Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Kungl Maj:ts proposition nr 98 år 1973                          Prop. 1973:98

Nr 98

Kungl. Maj:ts proposition angående rätt tUl tilläggspension för utländska sjömän vid anställnmg på svenska handelsfartyg, m.m.; given Stockholms slott den 23 mars 1973.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bUagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vars avlåtande tUl riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

SVEN ASPLING

Propositionens huvudsakliga innehåU

I propositionen läggs fram förslag om att de utländska sjömän som till följd av det gällande kravet på bosättning i Sverige är utestängda från möjlighet att tiäna in rätt tUl tilläggspension (ATP) skall få sådan rätt. Villkoret för delta skall vara att sjömannen är anställd i redarens tjänst ombord på svenskt handelsfartyg. Kvalifikationskraven och förmåns­formerna avses i princip bli desamma som eljest gäller inom ATP.

Den lägre ATP-avgift som f. n. gäller för redare föreslås successivt höjd så att den från det ättonde året efter reformens genomförande utgår efter samma procentsals som gäller för övriga arbetsgivare.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den I januari 1974,

I propositionen läggs även fram vissa förslag lill författningsändringar föranledda av propositionerna 1973:40, 1973:45, 1973:46 och 1973:47,

; Riksdagen 1973. 1 saml Nr 98


 


Prop. 1973:98

Författningsförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 1 kap. 3 §, 2 kap. 7 och 9 §§, 11 kap, 1 § och 19 kap. 1 och 4 §§ lagen (1962:381) om aUmän försäkring skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

1 kap.

3§'

Försäkrade enligt denna lag äro svenska medborgare, så ock de som utan alt vara svenska medborgare äro bosatta i riket.

Den som ef år svensk medborga­re men är anställd i redarens tfänst ombord på svenskt handelsfartyg är försäkrad för tilläggspension, även om han ef är bosatt i riket Detta gäller dock icke den som är anställd uteslutande för fartygs iståndsättande eller uppläggning eller för tillsyn eller betfäning vid fartygs uppehåll i hamn. Med svenskt handelsfartyg likställes i denna lag utländskt handelsfartyg, som svensk redare förhyr obeman­nat.

Såvitt angår försäkringen för tUläggspension är den som enligt 11 kap. 6 § rillgodoräknats pen­sionspoäng försäkrad, även om han ej längre uppfyller förutsätl­ningarna enligt första stycket.

Såvitt angår försäkringen för tUläggspension är den som enligt 11 kap. 6 § tillgodoräknats pen­sionspoäng försäkrad, även om han ej längre uppfyller förutsätt­ningarna enligt första eller andra stycket.

2 kap.

Har kommun genom att anställa eller eljest träffa avtal med läkare eller pä annat sätt vidtagit åtgärder för att bereda medellösa eller mindre

J Senaste lydelse 1967:206.

2 Senaste lydelse 1965:144. Förslaget till ny lydelse framläggs under förutsättning av bifall tUl prop. 1973:40 och 1973:45.


 


Prop. 1973:98


Nuvarande lyddse                          Föreslagen lydelse

bemedlade personer läkarvård, må allmän försäkringskassa på framställ­ning av kommunen förordna, att kommunen efter grunder som fastställas av Konungen skall vara berättigad att av kassan erhålla ersättning för kostnad för läkarvård, som sålunda beretts försäkrad. Sådan ersättning må i varje särskilt fall utgivas allenast i den mån ersätining i anledning av vården ej tillkommit den försäkrade själv saml må ej översliga vad som skolat utgivas till denne, därest han fått vidkännas motsvarande kostnad.

Allmän försäkringskassa äger med arbetsgivare, som anordnar läkarvård eUer vidtager andra sjukvårdande åtgärder så att kassans utgifter för sjukvårdsersättning kunna antagas minska, överenskomma om skälig gottgörelse för arbetsgivarens ifrågavarande kostnader.

Allmän försäkringskassa äger jämväl med kommun, landstingskommun eller transportföretag, som åtager sig att ombesörja transporter, förvUka ersättning från sjukförsäkringen må utgivas, träffa överenskommelse om skäUg gottgörelse härför samt om avgifter, vUka kommunen, landstings­kommunen eller företaget må uttaga av de försäkrade för utförda transporter.

Överenskommelse som avses i andra eller tredje stycket skall för att vara gällande fastställas av riksförsäkringsverket.

Om redare för svenskt fartyg        Har   arbetsgivare   för   sjöman

haft att vid sjömans sjukdom vid­kännas kostnad som avses i 2— 6 §§, äger han hos allmän försäk­ringskassa erhålla gottgörelse för kostnaden enligt bestämmelserna i denna lag.

jämlikt sjömanslagen haft att vid       jämUkt  sjömanslagen  (1973:000)

sjömans sjukdom vidkännas kost­nad som avses i 2 §, 3 § första stycket, 4, 5 eller 6 §, äger han hos allmän försäkringskassa erhål­la gottgörelse för kostnaden enligt bestämmelserna i denna lag.


9 §3

Ersättning för sjukvård  utom riket utgår endast Konimgen föreskriver.

Har redare för svenskt fartyg jämUkt sjömanslagen haft att för sjömans sjukvård utom riket vid­kännas kostnad, som omfattas av föreskrifter meddelade med slöd av första stycket, äger han från allmän försäkringskassa i den ord­ning Konungen bestämmer erhålla gottgörelse för kostnaden enligt nämnda föreskrifter.

den utsträckning

Har arbetsgivare för sjöman jämhkt sjömanslagen (1973:000) haft alt för sjömans sjukvård utom riket vidkännas kostnad, som omfattas av föreskrifier med­delade med stöd av första stycket, äger han från allmän försäkrings­kassa i den ordning Konungen be­stämmer erhålla gottgörelse för kostnaden enligt nämnda före­skrifter. Har genom utrikesförvaltningens försorg åt försäkrad lämnats ekono-

3 Förslaget till ny lydelse framläggs under förutsättning av bifall till prop, 1973:40 och 1973:45,


 


Prop. 1973:98                                                                         4

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

miskt bistånd avseende sjukvård utom riket, äger utrikesförvaltningen från allmän försäkringskassa erhålla gottgörelse därför enligt vad i andra stycket sägs.

1 kap. 1 §


Rätt tiU tUläggspension grundas på För varje år, varunder någon varit försäkrad enligt 1 kap. 3 § första stycket, skall för honom enligt vad nedan sägs beräknas pensionsgrundande inkomst på grundval av hans inkomst av an­ställning och inkomst av annat förvärvsarbete under året. Sädan beräkning skall icke göras för år före det då den försäkrade uppnår sexton års ålder, ej heUer för år då den försäkrade avlidit eller för år efter det då han fyllt sextiofem år eller för tidigare år, varunder han åtnjutit ålderspension eller förtids­pension enligt denna lag.


inkomst av förvärvsarbete.

För varje år, vamnder någon varit försäkrad enligt 1 kap. 3 § första eller andra stycket skall för honom enligt vad nedan sägs be­räknas pensionsgmndande in­komst på grundval av hans in­komst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete under året. Sådan beräkning skall icke göras för år före det då den för­säkrade uppnår sexton års ålder, ej heller för år då den försäkrade avlidit eller för år efter det då han fyllt sextiofem år eller för tidigare år, varunder han åtnjutit ålders­pension eller förtidspension enligt denna lag.


19 kap. 1 §'*

Arbetsgivare skall enligt vad nedan sägs för varje år erlägga avgifi dels lill sjukförsäkringen, dels lUl försäkringen för tiUäggspension.

Avgifi rill sjukförsäkringen utgår å summan av vad arbetsgivaren under året till arbetstagare hos honom i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad utgivit såsom lön eller, där fall som avses i 3 kap. 2 § andra stycket sista punkten är för handen, annan ersättning för ulfört arbete.

Avgift till försäkringen för tilläggspension utgår å summan av vad arbetsgivaren under året till arbetstagare hos honom i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad utgivit såsom lön eller, där fall som avses i 11 kap. 2 § andra stycket är för handen, annan ersättning för utfört arbete, sedan från nämnda summa dragils ett belopp motsvarande del vid årets ingång gällande basbeloppet multiplicerat med det beräkna­de genomsnittliga antalet arbetstagare hos arbetsgivaren under året. Härvid skall arbetstagare, som under hela året varit anställd med full

4 Lydelse enligt förslag i prop. 1973:46.


 


Prop. 1973:98                                                                         5

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

arbetstid, räknas såsom en arbetstagare och arbetstagare, som under året varit anställd i mindre omfattning, medräknas i motsvarande mån. Det antal arbetstimmar per år som i allmänhet skall anses motsvara fuU arbetstid fastställes av Konungen efler förslag av riksförsäkringsverket. Genomsnittliga antalet arbetstagare beräknas med en decimal. Om sär­skilda skäl föranleda därtill, må avgift beräknas på sätt som avviker från vad nu stadgals men som giver i huvudsak samma resultat.

Vid beräkning av avgift enligt denna paragraf skall hänsyn icke tagas till arbetstagare, vars lön under året ej uppgått till femhundra kronor, och ej heller till arbetstagares lön eller ersättning i vad den för år räknat överstiger sju och en halv gånger det vid årets ingång gäUande basbelop­pet. Vad gäller sjukförsäkringen skall vidare, där ej fall som avses i 3 kap. 2 § andra stycket sista punkten är för handen, vid beräkning av avgift bortses från arbetstagare, som icke är obligatoriskt försäkrad enligt lagen om yrkesskadeförsäkring. Såvitt angår försäkringen för tilläggspension skall bortses från arbetstagare, som vid årets ingång uppnått sextiofem års ålder, så ock från arbetstagare i fall då lön eller annan ersätining till honom antingen enligt 11 kap. 2 § tredje eller fjärde stycket icke räknas säsom inkomst av anstäUning eUer, om arbetstagaren icke är svensk medborgare och ej heller är bosatt härstädes, avser arbete utom riket.

Avgift erlägges icke för arbetstagares lön vid sjukdom eller ledighet för vård av sjukt barn eller med anledning av barns födelse till den del lönen motsvarar sjukpenning eller föräldrapenning, som arbetsgivare äger upp­bära enligt bestämmelserna i 3 kap. 16 §.

Om redares avgift för lön till vissa sjömän stadgas särskilt.

4 §5

Avgifi till sjukförsäkringen enligt 1 § skall utgå med tre och åtta tiondels procent av det belopp, vara avgiften skall beräknas. Influtna avgifter fördelas mellan de allmänna försäkringskassorna i förhållande till deras utgifter under året för sjukförsäkringsförmäner, inberäknat de utgifter för läkemedel, som åvUa kassorna, samt för förvaltning. Konungen äger förordna, att viss del av medlen skall ingå lill en fond, benämnd allmänna sjukförsäkringsfonden, vilken för­valtas enligt grunder som fastställas i enahanda ordning.

/ fråga om sådan arbetstagare hos redare som avses i 1 § första stycket förordningen (1958:295) om sjömansskatt beräknas avgif­ten till sjukförsäkringen enligt procentsats som Konungen fast­ställer.    Procentsatsen   skall   för

 Lydelse enligt förslag i prop. 1973:46.


 


Prop. 1973:98                                                                          6

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

visst år utgöra bestämd andel av den i första stycket angivna pro­centsatsen. Nämnda andel skall svara mot förhållandet mellan an­talet svenska sjömän och hela an­talet sjömän på svenska handels­fartyg i medeltal för den 31 okto­ber under de tre år, som närmast föregått det år då procentsatsen fastställes. Hänsyn tages härvid ej tid fartyg med en bruttodräktig­het understigande trehundra re­gisterton. Procentsatsen beräknas med två decimaler.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974, då förordningen (1959: 555) angående redares avgifter i vissa faU enligt lagen om allmän försäkring upphör alt gälla. De nya bestämmelserna i 2 kap. 7 och 9 §§ tillämpas dock för tid från och med den 1 juh 1973.

Äldre bestämmelser skaU alltjämt gäUa i fråga om avgift för tid före ikraftträdandet.

För åren 1974-1980 skaU 2 § förordningen (1959:555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring fortfarande äga tUlämpning i fråga om beräkningen av den procentsats, varmed avgiften till försäkringen för tilläggspension skall utgå. Därvid skall dock det med bestämmelsen åsyftade medelantalet svenska sjömän ökas, såvitt gäller beräkningen av procentsatsen

för år 1974 med en åttondel,

för år 1975 med en fjärdedel,

för år 1976 med tre åttondelar,

för år 1977 med hälfien,

för år 1978 med fem åttondelar,

för år 1979 med tre fjärdedelar,

för år 1980 med sju åttondelar, av motsvarande medelantal utländska sjömän på svenska handelsfartyg.


 


Prop. 1973:98

2 Förslag till

Lag  om  ändring  i  förordningen (1959:551) angående beräkning av

pensionsgmndande inkomst enligt lagen om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 8 §§ förordningen (1959:551) angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring' skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


If


För här i riket bosatt eller mantalsskriven försäkrad skall pensions­grundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring bestämmas av den lokala skattemyndighet, inom vars tjänstgöringsområde den försäkrade taxerats tUl statlig inkomstskatt eller skulle hava taxerats tUl sådan skatt, därest han varit bosatt i riket eller icke haft att erlägga sjömansskatt.

Pensionsgrundande inkomst för sjöman, som icke är bosatt eller mantalsskriven i riket, skall be­stämmas av den lokala skattemyn­digheten i Göteborg.

För annan försäkrad än som i första stycket sägs skall den pen­sionsgrundande inkomsten be­stämmas av den lokala skattemyn­digheten i Stockholm.

För annan försäkrad än som i första eller andra stycket sägs skall den pensionsgrundande inkomsten bestämmas av den lokala skatte­myndigheten i Stockholm.

2§


Pensionsgrundande inkomst skall, i den mån den utgöres av annan inkomst än som avses i 3 §, bestämmas med ledning av den försäkrades taxering till statlig in­komstskatt eller, såvitt gäller in­komst för vilken den försäkrade haft att erlägga sjömansskatt, med ledning av redares kontrolluppgift enligt 37 § 1 mom. åttonde punk­ten taxeringsförordningen. Vid taxeringsändring eller eftertaxe­ring skall dock verkställd beräk­ning   av   pensionsgrundande   in-

' Förordningen omtryckt 1962:395. Kungörelsens rubrik 1962:395. 2 Senaste lydelse 1966:244.


Pensionsgrundande inkomsl skall, i den mån den utgöres av annan inkomst än som avses i 3 §, bestämmas med ledning av den försäkrades taxering till statlig in­komstskatt eller, såvitt gäller för­säkrad som avses i 1 § första styc­ket förordningen (1958:295) om sjömansskatt, med ledning av re­dares redovisning enligt 14 § nämnda förordning. Vid taxerings-ändring eller efiertaxering skall verkställd beräkning av pensions­grundande inkomst ändras endast


 


Prop. 1973:98


Nuvarande lydelse komst ändras endast om taxerings­ändringen eller eftertaxeringen föranleder avvikelse från nämnda beräkning med minst femhundra kronor.


Föreslagen lydelse om taxeringsändringen eller efter­taxeringen    föranleder   avvikelse från nämnda beräkning med minst femhundra kronor.


8 f

Har belopp, som enligt försäkrads allmänna självdeklaration utgör inkomst av anstäUning, vid beräkning av pensionsgrundande inkomst hänförts till inkomsl av annat förvärvsarbete eller har eljest visst belopp hänförts till annat slag av inkomst än den försäkrade uppgivit, skall denne underrättas om beslutet. Likaså skall underrättelse lämnas om beslut om sådant avdrag som i 4 § tredje stycket sägs.

Om pensionsgrundande inkomst beräknats för försäkrad, vilken icke avgivit allmän självdeklaration, skall denne underrättas om beslutet.

Pensionsgrundande        inkomst     Pensionsgrundande        inkomst

lig skatt när så kan ske. I annat fall skall särskUd underrättelse om den pensionsgrundande inkomst som bestämts sändas till den för­säkrade.

skall angivas på debetsedel å slut-       skall angivas på debetsedel å slut-

lig skatt när så kan ske. 1 annat faU skall särskild underrättelse om den pensionsgrundande inkomsl som bestämts sändas till den för­säkrade. Sådan underrättelse be­höver dock icke sändas till försäk­rad som avses i I kap. 3 § andra stycket lagen (1962:381) om all­män försäkring. Har verkstäUd beräkning av pensionsgmndande inkomsl ändrats, skall underrättelse om beslutet sändas till den försäkrade.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974. Äldre bestämmelser gäller alhjämt i fråga om faststäUande av pensionsgrundande inkomst för tid före ikraftträdandet.

3 Senaste lydelse 1971:1173.


 


Prop. 1973:98

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring

Härigenom förordnas, att  38 § lagen (1954:243) om yrkesskadeför­säkring' skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


38 §


Arbetsgivare erlägger för varje år försäkringsavgift enligt vad nedan sägs.

Avgift ulgår å summan av vad arbetsgivaren under året utgivit till arbetstagare, som omfattas av obligatorisk försäkring enligt denna lag, såsom lön i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad.

Vid   beräkning  av  avgift  skall   Vid   beräkning av  avgifi  skall

hänsyn icke tagas till arbetstagares       hänsyn icke tagas till arbetstagares


lön i vad den för år räknat över­stiger sju och en halv gånger del vid årets ingång gällande basbelop­pet. Hänsyn skall ej heller lagas liU arbetstagare, vars lön under året understigit femhundra kro­nor, såvida fråga ej är om arbets­tagare, som avses i 1 § första styc­ket förordningen (1958:295) om sjömansskatt


lön i vad den för år räknat över­stiger sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbelop­pet. Hänsyn skall ej heller tagas till arbetstagare, vars lön under året understigit femhundra kro­nor.

Avgift erlägges icke för arbets­tagares lön vid sjukdom eller ledig­het för värd av sjukt barn eller med anledning av barns födelse till den del lönen motsvarar sjuk­penning eller föräldrapenning, som arbetsgivare äger uppbära en­ligt bestämmelserna i 3 kap. 16 § lagen (1962:381) om allmän för­säkring.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974. Äldre bestämmelser gäller alltjämt i fråga om avgifi för tid före ikraftträdandet.

' Lagen omtryckt 1962:408.

2 Senaste lydelse 1972:561. Förslaget till ny lydelse framläggs under fömtsättning av bifall till prop. 1973:46 och prop. 1973:47.


 


Prop. 1973:98


10


4 Förslag tUl

Lag om ändring i lagen (1961:300) om redareavgift för sjöfolks pensio­nering

Härigenom förordnas, att 2§ lagen (1961:300) om redareavgift för sjöfolks pensionering' skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


2§'


Avgiften beräknas för varje re­dare å lön i penningar och natura­förmåner i form av kost eller bo­stad, sedan därifrån för varje ar­betstagare dragits sådan del av lön, som för år räknat överstiger sju och en halv gånger det i 1 kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring avsedda bas­belopp som gäller vid årets ingång. Vid beräkningen skall bortses från lön till arbetstagare som icke är obligatoriskt försäkrad enligt la­gen den 14 maf 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring.

Redareavgifl ulgår för varje år å vad redaren sammanlagt under året utgivit i lön till sådana arbetstagare, som avses i 1 § första stycket förordningen den 16 maj 1968 (nr 295) om sjömansskall.

Avgiften beräknas för varje re­dare å lön i penningar och natura­förmåner i form av kost eller bo­stad, sedan därifrån för varje ar­betstagare dragits sädan del av lön, som för år räknat överstiger sju och en halv gånger det i 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän för­säkring avsedda basbelopp som gäller vid årets ingång. Vid beräk­ningen skall bortses från arbetsta­gare, vars lön under året understi­git femhundra kronor, och arbets­tagare som icke är obligatoriskt försäkrad enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring.

Avgift erlägges icke för arbets­tagares lön vid sjukdom eller ledig­het för  vård av sjukt barn  eller med anledning av barns födelse till den del lönen motsvarar sjukpen­ning eller föräldrapenning, som ar­betsgivare äger uppbära enligt be­stämmelserna i 3 kap. 16 § lagen om allmän försäkring. Konungen fastställer procentsats för redareavgiften med hänsyn lill del avgiflsbehov som föranledes av de enligt 1 § bestämda eller eljest gällande grunderna för sjöfolks pensionering. Fastställd procentsals får tillämpas tidigast för året näst efter det år varunder den fastslällts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974. Äldre beslämmel.ser gäller alltjämt i fråga om avgifi för tid före ikraftträdandet.

1 Lagen omtryckt 1968:612. Förslaget   framläggs   under   förutsättning   av   bifall   till   prop.   1973:46  och 1973:47.


 


Prop. 1973:98                                                                       11

5 Förslag till

Lag om ändring i förordningen (1960:77) angående byggnadsforsknings­avgift

Härigenom förordnas, att 2 § förordningen (1960:77) angående bygg­nadsforskningsavgift' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

2f

Byggnadsforskningsavgift   utgår    Byggnadsforskningsavgift  utgår

för kalenderår med fem tiondels för kalenderår med fem tiondels
procent av den lön i penningar procent av den lön i penningar
eller naturaförmåner i form av eller naturaförmåner i form av
kost eller bostad, som arbetsgivare kost eller bostad, som arbetsgivare
under året utgivit lill arbetstagare, under året utgivit till arbetstagare,
för vilken arbetsgivaren skall påfö- för vilken arbetsgivaren skall påfö­
ras avgift enUgl lagen om yrkes- ras avgift enUgt lagen om yrkes­
skadeförsäkring och vUken är att skadeförsäkring och vilken är att
hänföra till näringsgrenen bygg- hänföra till näringsgrenen bygg­
nadsindustri i närings- nadsindustri i närings­
grensindelningen för yrkesskade- grensindelningen för yrkesskade­
försäkringsstatistik,
                       statistik.

Vid beräkning av byggnadsforskningsavgift skaU hänsyn icke tagas till arbetstagare, vars lön hos arbetsgivaren under året ej uppgått till fem­hundra kronor, och ej heUer lill arbetstagares lön i vad lönen för år räknat överstiger sju och en halv gånger det i 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring avsedda basbeloppet som gäller vid årets ingång.

Avgift erlägges icke för arbets­tagares lön vid sjukdom eller ledig­het för vård av sjukt barn eller med anledning av barns födelse till den del lönen motsvarar sjukpen­ning eller föräldrapenning, som ar­betsgivare äger uppbära enligt be­stämmelserna i 3 kap. 16 § lagen om allmän försäkring. Angående debitering och uppbörd av avgiften gäller vad därom särskilt är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974. Äldre bestämmelser gäller aUtjämt i fråga om avgifi för lid före ikraftträdandet.

Förordningen omtryckt 1962:134,

Senaste lydelse 1972:564. Förslaget till ny lydelse framläggs under förutsättning av bifall till prop. 1973:46 och 1973:47,


 


Prop, 1973:98                                                                      12

6 Förslag till

Förordning om ändring i förordningen (1968.419) om allmän arbetsgivar­avgift

Härigenom förordnas, att 2 och 4 §§ förordningen (1968:419) om allmän arbetsgivaravgift skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

2§'

Arbetsgivare erlägger allmän ar- Arbetsgivare erlägger allmän ar-

betsgivaravgift med belopp mot- belsgivaravgift med belopp mot­svarande fyra procent av summan svarande fyra procent av summan av vad arbetsgivaren utgivit under av vad arbetsgivaren utgivit under året som lön till arbetstagare i året som lön till arbetstagare i pengar eller naturaförmåner i pengar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad, I fråga form av kost eller bostad, I fråga om sådan arbetstagare hos redare om sådan arbetstagare hos redare som avses i 1 § första stycket för- som avses i 1 § första stycket för­ordningen den 16 maj 1958 (nr ordningen (1958:295) om sjö-295) om sjömansskatt beräknas mansskatt beräknas dock allmän dock allmän arbetsgivaravgift efter arbetsgivaravgift efler den lägre den lägre procentsats som Ko- procentsals som Konungen fast-nungen fastställer med motsvaran- ställer med motsvarande till-de tillämpning av 2 § andra lämpning av 19 kap. 4 § andra stycket förordningen den 18 de- stycket lagen (1962:381) om all-cember 1959 (nr 555) angående män försäkring, redares avgifter i vissa fall enligt lagen om aUmän försäkring.

Vid beräkningen av avgiften tages icke hänsyn lill arbetstagare vars lön under året understigit femhundra kronor, eller arbetstagare, som ej är obligatoriskt försäkrad enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring, eller lill fall, som avses i 3 kap, 2 § andra stycket sista punkten lagen (1962:381) om aUmän försäkring.

Avgift erlägges icke för arbets­tagares lön vid sjukdom eller ledig­het för vård av sjukt barn eller med anledning av barns födelse till den del lönen motsvarar sjukpen­ning eller föräldrapenning, som ar­betsgivare äger uppbära enligt be­stämmelserna i 3 kap. 16 § lagen om allmän försäkring.

Senaste lydelse 1972:565, Förslaget lill ny lydelse framläggs under förutsätt­ning av bifall fiU prop, 1973:46 och 1973:47,


 


Prop, 1973:98                                                                         13

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

4 §2

Fysisk person, som åtnjutit inkomst av annat förvärvsarbete enhgt 11 kap, 3 § lagen om allmän försäkring i form av inkomst av här i riket bedriven rörelse eller inkomst av här belägen jordbruksfastighet som brukas av honom, erlägger allmän arbetsgivaravgift med belopp motsva­rande fyra procent av sådan inkomst, i den mån arbetsgivare icke har att erlägga allmän arbetsgivaravgift för inkomsten enUgt 2 § denna förord­ning.

TiU gmnd för beräkning av inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet under visst år skall läggas den avgiflsskyldiges taxering till statlig inkomstskatt avseende nämnda år. Avser taxering beskattningsår som ej sammanfaller med kalenderår, skall inkomsten under beskattningsåret anses hava åtnjutits under det kalenderår som närmast föregått taxerings­året.

Har inkomsl av rörelse eller jordbruksfastighet icke uppgått tiU femhundra kronor för år tages den ej i beräkning.

Avgift erlägges icke för in­komst, som avses i 11 kap. 3 § första stycket d) lagen om allmän försäkring.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974,

De nya bestämmelserna tillämpas på löner som utges efter den 31 december 1973 samt på inkomster som hänför sig till tiden efler den 31 december 1973 och som upplages till beskattning vid 1975 eller senare års taxering.

Äldre bestämmelser gäUer för inkomster som beskattas vid 1974 års taxering eller vid eftertaxering för år 1974 eller tidigare år.

Senaste lydelse 1972:376, Förslaget till ny lydelse framläggs under förutsättning av bifall tUl prop, 1973:46.


 


Prop, 1973:98


14


7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970:742) om lönegarantiavgift

Härigenom förordnas, att 2 § lagen (1970:742) om lönegarantiavgifl skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


2§'


Arbetsgivare erlägger årligen lönegarantiavgift med belopp som motsva­rar en femtiondels procent av summan av vad arbetsgivaren under året utgivit som lön till arbetstagare i pengar eUer naturaförmåner i form av kost eller bostad eller, i fall som avses i 3 kap. 2 § andra stycket sista punkten lagen (1962:381) om allmän försäkring, annan ersättning för utf ört arbete.


Vid beräkningen av avgiften lä­ges icke hänsyn till arbetstagares lön eller ersätining i vad den för år räknat överstiger sju och en halv gånger det vid årets ingång gällan­de basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Hänsyn tages ej heller till arbetstagare, vars lön under året understigit femhundra kronor, såvida fråga ej är om ar­betstagare som avses i 1 § första stycket förordningen (1958:295) om sjömansskatt. Vidare bortses vid denna beräkning från arbetsta­gare, som icke är obUgaloriskl för­säkrad enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring, om ej fall som avses i 3 kap. 2 § andra stycket sista punkten lagen om allmän  försäkring är för handen.


Vid beräkningen av avgiften ta­ges icke hänsyn till arbetstagares lön eller ersättning i vad den för år räknat överstiger sju och en halv gånger det vid årets ingång gällan­de basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Hänsyn tages ej heller till arbetstagare, vars lön under året understigit femhundra kronor. Vidare bortses vid denna beräkning frän arbetstagare, som icke är obligatoriskt försäkrad en­Ugt lagen (1954:243) om yrkes­skadeförsäkring, om ej fall som av­ses i 3 kap. 2 § andra stycket sista punkten lagen om allmän försäk­ring är för handen.

Avgift erlägges icke för arbets­tagares lön vid sjukdom eller ledig­het för vård av sjukt barn eller med anledning av barns födelse till den del lönen motsvarar sjukpen­ning eller föräldrapenning, som ar­betsgivare äger uppbära enligt be-


Senaste lydelse 1972:566. Förslaget till ny lydelse framläggs under förutsättning av bifall till prop, 1973:46 och 1973:47.


 


Prop. 1973:98                                                                        15

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

slämmelserna i 3 kap. 16 § lagen om allmän försäkring.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974. Äldre bestämmelser gäller alltjämt i fråga om avgift för tid före ikraftträdandet.


 


Prop. 1973:98


16


8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:282) om arbetarskyddsavgift

Härigenom förordnas, att 3 § lagen (1971:282) om arbetarskyddsavgifl skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


3§'


Arbetsgivare erlägger årligen arbetarskyddsavgift med belopp som motsvarar fem hundradels procent av vad arbetsgivaren under året utgivit som lön i pengar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad.

Vid beräkningen av avgiften ta­ges icke hänsyn till arbetstagares lön i vad den för år räknat översti­ger sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Hänsyn tages ej heller lill arbetstagare, vars lön under året understigit femhundra kro­nor, såvida fråga ej är om arbetsta­gare som avses i 1 § första stycket förordningen (1958:295) om sjö­mansskatt. Vidare bortses vid den­na beräkning från arbetstagare, som icke är obhgatoriskt försäk­rad enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring.


Vid beräkningen av avgiften lä­ges icke hänsyn till arbetstagares lön i vad den för år räknat översti­ger sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Hänsyn tages ej heller till arbetstagare, vars lön under året understigit femhundra kro­nor. Vidare bortses vid denna be­räkning från arbetstagare, som icke är obligatoriskt försäkrad en­ligt lagen (1954:243) om yrkes­skadeförsäkring.

Avgift erlägges icke för arbets­tagares lön vid sjukdom eller ledig-hel för vård av sjukt barn eller med anledning av barns födelse till den del lönen motsvarar sjukpen­ning eller föräldrapenning, som ar­betsgivare äger uppbära enligt be­stämmelserna i 3 kap. 16 § lagen om allmän försäkring.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974. Äldre bestämmelser gäller alltjämt i fråga om avgifi för tid före ikraftträdandet,

' Senaste lydelse 1972:567. Förslaget till ny lydelse framläggs under förutsättning av bifall tiU prop, 1973,46 och 1973,47,


 


Prop, 1973:98                                                                      17

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 23 mars 1973.

Närvarande-, statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLM­QVIST, ASPLING, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, LÖFBERG, LIDBOM, FELDT.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efler gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om rätt till tilläggspension för utländska sjömän vid anställning på svenska handels­fartyg, m. m. och anför.

I en inom socialdepartementet upprättad promemoria (Ds S 1972:4) har föreslagils att utländska sjömän som är anstäUda ombord på svenska handelsfartyg skall kunna förvärva rätt till tilläggspension (ATP) ulan hinder av alt de inte är bosalla i Sverige. Promemorian torde få fogas till StalsrådsprotokoUel i detla ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgelts av riksförsäk­ringsverket, riksrevisionsverket, riksskatteverket, sjöfartsverket, arbets­marknadsstyrelsen, statskontoret, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska sjöfolksför-bundel. Svenska maskinbefälsförbundet, Sveriges fartygsbefälsförening, Sveriges redareförening. Rederiföreningen för mindre fartyg, Försäkrings­kasseförbundei, Svenska Personal-Pensionskassan (SPP), Handelsflottans pensionsanslalt (HPA) och Sjöbefälels pensionskassa. Några remissinstan­ser har bifogat yttranden som de har inhämtat.

Inom socialdepartementet har upprättats en sammanställning över remissyttrandena. Sammanställningen torde få fogas till statsrådsproto­kollet i delta ärende som bilaga 2.

I fråga om närmare redogörelse för gällande bestämmelser m, m. hänvisar jag till departementspromemorian och i fräga om remissyttran­dena till den nyss nämnda sammanställningen.

1. Allmänna synpunkter

Enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) gäller den regeln all såväl svenska som utländska medborgare kan tjäna in rätt till tilläggspension. För den som inte är svensk medborgare krävs dock att han är bosatt i riket. Utländska medborgare som arbetar på svenska handelsfartyg anses inte bosatta i Sverige och kan därför inte förvärva rätt till tilläggspension. På grund av särskUd bestämmelse i den nordiska konventionen om social trygghet kan dock sjömän från de nordiska länderna förvärva rätt lUI svensk tilläggspension vid anställning på svenskt

2 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 98


 


Prop. 1973:98                                                                        18

handelsfartyg. Förutsättningarna för detta är dels att sjömannen är bosatt i ett nordiskt land, dels alt han beskattas här i riket för inkomsten ombord. Det senare är enligt gäUande lagstiftning praktiskt laget aUlid fallet.

När ATP infördes gavs på väsentliga punkter olika regler för svenska och utländska medborgare. Orsaken härtill var främst att man då ännu inte hade full överblick över vad en försäkring av denna typ betydde i förhållande till utländska pensionsordningar samt att kvalifikationskraven vid en internationell jämförelse ansågs som mUda.

Numera har det emellertid blivit en allmän uppfattning att utländska medborgare, som genom sin arbetsinsats bidrar till landets produktion, frånsett vad som kan vara befogat i fråga om särskUda övergångsanord­ningar vid införande av ett nytt pensionssystem, bör vara likställda med landets egna medborgare i fråga om pension av den typ som ATP representerar. Bakom denna uppfattning ligger bl. a. tanken att ATP-pen-sionen är en del av vederlaget för arbetsprestationen och att del inte är motiverat att pensionen blir oUka beroende på om arbetstagaren är svensk medborgare eller inte. Här har otvivelaktigt arbetskraftens ökade rörlighet över gränserna spelat en avgörande roll,

Mol bakgrund av dessa bedömanden har särreglerna för utländska medborgare inom ATP-systemet successivt tagits bort. Detta skedde genom beslut vid 1966 och 1967 ärs riksdagar (prop. 1966:59 L2U 1966:41 rskr, 1966:218 SFS 1966:236, 237 och prop, 1967:73 L2U 1967.41 rskr, 1967.260 SFS 1967.206, 207 och 208), Efter de lagänd­ringar som då företogs kvarstår i princip inte några särskUda regler för utländska medborgare.

Ett krav har dock av naturliga skäl behållits när det gäller utländska medborgare, nämligen kravet på bosättning i Sverige, Efiersom anställ­ning och därmed förenad vistelse på svenskt handelsfartyg inte anses som bosättning i Sverige uteslängs emeUertid de utländska sjömännen vid sådan anställning från möjligheten att intjäna rätt till tUläggspension, Med hänsyn till den nära anknytning till Sverige och svenskt näringsliv som dessa arbetstagare har framsiår detla som otillfredsställande. Frånsett vad gäller nordiska sjömän är sjömännen regelmässigt inte heller tillförsäkrade någon pension från sitt hemland eller annat land.

Förhållandel har uppmärksammats av Svenska sjöfolksförbundet som i skrivelse tUl Kungl. Maj:l hemstäUt att frågan skulle bli föremål för utredning.

Förslaget i den inledningsvis omnämnda promemorian innebär att den som inte är svensk medborgare men är anställd i redarens tjänst ombord på svenskt handelsfartyg skall vara försäkrad för tilläggspension även om han inte är bosatt i riket.

I stort sett samtliga remissinstanser ansluter sig till tanken att utländska sjömän skall kunna tjäna in rätt till tilläggspension vid anställning på svenska fartyg. Sveriges redareförening och HPA ifrågasät­ter dock om inte pensionsfrågan heUre borde lösas inom ramen för den särskUda sjömanspensioneringen. Redareföreningen anför därvid dels att


 


Prop, 1973:98                                                                        19

det är motiverat att endast sjömän som tjänstgjort verkligt lång tid i den svenska handelsflottan berättigas till svensk pension, dels att de verkUga kostnaderna för pensionering av utländska sjömän inom ATP-systemet inte motsvarar den höjning av redarnas avgifter tUl tUläggspensioneringen som föreslås i promemorian. HPA påpekar att kvalifikationstiderna är väsentligt kortare inom ATP-systemet än inom sjömanspensioneringen, TCO och SPP anför att förslaget innebär en principiellt betydelsefull ändring av nu gällande regler för intjänande av rätt lill tilläggspension genom att kravet på bosättning i Sverige frångås.

Vid bedömandet av lämpUgheten av att införa den föreslagna rätten till tilläggspension för utländska sjömän bör man hålla i minnet att som jag nyss antytt pensionssystemen utanför de nordiska länderna regelmäs­sigt är knutna till anställningsförhållandet och att rätten till pension är beroende av att avgifter erlagts antingen av arbetsgivaren eller den anställde eller båda.

Dessa förhållanden får till följd all den utländske sjömannen oftast saknar möjlighet att kvalificera sig för pension i sitt hemland under den tid han är anställd av svensk redare ombord på svenskt handelsfartyg. Detta gäller såväl egenpension som efterlevandepension. Detta i förening med vad jag nyss nämnt om de utländska sjömännens nära anknytning tUl svenskt näringsliv och den förändrade synen på utländska arbetstagare talar mycket starkt för att de utländska sjömännen skall tillförsäkras pensionsrätt på grundval av anställningen i den svenska handelsflottan.

Ett naturligt sätt att lösa detta pensionsproblem för de utländska sjömännen kunde vara att skapa någon form av särskUd internalionell sjömanspension. En sådan lösning skuUe undanröja många problem i fråga om pensionsnivå och kontinuitet i pensionsskyddet och likaså de administrativa problemen. En pensionsordning efler dessa linjer synes dock inte ha utsikter att bli realiserad. Tvärtom är del karakteristiskt att man vall alt knyta sjömännen till de nationella pensionssystemen och det internationella konventionsarbetet bygger på denna princip. Detta är fallet t, ex, med den inom Europarådet utarbetade konventionen om social trygghet. Delsamma gäller samordningsreglerna för socialförsäk­ringssystemen inom EG (EG-förordning 1408/71).

Som jag nämnt har Sveriges redareförening och HPA ifrågasatt om inte de utländska sjömännens behov av förbättrat pensionsskydd skuUe kunna tillgodoses inom sjömanspensioneringens ram.

Sjömanspensioneringen är en kompletterande pension för tiden före 67 års ålder. Uttag kan ske tidigast från 55 och senast vid 62 års ålder. För rätt till pension krävs minst 120 seglationsmånader från 30 års ålder, varav minst 80 efter 40 års ålder. Pensionens storlek är beroende endast av antalet manskapsmånader och utgår med lika belopp oavsett arbets­inkomsten. Pensionsnivån har lagts så all fuU pension som tas ut från 55 års ålder - maximalt ett och ett halvt basbelopp - ger ett bidrag till försöriningen medan pensionen vid uttag från högre ålder ensam ger en godtagbar försörjning - maximalt ca 20 000 kr. om året vid nuvarande basbeloppsnivå och uttag från 62 års ålder. Kvalifikationskraven är sedan


 


Prop. 1973:98                                                                        20

den 1 juli 1972 desamma för svenska och utländska sjömän. Sjömans­pensioneringen omfattar endast egenpension. Den finansieras genom redareavgifter och administreras av HPA.

En lösning av pensionsfrågan inom sjömanspensioneringens ram skulle fordra att sjömanspension för utländska sjömän görs livsvarig, medan för de svenska sjömännen sjömanspensionen avlöses av folkpension och ATP vid 67 års ålder. Därigenom skulle väsentliga olikheter uppstå mellan svenska och utländska sjömän. Jag behöver bara peka på de oUkheler i fråga om kvalifikationsreglerna som skulle bli följden samt olikheterna i förmånssystemet, t, ex, att sjömanspensioneringen omfattar endast egen­pension men inle efterlevandepension.

Mot bakgrund av vad jag tidigare anfört i fråga om likabehandling av svenska och utländska arbetstagare finns del starka principiella motiv för att införa ratt till ATP-pension för utländska sjömän på svenska fartyg. Genom att för de sjömän del här är fråga om slopa bosättningskravet för rätt till tUläggspension knyter man också an till internationellt gängse lösningar av dessa frågor. Som framgått av vad jag redan anfört innebär detla inte någon ändring av principerna för rätt lill tUläggspension, Det innebär endast att ett formellt hinder — bosällningskravet — för sädan rätt undanröjs för en kategori arbetstagare på den svenska arbetsmarkna­den som till följd av sina särskilda förhållanden inte har möjlighet att uppfylla detta villkor. Att man bortser från bosättningskrileriet ter sig också naturligt med hänsyn till sjömansyrkets speciella karaktär. Jag förordar därför att frågan om pension tUl utländska sjömän löses inom ramen för ATP på del sätt som föreslagils i promemorian.

2, Kvalifikationsregler m,m.

Vad gäller kvalifikationsvUlkoren för rätt till ATP har i promemorian föreslagits att de aUmänna reglerna även skall gälla de utländska sjömän som det här är fråga om. Detta innebär i fråga om ålderspension ett krav på all pensionspoäng skall ha tillgodoräknats för tre år för att rätt till tUläggspension skall inträda. För försäkrad som är sjukpenningklassplace­rad i lägst den sjukpenningklass som svarar mot det vid årets ingång gällande basbeloppet kan med anlagandepoängberäkning förtidspension utgå efter endast ett poängår. Denna regel får betydelse även för möjligheterna till familjepension. Eftersom de sjömän varom fråga är inte omfattas av sjukförsäkringen kan denna regel inte bli tillämplig på dem. Detta innebär en kvalifikationstid på tre år även för förtidspension och familjepension för de utländska sjömännen.

Vid remissbehandlingen har framförts att kvalifikationstiderna för de utländska sjömännen bör vara längre än de gängse. Detta motiveras med att endast sjömän som tjänstgjort verkligt lång tid i den svenska handelsflottan bör berättigas till svensk tilläggspension. Vidare har påpekats att kvalifikationstiden inom sjömanspensioneringen är väsentligt längre än inom ATP-systemet.


 


Prop. 1973:98                                                                        21

Jag vill erinra om att sjömansyrket kännetecknas av att de anställda ofta byter arbetsgivare. Rörligheten är som redan antytts inte begränsad nationellt på samma sätt som inom andra yrken. Detta medför att om kvalifikationstiderna för rätt lill pension inom de olika ländernas pen­sionssystem är länga, den enskilde sjömannen får svårigheter att över huvud taget tjäna in pensionsrätt någonstans. Alt för utländska sjömän stadga en längre kvalifikationslid än den som eljest gäller inom tilläggs­pensioneringen skulle strida mot syftet att tillgodose sjömännens behov av pensionsskydd och dessutom innebära en mol utländska medborgare diskriminerande regel.

Man kan också förutse alt en regel om längre kvalifikationstid skulle leda tUl framställningar om mildare bestämmelser konventionsvägen.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört förordar jag således alt några särregler i fråga om kvalifikationstid för de utländska sjömännen inte införs.

Tilläggspensioneringen omfattar ålderspension, förtidspension, sjuk­bidrag och familjepension i form av änkepension och barnpension. Otvivelaktigt skulle de administrativa svårigheter som den föreslagna utökningen av tilläggspensioneringen medför minskas om vissa av för-månsformerna undantogs. En sädan försvagning av pensionsskyddet kan emellertid av sociala skäl inle godtas. Dessutom skulle ett undanlag slå i strid med såväl utvecklingen mot likställdhet inom ATP-syslemel mellan svenska och utländska medborgare i Sverige under senare år som med de principer, som gör sig gällande inlernationellll.

Jag vill också erinra om all administrativa problem föreligger i fråga om pensioneringen av utländska medborgare redan med nuvarande lag­stiftning. Särskilda svårigheter kan uppkomma när det gäller utländska sjömän. Sädana svårigheter torde dock röra ett begränsat antal fall oCh därför kunna bemästras. Som jag tidigare nämnt avses kortare anställ­ningslid än tre år inte kvalificera för tilläggspension,

I sammanhanget bör också erinras om bestämmelsen i 15 kap. 3 § AFL enligt vilken, om den berättigade är bosatt utomlands, tilläggspen­sion med hans samtycke kan bytas ut mot ett engångsbelopp. Genom sådant utbyte kan man förenkla administrationen när det gäller mindre pensionsbelopp.

Som framgår av vad jag tidigare anfört förordar jag alltså all utländska sjömän ges möjlighet att tjäna in samtliga former av pension inom tilläggspensioneringen.

De synpunkter som förts fram i promemorian rörande avgränsningen av den personkrets som skall ges möjlighet att kvalificera sig för tilläggspension innebär alt någon inskränkning tUl sjömän som är anställ­da ombord på fartyg av viss storlek eller med visst användningsområde inte bör ske.

Rätt lill tilläggspension föreslås tillkomma endast sjöman som är anställd för sedvanligt fartygsarbete. Jag ansluter mig lill denna uppfatt­ning. Någol villkor att inkomsten beskattas här i riket ställs inte upp i


 


Prop. 1973:98                                                                        22

promemorian. Ett sådant viUkor gäller visserligen enligt den nordiska trygghetskonventionen för nordiska sjömän som är anställda på svenska handelsfartyg. Denna avgränsning — som inte enbart avser sjömän — har valts därför att det ansetts att tiUfälligt arbete i annat nordiskt land i regel inte bör ge rätt lUl tilläggspension i del andra landet. Ett annat skäl är att konstruktionen av flera nordiska tilläggspensionssyslem är sådan att den pensionsgrundande inkomsten i princip beräknas på grundval av den till beskattning uppgivna förvärvsinkomsten. En sådan till beskatt­ningen knuten avgränsning är enligt promemorian inle lämplig när det gäller de sjömän varom nu är fråga. Vissa av dem — antalet har beräknats till 300—400 - beskattas inle här i riket. Detta beror på att de visat att de är skattskyldiga i annat land för inkomsten ombord. Den omständig­heten att de erlägger skatt tUl annat land medför dock regelmässigt inte att de blir tUlförsäkrade pensionsrätt där. Behovet av pensionsskydd kvarstår således och bör som framhålls i promemorian tillgodoses även i dessa faU,

Jag ansluter mig även i detla avseende till promemorians förslag. Detta innebär emellertid att den rätt tUl tUläggspension för utländska sjömän som här föreslås införd blir vidare än vad som f, n, gäller för sjömän från de nordiska länderna. För dem gäller som tidigare nämnts inskränkningar i två avseenden. De skall nämligen dels vara bosatta inom Norden, dels beskattas här i riket för inkomsten ombord.

En ändring av den nordiska konventionen som innebär att konven­tionen inte skall tillämpas i de fall då rätt tUl svensk tilläggspension skuUe följa direkt av den svenska lagstiftningen synes därför naturlig vid bifaU tiU vad jag här förordat. Denna fråga kan tas upp vid de överläggningar mellan berörda länder som regelbundet förekommer.

Ett särskilt problem i detta sammanhang ulgör vissa s. k, entreprenör­anställda. Jag syftar här på personal som inte är anställd av redaren utan av utländsk entreprenör som driver t, ex, restaurangrörelse ombord. Som jag tidigare nämnt avses endast sjömän som är anställda i redarens tjänst omfattade av den utvidgade rätten tUl tilläggspension, 1 den proposition (1973:40) med förslag till ny sjömanslag som nyligen förelagts riksdagen likställs ombordanställda med entreprenör som arbetsgivare med av redaren anställda sjömän. Del är självfaUet angeläget att även dessa ombordanställdas pensionsfråga prövas. Den måste emellertid ses i sam­manhang med beskattningsfrågorna för dessa sjömän och med frågan om ansvaret för arbetsgivaravgift till tilläggspensioneringen, F, n, pågår över­väganden inom finansdepartementet och socialdepartementet rörande dessa frågor. Dessa överväganden bör avvaktas innan frågan om rätt till tilläggspension för dessa entreprenöranställda tas upp,

3. Administrationen

Pensionsgrundande inkomst bestäms för den som är mantalsskriven eller bosall i Sverige enligt nuvarande regler av den lokala skattemyndig­heten för mantalsskrivnings- eller bosättningsorten. För svenska sjömän


 


Prop. 1973:98                                                                        23

som är inskrivna i sjömansregistret men inte är mantalsskrivna i Sverige bestäms den pensionsgrundande inkomsten av den lokala skattemyndig­heten i Stockholm. Detsamma gäller för nordiska sjömän som är bosatta i annat nordiskt land än Sverige,

I fråga om underlaget för bestämmande av pensionsgrundande in­komst gäller följande. För sjömän som är skyldiga att betala sjömansskatt bestäms den pensionsgrundande inkomsten på grundval av redarens redovisning av utbetald lön och innehållen sjömansskatt. Detta gäller sjömän som är anställda på fartyg med en storlek av minst 100 bruttoregisterton och som går i utrikes fart eller annan inrikes fart än inre fart. För övriga sjömän, som alltså inte betalar sjömansskatt utan är skattskyldiga enligt vanliga regler, är redaren skyldig att lämna kontroll­uppgift enligt bestämmelser i taxeringsförordningen. Denna kontrollupp­gift ligger då till grund för bestämmande av pensiongrundande inkomst.

De sjömän som nu kan tjäna in rätt till tilläggspension, dvs, svenska och övriga nordiska sjömän — de senare under förutsättning att de är bosatta i Norden och beskattas här i riket — har svenskt personnummer som begagnas för identifiering av sjömannen och registrering av den pensionsgrundande inkomsten. En utvidgning av tilläggspensioneringen enligt vad jag här förordat förutsätter ett motsvarande system för identifiering av den nytillkommande gruppen utländska sjömän.

Utredningen om mönstring av sjömän (K 1970:44) arbetar med bl. a. frågan om registrering av utländska sjömän. Utredningen har tänkt sig att varje sådan sjöman, som saknar svenskt personnummer och som på­mönstrar svenskt handelsfartyg på minst. 20 bruttoregisterton, skaU tilldelas ett identitetsnummer byggt på sjömannens födelsedata. Detta gäUer oavsett fartygets användningsområde. Sjömannen kommer att skriftligen underrättas om sitt idenlitetsnummer. Avsikten är att numret i fortsättningen skall följa honom under alla anställningar ombord på svenskt handelsfartyg.

Den slutliga utformningen av systemet för registrering av utländska sjömän övervägs f, n. inom utredningen. De huvudsakliga principerna är emellertid fastlagda. Förutom det jämförelsevis enkla förfarande vid fastställandet av den pensionsgrundande inkomsten som systemet skulle medföra, torde det komma att ge åtskUliga andra administrativa vinster.

Utredningen räknar med att en registrering av utländska sjömän enligt det tänkta systemet skulle kunna införas från den 1 januari 1975. Emellertid har man från utredningens sida ansett det möjligt alt dessför­innan genomföra en provisorisk ordning inom ramen för nuvarande sjömansregister. I enlighet med detta kommer chefen för kommunika­tionsdepartementet i annat sammanhang alt förorda alt Kungl. Maj:t beslutar att utländsk sjöman som saknar svenskt personnummer fr. o. m, den 1 juU 1973 skall vara registrerad i en särskUd förteckning över utländska sjömän i sjömansregistret och tilldelas ett idenlitetsnummer. Härigenom kommer en förteckning över här avsedda utländska sjömän att finnas den 1 januari 1974, då enligt vad jag i fortsättningen kommer


 


Prop, 1973:98                                                                        24

att förorda den föreslagna utvidgningen av rätten lill tilläggspension avses träda i kraft,

I löneredovisningarna beträffande de sjömän som omfattas av sjömans­skatteförordningen skall redarna ange sjömannens idenlitetsnummer. Dessa löneredovisningar - som enligt gällande bestämmelser skall avges oavsett om sjömannen är skallskyldig eller inte — inges till sjömansskatte-kontorel, varefter de ADB-behandlas. De uppgifter som behövs för att bestämma den pensionsgrundande inkomsten kan därefter lämnas direkt tiU lokal skattemyndighet frän riksskatieverket.

För sjömän som inte omfattas av sjömansskalleförordningen skall som förut nämnls redaren lämna kontrolluppgift om sjömannen är skattskyl­dig här i riket. Om sjömannen inte är skattskyldig i Sverige skall redaren avge särskild arbetsgivaruppgift som avses i 3 § förordningen (1959:551) angående beräkning av pensionsgrundande inkomsl enligt lagen om allmän försäkring. Även i kontrolluppgift och särskUd arbetsgivaruppgift, som båda ges in direkt till den lokala skattemyndighet som skaU bestämma den pensionsgrundande inkomsten, skaU sjömannens identi­tetsnummer anges.

Sedan lokal skattemyndighet bestämt den pensionsgrundande inkoms­ten för sjömannen lämnas meddelande härom lill den försäkringskassa som skall registrera pensionspoängen. Även i sådant meddelande skall identitetsnumret anges. Genom att identitetsnumren bygger pä sjöman­nens födelsedata kan registreringen integreras i det nuvarande ADB-syste­met för registrering av pensionspoäng efter personnummer.

Ett godtagbart system för registrering av utländska sjömän utgör en förutsättning för den föreslagna utvidgningen av rätten till tilläggspen­sion. Oavsett hur systemet utformas ligger del i sakens natur att risker för felaktig registrering av pensionsgrundande inkomst och andra administra­tiva problem i vissa fall inte kan helt förebyggas. Jag finner emellertid inte anledning anta annat än att det registreringssystem som avses infört från den 1 juli 1973 kommer att fungera tillfredsställande. Närmare erfa­renheter av detta system får enligt min mening avvaktas innan särskUda åtgärder i registreringsfrågan övervägs. Det bör ankomma på Kungl, Maj:t eller, efler Kungl. Maj:ts bemyndigande, annan myndighet att vid behov utfärda närmare föreskrifter rörande administration och kontroU av den utvidgade rätten till tilläggspension.

Jag förordar att registreringen av pensionsgrundande inkomst för de utländska sjömännen anknyts till del system för registrering av sjömän­nen som chefen för kommunikationsdepartementet kommer att föreslå.

Jag ansluter mig vidare rill de i promemorian framförda förslagen att den pensionsgrundande inkomsten skall bestämmas av den lokala skalle­myndigheten i Göteborg för alla sjömän som är anställda på svenska handelsfartyg utan all vara mantalsskrivna eller bosalla i riket och all pensionspoäng för dessa sjömän skaU registreras hos försäkringskassan i Göteborg, Motivet för dessa förslag är att det behövs ett nära samarbete mellan sjömansregistret och sjömansskattekontorel, båda belägna i Göte-


 


Prop, 1973:98                                                                        25

borg, och den lokala skattemyndighet och  försäkringskassa som skall bestämma resp, registrera den pensionsgrundande inkomsten.

Till vissa frågor av administrativ art i samband med bestämmandet av pensionsgrundande inkomst återkommer jag i specialmotiveringen,

4, Avgifts- och kostnadsfrågor samt ikraftträdande

Jag förordar att de nya bestämmelserna, som måste gälla från ett kalenderårsskifte, träder i kraft den 1 januari 1974. Detta innebär att pensionsgrundande inkomst första gången kommer att beräknas på 1974 års inkomster.

Redare erlägger avgifi lill tilläggspensioneringen — och sjukförsäk­ringen — enligt särskilda bestämmelser som tagits in i förordningen (1959:555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring.

Avgiften ulgår med en på visst säll bestämd andel av den avgift som enligt 19 kap, 4 och 5 §§ AFL skall utgå till sjukförsäkringen resp. tilläggspensioneringen. Nämnda andel svarar mol förhållandel mellan antalet svenska sjömän och hela antalet sjömän på svenska handelsfartyg i medeltal under de tre år, som närmast föregått del år då procentsatserna fastställs. Procentsatsen för år 1973 är enligt kungörelse (SFS 1972:709) bestämd lill 6,69 för tilläggspensioneringen. Den eljest för är 1973 gällande avgiften för arbetsgivare lill tilläggspensioneringen är 10,5 %.

När de särskilda bestämmelserna för redare i detta avseende infördes var bakgrunden att, om full pensionsavgift ullogs för samtliga anställda på fartygen, redarna skulle åsamkas betydande kostnader som endast delvis skulle motsvaras av pensionsräll för svenskt sjöfolk. Vid en begränsning av avgiflsskyldigheten var det å andra sidan angeläget att motverka att det ur avgif Issy npunkt blev fördelaktigare för redama att anställa utländska sjömän än svenska. Därför anknöts avgiftsplikten inte till sjömannens nationalitet i det enskilda fallet utan metoden med en generell nedsättning av avgiften valdes.

Dä regeln tillkom kunde — lill följd av del krav på mantalsskrivning som gällde för utländsk medborgare — som regel endast svenska sjömän tjäna in rätt till tilläggspension. Sedan dess har som tidigare nämnls genom ändringar i den nordiska trygghetskonventionen sjömän frän de övriga nordiska länderna fåll rätt lill tilläggspension. Fortfarande bestäms dock redaravgiften efler andelen svenska sjömän i den totala beman­ningen, F. n. måste därför enligt vad som framhålls i promemorian av­giften anses vara för låg. Med den föreslagna utvidgningen av tilläggs­pensioneringen till alt i princip omfatta alla sjömän på svenska fartyg sak­nas enligt promemorian anledning att behålla en lägre procentsals för redare än för andra arbetsgivare sävill avser tilläggspensioneringen. Sär­regeln för redarna i fräga om avgiften lill sjukförsäkringen berörs däremot inle av promemorians förslag.

Höjningen av redarnas ATP-avgifler lill samma nivå som för övriga arbetsgivare bör enligt promemorian ske successivt under en övergångslid.


 


Prop. 1973:98                                                                        26

Mot en omedelbar höjning tUl fullt avgiftsuttag åberopas särskUt del för­hällandet att förmåner tUl de utländska sjömännen på grund av kvalifika­tionsreglerna kan börja utgå tidigast tre år efter det den föreslagna lag­stiftningen trätt i kraft. Med anknytning till detta föreslås i promemorian all höjningen av avgiften sker etappvis och att anpassning tUl den allmän­na avgiftsnivån sker med en övergångstid av tre år. Vid del föreslagna ikraftträdandet av pensionsbestämmelserna den 1 januari 1974 skulle alltså redarna först år 1977 fä betala full ATP-avgift.

Mot det i promemorian framlagda förslaget om att ta ut full ATP-avgift från redare har flera remissinstanser, däribland Sveriges redareför­ening, anfört invändningar. Som tidigare antytts motiveras detta huvud­sakligen med att endast en mindre del av de utländska sjömännen är anställda så lång lid inom den svenska handelsflottan att de förvärvar rätt till tilläggspension, LO och Svenska sjöfolksförbundet har hemställt om en närmare prövning av avgiflsfrågan.

Tilläggspension på grund av inkomsl av anställning finansieras helt genom arbetsgivaravgifter. Med anledning av vad Sveriges redareförening anfört angående sambandet mellan avgifter och kostnader för den utvidgade rätlen till tilläggspension vill jag framhålla att en av grundprin­ciperna för ATP är att tilläggspensioneringen är av kollektiv natur. Att differentiera avgiften till ATP på grundval av all pensionskostnaderna inom någon grupp är högre eller lägre än normalt är inte en framkomlig väg. Jag anser det därför inle möjligt att göra något undantag frän de vanliga avgiftsreglerna när utländska sjömän ombord på svenska fartyg blir berättigade till ATP på samma villkor som andra försäkrade.

Det är vidare att märka att den pågående tekniska utvecklingen ställer allt högre krav på utbildning och erfarenhet hos sjömannen. I stor utsträckning måste fartygen i framliden bemannas med specialutbildad arbetskraft. Vissa typer av laster, t, ex, olja, gas och kemikalier, ställer mycket höga fordringar på personalen frän säkerhetssynpunkt. Man kan också räkna med att sjöfolket kommer all bindas fastare till rederiet genom s. k, rederianstäUning, en anställningsform som snabbt vinner utbredning. Dessa omständigheter i förening med förbättrade sociala förmåner i olika avseenden lorde medverka lill att sjömannen i framtiden stannar längre tid inom yrket än vad f. n. är fallet. Även dessa skäl talar alltså mol en differentiering av avgifterna.

Eftersom det till följd av de allmänna kvalifikationsreglerna dröjer avsevärd tid innan kostnader för de utländska sjömännens pensionering belastar tilläggspensioneringen anser jag det dock moiiverat att övergångs­tiden för anpassningen av avgiftsnivån görs längre än de tre år som föreslagits i promemorian. Därigenom kan de vid remissbehandlingen framförda synpunkterna i avgiftsfrågan i viss mån tUlmötesgås, Jag förordar att övergången till den allmänna avgiftsnivån för arbetsgivarav­giften lill tilläggspensioneringen sker i sädan takt att redarna först från det åttonde året efler reformens ikraftträdande, alltså år 1981, får betala avgifi enligt vanliga regler, Detla innebär alt den årliga höjningen begrän­sas lill omkring en halv procentenhet.


 


Prop. 1973:98                                                                        27

Redarnas avgifter till tilläggspensioneringen bör aUtså efter en över­gångstid bestämmas på samma sätt som för övriga arbetsgivare, dvs. med tillämpning av 19 kap, 1 och 5 §§ AFL. 1 samband med att de allmänna bestämmelserna om arbetsgivaravgift tUl tilläggspensioneringen i AFL görs tillämpliga på redare bör också bestämmelserna om redares arbets­givaravgift till sjukförsäkringen arbetas in i denna lag.

Samtidigt bör vissa följdändringar göras i andra författningar om arbetsgivaravgifter. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen,

5. Övergångsanordningar

Svenska sjöfolksförbundet har i sitt remissyttrande pekat på att del i dag finns ett antal icke-nordiska sjömän som efter lång tid i den svenska handelsflottan uppbär eller inom kort kommer att erhålla sjömanspen­sion. Sädan pension upphör som tidigare nämnls när sjömannen fyller 67 år och torde i åsyftade fall inte avlösas av pension frän hemlandet eller annat land efter denna ålder. Förbundet anser det därför vara nödvändigt att dessa sjömän på något sätt tUlförsäkras svensk pension även efler fyll­da 67 är, antingen sä att de får räkna retroaktiv kvalifikationslid för tilläggspension eUer så att de får fortsätta att uppbära sjömanspension.

Jag finner del angelägel att denna fräga, som berör ett jämförelsevis litet antal sjömän, löses. Någon retroaktivitet kan emellertid inte före­komma när det gäller kvaUfikation för tilläggspension, I samråd med chefen för kommunikationsdepartementet har jag därför funnit att frågan bör lösas inom sjömanspensioneringens ram. Pä detta sätt skulle del vara möjligt att snabbt tillgodose behovet av pensionsstöd för vissa utländska sjömän i avvaktan pä att utbyggnaden av tilläggspensioneringen får effekt. Frågan om den närmare utformningen av en sådan övergångs­anordning kommer att tas upp lill övervägande av chefen för kommuni­kationsdepartementet.

6, Vissa andra frågor

Innevarande års riksdag har genom proposition (1973:40) förelagts förslag till ny sjömanslag. Denna proposition liksom propositionen (1973:45) om allmän tandvårdsförsäkring föranleder vissa ändringar i 2 kap, 7 och 9 §§ AFL, För riksdagen har också nyligen lagts fram en proposition (1973:46) angående utformningen av beskattad sjukpenning. Därvid har angivils (s, 127) att vissa förslag om ändringar av författningar om arbetsgivaravgifter som föranleds av den ändrade utformningen av sjukpenningförsäkringen skulle anmälas i ett senare sammanhang. Jag önskar ta upp dessa frågor i samband med förevarande förslag, som även det berör dessa författningar.

Nu angivna frågor går jag närmare in på i specialmotiveringen.


 


Prop, 1973:98                                                                      28

7. Upprättade författningsförslag

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats förslag till

1.   lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

2.   lag om ändring i förordningen (1959:551) angående beräkning av pensionsgrundande inkomsl enligt lagen om allmän försäkring,

3.   lag om ändring i lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring,

4.   lag om ändring i lagen (1961:300) om redareavgift för sjöfolks pensionering,

5.   lag om ändring i förordningen (1960:77) angående byggnadsforsk­ningsavgifl,

6.   förordning om ändring i förordningen (1968:419) om aUmän arbets­givaravgift,

7.   lag om ändring i lagen (1970:742) om lönegarantiavgifl,

8.   lag om ändring i lagen (197 1:282) om arbetarskyddsavgift,

8, Specialmotivering

8,1   Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

1 kap. 3§

I enlighet med vad tidigare anförts har i ett nytt andra stycke såsom grund för anslutning till försäkringen för tilläggspension tagits upp anställning pä svenskt handelsfartyg.

Som villkor för alt sjöman skall kunna bli berättigad till tilläggspension enligt de nya reglerna gäller att han är anställd i redarens tjänst ombord på svenskt handelsfartyg. Någon begränsning i fråga om fartygets storlek eller användning på sätl stadgas i förordningen (1958:295) om sjömans­skatt har — av skäl som berörts i den allmänna motiveringen - inle uppställts. Däremot undantas sädana arbetstagare som inte är anställda för sedvanligt fartygsarbete. De nya bestämmelserna omfattar icke svensk sjöman. Skulle svensk sjöman som är anställd ombord pä svenskt handelsfartyg vara bosatt i utlandet är han utan hinder av detta försäkrad för tilläggspension på grund av anslällningsinkomsten tUl följd av bestäm­melserna i första stycket.

Med svenskt handelsfartyg jämställs fartyg, som av svensk redare förhyrs på s. k, bareboat-basis, vilket innebär all fartyget förhyrs obe­mannat varefter det ankommer på den förhyrande redaren alt bemanna fartyget. Däremot ger anställning ombord pä svenskt handelsfartyg som hyrts ut till utländsk redare inle rätt lill tilläggspension. Motsvarande gäller enligt sjömansskalleförordningen.

Även lön under s. k. väntetid blir pensionsgrundande. Om sjöman avmönslrat frän tjänst ombord på visst fartyg för att tillträda tiänst ombord pä annat fartyg tillhörigt samme redare skall enligt sjömansskal­leförordningen ersättning som utgår under väntetiden anses som utbetald


 


Prop, 1973:98                                                                        29

i tjänsten ombord på det förra fartyget. Detta innebär alt sådan ersättning inkluderas i den löneredovisning frän redaren som ligger till grund för bestämmande av pensionsgrundande inkomst. Även semester­lön och semesterersätlning inkluderas i redarens löneredovisning och blir alltså pensionsgrundande.

2 kap.

Ändringen i sista stycket föranleds dels av den i propositionen (1973:45) om allmän tandvårdsförsäkring föreslagna ändrade dispositio­nen av 2 kap, 3 §, dels av förslaget i proposition (1973:40) om ny sjömanslag all även ombordanställd som har annan arbetsgivare än redaren skall omfattas av sjömanslagens bestämmelser. Vidare har viss justering skett på grund av att sjömanslagen även kan bli tillämplig pä utländskt fartyg. Den föreslagna lydelsen innebär alt omfattningen av ersättningsrätten anknyts lill arbetsgivares förpliktelse enligt sjömansla­gen all bereda sjöman fri sjukvård. En förutsättning för att arbetsgivaren skall få gottgörelse är liksom f. n, all sjömannen omfattas av sjukförsäk­ringen. Vilka utgifter som är ersättningsgilla framgår av hänvisningen i bestämmelsen till föregående paragrafer i kapitlet.

Ändringen i andra stycket har företagits i anledning av propositionen (1973:40) om ny sjömanslag. Angående innebörden av ändringen hänvi­sas lill vad som anförts under 7 §,

11 kap. I §

För den som är berättigad till tilläggspension på grund av anställning på svenskt handelsfartyg skall i princip gälla samma bestämmelser som för övriga för tilläggspension försäkrade. Detta innebär bl. a, att pensions­grundande inkomst skall beräknas årligen. I andra stycket har därför lagils in en hänvisning till det nya andra stycket i 1 kap. 3 §,

19 kap.

1 §

1 gällande lydelse hänvisas i sjätte stycket beträffande redares avgifi för lön lill vissa sjömän lill vad därom särskilt stadgals. Sådana särskilda stadganden har givits i förordningen (1959:555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring. Förordningen avser avgift till såväl sjukförsäkringen som tilläggspensioneringen.


 


Prop, 1973:98                                                                        30

Redarna skall enligt förslaget i fortsättningen erlägga samma avgift till tilläggspensioneringen som andra arbetsgivare, alltså enUgt 19 kap. 1 och 5 §§ (se dock övergångsbestämmelserna). De bestämmelser i förord­ningen som avser avgift till sjukförsäkringen har överförts till 19 kap, 4 § som ett nytt andra stycke. Förordningen bUr således för framtiden överflödig. Detla medför alt sjätte stycket i 19 kap. 1 § föresläs upphävt,

I fjärde stycket sista punkten stadgas all vid bestämmande av avgift till tilläggspensioneringen skall bortses från bl. a. arbete utom riket om arbetstagaren inte är svensk medborgare och inte heller bosall i riket. Undantaget har sin motsvarighet på förmånssidan. I de fall som undanta­get avser tjänar arbetstagaren nämligen inte in någon rätt liU tilläggspen­sion. Ombordanslällds arbete på fartyg under svensk flagg betraktas emellertid enligt vad riksförsäkringsverket påpekat under remissbehand­lingen i praxis som arbete inom riket. Någon ändring av fjärde stycket behövs därför inte.

En konsekvens av att avgiften för tilläggspensioneringen för redare skall bestämmas enligt 19 kap, 1 och 5 §§ blir alt vid bestämmande av avgiften skall bortses från arbetstagare, vars lön under året ej uppgått till 500 kr. Sådant undantag har tidigare inte gällt för redare, vare sig för avgiften till tilläggspensioneringen eller för avgiften till sjukförsäkringen. Med hänsyn till att del från administrativa synpunkter — såväl på uppbördsmyndigheternas som pä arbetsgivarnas sida — torde vara ett önskemål alt avgiftsunderlaget för utgående arbetsgivaravgifter bestäms efter sä enhetliga grunder som möjligt har motsvarighet till denna särbestämmelse enligt förslaget inte intagits i 19 kap, 1 § AFL. 500-kro-norsgränsen avses således gälla även här. Också för övergångstiden bör denna gräns gälla.

4§

Som nämnts under 1 § föresläs att förordningen (1959:555) om redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring skall upphävas och att nuvarande regler i förordningen om redarnas avgifter till sjukförsäkringen skall tas in i 4 §. Detta innebär att de allmänna bestämmelserna om sädan avgift i 19 kap. 1 § blir tillämpliga även beträffande avgiften till sjukförsäkringen. Bestämmelserna om en särskUd procentsats för redare i fräga om avgift lill sjukförsäkringen har tagits in i ett nytt andra stycke i förevarande paragraf. Som en följd av det förslag om ändringar i principerna för sjukförsäkringens finansiering som i annat sammanhang lagts fram (prop. 1973:46) har motsvarighet lill de nuvaran­de bestämmelserna i 5 § förordningen om fördelningen av influtna avgifter lill finansieringen av sjukvårdsförsäkringen och sjukpenningför­säkringen inte tagits in i paragrafen.

Den s. k. 500-kronorsregeln blir lill följd av de föreslagna ändringarna tillämplig även när del gäller underlaget för redares avgifter till sjukför­säkringen.


 


31

Övergångsbestämmelserna

Som berörts i den allmänna motiveringen (s, 26) bör redareavgiflen till tilläggspensioneringen anpassas tUl den vanliga avgiftsnivån i sådan takt att redarna först från det ättonde året efler lagändringens ikraftträdande, alltså år 1981, får betala avgifi enligt vanliga regler,

Lagtekniskt bör detta ske så att för åren 1974-1980 den metod för avgiftsberäkningen som angivits i 2 § förordningen angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring i princip tillämpas även i fråga om den procentsats, varmed avgiften lill tilläggspensione­ringen skall utgå. För att uppnå en successiv anpassning lill det vanliga avgiftsuttaget skall dock det med bestämmelsen åsyftade medelantalet svenska sjömän ökas med en åttondel av motsvarande antal utländska sjömän för varje år under övergångstiden. Detta innebär alt nämnda medelantal skall ökas med en åttondel av antalet utländska sjömän såvitt gäller avgiften för år 1974, med en fjärdedel för år 1975 osv, enhgt vad som anges i bestämmelsen.

8.2  Förslaget till lag om ändring i förordningen (1959:551) angående be­räkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring

1 §

Av skäl som berörts i den aUmänna motiveringen bör den pensions­grundande inkomsten för de sjömän som inte är mantalsskrivna eller bosatta i riket bestämmas av den lokala skattemyndigheten i Göteborg. Bestämmelse härom har inlagils i ell nytt andra stycke.

2§

Som berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 3) finns inom den grupp utländska sjömän som föresläs få rätt lill tilläggspension tre kategorier, nämligen 1, sjömän som omfattas av sjömansskatteförord­ningen, 2, sjömän som betalar skatt enligt vanliga bestämmelser och 3. sjömän som inte omfattas av sjömansskatteförordningen och som inte heller är skallskyldiga i Sverige enligt vanliga regler.

Vad gäller de sjömän som omfattas av sjömansskatteförordningen gäller att redarens löneredovisning omfattar även sädana sjömän som är befriade från att erlägga sjömansskatt. I inkomstlängden antecknas emellertid den beskattningsbara inkomsten endast för sädana sjömans-skattepliktiga som avses i 7 § sjömansskalleförordningen, dvs. här i riket bosatta sjömän. I de fall då sådan anteckning inte sker skaU emellertid förfarandet vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst vara likartat. Den registrering av utländska sjömän som här förutsätts bli införd medger nämUgen all redarnas löneredovisningar för samtliga sjömän som omfat­tas av sjömansskatteförordningen kan ADB-behandlas varefter uppgift


 


Prop. 1973:98                                                                        32

om varje sjömans årsinkomst sänds lill den lokala skattemyndigheten. Till grund för bestämmande av den pensionsgrundande inkomsten kommer således all för samtliga sjömän i denna grupp ligga den redovisning som redare har att avge enligt 14 § sjömansskatteförordningen.

De sjömän som är skatteskyldiga enligt vanUga regler (grupp 2) kommer all omfattas av reglerna i 1 § första stycket och den pensions­grundande inkomsten kommer all med redarens kontrolluppgift som grund bestämmas med ledning av den försäkrades taxering tUl statlig inkomstskatt enligt reglerna i förevarande paragraf. Någon författnings­ändring behövs inte för denna grupp.

Beträffande de sjömän som inte omfattas av sjömansskatteförord­ningen och inle heller är skattskyldiga i Sverige enligt vanliga regler (grupp 3) skall redarna lill grund för fastställande av pensionsgrundande inkomsl avge särskild uppgift enligt 3 §, Någon ändring erfordras inle i nämnda paragraf,

8§

En svårighet av administrativ art uppkommer genom bestämmelserna om underrättelse om beslut i 8 och 9 §§ förordningen. Enligt 9 § andra stycket skall beslut om pensionsgrundande inkomst, som inte anges på debetsedel för slutlig skatt, delges den försäkrade om del inte är känt att denne inle kan anträffas. Uppenbarligen skulle denna delgivningsskyldig-het vålla den lokala skattemyndigheten i Göteborg stora svårigheter om den skulle tillämpas på den grupp, varom här är fråga.

De beslut det här är frågan om kan som regel inte antas gå den försäkrade emot. Beslutet grundas nämligen enbart pä de uppgifter som framgår av löneredovisningarna. Det praktiska behovet för sjömännen alt få en underrättelse måste därför anses vara ringa. Det synesmed hänsyn till de svårigheter som är förknippade med en obligatorisk underrättelse­skyldighet lämpligast med en ordning som innebär att sjömannen i del särskilda fallet på förfrågan hos försäkringskassan fär upplysning,om den pensionsgrundande inkomsl som beräknats för honom. En regel om alt underrättelse får underlåtas i fall pensionsgrundande inkomsten inle angivils pä debetsedel på slutlig skatt har därför intagits i Iredje stycket.

Som förut angivils avses varje utländsk sjöman som påmönstrar svenskt handelsfartyg tilldelas ett regislernummer. 1 samband med att han får skriftligt bevis om registernumrel kan sjömannen lämpligen i samma form underrättas om de pensionsförmåner, som han enligt svensk lagstiftning åtnjuter. Därvid bör anges all han kan vända sig till försäkringskassan i Göteborg, om han önskar upplysning om den pensionsgrundande in­komst som fastställts för honom.

8,3  Övriga författningsförslag

Som framgår av specialmoliveringen till 19 kap. 1 och 4 §§ AFL bör den undantagsregel som gäller för sjömän vid beräkning av arbetsgivares


 


Prop. 1973:98                                                                        33

avgifter slopas. Regeln att lönebelopp som understigit 500 kr, inle föranleder avgift avses alltså över hela avgiftsområdet bU tillämplig även beträffande sjömän, I detta sammanhang föreslås — som nämnts i avsnitt 6 av den allmänna motiveringen — vidare vissa författningsändringar som föranleds av propositionen (1973:46) angående utformningen av beskat­tad sjukpenning m, m. och som berör författningar rörande arbetsgivarav­gifter utanför den allmänna försäkringen. Innebörden av dessa ändringar är att i underlaget för arbetsgivaravgiften inte skall räknas in den del av arbetstagares lön som motsvaras av sjukpenning och föräldrapenning i de fall arbetsgivarinträde i sjukförsäkringsförmånerna gäller. Motivet för änd­ringarna är alt ett avtal om sjuklön m. m, med villkor om arbetsgivarin­träde inte skall leda till andra konsekvenser i avgiflshänseende för arbetsgivaren än en överenskommelse all denne skall utge enbari ersätt­ning som kompletterar sjukförsäkringens förmåner.

Upphävandet av förordningen (1959:55 5) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring föranleder en redaktionell ändring i förordningen om allmän arbetsgivaravgift.

En redaktionell ändring har vidtagits i 2 § första stycket förordningen (1960:77) angående byggnadsforskningsavgift. Ändringen motiveras av att statistiken över yrkesskador numera inte i första hand upprättas för försäkringsändamål,

9. Hemställan

Under åberopande av del anförda hemställer jag alt Kungl. Maj:l föreslår riksdagen att antaga förslagen till

1,     lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

2,  lag om ändring i förordningen (1959:551) angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om aUmän försäkring,

3,  lag om ändring i lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring,

4,  lag om ändring i lagen (1961:300) om redareavgift för sjöfolks pensionering,

5,  lag öm ändring i förordningen (1960:77) angående byggnadsforsk­ningsavgift,

6,  förordning om ändring i förordningen (1968:419) om aUmän arbets­givaravgift,

7,  lag om ändring i lagen (1970:742) om lönegarantiavgift,

8,  lag om ändring i lagen (1971:282) om arbetarskyddsavgifl.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådels övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:l Konungen all lill riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detla protokoll utvisar.

Ur protokoUet: Britta Gyllensten

3 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 98


 


Prop, 1973:98                                                                     34

Bilaga 1

Departementspromemoria angående rätt till tilläggspension för utländska sjömän vid anställning på svenska handelsfartyg

Stockholm september 1972


 


Prop, 1973:98                                                                      35

I. Inledning

Enligt gällande bestämmelser i lagen om allmän försäkring (AFL) är svenska medborgare och de som utan att vara svenska medborgare är bosatta i riket försäkrade för tilläggspension. Sjömän av svensk nationali­tet anstäUda på svenska handelsfartyg förvärvar alltså på grund av inkomsten ombord, tiU följd av den regel som gäller för svenska medborgare, oavsett bosättningsort rätt till tilläggspension. (Genom den för svenska sjömän obUgatoriska inskrivningen i sjömansregistrel anses de dessutom bosatta i Sverige.) Även sjömän från de nordiska länderna förvärvar under anställning på svenska fartyg rätt tiU tilläggspension; detta till följd av särskUd bestämmelse i den nordiska konventionen om social trygghet som medger förvärv av tiUäggspension oberoende av vilket nordiskt land vederbörande är bosatt i. Andra utländska sjömän, anställ­da på svenska fartyg kan däremot på grund av det för utländska medborgare gäUande bosällningskravet — som inte frångåtts i de konven­tioner Sverige ingått — inle förvärva rätt till tUläggspension.

Svenska sjöfolksförbundel behandlade vid sin åttonde ordinarie kon­gress den 24—29 augusti 1969 en motion med krav om bl. a. en ändring inom tUläggspensioneringen, som skulle göra det möjligt för även icke­nordiska medborgare att vid anstäUning på svenska fartyg förvärva rätt tiU tilläggspension.

Kongressen beslöt enhälligt godkänna motionen och i skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 november 1970 anfördes bl.a.: Sjöfolksförbundel bedömer det som en stor social orättvisa, för att inte säga diskriminering mol andra länders medborgare som för längre tid har anställning i den svenska handelsflottan, att dessa icke under denna tid på samma sätt som annan utländsk medborgare som har anställning inom rikels gränser, beredes möjlighet att intjäna rätt till tilläggspension utan att härför behöva vara bosatt i landet. I dag finns del ett stort antal icke-nordiska medborgare som tjänstgjort i den svenska handelsflottan under större delen av sitt liv och ett ännu större antal som haft sådan anställning för längre tid än tio år. Vid uppnådd pensionsålder har dessa säUan möjlighet att erhålla pension frän sitt hemland. Del kan därför inte anses stå i överensstämmelse med vårt lands goda rykte att en viss grupp arbetstaga­re icke skall tUlförsäkras en berättigad trygghet pä ålderns höst, efter att under många år ha tjänat värt land. Förbundet anser att en icke-nordisk medborgare, som har anställning pä svenskt fartyg och icke är bosatt i Sverige i princip skall vara jämställd med annan utländsk medborgare, som har anställning inom rikets gränser, i fråga om möjlighet att intjäna rätt till tilläggspension.

Svenska sjöfolksförbundets framställning har remitterats lill riksförsäk­ringsverket och Sveriges redareförening. Båda remissinstanserna har till­styrkt all den berörda frågan om rätt till tilläggspension för icke-nordiska medborgare anställda på svenska båtar utredes.


 


Prop. 1973:98                                                                        36

2. Statistiska uppgifter

Antalet anställda på svenska handelsfartyg i utrikes fart med en bmtto­dräktighet av minst 300 registerton har under perioden 1960—1971 minskat från omkring 22 500 till omkring 14 000.

Totala antalet anställda på svenska handelsfartyg med en bruttodräk­tighet av minst 300 bruttoregisterton och fördelningen mellan svenska och utländska medborgare per den 31 oktober under åren 1968-1971 framgår av följande uppställning.

1968    1969    1970        1971

Antal fartyg                                      591      572      539      503

Total bemanning                          17 160     15 917     15 415     13 892

Därav utlänningar

antal                                         6 124       5 771       5 739       4 904

%                                               35,7     36,2     37,2     35,3

Nordiska medborgare

antal                                         2 201        2 105       2 208       2 000

%                                               12,8     13,2     14,3     14,4

Andra

antal                                         3 923       3 666       3 531       2 904

%                                               22,9     23,0     22,9     20,9

Sjömanspensionskommittén har i sitt betänkande "Sjömanspension" (SOU 1971:30) redovisat en undersökning rörande seglalionsvanoma bland svenskt manskap under de senaste 30—40 åren. Däremot saknas uppgifter om seglalionsvanoma bland de utländska sjömännen.

Av redovisningen rörande de svenska sjömännen framgår följande. Av dem som aldrig blir befäl påmönstrade omkring f första gängen före 20 ärs ålder och 85 ä 90 % före 30 års ålder. De flesta slutade snart. Endast 1 5—20 % av dem var kvar efler fyllda 30 år och denna grupp decimerades sedan ytterligare. Redan 5 är senare hade I fallit bort och efter ytterligare 5 år, dvs. vid 40 års ålder, | till, Efler 50 ärs ålder var gissningsvis endast omkring 2 % kvar i yrket av dem som började före 30 år. Därtill kommer de relativt få, 10 a 15 % av samtliga, som inte började till sjöss förrän efler fyllda 30 är. Inte heller de stannade i regel någon längre tid i yrket. En del påmönslrade först efler fyllda 40 eller t. o. m. 50 år, många av dem förmodligen som ekonomipersonal. Redovisningen ger vid handen att sjömansyrket är ett utpräglat genomgångsyrke och i synnerhet sysselsätter mycket ung arbetskraft. Även kvinnliga ombordan­ställda stannar som regel endast en kortare tid tUl sjöss.

Beträffande seglalionsvanoma bland de utländska sjömännen inom handelsflottan ullalar sjömanspensionskommittén endast all det erfaren­hetsmässigt kan antagas att omsättningen bland dem är minst lika stor som inom den svenska delen av bemanningen. Säkerligen dominerar -


 


Prop. 1973:98                                                                        37

enligt kommittén — korttidsseglarna också bland dem, även om del också finns utlänningar som kan betraktas som långlidsseglare i svensk tjänst.

3. Huvuddragen i gällande bestämmelser om allmän tilläggspension

Inom den allmänna försäkringen utgår folkpension och tilläggspension. Båda slagen av pension utgår i form av ålderspension, förtidspension och familjepension (änkepension och barnpension). Dessutom förekommer inom folkpensioneringen vissa tilläggsförmåner.

Försäkringen för tilläggspension avser att bereda ålderspension, förlids-pension och familjepension utöver folkpensionen. Rätlen till tilläggs­pension grundas på inkomsten av del förvärvsarbete, som den försäkrade utför under sin aktiva tid, och pensionen är avvägd i förhållande till denna inkomst.

Rätt lill tilläggspension tillkommer i princip alla som är försäkrade enligt lagen om allmän försäkring dvs. svenska medborgare och de, som utan att vara svenska medborgare, är bosatta i riket. Tilläggspensionen är "exporlabel", dvs. om den som intjänat rätt lill pension lämnar riket, erhåller han ändå pension då pensionsfall inträffar.

Den inkomst, som blir pensionsgrundande inom tilläggspensioneringen, är den försäkrades inkomst av förvärvsarbete under åren fr. o. m. del dä han fyller 1 6 år t. o. m. det dä han fyller 65 år. Förvärvsarbetsinkomster­na indelas i inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete.

Den pensionsgrundande inkomsten motsvarar summan av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån summan överstiger en viss minimigräns, nämhgen det vid årets ingång gällande basbeloppet, vilket avräknas i första hand mot inkomst av anställning. Maximigränsen för beräkning av den pensionsgrundande inkomsten ulgör sju och en halv gånger del vid årets ingång gällande basbelopet. För varje är, för vilket pensionsgrundande inkomsl fastställs för en försäkrad, skall pensionspoäng tillgodoräknas honom. Pensionspoängen utgör den pen­sionsgrundande inkomsten delad med basbeloppet vid årets ingång. Omräkningen av pensionsgrundande inkomst i pensionspoäng ingår i systemet för värdesäkring av pensionerna.

Ålderspension utgår under förutsättning att pensionspoäng tillgodoräk­nats den försäkrade för minst tre år eller, om den försäkrade är född år 1896, tvä år och utbetalas fr.o.m. den månad under vilken den försäkrade fyller 67 år med möjlighet lill förtida och uppskjutet pen-sionsultag.

Den ålderspension, som börjar utgå vid 67 års ålder, utgör 60 % av produkten av basbeloppet för den månad, för vilken pensionen skall utges,  och  medeltalet av den pensionspoäng som tillgodoräknats den


 


Prop. 1973:98                                                                        38

försäkrade. Om pensionspoäng tillgodoräknas för mer än 15 år, tas medeltalet av de 15 högsta poängtalen (femlonårsregeln). Har pensions­poäng tillgodoräknats för mindre än 30 år, minskas pensionen med 1/30 för varje år, som antalet poängår understiger 30 (treltioårsregeln). 1 pensioneringens inledningsskede har 30-ärsregeln ersatts med en 20-års-regel för dem som är födda åren 1896-1914. För dem som är födda under något av åren 1915—1923 fordras i stället för30år2l år för dem som är födda 1915, 22 år för dem som är födda 1916 osv.

Förtidspension utgår lUl försäkrad för tid före den månad, då han fyller 67 år eller ålderspension dessförinnan börjar utgå lill honom, såvida hans arbetsförmåga pä grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan är nedsatt med minst hälften och nedsättningen kan anses varaktig. Förtidspension kan även under vissa förutsättningar utgå liU äldre försäkrad som är varaktigt arbetslös. Dessa fömtsättningar är bl. a. att vederbörande antingen uppburit ersätt­ning från erkänd arbetslöshetskassa under den längsta lid sådan ersättning kan utgå eller omställningsbidrag enligt arbelsmarknadskungörelsen un­der jämförlig tid. Kan nedsättning av arbetsförmågan inte anses varaktig men kan den antagas bli bestående avsevärd lid, har den försäkrade rätt till tilläggspension i form av sjukbidrag. Sjukbidraget är begränsat till viss tid men i övrigt gäller vad som är stadgat om förtidspension även sjukbidrag.

Förtidspensionens storlek graderas efler nedsättningen av förmågan eller möjligheten alt bereda sig inkomst av förvärvsarbete. Om intet eller endast ringa del därav återstår, utgår hel förtidspension. Är nedsättningen mindre men likväl avsevärt mer än hälften, utgår två tredjedelar av hel förtidspension. 1 övriga fall utgår halv förtidspension.

För rätt till förtidspension frän tilläggspensioneringen krävs alt den försäkrade kan tillgodoräkna sig pensionspoäng för tid före det år, då pensionsfallet inträffat. Pensionsfallet anses ha inträffat vid den tidpunkt, dä arbetsförmågan bUvit nedsatt med minst hälfien och nedsättningen tilUka kan betraktas som varaktig eUer väntas bh bestående avsevärd lid.

Storleken av hel förtidspension motsvarar i princip den ålderspension, som den försäkrade skulle bli berättigad till, om han började åtnjuta sådan pension fr. o. m. den månad dä han fyller 67 år. För att uppnå detla antages att den försäkrade även för varje år, fr. o. m. det år då pensionsfallet inträffar t. o. m. del då han uppnår 65 års ålder, tillgodo­räknas pensionspoäng, svarande mot den medelpoäng som han förvärvat under tiden före pensionsfallel (anlagandepoäng). För att antagande­poäng skall få medräknas fordras dock, att den försäkrade antingen vid lidpunkten för pensionsfallet varit eller bort vara placerad lägst i den sjukpenningklass, som svarar mol en årsinkomst av förvärvsarbete lika med det vid årets ingång gällande basbeloppet, eller i annat fall äger tillgodoräkna sig pensionspoäng för tre av de fyra åren närmast före året för pensionsfallet.

Om fömtsättningar inte föreligger för att den försäkrade skall kunna få


 


Prop. 1973:98                                                                        39

förtidspension med tillgodoräknande av antagandepoäng, fordras för rätt till förtidspension, att den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för minst tre år före det år, under vilket pensionsfallet inträffade. Förtids­pensionen beräknas dä, på grundval av föreliggande faktiska pensions­poäng och poängår, enligt samma metod som ålderspension, vilken utgår fr. o. m. den månad dä 67 ärs ålder uppnäs.

En försäkrads änka och barn har rätt till familjepension efter honom, under förutsättning att han vid sin död var berättigad tUl förtidspension eller ålderspension från tilläggspensioneringen eller skulle ha varit berätti­gad till förtidspension, om hans arbetsförmåga vid tiden för dödsfallet varit så nedsatt som krävs för rätt lill sådan pension. Efter kvinnlig försäkrad utgår endast barnpension.

Änkepension utgår till änka efter den försäkrade, om äktenskapet varat minst fem år och ingåtts senast den dag, då den försäkrade fyUde 60 år. Efterlämnar den försäkrade barn som också är barn till änkan, är änkan oavsett om barnet är minderårigt eller uppnått vuxen ålder berättigad till änkepension även om nyssnämnda fömtsättningar inte är uppfyllda.

För rätt till änkepension från tilläggspensioneringen krävs alt legalt äktenskap förelegat. Änkepensionsrätten upphör om änkan gifter om sig. Upplöses det nya äktenskapet innan del bestått i fem år, skall änkepen­sionen ånyo börja utgå. Finns inle någol pensionsberättigat barn, är änkepensionen 40 % av den försäkrades egenpension. Efterlämnar den försäkrade pensionsberättigat barn, är änkepensionen 35 % av samma pension.

Barnpension tillkommer försäkrads barn under 19 år. Adoptivbarn har pensionsräll efter adoptivföräldrarna men inte efter sina naturliga föräld­rar. Har underhåUsskyldighet mot barn utom äktenskap avlösts genom ett engångsbelopp, föreligger inte rätt lill barnpension.

Storleken av barnpension är beroende av huruvida pensionsberätligad änka finns saml av familjemedlemmarnas antal. Efterlämnar en man änka och ett pensionsberättigat barn, blir barnets pension 15 % av faderns egenpension. Är ett barn ensamt pensionsberättigat, bUr barnets pension 40 % av den avlidnes egenpension. Finns flera barn än ell, ökas det nu angivna procenttalet med 10 för varje barn utöver det första, och det sammanlagda barnpensionsbeloppel fördelas lika mellan barnen. Tilläggs­pensioneringen finansieras helt genom avgifter. För den som är anställd betalar arbetsgivaren avgifi. Den som haft annan inkomst av förvärvsarbe­te än inkomst av anställning erlägger själv tilläggspensionsavgift. Avgifter­na för tilläggspensioneringen utgår enligt en procentsats som bestäms av Kungl. Maj:l och riksdagen. Procentsatsen skall vara så avvägd all avgifterna i förening med andra tillgängliga medel förslår till bestridande av pensionsulbetalningar, förvaltningskostnader och andra tilläggspensio­neringen åvilande utgifter saml lill erforderlig fondering. Avgifterna ingår tUl en fond, allmänna pensionsfonden. Procentsatserna har för åren 1972, 1973 och 1974 beslämts liU 10,5, 10,75 och 11.

Inom avgiftssystemet har särskUd hänsyn tagits till rederinäringen. 1


 


Prop. 1973:98                                                                        40

anslutning till särskUd bestämmelse i 19 kap. 1 § AFL har utfärdats förordningen (1959:555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring. Förordningen bygger på principen all en redare skall betala endast viss del av den avgift som normalt uttages av arbetsgivare för sjukförsäkring och tilläggspensionering. Den normala avgiften reduceras nämligen sä att den slår i proportion till de svenska sjömännens andel av den totala arbetsstyrkan på svenska handelsfartyg. Bakgrunden till bestämmelserna var att som regel enbari de svenska sjömännen kom i åtnjutande av de förmåner som avgifterna avsåg.

Bestämmelserna är, såvitt gäller tilläggspensioneringen, av följande närmare innehåll.

Redare skaU för varje år erlägga avgifi för vad han under året utgivit i lön i pengar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad till sådan arbetstagare som avses i 1 § sjömansskalleförordningen (1958:295). Procentsatsen för uttaget av avgifter fastställs årligen av Kungl. Maj:t, Procentsatsen skall utgöra dén andel av den procentsals som uttages av arbetsgivare enUgl 19 kap. 5 § AFL, som svarar mol förhållandet mellan antalet svenska sjömän och hela antalet sjömän på svenska handelsfartyg i medeltal under de närmast föregående tre åren. Hänsyn tages ej till fartyg under 300 bmttoregisterton.

Underlaget för arbetsgivaravgift utgör summan av vad som utbetalts i lön till arbetstagarna sedan därifrån dragits dels ett belopp motsvarande del beräknade antalet arbetstagare multiplicerat med det vid årets ingång gällande basbeloppet, dels för varje arbetstagare sådan del av lön, som för år räknat överstiger sju och en halv gånger basbeloppet. Arbetstagare som varit anställd hela året med full arbetstid räknas som en arbetstagare och arbetstagare som varit anställd i mindre omfaltning medräknas i förhål­lande därtill. Procentsatsen för redaravgiften är för är 1972 6,68. .Arbetsgivaravgiften för tilläggspensioneringen enligt 19 kap. 5 § AFL är för samma år som tidigare nämnts 10,5 %.

Uppbörd av avgifi regleras av förordningen (1959:552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m. Bestämmelserna innebär i de väsentligaste delarna följande. TUI grund för bestämmandet av avgiften ligger arbetsgivaruppgift. Sådan uppgift skaU avlämnas av arbetsgivare som under ett år utgivit lön till någon hos honom anställd arbetstagare med minst 300 kr. Arbelsgivaruppgiften skall avlämnas till lokal skallemyndighet eller, beträffande redare som har att redovisa sjömansskatt, till sjömansskallekontoret. Arbelsgivarupp­giften skall ha avlämnats före utgången av januari eller, beträffande redare, februari året näst efter utgiftsåret. Lokal skattemyndighet och sjömansskattekontoret skall överlämna del ena exemplaret av arbelsgivar­uppgiften lill riksförsäkringsverket.

Arbetsgivaravgift beräknas av riksförsäkringsverket. Avgift uppgående tUl högst 1 000 kr. skall påföras i samband med slutUg skatt i enlighet med vad som stadgas i uppbördsförordningen medan annan avgift uppbärs av riksförsäkringsverket. I avräkning på den slutliga avgiften skaU arbetsgivaren i fräga om avgifi som uppbärs av riksförsäkringsverket under utgiftsäret erlägga preliminär avgifi.


 


Prop. 1973:98                                                                      41

4. Utländska medborgares ställning inom tilläggspensioneringen

För närvarande är, som tidigare nämnls, svenska medborgare och de som utan att vara svenska medborgare är bosalla i riket försäkrade för bl. a. tilläggspension. Vidare gäller att den för vilken tillgodoräknats pensions­poäng enligt i 1 kap. 6 § AFL men som inte längre uppfyller nyssnämnda förutsättningar dock är försäkrad för tilläggspension på grundval av tillgodoräknade pensionspoäng.

Vid införandel av tilläggspensioneringen gällde i väsentliga avseenden olika regler för svenska och utländska medborgare. Skillnaderna var främst av betydelse för ålderspensioneringen. Det krävdes tio poängår för all en utlänning skulle få rätt tiil pension medan tre år var tillräckligt för svensk medborgare. För rätt lill full ålderspension krävdes beträffande utlänning, som var bosatt utom riket 45 poängår mol eljest 30 poängår. Familjepension efter en försäkrad som inle var svensk medborgare utgick tUl efterlevande som inle var svensk medborgare endast om den efterle­vande var bosatt i riket vid tidpunkten för dödsfallet. För utomlands bosatta försäkrade som inte var svenska medborgare fanns en särregel som delvis undantog pensionerna från värdebeständigheten. Slutligen kunde nian för utomlands boende försäkrade som icke var svenska medborgare tvångsvis byta ut pensionen mot ett engångsbelopp.

Pensionsförsäkringskommitlén tog i ett delbetänkande "Vissa pensions­frågor" (SOU 1965:62) upp dessa förhåUanden lill granskning och föreslog att de för utlänningar diskriminerande bestämmelserna skulle avlägsnas ur lagstiftningen. På grundval av betänkandet framlades en proposition (1966:59) i bl. a. dessa frågor. Departementschefen anslöt sig därvid till meningen alt nyssnämnda särregler för utländska medborgare borde avskaffas och anförde bl. a.: I fråga om de särregler för utlänningar, varom här är fräga, kan det sägas att de står i mindre god överensstäm­melse med nu rådande värderingar och synsätt. Vid tilläggspensionering­ens tillkomst hade man ännu inte full överblick över vad en försäkring av denna typ betydde i förhållande till utländska pensionsanordningar. Kvalifikationskraven enligt tilläggspensioneringens huvudregel framstod vid en internationell jämförelse som milda och det ansågs moiiverat att, åtminstone tiil en början, ställa upp strängare kvalifikationskrav för utlänningar än för svenskar. Även andra synpunkter torde ha spelat in, säsom att pensionssystemet i första hand var lill för det egna landels medborgare och att strängare regler för utlänningar innebar ett gynnsamt utgångsläge vid konventionsförhandlingar. Numera har del emellertid blivit en snart sagt allmän uppfattning att en utlänning, som genom sin arbetsinsats bidrar till ett lands produktion, bör vara likställd med landets egna medborgare i fråga om pension av den typ som tilläggspensionering­en representerar. Bakom denna uppfattning ligger bl. a, tanken att pensionen är en del av vederlaget för arbetsprestationen och alt del inle är moiiverat att pensionen blir olika, beroende pä om arbetslagaren är


 


Prop. 1973:98                                                                        42

medborgare i landet eller inte. Här har otvivelaktigt arbetskraftens ökade rörlighet över gränserna spelat en avgörande roll.

Vid 1966 års riksdag slopades sålunda i huvudsak de regler inom tiUäggspensioneringen som var strängare för utlänningar än för svenska medborgare. En kvarstående särregel för utlänningar var dock stadgandet att den som inte var svensk medborgare skulle vara mantalsskriven i Sverige för all vara försäkrad för bl, a. tilläggspension. Denna särbestäm­melse innebar i praktiken att en utlänning icke tillgodoräknades pensions­grundande inkomst för invandringsårel. Genom en senare lagändring, som trädde i kraft den 1 januari 1968 (prop. 1967:37, LU 41, SFS 1967:206) upphävdes emellertid manlalsskrivningskravet och ersattes med nuvarande krav på bosättning.

Sedan dessa särbestämmelser inom tilläggspensioneringen för utländska medborgare slopats, kvarstår i detta avseende endast de s. k. övergångs­reglerna om en särskilt förmånlig beräkning av tilläggspensionen för svenska medborgare, födda åren 1896—1923. Den viktigaste av dessa regler innebär att för dem som är födda år 1914 eller tidigare 30-årsregeln är ersatt med en 20-årsregel — varje är med pensionsgrundande inkomst ger alltså 1/20 av full ålderspension mot 1/30 enUgt huvudregeln - och all för dem som är födda 1915 eller senare 20-årsregeln är successivt upptrappad så att 30-årsregeln träder in för dem som är födda år 1924 eller senare. Med dessa regler har man velat i görlig mån tillgodose dem som vid tilläggspensioneringens genomförande hade så kort tid kvar till pensionsåldern alt det inte var möjligt för dem att tjäna in fuU pensionsrätt enligt systemets huvudregler.

5. Konventioner

Den nordiska konventionen (konventionen den 15 september 1955 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge med senare ändring­ar, kungörelser 1956:491, 1962:226, 1966:562, 1967:113 och 1969:797) föreskriver i artikel 5 att medborgare i ett av de fördragsslulande länderna, vilken är bosatt i ett annat av länderna, där intjänar rätt till tilläggspension på samma villkor och enligt samma regler som landels egna medborgare. Utför medborgare i ett av de fördragsslutande länder­na, när han är bosall i ett sådant land, arbete som anställd i ett annat av länderna, ger inkomsten av arbelet rätt lill tilläggspension i sysselsätt­ningslandet som om han var bosall där, under förutsättning att inkoms­ten beskattas i sysselsättningslandet. Med anställning i ell av länderna jämställs anställning pä fartyg, som för vederbörande lands flagga.


 


Prop. 1973:98                                                                        43

De bUaterala konventioner om social trygghet som Sverige ingått med Schweiz (kungörelse 1955:522) och Storbritannien (kungörelse 1957:154) omfattar inte tilläggspensioneringen.

Däremot omfattas tiUäggspensioneringen av en konvention om social trygghet mellan Sverige och Jugoslavien (kungörelse 1969:375), Denna konvention stadgar i artikel 10 alt jugoslavisk medborgare har rätt till tilläggspension på samma villkor som svensk medborgare på grund av arbete som utförts under bosättning i Sverige. För jugoslaviska medborga­re gäller dock inte de särskilda bestämmelserna i 15 kap, 1 § AFL om beräkning av pension för svenska medborgare som är födda åren 1896—1923, En jugoslavisk sjöman som är anställd på svenskt handels­fartyg men inte bosatt i Sverige kan sålunda, pä grund av bosällningskra­vet, inte intjäna rätt till svensk tilläggspension,

Sverige och Italien ingick den 25 maj 1955 en konvention om social trygghet (kungörelse 1957:458). Konventionen är, i likhet med konven­tionerna med Schweiz och Storbritannien, inte tillämplig på tilläggspen­sioneringen. Efter förhandlingar om en revision av konventionen har emellertid den 18 november 1971 en överenskommelse om ändring i konventionen undertecknats. Överenskommelsen som ännu ej ratificerats innebär bl. a. att svensk tilläggspension skall omfattas av konventionen. Enligt överenskommelsen skall i artikel 8 mom. 2 av konventionen intas en bestämmelse om rätt för italiensk medborgare att erhålla svensk tilläggspension som är av samma innehåll som motsvarande bestämmelse i konventionen mellan Sverige och Jugoslavien.

I fråga om multilaterala konventioner rörande pensionering har Sverige anslutit sig lill en provisorisk europeisk överenskommelse om social trygghet vid ålderdom och nedsatt arbetsförmåga samt för efterlevande (kungörelse 1955:563). Till följd av förbehåll som Sverige gjort, gäller överenskommelsen dock inle tilläggspensioneringen.

Inom Europarådet har utarbetats förslag lill en ny konvention om social trygghet, avsedd att ersätta bl. a. nyssnämnda provisoriska överens­kommelse. Förslaget har i mars 1972 godkänts av ministerrådet och öppnats för undertecknande. Förslaget bygger bl. a. pä likabehandlings­principen, vilken innebär att fördragsslutande stat är förpliktad att behandla medborgare från annan fördragsslulande stat enligt samma regler som gäller för landets egna medborgare i fråga om rätt tUl sociala förmåner. I fråga om sjömän föreskriver artikel 14 (b) i konventionsför­slaget att sjöman som är anställd på fartyg under fördragsslutande lands flagga skall omfattas av denna stals sociala lagstiftning. Anställda som fullgör arbetsuppgifter på fartyg inom ell lands territorialvattengräns eller i hamnar och som inte tiUhör fartygets besättning skall dock fortfarande vara underkastade delta lands sociallagstiftning.


 


Prop. 1973:98                                                                      44

6. Sjömansbeskattningen

Bestämmelserna om sjömansskatt är intagna i förordningen (1958:295) om sjömansskatt. Skatten utgår enligt särskilda tabeller. Nu gällande tabeller har fastställts genom kungörelse den 5 juni 1970 och tillämpas sedan den 1 januari 1971. Sjömansskatt uttas i stället för statlig och kommunal inkomstskatt samt folkpensions- och sjukförsäkringsavgifter. Ärenden angående sjömansskatt handläggs av riksskatteverket. Inom verket handläggs ärenden angående sjömansskall i första hand av sjö­mansskattekontorel och sjömansskaltenämnden. Sjömansskattekontorel och sjömansskaltenämnden är förlagda till Göteborg.

Sjömansskatt erläggs som definitiv källskatt av den som är anställd i redarens tjänst ombord pä svenskt handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst 100 regislerton, vilket huvudsakligast nyttjas i närfarl eller fjärrfart. Utländskt fartyg som av redaren förhyrs på s. k, bareboat basis — dvs, fartyget förhyrs obemannat — likstäUs med svenskt handelsfartyg. Med närfart avses linjefart mellan svenska hamnar utanför öppen kust eller utomskärs vid kusterna samt linjefart mellan svensk och utländsk hamn, dock ej linjefart bortom linjen Hanstholm — Lindesnäs eller bortom Cuxhaven. Med fjärrfart avses annan fart än inre fart och närfarl.

Förordningen är inle tillämplig vid anställning pä fartyg i inre fart. Med inre fart förstås fart inom landet huvudsakligen i hamnar eller på floder, kanaler eller insjöar eller inomskärs vid kusterna eller i Kalmar­sund.

Den som är anställd uteslutande för fartygs iståndsättande eller uppläggning eller för tillsyn eller betjäning vid fartygs uppehåll i hamn anses enligt förordningen inle vara anställd ombord på fartyget.

Det åligger redare att lill sjömansskallekontoret för varje period om två månader inbetala och redovisa under perioden innehållen sjömans­skatt.

Sjömansskatt utgår för månad och beräknas enligt endera av två sjömansskaltetabeller, den ena vid anställning pä fartyg i fjärrfart och den andra på fartyg i närfart. För sjöman, som inle är bosatt i Sverige är sjömansskatten lägre än för den som är bosatt här. Nedsättningen av skattebeloppen har motiverats med att utomlands bosatt sjöman bl. a, inte skall belastas med kostnad för sjukförsäkring och folkpension, eftersom han vanligen inte omfattas av dessa socialförsäkringsgrenar. Om sjömannen på godtagbart sätt visar att han är skaltskyldig i annat land för inkomsten ombord utgår inle sjömansskall.

Kungl. Maj:t kan förordna att även sjöman som är bosalt i Danmark, Finland, Island eller Norge skall betala sjömansskatt enligt de bestämmel­ser som gäller för här i rikel bosalt sjöman. Så har efterhand skett beträffande alla fyra länderna (kungörelser 1958:541, 1958:542, 1959:544 och 1970:548).

Eftersom sjömansskatten är en definitiv skatt skall inkomst ombord


 


Prop. 1973:98                                                                        45

inte redovisas i självdeklaration. För annan inkomsl än sjöinkomst är däremot sjömannen deklarationsskyldig enligt vanliga regler. Inkomst ombord sambeskattas inte med inkomst i land.

Redare var tidigare enligt taxeringsförordningen skyldig att avge kontrolluppgift beträffande den som uppburit lön eller annan gottgörel­se, utgörande beskattningsbar inkomsl enligt sjömansskalleförordningen och som var bosatt i Sverige, Danmark, Finland, Island eller Norge. Genom författningsändring, som trätt i kraft den 19 april 1972 (SFS 1972:83), har emellertid nämnda skyldighet upphävts.

Orsaken till författningsändringen var all — såvitt avser sjömän bosatta i de nordiska länderna — ett särskilt ADB-system för sjömansskallens administration tillämpas fr.o.m. år 1972. Systemet innebär bl.a, alt redarnas uppgifter om uppburen sjöinkomst och eriagd sjömansskatt — som skall redovisas lill sjömansskallekontoret på säll som riksskattever­ket bestämmer — bearbetas maskinellt. Därefter får de lokala skattemyn­digheterna uppgifter i erforderliga hänseenden direkt från sjömansskatte­kontorel. Dessa uppgifter skall vidarebefordras till taxeringsnämnderna som bl. a. skall föranstalta om alt i inkomsllängden noteras sjömannens beskattningsbara inkomst enligt sjömansskalleförordningen. Anteckning­en i inkomsllängden är en laxeringsälgärd. Uppgiften utgör vidare beslutsunderlag när lokal skallemyndighet fastställer sjömannens pen­sionsgrundande inkomst.

För övriga sjömansskatlepliktiga sjömän sker endast en kontroll i riksskatteverket av all skatteavdraget är korrekt med hänsyn till sjöman­nens inkomst. Någon registrering av dessa sjömän sker inle enligt vad som upplysts från riksskatteverket.

7. Sjömanspension

En särskild pensions- och understödsverksamhet bland sjöfolk har funnits sedan gammall. De speciella förhållanden som alltsedan äldsta tider varit utmärkande för sjöfarten och yrkeslivet lill sjöss har motiverat särskilda åtgärder och bestämmelser som med tiden fått fastare former under statlig medverkan.

Behovet all stimulera rekryteringen och få sjömännen att stanna inom den svenska handelsflottan gav redan för århundraden sedan anledning alt bl. a. beakta de speciella svårigheter som följde av långvarig tjänst lill sjöss. Isoleringen från hemlandet och dess arbetsmarknad försvårade möjligheterna att få en hygglig bärgning i land för dem som mäste lämna yrket på grund av ohälsa eller av åldersskäl. Här fick sjömanshusinstitu­tionen, som tillkom är 1748, en understödjande uppgift bland sjöfolk


 


Prop. 1973:98                                                                        46

och deras anhöriga. Oberoende av sjömanshusens underslödsutdelning tillkom under 1860-talet en pensionering som avsåg att utan behovspröv­ning ge sjömännen själva en älderdomsförsörjning. Sjömanshusens under­stödsverksamhet avvecklades successivt under åren 1913 till 1961,

Ar 1864 utfärdades en kungörelse med reglemente för en pensionsan­slalt för sjöfolk, handelsflottans pensionsanslalt (HPA), Finansieringen av dessa pensioner skedde medelst statsanslag.

I anslutning till en omorganisation av sjömanshusen 1939 genomfördes en uppdelning och samordning av pensions- och underslödsverksamheten för sjöfolk. Hyresavgifterna, 1 procent av hyran — som tidigare tillfallit sjömanshusen — fördes över från sjömanshusen tUl HPA och lades till grund för rätt lill en hyresavgiflspension för sjömännen själva. Sjömans­husens understödsverksamhel begränsades lill att företrädesvis avse änkor efler sjömän.

Den 1 juli 1944 trädde ett nytt system för sjömanspensioneringen i kraft. Hyresavgiften för manskap höjdes och samtidigt infördes redar-avgifler med viss procent av manskapets löner. 1 fråga om pensionsför­månerna innebar de nya grunderna en uppdelning av den enskilde sjömannens pensionsrättigheter i två komponenter, en hyresavgiflspen­sion grundad pä anstaltens inkomster av hyresavgifter och en tilläggspen­sion utgående av statsmedel och redareavgifter.

Vid en omorganisation av sjömanshusen är 1961 fördes den under­stödsverksamhel — lill änkor — som dä fanns kvar över frän sjömanshu­sen lill särskilda sjömanshussliftelser. Samtidigt blev den särskilda sjö­folkspensioneringen hos HPA omlagd. Man åsyftade främst en anpassning till den allmänna tilläggspensioneringen som nyligen införts. För den skull utformades sjöfolkspensioneringen såsom en kompletterande pen­sion för tiden före 67 års ålder. Samtidigt begränsades pensioneringen till sådana kategorier sjöfolk som kunde anses ha påtagligt behov av ekonomiskt slöd i denna form, nämligen manskap med lång seglationstid. För att stödet till denna begränsade krets skulle bU effektivt höjdes pensionsbeloppen väsentligt. Utländska sjömän blev berättigade till sjömanspension på samma villkor som svenska under förutsättning att de vid uppnådd pensionsålder — 55 år — varit mantalsskrivna i landet senast frän och med del kalenderår de fyllt 50 år. Sistnämnda villkor uteslöt dock i praktiken de utländska sjömännen frän pension.

Beträffande finansieringen skedde väsentliga förändringar. De ombord­anstäUdas egna avgifter (hyresavgifterna) slopades och redaravgiften fick form av en kollektiv avgift pä de utbetalda konlantlönerna lill svenskt och utländskt manskap på fartyg i utrikes fart. De tidigare statsbidragen lill pensioneringen avvecklades etappvis.

1972 års riksdag (TU 1972:1, rskr 1972:64) har godkänt i slalsverks-propo.silionen (1972:1, bil. 8, D 5) förordade riktlinjer för den fortsatta sjömanspensioneringen, vilken i sin ändrade utformning trätt i kraft den 1 juli 1972. De nya riktlinjerna innebär i huvudsak följande.

En ytterligare koncentration av pensionsrätlen sker till de sjömän i manskapsgrad som varit verksamma inom yrket under hela eller större


 


Prop. 1973:98                                                                        47

delen av sin aktiva tid dvs. verkliga långtidsseglare. För all rätt till pension skall inträda krävs därför minst 120 seglationsmånader från 30 år, varav minst 80 efler 40 år. De 40 först fullgjorda manskapsmånaderna ger inte rätt till pension. För var och en av därpå följande månaderna beräknas pensionen efter viss procent av basbeloppet enhgt AFL. Kvalifi­cering kan ske intill 60 ärs ålder. Som anstäUningslid räknas lid under vilken sjömansskatt erlagts. Pension kan tidigast utgå från den månad dä sjömannen fyller 55 år och pensionen upphör vid uppnående av 67 års ålder. Pensionens storlek är endast beroende av antalet manskapsmänader och utgår med lika belopp oavsett arbetsinkomsten. Pensionsnivän har lagts så att full pension vid 55 års ålder - maximalt ell och ett halvt basbelopp — ger ell väsentligt bidrag till försörjningen medan pensionsul-tag vid högre ålder ger en godtagbar försörjning — maximalt ca 19 000 kr. vid nuvarande basbeloppsnivå. Var och en kan välja den för honom lämpligaste pensionsåldern ulan all det sammanlagda pensionsbeloppet nämnvärt påverkas.

Som övre gräns för senareläggning av pensionsutlaget med förhöjt pensionsbelopp gäller 62 år. Sjömanspensionen blir värdebeständig genom att pensionsbeloppet följer förändringarna i basbeloppet.

Genom all del tidigare omnämnda manlalsskrivningskravet borttagits, har de utländska sjömännen numera samma möjlighet all erhålla pension som de svenska.

Sjömanspensionen samordnas med allmän pension i form av förtids­pension (sjukbidrag), änkepension, livränta enligt yrkesskadeförsäkringen och annan livränta som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkrings­verket, samt med utländsk förmån som motsvarar någon av nyss angivna förmåner. Samordningen sker så att, om det sammanlagda förmånsbelop­pet överstiger den högsta sjömanspension som kan utgå från och med 60 års ålder, sjömanspensionen minskas med del överskjutande beloppet. Minst en tredjedel av sjömanspensionen skall dock alltid utgå.

Sjömanspensioneringen administreras även i fortsättningen av HPA.

8. Överväganden och förslag

8.1 Allmänt

Trots de utvidgningar av rätten lill tilläggspension som skett åren 1966—1967 och för vUka redogjorts ovan, har en grupp arbetstagare med nära anknytning lill Sverige och svenskt näringsliv kommit all på grund av speciella förhållanden falla utanför, nämhgen de utländska, icke­nordiska sjömän som är anställda på svenska fartyg. Dessa uppfyller alla kriterier föi- svensk tilläggspension utom i ett avseende nämligen vad


 


Prop. 1973:98                                                                        48

gäller bosättningskravet.

För all utländska medborgare skall omfattas av tilläggspensioneringen, som grundas på inkomst av förvärvsarbete gäller ell krav på bosättning i Sverige. Delta vållar som regel inga svårigheter eftersom den som arbetar i Sverige ocksä naturiigen är bosall här. För sjömännen gäller emellertid alt vistelsen ombord på svenskt fartyg inte likställs med bosättning i Sverige. En svensk sjöman, som redan genom sitt svenska medborgarskap är berättigad lill tilläggspension, anses genom inskrivningen i sjömansre­gistret bosatt i Sverige. Sådan inskrivning sker icke för utländsk medbor­gare. Formella skäl lämnar honom därför utanför tilläggspensioneringen. Här bortses från sjömän från de nordiska länderna som på grund av reglerna i den nordiska Irygghelskonvenlionen numera får tilläggspension enligt del lands bestämmelser under vars flagga fartyget seglar. Till bilden hör att de flesta pensionssystem utanför Norden är knutna till anställ­ningsförhållandet och beroende av avgifter antingen av arbetsgivaren eller den anställde. Dessa förhållanden får till följd att den utländske sjöman­nen ofta saknar möjlighet att kvalificera sig för pension i sitt hemland under den tid han är anställd av svensk redare. Detla gäller såväl egenpension som efterlevandepension.

Ett naturligt sätl alt lösa detta sjömännens pensionsproblem kunde synas vara att tillskapa någon form av särskild internalionell sjömanspen­sion. En sådan lösning skulle undanröja många problem i fråga om pensionsnivå och kontinuitet i pensionsskyddet för all inte tala om administrativa problem. En sädan internationell sjömanspensionsordning synes dock inle ha utsikter all bli realiserad. Tvärtom är del ett inslag i del multilaterala konventionsarbetet all man vall all knyta sjömännen till de nationella pensionssystemen. Detla är fallet t. ex. i förslaget lill Europarädskonvenlion om social trygghet. Mot en sädan särordning talar också att sjömansyrket, som framgått av den tidigare redogörelsen, är ett utpräglat genomgängsyrke.

I detla sammanhang må även observeras den förändrade ställning utländska sjömän fått inom sjömanspensioneringen frän den 1 juh 1972. Sedan det tidigare mantalsskrivningskravet för utländska sjömän slopats kan dessa numera erhålla sjömanspension på samma villkor som svenska sjömän.

Genom alt för de sjömän del här är fråga om slopa bosällningskravet för räll till tilläggspension skulle man alliså knyta an till gängse internationella lösningar av förevarande problem. Ett bortseende från bosättningskrileriet ter sig ocksä naturligt med hänsyn till sjömansyrkets speciella karaktär.

Den utvidgade rätten lill tilläggspension bör tillkomma sådana utländs­ka sjömän som är anställda i redarens tjänst på svenskt handelsfartyg. Med svenskt handelsfartyg bör i detla avseende likställas fartyg som förhyrts på s. k. bareboat-basis, dvs. obemannat. I sådant fall ankommer del på den svenske redaren alt bemanna fartyget. Redan nu gäller med hänsyn till 1 § kungörelsen (1959:555) angående redares avgifter i vissa fall enligt AFL jämfört med  1 § sjömansskalleförordningen och anvis-


 


Prop. 1973:98                                                                        49

ningarna därtill att redare är skyldiga all erlägga arbetsgivaravgift för lön lill anställda på sådant handelsfartyg.

Sjömansskalleförordningen och förordningen om redaravgifter i vissa fall enUgt AFL avser sjömän som är anställda på fartyg över viss storlek. Någon sådan inskränkning för rätt till tiUäggspension torde inte böra stadgas. Inte heller bör införas begränsningar som hänför sig lill fartygets användningsområde, dvs. om del nyttjas i inre fart, närfart eller fjärrfart. De utländska sjömän som är anställda på mindre fartyg eller sådana fartyg som nyttjas i inre fart torde regelmässigt vara bosatta i riket. I de fall det undantagsvis inle förhåller sig sä, bör självfallet inte den sjöman del gäller lämnas utanför den vidgade tilläggspensioneringen.

Rätt till tilläggspension bör endast tillkomma den som tUlhör fartygets besättning. Den som är anställd uteslutande för fartygs iståndsättande, uppläggning, tillsyn eller betjäning vid fartygs uppehåll i hamn skall således icke omfattas. Sådana arbetstagare är i regel bosatta på den ort där arbelet utförs, anställda under kortare perioder och saknar den fastare anknytning lill fartyget som besättningen har. Del har även vid det multilaterala konventionsarbetel förutsatts alt sådana arbetstagare skall vara omfattade av sill hem- eller bosättningslands pensionssystem.

Som tidigare nämnls kan nordiska medborgare, bosatta i annat nordiskt land än Sverige, intjäna rätt till tilläggspension vid anställning i Sverige. Samma rätt tUlkommer nordisk medborgare som är anställd på svenskt handelsfartyg. En förutsällning är i båda fallen att inkomsten beskattas här i rikel. Alla nordiska sjömän på svenska fartyg kan — förutsatt att de är bosatta inom Norden — därigenom intjäna räll till tilläggspension enär de beskallas här i riket för inkomster ombord. Denna avgränsning — som icke enbart avser sjömän — synes ha valts enär man ansett tillfälligt uppdrag i ett annat nordiskt land i regel inte böra ge räll till tilläggspension i det andra landet. Ett annat skäl är all flera nordiska tilläggspensionssystems konstruktion är sådan att den pensionsgmndande inkomsten i regel beräknas på grundval av den till beskattning uppgivna förvärvsinkomsten.

En sådan till beskattningen knuten avgränsning lorde inte vara lämplig när det gäller den utvidgade rätt lill tUläggspension varom nu är fråga. Vissa av de sjömän, som är anställda på svenska fartyg — om än en mindre grupp — beskattas inte här i riket. Den grupp det här gäller är sjömän — till ett antal av 300—400 — som visat all de är skallskyldiga för inkomsten ombord i annat land. Dessa skulle genom en sådan begräns­ning ställas utanför tilläggspensioneringen. Den omständigheten att de erlägger skatt till annat land torde inte medföra all de blir tillförsäkrade pensionsräll där. Behovet av pensionsskydd kvarstår således och bör tillgodoses även i dessa fall.

Den lagreglerade rätt till tilläggspension för utländska sjömän som här föreslås införd skulle alltså bli vidare än vad som för närvarande gäller för sjömän från övriga nordiska länder enligt den nordiska konventionen. För dessa gäller inskränkning i två avseenden, dels att de skall vara bosatta inom Norden, dels att deras inkomst ombord skall beskattas här i riket.

4 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 98


 


Prop. 1973:98                                                                        50

Nuvarande konventionsreglering skulle därför få till följd att t. ex. en norsk sjöman, bosall utanför Norden inte skulle omfattas av de föreslag­na bestämmelserna om rätt till tilläggspension för utländska sjömän. Självfallet bör en sådan särskild inskränkning för nordiska medborgare icke gälla. En ändring av den nordiska konventionen som innebär all konventionen inle skall tillämpas i de här berörda fall, då räll till svensk tiUäggspension följer omedelbart av den svenska lagstiftningen, synes därför påkallad. Denna fråga bör tas upp vid de överläggningar mellan berörda länder som regelbundet förekommer.

Tilläggspensioneringen omfattar ålderspension, förtidspension, sjukbi­drag och familjepension i form av änkepension och barnpension. För bestämmelserna om de olika perisionsformerna har tidigare redogjorts. Vid en utökad tilläggspensionering av del slag som föreslås uppstår avsevärda administrativa svårigheter. Det skulle därför kunna diskuteras om viss eller vissa förmånsformer borde undantagas. Sådant undantagan­de skulle dock slå i strid med såväl utvecklingen i Sverige under senare år som de principer på vilka det multilaterala konvenlionsarbetet vUar. Det torde därför krävas utomordentligt starka skäl för alt viss eller vissa grenar av tilläggspensioneringen skall undantagas.

Redan med nuvarande system uppstår administrativa och andra svårig­heter genom att en utländsk medborgare kan förvärva pensionspoäng och därefter, med bibehållen ställning som försäkrad, utflytta från riket. Då pensionsfallel inträffar kan del vara vanskUgl att bedöma om rätt till pension föreligger, t. ex. vid förtidspension eller sjukbidrag enär under­laget för den medicinska eller arbetsmarknadsmässiga bedömningen kan vara bristfälligt. Likaledes kan del vara svårt att kontrollera om rätt till t. ex. änkepension alltjämt föreligger för en änka efter del pension beviljats. Visserligen kan dessa svårigheter bli större när del gäller utländska sjömän än beträffande personer som någon tid arbetat i riket; sjömännen rekryteras ju stundom från fjärran länder, varifrån invandring praktiskt taget inte förekommer. Dessa ökade svårigheter torde dock komma alt uppstå i ett relativt ringa antal fall och bör därför inte förhindra all tUläggspensioneringen hell och fullt görs tillämplig pä de utländska sjömännen. Del kan erinras om all kortvariga anställningar till följd av tilläggspensionsreglernas konstruktion inle medför rätt till pension. För ålderspension krävs således pensionspoäng för minst tre år och för förtidspension och familjepension i vart fall pensionspoäng för ett år före del år då pensionsfallel inträffar. Av de förslag som redovisas i det följande blir en följd att en treårig kvalifikationstid i praktiken kommer att gälla för de utländska sjömännen även i fråga om förtids- och

familjepension.

I detta sammanhang bör även erinras om bestämmelsen i 15 kap. 3 § AFL, enhgt vilken tilläggspension, om den berättigade är bosatt utom­lands, med hans samtycke kan utbytas mot ett engångsbelopp, 1 de faU där utbetalning av pension är tekniskt besvärlig eller där del är svårt att kontrollera att beloppen verkligen når den berättigade, kan denna utväg väljas.


 


Prop. 1973:98                                                                        51

Som tidigare nämnls föreskrevs vid tUlkomsten av tilläggspensionering­en i fråga om ålderspensioneringen längre kvalifikationstider för utländs­ka medborgare än för svenska. För räll lill pension krävdes tio poängår och för full pension 45 poängår mot tre respektive 30 år för svenska medborgare. Dessa särregler avskaffades 1966. Motiven härför har närma­re berörts i del föregående.

Sjömansyrket kännetecknas dels av att det ofta är ett genomgångsyrke, dels av att de anställda ofta byter arbetsgivare. RörUgheten är dessutom inte begränsad nationellt på samma säll som inom andra yrken. Detta medför att om kvalificeringsliderna för rätt till pension inom de oUka ländernas pensionssystem är långa, den enskilde sjömannen får svårighe­ter att intjäna rätt till pension någonslans. Att för sjömän stadga en längre kvalifikationstid än den som gäUer inom tUläggspensioneringen skulle strida mot syftet att tillgodose sjömännens behov av pensions­skydd. Man kan också förutse alt en sådan regel om längre kvalifikations­tid skulle leda lill framställningar om mildare bestämmelser konventions­vägen.

Snarare talar den höga rörligheten inom yrket - som ofta lorde vara betingad av yrkets speciella karaktär — att varje anställningsperiod som sjöman borde ge räll lill pension utan krav på viss kvaUfikationslid, Detla skulle dock leda till administrativa svårigheter. Antalet pensionsberättiga­de skulle öka kraftigt och ell stort antal småpensioner skulle få betalas ut. På grundval av vad nu anförts bör någon särregel i angivet avseende ej införas. Ej heller i övrigt bör särregler i detta avseende införas för sjömännen.

Slorieken av förtidspension beräknas, som tidigare nämnts, enUgt huvudregeln med ledning av antagandepoäng, vUket innebär att den försäkrade tillgodoräknas pensionspoäng för åren fr, o, m, del år pen­sionsfallel inträffar t, o, m, del då han fyller 65 år. Antagandepoäng beräknas enligt den av två alternativa metoder som ger det för den försäkrade gynnsammaste resultatet. Den ena metoden innebär att antagandepoängen beräknas på grundval av poängtalen under de fyra åren närmast före pensionsfallet. Den andra metoden innebär att antagande­poängen beräknas på grundval av poängförvärven under samtliga år fr. o, m, den försäkrades sextonde år t, o, m, året närmast före pensions­fallet. Antagandepoängen skall i båda fallen motsvara medeltalet för halva antalet av de år, som kommer i fråga, varvid hänsyn i första hand tas till åren med de högsta poängtalen.

Förtidspension enligt dessa regler förutsätter att den försäkrade vid 67 års ålder kan komma i åtnjutande av ålderspension. Antalet poängår t. o. m. den sextiofemte levnadsåret skall aUtså, inklusive åren med antagandepoäng, blir minst tre. För att antagandepoäng överhuvudtaget skall få medräknas fordras emellertid alt den försäkrade antingen vid tidpunkten för pensionsfallel varit eller bort vara placerad lägst i den sjukpenningklass, som svarar mot en årsinkomst av förvärvsarbete lika med det vid årets ingång gällande basbeloppet, eller äger tillgodoräkna sig pensionspoäng för tre av de fyra åren närmast före året för pensionsfallel.


 


Prop. 1973:98                                                                        52

Enär de sjömän, varom nu är fråga, inle omfattas av sjukförsäkringen och således icke är placerade i sjukpenningklass, erfordras enhgt denna bestämmelse genomgående för all sjömannen skaU kunna få förtidspen­sion beräknad på antagandepoäng att han tillgodoräknats pensionspoäng för tre av de fyra åren närmast före året för pensionsfallet. Detta innebär att en kvalifikationslid om minst tre år kommer att gälla för att utländsk sjöman skall få förtidspension med tillgodoräknande av antagandepoäng. Beträffande sjömän från övriga nordiska länder gäller enligt den nordiska sjukförsäkringsöverenskommelsen alt de kan skriva in sig i svensk försäkringskassa och bli sjukpenningklassplacerade. I sådant fall gäller inte den förut omtalade begränsningen i möjlighetema att fä förtidspen­sion med antagandepoängberäkning.

Om förutsättningar inte föreligger för alt den försäkrade skall kunna få förtidspension med tillgodoräknande av antagandepoäng, beräknas för­tidspensionen på grundval av föreliggande faktiska pensionspoäng och poängår enligt samma metod som ålderspension som utgår fr. o. m. den månad då 67 års ålder uppnås.

8.2. Administration

För försäkrad som är mantalsskriven eller bosalt i riket fastställs, som tidigare nämnts, den pensionsgrundande inkomsten av den lokala skatte­myndighet, inom vars tjänstgöringsoinråde den försäkrade taxerats till statlig inkomstskatt eller skulle ha taxerats till sådan skatt om han varit bosatt i rikel eller inte haft att erlägga sjömansskatt. För annan försäkrad än som nu nämnts bestäms den pensionsgrundande inkomsten av den lokala skallemyndigheten i Stockholm. Delta är fallet exempelvis beträf­fande nordiska sjömän bosatta i annat nordiskt land än Sverige och svenska, i sjömansregistrel inskrivna sjömän som inle är mantalsskrivna i Sverige.

Normalt bestäms den pensionsgrundande inkomsten med ledning av den försäkrades taxering till statlig inkomstskatt. För sjömän, som icke laxeras lill sådan skatt för sina inkomster ombord, bestäms — som tidigare nämnts — den pensionsgrundande inkomsten med ledning av den uppgift som sjömansskattekontoret avger till lokal skattemyndighet. Pensionsgrundande inkomsl av anställning för vilken skattskyldighet inte föreUgger här i rikel bestäms, där den försäkrade är bosatt utomlands, med ledning av särskUd uppgift från arbetsgivaren.

För närvarande gäller alltså beträffande de sjömän som kan intjäna rätt lill tilläggspension sammanfattningsvis följande. För den som är mantals­skriven eller bosatt i riket bestäms den pensionsgrundande inkomsten av den lokala skattemyndigheten för mantalsskrivnings- eller bosättningsor­len. För svenska sjömän som är inskrivna i svenskt sjömansregister men inte mantalsskrivna i Sverige bestäms den pensionsgrundande inkomsten av den lokala skattemyndigheten i Stockholm, Detsamma gäller för de nordiska sjömän som är bosatta i annat nordiskt land än Sverige. För samtliga de sjömän som nu kan intjäna rätt till tilläggspension, ligger den


 


Prop. 1973:98                                                                        53

uppgift, som upprättats av sjömansskattekontoret på grundval av reda­rens redovisning av utbetald lön och innehållen sjömansskatt, till grund för bestämmande av den pensionsgrundande inkomsten eller den del därav som härrör frän anställning pä svenskt handelsfartyg. Här bortses från inkomst ombord på mindre fartyg eller i inre fart. Sådan inkomst behandlas på samma sätl som landinkomsl.

En utvidgning av tUläggspensioneringen till att avse även icke-nordiska utländska sjömän kräver ett nytt system för bestämmande av den pensionsgrundande inkomsten för denna kategori, Riksskatteverkets ADB-behandling av löneredovisningarna avser f, n, enbart svenska och övriga i Norden bosatta sjömän. Ell säll att lösa denna fråga vore att ålägga redarna en särskild årlig uppgiftsskyldighet rörande de icke­nordiska sjömännens löneförmåner. Emellertid kan man hysa betänklig­heter mot att ålägga redarna denna särskilda uppgiftsskyidighet.

Utredningen om mönstring av sjömän (K 1970:44) arbetar med bl, a. frågan om registrering av utländska sjömän. Från utredningen har inhämtats att en sådan registrering — administrerad av sjömansregistrel — kommer att föreslås. Utredningen har tänkt sig alt varje sådan sjöman vid det första tiUfälle han påmönstrar svenskt fartyg skall tilldelas ett registernummer. Sjömannen kommer att skriftligen i någon form under­rättas om sitt registernummer och det namn han registrerats under. Avsikten är att numret skall följa honom under alla anställningar i fortsättningen ombord på svenskt handelsfartyg. Redarna skall i löne­redovisningarna ange sjömannens registernummer. Löneredovisningarna, som inges till sjömansskattekontoret, kan därefter ADB-behandlas och de uppgifter som erfordras för bestämmande av den pensionsgrundande inkomsten kan lämnas tUl lokal skattemyndighet direkt från riksskatte­verket. Dessa löneredovisningar upptar även de sjömän som inte betalar svensk sjömansskatt.

Registreringssystemets närmare utformning är för närvarande föremål för överväganden inom utredningen. De huvudsakliga principerna för registreringen är emellertid fastlagda. Förutom det jämförelsevis enkla förfarande vid fastställandet av den pensionsgrundande inkomsten som systemet innebär medför registreringsförfarandel åtskilliga andra admini­strativa vinster, vUket närmare berörs i fortsättningen.

Utredningen har räknat med att systemet skulle kunna införas frän den 1 januari 1975, Emellertid har man frän utredningens sida ansett det möjligt att inom ramen för nuvarande register provisoriskt införa en ordning varigenom alla utländska sjömän som den 1 januari 1974 är påmönslrade svenska fartyg eller som påmönstrar senare under 1974 kan tUldelas registernummer, vilka kan begagnas vid redarnas löneredovis­ningar. Därigenom skulle förfarandet med beräkning och registrering av pensionsgrundande inkomst på grundval av löneredovisningarna kunna tiUämpas redan med avseende på 1 974 års inkomst.

Om nuvarande bestämmelser rörande vilka myndigheter som har att bestämma pensionsgmndande inkomst bibehålls innebär detta att den lokala skattemyndigheten i Stockholm skall bestämma den pensionsgrun-


 


Prop. 1973:98                                                                        54

dande inkomsten för hela den nya gruppen utländska sjömän.

Det kan emellertid förutsättas att det erfordras ett samarbete mellan ä ena sidan sjömansregistrel och sjömansskallekontoret och å andra sidan den lokala skattemyndighet som skall bestämma den pensionsgrundande inkomsten för utländska sjömän. Därför synes det vara ändamålsenligt alt, för alla sjömän som är anställda på svenska handelsfartyg utan att vara mantalsskrivna eller bosatta i riket, den pensionsgrundande inkoms­ten skall bestämmas av den lokala skattemyndigheten i Göteborg. Enligt uppgift har inom riksförsäkringsverket övervägts en framställning till Kungl, Maj:t om författningsändring, innebärande att pensionsgrundande inkomst för de nordiska sjömän som är bosatta i Danmark, Finland, Island eller Norge fr.o.m, år 1973 skall bestämmas av den lokala skallemyndigheten i Göteborg,

Sedan pensionsgrundande inkomst fastställts skall den försäkrades pensionspoäng registreras hos allmän försäkringskassa, F. n. förs hos Stockholms läns aUmänna försäkringskassa ett särskilt riksregister, omfat­tande poängkort och försäkringskort (F-kort) för försäkrade, som ut­vandrat eller överförts lUl bok över obefintliga samt fotokopior av F-korl för i andra försäkringskassor inskrivna personer som inle är folkbokförda i riket. Med detta korresponderar regeln i 1 § kungörelsen (1962:394) med vissa bestämmelser rörande ansökan om pension enligt lagen om allmän försäkring, m, m., enligt vilket stadgande ansökan om pension skall göras hos försäkringskassan i Stockholm om den försäkrade inle är inskriven hos allmän försäkringskassa.

Enligt förslag ovan skall den pensionsgrundande inkomsten för de utländska sjömän varom fräga är bestämmas av den lokala skattemyndig­heten i Göteborg. Det kan förutses att ett nära samarbete erfordras, inte blott mellan sjömansregistret, sjömansskattekontorel och den lokala skattemyndigheten i Göteborg, ulan även mellan sistnämnda myndighet och den försäkringskassa hos vilken dessa sjömän skall vara registrerade. Det framstår därför som ändamålsenligt att registreringen av dessa utländska sjömän sker hos Göteborgs allmänna försäkringskassa. Det bör nämnas att riksförsäkringsverket i anslutning till den omläggning av beräkningen av pensionsgrundande inkomst som avses ske, planerat att fr. o. m, 1973 föra över registreringen av de nordiska sjömännen som är bosatta i annat nordiskt land än Sverige till försäkringskassan i Göteborg, Som en konsekvens av detta förslag bör självfallet ansökan om pension i dessa fall göras hos försäkringskassan i Göteborg,

Som redan anförts kan de utländska sjömännen fr, o, m, den 1 januari 1974 åsättas särskUda registernummer. Därigenom förenklas självfallet registreringsförfarandet hos försäkringskassan. Bl. a, undviks alla de vanskligheter som är förenade med en registrering efter namn. Det händer inle så säUan att namnuppgifterna för en och samma sjöman varierar t, ex, därför att tveksamhet råder om namnets rätta stavning eller tveksamhet råder om vilket namn som är för- och efternamn. Likaså kan uppgifter om födelsetid vara svåra att få fram. Även då pensionsansökan kommer in blir förfarandet tämligen enkelt. Genom alt sjömannen kan


 


Prop. 1973:98                                                                        55

uppge ett registernummer kan man lätt återfinna hans pensionskort. Givetvis får man vänta sig alt del uppkommer fall då sjömannen inte kan uppge sitt registernummer. I dessa fall kan särskilda efterforskningar göras i sjömansregistret.

Del bör i delta sammanhang anmärkas att del enligt 20 kap. 8 § AFL åligger försäkrad att, i enlighet med de föreskrifter som meddelas av Kungl. Maj:t eUer, efter Kungl. Majits bestämmande, riksförsäkringsver­ket, lämna de uppgifter som är av betydelse för tillämpningen av lagen. I sådana föreskrifter bör införas bestämmelse om att sjöman som här avses skall i sin pensionsansökan ange registernummer.

Därutöver bör observeras riksförsäkringsverkets kungörelse (1962:697) med föreskrifter om fogande av prästbevis eller annat bevis vid ansökan om pension enligt lagen om aUmän försäkring, m, m. Enligt denna kungörelse skaU, då pension söks av person som inte är kyrkobokförd i rikel, lill ansökningen fogas av behörig myndighet utom riket utfärdat intyg rörande sökanden, innehållande de uppgifter rörande födelselid, civUständ och dyUkl, vUka erfordras för bedömande av rätlen tiU den sökta förmånen, eller annat dylikt bevis som riksförsäkringsverket kan godtaga.

En svårighet av administrativ art uppkommer genom bestämmelserna rörande underrättelse om beslut i 8 och 9 §§ förordningen (1959:551) angående beräkning av pensionsgrundande inkomsl enligt AFL, Enligt 9 § andra stycket nämnda förordning skall beslut om pensionsgrundande inkomst, som inte anges på debetsedel å slutlig skall, delges den försäkrade "om det ej är känt att han icke kan anträffas". Uppenbarligen skuUe denna delgivningsskyldighel vålla den lokala skattemyndigheten i Göteborg stora bekymmer om den skulle tillämpas på den grupp, varom här är fråga. Förutom svårigheter med själva delgivningsförfarandet skulle den lokala skattemyndigheten tvingas att registrera och hålla vaije utländsk sjömans adress aktuell. Det kan förutses att delta i flertalet faU skulle ske utan nytta dä möjligheterna att nå dessa sjömän även med vanliga brev ofta torde vara begränsade.

De beslut det här är frågan om kan som regel inle antas gå den försäkrade emot. Beslutet grundas nämligen enbart pä de uppgifter som framgår av löneredovisningarna. Det praktiska behovet för sjömannen att få en Underrättelse måste därför anses vara ringa. Det synes med hänsyn tUl de svårigheter som är förknippade med en obligatorisk underrättelse­skyldighet lämpligast med en ordning som innebär att sjömannen i det särskUda fallet på förfrågan hos försäkringskassan får upplysning om den pensionsgrundande inkomst som beräknats för honom.

Som förut angivits avses varje utländsk sjöman som påmönstrar svenskt handelsfartyg tilldelas ett registernummer, I samband med att han får skriftligt bevis om registernumrel kan sjömannen lämpligen i samma form underrättas om de pensionsförmåner, som han enligt svensk lagstiftning åtnjuter. Därvid bör anges att han kan hänvända sig till försäkringskassan i Göteborg, om han önskar upplysning om den pensionsgrundande inkomst som fastställts för honom.


 


Prop. 1973:98                                                                        56

8.3 Avgifts- och kostnadsfrågor, ikraftträdande

Som tidigare berörts eriägger redare avgift till tilläggspensioneringen — och sjukförsäkringen — enligt särskilda bestämmelser som intagits i förordningen (1959:555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring.

Avgiften utgår med en på visst sätl bestämd andel av den avgift som enligt 19 kap, 4 och 5 §§ AFL skall utgå till sjukförsäkringen respektive tilläggspensioneringen. Nämnda andel svarar mot förhållandet mellan antalet svenska sjömän och hela antalet sjömän på svenska handelsfartyg i medeltal för den 31 oktober under de tre år, som närmast föregått det år då procentsatserna fastställs. Genom kungörelse 1971:770 har förordnats att procentsatsen för år 1972 skall vara 6,68 för tilläggspensioneringen. Den eljest för år 1972 gällande avgiften för arbetsgivare till tilläggspensio­neringen är 10,5,

Bakgrunden lUl de särskUda bestämmelserna i detta avseende för redare är att om fuU pensionsavgift uttogs för samtliga anställda på fartygen, redarna skulle åsamkas betydande kostnader, som endast delvis skulle motsvaras av pensionsräll för svenskt sjöfolk, Ä andra sidan var det angeläget alt motverka att det ur avgiftssynpunkt blev fördelaktigare för redarna alt anställa utländska sjömän än svenska. Därför anknöts avgifts-plikten inte lUl sjömannens nationalitet i det enskilda fallet utan metoden med en generell nedsättning av avgiften lill tilläggspensione­ringen för sjömän valdes.

Då regeln tillkom kunde — till följd av det krav på mantalsskrivning som gällde för utlänningar - som regel endast svenska sjömän intjäna rätt tUl tilläggspension. Sedan dess har - som tidigare nämnts — tillkommit sjömän från de övriga nordiska länderna. Fortfarande bestäms dock avgiften efter andelen svenska sjömän i den totala bemanningen. F. n. måste därför avgiften anses vara för låg. Med den föreslagna utvidgningen av tUläggspensioneringen saknas anledning alt behålla en lägre procentsats för redare än för andra arbetsgivare såvitt avser tiUäggspensioneringen, Däremot måste särregeln för redarna bibehållas för avgiften till sjukför­säkringen. Det ter sig emellertid naturligt all inle omedelbart föreskriva samma avgiftsuttag till tilläggspensioneringen för redare som för övriga arbetsgivare. Mot en omedelbar höjning talar särskilt del förhållandet att förmåner tUl de utländska sjömännen på grund av kvalifikationsreglerna kan börja utgå tidigast tre år efter det den föreslagna lagstiftningen trätt i kraft. Höjningen av avgiften bör därför ske etappvis.

Med utgångspunkt från att rederinäringen under en övergångstid av tre år fortfarande bör åtnjuta viss reducering av avgiftsuttaget och att allmänt gällande arbetsgivaravgift till ATP därför bör utgå först från och med fjärde året efter den föreslagna lidpunkten för lagstiftningens ikraftträdande (föreslagen tidpunkt 1 januari 1974) bör följande modell för upptrappningar gälla (mot bakgrunden av reglerna för uttag av avgift för år 1973):


 


Prop. 1973:98                                                                        57

För respektive år allmänt gällande arbetsgivaravgift till ATP reduceras år 1973 i proportion till totala andelen utländska sjömän år 1974 i proportion lill 3/4 av andelen utländska sjömän år 1975 i proportion till 1/2 av andelen utländska sjömän år 1976 i proportion tUl 1/4 av andelen utländska sjömän

Avgiften för tilläggspensioneringen för redare bör alltså efter en övergångstid bestämmas pä samma sätt som för övriga arbetsgivare, dvs. med tillämpning av 19 kap. 1 och 5 §§ AFL. En konsekvens av detta blir att vid bestämmande av avgiften skall bortses från arbetstagare, vars lön under året ej uppgått till 300 kr. Sådant undantag har tidigare ej gällt för redare, vare sig för avgiften till tilläggspensioneringen eller för avgiften till sjukförsäkringen. Orsaken härtill har varit att det ansetts mindre vanligt förekommande att en sjöman från en redare uppburit lön och naturaför­måner tiU ell värde understigande 300 kr, för ett år. Med hänsyn till att det från administrativa synpunkter - såväl på uppbördsmyndigheternas som på arbetsgivarnas sida - torde vara ett starkt önskemål att avgifts­underlaget för utgående arbetsgivaravgifter bestäms efler så enhetliga grunder som möjligt bör motsvarighet till denna särbestämmelse inte intas i 19 kap. 1 § AFL. 300-kronorsgränsen bör således gälla även här. Också för övergångstiden kommer denna gräns att gälla.'

De regler som skulle bli kvar i förordningen angående redares avgifter i vissa fall enUgt AFL skulle bli de, som reglerar avgiften till sjukförsäk­ringen. Dessa regler kan emellertid med fördel arbetas in i 19 kap, 4 §, vilket skulle medföra att redaravgiften till sjukförsäkringen i fortsätt­ningen bestämdes med tillämpning av 19 kap, 1 och 4 §§ AFL. Detta får i avsaknad av särregler till följd all även beträffande avgiften lill sjukförsäkringen skall bortses från arbetstagare som under året icke uppburit inkomsl överstigande 300 kr, Inle heUer i delta avseende finns anledning alt bibehålla en särregel för redare,

I samband med att 300-kronorsregeln görs tillämplig även beträffande redare bör motsvarande ändringar ske i fråga om bestämmandet av underlag för arbetsgivaravgifter i lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäk­ring, lagen (1961:300) om redareavgifl för sjöfolks pensionering, lagen (1970:742) om lönegarantiavgifl och lagen (1971:282) om arbetar­skyddsavgift.

Tilläggspensionering på grund av inkomst av anställning finansieras hell genom arbetsgivaravgifter. Den här avsedda utvidgade tilläggspensione­ringen kommer således helt att finansieras på detta sätt. Om den föreslagna höjningen av redarnas avgifter till tilläggspensioneringen kom­mer att motsvara ökningen av kostnaderna är vanskligt alt bedöma. Härtill bidrar flera orsaker. Ovisshet råder om de utländska sjömännens seglationsvanor   och   hur   dessa   eventuellt   kan   påverkas  av  den   nya

• 1 denna promemoria bortses frän den allmänna frågan om höjning av belopps­gränserna inom den allmänna försäkringen, i vilken fräga riksförsäkringsverket innevarande är framlagt förslag, som berör bl. a. den nu diskuterade beloppsgränsen.


 


Prop, 1973:98                                                                        58

lagstiftningen. Vidare är det svårt att bedöma i vilken grad de utländska sjömännen kommer att utnyttja sina intjänade rättigheter. Även ökning­en av administrationskostnaderna är svårbedömbar.

Tilläggspensioneringen är emellertid av kollektiv natur och ökade kostnader drabbar försäkringen som helhet. Med hänsyn härtill och tUl att den allmänna avgiften till tilläggspensioneringen — vilken i fortsätt­ningen även blir tillämplig på redarna — skall vara så avvägd att den skall bära kostnaderna för pensioneringen av hela kollektivet, synes någon ytteriigare utredning i detta avseende ej erforderlig.

Då pensionsgrundande inkomsl beräknas för kalenderår, måste den nya lagstiftningen träda i kraft vid ell årsskifte. Med hänsyn rill remissförfarande, erforderlig förberedelsetid för de handläggande myn­digheterna m, m,, synes den nya lagstiftningen böra träda i kraft den 1 januari 1974, Detta innebär att pensionsgrundande inkomst första gången kommer att beräknas på 1974 års inkomst.


 


Prop, 1973:98


59


9, Författningsförslag

1  Förslag tUl

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 1 kap, 3 §, 11 kap, 1 § och 19 kap, 1 och 4 §§ lagen (1962:381) om aUmän försäkring skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


kap.


Försäkrade enligt denna lag äro svenska medborgare, så ock de som utan att vara svenska medborgare äro bosatta i riket.

Den som ej är svensk medborga­re men är anställd i redarens tjänst ombord på svenskt handelsfartyg är försäkrad för tilläggspension, även om han ej är bosatt i riket. Vad nu sagts gäller dock icke den som är anställd uteslutande för fartygs iståndsättande eller upp­läggning eller för tillsyn eller be­tjäning vid fartygs uppehåU i hamn.

Såvitt angår försäkringen för tilläggspension är den som enligt 11 kap, 6 § tUlgodoräknats pen­sionspoäng försäkrad, även om han ej längre uppfyller förutsätt­ningarna enligt första stycket.

Såvitt angår försäkringen för tilläggspension är den som enligt 11 kap, 6 § tillgodoräknats pen­sionspoäng försäkrad, även om han ej längre uppfyller förutsätt­ningarna enligt första eUer andra stycket.


11 kap.

1 § Rätt till tilläggspension grundas på inkomsl av förvärvsarbete.

För varje år, varunder någon varit försäkrad enligt 1 kap. 3 § första stycket, skall för honom enligt vad nedan sägs beräknas pensionsgrundande inkomst på grundval av hans inkomst av an-

1 Senaste lydelse 1967:206.


För varje år, varunder någon varit försäkrad enligt 1 kap. 3 § första eller andra stycket skall för honom enligt vad nedan sägs be­räknas pensionsgrundande in­komst   på   grundval   av  hans  in-


 


Prop. 1973:98


60


 


Nuvarande lydelse ställning och inkomst av annat förvärvsarbete under året. Sådan beräkning skall icke göras för år före det då den försäkrade uppnår sexton års ålder, ej heller för år då den försäkrade avlidit eller för år efter det dä han fyllt sextiofem är eller för tidigare år, varunder han åtnjutit ålderspension eller förtids­pension enligt denna lag.


Föreslagen lydelse komst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete under året. Sådan beräkning skall icke göras för år före del dä den för­säkrade uppnår sexton års ålder, ej heller för år då den försäkrade avlidit eller för år efter det då han fyllt sexliofem år eller för tidigare är, varunder han åtnjutit ålders­pension eller förtidspension enligt denna lag.


19 kap. 1 f

Arbetsgivare skall enligt vad nedan sägs för varje år erlägga avgift dels till sjukförsäkringen, dels lill försäkringen för tilläggspension,

Avgifi till sjukförsäkringen utgår å summan av vad arbetsgivaren under året till arbetstagare hos honom i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad utgivit såsom lön eller, där fall som avses i 3 kap. 2 § andra stycket sista punkten är för handen, annan ersättning för utfört arbete.

Avgift tUl försäkringen för tilläggspension utgår å summan av vad arbetsgivaren under året till arbetstagare hos honom i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad utgivit såsom lön eller, där fall som avses i 1 1 kap, 2 § andra stycket är för handen, annan ersättning för utfört arbete, sedan frän nämnda summa dragits ett belopp motsvarande det vid årets ingång gällande basbeloppet multiplicerat med del beräkna­de genomsnittliga antalet arbetstagare hos arbetsgivaren under året. Härvid skall arbetstagare, som under hela året varit anställd med fuU arbetstid, räknas säsom en arbetstagare och arbetstagare, som under året varit anställd i mindre omfaltning, medräknas i motsvarande män. Genomsnittliga antalet arbetstagare beräknas med en decimal. Om särskil­da skäl föranleda därtill, må avgift beräknas på sätt som avviker från vad nu stadgats men som giver i huvudsak samma resultat.


Vid beräkning av avgift enligt denna paragraf skall hänsyn icke tagas lill arbetstagare, vars lön un­der året ej uppgått till trehundra kronor, och ej heller lill arbetsta­gares lön eller ersättning i vad den för år räknat överstiger sju och en


Vid beräkning av avgift enligt denna paragraf skall hänsyn icke tagas lill arbetstagare, vars lön un­der året ej uppgått tUl trehundra kronor, och ej heller till arbetsta­gares lön eller ersättning i vad den för är räknat överstiger sju och en


2 Senaste lydelse 1971:943, Ändringen innebär bl, a. att femte stycket upphävs.


 


Prop. 1973:98

Nuvarande lydelse halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet. Vad gäller sjukförsäkringen skaU vidare, där ej fall som avses i 3 kap. 2 § andra stycket sista punkten är för han­den, vid beräkning av avgift bort­ses från arbetstagare, som icke är obligatoriskt försäkrad enligt la­gen om yrkesskadeförsäkring. Så­vitt angår försäkringen för tilläggs­pension skall bortses från arbetsta­gare, som vid årets ingång uppnått sexliofem års ålder, så ock från arbetstagare i fall då lön eller an­nan ersättning till honom antingen enligt 11 kap. 2 § tredje eller fjär­de stycket icke räknas såsom in­komst av anställning eller, om ar­betslagaren icke är svensk med­borgare och ej heller är bosatt härslädes, avser arbete utom riket.

Om  redares avgift för lön  till vissa sjömän stadgas särskilt.


Föreslagen lydelse halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet. Vad gäller sjukförsäkringen skall vidare där ej fall som avses i 3 kap. 2 § andra stycket sista punkten är för han­den, vid beräkning av avgift bort­ses från arbetstagare, som icke är obligatoriskt försäkrad enligt la­gen om yrkesskadeförsäkring. Så­vitt angår försäkringen för tilläggs­pension skall bortses frän arbetsta­gare, som vid årets ingång uppnått sextiofem års ålder. Detsamma gäller i fall då lön eller annan ersättning till arbetstagaren an­tingen enligt 11 kap, 2 § tredje eller fjärde stycket icke räknas såsom inkomsl av anställning eller, om arbetstagaren icke är svensk medborgare och ej heller är bosalt härslädes eller är anställd i reda­rens tjänst ombord på svenskt handelsfartyg, avser arbete utom rikel.


19 kap. 4 §3

Avgifi till sjukförsäkringen enligt 1 § skall utgå med tre och en tiondels procent av det belopp, vara avgiften skall beräknas. Av avgiften skola tio trettiondelar användas till bestridande av de allmänna försäk­ringskassornas utgifter för sjukvårdsersätlning och återstoden till bestri­dande av kassornas utgifter för tilläggssjukpenning i vad den svarar mot inkomst av anställning. Medlen fördelas mellan kassorna i förhållande lill deras utgifter för vartdera ändamålet under året; och skola därvid de utgifter för läkemedel, som åvila kassorna, anses ingå i utgifterna för sjukvårdsersätlning. Konungen äger med riksdagen förordna, all viss del av de medel, som enligt vad nu sagts skola tillgodoföras de allmänna försäkringskassorna, i stället skall ingå till en fond, benämnd all­männa sjukförsäkringsfonden, vilken förvallas enligt grunder som fastställas i enahanda ordning.

3 Senaste lydelse 1970:567. I prop. 1972:104 har föreslagits en höjning av avgiftsuttaget till 3,2 % varav 12/32 skall användas till bestridande av kostnaderna för sjukvårdsersättning. Dessa ändringar avses träda i kraft den 1 januari 1973,


 


Prop, 1973:98                                                                        62

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

1 fråga om sådan arbetstagare hos redare som avses i 1 § första stycket förordningen (1958:295) om sjömansskatt beräknas avgif­ten till sjukförsäkringen enligt procentsats som Konungen fast­ställer. Procentsatsen skall för visst år utgöra bestämd andel av den i första stycket angivna pro­centsatsen. Nämnda andel skall svara mot förhållandet mellan an­talet svenska sjömän och hela an­talet sjömän på svenska handels­fartyg i medeltal för den 31 okto­ber under de tre år, som närmast föregått det år då procentsatsen fastställes. Hänsyn tages härvid ej till fartyg med en bruttodräktig­het understigande trehundra re­gisterton. Procentsatsen beräknas med två decimaler.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974, då förordningen (1959: 555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring upphör att gälla. 1 fråga om avgifi som belöper på tid före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser alltjämt äga tillämpning.

För åren 1974-1976 skall 2 § förordningen (1959:555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring fortfarande äga tillämpning i fråga om beräkningen av den procentsats, varmed avgiften till försäkringen för tilläggspension skall utgå. Därvid skall dock del med bestämmelsen åsyftade medelantalet svenska sjömän ökas, såvitt gäller beräkningen av procentsatsen för år 1974 med en fjärdedel, för år 1975 med hälften och för år 1976 med tre fjärdedelar av motsvarande medelantal för utländska sjömän på svenska handelsfartyg.


 


Prop. 1973:98


63


2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring

Härigenom förordnas, att 38 § lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäk­ring skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


38 §


Arbetsgivare erlägger för varje år försäkringsavgift enligt vad nedan sägs.

Avgifi ulgår å summan av vad arbetsgivaren under året utgivit till arbetstagare, som omfattas av obligatorisk försäkring enligt denna lag, såsom lön i penningar eUer naturaförmåner i form av kost eller bostad.

Vid   beräkning  av  avgift  skall   Vid   beräkning av  avgift   skall

hänsyn icke tagas till arbetstagares       hänsyn icke lagas tUl arbetstagares


lön i vad den för år räknat översti­ger sju och en halv gånger del vid årets ingång gällande basbeloppet. Hänsyn skall ej heller tagas tiU arbetstagare, vars lön under året understigit trehundra kronor, såvi­da fråga ej är om arbetstagare, som avses i 1 § första stycket för­ordningen (1958:295) om sjö­mansskatt


lön i vad den för år räknat översti­ger sju och en halv gånger del vid årets ingång gällande basbeloppet. Hänsyn skall ej heller lagas till arbetstagare, vars lön under året understigit trehundra kronor.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974. I fråga om avgift som belöper på lid före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser fortfarande äga tiUämpning,


 


Prop, 1973:98


64


3 Förslag till

Lag  om  ändring i  förordningen (1959:551) angående lieräkning av

pensionsgmndande inkomst enligt lagen om allmän försäkring

Härigenom förordnas, alt 1, 2 och 8 §§ förordningen (1951:551) angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring' skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


1

För här i riket bosatt eller mantalsskriven försäkrad skall pensionsgrun­dande inkomst enligt lagen om allmän försäkring bestämmas av den lokala skattemyndighet, inom vars tjänstgöringsområde den försäkrade taxerats till statlig inkomstskatt eller skulle hava taxerats till sådan skatt, därest han varit bosatt i riket eller icke haft all eriägga sjömansskatt.

För sjöman, som icke är bosatt
eller mantalsskriven i riket skall
den pensionsgrundande inkomsten
bestämmas av den lokala skatte­
myndigheten i Göteborg.
För annan försäkrad än som i
      För annan försäkrad än som i

första stycket sägs skaU-den pen- första e//er anrfra stycket sägs skall
sionsgrundande inkomsten be- den pensionsgrundande inkomsten
stämmas av den lokala skatlemyn- bestämmas av den lokala skatle-
dighelen i Stockholm,
                   myndigheten i Stockholm,

2§


Pensionsgrundande inkomsl skall, i den män den utgöres av annan inkomst än som avses i 3 §, bestämmas med ledning av den försäkrades taxering lill statlig in­komstskatt eller, såvitt gäller in­komst för vilken den försäkrade haft att erlägga sjömansskall, med ledning av redares kontrolluppgift enligt 37 § 1 mom. åttonde punk­ten taxeringsförordningen. Vid laxeringsändring eller eftertaxe­ring  skall dock verkställd  beräk-


Pensionsgrundande inkomst skall, i den män den utgöres av annan inkomst än som avses i 3 §, bestämmas med ledning av den försäkrades taxering till statlig in­komstskatt eller, såvitt gäller för­säkrad som avses i 1 § första stycket förordningen (1958:295) om sjömansskatt, med ledning av redares redovisning enligt 14 § sagda förordning. Vid laxerings­ändring eller efiertaxering skall verkställd  beräkning av pensions-


1      Förordningen omtryckt 1962:395.

2      Senaste lydelse 1966:244.


 


Prop, 1973:98


65


 


Nuvarande lydelse ning av pensionsgmndande in­komsl ändras endast om taxerings­ändringen eller eftertaxeringen föranleder avvikelse frän nämnda beräkning med minst femhundra kronor.


Föreslagen lydelse grundande inkomst ändras endast om taxeringsändringen eller efter­taxeringen föranleder avvikelse frän nämnda beräkning med minst femhundra kronor.


8 §3

Har belopp, som enligt försäkrads allmänna självdeklaration utgör inkomst av anställning, vid beräkning av pensionsgrundande inkomst hänförts till inkomsl av annat förvärvsarbete eller har eljest visst belopp hänförts till annat slag av inkomst än den försäkrade uppgivit, skall denne underrättas om beslutet. Likaså skall underrättelse lämnas om beslut om sådant avdrag som i 4 § tredje stycket sägs.

Om pensionsgrundande inkomsl beräknats för försäkrad, vUken icke avgivit allmän självdeklaration, skall denne underrättas om beslutet.

Pensionsgrandande        inkomst    Pensionsgrundande        inkomst

skall angivas på debetsedel å slut-       skall angivas på debetsedel å slut-

lig skall när så kan ske, 1 annat fall skall särskUd underrättelse om den pensionsgrundande inkomst som beslämts sändas tUl den för­säkrade.

Ug skall när så kan ske. 1 annat fall skall särskUd underrättelse om den pensionsgrundande inkomst som bestämts sändas.till den för­säkrade. Sådan underrättelse er­fordras dock icke beträffande så­dan försäkrad som avses i 1 kap. 3§ andra stycket lagen (1962: 381) om allmän försäkring. Har verkställd beräkning av pensionsgrundande inkomst ändrats, skall underrättelse om beslutet sändas till den försäkrade.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974,

3 Senaste lydelse 1971:1173, 5 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 98


 


Prop. 1973:98


66


4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1961:300) om redareavgift för sjöfolks pensione­ring

Härigenom förordnas, alt 2 § lagen (1961:300) om redareavgift för sjöfolks pensionering skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


2§


Redareavgifl utgår för varje år å vad redaren sammanlagt under året utgivit i lön till sådana arbetstagare, som avses i 1 § första stycket förordningen den 16 maj 1968 (nr 295) om sjömansskatt.

Avgiften beräknas för varje re­dare å lön i penningar och natura­förmåner i form av kost eller bo­stad, sedan därifrån för varje ar­betstagare dragits sådan del av lön, som för år räknat överstiger sju och en halv gånger det i 1 kap, 6 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om aUmän försäkring avsedda bas­belopp som gäUer vid årets ingång. Vid beräkningen skall bortses från lön till arbetstagare som icke är obligatoriskt försäkrad enligt la­gen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring.

Avgiften beräknas för varje re­dare å lön i penningar och natura­förmåner i form av kost eller bo­stad, sedan därifrån för varje ar­betstagare dragits sådan del av lön, som för år räknat överstiger sju och en halv gånger det i 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän för­säkring avsedda basbelopp som gäller vid årets ingång. Vid beräk­ningen av avgiften tages icke hän­syn till arbetstagare, vars lön un­der året understigit trehundra kro­nor, eller arbetstagare, som ej är obligatoriskt försäkrad enligt la­gen (1954:243) om yrkesskadeför­säkring. Konungen fastställer procentsats för redareavgiflen med hänsyn till det avgiflsbehov som föranledes av de enligt 1 § bestämda eller eljesl gällande grunderna för sjöfolks pensionering. Fastställd procentsals får tUlämpas tidigast för året näst efler del år varunder den fastställts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974, I fråga om avgift som belöper på tid före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser fortfarande äga tillämpning.


 


Prop. 1973:98


67


5 Förslag till

Lag om ändring i förordnmgen (1968:419) om allmän arbetsgivaravgift

Härigenom  förordnas,  att  2 §  förordningen (1968:419) om allmän arbetsgivaravgift skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


2§'


Arbetsgivare erlägger allmän ar­betsgivaravgift med belopp mot­svarande två procent av summan av vad arbetsgivaren utgivit under året som lön till arbetstagare i pengar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad, 1 fråga om sådan arbetstagare hos redare som avses i I § första stycket för­ordningen den 16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt beräknas dock allmän arbetsgivaravgift efter den lägre procentsals som Ko­nungen fastställer med motsvaran­de tillämpning av 2 § andra styc­ket förordningen den 18 decem­ber 1959 (nr 555) angående reda­res avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring.


Arbetsgivare erlägger allmän ar­betsgivaravgift med belopp mot­svarande två procent av summan av vad arbetsgivaren utgivit under året som lön till arbetstagare i pengar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad. 1 fråga om sådan arbetstagare hos redare som avses i 1 § första stycket för­ordningen (1958:295) om sjö­mansskatt beräknas dock allmän arbetsgivaravgift efter den lägre procentsals som Konungen fast­ställer med motsvarande tUlämp­ning av 19 kap. 4 § andra stycket lagen (1962:381) om allmän för­säkring.


Vid beräkningen av avgiften tages icke hänsyn tUl arbetstagare vars lön under året understigit trehundra kronor, eller arbetstagare, som ej är obligatoriskt försäkrad enligt lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring, eller lill fall, som avses i 3 kap. 2 § andra stycket sista punkten lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974. 1 fräga om avgift som belöper på tid före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser fortfarande äga tiUämpning.

1 Senaste lydelse 1970:566.


 


Prop. 197358


68


6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970:742) om lönegarantiavgift

Härigenom förordnas, all 2 § lagen (1970:742) om lönegaranliavgift skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


2§


Arbetsgivare erlägger årligen lönegarantiavgift med belopp som motsva­rar en femtiondels procent av summan av vad arbetsgivaren under året utgivit som lön till arbetstagare i pengar eller naturaförmåner i form av kost eUer bostad eller, i fall som avses i 3 kap, 2 § andra stycket sista punkten lagen (1962:381) om allmän försäkring, annan ersättning för utfört arbete.


Vid beräkningen av avgiften lä­ges icke hänsyn lill arbetstagares lön eller ersätining i vad den för år räknat överstiger sju och en halv gånger det vid årets ingång gäUan­de basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Hänsyn tages ej heller till arbetstagare, vars lön under året understigit trehundra kronor, såvida fråga ej är om ar­betstagare som avses i 1 § första stycket förordningen (1958:295) om sjömansskatt. Vidare bortses vid denna beräkning från arbetsta­gare, som icke är obligatoriskt för­säkrad enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring, om ej fall som avses i 3 kap, 2 § andra styc­ket sista punkten lagen om allmän försäkring är för handen.


Vid beräkningen av avgiften lä­ges icke hänsyn lill arbetstagares lön eller ersättning i vad den för år räknat överstiger sju och en halv gånger det vid årets ingång gällan­de basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Hänsyn tages ej heller lill arbetstagare, vars lön under året understigit trehundra kronor. Vidare bortses vid denna beräkning från arbetstagare, som icke är obligatoriskt försäkrad en­Ugt lagen (1954:243) om yrkes­skadeförsäkring, om ej fall som avses i 3 kap, 2 § andra stycket sista punkten lagen om allmän för­säkring är för handen.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974. I fråga om avgift som belöper på lid före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser fortfarande äga tUlämpning.


 


Prop. 1973:98


69


7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:282) om arbetarskyddsavgift

Härigenom förordnas, all 3 § lagen (1971:282) om arbetarskyddsavgifl skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


3§


Arbetsgivare erlägger årligen arbetarskyddsavgifl med belopp som motsvarar fem hundradels procent av vad arbetsgivaren under året utgivit som lön i pengar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad.


Vid beräkningen av avgiften ta­ges icke hänsyn till arbetstagares lön i vad den för år räknat översti­ger sju och en halv gånger del vid årets ingång gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Hänsyn tages ej heller till arbetstagare, vars lön under året understigit trehundra kronor, såvida fråga ej är om arbetstagare som avses i 1 § första stycket för­ordningen (1958:295) om sjö­mansskatt. Vidare bortses vid den­na beräkning från arbetstagare, som icke är obligatoriskt försäk­rad enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring.


Vid beräkningen av avgiften lä­ges icke hänsyn till arbetstagares lön i vad den för år räknat översti­ger sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Hänsyn tages ej heller till arbetstagare, vars lön under året understigit trehundra kronor. Vidare bortses vid denna beräk­ning från arbetstagare, som icke är obligatoriskt försäkrad enhgt la­gen (1954:243) om yrkesskadeför­säkring.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974, 1 fräga om avgifi som belöper pä lid före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser fortfarande äga tillämpning.


 


Prop. 1973:98


70


8 Förslag till

Kungörelse om ändring i kungörelsen (1962:394) med vissa bestämmelser

rörande ansökan om pension enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § kungörelsen (1962:394) med vissa bestämmelser rörande ansökan om pension enligt lagen om allmän försäkring skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


1 §


Ansökan om pension enligt la­gen om aUmän försäkring (folk­pension och tilläggspension) eller om hustrutUlägg eller kommunall bostadstUlägg skall göras hos den allmänna försäkringskassa, hos vil­ken sökanden är inskriven eller skulle hava varit inskriven, därest han fyUt sexton år. 1 annat fall skall ansökan göras hos den för Stockholm inrättade allmänna för­säkringskassan.

Ansökan om pension enligt la­gen  om  allmän försäkring (folk­pension och tiUäggspension) eUer om hustrutillägg eller kommunalt bostadstillägg skall göras hos den allmänna försäkringskassa, hos vU­ken   sökanden  är inskriven  eller skulle hava varit inskriven, därest han fyllt sexton år. I annat  fall skall   ansökan   göras   hos   Stock­holms  läns allmänna försäkrings­kassa.   Såvitt gäller sjöman, som icke är eller skolat vara inskriven i allmän      försäkringskassa,      skall dock ansökan göras hos Göteborgs allmänna försäkringskassa. Ansökan bör ingivas eller insändas tiU allmän försäkringskassa, som avses i första stycket. Ansökan må ock ingivas eUer insändas tiU annan allmän försäkringskassa eller tiU kommunalt organ, som riksförsäkrings­verket bestämmer.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1974.


 


Prop. 1973:98                                                                      71

10 Specialmotivering

1 Lagen (1962:381) om allmän försäkring

I kap.

I enlighet med vad tidigare anförts bör här i ett nytt andra stycke upptas anstäUning på svenskt handelsfartyg såsom grund för anslutning till försäkringen för tilläggspension.

Som vUlkor för att sjöman skall kunna bli berättigad tUl tilläggspension enligt de nya reglerna avses gälla att han är anställd i redarens tjänst på svenskt handelsfartyg. Någon begränsning i fråga om fartygets storlek eUer användning på sätt stadgas i förordningen (1958:295) om sjömans­skatt har - av skäl som berörts i den allmänna motiveringen inle uppsläUts. Däremot undanlas sådana arbetstagare som inte ingår i fartygets egentliga besättning. De nya bestämmelserna omfattar icke svensk sjöman. Skulle svensk sjöman vara bosatt i utlandet men vara anställd ombord på svenskt handelsfartyg, är han försäkrad för tUläggs­pension på gmnd av anstäUningsinkomsten tUl följd av bestämmelserna i första stycket.

Med svenskt handelsfartyg bör jämställas fartyg, som av svensk redare förhyrs på s. k. bareboat-basis, dvs. fartyget förhyrs obemannat varefter det ankommer på den förhyrande redaren att bemanna fartyget. Motsva­rande gäller enligt sjömansskatteförordningen.

II kap.

1 §

För den som är berättigad till tUläggspension på grund av anställning på svenskt handelsfartyg skall i princip gälla samma bestämmelser som för övriga för tilläggspension försäkrade. Detta innebär bl. a, att pensions­grundande inkomst skall beräknas årligen, I andra stycket har därför intagits en hänvisning tiU det nya andra stycket i 1 kap, 3 §,

19 kap,

1 §

1 gällande lydelse hänvisas i femte stycket beträffande redares avgift för lön till vissa sjömän tUl vad därom särskUt stadgals. Sådana särskUda stadganden har givits i förordningen (1959:555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring. Förordningen avser avgift tUl säväl sjukförsäkringen som tilläggspensioneringen.

Då redarna enligt förslaget i fortsättningen skall eriägga samma avgift lUl tilläggspensioneringen som andra arbetsgivare, alltså omedelbart enligt


 


Prop. 1973:98                                                                        72

19 kap. 1 och 5 §§, föreslås de bestämmelser som avser avgift tiU tUläggspensioneringen utmönstrade ur förordningen (se dock övergångs­bestämmelserna). De bestämmelser i förordningen som avser avgifi till sjukförsäkringen har överförts till 19 kap, 4 § som ett nytt andra stycke (se nedan).

Delta medför att paragrafens femte stycke föreslås upphävt, I fjärde stycket sista punkten stadgas för närvarande att vid bestämmande av avgifi lill tilläggspensioneringen skaU bortses från bl. a. arbete utom rikel om arbetstagaren inte är svensk medborgare och inte heller bosatt i riket. Undantaget har sin motsvarighet'på förmånssidan. I de fall som undanta­get avser tjänar arbetslagaren nämligen inte in någon rätt till tilläggspen­sion. Emellertid utför de sjömän, som nu föreslås få rätt till förmåner från tilläggspensioneringen sitt arbete utom riket. Fjärde styckets lydelse har därför jämkats.

Materiellt innebär förändringen också all den s, k. 300-kronorsregeln göres tillämplig även på sjömän,

4§

Som tidigare nämnts föreslås att förordningen (1959:555) om redares avgifter i vissa fall enUgt lagen om allmän försäkring skall upphävas. Delta innebär att de allmänna bestämmelserna om sådan avgift i 19 kap. 1 § blir tillämpliga även beträffande redarnas avgifter till sjukförsäkringen. Bestämmelserna om en särskild procentsats för redare i fråga om avgift till sjukförsäkringen har intagits i ett nytt andra stycke i förevarande paragraf. Motsvarighet lill de nuvarande bestämmelserna i 5 § förord­ningen om fördelningen av influtna avgifter till finansieringen av sjuk­vårdsförsäkringen och sjukpenningförsäkringen har inte ansetts behövlig. Härvidlag finns nämligen bestämmelser i första stycket förevarande paragraf.

Den s, k. 300-kronorsregeln blir liU följd av de föreslagna ändringarna tillämplig även när det gäller underlaget för redares avgifter till sjukför­säkringen.

2 Förordningen (1959:551) angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring

1 §

Av skäl som berörts i den allmänna motiveringen bör den pensions­grundande inkomsten för de sjömän som inte är mantalsskrivna eller bosatta i riket bestämmas av den lokala skattemyndigheten i Göteborg. Bestämmelse härom har intagits i ett nytt andra stycke.


 


Prop. 1973:98                                                                        73

2§

Som tidigare berörts antecknas i inkomstlängden den beskattningsbara inkomsten endast för sådana sjömansskatlepliktiga som avses i 7 § sjömansskalleförordningen, dvs. här i riket bosatta sjömän eller därmed likställda. I de fall då sådan anteckning inte sker skall emellertid förfarandet vid beräkningen av pensionsgrundande inkonist vara likartat. Den registrering av utländska sjömän som här förutsätts bli införd medger nämligen att redarnas löneredovisningar även för denna grupp kan ADB-behandlas varefter uppgift om varje sjömans årsinkomst sänds till den lokala skattemyndigheten. Till grund för bestämmande av den pensionsgrundande inkomsten kommer således att för samtliga sjömän ligga den redovisning som redare har att avge enligt 14 § sjömansskalle­förordningen.

8§

Som berörts i den allmänna motiveringen bör underrättelseskyldighe­ten rörande beslut om pensionsgrundande inkomst för de utländska sjömännen mildras. En undantagsbestämmelse avseende de utländska sjömännen har därför intagits i paragrafens Iredje stycke.

3 Förordningen (1968:419) om allmän arbetsgivaravgift 2§

För närvarande hänvisas beträffande redares avgift enligt förordningen till 2 § andra stycket förordningen (1959:555) om redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring. Dä sistnämnda förordning föresläs upphävd bör i stället hänvisas till 19 kap. 4 § andra stycket AFL där motsvarande bestämmelse återfinns efter de ändringar som nu avses vidtagna.


 


Prop. 1973:98                                                                      74

11 Sammanfattning

Gällande bestämmelser ger i princip varje förvärvsarbetande svensk medborgare saml den som utan att vara svensk medborgare är bosalt i Sverige rätt till tilläggspension på grund av förvärvsinkomst. Svenska sjömän intjänar rätt till tilläggspension vid anställning på svenska fartyg oavsett faktisk bosättningsort. Till följd av den nordiska konventionen om social trygghet kan vidare här i riket förvärvsarbetande danska, finska, isländska och norska medborgare — även sjömän — tjäna in rätt lill tUläggspension ulan hinder av att de är bosalla i annat nordiskt land. En förutsättning är enligt den nordiska konventionen att inkomsten beskattas här i riket, vilket enligt sjömansskalleförordningen regelmässigt är fallet beträffande sådana sjömän. Övriga på svenska fartyg anställda utländska sjömän kan däremot till följd av bosällningskravet inte förvär­va rätt till svensk tilläggspension,

I promemorian föreslås alt även andra utländska sjömän än nordiska skall kunna förvärva rätt till tilläggspension under anställning på svenskt handelsfartyg ulan hinder av all de inle är bosatta i Sverige,

De utländska sjömännen föresläs erhålla rätt till tilläggspension på i princip samma vUlkor och med samma förmånsformer som övriga försäkrade.

Beträffande administration och registrering föreslås att den pensions­grundande inkomsten skall bestämmas med ledning av redares löneredo­visning enligt sjömansskalleförordningen och fastställas av den lokala skattemyndigheten i Göteborg, Registreringen skall ske hos försäkrings­kassan i Göteborg,

Redareavgiften till tilläggspensioneringen, som för närvarande är lägre än den avgift andra arbetsgivare erlägger, föreslås i etapper höjd tiU samma nivå som gäller för övriga arbetsgivare.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1974,


 


Prop, 1973:98                                                                        75

Bilaga 2

Sammanställning

av remissyttranden över departementspromemoria med förslag till rätt till tUläggspension för utländska sjömän vid anställning på svenska handels­fartyg

1, Allmänt

En praktiskt tagel enhällig remissopinion ullalar sin principiella anslut­ning till förslaget att utländska sjömän skall kunna tiäna in rätt till pension vid anställning på svenska handelsfartyg. Enda undantaget härifrån är Rederiföreningen för mindre fartyg. Vidare uttalar TCO och SPP att det i promemorian framlagda förslaget innebär en principiellt betydelsefull ändring av nu gällande regler för intiänande av räll till tUläggspension och att konsekvenserna härav inte beaktats i promemo­rian. Som exempel nämner SPP att svenska medborgare anställda i främmande länder inte kan tjäna in sådan rätt och inte heUer utländska medborgare som är anställda i svenska företag utomlands,

Sveriges redareförening och HPA ifrågasätter om inte de utländska sjömännens pensionsfråga bör lösas inom sjömanspensioneringens ram. Redareföreningen finner del befogat alt endast utländska sjömän som tjänstgjort verkligt lång tid i den svenska handelsflottan berättigas lill svensk pension. HPA påpekar att en utländsk sjöman enligt förslaget bUr berättigad lill livsvarig pension efter en tjänstgöringstid på svenska fartyg som är väsentligt kortare än den som krävs för all han skall vara berättigad till sjömanspension.

2, KvaUfikationsreglerna

Även andra remissinstanser diskuterar — dock utan att ifrågasätta annat än alt de utländska sjömännens pensionsfråga bör lösas inom ATP-systemets ram — kvalifikationstidens längd. Hit hör Sveriges fartygs­befälsförening som finner det befogat alt lösa pensionsfrågorna för dem som varit anställda lång tid i handelsflottan. Svenska sjöfolksförbundet, i vars yttrande LO instämmer, uttalar att förbundet inte vill motsätta sig att någon särregel i detta avseende inte införs för utländska sjömän men påpekar, att i förbundets skrivelse till Kungl. Maj:t avsågs sjömän som under lång tid varit anställda inom den svenska handelsflottan. Bakgrun­den härtill var att om kvalifikationstiden är kort, vissa pensioner kommer att uppgå till ytterst blygsamma belopp. Det kan också ifrågasättas om den utländske sjömannen i dessa fall kommer att bevaka den rätt till ATP som han för lång tid sedan kvalificerat sig för. Förbundet påpekar dock att man i framliden, lill följd av bl. a. förbättrade sociala förmåner, får räkna med att ett större antal personer stannar längre tid i yrket.


 


Prop, 1973:98                                                                        76

3. Konstruktionen av den vidgade rätten till tilläggspension

Den föreslagna avgränsningen av den personkrets som bör komma i åtnjutande av den vidgade rätten till ATP lämnas genomgående utan erinran av remissinstanserna.

Svenska sjöfolksförbundet tat emellertid i sitt yttrande upp två speciella problem. Det gäller dels ett önskemål om retroaktivitet, dels att även s. k. entreprenöranställda skall omfattas av den vidgade rätlen till ATP. Beträffande retroaktiviteten påpekar förbtmdet att det i dag finns ett antal icke-nordiska medborgare som efter lång tid i den svenska handelsflottan erhåller sjömanspension. Denna pension upphör när veder­börande fyller 67 år och i intet fall torde han kunna påräkna pension från sitt hemland eller annat land efler denna ålder. Förbundet anser därför att del är nödvändigt att tillskapa en regel om retroaktiv kvaUfikationslid för alt de människor det här gäller tillförsäkras tilläggspension som avlösning till sjömanspensionen eller alt regler ges om fortsatt sjömans­pension efler fyllda 67 år för dessa fall.

Den andra frågan som förbundet tar upp gäller det förhållandet att allt fler redare lämnar ut arbeten ombord pä entreprenad och att alltså många ombordanställda är anställda av entreprenör och inte av redaren. Anställ­ningsförhållandet för dessa entreprenöranställda regleras av kollektivavtal mellan förbundet och entreprenören. Förbundet saknar dock möjlighet att med entreprenör avtala om sociala förmåner som regleras genom lag eller andra föreskrifter och som grundas på förhåUandet att vederbörande är anställd av redare. Förbundet anser det vara otillfredsställande att redare som inte önskar ikläda sig kostnader för de ombordanställdas sociala förmåner kan fråntaga de anställda dessa förmåner genom att utlämna arbetsuppgifterna ombord på entreprenad. Även dessa ombord­anställda bör därför enligt förbundets mening omfattas av lagstiftningen om ATP, Även sjöfartsverket anser att de entreprenöranställda, vilka kan uppskattas till ca 500 personer, varav många torde vara utlänningar, bör omfattas av den nya lagstiftningen. Verket påpekar att i en inom kommunikationsdepartementet upprättad promemoria (Ds K 1972:9) har föreslagits att även entreprenöranställda skall omfattas av sjömansla­gen,

4, Administration

De i promemorian framlagda förslagen i fråga om administrationen av den vidgade rätlen till ATP godtas i stort av de remissinstanser som yttrat sig däröver. Riksrevisionsverket betonar dock de administrativa svårighe­terna och är inle berett att la slutgiltig ställning till registreringsfrågan innan utredningen om mönstring av sjömän framlagt sitt förslag därom. Liknande synpunkter anlägger statskontoret, SAF och Svenska maskinbe­fälsförbundet

Beträffande registreringen uttalar flera instanser att denna torde utgöra en förutsättning för förslagets genomförande. Riksförsäkringsverket och


 


Prop, 1973:98                                                                        77

Försäkringskasse förbundet påpekar önskvärdheten av all registernumret konstrueras så att därav kan utläsas sjömannens födelsetid. Verket betonar att detta, förutom att del medför administrativa förenklingar, är en förutsättning för att numren skall kunna integreras i det nuvarande datamaskinella systemet för registrering av pensionspoäng efter person­numret,

Riksskatteverket pekar på svårigheterna att tillskapa en säker rutin för identifiering av de sjömän varom nu är fråga. Delta ställningstagande grundar verket, förutom på erfarenheterna från redarnas redovisning av sjömansskatt, på vunna erfarenheter från myndighetens arbete med tilldelning av personnummer till invandrare och förande av register över dessa. Verket nämner flera omständigheter som är ägnade alt medföra risk för felaktig registrering. En sådan omständighet är att sjömannen kan hinna avmönstra innan den skriftliga underrättelsen med registernumret når honom. Därför måste enligt verkets mening ett alfabetiskt register föras hos sjömansregistrel. Risken för felaktig registrering medför i praktiken att sjömannen själv måste vara i stånd att uppge och eventuellt styrka sin anställningstid och sina löneförmåner.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför i sitt yttrande alt även andra skäl än de i promemorian anförda talar för att utländska sjömän registreras. Med hänsyn till alt den föreslagna lagändringen avses träda i kraft fr, o. m. den 1 januari 1974 avser styrelsen att i framställning till Kungl. Maj:l föreslå alt registreringen påbörjas den 1 juli 1973 för alt registret skall kunna vara funktionsdugligt vid 1974 års ingång.

5, Kostnads- och avgiftsfrågan

Förslagen i denna del lämnas med nedan angivna undantag utan erinran.

Sveriges redareförening är kritisk mot förslaget att redarnas avgifter för ATP efter en övergångstid skall utgå efter samma procentsats som för övriga arbetsgivare. Man hänvisar därvid lill att kostnaderna för pensione­ring av utländskt sjöfolk, främst på grund av alt endast omkring 20 % av sjömännen stannar längre än 36 månader i yrket, är betydligt mindre än för övriga kategorier arbetstagare. Föreningen har pekat även på andra faktorer som verkar i samma riktning såsom alt de utländska sjömännens korta anställningslider medför att de inle kan tillgodoräkna sig tilläggs­pension för de 15 bästa poängåren utan måste räkna in även de sämre poängåren samt all dessa sjömäns pensionspoäng bUr jämförelsevis läg efiersom de i regel ej är anställda hela kalenderår. Föreningen anser därför att kostnads- och avgifisfrågorna bör utredas ytterligare. Liknande synpunkter har anförts av Rederiföreningen för mindre fartyg, SAF, Sveriges fartygsbefälsförening. Svenska maskinbefälsförbundet, HPA och sjöfartsverket. Även Svenska sjöfolksförbundet anser all förslaget i fråga om förhöjd redareavgift bör bli föremål för närmare prövning.


 


Prop, 1973:98                                                                      78

Innehållsförteckning

Propositionen   ................................................................        1

Propositionens huvudsakliga innehåU..............................        1

Författningsförslag     ......................................................        2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 23 mars 1973..........      17

1,  Allmänna synpunkter    ...............................................      17

2,  Kvalifikationsregler m, m.............................................. .... 20

3,  Administrationen   ...................................................... .... 22

4,  Avgifts- och kostnadsfrågor saml ikraftträdande   ......      25

5,  Övergångsanordningar   ............................................ .... 27

6,  Vissa andra frågor....................................................... .... 27

7,  Upprättade författningsförslag    ................................ .... 28

8,  Specialmotivering........................................................      28

 

8.1   Förslaget tUl lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring                    28

8.2   Förslaget lill lag om ändring i förordningen (1959:551) an­gående beräkning av pensionsgrundande inkomsl enligt la­gen om allmän försäkring    ...................... .... 31

8.3   Övriga författningsförslag   ................................... .... 32

9,                                                                                     HemstäUan                        33

Bilaga 1. "Departementspromemoria angående rätt till tUläggspen­
sion för utländska sjömän vid anställning på svenska handelsfar­
tyg "..................................................................................
.... 34

1,                                                                                     Inledning                           35

2,   Statistiska uppgifter    ................................................      36

3,   Huvuddragen i gällande bestämmelser om tilläggspension    . , . , 37

4,   Utländska medborgares ställning inom tUläggspensioneringen     41

5,   Konventioner     ..........................................................      42

6,   Sjömansbeskattningen................................................      44

7,   Sjömanspension   .......................................................      45

8,   Överväganden och förslag..........................................      47

 

8.1   Allmänt...................................................................      47

8.2   Administration   .....................................................      52

8.3   Avgifts-och kostnadsfrågor, ikraftträdande     .......      56

9,                                                                                     Författningsförslag                         59

10.................................................................................... Specialmotivering                           71

11,................................................................................... Sammanfattning                 74

Bilaga 2.  Sammanställning av remissyttranden över promemorian     75

1.   Allmänt    .................................................................... .... 75

2.   Kvalifikationsreglerna    .............................................. .... 75

3.   Konstruktionen av den vidgade rätten lUI tilläggspension    , . , ,  76

4.   Administration     ........................................................ .... 76

5.   Kostnads- och avgiftsfrågan    ................................... .... 77