Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1973 Prop. 1973.87

Nr 87

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rättegången i tvistemål om mindre värden, m.m.; given Stockholms slott den 23mars 1973.

Kungl, Maj: t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemstäUt,

GUSTAF ADOLF

LENNARTGEIJER

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag tiU lag om rättegången i tvistemål om mindre värden. Syftet med lagen är att förbättra den enskildes rättsskydd främst genom att nedbringa parternas kostnader i rättegångar om mindre värden. Detta sker genom att förenklingar av den nuvarande ordningen genomförs i betydelsefuUa delar,

Lagen gäller i tvister där ivistef öremålets värde uppenbart inle överstiger hälfien av basbeloppet för oktober föregående år, dvs, f, n. 3 650 kr. Oavsett värdet skall dock en tvist kunna handläggas enligt den nya lagen om den huvudsakligen rör fråga varöver utlåtande har avgetts av reklamationsnämnd.

Förfarandet är utformat sä alt den enskilde skall kunna föra sin talan utan juridiskt biträde. Domstolarna skall tiUhandagå allmänheten med allmänna råd och upplysningar om olika möjligheter att få tvister prövade vid domstol eller reklamationsorgan. Om en tvist förs till domstol, skall domstolen bistå och vägleda parterna vid talans utförande samt se lill att tvistefrågorna bUr klarlagda och målet utrett efter vad dess beskaffenhet kräver,

I fråga om rättegångskostnaderna behålls nuvarande huvudregel att den som förlorar målet skaU ersätta motparten dennes kostnader. Emellertid begränsas ersättningsskyldigheten till absolut nödvändiga kostnader. Sålunda ersätts biträdeskostnad endast i mycket begränsad utsträckning. Vidare föreslås regler som innebär att sakkunnigutredning skall kunna införskaffas

1 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 87

Prop. 1973:87 3

1 Förslag till

Lag om rättegången i tvistemål om mindre värden

Härigenom förordnas som följer.

Tillämpningsområdet m.m.

1 § Denna lag skall tillämpas på rättegången vid allmän domstol i tvistemål
vari förlikning om saken är tillålen, om värdet av vad som yrkas uppenbart
ej överstiger hälften av det enligt lagen (1962:381) om aUmän försäkring
bestämda basbeloppet för oktober näst föregående år.

Första stycket gäUer ej om part första gången han skall föra talan i tvistemålet yrkar att denna lag ej skall tiUämpas och därvid gör sannolikt att bakomliggande tvist rör högre värde eller att utgången eljest är av synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden. Har talan väckts genom ansökan om betalningsföreläggande, skall part som begär målets hänskjutande till rättegång senast därvid framställa yrkande som nyss sagts.

Med värde enligt första stycket avses det värde som vid tiden för talans väckande kan antagas gäUa. Har talan väckts genom ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande eller som enskilt anspråk i brottmål, avses värdet vid rättens beslut att tvisten skall handläggas som tvistemål. Vid bedömningen skall hänsyn ej tagas lill rättegångskostnad,

2 § Är värdet av vad som yrkas högre än som anges i 1 § första stycket,
skall denna lag ändå tillämpas, om

1, tvisten huvudsakligen rör fråga varöver utlåtande avgivits av
reklamationsorgan som Konungen bestämmer, eller

2, parterna överenskommit att lagen skall tillämpas och rätten finner detta
lämpligt.

Första stycket gäller endast om part första gången han skall föra talan i tvistemålet yrkar att denna lag skall tillämpas och därvid åberopar utlåtandet eUer överenskommelsen. Har talan väckts genom ansökan om betalningsföreläggande äger 1 § andra stycket andra punkten motsvarande tillämpning,

3 § Denna lag skall ej tillämpas i fråga om mål som av tingsrätt handlägges
i särskild sammansättning eller med tillämpningav konkurslagen (1921:225)
eller ackordslagen (1970:847), eller mål som skaU upptagas omedelbart av
högre rätt.

Prop. 1973:87 4

4 § I stället för bestämmelserna om förberedelse i 42 kap, 6-22 §§
rättegångsbalken och om huvudförhandling i 43 kap,, 50 kap, 15-18 §§ och
21-22 §§ samt 55 kap, 12 och 15 §§ samma balk, gäller denna lags bestäm
melser om sammanträde och skriftlig handläggning, I övrigt tiUämpas
rättegångsbalken i den mån dess bestämmelser ej strider mot denna lag.
Därvid jämsläUes sammanträde enligt denna lag med huvudförhandling.

Allmänna bestämmelser om rättegången

5 § Mål beredes för avgörande vid sammanträde eller genom skriftlig
handläggning. Med iakttagande av 15 och 27 §§ bestämmer rätten efter
omständigheterna i vilken mån handläggningen skaU vara muntlig eller
skriftlig.

Dom skall grundas på vad som förekommit vid sammanträde och vad handlingarna innehåller,

6 § Rätten skall vägleda parterna vid talans utförande samt skall tillse att
tvistefrågorna blir klarlagda och målet utrett efter vad dess beskaffenhet
kräver.

Rätten skall söka förlika parterna, om ej särskilda skäl föranleder annat,

7 § I tvist meUan näringsidkare och konsument rörande vara eller tjänst som tUlhandahåUits för huvudsakligen enskilt bmk (konsumenttvist) skall rätten, om det är till gagn för utredningen, inhämta yttrande från reklamalionsorgan som avses i 2 §,

8 § Ersättning för rättegångskostnad får ej avse annat än kostnad för

1, rådgivning enligt rättshjälpslagen (1972:429) vid ett tUlfälle för varje instans,

2, ansökningsavgift,

3, resa och uppehälle för part eUer ställföreträdare i samband med
sammanträde eller, om personlig inställelse ej föreskrivits, resa och uppe
hälle för ombud,

4, vittnesbevisning,

5, översättning av handling,

6, inkassoåtgärd som vidtagits före rättegången.

Ersättning utgår endast i den mån kostnaden varit skäligen påkallad för tUlvaratagande av partens rätt.

Ersättning som anges i första stycket 3 och 6 utgår enligt bestämmelser som Konungen meddelar.

Med kostnad som sägs i första stycket 1 jämsläUes kostnad för annan rådgivning som lämnas av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, i

Prop. 1973:87 5

den mån den ej överstiger i rättshjälpslagen bestämd rådgivningsavgift.

Har mål till en början handlagts i annan ordning än enligt denna lag, utgår ersättning för kostnad som uppkommit i samband därmed enligt vad som gäller därom,

9 § Ersättning till vittne skall bestämmas efter de grunder som gäller om
ersättning av allmänna medel till vittne,

10 § Beslutar rätten att yttrande av sakkunnig skall inhämtas, bestämmer rätten efter parternas hörande vem som skall anUtas, Kostnaden för sådan sakkunnig betalas av aUmänna medel. Om särskilda skäl föreligger, får rätten förordna att kostnad för utlåtande av sakkunnig, som ej utsetts av rätten, skall betalas av allmänna medel efter de grunder som gäller för av rätten utsedd sakkunnig,

11 § I konsumenttvist får näringsidkaren sökas där konsumenten har sitt hemvist, om värdet av vad som yrkas uppenbarligen ej överstiger hälften av basbelopp som anges i I §,

Rättegången i tingsrätt

12 § Tingsrätten består vid handläggning enligt denna lag av en lagfaren domare,

13 § Ansökan om stämning skall innehålla uppgift om vad som yrkas samt de omständigheter som åberopas till stöd för yrkandet. Uppgift skall även lämnas om de bevis som åberopas och om de omständigheter som betingar rättens behörighet, såvida ej denna framgår av ansökan i övrigt. Skriftliga bevis bör inges samtidigt som ansökan göres,

14 § Utfärdas stämning, skall svaranden föreläggas all yttra sig över käromålet. Yttrandet får göras skriftligen eller muntligen. Muntligt yttrande skaU upptecknas genom rättens försorg,

15 § Sammanträde skaU hållas, om ej enbart skriftlig handläggning med hänsyn tiU målets beskaffenhet finnes lämphgare,

16 § Part skall kallas att instäUa sig tiU sammanträde vid påföljd att tredskodom annars kan meddelas mot honom. Föreligger särskilda skäl får part i stället kaUas vid påföljd att annars tredskodom kan meddelas mot honom eller målet avgöras utan hinder av hans utevaro.

Prop. 1973.87 6

Om part skall instäUa sig personligen, skall rätten förelägga honom sådan inställelse vid vite.

Vid kallelse till sammanträde, som avser enbart bevisupptagning, skall påföljd enligt första stycket ej föreläggas,

17 § Vid sammanträde skall parterna redogöra för sina ståndpunkter och
bevisningen upptagas. Om det är lämpligt, får bevisning upptagas även vid
annan domstol. Sakkunnig som utlåtit sig skriftligen får höras muntligen
endast om rätten finner det nödvändigt.

Föreskrifter om innehållet i och avfattningen av protokoll vid sammanträde meddelas av Konungen,

18 § Hålles sammanträde, skaU målet om möjligt slutbehandlas vid
sammanträdet. Endast om synnerliga skäl föreligger får flera än två
sammanträden håUas, Hålles sammanträde vid mer än ett tUlfälle skall
samme domare sitta i rätten, om ej synnerligt hinder möter. Har muntlig
bevisning upptagits vid rättens sammanträde och blir den domare som höll
sammanträdet förhindrad att döma i målet, skall bevisningen upptagas ånyo,
om sådant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder därför ej
föreligger.

Har handläggningen ej avslutats vid sammanträde, skall rätten bereda parterna tUlfälle att slutföra sin talan inom viss tid vid påföljd att målet ändå kan komma att avgöras,

19 § När målet är berett, skall rätten avgöra det utan dröjsmål.

Uteblir båda parterna från sammanträde, som ej avser enbart bevisupptagning, skall målet avskrivas. Uteblir ena parten från sammanträde, får rätten på yrkande av den som kommit tillstädes, i enlighet med föreläggande enligt 16 §, antingen meddela tredskodom eller avgöra målet utan hinder av hans utevaro, Framställes ej sådant yrkande, bestämmer rätten om den fortsatta handläggningen,

20 § Närmare föreskrifter om avfattning av dom och beslut meddelas av
Konungen,

Rättegången i hovrätt

21 § Talan mot tingsrätts dom eller beslut får ej prövas av hovrätten i
vidare mån än som framgår av 22 §, om ej hovrätten meddelat parten
prövnings tUlstånd,

PrövningstUlstånd behövs ej vid talan mot beslut som rör annan än part eller intervenient, beslut varigenom tingsrätt ogiUat jäv mot domare, beslut angående ådömande av förelagt vite eller om ansvar för rättegångsförseelse eUer beslut varigenom vade- eUer missnöjesanmälan eUer ansökan om återvinning eUer vade- eller besvärstalan avvisats.

Prop. 1973:87 7

I fråga om meddelat prövningstUlstånd äger 54 kap, 11 § andra stycket och 13 § rättegångsbalken motsvarande tillämpning,

22 § Prövningstillstånd får meddelas endast om

1, det är av vikt för ledning av rättstUlämpningen att talan prövas av högre
rätt,

2, part åberopar omständighet eller bevis som ej tidigare förebragts och som sannolikt skulle ha lett till en annan utgång,

3, den rättstiUämpning som ligger tiU grund för domen eUer beslutet måste antagas vara oriktig,

4, målets utgång kan antagas ha påverkats av falsk handling som åberopats eller av falsk utsaga som avgivits under ed eller försäkran,

5, domvilla förekommit, eller

6, målets utgång uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.

23 § Talan mot tingsrätts beslut angående fråga som avses i 1 eller 2 § föres i samma ordning som talan mot beslut varigenom rätten ogillat invändning om rättegångshinder.

24 § Vid behandling av fråga om prövningstiUstånd består hovrätten av två ledamöter. VHl en av ledamöterna bevilja prövningstillstånd, gäller hans mening som hovrättens beslut.

25 § I f uUf öljdsinlaga skall anges de omständigheter som åberopas till stöd för ansökan om prövningstillstånd, om sådant tUlstånd behövs. Vidare skall fuUföljdsinlaga innehåUa uppgift om överklagade domen eller beslutet, om den ändring som yrkas däri och om gmnderna för den fullföljda talan. Uppgift skall även lämnas om de bevis som åberopas. Skriftligt bevis som ej tidigare förebragts skall fogas vid fullföljdsinlagan.

26 § Behövs prövningstUlstånd, beslutar hovrätten sedan skriftväxlingen avslutats om sådant tUlstånd skall meddelas. När skäl föreligger till det, får frågan upptagas utan att skriftväxling skett.

27 § I mål som fuUföljts genom vad, skall handläggningen vara skriftlig, om ej särskilda skäl föranleder att sammanträde hålles. Bestämmelserna i 17,18 och 20 §§ äger motsvarande tillämpning vid rättegången i hovrätt.

Rättegången i högsta domstolen

28 § Mot hovrätts beslut att meddela prövningstillstånd får talan ej föras.

Prop. 1973:87

2 Förslag till

Lag om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1)

Härigenom förordnas, att i utsökningslagen (1877:31 s, 1) skall införas en ny paragraf, 49 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

49 a §

Har i mål, som handlagts enligt lagen (1973:000) om rättegången i tvistemål om mindre värden, hovrätten vägrat part prövningstiUstånd vid talan mot tingsrätts dom varigenom betalningsskyldighet ålagts, må domen verkställas såsom lagakraftägande utan hinder av talan mot hovrättens beslut, såvida ej högsta domstolen annorledes förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974,

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän

Härigenom förordnas, att i lagen (1929:145) om skiljemän skall införas en ny paragraf, 3 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 a §

/ tvist mellan näringsidkare och konsument rörande vara eller tjänst som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk får före tvistens uppkomst träffat avtal att tvist skaU hänskjutas till skiljemän utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen ej göras gällande, om tvisteföremålets värde ej är högre än som anges i 1 § lagen (1973:000) om rättegången i tvistemål om mindre värden.

Bifalles ansökan om allmän rättshjälp, fastställer rättshjälpsnämnden samtidigt det för sökanden gäUande rnaximibeloppet. Kan sökanden ej själv eller genom någon som i tjänsteställning eller annars lämnar honom bistånd behörigen liUvarata-ga sin rätt, får rätlshjälpsnämnden på sökandens begäran förordna biträde.

När biträde kan förordnas etdigt 20 kap. 19 § föräldrabalken, förordnas ej biträde enligt denna lag.

Bifalles ansökan om allmän rättshjälp, faststäUer rättshjälpsnämnden samtidigt det för sökanden gäUande maximibeloppet.

Kan sökanden ej själv eller genom någon som i tjänsteställning eller annars lämnar honom bistånd behörigen tillvarataga sin rätt, får rättshjälpsnämnden på sökandens begäran förordna bUräde.

I angelägenhet, som kan antagas bli prövad enligt lagen (1973:000) om rättegången i tvistemål om mindre värden, får biträde förordnas endast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller sakens beskaffenhet.

När biträde kan förordnas enligt 20 kap. 19 § föräldrabalken, förordnas ej biträde enligt denna lag.

Prop. 1973:87 11

Utdrag av protokoUet över justitieärenden. hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 16 februari 1973.

Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, MOBERG, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON,FELDT,

Chefen för justiliedeparlemenlel, statsrådet Geijer, anmäler efler gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om reform av rättegången i mindre tvistemåloch anför,

1 Inledning

Rättegångsbalken trädde i kraft den I januari 1948, Sedan dess har många betydelsefulla reformer som rör rättegångsväsendet genomförts. Reglerna om rättegången i tvistemål har emellertid i stort sett lämnats orubbade. Under senare år har del visat sig all del föreligger ett starkt reformbehov på detta område, särskilt beträffande mål om mindre värden. Frågan hurdeita behov skall kunna tillgodoses togs under våren 1971 upp i en inom jusliliedepartementet utarbetad promemoria angående förenklat rättegångsförfarande i konsumenltvister m,m, (Ju 1971:9), Vid sammanträden i juni samma år diskuterades innehållet i promemorian med företrädare för ett stort antal myndigheter och organisationer,

Mol denna bakgrund har inom justitiedepartementet upprättats en ny promemoria angående Rättegången i mindre tvistemål (Ds Ju 1972:6). I promemorian finns förslag lill lag om rättegången i mindre tvistemål. Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i detla ärende som bilaga I.

Efter remiss har yttranden över denna promemoria avgetis av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, kommerskollegium, statskontoret, konsumentombudsmannen (KO), statens konsumentråd, hyresnämnden för Stockholms län, domstolsväsendets organisationsnämnd (DON), länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i Malmöhus län, Tornedalens rätlshjälpsanslalt, köplagsul-redningen, kredilköpskommittén, generalklausulsulredningen, högsta domstolens (HD:s) ledamöter. Svenska kommunförbundet. Föreningen Sveriges tingsrältsdomare, Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sveriges rältshjälpsjurister, Stockholms läns landstings rättshjälpsnämnd, Malmö kommuns rätlshjälpsanslalt, Göteborgs kommuns rätlshjälpsanslalt, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Statstjänstemannens riksförbund (SR), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Kooperativa förbundet (KF), Lantbrukarnas riksförbund (LR), Sveriges företagares riksförbund, Sveriges Industriförbund, Sveriges

Prop. 1973:87 12

Grossistförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Finansieringsföretagens förening, Husmodersförbundet hem och samhälle, Motorbranschens riksförbund, Molororganisalionernas samarbelsdelegalion, Föreningen researrangörernas samarbetsorganisation, Svenska resebyråföreningen, Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening, Sjösportens samarbelsdelegalion. Varvens samarbetsorganisation, AB Svensk bilprovning. Arbetsmarknadens försäkringsaktiebolag (AFA), Kommunernas pensionsanslalt (KPA), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF),

Yttranden har överlämnats, av Svea hovrätt från Stockholms, Eskilstuna, Uppsala läns södra, Hedemora och Norrtälje tingsrätter, av hovrätten över Skåne och Blekinge från Malmö, Helsingborgs och Ystads tingsrätter, av hovrätten för Övre Norrland från Skellefteå, Gällivare och Luleå tingsrätter, av kommerskollegium från ell flertal handelskammare och av SHIO från Betongvaruindusirins riksförbund och Målaremäslarnas riksförening i Sverige,

2 Nuvarande ordning för prövning av förmögenhetsrättsliga tvister

Den normala formen för prövning av en förmögenhelsräilslig tvist är det i rättegångsbalken (RB) noggrant reglerade domslolsförfarandel, 1 slort sett är domstolens sammansättning och rällegängsförfarandel detsamma i alla slags tvister. Endast i begränsad utsträckning finns särskilda domstolar eller ett särskilt domstolsförfarande för vissa typer av mål som t,ex, arbetsdomstolen och fastighetsdomstolarna. Förfarandet vid domstol är i huvudsak delsamma oavsett tvisteföremålels värde. Däremot är domslolsförfarandel mera summariskt i mål av inkassokarakiär. Detta förfarande regleras i lagsökningslagen (1946:808), Eu domstolsförfarande leder till en för parterna bindande lösning av tvisten och ett domstolsavgörande kan verkställas enligt bestämmelserna i utsökningslag-sliflningen. Vid sidan av del renodlade domslolsförfarandel finns för vissa praktiskt sett betydelsefulla typer av arrende- och hyrestvister ell särskilt förfarande inför arrende- eller hyresnämnd. Förfarandet inför arrende-eller hyresnämnd regleras i lagen (1970:998) om arrendenämnder och hyresnämnder. Del är inle lika ingående reglerat som domslolsförfarandel. Även förfarandet inför hyres- eller arrendenämnd leder lill ell för parterna bindande avgörande, om inte tvisten inom viss lid förs vidare lill domstol, I vissa fall skall en tvist på grund av särskilt avtal härom mellan parterna avgöras av skiljemän. Skiljeförfarandet regleras i lagen (1929:145) om skUjemän, En skiljedom kan verkställas pä samma sätl som en domstols dom.

Vid sidan av nu angivna förfaranden finns i fråga om vissa konsument-tvister ell reklamationsförfarande. Viktigast är på detta område den

Prop. 1973:87 13

verksamhet som bedrivs av allmänna reklamationsnämnden. Förfarandet inför nämnden är kostnadsfritt. Nämnden befattar sig endast med klagomål från konsumenter. Åtskilliga andra begränsningar finns. Personalen på nämndens kansli försöker i förekommande fall åstadkomma rättelse genom att kontakta den andra parten. Går inle del, blir del nämndens sak att ta ställning till hur mellanhavandel skall regleras. Nämndens beslut är inle bindande ulan ulgör enbari en rekommendation. I stor utsträckning följs emellertid denna, särskilt av förelag som är anslutna till branschorganisationer. Allmänna reklamationsnämnden har kansli endast i Stockholm,

2.1 Domstolsförfarandet

2.1.1 Domstolsorganlsationen

Förmögenhetsrällsliga tvister handläggs av allmän underrätt, oavsett tvisteföremålels värde. De allmänna underrätterna utgörs av 104 tingsrätter. Av tingsrätterna har 17 endast en ordinarie domare medan 40 har två och de övriga fler än två ordinarie domare. Vid sidan av lagman och rådmän finns i de största tingsrätterna chefsrådmän. Dömande funktioner utövas också av lingsfiskaler och, i begränsad omfattning, lingsnolarier.

Tingsrättens domar kan överklagas i hovrätt. Mot hovrättens dom kan talan fullföljas i högsta domstolen (HD), För alt högsta domstolen skall pröva målet måste den först ha lämnat prövningstillstånd, I princip skall högsta domstolen endast pröva mål som har prejudikaliniresse,

I tvistemål i allmänhet, främst förmögenhetsrällsliga tvistemål, är tingsrätt domför med tre lagfarna domare. Ett kollegium av domare är emellertid inte behövligt för alla åtgärder, I stor utsträckning är tingsrätten domför med en lagfaren domare. Bestämmelserna om domförhet med ensamdomare hänger samman med reglerna om uppdelning av förfarandet i förberedelse och huvudförhandling. Tvistemål kan i viss utsträckning avgöras redan under förberedelsen. Tingsrätten är då domför med en domare. Detsamma gäller vid all annan handläggning som inte sker vid huvudförhandling eller syn. När huvudförhandling hålls i omedelbar anslutning lill ett förberedelsesammanlräde eller inom viss kortare lid efler detta, är tingsrätten likaså domför med en lagfaren domare. Vid sidan av dessa allmänna domförhetsregler finns bestämmelser om särskild sammansättning i vissa mål. Som exempel kan nämnas alt tingsrätten, då den uppträder som fastighetsdomstol, skall beslå av två juristdomare, två lekmän och en ledamot som är tekniker, 1 vissa mål ersätts teknikern med en lekman.

Prop. 1973:87 14

2.1.2 Rättegångsförfarandet

1948 trädde RB i kraft och ersatte därigenom rättegångsbalken i 1734 års lag. Lagändringen innebar en betydande modernisering av rättegången. Tidigare gällde i underrätt det s,k, munlligt-prolokollariska systemet. Del innebar an domen grundades inte omedelbart pä vad som förekom vid förhandlingen utan på de uppgifter därom som hade antecknats i protokollet. Nuvarande uppdelning av rättegången i en förberedande del och en huvudförhandling förekom inte. Handläggningen ägde rum vid ell eller flera sammanträden, då parterna hördes och bevisningen logs upp undan för undan. Uppskov med handläggningen förekom i betydande utsträckning. Ofta förekom i ell mål ett stort antal sammanträden. Sedan målet handlagts färdigt beslöt rätten dom på grundval av vad som fanns antecknat i protokollet från de olika sammanträdena.

Den skisserade ordningen ersattes i RB med ell förfarande som grundade sig på principerna om munilighel, omedelbarhet och koncentration. Man ville härigenom uppnå en snabbare handläggning och större tillförlitlighet i avgörandena.

Munllighelsprincipen innebär all parterna skall framföra allt som de vill åberopa i målet muntligen inför rällen och inle i skrifter. Vidare innebär den alt domen skall grunda sig direkt på vad parterna framför ulan någon förmedling av protokollet. Munllighelsprincipen gäller i och för sig i alla instanser. Numera är emellertid undantagen i överräll betydande. Omedelbarhetsprincipen hänger samman med munllighelsprincipen. Den innebär att det material som domen skall grundas på måste läggas fram direkt vid huvudförhandlingen, Omedelbarhelsprincipen får i viss utsträckning sällas åsido. Del är exempelvis vanligt att hovrätt nöjer sig med bandupptagning av viiinesutsaga vid underrätten i stället för att höra vittnet på nytt. Koncentralionsprincipen, slutligen, innebär all ell mål skall om möjligt slutföras vid en enda sammanhängande förhandling. Genom denna princip ville man få lill stånd en definitiv brytning med del dittillsvarande uppskovssystemet. Den nya ordningen förutsätter att målet förbereds väl före huvudförhandlingen. Därför infördes i RB bestämmelser om muntlig och skriftlig förberedelse i tvistemål.

Den som vill föra talan vid domstol har all lill rätlen ge in en skriftlig ansökan om stämning av motparten, 1 stämningsansökningen skall kärande bl,a, ange sina yrkanden och vad han vill anföra lill slöd för sin talan samt uppge vilken bevisning han vill åberopa. Fyller stämningsansökningen inle föreskrivna krav och rättas den inle, kan den avvisas, 1 annat fall utfärdar rätlen stämning på svaranden. Sker det, skall förberedelse hållas i målet. Förberedelsen syftar till all få målet så väl förberett all del vid den följande huvudförhandlingen kan slutbehandlas i ett sammanhang.

Förberedelsen kan vara muntlig eller skriftlig. Del förra är del vanliga. Vid muntlig förberedelse kallas parterna lill sammanträde vid domstolen.

Prop. 1973:87 15

Parterna skall inställa sig personligen om inte deras närvaro kan antas vara utan betydelse, I sådana fall får parlen i stället företrädas av ombud, I förmögenhetsrällsliga mål brukar domstolarna ofta anse, all parternas personliga inställelse vid förberedelsen inte är viktigare än all del kan överlämnas åt dem själva att bestämma, om de skall komma personligen eller låta sig företrädas av ombud. Under förberedelsen skall parternas ståndpunkter preciseras och bevisningen anges. Rätten är ansvarig för att målet blir från processuell synpunkt väl förberett och att kallelser utfärdas. Vid sidan därav har rätten skyldighet all verka för alt parterna verkligen anger allt som de vill åberopa i målet. Ordföranden skall genom frågor lill parterna försöka alt klara ul otydlighet eller ofullsländighel i parternas framställningar,

Förmögenhetsrällsliga tvister är i allmänhet dispositiva, dvs, hinder föreligger inle för parterna alt träffa förlikning, I alla mål gäller att rällen inle får döma över något som parterna inle har yrkat, I disposiliva mål gäller dessutom alt domen inle får grunda sig pä någon omständighet, som inte part har åberopat till grund för sin talan. Även när del gäller vilken bevisning som skall införas begränsas rättens handlingsfrihet i disposiliva mål i vissa fall lill förmän for parterna.

Del kan finnas anledning alt här påpeka, alt ramen för processen i princip fixeras när målet anhängiggörs. Som huvudregel gäller nämligen att käranden inle får ändra sin talan. Vad domstolen skall döma över är de yrkanden och grunder som käranden har angett i sin stämningsansökan. Vissa begränsade möjligheter att ändra talan finns emellertid.

Ett mål behöver inte gå till huvudförhandling. 1 betydande utsträckning slutbehandlas mål redan vid förberedelsen. Ofta sker det vid det första sammanträdet. Flertalet av dessa fall är sådana där parterna förliks. Rätten bör i disposiliva mål försöka förlika parterna, om del bedöms lämpligt. Förlikningen kan stadfästas av rätlen och tas dä in i en dom.

Slutbehandlas inle målet under förberedelsen, sker det i stället vid huvudförhandling. Huvudförhandling i förenklad form kan i vissa fall hällas i direkt anslutning till förberedelsen, varigenom man undgår att hålla nytt sammanträde. Detta är möjligt om parterna samtycker till det. Även utan parternas samtycke kan del ske om rätten anser att saken är uppenbar. Huvudförhandling kan med parternas samtycke vidare äga rum i förenklad form, om den hålls inom 15 dagar från den dag då den muntliga förberedelsen avslutades. Den domare som har lett förberedelsesammanträdel kan vid den huvudförhandlingen avgöra målet ensam. Hälls huvudförhandling i omedelbar anslutning lill förberedelsen eller eljesl i förenklad form, skall allt det som har förekommit vid del sammanträde då den muntliga förberedelsen avslutades anses ha förekommit också vid huvudförhandlingen utan att det då behöver upprepas.

Vid huvudförhandling som inte äger rum i förenklad form måste alla

Prop. 1973:87 16

yrkanden, invändningar och omständigheter som parterna åberopar redovisas på nytt för domstolen. Huvudförhandlingen följer ell visst schema. Först fixeras tvistefrågan genom att käranden framställer siu yrkande och svaranden anger om han medger eller bestrider del. Därefter följer sakframställningen. Käranden redogör för vilka omständigheter han åberopar lill slöd för sin ståndpunkt. Svaranden får så yttra sig över vad käranden har anfört. Sedan sakframställningen har avslutals förebringas bevisningen. Skriftliga bevis genomgås dock vanligen redan i samband med sakframslällningen. Den muntliga bevisning som kan förekomma är förhör med part under sanningsförsäkran och förhör med vittne eller sakkunnig. Sedan bevisningen har lagils upp får parterna tillfälle all slutföra sin talan, 1 de flesta fall slutbehandlas målet i ett sammanhang. Räcker det inte med en dag, får huvudförhandlingen forlsälla under de följande dagarna. Avbrott i handläggningen får ske under två eller, om särskUda skäl finns, tre dagar i veckan. Görs av någon anledning längre uppehåll, föreligger uppskov med huvudförhandlingen. Överstiger del sammanlagda uppskovet 15 dagar, måste ny huvudförhandling hållas och hela processmalerialel i allmänhet redovisas pä nytt. Är uppskovet kortare, kan däremot huvudförhandlingen fortsätta där den slutade, om samma domare sitter i rätten,

2.1.3 Dom

Sedan målet har slutbehandlats och överläggning hållils meddelar rätten dom. Domen innefattar ell avgörande i sak av målet. Andra avgöranden kallas beslut. Som tidigare har angetts får domen inle avse annat eller mera än parterna yrkat och i disposiliva mål inte heller grunda sig på någon omständighet som inle part åberopat lill grund för sin talan. Vid sin bedömning av processmalerialel får rällen däremot fritt använda sig av bevismaterialet på del sätt den anser riktigt. Del är inle alltid nödvändigt alt hela målet avgörs på en gång. Under vissa förutsättningar kan rätten meddela deldom eller mellandom,

I domskälen motiverar rätlen sitt ställningslagande och anger i samband därmed vad den har ansett styrkt i målet. Domen avslutas med en upplysning om vad den part har att göra som vill föra talan mol den, I fråga om tidpunkten för domens beslutande och meddelande gäller detaljerade regler som syftar lill all domen skall meddelas så skyndsamt som möjligt. Helst skall del ske samma dag som huvudförhandlingen avslutas eller påföljande dag. Anstånd kan komma i fråga om det behövs rådrum för att besluta eller avfatta domen.

Om domen inte överklagas ulan vinner laga kraft, kan den fråga som har avgjorts genom domen inle prövas i någon ny rättegång. Domen kan verkställas, I viss utsträckning kan delta ske genast efler det domen meddelats.

Prop. 1973:87 17

2.1.4 Rättegångskostnad

I en tvist som leder lill rättegång uppslår åtskilliga kostnader. Den största kostnaden brukar avse ersättning lill advokat eller annat biträde.

Det är inle alla kostnader som ulgör ersättningsgill rättegångskostnad. Ersättning för rättegångskostnad skall enligt RB motsvara kostnaderna för att förbereda och utföra talan saml för bilrädeskostnad i den mån kostnaderna varit skäligen påkallade. Vidare skall ersätining utgå för partens eget arbete och den arbetsinkomst part gått miste om i anledning av rättegången, Inkassokoslnad räknas i viss utsträckning som rättegångskostnad.

Som princip gäller i dispositiva tvistemål alt den part som förlorar målet skall ersätta motparten hans rättegångskostnad. Vinner parterna i olika delar av målet påverkas självfallet kostnadsfördelningen av delta. Särskilda bestämmelser finns för de fall att målet efler återkallelse avskrivs, att talan avvisas eller att parterna förliks. Vid sidan av de ordinära fördelningsreglerna finns regler om ersättningsskyldighet i anledning av all part genom försumlighet orsakat extra kostnader.

2.1.5 Fullföljd

Part som är missnöjd med utgången i målet kan fullfölja talan i hovrätten genom att vädja mol domen. Han skall i så fall redan inom en vecka från del domen meddelades formlöst anmäla till rätten all han tänker vädja mot domen. Vadeinlagan skall inges lill den domstol som dömt i målet och delta skall ske inom tre veckor från domens dag. Har endast den ena parlen vädjat, får motparten möjlighet att överklaga också han även om det sker efler ireveckorsfristens utgång. Sådant anslulningsvad måste emellertid ske inom en vecka från den angivna tidpunkten.

Storleken av tvisteföremälets varde saknar varje betydelse för möjligheten alt få avgörandet underkastat prövning av hovrätten. Har parterna utfäst sig gentemot varandra all inte överklaga domen, kan fullföljds-möjligheten dock vara slängd. I hovrätten kan målet handläggas vid huvudförhandling på samma säll som vid tingsrätten. Stora möjligheter finns emellertid för hovrätten alt avgöra målet på handlingarna.

Möjligheterna att ompröva hovrättens dom är starkt begränsade. För all HD skall pröva målet i sak förutsätts alt HD har lämnat prövningstillstånd. Prövningstillstånd får meddelas i mål i vilka det bedöms vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av HD, Del kan exempelvis vara fråga om alt vägleda domstolarna i en fråga som inle tidigare prövats i högsta instans. Även i några få andra fall som är av extraordinär natur kan prövningstillstånd meddelas,

2 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 87

Prop. 1973:87 18

2.1.6 Förfarandet i mål om lagsökning och betalningsföreläggande

Förfarandet i mål om lagsökning och belalningsföreläggande är skriftligt. Den som har en förfallen fordran som grundar sig på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis kan hos rätten lagsöka gäldenären. Ansökan görs skriftligen.

Tas ansökningen upp, förelägger rätten gäldenären att skriftligen svara pä denna. När delgivning skett skall rätlen, om gäldenären inle svarar, avgöra målet pä handlingarna. Svarar gäldenären, kan ytterligare skriftväxling ske. Bestämmelser finns vidare om verkan av vissa invändningar från gäldenärens sida. Bestämmelserna innebär alt rätten under vissa förutsättningar kan hänskjuta målet som tvistigt lill rättegång. 1 annat fall skall betalningsskyldighet åläggas gäldenären. Kvarstad, skingringsförbud och annan handräckning, l.ex. vräkning, kan beslutas i lagsökningsmäl. I fräga om kostnad i lagsökningsmål gäller RB:s bestämmelser om rättegångskostnad i tvistemål. Hänskjuts målet lill rättegång, prövas frågan om ersättning för sådan kostnad i rättegången.

För all fä ul en penningfordran som inle grundar sig på skriftligt fordringsbevis och inle avser skadestånd kan en borgenär hos rätlen utverka betalningsföreläggande. Ansökan om betalningsföreläggande skall göras skriftligen eller muntligen. Tas ansökan upp, förelägger rätten gäldenären att inom viss lid efler delgivning skriftligen anmäla, om han vill bestrida ansökan, vid påföljd att utmätning annars fär ske. Om gäldenären inle bestrider ansökan, tecknar rätlen pä del ena exemplaret av ansökningen bevis att ansökan lämnats obestridd och all utmätning för fordringen och kostnaden i målet omedelbart fär ske. Har gäldenären bestritt ansökan skall målet, om borgenären yrkar det, som tvistigt hänskjutas lill rättegång,

Hänskjuts målet lill rättegång, får målet omedelbart sättas ul lill huvudförhandling, om förberedelse inle behövs. Talan i mål som hänskjutits till rättegång skall anses väckt när lagsökningsinlagan eller ansökan om belalningsföreläggande inkom lill rätlen. Om i lagsökningsmål borgenärs talan har bifallits eller om i mål om belalningsföreläggande bevis meddelats alt utmätning får ske, kan gäldenären söka återvinning hos rällen. Ansökan om återvinning skall göras skriftligen, i lagsökningsmäl inom en månad frän den dag då utslaget delgavs gäldenären och i mål om betalningsföreläggande inom samma lid frän del utmätning ägde rum eller betalning skedde med förbehåll om.rätt för gäldenären att söka återvinning.

2. y, 7 Antalet mål vid underrätterna

Under år 1969 anhängiggjordes sammanlagt 52,315 tvistemål vid underrätterna. Antalet slutligt handlagda mål samma år uppgick lill 51,715, Antalet avgjorda mål — vari inle inräknas avskrivna mål — uppgick lill

Prop. 1973:87 19

41,223, Härav var omkring 33,000 (80 %) familjemål. Antalet inkomna mål om lagsökning och betalningsföreläggande utgjorde samma år 208,400.

I promemorian (Ds Ju 1971:9) redovisas vissa uppgifter i fråga om de år 1969 anhängiggjorda dispositiva tvistemål av förmögenhelsräilslig karaktär i vilka tvisteföremålels värde antingen understeg 3.000 kr. eller också låg mellan 3.000 kr, och 6,000 kr. Mål som innehöll såväl indispositiva som dispositiva frågor eller såväl familjerällsliga som förmögenhetsrällsliga frågor ingår inle i uppgifterna. Med ivisteföremål avses endast huvudförpliktelsen. Hänsyn las inte lill ränta eller annan lilläggsförpliklelse och inle heller lill rättegångskostnad utom i de fall då någon av dessa poster utgör huvudsaken. Om moikrav har väckts, ulgör tvisteföremålels värde summan av huvudkravet och motkravel. Har värdet ändrats under rättegången, har redovisningen skett med hänsyn till det högsta värdet.

Av svaren från tingsrätterna framgår att del under år 1969 anhängiggjordes 6,833 disposiliva tvistemål av förmögenhelsräilslig karaktär, vari tvisteföremålels värde understeg 6,000 kr, I 5,567 av dessa mål understeg tvisteföremålels värde 3,000 kr, medan värdet i 1,266 mål låg mellan 3.000 och 6.000 kr. Parterna eller någon av parterna hade fri rättegång i 562 mål. 1.165 mål avgjordes genom dom (utom tredskodom och dom varigenom förlikning fastställts).

Genom undersökningen erhölls också vissa uppgifter om de mål som i nyss nämnd mening avgjordes genom dom.

1902 av målen understeg tvisteföremålels värde 3,000 kr, I dessa 902 mål förekom juridiskt biträde för båda parter i 282 fall och för ena parlen i 489 fall. Rättegångskostnaden i underrätt översteg tvisteföremålels värde i 286 mål, dvs, nästan en tredjedel av målen. Det genomsnittliga värdet av Ivistef öremålet utgjorde 1,097 kr,, medan genomsnittskostnaden i underrätt uppgick till 829 kr.

Inom departementet har dessutom gjorts en undersökning beträffande under år 1970 anhängiggjorda mindre tvistemål vid vissa domstolar. Undersökningen lorde få redovisas i bilaga 2.

2.2 Förfarandet vid arrende- och hyresnämnder

Hyresnämnderna har lill uppgift bl,a. att medla och vara skiljenämnd i hyres- eller bostadsrällsivisler saml alt pröva vissa typer av sådana, främst tvister om hyrans storlek och om förlängning av hyresavtal. Den 1 januari 1972 har inrättats arrendenämnder som har till uppgift bl.a. att medla och vara skiljenämnd i arrendetvister samt all pröva vissa typer av sådana, främst tvister om arrendeavgifter och om förlängning av arrendeavtal.

Arrendenämnd och hyresnämnd finns i samtliga län. De har gemensamt kansli. Sådant kansli, som i vissa fall är gemensamt för tvä eller flera län, finns på tolv orter.

Prop. 1973:87 20

Arrendenämnd och hyresnämnd består av lagfaren ordförande och två andra ledamöter, varav den ene representerar fastighetsägarsidan och den andra arrendators-, hyresgäst-resp, bostadsrältsinnehavarsidan, 1 vissa fall kan dock nämnd bestå av ordföranden ensam, t,ex, vid medling.

Tvist hänskjuts av part lill arrende- eller hyresnämnd genom skriftlig ansökan. Nämnden skall sedan kalla parterna alt inställa sig inför nämnden. Vid sådant sammanträde skall nämnden handlägga tvistefrågorna och, även om medling inle påkallats, söka förlika parterna. Träffas inle förlikning skall nämnden avgöra tvisten, om den faller inom nämndens kompetensområde. Förfarandet är i övrigt inle reglerat närmare i lagen om arrendenämnder och hyresnämnder. Ordföranden har sålunda frihet all ordna förfarandet som han finner lämpligt med hänsyn till ändamålet alt klarlägga tvistefrågorna och söka förlika parterna.

När del gäller parts inställelse inför nämnden har nämnden möjlighet all förelägga vite. Även i fråga om andra prestationer av part, t,ex, att förete kontrakt, kan vite användas som tvångsmedel.

Nämnden kan förordna om besiktning av fastighet och föranstalta om annan nödvändig utredning. Den som inte är part kan kallas att höras inför nämnden. Förhör kan dock inte inför nämnden hållas under ed eller sanningsförsäkran. Tvångsmedel kan inle heller användas mol den som inle är part. Däremot föreligger rätt till ersättning av allmänna medel för inställelsen, 1 övrigt saknas särskilda regler om kostnadsersättning vilket innebär, all vardera parlen får slå sin kostnad, I nämnds beslut skall anges de skäl på vilka beslutet grundas i den mån del är behövligt. Beslut tillställs part genom nämndens försorg om del inte meddelas vid förhandling i partens närvaro. Om part inle inom viss lid klandrar nämnds beslut genom all väcka talan mot den andra parlen vid fastighetsdomstol, länder nämndens beslut lill efterrättelse. I vissa frågor fär talan mol domstolens avgörande inte fullföljas lill hovrätt. Mol hovrättens avgörande får talan inte föras. I prop. 1973:23 har föreslagils vissa ändringar i förfarandet vid hyresnämnd och arrendenämnd. Ändringarna avses träda i kraft den I juni 1973.

Under år 1970 har av hyresnämnderna avgjorts 13.940 hyresärenden, varav 9.357 ärenden enligt hyreslagen, 4,577 ärenden enligt hyresregleringslagen och 6 ärenden enligt ivångsförvallningslagen. Av dessa har 185 (1 %) avvisats, 4,617 (33 %) avskrivits efler äterkallelse eller på grund av sökandens utevaro, 905 (7 %) avskrivils efler förlikning och 143 (1 %) ulan förlikning samt 8,090 (58 %) prövats i sak.

Av de 13,940 avgjorda ärendena har 11,953(86%) varit föremål för 15,137 sammanträden. Sammanträdestiden har varit kortare än 1 timme i 83 % av ärendena, längre än I men kortare än 2 limmar i 11 % av ärendena, längre än 2 men kortare än 3 limmar i 3 % av dessa saml längre än 3 limmar likaså i 3 % av dem.

Prop. 1973:87 21

2.3 Skiljemannaförfarandet

Skiljeavtal förekommer i två olika former. För det första kan parterna i anledning av en redan uppkommen tvist komma överens om att låta tvisten avgöras av skiljemän. Vanligare är emellertid att skiljeavtalet har formen av en bestämmelse i ett mellan parterna träffat, civilrättsligt avtal. Skiljeavtalet innebär i detla fall vanligen alt de tvister som kan uppkomma i framtiden med anledning av avtalet skall hänskjutas lill avgörande av skUjemän, I ett skiljeavtal kan las in bestämmelser om skiljemännen och hur de skall utses, hur förfarandet skall gä lill och andra frågor av liknande beskaffenhet.

Skiljeavtalet utgör rättegångshinder. Om ena parten har väckt talan vid domstol i en fråga som omfattas av skiljeavtal och den part som vill åberopa skiljeavtalet gör invändning härom vid domstolen, avvisas sålunda käromålet vid domstolen.

Parterna avgör hur skiljemännen skall utses och hur många de skall vara. Inom vissa branscher är del regel all branschorganisationen skall utse skiljemän eller all skiljemännen skall utgöras av befintlig skiljenämnd, som har utsetts av organisationen eller av handelskammare. Såväl i Sverige som utomlands finns flera permanenta skiljedomsinstitut. Det kan emellertid hända att ingen överenskommelse har träffats om skiljemännen. För det fallet föreskriver lagen all skiljemännen skall vara tre och utses så, att vardera parlen väljer en och de båda utsedda skiljemännen tillkallar den tredje,

Skiljemannaförfarandet inleds med att någon av parterna påkallar skiljedom. Del sker vanligen i en skrift ull motparten. Den som påkallar skiljedom brukar samtidigt med detta uppge vem han har utsett lill skiljeman. Detta får nämligen liU följd aU motparten blir skyldig att inom 14 dagar lämna uppgift om sitt val av skiljeman, I den skrift som inleder förfarandet brukar den som påkallar skiljedom hell kort ange vad saken gäller och framställer i anslutning till detta ell bestämt yrkande. Inget hindrar emellertid att yrkanden och grunder framställs först i ett senare skede.

Vid handläggningen av målet hos skiljenämnden fungerar en av skiljemännen som ordförande. Ordföranden bestämmer lid och plats för skiljenämndens sammanträden. Han utfärdar erforderliga förelägganden för parterna. Vid sammanträdena leder han förhandlingen och svarar för att protokoll förs i den utsträckning som är lämpligt,

I fråga om förfarandet föreskrivs i lagen all skiljemännen, i den mån hinder inte möter, skall tillämpa vad parterna har föreskrivit och i övrigt handlägga saken opartiskt, ändamålsenligt och skyndsamt, 1 skiljeförfarandet ges parterna och skiljemännen sålunda fria händer att anpassa

Prop. 1973:87 22

förfarandet lill vad tvisten i del särskilda fallet kräver. Skiljemännen avgör efter omständigheterna om förfarandet skall vara skriftligt eller muntligt.

Skiljemännen är skyldiga all bereda parterna tillfälle all skriftligen eller muntligen ulföra sin talan. Om någon part utan giltigt skäl låter bli att begagna sig av den möjligheten, får skiljemännen avgöra målet på den föreliggande utredningen. Om inle parterna har bestämt någol annat, får skiljemännen vidla olika åtgärder för all målet skall bli tillräckligt utrett. De kan exempelvis anmoda part, sakkunnig eller annan all infinna sig för alt höras i saken. Vidare kan de uppmana någon, som innehar en handling eller ett föremål av betydelse i målet, all tillhandahålla handlingen eller föremålet. Syn lorde i mänga fall ha stor betydelse. Tvångsmedel får emellertid inle förekomma, Inle heller får ed eller sanningsförsäkran avläggas. För bevisupptagning enligt RB:s bestämmelser är skiljemännen hänvisade alt gå till domstol. Skiljedom avfallas skriftligen och undertecknas av skiljemännen, 1 domen brukar intas skiljemännens beslut angående skiljedomskostnaderna, dvs, kostnaderna för skiljemännen.

Om ingenting har beslämls i skiljeavtalet om när skiljedomen skall meddelas, skall den meddelas inom sex månader från skiljeavtalet eller, om detta avsåg framlida tvister, från del skiljedom påkallades. När särskilda skäl föreligger kan fristen förlängas.

Om ingenting annat uttryckligen sagts i skiljeavtalet, anses parterna ha godtagit all skiljedomen inle får klandras. Så är också vanligen fallet. Föreligger det formella brister kan detta i vissa fall medföra all skiljedomen betraktas som ulan vidare ogiltig, I andra fall leder bristerna till att skiljedomen kan klandras.

Parterna är som tidigare nämnts skyldiga all betala skiljemännen för deras arbete. De är solidariskt ansvariga för ersättningen. Förutom skilje-domskoslnaderna uppslår i förfarandet vanliga processkostnader, t,ex, ombudsarvode, instäUelsekostnad eller ersättning till sakkunnig. Om parterna har kommit överens om hur skiljedomskostnaderna och processkostnaderna skall fördelas dem emellan, blir detta bindande för skiljemännen, I annat fall får skUjemännen på yrkande av part pröva om och i vilken mån motparten skall ersätta parlen de kostnader hart haft i förfarandet, RB:s bestämmelser om kostnadsfördelningen i tvistemål får av naturliga skäl inflytande på kostnadsfördelningen i skiljeförfarandet. Del kan dock antagas att bestämmelsen om lappande parts kostnadsansvar inte alllid tillämpas lika strängt som vid domstol.

Verkställighet av svensk skiljedom söks hos överexekutor. Sedan denne förordnat om verkställighet av skiljedom blir den verkslällbar på samma sätt som domstols lagakraftvunna dom. Sökanden får vända sig till utmätningsman för all få verkställigheten genomförd.

Sedan år 1967 har under ledning av universitetslektorn B-M Persson Blegvad i Köpenhamn och professor P,0, Bolding i Lund bedrivits ett

Prop. 1973:87 23

sociologiskt — juridiskt forskningsprojekt kallat 'konfliktlösning genom skiljedom'. Undersökningen inleddes med en enkät hos 1,430 advokater och biträdande jurister på advokatbyråer, 213 domare och 160 bolagsjurister samt vissa andra jurister och tekniker. Vid sidan av enkäten har gjorts ingående intervjuer med ett tjugofemlal jurister och tekniker.

Undersökningen ger inle någon säker uppgift om antalet skiljeförfaranden per är i Sverige, De i enkätsvaren lämnade uppgifterna om dellagande i skiljeförfarande motsvarar högst omkring 350 fall per år. Med hänsyn till bl,a, alt svaren från olika jurister till stor del avser samma skiljeförfarande, anges siffran böra reduceras. Utredarna vågar den gissningen att antalet skiljef ör f aranden enligt enkäten ligger någonstans mellan 100 och 150 per år, A andra sidan har enkäten inte fångat in mer än en viss del av de fall som i verkligheten har inträffat. Utredarna uppskattar med hänsyn härtiU antalet skiljeförfaranden i frågor av tvislemålskaraktär tUl omkring 200 per år,

1 fråga om tvistens art visar utredningen att skiljeförfaranden främst avsett affärslvister mellan svenska parter samt byggnads- och anläggningsentreprenader. Utredningen visar att skiljeförfarande i ytterst obetydlig utsträckning används i tvister under 4,000 kr, värde. Svarsfördelningen tyder i övrigt på all erfarenheten av tvister om värden över 50,000 kr, kan ha varit större än erfarenheten av tvister där värdet understiger 50,000 kr, Enkätsvararna, dvs, främst advokater, har undvikit skiljeförfarandet i bagatellarlade fall. Utredarna antar emellertid alt skiljeförfarande i mål om mindre värden ofta förekommer utan medverkan av sådana jurister som enkäten vände sig lill, bl,a, som integrerade delar i olika branschers avtalsmekanismer,

I fråga om kostnaderna för förfarandet lämnas vissa uppgifter. Advokaternas arvodesdebiteringar är ungefär desamma som vid domstol. Skiljemännens arvoden förefaller vara lägre än biträdenas. Det är möjligen så att kvittning förekommer oftare i skiljeförfarande än i rättegång.

Svaren tyder inte på att skiljeförfarandel föredras ur kostnadssynpunkt. Däremot antyder svaren att skiljeförfarandet vanligen anses snabbare än domslolsförfarandel. Möjligheten att hemlighålla konflikter tillmäts stor betydelse,

2.4 Reklamationsförfarandet

2.4.1 Allmänna reklamationsnämnden

AUmänna reklamationsnämnden har inrättats av statens konsumentråd. Arbetet bedrivs som en försöksverksamhet, Fr,o,m, den 1 januari 1973 svarar konsumentverket för verksamheten.

Prop. 1973:87 24

AUmänna reklamationsnämnden har enligt sina stadgar tUl uppgift all avge yttrande på begäran av konsument, som anser sig ha anledning till anmärkning mot vara eller tjänst som tUlhandahåUits i näringsverksamhet. Yttrandet skall avse varans eller tjänsten beskaffenhet och övriga omständigheter som är av betydelse för reklamalionsfrågans bedömning. Anser nämnden alt en klagande har fog för sin talan, bör nämndens yttrande enligt stadgarna innehålla en anvisning om hur klaganden enligt nämndens mening bör få rättelse. Nämnden skall sålunda genom sin verksamhet hjälpa konsumenterna all på ett billigt och enkelt sätt få skäligheten i sina anmärkningar bedömda. Därutöver skall den dokumentation om konsumentens situation som erhålls kunna användas som underlag för konsumentskyddande åtgärder och konsumentupplysande aktiviteter. Nämnden prövar inle alla slags tvister, I stadgarna och arbetsordningen för nämnden anges tvister vilka nämnden saknar behörighet all pröva eller får underlåta all ta upp. Bestämmelserna behandlas i det följande.

Allmänna reklamalionsnämnden består av omkring 40 ledamöter som representerar konsumentverket och 20 privaträtlsliga organisationer, huvudsakligen fackliga organisationer och näringslivsorganisationer. Ledamöterna är utsedda så att del i nämnden ingår samma antal företrädare för konsumenter som för industri och handel. Utöver de nämnda ledamöterna ingår sex jurister som fungerar som opartiska ordförande och vice ordförande. Nämnden arbetar på sex avdelningar, nämligen avdelningarna för resor, motor, textil, hemelektronik, fritidsbåtar saml övriga ärenden. Nämnden kan vid behandling av ärende eller grupper av ärenden inhämta yttrande från eller adjungera särskild sakkunnig. Nämnden kan också låta ulföra laboratorie- och andra undersökningar. Omfattande tekniska undersökningar vidtas dock endast om saken kan anses vara av allmänt intresse eller särskilda skäl annars talar för det. Viss teknisk expertis finns inom kansliet. Genom ledamöterna i nämnden tillförs vidare nämnden teknisk sakkunskap. Därigenom blir det i många fall onödigt att anUla expertis utifrån.

Allmänhetens kontakt med nämnden sker genom kansliet, som föreslås av en sekreterare. Kanslipersonalen bereder ärenden som skall behandlas eUer har behandlats av nämnden. Kansliet ger också i betydande omfattning råd åt allmänheten och hänvisar konsumenten till andra institutioner, om nämnden inte kan ta hand om ärendet.

Allmänna reklamationsnämnden har kansli endast i Stockholm, Emellertid har till utgången av år 1972 i sex städer funnits lokala konsu-menikommitléer. Initiativet lill denna verksamhet kom från LO-SAP-gruppen i prisfrågor, Konsumenlrådet har svarat för den centrala administrationen av verksamheten. Kommittéerna har arbetat för att öka konsumentinflytandet genom att bl,a, vara en kanal för enskilda konsumenters önskemål och behov. Konsumenterna har i huvudsak vänt sig tiU

Prop. 1973:87 25

kommittéerna per telefon för att få hjälp och stöd. Kommittéerna har i de flesta fall kunnat hjälpa konsumenterna tUl rätta. Såvitt gäller allmänna reklamationsnämndens verksamhet har de lokala konsumenlkommilléerna varit konsumenterna behjälpliga med all fyUa i reklamationsformulären.

Klagomål till nämnden kan framställas per telefon, i brev eller vid personligt besök på kansliet. Del ojämförligt största antalet anmälningar sker per telefon. Det slora fierlalet ärenden kan klaras upp vid de informella kontakterna med kansliet per telefon eller vid besök, I en del faU avråds därvid konsumenten från att gå vidare därför all saken anses utsiktslös, I andra fall har konsumenten inle varit i kontakt med säljaren angående sina klagomål och han hänvisas därför dit efter att ha erhållit råd från kansliet hur han bör argumentera i saken, I många fall träffas därvid uppgörelse med säljaren. Redan den omständigheten alt konsumenten har varit i kontakt med reklamalionsnämnden innebär ett visst tryck på säljaren eller den som tillhandahållit tjänsten. Om emellertid saken inle klaras upp och konsumenten slår på sig, inleds förfarandet inför nämnden. Förfarandet är skriftligt. Den som viU påkalla nämndens yttrande har att göra skriftlig frarastäUning därom, I anmälan skall klart anges vad som påtalas och de omständigheter som ligger tiU grund för framställningen. Nämnden har särskilda formulär för reklamation av köp, av beställt arbete etc, som tillställs konsumenten. Konsumenten får därjämte viss handledning i reklamationsfrågan genom en liten skrift, 'Något om reklamation av varor', som bifogas reklamationsformuläret. Vid konsumentens anmälan bör fogas det utredningsmaterial som åberopas. Är framställningen så ofullständig all den inte kan läggas till grund för ärendets behandling och avhjälps inte brislen efler föreläggande, kan nämndens sekreterare avvisa framställningen,

Efler konsumentens anmälan till nämnden sker en skriftväxling mellan parterna i syfte att få faktaunderlag för nämndens slutliga bedömning, I en del fall träffas överenskommelse mellan parterna under skriftväxlingens gång, I ett mindre antal fall hör konsumenten inte vidare av sig sedan han fått del av säljarens svaromål.

Någon avgift från konsumenten tas inte ut. Om emellertid ell ärende inte kan avgöras utan omfattande teknisk undersökning kan nämnden — om inte saken kan anses ha mera allmänt intresse eller i övrigt särskilda skäl talar för sådan undersökning — kräva att den som har begärt yttrandet påtar sig kostnaden saml stäUer säkerhet för kostnaden eller betalar lämpligt förskoll. Vägrar sökanden detta, kan nämnden avskriva ärendet. Sedan skriftväxlingen har avslutals föredras och avgörs ärendet vid sammanträde med den avdelning av nämnden lill vilken ärendet hör,

Reklamalionsnämnden saknar som tidigare nämnls möjlighet att tvångsvis genomdriva sina beslut. Nämndens yttrande i ell ärende ulgör alltså en rekommendation till parterna att lösa tvisten på visst angivet sätt.

Prop. 1973:87 26

Nämndens rekommendationer följs dock i betydande utsträckning. Genom att yttrandena är offentliga och regelmässigt publiceras i vissa tidningar sprids kännedom om nämndens praxis.

Inom bilbranschen har Motorbranschens riksförbund infört ell s,k, kundskydd. Detta innebär all förbundet garanterar, all dess medlemmar följer de rekommendationer som utfärdas av reklamationsnämnden. Om detta inle sker, får kunden ersättning av förbundet.

Av beskrivningen 1 det föregående av nämndens uppgifter har framgått att varor eller tjänster skall ha lämnats i näringsverksamhet. Nämndens verksamhet är alltså begränsad till yrkesmässigt tillhandahållande av varor och tjänster. Del krävs dessutom all anmälaren är konsument. Han får således inle ha köpt varan eller betalat för tjänsten i samband med någon form av näringsulövning. Nämndens verksamhet siktar på den privata konsumtionen. Brister någon av de angivna förutsättningarna, avvisas ärendet. Frågor som är av sådan beskaffenhet att de prövas av Reklamationsnämnden för tvällfrågor, Skoreklamalionsnämnden, Pälsrekla-mationsnämnden och Reklamationsnämnden för aulomobilgummi är undantagna från allmänna reklamalionsnämndens prövning. Fr,o,ra, den I juli 1973 kommer dock de tre förstnämnda nämnderna att inordnas i allmänna reklamationsnämnden.

Den prövning som nämnden har alt göra skall enligt arbetsordningen i första hand vara av teknisk natur och avse varans eller tjänstens kvalitet i vidsträckt betydelse. Ärenden som uteslutande gäller prisets storlek faller utanför nämndens bedömning, I de flesta fall kan dock prisfrågan inte ses isolerad. Särskilt gäller detta i fråga om Ijänslepreslationer eller vid tillhandahållande av varor av mer individuell karaktär. Där hänger priset intimt ihop med varans eller tjänstens kvalitet. Som förutsällning för nämndens befattning med en fråga gäller, som tidigare nämnts, all klaganden skall ha reklamerat felet eller dröjsmålet hos säljaren utan all få rättelse. Ofta har reklamation inte skett när anmälan görs lill kansliet. Kanslipersonalen anmodar då sökanden all framställa reklamation hos säljaren och ger honom samtidigt viss vägledning.

Nämnden prövar inte frågor om tjänster av immateriell natur, exempelvis lakar- och landläkarbehandling, rättshjälp, försäkringsavtal m,m. En annan grupp av anmälningar som avvisas på denna grund avser kursverksamhet och annan utbildning.

Stadgarna och arbetsordningen ger nämnden möjlighet att generellt undanta vissa typer av ärenden eller i enskilda fall vägra pröva ärenden som nämnden är behörig att ta upp lill prövning. En tämligen fast praxis har utbildats på grundval av dessa bestämmelser. De viktigaste fallen skall nämnas.

Nämnden tar inle upp ärenden som rör fast egendom, Del är inte bara fast egendom i juridisk bemärkelse som undantas utan också åtskilliga anmäl-

Prop. 1973:87 27

ningar angående varor och tjänster som har ett funktionellt samband med fast egendom.

Ett annat undanlag avser liden för anmälan. Nämnden lar i princip upp en anmälan endast om den inkommit inom 12 månader från skadans uppkomst. Principen kan frångås exempelvis om tidsfristen överskridils lill följd av förlikningsförhandlingar.

Tvister i vilka oenigheten mellan parterna är av juridisk natur, exempelvis frågor om avtalsrällslig bundenhet, avvisas vanligen eftersom nämndens prövning i första hand är av teknisk natur, I den mån nämnden prövar rättsliga frågor spelar skälighetsbedömningen troligen en större roll än vad som är brukligt vid domstol. En ganska klar anpassning lill domslolspraxis sker dock. Undantaget får till följd att vissa vanliga typer av konsument-tvister inte kan prövas av nämnden.

Nämndens vägran att pröva rättsliga frågor visar sig också i fråga om s,k, följdskador. Nämnden är restriktiv i fråga om att pröva rällen lill skadestånd vid följdskador, däri inbegripet skador till följd av en varas skade-bringande egenskaper.

En annan viktig grupp av ärenden som avvisas avser sådana ärenden i vilken utredningen inle är tillräcklig för att nämnden skall kunna yttra sig. Ofta är fallet del, att påslående slår mol påstående. Parterna redovisar i sina inlagor diametralt motsatta skUdringar av händelseförlopp och övriga omständigheter, I andra, mera sällsynta fall, är skälet för av visningen det att teknisk utredning inle kan förebringas, efiersom det aktuella föremålet förolyckats.

Avvisning av anmälan i nu nämnda fall beslutas av nämnden. Är det uppenbart att ett anhängiggjort ärende inle faller inom nämndens behörighetsområde får nämndens ordförande eller, efler hans bemyndigande, nämndens sekreterare avvisa ärendet. Det bör framhållas alt undantagen främst avser själva nämndens verksamhet. Den rådgivning som äger rum på kansliplanet lorde i viss utsträckning avse också frågor som inte kan prövas av nämnden.

Verksamheten inom allmänna reklamationsnämnden drivs t,v, som försöksverksamhet. Trots de begränsningar som har blivit en följd av detla har verksamheten fått en betydande omfattning. Uppgifter om verksamheten har lämnats i statens konsumeniråds verksamhetsberättelser. Under de första fem åren har omkring 60,000 personer tagit kontakt med nämnden, därav 7,500 1968, 8,900 1969, 14,000 1970, 15,000 1971 och 15,000 år 1972, I närmare 80 % av fallen har kontakten skett per telefon, F,n, vänder sig i genomsnitt 60 konsumenter om dagen till nämndens kansli. Av anmälningarna kommer omkring 32 % från personer som bor inom Storstockholm,

Det stora flertalet anmälda fall klaras av på kansliet utan att någon

Prop. 1973:87 28

skriftväxling mellan parterna blir nödvändig. Vid sidan av den direkta rådgivningen lar kanslipersonalen ofta telefonkontakt med exempelvis säljaren och får därigenom lill stånd en uppgörelse. De ärenden som klaras av på angivet sätt registreras inle. Kan ärendet inte klaras genom dessa informeUa åtgärder måste som förut nämnts en skriftlig anmälan göras. Denna registreras. Därefter sker skriftväxling mellan parterna. Antalet registrerade ärenden var 1968 884, 1969 984, 1970 2,023, 1971 2,601 och år 1972 2,564, Av de ärenden som har registrerats går emellertid inte alla lill prövning i nämnden. Omkring 40 % av dem klaras efler skriftväxlingen på kansliplanet. Återstoden prövas av nämndens olika avdelningar efter föredragning, AUmänna reklamalionsnämnden avgav under 1972 1,086 yttranden. Som jämförelse kan nämnas all antalet yttranden uppgick, 1968 liU 201, 1969 liU 448, 1970 lill 828 och 1971 tUl 969, Ansvällningen av verksamheten avspeglas också i antalet sammanträden, vilka för åren 1968-1972 utgjorde resp, 26,49, 89, 103 och 110,

Moioravdelningen är den klart största av avdelningarna. Därnäst kommer den textila avdelningen. Strukturen på klagomålen har inle i någon högre grad förändrats under verksamhetstiden. På reseavdelningen är det främst sällskapsresor som reklameras. Klagomålen gäller i flertalet fall brister i fråga om inkvarteringen på semesterorten. Ärendena på moioravdelningen avser i huvudsak köp av begagnade bilar saml reparationer av bilar. Köp av nya bilar föranleder förhållandevis få klagomål. På textilavdelningen avser anmälningarna främst dam- och flickkläder. Därefter kommer hemtexulier samt herr- och gosskläder, Elavdelningen handlägger lUl övervägande del klagomål pä köp av tvättmaskiner, kylskåp, frysskåp samt radio- och lelevisionsapparater. Inom den allmänna avdelningen är några av de vanligaste varugmpperna möbler, klockor, foto- och fritidsartiklar.

Av de nära 3,500 yttranden som nämnden avgav under åren 1968-1972 innehöll omkring 55 % rekommendationer om någon form av rättelse. Vid olika tillfällen har undersökningar företagits för all utröna hur nämndens rekommendationer efterlevs. En sådan undersökning avsåg perioden april 1969 — juli 1970, Undersökningen visade all konsumenten fick full rättelse av säljaren i 54 % av fallen och delvis rättelse i ytterligare 7 %, I återstående 39 % fick konsumenten däremot ingen som helst rättelse. En viss förbättring inträdde sedan konsumenlrådet hade kontaktat säljarna. Bristande efterlevnad av rekommendationerna visade sig ha flera orsaker. Ibland hade företagel gått i konkurs eller av annan anledning upphört med sin verksamhet, I några fall brydde sig klaganden inte om att kontakta säljaren. En senare företagen undersökning ulvisar en förbättrad efterlevnad av nämndens rekommendationer. Undersökningen, som avsåg de rekommendationer som avgetts under perioden augusti 1970 — februari 1971, gav vid handen att konsumenten i omkring 20 % av fallen inle erhöll någon som helst rättelse, I hälften av dessa fall hade företaget gått i konkurs eller av

Prop. 1973:87 29

annat skäl upphört med verksamheten och hade därför inle kunnat nås av konsumentrådet,

2.4.2 Särskilda reklamationsnämnder

Statens konsumentråd har beviljat anslag lill tre särskilda reklamations-nämnder, reklamationsnämnden för tvättfrågor, skoreklamalionsnämnden och pälsreklamationsnämnden. Vid sidan av dessa finns endast en rekla-malionsnämnd av någon betydelse, nämligen reklamalionsnämnden för aulomobilgummi. Dess verksamhet är emellertid begränsad lill en rent teknisk bedömning av reklamerade bildäck. De tre övriga nämnderna bedriver däremot en verksamhet som i myckel påminner om den som bedrivs i allmänna reklamalionsnämnden. Som tidigare nämnts hänvisar aUmänna reklamalionsnämnden tvätt-, sko- och pälsfrågor lill de särskilda nämnderna. Hänvändelse till särskild reklamationsnämnd är numera kostnadsfri.

Nämnderna utgörs av lika antal företrädare för konsumenterna och näringslivet. Antalet ledamöter varierar. Endast i pälsreklamationsnämnden tjänstgör jurist som opartisk ordförande. Nämnderna har också särskilda kanslier. Vid dessa finns vanligen teknisk personal och skriv-personal, I pälsreklamalionsnämndens kansli tjänstgör en jurist.

För åren 1969,1970 och 1971 var antalet behandlade reklamalionsärenden följande: i skoreklamalionsnämnden 117, 257 resp, 751, i reklamationsnämnden för tvättfrågor 567, 904 resp, 872 och i pälsreklamationsnämnden 135, 180 resp, 158, I såväl skoreklamalionsnämnden som pälsreklamationsnämnden utföll under 1971 ungefär hälften av yttrandena till konsumentens fördel, I tvättreklamalionsnämnden avgjordes 582 av de 872 ärendena till konsumentens fördel. Undersökning av i vilken utsträckning utlåtandena efterlevs har gjorts endast i fråga om pälsreklamationsnämnden. Undersökningen visade att utlåtandena efterföljs av säljarna i stor utsträckning. Det aUmänna intrycket anses även i övrigt vara, all rekommendationerna från de särskilda reklamationsnämnderna i betydande grad efterföljs.

2.4.3 Organisationsreform beträffande den konsumentpolitiska
verksamheten

Frågan om den statliga konsumentpolitikens utformning har behandlats av konsumenlutredningen i betänkandet (SOU 1971:86) Konsumentpolitik — riktlinjer och organisation. På grundval av betänkandet har riksdagen nyligen antagit förslag om bl,a, en ny statlig organisation för samhällets konsumentpoliliska verksamhet (prop, 1972:33), Den nya ordningen innebär att statens institut för konsumentfrågor, statens konsumentråd och

Prop. 1973:87 30

varudeklaralionsnämnden från den 1 januari 1973 har ersatts av en central myndighet, konsumentverket. Allmänna reklamationsnämnden skall fortsätta sin verksamhet under de relativt självständiga former som gäller f ,n, och vara knuten lill konsumentverket.

När det gäller åtgärder på det lokala och regionala planet innebär den nya ordningen, all del statliga stödet till försöksverksamhet med lokala konsumentkommilléer inte längre skall utgå men all kommunerna i stället skall inrätta organ som tillhandagår konsumenterna med upplysning. Beträffande den regionala organisationen innebär den en viss förstärkning av hemkonsulenternas verksamhet,

3 Rättshjälpsreformen

Statlig processuell rättshjälp i tvistemål lämnas f ,n, i form av fri rättegång i mål och ärenden vid domstol. Denna form av rättshjälp administreras av domstolarna. Härutöver meddelas rättshjälp med det allmännas stöd huvudsakligen i två former. Dels finns av landsting eller kommun anordnade offentliga rättshjälpsanstaller saml en statlig rätlshjälpsanslalt. Dels lämnas rättshjälp inom vissa landstingsområden på grundval av avtal mellan landsting och avdelning av samfundet, det s,k, jämtlandssystemet. Vid sidan av den offentliga rättshjälpen förekommer rättshjälp i form av rätlsskyddsförsäkring och det bistånd i rättsliga angelägenheter som vissa intresseorganisationer tUIhandahåller sina medlemmar,

F,n, förbereds en genomgripande reform av samhällets rättshjälp. Reformen bygger på förslag i prop, 1972:4 och träder i kraft den 1 juli 1973, Den innebär all rättshjälp i princip skall kunna lämnas var och en i alla rättsliga angelägenheter där behov av bistånd föreligger oberoende av om den rättsliga angelägenheten behandlas vid allmän domstol, förvaltningsdomstol, förvaltningsmyndighet eller av skiljemän. Rättshjälpen skall också kunna omfatta biträde vid allmän rådgivning. Vissa begränsningar i tiUämpningsområdet gäller emellertid. Rättshjälp får i princip inle utgå lill den som har en inkomsl som överstiger åtta gånger basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring dvs, f,n, 58,400 kr. Andra juridiska personer än dödsbon skall inte kunna få rättshjälp. För angelägenhet som har samband med den rättssökandes näringsverksamhet skall rättshjälp endast kunna lämnas i undantagsfall. Vissa begränsningar skall också gälla för den som är bosalt utomlands saml för självdeklarationer och andra liknande massärenden. För all rättshjälp skall utgå krävs att den rältssökande har ett befogal intresse av all få sin sak prövad.

För rättshjälp skall erläggas ett kostnadsbidrag som bestäms med hänsyn till betalningsförmågan. Bidraget utgår i första hand efter årsinkomst och underhållsskyldighet inom vissa schabloner. Den ekonomiskt sämst ställda gruppen, vartill räknas dem vars inkomsl ej överstiger tre gånger bas-

Prop. 1973:87 31

beloppet, dvs, f,n, 21,900 kr,, får rättshjälp mot en grundavgift som i princip är lika för alla. Avgiften ulgör en etlhundraljugufemtedel av basbeloppet, jämkad nedål lill närmast lägre tiotal kronor, dvs, f,n, 50 kr, Grundavgiften kan efierges eller sättas ned. För övriga las ut avgifi efter en stigande skala upp till för närvarande omkring 5,000 kr. Avgiften får dock aldrig överstiga de faktiska kostnaderna för rättshjälpen. Schablonbeloppen utgör sålunda maximibelopp.

Förmånerna vid allmän rättshjälp innebär i huvudsak att ersättning utgår i fråga om kostnaderna för biträde, instäUelse vid domstol eller annan myndighet och för utredning. Till biträde skall förordnas advokat eller annan lämplig person.

Ett betydelsefullt inslag i rällshjälpsreformen är att rådgivning skall lämnas möten enhetsavgifl om f,n, 50 kr, Avgiften kan i speciella fall sältas ned eller hell efterges, Rådgivning skall ulan särskild ansökan kunna lämnas av advokat eller biträdande jurist vid allmän eller enskild advokatbyrå. Biträdels ersätining för rådgivning har beslämls till samma belopp som rådgivningsavgiften,

Ersätining tUl biträde skall kunna bestämmas med ledning av taxor. Avsikten är all taxor skall kunna fastställas för vissa typer av mål och ärenden, där arbetsinsatsen erfarenhetsmässigt kan beräknas vara relativt likartad. För varje sådan måltyp skall beräknas en genomsnitlslaxa, från vilken avvikelse skall kunna ske endast i den mån del är påkallat i det särskilda fallet. Del förutsätts att taxor skall komma lill användning i betydande utsträckning,

I organisatoriskt hänseende genomförs betydande nyheter. Sålunda skall allmänna advokatbyråer inrättas över hela landet. Vid sidan av dessa skall rättshjälp kunna lämnas av privatpraktiserande advokater. Var och en skall i princip ha möjlighet att fritt välja biträde bland privatpraktiserande jurister och tjänstemän på allmän advokatbyrå.

De administrativa uppgifterna på rättshjälpsområdet skall regionalt skötas av särskUda rältshjälpsnämnder. Dessa skall pröva ansökningar om rättshjälp, förordna biträde samt dessutom pröva ersättning till biträde i sådana mål eller ärenden som inte behandlas vid allmän domstol. Ersättning till biträde i mål eller ärende vid allmän domstol skall prövas av domstolen.

För tillsyn över och samordning av uppgifterna inom rältshjälpsområdet skall finnas en centralmyndighet. Avsikten är att centralmyndighelsfunk-tionerna skall förläggas lill del blivande domstolsverket.

Centralmyndigheten skall också vara fullföljdsinstans i fråga om beslut av rällshjälpsnämnd. En viktig uppgift för centralmyndigheten är alt utarbeta och faststäUa taxor för ersättning till biträden och offentliga försvarare.

Beslut av rättshjälpsnämnd är inte alllid nödvändigt för all rättshjälp skall utgå. Sålunda skall rättshjälp kunna lämnas vid allmän eUer enskild

Prop. 1973:87 32

advokatbyrå utan beslut av rättshjälpsnämnden så länge kostnaderna för rättshjälpen understiger maximibeloppet för den rättssökandes kostnadsbidrag. Så snart kostnaderna överstiger maximibeloppet och subvention frän del allmänna sålunda skall lämnas, får däremot rättshjälp inte lämnas ulan beslut av rätlshjälpsnämnden. Om rättshjälp lämnas med annan än advokat eller biträdande jurist vid advokatbyrå som biträde, får rättshjälp över huvud laget inte lämnas ulan beslut av nämnden. Den rättssökandes bidragsskyldighel skall i princip fullgöras genom att han betalar kostnads-bidraget till biträdel. Biträdets ersätining av allmänna medel reduceras i stället med vad han mottagit i kostnadsbidrag. Biträdesersättningen prövas av domstol eller av rätlshjälpsnämnden oavsett om rättshjälp utgår efter beslut av rättshjälpsnämnden eller utan sådant beslut.

4 Förenklat rättegångsförfarande i utländsk rätt

4.1 Norge

Till de allmänna domstolarna i Norge räknas forliksråden. I varje kommun skall det finnas ett forliksråd, som består av tre forliksmen. Dessa väljs för fyra år av kommunens representation, Någol krav på juridisk utbildning hos forliksmennen uppställs inle,

Forliksrådens huvuduppgift är att medla och att söka åstadkomma förlikning meUan parterna. Medling är föreskriven som ett inledande steg i de allra flesta mål. Den som vill väcka talan skall alltså i regel först inkalla sin motpart lill medling i forliksrådet,

Forliksråden är emellertid i vissa fall behöriga att avgöra mål genom dom, När någon av parterna begärt del kan forliksrådet meddela dom i tvistemål om fast egendoms gränser, om servitut och om ersättning för skada på fast egendom när tvisteföremålets värde inte överstiger 4,000 kr, saml i tvistemål om andra krav av förmögenhetsrättslig art, när tvisteföremålets värde inle överstiger 2.000 kr.

När borgenären begär det, kan forliksrådet vidare meddela dom i mål om penningförpliktelser, om tvisteföremålels värde inte överstiger 15.000 kr, och gäldenären antingen uteblir eller inställer sig och uttryckligen medger sig vara skyldig att betala huvudfordringen, men förlikning trots detta inte kommer till stånd, Forliksrådet kan slutligen meddela dom också i andra mål, om båda parter inställer sig och begär dom och forliksrådet finner det kunna ske.

En allmän förutsättning för forliksrådets domsrätt är att saken kan bli föremål för medling inför rådet.

En frarastäUning om medling skall innehålla parternas namn och en kort

Prop. 1973:87 33

förklaring om tvisteföremålet. Det fordras en så bestämd angivelse av kravet att detta inte kan förväxlas med något annat. Innehåller inte framstäUningen de upplysningar som den skall ge, skall ordföranden i rådet erinra käranden om detta och på begäran bistå honom med att avhjälpa felet eller bristen. Sker inte rättelse, avvisas framstäUningen, FramstäUning till forliksrådet sker skriftligen eller muntligen. En muntlig framställning skall sättas upp skriftligen av rådets ordförande.

När en framställning har kommit in skaU parterna kallas till sammanträde. Om framställningen innehåller ell bestämt yrkande och käranden kan begära dom om motparten uteblir, skall det i kallelsen uttryckligen anges all dom kan komma alt meddelas på grundval av kärandens framställning av saken.

Parterna är i princip skyldiga att instäUa sig personligen inför forliksrådet, I vissa faU får dock part inställa sig genom ombud. Advokater är uteslutna som ombud vid medling i forliksrådet.

Parterna har att lägga fram sin sak inför forliksrådet. Rådet kan under vissa förutsättningar företa syn eUer höra iredje man upplysningsvis. Rådet kan inte förelägga en tredje man all inställa sig och yttra sig eller förelägga part eller annan att tUlhandahålla skriftliga bevis eller andra föremål som kan tjäna som bevis.

Disponerar parterna över saken och kan forliksrådet bilda sig en bestämd uppfattning om vad som är rätt eller bUligl, bör rådet söka åstadkomma förlikning i överensstämmelse därmed. Rådet bör kraftigt ingripa mot överdrivna och uppenbart oberättigade krav och mot bestridande av uppenbart välgrundade yrkanden.

Medling sker inför stängda dörrar. Kommer förlikning inte till stånd förklaras medlingen avslutad. Envar av parterna kan då begära all saken hänskjuts till rätten eller att den blir föremål för dom i forliksrådet. Framställs ingen sådan begäran avskrivs ärendet.

Träffad förlikning har verkan som en rättskraftig dom. Part kan dock genom att fuUfölja talan få förlikningen upphävd på vissa grunder. Talan fuUföljs Ull herreds- eller byrellen, vars beslut i sin tur kan överklagas. Upphävs förlikningen, kan part begära alt del krav som avses med för-Ukningen skall prövas i sak.

Förutsättning för domsförhandling i forliksrådet är att företagen medling inte har lett lill förlikning och alt rådet är behörigt alt meddela dom. Dom skall inle meddelas utan saken på begäran hänvisas lill rätten, om forliksrådet finner att saken är så tveksam eller så lite utredd all den inle lämpar sig för dom i rådet. Domsförhandlingen skaU alllid börja vid del sammanträde där medlingen avslutades. Rådels ordförande har att sörja för alt förhandlingen om möjligt slutförs utan avbrott. Bortsett från fall av utevaro och vid syn får uppskov inte ske ulan båda parters samtycke, Forliksrådets möjligheter att införskaffa utredning är starkt begränsade,

3 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 87

Prop. 1973:87 34

Skyldig att vid domsförhandling inställa sig som vittne på kallelse av forliksrådet är endast den som bor eller uppehåller sig inom rådels verksamhetsområde. I övrigt kan utsagor av vittnen, parter och sakkunniga bara tas emot när de avges frivilligt, Forliksrådet kan inle heller förelägga någon som inle är part, all förete skriftligt bevis eller annat föremål som kan tjäna som bevis.

Förhandlingen är muntlig och som regel offentlig. Advokater får inle uppträda som ombud. Inställer sig båda parter, skall först käranden och sedan svaranden framställa sina yrkanden och grunder. Ordföranden i forliksrådet bör genom frågor och andra hänvändelser lill parterna se lill, all deras uttalanden blir så klara och fullständiga som möjligt. Antar han att det finns någon omständighet som forliksrådet självmant skall ta hänsyn till, skall han ge parterna tillfälle alt uttala sig om denna. Ordföranden skall å andra sidan se till att saken blir utredd ulan onödig vidlyflighet och utan att ovidkommande omständigheter dras in,

Forliksrådet kan som nämnls för visst fall meddela tredskodom, Mol såväl tredskodom som annan forliksrådets dom kan talan fullföljas lill herreds- eller byrellen,

4.2 Danmark

I Danmark anhängiggöres tvistemålen antingen i landsrel eller i underrel, Underretlerna är domföra med en lagfaren domare, medan landsrellerna har koUegial sammansättning. Förhållandet mellan de båda domstolarna är utformat så, att det krävs särskilt stöd i lag för att målet skall handläggas i underrel. Sådant lagstöd förekommer emellertid i sä stor omfattning, alt endast en myckel ringa del av målen handläggs i landsrel som första instans, 1960 avgjordes drygt 177,000 mål i första instans. Därav handlades omkring 1,700 i landsrel,

Underrelternas kompetens omfattar bl,a, disposiliva tvistemål i vilka tvisteföremålels värde inte överstiger 10,000 kr. Förhöjs efler talans anhängiggörande tvisteföremålets värde exempelvis p.g,a, att talan utvidgas, förblir dock underrelten behörig, om värdet inle ökar i 'betydelig grad'. Den grupp mål i vilka värdet understiger angivna belopp utgör den största delen av de mål som handläggs vid underrel (1960 90 %), 1 regel är del i sådana mindre tvistemål fråga om myckel små belopp. Om parterna är ense, kan utan hinder av de nu nämnda reglerna mål om högre värden handläggas i underrel. Parterna har däremot inle möjlighet att genom överenskommelse föra över målet i första instans från underrel lill landsrel.

Oavsett om målet har anhängiggjorts i underrel eller landsrel är rätten skyldig att försöka förlika parterna. Förlikningsförhandling kan hållas inför slängda dörrar. Ingången förlikning införs i retsbogen,

I fråga om själva handläggningen av de disposiliva tvistemålen föreligger

Prop. 1973:87 35

i flera hänseenden skillnad mellan underrel och landsrel. Uppdelning på förberedelse och huvudförhandling förekommer praktiskt sett endast i de mål som går lill landsrel. Muntlig förberedelse i landsretsmålen äger vanligen rum i underrel där även bevisupptagningen oftast sker, I under-retsmålen brukar avgörande i stor utsträckning träffas redan vid det första sammanträdel. Behövs flera sammanträden betraktas dessa i allmänhet som en fortsättning på den 'domsforhandling' som inleddes genom det första sammanträdet. Skriftväxling mellan parterna som en inledning lill de muntliga förhandlingarna förekommer inle i underrel,

Underretsprocessen inleds genom all käranden lämnar in en s,k, staevning till domstolen. Är käranden obemedlad eller understiger tvisteföremålels värde 50 kr,, avfattar rätten på begäran slaevningen. Denna skall uppta bl,a, parternas namn och adress, kärandens yrkande och en kort beskrivning av de omständigheter han åberopar saml uppgift om skriftligt bevis, I slaevningen skaU svaranden anmodas att inställa sig vid sammanträde för all svara i saken och därvid medföra sina skriftliga bevis. Sedan slaevningen har ingetts eller avfattats, lämnas den försedd med uppgift om delgivningsvarsel lill käranden, som har all ombesörja del-givningen med motparten. Vid sammanträdet lägger parterna fram de handlingar de åberopar. Parterna utvecklar muntligen sina ståndpunkter för domaren. De får vara beredda på att målet kan komma alt prövas i hela dess vidd redan vid den första inställelsen. Ibland kan ytterligare sammanträde bli nödvändigt. Orsaken kan vara att man måste höra vittnen eller uppta annan bevisning. Käranden kan ha ändrat sin talan på sådant säll, att del inte kan fordras av svaranden att han genast skall ingå i svaromål. Nytt sammanträde kan bli nödvändigt av det skälet, att för kort tid beräknats för det första sammanträdet. Även andra skäl lUI fortsatt handläggning kan förekomma,

I underretsmålen har domaren en särskild skyldighet att i fråga om part som saknar juridiskt biträde lämna vägledning beträffande de åtgärder som parlen bör vidtaga till upplysning i saken och i övrigt för tillvaratagande av sin rätt. Processledningen i underrel är inle inskränkt liU en rätt att ställa frågor för att undanröja oklarheter och ofullständighet. Domaren har i StäUet en plikt att försöka åstadkomma att parterna lämnar tydliga och korrekta uppgifter. När part begär det skall domaren höra vittnena, Underretsprocessen utmärks även av all den tillmäter snabbheten i förfarandet stor vikt.

Mot underrets avgörande kan talan som regel föras endast i landsrel. I vissa fall kan domen överklagas till höjesteret efler särskilt tillstånd av justitieministern, s.k, tredjeinslansbevilling. En förutsättning är att saken är av allmänt intresse eller för parten har betydande följder utöver målet.

Prop. 1973:87 36

4.3 USA

I många av staterna finns det särskilda domstolar för bagaieUmål, där enskilda personer kan få sina anspråk handlagda på ett formlöst sätt utan att de behöver anlita juridisk hjälp. De vanliga reglerna om bevisning gäller inte och domaren ställer själv sina frågor till parter och vittnen för att klarlägga tvistefrågorna.

Endast i några stater är bagateUmålsdomslolarna fristående från andra domstolar, 1 de flesta fall utgör de en avdelning av en redan existerande lägre domstol,

I några stater finns inga bagalellmålsdomstolar utan man har endast försökt all förenkla det vanliga förfarandet i tvister där värdet på Ivisle-föremålet understiger en viss summa. Endast i några få stater har man inte vidtagit några särskilda åtgärder för all förenkla förfarandet i bagaieUmål,

1 vissa stater handläggs bagalellmålen av skiljenämnder eller förlikningsnämnder som har upprättats i syfte att få parterna att träffa uppgörelse. Trots att de tekniskt skUjer sig från de vanliga bagatellmåls-domstolarna, fyller dessa nämnder i allmänhet samma ändamål. Förlikningsnämnderna bygger på alt parterna frivilligt underkastar sig den uppgörelse eller det beslut som träffals, efiersom dessa nämnder inte kan meddela något bindande beslut, 1 systemet med förlikningsnämnder måste först möjligheterna alt träffa förlikning inför nämnden vara uttömda innan tvisten får föras inför bagatellmålsdomslolen.

Det värde som tvisleföremålel högst får uppgå till i bagateUmålsdomslolarna varierar avsevärt mellan de olika staterna, från 50 tUl 3,000 dollar. Värdegränsen ligger normall mellan 100 och 300 dollar. Inte sällan går dock gränsen vid 500 dollar. Erfarenheten visar all förenklingarna i förfarandet blir mindre ju högre värdegränsen är, I allmänhet begränsas vidare domstolarnas behörighet till krav på förfallen penningfordran som grundas på eller härrör från avtal eller annan särskild penningförpliktelse, I de flesta stater är domstolarna också behöriga all handlägga skadeståndsrättsliga krav, under förutsällning att kravet inle överstiger värdegränsen.

Syftet med bagateUmålsdomslolarna är allmänt sett att genom ett förenklat förfarande spara tid och pengar för den som vill göra gällande ett mindre anspråk,

I fråga om talans väckande krävs normalt endast att anspråket ges in till rätten på formulär som tillhandahålls av domstolen eller att en muntlig redogörelse lämnas för kravet till domaren eller domstolstjänstemannen, som sätter upp kravet skriftligen.

Normall används postdelgivning för delgivning av käromålet med svaranden. Åtminstone en stal anser dock delgivning ha behörigen skett genom att domaren per telefon underrättar svaranden om alt ell anspråk har

Prop. 1973:87 37

väckts mol honom och anmodar honom alt inställa sig liU förhandling någon viss lid. Svaranden skall i allmänhet antingen ge in ett svaromål enligt formulär eller muntligen ange sin ståndpunkt när han inställer sig vid förhandlingen,

SärskUda regler för förfarandet förekommer endast i begränsad omfattning. De flesta stater föreskriver alt förhandlingen inte skall styras eller bindas av några regler utan ledas på sådant säll att materiell rättvisa skipas eller vara informell med det enda syftet alt snabbi skipa rätt mellan parterna, I allmänhet får parterna använda sig av alla former av bevisning för att styrka sina ståndpunkter. Några av staterna tillåter parterna att när som helst lägga fram bevisning för domstolen, oberoende av om motparten är närvarande eller om sammanträde är utsatt. På sina håll äger förhandlingarna inför bagatellmålsdomslolen rum på kvällslid.

Flertalet stater tillåter parterna att företrädas av advokater, 1 några få stater är dock bilrädeshjälp förbjuden, På vissa håll avgör domaren från fall till fall om part får företrädas av advokat,

1 ett antal stater får talan inle väckas vid bagateUmålsdomslolarna av inkassobyråer eller personer, som yrkesmässigt lånar ut pengar mot ränta,

1 vissa stater får endast svaranden fullfölja talan mot bagalellmåls-domslolens avgörande. Käranden anses ha avstått från sin rätt lill fullföljd, 1 några stater råder fuUföljdsförbud, I andra stater får båda parter fullfölja talan, 1 åtskilliga stater avser fullföljdsinslansens omprövning både sak- och rättsfrågan, medan i andra den högre rätten endast prövar om rättstillämpningen är riktig.

I fråga om rättegångskostnadernas fördelning mellan parterna gäller i aUmänhet den regeln att tappande part är skyldig all ersätta motparten vissa kostnader, I några stater har det dock överlämnats ål domaren att från fall lill fall bestämma hur kostnaderna skall fördelas. Domaren kan därvid underlåta alt tillerkänna den vinnande parlen ersättning för kostnader och i stället förordna om kvittning.

4.4 Storbritannien

I England är High Court av ålder i princip första instans i civilmål för hela landet. Det stora flertalet tvistemål anhängiggörs dock vid lägre domstol. För handläggning av mindre tvistemål finns sålunda mer än 400 counly courts. Deras kompetens är begränsad. Tvisteföremålets värde får inte överstiga 750 pund. Talan kan fullföljas från counly court lill court of appeal.

En hel del mindre mål avgörs av domstolens registrar. Praktiskt setlär därför en counly court delad på två avdelningar, the judge 's court och the registrar's court. Den sistnämnda är en bagatellmålsdomstol. Tvisteföremålets värde får inle överstiga 75 pund.

Prop. 1973:87 38

Processen vid the counly courts avsågs ursprungligen vara så enkel att parterna t,o,m, skulle kunna uppträda ulan juridiskt biträde. Förhållandena i dag är hell andra. De processudla föreskrifterna, the Counly Court Rules, är så pass omfattande all en part praktiskt laget alllid måste ha biträde. Det gäller inle endast på förhandlingsstadiet utan också under den skriftliga förberedelsen. Mot denna bakgrund har det engelska konsumentrådet föreslagit inrättande a v small claims courts efter mönster av de amerikanska bagatelldomslolarna.

Kravet på en förenkling av förfarandet har hell nyligen föranlett vissa betydelsefulla ändringar i the Counly Court Rules, Den viktigaste är all del för tvistemål i allmänhet skapas ett slags muntlig förberedelse (pre-trial review) inför the registrar. Han skall vid denna lämna parterna 'alla de anvisningar som han anser nödvändiga eller önskvärda för att säkra en rättvis, snabb och billig handläggning av tvisten'.

Det engelska konsumentrådets förslag avsåg emellertid betydligt mer långtgående förändringar än de som nu har genomförts. Bakgrunden lill förslaget är en undersökning som konsumenlrådet påbörjade år 1968 och som avsåg att få fram i vilken utsträckning del engelska rättsväsendet är till nytta för den enskilde konsumenten.

Undersökningen visade att enskilda personer mycket sällan konsulterar advokater i konsumenltvister. Vissa advokater tar inle alls emot sådana klienter och klienten kan därför bli hänvisad från en advokat lill en annan. Nästan undantagslöst avråds klienten från all föra tvisten lill domstol. Del huvudsaktiga skälet är de kostnader konsumenten skulle dra på sig. Situationen återspeglas vid domstolarna. Enskilda personer använder sig sällan av counly courts oavsett vad saken gäller. De väcker sällan talan och ingår sällan i svaromål när de stäms, Counly courts används huvudsakligen för att driva in fordringar av förelag som säljer på avbetalning,

Konsumenlrådets undersökning har först och främst avsett konsumenltvister. Enligt rådets mening är dock situationen ulan tvekan densamma för andra tvister som avser relativt små penningbelopp. Om han inle får slöd av en fackförening eller ett försäkringsbolag eller om han inte kan få rättshjälp, för den enskilde inte sin tvist till domstol.

Rädsla för domstolsproceduren anses av konsumenlrådet ha sin betydelse för att avskräcka folk från att använda sig av domstolarna. Del avgörande skälet lill alt tvister inte förs lill domstolarna är dock rättegångskostnaderna. Dessa kostnader ligger främst i ersättning lill advokat. Rättshjälpen anses vara till föga hjälp. De flesta människor har att betala ell bidrag lill kostnaderna som myckel väl kan bli så stort all det inte är lönt att föra tvisten till domstol. Dessutom beviljas i allmänhet inle rättshjälp i mindre tvister om inle särskilda omständigheter föreligger, Mol denna bakgrund menar konsumenlrådet all man måste undersöka om inte parterna siälva kan föra sin talan inför rätta.

Prop. 1973:87 39

Genomsnilispersoner anses ha föga förmåga all själva föra sin talan i del vanliga rättegångsförfarandet i counly courts. Enligt konsumenlrådet är detta förfarande ulan tvekan ett utmärkt instrument i händerna på skickliga advokater. Som ett medel att nå fram till sanningen, om den ena eller båda parterna själv för sin talan, kan dock ett mera ineffektivt system knappast länkas. För att komma tUl rätta med problemet med mindre tvister måste därför en särskild ordning skapas för handläggning av mindre mål, Konsumenlrådets förslag är all the registrar vid varje counly court skall få leda en särskild domstol för mindre tvister. Denna domstol skall utgöra en särskild avdelning vid counly courts. Domstolens avgöranden skall vara exigibla.

Domstolens behörighet skall enligt förslaget vara begränsad till krav upp tiU 100 pund på grundval av avlalsrätlsliga eller skadeslåndsrältsliga förhållanden. Domstolen skall verkligen vara avsedd för enskUda individer. Därför bör juridiska personer av skilda slag inle ha möjlighet all väcka talan vid domstolen. Om en enskUd person blir instämd lUl en counly court av ell förelag bör han, om han vill bestrida kravet eller göra gällande ett moikrav, ha möjlighet alt få målet överfört lill bagatellmålsdomslolen, förutsatt all denna domstol är behörig alt handlägga kravet och motkravel. Överföring av mål från bagateUmålsdomstolen lill del ordinära förfarandet bör däremot inte tillåtas.

Om fullföljd skall medges bör utrymmet vara myckel begränsat. Möjlighet tUl fuUföljd skulle direkt strida mot syfiet med bagateUmålsdomslolarna, dvs, all avgöra tvister snabbt och billigt. Hellre än att ha ett fullföljdssystem förordnar konsumentrådet en ordning enligt vUken målen kan las upp på nytt i counly court,

Konsumenlrådet föreslår att advokater inte bör få uppträda som ombud eller biträde i bagateUmålsdomslolarna, Förfarandet bör i stället ordnas så att den enskilde själv kan föra sin talan. Om detta skall kunna uppnås måste emellertid domstolarna ges möjlighet att själva införskaffa utredning. En domstol bör kunna införskaffa viss bevisning eUer själv göra vissa undersökningar, om den anser att dess kunskap om fakta i målet inle är tillräcklig för att komma fram tUl ett rikligt avgörande.

Talan vid en bagatellmålsdomstol väcks enligt konsumenlrådets förslag genom att käranden kommer tUl domstolen och anhängiggör sitt anspråk. Käranden bör kunna berätta sin historia för en domslolstjänsleman, som har alt sätta upp en skriftUg ansökan, Domstolstjänstemannen bör därvid också kunna tala om för käranden vilken bevisning som lämpligen bör tas med till förhandlingen, I kallelsen lill svaranden bör denne anmodas all ta med sig relevant skriftlig bevisning.

Konsumentrådet anser det vara angelägel att parterna, om sammanträdena inte regelbundet skulle hållas på kvällarna, ges möjlighet alt begära att förhandlingen sker efter arbetstid. Några särskilda regler för samman-

Prop. 1973:87 40

trädet bör inte finnas. Domarens uppgift bör vara att söka få fram så många relevanta fakta som möjligt.

Domaren bör i första hand söka uppnå förlikning mellan parterna. Om detta inle lyckas, bör han enligt konsumentrådets mening i de flesta fall kunna meddela ell rättvist beslut på grundval av det material som kommit fram vid förhandlingen. Rådet grundar denna uppfattning på sina erfarenheter från de amerikanska bagatellmålsdomstolarna. Anser emellertid domaren all han inle vet lillräckligt om fakta för all kunna meddela en rättvis dom, bör han kunna uppskjuta avgörandet till dess erforderlig utredning föreligger. Hur denna utredning skall införskaffas får domaren avgöra från fall till fall. Han kan besiktiga tvisleföremålel, tala med ett vittne som inle varit närvarande vid förhandlingen eller konsullera en sakkunnig för all få klarhet på någon viss punkt. Därefter bör domen meddelas, antingen genom skrivelse till parterna eller vid ett andra sammanträde, I vissa fall, bl,a, om en part är bosalt på annan ort än den där domstolen finns, bör målet kunna avgöras ulan förhandling och avgörandet alltså grundas på skrifter från parterna, Konsumenlrådet understryker emellertid att denna möjlighet bör begagnas med försiktighet. Besväret och svårigheten all skriva lill domstolen kan föranleda alt denna inte kan användas av en hel del människor.

Om bagateUmålsdomslolarna skall kunna fylla sitt ändamål bör parternas rättegångskostnader begränsas tiU en domstolsavgifl, som bör vara tämligen låg. Den vinnande parlen bör kunna fä ersättning av motparten för eriagd rätlegångsavgift. Om domaren anser sig behöva ytterligare utredning, som parterna inte själva kan anskaffa lill en blygsam kostnad, bör enligt konsumenlrådet kostnaden för utredningen falla på statsverket. Domaren bör dock kunna förordna alt kostnaden skall bäras av den ena eller andra parlen, om parten i sin processföring uppträtt oansvarigt,

5 Behovet av en reform av rättegångsförfarandet i mål om mindre värden

5, / Promemorian

Enligt promemorian är det av största vikt för den enskildes rättsskydd att en ändamålsenlig ordning för all pröva och avgöra tvister slår lill förfogande, I fråga om de förmögenhetsrällsliga tvisterna ligger betydelsen av alt möjlighet finns tUl rättslig prövning inte främst i alt en sådan verkligen kommer till stånd i det enskilda fallet. Men genom all en reell möjlighet till rättslig prövning slår till förfogande förbättras förutsäuningarna för parterna att själva komma fram till en från saklig synpunkt tillfredsställande uppgörelse,

F,n, finns olika former för all lösa rättsliga tvister. Part kan i regel väcka

Prop. 1973:87 41

talan vid allmän domstol dvs, tingsrätt. Förfarandet inför domstolen är noggrant reglerat och relativt strängt formaliserat enligt RB:s bestämmelser. Förfarandereglerna är desamma oavsett tvisteföremålels värde. Förfarandet i underrätt avslutas genom att tingsrätten dömer i målet. Domen kan överklagas i hovrätt och därifrån till högsta domstolen. Rättar sig förlorande part inte efler domen, kan tvångs verkställighet komma i fråga.

I vissa slags rättsförhållanden — speciellt när fråga är om avtal där näringsidkare är part på endera eller båda sidor — är det vanligt att parterna avtalar alt uppkomna eller eventuellt uppkommande tvister inte skall avgöras av domstol utan av skiljemän. En sådan överenskommelse är bindande och leder liU att domstol i princip inte kan pröva tvist som avses med avtalet, Skiljemannaförfarandet avslutas genom att skiljedom meddelas. Ersättningen till skiljemännen betalas av parterna. Skiljedomen är slutgUtigt bindande för parterna. Den kan klandras endast om den är behäftad med vissa formella brister. En skiljedom kan verkställas i samma ordning som en domstols dom,

I hyres- och arrendetvister finns ett särskilt förfarande inför arrendenämnd resp, hyresnämnd. Prövningen sker där i domstolsliknande former. Förfarandet är emellertid betydligt mera informellt än domstolsförfarandet Och är dessutom i högre grad inriktat på medling. Arrendenämnds och hyresnämnds avgörande kan i allmänhet klandras lill tingsrätten. Talan mol tingsrättens avgörande får i sädana tvister fullföljas endast beträffande vissa frågor. Ej i någol fall får målet föras vidare frän hovrätt.

Vid sidan av nu angivna former för prövning av tvister finns förfarandet inför reklamationsnämnd. Den nämnd som har den största betydelsen är den allmänna reklamationsnämnden, som har sill kansli i Stockholm, Nämnden drivs av konsumentrådet och har funnits sedan år 1968, Nämnden är hell inriktad på vissa konsumenltvister och befattar sig bara med klagomål från konsumenter över att motpartens prestation varit felaktig eller bristfällig. Förfarandet är formlöst och leder ofta tiU uppgörelse ulan au nämnden behöver ta ställning lill tvisten. Träffas inte uppgörelse, avger nämnden utlåtande. Detta är inte bindande för parterna utan utgör bara en rekommendation, I flertalet fall följs emellertid rekommendationen.

Antalet under år 1969 vid domstolarna anhängiggjorda tvistemål utgjorde omkring 50,000. Härav kan omkring 20 % beräknas vara dispositiva mål av förmögenheisrältslig karaktär. I drygt hälften av dessa mål eller något mer är 5.000 mål understeg tvisteföremålets värde 3,000 kr.

Vid hyresnämnderna avgjordes under 1970 omkring 14,000 ärenden, varav drygt 9,000 ärenden enligt hyreslagen. Vid allmänna reklamationsnämnden har kontakt tagits med nämndens kansli i omkring 14,000 ärenden under 1970, Antalet registrerade anmälningar hos nämnden var samma år omkring 2,000, Antalet tvister som varje år går till skiljemannaförfarande uppskattas lill omkring 200,

Prop. 1973:87 42

De genom justiliedepartemeniets försorg utförda undersökningarna visar all av de 5.567 målen vid domstolarna som avsåg ett värde under 3.000 kr. endast 902 (16 %) varit föremål för prövning i sak. Återstoden har avskrivits på grund av återkallelse eller utevaro eller har avgjorts genom tredskodom. Av ärendena vid hyresnämnderna avgjordes 58 % efter prövning i sak. Vid allmänna reklamalionsnämnden avgjordes omkring 50 % av de registrerade anmälningarna efler prövning i sak. Av de redovisade undersökningarna framgår att antalet dispositiva tvistemål om mindre värden vid domstolarna är förhållandevis myckel obetydligt. Ser man till antalet sådana mål som avgörs efter en prövning i sak är antalet mindre än 1,000 om året. Av visst intresse är enligt promemorian antalet sådana mål vid domstolarna jämfört med antalet ärenden vid hyresnämnderna och vid allmänna reklamalionsnämnden. En sådan jämförelse visar att antalet hyresärenden som prövas i sak av hyresnämnderna är många gånger flera än antalet av domstolarna i sak prövade mål om mindre värden. Även antalet i sak prövade ärenden vid allmänna reklamationsnämnden är större än antalet mindre mål som prövas 1 sak vid domstolarna.

Enligt promemorian är del också anmärkningsvärt att andelen mål om mindre värden som blir föremål för sakprövning vid domstolarna endast utgör 16 % medan motsvarande andel vid hyresnämnderna är över 50 % trots att förfarandet där i högre grad än domslolsförfarandel är inriktat på förlikning,

I promemorian framhålls vidare att flertalet av målen om mindre värden vid domstolarna har börjat med en ansökan om betalningsföreläggande och att näringsidkare är kärande i nästan aUa mål, I endast 5 % av de undersökta målen inom värdegränsen 3,550 kr, har en privatperson väckt talan mot en näringsidkare. Ser man uteslutande till mål av konsumenlkaraktär är andelen endast omkring 3 %>. Undersökningarna visar sålunda all del i praktiken knappast förekommer alt en privatperson vänder sig till domstol för all få en tvist om mindre värde med en näringsidkare avgjord.

Av betydelse för en bedömning av frågan om domstolarnas roll när det gäller att lösa tvister om mindre värden är givelvis frågan i vilken utsträckning sådana tvister faktiskt förekommer utan all de förs lill domstol. Här är man hänvisad att göra sannolikhetsbedömningar och relativt grova uppskattningar. En viss ledning kan emellertid hämtas från hyresnämndernas och allmänna reklamationsnämndens verksamhet, som också tar sikte på vad som skulle kunna kallas vardagslivels tvister, I vad mån skiljemannaförfarandet tillämpas för sådana tvister är högst ovisst.

Av särskUt intresse är uppgifter öm antalet personer som kontaktar reklamationsnämndens kansli. Trots alt nämnden har kansli endast i Stockholm är antalet sådana kontakter f ,n, omkring 15,000 per år.

Antalet ärenden vid hyresnämnderna är omkring 14,000 per år, varav drygt 9,000 ärenden enligt hyreslagen. Del är här fråga om ärenden inom ell

Prop. 1973:87 43

relativt begränsat ämnesområde, där del dessutom finns väl utbyggda intresseorganisationer som tillhandagår sina medlemmar med service i hyresrättsliga frågor.

Erfarenheterna från hyresnämndernas och allmänna reklamalionsnämndens verksamhet tyder starkt på alt antalet tvister om mindre värden som tas upp vid de allmänna underrätterna utgör endast en ringa del av det faktiska antalet sådana tvister.

Det anförda ger enligt promemorian anledning att ställa frågan vad som kan vara orsaken till det obetydliga antalet mindre tvistemål vid domstolarna. Även i detta avseende torde de förut redovisade undersökningarna ge visst besked. Enligt undersökningarna uppgår rättegångskostnaderna i de mindre målen till mycket höga belopp, I genomsnitt uppgår kostnaderna enbart i underrätt till nästan lika stort belopp som värdet av tvisleföremålel. Med tanke på att en part enligt RB:s kostnadsregler riskerar att drabbas av samtliga kostnader kan en avvägning mellan den ekonomiska risk som en process medför och tvisteföremålels värde i allmänhet antas leda lill den bedömningen att del inte är försvarligt att föra en tvist om ett mindre värde till rättegång.

Den viktigaste orsaken lill att kostnaderna för en process i allmänhet blir högre än vad som är rimligt för en mindre tvist är att den enskilde i regel inte kan föra sin talan utan juridiskt biträde. Enligt bestämmelserna i RB är det i princip parternas sak att ombesörja utredningen och lägga fram processmalerialel för rätlen. Domstolen är däremot relativt passiv i processen. På grund härav löper den som för talan på egen hand en inle oväsentlig risk att han inte skall förslå att åberopa de omständigheter som är avgörande i målet eller inse vilken bevisning som han måste förebringa.

Den vidsträckta möjlighet som parterna enligt RB har att få ett domstolsavgörande överprövat i högre instans är också av stor betydelse för rättegångskostnaderna. Den som överväger om han skall föra en sak till domstol eller inle får ta med i beräkningen att målet kan fullföljas tiU högre rätt med den väsentliga ökning av kostnaderna delta kan medföra. Över-rättsprövning medför också att det slutliga avgörandet av tvisten kan låta vänta på sig under avsevärd tid.

Mot bakgrunden av det anförda kan enligt promemorian med fog göras gäUande att den nuvarande ordningen inle ger det rättsskydd för den enskUde som rimligen kan krävas. Främst de höga processkostnaderna får antas ha lett till att den enskilde drar sig för att föra en tvist om mindre värden till domstol. Den som anser sig förfördelad är hänvisad till att försöka förmå motparten tiU uppgörelse utom rätta. På grund av kostnaderna torde advokat eUer annat juridiskt biträde säUan anlitas av enskUda personer i mindre tvister. Anlitas advokat, torde denne regelmässigt avråda klienten från process. Det arbete som biträdet anser sig kunna lägga ned på klientens sak utom rätta blir av naturliga skäl begränsat i en sak som gäller

Prop. 1973:87 44

ett mindre värde, I de fall där tvisten inle kan lösas genom reklamationsnämndens försorg innebär del sagda all den ekonomiskt svagare parten står en betydande risk att få helt eller delvis efterge sin rätt.

För frågan om behov föreligger av ett enklare rättsligt förfarande i mindre tvister är det enligt promemorian givet att det allmännas rättshjälp har stor betydelse. Efter en erinran om gällande regler om rättshjälp och om den nyligen antagna rättshjälpsreformen framhålls i promemorian att antalet tvistemål som gäller mindre värden och i vilka part åtnjuter rättshjälp är mycket obetydligt med nuvarande regler om fri rättegång. Det påpekas vidare att den föreslagna reformen innebär betydligt vidgade möjligheter för enskUda att driva rättsliga anspråk vid domstol. Del kan mot denna bakgrund diskuteras om rättshjälpsreformen kan komma alt lösa problemet att ge praktiska möjligheter att få tvister om mindre värden prövade vid domstol. Del måste då beaktas att reformen inle innebär all en part som har rättshjälp undgår allt kostnadsansvar vid en process. Rättshjälpen läcker sålunda inte parlens ansvar för motpartens rättegångskostnader för den händelse domen går honom emot. Vidare får parlen betala ell kostnads-bidrag i förhållande lill sin inkomsl och betalningsförmåga i övrigt, 1 mål om mindre värden kan det därför även i måttliga inkomstlägen inträffa all kostnadsbidragel och risken för all drabbas av motpartens rättegångskostnader medför all del inle ens med rättshjälp är tillrådligt att inleda en process. Den omständigheten all kostnadsansvaret för den enskilde i viss utsträckning överläs av staien genom rällshjälpsreformen innebär f ,ö, inle att behovet av en reform beträffande rättegången i mål om mindre värden minskar. En ordning som innebär att rättegångskostnaderna uppgår till eller överstiger tvisteföremålels värde är olillfredsslällande även om kostnaderna skulle drabba det allmänna. Beträffande räitsskyddsförsäkringen måste beaktas all enligt gängse förekommande försäkringsvillkor försäkringstagaren bär en ganska betydande självrisk. Därtill kommer att det från allmän synpunkt är viktigt att kostnaderna är rimliga i förhållande till det intresse som skall skyddas genom försäkringen. Inte heller rättsskydds-försäkringen synes därför utesluta behovet av en förenklad process i bagatellmål.

Om sålunda rällshjälpsreformen och räitsskyddsförsäkringen inte innebär någon fullständig lösning av problemet med de mindre förmögenhetsrättsliga tvisterna, bör övervägas om inte andra alternativ än domslolsförfarandel slår tUl buds för slitande av sådana tvister. Vad som därvid i första hand kommer i fråga är förfarandet inför reklamationsnämnd. När del gäller reklamalionsfrågor i konsumenltvister kan reklamationsorgan anUtas utan att saken behöver föras lUl rättegång. Dessa organ, främst allmänna reklamationsnämnden, har inrättats därför att aUmänheten har ansetts behöva en instans att vända sig tiU för att på ett billigare och enklare sätt än domstolsvägen kunna få tUl stånd en opartisk

Prop. 1973:87 45

bedömning av de reklamalionslvister som inle har kunnat lösas genom direkt kontakt med vederbörande säljare.

Erfarenheterna från allmänna reklamationsnämndens verksamhet anses aUmänl vara mycket goda. Nämnden har visat sig utgöra ett lättillgängligt och effektivt medel för att lösa konsumenltvister. Reklamationsnämnden i dess nuvarande form har emellertid sina begränsningar. Sålunda saknar nämnden lokal anknytning utanför Stockholm, Vidare är del endast konsumenter som kan påkalla prövning hos nämnden. Nämndens beslut kan inte genomdrivas tvångsvis. Ett nämndyttrande ulgör endast en rekommendation till parterna att lösa tvisten på visst angivet sätt. Eftersom nämnden inte har utrustats med domstolsliknande befogenheter har den inte heller möjlighet att pröva en tvist, där det inle är möjligt alt få någon klarhet i händelseförloppet. Tvister som rör rena rätlstillämpningsfrågor tas i allmänhet inte upp. Det torde med hänsyn till del anförda vara oomtvistligt att reklamalionsnämnden i sin nuvarande utformning inte innebär någon fullständig lösning av problemet med de mindre förmögenhetsrällsliga tvisterna.

Ett alternativ som innebär att samtliga konsumenttvister som nu inte prövas av domstol eUer reklamalionsorgan skulle kunna avgöras av reklamationsnämnderna kräver enligt promemorian genomgripande ändringar i dessa organs nuvarande organisation och arbetsformer. Det skulle förutsätta en omfat;tande utbyggnad, antingen så att nya nämnder inrättades på ett flertal orter utanför Stockholm eller på del sättet all de nuvarande nämnderna fick nya kanslier på dessa orter. En kombination av dessa metoder är givetvis också tänkbar. En annan viktig ändring som skulle bli nödvändig är alt nämndernas yttranden skuUe få göras bindande. Detta skulle i sin tur förutsätta att nämndernas arbetsformer gjordes mer domstolsmässiga så att bevisprövning kunde ske på ett betryggande sätt. En lösning efter dessa riktlinjer synes diskutabel från flera synpunkter. En avgörande förutsättning för den framgångsrika verksamhet som allmänna reklamationsnämnden hittills har bedrivit torde beslå i nämndens myckel kvalificerade sammansättning med dess starka förankring hos närings-idkarnas och konsumenternas organisationer. Det är knappast möjligt all vid en utbyggnad med regionala nämnder få till stånd en lika tillfredsställande sammansättning. Det är vidare tvivelaktigt om det nuvarande mycket smidiga handläggningsförfarandet hos nämnden kan bevaras för den händelse nämnden också skulle ha alt ta befattning med tvister där bevisprövning måste ske. Därtill kommer att en utbyggnad av reklamationsnämndens organisation skulle dra betydande kostnader. Det sagda talar starkt för alt reklamationsnämndens nuvarande organisation och verksamhet inte kan förändras på sådant sätt att behovet av ell förenklat förfarande i mindre tvister blir tUlgodosett, I stället bör reklamationsnämnden alltjämt ses som ett värdefullt komplement tUl domstolsförfarandet.

Prop. 1973:87 46

Att bygga upp en särskild organisation vid sidan av reklamationsorgan och domstolar för att lösa konsumenttvister bör självfallet inte komma i fråga. Anses domslolsförfarandel inle hålla måttet, bör förfarandet anpassas till det behov som föreligger. Dessutom måste det betraktas som myckel angelägel att våra domstolar ges goda förutsättningar all vara verksamma även på detta område. Härigenom stärks underlaget för domstols verksamheten, vilket kan vara av särskild betydelse på orter där arbelsunderlagel i dag är sådant att indragning annars kan bli aktuell.

Enligt promemorian måste slutsatsen av del anförda bli alt del finns ell starkt behov av att skapa möjligheter all få tvister om mindre värden prövade i ell förenklat förfarande saml att åtgärder med denna inriktning bör vidtagas inom ramen för domstolsväsendet. En viktig utgångspunkt är alt kostnaderna i ell förenklat förfarande inle får vara högre än all det blir möjligt och rimligt från ekonomisk synpunkt att göra sin rätt gällande även om den gäller ell mindre värde,

5.2 Remissyttrandena

Det stora flertalet remissinstanser är ense om all ell behov föreligger av en enklare och billigare processordning för tvister om mindre värden. Hit hör bl,a. hovrätten för övre Norrland, sju tingsrätter, hyresnämnden i Stockholm, KO, kreditköpskommittén, länsstyrelserna i Stockholms län och Malmöhus län, samtliga hörda rättshjälpsanstalter, LO, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Folksam, Sveriges Grossistförbund, Sveriges Industriförbund och flera handelskammare.

Bland dem som är av denna uppfattning uttalar KO all del engelska konsumentrådets i promemorian redovisade förslag om upprättande av särskilda domstolar för mindre tvistemål innebar ett totalt underkännande av det nuvarande engelska rältegångssyslemet som medel alt lösa konsumenttvister. Den kritik som riktas mot del engelska rältegångssyslemet kan enligt KO:s mening tiU stor del också riktas mot den nuvarande svenska rättegångsordningen i civilmål. Vår nuvarande processlagstifining från år 1948 bygger i många stycken på engelska förebilder. Det bör därför inte förvåna all inle heUer vårt syslem visat sig hålla måltet när del gäller all erbjuda en lämplig ordning för lösande av mindre tvister. Det är framför allt i tre mycket väsentliga avseenden som både del engelska och del svenska systemet brister, del är för komplicerat, för långsamt och för dyrt. Enligt de undersökningar som redovisas i promemorian är del endast i ell hell obetydligt antal fall som en enskild vänder sig till domstol för att få en tvist med en näringsidkare avgjord. Detta kan enligt KO:s mening inte vara en korrekt avspegling av partsförhållandena i de tvister om mindre värden som faktiskt förekommer. Erfarenheterna från KO:s verksamhet styrker denna iakttagelse. Under del halvtannal år som verksamheten bedrivits har KO

Prop. 1973:87 47

dagligen mottagit förfrågningar från allmänheten i juridiska angelägenheter med anknytning til den problemalik som redovisas i promemorian. Återkommande är frågor av typen, är man bunden av en beställning, är man skyldig all betala under vissa omständigheter, hur skall man förfara när del är fel på en vara eller tjänst osv. Inte sällan poängteras att man inle är intresserad av att dra en aktuell tvist inför domstol. De skäl som därvid oftast anförs är att domstolsvägen är alltför krånglig, långsam och dyrbar. Mot bakgrund av del anförda råder inte någol tvivel om all del behövs en enklare processordning än den som i dag slår lill buds för lösande av vardagslivets tvister. Det är också uppenbart att målet för en reform måste vara att åstadkomma ett så beskaffat förfarande alt ingen av rädsla för omständliga formaliteter, stor tidsspillan eller höga processkostnader skall behöva avslå från all göra ett berättigat krav gällande, KredUköps-kommittén anför all de i promemorian åberopade undersökningarna bestyrker den allmänna uppfattningen att endast en obetydlig del av del faktiska antalet tvister om mindre värden blir föremål för domstolsprövning. Därav bör dras den slutsatsen att domstolarna inte uppfyller de krav som ställs på ett serviceorgan vars verksamhet är inriktad på konfliktlösning. Den främsta orsaken härtill torde vara all del nuvarande förfarandet för parterna eller någon av dem framsiår som alltför dyrbart eller tidskrävande vid tvister om mindre värden. En bidragande förklaring kan vara alt förfarandet framsiår som otillgängligt genom sin stränga formbundenhet och den högtidlighet som omger eller antas omge handläggningen, UlomprocessueUa uppgörelser kan ha betydande fördelar såväl ur samhällets som ur parternas synvinkel. Det finns emeUertid vid sådana konflikUÖsningar alltid en risk all det rättsskydd som samhället genom civUrättslig lagstiftning velat ge medborgarna försvagas. Denna risk blir påtaglig om domstolsförfarandel inte framstår som ett realistiskt alternativ, särskilt för den svagare parten i en tvist, LO anför bl,a, att del är aUdeles klart att de förmögenhetsrällsliga tvister rörande mindre värden — f ,ö, inle bara tvister av den storleksordningen — som förs till domstol utgör en försvinnande liten minoritet av alla förekommande tvister. Beträffande anledningen lill den låga målfrekvensen hänvisar LO bl,a, till parternas välgrundade oro för att rättegångskostnaderna skall bli alltför höga i förhållande till ivistevärdet och till det komplicerade och besvärliga i all processa. Gemensamt för de brister och olägenheter med del traditionella rällegångsförfarandet som här framhåUits är enligt LO att de främst verkar tiU nackdel för mindre bemedlade eller på annat sätt handikappade parter. Det bhr lätt så, att en sådan part hellre än att hävda sin rätt vid domstol faller undan för motparten eller lar en ofördelaktig uppgörelse. Självfallet skall samhället på intet sätt uppmuntra tiU onödigt processande. Det är önskvärt att tvister i så stor omfattning som möjligt görs upp av parterna i godo förutsatt att detta sker på ett sätt som tillgodoser rimliga rättvisekrav. Del

Prop. 1973:87 48

har emellertid länge framstått som angeläget alt få ändamålsenligare, snabbare och billigare metoder att lösa vad man kan kalla vardagsUvets tvister. Den utvidgade rätten till rättshjälp är givetvis en mycket betydelsefull reform både när det gäller att bilägga tvister utom rätta och när det gäller process. Man bör emellertid inte stanna vid detta.

Endast ett fåtal remissinstanser ifrågasätter behovet av ett förenklat förfarande i mål om mindre värden. Hit hör Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, justUierådet Höglund och Svenska resebyråföreningen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför bl.a. följande. All föra en process vid domstol kan aldrig vara annat än den yttersta utvägen, som kommer i fråga när parterna av känslomässiga eller andra skäl fäster särskilt stor vikt vid utgången. Det måste finnas möjligheter att på vägen dit sortera bort sådana konflikter som kan göras upp med enklare medel. Alt de mål som sedan går lill fullständig handläggning och dom vid allmän domstol är relativt få till antalet, när det gäller mindre värden, är icke någon olägenhet utan tvärtom vad som bör eftersträvas. Hovrätten tar därefter upp frågan vilka åtgärder som kan vara påkallade. Bl,a, uttalar hovrätten att det, när del gäller konsumenttvister, kan finnas behov av att bygga ul den nuvarande verksamheten med lokala konsumentkommilléer eller konsumentnämnder.

Från några håU, bl,a, i de yttranden som har avgetts av länsstyrelsen i Stockholms län och advokatsamfundet, förordas all erfarenheterna av rällshjälpsreformen avvaktas.

En del remissinstanser tar särskilt upp frågan om behovet av ökal rättsskydd skulle kunna lösas genom en utbyggnad av reklamationsnämnderna i stället för genom inrättandet av ett förenklat rättegångsförfarande. Flertalet av dem avvisar en sådan lösning, Uppsala läns södra tingsrätt uttalar sålunda att den finner tillfredsställande att förslaget innebär ett avvisande av tanken alt bygga ut allmänna reklamationsnämnden till ett organ för slutligt slitande av tvister, varom nu är fråga. Liksom del är allmän underrätt förbehållet att ta befattning med lagsökningsmål och mål om betalningsföreläggande och det vidare föreslagits (SOU 1972:22) alt söka få parter att hänskjuta vissa tvister lill avgörande av tingsrätt såsom skiljedomstol, är det eftersträvansvärt att låta domstol och icke administrativ myndighet handha den prövning, som nu är aktuell, DON finner det angeläget att mindre tvistemål av aktuell art inte läggs på annat organ än domstol, åtminstone i den mån upptagning av mundig bevisning blir aktuell och avgörandet skall ges rättskraft. Härför talar rättssäkerhetsskäl. Del är också av intresse att tingsrätterna inte utarmas och förlorar sin bredd. Även om processföremålet är ringa kan de aktueUa målen innehålla väsentliga rättsliga problem. Sett från dessa synpunkter är det tillfredsställande att rättsskipningsuppgiflen inte lagts på t,ex, reklamationsnämnderna. Hovrätten för Övre Norrland anser liksom promemorian att en lösning bör sökas inom ramen för domstolsväsendet. Det är hovrättens uppfattning, ttt

Prop. 1973:87 49

den kunnighet och erfarenhet som finns inom domstolarna utnyttjas i alltför liten utsträckning såvitt gäller tvistemålen. Del synes angeläget att åstadkomma ändring härvidlag. Detta gäller kanske främst tvistemål av större betydelse och med större värden men också tvistemål som avses med det nu framlagda förslaget, framförallt de tvister som benämnts vardagslivets tvister. Om man härvidlag bör tillskapa särskilda regler för vissa slag av tvistemål eller göra tvistemålsförfarandet i sin helhet lill föremål för översyn kan ej bedömas på det nu framlagda materialet, KO ullalar all allmänna reklamationsnämnden bör bibehållas i sina nuvarande funktioner. Den fyller en väsentlig uppgift och bör göra det även sedan ett förenklat rättegångsförfarande införts. Detta förfarande bör delvis ses som ett oundgängligt komplement tUl reklamalionsnämndens verksamhet, Mol denna bakgrund uttalar KO att det av ålder har varit en av domstolarnas huvuduppgifter i vårt samhälle att lösa rältstvisier meUan samhäUets medborgare. Av ohka skäl, inte minst som en följd av den nya rättegångsordningen, har domstolarna emellertid under senare tid i allt mindre utsträckning kommit alt ägna sig ål denna uppgift. Denna utveckling kan från flera synpunkter knappast anses tillfredsställande. Den har medfört att samhällets organ för lösande av civila tvister med dess för ändamålet särskUt utbildade befattningshavare inle utnyttjas för denna uppgift saml att allmänheten fråntagits möjUgheten att få den mest kvalificerade bedömning av dessa tvister som samhäUet har att erbjuda. Genom en förenklad process i mindre tvistemål kan domstolarna väntas liU viss del återfå sin ställning som rättsskipande organ i civila tvister. Detta skulle enligt KO:s bedömning vara en vinning för både medborgare och domstolar, TiU dem som uttalar sympatier för en utbyggnad av allmänna reklamationsnämnden hör länsstyrelsen i Stockholm som anför. Erfarenheterna av allmänna reklamationsnämndens verksamhet har allmänt ansetts vara goda, vilket bland annat framgår av den ökade tillströmningen av ärenden dit. Nämndens verksamhet torde emellertid fortfarande befinna sig på försöksstadiet. Det skulle därför vara värdefullt att ha större erfarenheter även av denna verksamhet innan en rätlegångsreform, som huvudsakligen skulle omfatta konsumenttvister, genomförs. Länsstyrelsen anser att man bör närmare överväga att bygga ut reklamationsnämnden med regionala mindre kanslier. Vid dessa skulle enklare ärenden kunna klaras upp och endast mer besvärliga äenden som fordrar teknisk bedömning och liknande skulle överlämnas till huvudkansliet i Stockholm för handläggning. De regionala kanslierna skulle möjligen kunna samordnas med hemkonsulenternas verksamhet. Länsstyrelsen är inte heller främmande för tanken alt reklamationsnämndens ställning bör kunna stärkas genom att man, som ifrågasatts, gör nämndens rekommendationer i viss utsträckning exigibla om de inte klandras inom viss lid. All — som länsstyrelsen här ifrågasatt — bygga på rättshjälps- och reklamalionsorganen när det gäller all förbättra

4 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 87

Prop. 1973:87 50

den enskildes möjligheter all få sin rätt tillgodosedd i mindre tvistemål innebär, såvitt länsstyrelsen kan bedöma, att man väljer ett mera elastiskt syslem som kan successivt förbättras med ledning av erfarenheterna och med beaktande av de slatsfinansiella förutsättningarna, SHIO är i princip positiv lill införandel av ell visst förenklat rättegångsförfarande. Organisationen vill dock erinra om att den medverkar i allmänna reklamalionsnämnden saml all organisationen också i olika sammanhang förordat en utbyggnad av reklamationsnämnden lill i första hand Stockholm, Göteborg och Malmö och i andra hand övriga residenssläder. Enligt SHlO:s uppfattning hade del varit angelägnare att i första hand ytterligare bygga ut reklamationsnämnderna. En stor del av de tvister som kommer all bli föremål för prövning enligt bestämmelserna i förslaget lill rättegång i mindre tvistemål torde bli av samma art som huvudparten av de frågor som i dag behandlas i de allmänna reklamalionsnämnderna. Även om reklamationsnämnderna icke har sanktionsmedel lill sitt förfogande kan dock konstateras alt nämndernas utslag fåll en avsevärd genomslagskrafl. När det gäller företag anslutna lill någon av näringslivels huvudorganisationer kan konstateras att dessa, när de 'dömts' av allmänna reklamationsnämnden, praktiskt taget hundraprocentigt följt nämndens utslag. Efterföljandet av allmänna reklamalionsnämndens rekommendationer har dock varit sämre när del gäller oulsiderföretag. Möjligheterna all hos dem åstadkomma ekonomisk rättelse även genom en rent formell dom i underrätt enligt det nya rällegångsförfarandet får dock i många fall betraktas som osäkra. Svea hovrätt anför all myckel lyder på all del vid reklamalionsnämnden tillämpade förfarandet utifrån önskemålen om en snabb, bUlig och sakkunnig prövning av konsumenttvister är överlägset vad som kan erbjudas genom ett förenklat förfarande vid de allmänna domstolarna. Nämndens centrala ställning och sammansättning torde också ge särskilda möjligheter för normbildning och sanering inom de delar av näringsverksamheten som berör konsumentintressen. Det måste med hänsyn lill angivna förhållanden anses mindre lyckligt om genom den föreslagna reformen allmänna reklamationsnämnden skulle minska i betydelse eller den splittrade ordningen uppslå all domstol i vissa delar av landet eller för vissa typer av konsumenltvister blir det primära prövningsorganet medan konsumenltvisterna i övrigt i första hand går till reklamationsnämnden. En naturlig tanke synes därför vara all — med bibehållande av reklamationsnämndens centrala ställning och den där förekommande prövningens natur — på olika sätt utvidga dess verksamhetsområde. Nu förekommande inskränkningar i nämndens behörighet synes mera resursmässigt än principiellt betingade. Kvar slår emellertid dels att nämnden inle kan la upptill slutlig prövning en del mål, som innefattar vissa utredningsmässiga och juridiska komplikationer, och dels att nämndens rekommendationer ibland men synbarligen i minskande

Prop. 1973:87 51

utsträckning inle ållyds. Enligt hovrättens mening har emellertid i promemorian inte övertygande visals alt härvidlag fräga är om sä många mål eller så Slora ölägenheter all på grund härav inrättande vid domstol av ett särskilt förfarande kan anses lillräckligt moiiverat och detla desto mindre som i motiven uttalas att särskilda regler beträffande rättegången i konsumentmäl bör övervägas, när det pågående arbelet på civilrällslig konsument-skyddslagstiftning avslutats.

Hovrätten över Skåne och Blekinge förordar inle bara med tanke på de mindre tvistemålen en förstärkning av den hjälp parterna kan fä för all komma liU en uppgörelse. Bl,a, berörs möjligheten all införa ett särskilt förlikningsförfarande vid domstol. Delvis liknande synpunkter anförs av Helsingborgs tingsrätt.

1 ett par yttranden framförs tanken på att inrätta särskUda förlikningsnämnder. Hyresnämnden i Stockholm anför sålunda bl,a. Det är enligt hyresnämndens mening långt ifrån 'självfallet' att en specialorganisation ej bör komma i fråga. Ett system av hyresnämndstyp har vissa obestridliga fördelar. Inom en specialorganisation är del lättare än inom domsiolsramen alt åstadkomma radikala förenklingar syftande till snabbhet, effektivitet och bUlighel, Ett specialförfarande kan mera direkt inriktas pä förlikning, vilket är mycket väsentligt pä del nu ifrågavarande området. Det är ocksä lämpligare, principiellt och praktiskt, att i ell specialorgan ordna så all sakkunniga lekmän deltar i besluten, något som hyresnämnden anser synnerligen värdefullt i tvister som rör 'vardagslivels juridik'. Vid en nämnd kan utredning införskaffas utan formella bevismedel, och det kan över huvud laget förutsättas alt förfarandet där blir mera praktiskt och snabbare leder till tvisternas avgörande, Vidare kan den vikliga synpunkten framhåUas, all specialregler för rättegångskostnader passar bättre i en nämnd än i en domstol. Slutligen medför nämndförfarandel den processekonomiska fördelen, alt nämndens avgörande kan klandras vid tingsrätt, vilket besparar hovrätten en mängd mål, vilkas beskaffenhet för det mesta är sådan att de icke bör belasta hovrätt. Erfarenheterna från reklamationsnämnderna talar starkt för all sakkunniga ledamöter bör dellaga i besluten. Härigenom kan avgörandena vinna förtroende och — liksom i hyresnämnd — i betydande omfattning vinna laga kraft i första instans. Om man väljer nämndförfarandet synes del lämpligare att anordna särskilda nämnder — 'förlikningsnämnder' med beslutsfunktion, sedan medling visat sig utsiktslös — än alt anknyta verksamheten lill den befintliga hyresnämnds- och arrendenämndsorganisationen. De 'mindre tvistemål' som förslaget främst avser utgör en heterogen grupp. Olika slags erfarenhet, skilda rättsregleroch växlande sedvana kommer därför in i bedömningen. Den nuvarande enhetliga organisationen för arrende- och hyrestvister bör helst inte tillföras andra nya tvister än sådana som hör tiU arrende- resp, hyresrätten, där dock utvidgning är länkbar. Alt ytterligare splittra den

Prop. 1973:87 52

judicidla organisationen med nya specialorgan är visserligen i och för sig diskutabelt. Om man ändå väljer denna utväg är det därför all de praktiska och processekonomiska fördelarna — som framhållits i det föregående — är så betydande. Och det kan då påpekas alt en 'förlikningsnämnd' givetvis bör höra lUl domstolsväsendet dels administrativt dels genom rekryteringen lill ordförandetjänslerna dels ock på så sätt all besuten överprövas inom den vanliga domslolsorganisalionen. En ytterligare synpunkt av organisatorisk art kan anföras. Det finns i landet nio arrendenämnds- oeh hyresnämndskanslier som inte utbyggts lill beräknad kapacitet enär ärendena blivit långt färre än väntat. Dessa kanslier sysselsätter endast en domare, en organisationsform som är mindre lämplig. Man kan i dessa fall länka sig al anknyta de enklare allmänna tvistemålen till den befintliga organisationen, som därvid dessutom får en behövlig förstärkning, Eskilstuna tingsrätt är inne pä tanken att inrätta 'lokala medlingsnämnder', kanske efter förebild av hyresnämnderna.

6 Allmänna riktlinjer för ett förenklat rättegångsförfarande i tvister om mindre värden

6, / Promemorian

För utformningen av ett särskilt förfarande för tvister om mindre värden är det enligt promemorian av grundläggande betydelse om förfarandet är inriktat enbari eller i huvudsak på medling och således inrymmer inga eller endast begränsade möjligheter till bindande prövning eller om det — liksom systemet i RB — i första hand bör syfta till ett bindande avgörande. Som exempel på lösningar där tyngdpunkten ligger på förlikningsverksamheten kan nämnas de norska forliksrådens verksamhet. Forliksråden har visserligen möjlighet att döma i målen. Som förutsättning gäller emellertid i regel att parterna är ense om att målet får prövas i sak. Motsätter sig ena parten detta, kan något avgörande inle träffas utan målet får prövas i ordinär väg. En annan liknande lösning i fråga om de mindre förmögenhetsrällsliga tvisterna skulle kunna gå ut på att lägga tyngdpunkten i förfarandet på förlikningsverksamheten. Rätlen skuUe därjämte kunna meddela tredskodom och, om parterna inle kan enas, lägga fram ett förlikningsförslag som blir bindande om det inte klandras inom viss tid. Sker klander, skulle målet tas upp i ordinär process.

En svaghet med sådana lösningar är alt domstolen i princip inle får avgöra saken, om någondera parten motsätter sig detta. Den ekonomiskt starkare parten kan genom att åstadkomma alt tvisten förs till det ordinära förfarandet eller genom alt ställa i utsikt att han kommer att göra det förmå sin motpart lill en från saklig synpunkt otillfredsstäUande uppgörelse. En sådan

Prop. 1973:87 53

lösning bör därför inle väljas. Förfarandet bör i stället kunna avslutas med all ett bindande avgörande kommer lill stånd. En sådan ordning hindrar givelvis inle att förfarandet i hög grad bör inriktas på förlikning.

Vad som nu har anförts talar givetvis också för all förfarandet som sådant bör vara obligatoriskt i den meningen all det inle bör kunna sättas åt sidan på enbari ena partens önskan.

De allmänna riktlinjerna för det nya förfarandet är naturligtvis beroende av vUket tillämpningsområde för förfarandet som är avsett. Som utgångspunkt bör gälla att förfarandet i princip bör kunna användas i alla disposiliva tvistemål som rör mindre värden. Avgörande bör i princip vara om tvisleföremålel har ell sådant värde att en lämplig relation uppnås mellan tvisleföremålel och rättegångskostnaderna.

Som en grundläggande målsättning för ett förenklat förfarande i tvister om mindre värden bör gälla att sådana förenklingar i förhållande till nuvarande ordning måste åstadkommas all kostnaderna blir väsentligt lägre utan att befogade rätlssäkerhetskrav eftersatts. Vad som i särskilt hög grad leder tUl höga rättegångskostnader är, som tidigare har nämnts, behovet av juridiskt biträde i rättegången.

Vad man alltså i första hand bör inrikta sig på är alt åstadkomma ett förenklat förfarande där parterna kan föra sin talan utan hjälp av juridiskt biträde.

Mot denna bakgrund föresläs i promemorian ett förenklat förfarande i mindre tvistemål, som ger rällen stor frihet att utforma handläggningen efler vad som är mest ändamålsenligt i det enskilda fallet, 1 fråga om själva förfarandet ålägger förslaget rätlen en utökad skyldighet alt biträda och vägleda parterna. En särskild tjänsteman vid varje tingsrätt skall tillhandagå med råd och upplysningar. Beträffande rättegångskostnaderna gäller bl,a, att biträdesersätlning inle skall vara ersättningsgill. Vissa begränsningar skall gälla för rätten tUl fullföljd lill hovrätt,

Ell förenklat rättegångsförfarande enligt nu angivna riktlinjer lorde enligt promemorian innebära avsevärt ökade möjligheter för den enskilde att få vardagslivets tvister prövade på ett godtagbart sätl. Härigenom åstadkoms en ordning som allmänt tillgodoser de enskUdas rättssäkerhet i sådana angelägenheter på ett betydligt effektivare sätl än den ordning som f,n, gäller.

Mot den föreslagna ordningen kan i och för sig invändas att den enskilde alltid bör ges möjlighet att få sin tvist prövad i de mest kvalificerade former som lagstiftningen erbjuder oavsett om hans tvist gäUer ett mindre värde. En sådan tankegång ledde under förarbetena lill RB lUl att man avvisade tanken på ett särskilt förfarande för de mindre målen. Principen om sä goda rättsliga garantier som möjligt även för prövningen av mindre tvister har emellertid i praktiken lett lill rakt motsatt effekt. Av olika skäl ser en part det i många fall inte som en praktisk möjlighet att hävda sin rätt vid domstol

Prop. 1973:87 54

även om han är övertygad om all han har rätt i sak. När ställning skall tas lill om del är lämpligt att tillskapa ell särskilt förfarande för de mindre tvisterna bör detta inle förbises. Valet kan i sådana fall sägas stä inle mellan två rättsliga förfaranden ulan mellan nuvarande ordning, som innebär att inget förfarande alls är tillgängligt, och det nya förfarandet.

Om ett förenklat förfarande enligt nu antydda riktlinjer genomförs, innebär detta inte alt betydelsen och behovet av effektiva reklamalionsorgan minskar. Många konsumenltvister bör liksom hittills kunna lösas på ett tillfredsställande sätt genom reklamationsnämndernas verksamhet. Del förenklade förfarandet bör som tidigare framhållits ses som ell komplement tiU denna verksamhet.

Det slora fierlalet ärenden vid allmänna reklamationsnämnden klaras upp vid informella kontakter med nämndens kansli. Men också när frågan hänskjuts till nämnden, medför förfarandet f.n, i princip inga kostnader för sökanden. Del kan därför finnas skäl för domstolen att i del förenklade förfarandet hänvisa en kärande till reklamalionsorganen om tvisten rör en fråga rörande brist eller fel i motpartens prestation,

Å andra sidan bör reklamationsorganen kunna hänvisa en sökande lill del förenklade rällegångsförfarandet. Så bör ske om del vid förfarandet inför reklamalionsorganel inle är möjligt all fä fram klara uppgifter om vad som har hänt eller om tvisten rör rent rättsliga frågor. En sådan hänvisning synes också böra ske om del finns anledning anta all säljaren inle skall ställa sig reklamationsorganels rekommendation till efterrättelse. Har konsumenten inte fäll full rättelse av säljaren i enlighet med reklamationsorganels rekommendation, bör konsumenten givelvis kunna föra saken lill del förenklade rättegångsförfärandet.

Ett rättegångsförfarande av den karaktär som nu angivits skiljer sig i vissa avseenden frän den ordning som föreskrivs i RB. Vissa av de angivna lösningarna innebär avsteg från principer som tillmätts stor betydelse vid RB:s tillkomst. Principerna i RB om munilighel, omedelbarhet och koncentration får sålunda i det förenklade förfarandet i viss mån slå tillbaka för processekonomiska intressen. En betydelsefull nyhet i det förenklade förfarandet är vidare domarens aktiva procéssledning. Även närdetgäller rättegångskoslnadsreglerna innebär del förenklade förfarandet betydande avsteg från RB:s regler,

Mol den angivna bakgrunden kan del göras gällande alt en reform av rättegångsordningen på detla område inle bör genomföras pä grundval av föreliggande material utan bör föregås av en mera ingående utredning.

En mera allmän översyn av rällegångsförfarandet i tvistemål synes påkallad inte bara när det gäller mål om mindre värden. De tidigare redovisade undersökningarna tyder på alt domstolarna över huvud tagel förlorat i betydelse när del gäller de disposiliva tvistemålen. Av undersökningarna all döma spelar inle heller skiljeförfarandet någon större roll.

Prop. 1973:87 55

Det finns aU anledning alt följa utvecklingen på delta område med uppmärksamhet. Självfallet bör inle eftersträvas att föra tvister lill domstol i onödan, Å andra sidan är det av största betydelse för prejudikatbildningen alt parter för sina tvister lill domstol. Även bortsett från del allmänna intresset av prejudikatbildning är del angeläget alt domstolarnas kapacitet kan utnyttjas av den som har ell befogal intresse av att få sin sak rättsligt prövad. För en allmän översyn av rällegångsförfarandet i tvistemål kan också åberopas att förutsättningarna för domslolsverksamheten har förändrats på senare lid, särskUl genom underrättsreformen och fastig-hetsdomslolsreformen saml de ändrade reglerna om fullföljd av talan lill högsta domstolen.

En allmän översyn av rällegångsförfarandet i tvistemål är uppenbarligen en omfattande utredningsuppgift. För valet av långsikliga lösningar på detta område är det ocksä angelägel att erfarenheterna av nyligen genomförda och planerade reformer avvaktas. När del gäller rättegångsordningen i tvister om mindre värden synes det inte försvarligt alt avvakta ett sådant utredningsarbete. Behovet av en reform på detta område är som framgår av de tidigare redovisade undersökningarna påtagligt och aktuellt. Problemet med de mindre förmögenhetsrällsliga tvisterna har dessutom sådant samband med rättshjälpen alt en samordning vid genomförandet av dessa reformer är angelägen.

På grund av det anförda bör en reform av rättegångsförfarandet i tvister om mindre värden kunna genomföras utan att avvakta en allmän översyn av rättegången i tvistemål. En sådan reform bör emellertid inte innebära någol hinder att på nytt la upp frågan om de mindre tvisterna i samband med en allmän översyn av tvistemälsprocessen och ompröva de nu valda lösningarna i ett större sammanhang och med beaktande av de erfarenheter som den nu aktuella reformen kan medföra,

6.2 Remissyttrandena

Förslagets allmänna riktlinjer har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av omkring hälften av remissinstanserna. Till denna grupp hör bl, a, kommerskollegium, statskontoret, KO, statens konsumentråd, länsstyrelsen I Malmöhus län, kreditköpskommittén, justitierådet Conradi, Svenska kommunförbundet, LO, TCO, SR, SACO, Svenska Försäkringsbolags riksförbund, KF, LR, Sveriges Grossistförbund och Sveriges Industriförbund. En lika stor grupp avstyrker alt förslagels riktlinjer läggs till grund för lagstiftning. Till denna grupp hör Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, de flesta tingsrätterna, justitieråden Sjöwall, Edling, Riben, Brunnberg, Joachimsson, Hesser, Holmberg, Fredlund, Gärde Widemar och Welamson, föreningen Sveriges tingsrättsdomare, Sveriges advokatsamfund, tre rättshjälpsanstalter saml sex

Prop. 1973:87 56

handelskammare. Ett fåtal remissinstanser lar inte ställning eller uttrycker tveksamhet. Bland dessa märks DON, justitieråden Romanus, Digman, Nordström, Petrén, Bergsten, Bernhard, Brundin, Ulveson och Mannerfelt samt ett par tingsrätter.

Av dem som ställer sig positiva till de allmänna riktlinjerna ullalar KO bl,a, 1 sitt yttrande över konsumentutredningens belänkande Konsumentpolitik — riktlinjer och organisation (SOU 1971:31) uttalade KO all genomförandel av en effektiv ordning för lösande av 'vardagslivets köp-tvister' mellan vanliga konsumenter samt producenter och distributörer av varor och tjänster tedde sig som den kanske väsentligaste konsumentpolitiska åtgärden f,n, 1 remissvaret anfördes vidare att ell oeftergivligt konsumentkrav fick anses vara all klagomål objektivt kunde prövas utan större kostnader eller formaliteter och att de konsumenter som bedömts ha fog för sin talan verkligen fick rättelse. När juslhiedepartemenlel nu presenterar ett förslag liU förenklat förfarande i mindre tvistemål ser KO del därför som mycket positivt. Promemorian ger uttryck för en realistisk syn på civilprocessen och de förslag lill lösningar som där presenteras visar på en bestämd önskan att tillgodose kravet pä en rättegångsordning som svarar mot gemene mans intressen, LO anför bl,a, alt när del frän vissa håll gjorts gällande alt en förenklad rättegäng i stil med vad som nu föreslås skuUe vara ägnad att undergräva den enskildes rättssäkerhet, vittnar denna inställning om bristande förståelse för vad saken i grunden gäller. Det måste vara angelägnare med ett syslem som ger ett stort antal människor väsentligt ökad möjlighet all få rättsanspråk prövade ocksä i förhållandevis enkla former än med ell syslem som visserligen tillåter en ingående prövning men som i praktiken främst står öppet för ekonomiskt välsituerade parter med tillgång tiU bästa juridiska expertis, LO vill alltså i princip välkomna förslaget som en viktig jämlikhelsreform, TCO anser alt förslaget otvivelaktigt är av stor betydelse för en ökad rättssäkerhet och hälsar därför förslaget med tillfredsställelse och ställer sig bakom de grundläggande principerna, Sveriges Grossistförbund och Sveriges Industriförbund framhåller att de delar den i promemorian framförda uppfattningen att den nuvarande rättegångsordningen inte ger det rättsskydd för den enskilde som rimligen kan krävas vid tvister som gäller mindre värden. Den nuvarande ordningen som innebär att rättegångskostnaderna uppgår till eller t,o,m, överstiger tvisteföremålets värde är högst olillfredsslällande. Del bör därför tillskapas ett förfarande vars utgångspunkt bör vara att det för den enskilde bUr möjligt och rimligt frän ekonomisk synpunkt alt hävda sin rätt även om del gäller mindre värden. En grundläggande målsättning vid utformningen av ett sådant förfarande bör vidare vara att kostnaderna blir väsentligt lägre än f ,n, ulan alt kostnaderna övervältras på annan och utan att rimliga rättssäkerhetskrav eftersattes. Det framlagda förslaget tillgodoser i princip dessa krav och förbunden är därför positiva till en reform

Prop. 1973:87 57

utformad i huvudsaklig överensstämmelse med de allmänna riktlinjer som dragits upp i promemorian.

Av de remissinstanser som inle anser all de i promemorian angivna riktlinjerna bör ligga lill grund för ell förenklat förfarande i mål om mindre värden anför Svea hovrätt bl,a, att den hjälp, som genom domstolens försorg ofrånkomligen måste lämnas de rältssökande för att de utan biträde skall kunna föra sin talan, kommer all tynga domstolsverksamheten och la inle obetydliga arbetskraftsresurser i anspråk. Risken för all domstolens opartiskhet kan sällas i fräga av parterna måste likväl antas ge snävt utrymme för den lagfarne tjänstemannens möjligheter att utöva sin bilrädesfunktion så att parternas behov av hjälp blir tUlfredsstäUande tUlgodosett, Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att allvarliga invändningar måste resas mot den ändrade roll som är avsedd all tillkomma domstolen i del förenklade förfarandet. Enligt hovrättens mening måste del betecknas som olämpligt och äventyrligt för rättssäkerheten alt pålägga domstolarna en ändrad roll i enlighet med förslaget. Den ändrade uppfattning om domare och domstol som förslaget förutsätter svarar inle mol rättsuppfattningen i vårt land. Del finns en allvarlig risk all domstolarna väl kommer all klara av åtskilliga rutinbetonade mål med det nya förfarandet men kommer all köra fast vid behandlingen av invecklade och svårulredda mål. Del finns en allvarlig risk alt det nya förfarandet inle lyckas skaffa sig respekt hos allmänheten utan kommer att bryta mot domstolarnas anseende för alt vara samvetsgranna, opartiska och rättrådiga. Hovrätten måste bestämt avråda från all man utan en mera grundlig och framåtsyftande utredning gör så betydande ingrepp i RB :s huvudprinciper. Kan förslaget till ändrade uppgifter för domstolarna inte förverkligas så kan inle heller förslaget att inbespara advokatarvoden i mindre tvistemål förverkligas. Del kan emellertid erinras om all rätishjälpslagen innehåller regler om begränsning av rättshjälpen för den som inle har befogat intresse av all få sin sak behandlad. Hovrätten för Övre Norrland anför att förslaget rubbar den hiiiills allmänt erkända principen, all domstolen skall vara opartisk, genom tanken att domslolstjänsleman skall lämna parterna omfattande bistånd vid utförandet av deras talan. Vidare skulle den föreslagna regeln att kostnad för biträde över huvud tagel inte är ersättningsgill kostnad beröva ett stort antal rältssökande, särskilt obemedlade eller mindre bemedlade, de praktiska möjligheterna att göra sin rätt gällande. Justitieråden Sjöwall m.fl. anser att ell förfarande uppbyggt efler promemorians tankegångar inte innebär tillräckliga garantier för ett materiellt riktigt avgörande. Grundtanken i förslaget, all juridisk hjälp ål parterna skall lämnas av domstolen själv är inle bärande. Del är en orimlig och motsägelsefull uppgift att i en tvist där ju oklara intressen står mol varandra samtidigt tillvarata båda sidornas intressen, Sveriges advokatsamfund anför att det föreslagna systemet raserar en av de starkast återhållande faktorerna — kostnads-

Prop. 1973:87 58

faktorn — mol igångsättandet av obefogade rättegångar. Vidare medför det att den som är i behov av biträde för alt kunna ulföra sin talan och som kanske med stor uppoffring på egen bekostnad anskaffar biträde inle ens fär biträdeskoslnaden ersatt. Detta kan självfallet göra den ekonomiska effekten av den lyckliga utgången i rättegången helt illusorisk, I detta fall blir alltså den praktiska effekten av förslaget rakt motsatt den åsyftade, nämligen att konsumenten avslår från all processa, därför all han inte har råd. Man riskerar fä ett system som inle kan avhålla från okynnesrälle-gångar och som dessutom uppmuntrar lill spekulationer om all den betal-ningsberälligade skall avstå från process efiersom hans rättegångskostnader endast tUl någon del läcks, JustUierådet Romanus m.fl. anför all förslaget innefattar betyddsefuUa avvikelser från åtskilliga av de grundsatser lill skydd för rättssäkerheten på vilka den ordinära tvistemåls-processen vilar. Man måste därför räkna med att säkerheten hos avgörandena enligt det föreslagna förenklade förfarandet blir i ej obetydlig grad mindre än hos dem som träffats i ordinär väg. Med hänsyn lill del anförda måste del föreliggande förslaget väcka tveksamhet. Då emellertid den nuvarande ordningen lill följd av de stora kostnaderna ej kan anses tillfredsställande när det gäller tvister om begränsade värden kan med visst fog sägas all del dock är bättre med en ordning som låter sig tillämpas även om del resultat som ernås ej alllid är av samma kvalitet som det vilket del vanliga förfarandet ger.

Av de remissinstanser som ställer sig avvisande eller tveksamma lill förslagets allmänna riktlinjer anser flera en översyn av RB påkallad. Av denna uppfattning är bl,a, DON som anför, RB har tillämpats i snart tjugufem år. Många partiella reformer har skett inom RB sedan balken kom till, men någon samlad översyn har inle ägt rum, Enligt DONs mening är del angelägel alt det så snart som möjligt kommer till stånd en sådan översyn. Som ell exempel kan pekas på bestämmelserna om förfarandet. Vid övergången från skriftligt till muntligt förfarande behövdes säkerligen ingående handlingsregler. Numera skulle det emellertid vara en betydande fördel om regelsystemet förenklades och större handlingsfrihet lämnades ål rätten. Från lid lill annan har specialförfaranden tillkommit med regler som avviker från dem som gäller enligt RB, F,n, föresläs speciella förfaranden inle bara genom den remitterade promemorian ulan också i domstolskommiliéns slutbetänkande Domstolsväsendet IV Skiljedomstol (SOU 1972:22), Om pä detta sätt den ena specialprocessen förs in efler den andra ulan all de arbetas in i del system som den grundläggande lagen, RB, innehåller, föreligger risk för att enhetligheten och sambandet i fräga om förfarandet i olika sorlers mål förloras på ell sätt som inte är godtagbart. Besvärande organisatoriska och andra svårigheter för domstolarna kan förutses. Del blir också svårare för dem som uppträder inför domstol att veta vad som ankommer på dem i det ena eller del andra förfarandet. Många avvikelser

Prop. 1973:87 59

som föresläs i remitterade promemorian — liksom i det betänkande som nämnts nyss — synes f,ö, med fördel kunna genomföras som förenklingar i balken. En samlad översyn måste bli tidsödande. Det är emellertid naturligt all reformarbetet bedrivs så att delbetänkanden läggs fram. På del viset kan frågor som bedöms vara särskilt angelägna las fram med förtur. Samtidigt finns större förutsättningar för all delreformerna utformas med sikte på all de olika rättsinstiluten på processrättens område åtminstone i en slutetapp skall gjutas samman till en organisatorisk enhet sä långt det är möjligt och bestämmelserna instituten emellan stämma överens i all möjlig mån .Omen reform i fråga om förenklat förfarande i mindre tvistemål anses så angelägen alt den bör genomföras utan all ytterligare utredning avvaktas, får delta inle medföra all en översyn av RB och angränsande områden ställs på framliden. Det framstår närmast som ännu viktigare all en sådan utredning kommer lill stånd,

I en del yttranden framförs tanken på all istället för promemorief örslaget genomföra mer begränsade ändringar i gällande ordning, Svea hovrätt uttalar sålunda att det i avbidan på en allmän processrevision bör kunna undersökas om inte de i promemorian berörda önskemålen i viss utsträckning kan tillgodoses genom mindre genomgripande lagändringar än de nu föreslagna. Sålunda bör en viss utbyggnad av allmänna reklamalionsnämndens verksamhet vara möjlig. Vidare kan beträffande önskemålet att uppnå exigibla avgöranden i konsumenltvister pekas på möjligheten att öppna lagsökningsvägen för sådana skadeståndsanspråk, som kan grundas på utlåtanden från reklamationsnämnd, 1 fråga om angelägenheten av alt minska kostnadsriskerna i mindre tvistemål skulle en framkomlig väg måhända vara att i viss mån begränsa möjligheterna såväl lill ersättning för rättegångskostnader som tiU överprövning i högre instans. Även hovrätten över Skåne och Blekinge och hovrätten för Nedre Norrlandär inne pktanken att ett lagsökningsförfarande kunde användas för reklamalionslvister i vUka reklamationsrtämnd avgett utlåtande. Statens Konsumenlråd anser att ett alternativ till domstolsprocessen skulle kunna vara att förfarandet med belalningsföreläggande vidgas lUl att bl,a, kunna tiUämpas också pä mindre penningfordringar som avser skadestånd. Reklamationsnämndens yttranden är så utformade alt de i flertalet fall — om rekommendationerna inte följs — direkt kan läggas till grund för ansökan om betalningsföreläggande. Beträffande mål i allmänhet förordar Norrtälje tingsrätt i stället för promemorieförslaget en vidgning av möjligheterna att hålla huvudförhandling i förenklad form enligt 42 kap, 20 § andra stycket RB. Helsingborgs tingsrätt ifrågasätter om inte promemorians syfien skulle kunna uppnås genom att reglerna generellt förenklades för samtliga tvistemål, exempelvis genom att möjligheterna att avdöma sådana mål redan vid förberedelsen kraftigt utökades i förhållande tUl vad som nu gäller eller alt domaren erhåller möjlighet att vid förberedelsen framlägga formellt förliknings-

Prop. 1973:87 60

förslag med rätt för part att antaga eller förkasta delsamma vid äventyr alt eljesl slå risken för den sammanlagda rällegångskoslnaden,

1 flera yttranden görs allmänna uttalanden om förhållandet mellan del förenklade förfarandet och allmänna reklamalionsnämnden, KO delar promemorians uppfattning all reklamationsnämnden bör bibehållas i nuvarande funktioner. Nämnden fyller i dag en väsentlig uppgift och bör göra del även sedan ett förenklat rättegångsförfarande införts. Del lorde även i fortsättningen ligga nära till hands att låta nämnden pröva frågor där oenigheten mellan parterna endast gäller huruvida en viss vara eller tjänst uppfyller de kvalitetskrav som kan ställas på den, Ell förfarande inför nämnden kan i sådana fal även i framliden väntas bli det enklaste och billigaste sättet att få fram ett opartiskt avgörande, Mot denna bakgrund bör den förenklade rättegången enligt KO:s mening delvis ses som ett oundgängligt komplement Ull reklamationsnämndens verksamhet, 1 alla de fall där en näringsidkare vägrar — eller kan antas vägra — all godta ett avgörande i reklamationsnämnden eller där en tvist av bevisskäl eller andra orsaker inte lämpar sig för prövning av reklamationsnämnden bör domstolen komma all erbjuda en naturlig utväg. Statens konsumentråd anser den bästa lösningen vara alt konsumenltvister behandlas av allmänna reklamationsnämnden, Reklamalionsförfarandet behöver emellertid i enstaka fall kompletteras med ell domslolsförf ärande, Blotta existensen av ett för konsumenten smidigt domslolsförf ärande kan beräknas göra säljarna mer benägna att följa nämndens utslag, KF finner det mycket tillfredsställande all reklamationsnämndernas verksamhet inte ifrågasätts utan att den alltjämt bör fortgå, KF anser del dessutom angelägel att nämndernas verksamhet ses över i syfte alt utvidga och effektivisera verksamheten, Sveriges Grossistförbund och Sveriges Industriförbund uttalar bl,a, följande. När det gäller konsumenltvister måste förfarandet i betydligt högre grad än som kommit lill uttryck i förslaget, inriktas på alt bli ett komplement till allmänna reklamationsnämnden. Del är angelägel alt reformen utformas så att del slora antalet fall även i fortsättningen behandlas inom det billiga och smidiga förfarandet hos reklamationsnämnden. Som även konstateras i promemorian har allmänna reklamalionsnämndens verksamhet varit framgångsrik. Nämnden har emellertid vissa brister. En del av dessa bör kunna undanröjas genom ändringar av nämndens verksamhetssätt, medan andra brister endast kan botas genom kompletterande åtgärder utanför nämnden. Del är angelägel att detla sker i ett sammanhang. Allmänna reklamationsnämndens framtida ställning och uppgifter bör därför noga övervägas i samband med att lagrådsremissen avseende förenklat förfarande utarbetas. Vid en översyn av nämndens verksamhet bör bl,a, övervägas om inte en konsumenttvist bör kunna hänskjutas tUl nämndens prövning av näringsidkare likaväl som av konsument. En formell initiativrätt för konsumentens motpart, när denne är

Prop. 1973:87 61

tveksam om det berättigade i framställda klagomål är ägnad alt skapa en bättre balans i systemet och är av värde för tUllron tUl nämndens objektivitet och opartiskhet. Vidare bör beaktas vikten av alt, då nämnden ges en mer permanent karaktär, den erhåller en självständig ställning, tills vidare lämpligen under domstolsväsendets organisationsnämnd och senare under det nya domstolsverket. Även med dessa åtgärder kvarstår dock vissa brister hos nämnden och ett behov av komplement lill denna. Nämndens smidiga arbetssätt förutsätter bl,a, att dess utslag icke är bindande. Detta innebär att nämndens utslag i ett visst antal fall inte efterföljs. Betydelsen av denna brist bör dock icke överdrivas. Antalet fall av ohörsamhet är vare sig i absoluta eller relativa lal stort. Ett flertal av de näringsidkare som inte följer rekommendationerna saknar därtUl ekonomiskt gripbara tillgångar och kan inte nås ens om nämnden själv hade tiUgång lill tvångsmedel. Det är dock otillfredsställande att det inte finns något lämpligt samhällsorgan som konsumenten kan vända sig till i de fall då nämndens rekommendationer inte frivilligt följs. För vissa av dessa fall skulle del föreslagna förenklade förfarandet vara värdefullt. En kvantitativt allvarligare brist hos nämnden är att den inte kan höra parter eller vittnen. För de mål där partsförhör eller muntlig bevisupptagning erfordras skulle således det föreslagna förfarandet erbjuda en god lösning . Slutligen bör uppmärksammas all reklamalionsnämnden inle befattar sig med och ej heller bör befatta sig med prövning av renodlat juridiska frågor. Del kan därvid noteras all det finns en trend mot ett allt större juridiskt inslag i konsumenltvister. Denna utveckling kommer sannolikt att accelerera genom de nya lagar som är att vänta på konsumentskyddets område; konsumenlköplag, kreditköplag etc. Reklamationsnämnden kan inte anses lämpad för rättsliga avgöranden. Domare däremot är väl ägnade att slita rältstvisier. Från andra utgångspunkter vore det också olyckligt om domarkåren ställdes vid sidan av rättsutvecklingen inom väsentliga civilrättsliga områden. För de tvister som rör rättstillämpningsfrågor bör därför nämnden kompletteras på föreslaget sätt med ett förfarande inom ramen för domstolsväsendet, I enlighet härmed bör reklamationsorganen svara för huvudparten av konsumenltvisterna. Det är därför viktigt att käranden när det är lämpligt hänvisas frän del förenklade förfarandet av domstol lill reklamalionsorgan. För att underlätta denna uppgift för domstolarna bör de utförligt informeras om reklamations-organens verksamhet och utrustas med vederbörliga anmälningsblanketter. Som anges i promemorian, kan det också finnas skäl för att reklamationsorganen hänvisar sökanden lill det förenklade rällegängsförfarandel, Lex, när organet inte kan få fram klara uppgifter om vad som hänt eller om tvister som rör rent rättsliga frågor eller dess rekommendationer ej efterföljs. Lämpliga rutiner härför bör utredas i samband med den allmänna översynen av allmänna reklamalionsnämnden, I några yttranden diskuteras vissa förslag lUl samordning mellan

Prop. 1973:87 62

domstolsförfarandel och förfarandet vid reklamationsnämnd, Stockholms tingsrätt skisserar följande ordning. Konsument som är part i mål vid tingsrätt skall underrättas av rätten om att reklamationsnämnd under vissa förutsättningar kan pröva den uppkomna tvisten, 1 samband med att part underrättas om denna möjlighet till kostnadsfri prövning bör han ges en myckel kort frist inom vilken han måste träffa sitt val. Om parten väljer all låta reklamalionsnämnd pröva tvisten och förutsättningar för sådan prövning föreligger, skall rätten förklara målet vilande i avbidan på nämndens avgörande. Denna ordning bör gälla oavsett om konsumenten uppträder som kärande eller svarande. När reklamalionsorganel avgivit sill yttrande, kan detta — om så är påkallat för vinnande av rättelse — åberopas av part, i följd varav ett förenklat förfarande kan tillämpas vid domstolen. För den händelse parlen inle vill låta nämnden pröva tvisten, bör sådant förfarande inle vinna tillämpning. Statens konsumentråd anför bl,a, att konsumenten bör ha möjlighet att välja mellan att anhängiggöra ärendet i reklamalionsnämnden och vid domstol. Enligt rådels mening bör domstolen, om de finner alt ärendet är av sådan natur att del med fördel kan handläggas av Allmänna reklamalionsnämnden översända del till nämnden. Nämnden bör i sådana faU handlägga ärendet på vanligt säll och avge ett yttrande. Klaganden bör emellertid underrättas om alt därest han inle är nöjd med nämndens yttrande han har all underrätta domstolen härom som då har all ta upp ärendet lill behandling, RTS föreslår särskilda regler som innebär all tingsrätt i konsumenltvister, om inte särskilda skäl talar mol del, alltid skall inhämta yttrande från reklamalionsorgan. Reglerna innebär vidare bl,a, all tingsrätt inle utan särskilda skäl får frångå ullätande i saken av reklamalionsorgan,

7 Tillämpningsområdet

7, / Promemorian

När del gäller alt la ställning till tillämpningsområdet för en förenklad rättegångsordning framhålls i promemorian alt det givetvis är av största betydelse hur långl förenklingen bör drivas. En långl driven förenkling motiverar försiktighet när gränserna dras. Omvänt gäller all ju starkare rällssäkerhelsgaranlier som byggs in i förfarandet desto vidare bör allmänt sett tillämpningsområdet kunna bestämmas. Med den utformning som har skisserats i det föregående lorde gränserna för en förenklad rättegångsordning inle behöva dras alltför snävt.

När det gäller att bestämma tillämpningsområdet är gränsdragningen mellan disposiliva och indispositiva mål av intresse. Beträffande de disposiliva målen, dvs, målen i vilka förlikning kan träffas, är uppenbart alt

Prop. 1973:87 63

de i regel bör kunna handläggas enligt den nya ordningen, I fråga om de indispositiva målen ligger saken delvis annorlunda lill. Del indisposiliva målels betydelse för parterna och från samhällets synpunkt kan inte mätas i pengar på det säll som vanligtvis är möjligt för disposiliva tvister. Även om skäl finns tUl anlagande all många indisposiliva mål är väl lämpade för ett förenklat förfarande, kan avgränsningen av dessa mål inle ske efler samma riktlinjer som de dispositiva målen, I dagens läge synes därför lämpligast alt de indispositiva tvisterna inte handläggs enligt den nya ordningen. Detsamma bör gälla när ell mål har både disposiliva och indispositiva beståndsdelar, det yrkas t,ex, hemskillnad och underhåll.

Bland de disposiliva tvistemålen finns en del tämligen speciella målgrupper, bl.a, vissa associations- och immaterialrätlsliga mål, som förekommer mycket sällan, Någol framträdande behov av ett förenklat förfarande föreligger inle för dessa målgrupper efiersom de i regel rör större värden, TUlräckliga skäl all utesluta dem kan dock knappast anses föreligga.

Av de i huvudsak disposiliva målen finns några kategorier som enligt promemorian åtminstone inle inledningsvis bör las med i den nya ordningen. En sådan kategori är tvister för vilkas handläggning i första instans det redan nu finns särskilda bestämmelser om rättens sammansättning, t,ex, mål som skall handläggas vid fastighetsdomstol. En annan kategori, som också karakteriseras av att särskilda handläggningsregler finns, är mål vari saken skall prövas med tillämpning av konkurslagen eller ackordslagen. Sådana tvister som nu berörts bör inte handläggas i det förenklade förfarandet. När erfarenhet har vunnits av det förenklade förfarandet får övervägas, om ytterligare målkategorier — exempelvis vissa arrende- och hyrestvister rörande mindre värden — bör föras in under den nya ordningen.

Den nya ordningen bör tillämpas i första hand pä tvister där värdet är sådant att del normalt inle är ekonomiskt försvarligt att driva saken i ordinär process. Som har nämnts förut bör det förenklade förfarandet vara obligatoriskt för sådana tvister. Från dessa utgångspunkter är del nödvändigt all tillämpningsområdet begränsas med hänsyn lill tvisteföremålets värde. Den värdegräns som skall vara avgörande för frågan om en tvist skall avgöras efler ett förenklat förfarande bör bestämmas med beaktande av de rättegångskostnader som kan beräknas i en tvist som avgörs efter ordinär process. Rättegångskostnadernas storlek har belysts i del föregående. En processordning som innebär att de totala partskostnaderna ligger i närheten av eller t,o,m, överstiger tvisteföremålels värde framstår från allmän synpunkt som ell självändamål och lorde inle heller från parternas synpunkt bedömas som rationell.

Ytterligare en synpunkt som särskilt måste beaktas är att en särskild rättegångsordning för en viss typ av tvister endast är motiverad om förfa-

Prop. 1973:87 64

randel blir tillämpligt pä ell relativt stort antal tvister. Värdegränsen för ett förenklat förfarande bör därför bestämmas så att de mest frekventa förmögenhetsrällsliga vardagslvislerna kan behandlas i denna ordning. En väsentlig del av vardagstvisterna är uppenbarligen konsumenttvister som avser köp av konsumtionsvaror och hushällskapitalvaror saml reparation av sådana varor. Enligt en särskild av konsumentrådet utförd undersökning av allmänna reklamationsnämndens yttranden under liden 1,1,1968-15,2,1971 ligger den ersättning som nämnden förordat i genomsnitt på 470 kr. Del högsta genomsnittet hos de olika avdelningarna konstaterades hos den avdelning som handlägger motorfrågor. Värdet var där 875 kronor.

En omständighet som talar för en relativt låg värdegräns är all en sädan gräns ger större möjligheter lill mera radikala ändringar i nuvarande ordning. Försiktigheten bjuder också all gränsen i ell begynnelseskede sätts lågt. Om erfarenheterna av den nya ordningen föranleder det, kan gränsen senare justeras uppåt.

En lämplig värdegräns synes kunna uppnås genom en anknytning till basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Härigenom får man en form av indexreglering så alt värdegränsen följer skiftningarna i prisläget och alltså ulan lagändring anpassas efler prisutvecklingen. Basbeloppet är f,n, 7,100 kronor. Värdegränsen bör lämpligen bestämmas till ett halvt basbelopp.

Som framgår av den nyss nämnda undersökningen lorde huvuddelen av konsumenttvisterna komma att omfattas av del förenklade förfarandet. Vissa konsumenltvister rör emellertid värden som ligger över den nu förordade värdegränsen. Det är då fråga om mera dyrbara konsument-kapitalvaror, t,ex, bilar och båtar. När det gäller tvister som rör frågan om varan är felaktig eller bristfällig, kan konsumenten få tvisten prövad av reklamationsnämnden, om tvisten inle är ulredningsmässigt eller rättsligt särskilt komplicerad. Om den som enligt nämndens utlåtande är förlorande part inte friviUigt följer nämndens rekommendation, talar starka skäl för alt motparten bör kunna anlita del förenklade förfarandet för att utverka ett exigibelt avgörande även om tvisten rör värde som ligger över den föreslagna gränsen. Den omständigheten all reklamationsnämnden tagit upp och prövat tvisten innebär all utredningsmässiga eller rättsliga komplikationer inte föreligger. Trots all värdet kan vara relativt slort synes därför tvisten väl ägnad all handläggas i det förenklade förfarandet. På grund av det anförda förordas att tillämpningsområdet för det förenklade förfarandet bestäms så att tvist som enbari rör fråga som prövats av reklamationsorgan oavsett värdet skall kunna föras till det förenklade förfarandet. En sådan ordning kräver vissa garantier för all förfarandet i reklamationsorganet är tillfredsställande utformat. Bestämmelsen bör därför gälla endast i fråga om reklamalionsorgan som Kungl, Maj:t bestämmer, I första hand är det givetvis allmänna reklamationsnämnden som kommer i fråga.

Prop. 1973:87 65

En situation som bör uppmärksammas i delta sammanhang är alt yrkandet ibland kan avse ett obetydligt belopp medan processen i själva verket rör betydligt större värden, t,ex, när i ett skadeståndsmål yrkas ersättning endast för förstörda kläder faslän skadorna i övrigt uppgår lill betydande belopp, I en sådan situation torde del i allmänhet vara möjligt för parterna att fä lill stånd en prövning i det ordinära förfarandet genom att yrkandet anpassas efler värdegränsen. Vidare finns möjlighet all väcka fastslällelsetalan om skadeslåndsskyldighelen i och för sig.

En invändning som kan framföras mol den föreslagna bestämningen av tillämpningsområdet är all rällegångsförfarandet kan påverkas av hur käranden bestämmer sitt yrkande. Risken all sädana möjligheter skall utnyttjas otillbörligt bör emellertid inte överdrivas, 1 mera flagranta fall lorde ell sådant förfarande kunna beaktas vid fördelningen av ansvaret för rättegångskostnaderna enligt grunderna för bestämmelserna i 18 kap, 3 § RB om parts kostnadsansvar vid onödig rättegång.

Även andra mål där tvisteföremålels värde överstiger den bestämda värdegränsen bör kunna handläggas i förenklad form. Som förutsättning bör emellertid gälla all parterna är ense om detla. Några betänkligheter mol att i delta avseende medge parterna valrätt synes inle föreligga. Rätten bör emellertid ha möjlighet all i undantagsfall avvisa en sådan begäran från parterna, om målet är rättsligt eller ulredningsmässigt komplicerat.

Några andra begränsningar i tillämpningsområdet för det förenklade förfarandet än dem som nu har berörts föreslås inle. All ell mål är av ovanligt invecklad beskaffenhet eller svårutrell av andra skäl bör alltså inle medföra att det kan föras över lill del ordinära förfarandet. Del nya förfarandet torde enligt promemorian kunna utformas så flexibelt alt även sådana mål kan handläggas på ell tillfredsställande sätt.

En särskild fråga är om tvister angående mindre värden bör kunna las undan från det nya förfarandet genom skiljeklausuler. Del är tydligt att en sådan möjlighet skulle kunna i hög grad förringa värdet av den nya ordningen. Skiljeklausuler bör därför inle få hindra all mindre tvister förs lill del nya förfarandet,

7.2 Remissyttrandena

Promemorians förslag all endast disposiliva mål skall omfattas av reformen har genomgående godtagits eller lämnats ulan erinran, 1 ett yttrande, det som har avgelts av Malmö tingsrätt, uttalas dock sympatier för ell förenklat förfarande i indisposiliva mål. Enligt tingsrätten är dessa mål särskilt ägnade för ell sådant förfarande. Tingsrätten anför vidare att gissningsvis 90 % av skillnadsmålen avgörs vid första inställelsen. Även om man beaktar att parternas anlitande av biträde nu verksamt bidrar lill denna höga avverkningsprocenl, bör man ha anledning räkna med all en på hjälp

5 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 87

Prop. 1973:87 66

frän domstolarnas sida baserad handläggningsform skulle leda lill fortsatt, hög avverkningslakl vid första inställelsen.

I några yttranden förordas en begränsning lill vissa målgrupper inom det disposiliva området eller att vissa målgrupper undanlas. JustUierådet Romanus m.fl. uttalar sålunda att det med hänsyn till den tveksamhet del ifrågasatta förfarandet inger är naturligt all ställa frågan om del ej kan vara lämpligt att iakttaga viss försiktighet då del gäller all bestämma reformens omfaltning. Av promemorian synes kunna utläsas att behov av mindre kostsamt förfarande främst anses påkallat för vad som i promemorian kallas konsumenttvister, dvs, tvister mellan näringsidkare och konsument med anledning av försålt gods eller tillhandahållen tjänst; en väsentlig del av dessa antas avse tvister om köp av konsumtionsvaror och hushällskapitalvaror saml reparation av sädana varor. Begränsas reformen lill mål av denna typ är all märka all på samma områden finns reklamalionsnämnderna och all på säll i promemorian utvecklats stundom en samordning av förfarandet vid nämnden och handläggningen vid domstolen kan ske och vara lill gagn för rättssäkerheten. Antydda förhållanden talar för att reformen bör begränsas til mål av nu angivna typ. Visar sig erfarenheterna goda, är lätt all efler en lid vidga tillämpningsområdet för del förenklade förfarandet. Även Ystads tingsrätt uttaiar sympatier för en begränsning till konsumenltvister, Stockholms tingsrätt och Stockholms läns landstings rättshjälpsnämnd anser all reformen bör begränsas lill konsumenltvister i vilka reklamalionsorgan avgelt ullålande, LO ullalar all organisationen beträffande tvister av arbetsrättslig karaktär förbehåller sig rätlen all oavsett tvisteföremålels värde ta slutlig ställning sedan anslällningstrygg-helsutredningen avlämnat sitt betänkande. Göteborgs stads rättshjälpsanstalt anser att samtliga familjerättsliga mål bör handläggas i ordinär process även om målet är helt dispositivt. Starka sociala skäl talar enligt styrelsens uppfattning obetingat för att mål av denna art, exempelvis jämkning av underhållsbidrag, där ibland utländsk rätt måste tillämpas, skall handläggas i sädana former all garanti ges för en fullgod rättslig prövning. Finansieringsföretagens förening anser alt tvister om handelsköp inle bör omfattas av lagen. Motorbranschens Riksförbund och Handelskammaren i Göteborg ifrågasätter om tvister mellan näringsidkare inle borde uteslutas frän tillämpningsområdet.

Förslaget all avgränsningen av tillämpningsområdet i princip skall ske efler en värdegräns tillstyrkes eller lämnas ulan erinran av fierlalet remissinstanser. Övriga remissinstanser anser i regel att avgränsnings-metoden måste kompletteras med andra regler som ger möjlighet till ytterligare begränsningar. Endast ett litet fåtal ställer sig hell avvisande.

1 regel ägnar inle den grupp remissinstanser som i princip godtar en värdegräns denna avgränsningsmelod några närmare kommentarer, Grossistförbiindet och Industriförbundet anför emellertid att metoden

Prop. 1973:87 67

naturligtvis inle går fri från principiella invändningar, oavsett vilken värdegräns som väljs. Sålunda låter sig t,ex, ett tvistemåls betydelse för den enskilde inle omedelbart mätas i pengar. Då någon annan praktiskt användbar metod knappast torde stå lill buds, anser de dock alt den föreslagna metoden får godtas. Liknande uttalanden görs av kredUköps-kommittén. Bland dem som ställer sig kritiska till avgränsningsmetoden anför HD:s ledamöteratt förslaget innebär alt tvistemål av vitt skilda slag kommer under förfarandet. Vissa av målen kan vara nog så enkla medan mål av annat slag ställer betydande krav på både parterna och domstolen. Över huvud tagel utgör tvisteföremålels värde inte någon mätare pä målets svårighetsgrad frän utrednings- och bedömningssynpunkl, Ystads tingsrätt, som anför liknande synpunkter, framhåller vidare alt mål om små värden kan vara myckel besvärliga från ulredningssynpunkt och svårbedömda från juridisk synpunkt. Frågan om ell mål skall handläggas i ordinär eller förenklad form bör inte vara beroende enbart av tvisteföremålels värde ulan också av målels mer eller mindre komplicerade natur.

Även Malmö tingsrätt framhåller all mål om små värden kan vara myckel svårbedömda från juridisk synpunkt. Tingsrätten är medveten om svårigheterna all genom en lagregel sålla ut de okomplicerade mål som passar för det förenklade förfarandet. Om man emellertid inte kan finna någon bättre möjlighet alt bestämma tillämpningsområdet för förfarandet än genom en värdegräns på tvisleföremålel, måste enligt tingsrättens meningen regel om en sådan gräns kompletteras med bestämmelser, som ger domstolen möjlighet att till den ordinära processen föra över mål, som enligt domstolens bedömande är av sädan beskaffenhet att de icke lämpligen kan avgöras i del förenklade förfarandet. Parternas uppfattning bör därvid inle vara avgörande ulan endast tjäna domstolen lill ledning. Styrelsen för Tornedalens rättshjälpsanstalt ullalar alt i åtskilliga fall skäl synes tala för att processen trots tvisteföremålels ringa värde sker i ordinärt förfarande. En grupp mål som bör nämnas i delta sammanhang är skadeståndsmålen, som ofta kan vara svårbedömda. Förslaget innebär att käranden i dessa mål skall få vissa möjligheter att välja förenklad processform genom att bestämma sill yrkande på visst sätl. Styrelsen vill även peka pä att försäkringsbolagen för närvarande har den praxis alt de betalar den skadelidandes biträdeskoslnader även i mindre skadeslåndsärenden utom rätta. Ett genomförande av förslaget i fråga om skadeståndsmålen befaras inverka på denna praxis. Även i andra fall kan mål om mindre värden gälla sådana principfrågor eller eljesl vara av så svårbedömd eller s värutredd art all de bör handläggas i ordinär processform. Styrelsen förordar, all domstolen fär möjlighet all, av särskilda skäl av den art som här antytts, bestämma att målet skall handläggas i ordinär process. Del är styrelsens uppfattning att en dylik bestämmanderätt kan anförtros domstolarna ulan alt syftet med reformen äventyras. Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister

Prop. 1973:87 68

anlägger liknande synpunkter. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare anser också att många skadeståndsmål kan vara myckel svårbedömda. Föreningen anser, all en bestämmelse bör tillkomma, som ger tingsrätt möjlighet att i vissa skadeståndsmål och i andra fall då mål är av särskilt krävande art föreskriva, all nuvarande ordning skall tillämpas. HD:s ledamöter anför bl.a. Är målet av invecklad karaktär eller är del av beskaffenhet att ell prejudicerande avgörande frän högsta domstolen åsyftas, talar starka skäl för att möjlighet finns att handlägga målet i ordinär väg. Också i del fall alt den aktuella tvisten rör ell bdopp under gränsen men det tvistiga rättsförhållandet därutöver är av stor ekonomisk räckvidd är del i och för sig befogal med möjlighet lill undanlag frän den obligatoriska regeln. En möjlig lösning synes vara all domstolen på ena parlens begäran skall kunna medge handläggning i ordinär väg, om skäl därtill föreligger pä grund av särskilda omständigheter.

Beträffande frågan på vUken nivå värdegränsen bör ligga godtas i regel promemorieförslaget om ell halvt basbelopp. 1 några yttranden ifrågasätts emellertid en högre värdegräns. KO anför sålunda alt bestämmandel av värdegränsen bör ske pä sådant säll all huvuddelen av vardagslivels köp-tvister kan handläggas enligt del förenklade förfarandet. Med denna utgångspunkt vill KO ifrågasätta om inle den föreslagna värdegränsen — hälfien av basbeloppet — är alltför låg. Den angivna gränsen medför all ell slort antal tvister som rör dyrbarare kapitalvaror, t.ex, bilar och frilids-bålar, faller utanför tillämpningsområdet. Enligt KO:s erfarenhet förekommer ett betydande antal tvister rörande fel eller brist hos varor av nämnda slag där tvisteföremålels värde överstiger den föreslagna gränsen. Till samma slutsals leder en genomgång av ärendena hos allmänna reklamationsnämnden. Den möjlighet som anvisas i förslaget att efler en prövning av ett reklamationsorgan föra in även tvister som rör högre värden under del förenklade förfarandet är visserligen värdefull, men den är knappast tillräcklig. Del synes därför böra övervägas att höja den övre värdegränsen, förslagsvis till ett basbelopp. Kreditköpskommittén anför liknande synpunkter och tillägger alt man genom en höjning dessutom minskar risken för all käranden vid de typiska smålvisterna formulerar sina yrkanden så all RB:s nuvarande förfarande blir tillämpligt. Hyresnämnden i Stockholm föreslår för sin del en höjning till ell hell basbelopp. Enligt nämnden kan även en högre gräns länkas, exempelvis så alt många tvister om bilköp kan föras in under del enklare förfarandet. 1 promemorian anförs icke någol bärande skäl för att sälla gränsen så lågt som föreslagits. Tvärtom lorde del vara en stor processekonomisk vinning — allmänt sett och med hänsyn tUl enskilda — att en förenklad process blir tillgänglig för tvister om betydligt högre värden. Del är de räs/igf komplicerade tvisterna som främst bör förbehållas en mera vidlyftig process. Nämnden tillägger all mål som befinnes mindre lämpliga för del förenklade förfarandet bör kunna

Prop. 1973:87 69

hänvisas till vanlig rättegång. Även LR ifrågasätter en höjning av värdegränsen.

En något större grupp remissinstanser förordar i stället en lägre värdegräns, Malmö kommuns rättshjälpsanstaltanför sålunda att ett halvt basbelopp är ett alldeles för högt belopp för att kunna föras in under begreppet mindre tvistemål. Flertalet av rättshjälpsanstaltens klienter torde anse att en tvist om 3,500 kr, avser ett betydande värde. Vid exempelvis tvist om lönefordran ulgör 3,500 kr, 1-2 brullomånadslöner och vid annan tvist 2-4 neltomånadslöner. En rimlig gräns för rena bagaieUmål är enligt styrelsens mening en tiondel av basbeloppet. Den ersättning allmänna reklamalionsnämnden förordat i sina yttranden under liden den I januari 1968 — den 15 februari 1971 ligger i genomsnitt på 470 kr. Styrelsen ullalar i delta sammanhang, att rättssäkerheten i en förenklad process självfallet icke kan beräknas bli lika hög som i del ordinära förfarandet. Det är därför nödvändigt all begränsa tillämpningsområdet, Göteborgs kommuns rättshjälpsanstalt anför liknande synpunkter och föreslår en värdegräns om 500 kr, med anknytning lill basbeloppet. Delta står enligt rättshjälpsanstallen i överensstämmelse med de värdegränser som finns i liknande mål i utlandet. En myckel stor del av vardagslivels tvister skulle därigenom underkastas ett förenklat förfarande samtidigt som tvistemål lill högre värden skulle prövas på sedvanligt säll enligt rättegångsbalken. Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister föreslår för sin del en fjärdedel av basbeloppet som lämplig gräns, GäUivare, Luleå och EskUstuna tingsrätter förordar också en lägre värdegräns. De föreslär, Gällivare tingsrätt en fjärdedel av basbeloppet, Luleå tingsrätt en sjundedel av basbeloppet och Eskilstuna tingsrätt 300 kr.

Förslaget all tvist som enbart rör fråga som prövats av reklamalionsorgan oavsett värdet skall kunna föras lill det förenklade förfarandet berörs särskilt i ell mindre antal yttranden. Till dem som ställer sig positiva hör bl,a, KO, hyresnämnden i Stockholm, några rättshjälpsanstaller och Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister. Till den grupp som avslyrker'eller anför kritiska synpunkter på förslaget hör bl,a, HD:s ledamöter. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare. Advokatsamfundet, Sveriges Grossistförbund och Sveriges Industriförbund. Av dem som ingår i denna grupp anför HD:s ledamöter att räckvidden av bestämmelsen är avhängig av vad reklamationsorganen enligt för dem givna direktiv och därpå grundad praxis tar upp lill behandling. Det kan ytterligare framhållas all i tillämpningen svårigheter kan föreligga all avgöra om tvisten enbart rör fräga varöver ullålande avgivils av reklamationsorgan. Sålunda kan länkas all en köpare vid rätlen skildrar felet i varan eller tjänsten på annat säll än hos reklamalionsorganel, EUer också kan han åberopa ett fel utöver vad som gjorts gällande hos reklamationsorganet. På samma sätt kan en säljare vid rällen lill sill fredande åberopa någon omständighet som han ej andragil tidigare, I dylika fall lär tvisten inle kunna anses gälla 'enbart' fråga varöver reklamations-

Prop. 1973:87 70

organet avgivit utlåtande. Detta konstaterande leder i sin lurlill reflexionen all det blir lätt för en part som så önskar att undvika all en tvist, avseende högre värde än halva basbeloppet, blir handlagd i den förenklade ordningen. Advokatsamfundet påpekar bl,a, att Kungl, Maj:l genom alt inrätta nya reklamalionsorgan kan utvidga lagens tillämpningsområde, Sveriges Grossistförbund och Sveriges Industriförbund anför. Som framgår av promemorian lorde huvuddelen av konsumenltvisterna komma all avse värden understigande ell halvt basbelopp. Detta innebär ocksä alt fierlalet fall där förlorande part inte frivilligt följt allmänna reklamalionsnämndens rekommendationer kan hänvisas lill del förenklade förfarandet, 1 vissa fall kan dock tvisten ha gällt belopp som överstiger ett halvt basbelopp. Antalet fall dä tvisten gäller högre belopp och samtidigt rekommendationen ej efterföljts bör emellertid vara ytterst litet. Del föreslagna förfarandet har dock ställts till förfogande även för dessa fall. 1 och för sig har vi förståelse för de motiv som ligger bakom detla, men vi ställer oss dock av principiella skäl tveksamma lill alt denna regel införes, bl.a. därför all den lorde minska möjligheten all vidga nämndens verksamhetsområde. Den föreslagna regeln kunde möjligen accepteras om den kompletterades med ett särskilt 'tak' t.ex. två basbelopp. Genomförs förslaget i denna del med eller ulan tak måste del under alla förhållanden krävas garantier för att förfarandet i reklamalionsorganen blir väsentligen noggrannare utformat än hittills och för att utredningsmässiga eller rättsliga komplikationer inte föreligger.

1 fråga om mål som i realiteten rör ell högre värde än som framgår av yrkandena erinrar hovrätten för Övre Norrland om den i promemorian anvisade utvägen att anpassa yrkandena efler värdegränsen. Hovrätten finner denna lösning olämplig. Det kan inte vara någon fördel att rättegången belastas med yrkanden som parterna egentligen inle önskar dra under domstols prövning i del förevarande sammanhanget. En mellandom om skadeslåndsskyldighelen eller en deldom lorde inle böra komma i fråga. Promemorian nämner också möjligheten till fastslällelsetalan om skadeslåndsskyldighelen i och för sig. Inte heller detta verkar särskilt tilltalande. Hovrätten anser del nu diskuterade fallet utgöra ett typexempel pä fall, där ett mål rörande lågt värde bör kunna handläggas i del ordinära förfarandet. Fallet utgör en viss parallell lill vad som åsyftades i 30 kap. 13 § andra punkten äldre RB, vilken öppnade möjlighet till fullföljdslillslånd vid värde under summa revisibilis, när parten visade, all talans fullföljande för honom skulle ha synnerlig betydelse utöver det mål, varom vore fråga. Även andra remissinstanser förordar all del ordinära förfarandet fär anlitas i de fall som berörs av hovrätten. Till denna grupp hör bl.a. HD:s ledamöter. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare, TCO, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund och Folksam.

Förslaget all mål där tvisteföremålels värde överstiger värdegränsen skall få handläggas i förenklad form om parterna är ense om detta har i

Prop. 1973:87 71

allmänhet godtagils vid remissbehandlingen. Några få remissinstanser ställer sig dock avvisande lill förslaget. En av dessa, Malmö tingsrätt, anför som skäl för sin ståndpunkt all bestämmelserna i RB om huvudförhandling i förenklad form i tillräcklig grad tillgodoser behovet.

I flera yttranden förordas att mål som rör värde under värdegränsen skall kunna avgöras i ordinärt förfarande om parterna begär det. Till dem som förordar detta hör hovrätten för Övre Norrland, som anför. Promemorian avvisar möjligheten att tillåta prövning i ordinär process av en tvist som rör mindre värde, även när parterna är ense om att få saken handlagd pä detla sätl. Promemorians argumentering därvidlag synes alltför snålt snegla pä all ., kostnaderna för det allmänna skall hällas nere sä myckel som möjligt. Det är dock en primär samhällsuppgift all tillhandahålla medborgarna en god rättskipning. Enligt hovrättens mening bör rällen få bifalla parternas gemensamma önskan i ell sådant fall, om rällen finner all tvisten icke lämpligen bör slitas enligt de enklare reglerna. Helst bör man gä ett steg längre och låta rällen använda del ordinära förfarandet, om den ena parlen begär del och rätlen finner det ordinära förfarandet uppenbart lämpligare, I sammanhanget kan framhållas, all för många människor i värt land ulgör fortfarande 3,650 kr — dvs, det nuvarande halva basbeloppet — ett högt belopp. Liknande synpunkter anförs av Malmö tingsrätt. Advokatsamfundet anför alt möjlighet till val endast skulle kunna verka fördyrande genom eventuellt förordnande av biträde. Fördyringen bör inle utgöra hinder mot valmöjlighet i en situation där parterna genom överenskommelse, vilket hindrar ekonomiskt övergrepp, önskar all tvisten avgörs i kvalificerad rättegång med dess möjligheter lill bl,a, fullföljdsrätt. Då parterna själva bär sina rättegångskostnader, bör valmöjligheten vara självklar, och eventuella problem beträffande allmänna rättshjälpskostnader bör kunna bemästras genom föreskrifter i rätishjälpslagen. Av det statistiska materialet i promemorian framgår all 46 procent av alla bagaieUmål, dvs, ungefär hälfien, gäller tvister med näringsidkare som både kärande och svarande, 1 desa fall kan man a priori förutsätta att båda parter är ekonomiskt någorlunda jämslarka. Detta tyder pä att behov finns av en sådan prorogationsregd, LO framför tanken att i vissa fall — för att tillgodose prejudikatbehoven — låta parterna i samråd med domstolen få målet handlagt i ordinär väg, TCO anför följande, Efter vad som framgår av promemorian skall det vara tillåtet för parterna att — sedan tvist uppstått — överenskomma all tvisten skall avgöras av skiljemän. Enligt TCO:s uppfattning bör del på samma sätt och under samma förutsättningar vara möjligt för parterna all anlita det ordinära rällegängsförfarandel, I vart fall bör denna möjlighet slå öppen i mål som rör anställningsförhållanden och som normall handläggs av fackliga organisationer på arbetsgivar- och arbetstagarsidan. De skäl som i promemorian anförts för införande av ett förenklat rättegångsförfarande gör sig nämligen inle gällande i dessa fall.

Prop. 1973:87 72

Ingendera av parterna befinner sig i ell underläge gentemot den andra parten ulan har ekonomiska och övriga förutsättningar att hävda sina intressen. Någon fördyring blir del heller inle, efiersom organisationerna normall ger gratis rättshjälp åt sina medlemmar och dessutom oftast inte yrkar några rättegångskostnader gentemot motparten. Ytterligare ett skäl som talar för organisationens förslag är all dessa mål ofta är principiellt viktiga frågor för parterna trots att det i del enskilda fallet är tvist om ett lågt belopp. Även HD:s ledamöter, SACO och handelskammaren i Göteborg anser all mål om mindre värden bör få handläggas ordinärt om parterna är ense om del.

Den i promemorian föreslagna regeln om förbud alt åberopa skiljeklausuler godtas eller lämnas utan erinran i flertalet remissvar. Från några håll förordas emellertid jämkningar i regeln och några remissinstanser ställer sig avvisande.

Bland de remissinstanser som godtar regeln uttalar köplagsutredningen. all den finner förslaget all skiljeklausuler inle skall utgöra rällegångshinder vid de mindre tvistemålen vara välbetänkt. Möjligheten lill skiljeförfarande torde, som påvisas i promemorian, sakna praktiskt värde för de mindre tvistemålens del. Däremot finns del anledning anta all existensen av skiljeklausul ibland användes som ett otillbörligt påtryckningsmedel för att förmå den enskilde lill räilseftergifl, LR anför alt övervägande skäl synes tala för all skiljeklausuler ej bör utgöra hinder för all bringa tvister under del nya förfarandet, SHIO ställer sig principiellt någol tveksam inför bestämmelsen. Visserligen lorde man kunna konstalera all tvister i entreprenadfrågor, när de ligger inom de värden som faller inom den nya lagstiftningen, i allmänhet löses genom förlikning, Skiljemannaförfarande kommer, bl,a, med hänsyn lill kostnaderna, ofta inte lill användning annat än om tvisten gäller mera betydande belopp. Skiljemannaklausulerna rymmer inom sig dock även andra värden. Skiljemannaklausulerna är vanliga exempelvis pä byggnadsomrädel där del kan förutsättas alt eventuella tvister för sin lösning behöver inle enbari juridisk utan även ingående materiell bedömning. Genom all den föreslagna lagstiftningen lar över skiljemannaklausuler förlorar parterna de möjligheter lill sakkunnig bedömning som ligger inom skiljemannaförfarandet. De nackdelar som följer härmed kompenseras dock därigenom all domstolarna skall ha rätt alt kalla sakkunnig och all ersättning lill sakkunnig, som rällen förordnar, skall utgå av allmänna medel och stanna på statsverket. Med hänsyn härtill och med tanke på den begränsning som enligt lagförslaget gäller beträffande tvisteföremålens värde accepterar SHIO dock del framlagda förslaget. Organisationen understryker emellertid all domstolarna icke får tveka all på begäran av part inkalla sakkunnig, speciellt när det gäller bedömning av komplicerade tekniska frågor. En liberal inställning tUl inkallande av sakkunnig är speciellt motiverad med tanke på att domstolarna skall arbeta som enmansdomstolar.

Prop. 1973:87 73

Till dem som förordar jämkningar i regeln hör LO, SAF, AFA och KPA. LO biträder principiellt all förbehåll om skiljedom inte skall vara gällande, SjälvfaUet skall dock skiljeklausuler i kollektivavtal vara giltiga, något som följer redan av reglerna för arbetsdomstolens behörighet, I fråga om skiljeklausuler i övrigt i arbetsavtal vill LO ansluta sig lill det remissyttrande som avgivils i ärendet av AFA, S/4Fframhåller alt skiljeklausuler baserade på kollektivavtal inle berörs direkt i promemorian. Föreningen anser under alla förhållanden att en eventuell lagstiftning ej skall beröra arbetsmarknadens skiljenämnder. Bakom dessa nämnder slår de enskildas organisationer och del vore oacceptabelt om nämndernas avgöranden skulle plötsligt underkännas. Det finns ett stort antal permanenta skiljenämnder på den privata arbetsmarknaden, Arbetsmarknadspartemas beslut att inrätta dessa nämnder är välgrundade. Parterna har således funnit det vara av vikt all säkerställa kontinuiteten och likformigheten i olika avgöranden rörande enahanda slag av tvister. Härtill kommer alt parterna genom sina representanter, vilka som regel är specialister på ifrågavarande område, kan delta i nämndernas avgöranden. Del sistnämnda är betydelsefullt även av den anledningen alt parterna kan tillförsäkra sig om all deras intentioner vid avtalsuppgörelserna blir beaktade. De syfien som ligger bakom inrättandet av de permanenta skiljenämnderna kan ej tillgodoses inom ramen för del allmänna domslolsförfarandel. Del vore därför synnerligen olyckligt om nämnderna ej tilläts fungera på del sätt som de avtalsslulande parterna avsett, AFA anför bl,a. Förmånen av fri Ijänstegrupplivförsäkring ulgör enligt kollektivavtalen på den svenska arbetsmarknaden en i dessa avtal ingående löneförmån. Vad beträffar LO:s sektor av den privata arbetsmarknaden saml statens, kommunernas och kooperationens områden är Ijänslegrupplivförsäkringsförmänen i allt väsentligt enhetligt utformad, Gemensamt för dessa försäkringsområden är sålunda bland annat, att tvist om tolkningen eller tillämpningen av försäk-ringsbeslämmelserna skall — oavsett tvistemålets ekononiska omfattning — lösas genom skiljeförfarande. Delsamma gäller tvistemål om den i kollektivavtalen för LO:s sektor av den privata arbetsmarknaden stipulerade avgångsbidragsförsäkringen. De arbelsmarknadsparter, som avtalat om här angivna tjänstegruppförsäkringar, har av flera skäl funnit skiljeklausul vara en väsentlig del av försäkringsskyddet och därvid ansett del erforderligt att skiljenämnderna skall vara permanenta. Först och främst har det nämligen befunnits angelägel all kontinuitet och likformighet i olika domslut rörande enahanda slag av tvistemål säkerställs, I annat fall skulle man i mål av ifrågavarande natur löpa risken, alt domsutfallel kunde komma alt variera alltefter domstolens tillfälliga sammansättning, i all synnerhet i de fall där en arbiträr prövning ifrågakommer. Men arbetsmarknads-parterna har också önskat all bli satta i tillfälle alt tillse, all vid ett domsavgörande beaktas de intentioner, som man haft med införandet av såväl

Prop. 1973:87 74

tjänstegruppUv- som avgångsbidragsförsäkringarna vid träffandel av de centrala avtalsuppgörelserna om desamma. Det har icke befunnits godtagbart all försäkringsvillkoren och därmed de kollektivavtal, pä vilka dessa grundas, eventuellt skulle kunna ges annan tolkning och tillämpning än de kollektivavialsslutande parterna avsett. Del har i den inom justitiedepartementet upprättade promemorian förutsatts all mål, för vilka särskilda bestämmelser finns om rättens sammansättning, skall falla utanför del föreslagna nya domstolsförfarandet. Vad beträffar tvistemål om rätt till dödsfallsersällning eller avgångsbidrag på grund av ijänste-gruppförsäkring är dessa mål, hell oavsett tvistens ekonomiska omfattning, för sitt rätta avgörande i hög grad beroende av den tillämpning och praxis, som under ijänstegruppförsäkringens hittillsvarande tillvaro vuxit fram. De arbetsrätlsliga förhållandena, som särskilt på den privata arbetsmarknaden är mycket varierande, har i många fall gjort försäkringsbesiämmelserna invecklade. Dessa omständigheter har lett lill att de skiljenämnder, som såväl inom statens, kommunernas och kooperationens områden som inom LO:s sektor av den privata arbetsmarknaden har att lösa tvister om rätt lill dödsfallsersättning eller avgångsbidrag, måst sammansättas med i särskUt arbetsrätlsliga frågor sakkunniga skiljemän. Del skulle med hänsyn till all försäkringsbeloppen i åtskilliga fall understiger värdet av ell halvt basbelopp enligt lagen om allmän försäkring — sä är alltid fallet med dödsfallsersäliningar i form av begravningshjälp om 3.000 kr, och oftast i fråga om avgångsbidrag med A-belopp — kunna bli ell stort antal försäkringsmål, som formellt skulle komma in under del nya domstolsförfarandet, Lägges härtill mål om sjukersättning enligt den nya AGS-försäkringen och mål om särskild tilläggspension för arbetare enligt den nya STP-försäk-ringen, vilka mål enligt de för dessa försäkingar normerande kollektivavtalen skall avgöras av på särskilt sätl sammansatta skiljenämnder, kan antalet försäkringsmäl av speciell karaktär, vilka skulle komma att inordnas under del nya förfarandet, bli myckel betydande. Del skulle emellertid vara ytterst olyckligt om utfallet av en rällslvisl skulle skifta enbart alltefter huruvida domslolsförfarande ifrågakom eller tidigare föreskrivet skiljeförfarande genom permanent skiljenämnd alltjämt skulle äga rum. Del föreslagna nya domstolsförfarandel har motiverats bl,a, med tanken, att kostnaderna i förfarandet icke bör vara högre än alt del blir möjligt och rimligt för en kärandepart att göra sin rätt gällande även när tvisten gäller ett mindre värdis. Vad beträffar kostnaderna för skiljeförfarande inom AFA-försäkringen innehåller 52 § i AFA:s försäkringsvillkor bestämmelser härom, vilka gör att ingen rältssökande av kostnadsskäl behöver dra sig för att hos skiljenämnd överklaga AFA:s beslut i dödsfallsersätlnings- eller avgångsbidragsärende, I praktiken har del ej heller under de hittills gångna åren av AFA-försäkringens tillvaro i någol fall förekommit, alt i skiljedom inom AFA:s område en klagande ålagts betala några kostnader, Kostna-

Prop. 1973:87 75

derna för skiljenämndens verksamhet och AFA:s rättegångskostnader har i förekommande fall aUtid brutits av AFA, Ehuru AFA endast har direkt anledning all uttala sig om nödvändigheten att skiljeavtalsklausuler, som grundas på avtal om tjänstegruppförsäkring, lämnas orubbade vid en eventuell ny rällegångslagsliflning, vill AFA i sammanhanget dock också erinra om alt dylika klausuler även ingår i vissa kollektivavtal och all permanenta skiljenämnder i åtskilliga sådana fall ansetts erforderliga för erhållande av en sakkunnig och under avtalsparternas gemensamma kontroll slående tvislemålslösning. Del kan därför knappast vara ändamålsenligt att allmänt arbetsrättsliga frågor överhuvudtaget inordnas under del ifrågasatta nya domslolsförfarandel, KPA lämnar en ingående redogörelse för den kommunala ijänstegrupplivförsäkringen. Av redogörelsen framgår bl,a, alt tvister angående försäkringen täcks av en skiljenämndsklausul. På i huvudsak samma skäl som AFA anför i sitt yttrande avstyrker KPA bestämt att det föreslagna förbudet utformas så generellt alt klausulen sätts ur kraft.

Bland dem som ställer sig avvisande lill promemorieförslagel anför Sveriges Grossistförbund och Sveriges Industriförbund. Organisationerna anser att den föreslagna regeln om ogiltighel av skiljeklausuler är olämplig. När det gäller avtal mellan näringsidkare och konsument kan skiljeklausuler vara otillbörliga, I de fall dä användningen av skiljeklausuler missbrukas finns dock möjligheter all ingripa enligt lagen om förbud mol otillbörliga avtalsvillkor, 1 andra fall där skiljeklausulen är lill fördel för både näringsidkare och konsument är de naturligtvis tillbörliga. Detta lorde exempelvis gälla en hänvisning i garantier och standardavtal om all tvist i första hand skall handläggas av allmän reklamationsnämnd. När del gäller avtal mellan näringsidkare saknar ogillighetsregeln hell berättigande. Vi motsätter oss bestämt alt tvingande lagbestämmelser införs som inle motsvaras av någol behov. I överensstämmelse med promemorian kunde visserligen invändas att skadan av den föreslagna regeln skulle vara liten därför all antalet skiljeavgöranden beträffande tvister om mindre värden är obetydligt. Del kan dock häremot invändas all antalet påbörjade skiljeavgöranden lorde vara fler än vad som framkommit i den i promemorian åberopade utredningen och att del är olämpligt all lägga hinder i vägen för en framtida utveckling av skiljeförfarandet. Till dem som avstyrker promemorieförslaget hör ocksä Norrtälje tingsrätt. Finansieringsföretagens förening och Motorbranschens Riksförbund.

8 Allmänt om rättegången

8.1 Promemorian

Vad man enligt promemorian i första hand bör inrikta sig på är alt åstadkomma ett förenklat förfarande där parterna kan föra sin talan ulan

Prop. 1973:87 76

hjälp av juridiskt biträde. För all detta syfte skall kunna näs bör förfarandet göras sä enkelt all parlen i princip bara har all lägga fram sin berättelse för rätten, 1 många fall är del enklaste och bUligasle sättet givetvis ett skriftligt förfarande, 1 del förenklade förfarandet bör också skriftlighel kunna få större utrymme än i den ordinära processen. Även i del förenklade förfarandet bör dock av rättssäkerhetsskäl avgörandet regelmässigt träffas pä grundval av vad som har förekommit vid muntlig förhandling. För alt erhålla en snabb och billig handläggning är del emellertid av största vikt att det slora flertalet mål kan avgöras vid ett enda sammanträde och all uppskov för ytterligare bevisning eller argumentering undviks i största utsträckning. Den i RB genomförda principiella uppdelningen av handläggningen i en särskild förberedelse och en huvudförhandling synes inte böra upprätthållas i del nya förfarandet. Det är givetvis angeläget att domstolens utredande och dess prövande funktioner hålls isär även i det förenklade förfarandet. En utformning av del förenklade förfarandet med utgångspunkt från en sådan uppdelning skulle motverka strävandena att nedbringa kostnaderna.

Även i det förenklade förfarandet bör muntlig handläggning vara huvudregel. Utrymmet för skriftligt förfarande bör emellertid vidgas. Om det är lämpligt bör dom även i tvistiga mål kunna meddelas på enbari skriftligt material, dvs, ansökan, skriftligt svaromål och eventuellt ytterligare skriftväxling. Enbart skriftlig handläggning bör närmast komma i fråga då saksammanhangel är oslridigl och endast rättsfrågan skall prövas. Vidare bör övergång kunna ske från muntligt till skriftligt förfarande. Om målet skall kunna avgöras vid första sammanträdet lorde del i allmänhet vara nödvändigt alt först infordra skriftligt eller muntligt yttrande och sedan utsätta målet lill sammanträde. Domstolarna bör ges stor frihet att använda sig av det förfarande som i del enskilda fallet framsiår som lämpligast. Möjligheten till skriftlig handläggning i tingsrätt bör användas med försiktighet. Ett sådant förfarande kan la lång lid och mänga människor kan finna det förenat med slora svårigheter all i skrift framföra sina synpunkter lill domstolen.

När muntlig handläggning skall äga rum är del av största vikt främst från kostnadssynpunkt all endast ett sammanträde hålls. Om del skulle bli vanligt med två eller flera sammanträden, skulle ändamålet med reformen i stor utsträckning förfelas. Uppskov för bevisning eller ytterligare argumentering bör alltså i regel inle komma i fråga. Från nu angivna utgångspunkter bör den nuvarande uppdelningen av handläggningen på förberedelse och huvudförhandling inte upprätthållas,

I fräga om rättegångens materiella sida gäller enligt RB den s,k, dispositionsprincipen för de dispositiva målen. Principen innebär all rätten inle får döma över annat eller mera än vad part har yrkat och att domen inle får

Prop. 1973:87 77

grundas pä andra rältsfakla än part åberopat. Vidare är parts erkännande bindande för rällen och domstolen får endast la upp villnesbevisning på framställning av part. Vid svarandens medgivande skall käromålet utan vidare bifallas. Slutligen gäller att parts utevaro leder lill tredskodom.

Dispositionsprincipen synes böra gälla även i det förenklade förfarandet. Det kan knappast komma i fråga annat än all parten även här i sista hand får rätt all bestämma över vilka faktiska omständigheter som han vill dra in i målet.

Enligt 17 kap, 2 § RB skall dom, om huvudförhandling ägt rum, grundas pä vad som har förekommit vid förhandlingen. Bestämmelsen, som ger ullryck för den s,k, omedelbarhelsprincipen, innebär all material från förberedelsen får läggas till grund för domen bara om del åberopats vid huvudförhandlingen. Då mål avgörs utan huvudförhandling, skall domen enligt samma paragraf grundas på vad handlingarna innehåller och i övrigt förekommit i målet.

Av del föregående framgår all huvudförhandling inle är avsedd all förekomma i tingsrätt i del förenklade förfarandet. Oavsett om tvist råder eller ej kan målen avgöras inte bara i samband med sammanträde ulan också efter helt eller delvis skriftligt förfarande. Frän dessa utgångspunkter bör i allmänhet gälla all dom som har meddelats i samband med sammanträde skall grundas på vad som har förekommit vid sammanträdet. Något förbud all ta hänsyn även till annat material bör emellertid inle råda. Ell sådant förbud skulle i en del fall kunna leda lill en onödigt omständlig handläggning. Har dom meddelats utan samband med förhandling, bör RB:s principer angående dom i mål som avgörs ulan huvudförhandling gälla.

En stor del av målen i del nya förfarandet lorde som förut anförts bli konsumentmäl, I sådana mål uppkommer ofta behov av sakkunnigbevisning, t,ex, för att klarlägga om del varit fel pä en tele visionsapparal, ell kylskåp etc. Även i andra mål kan naturligtvis sakkunnigbevisning behövas. Sådan bevisning föranleder i allmänhet tämligen stora kostnader, Pä samma säll som gäller kostnaden för juridiskt biträde är del särskilt angelägel all åtgärder vidtas beträffande kostnaden för sakkunnigbevisning, så alt den enskilde inle på grund av kostnaderna avskräcks från process. Den mest ändamålsenliga lösningen torde vara att ersättningen till den sakkunnige utgår av allmänna medel och i princip får stanna på statsverket. En sådan ordning medför givelvis all domstolen bör avgöra om sakkunnigbevisning skall föras in i processen och i vilka former detta bör ske. En förutsällning för att ersättningen skall utgå av allmänna medel bör sålunda vara att rätten har förordnat om sakkunnigbevisningen. Privat sakkunnig bör parlen själv få betala. Kostnaden för privat sakkunnig bör inle vara ersättningsgill.

Vissa möjligheter finns all begränsa statsverkets kostnader för sakkunnigbevisning enligt den angivna ordningen. Inom allmänna reklamationsnämndens kansli finns viss teknisk expertis. Genom ledamöterna i

Prop. 1973:87 78

nämnden tillförs vidare nämnden teknisk sakkunskap, I många konsumentmål skulle det vara av slort värde för domstolen alt kunna begära sakkunnigutlåtande från allmänna reklamalionsnämnden. Även andra statliga myndigheter, institutioner och förelag bör kunna utnyttjas för sakkunniguppdrag,

8.2 Remissyttrandena

Några remissinstanser gör allmänt kritiska uttalanden beträffande del föreslagna förfarandet, Justitierådet Romanus m.fl. anför sålunda bl,a. Enligt förslaget skall förfarandet i del inledande avsnittet vara enkelt och formlöst. Några garantier kan ej sägas föreligga för all målet inför del sammanträde som regelmässigt skall hållas är så berett all det då kan med tiUbörlig grad av säkerhet omedelbart avgöras. Så framstår som antagligt, all fram lill sammanträdel ofta sådan oklarhet om tvisldägel kommer all råda att exempelvis i och för sig önskvärd bevisning icke är tillgänglig. Om i enlighet med intentionerna i förslaget likväl endast ett sammanträde hålles, kommer avgörandet au grundas på antingen bevisbörderegler eller lösa antaganden om hur sakförhållandena är, Uppskjutes åter saken kan väl nu antydda ölägenheter begränsas, men samtidigt stiger säväl parternas som del allmännas kostnader. Anmärkas kan att enligt promemorian ell lämpligt förfarande ofta kan vara all efler sammanträdel bevisning införskaffas genom inhämtande av skriftligt yttrande frän reklamationsnämnd eller sakkunnigt organ, varefter parterna skulle beredas tillfälle all skriftligen yttra sig över delsamma. Frånsett del förhållandet alt — såsom uttalas pä annat håll i promemorian — många enskilda parter har svårigheter all i skrift framföra sina synpunkter, innebär förslaget på denna punkt ett betydande avsteg från den omedelbarhet och koncentration som präglar del ordinära rätlegängsförfarandel. Hovrätten över Skåne och Blekinge anför. En huvudpunkt vid den senaste rällegångsreformen var att ordna förfarandet på sådant sätt all domstolarna skulle kunna tillämpa en i princip fri bevisprövning. De regler som finns om förberedelse av mål, innan delta företages i ell sammanhang till huvudförhandling, och de regler som finns om munilighel i handläggningen och om formerna för framförandel av bevisningen har till syfte all möjliggöra en fri bevisbedömning. Förslaget gör nu av kostnadsskäl myckel väsentliga nedskärningar av dessa regler, Hurdeita kan väntas inverka på rättskipningen klargöres icke. Risken är emellertid att domstolarna i oklara och svårulredda mål, som de tvingas avgöra efler ell summariskt förfarande, kommer all se sig nödsakade all överge den fria bevisbedömningen och i ökad omfattning falla tillbaka pä mera formella bevisbörderegler. Reformen skulle härigenom kunna innebära ell beklagligt steg tillbaka.

De remissinstanser som särskilt lar upp frågan om munilighel eller

Prop. 1973:87 79

skrifllighet i förfarandet anser i regel att muntlig handläggning bör vara huvudregeln. Enligt KO:s erfarenhet anser sålunda många människor att del är svårt all avfalla skrivelser lill myndigheter. Man anser uppgiften alltför krånglig och har ofta föreställningen all sädana skrivelser måste uppfylla vissa bestämda formkrav för att överhuvudtagel beaktas av myndigheterna, Mol den bakgrunden anser KO det angelägel all del förenklade förfarandet görs så lite formbundet som möjligt och att förfarandet i stor utsträckning kommer all bygga på munilighel. Uttalanden som gär ul på all munilighel bör eftersträvas görs också av bl,a, ett par tingsrätter, Advokatsamfundet, en rättshjälpsanstalt och LO.

Grossistförbundet och Industriförbundet anför alt domstolen vid valet mellan skriftlig och muntlig handläggning bör ha stor frihet i det enskilda fallet. Enligt konsumentrådets mening bör konsumenten ha rätt all välja huruvida handläggningen skall vara skriftlig eller muntlig. För den enskilde konsumenten kan del ibland medföra slora obehag, kostnader och besvär all personligen inställa sig inför domstol. Undantag frän konsumentens valrätt bör ske endast om domstolen finner synnerliga skäl föreligga. 1 ärenden, som ej kunnat avgöras av reklamalionsnämnden i brist pä muntlig bevisning o.dyl,, bör givetvis domstolen kunna tillämpa del förfarande som bedömes som erforderligt. Länsstyrelsen i Stockholms län anser del angelägel att handläggningen i så stor utsträckning som möjligt är skriftlig och alt muntlig handläggning förekommer endast om part begär del eller det är erforderligt för utredningen i målet. Frekvensen av de muntliga förhandlingarna kan antas få utslagsgivande betydelse för domstolarnas kapacitet och personalbehov. Med hänsyn till alt det gäller all för de mindre tvistemålen åstadkomma ett praktiskt fungerande och processekonomiskt godtagbart förfarande borde någon vägande invändning inle kunna göras mol att munllighelsprincipen begränsas på angivet säll.

Förslaget all ersättning till sakkunnig skall utgå av allmänna medel och stanna på statsverket tillstyrks eller lämnas utan erinran av alla remissinstanserna, Malmö tingsrätt framhåller dock alt regeln inte bör vara undantagslös. Om exempelvis en konsument vinner ett mål mot en näringsidkare, vari sakkunnig besiktigat del föremål varom tvisten rört sig, finns det ingen anledning all inte näringsidkaren skall betala tillbaka statsverkels kostnad för den sakkunnige. Om skäl är därtill, bör rätten därför kunna förordna att part skall återgälda vad som utgått i ersättning till sakkunnig.

9 Domstolens processledning

9.1 Promemorian

Tidigare har sagts att målsättningen är alt åstadkomma ell förenklat förfarande där parterna kan föra sin talan ulan hjälp av juridiskt biträde. De

Prop. 1973:87 80

krav som f.n. ställs pä parterna i fråga om hur de skall lägga fram sin sak måste med denna målsättning göras mindre stränga. För all domstolen ändå skall kunna fä ell tillfredsställande underlag för en snabb och säker handläggning måste den i betydligt högre grad än nu bistå parterna på olika säll. Kravet på bistånd från rätlens sida kan bli aktuellt redan vid målens anhängiggörande men också senare under målens handläggning kan parterna behöva hjälp. Särskilda åtgärder bör vidtas för all underlätta för käranden att sälla upp sin stämningsansökan på ell riktigt säll. Särskilda formulär bör kunna användas. Sådana formulär förekommer vid de amerikanska bagateUmålsdomslolarna och en ordning med detaljerade formulär finns redan vid allmänna reklamationsnämnden.

Är den insända ansökningen bristfällig bör domstolen vara aktiv på olika sätl, Rällen bör skriftligen eller per telefon kunna bistå parlen med all avhjälpa bristerna. Om del är lämpligt bör emellertid parlen också kunna kallas lill domstolen för all fä hjälp med ansökan. Underlåter parlen all efler erhållen hjälp rätta till bristerna bör han fä ell formellt föreläggande all göra del. Leder inle heller detta lill avsett resullal, bör ansökan kunna avvisas, om bristerna är så allvarliga all ansökan är otjänlig som grund för handläggning.

En sökande bör ha möjlighet all direkt vända sig lill domstolen och av denna få hjälp med att upprätta en ansökan. Sedan käranden har lagt fram sin berättelse för en tjänsteman vid domstolen, bör denne sälla upp en ansökan. Tjänstemannen bör också kunna ge sökanden vissa allmänna anvisningar i fräga om grunder och bevisning. Som förut nämnls bör förfarandet i allmänhet inledas med all svaranden fördäggs all inkomma med skriftligt eller muntligt yttrande. Syftet med föreläggandet skall vara all förmå svaranden all klargöra sin ståndpunkt i målet och ange sin bevisning. Även när det gäller svaranden bör domstolen biträda med råd och anvisningar skriftligen eller per telefon. Tjänsteman som har bistått part med upprättande av ansökan eller svaromål bör inle handlägga målet i forlsältningen.

Den hjälp eller del bistånd som enligt del föregående bör lämnas ål parterna bör självfallet inte gä så långt som till någon omfattande rådgivningsverksamhet. Biståndet bör begränsas till hjälp med alt upprätta ansökan — dvs, alt fylla i ett standardformulär — eller yttrande och vägledning beträffande grunder och bevisning. Om parten inle vet vilken ståndpunkt han skall inta eller om saksammanhangel är komplicerat, bör han hänvisas till privatpraktiserande jurist eller allmänna advokatbyrån för konsultation. Att han därvid i vissa fall bör kunna erhålla allmän rättshjälp berörs i det följande.

De grundläggande bestämmelserna om rättens materiella processledning finns 142 kap. 8 § andra stycket oeh 43 kap, 4 § RB, Enligt den förstnämnda bestämmelsen gäller alt rällen skall verka för all parterna vid förberedelsen

Prop. 1973:87 81

anger allt som de vill åberopa i målet. Den skall genom frågor och erinringar försöka avhjälpa otydlighet eller ofullsländighel i parternas framställningar, I 43 kap, 4 §, som reglerar processledningen vid huvudförhandling, föreskrivs att rällen skall se till all målet blir uttömmande behandlat. Vidare gäller enligt bestämmelsen, liksom enligt 42 kap, 8 §, alt rätten genom frågor och erinringar bör försöka avhjälpa otydlighet och ofullsländighel i parternas uttalanden.

Enligt förarbetena till 43 kap, 4 § måste rätten, särskilt i rättegång där parterna själva för sin talan, ha befogenhet all inverka pä process-materialels gestaltning. Del åligger sålunda rällen att genom frågor till parterna söka klargöra vad som är tvistigt mellan dem och vilka grunder de vill anföra. Härvid kan rätten i viss utsträckning komma all föranleda parterna alt åberopa omständigheter som tidigare har förbigåtts, Rällen måste dock härvid iaktta stor försiktighet, så all den inle ens får sken av att la parti för den ena parten (SOU 1938:44 s, 445, jfr prop, 1971:45 s, 102), Bestämmelsen i 42 kap, 8 § andra stycket tillkom genom en lagändring som trädde i kraft den I juli 1971, Dessförinnan tillämpades 43 kap, 4 § analogt vid förberedelsen. Vid tillkomsten av den nya bestämmelsen uttalades bl,a, att det bedömdes värdefullt med en uttrycklig bestämmelse som föreskriver aktiv materiell processledning vid förberedelsen. Den materiella processledningen vid förberedelsen skulle också i fortsättningen utövas med försiktighet och fick inte medföra åsidosättande av principen om parternas frihet att disponera över processmalerialel. Någon ändring av vad som gällde i fråga om innebörden av den materiella processledningen avsågs inle (prop, 1971:45 s, 102),

Del är tydligt all de nämnda bestämmelserna om den materiella processledningen ger tämligen begränsade möjligheter all bistå parterna. Såvitt gäller parternas yrkanden och medgivanden synes emellertid nuvarande ordning i stort sett tillfredsställande även för del förenklade förfarandet, Efiersom förfarandet endast skall avse mindre tvister lorde del i regel inle vålla några svårigheter för käranden all bestämma sitt yrkande eller for käranden eller svaranden att ta ställning lill om ett framställt yrkande bör efterges eller medges, 1 allmänhet bör alltså parternas ståndpunkter godtas. Om ståndpunkterna skulle framstå som mindre rimliga, bör rätten emellertid vara oförhindrad alt genom frågor förvissa sig om alt parterna är klara över vad deras ståndpunkter leder till och bereda dem tillfälle att ändra ståndpunkterna. Del är givet all parterna också bör kunna animeras att ändra ståndpunkt så alt förlikning kan komma lill stånd. Dessa allmänna riktUnjer lorde i huvudsak överensstämma med gällande ordning.

Beträffande omständigheter som har omedelbar betydelse för utgången (rättsfakta) synes de nuvarande möjligheterna till materiell processledning alltför begränsade för del förenklade förfarandet. Som tidigare har berörts kan del vara förenat med betydande svårigheter att överblicka och lägga

6 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 87

Prop. 1973:87 82

fram de relevanta omständigheterna i ell mål. Del kan därför inträffa alt part underlåter all åberopa omständighet som är till hans förmän. Dessa svårigheter accentueras ju mera invecklat ell mål är och ju mer komplicerad den civilrättsliga lagstiftning är som skall tillämpas på del omtvistade förhållandet. I sistnämnda hänseende kan man särskilt peka på köplagen vars bestämmelser ju f.n. gäller för flertalet konsumenltvister. Mot denna bakgrund torde det vara tydligt all del förenklade förfarandet, såvitt gäller omständigheter av omedelbar betydelse för utgången i målet, måste innefatta en i viss mån utredande verksamhet från domstolens sida, om inle möjligheten för part alt själv föra sin talan skall bli tämligen illusorisk. Domaren bör kunna gä längre än till all försöka avhjälpa ofullsländighel eller otydlighet. Genom frågor till parterna bör han kunna efterforska om del finns någon omständighet av avgörande betydelse som inle har berörts i målet. Skulle så vara fallet, bör han direkt påpeka detla för parlen. En sådan efterforskning fär dock ske med försiktighet sä all den inle leder till all förfarandet blir tungrott och vidlyftigt.

Enligt gällande ordning ankommer de på parterna att sörja för bevisningen. Rällen kan ocksä, om del anses erforderligt, självmant föranstalta om bevisning, 1 disposiliva mål får dock rätten inle ulan framställning av part höra vittne, som inte förut har hörts på parts begäran, eller meddela föreläggande om företeende av skriftligt bevis. Särskilda bestämmelser ger rätten möjlighet att avvisa bevisning. Avvisning får ske bl,a, om bevisningen är utan betydelse eller om den är alltför kostnadskrävande och annan bevisning står lill buds,

1 det föregående har förordals all parterna på samma sätt som enligt gällande ordning själva fär stä för uppkommande vittneskostnader. Under sådana förhållanden bör det inle komma i fräga alt ge domstolen vidgade befogenheter att mot parts vilja föranstalta om bevisning. 1 detta avseende bör alltså gällande ordning behållas. Emellertid synes rätlens möjligheter all påverka parterna all tillföra målet bevisning alltför begränsade.

Genomsnittsparien torde i allmänhet ha svårt alt bedöma vad som behöver bevisas och vilken bevisning som erfordras. Rätten bör därför bistå parterna så all del finns ell tillfredsställande underlag för ett riktigt beslut, så långt detta är möjligt och rimligt från ekonomiska och andra synpunkter. Domaren bör sålunda kunna framhålla för part all viss omständighet måste bevisas eller i uppenbara fall att den presterade bevisningen inte förefaller vara tillräcklig. Han bör vidare kunna fräga parterna om det finns någon som kan uttala sig om ett tvistigt och för målels utgång relevant sakförhållande. Framkommer det dä — eller i övrigt under handläggningen — all någon lämpligen bör höras som vittne, bör domaren påpeka detla för parterna.

Enligt RB kan rällen i disposiliva mål meddela föreläggande om föreleende av skriftligt bevis endast på framställning av part. Motsvarande

Prop. 1973:87 83

torde böra gälla även i del förenklade förfarandet. I enlighet med vad som har sagts beträffande vUlnesbevisning bör emellertid rällen genom frågor lill parterna söka fä fram om del finns någol skriftligt bevis. Vidare bör rätlen för part kunna påpeka viklen av all en skriftlig handling åberopas som bevis och för parlen framhålla möjligheterna all tvinga fram handlingens föreleende.

En viktig fråga är i vilken utsträckning det nya förfarandet bör inriktas på försök tUl förlikning. Enligt gällande ordning bör rätlen i disposiliva mål, om det bedöms lämpligt, under förberedelsen försöka förlika parterna, I motiven lill bestämmelsen har domaren tilldelats en förhållandevis passiv roll. Det sägs bl,a, att domaren självfallet bör avhålla sig från all framlägga förslag eller eljest närmare ange riktlinjerna för en kompromisslösning. Som motivering anges att domaren i händelse förlikningsförsökel misslyckas kan ha all döma i saken.

Den nya ordningen bör i betydligt högre grad inriktas pä förlikning. Huvudregeln bör vara all rätten skall försöka förlika parterna om inle särskilda skäl föranleder annat. Domaren bör därvid — i motsats till vad som uttalats i motiven till RB — vara oförhindrad all lägga fram konkreta förlikningsförslag, I så fall bör han påpeka för parterna all en eventuell dom i målet kan komma all avvika från förlikningsförslaget. Saknar parterna uppenbarligen intresse för att träffa uppgörelse eller framstår del som helt klart att ena parten skulle vinna målet vid en saklig bedömning bör handläggningen givetvis i regel inle inriktas pä medling.

Av det anförda framgår att det nya förfarandet förutsätter att rätten i betydande grad bislår parterna pä olika sätl. Del bistånd som bör lämnas i samband med talans väckande och i övrigt på ell tidigt stadium torde i stor utsträckning bli av tämligen rutinbetonad karaktär. Det bör därför inte belasta den domare som skall pröva målet. Genom all denne underlåter all la direkt befallning med målet i ett inledningsskede lorde man kunna undvika risken för att hans opartiskhet sätts i fråga.

Även om uppgifterna i allmänhet torde vara av tämligen rutinbetonad karaktär är det uppenbart att de måste anförtros ål en juridiskt utbildad befattningshavare med god erfarenhet av domstolsarbele.

Det bistånd som är avsett all lämnas i ell senare skede, vid sammanträde och i övrigt i samband med målels handläggning, ställer betydande krav på den som handlägger målet. Särskilt den vittgående materiella processledningen kräver omdöme och kunskaper. En aktiv processledning kan påverka utgången i målet. Delta får givetvis inte innebära något åsidosättande av kravet pä opartiskhet. Processledningen skall utgöra en viss garanti mot att part vållas rättsförlust lill följd av okunnighet om rällegångsförfarandet. Även förfarandets inriktning pä förlikning gör alt domaren får en krävande uppgift. Domaren fär sålunda en ansvarsfull roll i det förenklade förfarandet.

Prop. 1973:87 84

9.2 Remissyttrandena

Förslaget alt del vid tingsrätt skall finnas en lagfaren tjänsteman som bl,a, tillhandagår de rältssökande med råd och upplysningar har tillstyrkts eller lämnats ulan erinran av en minoritet av remissinstanserna däribland KO. Del slora flertalet remissinstanser har avstyrkt förslaget i denna del eller förordat en begränsning av tjänstemannens arbetsuppgifter. Till dem som gör kritiska uttalanden hör bl,a. praktiskt taget alla hörda domstolar, kommerskollegium, DON, de tre hörda rättshjälpsanstalterna. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare. Advokatsamfundet, LO, TCO, SACOoch SAF.

KO anför att förfarandet — för att kostnaderna skall kunna hållas nere — bör vara så anordnat att de enskilda i regel skall kunna föra sin talan ulan hjälp av juridiskt biträde. Därför är det nödvändigt all man frän domstolarnas sida bislår parterna på olika sätt. Allmänhetens kunskaper om hur man genomför en rättegång är mycket begränsade. En reform som den föreslagna förutsätter därför all enskilda rältssökande erhåller omfattande hjälp och information från domstolarnas sida. Det är nödvändigt att en tjänsteman vid domstolen avdelas för uppgiften att vägleda de enskilda i ärenden där ett domslolsförfarande aktualiseras, Domstolstjänstemannen bör därvid ge råd i frågan huruvida en tvist lämpligen bör prövas av ett reklamalionsorgan eller av domstolen. Han bör vidare kunna ge upplysningar om vilka beviskrav som ställs i olika situationer, om behovet av juridiskt biträde, om lämpligheten av all anta eller förkasta ett framlagt förlikningsförslag osv, Del är tydligt att kraven pä den tjänsteman som skall bistå allmänheten i enlighet med vad nu sagts måste ställas relativt högt. Enligt KO:s mening bör uppgiften inle läggas på en notarie utan pä en tingsfiskal med några års tjänstgöring i underrätt och hovrätt bakom sig. Den som tUldelas uppgiften bör lämpligen erhålla viss särskUd utbUdning, Det hittillsvarande arbetet i de lokala konsumenlkommilléerna visar all behovet av hjälp i köptvisler (reklamalionslvister) är myckel stort. Om den rådgivande verksamheten vid domstolarna ges rätt form börden komma att f yUa en mycket väsentlig funktion och delvis kunna tillgodose del behov av lokal rådgivning till konsumenter i köptvisler som nu föreligger. Särskilt bör detta,kunna bli fallet om den tjänsteman i domstolen som skall svara för rådgivningen lill allmänheten åläggs all regelbundet hålla mottagning på alla större orter inom respektive tingsrätts område.

Av dem som ställer sig kritiska lill förslaget anför hovrätten för Övre Norrland bl. a, följande. Frånsett möjligen de enklaste målen måste man befara, all det föreslagna förfarandet ej kan kom ma alt genomföras utan att domstolens oeftergivliga opartiskhet och lika oeftergivliga anseende för opartiskhet äventyras. Vad först beträffar del inledande skedet, då en tingsfiskal eller äldre lingsnotarie skall hjälpa parterna med vad prome-

Prop. 1973:87 85

morian drar sig för all kalla förberedelsen i målet, medger hovrätten visserligen, att denne tjänsteman bör kunna hjälpa käranden att avfatta en ansökan om målels upplagande och svaranden alt ange sin ståndpunkt i ell svaromål genom alt anteckna parternas faktiska uppgifter. Tjänstemannen bör också utan vidare kunna upplysa om möjligheter att förebringa olika slag av bevisning och även i andra avseenden lämna bistånd av juridiskl-teknisk natur. Han bör väl också kunna få överlämna en av det allmänna utgiven broschyr med en kortfattad beskrivning av förfarandet och de bevismedel som kan komma i fråga och även besvara frågor av teknisk natur, som parlen kan vilja ställa med anledning av broschyren. Men han kan inle gå därutöver ulan alt råka i allvarliga svårigheter. Hjälper han bara ena parten, kan han — och därmed domstolen — råka ul för misstanke om partiskhet, och han kan också lätt nog komma att kanske omedvetet engagera sig för den parten. Hovrätten över Skåne och B/efeinge uttalar bl,a, följande, I den mån rådgivningen är avsedd all vara rent teknisk är intet att invända mot förslaget. Men del innebär då heller inle någon nyhet. Redan nu lorde parter vid hänvändelse lill en domstols kansli få tekniska anvisningar, t,ex, om anskaffande av folkbokförings- eller laxeringsbevis, och även viss utredning, såsom om en fastighets lagfarts- eller inleckningsför-hållanden eller om förekomsten av tidigare domstolsavgöranden. Det nya synes alltså vara att rådgivningen också skall gälla partens agerande i saken. Hur långt tjänstemannen därvid skall sträcka sig är oklart. Del lorde dock vara uppenbart att, om verksamheten alls skall ha någon mening, den kommer att få formen av ell slags advokalverksamhel. Del är enligt hovrättens mening uppenbart att den roll man här avser att tilldela en underordnad tjänsteman vid domstolen är hell omöjlig. Den kan icke undgå att sälla domstolens opartiskhet i fara. Den hjälp och rådgivning som lämnas vid domstolskansli bör enligt hovrättens mening liksom hittills vara begränsad lill tekniska frågor, Svea /iov/-äff anför bl,a, alt del naturligtvis är angeläget att domslolstjänsleman i största möjliga utsträckning rent allmänt bistår rältssökande och särskilt parter som är ulan biträde, De uppgifter som enligt lagförslaget skall åvila den lagfarne tjänstemannen innefattar emellertid en betydligt mer långtgående och konkret hjälp i del enskilda målet. Risken för att domstolens opartiskhet kan sällas ifråga av parterna måste likväl antas ge snävt utrymme för tjänstemannens möjligheter all utöva sin biträdesfunktion sä att parternas behov av hjälp blir tillfredsställande tillgodosett. Ölägenheter synes kunna uppkomma redan vid den första kontakten med en part. Ett naturligt tillvägagångssätt för Lex, en advokat är alt, sedan parlen redogjort för saken, utröna möjligheterna lill uppgörelse utom rätta, Ell dylikt agerande måste emellertid anses falla utom ramen för tjänstemannens funktion. Tjänstemannen skall enligt motiven ge parten vissa allmänna anvisningar i fråga om grunder och bevisning. Han bör däremot i allmänhet inle uttala sin mening om del materiella rättslägel. Del

Prop. 1973:87 86

stöd parten söker lorde emellertid röra sig inle endast om hur hans talan juridiskt-tekniskt skall utformas ulan också och kanske framförallt om huruvida han överhuvudtaget bör väcka talan och vilka utsikter till framgång han kan ha. Ett annat hänseende i vilket parlen inte synes kunna påräkna slöd från tjänstemannen har samband med hur parlen rent taktiskt bör utforma sin talan för all Lex, kunna uppnå gynnsammast möjliga förlikningsresultal. Om den rältssökande inle får dylika frågor besvarade, kan han med eller ulan fog fä den uppfattningen att ingen verkligen vill ta sig an hans sak. Särskilt kan så bli fallet, om tjänstemannen i målet biträder båda parterna. För part som vill överklaga kan del också vara svårt all hysa tUlit tUl den underordnade domstolstjänstemannens vilja att kritisera domstolens avgörande.

I likhet med Svea hovrätt ställer sig flera remissinstanser tveksamma till kvaliteten på den hjälp åt parterna som kan utgå enligt promemorieförslaget. JustUierådet Romanus m.fl. ullalar sålunda allmänt att det måste bli en ytligare hjälp. Tornedalens rättshjälpsanstaUanser att den hjälp som kan erbjudas genom den lagfarna tjänstemannen vid domstolen utan all dennes oväld ifrågasätts inte är jämförbar med den hjälp part erhåller av advokat, I Norrland med de stora avstånden kommer vidare möjligheterna för part alt besöka domstolen för all erhålla önskad hjälp alt vara starkt begränsade såvitt inle domstolen håller fasta mottagningar enligt samma syslem som rätlshjälpsanstalterna för närvarande, Göteborgs stads rättshjälpsanstaU uttalar att uppgifterna all tillhandagå den rältssökande med råd och upplysningar, upprätta stämningsansökningar saml vidtaga säkerhetsåtgärder såsom yrkanden om kvarstad, rese- och skingringsförbud saml anskaffa borgen härför, är synnerligen grannlaga och svåra. Dessa intrikata uppgifter måste obetingat förbehållas person som kan vara biträde enligt rätishjälpslagen och inle tjänsteman i tingsrätt som inte är skolad till de uppgifter som ålägges honom enligt 3 § i förslaget. Advokatsamfundet anser del självklart att den som söker hjälp i juridisk angelägenhet skall ha rätt all samtala med någon för vilken han kan framlägga sina problem i förtroende och efler bedömning få de råd i olika hänseenden som gagnar just hans intresse. Det skulle föra för långl att ange alla de svårigheter som i nu angivet hänseende måste uppkomma för tjänstemannen,

1 likhet med Svea hovrätt anför flera remissinstanser kriiik mol den hjälp som den lagfarne tjänstemannen enligt förslaget skall lämna vid fullföljd av talan, DON uttalar all det ter sig främmande och från samarbetssynpunkt vanskligt all handläggaren vid rätten skall bistå med fullföljdsinlaga, t,ex, en lingsnotarie eller tingsfiskal med fullföljdsinlaga mot en av lagmannen skriven dom, Tingsnolarie saknar f,ö. i regel den kännedom om över-rättsprocessen som behövs i sammanhanget, JustUierådet Romanus m.fl. anser förslaget i den delen klart olämpligt. Liknande uttalanden görs av bl.a. ett par tingsrätter och Svenska Företagares Riksförbund.

Prop. 1973:87 87

I en del av de kritiska yttrandena anses förslaget leda lill nackdelar för förfarandet. JustUierådet Romanus m.fl. är av den uppfattningen. Hovrätten över Skåne och Blekinge ullalar all man måste räkna med att handläggningen av målen med parter ulan biträden kommer att i många fall ta väsentligt längre lid än vad en huvudförhandling efler förberedelse gör för närvarande. Hedemora tings rätt anför bl.a. följande. Om inle svaranden vänder sig lill advokat, kommer han helt oförberedd till första sammanträdet och åtskillig lid kan komma att krävas för all utreda hans inställning. Minst två sammanträden torde under alla förhållanden bli erforderliga i mänga mål. Liknande synpunkter anförs av bl.a. några rättshjälpsanstaUer.

I några yttranden uttalas farhågor för ell ökat antal onödiga processer, DON ullalar sålunda all del, eftersom handläggaren får svårt att direkt avråda frän rättegäng, kan befaras all onödiga rättegångar inleds med vad det innebär för både del allmänna och parterna. Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister anför all antalet okynnesrättegångar lorde komma all öka efiersom domstolstjänstemannen knappast lorde ha rätt eller möjlighet att stoppa obefogade tvister. Tornedalens rättshjälpsanstaU uttalar alt den lagfarne tjänsteman vid domstolen, som föreslås vara allmänheten behjälplig med upprättande av stämningsansökan m,m,, näppeligen torde äga befogenhet all ta ställning lill om en önskad process kan vara befogad eller icke. Domstolen kan därför komma att bli nödsakad medverka lill all obefogade tvister går lill process, vilket skulle allvarligt rubba tilltron till domstolen,

I ett flertal yttranden görs uttalanden om de organisatoriska konsekvenserna av förslaget om en lagfaren tjänsteman, DON anför sålunda all det särskilt vid de mindre tingsrätterna blir svårt frän organisatorisk synpunkt alt utan alltför stor omgång säkerställa att den handläggare som agerar som rådgivare inte behöver medverka i den fortsatta handläggningen. Det kan anmärkas alt, trois de många sammanläggningar som skett, 57 av landets 104 tingsrätter fortfarande har högst två ordinarie domare och en organisation i övrigt anpassad här efler. Av dessa 57 domstolar har 17 stycken bara en ordinarie domare, Gällivare tingsrätt uttalar att det är diskutabelt huruvida en tingsnotarie — om än erfaren — generellt kan anses vara i stånd alt ge parlen det bistånd som får anses erforderligt för all förhindra alltför många vidlyftiga rättegångar. Notarien kommer med säkerhet ofta att behöva inhämta råd ulan all för den skull behöva hänvisa parlen till utanför domstolen stående biträde. Den domare som då rådfrågas bör därmed anses bli jävig i det målet. Detla jävsför-hällande kanske inte alls kommer i dagen eller gör del först vid sammanträdel med åtföljande ölägenheter. Tingsfiskal får därför anses vara mest lämpad att biträda i del inledande skedet. Alla tingsrätter är emellertid inle tilldelade fiskal. Tjänstgörande fiskaler skulle naturligtvis vinna nyttig extra erfarenhet men å andra sidan helt eller i stor utsträckning gå miste om de

Prop. 1973:87 88

erfarenheter som uppslår vid ledning av det med en muntlig förberedelse likartade sammanträdet. Även fiskal skulle behöva begära råd och därmed skapas enahanda jävssiluation. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare gör uttalanden av liknande innebörd. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser del uppenbart alt den rådgivning och vägledning som skall lämnas genom särskild tjänsteman kommer att ställa krav på en betydande personalförstärkning. Man måste räkna med alt denne tjänsteman kommer all fä sätta lill avsevärd lid för all la emot hjälpsökande allmänhet och för all försöka bringa klarhet i invecklade rättsförhållanden så att någon ståndpunkt kan preciseras och framläggas i stämning eller genmäle. Vid större domstolar lorde komma all behövas hela rådgivningsavdelningar med flera tjänstemän, varvid framkommer behovet av tjänst med högre ställning för all ulövachefsskapet för dessa. Hovrätten för Övre Norrland uttaiar att den lagfarne tjänstemannens verksamhet förmodligen kommer att leda lill behov av betydande personalförslärkningar. Uttalanden av denna innebörd görs ocksä av Advokatsamfundet och ett flertal tingsrätter.

En invändning mol den föreslagna ordningen som återkommer i många yttranden är att den är ägnad all rubba domstolarnas anseende för opartiskhet. Uttalanden av denna innebörd görs bl,a, av HD:s ledamöter, hovrätten för Övre Norrland, flera tingsrätter, TCO, SACO och ett par rättshjälpsanstaUer.

1 några yttranden uttrycks farhågor för alt domstolens opartiskhet verkligen äventyras. Sådana uttalanden görs av bl,a, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland och hyresnämnden i Stockholm.

En annan vanlig invändning mol förslaget är att del är olämpligt all samma tjänsteman skall biträda båda parter i ell mål. Uttalanden av denna innebörd görs av bl,a, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, flera tingsrätter, Advokatsamfundet, LO och TCO. Av dessa hänvisar Advokatsamfundet tiU den mycket stränga praxis som råder beträffande förbud för advokat att engagera sig i angelägenhet där han själv eller hans kompanjon eller biträdande jurist eller den med vilken han har konlorsgemenskap tidigare varit anlitad på motsidan. Denna praxis, som gäller även där befattningen med saken endast varit perifer, är grundad på lång praktisk erfarenhet av komplikationer som kan uppstå i sådana sammanhang. Hovrätten för Övre Norrland och några tingsrätter erinrar också om alt del anses strida mol god advokalsed all en advokat engagerar sig på mer än en sida, LO uttalar att förslaget på den punkten synes diskutabelt. Del kan inle vara tilltalande för en part alt den tjänsteman som kanske utövat ett avgörande inflytande över hur käromålel utformats sedan också skall kunna utforma svaromålet. I de fall dä käranden fått hjälp av domstolen bör del vara en bättre lösning att — om det inle är fråga om rent formella råd och anvisningar — hänvisa svaranden till juridiskt biträde utanför domstolen. TCO framhåller all tjänstemannen kan komma i svåra

Prop. 1973:87 89

intressekonflikter. Oavsett delta föreligger del risk för all hans opartiskhet kan ifrågasättas av parterna, TCO förordar därför all denna servicefunktion fördelas på två lagfarna tjänstemän,

Svea hovrätt framhåller all motiven inle berör för parlens förtroende för den lagfarne tjänstemannen betydelsefulla frågor rörande Lex, del ansvar under vilket denne handlar, parts rätt att få ta del av vad som förekommit vid tjänstemannens samtal med motparten och tjänstemannens tystnadsplikt överhuvudtagel, Göteborgs stads rättshjälpsanstaU anför all sekretesskyddet inte kan tillgodoses på sätt som nu sker. Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar att förslaget ger ål allmänheten ell löfte om hjälp som inte kan infrias, en hjälp som dessutom skulle lämnas ulan den kontroll och uppsikt som gäller för advokater.

Det slora flertalet av de remissinstanser som ställer sig kritiska till promemorieförslagel förordar all rådgivning utöver rent teknisk hjälp i stället skall omhänderhas av advokater vid allmän eller enskild advokatbyrå.

Bland dem som särskilt tar upp frågan om den lagfarne tjänstemannens befattning med att förbereda målet anför Svea hovrätt följande. Utöver sin biträdesuppgift har tjänstemannen som tidigare påpekats också all i möjligaste mån sköta förberedelsen i målet. Syftet med förberedelsen är enligt motiven all målet skall kunna avgöras vid första sammanträdet, Detla syfte är allså delsamma som i 42 kap, 6 § andra stycket rättegångsbalken stadgas för förberedelse i ordinära tvistemål. Att fullgörandet av denna uppgift, som vanligtvis ankommer på rätlens ordförande, kan komma all innebära vanskligheler för en mindre rutinerad domslolsjurist synes uppenbart. Härtill bidrar inte endast alt förberedelsen, om dess syfte skall kunna förverkligas, måste få drag av materiell processledning ulan också all förberedelsen skall ske vid informella och av motparten okontrollerade kontakter. Särskilt anmärkningsvärt är att tjänstemannen i sin verksamhet saknar befogenhet all verka för all förlikning uppnäs. Risk föreligger därför all utformningen av parternas talan drives förbi den punkt, där parternas förlikningsbenägenhel erfarenhetsmässigt är störst. Del kan slutligen påpekas att någon gräns för var tjänstemannens befattning med målet upphör och domarens vidtar kommer all bli svär att utskilja.

Förslaget om materiell processledning, dvs, alt rätlen genom att biträda och vägleda parterna skall tillse all tvistefrågorna blir klarlagda saml alt målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver, har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av något mindre än hälfien av remissinstanserna. En någol större grupp ställer sig avvisande lill förslaget. Till dem som godtar förslaget eller lämnar det ulan erinran hör bl,a, kommerskollegium, statskontoret, KO, hyresnämnden i Stockholm, kreditköpskommittén. Svenska kommunförbundet, LO, SACO, LR, Grossistförbundet och Industriförbundet. Till dem som avstyrker förslaget eller har erinringar mol del hör

Prop. 1973:87 90

bl.a, de tre hörda hovrätterna, flertalet hörda tingsrätter, HD:s ledamöter. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare. Advokatsamfundet. ett par rättshjälpsanstaUer och Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister.

Bland dem som godtar förslaget anför KO följande. Promemorian förutsätter en bestämd materiell processledning från domstolens sida. KO fäster den största vikt vid alt sädan processledning verkligen kommer all utövas. Det nya systemets slagkraft lorde i myckel hög grad bli beroende därav. Del kan inte förväntas att genomsniltskonsumenlen skall hell på egen hand kunna tillfredsställande tillvarata sin rätt. Det förenklade förfarandet kommer att ställa slora krav pä kunskaper, erfarenhet och handlag hos domarna. Del är därför angeläget att uppgiften anförtros domare med intresse och fallenhet för lösandel av konflikter av det slag det här gäller. Om tillströmningen av mål blir stor torde böra övervägas all inrätta särskilda tjänster för tvister enligt det förenklade förfarandet. Hyresnämnden i Stockholm uttalar all del stämmer väl med nämndens erfarenheter all disposilionsprincipen inle behöver komma i konflikt med önskemålet om en stark processledning från rättens sida. Det bör dock framhållas all det är en grannlaga och svår uppgift all med bevarat oberoende utöva stark processlednirtg och att del därför är riktigt när promemorian uttalar, att högt kvalificerade domare bör komma i fråga för uppgifterna i den förenklade rättegången. Kreditköpskommittén uttalar all den springande punkten i reformen är de krav som ställs på domaren. Med honom står eller faller reformen. Förväntningarna på hans möjligheter alt genomföra lagstiftarens intentioner kan visa sig för högt ställda, vilket i sin tur kan förutsätta betydande jämkningar i den föreslagna ordningen. Del förefaller därför viktigt för ett lyckat genomförande av reformen att domstolarna erhåller ett starkt stöd från statsmakterna. Den särskilt i initialskedet sannolikt ökade arbetsbördan bör i förekommande fall ulan njugghei mötas med lämplig personalförslärkning. Bland dem som framställer erinringar mol förslaget anför Svea hovrätt all hovrätten skulle finna del naturligt att del, i anslutning till införandel av en regel om begränsning av rättegångskostnaderna uttalades att domstolen i mindre tvistemål inom ramen för gällande rätt bör utöva en mera långtgående materiell processledning än eljesl, Stockholms tingsrätt anför all reglerna i RB enligt tingsrättens mening ger domaren vida möjligheter lill aktiv materiell processledning i dispositiva tvistemål, och självfallet tillämpas delta allt efler sakens beskaffenhet. Tingsrätten anser sig därför kunna godtaga de principer som kommer tUl uttryck i förslagels bestämmelse om processledningen, dock all del måste anses olämpligt att processledningen utövas i form av 'biträde' ål parterna. Del kan ifrågasättas om behov av särskild lagreglering föreligger för det förenklade förfarandet. Hovrätten för Övre Norrland uttalar bl.a. Det uppgivande av den konlra-dikloriska principen, som ett antagande av förslaget skulle innebära, går enligt hovrättens mening alltför långt. Även om målet skulle vara väl berett

Prop. 1973:87 91

till del slutliga sammanträdel ställer den föreslagna förhandlingen stora krav på domaren. Han kan inte gä hur långt som helst när del gäller alt leta reda på vad parterna i sitt oförslånd underlåter att nämna, om inle hans opartiskhet skall sättas i fråga. Däremot kan man nog räkna med all de allra flesta domare med någon erfarenhet förmår att i en otvungen atmosfär och hell informellt leda förhandlingen förbi de flesta blindskären. Domaren måste emellertid säga sig, att han — här som i dispositiva tvistemål som handläggs i den ordinära ordningen — ibland måste döma på ett ofullständigt underlag. Det är hovrättens åsikt, att det är bättre all underlaget för domen inte blir alldeles fullständigt än att domaren gär för långl i sin materiella processledning. Blir underlaget ofullständigt, drabbar detla den förlorande parlen, som i princip själv bär skulden lill bristen, Gär domaren för långl, drabbas domstolens anseende för opartiskhet och därmed hela rättsväsendet. Domaren bör därför inte gå myckel längre än han fär gä enligt RB, Enligt hovrättens mening räcker del ocksä i ett förenklat förfarande, nämligen om detta används bara för mål för vilka del passar.

Bland dem som avstyrker förslaget anför hovrätten över Skåne och Blekinge. Även mot den förändrade roll som förslaget vill tilldela domaren måste invändningar göras. Det måste beaktas all rättskipningens kvalitet icke beror på domarens person. Man kan icke bygga processordningen på att han skall vara en bättre jurist, en klokare och mera otadlig människa än andra. Rätlssäkerheisgaranlierna ligger i stället i förfarandet. Genom all vardera parlen själv för sin talan och därvid kan få biträde av advokat enligt eget val, genom all domaren i huvudsak har all kritiskt lyssna och kritiskt granska framlagd bevisning och att därefter fatta sitt beslut efler ingående överläggning med andra i rätlen deltagande domare och efter rådrum för studier och vägande av olika meningar och olika formuleringar kan resultatet bli del bästa möjliga. Domarens roll är icke helt passiv; han skall enligt gällande ordning utöva processledning icke endast i en formell mening utan även i viss utsträckning materiellt. Och del ligger i sakens natur att han härvid kan ha anledning all vara någol mer aktiv om part saknar biträde. Förslaget går emellertid i detta hänseende långl utöver vad som kan förutsättas vara domarens roll enligt gällande ordning. Ölägenheterna härav är uppenbara. Ju mer domaren engagerar sig för all ge parten anvisningar hur han skall utföra sin talan och vilken bevisning han skall prestera, ju mer kommer domaren alt förlora sin opartiskhet. Särskilt om man samtidigt berövar honom det slöd och den kontroll som tigger i överläggningen med andra ledamöter i rätten kan resultatet bli en sänkning av rättskipningens nivå som icke är godtagbar. Promemorian söker kompensera den alldeles uppenbara brist som förslaget företer på denna punkt genom att säga alt endast erfarna domare bör komma i fråga för handläggningen. Hovrätten vill på sistnämnda punkt påpeka all uttalandet är orealistiskt. Vid de största domstolarna kan man fördela arbetet på sådant sätt att de domare som

Prop. 1973:87 92

sysslar med förenklad handläggning av tvistemål förvärvar stor erfarenhet av just dessa mål, I landet i övrigt kan man väl tillse att helt orulinerade unga domare icke sätts på uppgiften men i övrigt kan man icke genomföra någon uppdelning efter olika grad av erfarenhet. Enligt hovrättens mening måste det betecknas som olämpligt och äventyrligt för rättssäkerheten all pålägga domstolarna en ändrad roll i enlighet med förslaget. Den ändrade uppfattning om domare och domstol som förslaget förutsätter svarar inte mot rättsuppfattningen i vårt land. Del finns en allvarligrisk all domstolarna vät kommer att klara av åtskilliga rutinbetonade mål med det nya förfarandet men kommer att köra fast vid behandlingen av invecklade och svårulredda mål. Advokatsamfundet anför. Vad som i den föreslagna ordningen beskrivs som domarens materiella procéssledning inger starka betänkligheter. Han synes få till uppgift att — i den mån något oklart finns kvar efler del alt stämningsansökan och svaromål avfattats av samma person — för vardera parlen klarlägga inle bara de sakliga och juridiska grunder som han bör åberopa utan också de invändningar som kan bli en följd av parternas ståndpunkter. Domarens största svårighet torde inle bli att söka klarlägga sakförhållandena ulan all söka anlägga de juridiska aspekter som för vardera parlen är lämpliga utan att därvid riskera all bli misstänkt för partiskhet. Del anges i den allmänna motiveringen att en aktiv processledning kan påverka utgången i målet men 'detta fär givelvis inte innebära någol åsidosättande av kravet på opartiskhet'. Det framstår däremot som självklart all ordföranden inle kan bevara sitt anseende för objektivitet om han skall någorlunda effektivt biträda parterna i deras processföring på avselt sätt, I promemorian synes man ocksä hell ha förbigått hur de båda parterna, som måhända för första gängen i sitt liv uppträder inför domstol, kommer all uppfatta situationen. De kommer givelvis all uppfatta denna så att båda fått hjälp men all utgången i målet visar vem som fått den bästa hjälpen. Oavsett om och hur ell förenklat förfarande genomförs hävdar styrelsen att domstolen inle skall åläggas all biträda och vägleda parter i vidare omfattning än rättegångsbalken nu förutsätter. Även övriga remissinstanser som ställer sig negativa till promemorieförslagel, bl,a, några tingsrätter. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare och HD:s ledamöter, anser risk föreligga att domstolarnas anseende för objektivitet skadas.

Vad som anförs i promemorian om rättens förlikningsverksamhel har i allmänhet godtagits eller lämnats ulan erinran vid remissbehandlingen, 1 några yttranden anförs dock betänkligheter.

Bland dem som ställer sig positiva till vad som anförs i promemorian i denna del uttalar KO bl,a. Alt förfarandet får en stark inriktning på att söka förlika parterna anser KO väsentligt. Del är därför viktigt att domstolarna lar fasta på den möjlighet att framlägga konkreta förslag lill förlikning mellan parterna som anvisas i promemorian. Rätten bör i sin förliknings-

Prop. 1973:87 93

verksamhet ha som målsättning all söka åstadkomma lösningar, där i första hand hänsyn tas till skälighet och billighet i del enskilda fallet. Genom en engagerad insats frän domstolens sida såväl i del inledande skedet som under den fortsatta handläggningen lorde ell slort antal tvister kunna undanröjas utan process eller dom. Del är KO:s erfarenhet frän den egna verksamheten alt även tvister där positionerna ler sig hell fastlåsta kan lösas genom en relativt obetydlig insats från en utomstående instans. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare anför alt del är i hög grad eftersträvansvärt att domaren försöker förlika parterna i de mindre tvistemålen. All förlik-ningsarbelel bedriva mera aktivt i dessa mål än i mål om större värden är naturligt. Del bör framhållas all del även f,n, vid domstolarna läggs ned myckel arbete på att försöka förlika parterna och all del förekommer alt domare — trots vad som sägs i förarbetena lill rättegångsbalken — inle drar sig för all lägga fram konkreta förslag till tvistens lösning. Grossistförbundet och Industriförbundet understryker att förfarandet starkt bör inriktas på alt förlikning kommer lill stånd, LO anför följande. Förslaget förutsätter all rällen — en kvalificerad domare — skall aktivt söka förlika parterna. Del framhålls också alt den avsedda materiella processledningen ställer slora krav på domarens omdöme och kunskaper. Delta är rikligt men förtjänar all utf öras närmare. En förutsättning för all processledningen verkligen skall bli framgångsrik är att den handhas av domare som inle bara besitter konventionella rättsliga kunskaper utan också har blick för under vUka betingelser och på vilka grunder del kan vara lämpligt i olika lypsilualioner all träffa förlikning saml förmåga att befrämja uppgörelse i sådana fall. De domare som i dag är verksamma torde oftast sakna sädana kvalifikationer såtillvida som juridisk forskning och utbildning fortfarande väsentligen inriktats på ett studium av själva regelsystemet och inle på de handläggningsmönster som präglar eller kan länkas lämpade för tvistelösande av förhandlings- och förlikningskaraktär. Säkerligen kommer del att dröja åtskillig tid än innan några mer genomgripande förändringar skett i dessa hänseenden, 1 avvaktan härpå finns det emellertid all anledning all söka vidga den snäva bas som i dag ulgör grunden för rekryteringen av domstolsjurisler. Betydande meritvärde både vid rekryteringen och under domarkarriären bör tillmätas erfarenhet och vana från förhandlings-, förliknings- och skiljeförfarande pä arbetsmarknaden och andra samhällsområden där UlomprocessueUa ivisteförfaranden spelar en dominerande roll, Sveriges Köpmannaförbund betonar betydelsen av all tyngdpunkten i det förenklade rätlegängsförfarandel läggs på all förlika parterna. Mål av det slag som del här är fråga om ligger oftast nära en förlikning. Anledningen härtill är att de som väntas utnyttja delta förenklade rättegångsförfarande har begränsade insikter i de bestämmelser som gäller för tvisten ifråga. En redogörelse för aktuella bestämmelser kommer sannolikt all leda lill att parterna på ett bättre sätl kan bedöma det egna handlandet och hur del står

Prop, 1973:87 94

i relation lill gällande bestämmelser, Förulsällningama för förlikning lorde således vara myckel slora.

Bland dem som har erinringar mot förslaget i denna del anför Svea hovrätt all den ställer sig tveksam till en myckel hårt driven föriikningsakiiviiet i mindre tvistemål. Visserligen ger ell lågt värde hos tvisleföremålel en särskild anledning all söka få lill stånd frivillig uppgörelse mellan parterna. Det bör emellertid beaktas all part som inte har slöd av rättegängsbiträde kan finna del svårt att motsätta sig ett med domstolens hela auktoritet framlagt förlikningsförslag, som han i själva verket inle är nöjd med. Den i rättegångsbalken upptagna bestämmelsen måste anses ge fullt lillräckligt utrymme även för den föriikningsakiiviiet som kan vara påkallad i mindre tvistemål. Det är inte hovrättens uppfattning all tingsrätterna i allmänhet skulle försumma all i någon typ av disposiliva tvistemål ta till vara de förlikningsmöjligheter som erbjuder sig, JustUierådet Romanus m.fl. anför att föriikningsförhandlingar ej lär kunna hell inriktas pä all nä del resultat som en dom skulle innehålla. För framgång i strävandena till förlikning måste viss hänsyn lagas till sådana psykologiska faktorer som vilken av parterna som synes vara mest kompromissvillig. Beaktas sädana faktorer i högre grad, kan det förlikningsförslag domaren i enlighet med rekommendationen i promemorian lägger fram komma att i väsentligt hänseende avvika frän vad domen enligt processlägel bör innehålla. Misslyckas förlikningsförsökel har domaren hamnat i en situation som är vansklig och kan leda lill att förtroendet för honom rubbas.

10 Rättegångskostnaderna

10.1 Promemorian

Vid en reform av rättegången i tvister om mindre värden är del enligt promemorian av avgörande betydelse att nedbringa kostnaderna för rättegången. Detta kan ske på olika sätl, bl,a, genom ändrade kostnadsregler. 1 promemorian behandlas frågorna om ändring är påkallad i gällande regler om hur rällegångskoslnaderna bör fördelas mellan parterna och om vilka kostnader som överhuvudlaget bör ersättas. Vidare berörs frågan vilka åtgärder i övrigt som bör företas för alt fä ned eller eliminera de kostnader som förekommer.

Huvudregeln om hur rällegångskoslnaderna skall fördelas mellan parterna i tvistemål finns i 18 kap. I § RB. Enligt denna bestämmelse skall part som lappar målet ersätta motparten hans rättegångskostnader. I vissa fall kan dock ersättningsskyldigheten bestämmas efter annan grund än målets utgång. Målels beskaffenhet kan enligt 2 § föranleda alt vardera parlen skall bära sin rättegångskostnad. Subjektiva omständigheter pä

Prop. 1973:87 95

endera parlens sida kan även föranleda att huvudregeln frångås. I 3 § första stycket finns sålunda bestämmelser om onödig rättegång och enligt paragrafens andra stycke kan kostnaderna kvittas om den omständighet, varav utgången berodde, inle före rättegången var känd för den tappande parten och han inle heller hade bort ha kännedom därom, I 6 § finns slutligen bestämmelser om försumlig processföring.

Motiveringen till den i 1 § upptagna huvudregeln är enligt förarbetena, all rättegångens syfte all bereda rättsskydd endast ofullständigt skulle uppnäs om inle den vinnande parlen också fick ersättning för de kostnader han ådragit sig för all göra sin rätt gällande. Vetskapen alt den tappande parten i allmänhet måste bära såväl sina egna som motpartens räiiegängskoslnader anses också ägnad att avhålla från obefogade rättegångar (SOU 1938:44 s. 231).

Ersättning för rättegångskostnad skall enligt 18 kap. 8 § RB fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode lill ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen har varit påkallad för alt la tillvara parlens rätt. Ersätining skall också utgå för parlens arbete och tidsspillan i anledning av rättegången. Vidare anges all inkassoåtgärd som vidtagits före rättegången ersätts som rättegångskostnad. Ersätining för sådan kostnad utgår enligt bestämmelser som Kungl. Maj:l meddelar.

Vad först beträffar fördelningsregeln i 1 § måste beaktas all dess avhållande effekt är av särskild betydelse i mål om mindre värden. Den är ägnad all avhålla parterna inle bara frän obefogade rättegångar ulan också, om de kommit till rättegång, från oriktiga eller obevisbara påståenden eller invändningar. En ordning enligt vilken kostnaderna regelmässigt skulle kvittas kunde medföra all ena parlen gjorde gällande sädana invändningar som kunde orsaka motparten slora kostnader samtidigt som han för egen del kanske inle behövde ådra sig några nämnvärda utgifter. Han skulle härigenom få en stark ställning vid förlikningsförhandlingar och skulle kunna uppnå en förmånlig uppgörelse just därför att en rättegång skulle orsaka motparten slora kostnader.

Kostnadsersättningens reparativa effekt är av avgörande betydelse i de fall då partens egna kostnader är betydande i förhällande till tvisteföremålels värde. Om i sådana fall kostnaderna skulle kvittas, kunde följden bli att det ekonomiskt inle skulle löna sig att föra tvisten lill domstol. Även om partskoslnader i den nya ordningen kan reduceras avsevärt, kan det naturligtvis inle undvikas, all parts kostnader ibland kan komma att uppgå lill betydande belopp.

Del anförda talar för att RB:s kostnadsfördelningsregler i princip bör gälla även i det förenklade förfarandet. Emellertid kan del finnas skäl all för det nya förfarandets del överväga att som ell generellt undanlag frän huvudregeln om lappande parts skyldighet all ersätta motparten hans kostnader, föreskriva all parterna under vissa betingelser själva skall bära

Prop. 1973:87 96

sina kostnader. En sådan regel om kvittning fanns i gamla RB och finns f ,n, i 28 § lagen om arbetsdomstol. En omständighet som talar för en kviti-ningsregd är att den nuvarande huvudregeln sannolikt påverkar den enskilde alltför starkt all inle inlåta sig på rättegång.

Det kan tilläggas att det även för skickliga jurister mänga gånger kan vara svårt eller omöjligt au bedöma hur en rättegång kan komma all sluta, Mol denna bakgrund kan den nuvarande ordningen ibland leda lill ell resultat som framsiår som alltför hårt mol den förlorande parlen. Omständigheterna kan ha varit sådana att hans talan ingalunda tett sig obefogad. Ändå saknas i regel möjlighet all jämka kostnadsansvaret. Dessa svårigheter för part all förutsäga målels utgång gör sig särskilt gällande i ell förfarande, som bygger på alt den enskilde parten själv skall föra sin talan. Billighetsskäl talar alltså för att rätten i del förenklade förfarandet ges möjlighet alt kvitta kostnaderna i tveksamma fall, Härmed avses såväl att rättsfrågan har varit oviss som att tvivel förelegat i fråga om de faktiska omständigheterna, I sädana fall bör rätlen kunna förordna om kvittning av kostnaderna. Bestämmelsen bör tillämpas restriktivt.

De preventiva och reparativa funktionerna hos fördelningsreglerna får givetvis full effekt endast om ersättningen för rättegångskostnader omfattar i princip alla kostnadsposter som kan förekomma. Del finns emellertid skäl alt begränsa ersällningen till vissa absolut oundgängliga utgifter. Därigenom ökas parternas möjligheter alt på förhand överblicka vilket kostnadsansvar de ådrar sig genom all inlåta sig på rättegång. Vidare kommer parterna att försöka undvika eller i varje fall nedbringa vissa av de utgifter som inle blir ersättningsgilla,

I promemorian tas därefter upp frågan vilka åtgärder som bör företas för all få ned eller eliminera vissa av de kostnader som f,n, ersätts enligt 18 kap, 8 § RB, I samband därmed berörs också frågan om vilka utgifter som bör ersättas i det nya förfarandet.

Den största kostnaden är regelmässigt kostnaden för bilrädeshjälp. En möjlighet att eliminera denna kostnad är givelvis alt förbjuda all parterna inför domstolen anlitar bilrädeshjälp. Ett sådant förbud gäller i flera av de i USA inrättade bagateUmålsdomslolarna, Det engelska konsumenlrådet, som har föreslagit att liknande domstolar inrättas i England, anser all advokater inte bör få uppträda i dessa domstolar. Om advokater mer och mer kom att uppträda som biträden i bagateUmålsdomslolarna, skulle nämligen enligt konsumentrådet den uppfattningen kunna vinna spridning att det inte gick att processa ulan advokat. Detta skulle i sin lur leda till all de mindre tvisterna av kostnadsskäl inle fördes lill domstolarna.

Vissa skäl kan alltså åberopas för ett biträdesförbud. Även om del nya förfarandet gestaltas så att bilrädeshjälp i regel blir överflödig kan emellertid vissa mål vara av sådan beskaffenhet all sådan hjälp är påkallad. Vidare skulle förbudet tämligen lätt kunna bli verkningslöst när del gäller

Prop. 1973:87 97

juridiska personer. Det skulle nämligen knappast kunna komma i fråga all förbjuda juridiska personer alt låta sig företrädas av jurist, Någol bilrä-desförbud bör alltså inle införas. En ordning som innebär all parterna själva normalt för sin talan synes emellertid kunna uppnås genom införande av bestämmelser som innebär all biirädesersätlningen inle utgör ersättningsgill rättegångskostnad. Om någon vill anlita biträde, bör han själv få slå för dessa kostnader oavsett utgången. Härigenom motverkas framför allt att part enbari med hänsyn lill risken all få betala motpartens biträdeskoslnader avslår från all göra sin rätt gällande.

Som nyss har nämnls kan det även i det nya förfarandet någon gång vara påkallat all bilrädeshjälp anlitas. Att rättshjälp bör kunna meddelas i sädana fall och att motparten i så fall inle bör kunna åläggas all betala biträdeskoslnaden berörs i del följande.

Bland parts rättegångskostnader enligt RB ingår olika rättegångsavgifter. Bestämmelserna om sådana avgifter finns i expedilionskungörelsen (1964:618) med den därtill fogade avgiflslistan. De belopp som i första hand käranden kan få betala för dessa rällegångsavgifler kan bli tämligen stora. Bl,a, har käranden alt betala 25 kr, för ansökan varigenom målet anhängiggörs och 35 kr, för lösen av underrättens dom saml dessutom 10 kr, för varje sida av domen, I syfte att nedbringa dessa kostnader synes påkallat att vidta vissa mindre ändringar i gällande ordning. Ändringarna bör gä ul pä att käranden i del nya förfarandet endast behöver betala en avgifi för ansökan om stämning. Både käranden och svaranden bör dessutom kunna få dom i målet utan avgifi. Kärandens avgift bör vara ersättningsgill.

Parts kostnader för inställelse vid sammanträde inför rätten kan i vissa fall uppgå lill ett ej obetydligt belopp. Olika åtgärder bör vidtas för all hålla dessa kostnader sä låga som möjligt. En möjlighet är att skriftligt förfarande används så långt detta är möjligt och godtagbart från rättssäkerhetssynpunkt. En annan är all domstolen med jämna mellanrum håller sammanträden i de större orterna inom sill område, I den mån instäUelsekostnad har uppkommit för part bör kostnaden vara ersättningsgill,

I syfte att motverka alt kostnad för tidsspillan uppkommer förläggs sammanträdena i vissa av de amerikanska bagateUmålsdomslolarna till kvällslid. Det engelska konsumenlrådet har för de av rådet föreslagna bagatellmålsdomstolarna i England förordat att parterna, om sammanträdena inle regelbundet skulle hällas pä kvällarna, ges möjlighet all begära att sammanträdel sker efter arbetstid. Del är önskvärt alt förhandlingarna enligt den nya ordningen åtminstone i någon utsträckning kan hållas på kvällstid. Härigenom kan den ekonomiska förlust parterna gör på grund av tidsspillan begränsas. All hell eliminera denna förlust är självfallet omöjligt. Kostnaden bör inle vara ersättningsgill.

Kostnaden för villnesbevisning lorde i allmänhet inle uppgå lill några större belopp. Denna kostnad torde därför inte utgöra någol avgörande

7 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 87

Prop. 1973:87 98

hinder mol processer om mindre värden. Det synes ändå angelägel att garantier skapas för att kostnaden alltid hälls på en rimlig nivå. Detta synes böra ske genom en föreskrift all vittnen är berättigade till ersättning efter de regler som skulle ha gällt om kostnaden skolat utgå av allmänna medel (jfr prop, 1972:4, 17 § förslaget lill rällshjälpslag). Ersättningen bör i förhällande lill motparten vara ersättningsgill kostnad.

Den föregående framställningen har närmast avsett sädana kostnader som har uppkommit under själva rättegängen. Enligt bestämmelserna i RB är emellertid även kostnad för rättegångens förberedande ersättningsgiW, såvitt kostnaden skäligen har varit påkallad för all la tillvara parlens rätt. Hit kan hänföras kostnad för konferenser mellan parterna och kostnad för anskaffande av bevisning. Ersättning skall enligt RB också utgå för parts arbete och tidsspillan, som direkt påkallats av rättegångens förberedande.

Med den aktiva formella och materiella processledning som domstolen avses skola utöva i del förenklade förfarandet, lorde kostnaderna för parts förberedande av rättegången i regel kunna hållas på myckel låg nivå. Om man effektivt vill hålla ned kostnaderna i förfarandet, bör emellertid inle heller dessa kostnader vara ersättningsgilla. En regel av denna innebörd kan visserligen i någon utsträckning leda lill all parter låter tvister gå lill rättegång något tidigare än enligt nuvarande ordning. Särskilt sannolikt är delta emellertid inle. Oberoende av kostnadsreglernas utformning lorde parterna i regel föredra att undvika process.

1 fräga om inkassokoslnad har nuvarande regel i 18 kap. 8 § införts genom en lagändring som trätt i kraft den I juli 1971. Något skäl att föreslå nya regler om denna kostnadspost i förevarande sammanhang föreligger inte. Kostnaden bör vara ersättningsgill.

10.2 Remissyttrandena

Förslaget i promemorian all reglerna i 18 kap. RB om fördelning av rättegångskostnad i princip skall gälla även i del förenklade förfarandet godtas genomgående i remissyttrandena. Hyresnämnden i Stockholm förordar emellertid en annan ordning. Nämnden ullalar sålunda att den förenklade processen kan väntas bli lagen i anspråk främst av en både i själva avtalsförhållandet och ekonomiskt sett svagare part, 'konsumenten', mot en starkare motpart. Vill man verkligen ge den enskilde medborgaren hjälp att tUlvaralaga sin rätt, bör huvudregeln vara alt kostnaderna skall kvittas. Visserligen kan följden i viss utsträckning antagas bli obefogade processer, men detta kan motverkas genom en supplerande regel av innebörd all käranden skall ersätta motparten hans kostnader om talan saknar fog, processen förts vårdslöst och motsvarande.

Den föreslagna kviiiningsregdn godtas eller lämnas ulan erinran av ungefär samma antal remissinstanser som godtagit förslaget i des helhet.

Prop. 1973:87 99

Regeln berörs särskilt i ett drygt tiotal yttranden. Till dem som godtar den hör Svea hovrätt, Uppsala läns södra tingsrätt, LR och Sveriges Köpmannaförbund. En något större grupp ställer sig avvisande. Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar sålunda all tillräckliga skäl inte har anförts för den särskilda regeln om kvittning av rättegångskostnad. Den kan inte anses särskilt befogad i mindre tvistemål. Även i andra mål kan man många gånger lycka alt billighelsskäl kan tala för kvittning av kostnaderna. Erfarenheterna av den gamla rättegångsbalkens regel härom var dock ogynnsamma. Den kan leda lill godtycke. Avsteg från lagens huvudregel all den lappande skall slå för kostnaden bör därför inte få göras i andra fall än de i rättegångsbalken särskilt angivna, Eskilstuna tingsrätt och HD:s ledamöter gör liknande uttalanden, KredUköpskommUtén anser med hänvisning lill förslagels begränsningar av vinnande parts ersätlningsrätt och lill nu gällande kviltningsmöjlighet enligt 18 kap, 3 § andra stycket RB alt den föreslagna kviiiningsregdn inle bör godtas. Grossistförbundet och Industriförbundet framför liknande synpunkter men tillägger alt det möjligen borde övervägas en särskild regel för del fall all part haft skälig anledning till rättegång därför att han förlitat sig pä reklamationsorgans utlåtande. I detla fall ligger del dock närmast till hands att kostnaden bärs av statsverket.

Förslaget att biträdeskostnad inle skall vara ersättningsgill godtas i princip eller lämnas utan erinran i ungefär hälfien av remissyttrandena, däribland KO, Tornedalens rättshjälpsanstaU, köplagsutredningen, kreditköpskommittén. Grossistförbundet. Industriförbundet och Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister. Inom denna grupp anser emellertid många all vissa undanlag är påkallade. Åtskilliga remissinstanser, däribland samtliga hörda hovrätter, två rättshjälpsanstalter, Sveriges advokatsamfund, KF och Svenska företagares riksförbund har avstyrkt regeln.

Bland dem som godtagit regeln ulan all påyrka särskilda modifikationer anför KO, all del är ytterligt angelägel att den enskilde i det förenklade förfarandet får sädan hjälp — i del förberedande stadiet genom en tjänsteman vid domstolen och i del fortsatta förfarandet genom en bestämd materiell processledning från domstolens sida — all han klarar sig utan biträde. Den föreslagna regeln all biträdesersätlning inle skall vara ersätl-ningsgUl kan annars leda till att den enskilde försätts i en sämre situation vid en rättegång enligt det förenklade förfarandet än han skulle göra i en rättegång enligt nuvarande ordning. Detta bör självfallet pä allt sätt undvikas. Tornedalens rättshjälpsanstaU anser att frågan om biträde ål part inte skall lösas genom hjälp frän domstolen utan inom rättshjälpens ram. Kostnaden för detla bör enligt rällshjälpsanslallen inle vara ersättningsgill, Köplagsutredningen har inle något att invända mot förslaget att processer om mindre värden i fortsättningen som regel skall föras av parlen själv ulan hjälp av biträde. Vid förfarandet inför allmänna reklamalionsnämnden

Prop. 1973:87 100

förekommer ytterligt sällan all parlen har bilrädeshjälp, ulan alt detta kan sägas ha medfört några större olägenheter. Om något annat än en marginell förbättring skall kunna åstadkommas lorde det f,ö, vara nödvändigt att i första hand inrikta sig pä ombudskoslnaden som ju regelmässigt är den beloppsmässigt största poslen, Allernalivel all statsverket inom ramen för samhällets rättshjälp står för ombudskostnaderna kan tydligen inle komma i fräga av slatsfinansiella skäl.

Bland dem som förordar jämkningar i huvudregeln anför Malmö tingsrätt all del med tanke pä all förslaget vilar på den principen all part skall kunna föra sin talan ulan biträde är rimligt all part i normalfallet inle får ersättning för kostnad härför. Denna regel har i promemorian emellertid gjorts undantagslös. Tingsrätten anser all detla är felaktigt. Tvister av del slag som kan förväntas bli handlagda enligt del förenklade förfarandet är i regel sädana alt en ekonomiskt starkare part slår emot en svagare. Den starkare kan kosta på sig all anlita biträde medan den svagare drar sig för detta. Det vore ur psykologisk synpunkt olyckligt, om den svagare parten aldrig skulle kunna få ersättning för biträde. Man har i promemorian här förbisett, all del i praktiken dä och då inträffar all part, som inställt sig utan biträde, hell vägrar all agera när han möts av en motpart med biträde; han känner sig helt enkelt utlämnad. Detta psykologiska faktum ändras ej av att domstolen i någon mån kan bispringa parlen processuellt. Del är vidare all märka, all det finns parter som helt saknar förmåga att föra sin talan själva och uppträda inför domstol, hur förfarandet än är utformat. Som exempel kan nämnas åldringar, sjuka eller nervösa personer och personer med lalfel. Tingsrätten föreslår därför, att part skall kunna få ersättning för kostnad för biträde om särskilda skäl därtill föreligger. Även i ell förenklat förfarande kan det förekomma fall av onödig rättegång och försumlig processföring, 1 sådana fall bör bilrädeskostnad ersättas av den vållande parten, SACO anser att ersättning för biträde och för parts eget arbete bör kunna utgå om synnerliga skäl därtill föreligger. En sädan regel skulle kunna tillämpas beträffande en svarande som gjort en hell obefogad invändning, vilket medfört all relativt omfattande arbete fäll nedläggas pä målet av käranden, dennes biträde eller beträffande en kärande som framställt ell hell oberättigat anspråk vilket på motsvarande sätl föranlett ett omfattande arbete, SACO förordar även all parter för upprättande av ansökan om stämning och skriftligt yttrande däröver bör kunna hänvisas lill privatpraktiserande jurist eller allmän advokatbyrå och all sådan kostnad bör vara ersättningsgill i det förenklade rällegångsförfarandet. Kostnaden kan lämpligen maximeras lUl del föreslagna konsullationsarvodel vid allmän advokatbyrå, 50 kr, DON anser att den inledande rådgivningen och frågan om fullföljd bör läggas på organ utanför domstolen. Rättshjälp bör stå tiU buds i dessa hänseenden och kostnaden — exempelvis rådf rågningsavgiften — bör i motsvarande mån bli ersättningsgill kostnad för part, Mol bakgrund av all RB:s regler skall gälla

Prop. 1973:87 101

för rättegången i HD anser DON del vara nödvändigt att åtminstone i de sällsynta undanlagsfall då prövningstillstånd meddelas till HD part fär möjlighet lill rättshjälp och att kostnaden härför kan krävas åter frän motpart som förlorar rättegången. Även Grossistförbundet och Industriförbundet berör frågorna om ersättningsskyldighet vid rättshjälp och om rådfrågning. De tillstyrker all förfarandet utformas på sådant sätl all del inte skall vara nödvändigt för part all anlita ombud och all därför ej heller rätt tiU ersättning för ombud skall ges. Detta förefaller vara en nödvändig förutsättning för all rimliga rättegångskostnader över huvud tagel skall kunna ernås. Emellertid kan ifrågasättas om inle en modifiering härvidlag kan vara motiverad i del i promemorian angivna undanlagsfall dä biträde enligt rättshjälpslagen förordnals för ena parlen, 1 en sådan situation kan del av utrednings- och likställighelsskäl vara motiverat all även motparten har tillgång till biträde, Den part som vinner målet bör i sådant fall, i den mån rättegångsbalkens kvitiningsregd inle föranleder annat, vara berällgad till ersätining för sin bilrädeskostnad, Ersällningen för biträde bör, oavsett vilken part som vinner, bestämmas som om ersällningen skolat utgå av allmänna medel enligt rättshjälpslagen. Man bör på olika sätt eftersträva att flertalet tvistiga fall handläggs hos reklamationsnämnden. Åtskilliga tvister kan också undvikas genom att part utom rätta rädfrägar advokat, Sädan rådfrågning bör följaktligen inte motverkas. Del borde därför övervägas huruvida inle kortare rådfrågning eller liknande före målels anhängiggörande i vart fall borde vara ersättningsgill motsvarande rätlshjälpslagens enhetsavgift, KredUköpskommUtén anser det uppenbart alt reformen skulle förfela sill mål, om biträdesersätlning skulle utgöra ersättningsgill rättegångskostnad. Det föreslagna förenklade förfarandet är uppbyggt på ett sådant säll all parterna i regel bör kunna la tillvara sin rätt ulan biträde. Den risk för rättsförlust som kan inrymmas i ell sådant förfarande där biträden i allmänhet inle medverkar måste vägas mol den risk för rättsförlust som ligger däri alt en enskild part med hänsyn till kostnaderna anser sig böra godta en privat uppgörelse som måhända inle överensstämmer med den materiella rättens innehåll. Kommittén som finner den senare risken allvarligare än den förra stöder i princip förslaget all biträdeskoslnaden inle skall vara ersättningsgill. Emellertid kan ifrågasättas om inte viss modifiering härvidlag kan vara motiverad. Kommittén tänker på del i promemorian angivna undantagsfall då biträde enligt del nyligen antagna förslaget lill rällshjälpslag förordnats för ena parlen på grund av all saken ansetts svårutredd och av sådan beskaffenhet all den egentligen inle lämpar sig att klaras upp inom det förenklade förfarandet, I en sådan situation kan det av utrednings- och jämviklsskäl vara motiverat att även motparten har tillgång lill biträde. Den part som vinner målet bör i sådant fall i den mån rättegångsbalkens (eller förslagets) kvitiningsregd inle föranleder annat vara berättigad till ersättning för sin bilrädeskostnad. Även SHIO ger

Prop. 1973:87 102

uttryck åt önskemål om all vanliga ersättningsregler skall gälla vid rättshjälp. Finansieringsföretagens Förening, som inte vill motsätta sig förslagels huvudregel anser all rätt lill ersättning för arvode åt rätlsbildat biträde skall föreligga om mål fuUföljs tUl hovrätt och/eller HD, Handelskammaren i Stockholm är inne på samma tankegång,

I flera yttranden förordas att eventuell ersättning till biträde i det förenklade förfarandet skall utgå enligt taxa, KO anför i detta hänseende. Anlitar den enskilde juridiskt biträde i det förenklade förfarandet — utan att biträdesförordnande enligt rätishjälpslagen meddelats — är del angelägel all ersättningen lill biträdet hålls nere, 1 fräga om ersättning lill vittne har i förslaget anvisats utvägen all domstolen alllid fastställer ersättningen. Enligt KO:s mening bör en liknande ordning kunna övervägas för alt hålla biträdesarvodena pä rimlig nivå. Del skulle innebära all ersällningen lill biträde alllid skall fastställas av domstolen och beräknas som om ersällningen skulle utgå av allmänna medel. Del borde därvid vara möjligt för domstolarna att använda någon form av laxesyslem liknande del som skall tillämpas när rättshjälp utgått. KredUköpskommiltén saml Grossistförbundet och Industriförbundet ullalar angående del fall all part har rättshjälp alt biirädesersätlningen, oavsett vilken part som vinner målet, bestämmes som om ersättningen skolat utgå av allmänna medel enligt rätishjälpslagen. Hedemora tingsrätt anser all någon form av schablonersättning lill biträdena kunde övervägas.

Av dem som avstyrker eller allmänt uttalar betänkligheter mot promemorieförslaget såvitt gäller biträdeskoslnaden anför några som skäl för sin ståndpunkt bl,a, all promemorieförslagels ordning med en särskild tjänsteman som skall tillhandagå med råd och upplysningar inte kan godtas. Till denna grupp hör bl,a, Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge. Av övriga remissinstanser som ställer sig kritiska lill förslaget all bilrädeskostnad inle skall vara ersättningsgill anför hovrätten för Övre Norrland bl.a. följande. Ingen torde kunna bestrida riktigheten av promemorians påstående, att kostnaden för biträde i regel är den största rättegångskostnaden. Vet en part i ell förenklat förfarande, all han inle riskerar att fä betala motpartens bilrädeskostnad, behöver han alltså inle dra sig lika mycket för all låta en tvist prövas av domstol. Medaljens fränsida är emellertid att den som av exempelvis; illvilja eller tredska inle vill göra rätt för sig inle riskerar lika myckel i alt framhärda, om han inle behöver befara all få betala motpartens biträde. Det förtjänar ocksä alt med kraft betonas, all omöjligheten eller svårigheten att få ersättning för bilrädeskostnad drabbar den som har svag ekonomisk ställning hårdare än den ekonomiskt starke, som har lättare att om del kniper betala ett biträde ur egen ficka. Promemorians inställning i denna fräga skulle därför leda till mycket beklagliga resullal. Promemorian hävdar genomgående, att ersättning för kostnad för rättegängsbiträde inle kan få förekomma, efiersom risk för

Prop. 1973:87 103

ersättningsskyldighet härvidlag hindrar folk att gå lill domstol och få sin rätt. Hovrätten måste däremot göra gällande, att rättsskyddet är illusoriskt om inle folk kan få ersättning för rättegångsbilräde som är nödvändigt för dem med hänsyn lill sakens beskaffenhet. Del är här fråga om tvä svårförenliga påståenden, som båda innehåller en betydande kärna av sanning. Avvägningen härvidlag är utomordentligt svår. Den enda skäligen framkomliga vägen synes vara att göra del möjligt att överföra mål till del ordinära förfarandet och alt även i del förenklade förfarandet överlämna åt rätlen all i någon mån laga efter laglighelen och, när förhållandena i målet gör det särskilt påkallat, utdöma även biträdeskostnadsersätlning ål vinnande part. En sådan regel ger emellertid föga ledning, och den underlättar knappast for en part att i förväg beräkna vad han riskerar genom all inlåta sig i en process. Det synes emellertid svårt att för närvarande komma längre. Hovrätten måste uttala sin förvåning över den underskattning av advokaters arbete, som flerstädes kommer till ullryck i promemorian. En någorlunda erfaren domare vet myckel väl skillnaden mellan alt handlägga ett mål, där vardera parten biträds av advokat eller annat kvalificerat rättegångsbilräde, och alt handlägga ett mål, där endera eller båda parter saknar sådant biträde, I del senare fallet måste domstolen — även med stark processledning och vänliga tillrättalägganden — befara att slort och smått blandas, alt del väsentliga för parten kan skymmas av del irrelevanta, alt påståenden och synpunkter kommer i fullständig oordning och alt handläggningstiden blir mer än fördubblad i förhållande till vad som hade behövt vara fallet, om parten haft ett sakkunnigt biträde, som i förväg sovrat och ordnat materialet. Det allmännas kostnader för domstolens arbete minskar väsentligt till följd av all parterna har goda biträden — en synpunkt som borde ha beaktats mer av promemorians författare, JustUierådet Romanus m.fl. anför bl,a. Trots all den aktivitet som ankommer på domstolen ligger i sakens natur all domstolen likväl ej på samma sätt som ell rättegångsbiträde kan vara verksam för all vad en part kan andraga till slöd för sin talan också blir framlagt. Förslagels syfte all motverka anlitande av rättegängsbiträde leder till en väsentligförsvagningav rätlssäkerheisgaranlierna, 1 strid härmed står ej att det säkerligen finns ett ej obetydligt antal tvister där förhållandena är så enkla och klara att de låter sig ulan olägenhet handläggas utan att parterna har biträde av jurist. Att vissa rättshjälpsuppgifier läggs på domslolspersonalen torde ej innebära någon större ekonomisk vinsl för det allmänna eftersom domstolspersonalens medverkan också måste föranleda kostnader. Det kan även ifrågasättas om icke den för den tilltänkta ordningen grundläggande regeln att biträdeskostnad ej är ersättningsgill mången gång missgynnar den svagare parlen; i s, k, konsumentmäl — vilka vid förslagels utarbetande synes ha stått främst i blfckpunkten — torde näringsidkaren ofta komma att låta sig företrädas av juridiskt biträde och låta kostnaden härför ingå bland övriga rördsekostna-

Prop. 1973:87 104

der. Advokatsamfundet uttalar. Promemorian synes utgå frän anlagandel alt alla de tvister som handläggs av advokater och andra rådgivare i handläggningshänseende enbart är rådgivning och rättegång. Så förhåller det sig emellertid inte. 1 del avgjort största antalet fall krävs utredning (vars omfaltning inte i första hand bestäms av Ivislebdoppels storlek) innan rådgivning kan ske. Synnerligen ofta är situationen sädan att försök till förlikning är det mest ändamålsenliga för klienten. Del kommer all finnas ett slort antal tvister där utredning, bedömning och rådgivning inte kommer alt kunna tillhandahällas den rältssökande i erforderlig utsträckning pågrund av hans bristande betalningsförmåga. Detta innebär en inle godtagbar situation, i vilken bl,a, de konsumenter vilkas möjligheter lill rättshjälp skulle stärkas kommer all befinna sig. Den borttagna rällen till biträde medför all i del föreslagna förfarandet den ekonomiskt svage nödgas processa ulan eget ombud, medan däremot motsidan, t,ex, en näringsidkare, kan låta en anställd jurist, en erfaren anställd tjänsteman eller en anlitad advokat förbereda och Ulf öra talan, I en sådan situation måste den part som är utan biträde känna ett psykologiskt tryck som skulle kunna undvikas. Dessutom finns alltid personer som inte själva kan ulföra sin talan oberoende av vilket förfarande som gäller, Göteborgs stads rättshjälpsanstalt uttalar bl,a. En konsekvens av bestämmelserna att part i princip ej skall ha rätt lill biträde och endast erhålla rättegångskostnader med myckel begränsade belopp i mål där värdet av tvisleföremålel ej uppgår lill halva basbeloppet, kommer med all sannolikhet all leda lill att part, som skadas och som har krav på skadestånd mol försäkringsbolag, ej får samma rättsskydd som hittills, I de fall där försäkringsbolagen åtager sig betalningsskyldighet och utbetalar skadestånd på grund av försäkring svarar bolagen jämväl för den skadades utrednings- och advokatkostnader. Detta sker mol bakgrund av bestämmelserna i rättegångsbalken angående rättegångskostnader. Del är uppenbart att den skadade, därest försäkringsbolagen icke längre kommer all svara för dessa kostnader, kommer i ett väsentligt sämre läge än tidigare, Föreliggerdel icke skyldighet för försäkringsbolag att svara för sädan kostnad måste man räkna med alt bolagen icke längre är beredda härtill, Utredningskoslnaderna kan för den skadade vara mycket betungande även om värdegränsen endast uppgår lill halva basbeloppet.

Promemorians förslag beträffande rällegångsavgifler, all kostnad för ansökan om stämning skall vara ersättningsgill och all parterna skall kunna få dom utan avgift, tillstyrks eller lämnas utan erinran av alla remissinstanserna. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare ullalar emellertid all del enligt föreningens mening är frågan om inle liden nu är inne all ge alla parter oberoende av om det rör sig om tvistemål eller brottmål rätt att få ett exemplar av domen gratis. Domstolarna har nu sådana kopieringsmöjligheter alt detta inte bör vara alltför besvärligt. Visst administrativt besvär bortfaller också i och med alt domstolarna slipper kräva in expeditionsav-

Prop. 1973:87 105

gifter, 1 vart fall bör enligt föreningens mening inte göras någon skillnad på mindre och större tvistemål. Det kan finnas lika starka skäl för exempelvis båda parter i ett hemskillnadsmål att få la del av rätlens avgörande som för båda parter i ett mindre tvistemål.

Förslaget att part skall vara berättigad till ersättning för kostnad för personlig inställelse i målet har genomgående godtagits, HD:s ledamöter framhåller emellertid all del inte lär bli någol ovanligt fall all ena parlen kan vara bosall långl ifrån domkretsen (bl,a, i sädana typfall som poslorder-avtal, hotelltjänster eller motorfordonsreparationer). Del bör övervägas om ej avlägset boende part skaU i stäUet för att inställa sig för att själv föra sin talan kunna till lägre kostnad anlita ombud pä sammanträdesorten utan alt därför i ersältningshänseende komma i sämre läge, Eskilstuna tingsrätt gör uttalanden av likartad innebörd, Helsingborgs tingsrätt anser att del föreligger risk alt fordringar Överlåts på advokat för att denne skall kunna uppträda som part och därigenom erhålla möjlighet lill ersättning för personlig inställelse i målet.

Förslaget att part inle skall vara berättigad till ersättning för tidsspillan berörs i allmänhet inte i yttrandena. Hovrätten för Övre Norrland och några tingsrätter godtar emellertid förslaget, I några yttranden anser man all ersättning bör utgå. Enligt Föreningen Sveriges tingsrättsdomareär det inte rimligt all part inle skall kunna fä ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Föreningen anser att oberoende av om part är fysisk eller juridisk person ersätining bör kunna tillerkännas honom antingen för egen förlorad arbetsförtjänst eller för kostnaden för en representants inställelse med i vart fall motsvarande belopp som kan utgå lill vittne. Grossistförbundet och Industriförbundet anför all likslällighelsprincipen förutsätter att viss förlorad arbetsförtjänst är ersättningsgill. En näringsidkare som låter anställd inställa sig vid domstol måste alllid utbetala lön i vanlig ordning. För all tillgodose kravet på förulsebarhet kan därvid övervägas att maximera ersättning för tidsspUlan till visst belopp. Det bör i detta sammanhang också beaktas att tjänstgöring för företag generellt sett är dyrare på kvällstid (överlid) än på dagtid under del all de direkta kostnaderna för en privatperson förhäller sig omvänt, Däresl tidsspillan ej ersattes kan sålunda sammanträden efter ordinarie arbetstid medföra en väsentlig avvikelse från likställighetsprincipen i mål mellan näringsidkare och privatpersoner. Till dem som förordar rätt lill ersättning hör också ett par tingsrätter.

Förslaget alt vittneskostnad skaU vara ersättningsgiU godtas allmänt under remissbehandlingen. Detsamma gäUer den föreslagna bestämmelsen att vittnesersätlningen skall bestämmas som om ersällningen skolat utgå av allmänna medel, 1 några yttranden kritiseras emellertid denna bestämmelse. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare ullalar sålunda att den föreslagna bestämmelsen är en försämring i förhållande till vad som nu gäller i fråga om

Prop. 1973:87 106

vittnen i tvistemål. Vittnen har knappast någon förståelse för att de ej kan få full ersätining för förlorad arbetsförtjänst. Visserligen höjs maximibeloppet den 1 juli 1972 lill 85 kr. Del kommer dock säkert alt visa sig att delta belopp ofta inle täcker den verkliga förlusten för vittnet. Grossistförbundet och Industriförbundet framhåller all denna regel inle innebär någon reell minskning av rättegångskostnaderna ulan endast all parternas kostnader lill viss dd övervältras pä 'oskyldig' tredje man. Hovrätten för Övre Norrland är tveksam men uttalar alt den omständigheten kanske bör fälla utslaget lill förmän för förslaget alt de talrika vittnen, som åberopas av part med fri rättegång, får ätnöjas med begränsad ersättning.

Förslaget att ersättning för rättegångens förberedande inle skall utgå har allmänt godtagits eller lämnats ulan erinran vid remissbehandlingen, Göteborgs kommuns rättshjälpsanstaU förordar dock att ersältningsrätt skall föreligga. Den föreslagna regeln kan enligt anstalten i viss mån kringgås genom utnyttjande av möjligheten att inleda förfarandet med lagsökning eller betalningsföreläggande, SACO anser att ersättning bör kunna utgå om synnerliga skäl föreligger,

1 ett yttrande framförs tanken pä en särskild jämkningsregel i anslutning lill 18 kap, 8 §RB, Svea/iovrat

Prop. 1973:87 107

11 Rättegången i tingsrätt

11.1 Promemorian

Enligt nuvarande ordning är tingsrätt i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Denna regel är emellertid försedd med betydelsefulla undanlag. För familjerätlsmålen gäller sålunda alt de avgörs under medverkan av nämnd. Vidare gäller för alla kategorier tvistemål att del föreligger en mycket vidsträckt ensamdomarbehörighet. Under förberedelsen kan sålunda ensamdomare bl,a, meddela tredskodom och dom beträffande medgivna eller eftergivna anspråk och vid huvudförhandling som hålls i förenklad form kan mål avgöras av en lagfaren domare ensam. På grund av dessa regler förekommer flerdomarmedverkan i tvistemål i tämligen begränsad utsträckning.

Enligt promemorieförslagel skall mål enligt den nya ordningen i regel avgöras efter ett enda sammanträde. Endast i undanlagsfall skall förekomma alt två eller flera sammanträden hälls. Någon uppdelning av förfarandet i förberedelse och huvudförhandling skall inle göras.

Vid valet av sammansältningsform för del nya förfarandet bör enligt promemorian beaktas alt flertalet tvister som gär lill domstol enligt gällande ordning prövas av ensamdomare. Detta talar givetvis för en vidsträckt ensamdomarbehörighet i del förenklade förfarandet. Som utgångspunkt för övervägandena bör därför gälla all den ensamdomarbehörighet som nu föreligger bör överges endast om myckel starka skäl talar för det.

De sammansätlningsformer som det enligt promemorian finns anledning att närmare överväga är dels tre lagfarna domare dels en lagfaren domare med två eller tre nämndemän och dels en lagfaren domare ensam. En annan lösning är att ha ensamdomare i normalfallet om endast ett sammanträde hålls i målet och flera domare om mer än ett sammanträde visar sig påkallat.

Vad först beträffar ett jurislkoUegium med tre lagfarna domare är visserligen denna sammansättning sedan den 1 januari 1971 föreskriven för tvistemål i allmänhet. Denna ordning har emellertid tillkommit främst med tanke pä mål av krävande beskaffenhet (jfr prop, 1969:44 s, 182), De tvister som är avsedda all handläggas i del förenklade förfarandet lorde i allmänhet inte vara av den beskaffenheten all en sammansättning med jurislkoUegium bör komma i fråga vare sig som huvudregel eller som alternativ sammansättningsform.

Som en viktig fördel med sammansättningen lagfaren ordförande med nämnd brukar anföras all den möjliggör ell samspel mellan yrkesdomarens fackmässiga betraktelsesätt och nämndemännens synpunkter som grundas på praktisk erfarenhet. Vidare brukar anföras bl,a, den synpunkten all

Prop. 1973:87 108

deltagande av nämnd i rättsskipningen är ägnad all stärka allmänhetens förtroende för domstolarna. Dessa synpunkter har givetvis bärkraft även i delta sammanhang. Emellertid bör det nya förfarandet starkt inriktas pä försök all förlika parterna. Förlikningsförhandlingarna bör i regel ske inför rällen. Del är tydligt all dessa förhandlingar i regel knappast skulle främjas av all rätlen vore sammansatt av flera domare. All ha särskild sammansättning vid förlikningsförhandlingarna skulle vara mindre lämpligt redan av det skälet att del i ell informellt förfarande knappast är möjligt att dra en skarp gräns mellan förlikningsförhandling och annan förhandling. Allmänt gäller vidare all handläggningen skulle fördröjas om nämnd-sammansättning föreskrevs. Målen skulle sålunda som regel få handläggas endast vissa dagar i veckan. Om ell mål först handlagts vid sammanträde med nämnd och därefter skriftligt skulle avgörandet kunna fördröjas på grund av all nämnden måste kallas lill särskild överläggning. Många av de nu anförda invändningarna mol nämndsammansätlning skulle otvivelaktigt kunna motverkas genom lämpliga organisatoriska åtgärder. Övervägande skäl talar dock för all man f.n, inle bör välja en sammansättning med nämnd vare sig som huvudregel eller endast för vissa mål. Skulle fräga uppkomma om all tillskapa särskilda handläggningsformer för konsumenttvister över huvud laget kommer saken i ett annat läge. Det kan i sådant fall finnas anledning att i domstolen inrymma personer med särskild sakkunskap och erfarenhet av konsumentfrågor.

Sammanfattningsvis uttalas i promemorian att den lämpligaste lösningen f.n, synes vara all ensamdomarkompetensen vidgas till alt omfatta all handläggning i del nya förfarandet. Därigenom förbättras förutsättningarna för en snabb handläggning och goda förutsättningar skapas för rätlens förlikningsverksamhel. För en sådan lösning talar också kostnadsskäl, Pä grund av del anförda förordas att tingsrätt vid handläggning enligt den nya ordningen alllid skall vara domför med en lagfaren domare. Givetvis mäste höga krav i fräga om erfarenhet och lämplighet ställas pä de domare som skall handlägga mål enligt den nya ordningen.

Om målen i regel skall kunna avgöras efler ett enda sammanträde torde kraven på ansökan om tvistens upptagande inte kunna sättas alltför lågt. Ansökan bör vara sådan all svaranden får klart för sig vilken ståndpunkt käranden intar och därigenom kan la ställning vid de förhandlingar som skall ske inför rätlen. Den bör vidare ge svaranden möjlighet alt bedöma vilken bevisning han bör la med sig till sammanträdet, Mol denna bakgrund bör ansökan om tvistens upptagande innehålla kärandens yrkanden saml en sådan berättelse om tvisldägel all grunderna för parlens talan framgår. Dessutom bör i ansökan anges vilken bevisning käranden avser att förebringa vid sammanträdel inför rätten. Skriftliga bevis bör fogas till ansökan.

Dessa krav är tämligen långtgående för en enskild part som själv skall föra sin talan. De överensstämmer i stort sett med vad som gäller enligt RB,

Prop. 1973:87 109

SärskUda åtgärder bör därför vidtas för att underlätta för käranden att sätta upp sin ansökan på ett riktigt säll.

Ansökan bör vara skriftlig och särskilda formulär bör kunna användas. Sädana formulär förekommer vid de amerikanska bagatellmålsdomstolarna och en ordning med detaljerade formulär finns redan vid allmänna reklamalionsnämnden. Formulären bör kunna utformas så att de underlättar för käranden alt ange yrkande och omständigheter saml den bevisning han avser all förebringa vid domstolen, I sistnämnda hänseende bör av formuläret framgå all käranden skall vända sig till rätlen, om han genom rättens försorg vill ha någol vittne kallat lill sammanträdet.

Är den insända ansökningen bristfällig bör domstolen vara aktiv pä olika sätt. Rätten bör skriftligen eller per telefon kunna bistå parten med all avhjälpa bristerna. Om det är lämpligt bör emellertid parlen också kunna kallas lill domstolen för all få hjälp med ansökan. Underlåter parten all efler erhållen hjälp rätta lill bristerna bör han få ett formellt föreläggande all göra del. Leder inle heller delta lill avselt resullal, bör ansökan kunna avvisas, om bristerna är sä allvarliga all ansökan är otjänlig som grund för handläggning.

Som redan har nämnls bör en sökande ocksä ha möjlighet all direkt vända sig till domstolen och av denna fä hjälp med all upprätta en ansökan. Sedan käranden har lagt fram sin berättelse för en tjänsteman vid domstolen, bör denne sätta upp en ansökan. Tjänstemannen bör ocksä kunna ge sökanden vissa allmänna anvisningar i fräga om grunder och bevisning. Som förut nämnls bör förfarandet i allmänhet inledas med alt svaranden föreläggs all inkomma med skriftligt eller muntligt yttrande. Syftet med föreläggandel skall vara all förmå svaranden all klargöra sin ståndpunkt i målet och ange sin bevisning. Även när del gäller svaranden bör domstolen biträda med råd och anvisningar skriftligen eller per telefon.

Några föreskrifter om hur sammanträdet skall gå till lorde inle behövas, 1 regel bör del kunna inledas pä samma sätl som en muntlig förberedelse enligt RB, Parterna bör alltså tillfrågas om vilka yrkanden och medgivanden som skall gälla. Därefter bör de i lur och ordning få lägga fram sin version av tvisten, Efiersom parterna i regel inle kommer all företrädas av ombud måste rätten utöva en långtgående materiell processledning. Vidare bör rätlen verka för all förlikning kommer till stånd. Frågorna om materiell processledning och förlikning behandlas närmare i det följande. Av naturliga skäl bör bevisningen i allmänhet tas upp först sedan parternas slutliga ståndpunkter klarlagts. Någon gång kan det emellertid t,ex, av kostnadsskäl vara lämpligare att ett vittne hörs i ett tidigare skede av förhandlingen,

I detta sammanhang finns anledning all la upp frågan om skriftliga vittnesintyg bör kunna åberopas som bevis i del förenklade förfarandet. Enligt RB fär vittnesattester i regel inle användas, I 35 kap. 14 § föreskrivs

Prop. 1973:87 110

att berättelse som någon skriftligen har avgelt i anledning av redan inledd eller föreslående rättegång inte får åberopas som bevis, om det inte är särskilt medgivet eller rätlen på grund av särskilda omständigheter anser del kunna tillåtas. Bakgrunden lill bestämmelsen är att vitinesinlygen har ansetts vara mycket otillförlitliga och alt de därför har ringa bevisvärde (SOU 1938:44 s, 338), Bestämmelsen åsyftar inte sedvanliga personbevis och i praxis tillämpas inte förbudet i fräga om läkarintyg och andra liknande handlingar, som närmast har karaktär av enklare sakkunnigintyg. Ej heller i det förenklade förfarandet bör vitinesinlyg i allmänhet få åberopas som bevis. Del kan dock finnas anledning alt ge rällen någol vidsträcktare möjlighet all godta vitinesinlyg när fråga är om mål om mindre värden. Ibland kan omständigheterna vara sädana all del saknas anledning ifrågasätta ell vilinesintygs riktighet, även om dess innehåll inle uttryckligen vitsordas av motparten. Någon lagregel om vilinesintygs värde som bevismedel bör inle ges för det förenklade förfarandet. Frågan får avgöras av rätten med hänsyn till omständigheterna i del enskilda fallet,

I del föregående har understmkits det angelägna i att endast ell enda sammanträde hålls i målet. Genom det förenklade förfarandets starka inriktning pä förlikning bör målet ofta kunna avskrivas på grund av alt parterna har träffat uppgörelse. Kommer förlikning inle lill stånd, torde ett rikligt avgörande i många fall kunna grundas enbari på parternas berättelser. Skall bevisning las upp bör denna i regel kunna vara tillgänglig vid sammanträdet.

I vissa fall kan del emellertid visa sig att målet inte kan avgöras vid del utsatta sammanträdel och alt ett andra sammanträde blir nödvändigt. Förfarandet mäste vara flexibelt och kunna anpassas efter omständigheterna i det enskilda målet. Den huvudsakliga anledningen till uppskov lorde bli all bevisning bör förebringas. Ett vittne som inte är närvarande vid sammanträdet kan behöva höras. Att målet inte kan avgöras kan vidare bero på att syn bör hållas. Framför allt torde emellertid uppskov bli nödvändigt därför all en sakkunnig bör anlitas. Uppskjuts förhandlingen uppkommer frågan, om man vid del andra sammanträdet kan forlsälla förhandlingen eller om målet då på nytt bör las upp lill fullständig handläggning.

Enligt 43 kap, 11 § RB skall uppskjuten huvudförhandling återupptas sä snart lämpligen kan ske. Överstiger, när målet efler ell eller flera uppskov återupptas, den sammanlagda tid varunder uppskov ägt rum inle 15 dagar, får huvudförhandlingen forlsälla, 1 annat fall skall i regel ny huvudförhandlinghällas.

Enligt 42 kap, 20 § RB får huvudförhandling i förenklad form hållas, förutom i omedelbart samband med förberedelsen, inom 15 dagar frän den dag då den muntliga förberedelsen avslutades, under förutsällning alt samma domare sitter i rätten. Det förutsätts sålunda all rätten och parterna under denna tid fortfarande har aktuellt vad som har förekommit under

Prop, 1973:87 111

tidigare behandling, och något upprepande därav behövs alltså inte.

1 del förenklade förfarandet bör ett andra sammanträde regelmässigt kunna hällas i nära anslutning till det första sammanträdel. Tidsfristen enligt RB bör normall kunna hållas om del gäller alt vid ett andra sammanträde höra ett vittne eller la upp skriftlig bevisning eller hålla syn. 1 andra fall kan längre tidsfrist behövas, l.ex, när fråga är om all inhämta sakkunnigbevisning. Någon regel om fortsall eller ny förhandling bör emellertid inle uppställas, Rällen får från fall lill fall avgöra om man vid det andra sammanträdet kan fortsätta förhandlingen eller om målet då bör las om frän början. Om uppskov föranletts av att skriftligt sakkunnigutlåtande skall infordras — eller skriftligt bevis företes — bör f,ö, möjlighet finnas all undvika ett andra sammanträde, I åtskilliga fall lorde det vara lillräckligt alt parterna ges möjlighet all skriftligen yttra sig över den nya bevisningen. Finner rällen därefter att ell andra sammanträde inle behövs, bör målet kunna avgöras på handlingarna, I sammanhanget bör framhållas att del endast undanlagsvis bör förekomma att en sakkunnig hörs muntligen inför rätten, Ell skriftligt utlåtande bör i allmänhet vara tillfyllest,

11.2 Remissyttrandena

Förslaget att tingsrätt vid handläggning enligt den nya lagen skall bestå av en lagfaren domare har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det stora flertalet remissinstanser som har berört sammansällningsfrägan särskilt. Till denna majoritet hör bl,a, hovrätten för Övre Norrland, KredUköpskommUtén, Föreningen Sveriges Tingsrättsdomare, Föreningen Sveriges Rättshjälpsjurister, Sveriges Industriförbund och Sveriges Grossistförbund. I två yttranden har andra lösningar av sammansättnings-frågan förordals. Del har skett i de yttranden som avgetis av hyresnämnden för Stockholms län och Sveriges Köpmannaförbund. Eskilstuna tingsrätt avstyrker förslaget.

Bland de tillstyrkande remissinstanserna nöjer sig flera, bland dem hovrätten för Övre Norrland och Föreningen Sveriges Rättshjälpsjurister med all konstatera att förslaget är lämpligt, Sveriges Industriförbund och Sveriges Grossistförbund uttalar att ensamdomarförfarandel är i hög grad ägnat att förbättra förutsättningarna för en snabb och smidig på förlikning inriktad handläggning. De understryker emellertid samtidigt att det måste ställas höga krav i fråga om erfarenhet och lämplighet på de domare som skall handlägga målen. Även kredUköpskommittén anser att höga krav måste ställas på domaren och uttalar tveksamhet lill förslaget med hänvisning till att promemorian inte ger någon antydan om hur ensamdomarna skall utses. Emellertid förefaller ensamdomareförfarandet i så hög grad ägnat alt förbättra förutsättningarna för en snabb och smidig på förlikning inriktad handläggning samt innebära sädana kostnadsbesparingar alt systemet bör prövas.

Prop. 1973:87 112

Hyresnämnden i Stockholms län anför bl,a, all erfarenheterna frän reklamationsnämnden starkt talar för att sakkunniga lekmän bör delta i besluten. Härigenom kan avgörandena vinna förtroende och — liksom i hyresnämnd — i betydande omfatning vinna laga kraft i första instans. Del bör enligt kommittén inle vara svårt all finna personer lämpliga såsom ledamöter. De bör utses av Kungl, Maj:l och föresläs, pä tillverkar- och säljardan av lämpliga organisationer och på 'konsumentsidan' av konsumentverket. För all få tillräcklig kunnighet och erfarenhet hos ledamöter utanför landels mera tätbefolkade områden, där målfrekvensen kanske inle blir så stor i varje domsaga, kan i dessa områden ledamöterna utses med skyldighet all tjänstgöra vid flera tingsrätter. Däremot bör koncentration av målen lill endast viss tingsrätt inle förekomma, - Rätten bör vara domför med ordföranden ensam i samma utsträckning som gäller för hyresnämnd och därutöver i del fall alt tvisten är sådan, alt dellagande av sakkunniga ledamöter kan antas sakna betydelse. Även Sveriges Köpmannaförbund förordar lekmannaddtagande i rättsskipningen. Bl,a, framhålls att parts-valda nämndledamöter kan bidra med betydande erfarenheter på de områden som blir mest aktuella, dvs, del rena konsumentområdet. Enligt förbundet bör nämndledamöterna utses på likadant säll som inom hyresnämnderna. En ledamot bör alltså utses av köpmannaorganisalionerna och en av konsumentorganisationerna, 1 de mål som behandlar andra tvister kan nämndledamöter utses av organisationer som har speciella kunskaper på del aktuella området.

Eskilstuna tingsrätt uttalar alt del, med hänsyn särskilt lill alt möjligheterna att få domen prövad av högre rätt enligt förslaget skall begränsas, starkt kan ifrågasättas, om del är lämpligt all försvaga underdomslolens sammansättning.

Förslaget att särskUda formulär för stämningsansökan skall komma till användning tillstyrkes allmänt under remissbehandlingen. Bland dem som ullalar sig härom understryker DON att det är angeläget att blanketter för stämningsansökan etc, skapas och hålls tillhanda på lämpliga ställen. Intresset av blanketter blir stort även om rättshjälp kommer att slå till buds. Man får dock vara medveten om att enskild person, som inle har någon särskild teoretisk utbildning, i de flesta fall har svårt alt tillfredsställande fylla i även förhållandevis enkla blanketter.

Vad som anförs i promemorian om ett något vidgat användningsområde för s,k, vitinesinlyg har i allmänhet lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Från några håll ullrycks dock tveksamhet. Tornedalens rättshjälpsanstaU understryker vikten av all vitinesinlyg begagnas endast med största försiktighet och Göteborgs stads rättshjälpsanstaU ifrågasätter om vittnesintyg överhuvudtaget skall få åberopas i större omfattning än som nu sker, HD:s ledamöter anser all betänkligheter föreligger mot ell någol vidgat användningsområde.

Prop. 1973,87 113

12 Rättegången i hovrätt

12.1 Promemorian

I promemorian erinras om att tingsrätts dom i tvistemål enligt gällande ordning kan överklagas lill hovrätt. Några materiella begränsningar i denna fullföljdsrätt föreligger inte. Detta är däremot fallet med rätten ull omprövning i HD, För sådan omprövning krävs prövningstillstånd.

Frågan om den i princip obegränsade rällen att fä tingsrätts avgörande omprövat i hovrätt bör behållas i del förenklade förfarandet är enligt promemorian av stor betydelse bl,a, från kostnadssynpunkt. Det kan nämnas att möjligheten till fullföljd är begränsad eller utesluten vid vissa av de amerikanska bagatellmålsdomstolarna. Vidare är av intresse all del engelska konsumenlrådet i sill betänkande om sådana domstolar ullalat all utrymmet för fuUföljd bör vara mycket begränsat, om fullföljd alls skall medges,

I promemorian framhålls vidare all del inle torde råda någon tvekan om att en obegränsad rätt lill omprövning av avgöranden som meddelas i del förenklade förfarandet skulle på ett betänkligt sätl motverka syfiet med ell sådant förfarande. Därmed skulle inga garantier kunna lämnas för att tvisten skulle kunna lösas på kort tid. Såväl parts- som domstolskostnaderna skulle stiga väsentligt. Detta skulle givelvis missgynna i första hand den ekonomiskt svagare parlen. Den kostnad som part drar på sig genom att inleda rättsligt förfarande i en bagatdllvisl skulle bli myckel svår alt beräkna i förväg. De konsekvenser som nu har berörts skulle sannolikt i många fall avhålla den enskilde från all föra sin sak till domstol. Del är alltså uppenbart att en obegränsad rätt till omprövning av avgöranden som meddelas under det förenklade förfarandet är oförenlig med de principer som bör ligga till grund för förfarandet. En sådan omprövningsrält bör därför inte komma i fråga.

De omständigheter spm talar mot en fri omprövningsrält kan givelvis anföras lill stöd för ett fuUföljdsförbud, Emellertid talar starka skäl för all möjlighet att överklaga bör finnas i vissa situationer. Ett sådant fall är när det är av vikt för rättstillämpningen alt talan prövas av högre rätt. En möjlighet lill prejudikatdispens bör rimligen finnas, I annat fall skulle en enhetlig rättstillämpning försvåras inom betydande delar av centrala rättsområden. En annan situation där en möjlighet lill fullföljd bör finnas är när underrätten till följd av grovt misstag eller av annat liknande skäl meddelat en uppenbart oriklig dom. Till en del skulle visserligen intresset av rättelse kunna tillgodoses genom tillgången till extraordinära rättsmedel, dvs, resning och domvilla. Dessa rättsinstitut är emellertid utformade på sådant sätl alt de inte skall komma till användning annat än i rena

8 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 87

Prop. 1973:87 114

undantagssituaiioner. De extraordinära rättsmedlen bör därför inte ses som något alternativ lill en fullföljdsrätt. Även för nämnda situationer, vilka kan antas bli myckel säUsynta, synes alltså påkallat all parterna har möjlighet att fullfölja talan.

En möjlighet att lösa fullföljdsfrågan skulle kunna vara att med hyresnämndsförfarandet som förebild ha en ordning som innebär all part får klandra avgörandet genom att väcka talan hos tingsrätt i ordinär väg. Någon materiell begränsning av möjligheten lill fullföljd innefattar denna lösning inle. Ur rättssäkerhetssynpunkt är en sädan ordning givetvis fördelaktig.

Den avgörande svagheten med en sådan lösning är självfallet att den utökar antalet överinstanser i stället för all minska dem. Del finns därför stora risker att reformens syfte allvarligt skulle motverkas om denna ordning skulle väljas. Del är alltså nödvändigt all finna en annan lösning.

Som en första utgångspunkt bör gälla att fullföljden bör ske enligt RB:s instansordning. Talan mol avgörande i tingsrätt bör alltså föras i hovrätt. Beträffande eventuella begränsningar i möjligheten lill fullföljd bör beaktas all det förenklade förfarandet kan göras flexibelt och anpassas till del enskilda målets svårighetsgrad. Man måste också ta hänsyn till all det förenklade förfarandet är avsett all omhänderhas av kvalificerad personal med betydande erfarenhet av rättslig prövning av tvister. Häri ligger en betydelsefull garanti för en hög kvalitet på avgörandena. Mot denna bakgrund bor en omprövning få ske endast om särskilda skäl talar för del, I rena skälighetsfrågor bör som regel tingsrättens avgörande slå fast.

Från nu angivna utgångspunkter bör talan mol tingsrätts avgörande i det förenklade förfarandet få ske till hovrätt. Fullföljd bör emellertid bara få ske efler särskilt tillstånd. Reglerna om sådant tillstånd lorde kunna utformas delvis med bestämmelserna om fullföljd lill högsta domstolen som förebild.

Vad först beträffar de grunder som bör föranleda all prövningstillstånd meddelas bör gäUa all bevisbedömningsfrågor och andra omdömesfrägor, t,ex, frågor om skälighet av begärt skadestånd, i regel inte bör prövas i flera instanser. De grunder som anges i 54 kap, 10 § RB för fullföljd lill högsta domstolen bör i stort sell kunna accepteras i sak. Vissa mindre jämkningar synes dock påkallade.

Beträffande frågan hur hovrätten bör vara sammansatt vid tillståndsprövningen talar givetvis önskemålet om en snabb handläggning för all prövningen får göras av ensamdomare. Av rättssäkerhetsskäl synes emellertid Önskvärt med en starkare sammansättning. En lösning som innebär all frågan om prövningstillstånd prövas av fullsutlen hovrätts-avdelning, dvs, fyra domare, synes å andra sidan för flertalet fall innebära en överorganisation och skulle kunna leda lill en onödigt långsam handläggning. Den lämpligaste ordningen synes vara att frågan prövas av två domare. Som omröstningsregel bör därvid gälla alt prövningstillstånd

Prop. 1973:87 115

vägras endast om båda domarna är ense därom.

Från hovrätt bör fullföljd kunna ske lill högsta domstolen. Några särregler för tillståndsprövningen i de mål som handlagts i det förenklade förfarandet synes inle behövliga.

Meddelas prövningstillstånd med anledning av talan mol tingsrätts dom, bör handläggningen i hovrätten främst av hänsyn lill kostnaderna i princip vara skriftlig. Skulle del undanlagsvis visa sig nödvändigt att la upp muntlig bevisning bör målet ibland kunna återförvisas till tingsrätten, I allmänhet är del dock lämpligare all höra parterna och ta upp bevisning i hovrätten.

De koslnadsregler som har förordals för rättegången i tingsrätt bör enligt promemorian gälla även i högre rätt. Detta innebär bl,a, alt part inte bör vara berättigad lill ersättning för biträde. Del är därför viktigt att part även i högre rätt får allt rimligt bistånd från rätlens sida. Med hänsyn bl.a. till all handläggningen i högre rätt i princip skall vara skriftlig är det dock uppenbart att biståndet ät part måste bli mer begränsat där än i underrätt. Del lorde framför allt vara bistånd med all åstadkomma en fullständig fullföljdsinlaga som kan komma i fråga. Någon materiell processledning av del slag som har berörts i del föregående lorde mera sällan aktualiseras. När talan förs i högre rätt kan det därför vara praktiskt alt befattningshavare i tingsrätt bistår parten,

12.2 Remissyttrandena

Det stora flertalet av de remissinstanser som lar upp frågan om en begränsning av rätten till fullföljd godtar promemorians uppfattning all ett behov av en sådan begränsning föreligger. Till denna majoritet hör bl,a, Svea hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, ett flertal tingsrätter, KO, kreditköpskommittén, LO, LR, Grossistförbundet, Industriförbundet och Sveriges Köpmannaförbund. Endast i några få yttranden ställer man sig starkt kritisk till promemorieförslaget i denna dd. Uttalanden som ger ullryck för en sådan inställning återfinns bl,a, i de yttranden som avgetis av justitierådet Sjöwall m.fl, en minoritet inom styrelsen för Föreningen Sveriges tingsrättsdomare och Motorbranschens Riksförbund.

Bland dem som delar promemorians uppfattning uttalar KO att möjligheterna till fullföljd måste begränsas om det förenklade förfarandet skall tjäna sitt ändamål. De motiv som anförs för en begränsning — kostnadshänsyn och krav pä en snabb handläggning — finner KO bärande. Kreditköpskommittén anför att förslaget i denna dd ter sig väl ägnat att påskynda och förbUliga ell slutligt avgörande i de mindre tvistemålen. Del markerar att rättskipningens tyngdpunkt ligger i första instans. Bland dem som ställer sig avvisande till förslaget uttalar justitierådet Sjöwall m.fl. att det föreslagna fullföljdsförbudel innebär ett frångående av den i RB från rättssäkerhetssynpunkt upprätthållna principen all en tvist alllid skall få prövas

Prop. 1973:87 116

i två instanser, vilket är desto vanskligare eftersom avgörandet i första instans måste förutsättas enligt den föreslagna processordningen ofta vara grundat på ell bristfälligt processmaterial.

Flertalet av de remissinstanser som godtar principen om en begränsning av rätten till fullföljd har i huvudsak tillstyrkt eller icke haft någon erinran mol utformningen i promemorieförslagel, 1 detta flertal ingår bl,a, hovrätten för Övre Norrland, KO, kredUköpskommUtén, LO, LR, Sveriges Köpmannaförbund och några tingsrätter. Bland dem som i princip inle motsätter sig en begränsning finns emellertid flera som förordar någol vidgade möjligheter liU fullföljd. Från en del håll förordas sålunda att möjlighet till ändringsdispens införs, I andra yttranden föreslås regler om inlressedispens.

Till dem som anser alt ändringsdispens bör kunna beviljas hör justitierådet Romanus m.fl. Dessa ledamöter anför bl,a, följande. Grunderna för alt meddela prövningstillstånd i hovrätten anknyter nära till de för prövningstillstånd i högsta domstolen fr,o,m, den 1 juli 1971 gällande reglerna, låt vara all de är i vissa hänseenden någol mindre restriktiva. Att märka är au när fråga är om fuUföljd lill högsta domstolen målet behandlats i två instanser med ell förfarande som uppbyggts för all i möjlig mån säkerställa ell materiellt rikligt avgörande. Situationen i de fall dä enligt förslaget fråga om prövningstillstånd i hovrätten uppkommer är en hell annan. Målet har då handlagts i endast en instans och processen vid denna kan knappast anses utgöra någon större garanti för alt avgörandet är riktigt. Med de starka begränsningar som förslaget uppställer för fullföljd mäste man räkna med all del skulle leda lill ett visst antal fall där tingsrättens dom framstår som oriklig ulan alt därför någon av de upptagna grunderna för prövningstillstånd kan tillämpas. Att detta även är avsikten framgår av uttalandena i motiven att bevisbedömningsfrågor och andra omdömesfrågor i regel ej bör prövas i flera instanser. Mot bakgrunden av de svaga rättssäkerhets-garantier behandlingen i tingsrätten innefattar framstår förslaget på denna punkt som otillfredsställande. En möjlighet att vinna ökad rättssäkerhet ulan att därför processen vidgas lill alt mera generellt kunna omfatta mer än en instans synes vara all som en grund för prövningstillstånd upptaga att anledning förekommer till ändring i del slut, vartill tingsrätten kommit. Det föreslagna förfarandet för prövningstillstånd bör kunna gälla även i detta fall. Prövningen skall alltså ankomma på två hovrättsledamöter och för avslag krävas enighet mellan dem. Även Svea/lofraft förordar möjlighet lill ändringsdispens.

Bland dem som förordar intressedispens uttalar Grossistförbundet och Industriförbundet alt de delar förslagets uppfattning att möjligheterna till överprövning av underrättens avgörande i del förenklade förfarandet måste vara väsentligt beskuret. De vill emellertid ifrågasätta om det inte borde finnas en motsvarighet lill 54 kap, 10 § punkt 1 i dess äldre lydelse, nämligen

Prop. 1973,87 117

för det fall att part visar"alt talans prövning skulle ha synnerlig betydelse utöver det mål, varom är fräga. Finansieringsföretagens förening gör uttalanden av samma innebörd,

LO ullalar all det är svårt att undvika att ett förenklat rättegångsförfarande inte har samma förutsättningar som det traditionella alt tillgodose prejudikalsbehoven. Detta är en nackdel som får uppvägas av de positiva sidorna. Även ivisleavgöranden som bygger pä förlikning eller över huvud på mera materiella hänsynstaganden kan dock fungera som prejudikat, beroende på vilka beslutsmodeller som tillämpas och del säll varpå beslulsmotiven klargöres. Man kan också tänka sig all i vissa fall låta parterna i samråd med domstolen fä målet handlagt enligt del ordinarie rällegängsförfarandel. En annan tanke vore all ge konsumentombudsmannen självständig rätt att fullfölja talan i mål som han bedömer ha prejudikatsinlresse; statsverket skulle då svara för fullföljdskostnader och kanske också för vad en part kan förlora på ett ändrat domslut.

I några yttranden berörs frågan om fullföljd mot beslut som inle är slutligt. Svea hovrätt anför sålunda. Kravet pä dispens gäller endast talan mol tingsrätts dom eller slutliga beslut. Inga skäl har givits varför dispensprövningsbeslämmdserna inle skall äga motsvarande tillämpning på beslut, som inle är slutligt. Med den föreslagna ordningen blir hovrätten nödsakad all på fullsutlen avdelning pröva ett överklagat beslut om l.ex. kvarstad. Än mer anmärkningsvärt synes vara att kravet på dispens inte kommer all gälla beslut, som skall las upp i domen eller del slutliga beslutet. Detla har bl.a. till följd att hovrätten, även om den avslår dispens i fräga om huvudsaken, likväl är nödsakad all pröva l.ex, rätlegångskosinadsfrågan, i den män talan fullföljts jämväl i detta hänseende. Kravet på dispens bör omfatta samtliga avgöranden, som kan överklagas, Malmö tingsrätt uttalar all beslut under rättegång, t,ex, angående kvarstad, bör vara underkastade fullföljdsbegränsning. Hovrätten för Övre Norrland framhåller att promemorian förutsätter all tingsrätten i del förenklade förfarandet kan meddela beslut, som inle kräver tUlstånd för att fullföljas. Det måste i så fall vara fråga om icke slutliga beslut, närmast beslut under rättegången av sådan natur, att de skulle få särskilt överklagas i del ordinära förfarandet. Enligt hovrättens mening är del oförenligt med syfiet med ell förenklat förfarande att tillåta, att särskilda frågor bringas under hovrättens prövning annat än i samband med talan i huvudsaken. Hovrätten anser del därför böra föreskrivas, all talan mot beslut under rättegången — och lämpligen även mol beslut i samband med dom eller slutligt beslut — endast skall få föras i samband med talan mot domen eller det slutliga beslutet och med samma rättsmedel som den huvudsakliga talan, I samtliga fall bör fullföljdslillslånd fordras.

Frågan hur hovrätt bör vara sammansatt vid dispensprövningen tas upp i ett fåtal yttranden. Hovrätten för Övre Norrland anför att den särskilt

Prop. 1973:87 118

biträder förslaget all tillståndsprövningen i hovrätt bör ankomma pä'två domare med den föreslagna omröstningsregeln. Del lorde genom en föreskrift i arbetsordningen för rikels hovrätter komma alt tillses, alt den föreslagna tillståndsprövningen skall fullgöras av ordinarie ledamöter eller assessorer. Även justitierådet Romanus m.fl. godtar förslaget, DON däremot anser all del inle förebragts tillräckliga skäl för att rätlen skall ha en särskild sammansättning när fråga om prövningstillstånd behandlas. Del ler sig frän organisatorisk synpunkt enklare och mera ändamålsenligt om hovrätten i vanlig sammansättning företar prövningen. Del blir då möjligt att ge prövningstillstånd och avgöra målet i sak vid samma tillfälle. Väljs den ordning som föreslagits i promemorian, bör i allt fall en av de ledamöter som deltar i fullföljdsprövningen vara avdelningens ordförande eller vice ordförande. Även SACO ifrågasätter om inte hovrätten bör vara sammansatt på sedvanligt säll, dvs, med fyra ledamöter,

13 Rättegången i högsta domstolen

13.1 Promemorian

När det gäller rättegången i högsta domstolen innehåller promemorieförslagel en bestämmelse att talan mol hovrätts beslut över ansökan om prövningslillslåind inle får föras, 1 övrigt innebär promemorieförslaget att de för tingsrätt och hovrätt föreslagna rättegångskostnadsreglerna skall vara tUlämpliga även i högsta domstolen, I övrigt föreslås inte några särbestämmelser i fråga om rättegången i högsta domstolen,

13.2 Remissyttrandena

HD:s ledamöter anför all enligt förslaget kommer frågan om möjligheten att få tvisten prövad i högsta domstolen att slutligt avgöras av de tvä ledamöterna som fatlat hovrättens beslut. All på detta sätl lägga i hovrättens hand att slutligt bestämma alt prövning i högsta domstolen ej skall komma till stånd inger betänkligheter. Detta spörsmål bör, i allt fall när del gäller intresset av all erhålla ett prejudikat, ytterst tillkomma högsta domstolen alt avgöra. Om ej den åsyftade reformen skall undergrävas, är å andra sidan inle möjligt att medge parterna generell rätt all överklaga hovrättens beslut över ansökan om prövningstillstånd. En tänkbar lösning synes vara alt väl låta tingsrättens dom efler del all hovrätten avslagit ansökan om prövningstillstånd bli exigibel säsom en lagakraftvunnen dom men medgiva parterna all beträffande hovrättens beslut söka prövningstillstånd hos högsta domstolen. Beviljar högsta domstolen prövningstillstånd, skulle denna instans sedan kunna ändra hovrättens beslut och

119

meddela parten prövningstillstånd i hovrätten. Vid en lösning enligt här antydd linje bör högsta domstolen uppenbarligen tilläggas befogenhet all meddela inhibition beträffande tingsrättens dom,

14 Rättshjälp och det förenklade förfarandet

14.1 Promemorian

Enligt den nya rättshjälpslagen skall rättshjälp kunna utgå i olika former. De former som är av intresse i detla sammanhang är rådfrågning och allmän rättshjälp. Kortare rådfrågning och därmed jämförlig åtgärd i rättslig angelägenhet lämnas mot en avgift av f,n, 50 kr. Vid allmän rättshjälp betalar staten kostnaderna i den rättsliga angelägenheten i den män dessa inte täcks av den räilssökandes bidragsskyldighet. De viktigaste kostnadsposterna vid angelägenhet som leder till process är kostnad för biträde, för inställelse vid domstol och för bevisning. Som förutsättning för att biträdeskoslnaden skall ersättas gäller att den rältssökande inle själv eller genom någon som i tjänsteställning eller annars lämnar honom bistånd kan behörigen tiUvarala sin rätt,

I promemorian har det inte ansetts möjligt att lösa problemen med de mindre tvisterna genom en utbyggnad av rättshjälpen. En sädan lösning skulle ställa sig alltför dyrbar både för del allmänna och för den enskilde. Den skulle inle heller innebära någon fullständig lösning. Vissa av reformbehoven beträffande domstolsförfarandel skulle kvarstå, 1 stället har i denna promemoria vägar anvisats för den enskUde all ulan rättshjälp eller med begränsade insatser frän rättshjälpen komma till sin rätt (jfr prop, 1972:4 s, 228).

Mot den nu angivna bakgrunden finns enligt promemorian skäl att anta att behovet av rättshjälp i mindre tvister kommer att minska betydligt. Det är emellertid givet att rättshjälp i mänga fall inte kan undvaras som ett komplement till det förenklade förfarandet, I det föregående har förutsatts att domstolens bistånd vid talans väckande skall avse hjälp med alt upprätta ansökan och viss vägledning beträffande grunder och bevisning. Om käranden trots bistånd från rättens sida inle vet hur han skall förfara, bör rätten sålunda kunna hänvisa honom lill privatpraktiserande jurist eller aUmän advokatbyrå för rådgivning. På samma sätt bör rätlen kunna hänvisa svaranden att söka rådgivning inom rättshjälpens ram. Genom denna rådgivning torde många gånger process kunna undvikas.

Som en huvudregel bör enligt promemorian gälla att allmän rättshjälp skaU kunna komma i fråga även i tvister om mindre värden. Den rältssökande kan t,ex, sakna medel för inställelse vid domstol eUer för vittneskostnader. Emellertid bör endast undanlagsvis förekomma att

Prop. 1973:87 120

bilrädesförordnande meddelas. Del bistånd som domstolen meddelar den enskilde lorde i de allra flesta fall göra ell sådant förordnande onödigt, 1 vissa fall kan det emellertid vara påkallat alt meddela biträdesförordnande. Saken kan vara svårutredd och av sädan beskaffenhet att den inle lämpar sig alt klaras upp inom del förenklade förfarandet. Någon gäng kan det ocksä finnas anledning all beakta att den rältssökande har särskilda svårigheter all klara sig ulan biträde. Har prejudikaldispens meddelats bör regelmässigt biträde enligt rätishjälpslagen kunna förordnas,

I avsnittet om rättegångskostnader har förordats en regel av innebörd all bilrädeskostnad inle är ersättningsgill. Denna regel bör givetvis gälla även när rättshjälp har utgått, 1 den män kostnaden för rådgivning eller för biträde vid allmän rättshjälp har bestrills av allmänna medel fär sålunda kostnaden stanna på statsverket, 1 annat fall får parten själv stå för kostnaden,

14.2 Remissyttrandena

Den i promemorian föreslagna huvudregeln att rättshjälp skall kunna komma i fräga även i tvister om mindre värden har godtagits eller lämnats utan erinran i alla yttranden utom i del som avgelts av LR. 1 LR:s yttrande anförs bl,a, all efiersom förfarandet avses all bli enkelt och rätlens arbete skall inriktas både pä förberedande hjälp och stark processledning, kan del enligt förbundets mening vara skäl all vid det förenklade förfarandet över huvud tagel ej tillämpa reglerna om rättshjälp.

Förslaget all rätlen i vissa fall bör kunna hänvisa den rältssökande lill privatpraktiserande jurist eller allmän advokatbyrå för rådgivning inom rättshjälpens ram föranleder i allmänhet inga kommentarer. En del remissinstanser lar emellertid upp frågan. De anser i regel all rådgivning enligt rättshjälpslagen bör ersätta den verksamhet som enligt förslaget skall läggas på en lagfaren tjänsteman vid domstolen eller i vart fall användas i betydligt större utsträckning än som förutsätts i promemorian. Uttalanden av denna innebörd görs av bl.a, hovrätten över Skåne och Blekinge, några tingsrätter, kommerskollegium, DON, länsstyrelsen i Stockholm, justUierådet Sjöwall m.fl. och Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister. Svea hovrätt uttalar för sin del all möjligheten alt hänvisa den rältssökande till privatpraktiserande jurist eller allmänna advokatbyrån inte kan ge någon tillfredsställande lösning så länge parterna inle i någon utsträckning i processen kan fä ersättning för sina biträdeskoslnader, Stockholms tingsrätt föreslår all den lagfarne tjänstemannens uppgifter läggs på de allmänna advokatbyråer som inrättas i samband med rällshjälpsreformen. Vid dessa byråer bör kostnadsfri rådgivning lämnas rältssökande konsument eUer näringsidkare i samma omfaltning som anges i lagförslaget. Uttalandet i promemorian att det endast undantagsvis bör förekomma alt

Prop. 1973:87 121

bilrädesförordnande enligt rätishjälpslagen meddelas las upp av många remissinstanser. Frän några håll godtas promemorians ståndpunkt. Flertalet av dessa som berör frågan anser dock ståndpunkten alltför restriktiv.

Bland dem som godtar promemorians uppfattning anför kredUköpskommittén. Det är för kommittén närmast självklart att rättshjälp skall kunna komma i fräga i del förenklade förfarandet. Kommittén uppfattar del nyligen antagna förslaget lill rällshjälpslag och den i promemorian föreslagna reformen som en rättspolitisk enhet vars syfte är alt förhindra såväl att part med hänsyn till ekonomiska skäl efterger sin rätt som att samhället drabbas av aUtför höga kostnader. Del slår dä också klart all del angivna syftet i viss mån skulle motverkas, om bilrädesförordnande enligt rätishjälpslagen skulle meddelas annat än i de undanlagsfall som angetts i promemorian. Den av kommittén ifrågasatta modifieringen — av innebörd all biträdeskostnad i vissa fall skall vara ersättningsgill — ger anledning alt ytterligare understryka all stor återhållsamhet bör visas då det gäller sådana förordnanden. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare har ingen erinran mot promemorians huvudregel, 1 undanlagsfall bör emellertid, som föreslås i promemorian, allmän rättshjälp kunna innefatta förmån av biträde. Delta kan inle minst underlätta domstols arbete i sådana fall där part uppträder pä ett sätt som inte överensstämmer med vanligheten, Sveriges Köpmannaförbund betonar önskvärdheten av sträng restriktivitet beträffande förordnanden om rättegängsbiträde. Det måste höra till de absoluta undantagen att parterna får biträde i rällen. Målsättningen med del förenklade rällegängsförfarandel, att minimera kostnaderna för parterna under stringenta juridiska former, får inle förfelas.

Bland dem som anser promemorians ståndpunkt alltför restriktiv anför Malmö tingsrätt alt part behöver och bör ha rätt lill bilrädeshjälp i större omfattning än vad som föreslås. Verkligheten kommer all tvinga fram bilrädesförordnande i flera fall. Hovrätten för Övre Norrland uttalar all promemorieförslaget gär för långt när det uttalar all del bistånd — även om det skulle vara fråga om del alltför vidsträckta bistånd som föreslås i promemorian — som domstolen meddelar den enskilde i de allra flesta fall torde göra ell biträdesförordnande onödigt. Riktigare skulle vara all säga att så kan bU fallet i del övervägande antalet mål av enklare beskaffenhet, DON framhåUer all någol förslag om speciella bestämmelser om processledningen i högsta instans inle har getts ulan RB :s regler skall gälla. Mot den bakgrunden torde det vara nödvändigt att åtminstone i de sällsynta fall då prövningstillstånd meddelas till högsta domstolen part får möjlighet lill rättshjälp och all kostnaden härför kan krävas åter från motpart som förlorar rättegången. Tornedalens rättshjälpsanstaU anför bl,a, Promemorieförslagels begränsning av möjlighet lill biträdesförordnanden enligt rättshjälpslagen i mindre tvister torde medföra, all tvister som eljesl hade

Prop. 1973:87 122

kunnat slitas utan process nu i icke oväsentlig grad kommer all föras lill domstolen genom att den förberedande skriftväxlingen uteblir. Ett förenklat rättegångsförfarande där part som regel inte har möjlighet till biträde enligt rätishjälpslagen kan vidare medföra alt ett icke ringa antal obefogade tvister på grund av oförslånd, okunnighet, missförstånd eller Ulvilja underställes rättens prövning. Begränsningen av möjlighet lill bilrädeshjälp enligt rätishjälpslagen i mindre tvistemål kommer ulan tvekan att ge den ekonomiskt svagare parten känslan av att vara utlämnad. Reformen medför också all hans möjlighet till hjälp vid processer allvarligt beskärs i jämförelse med de möjligheter som finns enligt lagen om fri rättegång. De förväntningar allmänheten slällt till rällshjälpsreformen grusas och dess målsättning förfuskas genom alt de sämst ställda i samhället som regel ställs utan tillgäng lill juridiskt biträde i tvister, som för dem är väsentliga sett mot deras begränsade tiUgångar, Göteborgs kommuns rättshjälpsanstaU framhåller bl,a, att del är vanligt all man i dag inom ramen för den UlomprocessueUa rättshjälpen, kanske främst vid rättshjälpsanstalterna, handlägger sådana ärenden som förslaget omfattar. Den advokatverksamhet som där bedrives är av stort värde för de mindre bemedlade och är oantastlig ur rättssäkerhetssynpunkt. Innan rättsliga åtgärder i undantagsfall vidtages har förhandlingar pågått, 1 de flesta fall leder förhandlingarna, som kan röra skadestånd, lörtelvister, semeslerersältningarm,m,, till uppgörelse. Förhållandena kan många gånger vara komplicerade men av stor betydelse för den enskilde. Del är angeläget altman alltjämt kan arbeta på detta säll liU gagn för klienterna. Del bör icke få ifrågakomma all man för all hålla nere kostnaden tvingas tillgripa rättegång innan möjligheten all lösa tvisten förhandlingsvägen icke längre står till buds. Det synes verklighetsfrämmande all tro all en part, som regel utan biträde, vid första sammanträdet i ett mål, handlagt enligt det förenklade förfarandet, alllid skall kunna fullständigt och slutligt taga ställning lill och bemöta samtliga motpartens yrkanden, invändningar och åberopade omständigheter, som kanske framföres av ett juridiskt skolat ombud. Vidare förväntas det av parlen att han vid förhandlingen skall kunna förebringa all nödig skriftlig och muntlig bevisning. Likheten inför lagen kan i en sådan process lätt bli illusorisk. Erfarenheterna från rätlshjälpsanstalterna visar all klienterna myckel ofta är ängsliga och nervösa inför domstolsförhandlingar. Att inställa sig i en rättegång är för folk i allmänhet en alldeles speciell händelse, Detla gäller inte minst för dem som har låg utbildningsgrad och har svårigheter att framföra sina synpunkter eller ej behärskar svenska språket, Domslolsmiljön är främmande för dem. De har ofta myckel stora svårigheter all fatta innebörden av lagtext och förslå det språk och uttryckssätt som präglar rätiegångsförhandlingen. För denna kategori människor skulle del bli ett svårt slag, om de berövas möjligheten alt erhålla biträde av jurist i de mål som föreslås i deparlementsförslaget. Enbart den omständigheten

Prop. 1973:87 123

att part, som ej har de ekonomiska förutsättningarna alt skaffa biträde i den förenklade processen, riskerar att vid förhandlingen få sammanträffa med kvalificerat ombud för motparten kan lätt föranleda parten att icke ens försöka göra sin rätt gällande i det förenklade förfarandet, - Det är angelägel att biträdesförordnande inte meddelas med alltför stor sparsamhet, inte minst med tanke på den enskUdes skiftande kvalifikationer all möta uppkomna rällssilualioner. Anstalten konstaterar med lillfredsslälldse att bilrädesförordnande även kan ges för personer med särskilda svårigheter all tillvarata sina intressen utan biträde. Del slora antalet utländska medborgare, som inflyttat lill riket, kräver härvidlag, som styrelsen tidigare påpekat, att särskilt beaktas. Med hänsyn lill forumbestämmelserna i rättegångsbalken bör även för avsides boende finnas särskilda möjligheter att erhålla biträdesförordnande. Möjligheten att erhålla bilrädesförordnande i hovrätten bör utvidgas betydligt i förhållande lill vad som föreslås i promemorian. Del torde framstå som uppenbart att part regelmässigt har behov av kvalificerat biträde i hovrätten, särskilt med hänsyn lill att hovrätlsförfarandet i princip skall vara skriftligt, Malmö rättshjälpsanstaU uttalar bl,a, att den, om stor restriktiviiet åläggs rätlshjälpsmyndigheien, befarar att del klientel som har störst behov av hjälp får en från rälts-säkerhetsynpunkt otillfredsställande position i processen. Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister gör liknande uttalanden.

Advokatsamfundet anför alt den avsedda tillämpningen av promemorieförslaget blir följande, I alla tvister av den art och med det värde all det förenklade förfarandet skulle komma att tiUämpas, om rättegång måste följa, kommer — vare sig tvisten går till rättegång eller inte — biträde att förordnas endast i undantagsfall. Detta måste rimligen även innebära all vid allmän rättshjälp utan beslut av rätlshjälpsnämnden advokat inte äger fungera som biträde inom ramen för rättshjälpslagen, DeUa får till konsekvens alt så snart en advokat, även på allmän advokatbyrå verksam sådan, inte med visshet kan bedöma alt tvisteföremålets storlek överstiger den föreslagna gränsen, han endast kan lämna rådgivning för ca 50 kronor. Om advokaten inom ramen för den sålunda prissatta rådgivningen inle skulle hinna eller med hänsyn till utredning inle ha möjlighet att vare sig lämna råd i den uppkomna tvisten eller att lUlråda resp. avråda rättegång, måste han hänvisa klienten att söka få biträde antingen enligt rättshjälps-lagen eller hos domstolstjänstemannen eller också förklara för klienten all han (advokaten) kan fortsätta ärendet endast utanför rältshjälpslagens ram. Advokatsamfundet hävdar bestämt alt den avsedda tillämpningen av rättshjälpslagen såvitt gäller rätlen tUl biträde innebär en otvetydig försämring för den enskilde rältssökande i förhållande tUl vad som nu gäller, Försämringen*drabbar i första hand den som enligt nuvarande syslem får fri rättshjälp, även om tvisten inte går tiU domstol, men även den som får fri rättegång enligt lagen om fri rättegång. Vidare innebär förslaget all de som

Prop. 1973:87 124

skall kunna erhålla rättshjälp enligt rätishjälpslagen — även om de har högre inkomster än vad som för närvarande berättigar lill fri rällehjälp resp, fri rättegång — inle heller kan få biträde, vilket synes paradoxall med hänsyn Ull motiven för införande av rätishjälpslagen. När en rältssökande vänder sig lill advokat i uppkommen tvist, är det vanligen inte i del primära syftet att omedelbart inleda rättegång. Ofta vill han ha rådgivning, Lex. huruvida han kan eller skall häva ell köp eller verkställa andra för bevarande av hans rätt nödvändiga åtgärder. En rådgivning i delta skede förutsätter i många fall genomgång av avtal, korrespondens, förhör med uppgivna vittnen saml kontakter med sakkunniga och med motparten. Det är givet alt detta överskrider i rätishjälpslagen avsedd rådgivning såväl i lid som i omfattning. Denne rältssökande kommer — efter rådgivningen — inle all utan vidare få rättshjälp med biträde, vilket han skulle fä i dag enligt nu tillämpade normer. Ytterligare ett exempel är del fall dä advokaten efler utredning bedömer situationen sådan att han i första hand eller som enda åtgärd bör försöka all för klientens räkning träffa en uppgörelse med motparten eller dennes ombud. Med utgångspunkt från att biträde skall förordnas endast i undanlagsfall och all domstolstjänstemannen inte skall vara utredningsman eller rådgivare utan endast fungera då talan skall anhängiggöras blir de rättssökande som saknar egna medel eller endast med största uppoffring kan anskaffa medel för betalning uteslutna från möjligheten alt få utredning och rådgivning i de tvister varom här är fråga. - Den borttagna rällen till biträde medför alt i del föreslagna förfarandet den ekonomiskt svage nödgas processa utan eget ombud, medan däremot motsidan, l.ex, en näringsidkare, kan låta en anställd jurist, en erfaren anställd tjänsteman eller en anlitad advokat förbereda och ulföra talan,

15 Reformens genomförande

15.1 Promemorian

1 promemorian anförs att det förenklade rätlegängsförfarandel för tvister om mindre värden lorde fylla ett starkt behov. Antalet tvister som förs till domstol kan därför beräknas öka. Den ökning av antalet mål vid domstolarna som reformen kommer all medföra är givetvis svår att beräkna. Sannolikt kommer den ökade arbetsbördan att kräva en viss ganska begränsad personalförstärkning.

En viss kostnadsökning kan enligt promemorian också förutses på grund av förslaget all ersättning till sakkunnig som har utsetts av rällen skall betalas av allmänna medel och stanna på statsverket. Dessa kostnader torde kunna hållas på en måttlig nivå om allmänna reklamalionsnämndens sakkunskap las i anspråk av domstolarna.

Prop. 1973:87 125

Mot den kostnadsökning som reformen kan komma all medföra bör ställas den minskning av statsverkets kostnader för rättshjälp som också kommer all bli ett resultat av reformen. Rättshjälp som beviljas för tvister angående mindre värden bör nämligen i regel inle omfatta förmånen av biträde. Biträdeshjälpen är avsedd all ersättas med de åtgärder som domstolen har att vidla för all hjälpa den enskilde parten till rätta. Den besparing av rättshjälpskostnader som sålunda kan ske genom ell förenklat rättegångsförfarande torde bli avsevärd när rällshjälpsreformen med dess väsentligt utvidgade möjligheter lill rättshjälp genomförs. Den ökning av del allmännas kostnader som införandet av ell förenklat förfarande kan komma att innebära synes vara mycket måttlig i förhållande lill del ökade rättsskydd som reformen skulle innebära för den enskilde,

15.2 Remissyttrandena

Promemorians uttalanden om kostnaderna för det allmänna har godtagits eller lämnats ulan erinran i många yttranden. Till dem som delar promemorians bedömning hör bl,a. Statskontoret som understryker alt reformen kan beräknas medföra en ökad måltillslrömning lill domstolarna och all man därför måste räkna med behov av en viss begränsad personalförstärkning, Norrtälje tingsrätt är däremot inle säker på all förfarandet kommer all innebära ökad mållillströmning. Om så skulle bli fallet, är del enligt tingsrätten sannolikt, all viss personalförstärkning krävs. En del remissinstanser är av motsatt mening, DON och Föreningen Sveriges tingsrättsdomare gör uttalanden som går ul på alt de inte tror på så begränsade konsekvenser i fråga om kostnadsökning om promemorian förutsätter. Svea hovrätt anför att del synes uppenbart all den hjälp, som genom domstolens försorg ofrånkomligen måste lämnas de rältssökande för att de ulan biträde skall kunna föra sin talan, kommer alt tynga domslolsverksamheten och la inle obetydliga arbetskraftsresurser i anspråk. Detta förhållande i förening med den förväntade ökningen av antalet mål vid domstolarna kommer sannolikt att medföra behov av betydligt större personalförslärkningar än vad som förutsattes i promemorian. Hovrätten för Övre Norrland gör liknande uttalanden. Advokatsamfundet ullalar att det föreslagna förfarandet innebär att många tvister som nu smidigt handläggs utom rätta kommer att hänvisas lill en domslolstjänsleman. Förutom all detta innebär en 'byråkratisering' av lösandel av tvister kommer kostnaderna för del allmänna att ökas i hög grad, då man måste räkna med en väsentlig utökning av såväl rällsbildad som icke rättsbildad personal vid tingsrätterna och möjligen även vid hovrätterna. En viss besparing av det allmännas kostnader för biträden kan måhända uppslå. Huruvida denna besparing är så stor all den motsvarar del allmännas kostnadsökning pä domslolssidan är högst ovisst. Hovrätten över Skåne och Blekinge anför liknande synpunkter beträffande

Prop. 1973:87 126

den lagfarne tjänstemannen och tillägger. Man måste vidare räkna med att handläggningen av målen med parter ulan biträden kommer all i många fall la väsentligt längre tid än vad en huvudförhandling efler förberedelse gör för närvarande. Även anspråken på domarpersonalen kommer alltså all öka, Någol underlag för beräkning av dessa kostnader finns inte i promemorian. Det synes emellertid sannolikt att kostnaden blir väsentligt högre än om man utan någon ändring av förfarandet ger dem som är berättigade till rättshjälp sädan hjälp i vanlig ordning enligt rättshjälpslagen. Någon anledning befara att detla skulle leda til! all onödiga mål i någon större omfattning föres fram till rättegång finns inte, Rätishjälpslagen innehåller vissa möjligheter all reagera mol missbruk.

Frän en del häll, bl.a. några tingsrätter, uttalas attdet vore fördelaktigare eller i vart fall inte dyrare all låta de göromål som i promemorian lagts på en särskild tjänsteman utföras av jurister vid allmän eller enskild advokatbyrå.

Beträffande förslaget all kostnaderna för sakkunnig som har utsetts av rällen skall utgå av allmänna medel och stanna på statsverket anför Föreningen Sveriges tingsrättsdomare att det finns anledning all förmoda alt tingsrätterna blir benägna all i stor utsträckning anlita sakkunnig. Kostnadsökningen lorde nog inle bli så måttlig som antas i promemorian.

16 Departementschefen

16.1 Behovet av en reform av rättegångsförfarandet i mål om mindre värden

Under senare år har betydelsefulla reformer genomförts inom förvaltningsrättens och processrättens områden. Riktmärket har varit all stärka den enskildes rättsskydd och att anpassa domstolar och myndigheter till de krav som ell modernt samhälle ställer. 1 fråga om förvaltningsförfarandet vill jag i första hand peka på förvaltningslagen (1971:290) och förvaltningsprocesslagen (1971:291), som antogs vid 1971 års riksdag. Beträffande processrättens område finns anledning alt erinra om de genomgripande organisatoriska ändringar som nyligen genomförts i fräga om de allmänna underrätterna. Ytterligare en viktig reform, som har betydelse både inom förvaltningsområdet och för förfarandet vid de allmänna domstolarna, genomförs den 1 juli 1973 genom all rällshjälpsreformen då träder i kraft.

Innan jag gär närmare in på promemorians bedömning av behovet av en reform i fräga om förfarandet vid domstol i mål om mindre värden vill jag i korthet erinra om vilka olika metoder för alt lösa rättsliga tvister som f,n, slår lill buds. Part kan i regel väcka talan vid allmän domstol, dvs, tingsrätt. Förfarandet inför domstolen, vilket är noggrant reglerat och relativt strängt formaliserat, är detsamma oavsett tvisteföremålels värde. Tingsrättens

Prop. 1973:87 127

dom i målet kan överklagas i hovrätt och därifrån till högsta domstolen. Rättar sig förlorande part inle efler domen, kan tvängsverkställighet komma i fråga.

I vissa slags rätlsförhållanden — speciellt när fräga är om avtal där näringsidkare är part på endera eller båda sidor — är det vanligt att parterna avtalar alt uppkomna eller eventuellt uppkommande tvister inte skall avgöras av domstol ulan av skiljemän. En sådan överenskommelse är bindande och leder lill all domstol i princip inle kan pröva tvist som avses med avtalet. Skiljemannaförfarandet avslutas genom all skiljedom meddelas. Ersällningen lill skUjemännen betalas av parterna. Skiljedomen är slutgiltigt bindande för parterna. Den kan klandras endast om den är behäftad med vissa formella brister. En skiljedom kan verkställas i samma ordning som en domstols dom,

1 hyres- och arrendetvister finns ett särskilt förfarande inför hyresnämnd resp, arrendenämnd, Prövnngen sker där i domstolsliknande former. Förfarandet är emellertid betydligt mera informellt än domstolsförfarandet och är dessutom i högre grad inriktat på medling. Arrendenämnds och hyresnämnda avgörande kan i allmänhet klandras lill tingsrätten. Talan mol tingsrättens avgörande fär i sådana tvister fullföljas endast beträffande vissa frågor. Ej i något fall får målet föras vidare från hovrätt.

Vid sidan av nu angivna former för prövning av tvister finns förfarandet inför reklamationsnämnd. Den nämnd som har den största betydelsen är den allmänna reklamalionsnämnden, som har sitt kansli i Stockholm, Nämnden drivs numera av konsumentverket och har funnits sedan är 1968, Nämnden är helt inriktad på vissa konsumenltvister och befattar sig bara med klagomål från konsumenter över alt motpartens prestation varit felaktig eller bristfällig. Förfarandet är formlöst och leder ofta lill uppgörelse ulan all nämnden behöver la ställning lill tvisten. Träffas inte uppgörelse, avger nämnden utlåtande. Detta är inte bindande för parterna utan utgör bara en rekommendation, 1 flertalet fall följs emellertid rekommendationen.

Ytterligare former av stor praktisk betydelse för prövning av tvister finns också på särskilda områden. Jag tänker särskilt på arbetsmarknadens förhandlingssystem som leder lill alt arbetslivets rältstvisier i mycket stor utsträckning löses ulan alt domslolsförfarande behöver anlitas. På försäkringsområdet finns vidare olika nämnder som avger utlåtanden i försäkringstvisler. Härtill kommer den omfattande förlikningsverksamhet som bedrivs av advokater och andra praktiserande jurister.

Antalet under år 1969 vid domstolarna anhängiggjorda tvistemål utgjorde omkring 50,000, Härav kan omkring 20 % beräknas vara dispositiva mål av förmögenhelsräilslig karaktär, I drygt hälfien av dessa mål eller något mera än 5,000 mål understiger tvisteföremålels värde 3,000 kr. Av dessa avser endast omkring 3 % mål av konsumentkaraktär där konsumenten väckt

Prop. 1973:87 128

talan mol näringsidkare. Andelen konsumenltvister kan antas ha uppgått lill omkring 40 %. Rättegångskostnaderna enbart i underrätt uppgår i mål med ett ivistevärde under 3,000 kr, genomsnittligt lill nästan lika stort belopp som värdet av tvisleföremålel.

Vid hyresnämnderna avgörs årligen omkring 14,000 ärenden, varav drygt 9,000 ärenden enligt hyreslagen. Vid allmänna reklamationsnämnden har kontakt tagits med nämndens kansli i omkring 15,000 ärenden under år 1972, Antalet registrerade anmälningar hos nämnden var samma är omkring 2,600, Antalet tvister som varje år går lill skiljemannaförfarande har uppskattats lill omkring 200,

I promemorian konstateras all antalet dispositiva tvistemål vid domstolarna om mindre värden är förhållandevis lågt och får antas utgöra endast en ringa del av det faktiska antalet sådana tvister. Beträffande anledningen lill detla hänvisas lill de avsevärda kostnader som domstolsförfarandel i sin nuvarande form för med sig. Som anledning lill de höga kostnaderna pekas bl,a, på alt den enskilde som RB:s regler är utformade i regel inle kan föra sin talan utan juridiskt biträde,

Mol bakgrund av det anförda konstateras bl,a, all den nuvarande ordningen inle ger del rättsskydd för den enskilde som rimligen kan krävas. Den ekonomiskt svagare anses i de fall där tvisten inle kan lösas genom reklamationsnämndens försorg löpa en betydande risk alt få helt eller delvis efterge sin rätt. Beträffande rätlshjälpsreformens betydelse för tvisterna om mindre värden framhålls all rättshjälpen inle täcker partens ansvar för vinnande motparts kostnader och all parlen desulom får betala ett kostnadsbidrag som bestäms efter betalningsförmågan. Rättshjälp utgör därför inle någon fullständig lösning på problemet med de mindre tvisterna. Detsamma gäller beträffande rättsskyddsförsäkringarna.

Enligt promemorian erbjuder inle heller allmänna reklamalionsnämnden i sin nuvarande form någon fullständig lösning. Nämndens nuvarande organisation och verksamhet kan inle förändras på sådant säll all behovet av ett förenklat förfarande i mindre tvister blir tillgodosett. Nämnden bör i stället alltjämt ses som ell värdefullt komplement till domstolsförfarandel. All bygga upp en särskild organisation vid sidan av reklamalionsorgan och domstolar anses inte böra komma i fråga.

Sammanfattningsvis uttalas i promemorian all del finns ett starkt behov av att skapa möjligheter att få tvister om mindre värden prövade i ett förenklat förfarande och all åtgärder med denna inriktning bör vidtas inom ramen för domstolsväsendet.

Del slora flertalet remissinstanser delar uppfattningen att behov föreligger av en enklare och billigare processordning för mindre tvister, I allmänhet ddar remissinstanserna den uppfattning som kommit till uttryck i promemorian att den nuvarande rättegångsordningen inte erbjuder en lämplig ordning för lösande av mindre tvister. Anledningen härtill anses

Prop. 1973:87 129

allmänt vara de höga rättegångskostnaderna saml alt förfarandet är komplicerat och långsamt. Remissinstanser som närmast företräder konsumentintressen anför all antalet konsumenltvister vid domstolarna uppenbarligen inte motsvarar del faktiska antalet sädana tvister och all del med nuvarande ordning lätt blir så all part hellre än att hävda sin rätt vid domstol faller undan för motparten eller tar en ofördelaktig uppgörelse. Endast från någol håll har under remissbehandlingen gjorts gällande att någol behov av en rätlegångsform beträffande mål om mindre värden inle föreligger. Sålunda har en hovrätt anfört att den omständigheten att de mål som går lill fullständig handläggning och dom vid domstol är relativt få lill antalet, när det gäller mindre värden, inle är någon olägenhet ulan tvärtom vad som bör eftersträvas. Från några håll anförs all erfarenheterna från rällshjälpsreformen bör avvaktas.

För egen del vUl jag inledningsvis understryka all del för den enskildes rättsskydd är av största vikt alt en ändamålsenlig ordning för all pröva och avgöra tvister slår lill förfogande. Givelvis är det inget önskemål i och för sig all ett ökal antal rättegångar kommer till stånd. Naturligtvis är det lyckligast om parterna i en tvist kan reglera sina mellanhavanden i godo och därvid uppnå en från saklig synpunkt tillfredsställande uppgörelse. Förutsättningarna för att parterna själva skall komma lill en uppgörelse som inle kränker den enskildes rätt är emellertid i hög grad beroende av alt en reell möjlighet lill rättslig prövning står till buds.

Som jag har nämnt tidigare har del nuvarande tvistemälsförfarandet kritiserats bl,a, för alt det är tidskrävande. Ytterligare har sagts all förfarandet är omständligt och formaliserat. Kritiken har emellertid främst gått ut på alt förfarandet är alltför kostnadskrävande.

All förfarandet vid domstol ofta är ganska tidskrävande, i synnerhet om målet förs genom flera instanser, lorde ofta bidra lill all parter drar sig för att processa. Den avhällande effekten är givelvis störst när det gäller tvister om mindre värden.

När kritiken har gått ul på all förfarandet är omständligt eller komplicerat torde utgångspunkten ha varit hur förfarandet ter sig för den rältssökande. Ofta är språkbruket i domstolens förelägganden och andra skrivelser sådant alt del är svårtillgängligl för den enskilde. Vidare är huvudförhandlingens förlopp tämligen hårt formaliserat. Härtill kommer all reglerna ställer tämligen slora krav på aktivitet frän parterna. Del åligger sålunda parterna all själva dra upp ramen för processen och sedan presentera tvisten i en noga bestämd ordning. Domstolens roll är förhållandevis passiv och begränsar sig före avgörandet i huvudsak lill all övervaka att reglerna följs. Nu nämnda förhållanden kan otvivelaktigt vara en bidragande orsak lill all domslolsförfarandel framsiår som svårtillgängligl. Vidare har de lett lill all parterna i regel har svårt alt föra sin talan utan hjälp av juridiskt biträde.

Det är emellertid uppenbart all det är från kostnadssynpunkt som den

9 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 87

Prop. 1973:87 130

allvarligaste kritiken kan riktas mot den nuvarande ordningen. De i promemorian redovisade uppgifterna angående kostnaderna i mål om mindre värden bestyrker uppfattningen att förfarandet är alltför kostnadskrävande. Den viktigaste anledningen lill det höga kostnadsläget lorde vara all den enskilde som förfarandet är utformat i regel inte kan föra sin talan ulan juridiskt biträde.

Det höga kostnadsläget ulgör enligt min mening ett allvarligt rätlssäker-hetsproblem när del gäller tvister om mindre värden. Ett särskilt problem är all del är utomordentligt svårt för den enskilde att förutse hur höga kostnaderna kan komma alt bli i det enskilda fallet. Detla sammanhänger bl.a. med möjligheterna till fullföljd. Del måste antas att den enskilde med hänsyn främst till koslnadsrisken drar sig för alt föra en tvist om ell mindre värde lill domstol även i många fall när hans anspråk framstår som berättigade. Han är i stället hänvisad till att försöka komma fram lill en uppgörelse utom rätta. Förutsättningarna för en rimlig uppgörelse är emellertid osäkra efiersom en rättegång i mänga fall inle är ett realistiskt alternativ. Härigenom uppslår en risk all de konfliktlösningar som har beslämls genom civilrällslig lagstiftning inte tränger igenom på ell effektivt sätl. Del lorde vara hell klart all dessa konsekvenser av del höga kostnadsläget främst verkar till nackdel för de mindre bemedlade.

Enligt min mening kan del alltså med fog göras gällande att nuvarande ordning brister i flera hänseenden. Den är för dyr och tidskrävande och den framstår som komplicerad för den enskilde. Bristerna torde ha störst betydelse när det gäller tvister om mindre värden.

När del gäller kostnadssynpunkterna måste givelvis den nyligen antagna rällshjälpsreformen beaktas. Den allmänna rättshjälpen innebär all den räilssökandes kostnadsrisk vid rättegång begränsas i hög grad. Reformen tar emellertid sikte endast på parlens egna kostnader och begränsar inte del ansvar som föreligger för motpartens kostnader om denne vinner målet. Denna utformning av rättshjälpen är inte att betrakta som en brist i rättsskyddet. Allmänt sett är det nämligen nödvändigt att den som inleder en rättegång tar en viss koslnadsrisk. Den allmänna rättshjälpen syftar inle till all helt eliminera denna risk utan till att begränsa den och ge den rältssökande möjlighet alt förutse kostnaderna. När det gäller tvister om mindre värden blir emellertid den relativa koslnadsrisken även med beaktande av rättshjälpen alltför hög med nuvarande rättegångsordning.

Även med de nya reglerna om rättshjälp kan process därför i många fall te sig som ett orealistiskt alternativ från ekonomisk synpunkt. Oavsett detta kan det inle annat än undanlagsvis vara rimligt alt rättegångskostnaderna ligger i nivå med processföremålels värde. Detla gäller i lika hög grad vare sig det är parterna själva eller slaiendlereventuellietlförsäkringskollekiiv som fär slå för kostnaderna. Härtill kommer alt den utökade rättshjälpen bara obetydligt kan påverka de ölägenheter som följer av att nuvarande

Prop. 1973:87 131

regler kan göra alt rättegången bir tidskrävande och framstår som komplicerad,

I promemorian diskuteras om inle andra alternativ än domstolsförfarandel står lill buds för de mindre tvisterna. Beträffande konsumenltvister hänvisas till reklamalionsorganen, i första hand allmänna reklamationsnämnden. Enligt promemorian erbjuder emellertid dessa organ i sin nuvarande utformning inte någon fullständig lösning på problemet med de mindre tvisterna. Under remissbehandlingen har flertalet remissinstanser som berört frågan anslutit sig till den uppfattning som kommit till uttryck i promemorian. Del har därvid anförts att en domstolsprövning är naturlig med hänsyn till domstolarnas traditionella uppgifter all lösa rältstvisier mellan medborgarna och deras för ändamålet särskilt utbildade befattningshavare. Även rättssäkerhetsskäl och intresset all tingsrätterna inte utarmas och förlorar sin bredd har åberopats för en sådan lösning. Samtidigt har från konsumenlhåll underslrukits att allmänna reklamalionsnämnden bör bibehållas i sina nuvarande funktioner, Ell par remissinstanser har emellertid ullalat sympatier för all hänvisa de mindre tvisterna lill reklamalionsnämnd. Till slöd för en sädan lösning har åberopats de goda erfarenheterna från allmänna reklamalionsnämnden och alt ell förfarande vid reklamalionsnämnd utifrån önskemålen om en snabb, billig och sakkunnig prövning av konsumenltvister är överlägset ett domslolsförfarande, I sammanhanget har ocksä föreslagils regional utbyggnad av nämndens verksamhet och möjligheter att tvångsvis genomföra nämndens avgöranden.

För egen del kan jag inle se någon motsatsställning mellan domstolarnas och allmänna reklamalionsnämndens verksamhet. Reklamationsnämndens verksamhet är i huvudsak inriktad på en särskild typ av tvister, nämligen frågan huruvida en tillhandahållen vara eller tjänst motsvarar de krav konsumenten har rätt all ställa. Endast konsumenten kan föra en tvist inför nämnden. En talan vid domstol däremot kan väckas av båda parter i en tvist och grundas pä de mest skilda omständigheter. Domstolens avgörande kan verkställas tvångsvis. Genom sin starka förankring hos såväl konsument-som näringsidkarinlressena utgör nämnden ett värdefullt konsument-politiskt organ, som bygger på frivillig medverkan från parternas sida. En förändring av reklamationsnämndens verksamhet i riktning mol domstolsliknande arbetsformer skulle enligt min mening kunna menligt påverka nämndens betydelse som konsumenlorgan. Det är sålunda tvivelaktigt om det nuvarande mycket smidiga förfarandet hos nämnden kan bevaras för den händelse nämnden också skulle la befattning med bevisprövning oc"h avgörandena skulle bli bindande. Därtill kommer all en utbyggnad efler nu angivna riktlinjer skulle dra betydande kostnader. Ytterligare kan tilläggas all en lösning inom ramen för reklamalionsorganen självfallet endast skulle lösa de problem som rör konsumenltvisterna. För

Prop. 1973:87 132

övriga tvister skulle de rältssökande vara hänvisade till nuvarande processordning. Som framhållits i promemorian behövs sålunda både ett domslolsförfarande och ell reklamalionsförfarande beträffande konsumenltvisterna. Allmänna reklamationsnämnden bör därför enligt min mening bibehållas i sin nuvarande funktion även efler en reform av rätlegängsförfarandel. Dessa båda former för prövning av tvister har emellertid ett nära samband och kompletterar varandra. Del är därför angelägel alt en samordning sker så att båda förfarandena utnyttjas på ell ändamålsenligt säll, Efler en tid bör en utvärdering göras av hur de båda möjligheterna all lösa konsumenttvister fungerat, I detta sammanhang kanävenenöversynav allmänna reklamalionsnämndens ställning och verksamhet göras,

1 några remissyttranden diskuteras möjligheten all införa ell särskilt förlikningsförfarande vid domstol eller inrätta särskilda förlikningsnämnder efler förebild av hyres- och arrendenämnderna.

Självfallet bör alla möjligheter lill förlikning av tvister tas tillvara inom ramen för ell förenklat förfarande i mindre tvister. Detta bör emellertid enligt min mening ske inom ramen för ell förfarande som ger domstolen möjlighet all avgöra tvisten med bindande verkan för parterna. Ett särskilt förlikningsförfarande synes inle ägnat att nedbringa vare sig tidsåtgången eller kostnaderna. När det gäller att utforma ell förenklat rättegångsförfarande synes erfarenheterna frän förfarandet i hyres- och arrendenämnd böra beaktas. Däremot anser jag del inle lämpligt all anknyta verksamheten till hyresnämndsorganisalionen med dess speciella uppgifter.

Med hänvisning lill det anförda anser jag alt del föreligger ell starkt behov av att inrätta ell lättillgängligt förfarande för att lösa tvister om mindre värden och att delta förfarande bör förläggas till de allmänna domstolarna.

Även om åtgärder sålunda i första hand bör sättas in för att åstadkomma ett bättre tvistemålsförfarande, vill jag understryka att allmänna reklamationsnämnden bör bibehållas och vidareutvecklas. Riktmärket vid utformningen av det nya domstolsförfarandel bör inle vara att överta allmänna reklamalionsnämndens uppgifter. Nämnden och domstolarna bör i stället fungera som komplement åt varandra. Jag återkommer i del följande lill frågan om samordningen mellan allmänna reklamalionsnämnden och domstolarnas verksamhet,

16.2 Allmänna riktlinjer för ett förenklat rättegångsförfarande i tvister om mindre värden

Som en grundläggande målsättning för ell förenklat förfarande anges i promemorian alt sådana förenklingar måste åstadkommas all kostnaderna blir betydligt lägre ulan att befogade rätlssäkerhetskrav eftersatts. Med hänvisning lill att behovet av biträde i särskilt hög grad leder till höga rättegångskostnader bör förfarandet utformas så all parterna kan föra sin talan utan bilrädeshjälp, Mol denna bakgrund föreslås i huvudsak följande

Prop. 1973:87 133

ändringar i förhållande lill nuvarande ordning.

Förfarandet är i princip tillämpligt i alla disposiliva tvistemål som rör ett mindre värde. Som värdegräns gäller ell halvt basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Målen skall i tingsrätt handläggas av ensamdomare. Rätten åläggs en betydligt utökad skyldighet all biträda och vägleda parterna. En särskild tjänsteman vid varje tingsrätt skall tillhandagå de rältssökande med råd och upplysningar. Ökade möjligheter lill skriftlig handläggning införs. Beträffande rättegångskostnaderna skall gälla all biträdesersätlning inle blir ersällningsgill. Möjligheterna lill kvittning av kostnaderna vidgas, Rällen all fullfölja talan lill hovrätt begränsas i viss utsträckning.

Promemorians riktlinjer för ell förenklat förfarande har föranlett starkt delade meningar under remissbehandlingen.

Remissinstanserna har i stor utsträckning anslutit sig lill de i promemorian angivna riktlinjerna. Dessa remissinstanser — däribland KO, fackliga organisationer och företrädare för näringslivet — har ansett all promemorian ger ullryck för en realistisk syn pä civilprocessen. De angivna riktlinjerna anses av dessa remissinstanser göra del möjligt och rimligt från ekonomisk synpunkt för den enskilde all hävda sin rätt även om det gäller mindre värden och att en reform efter dessa riktlinjer ger ell stort antal människor väsentligt ökad rättssäkerhet.

Många remissinstanser — däribland praktiskt laget alla hörda hovrätter, tingsrätter och rättshjälpsanstaller samt organisationer som företräder domare och advokater — har emellertid intagit en starkt kritisk hållning lill de i promemorian angivna riktlinjerna för ett förenklat förfarande. Som skäl för denna ståndpunkt har i allmänhet åberopats att advokaternas insatser i processen inte på det sätt som föreslagits kan ersättas av bistånd och vägledning frän domstolens sida ulan allvarliga faror för rättssäkerheten.

Enligt min mening bör målsättningen vid utformningen av ett nytt rättegångsförfarande i tvister om mindre värden främst vara att åstadkomma ett mindre kostnadskrävande förfarande utan all rimliga krav på rättssäkerhet eftersatts. Beträffande kostnaderna gäller också önskemålet att de bör vara i görligaste mån möjliga att överblicka på förhand.

Den kriiik som framförts mol de föreslagna riktlinjerna för förfarandet går ul på att den nya ordningen i olika avseenden är betänklig från rättssäkerhetssynpunkt. Jämförelse görs i regel med nuvarande ordning som därvid anses erbjuda ell större mått av rättssäkerhet. Enligt min mening är del missvisande all begränsa jämförelsen till del fall alt rättegång verkligen kommer till stånd. Det är visserligen uppenbart alt promemorieförslaget på vissa punkter lämnar mindre garantier än nu gällande regler för all ell materiellt riktigt avgörande kommer till stånd i en påbörjad process. Har t,ex, tingsrätten meddelat en oriklig dom — vilket givetvis kan hända i alla syslem — är möjligheterna lill rättelse enligt promemorieförslagel mindre

Prop. 1973:87 134

än enligt nuvarande ordning. Som jag har framhållit i det föregående används emellertid del nuvarande systemet i ganska obetydlig utsträckning. Främst av ekonomiska skäl anser part det i många fall uteslutet all hävda sin rätt vid domstol även om han har rätt i sak. Han är istället hänvisad lill att på ett eller annat sätl försöka komma fram lill en uppgörelse med motparten eller all avslå från sin rätt. Med ell förenklat förfarande kan han erbjudas förbättrade möjligheter alt få sin talan prövad vid domstol och framför allt all med processmöjlighelen som påtryckningsmedel få lill stånd en rimlig uppgörelse. Enligt min mening måste stor hänsyn tas lill dessa omständigheter när man jämför nuvarande ordning med ett förenklat förfarande. En avvägning måste alltså ske mdlan intresset av all upprätthålla bästa länkbara garantier för ett riktigt domstolsavgörande i varje enskilt fall och intresset av att åstadkomma ell snabbt och kostnadsmässigt rimligt och därigenom också någorlunda ofta anlitat domslolsförfarande.

Den tyngsta kostnadsposten är f.n. ersättningen lill juridiskt biträde. Om några påtagliga resullal skall vinnas måste ansträngningar göras för alt fä bort eller i varje fall avsevärt nedbringa denna kostnadspost. Förfarandet måste därför förenklas så all del i regel blir möjligt för den enskilde all på ett tillfredsställande sätl utföra sin talan utan bilrädeshjälp. Detta förutsätter all domstolarna i betydligt högre grad än f.n. får ägna lid och krafter all bistå och vägleda parterna.

Även andra kostnadsposter måste ses över. Kostnadskrävande handläggningsruliner får i viss män modifieras. Rällen lill fullföljd mol tingsrätts dom är av stor betydelse från kostnadssynpunkt men även för möjligheterna att inom rimlig lid få ett avgörande till stånd. Om syftet med den nya ordningen skall nås måste vissa begränsningar i denna rätt göras.

Under remissbehandlingen har från olika håll föreslagits all man försöker komma lill rätta med bristerna i nuvarande ordning med mindre genomgripande ändringar. Från några håll har sålunda förordals en ändring som enbart gär ut på att man öppnar möjlighet lill lagsökning pä grundval av utlåtande av reklamationsorgan. En annan lösning som förordats är att man vidgar möjligheterna till huvudförhanding i förenklad form. Enligt min mening är del alldeles otillräckligt att genomföra så begränsade lösningar. För att någon märkbar effekt skall uppnås fordras mera genomgripande ändringar i nuvarande ordning.

En synpunkt som, särskilt från domslolshäll, framförts mol promemorieförslaget är all detta gär för långt när del gäller domstolarnas biträde och vägledning till parterna och all den föreslagna ordningen försätter domstolarna i ell läge där svårigheter uppstår alt upprätthålla domstolarnas objektiva ställning. Jag anser visserligen att kritiken pä denna punkt är överdriven. Å andra sidan är del givetvis även enligt min mening angelägel all domstolarnas anseende för opartiskhet inte riskeras. Jag är därför beredd all förorda sådana ändringar i promemorieförslaget all domstolarna

Prop. 1973:87 135

avlastas sådana arbetsuppgifter som är ägnade att medföra risker av nu angiven art, I gengäld bör biträdeskostnad görs ersättningsgill i viss utsträckning. För att syftet med reformen inle skall äventyras måste dock starka begränsningar göras i rällen till ersättning för sådan kostnad. Jag återkommer lill detta i det följande.

Mot bakgrund av de allmänna riktlinjer, som jag nu har nämnt och som i stort sett överensstämmer med promemorieförslagels, förordar jag all ett förenklat tvisiemålsförfarande införs vid de allmänna domstolarna. Den nya ordningen bör i princip tillämpas på tvistemål vari förlikning om saken är tillåten och där tvisteföremålels värde inle överstiger en viss gräns. Beträffande handläggningen i tingsrätt bör gälla all rätten får vidgade möjligheter att välja skriftligt förfarande. Den nuvarande formella uppdelningen på förberedelse och huvudförhandling bör inte upprätthållas. Möjligheten att gestalta handläggningen efter vad som är lämpligt i det enskUda fallet bör vidgas. Rätlen bör åläggas en utökad skyldighet att bistå och vägleda parterna och all verka för all förlikning kommer till stånd, I fråga om rättegångskostnaderna bör gälla alt kostnaden för juridiskt biträde inte ersätts annat än i mycket begränsad utsträckning samt att kostnad för sakkunnig bestrids av allmänna medel. Reglerna om rättegångskostnad bör gälla även i högre rätt. Rätlen att fullfölja talan bör begränsas till särskilt angivna fall, bl,a, sådana där prejudikatsinlresse föreligger.

Ett förfarande av nu angiven innebörd lorde ge betydligt ökade möjligheter för den enskUde att anlita domstolarna i tvister angående mindre värden ulan att kraven på garantier för ell rikligt avgörande eftersatts,

1 några remissyttranden har anförts all ell förenklat rättegångsförfarande för mindre tvister inte bör genomföras pä grundval av promemorian utan först efter en allmän översyn av RB, Enligt min mening talar flera skäl för att frågan bör tas upp redan nu. En allmän översyn av RB är en omfattande utredningsuppgift. Behovet av ell förenklat förfarande är emellertid påtagligt och aktuellt. Vidare har frågan om ell förenklat förfarande i mindre tvistemål ell sådant samband med rättshjälpsreformen all genomförandet inte bör uppskjutas någon längre tid. Del sagda hindrar inte all frågan om de mindre tvisterna bör kunna las upp på nytt i samband med en allmän översyn av tvistemålsprocessen. En sådan översyn är enligt min mening påkallad av flera skäl och jag kommer att inom kort la upp frågan om en utredning på detla område. Därvid bör de lösningar som nu föreslås kunna ses över och eventuellt modifieras mot bakgrund av gjorda erfarenheter. En reform beträffande mål om mindre värden kan enligt min mening i viss mån ses som en försöksverksamhet, som får följas med uppmärksamhet och utvärderas. Om del visar sig lämpligt, kan detta ske i samband med en allmän reform av rättegångsförfarandet.

Angående reklamationsorganens ställning i förhållande lill det förenklade förfarandet har jag redan framhåUit alt avsikten med den nya tvistemåls-

Prop. 1973:87 136

rättegången inle är all låta domstolarna överta allmänna reklamalionsnämndens arbetsuppgifter. En stor del av dessa uppgifter består i all ge konsumenterna råd och upplysningar i rättsförhållanden som ännu inle utvecklats lUl tvister i egentlig mening. Alt denna uppgift i första hand bör ligga pä reklamalionsorganen är uppenbart. Beträffande de egentliga tvisterna måste beaktas de fördelar reklamalionsförfarandet erbjuder. För parternas del uppkommer i princip inga kostnader,

Reklamalionsorganen och domstolarna bör som jag tidigare har framhållit kunna fungera som komplement åt varandra, I mångafall, särskilt när fråga är om köp av förhållandevis billiga varor och när del kan antas att fakta i tvisten är oslridiga, bör domstolen upplysa parterna om möjligheten att få tvisten löst genom reklamalionsorganen. Rör tvisten en ren reklamationsfråga, bör parterna i regel rekommenderas att i första hand vända sig till reklamalionsnämnd. Omvänt bör reklamalionsorganen i många fall rekommendera parterna all vända sig till domstol, Detla bör ske t,ex, om del inle är möjligt all få fram klara uppgifter angående händelseförloppet eller om tvisten rör rent rättsliga frågor av allmän natur. Ett annat fall är när del framsiår som klart all någondera parlen inte är villig alt rätta sig efler reklamationsorganels rekommendation,

16.3 Tillämpningsområdet

Enligt promemorieförslagel skall del förenklade förfarandet i princip gälla för alla disposiliva tvistemål om tvisteföremålels värde vid talans väckande uppenbart inle överstiger ett halvt basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. Förfarandet skall också under vissa villkor tillämpas oavsett alt värdet är högre, Ell sådant fall är när reklamalionsorgan avgelt utlåtande i tvisten och ett annat när parterna är ense om förenklad handläggning. Lagstiftningen skall däremot inte tillämpas i fräga om mål som handläggs i särskild sammansättning, t.ex. vid fastighetsdomstol, eller med tillämpning av konkurslagen (1921:225) eller ackordslagen (1970:847). Enligt en särskild bestämmelse skall del förenklade förfarandet inle få åsidosättas på grund av skiljeklausul.

Vid remissbehandlingen har promemorieförslaget godtagits eller lämnats utan erinran i fierlalet yttranden. Från många håll förordas dock jämkningar, I några yttranden föreslås sålunda en utvidgning av tillämpningsområdet, 1 allmänhet gär dock föreslagna jämkningar ul på all tillämpningsområdet skall begränsas.

Av skäl som jag tidigare har berört bör liliämpningsområdel för del förenklade förfarandet i princip begränsas lill tvister som rör mindre värden, I övrigt bör som en allmän riktlinje gälla att tillämpningsområdet görs så vidsträckt som möjligt. Det är främst de höga rättegångskostnaderna som motiverar ett förenklat förfarande. Det torde vara svårt att påvisa alt

Prop. 1973:87 137

kostnadsläget skulle vara gynnsammare i vissa målgrupper. All sannolikhet talar för att problemet gör sig kännbart över hela tvistemälsfältet, Å andra sidan måste beaktas alt kostnaderna inte har samma betydelse i alla målgrupper. En del tvister måste under alla förhållanden las upp vid domstol. För denna grupp kan andra lösningar av kostnadsfrågan övervägas. Beträffande andra mål kan gälla alt det från allmän synpunkt är påkallat alt de undanlas. Ytterligare bör beaktas att gränserna för tUlämpningsområdet rent allmänt måste vara avgörande för hur långl förenklingarna i förfarandet kan drivas. Vida gränser lorde kräva ell större mätt av rättssäkerhets-garantier än ell snävt tillämpningsområde,

Mol denna allmänna bakgrund finns anledning all först granska den gränsdragning som har gjorts i promemorian mellan dispositiva och indisposiliva mål. Som framhålls i promemorian är del uppenbart att de dispositiva målen i regel bör kunna handläggas i ett förenklat förfarande, 1 fråga om de indispositiva målen ligger saken däremot delvis annorlunda till. Det indisposiliva målets betydelse för parterna och från samhällets synpunkt kan inte mätas i pengar på det säll som vanligtvis är möjligt för disposiliva tvister. Del finns visserligen skäl anta all många indisposiliva mål är väl lämpade för ett förenklat förfarande av den utformning som jag har angett i del föregående, I många fall är emellertid särskilda hänsynstaganden påkallade, t,ex, när fråga är om stridiga värdnadsfrågor, 1 dagens läge synes därför lämpligast att de indispositiva tvisterna inte handläggs enligt den nya ordningen. Delsamma bör gälla när ell mål har både dispositiva och indispositiva beståndsdelar, det yrkas Lex, hemskillnad och underhåll.

Som utgångspunkt bör alltså gälla alt tillämpningsområdet bör begränsas lill de dispositiva tvistemålen. Det finns emellertid skäl alt överväga visa ytterligare begränsningar, I promemorian har sålunda undanlag gjorts för mål för vilkas handläggning i första instans del redan nu finns särskilda bestämmelser om rättens sammansättning. Som exempel nämns mål som skall handläggas vid fastighetsdomstol. Vidare har undanlag gjorts för mål vari saken skall handläggas med tillämpning av konkurslagen eller ackordslagen. Även dessa mål karaktäriseras av all särskilda handläggningsregler finns. Dessa undanlag har allmänt godtagits under remissbehandlingen. Även enligt min mening bör de nämnda målkalegorierna uteslutas från tillämpningsområdet. När erfarenhet vunnits av det förenklade förfarandet kan finnas skäl att överväga om inle vissa ytterligare målgrupper bör föras in under den nya ordningen.

Vid remissbehandlingen har ytterligare begränsningar av tillämpningsområdet förordats i flera yttranden. Från några håll görs uttalanden som går ut på att reformen bör begränsas lill konsumenltvister. Utgångspunkten för dessa uttalanden är att viss försiktighet bör iakttas när del gäller alt bestämma tillämpningsområdet. Visar sig erfarenheterna goda är del lätt all

Prop. 1973:87 138

efter en lid vidga tillämpningsområdet, I några yttranden förordas en begränsning lill sådana konsumenltvister i vilka reklamationsorgan avgelt utlåtande, I några remissyttranden förordas alt tvister om handelsköp eller tvister mellan näringsidkare skulle uteslutas frän tillämpningsområdet.

Enligt min mening finns visserligen skäl all iaktta viss försiktighet när gränserna för tillämpningsområdet bestäms. Del är emellertid svårt all se all problemet med höga processkostnader generellt skulle ha mindre betydelse i andra mål än konsumentmäl. De yttranden som avgetis från flertalet näringsidkarorganisalioner ger inget belägg för detta. Som jag framhållit tidigare har kostnadsfrågan särskild betydelse i sådana fall när parterna inle är ekonomiskt jämspdta. Så kan vara fallet inle bara i konsumenltvister utan också i tvist mellan exempelvis ett storföretag och en hantverkare eller annan småföretagare, särskilt som näringsidkare i regel inle kan få rättshjälp i angelägenhet som har samband med näringsverksamheten. Förutom att risk föreligger all konsumentmålen skulle bli alltför få för all motivera ett särskilt förfarande, skulle sålunda behovet av en förenklad ordning inle tillgodoses på viktiga områden. En begränsning lill konsumentmäl bör alltså inle komma i fråga.

Enligt promemorieförslagel skall tvister som faller under arbetsdomstolens behörighet inle omfattas av del förenklade förfarandet. En sådan ordning är även enligt min mening lämplig, I fråga om andra arbetsrätlsliga tvister vill jag erinra om det arbete som bedrivs inom anställ-ningstrygghelsulredningen. Denna utredning har lill uppdrag all utreda bl,a, frågan om vidgad behörighet för arbetsdomstolen. De sakkunniga kan väntas lägga fram förslag beträffande domstolsfrågorna senare under detta år. Undantag bör f,n. inle göras för ifrågavarande arbetsrätlsliga tvister. Frågan får tas upp i samband med behandlingen av anslällningslrygg-hetsutredningens förslag.

Enligt promemorian bör det förenklade förfarandet tUlämpas i första hand pä tvister där värdet är sådant all del normalt inte är ekonomiskt försvarligt all driva saken i ordinär process. Frän denna utgångspunkt har tillämpningsområdet begränsats med hänsyn till tvisteföremålels värde. Om detta värde ligger under ett halvt basbelopp är del förenklade förfarandet i princip tillämpligt och i motsatt fall del ordinära. Förslaget har godtagits av fierlalet remissinstanser. Frän flera håll anses dock att avgränsningsmetoden måste kompletteras med andra regler som ger möjlighet lill ytterligare begränsningar. En synpunkt som återkommer i flera av dessa yttranden är all tvisteföremålels värde inle är någon mätare pä målets svårighetsgrad från utrednings- och bedömningssynpunkt. Vissa mål under värdegränsen kan vara nog så enkla medan andra ställer betydande krav pä parterna och domstolen. En annan vanlig synpunkt är all ell tvistemåls betydelse för den enskilde inle alllid låter sig mätas i pengar. Beträffande

Prop. 1973:87 139

frågan på vUken nivå värdegränsen bör ligga har under remissbehandlingen den föreslagna gränsen vid ell halvt basbelopp godtagits i flertalet yttranden, I några yttranden ifrågasätts dock en högre gräns och i någol flera en lägre. Bland dem som uttalar sympatier för en högre gräns framhålls bl,a, att den föreslagna värdegränsen medför att ett antal tvister som rör dyrbarare kapitalvaror, Lex, bilar och fritidsbåtar, faller utanför tillämpningsområdet. De som förordar en lägre gräns gör i regel uttalanden som gär ut på all en tvist som rör ett halvt basbelopp för många människor framsiår som en tvist angående ell betydande värde. Av rättssäkerhetsskäl bör därför gränsen sättas lägre. Från något håll framhålls att flertalet av vardagslivels tvister skulle falla inom tillämpningsområdet även vid en gräns på 500 kr.

Som jag framhållit tidigare bör det förenklade förfarandet ta sikte pä tvister om mindre värden. Det är därför nödvändigt att bestämma en viss värdegräns inom vilken förfarandet skall vara tillämpligt. Syftet med reformen är att skapa en rimlig relation mellan tvisteföremålels värde och den koslnadsrisk som part löper vid process. Behovet av ell förenklat förfarande är mest påtagligt när det gäller tvister som i ordinär process skulle dra kostnader som ligger i nivå med tvisteföremålels värde. Värdegränsen bör sålunda bestämmas så att dessa tvister hänförs lill del förenklade förfarandet. Enligt de statistiska uppgifter som redovisas i promemorian skulle en värdegräns som ligger omkring 3,000 kr, från dessa utgångspunkter utgöra en lämplig bestämning av tUlämpningsområdet,

Under remissbehandlingen har gjorts gällande att en frän dessa utgångspunkter bestämd avgränsning av tillämpningsområdet för del förenklade förfarandet inte ulgör en godtagbar lösning beträffande de ulredningsmässigt eller rättsligt mer komplicerade tvisterna. Denna invändning synes bygga på den uppfattningen att del i promemorian föreslagna förenklade förfarandet inle innehåller tillräckliga garantier för all domstolens avgöranden blir materiellt rikliga, Samma betrakielsesätt torde ligga bakom de invändningar som framförts från flera remissinstanser alt tvister inom den i promemorian föreslagna gränsen innefattar värden som av många människor bedöms som betydande. De i del föregående angivna riktlinjerna för ett förenklat förfarande ger enligt min mening goda möjligheter att utforma förfarandet så all tillräckliga garantier skapas för materiellt riktiga avgöranden. Av särskUd betydelse härvidlag är den materiella processledningen från domstolens sida. På grund härav anser jag inte alt särskilda möjligheter bör tillskapas att särbehandla mera komplicerade tvister. Vad särskilt beträffar parter i små ekonomiska omständigheter viU jag starkt understryka att det är just denna kategori som drabbas hårdast av bristerna i den nuvarande ordningen, En begränsning av kostnadsrisken har givelvis den största betydelsen för människor i små ekonomiska förhållanden.

Prop. 1973:87 140

I några remissyttranden förordas en högre värdegräns än den i promemorian föreslagna, närmast med tanke på konsumenltvister om dyrbarare kapitalvaror. För egen del är jag övertygad om alt del förenklade förfarandet skulle vara väl lämpat för många konsumenltvister över den föreslagna värdegränsen. Innan närmare erfarenheter vunnits kan det emellertid vara befogal all iaktta en viss försiktighet vid avgränsningen av tillämpningsområdet för del förenklade förfarandet. Jag är således inte beredd alt med hänsyn till de angivna konsumenltvisterna förorda en generell höjning av den föreslagna värdegränsen.

På grund av del anförda har jag stannat för promemorians förslag om en värdegräns som motsvarar hälften av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Genom anknytningen lill basbeloppet uppnås en indexreglering så all värdegränsen följer skiftningarna i prislägel och alltså utan lagändring anpassas efler prisutvecklingen.

Att anknyta tillämpningsområdet för del förenklade förfarandet till en viss värdegräns har den fördelen all del blir lätt alt förutse när denna ordning skall tillämpas med de konsekvenser detla får ur kostnadssynpunkt, Å andra sidan blir en sådan reglering ganska stel, Pä längre sikt bör därför övervägas om gränsdragningen kan göras mer flexibel. Dessa frågor fär las upp på nytt sedan närmare erfarenheter vunnits av del nya förfarandet,

1 promemorian föresläs all tvist som enbari rör fråga som prövats av reklamationsorgan som Kungl, Maj:t bestämmer skall kunna föras till det förenklade förfarandet. Förslaget lar sikte pä del fallet att part i en konsumenlivisl angående ett större värde inle ställer sig reklamations-organets rekommendation till efterrättelse. Den omständigheten all reklamationsorganet tagit upp tvisten innebär enligt promemorian att utredningsmässiga eller rättsliga komplikationer inle föreligger. Åtskilliga av de remissinstanser som tagit upp frågan har tillstyrkt promemorieförslaget. Från vissa håll har dock riktats kritik mot den föreslagna ordningen, som ansetts få ringa praktisk betydelse och dessutom vara lätt att kringgå, I ett par remissyttranden har anförts all reklamationsnämndernas verksamhetsområde är alltför obestämt för att få styra liliämpningsområdel för del förenklade förfarandet.

Enligt min mening är del av stor betydelse all skapa möjlighet för den som enligt reklamationsnämndens mening har rätt i sak att på ett enkelt säll utverka ell verkställbart avgörande. En sådan ordning medför dels alt vinnande part i del enskilda fallet lättare kommer lill sin rätt och dels att respekten för nämndens rekommendationer allmänt ökas. Allmänna reklamationsnämndens verksamhetsområde är i praktiken väl avgränsat även om dess ställning inte ännu är närmare reglerad. En översyn av nämndens ställning och verksamhet får som jag tidigare framhållit göras senare. Något avgörande skäl mol den i promemorian föreslagna ordningen

Prop. 1973:87 141

har i övrigt inte framförts. Jag förordar därför att denna ordning genomförs. Som förutsättning för all tvist över värdegränsen skall handläggas inom del förenklade förfarandet bör gälla all tvisten huvudsakligen rör fråga varöver ullålande avgivils av reklamationsorgan som Konungen bestämmer.

En situation som uppmärksammas i promemorian är alt yrkandet i en rättegång kan avse ett obetydligt belopp medan processen i själva verket rör betydligt större värden, t,ex, när i ett skadeståndsmål yrkas ersättning endast för förstörda kläder fastän skadorna i övrigt uppgår lill betydande belopp, 1 en sädan situation lorde del enligt promemorian i allmänhet vara möjligt för parterna all fä lill stånd en prövning i det ordinära förfarandet genom all yrkandet anpassas till värdegränsen. Vidare anvisas möjligheten alt väcka fastslällelsetalan om skadeslåndsskyldighelen i och för sig.

Promemorians ståndpunkt i denna fräga har kritiserats i flera remissyttranden , bl ,a, från försäkringsbolagens sida. Kritiken har gäll ul pä alt det inte kan vara någon fördel all rättegången belastas med yrkanden som parterna egentligen inte önskar dra under domstols prövning i det förevarande sammanhanget. Inte heller utvägen all väcka faslslälldselalan anses lämplig.

När ställning skall las till denna fråga finns anledning all samtidigt överväga om tillämpningsområdet bör begränsas i vissa andra situationer där tvisteföremålels värde inle är någon rättvisande mätare på målels betydelse, I flera yttranden framhålls all del ordinära förfarandet bör slå öppet i mål som rör principiellt vikliga frågor eller är av stor ekonomisk räckvidd även om det omtvistade beloppet är lågt. Som exempel anförs mål som i och för sig rör ett obetydligt belopp men där utgången är av intresse i andra likartade rättsförhållanden, t,ex, anställningsförhållanden som normalt handläggs av fackliga organisationer pä arbetsgivar- och arbetstagarsidan, Ell annat närbesläktat fall som berörs är när målet är sådant att ell avgörande kan ha prejudikatsintresse.

Vad först beträffar mål som i realiteten rör ell större värde för parterna än vad som framgår av yrkandena i målet delar jag grunduppfaltningen i promemorian all del förenklade förfarandet inle bör vara obligatoriskt för dessa mål. Emellertid synes de anvisade ulvägarna att få tvisterna handlagda i ordinärt förfarande inle hell invändningsfria från processekonomisk synpunkt. Det synes lämpligare att dessa mål undantas från tillämpningsområdet genom en särskild föreskrift.

Även beträffande andra målgrupper kan det vara påkallat från allmän synpunkt alt de undantas från tillämpningsområdet för del förenklade förfarandet. Jag syftar på mål som har stor betydelse utöver del enskilda fallet. Del kan vara fråga om tvister där ell domstolsavgörande ulan all ha prejudikatsinlresse skulle ha betydelse för ell stort antal likartade fall. När det gäller sådana tvister är del från allmän synpunkt motiverat all anlita ett

Prop. 1973:87 142

förfarande där ombudskoslnader ersätts i större utsträckning och där fullföljdsmöjlighelerna är mindre begränsade än inom det förenklade förfarandet. En sädan ordning torde också på sikt vara kostnadsbesparande. Jag förordar all promemorieförslagel kompletteras med en särskild regel all del förenklade förfarandet inte skall tillämpas om bakomliggande tvist rör högre värde än ell halvt basbelopp eller utgången i målet i annat fall är av synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rätlsförhållanden.

Som förutsättning för handläggning i ordinär väg bör krävas all endera parlen yrkar del och alt yrkandet framställs första gången parlen skall föra talan i målet. Del är nämligen viktigt att frågan om handläggningsform avgörs utan dröjsmål.

1 och för sig kan skäl anföras för alt föra över mål med prejudikaliniresse lill det ordinära rällegängsförfarandel. Här föreligger emellertid särskilda problem med hänsyn till svårigheterna all redan i samband med målels anhängiggörande avgöra om målet är av intresse ur prejudikalsy npunki. Ell överförande lill ordinärt förfarande på ett senare stadium är ocksä förenat med slora svårigheter med hänsyn lill parternas intresse av att kunna förutse kostnadskonsekvensema. Någon begränsning av tillämpningsområdet för del förenklade förfarandet med hänsyn lill prejudikalintressel bör därför inte införas.

Enligt promemorieförslagel skall tvister som rör värden över den föreslagna värdegränsen få handläggas i del förenklade förfarandet om parterna begär del och rätlen finner del lämpligt. Förslaget har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. I ell fätal yttranden ställer man sig dock avvisande. Ett skäl som anförs är alt bestämmelserna i RB om huvudförhandling i förenklad form i tillräcklig grad tillgodoser behovet i dessa situationer.

Enligt min mening kan del vara fördelaktigt att ge parterna möjlighet alt avtala om att del förenklade förfarandet skall tillämpas. Därigenom kan de skaffa sig en garanti för rimliga processkostnader. Bl.a. blir de ändrade reglerna om fullföljd lillämpliga. Emellertid bör möjligheten all åberopa ell sådant avtal begränsas på del sättet all åberopandet måste ske första gången part skall föra talan i målet. 1 annat fall fordras en tämligen onödig specialreglering, bl.a. beträffande kostnaderna. I ett senare skede lorde dessutom möjligheten all avtala sakna nämnvärd praktisk betydelse.

I promemorian berörs ocksä frågan om process i ordinär väg bör tillåtas även i fråga om tvister angående värden under värdegränsen om parterna är ense om all få saken handlagd på delta sätl. Tanken på en sädan ordning avvisas emellertid med hänvisning till kostnadsskäl. Enligt promemorian mäste i många fall antas att domslolskostnaderna i del ordinära förfarandet skulle bli högre än om målet handläggs enligt den nya ordningen. Vidare framhålls att partskostnaderna skulle bli högre vid handläggning i del ordinära förfarandet vilket i ett utbyggt rätlshjälpssyslem har betydelse

Prop. 1973:87 143

även för del allmänna. Flera remissinstanser är av avvikande mening. Deras invändningar går i allmänhet ul pä att kostnadsargumenten inte är bärande, I advokatsamfundels yttrande framhålls sålunda bl,a, alt valmöjligheten bör vara självklar när parterna själva bär sina rättegångskostnader och alt eventuella problem beträffande rättshjälpskostnader borde kunna bemästras genom föreskrifier i rätishjälpslagen.

Som framgår av vad jag har anfört i det föregående anser jag del i vissa fall påkallat att tvister om mindre värden får handläggas i det ordinära förfarandet. Det rör sig emellertid om fall där tvisteföremålels värde inle är någon rättvisande mätare på tvistens betydelse. En annan fräga är om handläggning i ordinärt förfarande bör kunna komma till stånd enbari av del skälet att parterna önskar det. Enligt min mening ger en sådan ordning anledning lill betänkligheter. Rättsskipningen i dess mest kvalificerade former bör endast las i anspråk när del är påkallat av målets betydelse (jfr prop, 1969:44 s, 370), Härtill kommer all bilrädesbehovel och därmed behovet av rättshjälp är betydligt mindre i del förenklade förfarandet än i del ordinära. En valfrihet skulle därför få stora återverkningar på samhällets rättshjälpskostnader. Vidare är det ofrånkomligt att den ordinära processen medför högre domslolskoslnader för det allmänna än del förenklade förfarandet. Av särskild betydelse ur kostnadssynpunkt är att del Ordinära förfarandet innefattar obegränsade möjligheter lill fullföljd. För min del kan jag alltså inle tillstyrka en ordning som innebär all mål som rör värden under värdegränsen skall kunna handläggas i ordinärt förfarande enbart därför all parterna begär del.

Enligt en särskild bestämmelse i promemorieförslagel skall skiljeklausuler inle få hindra att mål om mindre värden handläggs i del förenklade förfarandet. En möjlighet all sälta förfarandet ur spel genom en skiljeklausul skulle enligt motiven avsevärt förringa värdet av den nya ordningen. Bestämmelsen godtas i regel under remissbehandlingen. Några remissinstanser förordar emellertid en begränsning av regelns räckvidd så att den inle drabbar skiljeklausuler som rör vissa försäkrings- och arbetsrättsUga förhållanden och i några remissvar ställer man sig avvisande till förslaget.

Det är uppenbart all man inle kan bortse från risken all nuvarande möjligheter all ta in skiljeklausuler i avtal skulle kunna användas åtminstone på vissa områden för alt sätta del förenklade förfarandet ur spel. Risken lorde vara mest framträdande i fråga om avtal mellan näringsidkare och konsumenter. Skiljeklausuler på detla område kan angripas med slöd av lagen (1971:112) om olUlbörliga avtalsvillkor, Ell direkt förbud mol skiljeklausuler i konsumenltvister inom tillämpningsområdet för det förenklade förfarandet torde emellertid kunna ge större effekt. På detta område synes alltså ett förbud mot att åberopa skiljeklausuler vara påkallat. Jag förordar alltså att avtal om alt framtida tvist skall hänskjutas till skiljemän inle får göras gällande om tvisten är en konsumenlivisl och tvisteföremålels värde

Prop. 1973.87 144

understiger ett halvt basbelopp. Bestämmelser härom bör tas upp i skilje-mannalagen.

På andra områden torde knappast finnas risk all möjligheten att använda skiljeklausuler missbrukas. Å andra sidan har, som framhållits vid remissbehandlingen, skiljeklausulerna ibland en viktig uppgift att fylla i dessa sammanhang, Mol denna bakgrund anser jag lämpligast all en regel om förbud mol skiljeklausul inom tillämpningsområdet för del förenklade förfarandet begränsas lill avtal mellan näringsidkare och konsumenter,

16.4 Allmänt om rättegången

Det i RB föreskrivna rällegängsförfarandel grundas på principerna om munilighel, omedelbarhet och koncentration, Munllighelsprincipen innebär att parterna skall framföra allt som de vill åberopa i målet muntligen inför rätlen och inle i skrifter. Principen är strikt genomförd i underrätt medan betydande undantag från principen medges i överrätt. Omedelbarhetsprincipen innebär att del material som domen skall grundas på måste läggas fram direkt vid en huvudförhandling ulan någon förmedling av protokollet. Även omedelbarhelsprincipen är mest konsekvent genomförd i underrätt, Koncentralionsprincipen slutligen innebär att ell mål om möjligt skall slutföras vid en enda sammanhängande förhandling. Den angivna ordningen förutsätter att målen förbereds väl före huvudförhandlingen. Förberedelsen är i allmänhet muntlig, I vissa fall fär mål avgöras under förberedelsen,

Förmögenhetsrällsliga tvister är i allmänhet disposiliva, dvs, hinder föreligger inte för parterna att träffa förlikning, I alla mål gäller att rätten inte får döma över någol som parterna inte yrkat, I dispositiva mål gäller dessutom att domen inte får grunda sig på någon omständighet, som inte part har åberopat till grund för sin talan. Även när det gäller vilken bevisning som skall införas är rätlens handlingsfrihet i disposiliva mål begränsad.

Enligt promemorian bör i del förenklade förfarandet muntlig handläggning vara huvudregel åtminstone i underrätt men utrymmet för skriftlig handläggning bör vidgas. Övergång från muntligt till skriftligt förfarande bör kunna ske. Domstolarna bör ges stor frihet alt använda sig av del förfarande som i del enskilda fallet framsiår som lämpligast. När muntlig handläggning skall äga rum är del enligt promemorian av största vikt att endast ett sammanträde hålls. Den nuvarande uppdelningen på förberedelse och huvudförhandling bör inle upprätthållas. Dom som meddelas i samband med sammanträde skall grundas på vad som förekommit vid sammanträdet. Någol hinder bör emellertid inte föreligga att ta hänsyn även lill annat material som förts in i målet, Disposilionsprincipen bör gälla även i del förenklade förfarandet. Ersättning för sakkunnigutlåtande skall enligt promemorian utgå av allmänna medel och stanna på statsverket. Avsikten

Prop. 1973:87 145

är att allmänna reklamationsnämnden, olika statliga myndigheter samt organisationer och företag skall utnyttjas för sakkunniguppdrag.

Under remissbehandlingen har ett förfarande enligt de i promemorian angivna riktlinjerna i allmänhet inle föranlett några erinringar. Från domslolshäll har emellertid framförts kritik mot de avsteg från omedelbarhet och koncentration som präglar det ordinära förfarandet, I ett par yttranden går kritiken ut på att risk föreligger att målet vid sammanträdet inte är så berett att del då kan omedelbart avgöras med tillräcklig grad av säkerhet och att domstolarna i oklara och svårulredda mål kommer alt se sig nödsakade all överge den fria bevisbedömningen och i ökad omfattning falla tUlbaka på mera formella bevisbörderegler.

Vad som medför tidsutdräkt och kostnader i det ordinära förfarandet är de — särskilt i underrätt — strängt genomförda principerna om munilighel, koncentration och omedelbarhet. Del är ingen tvekan om all denna ordning skapar förutsättningar för en utomordentlig säkerhet i rättens avgörande. Som jag framhåUit tidigare medför emellertid dessa starka rättssäkerhets-garantier betydande risker för alt förfarandet blir långsamt, komplicerat och dyrbart. När del gäller alt skapa ett enklare, snabbare och mindre kostnadskrävande förfarande i mål om mindre värden måste därför undersökas om en modifiering i de angivna grundsatserna kan leda till målet. Jag viU understryka att det här inte är fråga om all överge några grundläggande rättssäkerhelsgaranlier i RB utan all göra en mera realistisk avvägning mellan kraven på rättssäkerhet och ändamålsenlighet,

Promemorieförslagel innebär all förfarandet i underrätt i princip skall vara muntligt och att målen som regel skall avgöras efler ett sammanträde, I övrigt har domstolen enligt förslaget tillagts frihet all utforma förfarandet efler vad som är mest ändamålsenligt i varje särskilt fall. En sådan ordning ger utrymme för en myckel flexibel tillämpning. Enklare mål torde i allmänhet komma alt avgöras på ett formlöst, snabbt och enkelt sätt. 1 mera komplicerade mål lorde förfarandet å andra sidan komma all nära ansluta sig tiU det ordinära förfarandet enligt RB, Det skulle givelvis i och för sig vara önskvärt med en närmare precisering av förfarandets utformning under olika förutsättningar. Jag anser emellertid inle delta nödvändigt inom tillämpningsområdet för det föreslagna förfarandet. På andra områden har tillskapats liknande förfaranden, som lämnar myndigheter stort utrymme att anpassa förfarandet efler omständigheterna utan att några ölägenheter uppstått. Jag tänker närmast på förfarandet i förvaltningsdomstolar och hyresnämnder. För egen del är jag övertygad om alt tillämpningen sker med omdöme och ansvar vid de allmänna domstolarna. Vad jag sagt nu hindrar givetvis inte att frågan om förfarandets utformning tas upp på nytt sedan närmare erfarenheter vunnits.

Av vad jag nu anfört följer att jag helt ansluter mig till de riktlinjer för ett förenklat förfarande i mindre tvistemål som redovisats i del föregående.

10 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 87

Prop. 1973.87 146

Vad beträffar valet mellan munilighel och skrifllighet delar jag den uppfattning som har kommit till uttryck i promemorian och flertalet remissyttranden att muntlig handläggning bör vara huvudregel åtminstone i underrätt i del förenklade förfarandet. Inte minst med tanke på inriktningen på förlikningsverksamhel är en sådan ordning nödvändig. Skriftlig handläggning kan la läng lid och många människor kan ha svårt för att i skrift framföra sina synpunkter till domstolen. Emellertid är det som jag framhållit nyss angelägel all domstolarna får möjlighet all använda del förfarande som i det enskilda fallet framsiår som lämpligast. Skriftlig handläggning bör närmast komma i fräga när saksammanhangel är oslridigl och endast rättsfrågor skall prövas. Vidare bör övergäng kunna ske frän muntligt lill skriftligt förfarande. Har t,ex, rätten efler sammanträde beslutat inhämta sakkunnigutlåtande, bör del i vissa fall vara tillräckligt alt parterna bereds tillfälle all yttra sig över utlåtandet. Del är självklart all skriftlig handläggning bör användas med försiktighet.

Enligt promemorieförslaget skall även i del förenklade förfarandet parterna i princip disponera över vad som skall utgöra processmalerial. Denna ståndpunkt har i allmänhet godtagils under remissbehandlingen. Enligt min mening kan det knappast komma i fråga annat än all parlen i del förenklade förfarandet får rätt all i sista hand bestämma över process-materialet. Även jag ansluter mig alltså lill promemorian i denna fråga. Jag vill emellertid i sammanhanget understryka all disposilionsprincipen medför höga krav på parternas förmåga all föra sin talan och ger anledning lill vissa problem i ett förfarande där parterna förutsätts kunna föra sin talan ulan biträde. Dessa problem måste beaktas särskilt vid utformningen av bestämmelserna om rättens processledning. Jag återkommer härtill i del följande,

I promemorieförslaget har rätlen tillagts befogenhet all på statsverkets bekostnad utse sakkunnig för all avge utlåtande om exempelvis en försåld varas beskaffenhet. Med stöd av en sädan bestämmelse bör enligt promemorian utlåtande kunna inhämtas från allmänna reklamationsnämnden i konsumentmål. Även statliga myndigheter saml organisationer och förelag bör kunna utnyttjas för sakkunniguppdrag. En sådan ordning har allmänt tillstyrkts under remissbehandlingen. Enligt min mening är del välmotiverat all ullålande kan inhämtas frän sakkunnig på statsverkets bekostnad. Delta gäller särskilt i konsumentmäl. Del kan också vara lämpligt all statliga myndigheter och organisationer eller förelag utnyttjas för sädana uppdrag, t,ex, AB Svensk Bilprovning eller statens institut för företagsutveckling. Jag förordar sålunda regler av denna innebörd. När del gäller allmänna reklamalionsnämndens medverkan bör emellertid enligt min mening samverkan regleras i särskilda former. Nämndens medverkan bör inle i första hand syfta till all tillföra rällen teknisk sakkunskap. Viktigare är all nämndens konsumentpoliliska bedömningar får slå igenom i de konsu-

Prop. 1973:87 147

menltvisler som behandlas inom del förenklade förfarandet. Jag förordar därför att domstolen i konsumentmäl åläggs all om del är lill gagn för utredningen inhämta yttrande från allmänna reklamalionsnämnden. Nämndens yttrande bör i regel inhämtas när fräga är omen varaeUer tjänst är av den beskaffenhet som konsumenten har rätt all kräva. Härigenom skapas förutsättningar för att nämndens bedömningar i reklamationsfrågor beaktas även i de konsumenltvister som går till domstol, Nämnde:ns yttrande bör som regel inhämtas sedan utredningen vid domstolen slutförts, Reklamalionsnämndens behandling och avgörande bör ske i samma form och ha samma karaktär som när en reklamationstvist förts lill nämnden av en konsument. De allmänna synpunkter jag anlagt i det föregående har givetvis sin största betydelse i fråga om rättegången i underrätt men bör vara vägledande även för rättegången i högre rätt, I ett avseende gör sig emellertid särskilda synpunkter gällande vid rättegängen i högre rätt. Som jag nyss anfört bör handläggningen som regel vara muntlig i underrätt, I högre rätt bör främst av processekonomiska skäl handläggningen i princip vara skriftlig och sammanträde hållas endast om särskilda skäl föreligger, t,ex. om muntlig bevisning kommer i fråga.

16.5 Domstolens processledning

1 promemorian förutsätts all rällen i betydligt större utsträckning än i det ordinära förfarandet skall bistå käranden med råd och upplysningar. En särskild lagfaren tjänsteman vid domstolen avdelas för uppgiften. Tjänstemannen skall också bistå svaranden. En viktig nyhet är vidare vad som föreslås beträffande rättens materiella processledning. Innebörden av förslaget är att rätten i betydligt högre grad än enligt gällande ordning skall biträda och vägleda parterna i fråga om vilka omständigheter och vilken bevisning som skall åberopas. Vidare föreslås all förfarandet i högre grad än f ,n, skall inriktas pä förlikning.

Vid remissbehandlingen har meningarna varit starkt delade i fråga om domstolens processledning. Ett flertal remissinstanser har riktat kritik mol förslaget angående en särskild lagfaren tjänsteman. Invändningarna har i många fall gått ut pä all del är olämpligt all tjänstemannen skall ge råd och hjälp åt båda parter i en tvist. Även förslaget om utökad materiell processledning har föranlett kritik i många yttranden. Förslaget har ansetts ställa alltför stora krav på domaren och innebära risker för domstolens anseende för opartiskhet.

För att nå syftet all åstadkomma ell mindre kostnadskrävande förfarande för de mindre tvistemålen är del som jag har nämnt tidigare nödvändigt all reglerna utformas på ell sådant säll alt parterna i regel inle behöver anlita juridiskt biträde. Nuvarande krav på parterna i fräga om presentation av

Prop, 1973.87 148

ståndpunkter och övrigt processmalerial måste göras mindre stränga och rätlen tilldelas en betydligt mer aktiv roll än f.n. Rätten måste i större utsträckning än vad som nu sker bistå parterna på olika sätl. Förfarandet bör visserligen vara inriktat på all få lill stånd ell bindande avgörande av tvisten men det är av stor vikt all del utformas så all frivilliga uppgörelser mellan parterna främjas.

Enligt promemorian skall den lagfarne tjänstemannen kunna lämna hjälp ål båda parter i en tvist. Om biståndet uttalas bl,a, att del bör begränsas lill hjälp med att upprätta en ansökan eller ell yttrande och vägledning beträffande grunder och bevisning. Någon omfattande rådgivningsverksamhet anses inle böra komma i fråga. Vidare uttalas bl,a, att det i allmänhet inte torde vara lämpligt all domstolstjänstemannen uttalar någon mening om det materiella rättsläget.

När förslaget har kritiserats har del i allmänhet getts den tolkningen alten mycket ingående rådgivning har varit avsedd. Man synes ha utgått från all den lagfarne tjänstemannen skulle fungera som juridiskt biträde i traditionell mening ål den enskilde. Han skulle sålunda bl.a, kunna ge råd till den rältssökande om denne bör inleda process och i så fall också angående vilka krav som lämpligen bör framställas. För min del är jag ense med remissinstanserna alt en ordning som innebär att domstol skulle biträda i sådana situationer skuUe ge anledning lill betänkligheter. Både principiella och praktiska svårigheter skulle kunna uppslå, I synnerhet i fall där båda parter behöver bistånd skulle domstolarnas anseende för opartiskhet kunna sättas i fråga. Vidare skulle sannolikt ganska betydande personalförstärkningar krävas. Har part behov av biträde i dessa hänseenden bör detla behov tillgodoses utanför domstolsorganisationen.

Del sagda hindrar inle att parternas behov av bistånd i viktiga avseenden kan tillgodoses av tjänstemän vid domstolarna. Det behov av bistånd som jag åsyftar kan föreligga såväl innan tvisten har framskridit så långt all rättegång är aktuell som därefter.

När meningsskiljaktighet uppstår mellan parterna i ett rättsförhållande behöver i regel åtminstone ena parlen upplysningar angående hur man i allmänhet förfar i en sådan situation. Han kan visserligen vända sig till advokat för konsultation, men många gånger kan del vara onödigt att dra på sig kostnader för detla eftersom det kan visa sig att han egentligen bara behöver några enkla upplysningar. När det gäller konsumenltvister kan konsumenten visserligen vända sig till reklamalionsorgan eller KO för allmänna upplysningar. Hemkonsulenterna har också som uppgift alt lämna information av delis slag. Även kommunala organ kan i framtiden beräknas komma att svara för sådan information på allt flera orter (jfr prop, 1972:33), Del är emellertid enligt min mening naturligt att domstolarna medverkar på detta område genom att lämna en allmän information angående den rättsliga prövningen av konsumenltvister. Är fråga om annat än en konsumenlivisl

Prop. 1973:87 149

kan parlen känna sig osäker pä vart han skall vända sig. Det föreligger även här ett starkt behov av information för den enskilde. Domstolarna tillgodoser redan nu delta behov i någon omfattning. Emellertid finns skäl att ge vidgat utrymme och fastare form ät denna verksamhet.

Även i ell senare skede av tvisten bör domstol kunna lämna de rättssökande visst bistånd. Den som vill väcka talan kan behöva an visning för all fylla i formulär lill stämningsansökan. Vidare kan han behöva närmare upplysningar om hur handläggningen av ell mål normall gestaltar sig, vilka beviskrav som i allmänhet gäller och om innebörden av gällande regler om rättegångskostnader. Svaranden kan ocksä ha ett motsvarande behov av bistånd. Även i nu berörda situationer bör domstolarna kunna fylla en betydelsefull uppgift.

Om biståndet ål de rättssökande begränsas enligt angivna riktlinjer lorde varken praktiska eller principiella användningar behöva resas.

Del synes lämpligt all en eller flera befattningshavare vid varje tingsrätt får lill uppgift att tillgodose del hjälpbehov jag nu har berört. Detta bör ske vid telefonmotlagning eller vid personliga besök av de rältssökande vid domstolen. Del kan därvid vara lämpligt att de rättssökande på begäran får skriftlig information om hur de bör förfara i olika lypsilualioner. Blanketter för ansökningar om prövning hos t,ex, domstolarna och reklamationsorganen bör ocksä finnas tillgängliga.

Genom att domstolarna på detta sätl får fungera som serviceorgan lorde den enskilde kunna besparas åtskilligt besvär och kostnader. Vidare lorde denna ordning kunna bidra lill all ändra den bild av otillgänglighet och formbundenhet som på sina håll anses typisk för domstolarna.

När det gäller rättens möjlighet och skyldighet att sedan rättegång har inletts bistå parterna dras vissa gränser för de disposiliva målens del genom disposilionsprincipen.

Som framhålls i promemorian är disposilionsprincipens betydelse i hög grad beroende av hur reglerna om rättens materiella processledning är utformade. De grundläggande bestämmelserna finns i 42 kap, 8 § andra stycket och 43 kap, 4 § RB, Enligt den förstnämnda bestämmelsen gäller att rätten skall verka för att parterna vid förberedelsen anger allt som de vill åberopa i målet. Den skall genom frågor och erinringar försöka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i parternas framställningar, I 43 kap. 4 §, som reglerar processledningen vid huvudförhandling, föreskrivs all rällen skall se lill att målet blir uttömmande behandlat. Vidare gäller enligt bestämmelsen, liksom enligt 42 kap, 8 §, all rätten genom frågor och erinringar bör försöka avhjälpa otydlighet och ofullsländighel i parternas uttalanden.

Enligt förarbetena lill 43 kap, 4 § måste rätten, särskilt i rättegång där parterna själva för sin talan, ha befogenhet att inverka pä processmaterialets gestaltning. Det åligger sålunda rällen all genom frågor lill

Prop. 1973.87 150

parterna söka klargöra vad som är tvistigt mellan dem och vilka grunder de vill anföra. Härvid kan rätten i viss utsträckning komma att föranleda parterna all åberopa omständigheter som tidigare har förbigåtts, Rällen måste dock härvid iaktta stor försiktighet, så all den inle ens får sken av all la parti för den ena parlen (SOU 1938:44 s, 445, jfr prop, 1971:45 s, 102), Bestämmelsen i 42 kap, 8 § andra stycket tillkom genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1971. Dessförinnan tillämpades 43 kap. 4 § analogt vid förberedelsen. Vid tillkomsten av den nya bestämmelsen uttalades bl.a. att det bedömdes värdefullt med en uttrycklig bestämmelse som föreskriver aktiv materiell processledning vid förberedelsen. Den materiella processledningen vid förberedelsen skulle också i forlsältningen utövas med försiktighet och fick inte medföra åsidosättande av principen om parternas frihet alt disponera över processmalerialel. Någon ändring av vad som gällde i fräga om innebörden av den materiella processledningen avsågs inle (prop. 1971:45s. 102).

Enligt gällande ordning ankommer det på parterna all sörja för bevisningen. Rätten kan också, om del anses erforderligt, självmant föranstalta om bevisning. I disposiliva mål får dock rätlen inte utan framställning av part höra vittne, som inle förut har hörts på parts begäran, eller meddela föreläggande om föreleende av skriftligt bevis. Särskilda bestämmelser ger rätlen möjlighet alt avvisa bevisning. Avvisning fär ske bl,a, om bevisningen är utan betydelse eller om den är alltför kostnadskrävande och annan bevisning står lill buds,

1 promemorian anses bestämmelserna om den materiella processledningen i stort sett tillfredsställande även för det förenklade förfarandet såvitt gäller parternas yrkanden och medgivanden. Beträffande omständigheter som har omedelbar betydelse för målets utgång uttalas emellertid att de nuvarande möjligheterna till materiell processledning synes alltför begränsade, I detta hänseende anses all del förenklade förfarandet mäste innefatta en i viss män utredande verksamhet från domstolens sida. Domaren bör kunna gä längre än lill all försöka avhjälpa ofullsländighel eller otydlighet. Genom frågor lill parterna bör han kunna efterforska om del finns någon omständighet av avgörande betydelse som inte har berörts i målet. En sådan efterforskning måste dock ske med försiktighet så all inle förfarandet blir tungrott och vidlyftigt. Beträffande bevisningen uttalas bl,a, att det inte bör komma i fråga all ge domstolen vidgade befogenheter all mol parts vilja föranstalta om bevisning. Däremot anses rättens möjligheter alt påverka parterna att tillföra målet bevisning alltför begränsade. Enligt promemorian bör rällen därför kunna framhålla för part all viss omständighet måste bevisas eller i uppenbara fall att den presterade bevisningen förefaller otillräcklig. Vidare bör rätten kunna fråga parterna om det finns någon bevisning rörande tvistiga omständigheter.

Förslaget om vidgad materiell processledning har under remissbehand-

Prop. 1973:87 151

lingen godtagits av fierlalet remissinstanser. Invändningar har dock riktats motförslaget, särskUlfrän domslolshäll, varvid främst anförts all förslaget medför alt domstolarnas anseende för objektivitet äventyras.

Som anförts i promemorian är rätlens möjligheter enligt nuvarande ordning all påverka parternas yrkanden och medgivanden i stort sett tillfredsställande även för det förenklade förfarandet. Efiersom förfarandet endast skall avse mindre tvister lorde del i regel inle vålla några svårigheter för käranden all bestämma sitt yrkande eller för käranden eller svaranden all la ställning lill om ett framställt yrkande bör efierges eller medges. I allmänhet bör alltså parternas ståndpunkter godtas. Om ståndpunkterna skulle framstå som mindre rimliga, bör rätten emellertid vara oförhindrad all genom frågor förvissa sig om au parterna är klara över vad deras ståndpunkter leder lill och bereda dem tillfälle att ändra ståndpunkterna. Det är givet att parterna också bör kunna animeras all ändra ståndpunkt så alt förlikning kan komma till stånd. Dessa allmänna riktlinjer lorde i huvudsak överensstämma med gällande ordning.

Vad beträffar rättens materiella processledning i övrigt har inle frän något häll bestrills att del kan vara förenat med betydande svårigheter för parterna i ett dispositivt tvistemål all förslå vilka omständigheter som är av avgörande betydelse i målet och därmed ocksä att lägga fram dem för domstolen. Det kan alltså inträffa alt part underlåter att åberopa omständighet som är lill hans förmån. På motsvarande sätt kan parterna ha svårt all bedöma vad som behöver bevisas och vilka krav som gäller i fråga om bevisning. Som framgår av det föregående är rätlens möjligheter enligt RB :s regelsystem alt bistå parterna i dessa avseenden mycket begränsade. Uppenbarligen föreligger på grund härav, i synnerhet när part inte har bilrädeshjälp, vissa risker för orikliga domstolsavgöranden. Denna ordning ansågs under förarbetena nödvändig för all rätten inle ens skulle få sken av att ta parti för den ena parten.

När nu ett förfarande föresläs som bygger på alt part i regel inte skall ha bilrädeshjälp i rättegången är det som jag har framhållit tidigare nödvändigt att rällen får en mer aktiv roll än som följer av RB, Rätlen måste i högre grad än f,n, kunna bistå parterna så all underlag i görligaste mån skapas för ett rikligt avgörande i del enskilda fallet. Del är alltså nödvändigt att nuvarande regler ändras. När promemorieförslaget har kritiserats har invändningarna i regel gått ut på all hjälpen ål parterna kan skada domstolarnas anseende för opartiskhet. Givetvis föreligger alltid risk att förlorande part anser att domstolen har varit partisk om motparten fält viss hjälp av domstolen med att lägga fram sin talan. Den föreslagna ordningen förutsätter alltså alt domaren ägnar särskild omsorg ål alt inle ge intryck att vilja gynna ena parlen på den andras bekostnad. Svårigheterna bör emellertid inte överdrivas. Hur regelsystemet än utformas torde f,ö, risk alltid föreligga att förlorande part misstänker all utgången berott pä bristande objektivitet hos

Prop. 1973.87 152

domstolen. Det kan tilläggas att domaren enligt nuvarande ordning ibland tvingas förhålla sig passiv och därigenom hjälper part, t,ex, genom all inle påpeka för motparten alt viss omständighet måste åberopas eller bevisas. Även nuvarande ordning rymmer alltså vissa risker för misstankar mol domstolen för bristande objektivitet.

På grund av del anförda anser jag att promemorieförslagel bör godtas på förevarande punkt. Det förenklade förfarandet måste alltså kunna innefatta en i viss män utredande verksamhet frän domstolens sida. Som framhålls i promemorian bör domaren kunna gä längre än lill all försöka avhjälpa ofullsländighel eller otydlighet. Genom frågor till parterna bör han kunna efterforska om del finns någon omständighet som inle har berörts i målet. Skulle så vara fallet bör han direkt påpeka detta för parten. En sådan efterforskning måste dock ske med försiktighet så alt den inle leder lill att förfarandet blir tungrott och vidlyftigt. Beträffande bevisningen bör domaren kunna framhålla för part att viss omständighet måste bevisas eller, i uppenbara fall, all den åberopade bevisningen förefaller vara otillräcklig. Han bör vidare kunna fråga parterna om del finns någon som kan uttala sig om ell tvistigt och för målets utgång relevant sakförhållande. Framkommer del då — eller i övrigt under handläggningen — alt någon lämpligen bör höras som vittne, bör domaren vara oförhindrad all påpeka delta för parterna.

En betydelsefull uppgift för den som är rättegångsbilräde är all undersöka förutsättningarna för en frivillig uppgörelse mellan parterna och i många fall att verka för all en sådan uppgörelse kommer lill stånd, I ett förfarande som bygger på all part i regel uppträder utan biträde är det alltså en viktig fråga i vilken utsträckning handläggningen bör inriktas på försök till förlikning och inom vilka ramar rättens förlikningsverksamhet bör bedrivas. Enligt RB bör rätlen i disposiliva mål, om del bedöms lämpligt, under förberedelsen försöka förlika parterna, I motiven till bestämmelsen har domaren tilldelats en förhållandevis passiv roll. Del sägs bl,a, all domaren självfallet bör avhålla sig från all framlägga förslag eller eljesl närmare ange riktlinjerna för en kompromisslösning. Som motivering anges all domaren i händelse förlikningsförsökel misslyckas kan ha att döma i saken.

Enligt promemorian bör den nya ordningen i betydligt högre grad inriktas på förlikning. Som huvudregel föreslås all rätlen skall försöka förlika parterna, om inle särskilda skäl föranleder annat. Förslaget har godtagits eller lämnats ulan erinran av del slora flertalet remissinstanser.

Som jag har framhållit tidigare anser jag det vara av särskild vikt att det förenklade förfarandet utformas så att frivilliga uppgörelser mellan parterna främjas. En sådan ordning är lill fördel inle bara från kostnadssynpunkt ulan också rent allmänt för de fortsatta relationerna mellan parterna. Det finns alltså anledning all för del förenklade förfarandets del

Prop. 1973:87 153

ge rätlens förlikningsverksamhet större utrymme än det f.n, har, I enlighet med vad som föreslås i promemorian bör huvudregeln vara all rällen skall försöka förlika parterna om inte särskUda skäl föranleder annat. Domaren bör därvid — i motsats lill vad som uttalas i motiven lill RB — vara oförhindrad alt lägga fram konkreta förlikningsförslag. Del är givet alt förlikningsverksamhelen ställer särskilda krav på omdöme och kunskaper, I första hand bör ansträngningarna inriktas på att nå del resullal som en dom skulle innehålla. Emellertid är det som har framhållits i ett remissyttrande ofrånkomligt alt ta viss hänsyn till psykologiska faktorer. Bl,a, därför bör domaren alltid klargöra för parterna att en eventuell dom kan komma att avvika från förlikningsförslaget. Saknar parterna uppenbarligen intresse för att träffa uppgörelse eller framstår det som hell klart vilken av parterna som skulle vinna målet vid en saklig prövning bör handläggningen givelvis i regel inle inriktas på medling.

Vad jag nu anfört är i princip tillämpligt ocksä beträffande rättegången i högre rätt. I vissa avseenden gör sig emellertid särskilda synpunkter beträffande processledningen i överrätt gällande. Del bistånd som i första hand är av intresse när del gäller fullföljd lill högre rätt är all avfalla fullföljdsinlaga eller genmäle och alt ge vägledning vid handläggningen i övrigt. Såvitt gäller åtgärder fram lill dess prövningslillsländ meddelats synes domstolarnas möjligheter att bistå part i viss mån begränsade. Visserligen bör allmänna upplysningar angående fullföljdsreglerna och hovrätlsprocessen kunna lämnas. Vidare bör allmänna anvisningar kunna ges om hur fullföljdsinlaga eller genmäle skall utformas, Någol bistånd därutöver kan dock knappast komma i fråga. När del gäller biståndet sedan prövningstillstånd har meddelats är situationen en annan. Kraven på bistånd i form av materiell processledning och genom andra åtgärder är betydligt mindre än i tingsrätt, 1 den män fortsalt skriftväxling skall ske torde denna i regel kunna bli mycket begränsad, I vart fall synes överrätts möjligheter all bistå parterna med anvisningar beträffande skriftväxlingen vara goda. Skall sammanträde hållas bör materiell processledning kunna utövas i samma omfattning som vid sammanträde i tingsrätt. Förlikningsverksamheten blir av naturliga skäl mindre framträdande i överräll än i underrätt,

16.6 Rättegångskostnaderna

Som jag har nämnt förut är målsättningen för reformen av förfarandet i mindre mål främst alt åstadkomma en mindre kostnadskrävande ordning ulan alt rimliga krav på rättssäkerhet eftersatts. Vidare bör parterna i görligaste män kunna på förhand överblicka kostnaderna. De resultat som kan uppnås är i hög grad beroende av hur reglerna om parternas rättegångskostnader utformas.

Prop. 1973.87 154

Huvudregeln om hur rättegångskostnaderna skall fördelas mellan parterna i tvistemål finns i 18 kap, I § RB, Enligt denna bestämmelse skall part som lappat målet ersätta motparten hans rättegångskostnader, I vissa fall kan dock ersättningsskyldigheten bestämmas efter annan grund än målets utgång. Målets beskaffenhet kan enligt 2 § föranleda all vardera parten skall bära sin rättegångskostnad. Subjektiva omständigheter på endera parlens sida kan även föranleda all huvudregeln frångås, 13 § första stycket finns sålunda bestämmelser om onödig rättegång och enligt paragrafens andra stycke kan kostnaderna kvittas om den omständighet, varav utgången berodde, inle före rättegången var känd för den tappande parlen och han inle heller hade bort ha kännedom därom, I 6 § finns slutligen bestämmelser om försumlig processföring.

Motiveringen lill den i I § upptagna huvudregeln är, all rättegångens syfte att bereda rättsskydd endast ofullständigt skulle uppnås om inle den vinnande parten ocksä fick ersättning för de kostnader han ådragit sig för all göra sin rätt gällande. Vetskapen att den lappande parten i allmänhet måste bära såväl sina egna som motpartens rättegångskostnader anses också ägnad all avhålla frän obefogade rättegångar (SOU 1938:44 s, 231),

Ersättning för rättegångskostnad skall enligt 18 kap, 8§RB fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode tUl ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen har varit påkallad för att ta tillvara partens rätt. Ersättning skall också utgå för partens arbete och tidsspillan i anledning av rättegången. Vidare anges all inkassoåtgärd som vidtagits före rättegången ersätts som rättegångskostnad. Ersättning för sädan kostnad utgår enligt bestämmdser som Kungl, Maj:t meddelar,

I promemorian föreslås all den nuvarande huvudregeln i 18 kap, 1 § RB skall gälla som huvudregel i del förenklade förfarandet, Billighelsskäl anses emellertid tala för att rätten i det förenklade förfarandet ges möjlighet att kvitta kostnaderna i tveksamma fall. Härmed avses såväl att rättsfrågan har varit oviss som all tvivel förelegat i fråga om de faktiska omständigheterna. Remissinstanserna godtar genomgående att regeln i 18 kap. I § RB skall gälla i del förenklade förfarandet. 1 fråga om kviiiningsregdn är däremot meningarna delade.

Beträffande huvudregeln i 18 kap. I § RB delar jag den uppfattning som har kommit till uttryck i promemorian och vid remissbehandlingen. Regeln är otvivelaktigt ägnad all avhålla parterna inle bara från obefogade rättegångar utan ocksä, om rättegång har inletts, från orikliga eller obevisbara påståenden eller invändningar. Vidare bidrar den lill all garantera rättsskyddet åt den som har rätt i sak. Skulle vinnande part alltid själv få bära sina kostnader kunde följden bli all del i mänga fall inte skulle löna sig att göra sin rätt gällande. Det är uppenbart att regeln har särskild betydelse i tvister om mindre värden efiersom kostnaderna i sådana tvister i regel är jämförelsevis högre än kostnaderna i tvister som rör betydande värden.

Prop. 1973:87 155

Bestämmelsen i 18 kap, 1 § bör alltså gälla i det förenklade förfarandet.

Rent allmänt kan till stöd för en kvitiningsregd anföras alt bestämmelsen i 1 § sannolikt påverkar den enskilde alltför starkt alt inte inlåta sig pä rättegång vare sig som kärande eller svarande. Den kan nämligen ibland leda till ett resultat som framstår som alltför hårt mol den förlorande parlen. Omständigheterna kan ha varit sådana att hans talan ingalunda har tett sig obefogad. Utgången kan ha berott på omständigheter som från början varit okända för honom. Rättsläget kan ocksä ha varit myckel svårbedömt. Visserligen finns redan enligt gällande ordning en kvitiningsregd i 18 kap. 3 § andra stycket. Denna regel har emellertid en tämligen begränsad räckvidd, efiersom den bara avser del fallet all den omständighet varav utgången berodde inle var känd för den lappande parlen och han inte heller hade bort känna lill den. Såvitt känt har den inte heller någon större praktisk betydelse. Mot en kvitiningsregd av mer vidsträckt innebörd kan anföras all del är svårt all finna en regel som klart avgränsar de fall dä kvittning är påkallad från de fall då huvudregeln bör gälla. Risk föreligger onekligen att tillämpningen kan bli tämligen växlande vid olika domstolar, vilket slår i strid med önskemålet all part på förhand skall kunna överblicka vilka kostnadsrisker han drar på sig genom all inlåta sig pä rättegång. Jag är därför inte beredd all föreslå någon regel om vidgad möjlighet till kvittning. De intressen som motiverar en sådan regel torde i stället, såvitt gäller de mindre målen, lill väsentlig del kunna tillgodoses genom reglerna om vilka kostnadsposter som är ersättningsgilla. Begränsas eller upphävs ansvaret för vissa poster, reduceras behovet av kviliningsmöjligheler.

Beträffande övriga fördelningsregler i 18 kap, RB föreslås i promemorian att de skall gälla även i del förenklade förfarandet. Remissinstanserna godtar allmänt förslaget. Även jag anser detta vara en lämplig ordning.

Det är givetvis av största betydelse för möjligheterna all åstadkomma en mindre kostnadskrävande ordning all endast absolut nödvändiga rättegångskostnader ersätts. Parterna påverkas därigenom att försöka undvika eller i varje fall nedbringa vissa av de utgifter som inle blir ersättningsgilla. Vidare ökas parternas möjligheter att på förhand bedöma kostnaderna. En annan möjlighet att påverka kostnaderna är all se lill all särskilt kostnadskrävande moment i handläggningen förenklas eller ändras på annat sätt. Ytterligare en möjlighet är att lägga över vissa kostnader från parterna tiU det allmänna. Mot denna bakgrund finns anledning all göra en genomgång av bestämmelserna i RB om vilka kostnader part kan bli skyldig att betala och undersöka vilka begränsningar som kan göras i ersättningsskyldigheten. Vid denna genomgång måste givelvis beaktas all de nyss berörda fördelningsreglernas effektivitet är beroende av hur reglerna om ersättningsgUla kostnader utformas,

I fråga om kostnaden för bUrädeshjälp framhåUs i promemorian all denna kostnad regelmässigt är den största posten. Tanken på att få bort denna

Prop. 1973.87 156

kostnad genom ett förbud att anlita biträde avvisas. I stället föreslås att biträdeskoslnaden inte skall vara ersällningsgill. Därigenom anses en ordning som innebär all parterna normalt själva för sin talan kunna uppnäs. Vidare betonas all lösningen motverkar alt part enbari med hänsyn till risken all få betala motpartens kostnader avstår från all göra sin rätt gällande. Vid remissbehandlingen har promemorians förslag i princip godtagits eller lämnats utan erinran i ett flertal yttranden. Övriga remissinstanser har antingen uttryckligen avstyrkt förslaget eller intagit en negaliv attityd lill promemorieförslagel som helhet.

Att bilrädeskostnaden i regel är den ojämförligt största kostnadsposten har inte bestrills frän något håll. Jag har tidigare nämnt att ansträngningar måste göras för all få bort eller i varje fall avsevärt nedbringa denna kostnadspost. Som medel har jag anvisat en förenkling av förfarandet och en stark processledning från domstolens sida sä att del i regel blir möjligt för den enskilde att på ell tillfredsställande sätt ulföra sin talan utan bilrädeshjälp. Dessa allmänna riktlinjer lorde inle slå i strid med vad flertalet bland remissinstanserna anser. Vad som har föranlett delade meningar är däremot hur långt man skall gå för all tillgodose dessa önskemål och vilka ätgärder som är lämpliga.

Enligt min mening är frågan vad som bör göras beträffande biträdeskoslnaden av avgörande betydelse för om del förenklade förfarandet skall fä den nödvändiga slagkraften. För all uppnå delta mål lorde det vara nödvändigt all genomföra en genomgripande ändring i förhållande lill vad som nu gäller.

Generellt biträdesförbud förekommer pä flera håll i utlandet. Från ren kostnadssynpunkt har ett sådant förbud givelvis sina fördelar. Emellertid är det uppenbart all det ocksä har allvarliga svagheter. Även inom tillämpningsområdet för tvister om mindre värden är del ofrånkomligt att bilrädeshjälp i vissa fall kan vara nödvändig. Dessutom skulle förbudet bli verkningslöst såvitt gäller juridiska personer. Något biträdesförbud bör därför inle komma i fräga.

För att främja syfiet att parterna i regel inle anlitar biträde i rättegången föresläs i promemorian all biirädesersätlningen inle skall vara ersättningsgill. För min del anser jag all detta är den principiellt riktiga vägen. Förutsättningen är givetvis alt det är möjligt all reducera del behov av biträde som kan föreligga i vissa mål dels genom att förenkla handläggningen och dels genom alt i viss utsträckning låta rällen bistå parterna. Som jag har framhållit i del föregående föreligger goda sådana möjligheter.

Det biträde utom domstolsförfarandel som det ibland kan finnas behov av när det gäller tvister om mindre värden är rådgivning angående det materiella rättsläget och biträde vid kontakter med motparten. När det gäller all biträda den enskilde under rättegången med att på ett riktigt säll framsläUa yrkanden, bemöta invändningar, utveckla talan osv, bör part

Prop. 1973:87 157

däremot få lillräckligt bistånd genom rättens materiella processledning. Under remissbehandlingen har diskuterats att införa en regel som ger rällen en befogenhet att när särskilda skäl föreligger tillerkänna vinnande part ersättning för bilrädeskostnad. En sådan lösning skulle emellertid medföra alt det blir omöjligt att med tillräcklig grad av säkerhet förutse koslnadsrisken. En sådan konsekvens kan enligt min mening inte godtas. Jag kan dock ansluta mig lill den uppfattningen all viss ersältningsrätt bör föreligga. Rätten till ersätining bör emellertid begränsas beloppsmässigt, 1 några remissyttranden har föreslagits en viss anknytning till reglerna om ersättning för rådgivning enligt rätishjälpslagen (1972:429), Enligt min mening talar goda skäl för en sådan ordning. Jag förordar sålunda all kostnad för rådgivning skall vara ersättningsgill rättegångskostnad i det förenklade förfarandet men all bilrädeskostnad i övrigt inle ersätts. Härigenom tillgodoses del behov av biträde som ibland kan föreligga i tvist som faller inom tiUämpningsområdet för det förenklade förfarandet och som enligt vad jag tidigare anfört inle kan tillgodoses genom domstolens processledning.

Den föreslagna ersättningsregeln bör främst la sikte pä sädana fall när rådgivning ägt rum enligt 43 § rättshjälpslagen (48 § enligt den lydelse av lagen som föreslagils i prop. 1972:132). Del skall alltså vara fråga om rådgivning som meddelas av advokat eller av biträdande jurist på allmän eller enskild advokatbyrå. Rådgivning i andra former bör inle vara ersättningsgill. Anknytningen till rådgivning enligt rättshjälpslagen medför också att kostnaden maximeras till rådgivningsavgiflen eller f,n, 50 kr. Jag vill i sammanhanget understryka att behov av rådgivning i många fall inte lorde föreligga. Som jag framhållit tidigare skall domstolarna lämna allmänna råd och anvisningar angående förfarandet. Härigenom kan kostnader för rådgivning i många fall undvikas. Del måste också beaktas alt mänga parter, särskilt större företag, som regel har tillgång till personal som på egen hand kan utföra de uppgifter som krävs inom det förenklade förfarandet, 1 sådana fall skall givetvis rådgivningsköstnad inle ersättas. Genom den föreslagna ordningen torde behovet för den enskilde av råd och vägledning vara tillgodosett i flertalet av de mål som faller in under tillämpningsområdet för det förenklade förfarandet. Som jag har nämnt förut är del på olika säll sörjt för alt särskilt betydelsefulla mål kan handläggas i del ordinära förfarandet.

Bland parts rättegångskostnader enligt RB ingår olika rättegångsavgifter. Bestämmelserna om sådana avgifter finns i expeditionskungörelsen (1964:618) med den därtill fogade avgiflslistan. De belopp som i första hand käranden kan få betala för dessa avgifter kan bli tämligen slora. Bl,a, har käranden att betala 25 kr, för ansökan varigenom målet anhängiggörs och 35 kr, för lösen av underrättens dom saml dessutom 10 kr, för varje sida av domen,

1 promemorian uttalas all vissa mindre ändringar i gällande ordning synes påkallade. Ändringarna anses böra gå ut på all endast en avgifi för ansökan

Prop. 1973.87 158

bör las ul. Del föreslås all ansökningsavgiflen skall vara ersällningsgill. Förslaget godtas eller lämnas ulan erinran i alla remissvar.

Enligt min mening bör part vara berättigad till ersättning för ansökningsavgiflen. Beträffande avgiftens storlek och frågan om skyldighet alt lösa dom i målet kommer chefen för finansdepartementet all föreslå Kungl, Maj:lalt utfärda ändrade föreskrifter i huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreslås i promemorian,

I fråga om parts kostnad för inställelse inför rätten och kostnad för tidsspillan förordas i promemorian alt inslällelsekoslnaden skall vara ersällningsgill medan vardera parlen själv får bära eventuell kostnad för tidsspillan.

Förslaget att resekostnad skall vara ersällningsgill har allmänt tillstyrkts under remissbehandlingen. Några remissinstanser anser all även tidsspillan skall vara ersällningsgill, 1 ett remissyttrande har ifrågasatts om inle avlägset boende part borde i stället för att inställa sig själv vid sammanträde kunna lill lägre kostnad anlita ombud pä sammanträdesorten ulan alt därför i ersältningshänseende komma i sämre läge.

Parts kostnad för resa och uppehälle bör enligt min mening vara ersättningsgill. Kostnad för resa och uppehälle bör ersättas inle bara när parlen inställer sig personligen ulan också när part i stället företräds av ställföreträdare eller ombud, förutsatt all personlig inställelse inle förelagts. När del gäller ersättning för tidsspillan finns det emellertid anledning inta en annan ståndpunkt. Sådan ersättning kan i många fall undvikas, t,ex, genom all platsombud anlitas. Med hänsyn lill betydelsen av all de ersättningsgilla rättegångskostnaderna hålls inom en begränsad och förutsebar ram bör tidsspillan därför inle utgöra ersättningsgill kostnad. Jag förordar sålunda all ersättning skall utgå i fråga om kostnad för resa och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med sammanträde, eller om personlig inställelse ej ålagts, för ombud, Den föreslagna ordningen innebär all endast ombudels resekostnader under angivna förutsättning ersätts medan däremot kostnad för arvode lill ombud inle är ersällningsgill.

När det gäller konsumenltvister äger dessa f,n, som regel rum i konsumentens hemort. Del är ju som tidigare framhållits myckel ovanligt all konsumenten väcker talan mol näringsidkaren. Normalt är del näringsidkaren som är kärande och enligt RB är i regel domstolen i den ort där svaranden har sill hemvist rätt forum, I del förenklade förfarandet finns anledning räkna med all konsumenter i större utsträckning än hittills kommer alt väcka talan mol näringsidkare, I sädana fall skulle RB:s regler innebära att processen i regel förlades till näringsidkarens hemvist. Med hänsyn lill all resekostnaden i sådana fall kan bli betydande och alt konsument ofta lorde ha svårigheter alt anlita platsombud bör för konsumentmäl införas en särskild forumregel som innebär alt näringsidkaren fär sökas där konsumenten har sitt hemvist. För näringsidkaren lorde del i

Prop. 1973:87 159

allmänhet finnas goda möjligheter all låta sig företrädas av ombud pä platsen.

Regler som rör kostnaden för vUlnesbevisning finns i 36 kap, RB, Ersättning till vittne som åberopats av enskild part skall enligt dessa regler utges av parlen. Har rällen i dispositivt mål självmant inkallat vittne skall parterna utge ersättningen solidariskt, I annat fall svarar statsverket för ersällningen. Vare sig ersättningen skall utges av part eller utgå av allmänna medel skall den omfatta skälig gottgörelse för nödvändiga kostnader lill resa och uppehälle och för tidsspillan, Ulgår ersällningen av allmänna medel är den dock maximerad enligt särskilda föreskrifier,

I promemorian föreslås all viilnesersällning i del förenklade förfarandet alltid skall bestämmas efter de regler som skulle ha gällt om kostnaden skulle ha utgått av allmänna medel. Vidare föreslås all kostnaden skall vara ersällningsgill. Förslaget godtas av del slora flertalet remissinstanser.

Enligt min mening är del angelägel alt garantier skapas för all vittnes-kostnaden alltid hälls pä en rimlig nivå. Den lämpligaste lösningen synes vara den föreslagna anknytningen lill de ersältningsnormer som gäller för viilnesersällning som ulgår av allmänna medel (jfr 17 § rätishjälpslagen). Kostnaden bör vara ersättningsgill,

I fråga om kostnaden för skriftlig bevisning ges vissa bestämmelser av intresse i 38 kap, RB, Bestämmelserna reglerar iredje mans rätt till ersättning när han har företett handling i rättegång. Har enskild part begärt handlingens föreleende skall ersällningen utges av parten, 1 annat fall utgår den av allmänna medel. Ersättningen skall avse kostnad och besvär efter vad rätlen prövar skäligt. Särskilda regler vid sidan om 18 kap, 8 § om parts rätt till ersätining finns inte,

Promemorieförslagel innebär all kostnaden för skriftlig bevisning inle är ersällningsgill. Frågan har inle kommenterats vid remissbehandlingen.

Kostnaden för skriftlig bevisning torde i regel sakna större praktisk betydelse. Med hänsyn till önskemålet alt utforma reglerna för det förenklade förfarandet så alt de motverkar höga rättegångskostnader bör denna kostnad inle ersättas.

Bestämmelser om ersättning tiU sakkunnig finns i 40 kap, RB, Olika regler gäller för sakkunnig som förordnats av rällen och privat sakkunnig. Beträffande förordnad sakkunnig gäller i disposiliva mål all ersättning skall utges av parterna solidariskt eller, om endast ena parlen påkallat sakkunnigs anlitande, av den parlen ensam. Har efler förordnande utlåtande avgelts av myndighet, tjänsteman eller annan som är satt alt tillhandagå med yttrande, skall ersättning utgå endast om särskilda föreskrifter föreligger. Annan förordnad sakkunnig har rätt till skälig ersättning för kostnad och för arbete och tidsspillan. Reglerna om privat sakkunnig, dvs, sakkunnig som anlitats av part, innebär att den sakkunnige i huvudsak behandlas som vittne. Därav följer bl,a, all de ersättningsregler som gäller för vittne skall tillämpas

Prop. 1973.87 160

beträffande av part anlitad sakkunnig. Domstolen kan alltså tillerkänna privat sakkunnig ersätining endast i den omfattning han som vittne har anspråk på ersättning. Däremot kan part i förhållande lill motparten göra gällande hela det utbetalda beloppet som rättegångskostnad (SOU 1938:44 s,425),

1 del föregående har jag förordat all ersättning lill sakkunnig som har utsetts av rätlen skall utgå av allmänna medel och stanna på statsverket.

Beträffande privat sakkunnig bör i enlighet med vad som följer av nuvarande ordning gälla all parlen själv får ersätta den sakkunnige. Som framhållits under remissbehandlingen kan del dock vara lämpligt alt enklare sakkunnigutlåtanden, t,ex, läkarintyg, som anskaffats av part i efterhand kan ersättas av allmänna medel. En särskild bestämmelse härom synes påkallad. Har part i annat fall haft utgift för sakkunnig, bör kostnaden inle vara ersällningsgill,

1 vissa fall kan part bli skyldig att ersätta statsverket kostnaden för tolk eller stenograf som har anlitats i målet. Regler om sådan ersättning finns i 5 och 6 kap, RB. Ersättningen ulgår alllid av allmänna medel. Den skall avse skälig gottgörelse för kostnad och tidsspillan, 1 dispositiva mål skall kostnaden återbetalas lill statsverket av förlorande part eller i vissa fall av båda parter. Nu återgivna regler gäller inte allmän tolk eller tolk för den som är allvarligt hörsel- eller lalskadad. För dessa kategorier gäller särskilda föreskrifter som innebär all statsverket svarar för kostnaderna,

1 proposition till riksdagen denna dag (prop, 1973:30) har föreslagits alt kostnaderna för tolk och stenograf alltid skall stanna på statsverket. Denna lösning bör givelvis gälla även i det förenklade förfarandet,

I fråga om kostnad för översättning av handlingar till svenska saknas f.n. särskilda regler. Kostnaden är emellertid ersättningsgill enligt den allmänna bestämmelsen i 18 kap, 8 § RB, I den nyssnämnda propositionen har föreslagits särskilda regler som överensstämmer med dem som f,n, gäller för tolk. Ersättningen skall alltså utgå av allmänna medel men återbetalas till statsverket av förlorande part eller i vissa fall båda parter. Som förutsättning gäller all rätten har förordnat om översättning, I andra fall får 18 kap. 8 § tUlämpas,

Regeln all ersättning för översättning som utförts efter förordnande av domstol utgår av allmänna medel är givelvis väl förenlig med principerna för kostnadsregleringen för det förenklade förfarandet och bör därför gälla även där. Beträffande bestämmelsen om återbetalningsskyldighel bör beaktas att översällningskostnad lorde uppkomma mycket sällan i del förenklade förfarandet, I de få fall där detta sker borde föreslagna reglerna för det ordinära förfarandet gälla. Har part ulan rättens förordnande låtit utföra översättning bör kostnaden liksom hittills vara ersättningsgill.

Enligt bestämmelsen i RB är kostnad för rättegångens förberedande ersättningsgill såvitt kostnaden har varit skäligen påkallad för alt tillvarata

Prop. 1973:87 161

partens rätt, Hil kan hänföras konferenser mellan parterna och kostnad för all anskaffa bevisning. Ersättning skall också utgå för parts arbete och tidsspillan som har påkallats direkt av rättegångens förberedande,

1 promemorian föreslås alt nu berörda kostnader inle skall vara ersättningsgilla. Vid remissbehandlingen har förslaget godtagits eller lämnats utan erinran av det slora flertalet remissinstanser.

Enligt min mening talar övervägande skäl för promemorians ståndpunkt. Kostnad för rättegångens förberedande bör alltså inte vara ersällningsgill. Därigenom främjas önskemålet att kostnaderna i mål av detla slag hålls så låga som möjligt. Som framhållits i promemorian kan en regel av denna innebörd i någon utsträckning leda till att parter låter tvister gå lill rättegång något tidigare än enligt nuvarande ordning. Särskilt sannolikt är delta emellertid inte. Oberoende av koslnadsreglernas utformning lorde parterna i regel föredra all undvika process,

I fråga om inkassokoslnad har nuvarande regel införts genom en lagändring som trätt i kraft den 1 juli 1971, Mol denna bakgrund föreslås i promemorian ingen ändring i förhållande till vad som f,n, gäller. Remissinstanserna har ingen erinran mol förslaget. Inte heller jag anser skäl föreligga att ändra nuvarande regler, Inkassokoslnaden bör alltså vara ersällningsgill,

I enlighet med det anförda bör parts ersättningsskyldighet för rättegångskostnader i princip omfatta endast vissa kostnadsposter, nämligen bilrädeskostnad med betydande begränsning, rättegångsavgifler, insläl-Idsekoslnad, kostnad för villnesbevisning, inkassokoslnad och kostnad för översättning.

Vad jag nu anfört har giltighet även beträffande rättegångskostnaderna i högre rätt. Vad beträffar biträdeskoslnaden bör särskilt uppmärksammas vad jag i det föregående anfört om all en aktivare materiell processledning medför att part i huvudsak bör kunna utföra sin talan utan biträde även i överräll. Visst utomprocessudlt biträde kan emellertid vara nödvändigt i vissa fall. Jag tänker närmast på sådant bistånd som all granska under-rätlens domskäl, överväga möjligheterna lill ändring och lämna råd i frågan om talan bör fullföljas. Kostnaden för sådan rådgivning bör vara ersällningsgill, Ersättningsrätten bör begränsas enligt samma riktlinjer som jag i det föregående förordat när det gäller bilrädeskostnad i tingsrätt. Även övriga i det föregående angivna kostnadsposter bör i lillämpliga delar vara ersättningsgilla i högre rätt,

16.7 Rättegången i tingsrätt

Enligt reglerna i RB är tingsrätt i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Denna regel är emellertid försedd med betydelsefulla undantag. För familjerätlsmålen gäller sålunda alt de avgörs under medverkan av

11 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 87

Prop. 1973.87 162

nämnd. Vidare gäller för alla kategorier tvistemål att del föreligger en mycket vidsträckt ensamdomarbehörighet. Under förberedelsen kan sålunda ensamdomare bl.a. meddela tredskodom och dom beträffande medgivna eller eftergivna anspråk och vid huvudförhandling som hålls i förenklad form kan mål avgöras av en lagfaren domare ensam. Pä grund av dessa regler förekommer flerdomarmedverkan i tvistemål i tämligen begränsad utsträckning.

1 promemorian föreslås all ensamdomarkompetensen vidgas lill att omfatta all handläggning i tingsrätt i del förenklade förfarandet. I motiven framhålls att denna sammansältningsform är fördelaktig genom att den främjar snabbheten i förfarandet och skapar goda förutsättningar för rättens förlikningsverksamhel. Vidare anförs kostnadsskäl. Förslaget har i denna del tillstyrkts eller lämnats ulan erinran av del stora fierlalet remissinstanser, Ell par remissinstanser förordar emellertid all sakkunniga lekmän bör delta i avgörandena.

När sammansällningsfrågan övervägs är det givetvis av grundläggande betydelse vilka handläggningsformer som är avsedda all tillämpas. Som jag har nämnt förut skall både muntlig och skriftlig handläggning förekomma. Muntlighet bör emellertid främst komma i fråga. I regel bör ett sammanträde vara tillräckligt.

Vid valet av sammansältningsform bör beaktas att flertalet tvister som går lill domstol enligt gällande ordning prövas av ensamdomare. Detta, som givetvis är fördelaktigt ur kostnadssynpunkt, talar för en vidsträckt ensamdomarbehörighet i det förenklade förfarandet. Som utgångspunkt för övervägandena bör därför gälla att den ensamdomarbehörighet som nu föreligger bör överges endast om mycket starka skäl talar för del.

Enligt min mening är det alldeles klart all del för det slora flertalet mål som faller inom gränsen för del förenklade förfarandet skulle innebära en onödig överorganisation att föreskriva att rätlen skall beslå av ett juristkollegium. Målen lorde i allmänhet vara tämligen enkla både frän rättslig synpunkt och vad beträffar bevisvärderingen. Beträffande bevismässigl komplicerade mål som inle kan föras över till ordinärt förfarande finns givetvis skäl alt beakta principen all bevisprövning endast i begränsad utsträckning bör förekomma genom ensamdomare (jfr prop, 1969:44 s, 343), Tillräckliga skäl att på grund härav ge möjlighet att genomföra handläggning med tre lagfarna domare kan emellertid inte anses föreligga. Underlaget för en sådan regel skulle bli utomordentligt litet. Vidare skulle risk föreligga all regeln skulle tillämpas i onödan med bl,a, förlängda handläggningslider och ökade kostnader som följd.

Redan det nu sagda talar enligt min mening starkt mol all den jurist-kollegiala sammansättningen väljs. Ytterligare en omständighet all beakta är all del förenklade förfarandet i hög grad bör inriktas pä förlikning. Förlikningsförhandlingarna bör i regel ske inför rällen. Sådana förhand-

Prop. 1973:87 163

lingar torde i regel förlöpa smidigare och med bättre resullal om de sker inför ensamdomare. All ha särskild sammansättning vid förlikningsförhandlingarna skulle vara mindre lämpligt redan av del skälet all det i ett informellt förfarande knappast är möjligt att dra en skarp gräns mellan förlikningsförhandling och annan förhandling.

När det gäller frågan om nämndmedverkan vill jag erinra om alt del som en viktig fördel med nämndsammansältningen brukar anföras att den möjliggör ell samspel mellan yrkesdomarens fackmässiga betraktelsesätt och nämndemännens synpunkter. Vidare brukar anföras bl.a. den synpunkten att deltagande av nämnd i rättsskipningen är ägnad all stärka förtroendet för domstolarna. Som framhålls i promemorian har dessa synpunkter givelvis bärkraft även i detta sammanhang. Emellertid kan i stort sett samma invändningar riktas mol nämndsammansältningen som mot sammansättningen med tre lagfarna domare, I fierlalet fall skulle en sammansättning med flera domare innebära en överorganisation, I ännu högre grad än när del gäller den jurisikollegiala sammansättningen skulle nämndsammansältningen kunna leda til all avgörandena fördröjs. Målen skulle sålunda som regel få handläggas endast vissa dagar i veckan. Om ell mål först handlagts vid sammanträde med nämnd och därefter skriftligt skulle avgörandet fördröjas på grund av att nämnden måste kallas lill särskild överläggning, Pä grund härav anser jag all en sammansättning med lekmän inte bör väljas i förevarande sammanhang.

Mot bakgrund av del anförda anser jag lämpligast all rällen i del förenklade förfarandet vid all handläggning beslår av ensamdomare. Denna ordning medför stora fördelar genom all den befrämjar snabbheten i förfarandet och motverkar onödigt höga rättegångskostnader. Vidare skapar den förutsättningar för en ändamålsenlig förlikningsverksamhet.

Beträffande rättegängens inledande skede gäller enligt RB all part som vill väcka talan skall göra en skriftlig ansökan om stämning lill tingsrätten, Detla bör gälla även i del förenklade förfarandet. Del lorde också vara ofrånkomligt att i princip upprätthålla kraven enligt RB på vad en sådan ansökan skall innehålla. Sökanden bör alltså ange vad han yrkar och lämna en sädan berättelse om tvisten all grunden för hans anspråk framgår. Ansökan bör också innehålla uppgift om vilken bevisning han vill åberopa. Del är uppenbart all dessa krav är tämligen långtgående för en part som själv skall föra sin talan.

För alt underlätta för sökanden all åstadkomma en användbar stämningsansökan föreslås i promemorian all särskilda formulär skall kunna användas. Förslaget har allmänt godtagils vid remissbehandlingen. Enligt min menin&är den föreslagna ordningen lämplig. Den bör kunna underlätta avsevärt för käranden all presentera sin sak pä ell enkelt och lätlfallligl säll. Del kan anmärkas all en motsvarande ordning tillämpas vid allmänna reklamalionsnämnden med gott resultat. Formulären bör tillhandahållas

Prop. 1973.87 164

inte bara vid tingsrätterna. Även på andra håll bör de finnas tillgängliga, t,ex, hos allmänna och enskilda advokatbyråer, hemkonsulenter och kommunala rädgivningsinsianser.

Är stämningsansökan bristfällig bör rällen på sätt som har föreslagils i promemorian skriftligen eller per telefon kunna bistå parten med all avhjälpa bristerna. Om det är lämpligt bör emellertid parlen ocksä kunna anmodas alt inställa sig vid domstolen för att få hjälp med ansökan. Givetvis bör rällen ocksä ha möjlighet all utfärda ett formellt föreläggande all avhjälpa bristerna. Liksom enligt gällande ordning bör ansökan i sista hand kunna avvisas om den är otjänlig som grund för handläggning.

Föreligger en godtagbar ansökan, bör nästa led i förfarandet vara all svaranden föreläggs alt yttra sig över ansökningen, 1 första hand bör skriftligt yttrande komma i fråga men svaranden bör också ha möjlighet alt lämna muntligt besked om sin inställning. Av föreläggandel bör framgå till vilken befattningshavare han kan vända sig om han vill ha upplysningar angående rättegången eller lämna ett besked om sin inställning till käromålet. Sedan den utsatta liden har löpt ul bör parterna i regel omedelbart kallas lill sammanträde. Någon gång kan del vara lämpligare att parterna kallas lill sammanträde ulan att föreläggande för svaranden först har utfärdats särskilt. Även i detla avseende bör rällen ha möjlighet all förfara efler omständigheterna,

I promemorian betonas vikten främst från kostnadssynpunkt att endast ell sammanträde hålls. Enligt förslaget fär flera sammanträden förekomma bara undanlagsvis, 1 den mån bevisning skall förekomma förutsätts därför all bevisningen i regel är tillgänglig redan vid sammanträdel. Även enligt min mening är det viktigt att endast ell sammanträde hålls. Förfarandet är avsett för mål som i regel inle kan bära kostnaderna för flera inställelser, 1 flertalet mål torde det också vara möjligt att avgöra målet efler ett sammanträde, I många fall lorde nämligen avgörandet kunna grundas helt på parternas uppgifter, 1 andra fall bör det vara möjligt att genom förberedande kontakter med parterna få klarhet i vilken bevisning som behövs och se till att den är tillgänglig vid sammanträdet. Jag vill emellertid erinra om att förfarandet bör vara starkt inriktat på förlikning. Det är givet att förutsättningarna för frivillig uppgörelse kan försämras om kostnadskrävande bevisning förebringas vid sammanträdet, I många fall där villnesbevisning är aktuell kan del därför vara fördelaktigt att redan från början räkna med att tvä sammanträden kan komma att behövas och därför ägna det första sammanträdet i huvudsak åt att utreda förutsättningarna för förlikning. Det lorde då ofta visa sig att målet kan förlikas och all någol ytterligare sammanträde inle behövs, Rällen bör alltså även när det gäller antalet sammanträden ha viss frihet all förfara efler omständigheterna. Del synes emellertid värdefullt all en regel ges som betonar vikten av att endast ell sammanträde hälls i normalfallet.

Prop. 1973:87 165

I de fall när mer än ell sammanträde visar sig nödvändigt uppkommer frågan om man vid del andra sammanträdet kan fortsätta handläggningen vid den punkt där den avslutades eller om målet då på nytt skall tas upp till fullständig handläggning.

Enligt 43 kap. 11 § RB skall uppskjuten huvudförhandling återupptas så snart lämpligen kan ske. Överstiger, när målet efler ell eller flera uppskov återupptas, den sammanlagda tid varunder uppskov ägt rum inle 15 dagar, fär huvudförhandlingen forlsälla. I annat fall skall i regel ny huvudförhandling hällas. Enligt 42 kap. 20 § RB får huvudförhandling i förenklad form hållas, förutom i omedelbart samband med förberedelsen, inom 15 dagar från den dag då den muntliga förberedelsen avslutades, under förutsättning all samma domare sitter i rällen. Del förutsätts sålunda all rätten och parterna under denna tid fortfarande har aktuellt vad som har förekommit under tidigare behandling, och någol upprepande därav behövs alltså inte.

Som framhålls i promemorian bör ett andra sammanträde regelmässigt kunna hållas i nära anslutning lill det första sammanträdel. Tidsfristen enligt RB bör normall kunna hällas om del gäller all vid ell andra sammanträde höra ell vittne eller ta upp skriftlig bevisning eller hålla syn, I andra fall kan längre tidsfrist behövas, t,ex, när fråga är om alt inhämta sakkunnigbevisning. Någon regel om fortsatt eller ny förhandling bör emellertid inte uppställas, Rällen får frän fall lill fall avgöra om man vid det andra sammanträdet kan forlsälla förhandlingen eller om målet dä bör las om från början.

Det sagda förutsätter som regel all målet vid det andra sammanträdet handläggs av samma domare. Del är självfallet av största vikt all byte av domare inte äger rum. Endast vid absolut tvingande hinder för den domare som först handlagt målet bör byte få ske.

Beträffande förfarandet vid sammanträde i allmänhet får del ankomma på domaren att förfara efter omständigheterna. Förhandlingen bör starkt inriktas på att utreda förutsättningarna för förlikning, 1 regel bör den kunna inledas på samma sätl som en muntlig förberedelse enligt RB, Parterna bör alltså i lur och ordning få redogöra för sina ståndpunkter. Därefter bör i regel förutsättningar föreligga för all presentera ett förlikningsförslag. Om parterna inle kan enas om förlikning, bör tillgänglig bevisning tas upp sedan parternas ståndpunkter klarlagts. Någon gång kan del emellertid av kostnadsskäl vara lämpligast all ett vittne hörs i ell tidigare skede av förhandlingen. Om mer än ell sammanträde hålls bör i allmänhet någol upprepande av vad som förekommit vid det tidigare sammanträdel inte ske, 1 regel kan det emellertid vara lämpligt att domaren erinrar parterna mer eller mindre utförligt om processlägel. Att detta är nödvändigt när mer än en helt kort tid förflutit mellan sammanträdena är uppenbart. Vad nu sagts gäller naturligtvis i än högre grad där byte av domare undanlagsvis har ägt rum.

Prop. 1973.87 166

16.8 Rättegången i hovrätt

Enligt gällande ordning kan tingsrätts dom i tvistemål överklagas lill hovrätt. Några materiella begränsningar i denna fullföljdsrätt föreligger inte. Detta är däremot fallet med rätten lill omprövning i HD. För sådan omprövning krävs prövningstillstånd.

Med hänvisning bl.a. lill kostnadssynpunkter anses i promemorian all den i princip obegränsade rätten till fullföljd mot tingsrätts dom inte bör behållas i det förenklade förfarandet. Å andra sidan anses alt viss möjlighet att överklaga bör finnas i vissa situationer. Bl.a. pekas på det fallet att prejudikatsinlresse föreligger. I promemorian övervägs en ordning som innebär alt part får klandra avgörandet genom att väcka talan hos tingsrätt i ordinär väg. Denna lösning avvisas emellertid med hänvisning till att den innebär ett ökat antal prövningsinstanser. 1 stället föreslås att talan skall fä fullföljas till hovrätt efter särskild dispensprövning. I huvudsak samma dispensgrunder som gäller vid fullföljd lill HD föreslås gälla. Enligt förslaget får fullföljd sålunda ske om prejudikatsinlresse föreligger, om part åberopar viss ny bevisning, om tingsrättens rättstillämpning måste antas vara oriktig, om målets utgång kan antas ha påverkals av vissa brottsliga förfaranden, om domvilla förekommit eller om målels utgång uppenbarligen berott på grovt förbiseende eller grovt misstag. Beträffande hovrätts domförhet vid dispensprövningen förordas en sammansättning med tvä domare. Från hovrätt skall talan få fullföljas lill HD enligt nuvarande regler. Förfarandet i hovrätt anses böra vara i princip skriftligt.

Del slora flertalet av de remissinstanser som tar upp frågan om en begränsning av rätten till fullföljd delar promemorians uppfattning om all en sådan begränsning behövs. Flertalet av dem godtar promemorieförslaget i denna del. 1 en del yttranden förordas dock något ökade möjligheter till fullföljd.

Frågan om den i princip obegränsade rätten till fullföljd från tingsrätt till hovrätt bör behållas i det förenklade förfarandet är av stor betydelse. Som framhålls i promemorian skulle en sädan rätt på ett betänkligt sätt motverka syftet med den nya ordningen. Man måste räkna med att förlorande pari i stor utsträckning skulle utnyttja möjligheten lill fullföljd. Förutsätlningarna för att kunna komma fram till ett snabbi avgörande skulle alltså försämras. Parts- och domslolskoslnader skulle stiga väsentligt. De ökade parts-kostnaderna skulle kunna användas som ell obehörigt påtryckningsmedel för att förmå part alt efterge sin rätt. Vidare skulle den kostnad, som part drar på sig genom att inleda rättegäng eller låta motparten göra del, bli svår alt beräkna. Enligt min mening bör det alltså inle komma i fråga all i det förenklade förfarandet tillåta en obegränsad rätt lill fullföljd från tingsrätt lill hovrätt.

Prop. 1973:87 167

Vad som har anförts nu kan i och för sig åberopas för ell totalt förbud att fullfölja talan mol tingsrätts avgörande, Ell sådant förbud gäller på sina håll i motsvarande förfaranden utomlands. Emellertid måste mol intresset av ett snabbt och kostnadsmässigt rimligt förfarande vägas intresset av all kunna ändra klart orikliga avgöranden. Till en del skulle visserligen intresset av rättelse kunna tillgodoses genom de extraordinära rättsmedlen, dvs. resning och besvär över domvilla. Dessa rättsmedel är emellertid avsedda för rena undanlagssituationer och har en mycket begränsad räckvidd. Vidare måste prejudikatsinlressel tillgodoses. I annat fall skulle en enhetlig rättstillämpning försvåras inom betydande delar av centrala rättsområden.

Beträffande möjligheten att lösa fullföljdsfrågan genom all tillåta all mål förs Ull tingsrätt för handläggning i ordinär väg ansluter jag mig Ull promemorians ståndpunkt. Den avgörande svagheten med detta alternativ är självfallet all den ökar antalet prövningsinstanser i stället för all minska dem. Risk finns alltså för ökad lidsutdräkt och högre kostnader t.o.m, jämfört med nuvarande ordning.

Som utgångspunkt för den nya ordningen bör gälla att fullföljden från tingsrätt bör ske enligt RB:s instansordning. Fullföljd böremellerlid barafå ske efter särskilt prövningstillstånd. När del gäller utformningen av de materiella begränsningarna i rällen lill fullföljd bör beaktas all ell förenklat förfarande enligt de riktlinjer som jag tidigare har angett innefattar vikliga rättssäkerhelsgaranlier. På grund av den materiella processledningen, förfarandets flexibilitet och möjligheten alt föra över vissa målgrupper till del ordinära förfarandet lorde del knappast kunna hävdas all risken för oriktiga avgöranden skulle vara nämnvärt större än enligt gällande ordning. Mol denna bakgrund bör omprövning i högre rätt ske endast om särskUda skäl talar för det. Rena bevisbedömningsfrågor och andra omdömesfrågor bör i regel inte prövas i flera instanser, I enlighet med vad som föreslås i promemorian bör därför reglerna i 54 kap, 10 § RB för fullföljd lill HD i huvudsak kunna la som förebild vid utformningen av erforderliga bestämmelser. Något behov av regler om ändringsdispens synes inte föreligga. De önskemål om möjlighet lill s,k, intressedispens, dvs, prövningstillstånd när utgången har intresse utöver målet, som framkommit vid remissbehandlingen synes i huvudsak tillgodosedda genom tillämpningsområdets avgränsning, som innebär all mål i sådana fall kan handläggas i ordinär väg redan från början.

På grund av det anförda förordar jag att promemorieförslagel i denna del i huvudsak godtas. Vissa ändringar synes dock påkallade. Sålunda bör som framhållits under remissbehandlingen begränsningarna i fullföljdsrätten i princip gälla även beslut under rättegången. Undanlag bör dock göras beträffande beslut som rör iredje man och vissa procedurfrågor.

Promemorieförslaget innebär alt hovrätt vid tillståndsprövningen skall beslå av två domare och all prövningslillsländ får vägras endast om båda

Prop. 1973.87 168

domarna är ense därom. Även i delta avseende förordar jag att promemorieförslaget godtas. Av rättssäkerhetsskäl skulle en regel om ensamdomare vid tillståndsprövningen ge anledning lill invändningar. Å andra sidan synes den vanliga sammansättningen med fyra domare för flertalet fall innebära en överorganisation.

Förfarandet vid tillståndsprövningen bör vara rent skriftligt. I regel bör båda parter beredas tillfälle att yttra sig innan tillstånd meddelas.

Handläggningen i hovrätt sedan prövningstillstånd meddelats bör som jag framhållit tidigare i princip vara skriftlig.

Beträffande förfarandet vid sammanträde och antalet sammanträden bör i hovrätt gälla detsamma som i tingsrätt. 1 övrigt synes RB:s bestämmelser böra gälla för rättegången i hovrätt i de avseenden som inte tidigare berörts.

16.9 Rättegången i högsta domstolen

I promemorian har inte föreslagils några bestämmelser för rättegången i HD i del förenklade förfarandet. Delta innebär bl.a. alt RB:s bestämmelser om fullföljd av talan lill HD skall gälla även i del förenklade förfarandet. Enligt en särskild bestämmelse i promemorieförslaget får dock talan ej föras mol hovrättens beslut över ansökan om prövningstillstånd.

Under remissbehandlingen har i allmänhet inte framförts några erinringar mol den föreslagna ordningen. HD:s ledamöter hardock ansett all talan bör kunna föras mol hovrätts beslut all vägra prövningstillstånd men att en talan mol sådant beslut inte bör hindra verkställighet av tingsrättens dom. För egen del ansluter jag mig lill promemorians principiella ståndpunkt all vanliga regler bör gälla beträffande fullföljd mot hovrätts dom och beslut. När del gäller hovrätts beslut all vägra prövningstillstånd är del särskilt angeläget alt HD får möjlighet all leda hovrätternas tillämpning av full-följdsbegränsningarna i del förenklade förfarandet. Härtill kommer betydelsen av alt ell lillräckligt underlag skapas för HD:s prejudikalbil-dande verksamhet. Jag ansluter mig därför i frågan om fullföljd mot hovrätts beslut att vägra prövningstillstånd till den uppfattning som högsta domstolens ledamöter framfört. Jag förordar sålunda alt fuUföljdsförbud inle införs beträffande hovrätts beslut om vägrat prövningstillstånd och att särskilda bestämmelser ges i utsökningslagen (1877:31 s. I) angående verkställighet av tingsrätts dom i sådana fall utan hinder av att talan fullföljts.

När det gäller själva rättegången i HD synes RB:s regler böra gälla i de avseenden som inle berörs i del föregående. Efiersom reglerna i RB om huvudförhandling enligt vad jag förordat i del föregående inle skall gälla i det förenklade förfarandet bör dock införas en allmän bestämmelse om förfarandet vid sammanträde.

Prop. 1973:87 169

16.10 Rättshjälp I det förenklade förfarandet

Enligt rätishjälpslagen skall rättshjälp kunna utgå i olika former. De former som är av intresse i detla sammanhang är rådgivning och allmän rättshjälp. Kortare rådgivning och därmed jämförlig åtgärd i rättslig angelägenhet lämnas mol en avgift av f.n. 50 kr. Vid allmän rättshjälp betalar staten kostnaderna i den rättsliga angelägenheten i den mån dessa inle läcks av den räilssökandes bidragsskyldighel. De viktigaste kostnadsposterna vid angelägenhet som leder lill process är kostnad för biträde, för inställelse vid domstol och för bevisning. Som förutsättning för att biträde skall förordnas gäller att den rältssökande inte själv eller genom någon som i tjänsteställning eller annars lämnar honom bistånd kan behörigen tillvarata sin rätt.

Enligt promemorian finns skäl all anta alt det förenklade förfarandet kommer all leda lill ell betydligt minskal behov av rättshjälp i mindre tvister. Rättshjälpen anses dock inte kunna undvaras som ell komplement lill detta förfarande, I första hand pekas på möjligheten all hänvisa part som inte vet hur han skall förfara lill rådgivning inom rättshjälpens ram. Även allmän rättshjälp anses dock böra komma i fråga. Del uttalas därvid att det endast undanlagsvis bör komma i fräga att biträdesförordnande meddelas. Som undantagsfall nämns svårulredda tvister och fall där den rältssökande har särskilda svårigheter all klara sig utan biträde eller där prejudikatdispens har meddelats.

Vid remissbehandlingen har man i allmänhet lämnat utan erinran vad som anförs i promemorian om rådgivning enligt rätishjälpslagen. Från flera håll anses dock att hänvisning till sädan rådgivning bör ske i större utsträckning än vad som förutsätts i promemorian. Uttalandet i promemorian att del endast undanlagsvis bör förekomma att biträdesförordnande enligt rätishjälpslagen meddelas godtas eller lämnas ulan erinran i ell flertal yttranden, I allmänhet anser man dock att promemorians ståndpunkt är alltför restriktiv.

Jag har i del föregående förordat all rådgivningsavgifl enligt rätishjälpslagen skall vara ersättningsgill kostnad i mål inom tillämpningsområdet för det förenklade förfarandet. Den rättshjälp som lämnas i form av rådgivning får anses fylla en viktig uppgift i vissa av dessa tvister.

När del gäller allmän rättshjälp i tvister inom tillämpningsområdet för del förenklade förfarandet ansluter jag mig lill promemorians ståndpunkt, all hinder i och för sig inle bör föreligga all bevilja sådan rättshjälp men alt biträdesförordnande bör meddelas endast i begränsad utsträckning. Även i del förenklade förfarandet kan ibland kostnaderna för exempelvis bevisning eller för egen inställelse bli kännbara för parter i smä ekonomiska omständigheter. Det är därför naturligt all den allmänna rättshjälpen träder in när det gäller sådana kostnader, 1 fråga om bilrädeshjälp inom tillämpningsområdet för del förenklade förfarandet är däremot som jag framhållit tidigare läget ett annat. Det förenklade förfarandet är utformat på sådant

Prop. 1973.87 170

sätt att part vid domstolen kan föra sin talan utan biträde och det behov av utomprocessudlt biträde som kan föreligga i vissa fall är avsett alt tillgodoses genom rådgivning enligt rätishjälpslagen. Normall behöver därför inle allmän rättshjälp med bilrädesförordnande lämnas i tvister om mindre värden. Som framhållits i promemorian finns dock situationer där del kan vara väl motiverat all förordna biträde även i en tvist som faller inom tillämpningsområdet för del förenklade förfarandet. Så kan vara fallet när en part har särskilda svårigheter all tillvarata sina intressen, Lex, på grund av sjukdom-, språksvårigheter, hög ålder eller liknande personliga förhållanden. Även tvistens beskaffenhet bör enligt min mening i vissa fall kunna föranleda alt biträde förordnas. Om exempelvis prejudikaldispens meddelas eller tvisten i övrigt kräver kvalificerad rättslig bedömning kan del vara ett allmänt intresse alt biträde förordnas. För enhetlig tillämpning pä delta område är del enligt min mening nödvändigt alt uttryckliga bestämmelser ges i rättshjälpslagen. Jag förordar därför alt 19 § rätishjälpslagen kompletteras med en bestämmelse att biträde får förordnas i angelägenhet som kan komma att prövas i det förenklade förfarandet endast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till den räilssökandes personliga förhållkanden eller sakens beskaffenhet.

Med anledning av vad advokatsamfundet anfört i sill remissyttrande i fråga om tillämpningen av den allmänna rättshjälpen i angelägenheter som prövas inom del förenklade förfarandet vill jag understryka all om den rättssökande efler rådgivning önskar ytterligare biträde men särskilda skäl för biträdesförordnande inte föreligger han bör upplysas om möjligheterna all få information och vägledning vid domstolen. Om advokat fortsätter all lämna biträde i en sådan situation skall han upplysa den rältssökande om alt biträdeskoslnaden inle kan utgå av allmänna medel eller prövas enligt rätishjälpslagen och inle heller ulgör ersättningsgill rättegångskostnad (jfr prop. 1972:4 s. 301).

I fråga om rättegångskostnader har jag i det föregående föreslagit regler som innebär alt parts rätt lill ersättning för bilrädeskostnad är begränsad till rådgivningsavgift enligt rätishjälpslagen eller f.n. 50 kronor för varje instans. Vidare har jag förordat att endast vissa kostnadsposter skall vara ersättningsgilla. Dessa regler bör gälla även när rättshjälp har utgått. Sålunda bör lappande parts återbetalningsskyldighel mol statsverket för rättshjälpskostnader begränsas i motsvarande män. Någon särskild bestämmelse härom lorde inle behövas (jfr 31 § första stycket rättshjälps-lagen), 1 den mån rätlshjälpskoslnaden inle är ersällningsgill får kostnaden stanna på statsverket eller inom ramen för kostnadsbidragel bäras av den som har rättshjälp,

16.11 Reformens genomförande

Den föreslagna reformen kommer att medföra nya arbetsuppgifter för de allmänna domstolarna, särskilt tingsrätterna. Några organisatoriska

Prop. 1973:87 171

förändringar av domstolarnas verksamhet är emellertid inle nödvändiga för de nya uppgifterna, I vissa avseenden kan del emellertid vara lämpligt alt inom ramen för nuvarande verksamhetsformer beakta de mindre målens särskilda beskaffenhet och tillgodose behovet av allmän information.

Fördelningen av mål och ärenden vid tingsrätt regleras i tingsrätternas arbetsordningar. Domargöromälen fördelas på rotlar, där varje domare innehar en rotel. Tvistemålen är ofta fördelade med viss andel pä varje rotel. Vid tingsrätt som är indelad i avdelningar är tvistemålen samlade på viss eller vissa avdelningar. Inom varje avdelning fördelar ordföranden målen med viss i arbetsordning bestämd andel på varje rotel eller efter samråd med domarna på avdelningen.

De mindre tvistemålen bör enligt min mening inle splittras mellan olika domare utan så långt möjligt samlas på viss eller vissa rotlar. Den eller de domare som innehar dessa rotlar bör även ha ansvaret för den allmänna information som domstolen enligt vad jag tidigare anfört bör lämna allmänheten om det förenklade förfarandet och därmed sammanhängande frågor. De bör också övervaka att biståndet lill parterna i rättegångens inledande skede sker i lämpliga former.

Beträffande själva handläggningen av de mindre tvistemålen kan del enligt min mening finnas anledning överväga särskilda anordningar i syfte all hålla parlskoslnaderna nere, Lex, all förlägga sammanträden till platser utom kansliorten eller på kvällstid. Några föreskrifier härom bör emellertid inle införas f,n. Jag avser alt låta DON undersöka de närmare förutsättningarna härför.

När del gäller handläggningen i hovrätt torde inte heller några organisatoriska förändringar behövas. Enligt arbetsordningen (1947:960) för rikets hovrätter fördelas inkomna mål mellan avdelningarnas ledamöter utom ordförandena, 1 dem tilldelade mål har ledamöterna all som referenter leda målens beredande saml delta i målens handläggning och avgörande. Varje ledamot, vilken har att som referent delta i målens handläggning, skall inneha en rotel, Rollarna är dels specialrollar, vilka företrädesvis erhåller mål av viss beskaffenhet (specialmål), dels allmänna rotlar. Fördelningen av målen mellan avdelningar och rotlar verkställs för skilda slag av mål enligt vad hovrätten bestämmer.

Enligt min mening kan det åtminstone till en början finnas skäl all behandla de mindre tvistemålen i hovrätt som specialmäl. Vid avgörande av fräga om prövningstillstånd bör enligt min mening om möjligt ordföranden eller vice ordföranden på avdelningen delta. Ansvaret för vägledning lill parterna bör ankomma på referenten.

Handläggningen i högsta domstolen av de mindre tvistemålen torde inte kräva särskilda åtgärder. Del lorde fä ankomma på Kungl, Maj:l alt meddela de närmare föreskrifier för domstolarna som i fråga om reformens genomförande kan anses erforderliga.

Prop. 1973.87 172

Flera remissinstanser har betonat de nya krav som reformen kommer alt ställa på domarpersonalen. Svårigheterna bör visserligen inle överdrivas. Emellertid synes vissa åtgärder nödvändiga för att garantera all kraven kan tillgodoses på ett tillfredsställande säll. Jag anser det lämpligt alt den närmast berörda domarpersonalen genom kurser eller på annat säll fär information och utbildning innan den nya ordningen träder i kraft. Frågan om information lill allmänheten kommer all övervägas närmare inom justitiedepartementet i samband med andra förslag inom konsument-skyddsområdet.

Med hänsyn lill del förberedelsearbete som krävs förordar jag all ikraftträdandet av den nya lagstiftningen bestäms lill den I januari 1974,

Enligt promemorian kan antalet tvister som förs till domstol beräknas öka genom den föreslagna reformen, Mälökningen anses svår att beräkna. Del uttalas dock alt en viss ganska begränsad personalökning sannolikt blir nödvändig. En måttlig kostnadsökning förutses också på grund av förslaget att ersättning till sakkunnig skall utgå av allmänna medel och stanna på statsverket. Mol dessa kostnadsökningar bör enligt promemorian ställas den minskning av statsverkets kostnad för rättshjälp som kommer att bli ell resullal av reformen. Dessa uttalanden har vid remissbehandlingen godtagits eller lämnats utan erinran i många yttranden. Från en dd håll görs dock uttalanden som går ut på att reformen kan komma all kräva betydligt större personalökningar än som har förutsatts i promemorian. Del är särskilt rättens bistånd ål parterna som antas kräva ökade personalinsatser.

Även enligt min mening finns del anledning all räkna med all den nya ordningen kommer all medföra en viss ökning av mållillslrömningen lill domstolarna. Del ar emellertid högst ovisst vilken omfattning denna ökning får och hur den kommer att fördelas på olika domstolar. I det stora flertalet tingsrätter lorde ökningen endast bli av marginell betydelse och kunna bemästras inom ramen för nuvarande personallillgång. Några domstolar, särskilt i storstadsområdena, kan emellertid beräknas behöva viss personalförslärkning. En viss kostnadsökning kan vidare förutses pågrund av förslaget att ersättning lill sakkunnig som har utsetts av rätlen skall betalas av allmänna medel. Även allmänna reklamalionsnämnden torde få ges ökade resurser. Även här är del vanskligt all beräkna kostnadsökningens omfattning, 1 sammanhanget bör också uppmärksammas att det nya förfarandet innebär en viss möjlighet till rationalisering av domstolarnas verksamhet sä lill vida alt ell inle obetydligt antal mål som idag handläggs enligt den ordinarie tvistemälsprocessen i fortsättningen faller under del förenklade förfarandet. Mot denna bakgrund och med hänsyn lill tidpunkten för ikraftträdandet anser jag inle alt medel för en eventuell personalökning med anledning av del förenklade förfarandet behöver beräknas för budgetåret 1973-1974.

Prop. 1973:87 173

16.12 Upprättade lagförslag

Det förenklade fö/farandel bör som föreslagils i promemorian regleras i en särskild lag. Som framgår av det föregående krävs därutöver vissa ändringar i utsökningslagen, lagen om skiljemän och rätishjälpslagen. 1 enlighet härmed har inom justiliedeparlemenlel upprättats förslag till

1, lag om rättegången i tvistemål om mindre värden,

2, lag om ändring i utsökningslagen (1877:31 s, 1),

3, lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän samt

4, lagom ändring i rätishjälpslagen (1972:429),

Förslagen lorde få fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga 3.

16.13 Förslaget till lag om rättegången i tvistemål om mindre värden

Den föreslagna lagen inleds med bestämmelser om tillämpningsområdet m,m. Under denna rubrik återfinns de regler som direkt behandlar tillämpningsområdet (1-3 §§) saml en bestämmelse i 4 § som behandlar förhållandel mellan den föreslagna lagen och RB, Därefter följer ell avsnitt, som innehåller allmänna bestämmelser om rättegången (5-11 §§), Dessa bestämmelser är gemensamma för alla instanser, I fortsättningen ges särskilda bestämmelser om rättegången i de olika instanserna, nämligen i 12-20 §§ rättegången i tingsrätt, i 21-27 §§ rättegången i hovrätt och i 28-29 §§ rättegången i högsta domstolen.

Tillämpningsområdet m.m.

1 §. Som har framgått av den allmänna motiveringen sker avgränsningen av den målgrupp som skall handläggas i förenklad ordning i huvudsak efler två linjer. Dels förs dit endast disposiliva mål och dels förutsätts i princip att värdet av tvisleföremålel understiger visst belopp. Mål som innehåller säväl dispositiva som indisposiliva frågor faller utanför lagens tillämpningsområde.

Någon begränsning till mål av förmögenhelsräilslig natur har inte ansetts påkallad. Delta innebär all familjerällsliga anspråk av disposiiiv karaktär i och för sig skulle kunna prövas med tillämpning av lagen. Som framgår av 3 § är dock lagens tillämpning i sädana tvister ändå utesluten pä grund av bestämmelserna om rättens sammansättning.

Som utvecklats i den allmänna motiveringen har som värdegräns valls ett halvt basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. För att inte bedömningen skall onödigtvis kompliceras bör samma basbelopp tillämpas under hela

Prop. 1973:87 174

kalenderåret. Av praktiska skäl synes del lämpligt att därvid utgå frän samn-j basbelopp som gäller vid tillämpningen av rättshjälpslagen, dvs. del basbelopp som gällde för oktober månad näst föregående är (jfr 6 § rättshjälpslagen).

För alt lagen skall bli tillämplig förutsätts enligt första stycket vidare alt värdet av vad som yrkas uppenbart inle överstiger hälften av basbeloppet. Någon svårighet alt beräkna tvisteföremålels värde föreligger naturligtvis inle i del övervägande flertal fall där yrkandet avser betalning av visst belopp. Del saknar betydelse om yrkat belopp till äventyrs skulle vara helt eller delvis oslridigl. Framställs flera alternativa yrkanden gäller naturligtvis del som avser del högsta beloppet. Går yrkandet ul på alt motparten skall utge viss egendom kan egendomens värde behöva beräknas. Beräkningen lorde i regel inle bereda nämnvärda svårigheter. Någol annat än en ungefärlig uppskattning bör inte komma ifråga. En konsekvens av den föreslagna ordningen blir all ett mål skall handläggas i ordinär ordning om del visar sig omöjligt alt värdera tvisleföremålel eller om del råder tvekan om värdet är lägre än ell halvt basbelopp. Utrymmet för faslslälldselalan i det förenklade förfarandet lorde vara i del närmaste obefintligt eftersom någol bestämt värde av ivisieföremålet knappast kan anges vid sådan talan, i vart fall om inle samtidigt talan pä samma grund förs om fuUgörelse.

Avgörande är enligt iredje stycket första punkten del värde tvisleföremålel har vid tidpunkten för talans väckande, dvs, i slämningsmäl dagen då ansökan om stämning kom in lill rällen (13 kap, 4 § 3 st, RB), Senare inträffade värdeförändringar saknar betydelse om tvisleföremålel är delsamma som tidigare, Detla medför att ell yrkande om ränta på fordrat belopp endast kan beaktas till den del räntan belöper på lid före talans väckande. Däremot kan hänsyn inte tas till ränta som avser liden därefter.

Enligt den statistiska undersökning som redovisas i promemorian anhängiggörs endast drygt en tredjedel av de mindre tvistemålen genom ansökan om stämning. De allra flesta målen anhängiggörs genom ansökan om belalningsföreläggande eller lagsökning. Särskilt i mål om betalningsföreläggande är del vanligt all gäldenären efler delgivning av föreläggandel betalar hela eller större delen av fordringens kapitalbelopp men att målet ändå hänskjuts till rättegång beträffande t,ex, ränta och kostnader. Enligt 33 § lagsökningslagen skall talan i mål som hänskjutes till rättegång anses väckt redan när ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande gjordes. Om den ursprungliga fordringen överstiger värdegränsen skulle det hänskjulna målet alltså i princip handläggas i ordinär civilprocess även om hänskjulandet blott avser en obetydlig restfordran. Motsvarande gäller när talan väckts såsom enskilt anspråk i brottmål. En sädan ordning kan knappast anses rimlig. För det fall att talan anhängiggjorts genom ansökan om lagsökning eller belalningsföreläggande eller som enskilt anspråk i brottmål föreskrivs därför i tredje stycket andra punkten att utgångs-

Prop. 1973:87 175

punkten för värdeberäkningen skall vara dagen då rätten beslutat alt handlägga målet såsom tvistemål.

Som en Iredje punkt i iredje stycket har i klargörande syfte lagils in en bestämmelse att eventuellt yrkande om rättegångskostnad inle skall beaktas vid bedömningen av tvisteföremålels värde.

Beräkningen av tvisteföremålels värde kompliceras i viss mån av reglerna om förening av mål. Bestämmelserna härom återfinns i 14 kap. RB. De är lillämpliga också i det förenklade förfarandet.

Väcker någon samtidigt flera käromål mol samma svarande skall enligt 14 kap. 1 § RB käromålen handläggas i en rättegång om de stöder sig på väsentligen samma grund, I ell skadeståndsmål kan t,ex, käranden yrka ersätining för såväl förlorad arbetsersättning och sjukvårdskostnad som för sveda och värk, 1 sådana situationer bör tvisteföremålels värde bestämmas genom en sammanräkning av de olika yrkandena. Om något sådant samband mellan käromälen inte föreligger, t,ex, om käranden yrkar betalning av svaranden enligt flera försäljningsavial, gäller enligt 14 kap, 6 § RB all kumulation av målen kan ske, om det är lill gagn för utredningen, I dessa situationer skall en sammanräkning av kraven ske om del bedöms lämpligt alt målen kumuleras. Överstiger i nu angivna fall del sammanlagda värdet halva basbeloppet skall kraven handläggas i ordinär process. Om däremot kumulation av de olika käromälen inle anses lämplig får varje yrkande frän värdesynpunkl bedömas för sig.

Hittills har endast berörts kumulation av yrkanden som väckts samtidigt, Tvisleföremålel kan emellertid även under handläggningen av ell mål förändras på grund av olika omständigheter, så alt värdegränsen kommer att underskridas eller överskridas. Skillnaden mellan de båda förfarandena, inle minst i fråga om rällegångskoslnadsreglerna, gör att en ordning enligt vilken en tvist kan foras över frän ordinär till förenklad process skulle bli tämligen invecklad. En övergäng från ordinärt till förenklat förfarande bör därför inle tillåtas, vare sig när den väckta talan återkallats lill viss del eller i övrigt inskränkts sä att tvisleföremålel därigenom kommit under värdegränsen. Talan anses inte härigenom ha ändrats (13 kap. 3 § tredje stycket RB), Detsamma gäller om del egentliga tvisleföremålel på grund av svarandens medgivande går ned till ell belopp som är lägre än värdegränsen.

Vad som sagts nu följer av regeln i paragrafens Iredje stycke alt det är tvisteföremålels värde vid tiden för talans väckande eller motsvarande som är normerande för vilket förfarande som skall tillämpas.

Däremot möter inle samma hinder att överföra ett mål från del förenklade förfarandet till ordinär process. Käranden kan sålunda i ett redan anhängigt mål ändra sin talan genom all framställa nytt yrkande som stöder sig på väsentligen samma grund som den ursprungligen väckta talan, t,ex, om del ursprungliga kravet utvidgats från visst belopp till annat högre belopp eller lill alt omfatta ytterligare förfallna periodiska prestationer vid ett avbelal-

Prop. 1973:87 176

ningsköp. En sådan ändring av talan får enligt 13 kap, 4 § RB göras utan stämning. Om käranden framställer ell nytt käromål som inle stöder sig på väsentligen samma grund som den först väckta talan kan detta föranleda övergång lill ordinärt förfarande endast om målen blir kumulerade (jfr 14 kap, 6 § RB), Motsvarande betraktelsesätt fär anläggas på de fall dä svaranden genslämningsvis gör gällande ell moikrav eller då talan väcks av eller mol Iredje man enligt 14 kap, 4 resp, 5 § RB, Vad som sagts nu innebär alt värderingen av tvisteföremälei i de angivna fallen anknyts till tidpunkten när den senare talan väckts, dvs, i stämningsfallen dä stämningsansökan inkom och i ändringsfallen då talan muntligen eller skriftligen framställdes inför rällen (13 kap, 4 §RB; jfr SOU 1938:44 s, 186 f).

Enligt RB får ändring av talan och kumulation av mål endast under vissa förutsättningar äga rum efler det all huvudförhandling i målet inletts. Av 4 § lagförslaget framgår all när bestämmelse i RB som ulgår från alt huvudförhandling hålles skall tillämpas i del förenklade förfarandet bestämmelsen i stället skall utgå från sammanträde enligt den föreslagna lagen. Eftersom sammanträde är avselt att hållas tämligen kort lid efler talans väckande torde emellertid utrymmet för ändring av talan (kumulation) i del förenklade förfarandet bli måttligt. Ändringen måste ju ske innan sammanträde hälls för att med säkerhet bli godtagen.

Som framhållits i promemorian kan bestämmelsen i 14 kap, 7 § RB alt kumulation inte får ske om inle samma rättegångsform är tillämplig pä målen inle anses hindra en kumulation av mål i vilka tvisleföremålen överstiger respektive understiger värdegränsen.

Frågan huruvida lagen med hänsyn till värdegränsen skall tillämpas på ell visst mål skall tas upp av rätten ex officio. Frågan om viss tvist skall handläggas i förenklad eller ordinär rättegång kan emellertid ibland vara tveksam, I synnerhet när tvisten inle rör yrkande om betalning av visst penningbelopp kan del vara vanskligt att med tillräcklig säkerhet bedöma tvisteföremålels värde, trots den marginal som ligger i all värdet uppenbart skall undersliga ett halvt basbelopp. Som exempel kan nämnas talan om bättre rätt till en begagnad bil, vars värde rätten beräknar lill 2,500 kr, Efiersom detta värde uppenbart understiger ell halvt basbelopp beslutas alt handläggningen skall ske i förenklad form. Det kan dock inte uteslutas all del under rättegången visar sig, t,ex, genom värdering av sakkunnig värderingsman, att bilens värde redan vid talans väckande var 4,000 kr och att målet därför rätteligen bort upptas lill prövning i ordinär ordning, I denna situation skall rätlen inle falla beslut om ändrat förfarande. Av formuleringen av Iredje stycket framgår nämligen all del värde som avses är del värde som kan antas gälla vid liden för talans väckande om rättens antagande i del aktuella fallet får anses ha varit befogal. Över huvud bör fråga om omprövning av rättens beslut om lagens tillämpning inle las upp ånyo annat än i samband med ändring av talan eller förening av mål. I högre

Prop. 1973:87 177

rätt torde frågan knappast komma under prövning i annat fall än när särskild talan förs mol beslut om lagens tillämpning, om inle felbedömningen skulle vara av sä allvarlig beskaffenhet all grovt rättegångsfel föreligger. Vad nu sagts gäller förstås även del motsatta förhållandet eller all rätlen vid talans väckande antagit värdet överstiga ett halvt basbelopp men del senare visar sig att tvisteföremålet övervärderats,

I paragrafens andra stycke har lagils in en regel enligt vilken mål, som eljesl skulle höra under den föreslagna lagen, undantas från lagens tillämpningsområde om part första gången han skall föra talan i tvistemålet yrkar att lagen ej skall tillämpas och därvid gör sannolikt all den bakomliggande tvisten, trots all vad som yrkats understiger värdegränsen, i själva verket rör högre värde eller all utgången eljest är av synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden. Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen. Här skall endast tilläggas all bestämmelsen lar sikte både på fall där part har intresse all få målet prövat i ordinär väg och fall där del är av allmänt intresse med sädan handläggning. Del bör också understrykas att bestämmelsen endast syftar på sådana andra rätlsförhållanden som konkret föreligger när rällen kan bestämma handläggningsformen. All avgörandet till äventyrs har prejudikatverkan för tänkta framlida rättsförhållanden är alltså utan betydelse, 1 sädana fall kan dock prövningstillstånd meddelas enligt 22 § första punkten.

Yrkande om ordinärt förfarande måste enligt andra stycket göras första gången part skall föra talan i målet. Skälet härför är all det mäste anses viktigt att del pä ett så tidigt stadium som möjligt avgörs om handläggningen skall ske i ordinär eller förenklad process. Bestämmelsen innebär för slämningsmålens del att käranden måste ange förhållandel i stämningsansökningen, Hänskjuts mål om belalningsföreläggande lill rättegång skall framställning av part göras senast när han begär att målet skall handläggas som tvistemål. Det åligger på motsvarande säll den som söker återvinning enligt lagsökningslagen att göra sådan framställning senast i sin begäran om målels återupptagande.

2 §. Som anförts i den allmänna motiveringen skall del förenklade förfarandet kunna tillämpas också i vissa fall där tvisteföremålels värde överstiger ell halvt basbelopp. Dessa fall återfinns i 2 §. Bestämmelserna motsvarar 1 § första stycket 2 och 3 i promemorians lagförslag.

Under punkt 1 behandlas del fallet all tvisten rör fråga där reklamalionsorgan som Konungen bestämmer tidigare avgelt ullålande. Förslaget skiljer sig frän promemorians motsvarande förslag i ell avseende. Enligt promemorian begränsades bestämmelsens räckvidd av att tvisten gällde enbart samma fräga som reklamationsorganels yttrande gällde. Mot denna avgränsning har bl.a. den kritiken riktats all bestämmelsen tämligen lätt skulle kunna kringgås genom alt nya omständigheter eller yrkanden fördes

12 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 87

Prop. 1973:87 178

in i rättegången. 1 departementsförslaget har som förutsättning för bestämmelsens tillämplighet angetts all tvisten huvudsakligen rör fråga över vilken reklamalionsorganel yttrat sig. Det får alltså ankomma på rällen alt i det enskilda fallet pröva om tvisten är identisk med reklamalionsärendel och, där så ej är fallet, om tvisten likväl rör huvudsakligen samma fräga som detta. All rällen därvid bör bortse från yrkanden eller grunder som kan antas ha framställts för att kringgå bestämmelserna är klart. En tvist får anses röra huvudsakligen samma fråga som reklamalionsärendel även om vissa alternativa grunder åberopas eller någol tilläggsyrkande, l.ex. om dröjsmälsränla eller förfallen avbelalningsprestalion, tillkommit. Däremot kan detla ej anses vara fallet om tvisten i själva verket innehåller flera separata tvistefrågor av vilka endast någon prövats av reklamalionsorganel. Av förutsättningen alt ullålande över frågan skall ha avgelts av reklamalionsorganel följer att bestämmelsen över huvud inle gäller när reklamalionsorganel avvisat ärendet ulan prövning i sak.

Av de reklamationsnämnder som f.n. är i verksamhet är allmänna reklamalionsnämnden den mest betydelsefulla både såvitt gäller tillämpningsområdet och antalet ärenden. Som jag tidigare nämnt föreligger planer att inom kort inordna reklamationsnämnden för tvällfrågor, skoreklamalionsnämnden och pälsreklamationsnämnden i allmänna reklamalionsnämnden. Nämndens ställning och verksamhet är emellertid ännu inte närmare reglerad. Del bör därför t.v. överlämnas ät Kungl. Maj:l all bestämma vilka reklamationsorgan som bör komma i fråga i detla sammanhang.

I punkt 2 har lagils upp en bestämmelse all lagen skall gälla när parterna kommit överens om all tillämpa lagen och rätlen finner del lämpligt. Bestämmelsen motsvarar med en redaktionell jämkning helt bestämmelsen i I § första stycket 3 i promemorians lagförslag. Av paragrafens andra stycke följer all överenskommelsen kan ha träffats såväl innan tvist uppkommit som därefter, ända fram till dess svaranden har all första gången föra talan i målet. Möjligheten för rätten att vägra handläggning i det förenklade förfarandet är avsedd främst för fall dä målet är rättsligt eller ulredningsmässigt komplicerat.

Liksom när del gäller tillämpning av I § andra stycket tillkommer initiativrätten för tillämpningen av 2 § parterna. I paragrafens andra stycke har en bestämmelse lagils in enligt vilken första stycket endast gäller om part första gången han skall föra talan i tvistemålet yrkar att lagen skall tillämpas och därvid åberopar utlåtandet eller överenskommelsen. Vilken tidpunkt som avses därmed har berörts i anslutning till I § andra stycket. Underlåter han del är möjligheten till förenklad process prekluderad. All rätten inte är skyldig att självmant beakta denna bestämmelse bör dock inte utgöra hinder mol att rätten väcker frågan när målet lämpar sig för handläggning i det förenklade förfarandet. Så bör l.ex. kunna ske om

Prop. 1973:87 179

arbetsorganisatoriska skäl talar för detta. Den nu föreslagna ordningen ligger väl i linje med den mera aktiva processledning som är en av grundtankarna bakom lagförslaget.

3 §. Enligt denna paragraf skall ell förenklat förfarande inle tillämpas
beträffande mål som handläggs i särskild sammansättning eller med
tillämpning av konkurslagen eller ackordslagen. Inte heller i mål som tas
upp omedelbart av högre rätt skall lagen gälla. Paragrafen svarar mot I §
Iredje stycket i promemorians lagförslag. Den har behandlats i den allmänna
motiveringen.

Bland de mål som handläggs i särskild sammansättning kan nämnas mål som rör arrendetvist, hyrestvist och bostadsrätlslvist, vilka skall handläggas av fastighetsdomstol (8 kap. 32 § och 12 kap. 71 § jordabalken resp. 77 § bostadsrältslagen 1971:479). Vidare kan nämnas patentmål (66 § patentlagen 1967:837) och tryckfrihetsmål som endast avserenskill anspråk (13 § lagen 1949:164 med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål). Också mål om underhåll eller bodelning, vilka handläggs med nämnd i stället för med jurislkoUegium, fär anses höra lill gruppen mål som handläggs i särskild sammansättning (15 kap, 29 § giftermålsbalken och 20 kap, 36 § föräldrabalken, jfr prop, 1971:45 s. 110),

4 §. I denna paragraf behandlas förhållandel mellan RB och den särskilda
lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden. Sädana regler las upp
som avviker från RB:s, I övrigt bör RB:s regelsystem gälla.

Av särskilt intresse vid den lagtekniska utformningen är att RB:s uppdelning av förfarandet i förberedelse och huvudförhandling inle skall gälla i det förenklade förfarandet. 1 stället skall rällen i princip ha frihet att utforma handläggningen efler vad som är lämpligt i del enskilda fallet. Mol denna bakgrund bör ingen av de bestämmelser som direkt reglerar förutsätlningarna för förberedelse och huvudförhandling och förfarandet vid dessa handläggningsformer tillämpas i det förenklade förfarandet. Dessa bestämmelser bör ersättas av föreskrifier om sammanträde och skriftlig handläggning. Del sagda hindrar inle all många av de övriga regler i RB som anknyter till begreppet huvudförhandling bör kunna tillämpas,

I enlighet med det anförda föreskrivs i denna paragraf, som har viss motsvarighet i 2 § i promemorieförslagel, att lagens bestämmelser om sammanträde och skriftlig handläggning skall gälla i stället för föreskrifterna Om förberedelse i 42 kap, 6-22 §§ RB och om huvudförhandling i 43 kap,, 50 kåp, 15-18 och 21-23 §§ samt 55 kap, 12, 14 och 15 §§ RB, Vidare anges all RB tillämpas i övrigt i den mån den inle strider mol denna lag och all sammanträde enligt lagen därvid skall jämställas med huvudförhandling.

Med utgångspunkt från dessa bestämmelser kan RB :s bestämmelser som rör tvistemål delas upp i tre kategorier. En av dessa utgörs av bestämmelser

Prop. 1973:87 180

som helt eller delvis ersätts av särskilda föreskrifier i lagen. Exempel pä sädana bestämmelser — utöver dem som direkt anges i första punkten — är I kap, 3 §, 6 kap, 4 och 5 §§, 17 kap, 2 §, 18 kap, 8 §, 35 kap, 8 och 9 §§ saml 36 kap, 24 §. Den största kategorin utgörs emellertid av bestämmelser som gäller utan vidare även i det förenklade förfarandet. Denna kategori beslår sålunda av flertalet bestämmelser i nästan alla kapitel som ger föreskrifier som är av intresse för tvistemålens del. Endast kapitlen 42-44 sätts ur kraft i någon större utsträckning. Den Iredje kategorin utgörs av bestämmelser som anknyter lill begreppet huvudförhandling men som ändå skall gälla. Till denna grupp hör bl.a. 11 kap. 5,13 kap. 3 § andra stycket, 14 kap. 3 och 4 §§och 17 kap. 9 §.

I fråga om förhållandel i övrigt mellan bestämmelserna i den föreslagna lagen och RB:s regelsystem hänvisas till vad som anförs i anslutning lill de olika paragraferna.

AUmänna bestämmelserom rättegången

5 §. Enligt 42 kap. 1 § RB inleds rättegång i tvistemål genom all käranden ansöker om stämning. Om ansökan uppfyller föreskrivna krav, är nästa led att rällen utfärdar stämning på svaranden. Utfärdas stämning, skall enligt 42 kap, 6 § förberedelse äga rum. Denna skall enligt 42 kap, 9 § vara muntlig men kan enligt samma paragraf i stället vara skriftlig. Förutsättningarna är alt parts inställelse skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet eller all skriftlig förberedelse med hänsyn lill målets beskaffenhet eljest finnes lämpligare. Av 42 kap. 20 § följer all huvudförhandling alltid skall hällas sedan förberedelsen har avslutals.

Beträffande rättegången i hovrätt gäller enligt 50 kap. alt talan mol tingsrätts dom förs genom vad. Uppfyller vadeinlagan föreskrivna krav, delges den med vadesvaranden som därvid föreläggs alt yttra sig skriftligen. Som huvudregel gäller att huvudförhandling skall hållas sedan målets beredande avslutats (13 §). Vissa undantag frän huvudregeln ges emellertid i 21 §. Fullföljd mol hovrätts dom sker enligt 55 kap. genom ansökan om revision. Även för högsta domstolen gäller som huvudregel att huvudförhandling skall hållas. Vissa undantag från huvudregeln ges i 12 §.

Enligt 17 kap, 2 § första stycket RB skall dom, om huvudförhandling ägt rum, grundas pä vad som har förekommit vid förhandlingen, 1 domen får domare som inte övervarii hela huvudförhandlingen inle delta. Har ny huvudförhandling hållils, skall domen grundas på vad därvid förekommit. Bestämmelsen, som ger uttryck för omedelbarhelsprincipen, innebär alt material från förberedelsen får läggas till grund för domen bara om det åberopats vid huvudförhandlingen. Då mål avgörs ulan huvudförhandling,

Prop. 1973:87 181

skall domen enligt samma paragrafs andra stycke grundas på vad handlingarna mnehäller och vad som i övrigt torekommil i målet,

I enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen bör RB:s regler om hur tvistemälsförfarandet inleds gälla även i del förenklade förfarandet. Käranden skall alltså ansöka om stämning. Därefter skall rätten, om ansökan inle avvisas, utfärda stämning. Beträffande den forlsälla handläggningen bygger den nuvarande ordningen pä all förberedelse skall äga rum. Därvid skall målen i regel förberedas sä att allt processmalerial kan presenteras vid ett enda sammanhängande sammanträde inför rällen, huvudförhandlingen. Vidare gäller all endast material frän huvudförhandlingen får läggas lill grund för avgörandet. 1 del förenklade förfarandet bör emellertid som framhållits i den allmänna motiveringen större utrymme finnas för skriftlig handläggning och för olika kombinationer av handläggning vid sammanträde och skriftlig handläggning. Vidare bör handläggningen vid sammanträde i större utsträckning kunna utformas efler vad som är lämpligt i del enskilda fallet. Dessutom bör rällen i fall när avgörandet meddelas i samband med sammanträde i princip ha frihet att ta hänsyn lill vad som har förekommit tidigare i målet. Mot denna bakgrund har RB:s formella uppdelning av handläggningen i förberedelse och huvudförhandling inle bibehållits i del förenklade förfarandet.

Beträffande förfarandet i högre rätt skall enligt deparlementsförslaget handläggningen i hovrätt inledas med en särskild dispensprövning. I övrigt bör RB:s regler om hur förfarandet inleds i princip vara lillämpliga i högre rätt. Beträffande den fortsalla handläggningen bör däremot de principer som förordats för tingsrätt gälla. Även högre rätt bör alltså ha större frihet vid valet mellan muntlig och skriftlig handläggning och all utforma handläggningen efler omständigheterna. Även här bör en frikoppling ske från reglerna om huvudförhandling.

I enlighet med del anförda föreskrivs i 5 § första stycket alt mål skall beredas för avgörande vid sammanträde eller genom skriftlig handläggning. Rällen fär efter omständigheterna bestämma i vilken mån handläggningen skall vara muntlig eller skriftlig. Närmare bestämmelser om valet mellan muntlig och skriftlig handläggning finns i 15 och 27 §§ såvitt avser tingsrätt och hovrätt. Bestämmelsen i 5 § första stycket är avsedd all tillsammans med 6, 14, 15-18 och 27 §§ ersätta de regler i 42, 43, 50 och 55 kap, RB som rör förberedelse i tingsrätt och huvudförhandling i tingsrätt och högre rätt. Frågan i vilken utsträckning RB:s regelsystem skall tillämpas har berörts närmare i anslutning till 4 §,

I 5 § andra stycket föreskrivs all dom skall grundas på vad som förekommit i målet och vad handlingarna innehåller. Bestämmelsen är avsedd all hell ersätta 17 kap, 2 § RB, Någon motsvarighet lill föreskriften att domare, som inle övervarii hela huvudförhandlingen, inle fårddlaidomen kan inle anses påkallad. Syftet med bestämmelsen lorde i huvudsak lill-

Prop. 1973.87 182

godoses genom föreskriften i 18 S som i princip innebär förbud all byta domare om flera sammanträden hålls.

6 §. I denna paragraf, som motsvaras av 8 § promemorieförslaget, före
skrivs i första stycket alt rätten skall vägleda parterna vid talans utförande
samt tillse att tvistefrågorna blir klarlagda och målet utrett efter vad dess
beskaffenhet kräver. Bestämmelsen ersätter för det förenklade förfa
randets dd 42 kap. 8 § saml 43 kap. 4 § RB.

1 fråga om allmänna riktlinjer för tillämpning av bestämmelsen i första stycket hänvisas till den allmänna motiveringen. Den materiella processledningen kan i princip utövas frän det målet har anhängiggjorts till dess del avgjorts. Av naturliga skäl får emellertid bestämmelsen sin största betydelse vid sammanträde. Avfattningen av första stycket avser att klargöra att rätlen haralt verka ä ena sidan för att målet tillförs material som är tillräckligt för ett säkert avgörande i sak och ä andra sidan för att målet inte drar alUför höga kostnader.

Enligt andra stycket skall rätten söka förlika parterna, om inle särskilda skäl föranleder till annat. Bestämmelsen är avsedd alt ersätta 42 kap. 17 § RB. 1 enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen avser den nya lydelsen att markera att det förenklade förfarandet i betydligt högre grad än nuvarande ordning bör inriktas på förlikning.

7 §. 1 denna paragraf, som saknar motsvarighet i promemorieförslagel,
ges en särskild regel om samverkan mellan domstol och konsumenlorgan i
konsumenltvister, 1 tvist mellan näringsidkare och konsument rörande vara
eller tjänst som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk (konsu
menlivisl), skall rätten enligt bestämmelsen, om del är till gagn för utred
ningen, inhämta yttrande från reklamationsorgan som avses i 2 §. 1 frågaom
de allmänna överväganden som ligger lill grund för 7 S hänvisas till den
allmänna motiveringen.

Med näringsidkare förstås fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk natur (jfr prop, 1970:57 s, 90, 1971:15 s, 86 och 1971:86 s. 91), Med konsument åsyftas den som förvärvar vara eller tjänst för slutlig konsumtion. Bestämmelsen är emellertid tillämplig endast om förvärvet skett huvudsakligen för enskilt bruk. Delta innebär att den inle gäller om förvärvaren av viss vara redan från början avselt att överlåta varan vidare och därigenom göra en ekonomisk vinst (jfr prop. 1971:86 s. 90). Det lorde ligga i sakens natur att den som åberopar bestämmelsen fär visa all varan varit avsedd för enskilt bruk. I fräga om vara är lagen tillämplig vare sig avtalet avsett överlåtelse av äganderätt eller upplåtelse av nyttjanderätt.

Beträffande förfarandet vid inhämtande av yttrande frän reklamationsorgan får jag hänvisa till vad jag anfört i den allmänna motiveringen.

Prop. 1973:87 183

8 §. Paragrafen, som i promemorieförslagel närmast motsvaras av 22 §, innehåller regler om vilka rättegångskostnader som skall vara ersättningsgilla, 1 första stycket anges i sex olika punkter de olika kostnadsposter som skall ersättas i den mån kostnaden har varit skäligen påkallad för alt tillvarata parlens rätt, Ersättningsgilla är kostnader för rådgivning enligt rättshjälpslagen vid ett tillfälle, ansökningsavgifl, resa och uppehälle i samband med inställelse vid sammanträde, villnesbevisning, översättning av handling och inkassoåtgärd som vidtagits före rällegängen.

Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen är rådgivningskostnad ersättningsgill endast i den omfattning som följer av bestämmelserna om rådgivning i rättshjälpslagen. Del skall alltså vara fråga om rådgivning mol en avgifi av f.n. 50 kr. som lämnats av advokat eller biträdande jurist vid advokatbyrå. Av andra stycket följer all kostnad för rådgivning är ersättningsgill även om den inte formellt faller under den 141 § rättshjälpslagen angivna definitionen, t,ex. om den ingår som ett led i ett biträdesuppdrag. Har sålunda part anlitat biträde för all kontinuerligt bistå honom i en viss angelägenhet är kostnaden ersällningsgill upp till 50 kr förutsatt alt biträdet har karaktär av rådgivning och lämnats av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå. Det sagda gäller vare sig biträdet lämnas inom ramen för allmän rättshjälp eller ej. Har allmän rättshjälp lämnats utgör kostnaden för rådgivning en rällshjälpskostnad. Detta medför alt motpart eller annan som är ersätiningsskyldig för rättegångskostnad kan komma all åläggas återbetalningsskyldighel tiil statsverket med stöd a v 31 § rättshjälps-lagen. Har däremot rådgivning lämnats ulan samband med allmän rättshjälp skall ev, återbetalningsskyldighel åläggas gentemot parlen, I sådant fall är emellertid rådgivningsavgiflen ersällningsgill endast i den mån den motsvarar ett verkligt ullägg för parlen, 1 den mån rådgivningsavgiften nedsatts ulgör den sålunda inte någon ersättningsgill kostnad,

I fråga om beräkning av kostnad för resa och uppehälle och för inkassoåtgärd hänvisas i andra stycket till bestämmelser som meddelas av Kungl, Maj:l, Beträffande resa och uppehälle lorde föreskrifier få utfärdas efler mönster av de regler angående sådan kostnad som skall utarbetas i samband med rätlshjälpsreformens ikraftträdande (jfr 26 § rätishjälpslagen och prop, 1972:4 s, 331),

Angående inkassoåtgärd finns redan bestämmelser i kungörelsen (1971:319) om ersättning för inkassokoslnad och kostnad i mål om betalningsföreläggande ,

1 iredje stycket finns en specialregel om ombudskoslnad i vissa fall, I fråga om de allmänna överväganden som ligger lill grund för nu nämnda bestämmelser kan hänvisas lill den allmänna motiveringen. Här skall endast tilläggas all bestämmelserna är avsedda att för del förenklade förfarandets del ersätta 18 kap, 8 §RB,

Prop. 1973:87 184

1 fjärde stycket ges en föreskrift som rör del fallet att talan har inletts på annat säll än genom handläggning i del förenklade förfarandet. För del fall alt mål till en början handlagts i annan ord ning än enligt denna lag föreskrivs sålunda all ersättning för kostnad som uppkommit i samband därmed utgår enligt vad som är föreskrivet därom. Bestämmelsen avser fall när talan har inletts genom ansökan om lagsökning eller belalningsföreläggande eller genom handläggning av tvisten som enskilt anspråk i brottmål. De kostnader som är av intresse är de som har uppkommit innan mål har hänskjutits till det förenklade förfarandet, I fråga om dessa kostnader innebär bestämmelsen all lagsökningslagen eller den ovannämnda ersättningskungörelsen blir tillämplig. Någon motsvarande bestämmelse har däremot inle getts för del fallet all ell mål lill en början handlagts i del förenklade förfarandet och därefter övergått lill ordinärt förfarande. Detta innebär att RB:s regler i ett sådant fall skall gälla beträffande samtliga rättegångskostnader,

9 §. 1 paragrafen, som motsvarar 23 § första stycket i promemorieför
slagel, föreskrivs alt ersättning lill vittne skall bestämmas efter de grunder
som gäller om ersättning av allmänna medel till vittne. Regeln innebär alt
ersällningen skall bestämmas enligt normerna i kungörelsen (1971:311) om
ersätining av allmänna medel lill vittnen m,fl,

10 §. 1 paragrafen, som delvis har motsvarighet i 9 § promemorieförslagel,
ges vissa regler om sakkunnigbevisning.

Om det för prövning av fråga, vars bedömande kräver särskild sakkunskap, finnes nödigt att anlita sakkunnig, kan rätten enligt 40 kap. I § RB inhämta yttrande av myndighet eller tjänsteman eller annan, som är satt all tillhandagå med yttrande i ämnet, eller också uppdra åt en eller flera för redbarhel kända personer all avge yttrande. Enligt 35 kap. 6 § kan rätten, om det finnes erforderligt, självmant föranstalta om sådan bevisning.

Föreskrifter om valet av sakkunnig finns i 40 kap. 3 § RB. De innebär all parterna bör lämnas tillfälle all yttra sig innan sakkunnig utses. Enar de sig om sakkunnig, skall denne anlitas, om han finnes lämplig och hinder ej möter. Rätlen fär dock jämte honom utse annan.

Beträffande ansvaret i disposiliva mål för ersättning lill sakkunnig som utsetts av rätten gäller som förut nämnls alt parterna eller ena parten i princip skall utge ersättningen och att frågan vem av dem som slutligen skall stå för kostnaden skall bedömas enligt reglerna i 18 kap.

I den allmänna motiveringen har jag förordat all kostnaden för sakkunnig som utses av rällen skall betalas av allmänna medel. Denna ordning förutsätter bl,a, att rätten får avgörande inflytande på valet av sakkunnig. Vidare har jag förordat alt ocksä kostnaden för privat sakkunnig i vissa fall skall kunna betalas av statsverket. Paragrafen har uformats i enlighet härmed.

Prop. 1973:87 185

1 första punkten föreskrivs alt rällen, om den beslutar all yttrande av sakkunnig skall inhämtas, efler parternas hörande bestämmer vem som skall anlitas. Enligt andra punkten skall kostnaden för sakkunnig som utsetts av rällen betalas av allmänna medel. Om särskilda skäl föreligger fär rällen enligt Iredje punkten förordna att kostnad för ullålande av sakkunnig, som ej har utsetts av rällen, skall betalas av statsverket efler de grunder som gäller för annan sakkunnig.

Föreskriften i första punkten innebär att parternas mening om vem som bör utses skall inhämtas men att den inle skall vara utslagsgivande (jfr 40 kap. 3 §). Möjligheten för rällen alt förordna all privat sakkunnig skall ersättas är avsedd all tillämpas endast i undantagsfall l.ex. när fråga är om läkarintyg eller liknande utredning.

Beträffande 40 kap, 3 § och 17 § andra stycket RB innebär förslaget att bestämmelserna i dessa paragrafer inte skall tillämpas i det förenklade förfarandet, 1 övrigt påverkar den föreslagna 10 § inte tillämpningen av 40 kap,

11 §. I paragrafen, som saknar motsvarighet i promemorieförslagel, ges en
särskild forumregel för konsumenltvister där ivistevärdet uppenbarligen
inle överstiger hälfien av basbeloppet. Enligt regeln får näringsidkaren
sökas där konsumenten har sitt hemvist, 1 fråga om de allmänna över
väganden som ligger lill grund för bestämmelsen hänvisas till den allmänna
motiveringen.

Vad som förslås med konsumenlivisl anges i 7 §,

Paragrafen ulgör ett komplement lill forumreglerna i 10 kap, RB, Konsumenten kan alltså väcka talan antingen vid sill eget hemvislforum eller vid något av de fora som anvisas i 10 kap, RB, Genom bestämmelsen i 10 kap, 15 § RB är del sörjt för att domstol som tagit upp mål med stöd av den föreslagna regeln inle mister sin behörighet om Ivistevärdet lill följd av kumulation kommer alt översliga hälfien av basbeloppet. Invändning om all rätten inle är behörig all la upp målet skall — utom när laga förfall föreligger — enligt 34 kap, 2 § RB framställas när parten första gängen skall föra talan i målet, I annat fall är hans rätt alt framställa invändningen förfallen. Gör han inle invändningen i rätt lid skall tvisten enligt 10 kap, 18 § RB anses väckt vid rätt domstol.

Rättegången i tingsrätt

12 §. Enligt paragrafen, som motsvarar 5 § första stycket i prome
morieförslagel, beslår tingsrätten vid handläggning enligt denna lag av en
lagfaren domare, I fråga om de allmänna överväganden som ligger lill grund
för bestämmelsen hänvisas till den allmänna motiveringen.

Prop. 1973:87 186

Bestämmelsen lar sikte pä all handläggning i det förenklade förfarandet. Den innefattar en fullständig reglering av domförheien och någon supplerande tillämpning av RB:s domförhetsregler är alltså inte avsedd. Detta innebär bl,a, att det inte har ansetts påkallat all ge rällen möjlighet alt handlägga mål av svårare beskaffenhet i kollegial sammansättning (jfr prop, 1969:119 s, 40),

13 §. Denna paragraf, som motsvarar 6 § första stycket i promemorieförslaget, innehåller bestämmelser om stämningsansökans innehåll i del förenklade förfarandet.

Enligt 13 kap, 4 § första stycket RB skall talan i tvistemål väckas genom stämning, om inte annat är föreskrivet. Ansökan om stämning skall enligt 42 kap. I § RB göras skriftligen hos rätten. 1 10 kap. anges vilken domstol som i del särskilda fallet är behörig att la upp en ansökan om stämning. När stämningsansökningen ges in skall käranden enligt expeditionskungörelsen (1964:618) samtidigt betala en ansökningsavgifl om 25 kr.

1 42 kap. 2 § finns utförliga regler om vad stämningsansökningen skall innehålla. Käranden skall i ansökningen uppge de omständigheter på vilka han grundar sin talan. De skall ställas upp efler sitt sammanhang och, när sä lämpligen kan ske, i särskilda, med nummer försedda punkter. Vidare skall anges de yrkanden käranden framställer, de skriftliga bevis han åberopar och de omständigheter som gör rätten behörig, om behörigheten inle framgår ändå. De skriftliga bevis käranden innehar bör han foga vid ansökningen.

1 33 kap. I § finns vissa formella föreskrifterom vad en stämningsansökan skall innehålla.

Uppfyller stämningsansökningen inte föreskrifterna i 2 § eller är den pä annat säll ofullständig, skall rätten enligt 42 kap. 3 § förelägga käranden att avhjälpa brislen. Underlåter käranden att avhjälpa brist och består brislen däri att ansökan inte innehåller bestämt yrkande eller att de omständigheter varpå käranden grundar sin talan inte är tydligt angivna eller är bristen i annat fall så väsentlig alt ansökan är otjänlig som grund för rättegång, skall ansökan avvisas (42 kap. 4 §).

I den allmänna motiveringen har jag utvecklat hur rättegången bör inledas i del förenklade förfarandet. Liksom enligt gällande ordning bör talan väckas genom stämning. 1 princip bör nuvarande krav pä vad en ansökan om stämning skall innehålla upprätthållas. Genom att särskilda formulär utarbetas och genom att rätlen på olika sätt bislär käranden bör en sådan ordning kunna fungera tillfredsställande. Mot denna bakgrund bör ansökan i likhet med vad som gäller enligt RB kunna avvisas om den är otjänlig som grund för handläggning. 1 enlighet med det anförda bör bestämmelserna i 42 kap. 1-4 §§ i princip gälla även i del förenklade förfarandet.

Frän nu nämnda utgångspunkter krävs i och för sig inga särskilda

Prop. 1973:87 187

bestämmelser i den nya lagen. Emellertid synes värdefullt att del av lagtexten framgår vilka krav som i del förenklade förfarandet ställs på en ansökan om stämning. Vidare finns skäl all i ett avseende frångå RB:s regler. Enligt 42 kap. 2 § behöver käranden i fråga om bevisning endast upge de skriftliga bevis han åberopar. Promemorieförslaget innebär all även muntlig bevisning skall anges. Enligt min mening är en sådan ordning fördelaktig. Del är som förut har nämnls angelägel att målen i del förenklade förfarandet avgörs redan vid första sammanträdel. Den föreslagna ordningen är nödvändig om detta skall kunna ske i mål där muntlig bevisning förekommer. Självfallet förutsätter förslaget all rätlen genom förberedande kontakter med parterna undersöker om den åberopade muntliga bevisningen verkligen behövs.

I enlighet med det anförda föreskrivs i 13 § all ansökan om stämning skall innehålla uppgift om vad som yrkas och om de omständigheter som åberopas till stöd för detta. Vidare anges att uppgift även skall lämnas om de bevis som sökanden vill åberopa och om de omständigheter som betingar rättens behörighet saml all skriftliga bevis bör ges in samtidigt.

Den föreslagna bestämmelsen avviker i sak frän 42 kap. 2 § RB endast såvitt gäller uppgift om bevisning, I övrigt påverkas inte reglerna i RB av bestämmelsen.

Del kan anmärkas all talan i mål som handläggs i det förenklade förfarandet givetvis kan ha väckts på annat sätl än genom stämning enligt denna lag, t,ex, genom ansökan om lagsökning eller belalningsföreläggande enligt lagsökningslagen (1946:808), Vidare kan talan ha handlagts som enskilt anspråk i brottmål och därefter ha brutits ut lill handläggning i den för tvistemål föreskrivna ordningen. Vid den handläggning som i ett sådanlfall sker innan ett mål förs över i del förenklade rätlegängsförfarandel är givelvis inle reglerna i den nya lagen tillämpliga. Frågan hur kostnader som har uppstått i det tidigare förfarandet skall behandlas regleras i 8 §.

Som framgår av I och 2 §§ skall omständigheter som är av betydelse för frågan om lagens tillämpning åberopas första gången part för talan i målet. Normalt innebär detta alt uppgift i sådant hänseende skall lämnas i stämningsansökan.

14 §. Paragrafen motsvarar 7 § första stycket i promemorieförslagel.

Avvisas inle stämningsansökan, skall rällen enligt 42 kap. 5 § RB utfärda stämning. Stämningen skall tillsammans med stämningsansökan och därvid fogade handlingar delges svaranden. Utfärdas stämning skall enligt 42 kap, 6 § förberedelse äga rum.

Vid muntlig förberedelse skall enligt 42 kap, 10 § första stycket inställelse utsättas all äga rum så snart del kan ske. Svaranden kallas i stämningen och käranden genom särskild kallelse. Vid skriftlig förberedelse föreläggs svaranden enligt 42 kap. 14 § i stämningen all till rätlen inkomma med

Prop. 1973:87 188

skriftligt svaromål. Svaromålet skall tillsammans med bifogade handlingar delges käranden. Enligt 42 kap. 15 § meddelar rällen närmare föreskrifier om skriftväxlingen.

Underlåter svaranden all efter föreläggande inkomma med skriftligt svaromål, skall rätten kalla parterna lill sammanträde för muntlig förberedelse (42 kap. 14 § andra stycket).

Svaromål skall enligt 42 kap. 7 § innehålla eventuella invändningar om rällegångshinder, bestämt medgivande eller bestridande, grunderna för ell eventuellt bestridande jämte yttrande över de av käranden åberopade grunderna och angivande av de omständigheter svaranden själv vill anföra saml uppgift om de skriftliga bevis svaranden åberopar. Skriftliga bevis bör genast inges.

När en godtagbar ansökan om stämning föreligger, skall målet enligt gällande ordning förberedas med sikte på huvudförhandling, 1 del förenklade förfarandet skall någon huvudförhandling inle äga rum. Däremot skall som framgår av 15 § sammanträde i regel hållas, I regel bör därför handläggningen inriktas på alt målet blir sä förberett all det kan avgöras vid sammanträdet, 1 vissa fall bör emellertid handläggningen inriktas på all förbereda målet för ett avgörande pä hell skriftligt material. Oavsett vilken väg som väljs bör svaranden vid stämningen få ett föreläggande att yttra sig över käromålet. Som tidigare har framhållits bör yttrandet kunna avges skriftligt eller muntligt, i del senare fallet lill viss befattningshavare vid domstolen. Det har ocksä nämnts all del ibland kan vara lämpligt att föreläggande och kallelse till sammanträde utfärdas samtidigt, 1 sädana fall bör självfallet yttrande kunna avges vid sammanträdel. Innehållet i muntligt yttrande bör alltid noggrant antecknas i akten och bringas lill motpartens kännedom,

I enlighet med del anförda föreskrivs i denna paragraf all svaranden, om stämning utfärdas, skall föreläggas att yttra sig över käromålel och att yttrandet får avges skriftligen eller muntligen. Det anges desulom all muntligt yttrande skall upptecknas genom rättens försorg.

Det ligger i sakens natur att viss försiktighet är påkallad i fräga om uppgifter som part lämnar enskilt lill tjänsteman vid domstolen. Innefattar de medgivande helt eller delvis av käromålel bör parten i regel anmodas all bekräfta dem i skrift.

Närmare föreskrifier angående vad yttrande skall innehålla har inle ansetts påkallade. Det är emellertid givet alt del i huvudsak börinnehålla de uppgifter som sägs i 42 kap, 7 § RB, I föreläggandel bör tydligt anges vilka krav som ställs på yttrandet.

En särskild fråga som rällen måste överväga i samband med alt stämning utfärdas är frågan om målet skall handläggas ordinärt eller enligt den nya ordningen. Av naturliga skäl bör slutlig ställning till denna fråga tas först när båda parter beretts tillfälle all yttra sig. Del synes emellertid lämpligt all det

Prop. 1973:87 189

redan när stämning utfärdas föreligger ell preliminärt ställningstagande, 1 flertalet fall lorde delta ställningstagande inte behöva vara förenat med några särskilda problem. Är det yrkade beloppet över värdegränsen och framställs inget yrkande om tillämpning av 2 §, är del sålunda klart all handläggningen bör inledas i ordinär väg. Omvänt är del uppenbart all handläggningen bör inledas enligt den nya ordningen om del yrkade beloppet är under värdegränsen och inget yrkande om tillämpning av I § andra stycket föreligger. När beloppet ligger över värdegränsen men förenklad handläggning begärs och när beloppet är under denna gräns men ordinär handläggning yrkas synes mest praktiskt all handläggningen inleds enligt den nya ordningen.

Det slutliga ställningstagandet till frågan om den nya lagen skall tillämpas lorde i regel inte avvika frän del preliminära, I de fall då ändring kan bli aktuell, t,ex, om del visar sig all mål om lägre värde skall handläggas ordinärt eller om svaranden påyrkar tillämpning av I § andra eller 2 § första stycket, får rällen fatta ell formellt beslut i frågan. Sådant beslut kan överklagas enligt reglerna i 23 §,

15 §. 1 paragrafen, som motsvarar 7 § andra stycket promemorieförslagel, föreskrivs att sammanträde skall hållas om ej enbari skriftlig handläggning med hänsyn till målels beskaffenhet finnes lämpligare, 1 fråga om de allmänna överväganden som ligger till grund för bestämmelsen hänvisas till den allmänna motiveringen.

För alt målen i del förenklade förfarandet i regel skall kunna avgöras efler ell enda sammanträde, bör rällen innan kallelse till sammanträde utfärdas utröna vilken bevisning parterna avser att förebringa saml vad de vill styrka med varje särskilt bevis.

På grund av föreskriften i 13 § om vad stämningsansökan skall innehålla lorde kärandens slutliga ståndpunkt i regel vara klarlagd redan när en godtagbar ansökan föreligger. Svaranden bör i del föreläggande som skall utfärdas enligt 14 § anmodas all lämna fullständig bevisuppgifl. Har, sedan liden för svarandens yttrande löpt ul, ingendera parten åberopat någon muntlig bevisning, bör kallelse till sammanträde i regel utfärdas. 1 konsumentmäl kan del dock ibland finnas skäl alt i enlighet med 7 § först inhämta yttrande från allmänna reklamalionsnämnden. 1 regel bör dock sådant yttrande inhämtas först när målet är utrett. Ibland kan det visa sig all något sammanträde inle behövs ulan all målet kan avgöras efler enbari skriftlig handläggning. 1 sädana fall bör parterna beredas tillfälle att slutföra sin talan innan målet avgörs.

Har någon av parterna åberopat muntlig bevisning torde del ofta vara motiverat all genom ytterligare kontakt med parterna, antingen skriftligen eller per telefon, söka skapa klarhet i om bevisningen verkligen är nödvändig, I många fall kan del också, som jag har framhållit i den allmänna

Prop. 1973:87 190

motiveringen, finnas skäl att räkna med att två sammanträden behövs, I sådana fall bör i regel eventuella vittnen inle kallas lill del första sammanträdel,

16 §. 1 paragrafen finns bestämmelser om kallelse lill sammanträde, 16 §
motsvarar tillsammans med 19 § promemorieförslagets 11 §,

Bestämmelserna om kallelse till förhandling i dispositivt tvistemål är enligt RB i slort sett desamma vare sig del är fräga om muntlig förberedelse eller huvudförhandling. Part skall i båda fallen kallas att inställa sig vid påföljd av tredskodom. Om parts personliga närvaro är påkallad skall han dessutom föreläggas vite (42 kap, 10 resp, 21 §), Mellan förberedelse och huvudförhandling föreligger dock den skillnaden all rätlen fär förelägga part all inställa sig till fortsatt huvudförhandling vid påföljd att tredskodom kan meddelas eller målet avgöras utan hinder av partens utevaro (43 kap, 11 § iredje stycket),

1 del förenklade förfarandet motsvarar sammanträde, beroende på omständigheterna, säväl muntlig förberedelse som huvudförhandling enligt RB:s systematik, och förevarande paragraf har utformats med beaktande av denna sammanträdels dubbla funktion.

Som huvudregel har i första stycket föreskrivits all part skall kallas att inställa sig lill sammanträde vid påföljd att tredskodom eljesl kan meddelas mol honom. Om särskilda skäl föreligger fär emellertid rällen därjämte förelägga parten den alternativa påföljden all målet kan komma att avgöras i sak ulan hinder av hans utevaro. Skall parlen inställa sig personligen skall rätten enligt andra stycket förelägga honom sådan inställelse vid vite,

1 Iredje stycket har tagils upp en särskild regel för kallelse lill sammanträde som avser enbart bevisupptagning, I sådant fall skall de i första stycket angivna påföljderna ej föreläggas.

Några föreskrifter om när sammanträde skall sältas ut har inte getts i lagen, Rällen bör i delta hänseende ha frihet all förfara efler omständigheterna, 1 regel bör svaranden inte kallas till sammanträde i stämningen. Som framhållits i anslutning lill 14 § bör nämligen svaranden i allmänhet föreläggas alt inkomma med yttrande innan sammanträde hälls.

Del bör understrykas all befogenheten all kalla part vid påföljd av all målet kan komma att avgöras i sak är avsedd att användas restriktivt. Bestämmelsens karaktär av undantagsregel har också markerats genom villkoret om särskilda skäl. Den lorde komma alt tillämpas huvudsakligen i fall då målet redan handlagts vid sammanträde eller där tvisten tidigare behandlats av reklamationsorgan,

17 §. I paragrafen, som delvis har motsvarighet i 10 § första och andra
styckena promemorieförslagel, ges vissa bestämmelser om förfarandet vid
sammanträde, bevisupptagning och prolokollföring vid sammanträde.

Prop. 1973:87 191

Beträffande förfarandet vid muntlig förberedelse finns inga närmare regler i RB, Däremot finns förhållandevis detaljerade bestämmelser angående förfarandet vid huvudförhandling. Dessa bygger på att målen är väl förberedda genom alt förberedelse har ägt rum. Enligt den nya ordningen kan sammanträdel sägas ersätta både förberedelse och huvudförhandling. Mot denna bakgrund bör några närmare bestämmelser angående förfarandet inte ges. Som har framhållits i den allmänna motiveringen bör domaren ha frihet att förfara efler omständigheterna.

I 35 kap. 8 § RB föreskrivs angående bevisupptagning att bevis, då huvudförhandling hålles, skall tas upp vid denna, om inte, enligt vad därom är stadgat, bevis skall las upp utom huvudförhandling. Del föreskrivs vidare all beviset får tas upp vid samma rätt eller annan domstol. Av 36 kap. 19 §, 37 kap. 4 §, 38 kap. 6 §, 39 kap. 2 § och 40 kap. 11 § RB framgår när bevis får tas upp utom huvudförhandling. Samtliga nu nämnda bestämmelser bygger på uppdelningen av handläggningen i förberedelse och huvudförhandling och låter sig därför inte ulan vidare tillämpas i del förenklade förfarandet. Del synes därför lämpligt all ersätta dessa regler med särskilda föreskrifier för del förenklade förfarandets del.

I enlighet med del anförda föreskrivs i 17 § första stycket första och andra punkterna all parterna vid sammanträde skall redogöra för sina ståndpunkter och bevisningen upptagas samt alt bevisningen, om det är lämpligt, får las upp även vid annan domstol. Bestämmelserna är för det förenklade förfarandets del avsedd att ersätta de förutnämnda reglerna i RB om bevisupptagning och bestämmelserna i 42 och 43 kap. RB. Pä grund av hänvisningen i 4 § skall i övrigt bestämmelserna i 35-40 kap. RB om bevisning gälla i lillämpliga delar (jfr dock 9 och 10 §§ saml första stycket tredje punkten i förevarande paragraf). 1 fräga om förfarandet vid bevisupptagning gäller alltså i princip RB:s regler. Såvitt gäller bevisupptagning vid annan domstol innebär den föreslagna ordningen att möjligheterna till sådan bevisupptagning har vidgats någol,

1 40 kap, 8 § första punkten RB föreskrivs all sakkunnig som utlåtit sig skriftligen också skall höras muntligen om part yrkar del och hans hörande inte uppenbart saknar betydelse eller om rätten finner det nödvändigt. För det fallet all utlåtande avgivits av ämbetsverk, akademi eller annat offentligt samfund gäller enligt andra punkten all den eller de som deltagit i utlåtandets avgivande inle får höras muntligen med mindre det prövas oundgängligen nödvändigt. Om flera deltagit i utlåtandets avgivande får endast en företrädare för varje mening inkallas, 1 den föreslagna 10 § har föreskrivits all kostnad för sakkunnig som har utsetts av rätlen skall betalas av allmänna medel. För att kostnaderna skall kunna hållas på en måttlig nivå bör rällen ha vidare möjlighet än den som föreligger enligt 40 kap, 8 § första punkten att underlåta att höra den sakkunnige muntligen. Även i fräga om andra punkten synes lämpligt all rällen får en något vidgad handlingsfrihet.

Prop. 1973:87 192

Mot denna bakgrund föreslås i 17 § första stycket Iredje punkten att sakkunnig som utlåtit sig skriftligen får höras muntligen endast om rällen finner del nödvändigt. Bestämmelsen är avsedd alt hell ersätta 40 kap, 8 § RB,

Ifråga om protokoll finns utförliga bestämmelser i 6 kap, RB, Flertalelav dem bör ulan vidare kunna tillämpas i det förenklade förfarandet. Delta gäller dock inle reglerna i 6 kap, 4 och 5 §§ om innehållet i protokoll. Bestämmelserna i 4 § reglerar vad protokoll vid muntlig förberedelse skall innehålla och i 5 § ges motsvarande regler för huvudförhandling. Av de båda paragraferna synes 5 § mest lämpad att tillämpas i den nya ordningen. Emellertid synes påkallat att protokoll vid sammanträde utöver vad som sägs i 5 § skall kunna innehålla ocksä en kort redogörelse för de omständigheter som parterna åberopar och motparts yttrande över dem.

Enligt min mening är det inle påkallat att tynga lagtexten med en uppräkning av innehållet i protokoll. Jag förordar därför all Kungl, Maj:l ges befogenhet all utfärda föreskrifter härom,

18 §. I paragrafens första stycke, som har motsvarighet i 10 § iredje stycket promemorieförslaget, ges bestämmelser som syftar lill att begränsa antalet sammanträden i samma mål, I RB finns inga bestämmelser som direkt lar sikte på att sätta en gräns för hur många tillfällen parterna i ell mål får sammanträda inför rätten, I den allmänna motiveringen har emellertid framhållits vikten främst från kostnadssynpunkt alt endast ell sammanträde hålls. Del förenklade förfarandet är avsett för mål som i regel inle kan bära kostnaderna för ett flertal inställelser inför domstolen. Huvudregeln bör alltså vara alt sammanträde fär förekomma endast vid ett tillfälle i varje mål. Det är emellertid uppenbart att denna regel inle kan göras undanlagslös. Behov av all sammanträda vid flera tillfällen kan uppkomma l.ex, genom all part först vid sammanträde åberopar bevisning som inte finns tillgänglig och som inte kan avvisas,

I enlighet med det anförda föreskrivs i första stycket första punkten att mål, om sammanträde hålles, om möjligt skall slutbehandlas vid sammanträdel. Endast om synnerliga skäl föreligger får flera än tvä sammanträden hällas. Med sammanträde avses i första hand förhandling under en enda dag. Skulle någon gång förhandlingen behöva fortsättas påföljande helgfria dag torde de tvä inställelserna få anses som ell sammanträde (jfr 1 kap, 9 § RB), Del bör framhållas att möjligheten alt sammanträda vid flera tillfällen i regel inte bör utnyttjas. Skall vittnen höras, bör del i regel vara möjligt att se lill all de finns tillgängliga redan första gängen parterna sammanträder. För del fall alt bevisning visar sig nödvändig först under förhandlingen kan erinras om möjligheten för rällen alt övergå till skriftligt förfarande. Skall t,ex, sakkunnigutlåtande inhämtas, lorde del många gånger vara tillräckligt all parterna får la del av utlåtandet och yttra sig skriftligen innan rätten avgör målet.

Prop. 1973:87 193

I första stycket iredje punkten, som saknar motsvarighet i promemorieförslaget föreskrivs vidare för det fall att sammanträde hälls vid mer än ett tillfälle, all samme domare skall silla i rällen, om ej synnerligt hinder möter. Beträffande de överväganden som ligger lill grund för denna föreskrift hänvisas lill den allmänna motiveringen,

I syfte att ge rätlen erforderliga möjligheter all få målet berett för avgörande har i tredje stycket föreskrivits att rätlen om målet inte slutbehandlats vid sammanträde, skall bereda parterna tillfälle all slutföra sin talan inom viss lid, vid påföljd alt målet ändå kan komma all avgöras. Bestämmelsen lar sikte på både den situationen all del efler ell sammanträde återstår någon fråga som kan behandlas ulan sammanträde, och del fallet att den tidigare handläggningen av målet varit helt skriftlig,

19 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om måls avgörande saml om verkan av parts utevaro från sammanträde. Tillsammans med 16 § motsvarar den 11 och 12 §§ i promemorieförslagel.

Enligt 42 kap, 20 § RB skall rällen bestämma tid för huvudförhandling sä snart förberedelsen avslutats. När huvudförhandling ägt rum skall enligt 17 kap, 9 § dom i princip beslutas och meddelas samma eller följande dag. Behövs rådrum för beslutande och avfattande av domen får dess meddelande uppskjutas. Om ej synnerligt hinder möter skall domen dock ges inom två veckor efler förhandlingen. Avgörs mål inle vid förhandling skall dom beslutas, avfattas och meddelas så snart del kan ske. Dom kan antingen avkunnas muntligen vid förhandling eller meddelas genom alt hållas tillgänglig på rätlens kansli (kanslidom). Bestämmelserna om dom gäller ocksä slutligt beslut (17 kap, II § RB),

I 19 § första stycket i den föreslagna lagen har för del förenklade förfarandets del föreskrivits all rätten skall avgöra målet ulan dröjsmål när det är berett. Vid sidan av denna föreskrift gäller emellertid också bestämmelserna i 17 kap, 9 § RB i lillämpliga delar. Som framgår av 4 § skall härvid bestämmelse som avser huvudförhandling i stället avse sammanträde. Vad som sagts nu innebär att mål som slutbehandlats vid sammanträde skall avgöras om möjligt samma eller påföljande dag och senast inom två veckor därefter, om synnerligt hinder ej möter, 1 annat fall skall målet avgöras och dom eller slutligt beslut meddelas så snart del kan ske,

1 paragrafens andra stycke behandlas verkan av parts utevaro från sammanträde. Bestämmelserna motsvarar i huvudsak reglerna i 44 kap, RB, Uteblir båda parter från sammanträde, skall målet avskrivas (jfr 44 kap, 1 § RB), Uteblir endast ena parten får rällen på yrkande av den som infunnit sig — om sådant föreläggande meddelats — döma till tredskodom eller företa målet lill avgörande (jfr 44 kap, 4 § RB), Liksom i del ordinära förfarandet kan tredskodom meddelas endast om parten inle kommit tillstädes vare sig personligen eller genom ombud. Skulle part som kallals all inställa sig

13 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 87

Prop. 1973:87 I94

personligen inställa sig endast genom ombud får rätlen bedöma om målet ändå kan slutligt handläggas vid sammanträdet (jfr 44 kap, 6 § RB),

I regel lorde den part som infunnit sig komma all yrka tredskodom om motparten uteblir. Undantagsvis kan det dock, Lex, där återvinningstalan mot en tredskodom med säkerhet kan förväntas, mera överensstämma med partens intresse alt handläggningen av målet i stället förs vidare mot ett avgörande i sak. Någon motsvarighet har därför inle getts lill bestämmelsen i 44 kap, 4 § andra stycket sista punkten RB, enligt vilken målet skall avskrivas ,om inte tredskodom eller dom yrkas vid motpartens utevaro frän huvudförhandling, I del förenklade förfarandet skall rällen i sådant fall bestämma om den fortsatta handläggningen,

20 §. Paragrafen motsvarar 12 § Iredje stycket i promemorieförslaget.

Angående avfattningen av dom finns detaljerade regler i 17 kap, 7 § RB, Enligt 17 kap, 8 § får tredskodom, dom varigenom kärandens talan bifalles på grund av medgivande och dom varigenom högre rätt faststäUer lägre rätts dom utfärdas i förenklad form i enlighet med bestämmelser som meddelas av Kungl, Maj:l, Sådana bestämmelser finns i 3-5 §§ prolokollskungördsen (1971:1066) för de allmänna domstolarna.

Som allmän riktlinje för domsskrivningen i del förenklade förfarandet bör gälla all domarna bör skrivas kortfattat, F,n, förekommer del i viss utsträckning att domarna skrivs onödigt utförligt, särskilt när del gäller redovisningen av domskälen med uppgift om vad som är bevisat i målet. Även i del förenklade förfarandet bör en redovisning av domskäl och bevisning ske. Den bör emellertid kunna ges en mer sammanfattande karaktär. Någon utförlig redogörelse för utsagor av parter under sanningsförsäkran, vittnen och andra bör alltså inle förekomma, 1 övrigt bör domarna utformas enligt föreskrifterna i 17 kap, 7 §, Även bestämmelserna i 17 kap, 8 § och prolokollskungördsen bör gälla.

Med anledning av vad som nu har anförts synes lämpligt alt bestämmelserna i 17 kap, 7 och 8 §§ fär gälla även i del förenklade förfarandet. Emellertid bör särskilda föreskrifier meddelas som innebär att redovisningen enligt 17 kap. 7 § kan göras kortare än som nu sker. Sådana föreskrifter bör meddelas av Kungl. Maj:t.

Ytterligare en omständighet måste beaktas när reglerna om avfattning av dom övervägs. Del är av största intresse all den reform som nu föresläs beträffande handläggningen av mindre tvistemål följs med uppmärksamhet så att behövliga jämkningar i den föreslagna ordningen kan ske när del är påkallat. För en sådan uppföljning behövs givetvis statistiska uppgifter. Sådana uppgifter bör kunna hämtas från avgörandena. Dessa bör alltså ges ell innehåll och en utformning som underlättar en statistisk bearbetning. Även i detta avseende bör regler meddelas av Kungl. Maj:l.

I enlighet med det anförda föreskrivs i 20 § all närmare föreskrifier om avfattning av dom och beslut meddelas av Konungen.

Prop. 1973:87 195

Rättegången i hovrätt

21 §. Av paragrafen, som har motsvarighet i 13 § i promemorieförslagel, framgår all prövningstillstånd erfordras vid fullföljd av talan till hovrätt.

Enligt RB kan tingsrätts avgöranden efter fullföljd underkastas prövning av hovrätt, och någon inskränkning i rätlen lill sådan överprövning finns i princip inle. Vid fullföljd vidare till HD krävs däremot att HD meddelar särskilt prövningstillstånd för alt målet skall prövas i sak.

Talan mot underrätts dom skall fullföljas genom vad. Talan mot underrätts slutliga beslut fullföljs genom besvär (49 kap. 1 och 2 §§ RB). Vissa beslut som meddelas i samband med dom överklagas dock på samma sätl som domen, dvs. genom vad. I fråga om talan mol underrätts beslut i övrigt finns bestämmelser i 49 kap. 3-9 § § .13-6 § § angesfalldålalanfårförassärskilt. Vid särskild talan är rättsmedlet som regel besvär.

Som närmare har behandlats i den allmänna motiveringen föreslås all fullföljdsrätten i det förenklade förfarandet blir starkt begränsad. Överprövning i hovrätt av tingsrätts avgörande skall sålunda förutsätta all särskild dispens meddelas pä grunder som i väsentliga avseenden stämmer överens med dem som f.n. gäller för överprövning i HD.

När det gäller sättet för fullföljd mot tingsrätts avgörande har inle några särregler getts. Talan mot underrätts dom skall alltså i princip föras genom vad och talan mol underrätts beslut genom besvär, vare sig underrätten handlagt målet i ordinär eller förenklad form.

Enligt paragrafens första stycke får talan mol tingsrätts dom eller beslut inle prövas av hovrätten i vidare män än som framgåi av 22 §, om inle hovrätten meddelar parlen prövningstillstånd. Bestämmelsen har utformats med 54 kap. 9 § RB om dispens vid fullföljd till HD som förebild. Hänvisningen lill 22 § hänger samman med all själva dispensbedömningen naturligtvis förutsätter en viss begränsad prövning av målet.

Från huvudregeln att kravet på dispens gäller alla domar och beslut har gjorts undanlag för dels beslut som rör iredje man, dels vissa andra beslut av procedurkaraktär. Dispens behövs sålunda inte i fråga om beslut som inle rör part eller intervenient. Härigenom undanlas bl.a. alla beslut om ersättning till vittne, sakkunnig eller biträde. 1 övrigt har undantagits beslut varigenom jäv mol domare ogillats, utdömande av vite, ansvar för rälte-gångsförseelse saml avvisning av vade- eller missnöjesanmälan eller en vade- eller besvärslalan. Däremot krävs prövningstillstånd beträffande beslut med anledning av invändning om rällegångshinder.

I paragrafens Iredje stycke har tagils in en uttrycklig bestämmelse all, om prövningstillstånd meddelas, detta gäller överklagade domen eller beslut i

Prop. 1973:87 196

dess helhet. Med hänsyn lUl målens karaktär och omfattning har någol behov av möjlighet lill partiellt prövningstillstånd inte bedömts föreligga (jfr 54 kap. 11 § första stycket).

Dispensprövningen skall begränsas lill frågan huruvida någon av de särskilda dispensgrunderna enligt 22 § föreligger. I 25 § har tagits upp en bestämmelse enligt vilken klaganden har att ange de omständigheter han åberopar lill slöd för sin ansökan om prövningstillstånd (jfr 55 kap. 4 § andra stycket RB). 128 § finns bestämmelser om överklagande av beslut i fråga om prövningstillstånd.

22 §. I paragrafen behandlas grunderna för prövningslillsländ vid fullföljd till hovrätt. Den motsvarar helt 14 § i promemorieförslagel. Bestämmelsen har i sak utformats med dispensgrunderna vid fullföljd till HD som förebild, men har i vissa delar getts en något mindre restriktiv karaktär. I fråga om de överväganden som ligger lill grund för bestämmelserna hänvisas till den allmänna motiveringen.

Punkt 1. Första punkten behandlar s.k, prejudikaldispens. Sådan får meddelas om del är av vikt för ledning av rättstUlämpningen att talan prövas av högre rätt. Initiativet till prejudikatbildningen ligger här som annars på parterna. Det innebär all ur prejudikalsynpunkt viktiga frågor blir föremål för överprövning endast i den mån part har ett personligt intresse av fuUföljd,

Prejudikatdispensen är avsedd alt möjliggöra fullföljd tiU HD av mål med prejudikaliniresse, Å andra sidan är det fullt tiUräckligt att det från prejudikalsynpunkt finns anledning att pröva målet i hovrätt. Prejudikatdispens meddelas i första hand när prejudikat saknas. Att underrättens avgörande avviker från lagtolkning, rättstillämpning eller allmän rättsgrundsats som kommit till uttryck i HD:s eller hovrätts avgörande ulgör inle i och för sig skäl för prejudikaldispens. Prejudikatdispens får i dessa fall meddelas endast om det behövs för att förstärka tidigare praxis eller i övrigt klarlägga rättslägel. Prejudikatdispens kan också komma i fråga när det är angeläget med en ändring i gäUande praxis (jfr prop, 1971:45 s, 88),

Punkt 2. Enligt denna punkt får dispens meddelas om part åberopar ny omständighet eller nytt bevis som sannolikt skulle ha lett till en annan utgång. Regeln motsvaras av den i 58 kap, 1 § 3 RB upptagna resningsgrunden, vilken utgör dispensgrund vid fullföljd till HD (54 kap, 10 § första stycket 2),

Möjligheterna att i hovrätt åberopa nya omständigheter eller bevis anges i 50 kap, 25 § RB, Detla får ske om part gör sannoUkt att han har haft giUig ursäkt för sin underlåtenhet alt åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten, eller om det av särskUd anledning bör tillåtas att omständigheten eller beviset åberopas. Sådan särskild anledning kan föreligga om del med hänsyn tiU rättsläget och önskemålet om materiellt tUlfreds-

Prop. 1973:87 197

ställande utgång framsiår som orimligt all avvisa ny utredning (lagrådels yttrande i prop, 1971:45 s, 134), Dispensgrunden anknyter i sak till denna ordning. En första förutsättning för dispens är sålunda att det nya processmaterialet överhuvud får åberopas i hovrätt. Någon särskild bestämmelse härom har dock inte ansetts nödvändig.

Under remissbehandlingen har HD:s ledamöter tagit upp ell speciellt spörsmål om när en part skall anses ha haft giltig ursäkt för underlåtenhet all åberopa visst bevis i underrätten. Det påpekas att underrältsdomaren enligt förslaget är skyldig att ex officio efterforska de relevanta omständigheterna och bevismöjligheterna, Fräga uppkommer då om inle parts underlåtenhet att åberopa bevis i allmänhet får anses beroende på all underrältsdomaren i otillräcklig utsträckning utövat den föreskrivna processledningen. Ser man saken på del sättet skulle parten regelmässigt anses ha giltig ursäkt för att omständigheten eller beviset inte åberopats i underrätten, menar HD:s ledamöter.

Den sålunda antydda tolkningen lorde dock leda alltför långt. Det förhållandel all rätten i del förenklade förfarandet skall vägleda parterna vid talans utförande samt tillse att tvistefrågorna blir klarlagda och målet utrett efler vad dess beskaffenhet kräver (6 §) torde knappast kunna innebära alt rällen tar ansvar för all inget relevant processmalerial blivit förbisett,

I jämförelse med resningsfallet innebär den nu angivna ordningen större möjligheter all vid dispensprövningen föra in nytt processmalerial. Möjligheten till dispens på grund av punkten 2 är sålunda större än möjligheten all få resning eller prövningstillstånd i HD i motsvarande situation.

Punkt 3. Prövningstillstånd enligt denna punkt meddelas, om den rättstillämpning som ligger till grund för domen eller beslutet måste antas vara oriktig. Vid fullföljd till HD kan dispens meddelas när rättstillämpningen uppenbart strider mot lag (54 kap, 10 § första stycket 2 jämfört med 58 kap, 1 § första stycket 4 RB), Detsamma gäller när rättstillämpningen uppenbart strider mot lagtolkning eller rättsgrundsats som förut antagits av HD (prop, 1971:45 s, 91),

Möjlighet måste givelvis även i del förenklade förfarandet finnas alt meddela dispens vid oriktig rättstillämpning. Därmed avses inte bara del fall att domen genom förbiseende eller misstag kommit alt få ell innehåll som uppenbart strider mot lag ulan också alt domstolen i annat fall klart misstolkat en lagbestämmelse,

Dispensmöjlighelen är inte begränsad lill de fall då rättstillämpningens oriktighet framstår som uppenbar. För att dispens skall få meddelas krävs emellertid att rättstillämpningen måste antas vara oriktig. Häri ligger all utrymmet för dispens är någol större än som enligt 54 kap, 10 § första stycket 2 gäller vid motsvarande situation i HD. Dispensmöjligheten är

Prop. 1973:87 198

emellertid endast avsedd för klara fall av oriktig rättstillämpning och bör i tveksamma fall inte föranleda någon mera ingående prövning huruvida domen äroriktig.

Punkt 4. Enligt denna punkt fär prövningslillsländ meddelas om målels utgång kan antas ha påverkals av falsk handling eller av falsk utsaga som avgetis under ed eller försäkran. Dispensgrunden motsvarar i sak den i 58 kap, I § första stycket 2 upptagna resningsgrunden. Den utgör sålunda dispensgrund även vid fullföljd liU HD,

Punkt 5, Här anges som dispensgrund att domvilla förekommit, Samma dispensgrund förekommer när del gäller fullföljd lill HD (54 kap, 10 § första stycket 2), I vilka fall domvilla skall anses ha förekommit anges i 59 kap, 1 §RB,

Punkt 6. Vid sidan av de tidigare angivna dispensgrunderna har som en sjätte punkt upptagits en fullföljdsmöjlighet för det fall målets utgång uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag. Detta fall är närbesläktat med resnings- och domvillofallen, Samma dispensgrund förekommer vid fullföljd lUI HD (54 kap, 10 § första stycket 2), Dispensgrunden avser sådana fall då grovt förbiseende eller misslag förekommit med avseende på sakmaterialet, I kravet på alt förbiseendet eller misstagel skall ha varit grovt ligger, all det skall ha i väsentlig grad påverkat utgången, Som framhållits i prop, 1971:45 s, 91 får förbiseenden och misstag av angivet slag förutsättas vara utomordentligt sällsynta, men man kan inle hell bortse frän att de kan inträffa. Utan en särskild bestämmelse skulle part i sådant fall vara hänvisad till alt i resningsväg åberopa brottsligt förfarande som avses i 58 kap, 1 § I för all fä rättelse, något som knappast ler sig som rimligt.

23 §. Paragrafen saknar motsvarighet i promemorieförslagel.

Sedan rätten beslutat huruvida ett mål skall handläggas i förenklad eller ordinär ordning bör, som framhållits under 1 och 2 §§, ändring av handläggningsformen i princip inle få äga rum. Med hänsyn lill frågans betydelse i kostnads- och fullföljdshänseende har del dock ansetts rimligt alt lämna parterna möjlighet att underställa frågan om lagens tillämpningsområde högre rätts prövning, I 23 § anges sålunda all talan mol tingsrätts beslut angående fråga som avses i 1 eller 2 § skall föras i samma ordning som talan mot beslut varigenom rällen ogillat invändning om rällegångshinder. Bestämmelserna om talan mol beslut varigenom invändning om rättegångshinder ogillats återfinns i 49 kap, 3 § RB, De innebär all part som vill överklaga beslutet har all anmäla missnöje. Missnöje skall anmälas genast om parlen fåll del av beslutet vid förhandling och eljesl inom en vecka från det han fick del av beslutet. Försummar part att anmäla missnöje är hans rätt till talan prekluderad. Om missnöje anmäls, bestämmer rätten med hänsyn till omständigheterna om talan mol beslutet skall föras särskilt eller

Prop. 1973:87 199

om del endast skall fä föras i samband med talan mol dom eller slutligt beslut. Särskild talan förs genom besvär, Efiersom frågan om tillämpning av 1 och 2 §§ las upp första gängen part skall föra talan i målet, torde som regel talan komma att föras särskilt under del att sakfrågan får vila i avbidan på hovrättens prövning. Del kan dock, särskilt om målet är bagatdlarlat, förekomma att handläggningen kan göras så enkel att målet är berett till avgörande redan första gången svaranden skall föra talan i målet, I sådana fall är del uppenbarligen ofta lämpligare all rällen avgör målet i sak och hänvisar parlen att föra talan mot beslut rörande handläggningsformen samtidigt som han för talan mol själva domen.

Det bör påpekas att paragrafen gäller säväl när part är missnöjd med beslut varigenom rällen funnit den förenklade handläggningsformen tillämplig som när parlen är missnöjd med beslut varigenom rätten tagit upp målet i ordinär ordning.

24 §. 1 denna paragraf har lagils upp regler om domförhet och omröstning vid behandlingen av frågan om prövningstillstånd i hovrätt. Den överensstämmer med 17 § i promemorieförslagel. Enligt bestämmelsen skall två ledamöter delta i behandling av fråga om prövningstiUstånd och prövningstillstånd får vägras endast om ledamöterna är ense därom, 1 fräga om de överväganden som ligger till grund för bestämmelsen hänvisas lill den allmänna motiveringen.

25 §. 1 paragrafen ges bestämmelser om innehållet i fullföljdsinlaga. Paragrafen motsvarar 18 och 19 §§ i promemorians lagförslag.

Lagrummet inleds med en föreskrift all de omständigheter som åberopas lill slöd för prövningstillstånd skall anges i fullföljdsinlagan.

Som framhållits förut skall även i del förenklade förfarandet talan mot tingsrätts dom föras genom vad och mot dess beslut genom besvär. Liksom när del gäUer fullföljd lill HD (jfr 55 kap, 4 § andra stycket och 56 kap, 4 § andra stycket RB) skall i det förenklade förfarandet käranden eller klaganden i sin vadeinlaga eller besvärsinlaga ange de omständigheter som åberopas till stöd för prövningstillstånd. Angivande av dispensgrunder är dock inle någon förutsättning för prövningstillståndet. På grund av den mer aktiva processledning som skall gälla i del förenklade förfarandet har rätten nämligen alt oavsett partens egen framställning undersöka i vad mån någon av de i 22 § upptagna grunderna kan antas föreligga. Det ligger emellertid i sakens natur att rätten lätt kan komma att förbise dispensmöjligheler som parlen försummat att påpeka, och parlen måste naturligtvis själv stå risken härför,

1 paragrafen har vidare lagils upp bestämmelser om vad fullföljdsinlaga

Prop. 1973:87 200

skall innehålla i övrigt. Lagrummet motsvarar i sådant hänseende bestämmelserna i 50 kap, 4 § och 52 kap, 3 § RB, och skiljer sig i sak föga från dessa lagrum, 1 del förenklade förfarandet torde vadekäranden (klaganden) som regel inle ha tillgång lill bilrädeshjälp. Del har därför inle ansetts möjligt all ställa upp fullt ut lika höga krav på fullföljdsinlagans utformning som enligt RB, I enlighet härmed har i förevarande paragraf endast föreskrivits att inlagan skall innehålla uppgift om överklagade domen eller beslutet, den ändring som yrkas och grunderna för den fullföljda talan. Vidare skall bevisuppgift lämnas. Skriftligt bevis som ej tidigare förebragts skall fogas vid fullföljdsinlagan.

26 §. Paragrafen överensstämmer med 20 § i promemorieförslagel.
Bestämmelserna, som avser både vade- och besvärsmål, motsvaras av
föreskrifterna för HD i 55 kap. II § och 56 kap. 11 § RB. Prövning av
dispensfrågan ulan att skriftväxling skett kommer främst i fräga i de fall då
del redan när fullföljdsinlagan kommit in framstår som klart all skäl lill
prövningstUlstånd saknas. I sådana fall bör naturligtvis dispensansökningen
avslås genast. Även i den motsatta situationen kan en sädan ordning vara
lämplig, l.ex. när prejudikaliniresse uppenbart föreligger.

Har prövningstillstånd beviljats ulan föregående skriftväxling, skall denna därefter ske. Att skriftväxling i vissa fall kan underlåtas i besvärsmål framgår av 52 kap. 7 § första stycket RB.

27 §. Paragrafen motsvarar 21 § i promemorieförslaget. I paragrafen
regleras förfarandet i hovrätt i vademäl.

Som framhållits i anslutning till 4 § är bestämmelserna om huvudförhandling inle tillämpliga i del förenklade förfarandet. De ersätts av de allmänna bestämmelserna i 5 och 27 §§.

Handläggningen i hovrätt skall enligt denna paragraf i allmänhet vara enbari skriftlig. Endast om särskilda skäl föranleder lill del skall sammanträde hållas. Som påpekats i den allmänna motiveringen utgör det förhållandet all muntlig bevisning skall upptas ell sådant särskilt skäl. I anslutning härtill bör understrykas all bestämmelsen i 50 kap. 23 § RB visserligen inle är direkt tillämplig i del förenklade förfarandet. Det ligger emellertid i sakens natur all principen bakom 50 kap. 23 § skall beaktas vid bedömningen av frågan om särskilda skäl föreligger för muntlig förhandling. Beror avgörandet i hovrätten på tilltron till ett i tingsrätten hört vittne, bör sålunda för alt ändring skall kunna göras i tingsrättens dom sammanträde hållas och vittnet därvid höras ånyo.

Bestämmelsen om företräde för skriftlig handläggning är föreslavad huvudsakligen av processekonomiska skäl. Vid bedömningen av om sammanträde skall hållas bör hovrätten därför kunna ta hänsyn också lill sådana faktorer som resekostnad och tidsspillan. Bor båda parterna i

Prop. 1973:87 201

hovrällsorlen bör del t.ex. — om processen i och för sig motiverar det — ligga närmare lill hands att hålla sammanträde än om parterna eller endera av dem är avlägset boende.

I paragrafens senare led har uttryckligen angetts att bestämmelserna i 17, 18 och 20 §§ har motsvarande tillämpning beträffande processen i hovrätten, I de nämnda paragraferna finns bestämmelser om sammanträde, protokoll saml avfattningen av dom och beslut vid rättegången i tingsrätt. Beträffande kallelse lill sammanträde och verkan av utevaro frän sammanträde gäller däremot RB:s motsvarande bestämmelser om kallelse lill och utevaro från huvudförhandling (jfr 4 §), Del bör framhållas all de allmänna bestämmelserna i 5-10 §§ i lillämpliga delar gäller också hovrätlsprocessen,

Rättegången i högsta domstolen

28 §. Förevarande paragraf har i enlighet med vad som anförts i den
allmänna motiveringen utformats sä att hinder inle möter att överklaga
hovrätts avslagsbeslut angående prövningstillstånd. Sådant beslut över
klagas liksom andra beslut genom besvär, och bestämmelserna i 54 kap, RB
om prövningstillstånd i HD gäller ocksä sådant beslut.

Frågan om omedelbar verkställighet av tingsrättens dom när hovrätten ogillat begäran om prövningstillstånd behandlas i anslutning lill förslaget om ändring i utsökningslagen,

29 §. Paragrafen saknar motsvarighet i promemorieförslaget, vilket ej
innehöll några särbestämmelser om rättegången i HD,

Enligt deparlementsförslaget gäller till en början att de allmänna bestämmelserna 15-11 §§ om rättegången i del förenklade förfarandet i tillämpliga delar gäller också för processen i HD, Även i högsta instans skall alltså muntlig handläggning ske vid sammanträde i stället för vid huvudförhandling. Enligt förevarande lagrum har vidare bestämmelserna i 17 § om gången av sammanträde m,m. gjorts lillämpligaocksåförHD:sdel, I övrigt har någon mera detaljerad reglering av rättegången i HD inle ansetts påkallad,

Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1974, Enligt en särskild övergångsbestämmelse skall dock äldre regler gälla om talan väckts före ikraftträdandet,

Avfattningen av övergångsbestämmelsen innebär alt mål som anhängiggjorts före ikraftträdandet genom ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande skall handläggas enligt äldre lag oavsett om målet hänskjutits lill rättegång eller ansökan om återvinning gjorts efler denna

Prop. 1973:87 202

tidpunkt, I fråga om enskilt anspråk i brottmål är den avgörande tidpunkten när del enskilda anspråket väcktes,

16.14 Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen

Enligt den föreslagna nya 49 a § i utsökningslagen får tingsrätts dom eller slutliga beslut varigenom betalningsskyldighet ålagts verkställas som lagakraftägande om hovrätten vid fullföljd mol avgörandet vägrar parlen prövningstillstånd. Del förhållandel alt parten överklagar hovrättens beslut i tillståndsfrågan hos högsta domstolen hindrar alltså inte verkställigheten såvida inle högsta domstolen förordnar om inhibition. För inhibition förutsätts att högsta domstolen meddelar prövningslillsländ. Bestämmelsen påminner om bestämmelserna i 49 och 51 §§ utsökningslagen enligt vilka tredskodom, lagsökningsulslag och slutbevis i mål om belalningsföreläggande under närmare angivna omständigheter får verkställas som lagakraftvunna.

Den föreslagna paragrafen är en följd av den i deparlementsförslaget införda möjligheten att fullfölja fråga om prövningstillstånd från hovrätt lill högsta domstolen, och saknar därför motsvarighet i promemorian. Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen,

16.15 Förslaget till lag om ändring i skUjemannalagen

3a§

I denna paragraf ges en föreskrift som innebär att skiljeavtal inle utgör hinder för prövning av konsumenlivisl i det förenklade förfarandet. Föreskriften har motsvarighet i 4 § i promemorians förslag till lag om rättegången i mindre tvistemål.

Som har framgått av den allmänna motiveringen anser jag påkallat att införa en föreskrift som hindrar att del förenklade förfarandet sätts ur spel genom skiljeklausuler. Jag har ocksä framhållit att föreskriften bör begränsas lill vissa avtal mellan näringsidkare och konsumenter och sålunda till konsumenltvister, I fräga om innebörden av denna begränsning får jag hänvisa till vad jag anfört i anslutning till 7 § i förslaget lill lag om rättegången i tvistemål om mindre värden. Enligt min mening är del f,n, lämpligast att la in bestämmelsen i lagen om skiljemän. Dess räckvidd är nämligen inte begränsad tiU att klargöra att skiljeavtal i vissa fall inte utgör rättegångshinder. Den innebär ocksä alt skiljemannaförfarande inle får inledas i sådana fall.

Mot denna bakgrund föreskrivs i den föreslagna 3 a § första stycket beträffande tvist mellan näringsidkare och konsument rörande vara

Prop. 1973:87 203

eller tjänst som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk att före tvisten träffat avtal att tvist skall hänskjutas till skiljemän ulan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen ej får göras gällande, om tvisteföremålets värde ej är högre än som anges i I § lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden. När del gäller tvister mellan försäkringstagare och försäkringsgivare kan skiljenämnder ofta vara en lämplig anordning. Förbudet mol skiljeklausuler bör därför inte gälla försäkringsavtal. En uttrycklig bestämmelse härom har tagits upp i andra stycket. Enligt samma stycke gäller, liksom enligt promemorian, förbudet att åberopa skiljeavtal inle heller om annat följer av Sveriges internationella förpliktelser. Som exempel på sådana förpliktelser kan nämnas de åtaganden som framgår av artikel 33 i konventionen om fraktavtalet vid internalionell godsbefordran (jfr prop, 1968: 132),

Om tvisten när skiljedom påkallades rörde ell högre belopp och någondera parten därefter nedsatt sitt anspråk så att tvisteföremålels värde blivit lägre än värdegränsen, skall skiljemannaförfarandet givetvis inte avbrytas.

Bestämmelserna i 3 a § avser endast framtida tvist. Sedan tvist har uppkommit står del alltså parterna fritt alt genom skiljeavtal bestämma i vilken ordning den skall lösas.

Den nya bestämmelsen bör givetvis inte vara tillämplig i fråga om avtal som träffals före ikraftträdandet. En uttrycklig övergångsbestämmelse av denna innebörd synes påkallad,

16.16 Förslaget tiU ändring i rättshjälpslagen

Ändringen i rätishjälpslagen innebär att i 19 § införts en bestämmelse alt i angelägenhet som kan komma att prövas enligt lagen om rättegången i tvistemål som rör mindre värden, biträde får förordnas endast som särskilda skäl föreligger med hänsyn tiU den rättssökandes personliga förhåUanden eller sakens beskaffenhet. Bestämmelsen har behandlats i den aUmänna motiveringen,

I samband med ändringen har paragrafen uppdelats i tre stycken. Den nya bestämmelsen har tagits upp som första punkten i tredje stycket.

Enligt en särskild övergångsbestämmelse skall äldre lag fortfarande tillämpas om ansökan om rättshjälp gjorts före lagens ikraftträdande,

17 Hemställan

Jag hemställer alt lagrådets yttrande över förslagen till

1, lag om rättegången i tvistemål om mindre värden,

2, lag om ändring i utsökningslagen (1877:31 s, 1),

3, lagom ändring i lagen (1929:145) om skUjemän,

4, lag om ändring i rätishjälpslagen (1972:429) inhämtas genom utdrag av protokollet.

Prop. 1973:87 204

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen,

Ur protokollet BrUta Gyllensten

18 Sammanfattning

Rällegängen i tvistemål vid domstolarna är dyrbar för parterna. Undersökningar visar att rättegångskostnaderna enbart i underrätt i disposiliva tvistemål om värden under 3,000 kr genomsnittligt uppgår lill nära nog samma belopp som tvisten gäller, 1 nästan en tredjedel av fallen överstiger rättegångskostnaderna värdet av tvisleföremålel. Huvuddelen av kostnaderna avser arvode ål juridiskt biträde.

Antalet tvister om mindre värden som las upp vid de allmänna domstolarna anses utgöra endast en obetydlig del av det faktiska antalet sådana tvister. Främsta anledningen till att parterna inle går till domstol torde vara de koslnadsrisker som är förenade med en rättegång. Kostnadsrisken begränsas visserligen för många parter genom samhällets rättshjälp. Oavsett om den enskilde eller samhället skall stå för kostnaderna, är det emellertid angeläget att rättegångsförfarandet utformas så att kostnaderna slår i rimlig proportion till tvisteföremålels värde,

Mol bakgrund av dessa synpunkter kan konstaleras all det finns ell starkt behov av åtgärder som innebär att mindre tvister i större utsträckning kan lösas under medverkan av domstolarna. En viktig utgångspunkt är alt kostnaderna i förfarandet inle får bli högre än att del blir möjligt och rimligt från ekonomisk synpunkt att göra sin rätt gällande även när tvisten gäller ett mindre värde.

Del remitterade förslaget innebär all ett förenklat rättegångsförfarande tillskapas för tvistemål om mindre värden. Förslaget syftar inle till någon ändring i allmänna reklamalionsnämndens verksamhet, ulan förfarandet bör ses som ett komplement lill reklamalionsnämnden.

En förutsättning för all del föreslagna förfarandet skall tillämpas är att tvisteföremålets värde uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet för oktober näst föregående år, dvs, f, n, 3,650 kr, Oavsett värdet skall dock en tvist kunna tas upp i det förenklade förfarandet om den huvudsakligen rör fråga varöver utlåtande avgivits av reklamationsnämnd. Härigenom underlättas möjligheterna att tvångsvis genomdriva reklamationsnämndens avgöranden.

Bestämmelse i avbetalningskonlrakl eller annat avtal mellan näringsidkare och konsument att framlida tvist i anledning av avtalet skall hänskjutas lill avgörande av skiljemän får inle göras gällande om tvisteföremålels värde inte är högre än ett halvt basbelopp,

I syfte att söka få ned parternas rättegångskostnad föreslås ett förfarande

Prop. 1973:87 205

där parterna kan föra sin talan utan hjälp av juridiskt biträde. Sålunda föreslås alt tingsrätterna skall tillhandagå allmänheten med allmänna råd och upplysningar om olika möjligheter all fä tvister prövade vid domstol eller reklamalionsorgan. Om en tvist förs tUl domstol skall domstolen bistå och vägleda parterna vid talans utförande saml se lill all tvistefrågorna blir klarlagda och målet utrett efler vad dess beskaffenhet kräver. Rätten skall också söka föriika parterna,

I princip skall även i det förenklade förfarandet den part som förlorar rättegången ersätta motparten hans rättegångskostnader. De kostnader som den förlorande kan åläggas att ersätta motparten begränsas emeUertid starkt. Risken alt få betala motpartens rättegångskostnad skall inte få hindra en part från alt gå lill domstol med en mindre tvist. De enda kostnader som är ersättningsgUla i del förenklade förfarandet är avgifi för rådgivning enligt rätishjälpslagen, avgifi för stämningsansökan, kostnad för vittnesbevisning, egen inställelse och översättning av handUng samt kostnad för eventueU inkassoåtgärd.

Själva domstolsförfarandet skall enligt förslaget vara myckel informellt, I fråga om innehållet i stämningsansökan och andra rättegångshandlingar föreslås förenklingar. Del förutsätts all formulär kommer alt utarbetas, i vilka parterna pä ett lättfattligt sätt ges behövlig vägledning.

Vid handläggning i tingsrätt skall målet normalt avgöras vid ett enda sammanträde. Del är också möjligt all ha enbari skriftlig handläggning.

Tingsrättens avgörande får överprövas i hovrätt endast i vissa särskilt angivna fall efter prövningstillstånd av hovrätten. Sådant tillstånd blir möjligt om prejudikatfråga föreligger, när rättstillämpningen är klart oriktig och i några andra faU,

Även hovrätlsförfarandet förenklas i tvistemål om mindre värden. Handläggningen i hovrätt skall ske enbari genom skriftväxling, om inle särskilda skäl föranleder all sammanträde hålls.

Under de förutsättningar som allmänt gäller kan hovrätts dom i del förenklade förfarandet komma under högsta domstolens prövning.

Den hjälp utöver kortare rådgivning som ett biträde skulle lämna ersätts i det förenklade förfarandet av de åtgärder som domstolen har att vidla för att hjälpa den enskilde parten till rätta. Med hänsyn härtill föreslås all rättshjälp som beviljas i tvist som kan komma all prövas i det förenklade förfarandet som regel inle skall omfatta förmånen av biträde. Biträde får dock förordnas om särskilda skäl föreligger med hänsyn lill den rättssökandes personliga förhållanden, t,ex, sjukdom, hög ålder eller språksvårigheter, eller om saken är rättsligt särskilt svårbedömd.

Reformen föreslås träda i kraft den 1 januari 1974,

Prop. 1973:87 206

BUaga I Promemorieförslaget Förslag till

Lag om rättegången i mindre tvistemål

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §. Denna lag skall tillämpas på rättegången vid allmän domstol i
tvistemål vari förlikning om saken är tillåten, om

1, tvisteföremålets värde vid tiden för talans väckande uppenbart ej överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring,

2, tvisteföremålels värde är högre än som anges under 1, men tvisten enbari rör fråga varöver utlåtande avgivils av reklamalionsorgan som Konungen bestämmer och part åberopar utlåtandet första gängen han för talan i målet, eller

3, i annat fall parterna är ense om alt denna lag skall tillämpas och rällen finner del lämpligt.

Denna lag skall ej tillämpas i fråga om mål som handlägges i särskild sammansättning eller med tillämpning av konkurslagen (1921:225) eller ackordslagen (1970:847),

2 §. I den män ej annat följer av denna lag gäller vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om rättegången i tvistemål i lillämpliga delar. Bestämmelse som avser huvudförhandling skall därvid anses gälla sammanträde enligt denna lag,

3 §. Vid tingsrätt skall finnas lagfaren tjänsteman som tillhandagår de rältssökande med råd och upplysningar i mål som handlägges enligt denna lag. Han skall vid behov biträda part med upprättande av stämningsansökan, fullföljdsinlaga eller annan liknande handling,

4 §. Avtal all framlida tvist som skolat handläggas enligt denna lag i stället skall hänskjutas lill avgörande av skiljemän ulan förbehåll om rätt för parterna all klandra skiljedomen får ej göras gällande. Vad som sagts nu gäller dock ej, om annat följer av Sveriges internationella förpliktelser.

Förfarandet i tingsrätt

5 §. Tingsrätt består vid handläggning enligt denna lag av en lagfaren
domare,

Föreskrifier om tid och ställe för sammanträde meddelas av Konungen,

Prop. 1973:87 207

6 §. Ansökan om stämning skall innehålla uppgift om vad som yrkas saml
de omständigheter som åberopas lill stöd härför. Uppgift skall även lämnas
om de bevis som åberopas och om de omständigheter som betingar rättens
behörighet, om inte denna framgår av ansökan i övrigt. Skriftliga bevis bör
inges samtidigt som ansökan göres.

Förening av mål får ske endast om talan väckes så tidigt att målen ulan olägenhet kan handläggas i en rättegång,

7 §. Utfärdas stämning, bör svaranden föreläggas inkomma med skriftligt
eller muntligt yttrande.

Parterna skall kallas till sammanträde, om ej med hänsyn till målets beskaffenhet handläggningen finnes kunna ske genom skriftväxling. Har sammanträde hållits, kan rätten förordna att handläggningen skall slutföras genom skriftväxling,

8 §. Rätten skall genom att biträda och vägleda parterna tillse att tviste
frågorna blir klarlagda saml all målet blir så utrett som dess beskaffenhet
kräver,

Rällen skall söka förlika parterna, om ej särskilda skäl föranleder annat,

9 §. Skall sakkunnig anlitas, får rällen efter parternas hörande utse
myndighet, tjänsteman eller annan som är lämplig. Sakkunnig som utlåtit sig
skriftligen skall höras muntligen endast om rätten finner del nödvändigt,

10 §. Vid sammanträde skall parterna beredas tillfälle alt redogöra för sina
ståndpunkter och bevisningen upplagas. Möter hinder mol all upplaga
bevisning vid sammanträde, får den upptagas vid annat tillfälle. Därvid äger
bestämmelserna i rättegångsbalken om bevisupptagning utom huvudför
handling motsvarande tillämpning.

Protokoll vid sammanträde skall innehålla uppgift om parternas ståndpunkter och de omständigheter de åberopar, uppgift om bevisningen i målet samt i övrigt vad rätten anser behövligt,

1 samma mål får flera än tvä sammanträden hällas endast om detta är oundgängligen nödvändigt för att avsluta påbörjad bevisupptagning eller annars synnerliga skäl föreligger. Nytt sammanträde skall anses föreligga om förhandlingen ej avslutas samma dag den påbörjats,

11 §. 1 fråga om kallelse lill sammanträde och verkan av parts utevaro från sammanträde gäller rättegångsbalkens bestämmelser om kallelse till och utevaro från sammanträde för muntlig förberedelse i mål vari förlikning om sakenär tillålen,

12 §. Dom skall grundas pä vad som förekommit vid sammanträde och vad handlingarna innehåller.

Prop. 1973:87 208

Har målet slutbehandlats vid sammanträde, skall dom beslutas och meddelas samma dag. Behövs rådrum för att besluta och avfatta domen, skall den meddelas inom två veckor om ej synnerligt hinder möter. Har målet slutbehandlats efler sammanträde eller utan sammanträde, skall dom meddelas så snart del kan ske. Domen tillslälles part genom rättens försorg.

Närmare föreskrifier om avfattning och meddelande av dom meddelas av Konungen,

Prövningstillstånd vid fullföljd av talan till hovrätt

13 §. Talan mot tingsrätts dom eller slutliga beslut får ej prövas av
hovrätten i vidare mån än som framgår av 14 §, om ej hovrätten meddelat
parlen prövningslillsländ. Meddelas ej prövningstillstånd, slår domen eller
beslutet fast,

14 §. Prövningstillstånd får meddelas endast, om

1, del är av vikt för ledning av rättstillämpningen all talan prövas av högre
rätt,

2, part åberopar omständighet eller bevis som ej tidigare förebragts och
som sannolikt skulle ha lett till en annan utgång,

3, den rättstillämpning som ligger lill grund för domen eller beslutet måste
antagas vara oriklig,

4, falsk handling åberopats eller falsk utsaga avgivils under ed eller
försäkran och målels utgång kan antagas ha påverkals därav,

5, domvilla förekommit, eller

6, målets utgång uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt
misstag.

Prövningstillstånd enligt första stycket 2 får meddelas endast om parlen gör sannolikt att han haft gUlig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa omständigheten eller beviset vid tingsrätten, eller om del av annan särskild anledning bör tillåtas alt omständigheten eller beviset åberopas,

15 §. Fordras prövningstillstånd, skall fullföljdshänvisning innehålla
uppgift om innehållet i 13 och 14 §§,

16 §. Mot hovrätts beslut över ansökan om prövningstUlstånd får talan ej
föras.

Förfarandet i hovrätt

17 §. 1 behandling av fråga om prövningstUlstånd skall två ledamöter
deltaga. Prövningstillstånd får vägras endast om ledamöterna är ense
därom.

Prop. 1973:87 209

18 §. Fordras prövningstillstånd, bör i fullföljdsinlaga närmare anges de omständigheter som åberopas lill slöd för sådant tUlstånd,

19 §. Vadeinlaga skall innehålla uppgift om den dom mol vilken talan föres, om den ändring i domen som yrkas och om grunderna för vadetalan. Uppgift skall även lämnas om de bevis som åberopas. Skriftligt bevis som ej tidigare förebragts skall fogas vid vadeinlagan,

20 §. Fordras prövningstillstånd, bestämmer hovrätten sedan skriftväxlingen avslutats om sådant tillstånd skall meddelas. När skäl föreligger får frågan upplagas ulan att skriftväxling skett,

21 §. Har talan fullföljts genom vad, skall handläggningen vara enbari skriftlig om ej särskilda skäl föranleder att sammanträde hålles, I fräga om sammanträde, dom eller beslut äger bestämmelserna i 8-10 och 12 §§ motsvarande tillämpning,

1 fråga om kallelse lill sammanträde och verkan av parts utevaro från sammanträde gäller rättegångsbalkens bestämmelser om kallelse lill och utevaro från huvudförhandling i mål vari förlikning om saken är tilläten.

Rättegångskostnad

22 §. Oavsett utgången i målet får rätlen förordna att vardera parlen skall
bära sin rättegångskostnad, om den som förlorar målet med hänsyn lill
målets beskaffenhet haft skälig anledning all få tvisten prövad av domstol.

Ersättning för rättegångskostnad som uppkommit i samband med handläggning enligt denna lag ulgår med belopp som motsvarar avgiften för målels anhängiggörande, kostnaden för villnesbevisning samt de utgifter part åsamkats i anledning av personlig inställelse i målet. Ersättning utgår därjämte enligt vad som är föreskrivet om ersättning för inkassoåtgärd som vidtagits före rättegången.

Har mål som avses i 1 § första stycket 2 till en början handlagts i annan ordning än enligt denna lag, tillämpas första och andra styckena i fråga om därvid uppkomna kostnader,

23 §. Ersättning lill vittne skall bestämmas som om ersättningen skolat
utgå av allmänna medel.

Utom i fall som avses i 1 § första stycket 3 skall ersättning lill sakkunnig som utsetts av rätten utgå av allmänna medel och stanna på statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973, Lagen gällerej i frågaom mål som anhängiggjorts före ikraftträdandet,

14 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 87

Tabdl I,

Fördelning av målen med hänsyn till saken

A avbetalningsköp

B köp av lös egendom i övrigt

C arbetsbeting

D saklega

E Ijänstdega

F försträckning

G växel och check

H utomobligatorisk skada

I mål som rör fast egendom

J övriga mål

intal	procentuell
	fördelning
16	2,2
259	35,8
273	37,7
14	1,9
15	2,1
15	2,1
10	1,4
70	9,7
4	0,5
48	6,6

Prop. 1973:87 211

intal	procentuell
	fördelning
209	37,2
18	3,2
307	54,6
28	5,0

Tabdl 3,

Antal mål tUlhörande målgrupperna A-D (totalt

562) i vilka näringsidkare

a) förekom enbari som kde

b) förekom enbart som sde

c) förekom som bådadera

d) inte förekom

562 100,0

TabeU 8,

Fördelning efter avgörandenas art av de mål i vilka

rätten slutligen skilt saken från sig:

A avvisade	5	0,7
B avskrivna	490	68,3
därav utevaro fb	179	25,0
därav utevaro hfh	14	1,9
därav återkall, fb	283	39,5
därav återkall, hfh	14	1,9
C avgjorda genom dom varigenom förlik-
ning fastställts	13	1,8
D avgjorda genom tredskodom	133	18,6
E avgjorda genom annan dom i sak	76	10,6
därav vid fb	42	5,9
därav vid liten omedelbar hfh	11	1,5
därav vid annan liten hfh	0	0,0
därav vid stor hfh	23	3,2
	717	100,0

Tabell 9,

Antal mål som avgjorts:

a) utan sammanträde

b) efter 1 sammanträde

c) efter 2 sammanträden

d) efler 3 sammanträden

e) efler fler sammanträden

345	48,1
287	40,0
68	9,5
15	2,1
2	0,3

Prop. 1973.87 213

TabeU 10,
Antal mål som avgjorts 'genom	annan dom i	i sak'
(totalt 76)
a) efter 1 sammanträde b) efler 2 sammanträden c) efter 3 sammanträden d) efter fler sammanträden			46 22 8 0	60,5 29,0 10,5 0,0
			76	100,0

TabeU 11,

Genomsnittligt antal veckor från anhängiggörandet

tills rätten skilt sig från målet

a) i fråga om samtliga avgjorda mål: 12

b) i mål som avgjorts i sambande med fb, på annat sätt än genom tredskodom eller dom varigenom förhkning fastställts: 10

c) i mål som avgjorts vid hfh på annat sät än genom tredskodom eller dom varigenom förlikning fastställts: 26

TabeU 12,

antal procentuell

Genomsnittligt antal vittnen -H sakkunniga fördelning

a) där part(erna) haft fri rtg: 48 på 100 mål

b) där ingen haft fri rtg: 7 på 100 mål

Prop. 1973,87 214

Bilaga 3 Det remitterade förslaget 1) Förslag till

Lag om rättegången i tvistemål om mindre värden

Härigenom förordnas som följer.

Tillämpningsområdet m.m.

1 § Denna lag skall tillämpas på rättegången vid allmän domstol i tvistemål vari förlikning om saken är tillålen, om värdet av vad som yrkas uppenbart ej överstiger hälften av det enligt lagen (1962:381) om allmän försiikring bestämda basbeloppet för oktober näst föregående år.

Första stycket gäller ej om part första gången han skall föra talan i tvistemålet yrkar att denna lag ej skall tillämpas och därvid gör sannolikt att bakomliggande tvist rör högre värde eller att utgången eljest ärav synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden. Har talan väckts genom ansökan om belalningsföreläggande, skall part framställa yrkande som nu sagts senast när han begär målets hänskjutande lill rättegång.

Med värde enligt första stycket avses det värde som vid liden för talans väckande kan antagas gäUa. Har talan väckts genom ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande eller som enskUt anspråk i brottmål, avses värdet vid rättens beslut att tvisten skaU handläggas som tvistemål. Vid bedömningen skall hänsyn ej tagas tiU rättegångskostnad.

2 § Är värdet av vad som yrkas högre än som anges i I S första stycket,
skall denna lag ändå tillämpas, om

1. tvisten huvudsakligen rör fråga varöver utlåtande avgivils av
reklamalionsorgan som Konungen bestämmer, eller

2, parterna överenskommit att lagen skall tillämpas och rätlen finner detta
lämpligt.

Första stycket gäller endast om part första gången han skall föra talan i tvistemålet yrkar alt denna lag skall tillämpas och därvid åberopar utlåtandet eller överenskommelsen. Har talan väckts genom ansökan om betalningsföreläggande äger I S andra stycket andra punkten motsvarande tillämpning,

Prop. 1973:87 215

4 § I stället för bestämmelserna om förberedelse i 42 kap. 6-22 SS rättegångsbalken och om huvudförhandling i 43 kap., 50 kap. 15-18 SS och 21-23 SS samt 55 kap. 12, 14 och 15 SS samma balk, gäller denna lags bestämmelser om sammanträde och skriftlig handläggning, I övrigt tillämpas rättegångsbalken i den mån dess bestämmelser ej strider mot denna lag. Därvid jämsiiilles siimmanlriide enligt denna lag med huvudförhandling.

Allmänna bestämmelser om rättegången

5 S Mål beredes för avgörande vid sammantriide eller genom skriftlig
handläggning. Med iakttagande av 15 och 27 SS bestämmer rätten efter
omständigheterna i vilken mån handläggningen skall vara muntlig eller
skriftlig.

Dom skall grundas pä vad som förekommit vid sammanträde och vad handlingarna innehåller.

6 S Rätlen skall vägleda parterna vid talans utförande samt skall tillse alt
(vislefrägorna blir klarlagda och målet utrett efter vad dess beskaffenhet
kräver.

Rätten skall söka förlika parterna, om ej särskilda skäl föranleder annat,

7 S I tvist mellan näringsidkare och konsument rörande vara eller tjänst som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk (konsumenlivisl) skall rällen, om del är till gagn för utredningen, inhämta yttrande från reklamationsorgan som avses i 2 S .

8 S Ersättning för riittegångskostnad skall motsv;ir;i kostnad som varit skäligen påkallad för tillvaratagande av parlens räii. Den får dock ej avse annat än kostnad för

1. rådgivning enligt rättshjälpslagen (1972:429) vid ell tillfiille,

2, ansökningsavgifl,

3. resa och uppehälle för part eller ställföretriidare i samband med
sammanträde eller, om personlig inställelse ej ålagts parten, resa och
uppehälle för ombud,

4. villnesbevisning,

5, översättning av handling,

6, inkassoåtgärd som vidtagits före rättegången.

Ersättning som anges i första stycket 3 och 6 utgår enligt bestämmelser som Konungen meddelar.

Med rådgivning som sägs i första stycket I jämställes annan rådgivning som lämnas av advokat eller bilriidande jurist pä advokatbyrå, i den män

Prop. 1973:87 216

kostnaden ej överstiger i rätishjälpslagen (1972:429) bestämd rådgivningsavgift.

Har mål till en början handlagts i annan ordning än enligt denna lag, utgår ersättning för kostnad som uppkommit i samband därmed enligt vad som gäller därom,

9 § Ersättning till vittne skall bestämmas efter de grunder som gäller om
ersättning av allmänna medel lill vittne,

10 § Beslutar rätlen alt yttrande av sakkunnig skall inhämtas, bestämmer rätten efler parternas hörande vem som skall anlitas. Kostnaden för sädan sakkunnig betalas av allmänna medel. Om särskilda skäl föreligger, får rätten förordna alt kostnad för utlåtande av sakkunnig, som ej utsetts av rätten, skall betalas av allmänna medel efter de grunder som gäller för annan sakkunnig,

11 § I konsumenlivisl vari värdet av vad som yrkas uppenbarligen ej överstiger hälften av basbelopp som anges i 1 §. får näringsidkaren sökas där konsumenten har sill hemvist.

Rättegången i tingsrätt

12 § Tingsrätten beslår vid handläggning enligt denna lag av en lagfaren domare,

13 § Ansökan om stämning skall innehålla uppgift om vad som yrkas saml de omständigheter som åberopas till stöd för yrkandet. Uppgift skall även lämnas om de bevis som åberopas och om de omständigheter som betingar rättens behörighet, såvida ej denna framgår av ansökan i övrigt. Skriftliga bevis bör inges samtidigt som ansökan göres,

14 § Utfärdas stämning, skall svaranden föreläggas all yttra sig över käromålel. Yttrandet får göras skriftligen eller muntligen. Muntligt yttrande skall upptecknas genom rätlens försorg,

15 § Sammanträde skall hållas, om ej enbart skriftlig handläggning med hänsyn liil målels beskaffenhet finnes lämpligare,

16 § Part skall kallas alt inställa sig lill sammanträde vid påföljd att
tredskodom annars kan meddelas mot honom. Föreligger särskilda skäl får
part i stället kallas vid påföljd att annars tredskodom kan meddelas mot
honom eller målet avgöras utan hinder av hans utevaro.

Prop. 1973:87 217

Om part skall infinna sig personligen, skall rätten förelägga honom sådan inställelse vid vite.

Vid kallelse till sammanträde som avser enbart bevisupptagning, skall påföljd enligt första stycket ej föreläggas.

17 S Vid sammanträde skall parterna redogöra för sina ståndpunkter och
bevisningen upptagas. Om del är lämpligt, får bevisning upplagas även vid
annan domstol. Sakkunnig som utlåtit sig skriftligen får höras muntligen
endast om rätten finner det nödvändigt.

Föreskrifter om innehållet i och avfattningen av protokoll vid sammanträde meddelas uv Konungen.

18 8 Hålles sammanträde, skall målet om möjligt slutbehandlas vid
sammanträdet. Endast om synnerliga skäl föreligger får flera än tvä
sammartlräden hållas. Hålles sammanträde vid mer ;in ett tillfälle skall
samme domare sitta i rätten, om ej synnerligt hinder möter.

Har handläggningen ej avslutats vid sammanträde, skall rätten bereda parterna tillfälle att slutföra sin talan inom viss lid vid påföljd alt målet ändå kan komma alt avgöras.

19 § När målet är berett, skull riitten avgöra det utan dröjsmål.

Uteblir båda parterna frän sammanträde, skall målet avskrivas. Uteblir ena parten från sammanträde får rätten på yrkande av den som kommit tillstädes i enlighet med föreläggande enligt 16 S antingen meddela tredskodom eller avgöra målet utan hinder av hans utevaro. Framställes ej sådant yrkande, bestämmer rätlen om den fortsatta handläggningen,

20 § Närmare föreskrifter om avfattning av dom och beslut meddelas av
Konungen,

Rättegången i hovrätt

21 8 Talan mol tingsrätts dom eller beslut får ej prövas av hovrätten i vidare män än som framgår av 22 S, om ej hovrätten meddelat parlen prövningstillstånd.

Prövningstillstånd behövs ej vid talan mot beslut som rör annan än part eller intervenient, beslut varigenom tingsrätt ogillat jäv mot domare, beslut angående ådömande av förelagt vite eller om ansvar för rätlegångsförseelse eller beslut varigenom vade- eller missnöjesanmälan eller vade- eller besvärslalan avvisats.

Prop. 1973:87 218

Meddelas prövningstillstånd, gäller tillståndet del överklagade avgörandet i dess helhet.

22 § Prövningstillstånd får meddelas endast om

1. det är av vikt för ledning av riittstillämpningen ;itt talan prövas av högre
rätt,

2, part åberopar omständighet eller bevis som ej tidigare förebragts och
som sannolikt skulle ha lett till en annan utgång,

'3. den riiltstilUimpning som ligger till grund för domen eller beslutet måste antagas vara oriktig,

4, målets utgång kan antagas ha påverkals ;iv falsk handling som åberopats
eller av falsk utsaga som avgivits under ed eller försäkran,

5, domvilla förekommit, eller

6, målets utgång uppenbarligen beror pi°i grovt förbiseende eller grovt
misstag.

23 S Talan mot tingsriitts beslut angående fråga som iivses i I eller 2 S föres i samma ordning som takm mot beslut varigenom riitten ogillat invändning om rällegångshinder.

24 § I behandling av fråga om prövningstillstånd består hovrätten av två ledamöter. Prövningslillsländ får vägras endast om ledamöterna är ense om det.

25 5 I fullföljdsinlaga skall anges de omständigheter som åberopas till stöd för ansökan om prövningstillstånd, om sådant tillstånd fordras. I övrigt skall fullföljdsinlaga innehålla uppgift om överklagade domen eller beslutet, om den ändring som yrkas däri och om grunderna för den fullföljda talan. Uppgift skall även lämnas om de bevis som åberopas. Skriftligt bevis som ej tidigare förebragts skall fogas vid fullföljdsinlagan.

26 § Behövs prövningstillstånd, beslutar hovrätten sedan skriftväxlingen avslutats om sådant tillstånd skall meddelas. När skäl föreligger till del, får frågan upplagas ulan alt skriftväxling skett.

27 § I mål som fullföljts genom vad, skall handläggningen vara skriftlig, om ej särskilda skäl föranleder alt sammanträde hålles. Bestämmelserna i 17, 18 och 20 SS äger motsvarande tillämpning vid rättegången i hovrätt.

Rättegången i högsta domstolen

28 § Mot hovrätts beslut all meddela prövningstillstånd fär talan ej föras.

Prop. 1973:87 220

2) Förslag till

Lag om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1)

Härigenom förordnas, att i utsökningslagen (1877:31 s, 1) skall införas en ny paragraf, 49 a §, av nedan angivna lyddse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

49 a S

Har i mål, som handlagts enligt lagen (1973:000) om riUtegången i tvistemål om mindre värden, hovrätten vägrat part prövningstillstånd vid talan mot tingsrätts dom eller slutliga beslut varigenom betalningsskyldighet ålagts, må domen eller beslutet verkstäUas såsom lagakraftägande utan hinder av talan mot hovrättens beslut, såvida ej högsta domstolen annorledes förordnar.

Denna lag träder i kraft den I januari 1974,

3) Förslag till

Lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän

Härigenom förordnas, att i lagen (1929: 145) om skiljemän skall införas en ny paragraf, 3 a S. av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 a S

/ tvist mellan näringsidkare och konsument rörande vara eller tjänst som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk får före tvisten träffat avtal att tvist skaU hänskjutas till skiljemän utan förbehåU om rätt för parterna att klandra skiljedomen ej göras gällande, om tvisteföremålets värde ej är högre än som anges i 1 § lagen (1973:000) om rättegången i tvistemål om mindre värden.

Bifalles an.sökan om allmän i-ätts-hjälp. faststäUer rättshjälpsnämnden samtidigt det för sökanden gällande maximibeloppet. Kan sökanden ej själv eller genom någon som i tjänsteställning eller annars lämnar honom bistånd behörigen tillvarataga sin rätt. får rättshjälpsnämnden på sökandens begäran förordna biträde.

När biträde kan förordnas enligt 20 kap. 19 S föräldrabalken. förordnas ej biträde enligt denna lag.

Bifalles ansökan om allmän rättshjälp, fastställer rättshjälpsnämnden samtidigt det för sökanden gällande maximibeloppet.

I angelägenhet som kan komma att prövas enligt lagen (1973:000) om rättegången i tvistemål som rör mindre värden, får biträde förordnas endast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till den rättssökandes personliga förhållanden eller sakens beskaffenhet. När bUräde kan förordnas enligt 20 kap. 19 H föräldrabalken. förordnas ej biträde enligt denna lag.

Prop. 1973:87 222

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 22 mars 1973.

Närvarande: justitierådet ALEXANDERSON, regeringsrådet KLAC-KENBERG, f.d. regeringsrådet ÖHMAN, justitierådet WALBERG.

Enligt lagrådet denna dag tUlhandakommet utdrag av protokoU över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 16 februari 1973, hade Kungl, Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skuhe inhämtas över upprättade förslag till

1, lag om rättegången i tvistemål om mindre värden,

2, lag om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1),

3, lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän samt

4, lag om ändring i rätishjälpslagen (1972:429),

Förslagen, som finns bilagda detta protokoU, hade den 19 februari — den 19 mars 1973 inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Sigvard Holstad,

Lagförslagen föranledde följande yttranden inom lagrådet.

Lagrådet:

Den reform av rättegången i tvistemål om mindre värden, som innefattas i förevarande lagförslag, aktualiserades i samband med arbetet på utvidgningen av den statliga rättshjälpen. Av de undersökningar som redovisas i remissprotokollet framgår alt rättegångskostnaderna i mindre tvistemål ofta är mycket höga i förhållande till tvisteföremålels värde, I mål med ett tvistevärde under 3,000 kronor uppgår kostnaderna enbart i underrätten sålunda genomsnittligt tUl nästan lika stort belopp som värdet av vad som är omtvistat. Vid undersökningarna har också konstaterats att antalet tvistemål om mindre värden är förhållandevis lågt, och det antas alt de utgör endast en ringa del av det faktiska antalet sådana tvister. Anledningen härtiU antas i sin tur vara f ramf öraUt de höga kostnaderna. Stor enighet lorde råda om behovet att nedbringa kostnaderna i mindre tvistemål, och mot departementschefens uppfattning att möjligheterna härtill väsentligen beror av om parternas utgifter för biträde kan reduceras synes befogade invändningar inle kunna göras.

Problemet är självfallet inte nytt, men det har nu kommit direkt i bUck-punklen. Att låta åtgärder för att komma till rätta med svårigheterna anstå i avvaktan på en mera allmän översyn av rällegångsförfarandet, som med nödvändighet är en fråga på lång sikt, synes knappast försvarligt.

Den lösning som förordas i det förevarande lagförslaget innebär obestridligen vissa avsteg från de rättssäkerhelsgaranlier, som vid anta-

Prop. 1973:87 223

gandet av den nuvarande rättegångsordningen genomfördes också för de mindre tvistemålen. Om man skall gå fram på den anvisade vägen att söka förenkla själva förfarandet och genom en starkare processledning från domstolens sida göra det möjligt för den enskilde att själv, utan hjälp av juridiskt biträde, föra sin talan—och någon annan väg att väsentligt reducera rättegångskostnaderna torde praktiskt sett inle vara tillgänglig — synes emellertid den angivna konsekvensen vara ofrånkomlig, Mol dessabegräns-ningar i de formella rättssäkerhelsgaranlier, som är inbyggda i den nuvarande rättegångsordningen, får vägas fördelarna av ett reellt vidgat rättsskydd för de säkerligen många enskUda, som hiltiUs av kostnadsskäl inte haft tillträde tiU denna rättegångsordning, Storlavseende måste fästas vid dessa fördelar.

Det förslag tiU lagstiftning, som framlades i promemorian, har i åtskilliga hänseenden jämkats som en följd av remisskritiken, I fråga om domstolens och domstolspersonalens rådgivande uppgifter har förslaget bringats tUl bättre överensstämmelse med vedertagna krav på att domstolens opartiskhet inte skall kunna ifrågasättas. Vidare får själva rällegängsförfarandel, ehuru det även i departementsförslagels utformning blir betydligt mera obundet än den ordinära processen, en något ökad stadga i förhåUande lUl vad som föreslogs i promemorian.

Även om sålunda nyss angivna och andra förbättringar vidtagits i remissförslaget, bör emellertid svårigheterna att genomföra en reform sådan som den föreslagna inle underskattas, I hög grad torde utfallet av denna bero på i vad mån domarpersonalen i tingsrätterna kan bemästra de delvis grannlaga uppgifter som påläggs domaren i det nya förfarandet. Det är angeläget att handläggningen av dessa mål som regel anförtros domare med beprövad domarerfarenhet. Det bör också understrykas att ett stort behov föreligger av informations- och vidareutbildningsverksamhet för den berörda rättsbildade personalen vid domstolarna.

Det föreliggande lagförslaget torde på sätt antytts i remissprotokollet få ses som en grundval för en försöksverksamhet. Del är angeläget att utvecklingen noga följes, så att vid lämplig tidpunkt förnyade bedömningar kan göras med ledning av den praktiska erfarenheten.

Lagrådet godtar alltså de principer på vilkadet framlagda lagförslaget vilar och anser också att de skäl som anförts för att inle begränsa detta till konsumenttvister är övertygande, I det följande redovisar lagrådet vissa anmärkningar, kommentarer och förslag i anslutning till de särskUda stadgandena.

Prop. 1973:87 224

Lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden

4§ Lagrådet:

Erdigt första punkten i förevarande paragraf skall i stäUet för bestämmelserna om huvudförhandling i 50 kap. 23 § och 55 kap, 14 § RB, de s, k, tiUtrosparagraferna, gälla den nu ifrågavarande lagens bestämmelser om sammanträde och skriftlig handläggning. De angivna lagrummen skulle alltså ersättas av föreskrifter i den nu föreslagna rättegångslagen, I denna finns emellertid inga regler om tilltron lill bevisning som förebragts i lägre rätt. Härav skulle kunna slutas att det är avsett att några tilltrosregler inte skall gälla i det förenklade rättegångsförfarandet. En sådan slutsats är emellertid inte riktig, ty i specialraotiveringen till 27 §, som reglerar förfarandet i hovrätt i vademål, uttalas att bestämmelsen i 50 kap, 23 § RB visserligen inte är direkt tUlämplig men att det ligger i sakens natur att principen bakom bestämmelsen skall beaktas vid bedömningen av frågan om särskilda skäl föreligger för mundig förhandling.

Med den ståndpunkt förslaget sålunda avser att inlaga är det enligt lagrådets mening ägnat att leda till missförstånd, att de båda tilltrosparagraferna tas med i uppräkningen av lagrum i första punkten. Den erforderliga anpassningen av dessa två paragrafer till den förenklade rättegången uppnås genom vad som stadgas i andra och tredje punkterna i förevarande paragraf.

På grund av det anförda hemställer lagrådet att 50 kap, 23 § och 55 kap, 14 § RB utesluts ur den i första punkten av förevarande paragraf gjorda uppräkningen av lagrum,

8§

Lagrådet:

Den inledande satsen i första stycket anger, att ersättning för rättegångskostnad skall motsvara kostnad som varit skäligen påkallad för tiUvaratagande av partens rätt. Satsen kan lätt läsas som en positiv förklaring att skäliga rättegångskostnader skall vara ersättningsgUla, Den positiva syftningen understrykes av efterföljande 'dock ej'. Meningen torde i stället vara att föreskriften skall ha en begränsad innebörd såtiUvida att ersättningen avseende de i stycket angivna olika kostnadsposterna inte får överstiga vad som anses ha varit skäligen påkallat för tillvaratagande av partens rätt. Sistnämnda lokution är hämtad från 18 kap, 8 § RB, där det säges att ersättningen för rättegångskostnad skall fullt motsvara angivna kostnader, 'såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt'.

Prop. 1973:87 225

Den avsedda innebörden kommer bättre fram, om första stycket inleds med en föreskrift, att ersättning för rättegångskostnad ej får avse annat än kostnad för vad som uppräknas under de olika posterna, och i>ett följande stycke tUlfogas stadgandet att ersättning utgår endast i den mån kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt.

Enligt första stycket 1 i förevarande paragraf är kostnad för rådgivning enligt rättshjälpslagen vid ett tillfälle ersättningsgill rättegångskostnad. Av uttalanden i remissprotokoUet framgår alt det är avsett att kostnaden för rådgivning en gång för varje instans skall kunna bli ersatt. Paragrafens placering bland de allmänna bestämmelserna om rättegången kan emellertid leda till den uppfattningen att endast en rådgivning under hela rättegången skulle vara ersättningsgill. Lagrådet hemställer därför att, i förtydligande syfte, efter orden 'vid ett tillfäUe ' tillfogas 'för varje instans'.

Klackenberg:

Det föreslagna förenklade förfarandet har jag tillstyrkt såsom en för sitt område mera rationell rätlegångsform än RB:s alltför kostsamma förfarande. En komplettering av förslaget synes mig dock påkallad till förebyggande av att reformen medför skärpt olikstäUighet inför domstolen.

Vad gäller nedbringandet av bilrädeskoslnaderna har departementschefen som en alternativ utväg efter utländska förebilder diskuterat införandet av ett generellt förbud mot anlitande av rättegångsbiträde. Tanken har avvisats med hänvisning tiU att även vid tvister inom ramen av det förenklade förfarandet i vissa fall finns behov av bilrädeshjälp. Ett sådant förbud har också sagts vara verkningslöst såvitt gäUer juridiska personer. Departementschefen har i stället ansett den principiellt riktiga vägen vara att föreskriva att ersättning till rättegångsbilräde inte skall utgöra ersättningsgill rättegångskostnad (utom såvitt avser erforderlig s,k, rådgivning för 50 kronor enligt rätishjälpslagen). Genom all sålundadenparl som anUtar rättegångsbiträde i princip får stå för kostnaderna själv och alltså inle heller, även om han vinner, får dem täckta av motparten, räknar man med att främja syftet att biträde i regel ej skall anlitas i rättegången, I anslutning härtiU begränsas rätten till allmän rättshjälp i form av biträdesförordnande. Normalt skall sådan hjälp efter reformens genomförande inte utgå vid tvister inom ramen av det förenklade förfarandet. Genom en ny föreskrift i 19 § rättshjälpslagen införes sålunda begränsningen att biträde får förordnas endast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till den rättssökandes personliga förhållanden eller sakens beskaffenhet. De åsyftade personliga förhållandena exemplifieras med sjukdom, språksvårigheter, hög ålder och liknande. Även i sådana faU fömtsätts dock alt det inte finns någon som i tjänsteställning eller annars kan lämna bistånd åt vederbörande att behörigen tillvarataga sin rätt. Sakens beskaffenhet avser svårulredda

15 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 87

Prop. 1973:87 226

tvister eller mål då prejudikatdispens meddelats. Den föreslagna inskränkningen av aUmän rättshjälp för övriga fall synes vara en svårfrånkomlig konsekvens av att man valt linjen all avskära ersättnings-gillhet för bilrädeshjälp i syfte att genom ekonomiskt tryck begränsa användningen av rättegängsbiträde. Även om remissförslagets lösning på denna punkt har vissa nackdelar anser jag förslaget böra i huvudsak godtagas men med viss komplettering av principiell innebörd.

Del har sålunda varit svårt att undgå att ta intryck av de invändningar vid remissen, som tagit fasta på hur parter i skilda inkomstlägen skuUe träffas av de ekonomiska restriktionerna för bilrädeshjälpen. Bl,a, har en hovrätt understrukit att svårigheten att få ersättning för bilrädeskostnad kommer att drabba den som har svag ekonomisk ställning hårdare än den ekonomiskt starke. Denne har lättare att om del kniper betala ell biträde ur egen ficka. Advokatsamfundet har anlagt liknande synpunkter och hävdat, att den borttagna rätten tUl biträde medför att i del föreslagna förfarandet den ekonomiskt svage nödgas processa utan eget ombud, medan däremot motsidan, Lex, ett näringsföretag, kan låta en anställd jurist eller en anlitad advokat förbereda och utföra talan, I en sådan situation måste den part som är utan biträde känna ett psykologiskt tryck; dessutom finns alltid personer som inle själva kan utföra sin talan oberoende av vilket förfarande som gäller.

Dylika synpunkter har vid remissen närmast anförts såsom motiv för att avvisa förslaget om förenklad process. Men inte heUer den som är positivt instäUd liU reformen kan avvisa sådana invändningar såsom helt orealistiska konsekvenser av deparlementsförslaget. Det är därför angelägel alt pröva, om inle dylika nackdelar i del väsentliga går all undvika, I sådant syfte synes böra övervägas, om inte likställigheten inför domstolen kräver all rätten att där anlita rättsligt biträde eller ombud begränsas lill fall motsvarande dem, där förordnande av biträde vid den allmänna rättshjälpen ifrågakommer. Det skuUe innebära att icke heller den ekonomiskt välsituerade skuUe få anlita rättegångsbiträde annat än där sakens beskaffenhet eller hans personliga förhåUanden gör det påkallat. Domstolen skuUe då ha att pröva om sådant behov föreligger.

Det är uppenbart att ett dyUkt partiellt bilrädesförbud innefattar betydande vanskligheter och att det ingalunda medför full jämstäUdhet i fråga om olika personers möjligheter att utf öra sin talan. Man kommer aldrig ifrån människors olikheter i utbildningshänseende, deras olika begåvning och förmåga att uppträda och göra sig gällande. Ett sådant bilrädesförbud kan inte heller hindra part att vid måls förberedande och vid upprättande av inlagor utnyttja juridiskt biträde, Inom ramen av det förenklade förfarandet skulle dock en komplettering med ett partieUt biträdesförbud innebära ett steg mot ökad likstäUighet och förebygga del mest framträdande draget av övertag inför domstolen, vari de ekonomiska olikheterna i vårt samhäUe

Prop. 1973:87 227

annars kan komma lUl uttryck vid reformen.

Det kan invändas, att domaren vid del förenklade förfarandet genom sin processledning och hjälp åt parterna dock bör eftersträva all kompensera underläget för den part, som saknar bilrädeshjälp. Även om en skicklig domare i betydande grad kan åstadkomma en sådan effekt, bör man nog ändå realistiskt göra advokaterna den rättvisan att erkänna att de sällan kan antagas vara betydelselösa för tillvaratagande av klientens rätt i sådan process. Betydelsen i sak varierar givetvis med målets art och beskaffenheten av utredningen.

I vart fall kan man aldrig komma ifrån den psykologiska betydelsen av att en ensam part inför domstolen möter en tränad advokat. Det vill myckel lill för att han inte skall känna sig slagen tiU slant. 'Den orättvisan' blir gärna, om han förlorar, en stående förklaring tiU varför del gick så illa i tvisten. Man kan befara att hela reformen med det förenklade förfarandet kan råka i socialt vanrykte och misslyckas till följd av en dylik olikställighet. De psykologiska olägenheterna ter sig desto vanskligare som rällshjälpsreformen framförts just med sikte på att tUlgodose kravet på jämlikhet vid utförandel av talan inför domstol.

Jag är för den skull beredd alt förorda, att parts rätt att anlita advokat eUer annan rättsbUdad person såsom ombud eller biträde inför domstolen begränsas vid den förenklade processen och att domstolen sålunda ålägges pröva, om sådant ombud eUer biträde är påkallat med hänsyn Ull parlens personliga förhållanden eller sakens beskaffenhet. Ett sådant förbud att utan domstolens medgivande 'anlita' jurist som ombud eller biträde inför rätta måste med hänsyn tUl syftet även gälla i fråga om jurister, som ulan ersättning kan vilja hjälpa exempelvis släktingar och bekanta inför domstolen. Erinras må att rättegångsbalken av andra skäl innehåller förbud för lagfarna domare i och rättsbildade befattningshavare vid de allmänna domstolarna samt för åklagare och utmätningsmän alt vara ombud eller rättegångsbiträde, såvida inte Kungl, Maj:t för visst mål gett lov därtill (RB I2kap,3och22§§),

Ett partiellt förbud mol anlitande av advokat eUer annan rättsbildad person i den förenklade processen blir ingalunda verkningslöst gentemot förelagen utan får betydande verkningar även i tvister mellan konsumenter och företag, eftersom de flesta företag saknar egna jurister. Om syftet helt skaU nås, erfordras dock en längre gående regel, som hindrar större företag att sända anställda jurister att uppträda i den förenklade processen i andra faU än där domstolen prövar sakens beskaffenhet påkalla det. Hindret borde givetvis gälla även för jurister hos myndigheter. Mot införandel av en dylik regel kan man hysa viss belänksamhet, eftersom den skulle ingripa i företagens ime arbetsorganisation och hindra den som kanske omhänder-haft hela ärendet inom företaget att ombesörja det inför rätta. Om behov föreligger av en så långtgående inskränkning, synes mig kunna få bero av

Prop. 1973:87 228

erfarenheterna. Måhända blir de fall, som skuUe kvarstå efter införande av ett förbud mot särskilt 'anlitande ' av jurist, ganska fåtaliga. Storföretagens kostnadsmedvetande torde som regel förebygga att de sänder omkring sina juridiskt utbildade ombudsmän att uppträda inför rikets domstolar i mindre tvistemål annat än där saken har viss rättslig valör, och då har ju också motparten sannolikt ofta fått rättegängsbiträde. För statliga myndigheter kan föreskrift om erforderlig återhållsamhet att sända jurister vid behov ges i administrativ ordning.

Läggs det i domstolens hand alt pröva om behov av rätlsbildat Ombud eller biträde är påkaUat, erhålles en naturlig samordning med praxis vid beviljande av allmän rättshjälp i form av biträdesförordnande. Man har ju förutsatt att rättshjälpsnämnd håUer nära kontakt med domstolen vid dyUka förordnanden på grund av särskilda skäl. Om sakens krångliga beskaffenhet anses för ena parten påkalla bilrädeshjälp, torde detsamma oftast böra gälla i fråga om andra parten. Är det åter parts personliga förhållanden, som föranleder behovet av juridiskt biträde, bör det få bero av omständigheterna i varje särskilt faU, om sådant behov också kan anses föreligga för motparten.

På grund av det anförda hemställer jag att lagförslaget kompletteras med ett stadgande om partiellt biträdesförbud. Stadgandet bör förslagsvis ges det innehållet, att 'såsom ombud eller biträde inför domstolen får part anUta advokat eller annan rättsbildad person, som ej är anställd hos parlen, endast om rätten prövar särskilda skäl föreligga med hänsyn till partens personliga förhåUanden eller sakens beskaffenhet',

Walberg:

Ett huvudsyfte med förslaget är att för tvistemål om mindre värden åstadkomma ett bUligare förfarande. Eftersom den tyngsta kostnadsposten i den nuvarande civilprocessen är ersättning tiU biträde är tanken att i del förenklade förfarandet på ett radikalt sätt begränsa användningen av biträde. Man har därvid inte gått så långt som till ett förbud för part att anlita biträde, men möjligheten att av tappande motpart få ersätining för bilrädeskostnad har inskränkts tiU att gälla kostnad för rådgivning enligt rättshjälpslagen. Parten få alltså, även om han vinner målet, inte ersättning för kostnad som han ådragit sig genom att anlita biträde vid handläggningen i domstolen.

Det är emellertid tydligt att inom området för det förenklade förfarandet kommer att faUa åtskilliga tvister, där saken är invecklad och komplicerad. Alt märka är, att mål från praktiskt laget hela det förmögenhetsrättsliga fältet kommer att handläggas i denna ordning. Såsom framhållits av flera remissinstanser är det ingalunda någon garanti för att saken är av enkel beskaffenhet, att tvisteföremålets värde inte överstiger ett halvt basbelopp.

Prop. 1973:87 229

I detta sammanhang är också att beakta att parternas förmåga att på ett ändamålsenligt sätt medverka i förfarandet kommer att vara mycket skiftande och beroende av sådana faktorer som t.ex. hälsotillstånd, utbUdning och intellektueUa kvalifikationer. Parts sjukdom kan ibland göra det helt omöjligt för honom att deltaga i rättegången. Även med en utökad materiell processledning kan det därför på grund av sakens beskaffenhet eller parts personliga förhållanden uppstå stora svårigheter att ulan medverkan av biträde få målet i det skick att det kan med någorlunda säkerhet avgöras. Den bilrädeshjälp, som kan erhållas genom rådgivning enligt rättshjälpslagen, löser uppenbarligen inte dessa svårigheter.

Ätt också departementschefen utgår från att det i ett antal fall inte kommer att vara tillräckligt med den bilrädeshjälp som kan erhållas genom rådgivning framgår av förslaget till ändring i 19 § rättshjälpslagen. Enligt detta får i angelägenhet, som skall prövas i det förenklade förfarandet, biträde förordnas av rättshjälpsnämnden, om särskilda skäl föreligger med hänsyn tUl den rättssökandes personliga förhållanden eUer sakens beskaffenhet. Emellertid löses härigenom inte problemen för de faU när biträdesbehov föreligger på grund av omständigheter som avses i 19 § men parten på gmnd av sina inkomstförhållanden står utanför den allmänna rättshjälpen. Anskaffar han själv biträde kan han — bortsett från avgift för rådgivning — inte räkna med att få biträdeskostnaden ersatt även om han vinner målet. Det rättsskydd, som möjligheten tUl rättegång innebär, bUr härigenom för parter i en sådan situation mer eller mindre illusoriskt. Skulle biträdeskostnaden överstiga värdet av tvisteföremålet — vUket inle sällan kan bli faUet i de tvister det här är fråga om — leder en process, vilken utgången än blir och även om motpartens ekonomi är den bästa, till ren förlust. Sådana konsekvenser av förslaget står i strid med den för reformen angivna målsättningen, att envar som är part i en tvist skall ha utsikt att med processmöjligheten som påtryckningsmedel få tiU stånd en rimlig uppgörelse.

Problemet rör emellertid inte bara personer som på grund av sina inkomstförhåUanden saknar möjlighet att få allmän rättshjälp. I viss omfattning beröres också grupper som omfattas av rättshjälpen, alltså människor i relativt blygsamma ekonomiska omständigheter. Detta sammanhänger med att enligt rättshjälpslagen den som erhåller rättshjälp i många fall har att erlägga ett icke obetydligt kostnadsbidrag. Vid exempelvis en årsinkomst av omkring 40.000 kronor måste det sålunda inte säUan inträffa att kostnadsbidragel närmar sig eller överstiger den biträdeskostnad, som är all räkna med, om biträde förordnas enligt den föreslagna bestämmelsen i 19 § rättshjälpslagen. I sådana fall blir partens situation idet avseende, varom det här är fråga, i princip densamma som om han stått utanför rättshjälpen.

I det föregående har jag bortsett från möjligheten alt genom rätls-

16 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 87

Prop. 1973:87 230

skyddsförsäkring gardera sig mol de negativa konsekvenser av de föreslagna ersättningsreglerna som nu berörts. Försäkringstagaren slår emellertid en inte obetydlig självrisk. Det är vidare ovisst vilka konsekvenser reformen kan få för försäkringsbranschens benägenhet all i forlsältniijgen lämna rättsskyddsförsäkringar på nuvarande villkor.

Departementschefen har, under hänvisning till angelägenheten av att parterna skall kunna i förväg bedöma kostnaderna för en rättegång, avvisat tanken att i särskilda fall kostnad för biträde utöver rådgivning skulle kunna tUlerkännas vinnande part. Denna ståndpunkt får godtagas, Med hänsyn tiU vad förut anförts kan det emellertid ifrågasättas, om inte i fall, när på grund av parts personliga förhåUanden eller sakens beskaffenhet särskilda skäl föreligger att parlen har biträde i rättegången, biträde borde kunna tillhandahållas honom på det allmännas bekostnad utan avseende pä hans bättre eller sämre ekonomi. Uppenbarligen är det i här avsedda fall inte bara den enskUde parlens ulan också del allmännas intresse att rättegången kan genomföras på ett ur rättssäkerhetssynpunkt godtagbart sätt. Med en sådan ordning skulle det ligga närmast lill hands att låta domstolen förordna biträdet. Del skulle då också le sig naturligt att föreskriva att, om parten förlorar processen, han efter vad som finnes skäligt skall åläggas återbelalningsskyldighet gentemot statsverket.

Anses en lösning i nu antydd riktning inle genomförbar är det så mycket mer angeläget att försäkringsbranschen i fortsättningen kommer alt på rimliga villkor tiUhandahålla rällsskyddsförsäkringar i väsentligen samma omfattning som för närvarande. Skulle detta inte bli fallet, kan det bli nödvändigt alt från nya utgångspunkter uppta frågan om ersättning för biträdeskostnad i den förenklade processen,

16 § Lagrådet:

Beträffande iredje stycket i förevarande paragraf kan erinras om alt enligt 35 kap, 9 § tredje punkten RB jämfört med 4 § andra punkten nu ifrågavarande lag parts utevaro från sammanträde för enbart bevisupptagning inte hindrar att beviset upplages. Någon erinran härom behöver enligt förslaget ej införas i kallelserna till sammanträdet. Lagrådet hänvisar tUl vad som anföres vid 19 §,

18 §

Klackenberg, Walberg:

Del kan ligga nära tiU hands att sammansläUa del i första stycket tredje punkten av förevarande paragraf föreslagna stadgandet att, om sammanträde hålles vid mer än ett tillfälle, samme domare skall silla i rätten, därest ej synnerligt hinder möter, med regeln i 17 kap, 2 § första stycket RB all

Prop. 1973:87 231

domare som ej övervarit hela huvudförhandlingen ej får dellaga i domen. Därjämte bör beaktas stadgandet i 43 kap, 13 § andra stycket RB, all vid ny huvudförhandling målet skaU företas till fullständig handläggning och alt, om bevis upptagits vid tidigare handläggning, beviset skall upptas ånyo, om sådant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder därför ej föreligger. Förhållandena är väl inte helt överensstämmande med dem som avses i de nyssnämnda lagrummen, eftersom sammanträde vid den förenklade processen är ett mera omfattande begrepp än huvudförhandling. Även i den förenklade processen bör det emellertid i princip gälla, att den domare som dömer i målet skall ha varit med vid bevisupptagningen. Det kan antagas att någon reeU olikställighet mellan de båda processformerna inle varit åsyftad, när nu ifrågavarande punkt, som saknade motsvarighet i promemorian, upptogs i departementsförslaget.

Det föreslagna stadgandet, som inle utsäger mer än att domarens förhinder vid utevaro från ett av flera sammanträden skall vara tUlräckligt vägande, synes med hänsyn tUl del anförda böra fullständigas med en regel som ger ullryck för den förut angivna omedelbarhetsprincipen. Del kunde därvid synas ligga nära tiU hands att efterbilda regeln i 43 kap, 13 § andra stycket RB, Emellertid synes principens upprätlhåUande vara särskilt angelägen i den förenklade processen i betraktande av de svagare rättssäkerhelsgaranlier, varmed förfarandet är kringgärdat, I detla hänseende kan bland annat framhåUas att advokat endast undanlagsvis kommer att medverka i rättegången och att del är endast en domare som bedömer bevisningen. Ätt beakta i detla sammanhang är vidare alt kostnaderna för en förnyad bevisupptagning som regel måste bli mindre i det förenklade än i det ordinära förfarandet. På grund av det anförda synes regeln, till skillnad från stadgandet i 43 kap, 13 § RB, böra upptaga en presumtion för förnyad bevisupptagning.

Vi föreslår sålunda att i slutet av första stycket av paragrafen tillägges följande: 'Har muntlig bevisning upptagits vid rättens sammanträde och blir den domare som höll sammanträdet förhindrad all döma i målet, skall bevisningen upptagas ånyo, om ej sådant upptagande finnes sakna betydelse eller hinder därför föreligger,'

Alexanderson, Öhman:

Stadgandet i första stycket tredje punkten av förevarande paragraf, vars uppgift är att så långl det är möjligt garantera kontinuitet i målels handläggning, bör fullständigas med en regel som ger uttryck för den s,k, omedelbarhetsgrundsatsen. Denna regel bör enligt vår mening utformas i nära anslutning tiU vad som enligt 43 kap, 13 § andra stycket andra punkten RB gäller i fråga om förnyad bevisupptagning vid ny huvudförhandling, förslagsvis så: 'Har muntlig bevisning upptagits vid rättens sammanträde

Prop. 1973:87 232

och blir den domare som höll sammanträdet förhindrad att döma i målet, skall bevisningen upptagas ånyo, om sådant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder därför ej föreligger,'

19 § Lagrådet:

Uteblir båda parterna från sammanträde, som avser enbari bevisupptagning, skall målet inte avskrivas (jfr 35 kap, 9 § och 44 kap. 1,4 och 7 §§ RB). Såsom av det vid 16 § sagda framgår får bevisupptagningen äga rum utan hinder av ulevaron. Eftersom sålunda en jämkning av andra stycket första punkten i förevarande paragraf är påkallad, hemställes att punkten erhåller följande lydelse: 'Uteblir båda parterna från sammanträde, som ej avser enbart bevisupptagning, skall målet avskrivas.'

21 § Lagrådet:

Bland de i detta sammanhang förekommande beslut, som kan särskilt överklagas, bUdar beslut, varigenom vade- eUer missnöjesanmälan eller ansökan om återvinning eUer vade- eller besvärstalan avvisats, en grupp för sig (jfr 49 kap. 9 § RB). I uppräkningen i andra stycket av förevarande paragraf återfinns de nu nämnda besluten utom beslut varigenom ansökan om återvinning avvisats. Då anledning inte synes föreligga att behandla sistnämnda beslut på annat sätt än de övriga, hemställer lagrådet att i andra stycket upptas också beslut varigenom ansökan om återvinning avvisats.

Tredje stycket i förevarande paragraf ger uttryck för att partiella prövningstillstånd i själva saken inte skall förekomma. I övrigt har stycket fått en avfattning som bl.a. medför att, vid klagan både i själva saken och beträffande rättegångskostnaderna, prövningstillstånd inte kan begränsas lill nämnda kostnader. En sådan avvikelse från reglerna om prövningstiUstånd i högsta domstolen är uppenbarligen inte avsedd. Bestämmelserna synes böra ansluta tUl 54 kap. 11 § andra stycket och 13 § RB. Förslagsvis kan tredje stycket i förevarande paragraf erhålla följande lydelse: 'I fråga om meddelat prövningstUlstånd äger 54 kap. 11 § andra stycket och 13 § rättegångsbalken motsvarande tillämpning.'

Alexanderson, Klackenberg, Walberg:

Enligt förevarande paragraf gäUer som huvudregel, att prövningstillstånd erfordras för att talan mot tingsrätts dom eller beslut skall få prövas av hovrätten. Vissa beslut undantas i paragrafens andra stycke från kravet på prövningstillstånd, dock inte beslut som rör frågan om målet skall handläggas i förenklad form eller i ordinär väg. Förslaget innebär, att fullföljdsrätten, när det gäUer sådana beslut, blir beroende av den ståndpunkt

Prop. 1973:87 233

som tingsrätten intagit. Har beslutet gått ut på att målet skall handläggas i ordinär väg, behövs sålunda inte prövningstiUstånd, medan sådant tUlstånd krävs, om tingsrätten beslutat, att målet skall handläggas i förenklat förfarande. Del kan framhållas, att 23 § torde vara tillämplig även i fall, när tingsrättens beslut innebär, att målet skall handläggas i ordinär väg.

Principiellt förefaller det mindre tillfredsstäUande, att möjligheterna att få frågan om processformen prövad i hovrätten skall vara beroende av hur tingsrätten bedömt denna fråga. Har tingsrätten meddelat beslut att det förenklade förfarandet skall tUlämpas är del, så länge talan mot beslutet står öppen, inte slutligen avgjort att så skaU ske. Att part som för talan mol sådant beslut skall vara underkastad de fuUföljdsbegränsningar som följer med det förenklade förfarandet synes då mindre följdriktigt. Del kan vidare framhållas, alt hinder inte synes föreligga för part att, sedan tingsrätts dom efter förenklat förfarande vunnit laga kraft, anföra domvillobesvär i hov-rätlen under åberopande av att målet rätteligen bort handläggas i ordinär ordning. Härför krävs inle prövningstiUstånd, Vägande skäl talar för att vad som kan prövas efter domvillobesvär också skall kunna prövas efter fullföljd ulan prövningstillstånd. Riskerna för att domar, som meddelats efter förenklat förfarande, skall undanröjas efter domviUobesvär, blir med en sådan lösning uppenbarligen mindre.

Under hänvisning till det anförda föreslås, att bland undantagen i 21 § andra stycket från kravet på prövningstUlstånd upptas också beslut i fråga som avses i 1 eller 2 §.

Enligt 23 § skall talan mot tingsrätts beslut om processformen föras i samma ordning som talan mol beslut, varigenom rättenogillal invändningom rättegångshinder, Detla innebär all part som viU föra talan mot beslutet har att inom viss tid anmäla missnöje och all det sedan ankommer på tingsrätten att avgöra om talan skall föras särskUt eller i samband med talan mot dom eller slutligt beslut. Om, i enlighet med vad ovan förordats, prövningstillstånd inte skall behövas vid talan mol tingsrätts beslut all målet skall handläggas i del förenklade förfarandet, blir alltså konsekvensen för de fall, när talan mot sådant beslut föres i samband med talan mot dom i saken, att olika fullföljdsregler kommer att gäUa beträffande skilda delar av det överklagade avgörandet. En sådan ordning är ägnad att komplicera förfarandet. Den enklaste lösningen synes vara att föreskriva, att talan mot tingsrätts avgörande i fråga som avses i 1 eller 2 § alltid skall föras särskilt.

23 §

Alexanderson, Klackenberg, Walberg:

Beträffande viss komplettering av bestämmelsen i denna paragraf hänvisas till vad som anförts vid 21 §.

Prop. 1973:87 234

28 §

Alexanderson, Öhman, Walberg:

A v denna paragraf framgår motsättnings vis, att talan får föras mol hovrätts beslut all vägra prövningstillstånd. Enligt promemorian skulle talan överhuvud inle få föras mot hovrätts beslut över ansökan om prövningstillstånd, alltså inte heller mot beslut varigenom tillstånd vägrats, Mol promemorieförslagel i denna del framfördes erinringar i remissyttrande av ledamöter i högsta domstolen. Enligt dessa ledamöter ingav det betänkligheter all på sådant säll lägga i hovrättens hand all slutligt bestämma att prövning i högsta domstolen ej skulle komma till stånd. Delta spörsmål borde enligt dessa ledamöters mening ytterst tillkomma högsta domstolen att avgöra, i allt fall när det gällde intresset att erhålla ett prejudikat, I enlighet härmed föreslogs i remissyttrandet, alt del skulle medges parterna alt beträffande hovrättens beslut söka prövningstillstånd hos högsta domstolen.

Departementschefen har i remissprotokoUet beträffande frågan om fullföljd mol hovrätts beslut all vägra prövningstUlstånd framhåUit angelägenheten av att högsta domstolen får möjlighet all leda hovrätternas tillämpning av fullföljdsbegränsningarna i det förenklade förfarandet. Härutöver är enligt departementschefen all beakta betydelsen av att tillräckligt underlag skapas för högsta domstolens prejudikalbildande verksamhet. Under hänvisning tiU dessa skäl har departementschefen förklarat att han ansluter sig lill den uppfattning i frågan som högsta domstolens ledamöter framfört.

Vad gäller del åberopade hänsynstagandet lill högsta domstolens prejudikatbildande verksamhet må erinras om att beträffande fullföljd mot ifrågavarande hovrättsbeslut kommer all gälla vanliga regler om prövningstillstånd i högsta domstolen, Detla innebär enligt 54 kap, 10 § RB i lagrummets lydelse efter 1971 års ändringar att prövningstillstånd i princip förutsätter att det är av vikt för ledning av rättstUlämpningen att talan prövas av högsta domstolen. Den rättstillämpning, som det här blir fråga om, är tydligen hovrätternas tillämpning av reglerna om prövningstillstånd i 22 § av förslaget. Däremot kommer i del enskilda fallet i och för sig att vara utan betydelse i vilken mån själva saken har prejudikatintresse. Den föreslagna möjligheten att föra talan mot hovrätts beslut all vägra prövningstillstånd blir därför av begränsad betydelse för högsta domstolens prejudikalbildande verksamhet i allmänhet. En större vikt skulle givelvis f ullföljdsmöjligheten få, om kravet pä prövningstillstånd slopades för dessa hovrättsbeslul. Till förmån för en sådan lösning skulle kunna åberopas, att högsta domstolen i frågan om prövningstUlstånd endast är andra instans.

Emellertid torde, såsom också framhölls av de ledamöter i högsta domstolen som log upp frågan om fullföljdsrätten, det inte vara möjligt

Prop. 1973:87 235

att medge parterna en generell rätt att överklaga hovrättens beslut att avslå ansökan om prövningstUlstånd ulan att den åsyftade effekten med reformen undergräves. En annan lösning skuUe vara att, beträffande hovrätts beslut enligt 21 §, upptaga som dispensgrund alt anledning förekommer lUl ändring av beslutet. Del förefaller emellertid systematiskt otUlfredsställande att enkom för dessa faU införa regler om prövningstillstånd, som avviker från de i aUmänhet gällande. En regel om ändringsdispens står vidare — om än i mindre grad än en ordning med obegränsad fullföljdsrätt — i motsättning tUl reformens syfte att åstadkomma ett snabbt förfarande, Den betydelse som en sådan regel skulle få för högsta domstolens prejudikatbUdande verksamhet i allmänhet måste för övrigt antagas bli begränsad.

Vad nu anförts torde ge vid handen, å ena sidan, att möjligheten att föra talan mot hovrättens beslut att vägra prövningstUlstånd, sådan den föreligger enligt förslaget, knappast får den betydelse för högsta domstolens prejudikatbildande verksamhet, som man möjligen tänkt sig, men, å andra sidan, att andra lösningar — såsom obegränsad fullföljdsrätt eller ändringsdispens — möter betänkligheter med hänsyn till reformens grundläggande syften. Att högsta domstolen ges möjlighet att leda hovrätternas tillämpning av reglerna i 22 § är under aUa förhållanden en fördel. Vi anser oss alltså inte böra framsläUa något ändringsförslag i nu förevarande del.

Klackenberg:

Jag instämmer i övriga ledamöters kritik av tanken all man genom en felinriktad prejudikatdispens skulle kunna sålla fram lämpligt underlag för högsta domstolens prejudikatbildning inom området för mindre tvistemål.

Den tUltänkta proceduren förefaller mig också, inte bara med hänsyn till del sannolika resultatet, otillbörligt omständhg och kostsam, eftersom man utan vidare kopplat på den vanliga ordningen för fullföljd tiU högsta domstolen av talan mot hovrätts beslut. Sedan hovrätt genom ett tvåmannabeslut vägrat tiUstånd för prövning av tingsrätts dom skulle sålunda hos högsta domstolen först tremannaavddning pröva om prejudikatdispens motiverar fullföljd och därefter fullsutlen avdelning på fem justitieråd eventueUt pröva och ändra hovrättens beslut att vägra full-följdstiUstånd dit.

Omprövning av i hovrätt vägrade prövningstiUstånd är en speciaUtel, föranledd av del förenklade tvistemälsförfarandet, och någon motsvarighet har inte tidigare förekommit. En sådan nyhet kunde lämpligen föranleda en omprövning av formerna. Det ligger nära till hands att ifrågasätta om inte åt sådan tremannaavddning i högsta domstolen, som i 3 kap. 6 § RB sägs, kan anförtros att i sak ompröva och ändra hovrätts tvåmannabeslut om vägrad fullföljd tUl hovrätt. Om man tar det steget — lämpligen genom ett stad-

Prop. 1973:87 236

gande i förevarande lag — erhåller man inom ramen för en rimlig arbetsinsats ett instrument för en meningsfull sållning av mål såsom underlag för högsta domstolens prejudikatbildning.

Jag hemställer alt frågan om en dylik förenkling upptages till prövning. Finnes någon förenklad lösning inle kunna genomföras, är jag för min del beredd att godtaga promemorians ståndpunkt att talan mot hovrätts beslut om prövningstillstånd över huvud ej må föras,

Utsökningslagen

49 a §

Lagrådet:

Enligt 37 § 1 mom, UL avses med domstols dom i tvistemål även annat avgörande av domstol i tvistemål (jfr NJA II1947 s, 186), I UL har sålunda inle upptagils RB:s modernare och mera preciserade terminologi, I förevarande lagrum bör av nu nämnda skäl orden 'eller slutliga beslut' och 'eller beslutet' utgå,

SkUjemannalagen

3a§ Lagrådet:

Avgörande för tillämpningen av den föreslagna regeln i första stycket av förevarande paragraf är 'tvisteföremålets värde ', Av hänvisningen till den föreslagna rättegångslagen får anses framgå att 'tvisleföremålel' infe är den tillhandahåUna konsumentvaran (eller tjänsten) utan 'vad som yrkas' i tvisten. Vidare kan'av hänvisningen dragas den slutsatsen, att värdet av tvisteföremålet skall beräknas enligt samma grunder som i rättegångslagen. Detta innebär i princip att kumulerade yrkanden och yrkanden framstäUda genslämningsvis skall sammanräknas vid värdets bestämmande, Kumuleras sålunda två anspråk, som båda gäller konsumenlivisl och som vardera rör ett värde av 2,000 kronor, torde bestämmelsen ej utgöra hinder för skiljeförfarande. Såtillvida måste dock antagas att värdet i den förevarande paragrafens mening skiljer sig från värdet enligt 1 § rättegångslagen att man vid tillämpningen av förevarande stadgande endast har att räkna med sådana delvärden som är hänförliga till konsumenlivisl i egentlig bemärkelse. Om exemplet nyss ändras så att endast det ena av de båda anspråken är att anse som anspråk i konsumenttvist torde alltså hinder föreligga för skiljeförfarande såvitt gäller detta anspråk,

I specialmotiveringen till förevarande stadgande uttalas att innebörden av detta är, alt skiljeavtal inte utgör hinder för prövning av konsumenttvist i

Prop. 1973:87 237

det förenklade förfarandet. Uttalandet torde åsyfta konsumenttvist där tvisteföremålels värde ej är högre än som anges i 1 § rättegångslagen. 1 konsumenttvist som rör högre värde men som enligt 2 § nämnda lag skall handläggas i förenklat förfarande kommer sålunda skiljeavtal att kunna åberopas som rättegångshinder.

Det bör också anmärkas, att förevarande bestämmelse torde sträcka sina verkningar utanför området för det förenklade rättegångsförfarandet. Så är förhållandet, när värdet av vad som är konsumenttvist inte överstiger ett halvt basbelopp men tvisten i sin helhet, pågrund av kumulation av anspråk eller genstämt anspråk, gäller högre värde eUer i annat faU, enligt 1 § andra stycket första punkten rättegångslagen, förenklat förfarande inte skall tiUämpas. I en sådan situation torde bestämmelsen innebära att skiljeavtalet inte utgör hinder för prövning av konsumenttvist i ordinärt förfarande.

Som framgår av det anförda är departementsförslagets lösning inte fullt kongruent med vad man åsyftar med bestämmelsen. EmeUertid torde andra tänkbara lagtekniska lösningar, exempelvis promemorieförslagets, vara förenade med likartade svårigheter. Lagrådet godtar med hänsyn härtill remissförslaget.

Rättshjälpslagen

Lagrådet: Lagförslaget lämnas utan erinran.

Prop. 1973:87 238

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 23 mars 1973.

Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, LÖFBERG, LIDBOM, FELDT,

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets yttrande över förslag till

1, lag om rättegången i tvistemål om mindre värden,

2, lag om ändring i utsökningslagen (1877:31 s, 1),

3, lag om ändring i lagen (1929: 145) om skUjemän,

4, lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429), Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har inledningsvis gjort vissa allmänna uttalanden som innebär att lagrådet godtar de grundläggande värderingar som ligger bakom förslaget och de principer på vilka reformen vilar, I övrigt har lagrådet redovisat kommentarer och förslag som endast rör detaljer i förslaget. Två av lagrådets ledamöter har emellertid från olika utgångspunkter förordat vissa ändringar i förslaget av principiell räckvidd. En ledamot föreslår sålunda ett partiellt biträdesförbud och en annan ifrågasätter om inte biträde i vissa f aU borde kunna förordnas på det allmännas bekostnad när rättshjälp inte kan komma i fråga.

Beträffande frågan om biträdesförbud vill jag erinra om att en sådan möjlighet har övervägts i departementspromemorian men avvisats i denna. Denna ståndpunkt har allmänt godtagits under remissbehandlingen. Vad som nu anförts i denna fråga har inte föranlett mig lill annan bedömning. Jag vill betona att de föreslagna ersättningsreglerna och regeln om rättens materiella processledning med all sannolikhet kommer att innebära att det blir ovanligt att part anser det påkallat att anlita biträde på egen bekostnad, I fall då detta ändå sker har rätlen goda möjligheter alt genom en effektiv procéssledning motverka att andra parten upplever sig försatt i ett underläge i processen. Under alla förhållanden anser jag de farhågor som föranlett förslaget om biträdesförbud vara betydligt överdrivna. Ett förbud med den utformning som ifrågasatts torde dessutom knappast utgöra någon särskUl effektiv lösning på de befarade svårigheterna. Som jag har framhållit i remissprotokollet och som lagrådet också betonat får reformen i viss

Prop. 1973:87 239

mån ses som en försöksverksamhet som får följas med uppmärksamhet och utvärderas. Skulle det visa sig all regelsystemet leder liU svårigheter av del slag som nu har berörts får åtgärder övervägas på grundval av vunna erfarenheter.

Såvitt gäller förslaget att rätten i vissa fall skall kunna förordna biträde för part på det allmännas bekostnad måste del enligt min mening antas att de fall där ett sådant förordnande skuUe framstå som motiverat skuUe bli utomordentligt få. Härtill kommer att den antydda lösningen endast skulle tillgodose biträdesbehovet sedan rättegång har inletts. Jag är f, n, inte beredd att föreslå bestämmelser av den ifrågasatta innebörden. Även här gäller all erfarenheter från den praktiska tUlämpningen av det nya systemet får utvisa om särskilda åtgärder är påkallade.

Vad lagrådet har anfört i anslutning tiU 4, 8, 16och 19 §§ förslaget till lag om rättegången i tvistemål om mindre värden kan jag ansluta mig tUl,

Beträffande 18 § har lagrådets ledamöter föreslagit att paragrafen kompletteras med en bestämmelse som ger uttryck för den s,k, omedelbarhetsgrundsatsen. Två av ledamöterna har föreslagit att den utformas i nära anslutning tUl vad som enligt 43 kap, 13 § andra stycket andra punkten RB gäUer i fråga om förnyad bevisupptagning vid ny huvudförhandling. För egen del är jag beredd att godta detta förslag.

Jag biträder vad lagrådet har anfört i anslutning lill 21 §. Tre av lagrådets ledamöter har beträffande 21 och 23 §§ föreslagit att prövningstUlstånd inle i något fall skall krävas i fråga om beslut som rör frågan om målet skall handläggas i förenklad form eller i ordinär väg och att talan mot sådant beslut alltid skall föras särskUt, En sådn ordning skulle emellertid enligt min mening kunna medföra onödig tidsutdräkt och onödigakoslnader. Vad dessa ledamöter anfört föranleder mig därför inle till att frångå det remitterade förslaget i dessa delar.

Med anledning av vad lagrådets ledamöter har anfört i anslutning till 28 § viU jag framhållaatt syftet med den föreslagna ordningen självfallet i första hand är att HD skall få möjlighet att leda hovrätternas tillämpning av fullföljdsbegränsningarna i det förenklade förfarandet. Enligt min mening är denna ordning påkaUad av rättssäkerhetsskäl, FuUföljdsmöjligheten bör kunna få praktisk betydelse både för det primära syftet att ge HD möjlighet att leda hovrätternas tUlämpning av fullföljdsbegränsningarna och, indirekt, för den prejudikatbildande verksamheten i allmänhet.

Vad lagrådet har anfört i anslutning till de föreslagna ändringarna i utsökningslagen och lagen om skiljemän ansluter jag mig till.

Utöver vad som har nämnts i del föregående bör vissa redaktionella ändringar vidtas.

Prop. 1973:87 241

Innehållsförteckning

Propositionen ................................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................... 1

Lagförslag ......................................................................... 3

Utdragav slalsrådsprolokolletden 16februari 1973 ........... ... 11

1 Inledning ..................................................................... 11

2 Nuvarande ordningförprövningav förmögenhetsrättsliga tvister , 12

2.1 Domslolsförfarandel ............................................ 13

2.1.1 Domstolsorganisationen ........................... 13

2.1.2 Rättegångsförfarandel .............................. 14

2.1.3 Dom ......................................................... 16

2.1.4 Rättegångskostnad ,-,............................... 17

2.1.5 Fullföljd ..................................................... 17

2.1.6 Förfarandet i mål om lagsökning och betalningsföreläggande 18

2.1.7 Antal mål vid underrätterna ..................... 18

2.2 Förfarandelvidarrende-ochhyresnämnder .......... 19

2.3 SkUjemannaförfarandet ...................................... 21

2.4 Reklamalionsförfarandet...................................... 23

2.4.1 Ällmännareklamationsnämnden ............... 23

2.4.2 Särskilda reklamationsnämnder ................ 29

2.4.3 Organisationsreform beträffande den konsumentpo-liliskaverksamheten 29

3 Rättshjälpsreformen..................................................... 30

4 Förenklaträtlegångsförfarandeiulländskrätt ................ 32

4.1 Norge .................................................................. 32

4.2 Danmark.............................................................. 34

4.3 USA ..................................................................... 36

4.4 Storbritannien ..................................................... 37

5................................................................................... Behovet av en reform av rättegångsförfarandet i mål om mindre
värden ......................................................................... ... 40

5.1 Promemorian ...................................................... ... 40

5.2 Remissyttrandena ............................................... 46

6 Allmänna riktlinjer för ett förenklat rättegångsförfarande i tvister

om mindre värden........................................................ ... 52

6.1 Promemorian ....................................................... 52

6.2 Remissyttrandena ............................................... 55

7 Tillämpningsområdet ................................................... ... 62

7,1 Promemorian ..................................................... 62

Prop. 1973:87 242

7,2 Remissyttrandena ............................................. 65

8 Allmänt om rättegången .............................................. 75

8.1 Promemorian ....................................................... 75

8.2 Remissyttrandena ............................................... 78

9 Domstolens processledning ........................................ 79

9.1 Promemorian ....................................................... ... 79

9.2 Remissyttrandena ............................................... ... 84

10 Rättegångskostnaderna ............................................. ... 94

10.1 Promemorian ....................................................... ... 94

10.2 Remissyttrandena ............................................... ... 98

11 Rättegången i tingsrätt ....................................... . 107

11.1 Promemorian ....................................................... . 107

11.2 Remissyttrandena ............................................... . 111

12 Rättegången i hovrätt ................................................. . 113

12.1 Promemorian ....................................................... . 113

12.2 Remissyttrandena ............................................... . 115

13 Rättegången i högsta domstolen ................................ . 118

13.1 Promemorian ....................................................... 118

13.2 Remissyttrandena ............................................... . 118

14 Rättshjälp och del förenklade förfarandet .................. . 119

14,1 Promemorian .................................................... . 119

14,2/ Remissyttrandena ............................................. . 120

15 Reformens genomförande ........................................... . 124

15.1 Promemorian ....................................................... 124

15.2 Remissyttrandena ............................................... 125

16 Departementschefen .................................................. 126

16.1 Behovet av en reform av rällegångsförfarandet i mål om mindre värden 126

16.2 Allmänna riktlinjer för ett förenklat rättegångsförfarande i tvister om mindre värden 132

16.3 Tillämpningsområdet ........................................... 136

16.4 Allmänt om rättegången ...................................... . 144

16.5 Domstolens processledning ................................. 147

16.6 Rättegångskostnaderna ...................................... 153

16.7 Rättegången i tingsrätt ....................................... 161

16.8 Rättegången i hovrätt ......................................... 166

16.9 Rättegångenihögsladomslolen ............................ . 168

16.10 Rältshjälpidetförenkladeförfarandet ................... . 169

16.11 Reformens genomförande ................................... . 170

16.12 Upprättade lagförslag ......................................... . 173

16.13 Förslaget till lag om rättegången i tvistemål om mindre värden 173

16.14 Förslagellilllagomändringiutsökningslagen .......... . 202

Prop. 1973:87 243

16.15 Förslaget lUl lag om ändring i skUjemannalagen 202

16.16 Förslaget lill lag om ändring i rättshjälpslagen . 203

17 Hemställan .................................................... 203

18 Sammanfattning ............................................. 204

Bilagor

1 Promemorieförslagel ........................................ 206

2 Undersökningbeträffandemindrelvistemålvidvissadomslolar ,,, 210

3 Delremitieradeförslaget ................................... 214

Utdragav lagrådets protokoll den 22 mars 1973 ......... 222

Utdrag av slalsrådsprolokolletden 23 mars 1973 ......... 224

18	2,5 ,
9	1,2
3	0,4
694	95,9

539	74;5
14	1,9
92	12,7
79	10,9

247	34,1
16	2,2
415	57,3
46	6,4