augusti 1956 och att hennes städområde minskades i samband därmed.

Holmgren har inte kunnat bli underkastad SPR i sin anställning hos televerket, efiersom hennes sysselsättningsgrad understigit halvtid fr. o. m. den 1 augusti 1956. Inle heUer uppfyUer hon förutsättningar­na för erhållande av pension i särskild ordning enligt beslut av Kungl. Maj:t.

Holmgren har i skrivelse den 14 februari 1972 anhållit om pen­sion eller gratifikation.

Televerket erinrar i yttrande den 21 april 1972 om berörda förhål­landen av organisatorisk art och deras inverkan på Holmgrens arbets­förhåUanden.  Verket  vill  med  hänsyn  till  Holmgrens  långa  anställ-

 

Prop. 1973: 99                                                                        20

ningstid inte motsätta sig att hon får åtnjuta pension eller gratifika­tion med lämpligt belopp.

Statens personalpensionsverk anför i yttrande den 24 maj 1972 alt ämbetsverket ifrågasätter om Holmgren inte skulle kunna beviljas pen­sion i särskild ordning, trots att sysselsättningsgraden gått ned under halvlid.

Föredraganden

Lilly Holmgren uppfyller förutsätlningarna för gratifikation. Om­ständigheterna i hennes fall är emellertid sådana att det kan över­vägas om inte pension bör utgå i stället.

Holmgren har varit anställd i statlig tjänst under mycket lång tid, drygt 32 år. Den nedgång i hennes sysselsättningsgrad som skedde den 1 augusti 1956 berodde ytterst på indragning av den manuella telefonavdelningen, inte på omständigheter som hon kunde råda över. Särskilt med hänsyn härtill får det anses skäligt alt hon tillerkänns pension i särskild ordning. Pensionen bör utgå fr. o. m. den 1 januari 1972. Efterlämnar hon vid sitt frånfälle anhöriga bör de få åtnjuta farailjepension, om det finns förutsättningar enligt SPR.

Kungl. Maj:t bör inhärata riksdagens bemyndigande all besluta om pension åt Lilly Holmgren och hennes eventuella efterlevande enligt vad jag här har föreslagit.

C. Efterlevande till f. d. förste assistenten Gustav Nilsson

Gustav NUsson föddes den 3 mars 1905 och avled den 12 juli 1964.

Efter att ha avlagt civilingenjörsexamen och tjänstgjort vid No­belinstitutet och Ingenjörsvetenskapsakademien anställdes Nilsson vid Tekniska högskolan i Stockholm den 1 maj 1946. Frånsett ett kortare avbrott var han fortlöpande anställd där t.o.m. den 31 oktober 1959. AnstäUningen var lill en början förenad med avlöning i form av ar­vode men blev så småningom först extra och senare extra ordinarie. Senast var han förste assistent i lönegrad Ae 19. Hans anställning upphörde på grund av omorganisation vid den institution där han tjänstgjorde.

Sedan han hade slutat tjänstgöra vid Tekniska högskolan arbetade han t. o ra. den 31 december 1963 för statens råd (nämnd) för bygg­nadsforskning. Avlöning utgick därvid av forskningsmedel. Under det sista kvartalet samma år var han arbetsoförmögen på grund av sjuk­dom.

Statens personalpensionsverk har tillerkänt Gustav NUssons änka Maria Nilsson farailjelivränla enligt SPR fr. o. ra. dagen efler hans frånfälle. Livräntan har grundats på den lid då han hade lönegrads-placerad anställning vid Tekniska högskolan.

 

Prop. 1973: 99                                                                        21

Maria Nilsson har i skrivelse, sora inkommit till finansdeparte­mentet den 20 september 1972, ansökt om familjepension efter sin avlidne make.

Statens personalpensionsverk tillstyrker i yttrande den 20 septera­ber 1972 att Maria Nilsson tillerkänns pension av statsmedel med hän­syn lill de speciella omständigheter som föreligger. Om pension inte kan komma i fråga, bör del enligt pensionsverket åtminstone medges alt hennes livränta räknas upp med beaktande av den tid Gustav Nilsson var arvodesanslälld vid Tekniska högskolan.

Föredraganden

Gustav Nilsson har varit statligt anställd eller arbetat mot avlö­ning av statliga forskningsmedel nästan ulan avbrott från år 1946 till kort före sin död år 1964. Det är uppenbart att han var oförmögen att fullgöra ett arbete, när anställningen upphörde vid årsskiftet 1963/ 64, och alltså skulle ha kunnat få sjukpension, om han då hade inne­haft anställning med pensionsrätt enligt SPR.

Jag finner det under dessa förhållanden skäligt all Nilssons efter­levande hustru Maria Nilsson bereds rätt lill familjepension i stället för familjdivränta. Pensionen bör utgå fr. o. ra. den I juli 1972.

Kungl. Maj:t bör inhämta riksdagens bemyndigande att besluta om farailjepension åt Maria Nilsson enligt vad jag här har föreslagit.

D. F. d. sekreteraren Ragna Lundberg

Ragna Lundberg, sora är född den 24 augusti 1905, har sedan den 3 noveraber 1933 tjänstgjort som sekreterare vid Institut Tessin eller Tessininstitutet i Paris. Arvode för tjänstgöringen började utgå den 1 april 1955. Fr. o. m. den 1 juli 1966 har det uppgått till 16 800 kr. om året. Enligt institutets nuvarande föreståndare har arbetsuppgifterna inneburit tjänstgöring på halvtid och svarat mol dem som ankommer på kontors- eller kansliskrivare i statstjänst. Hennes arbete vid insti­tutet upphörde den 30 september 1971.

Genom beslut av 1969 års riksdag (prop. 1969: 79, SU 1969: 91, rskr 1969:220) tillerkändes Ragna Lundbergs make, f.d. förestånda­ren för Tessininstitutet Gunnar Lundberg, statlig pension bl. a. pä grund av sin verksamhet som föreståndare för institutet.

Frågan om pension till Ragna Lundberg togs upp i raotion 1972: 1065. Motionärerna hemställde alt hon skulle tillerkännas hel pension med beaktande av sin 38-åriga tjänstgöring hos institutet. Enligt KrU 1972: 6 var de uppgifter som i motionen lämnades om denna tjänst­göring otillräckliga som underlag för det föreslagna riksdagsbeslutet om pension åt henne. Utskottet erinrade om sitt i betänkandet 1971: 27 gjorda uttalande om hennes möjlighet att erhåUa familjepension och avstyrkte  det yrkande  om tjänstepension  åt henne  som förelåg

 

Prop. 1973: 99                                                                        22

i motionen. Riksdagen biföll (rskr 1972: 52) vad utskoltet sålunda hem­ställt.

Ragna Lundberg har den 10 mars 1972 hos statens personalpen­sionsverk ansökt om ålderspension enligt SPR på grund av den nämn­da tjänstgöringen.

Styrelsen för Tessininstitutet, som har yttrat sig i delta ärende den 26 april 1972, framhåller att de möjligheter, som kan finnas att bevilja Ragna Lundberg pension i särskild ordning, med hänsyn till omständig­heterna inte bör lämnas oprövade.

Statens personalpensionsverk, som med yttrande den 2 juni 1972 överlämnat Ragna Lundbergs ansökan för Kungl. Maj:ls prövning, anför att verket inte har kunnat bifalla den eftersom hon saknat pen-sionsriitt enligt statiiga bestämmelser. Med beaktande av de speciella omständigheterna i ärendet finner pensionsverket skäl ifrågasätta ora inte Ragna Lundberg bör beredas statlig pension i särskild ordning. Pensionsverket har härvid särskilt tagit hänsyn till alt hennes arvode huvudsakligen bekostats av statsmedel och till att pensionen åt Gunnar Lundberg beslämls bl, a, på gmnd av hans tjänstgöring som förestån­dare för Tessininstitutet.

Föredraganden

När 1972 års riksdag behandlade frågan om pension till Ragna Lundberg, fanns det inte tillräckliga uppgifter om hennes tjänstgöring vid Tessininstitutet som underlag för ett positivt beslut i ärendet.

Frågan har sedan dess utretts ytterligare och del finns nu skäl alt pröva den på nytt.

Ragna Lundberg har tjänstgjort vid Tessininstitutet under nästan 38 år och därvid uppburit arvode som bekostats av svenska statens medel under de senaste 16 åren. Det synes under dessa förhållanden rimligt att hon erhåller en statiig pension. Härvid har jag också beak­tat att den pension, som hennes man Gunnar Lundberg tillerkänts enligt beslut av 1969 års riksdag, delvis har grundats på hans tjänst­göring som föreståndare vid institutet.

Den pension jag sålunda föreslår åt Ragna Lundberg bör utgå fr. o. m. den 1 oktober 1971. Efterlämnar hon vid sitt frånfälle anhöriga bör de få åtnjuta familjepension, om del finns förutsättningar enligt SPR.

Kungl. Maj:t bör inhämta riksdagens bemyndigande alt besluta ora pension åt Ragna Lundberg och hennes eventuella efterlevande enligt vad jag här har föreslagit.

E. F. d. yrkesiäraren Elisabeth Persson m. fl.

Kursverksaraheten vid AB Stockholras tillskärarakademis skola föt tillskärning lades ned den 30 november 1972.

 

Prop. 1973: 99                                                                        23

Genom nedläggningen friställdes bl. a. yrkesläraren Elisabeth Pers­son, som är född 1915 och har varit anställd vid akademin i ca 27 år. Del var inte möjligt alt bereda henne annat likvärdigt arbete.

Persson var underkastad SPR med personlig pensionsrätt på grund av sin anställning vid akademin. Hon kunde emellertid inte få förtids­pension, efiersom det återstod mer än fem år till pensioneringsperio­dens nedre gräns när hon friställdes.

I skrivelse den 13 juli 1972 ansökte Persson om förtidspension. AUa remissmyndigheler -— skolöverstyrelsen, statens personalpensionsverk och statens personalnämnd — tillstyrkte att hon skulle tillerkännas pension i särskild ordning.

Föredraganden

Genom beslut den 2 februari 1973 tillerkändes Elisabeth Persson pension av Kungl. Maj:t fr. o. m, den 1 december 1972 mot all hon avstod från sin rätt till livränleförmåner. Pensionen har beräknats med tillämpning av de grunder som gäller för förtidspension enligt SPR,

Jag vill samtidigt nämna att Kungl. Maj:t, med stöd av 1972 års riksdags beslut (prop. 1972: 82, InU 1972: 13, rskr 1972: 223) ora pen­sion ät övertalig ordinarie tjänsteraän, på mitt förslag beslutat om pension åt en överdirektör och en kusttullmästare som båda förlorat sina arbetsuppgifter genom omorganisation och inte kunnat beredas annat lämpligt arbete.

Vad sålunda förekommit bör bringas till riksdagens kännedom.

IX. Trafiklivränta åt svarvaren Lars Blom

Lars Blom, som är född den 12 mars 1947, skadades vid koUision den 9 augusti 1963 raellan en raoped som fördes av honom och en traktor som tillhörde Mariebergs sjukhus. Vid kollisionen ådrog sig Blom brott på vänster lårben, revbensbroll och vissa kolskador. Del är oslridigl alt traklorföraren och Blom i lika mån har vållat kollisionen.

Staten har ansetts skyldig att utge ell till hälften jämkat skadestånd lill Blom för skadorna. Skadeslåndsersättningen till honom har reglerats av direktionen för Mariebergs sjukhus och av Kungl. Maj:t för tiden t. o. m. den 30 juni 1969. Sådan ersätining har utgått bl. a. i form av livränta med 2 000 kr. om året för tiden den 1 januari 1967—den 30 juni 1969.

Genora prop. 1969: 79 underställdes 1969 års riksdag frågan om liv­ränta åt Blom med anledning av framtida men efter de skador som drabbat honom vid koUisionen år 1963. Med hänsyn till Bloms ålder och svårigheten alt kunna bedöma de framtida följderna av skadorna ansågs det inte möjligt att fastställa en livsvarig livränta åt honom redan år 1969. Förslag lades därför fram om livränta med oförändrat

 

Prop. 1973: 99                                                                        24

2 000 kr, om året för tiden 1 juli 1969—30 juni 1972. Härtill kom ett indexlillägg enligt förordningen (1967: 666) om tillägg till vissa trafik-livräntor, som utgår av statsmedel, m. m. Livräntan var beräknad efler en invaliditelsgrad av 20 % och ett inkomslunderlag av 20 000 kr. 1969 års riksdag beslöt (SU 1969: 91, rskr 1969: 220) enligt förslaget i pro­positionen.

Kungl. Maj:t uppdrog genom beslut den 29 oktober 1971 åt riks­försäkringsverket att på nytt utreda Bloms skadesviler och de ekono­miska följderna därav. Tanken var att på grundval av denna utredning kunna föreslå 1972 års riksdag att besluta om en livsvarig livränta åt honom.

Den avsedda utredningen blev inle färdig i sådan tid att ett beslut om Bloms livränta kunde utverkas av 1972 års riksdag.

I avvaktan på att ett förslag i frågan skulle kunna föreläggas 1973 års riksdag föreslogs i prop. 1972: 82 att Blom skulle få uppbära en livränta enligt de grunder som hade beslämts av riksdagen år 1969. Livräntans belopp borde alltså även efter utgången av juni 1972 vara 2 000 kr. om året. Härtill kom tre indextillägg enligt nämnda förord­ning. Dessa tiUägg medförde en höjning av livräntebeloppet med 541 kr. ora året. 1972 års riksdag (InU 1972:13, rskr 1972:223) beslöt enligt sistnämnda förslag.

I skrivelse den 23 mars 1972 har riksförsäkringsverket inkommit med begärd utredning i frågan ora livsvarig livränta åt Blora.

Riksförsäkringsverket framhåller i skrivelsen bl. a. att Blom under åren 1970 och 1971 varit sjukskriven i olika perioder under samman­lagt ungefär tre månader för besvär i vänstra stortån som en följd av olycksfallet. Besvären har nödvändiggjort operativa ingrepp vid tre tillfällen. Han har även, likaledes sannolikt sora en följd av olycks­fallet, varit sjukskriven för ryggbesvär ett par korta perioder under åren 1971 och 1972.

Blom anställdes — efler vad riksförsäkringsverket vidare upplyser — hos AB Karlstads raekaniska verkstad år 1969 och arbetar där sora svarvare på heltid. Under åren 1969—1971 var hans inkomster i an­stäUningen 23 711, 26 873 resp. 27 773 kr. Under mars—oktober 1970 var Blom enUgt lagen (1962: 381) om aUmän försäkring placerad i sjukpenningklass som svarar mot en arbetsinkomst av 27 000—30 000 kr. årligen. Den 1 november 1970 höjdes hans placering lill att svara mot en inkomst av 30 000—33 000 kr. om året.

Med ledning av läkarintyg den 5 februari 1972 har rådgivande lä­kare hos riksförsäkringsverket nu bedömt att Bloms skador vid ifråga­varande olycksfall kan anses ha medfört en för framtiden bestående invaliditet av 15 %. Enligt tidigare bedömningar kan ryggbesvären på grund av skadan framdeles komma att öka. Med hänsyn till om­ständigheterna bör enligt riksförsäkringsverkets mening den framtida

 

Prop. 1973: 99                                                                        25

livräntan bestämmas efler oförändrade grunder, dvs. en invaliditelsgrad av 20 %. För tiden fr. o. m. den månad då Blom fyller 67 år torde liv­räntan dock böra reduceras till hälfien av vad som utgår dessförinnan. Om väsentlig försämring i Bloms hälsoliUstånd skulle inträda, synes del böra vara Blom obetaget att påkalla höjning av skadeståndet.

Yttrande i ärendet har avgivils av försvarets skaderegleringsnämnd den 29 juni 1972.

Skaderegleringsnämnden föreslår att Blom får en till hälften jämkad livsvarig livränta beräknad efler en invaliditelsgrad av 20 % och på ett inkomslunderlag av 30 000 kr. om året. Livräntan bör utgå för ti­den fr. o. m. juli 1972 och nedsättas till hälfien när Blom fyller 67 år. 1 värdesäkringshänseende bör den anses fastställd år 1972.

Genom beslut den 6 oktober 1972 har Kungl. Maj:t tillerkänt Blom 700 kr. för sveda och värk.

Föredraganden

Med hänsyn till omständigheterna anser jag skäligt att Blom får en till hälften jämkad livsvarig trafiklivränta beräknad efter en invali­ditelsgrad av 20 % och på ett inkomstunderlag av 30 000 kr. om året. Livräntan, som i värdesäkringshänseende bör anses fastställd år 1972, bör utgå fr. o. m. den 1 juli samma år och sältas ned till hälften när Blom uppnår 67 års ålder.

Jag förordar att livsvarig trafiklivränta får utgå till Blom fr. o. ra. den 1 juli 1973 till utgången av den månad han fyller 67 år med 3 000 kr. om året och för tiden därefter med 1 500 kr. om året. Vidare bör utges ell engångsbelopp av 459 kr. som tillägg tUl den livränta som enligt 1972 års riksdagsbeslut utgår för tiden den 1 juli 1972—den 30 juni 1973.

Kungl. Maj:t bör inhämta riksdagens bemyndigande att besluta om trafiklivränta åt Blom enligt vad jag här har förordat.

X. Skadelivränta åt f. d. lokföraren Eric Tjernberg

F. d. lokföraren Eric Tjernberg, som är född den 30 maj 1920, förde den 16 september 1952 ett godståg mellan Långsele och Vännäs. I tåget ingick några amraunitionslastade vagnar, av vilka en hade börjat brinna på grund av varragång (s. k. tjuvbroras). TiU följd av branden explode­rade ammunitionen i ett par av vagnarna, vilket orsakade stor materiell förödelse.

Alltsedan olyckshändelsen har Tjernberg lidit av huvudvärk och ner­vösa besvär. Trots åtskilMga sjukskrivningsperiodor försvann inte be­svären utan fixerades alltmer. I slutet av 1960-talet var han i det när­maste helt arbetsoförmögen.

 

Prop. 1973: 99                                                                        26

Tjernberg har efter olyckshändelsen inle kunnat återgå till lokljänst trots flera försök. Även planerna på att skola om honom till tderepara-tör har misslyckats.

Västernorrlands läns allmänna försäkringskassa tillerkände Tjernberg hel förtidspension enligt lagen (1962: 381) om allraän försäkring fr. o. ra. den 1 deceraber 1968. Tjernberg avgick från sin lokförarljänsl med rätt till sjukpension enligt SPR den 31 oktober 1970.

Statens järnvägar begärde i skrivelse den 22 april 1970 att riksförsäk­ringsverket skulle pröva frågan om samband mellan olyckshändelsen år 1952 och de besvär för vilka Tjernberg varit sjukskriven under olika pe­rioder fr. o. m. år 1956 t. o. m. den 30 november 1968.

Riksförsäkringsverket, vars föregångare riksförsäkringsanstallen år 1955 hade prövat frågan för tiden t.o.m. detta år, förklarade genom beslut den 14 september 1970 att Tjernbergs besvär inle kunde anses or­sakade av olyckshändelsen.

Tjernberg överklagade verkets beslut hos försäkringsrådel, som enligt utslag den 27 aprU 1971 inle fann skäl att göra ändring.

Försäkringsdorastolen, där Tjernberg besvärade sig över försäkrings­rådets utslag, fann i dora den 10 juli 1972 att de symptom, för vilka Tjernberg hade varit periodvis sjukskriven efler år 1955, fick anses ha orsakats av olyckshändelsen år 1952. Domstolen undanröjde därför för-säkringsrådels utslag och riksförsäkringsverkets beslut samt visade må­let åter till verket för erforderlig handläggning.

Efler ny medicinsk utredning tillerkändes Tjernberg av riksförsäk­ringsverket genom beslut den 13 december 1972 livränta enligt lagen (1916: 235) ora försäkring för olycksfall i arbete.

Genora beslut den 8 december 1972 tillerkändes Tjernberg av Kungl. Maj:t särskild ersättning med 200 kr. i månaden fr. o. m. den 1 januari 1973 t. v.

Utöver nämnda särskilda ersättning uppbär Tjernberg f, n, från det allmänna förtidspension och livränta. Sjukpension enligt SPR utbetalas inle raed hänsyn liU socialförsäkringsersätlningarnas storlek. Vidare har statens järnvägar ersatt Tjernberg helt för mistade löneförmåner för lid t. o. m. den 31 oktober 1970 och dessutom betalat honom vad som sva­rar mot den särskilda ersällningen för tiden därefter intUl den dag då den började utgå.

Tjernberg har i skrivelse, som inkom till komraunikationsdeparteraen­tet den 15 april 1970, ansökt ora skadestånd för psykiskt lidande eller om annan ersättning.

Yttranden över ansökningen har avgivils av statens personalpensions­verk den 26 mars 1971, av riksförsäkringsverket den 25 maj 1971, av statens järnvägar den 9 juni 1971 samt av försvarets skadereglerings-närand den 31 januari 1972 och den 6 raars 1973.

 

Prop. 1973: 99                                                                        27

Försvarets skaderegleringsnämnd förklarar i sitt yttrande den 6 mars 1973 att nämnden inte går in på frågan om staten över huvud taget är skadeståndsskyldig mol Tjernberg liksom inte heller på frågan ora pre­skription föreligger. Näranden utgår vid sin bedömning från antagandet att fullt samband föreligger mellan olyckshändelsen år 1952 och Tjern­bergs sjukdomssymptom och att staten åtager sig ojämkad ersättnings­skyldighet efter skadeståndsrättsliga gmnder. Under bl. a. dessa förut-sätlniingar bör Tjernberg enligt nämnden tillerkännas livsvarig skadeUv-ränta med 7 000 kr. om året för tiden fr. o. m. den 1 november 1970 tUl dess han fyller 67 år och med 3 500 kr. om året för tiden därefter. I värdesäkringshänseende bör livräntan anses fastställd år 1972. Nämn­den föreslår också att Tjernberg tillerkänns engångsbelopp som ersätt­ning för sveda och värk samt stadigvarande lyte och men.

Föredraganden

Med hänsyn till försäkringsdomslolens dora den 10 juli 1972 får det anses alt Eric Tjernbergs sjukdora — kronisk neurasteni och cephalailgi — har orsakals av olyckshändelsen den 16 september 1952. På grund av sjukdomen är han nästan helt oförmögen till förvärvsarbete.

Tjernberg uppbär på gmnd därav förmåner i form av förtidspension enligt lagen om allmän försäkring, livränta enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete och särskild ersättning enligt Kungl. Maj:ts beslut med f. n. sammanlagt 2 950 kr. i månaden. Vidare har statens järnvägar tillerkänt honom hel ersätining för förlorad arbetsförtjänst under tiden t. o. m. den 31 oktober 1970.

Av utredningen kan inte anses framgå att staten är skyldig alt utge skadestånd till Tjernberg, och ora sådan skyldighet likväl i och för sig skulle föreligga har i vart fall skadeståndsanspråket framställts så sent att det preskriberats. Med hänsyn till omständigheterna anser jag det emellertid skäligt att han bereds gottgörelse i form av livsvarig skaddiv-ränta för de svåra personliga lidanden och besvär som för hans del blivit en följd av olyckshändelsen. Efler samråd med Statsanställdas förbund förordar jag att livräntan, med inräknande av den särskilda ersättningen om 200 kr. i månaden, fastställs alt utgå med 9 000 kr. om året fr. o. m. november 1970 t. o. m. den månad, då han fyUer 63 år, och med 4 500 kr. om året för hans återstående livstid. Vid beräkning av tillägg enligt kungörelsen (1971: 14) om tillägg tUl vissa statliga skadelivräntor m.m. bör livräntan anses fastställd år 1971. Sådant tillägg för tiden fr. o.m. den 1 januari 1972 bör utlösas först ett år senare.

Kungl. Maj:t bör inhänita riksdagens bemyndigande att besluta om skadelivränta åt Tjernberg eriligt vad jag här har förordat.

Jag avser att för Kungl. Maj:t senare anmäla frågan om ersättning åt Tjernberg för lyte och men m. ra.

 

Prop. 1973: 99                                                                      28

XI. Årlig ersättning åt övertalig personal vid Karlskronavarvet AB m.m.

Verksaraheten vid Karlskronavarvet AB beslår till viss del av marint underhåll. Orderingången för denna verksamhet minskar och vid varvet uppstår därför behov av vissa personalinskränkningar.

Karlskronavarvet AB har i skrivelse den 30 juni 1972 hemställt om särskUda förmåner för den varvspersonal som beräknas bli övertalig på grund av inskränkningarna. Härvid har bolaget åsyftat ersättningar — främst årliga ersättningar — enligt Kungl. Maj:ts brev den 30 juni. 1960 med föreskrifter om särskilda förmåner för viss övertahg per­sonal vid försvaret.

Föredraganden

Många av de anställda hos Karlskronavarvet AB, som orafattades av SPR när bolaget bUdades den 1 juli 1961, har övergångsvis fått ha kvar sin pensionsräll enligt regleraentet. Övertalighetsproblem vid varvet har tidigare delvis lösts genom att 1960 års förenämnda brev satts i kraft för den personal som omfattats av SPR-systemet. Kostnadema för pensionsförmåner enligt SPR och årUga ersättningar enhgt 1960 års brev bestrids av medel från inkomsttiteln Pensionsmedel m. ra.

Jag vUl under dessa förhållanden inte motsätta mig att det i sär­skilda fall ges årUga ersättningar enligt reglerna för statsanstäUda (trygg­hetsavtalet) åt de arbetstagare hos bolaget som omfattas av SPR-systemet och som blir övertaliga till följd av det minskade marina un­derhållet. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att meddela närmare föreskrifter härom.

Jag vill i detta sammanhang nämna alt förenade fabriksverken har ett stort internt ralionaUseringsbehov, vilket medför att personal blir övertalig. Fabriksverkens personal omfattas av det tidigare nämnda trygghetsavtalet, och dess utgifter för pensioner och årliga ersättningar bestrids av verkets driftmedel.

Jag finner det eraellertid inle rimligt all Karlskronavarvet resp. för­enade fabriksverken får stå för hela kostnaden för årlig ersättning åt här avsedd personal vilken såsom övertalig entledigas under budgetåret 1973/74. Statsbudgeten bör därför lämna ett visst bidrag till bolagels resp. fabriksverkens här ifrågavarande utgifter. Kungl. Maj:t bör få avgöra i vilken utsträckning medel från inkomsttiteln Pensionsmedel m. ra. skall användas för att bekosta dessa årliga ersättningar till den del de belö­per på lid före den lidpunkt då arbetstagaren vid fortsatt anställning skulle ha uppnått pensioneringsperiodens nedre gräns. För tid därefter bör utgifterna för de årliga ersättningarna bestridas på sedvanligt sätt.

Kungl. Maj:t bör utverka riksdagens bemyndigande alt meddela före­skrifter om årlig ersättning åt personal vid Karlskronavarvet AB och

 

Prop. 1973: 99                                                                        29

disponera medel från inkomsttiteln Pensionsmedel m. m. till vissa kost­nader för förmåner åt personal vid bolaget och förenade fabriksverken enligt vad jag här har föreslagit.

XII. Ikraftträdande m. m.

Vad jag förordat i det föregående bör träda i kraft den 1 juli 1973, om jag ej angett annat.

XIII. Hemställan

Jag hemställer att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att dels antaga inom finansdepartementet upprättat förslag till kungörelse om ändring i statens pensionslöneförordning (1959: 286), dels bemyndiga Kungl. Maj:t att

1.   besluta om tillgodoräkning i pensionshänseende av tid för sjukle­dighet enligt vad jag har förordat under II,

2.   reglera pensionsförhållandena för vissa särskolchefer, viss personal vid Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete samt vid Dansmuseifonden och Musikhistoriska museet samt besluta om pension åt intendenten Karin Tenggren och hennes eventueUa efter­levande enligt vad jag har förordat under III,

3.   besluta om pensionsrätten för vissa kommunala tjänstemän enligt vad jag har förordat under V,

4.   bedöma fråga om pension åt efterlevande efter vissa f. d. statsan­ställda utan behovsprövning enligt vad jag har förordat under VI,

5.   besluta om förbättrade pensionsförmåner för rektorn Carl Hög­mark och f. d. skötaren Sven Wadling enligt vad jag har förordat under VII,

6.   besluta om pension ål städerskan Matilda Biering och f. d. städers­kan LiUy Holmgren och deras eventuella efterlevande, om farailjepen­sion åt änkan Maria NUsson särat om pension åt f. d. sekreteraren Ragna Lundberg och hennes eventuella efterlevande enligt vad jag har för­ordat under VIII A—D,

7.   besluta ora trafiklivränla åt svarvaren Lars Blora enligt vad jag har förordat under IX,

8.   besluta ora skadelivränta åt f. d. lokföraren Eric Tjernberg enligt vad jag har förordat under X,

9.   besluta om årlig ersätining åt övertalig personal vid Karlskrona-varvet AB och om bidrag av statsmedel till bolagets och förenade fa­briksverkens utgifter för sådana ersättningar enligt vad jag har förordat under XI.

Jag hemställer vidare att Kungl. Maj:t beslutar delge riksdagen vad

 

Prop. 1973:99                                                          30

jag har anfört ora vissa ändringar i bUagan till SPR under IV och om pension åt f. d. yrkesläraren EUsabeth Persson m. fl. under VIII E.

Med bifaU till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bUaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Britta Gyllensten

 

Prop. 1973: 99                                                         31

Innehållsförteckning

I.             Ändring i statens pensionslöneförordning (1959: 286)                    3

II.           Tillgodoräkning i pensionshänseende av tid för sjukledighet . .        4

III.         Pensionering av viss personal m. m.

A. Vissa särskolchefer..................................... ... 6

B............................................................. Viss personal hos Svenska kyrkans centralråd för evangeli­
sation och församlingsarbete    .................... ... 6

C. Personal vid Dansmuseifonden    ................... ... 7

D. Personal vid Musikhistoriska museet   ............ ... 8

IV.         Vissa ändringar i bilagan lill SPR    ..................... ... 9

V.           Pensionsrätlen för vissa kommunala tjänstemän   . 10

VI.         Ändrade grunder för prövning av frågan om pension åt efter­levande efter vissa f. d. statsanställda                                                                       . 14

VII.       Förbättrade pensionsförmåner för vissa personer

A. Rektorn Carl Högmark   ............................... . 15

B. F. d. skötaren Sven Wadling   ...................... . 16

VIII. Pension åt vissa personer m. m.

A. Städerskan Matilda Biering........................... . 18

B. F. d. städerskan Lilly Holmgren......................   19

C. Efterlevande till f. d. förste assistenten Gustav NUsson    ..       20

D. F. d. sekreteraren Ragna Lundberg................ . 21

E. F. d. yrkesläraren Elisabeth Persson m. fl........ . 22

IX.        Trafiklivränta åt svarvaren Lars Blom................. . 23

X.          Skadelivränta åt f. d. lokföraren Eric Tjernberg   . . 25

XI.        Ärlig ersättning åt övertalig personal vid Karlskronavarvet AB

m. m...........................................................   28

XII.      Ikraftträdande m. m....................................... . 29

XIII.    Hemställan.................................................... . 29

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1973     730240