Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Kungl. Majrts proposition nr 77 år 1973           Prop. 1973:77

Nr 77

Kungl. Maj:ts proposition angående skolväsendets organisation i glesbygd m. m.; given Stockholms slott den 9 mars 1973.

Kungl, Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över utbildningsärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departements­chefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

INGVAR CARLSSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen anges vissa allmänna riktUnjer för bedömningen av skolväsendet i glesbygder med vikande elevunderlag. För högstadiets del föreslås vissa organisatoriska åtgärder för undervisningen vid skolor med endast en-två klasser per årskurs. En garantiregel för minst ett språktillval och ett praktiskt-estetiskt tillval föreslås för dessa skolor liksom möjlighet att samordna resurstimmarna för hela enheten. För­söksverksamheten med s, k, årskurslösa högstadier föreslås fortsätta i syfte att få underlag för en B-limplan för mindre högstadieskolor. Möjligheterna till timplanejämkningar preciseras för att möjliggöra bättre samordning mellan skolskjutstider och lästider.

För gymnasieskolan föreslås försök med en alternativ organisations­modell, särskild samordnad gymnasieskola, för orter med ett elevunder­lag av ca 300 16-åringar, Den nya organisationsmodellen innebär ökad samordning och samläsning mellan flera olika gymnasiala linjer, varige­nom även skolor med svagt elevunderlag ges möjlighet att erbjuda ett relativt allsidigt urval av utbildningslinjer. Försöksverksamhet med sam­ordning av korrespondensundervisning på gymnasial nivå och den sär­skilda gymnasiala undervisningen i glesbygd föreslås i syfte att finna en gemensam form för den gymnasiala utbildningen i glesbygd. Utbudet av studievägar inom denna försöksverksamhet bör vara något aUsidigare än i nuvarande former av försöksverksamhet med gymnasial undervis­ning i glesbygd.

1    Riksdagen 1973.    1 saml    Nr 77

 

rrop. 1973:77

Utdrag av protokoUet över utbildnuigsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 9 mars 1973.

Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON.

Chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Carlsson, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga an­gående skolväsendets organisation i glesbygd m. m. och anför.

 

Prop. 1973:77

1 Inledning

Med stöd av Kungl, Maj:ts bemyndigande den 27 juni 1969 tillkal­lade chefen för inrikesdepartementet den 14 augusti samma år nio sak-kunnigai för att utreda frågor rörande glesbygdsproblem. De sakkun­niga har antagit namnet glesbygdsutredningen. De sakkunniga har i februari 1972 lagt fram delbetänkandet (Ds In 1972: 1) Utbildning i glesbygder. Efter remiss har yttranden över betänkandet avgelts av socialstyrelsen, riksrevisionsverket (RRV), skolöverstyrelsen (SÖ) — som bifogat yttranden från länsskolnämnderna i Kalmar, Gotlands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län —, arbetsmark­nadsstyrelsen (AMS), centrala studiehjälpsnämnden (CSN), statens läro­boksnämnd, länsstyrelsen i Stockholms län — som bifogat yttranden från länsskolnämnden i Stockholms län, Norrtälje och Haninge kommuner samt samarbetsnämnden i Vaxholm-Österåkers kom­munblock —, länsstyrelsen i Kalmar län —■ som bifogat yttranden från skolstyrelserna i Västerviks, Hultsfreds, Ölands-Äkerbo, Vim-merby och Nybro kommuner, Oskarshamns kommun och arbets­gruppen för glesbygdsfrågor i Kalmar län —, länsstyrelsen i Got­lands län — som bifogat yttranden från skolstyrelsen i Gotlands kom­mun, länsarbetsnämnden i Gotlands län och socialkonsulenterna i Got­lands län —, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län — som bifogat yttranden från skolstyrelsen i Strömstads kommun och Bohusläns sam-arbetskommitté —, länsstyrelsen i Älvsborgs län — som bifogat yttran­den från Benglsfors och Dals-Eds kommuner jämte skolstyrelserna i Marks och Redvägs kommuner ■—, länsstyrelsen i Värmlands län — som bifogat synpunkter från Torsby, Arvika, Sunne och Ärjängs kom­muner, skolstyrelsen i Filipstads kommun och Värmlands läns lands­ting —, länsstyrelsen i Kopparbergs län — som bifogat yttranden från skolstyrelserna i Ludvika, Mora och Älvdalens kommuner. Malungs kommun, Gävle-Dala FCO-dislrikt samt TCO-kommiltén Falun-Bor­länge-Mora —, länsstyrelsen i Gävleborgs län — som bifogat yttranden från Gävleborgs läns landsting, Gävleborgs länsavdelning av Svenska kommunförbundet, skolstyrelsen i Hudiksvalls kommun, Gävle-Dala FCO-distrikt, länsarbetsnämnden i Gävleborgs län och Ljusdals kom­mun —, länsstyrelsen i Västernorrlands län, länsstyrelsen i Jämtlands län — som bifogat yttranden från samarbetsnämnderna i Bräcke, Jär-

' Landshövdingen Hans Gustafsson, riksdagsledamoten Frida Berglund, kansli­rådet Ake Fors, riksdagsledamöterna Bertil Jonasson och Carl-Wilhelm Lothi­gius, kanslirådet Olof Pettersson, förre riksdagsledamoten Thore Sörlin, di­rektören Lars Ågren samt riksdagsledamoten Bertil Öhvall,

 

Prop. 1973:77                                                           4

pens, Krokoms, Strömsunds och Svegs kommunblock —, länsstyrelsen i Västerbottens län — som bifogat yttranden från Skellefteå, Vilhelmina och Vindelns kommuner, skolstyrelserna i Lycksele, Sorsele och Stor­umans kommuner, pedagogiska institutionen vid universitetet i Umeå samt socialkonsulenterna i Västerbottens län —, länsstyrelsen i Norrbot­tens län — som bifogat synpunkter från Arvidsjaurs, Älvsborgs och över­torneä kommuner samt skolstyrelsen i Kalix kommun —, utredningen om skolans inre arbete (SIA), Sveriges socialdemokratiska kvinnoför­bund. Centerns kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Handikapp­organisationernas centralkommitté — som bifogat yttrande från Riks­förbundet mot allergi —, Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Tjänstemännens centralorga­nisation (TCO), Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Riksförbundet Hem och Skola, Svenska kommunförbundet. Svenska landstingsförbundet, Sveriges industriförbund samt Norrlandsförbundet,

Den 26 mars 1971 uppdrog Kungl, Maj:t åt SÖ att inkomma med förslag till åtgärder för att — med hänsyn till skolans betydelse som samhäUelig serviceanordning — upprätthålla undervisningen vid skol­enheter av grundskolans högstadium i kommuner inom glesbygdsområ­den med vikande elevunderlag, särskilt med hänsyn till elevernas val­möjligheter och rekryteringen av behöriga lärare, SÖ har med skrivelse den 23 augusti 1971 överlämnat förslag i ärendet. Efter remiss har ytt­randen över förslaget avgetts av AMS, Svenska kommunförbundet, SACO samt TCO. Länsskolnämnden i Jämtlands län har därjämte in­kommit med skrivelse i ärendet.

Den 30 juni 1971 uppdrog Kungl. Maj:t åt SÖ att senast den 1 mars 1972 inkomma med förslag rörande den fortsatta planeringen av gym­nasieskolan. Därvid skulle även beaktas förhållandena i glesbygderna. SÖ har med skrivelser den 6 juni och den 20 november 1972 överlämnat förslag i ärendet.

I fråga om många av förslagen fordras inte beslut av riksdagen. För överblickens och sammanhangets skull berörs dock vissa sådana för­slag.

2 Nuvarande bestämmelser

2.1 Dimensioneringen av skolväsendet m. m.

2.1.1 Grundskolan

För grundskolan saknas bestämmelser om elevunderlag, upptagnings­område o. d. Bestämmelser om minimiantal elever för alt en skolenhet skall upprätthållas saknas sålunda. Skolstadgan innehåller däremot vissa bestämmelser om hur klasstypen förändras med förändringar i elev-

 

Prop. 1973:77                                                           5

antalet.  Enligt skolstadgan (1971: 235, ändrad senast 1973: 9) 5 kap, 15 § anordnas klasser av följande huvudtyper:

Klasstyp  Klassen omfattar årskurserna

a         1,2 eller 3

b         1—2 eller 2—3 eller 1—3

A         4 eller högre årskurs

B 1      3—4 eller 5—6, eller för specialklass 7—8 eller 8—9

B 2      3—6 eller 4—6 eller för specialklass 7—9.

Därjämte kan anordnas s. k. avvikande variant av B-form, innebä­rande andra årskurskombinationer än här angivna. För alt sådan klass­typ skall få anordnas krävs medgivande från länsskolnämnden eller i fråga om högstadiet från SÖ.

Klasstyp b anordnas, om elevantalet i årskurserna 1 och 2 eller 2 och 3 varaktigt understiger 25. Klasstyp B 1 anordnas, om elevantalet i årskurserna 3 och 4 resp. 5 och 6 varaktigt understiger 30. Klasstyp B 2 anordnas om elevantalet i en B 1-klass omfattande årskurserna 3—6 varaktigt understiger 25. Klasser av B-form utgör f. n. ca 10 % av samtliga klasser i alla landets skolor.

Beslut om upprättande eller indragning av skolenhet av gmndskolan fattas av vederbörande kommun. Länsskolnämnden har dock möjlighet att, om särskilda skäl föreUgger, med ändring av kommunens beslut förordna att skolenhet skall upprättas eller dras in fr. o. m. nästkom­mande läsår. Beslut om upprättande/indragning fattas i samband med beslut om klassanordning för nästkommande läsår. I länsskolnämn-dens fastställande av klassanordning anges grunderna för statsbidrag tiU kommunens skolväsende.

Någon i praxis tillämpad elevtalsgräns, vid vilken en indragning av skolenhet kan bli aktuell, synes inte föreligga. Det finns exempel på att skolenheter bibehållits trots att det sammanlagda elevantalet varit endast 5—6 elever. Ett flertal skolenheter finns även där elevantalet i olika klasser endast uppgår till 6—10.

Att så små skolenheter bibehålls beror på alt avstånden till närmast belägna skola är för stora för de berörda åldersgrupperna. Flera olika faktorer spelar således in vid bedömningen av om en skolenhet skall dras in eller inte, och de olika faktorerna har allt efter omständig­heterna varierande betydelse för det slutliga ställningstagandet.

2.1.2 Gymnasieskolan

Vid planeringen av gymnasieskolan gäller, att varje ort med gymnasie­skola med treåriga linjer som regel bör kunna erbjuda flertalet utbild­ningsvägar inom  skolformen.  En gymnasieskolas upptagningsområde

 

Prop. 1973:77                                                                          6

kommer därför ofta att omfatta fler än en kommun. Enligt skolstadgan 7 kap. 6 § inrättas gymnasieskola av kommun eller landstingskommun efter medgivande av SÖ. Ansökan om inrättande av gymnasieskola skall inges tUl vederbörande länsskolnämnd, som med eget yttrande skall överlämna framställningen till SÖ för prövning.

För planeringen av gymnasieskolan är landet indelat i gymnasie­regioner (g-regioner). Huvudorter för den gymnasiala utbildningen är de orter, som har treåriga linjer (g-orter).

Antalet g-regioner är i dag över 120. Inom SÖ pågår f. n. arbete med nytt regionsystem för gymnasieskoleplanering.

Sedan läsåret 1958/59 bedrivs på ett antal orter i landet korrespon­densundervisning på gymnasial nivå. Undervisningen är som regel för­lagd tiU områden, där avstånden till konventionella gymnasieskolor är stora.

Sedan läsåret 1969/70 pågår försöksverksamhet i f. n, tre kommuner, Pajala, Strömstad och' Malung, med särskild gymnasial undervisning i glesbygd,

2.1.3 Vuxenutbildning

Kommun eller landstingskommun får anordna vuxenutbildning efter medgivande av SÖ, Den kommunala skolstyrelsen eller landstingets utbildningsnämnd beslutar om vilka kurser som sedan skall anordnas. För att kurs skaU få anordnas fordras att antalet elever stadigvarande uppgår till lägst tolv. Inom det allmänna stödområdet får dock på icke g-orter kurser anordnas, om antalet elever stadigvarande är lägst åtta.

Särskild skolenhet för vuxenutbildning får inrättas om utbildningen varaktigt motsvarar 16,5 poäng, varvid 1,5 poäng beräknas för varje påbörjat 800-tal lektioner.

Inom de allmänna stödorlerna (med undantag för g-orter) får lärare i grundskolan och gymnasieskolan i sin tjänst inräkna tjänstgöring inom den kommunala vuxenutbildningen.

Två statliga skolor för vuxna finns i Norrköping resp. Härnösand, Skolorna är riksrekryterande.

Statsbidrag utgår enligt kungörelsen (1963:463) om statsbidrag till det fria och friviUiga folkbildningsarbetet (omtryckt 1970: 329, ändrad senast 1972: 282) tiU studiecirkelverksamhet bedriven inom de av staten godkända studieförbunden (f, n, tio stycken). Som villkor för statsbidrag krävs bl, a, att antalet deltagare är lägst fem och högst tjugu, att antalet studietimmar är lägst tjugu, fördelade på minst fyra studieveckor och att ledaren för studiecirkeln godkänts av vederbörande studieförbund. Statsbidrag utgår med 75 % av kostnaderna för ledararvode och studie­materiel, dock högst 30 kr, per studietimme. För aUmän studiecirkel i svenska, engelska, samhällskunskap och matematik på grundskolenivå

 

Prop. 1973:77                                                           7

— s, k, prioriterade cirklar — utgår ett ytterligare bidrag med högst 10 kr, per studietimme jämte ett särskilt bidrag om 5 kr. per studie­timme, avsett för administration och uppsökande verksamhet. Vidare utgår statsbidrag till resekostnader och traktamente för studiehandle­dare vid allmän studiecirkelverksamhet och lärare inom den kommu­nala vuxenutbildningen i det allmänna stödområdet utanför g-ort.

F. n. utgår statsbidrag till något över 100 folkhögskolor. Statsbidrag ulgår med 100 % av de faktiska kostnaderna för löner åt lärare och skoUedare, lill löner m. m. för viss annan personal samt till pedagogisk utrustning m. m. Tre olika slags kurser får anordnas, sommarkurs, vinter­kurs och ämneskurs. Sommarkurs skall omfatta minst 13 veckor, vinter-kurs 22—34 veckor, Vinlerkurs kan ingå i en utbildning av två lUl tre års längd. Ämneskurs skall omfatta minst en vecka.

2.2 Pågående försöksverksamhet av betydelse för glesbygdsfrågoma

2.2.1 Försöksverksamhet med s. k. årskurslösa högstadier

Sedan läsåret 1970/71 bedrivs försöksverksamhet med s. k. årskurs­lösa högstadier i Norra Ny och Finnskoga-Dalby kommuner i Värmland. Läsåret 1972/73 utvidgades försöksverksamheten efler medgivande från Kungl, Maj:t lill att omfatta även Gällivare, Hallens, Ljusdals, Stor­umans och Örnsköldsviks kommuner. Statsbidrag utgår till försöks­verksamheten i högst den omfattning som svarar mot kostnaderna för reguljärt organiserad undervisning, varvid inbesparingar på driftbidraget lill följd av samläsning mellan årskurser får användas till lärarersätlande hjälpmedel o, d. Försöksverksamheten står under vetenskaplig ledning av pedagogiska institutionen vid universitetet i Göteborg,

För alt möjliggöra samläsning har limtalet för varje ämne lagts sam­man för samtliga tre årskurser och därefter delals med tre, varigenom varje årskurs får samma limtal. Tredjedels lektionstimmar, dvs, 13 mi­nuter, jämnas därvid ut till 15 minuter. Ämnen som behöver längre arbetspass än vad som ryms inom antalet veckotimmar läses varannan vecka.

De prakliskl-estetiska ämnena kan ulan svårighet samläsas mellan olika årskurser. I ämnet matematik använder man sig av det s, k, IMU-syslemel (IMU = individualiserad matematikundervisning), vilket möj­liggör individuella studiegångar oberoende av årskurstillhörighet, I äm­net har man gemensam undervisning bl, a, när det gäller litteratur-momenten. Inom orienteringsämnena har den kanske mest långtgående samordningen mellan årskurserna genomförts. Undervisningen har där lagts upp i s, k, arbetsområden. Eleverna väljer själva ett arbetsområde vid terminens början och de elever, som gjort samma val, bildar en

 

Prop. 1973:77                                                           8

grupp. När elevgruppen avslutat »gmndkursen» inom arbetsområdet avgörs efter diskussion med läraren om gruppen även skall göra en över­kurs. Efter avslutningen av ett arbetsområde följer skriftligt prov på stoffet, ofta även muntlig redovisning. När området är avslutat, väljer eleven nytt arbetsområde och hamnar då kanske i en ny arbetsgrupp.

Hittills vunna erfarenheter av samläsning på högstadiet kan betraktas som positiva. Ett problem i sammanhanget utgör dock läromedlen. I dagens läge finns knappast de differentierade och »självgående» läro­medel som undervisningen vid ett samläsande högstadium fordrar.

2.2.2 Försöksverksamhet med ändrad gymnasial organisation vid Hög­bergsskolan i Ludvika

Sedan läsåret 1970/71 bedrivs vid Högbergsskolan i Ludvika försöks­verksamhet med modifierad timplan för gymnasieskolans treåriga linjer. Verksamheten står imder SÖ:s ledning.

För alt möjliggöra samläsning mellan de olika Unjerna har vissa justeringar gjorts i lim- och kursplanerna. I årskurs 1 har de fem tre­åriga linjerna sammanlagts till två linjer, nämligen samhällsvetenskaplig-humanistisk-ekonomisk och naturvetenskaplig-teknisk. Vissa grenval upp­skjuts till årskurs 3. Försöket omfattar sex parallellklasser i varje års­kurs.

Det uppskjulna linjevalet möjliggör för hela årskurs 1 studier även på en liten ort med svagt elevunderlag. Genom samläsning mellan den humanistiska och den samhällsvetenskapliga linjen, i vissa faU även med den ekonomiska linjen, i årskurs 2 liksom samläsning mellan natur­vetenskaplig och teknisk linje kan man möjliggöra undervisning på en mindre ort ytterligare ett år. I årskurs 3 torde det dock bli fråga om alt flytta eleverna till annan ort, särskilt vad gäller den ekonomiska och den tekniska linjen. Om emellertid den ekonomiska linjen endast delas på två grenar, torde det dock finnas vissa möjligheter att behålla även årskurs 3 på en mindre ort.

2.2.3 Försöksverksamhet med f iirskola i glesbygd

Försöksverksamhet med förskoleverksamhet i glesbygd pågår sedan läsåret 1968/69. Verksamheten står under tillsyn av socialstyrelsen. Statsbidrag utgår f. n. med högst 75 % av igångsättningskostnaderna och högst 50 % av löpande driftkostnader. F. n. utgår sådana bidrag till ett 20-taI kommuner.

OUka typer av organisatoriska lösningar har prövats. Oftast söker man dock samordna skolskjutsning och lokalutnyttjande med grund­skolan i kommunen. Lokalfrågorna är som regel möjliga att lösa, om redan befintliga lokaler kan accepteras, t. ex. skolhus som inte längre är i bruk.

 

Prop. 1973:77                                                          9

Inom försöksverksamheten kommer barnen till förskolan 2—3 dagar i veckan. Ett alternativ är därvid att förskolläraren ambulerar mellan ett par skollokaler, varigenom barn från flera orter utan alltför långt reseavstånd några dagar i veckan kan komma till förskolan. I något faU har man gjort själva lokalen ambulerande genom att inrätta en buss lill förskola. Denna buss besöker under veckan fem olika byar och mot­tar alltså fem olika elevgmpper.

Försök med integration lågstadium-förskola har även gjorts. Förskole­barnen vistas i skolan några dagar i veckan och ingår då i en grupp med lågstadieelever. Gruppen leds av en lågstadielärare, som svarar för den mer bundna verksamheten, och en assistent som leder den övriga verksamheten. För att den särskilda förskolemetodiken skall tillgodoses finns en utbildad förskollärare som tjänstgör som konsulent i kom­munen.

2.2.4 Försöksverksamhet med samordning skolskjutstider—lästider

Sedan läsåret 1971/72 bedrivs försöksverksamhet med samordning skolskjutslider-lästider inom grundskolan i Oskarshamns kommun. För­söksverksamheten har två syfien: alt samordna de skolskjutsåkande elevernas lästider så alt minsta möjliga antal skolskjutsar behöver an­ordnas och att anpassa skolskjutslider och lästider så att antalet hål­timmar för eleverna blir så litet som möjligt.

För försöksverksamheten gäller — utöver de generella jämknings-möjligheter som anges i limplanerna för grundskolan — att vid för­delningen av antalet veckolimmar i olika ämnen jämkning får göras med högst tre veckotimmar. Sådan omfördelning skall i första hand göras inom ett stadium men får även göras över stadiegränserna. Vid en sådan omfördelning av veckotimmar får det sammanlagda veckotim­talet för varje årskurs minskas eller ökas med högst en veckotimme.

Av den redogörelse för erfarenheterna av det första årets försöks­verksamhet, som Oskarshamns kommun överlämnat till Kungl. Maj:t, framgår att jämkningsrätten tillämpats i 26 klasser av totalt 139 i kommunen. I fråga om årskurserna på mellanstadiet har därvid jämk­ningen i görligaste mån begränsats till ämnet slöjd. Hållimmarna har så gott som helt kunnat elimineras i de rektorsområden, dit försöks­verksamheten huvudsakligen förlagts. Därigenom minskar självfallet också den tid som eleverna under skoldagen är borta från hemmet.

Inbesparingen av skolskjutskostnaderna uppgick under försöksverk­samhetens första år till ca 100 000 kr. För försöksverksamhetens andra år tillämpas ett system med s, k, fast skolskjutsschema, varvid årskost­naderna för skolskjutsningen beräknas minska med ytterligare ca 50 000 kr,

I Oskarshamns kommun pågår även försöksverksamhet med rese-

 

Prop. 1973:77                                                         10

service åt glesbygdsbefolkningen. Skolskjutsarna har därvid utnyttjats i stor utsträckning, och man räknar med att systemet med fast skol­skjutsschema skall göra det möjligt alt i än större utsträckning begagna skolskjutsarnas överkapacitet för denna reseservice.

3 Förslag rörande organisation av skolväsendet i gles­bygd m. m.

3.1 Utredningen

3.1.1 AUmänna utgångspunkter

Avgörande för frågan om skolväsendets organisation i glesbygd är — liksom när det gäUer aU samhällsservice — dess kapacitet, kvalitet och åtkomlighet.

Kapacitetsproblemet saknar till stor del aktualitet, eftersom det obli­gatoriska skolväsendet enligt lag bereder plats för alla skolpliktiga ele­ver och efiersom gymnasieskolan nu har en sådan omfattning, att aUa som så önskar kan få utbildning på gymnasial nivå. Vad gäller förskola och vuxenutbildning finns kapacitetsproblem för glesbygden, men dessa frågor har utredningen enligt sina direktiv behandlat enbart översikt­ligt.

Utbildningsenheternas kvalitet påverkas av många, ibland svårfören­liga faktorer. Det kan diskuteras vilka bland dessa faktorer som bör tUlmätas den största betydelsen, en diskussion som är aktuell inte minst för glesbygderna.

Den standardfaktor som naturligt nog står i centrum när det gäller glesbygdernas skolfrågor är åtkomligheten i geografisk bemärkelse. Skolenheternas lokalisering har nära samband med de skolsociala för­hållandena och därmed för elevernas studieförutsättningar. Värdet av att utbildningen särskilt på vissa skolstadier är lätt åtkomlig för ele­verna är uppenbart.

De problem näringslivets strukturomvandling och den därmed sam­manhängande befolkningsomflyttningen medför påverkar också skolan. Befolkningsminskningen försämrar underlaget för de olika utbUdnings-enheterna och utbildningsservicen blir allt mindre differentierad, I viss utsträckning har minskningen av elevunderlaget kunnat mötas med sådana organisatoriska förändringar att det likväl varit möjligt att bi­behålla annars nedläggningshotade skolenheter. Av såväl pedagogiska som ekonomiska skäl har det dock inle ansetts möjligt att driva dessa organisatoriska förändringar allt för långt.

 

Prop. 1973:77                                                         11

Ett viktigt mål för utbildningspoUtiken måste vara att åstadkomma största möjUga rättvisa mellan oUka landsdelar i fråga om utbildningens standard. Detta behöver inte innebära en identiskt utformad och dimen­sionerad utbildningsapparat i alla regioner. Vad som erfordras är en tUl sitt innehåll likvärdig utbildning, tillhandahåUen inom en organisa­torisk räm som anpassats tUl de regionala förhållandena.

Glesbygdsutredningen har funnit det naturligt att utgå från att största möjliga geografiska spridning av utbildningsenheterna är till fördel för glesbygdsbefolkningen. Utredningen understryker emellertid att man inte kan förorda en sådan organisation, om det finns skäl att förmoda att den medför en kvalitativ försämring av den utbildning eleverna får.

Det kan dock diskuteras vilka aspekter på utbildningeris kvalitet som är relevanta. En koncentration av utbildningen till ett mindre antal enheter leder givetvis tUl ökade valmöjligheter för eleverna vad gäUer utbudet av studievägar och tillvalsalternativ. Vidare ökar skolenheter­nas resurser i fråga om speciallokaler, teknisk utrustning o, d. För sam­hället minskar som regel utbildningskostnaderna/elev vid en koncentra­tion av utbildningsenheterna. För eleverna innebär emellertid en dylik koncentration av skolenheterna oftast tidsödande och tröttsamma re­sor, vilket också betyder att fritiden minskar; för många elever kan inackordering på skolorten bli nödvändig. De slora skolorna anses dess­utom av många erbjuda en sämre skolmiljö än de mindre. Det är där­för inte givet att en koncentration av skolenheterna för alla elever leder till det kvalitativt bästa sludieTesultatet, Man måste ifrågasätta värdet av en ökad valfrihet mellan olika utbildningsalternativ, om den endast kan erhållas till priset av en mindre god studiemiljö.

Det är dock uppenbart att en viss koncentration av utbildningsut­budet till ett begränsat antal orter är ofrånkomlig i glesbygder i och med att elevunderlaget minskar, I ett längre perspektiv måste man räk­na med att koncentrationsprocessen på detta sätt kommer att fortsätta inom alla områden med vikande utveckUng, De insatser från samhällets sida som ligger närmast till hands för att förbättra glesbygdsbefolk­ningens utbildningssituation är försök att mildra effekterna av de långa avstånden genom förbättrade transporter och skolsociala åtgärder av olika slag. Även med sådana insatser är det dock klart att koncentra­tionen av skolenheterna inte kan fortsätta alltför långt utan att byg­dens utbildningsservice avsevärt försämras. En förutsättning för en god­tagbar utbildningsservice måste vara att alla viktigare ulbildningsformer finns företrädda med en viss spridning även i glesbygder.

Utredningen har i sina allmänna överväganden om behovet av ser­viceinrättningar i glesbygd kommit till, att alla viktigare aktuella ser­vicefunktioner kan sammanföras till två behovsnivåer, dels en lokal nivå som omfattar de mer grundläggande och frekventa servicebehoven, dels en regional nivå motsvarande ett mer kvalificerat serviceutbud.

 

Prop. 1973:77                                                         12

Den lokala servicen bör därvid kunna tiUgodoses inom ett avstånd som är rimligt för dagliga resor medan det regionala serviceutbudet bör kunna nås med veckoslutsresor, I fråga om de lokala servicefunktio­nerna bör ett restidsavstånd på mellan 30 och 45 minuter kunna god­tas, medan regionala servicecentra bör kunna nås med ett par timmars restid.

De gmndläggande delarna av utbildningsväsendet ingår som betydel-sefuUa delar i de lokala och regionala »servicepakel» som utredningen diskuterat. Grundskola inkl, högstadium bör enligt utredningen tillhöra de viktigare lokala serviceverksamheterna liksom förskolan och vissa delar av vuxenutbildningen, medan gymnasieskolan får anses utgöra en betydelsefull del av den regionala servicen. Utredningen understryker att glesbygdernas servicefrågor endast kan lösas genom en medveten samordning av olika sektorers verksamhet, bl, a, till följd av transport­problemen. Det är därför av vikt att frågan om att upprätta eller bevara skolenheter i glesbygd bedöms mot bakgrund av hur serviceförsörjningen i övrigt påverkas.

Grundskola, inkl, högsladieundervisning, bör i princip finnas i varje kommuncentrum. I de ytmässigt stora norrlandskommunerna bör så­dan undervisnmg dessutom erbjudas på ett antal sekundära stödje­punkter. Någorlunda fullständig gymnasieskola bör finnas i regionala centra med en geografisk spridning som ungefär motsvarar de nuva­rande gymnasieorterna. Utredningen har därvid utgått från att det nor­malt inte blir fråga om att inrätta nya högstadie- eller gymnasieskole­enheter i glesbygderna utan att problemet huvudsakligen består i att bibehålla så många av befintliga enheter att en rimUg geografisk sprid­ning upprätthålls. De angivna riktmärkena för skollokaliseringen i gles­bygd bör för övrigt inte uppfattas så att högstadie- och gymnasieskolor i traditionell form måste finnas representerade utan så att resp. utbild­ningsfunktioner på lämpUgt sätt bör finnas företrädda på ett tillräck­ligt stort antal orter. Utredningen anför.

Det måste gäUa för skolan liksom för övriga samhäUeliga servicein­stitutioner att den i högre grad än vad som varit fallet hittUls måste kunna anpassas efter de lokala förhåUandena så att den på ett godtag­bart sätt kan tillgodose människornas behov i den bygd som skolan skall betjäna. Utgångspunkten bör vara befolkningens behov av något så när lättiUgänglig service och inte de samhälleliga serviceinrättning­arnas behov av underlag för sin funktion.

De små skolenheter, som blir nödvändiga att upprätthålla i landets glesare befolkade delar bör sålunda inte framstå som mindre önskvärda undantagsformer. Då det enligt utredningens bedömning bör vara möj­ligt att till måttUga kostnader för samhäUet åstadkomma sådana orga­nisatoriska förändringar av skolan har detta synsätt kommit att utgöra grunden för utredningens slutsatser och förslag.

 

Prop. 1973:77                                                                      13

3.1.2 Förskolan

TiUgången till platser i förskola är mycket ojämnt fördelad över lan­det. Förskoleverksamheten har i hög grad blivit beroende av den kom­munala ambitionsnivån. Givetvis växlar också de rent yttre förutsätt­ningarna att organisera förskoleverksamhet mellan glesbygder och tät­ortsområden. Man kan sålunda konstatera att tiUgången på förskole­platser är relativt god i vissa syd- och mellansvenska områden jämfört med det norrländska inlandet.

Barn i förskoleåldrarna kan inte utan stora olägenheter resa långa sträckor. För glesbygdernas del är det därför angeläget att söka finna förskoleformer som lämpar sig för de särskilda betingelser som där råder. Under de senaste åren har ett tiotal glesbygdskommuner med hjälp av statsbidrag inlett försöksverksamhet med förskola i olika former.

Inom denna försöksverksamhet har förskola och lågstadium i allmän­het varit helt fristående från varandra, eftersom man menat att mål­sättning, inriktning och arbetsmetoder är så olika att det är riktigast att de båda skolformerna fungerar var för sig. I en kommun har emellertid försök gjorts med en långt gående integration mellan förskola och låg­stadium. Förskolebarnen kommer till skolan 2—3 dagar i veckan och bildar då en grupp gemensamt med lågstadieeleverna. Gruppen leds av en lågstadielärare, som har hand om den mer bundna verksamheten, och en assistent som leder den mer fria delen. För att tillgodose den sär­skilda förskolemetodikens krav tjänstgör en förskoUärare som konsulent.

Förskolans lokalproblem i glesbygderna är ibland möjliga att lösa om befintliga lokaler kan accepteras. Ofta har skolorganisationen på dessa orter krympt under senare år, och många skollokaler står tom­ma. Ett annat sätt att lösa lokalfrågan, vilket prövas på vissa håll, är att inreda en buss till ambulerande förskolelokal. Denna buss besöker under varje vecka flera olika byar och betjänar sålunda flera olika elevgrupper. Genom denna anordning sUpper barnen resa in till skol­lokalen.

Den försöksverksamhet med förskola i olika former som lämpar sig för glesbygdernas förhållanden som nu pågår, har ägt rum under alltför begränsad tid för att några bestämda slutsatser ännu skall kunna dras. Redan nu kan dock konstateras att föräldrarnas intresse för verksam­heten är stort. Ett av de största problemen för förskola i glesbygd är givetvis de långa resavstånden, Iriom den nu pågående försöksverksam­heten förekommer reseavstånd på 30—35 km, vilket enligt utredningens mening torde vara över gränsen för vad som kan accepteras då det gäller barn i denna ålder.

Glesbygdsutredningen utgår från att de specifika förskoleproblemen kommer att behandlas av 1968 års barnstugeutredning och inskränker

 

Prop. 1973: 77                                                        14

sig till de aspekter på förskoleverksamheten som kan vara av direkt betydelse for glesbygdernas skolfrågor i övrigt. Den del av försöksverk­samheten, som från glesbygdsutredningens utgångspunkter ter sig mest intressant, är den som syftar till integration med grundskolans lågsta­dium. I områden med vikande befolkningsunderlag är det ofrånkom­hgt att vissa skolenheter måste läggas ned. Något bestämt minimiantal elever för en skolenhet finns inte angett i skolstadgan utan frågan om skolindragningar avgörs från fall till faU. Om man genom att integrera förskola och lågstadium kan öka elevantalet i lågstadieklasserna bör det emeUertid ge större möjhgheter att förhindra eller uppskjuta ned­läggningen av vissa skolenheter. Utredningen är medveten om att de pedagogiska aspekterna av en sådan integration kan behöva prövas närmare men finner det vara en fördel, om förskolan på detta sätt kan bidra tiU att lösa glesbygdens skolproblem. Utredningen finner det sannolikt, att förskolans sociala mål kan uppnås även vid en integra­tion med lågstadiet. För att finna de lämpligaste formerna för en yt­terligare utveckling av den integrerade förskolan anser utredningen att försöksverksamheten med denna målsättning bör utvidgas. Det före­faUer särskilt lämpligt att denna försöksverksamhet får äga rum på orter där elevantalet är så lågt att risk för indragning av lågstadieen­heter föreligger.

För att förbättra möjligheterna till integration mellan förskola och lågstadium bör en utbildningskomplettering i förskolepedagogik anord­nas för berörda lågsladielärare. Utredningen föreslår att SÖ ges i upp­drag att organisera sådan utbildningskomplettering samt att, om erfa­renheterna av försöksverksamheten blir goda, pröva möjligheten att redan i den grundläggande lärarutbildningen införa moment av utbild­ning i förskolepedagogik. Utredningen föreslår att utbildningskomplet­tering anordnas försöksvis som en enterminsutbildning, dimensionerad för ca 20 deltagare. Kostnaden för detta beräknas tiU 300 000 kr,, vil­ken helt bör bekostas med statsmedel.

EnUgt utredningens mening är nu gällande krav på lokaler och ut­rustning för förskolor så högt ställda att det kan försvåra förskolans utveckling, särskilt i glesbygd. Socialstyrelsen bör därför få i uppdrag att se över dessa bestämmelser i syfte att göra dem bättre anpassade till de särskilda förhållanden som kan råda i glesbygder.

3.1.3 Grundskolan, låg- och mellanstadiet

Elevunderlagets storlek avgör organisationen av grundskoleundervis­ningen på låg- och mellanstadiet. Vid litet elevunderlag förekommer så­lunda samläsning meUan två eller flera årskurser. Den s, k. b-formen omfattar därvid enbart lågstadieklasser, medan Bl-formen omfattar klasserna 3—4 eUer 5—6 och B2-formen årskurserna 3—6 eller 4—6,

 

Prop. 1973:77                                                                      15

Efter särskilt medgivande av länsskolnämnd kan även andra varianter av B-typ anordnas, B-klasserna i olika former utgör f, n, ca 10 % av alla klasser i landels skolor, men då elevantalet av naturliga skäl är lägre i B-klasserna är den procentuella andelen elever i b/B-klasser lägre än vad klassandelen antyder. Antalet b/B-klasser har under 1960-talet minskat allt mer. Geografiskt sett förekommer det största anta­let i skogslänens inland. Höstterminen 1971 utgjorde ca 2 % av samt­liga 'klasser i Malmöhus län klasser av b/B-form, medan motsvarande siffra för Jämtlands län var 29,5 %,

Utredningen konstaterar, att undervisning i B-form, där två eller flera årskurser samläser, givetvis ställer särskilda krav på den peda­gogiska uppläggningen. Även om elevantalet kan vara lågt i dessa klasser, blir lärarens arbete mer krävande. Som en fördel för eleverna kan dock anföras, att de, genom det arbetssätt som måste tillämpas i stor utsträckning, tränas i självständigt arbete. Några större undersök­ningar i syfte att kartlägga B-skolornas studieresultat har såvitt utred­ningen kunnat finna inle utförts, men att döma av det material utred­ningen själv gått igenom uppvisar inte B-skoleelever på de högre skol­stadierna någon relativ försämring av sina studieresultat.

För låg- och mellanstadiet gäller, att man inte kan finna några ge­nerella skillnader vad avser tillgången på behöriga lärare mellan de olika länen eller mellan olika regioner inom ett och samma län. Skolor av B-form torde dock ha en procentuellt större andel obehöriga lärare än övriga skolor.

ÅtskUligt talar för att de totala undervisningskostnaderna/elev blir lägre med större klasser och med större skolenheter. Utredningen har närmare studerat de driftekonomiska förhållandena på grundskolans låg- och mellanstadium bl, a, i ett par glesbygdskommuner i Värmlands län. Med något enstaka undantag var driftkostnaderna/elev betydligt högre i de små skolorna med lägre än 50 elever. Den högsta genom­snittskostnaden, 5 700 kr,, fanns vid en skola av B-typ med 30 elever. Övriga skolor med färre elever än 50 uppvisade genomsnittskostnader meUan 4 000 och 5 000 kr,/elev, medan de större skolornas genom­snittskostnader uppgick till meUan 3 000 och 3 500 kr,/elev. De små skolorna hade som regel högre genomsnittskostnader/elev för skol­måltider och skolskjutsar, Lärarlönerna har dock den avgörande bety­delsen för det totala kostnadsläget.

Utredningen har även gjort vissa kostnadsberäkningar över de eko­nomiska konsekvenserna av nedläggningar av små skolenheter. Be­räkningarna visar att en ekonomisk besparing görs i de fall eleverna kan överföras till annan skolenhet utan att organisationen vid denna behöver förändras i större utsträckning. Den kostnadsökning som upp­kommer tiU följd av ökal skolskjutsbehov är betydligt mindre än de besparingar som görs genom minskade lönekostnader. Om däremot en

 

Prop. 1973:77                                                         16

skolindragning medför att organisationen vid en annan skola kraftigt måste byggas ut, samtidigt som skolskjutskostnaderna ökar, blir den ekonomiska vinsten av skolindragningen obetydlig eller negativ.

Utredningen har inte funnit det motiverat att föreslå någon ändring i nuvarande bestämmelser om klasstypens förändring med minskande elevunderlag. Av större betydelse är frågan om när nedläggning av en skolenhet skall ske. På denna punkt saknas föreskrifier i skolstadgan. Varje ärende prövas i särskild ordning. Enligt utredningens mening bör de statliga skolmyndigheternas prövning därvid i första hand avse de pedagogiska konsekvenserna. När det gäller skolindragningar i gles­befolkade områden, där de långa avstånden kan medföra påtagUga problem för elever som tvingas resa till skolor långt från hemorten, bör staten enligt utredningens mening avstå från att lägga ekonomiska synpunkter på en skolindragning. Den ekonomiska prövningen bör gö­ras av berörd kommun.

En fortsatt koncentration av skolväsendet vad avser låg- och mellan­stadiet bör vara möjlig att acceptera intiU den gräns då i princip alla elever kan nå resp. skolenhet med maximalt 30—45 minuters restid. Inackordering av elever på grundskolans låg- och meUanstadium är enligt utredningens uppfattning inte lämplig.

3.1.4 Grundskolan, högstadiet

De organisatoriska förutsättningarna för högstadiet förändrades vä­sentUgt genom införandet av 1969 års läroplan för gmndskolan, efter­som denna innebar att tillvalsmöjligheterna begränsades och linjedel­ningen i årskurs 9 avskaffades. Därigenom minskas också kraven pä elevunderlag för en högstadieskola. I enlighet med vad 1957 års skol-beredning angav har riktmärket för planeringen av grundskolans hög­stadium varit att varje skolenhet bör bestå av minst tre paralleller per årskurs, dvs, ett elevunderlag på över 60 elever. Dock har i flera fall även två- och enparalleUiga högstadier accepterats och visat sig funk­tionsdugliga, även om driftkostnaderna per elev blivit högre än i de större enheterna. Är 1971 fanns i landet sammanlagt 66 högstadier med högst 60 elever som underlag — svarande mot två klasser/årskurs — och SÖ har beräknat att antalet år 1975 kommer att vara 87. År 1980 beräknar man att ca 10 % av de nuvarande högstadieenheterna kom­mer att ha underlag för högst två paralleller. Det största antalet små högstadieenheter finns i Norrbottens och Jämtlands län, medan de inte alls förekommer i vissa syd- och mellansvenska län.

Tillvalsgrupp på högstadiet får anordnas om minst fem elever valt ämnet i fråga. Om elevernas ämnesval i de små högstadieområdena för­delar sig enligt riksmedeltalet (1970) kan undervisning komma till stånd i samtliga tillvalsämnen utom konst vid de flesta tvåparallelliga hög-

 

Prop. 1973:77                                                         17

stadierna. Vid de enparalleUiga högstadierna kan tiUvalsgrupper kom­ma till stånd i franska, tyska och teknik.

Den allmänna lärarbristen har minskat betydligt under senare år. Utbildningen av lärare med högstadiekompetens har samtidigt fått en större regional bredd. Detta har underlättat glesbygdskolornas möjlig­heter att rekrytera behöriga högstadielärare, AUmänt sett har också an­delen behöriga lärare vid glesbygdskolorna ökat under 1960-talet, även om situationen i detta avseende alltjämt kan vara ogynnsam på enskil­da orter. De enparalleUiga högstadiernas situation är sämre än de fler-parallelliga, vilket dock kan ha samband med svårigheterna att vid så små skolor skapa underlag för hela tjänster.

Även om tillgången på behöriga lärare ökat kvarstår problemet att med det begränsade limunderlaget vid en liten högstadieskola skapa lämpliga lärartjänster. Enligt skolstadgan, som härvid ansluter sig till den nya ämneslärarutbildningen, skall tjänst som lärare 16—19 på grundskolans högstadium som regel omfatta tre ämnen. Detta gör det lättare att skapa underlag för hela tjänster än tidigare, då som regel endast två ämnen ingick i tjänsten. Med nu gällande bestämmelser kan som regel lämpligt underiag för hela lärartjänster åstadkommas vid högstadieskolor med lägst två paralleller. För de enparalleUiga skolorna blir svårigheterna större, särskilt vad gäUer tjänster i estetiskt-prak-tiska ämnen. Sådana problem kan dock ofta lösas genom samverkan med mellanstadiet eller angränsande högstadieskola.

Det är av det undersökningsmaterial som föreligger tydligt alt många högstadieelever i det norrländska inlandet måste räkna med restider tiU skolan på minst en timme i vardera riktningen. Den restidsgräns om 45 minuter som SÖ rekommenderar som maximum för detta skol­stadium måste ofta överskridas. Långa skolavstånd torde dock föredras av både elever och föräldrar framför en inackordering på skolorten, SÖ har också uttalat att inackordering bör undvikas när det gäller ele­ver i den obligatoriska skolan.

Små högstadier är i allmänhet mer kostnadskrävande per elev än större enheter. Av stor betydelse för driftkostnaderna är de förhållan­devis högre ilärarlönekoslnaderna, som följer av att undervisningsgrup­perna i de små högstadieskolorna omfattar ett mindre antal elever. De undersökningar i detta avseende som utredningen låtit genomföra lyder dock på, att skillnaderna i lärartäthet mellan större och mindre hög­stadieskolor minskat efler genomförandet av 1969 års läroplan för grundskolan, då lärartätheten ökade särskilt vid de större enheterna. Om detta resultat är en följd av den nya läroplanen förefaller det som kostnadsskälen inte längre i samma utsträckning talar mot att mindre högstadieskolor organiseras.

Den högstadieorganisation som under 1960-talet växt fram i skogs­länens glesbygder  illustrerar enligt utredningens mening behovet av

2    Riksdagen 1973.    1 saml.    Nr 77

 

Prop. 1973:77                                                                         18

kompletterande stödjepunkter för den lokala serviceförsörjningen vid sidan av kommuncentra. Utredningen avvisar därför en nedläggning av de små högstadieenheterna av den omfattning, som diskuteras i SÖ:s utredning om de små högstadieskolorna. Utredningen menar att de små högstadierna i allmänhet bör behållas så länge som möjligt. Ut­gångspunkten för diskussionen om den framlida högstadieorganisatio­nen i glesbygderna bör vara att söka sådana organisatoriska lösningar på de svårigheter, som uppstår vid vikande elevunderlag, att så många nu befintliga skolenheter som möjligt kan bevaras. Man bör därför kunna gå ganska långt när det gäller inre funktionsförändringar, dock givetvis med bibehållna krav på undervisningens kvalitet. Vad gäller de ekonomiska aspekterna på högstadieorganisationen i glesbygd bör i likhet med vad utredningen tidigare anfört staten inte av ekonomiska skäl verka för en koncentration av skolväsendet i de delar av landet, där avståndsförhållandena kan orsaka betydande problem vid skolin­dragningar. Enligt utredningens mening torde det inte bli aktuellt att inrätta ytterligare högstadieenheter i landets glest befolkade områden. Frågan gäller därför enbart bibehållandet av redan existerande enheter.

Som ett led i strävandena att bibehålla små högstadieenheter i gles­bygder anser utredningen en utveckling i riktning mot ökad samverkan över årskursgränserna eller helt årskurslösa högstadier naturlig. En utveckling i denna riktning i kombination med en mera individualise­rad undervisning är nödvändig för att lösa undervisningsfrågorna på högstadiet i vissa glest befolkade områden. Den tekniska utvecklingen på det pedagogiska området kan skapa nya förutsättningar för detta.

Den översyn av de små högstadieenheterna under 1970-talet som SÖ gjort utmynnar i ett antal förslag till åtgärder i syfte att underlätta undervisningssituationen vid små högstadier. Utredningen ansluter sig till SÖ:s förslag härvidlag, (För en presentation av förslagen, se s, 29), Utredningen framlägger därutöver följande egna förslag.

Försöksverksamheten med samverkan över årskursgränserna och s, k, årskurslösa högstadier bör vidgas, SÖ bör biträda kommunerna med praktisk rådgivning då det gäller sådan verksamhet, SÖ bör vidare få i uppdrag att i samråd med Svenska kommunförbundet utreda frågan om läromedelsförsörjningen för denna verksamhet och vidta åtgärder i detta avseende. Den pågående kommunreformen kan i vissa fall få till följd att enstaka högstadieskolor bUr utan direkt skolledning. Utred­ningen anser det betydelsefullt alt skolledarorganisationen vid varje högstadieskola får tillräckliga resurser och föreslår, att dispens från gällande bestämmelser om skolledarorganisationens dimensionering bör kunna ges i erforderliga fall.

Lärartjänster bör få ledigförklaras med angivande av förtur inte bara för sökande med behörighet att undervisa i flera ämnen ulan även för sökande med behörighet att undervisa på lägre skolstadier.

 

Prop. 1973:77                                                                      19

3.1.5   Specialundervisning

Undervisningen av gravt handikappade barn kan inte betraktas som en primär glesbygdsangelägenhet. Utbildningen — i specialskola — är centraliserad till ett fåtal enheter, varför de flesta eleverna är tvingade att lämna sin hemmiljö under skoltiden vare sig de bor i glesbygd eller tätort. Då det gäller uppsökande verksamhet och karlläggning av de olika elevernas skador och hjälpbehov torde del numera inte heller finnas någon större skiUnad mellan olika delar av landet.

För den grupp av elever, som utan att ha svårare handikapp är i behov av särskilda insatser från skolans sida, förekommer inom grund­skolan specialundervisning, antingen i form av specialklass eller som samordnad specialundervisning. Utvecklingen går f, n, mot en ökad inriktning på samordnad specialundervisning, en organisatorisk form som gör det betydligt lättare att lösa specialundervisningsfrågan i gles­bygd, eftersom man därigenom kommer bort från de krav specialklas­serna ställer på ett tämligen omfattande elevunderlag. Enligt utredning­ens uppfattning sammanhänger därför specialundervisningens problem främst med svårigheterna att rekrytera lärare för dessa arbetsuppgif­ter. Tillgången på behöriga speciallärare är dock över hela landet be­tydligt lägre än efterfrågan.

Många av dem som genomgått speciallärarulbildning har varit geo­grafiskt bundna lill en viss ort och därför hellre tagit vanlig tjänst där än flyttat till orter där de kunnat få speciallärartjänsl. Även med ökad speciaUärarutbildning kommer dessa svårigheter att kvarstå, om inte urvalet till utbildning av speciallärare sker på ett sådant sätt att man i görligaste mån försäkrar sig om ett intresse hos lärarna att ta tjänst i de bygder där behov föreligger. Detla skulle kunna åstadkommas ge­nom att man vid intagningen av sökande till speciallärarulbildning ger företräde åt lärare som har sin tjänstgöring förlagd i glesbygder.

3.1.6   Gymnasieskolan

Vid planeringen av gymnasieskolan strävar man efter alt i enlighet med 1968 års riksdagsbeslut på varje g-ort kunna erbjuda flertalet av skolans utbildningsvägar. Gymnasieskolereformen tenderar sålunda att leda tUl en koncentration till ett begränsat antal skolenheter. För en sådan koncentration talar även ekonomiska och pedagogiska skäl.

Gymnasieskolan drivs — med undanlag för vissa studievägar — med primärkommunalt huvudmannaskap, men den utbildning den erbjuder kan oftast inte betraktas som en angelägenhet enbart för den kommun där utbildningsenheterna är belägna. Kravet på elevunderlag medför att gymnasieskolan normalt måste ha ett större upptagningsområde, i all­mänhet omfattande flera kommuner.

Den nya gymnasieskolan omfattar ett betydande antal utbildnings-

 

Prop. 1973:77                                                                        20

enheter med specialiserad inriktning, förlagda till andra orter än g-orter. Till största delen utgörs dessa utbildningsenheter av tidigare upprättade yrkesskolor, som nu fortsätter sin verksamhet under benämningen spe­cialkurser. Man har menat att dessa enheter utanför de egentliga g-orterna bör kunna bibehållas, så länge de har en tillfredsställande elev­tillströmningen och det finns ett klart avnämarintresse för utbildningen i fråga.

Den ekonomiska utjämningen, reformeringen av den gymnasieför-beredande skolan och de förbättrade kommunikationerna har bidragit till en fortgående utjämning av studiefrekvenserna mellan olika befolk­ningsgrupper och regioner. Undersökningar under senare år har emel­lertid bekräftat att ännu under senare delen av 1960-talet klara sam­band fanns mellan avstånd till g-orterna och gymnasiesludiefrekvensen, och alt andelen gymnasiestuderande fortfarande var relativt låg i lägre social- och inkomstgrupper, I en studie har bl, a, visals att studiefre­kvenserna i tätort var i genomsnitt 3,5 procentenheter större än i gles­bygder. Frekvensen studerande i gymnasium och fackskola var lägre i glesbygderna än i tätorterna, medan yrkesskolefrekvensen var högre i glesbygdsdelarna. Variationerna mellan de olika g-regionerna var dock stora.

Undersökningarna har också visat på ett allt mer markant samband mellan studiefrekvens på gymnasial nivå och den lokala sysselsätt­ningssituationen, I områden med starkt begränsade sysselsättningsmöj­ligheter för ungdom medför önskan om yrkesarbete direkt efter av­slutad grundskola oftast att man måste lämna hemorten. Studier på gymnasial nivå kan i sådana lägen betyda en möjlighet att uppskjuta av-flyttningen, I de nämnda undersökningarna har man ansett sig kunna konstatera att den lokala sysselsättningssituationen i hög grad påverkar studiebenägenheten, I vissa ytterområden yttrar sig den högre studie­benägenheten i en högre yrkesskolefrékvens.

Ingen g-region i landet tillhandahåller alla de utbildningsvägar gymna­sieskolan kan omfatta. Åtskilliga av de större gymnasieskolorna har dock en hög grad av fullständighet. De små g-regionerna kan naturligt nog endast erbjuda ett fåtal studievägar. Det är möjligt att tillgång till enbart vissa utbildningsvägar på elevernas hemort blir styrande för elevernas val av studieväg genom gymnasieskolan. Följande samman­stäUning, som gmndar sig på elevernas val av utbildningsgren vid gym­nasieskolorna i ett tiotal län, representerande såväl glesbygds- som tät­ortsområden, ger en viss antydan om i vilken utsträckning den vid resp. hemortsgymnasieskola förekommande uppsättningen utbildnings­grenar påverkar valet av studieväg. Tabellen visar andelen elever som valt viss gren på tekniska och ekonomiska linjer, dels då den varit repre­senterad inom den egna g-regionen, dels då grenvalet förutsatt studier vid gymnasieskola i annan region.

 

Prop. 1973:77                                                         21

Gren                  Hemortsgymn.skola         Annan gymn.skola

Bygg                 29,4                  22,8

El                     39,0                  33,0

Kemi                  12,1                    6,3

Administration     19,3                    5,5

Tabellen antyder att tillgängligheten har en viss betydelse för valet av studieväg. Om de länssiffror som legat till gmnd för sammanställ­ningen grovt uppdelas, så alt glesbygdslänen särskiljs, finner man alt ungdomar i glesbygdslänen tydks ha en något större benägenhet alt följa sitt inlresseval, även om det skulle medföra flyttning från hem­orten. De regionala skillnaderna är dock relativt små och kan sannolikt förklaras med att många elever i glesbygdslänen måste välja inackorde­ring även för studier i den egna g-regionen. För dessa elever gäller där­för frågan egentUgen endast val av inackorderingsort.

Då 1964 års gymnasiereform genomfördes ansågs att ett elevunderlag på 120 elever per årskurs, dvs, fyra paralleller, var erforderligt bl, a. för att elevernas önskemål om ämnes- och kursval skulle kunna tillgodo­ses. Det totala elevunderlaget borde därför enligt SÖ:s beräkningar ut­göras av ca 400 16-åringar i en g-region. Är 1965 hade endast tre g-regioner i landet lägre elevunderlag än 400,

I viss omfaltning har under 1960-talet förekommit gymnasier som varit mindre än vad SÖ rekommenderat. Dessa gymnasier torde inte sällan ha haft svårigheter att få lill stånd tillräckligt stora undervis­ningsgrupper i olika ämnen, något som inneburit begränsningar i ele­vernas valfrihet. Till de små enheternas nackdelar hörde också att drift­kostnaderna per elev ofta blir högre än vid större skolenheter.

För att möjliggöra en större geografisk spridning av gymnasieutbild­ningen undersökte SÖ vid slutet av 1950-talet förutsättningarna för att på vissa orter inrätta gymnasier, vars organisation var särskilt av­passad för ett mindre elevunderlag. Vid 1960-talets början beslutades också att ett fåtal gymnasier av s, k, undantagskaraktär skulle få in­rättas på mindre orter. Tillströmningen av elever till dessa gymnasier blev dock redan från starten så stor att de speciella åtgärder som pla­nerats för ett lågt elevantal aldrig behövde tillgripas.

Sedan läsåret 1958/59 anordnas på vissa orter korrespondensunder­visning på gymnasial nivå, Detla starkt individualiserade arbetssätt, kon­centrationsundervisningen — eleverna läser två—tre ämnen i taget •— och den begränsade direkta lärarinsatsen överensstämmer väl med vad som ansetts vara eftersträvansvärt i undervisningen i övrigt under se­nare år, I vissa avseenden torde dock denna undervisning ha svagheter. Bl, a, ger korrespondensundervisningen få möjligheter till de gruppakti­viteter, som inom vissa ämnen anses vara av stort värde, och vidare är den i vissa fall önskvärda ämnesintegrationen svår att genomföra.

 

Prop. 1973:77                                                         22

Inom försöksverksamheten med särskild gymnasial utbildning i gles­bygd undervisas eleverna huvudsakligen per korrespondens de två första åren och får det tredje, avslutande året undervisning vid vederbörande g-orts s, k, modergymnasieskola. Undervisningen på hemorten förutsätts vara knuten till högstadieskola, så att lärarna vid denna kan tjänstgöra som handledare vid korrespondenssludier.

För skolplaneringsändamål indelas de gymnasiala skolornas elevom­råden ofta i tre zoner: själva g-orten, resezonen eller pendlingszonen och inackorderingszonen, I och med den förbättring av kommunikatio­nerna, som inträffat under de senaste decennierna, har det område omkring g-orterna från vilket eleverna kunnat nå skolan med dagliga resor givetvis ökat. Omkring år 1950 omfattade resezonen oftast ett om­råde med radien 20 km räknat från g-orten. Tio år senare var motsva­rande avstånd 30 km,

I landels sydligare delar ger g-orternas gymnasieskolor en så god täckning alt inackordering i princip inte borde vara nödvändig. Prak­tiskt taget alla studerande på gymnasial nivå kan där nå närmaste g-ort med 30—45 minuters restid, I skogslänen är täckningsgraden med un­dantag för det norrländska kustlandet sämre, även med hänsyn tagen till nämnda former av glesbygdsundervisning.

Vissa av gymnasieskolans linjer och specialkurser finns endast vid ett begränsat antal enheter i landet. Härav följer, att elever som väljer dessa mer ovanliga utbildningsvägar måste välja inackordering under studietiden, även om det finns gymnasieskola på deras hemort. Vissa undersökningar tyder vidare på att gymnasieskoleelevernas benägenhet för långa dagliga resor lUl skolorten kan vara lägre än grundskole­elevernas, troligen beroende på det krävande arbetet i gymnasieskolan. Dessa förhållanden leder till att antalet inackorderade gymnasieskole­elever i landet är betydligt större än vad man kunde förvänta med ledning av uppgifterna om folkmängden inom inackorderingszonen. Totalt beräknar utredningen att ca 35—40 000 elever i gymnasiala skolor bor inackorderade. Vid vissa skolor i skogslänens inland var inackor­deringsfrekvensen höstterminen 1971 60—70 %,

Enligt glesbygdsulredningens mening ökar betydelsen av kravet på valmöjligheter i fråga om studievägar aUt mer från de lägre skolfor­merna tUl de högre. Inom gymnasieskolan måste därför möjligheten att välja studieväg tillmätas stor vikt. Utredningen finner, att dessa krav medför att en långl driven decentralisering av gymnasieskoleutbild­ningen inte är realistisk. Som utredningen tidigare anfört bör gymna­sieskoleutbildningen anses tillhöra det regionala serviceutbudet. En god standard inom detta område behöver således inle förutsätta dagliga re­sor mellan bostadsort och skolorl.

Om man studerar de nuvarande g-orternas lokalisering med utgångs­punkt från utredningens förslag om rimlig serviceförsörjning, finner

 

Prop. 1973:77                                                         23

man att det i stort sett endast är den nordligaste delen av Koppar­bergs län, sydvästra Jämtlands län, övre Tornedalen samt delar av syd­västra Norrbottens och angränsande delar av Västerbottens län som utgör problemområden. De ytmässigt stora arealerna ger dock en överdriven uppfattning om problemets storlek, eftersom dessa områ­den som regel är mycket glest befolkade. Sammanlagt torde ca 35 000 personer bo i dessa områden, varav merparten är över gymnasieskole­ålder.

Glesbygdsutredningen anser sig inte närmare kunna bedöma hur ett minskande elevunderlag kan påverka förutsättningarna för gymnasie­skolor inom g-regioner med betydligt färre än 400 elever per årskurs. Utredningen anser del dock klart att en centralisering av gymnasieskole­utbildningen till ett mindre antal g-orter måste medföra påtagliga nack­delar för glesbygdsbefolkningen, åtminstone inom skogslänen. Utred­ningen anser det därför nödvändigt att nu befintliga g-orter i de gle­sare befolkade delarna av landet bibehålls som huvudorter för integre­rad gymnasial utbildning i första hand under 1970-talet, De svårig­heter som kan uppstå när det gäller alt upprätthåUa en kvalitativt god gymnasial utbildning i vissa regioner med vikande elevunderlag måste mötas med inre organisatoriska förändringar av skolans arbetsformer.

Utredningen konstaterar att förutsättningarna för en ytterligare geo­grafisk spridning av integrerade gymnasiala enheter i landets glesbyg­der är myckel begränsade. Endast i undantagsfall kan det bli fråga om att inrätta nya enheter.

De åtgärder .som är möjliga för att förbättra den gymnasiala utbild­ningens tillgänglighet i glesbygd torde vara dels försök att inordna vissa yrkesinriktade specialkurser i gymnasieskolan såsom utbildningslinjer, dels särskilda anordningar av den typ försöksverksamheten med sär­skild gymnasial utbildning i glesbygd representerar. Enligt glesbygdsut­redningens mening är en fortsalt och vidareutvecklad försöksverksam­het av denna senare typ angelägen. En förutsättning är dock att den inte medför påtagligt negativa effekter för redan befintliga gymnasieskole­enheter.

En vidareutveckling av nämnda försöksverksamhet kan ske i flera former. Försöksverksamhet av den typ som nu prövas kan etableras på ytterligare några orter. Del första gymnasieskolåret kan »decentralise­ras» lill lämplig högstadieenhet. Ett filialsystem i lämplig form kan prövas på någon ort, företrädesvis i det norrländska inlandet. Vid de ohka former av gymnasial utbildning i glesbygd som redan finns kan på försök utbildningsutbudet vidgas till att omfatta fler linjer än i dag, I den mån yrkesutbildning finns på orter av detla slag skulle försöks­verksamheten t. ex. kunna inbegripa motsvarande tvååriga yrkesinrik­tade utbildningslinjer inom gymnasieskolan.

Kontakterna  med  modergymnasieskolan måste  enligt  utredningens

 

Prop. 1973:77                                                         24

mening vara goda. Utredningen föreslår att huvudlärare vid modergym­nasieskolan regelbundet skall besöka enheterna med gymnasial utbild­ning i glesbygd. Vidare bör de lärare som tjänstgör som handledare vid korrespondensundervisning på gymnasial nivå ges möjlighet lill särskild fortbildning för denna uppgift. Enligt utredningens mening är det också av vikt att stor uppmärksamhet ägnas produktionen av läromedel läm­pade för glesbygdsskolornas arbetsformer. För detla ändamål beräknas ett medelsbehov av 200 000 kr,

I särskild skrivelse den 5 oktober 1972 har skolstyrelsen i Pajala kom­mun föreslagit vissa förbättringar av statsbidragen lill försöksverksam­heten med särskild gymnasial utbildning i glesbygd.

3.1.7   Vuxenutbildning

Genom beslut av 1971 års riksdag (prop. 1971: 37, UbU 1971: 13, rskr 1971: 170) har förutsätlningarna för vuxenutbildning i glesbygderna för­bättrats i väsentlig grad. Sålunda fär elevantalet i kurs i kommunal vuxenutbildning vara lägst åtta på icke-g-orter inom det allmänna stöd­området. Vidare kan lärare i ungdomsutbildning inom dessa kommuner i sin tjänst inräkna undervisning inom kommunal vuxenutbildning. Det­ta senare är av betydelse även för ungdomsutbildningen, eftersom under­laget för lärartjänster härigenom förbättras.

Vuxenutbildningens organisation är till stor del av en sådan art att den inte kan anses representera särskilda problem för glesbygderna. De statliga vuxenskolorna, folkhögskolorna och den elerburna under­visningen erbjuder lika villkor för tätorts- och glesbygdsbor. De delar av vuxenundervisningen där glesbygderna riskerar att komma i kläm är enligt utredningens uppfattning endast den kommunala vuxenutbild­ningen och studieförbundens cirkelverksamhet. Svårigheterna består då främst i att det lokala underlaget inte är tillräckligt för att kurser skall kunna anordnas enligt gällande bestämmelser för statsbidrag. Ut­redningen anser emellertid att effekterna av 1971 års riksdagsbeslut bör avvaktas, innan ytterligare åtgärder vidtas för vuxenutbildningen i glesbygd.

Korrespondensundervisning jämte radio- och TV-undervisning har en sådan karaktär att deltagande i princip är oberoende av bostadsort. Dessa utbildningsformer är därför speciellt lämpade för vuxenutbild­ning i glesbygd. Enligt utredningens mening bör insatserna inom ra­dio- och TV-undervisningen för vuxna ökas,

3.1.8   Skolskjutsar, inackordering och skolsociala frågor

Skolskjutsningens omfattning avgörs av resp. kommun. Några fasta regler för när skolskjuts skaU organiseras finns inte, I allmänhet torde

 

Prop. 1973:77                                                         25

kommunerna dock följa de bestämmelser som tidigare gällde för stats­bidrag till skolskjuts. Skolskjutsar anordnas vanligen för elever som tillhör årskurserna 1—3, om de har minst 3 km skolväg. För äldre elever fordras i allmänhet minst 4—5 km skolväg för. att skolskjuts skall anses nödvändig.

Antalet elever som dagligen åker skolskjuts är mycket stort, Skol­skjutsningens omfattning sammanhänger givetvis inte enbart med den genomsnittliga folktätheten inom större områden utan även i hög grad med om bebyggelsen är koncentrerad i grupper eller spridd, Skolskjut-sandet påverkas naturligtvis också av den yttre skolorganisationen. Trots att varje år ett antal skolenheter dras in, torde det totala antalet skolskjutsåkande elever minska successivt. Detta förklaras av befolk­ningsomflyttningarna, som i alla regioner leder till en koncentration av befolkningen. Som regel sker nedläggningen av en skola först se­dan större delen av ortens tidigare befolkning flyttat därifrån, varför de skolskjutsar som blir följden av nedläggningen endast berör ett li­tet antal elever.

De längsta skolskjutsavstånden återfinns naturligt nog i det norr­ländska inlandet. Gjorda undersökningar har visat, att skolskjutsåkan­de elever i det norrländska inlandet på aUa stadier hade betydligt läng­re genomsnittlig resväg än elever i det norrländska kustlandet och det mellansvenska glesbygdsområdet.

Av större betydelse än kilometeravståndet är givetvis den erfor­derliga restiden och elevernas totala bortovaro från hemmet. En un­dersökning som gjorts rörande Västerbottens län visade, att i ett antal glesbygdskommuner i länet tillbringade eleverna i årskurserna 1—6 i genomsnitt 1 J timme med resor mellan hemort och skolorl. Därtill kom i vissa fall väntetider på skolskjutsen. Under senare år torde dock många kommuner ha minskat de yngre elevernas väntetider genom att, trots extrakostnaderna, sätta in särskUd hemtransport för elever med kort skoldag. Om sådana extra hemskjutsar kan undvikas genom lämplig schemaläggning är det givet att besparingar kan göras.

Inackorderingens omfattning varierar sannolikt mer regionalt inom landet än skolskjulsverksamheten. Generellt gäller att inackorderingen har en mycket begränsad omfattning inom den obligatoriska skolan, särskilt för låg- och mellanstadieelever. Inställningen tUl inackordering och skolskjutsar torde delvis vara olika hos elever och föräldrar, åt­minstone vad avser äldre elever. Föräldrarna önskar av naturliga skäl normalt ha sina barn boende hemma, även om restiderna till och från skolan blir långa. De äldre eleverna, särskilt på det gymnasiala sta­diet föredrar däremot ofta inackordering, både med tanke på restider­na och de rikare möjligheter till kamratkontakter och fritidsaktivite­ter som g-orten oftast erbjuder.

Av totala antalet inackorderade elever på grundskole- och gymna-

 

Prop. 1973:77                                                         26

sieskolenivå torde ca 15 000 bo i elevhem, medan återstoden bor pri­vat inackorderade. Tillgången på privata inackorderingsrum har på flera orter visat tendens att sjunka, och många kommuner har därför byggt ut sin elevhemsorganisation. Enligt utredningens bedömning torde man få räkna med att inackorderingsbehovet i framtiden skaU tillgodoses genom elevhem av olika slag.

Huvudmannaskapet för elevhemmen växlar från plats till plats. Landstingen har tidigare ofta haft ansvaret för elevhemmen, eftersom de varit förenade med centrala verkstadsskolor. Genom gymnasieskole­reformen blev de centrala verkstadsskolorna en primärkommunal an­gelägenhet, och elevhemmen har i allmänhet också överlagils av pri­märkommunerna. På vissa platser drivs även elevhem av ideella orga­nisationer.

Inackorderingskostnaderna för elever inom den obligatoriska skolan täcks helt med kommunala medel. Till inackorderade elever på det gymnasiala stadiet utgår statligt bidrag med f, n, 125 kr,/mån. Kost­naderna för inackordering torde variera betydligt från fall till fall. Ser main till de totala kostnaderna torde inackordering i elevhem vara dyrare än inackordering i privathem, men som regel svarar huvud­mannen för elevhemmet för en del av kostnaderna, vilket medför att elevens egna kostnader blir ungefär desamma som vid inackordering i privalmm.

Särskilt i de glesare befolkade delarna av landet finms ofta inte kol­lektiva Irafikmedel, som kan begagnas för de inackorderade elevernas hemresor vid veckosluten. Eleverna kan därför hänvisas till att försöka ordna transport till hemorten tillsammans med andra resande som skaU till samma plats. Vissa kommuner organiserar särskilda, ofta sub­ventionerade, hemresor för elever på g-orterna, I allmänhet måste ele­verna dock betala en del av kostnaderna.

Utredningen anser att ytterligare åtgärder av skolsocial natur bör vidtas vid skolor som tar emot ett större antal skjutsade eller inackor­derade elever. Kommunerna bör ha ansvaret för dessa extra skolsoci­ala åtgärder, men särskilt statligt stöd bör utgå härför. Enligt utred­ningens mening bör detta ske i form av ett schablonbidrag till skolor­na inom det allmänna stödområdet.

Vid skolenheter med stor andel resande och inackorderade elever finns ofta redan nu extra uppehållsrum, studierum o, d. Utredningen anser att detta bör bli allmän regel och att det bör åligga kommuner­na att tillse att lämpliga lokaler för dessa ändamål upplåtes. Statsbi­drag bör utgå till detta genom att kommunerna inom det allmänna stödområdet vid lokalbehovsprövningen i bidragsunderlaget får inräk­na ytterligare ytor för sådana lokaler.

Den kommun — eller landstingskommun — som är huvudman för gymnasieskola bör ha ansvaret för att det på g-orten finns tillfredsstäl-

 

Prop. 1973:77                                                         27

lande inackorderingsmöjligheter. Detta behöver inte nödvändigtvis in­nebära att kommunen skall driva egna elevhem, men kommunen bör vara ansvarig för att alla elever som behöver det kan finna godtagbara inackorderingsmöjligheter. Kommunen bör sålunda organisera inackor­deringsverksamheten och utöva tillsyn över den.

För uppförande av elevhem kan enligt gällände bestämmelser stats­bidrag utgå med 75 % av byggnadskostnaderna, I särskilda fall kan statsbidrag utgå med 90 %. I den mån ytterligare elevhemsplatser er­fordras i g-orter inom allmänna stödområdet anser utredningen att dén högre slatsbidragssalsen genereUt bör tiUämpas,

Inackorderade elever på gymnasial nivå bör beredas möjlighet att resa till hemmet varje veckoslut, om de går i den egna regionens gym­nasieskola. Den kommun som är huvudman för resp, skolenhet bör ha ansvaret för att dessa hemresemöjUgheter anordnas. Utredningen an­ser att kostnaderna för dessa hemresor helt bör bekostas med offent­liga medel,

CSN har på Kungl, Maj:ts uppdrag utrett frågan om ekonomiskt stöd till inackorderade elevers hemresor, CSN har i anledning därav före­slagit införandet av fria hemresor för de elever som har inackorderings­tillägg och som vistas mer än 35 km från hemmet. Eleverna skall enligt detta förslag ges rätt till fri hemresa var tredje vecka. Resorna skulle därvid organiseras på samma sätt som nu sker vad gäller de värnpliktigas fria hemresor och betalas av statsverket efter överenskommelse mellan studiehjälpsnämnden och trafikföretagen.

Glesbygdsutredningen föreslår att det av CSN föreslagna hemrese­stödet kompletteras så, att elever på g-orterna inom det allmänna stöd­området får rätt till fri hemresa varje vecka i de fall de går i den egna g-regionens skola. Utredningen utgår från att de kommunala myndigheterna på motsvarande sätt bekostar hemresor för inackor­derade elever på grundskolenivå.

På icke g-orter finns flera f, d, centrala verkstadsskolor. Många gång­er finns vid dessa skolor rymliga elevhem, och undervisningslokalerna är i utmärkt skick. Utredningen

vill här framföra tanken att vid skolor av detta slag, som hotas av nedläggning, skapa ett slags glesbygdsinlernat, dit sådana elever på gymnasial nivå kunde förläggas, som under alla omständigheter måste inackorderas. Om lokaJförhåUandena är lämpliga borde man tUl så­dana skolenheter exempelvis kunna förlägga mindre frekventa utbild­ningar, som under alla förhållanden måste ha ett stort antal inackor­derade elever. Utredningen föreslår att det uppdras åt skolöverstyrelsen att snarast undersöka möjligheterna härtill,

I en nyUgen träffad överenskommelse mellan Svenska kommunför­bundet och Svenska landstingsförbundet fastslås, att resp, skolas hu­vudman också skall vara ansvarig för skolhälsovården, Primärkommu-

 

Prop. 1973:77                                                         28

nerna skall sålunda svara för att skolläkare och skolsköterska finns och även svara för kostnaderna för skolhälsovården. Vid mindre skol­enheter, främst i glesbygderna, förutsätts det att landstingen även i fortsättningen svarar för viss skolhälsovårdspersonal, t, ex, så att dis­triktssköterskan även tjänstgör som skolsköterska och därvid avlönas av resp, primärkommun. Till den nya överenskommelsen hör en re­kommendation att i grundskoleenheter, där elevantalet är så stort att särskild skolsköterska kan anstäUas med minst halvtidstjänstgöring, vederbörande primärkommun ensam bör ansvara för skolhälsovården, samt att vid skolenheter omfattande högstadium distriktssköterska en­dast i undantagsfall bör tjänstgöra som skolsköterska.

Med hänsyn tiU svårigheterna att i utpräglade glesbygdskommuner rekrytera skolhälsovårdspersonal anser glesbygdsutredningen det nöd­vändigt att skolhälsovården i glesbygderna även i fortsättningen vid behov kan bedrivas genom en långtgående medverkan från lands­lingens sida. Landstingen bör sålunda vara skyldiga att om så erford­ras tillhandahålla personal för skolhälsovården i glesbygdskommuner­na. Naturligtvis bör därvid primärkommunerna svara för de kostnader skolhälsovården medför.

Glesbygdshushållen bör inte utsättas för större ekonomisk belast­ning än hushållen i andra delar av landet. Det statliga studiestödet har haft stor betydelse för glesbygdseleverna i delta avseende men torde inte täcka de verkliga sludiekostnaderna. Utredningen föreslår att des­sa frågor blir föremål för särskUd utredning, som kan läggas till grund för ändrade bestämmelser i detla avseende.

3.2 Skolöverstyrelsens förslag till åtgärder rörande undervisningen i vissa glesbygdsområden m. m.

3.2.1 Allmänna utgångspunkter

SÖ behandlar i första hand de en- och tvåparalleUiga högstadiernas speciella problem vad beträffar organisationen av undervisningen. Den fortsatta avflyttningen från glesbygderna kommer att kraftigt öka an­talet enkla och tvåparallelliga högstadier under 1970-talet, Enligt SÖ:s bedömning

möjliggör den ökade befolkningskoncentralionen och förbättrade kommunikationsförhållanden vissa sammanläggningar av högstadie­områden i syfte att skapa större och mera funktionella högstadieen­heter. Om inte eleverna skall få oacceptabla restider till skolan måste dock åtskUliga enkla och tvåparallelliga högstadier i glesbygdsområden finnas kvar under överskådlig tid,

SÖ beräknar att det år 1980 kommer att finnas 89 högstadier med underlag för högst två paralleller om inga organisatoriska förändringar

 

Prop. 1973:77                                                                        29

i form av avveckling eller sammanläggning sker. Enligt SÖ bör minst hälfien av dessa små enheter bevaras. Beräkningarna grundar sig på en bedömning av de reseavstånd för eleverna, som skulle uppslå om veder­börande högstadieskola lades ned.

3.2.2 Förslag till åtgärder

SÖ framlägger förslag i tio punkter:

1,   Positiva erfarenheter av pågående försök (det s, k, Finnskoga-Dalby projektet) med bl, a, samläsning meUan klasser tUlhörande olika årskurser av högstadiet bör få utnyttjas generellt,

2,   Jämkningar i högstadiets timplan bör så långt möjligt genomfö­ras, så alt olika årskurser får samma veckotimlal i de olika ämnena. Detta underlättar samläsning,

3,   Resurstimmarna bör få samordnas för hela skolenheten och dis­poneras på sätt som bedöms lämpUgt för att underlätta en individuali­serande undervisning i heterogena grupper,

4,   Möjligheten att i skilda ämnen utnyttja läromedel som innebär minskad lärartäthet, t, ex, korrespondensmaterial, bör prövas,

5,   Skolstyrelser och länsskolnämnder bör ägna särskild omsorg åt lärartjänsternas organisation och åt läraranskaffningen vid de små högstadierna, Forlbildningskonsulenterna vid länsskolnämnderna bör särskilt uppmärksamma behovet av pedagogiskt stöd vid de små hög­stadieenheterna,

6,   Inbesparingar på driflbidraget, t, ex, genom att samläsning mel­lan årskurser tillämpas, bör få användas på det för den aktuella skol­enheten mest rationeUa sättet. Inbesparingar inom ett ämne eller en ämnessektor bör kunna få utnyttjas inom annat ämne—ämnessektor. Bl, a, bör tillvalsgrupp få bildas även om färre elever än fem valt ämnet,

7,   Lärartjänster bör få ledigförklaras i tre alternativt två ämnen med angivande av företräde för sökande, som är behörig i treämnes­kombinationen,

8,   Lärare i läroämne bör få tillgodoräkna tid för resor enligt sam­ma grunder som gäller för s, k, övningslärare,

9,   Lärare bör ha rätt att utan hinder av bestämmelserna om tjänsle-förening och anställnings upphörande i 32, 33 och 42 §§ kommunal-tjänstemannasladgan (1965:602) åtnjuta tjänstledighet från motsva­rande statligt reglerad, ordinarie eller extra ordinarie lärartjänst i an­nan kommun för att utöva ordinarie eller icke ordinarie lärartjänst vid små högstadier i glesbygdsområden, så länge den aktuella enheten består och har liUräckUgt underlag för tjänsten,

10,    Särskilda bestämmelser om huvudlärare bör meddelas, vilka gör
det möjligt att inrätta ett visst antal arvodestjänster som huvudlärare.

 

Prop. 1973:77                                                                        30

omfattande ett bredare ämnesregister än i vanliga faU. Dessa tjänster bör få inrättas utan hinder av de regler som i övrigt gäller om behö­righet för det ämne, som huvudlärarskapet omfattar.

De av SÖ framlagda förslagen avses gäUa för enkla och tvåparallelli­ga högstadieskolor i glesbygd.

3.2.3 Pedagogiska förhållanden

Inom SÖ har utförts en särskild karlläggning av de små högstadier­nas förekomst och funktion, vilken bilagts SÖ:s förslag till åtgärder för högstadieskolor i glesbygd. Av rapporten inhämtas bl, a.

Utgår man från den genomsnittliga fördelningen av elever på olika tillvalsämnen finner man att det redan vid en högstadieenhet med tre paralleller är osäkert om ämnet konst och allmän kurs i franska kan komma till stånd. Vid ett enparallelligt högstadium blir samtliga tillvals­ämnen osäkra, om inte samläsning mellan årskurser tiUämpas, SÖ på­pekar också att klasslorleken vid små högstadieskolor som regel betyd­ligt underskrider skolstadgans delningstal, varför beräkningar som grun­dar sig på jämna 30-tal för varje parallell är missvisande.

Vid tvåparallelliga högstadieenheter får man räkna med att vad gäl­ler B-språken någon alternativkurs, ibland hela det ena språket, faller bort. Vid ett enparallelligt högstadium blir tyska som regel det enda B-språket, Det kan även uppstå svårigheter att anordna allernalivkur-ser i engelska och matematik, I rapporten heter det.

Det synes motiverat alt säga att de enkla högstadieenheterna och många tvåparallelliga enheter i fråga om elevernas möjUghelet att välja olika tillvalsämnen, alternativkurser och aktiviteter inom fritt valt ar­bete bUr begränsade.

De små högstadieskolorna har tidigare i stor utsträckning saknat be­höriga lärare, vilket berott på dels den aUmänna lärarbristen, dels svårigheterna att med de låga timtalen i vissa ämnen skapa underlag för hela tjänster. Genom att lärartillgången nu kraftigt förbättrats bör dock även de mindre högstadieskolorna i framtiden kunna räkna med att få tjänsterna besatta med behöriga lärare, åtminstone om den kan erbjuda hela lärartjänster i de vanligaste ämneskombinationerna. Det bUr givetvis lättare alt få underlag för hela tjänster, om tre ämnen ingår i tjänsten i stället för två.

Det finns även andra omständigheter av betydelse när det gäller möjligheten att få tjänsteunderlag i läroämnen vid små högstadieskolor. Språk- och matematikämnena har två parallella kurser — allmän och särskild kurs — vilket innebär att varje högstadium som regel måste ha minst två lärare i vart och ett av dessa ämnen. För att hela tjänster skall kunna skapas kan därför viss tjänstgöring på mellanstadiet enligt bestämmelserna i skolstadgan behöva inräknas. Ämneskombinationen

 

Prop. 1973:77                                                                     31

tyska-franska passar inte vid ett litet högstadium, eftersom båda dessa ämnen är tillvalsämnen och läggs samtidigt på schemat. För övnings­ämnenas vidkommande gäller att hela tjänster kan organiseras antingen med hjälp av timmar på låg- och mellanstadiet eller genom att skolan »lånar» lärare någon dag i veckan från en annan högstadieskola. Också i tillvalsämnena ekonomi och konst torde lärare från annan högstadie­skola behöva anlitas,

3.2.4 Skolöverstyrelsens förslag om särskild samordnad gymnasieskola

De allmänna principerna för planeringen av skolorna på det gymnasi­ala stadiet avgjordes genom beslut vid 1964 års riksdag (prop, 1964: 171, SäU 1964: 1 höstsessionen, rskr 1964: 407), Även beslutet 1968 om den nya skolformen, gymnasieskolan, utgick från dessa principer (prop, 1968: 140, SU 1968: 195, rskr 1968: 404), Med utgångspunkt i dessa prin­ciper har SÖ:s planeringsarbete inriktats på att det fuUa genomförandet av gymnasieskolan skulle ta jämförelsevis lång tid i anspråk, I SÖ:s organisalionsbeslut för läsåret 1971/72 gjordes klar åtskillnad meUan in­förandet av linjer och inrättandet av specialkurser. För att linjer skulle anordnas krävdes möjlighet att överblicka den långsikliga planeringen. Linje inrättades t, v, medan specialkurs inrättades för ett år i sänder. Specialkurser inrättades såväl på som utanför g-orterna.

Elevintresset för olika studievägar påverkar självfallet den fortsatta planeringen. De senaste åren har medfört en tydlig minskning av an­talet förstahandssökande till de tre- och fyraåriga Unjerna medan antalet ökat till flera av de tvååriga linjerna. Möjligheterna att be­döma den kommande utvecklingen är dock osäkra. Utvecklingen kan bl, a, påverkas av förändringar inom den högre utbildningen eller ge­nom införandet i någon form av ett system med återkommande utbild­ning. Även vuxenutbildningens omfaltning och inriktning kan komma att spela roll. Allmänt kan dock sägas att viss återhållsamhet bör iakttas vid dimensioneringen av de treåriga humanistiska och samhälls­vetenskapliga linjerna och att det ökade elevintresset för vissa två­åriga linjer ger ökad aktualitet åt frågan huruvida dessa linjer bör läggas ut på fler orter än i dag.

Flera av dagens g-orter Ugger i områden med stark befolkningsminsk­ning. En spridning av gymnasieskolans organisation får både positiva och negativa effekter. Genom att åtkomligheten ökar underlättas natur­ligtvis elevernas skolgång på flera sätt, Å andra sidan kan detta leda till att elevernas valmöjligheter minskar genom att gymnasieskolan då på flera orter blir mindre fullständig. Möjligheterna att integrera under­visningen på olika linjer minskar också. Kostnaderna för en sådan spridd gymnasieskola blir dessutom som regel betydUgt högre.

Om en mindre fullständig gymnasieskola inrättas, löper man risken att eleverna från orten kommer att välja någon av de där befintliga

 

Prop. 1973:77                                                                        32

linjerna, även om den inte svarar mot deras egentliga intresseinrikt­ning, SÖ har påbörjat en undersökning som avser att belysa dessa för­hållanden. Man vill vidare undersöka om eleverna har reellt Uka tillgång tUl utbildningsmöjligheter och vilken vikt som tillmäts ele­vernas önskemål jämfört med arbetslivets efterfrågan och befintliga utbildningsresurser. Särskilt intresse skall ägnas frågan vilka konsekven­ser en ojämn fördelning av studievägar på olika orter får för elevrekry­teringen. Det hittills framtagna materialet är alltför begränsat för att några säkra slutsatser skall kunna dras. Jämsides med detta projekt har även utförts en undersökning inriktad på studium av olika region­indelningar för bl. a. planeringen av gymnasieskolan. I en rapport har SÖ nyligen utarbetat förslag till ny regionindelning för gymnasieskolan. Systemet föreslås innehålla fyra nivåer: sex ulbildningsregioner, 19 skol-blocksregioner, 65 skolblock och som minsta enhet 271 kommunblock.

Antalet 16-åringar i dagens g-regioner beräknas understiga 400 i 16 regioner år 1972. 1980 beräknas motsvarande siffra vara 21, Denna utveckling aktualiserar frågan hur de nuvarande g-orternas fortbestånd skall kunna tryggas. Samtidigt bör man ta hänsyn till att såväl år 1972 som år 1980 det finns och kommer att finnas orter, som kan diskuteras som g-orter i nya g-regioner med samma elevunderlag som de svagare av de nuvarande g-regionerna. Antalet sådana områden är f, n, 5—10,

Om elevunderlaget understiger 400 16-åringar måste antalet studie­vägar i gymnasieskolan bli begränsat. Skall ett urval av såväl teoretiska som yrkesinriktade linjer kunna erbjudas måste därför en särskild orga­nisation skapas, där uppsättningen av linjer representerar samtliga tre förutvarande självständiga gymnasiala skolformer —• gymnasium, fack­skola och yrkesskola.

Vissa linjer har erfarenhetsmässigt svårigheter att rekrytera elever i regioner med litet elevunderlag. Vissa linjer är direkt planerade att ha ett upptagningsområde större än en g-region. Dessa olika linjer är fyraårig teknisk linje, tvåårig teknisk linje, musiklinjen, bygg- och an­läggningsteknisk linje, beklädnadsteknisk linje, livsmedelsteknisk linje, träteknisk linje, vårdlinjen samt jord- och skogsbrukslinjerna. De linjer som återstår sedan dessa Unjer frånräknats motsvarar vid ett elevunder­lag av 300 16-åringar ett schablonmässigt elevantal av 200 elever i års­kurs 1 och totalt ca 500 elever i hela gymnasieskoleenhelen.

Med detta underlag kan följande organisation skapas:

 

Prop. 1973:77

33

 

Linje

 

 

Fiekve

ns

Beräknat iin-■   tal elever åk 1

Förslag (an­tal elever)

H —S

 

 

7,S

 

23

30

E

 

 

6,0

 

18

15

N

 

 

10,0

 

30

30

S:a  '

 

 

23,8

 

71

75

So

 

 

9,2

 

28

30

Ek

 

 

5,6

 

17

15

S;a

 

 

14,8

 

45

45

Ko all Kv

 

 

5,1

 

15

16—30

Dk

 

 

8,0

 

24

30

Et

 

 

3,5

 

10

8—16

Fo

 

 

2,9

 

9

8

Ve

 

 

5,6

 

17

16

Spec kurs

eller övrig

linje

3,8

 

11

8—16

S:a

 

 

28,9

 

86

86—116

Totalt åk

1

 

67,5

 

202

206—236

Totala am

talet elever

 

 

 

 

 

 

Treåriga

teoretiska linjer

åk 1-

-3

 

225

 

Tvååriga

teoretiska linjei

•åk 1-

-2

 

90

 

Tvååriga yrkesinriktade 1

injer åk 1-

-2

172—232

 

 

 

 

 

 

487—547

En region med denna organisation skulle således kunna ta emot 25 % av årskullen på treåriga linjer, 15 % på tvååriga teoretiska linjer och 30—40 % på tvååriga yrkesinriktade linjer. Ett relativt allsidigt urval studievägar skulle kunna erbjudas samtidigt som avlänkningen skulle bli måttlig, SÖ kallar den föreslagna organisationsmodellen för särskild samordnad gymnasieskola.

Om den särskilda samordnade gymnasieskolan skall kunna erbjuda ett acceptabelt antal studievägar samtidigt som kostnaderna hålls på en godtagbar nivå måste möjligheterna till samordning av olika studievägar undersökas. Sedan läsåret 1970/71 bedrivs vid Högbergsskolan i Ludvika viss försöksverksamhet med ändrad gymnasial organisation, innebärande samläsning mellan bl, a, de treåriga humanistiska, samhällsvetenskapliga och ekonomiska linjerna. Timplanerna för dessa linjer har därvid jäm­kats i förhållande till normalplanen, Ätgärder syftande till en längre gående samordning bör dock även kunna prövas, varvid följande åtgär­der kan länkas:

1,    Möjligheterna till samläsning utvidgas för vissa ämnen till alt gälla såväl två-, tre- och — i undantagsfall — fyraåriga linjer. Möj­ligheter till samläsning mellan olika årskurser bör också prövas,

2,    I ämnen med låga elevtal bör man pröva en kombination av kor­respondensundervisning och lärarledd undervisning,

3,    Antalet tillvalsämnen begränsas något,

4,    Språkundervisningens organisation förenklas. Särskilt bör organi­sationen i årskurs 3 uppmärksammas.

3    Riksdagen 1973.    1 saml.    Nr 77

 

Prop. 1973:77                                                                        34

5,    Läroplanen förenklas genom att vissa grenar sammanslås. Detta bör särskilt kunna prövas i årskurs 3 av den treåriga ekonomiska linjen,

6,    Antalet studievägar inom den ekonomiska sektorn minskas. Det bör vara möjligt med en långtgående samordning mellan de två- och treåriga ekonomiska linjerna, och man bör även pröva möjUgheterna av att samordna kursplanerna på den tvååriga ekonomiska linjen och distributions- och  kontorstekniska  linjen,

7,    Antalet studievägar inom den tekniska sektorn begränsas. Den långt drivna specialiseringen på de tekniska linjerna i gymnasieskolan gör en samordning svår, men man kan överväga en minskning av denna specialisering, vilket kan möjliggöra viss samordning såväl mel­lan de fyra- resp, tvååriga tekniska linjerna som mellan de tekniska linjerna och vissa yrkesinriktade linjer, t, ex, verkstadsteknisk linje och el-teleteknisk linje.

Särskild samordnad gymnasieskola bör enligt SÖ kunna inrättas på orter med ett elevunderlag av ca 300 16-åringar dels på redan befintliga g-orter med vikande elevunderlag, dels på orter med gymnasial utbild­ning motsvarande den tidigare yrkesskolan.

Enligt prop, 1964: 171 borde skolor med treåriga gymnasielinjer kunna inrättas på ytterUgare ett tiotal orter utöver redan befintUga g-orter. Under tiden efter år 1965 har sådana skolenheter upprättats på tre nya orter och beslut föreligger.om igångsättande på ytterligare fyra. En genomgång av landels tätorter visar alt endast ell fåtal tät­orter med mer än 12 000 invånare saknar gymnasieskola, medan endast ca en tredjedel av tätorterna med färre än 12 000 invånare har gym­nasieskola med treåriga linjer.

Gjorda beräkningar visar att kostnaderna för nyetablering på mindre orter är betydande, även om redan befintliga lokaler till viss del kan utnyttjas. Erfarenheterna visar att en betydande nybyggnation måste ske även där det befintliga lokalbeståndel från början bedömdes som gott.

Frågan om övergång från inrättad specialkurs till motsvarande linje på orter, där man inte bedömer det som lämpUgt att inrätta treåriga teoretiska linjer enligt den särskilda samordnade gymnasieskolans mo­dell får prövas från fall till fall. Här måste man noga väga bl, a, nackdelarna med ett ensidigt urval studievägar mol önskemålet att erbjuda utbildning enligt läroplan för linje i stället för specialkurs.

På flera håll har förslag väckts om att inom en g-region fördela gymnasieskolans linjer på två skilda orter. Fördelningen av studie­vägarna kan givetvis göras på flera olika sätt och efter olika principer. De ekonomiska konsekvenserna skiljer sig avsevärt ål mellan olika fördelningsmodeller, I vissa fall torde dock frågan om gymnasieskolans organisation inle kunna avgöras förrän kommunsam.manläggningarna är avslutade den 1 januari 1974, Fördelningen av linjer av gymnasie­skolan på skilda orter inom samma g-region gäller då dels frågan om

 

Prop. 1973:77

35

uppdelning på en eUer flera skolenheter inom en kommun, dels frågan om kommunalt samarbete mellan olika kommuner inom samma g-region. Ärenden av det första slaget får då prövas som en skolenhets­fråga. Vad gäller ärenden av det andra slaget avser SÖ att överlägga med de kommuner för vilka dessa frågor då är aktuella,

I skrivelsen den 20 november 1972 har SÖ lagt fram förslag till tim­plan för en modell av den särskilt samordnade gymnasieskolan. Försla­get bygger på en horisontell samordning av de treåriga ekonomiska, humanistiska och samhällsvetenskapliga linjerna i samtliga årskurser och av den treåriga naturvetenskapliga och den fyraåriga tekniska lin­jen i årskurserna 1 och 2, Årskurs 3 och 4 på den tekniska linjen förut­sätts ej bli anordnade på hemorten. Samläsning i årskurs 3 mellan å ena sidan de treåriga ekonomiska, humanistiska och samhällsvetenskapliga linjerna eller del därav och å andra sidan den naturvetenskapliga linjen skall ske i den omfaltning det är organisatoriskt möjligt.

Förslag till timplan för de tre- och fyraåriga linjerna i en särskild sam­ordnad gymnasieskola

 

 

Ämne

Äk 1

 

Äk 2

 

Äk 3

 

 

 

 

Linjer

 

Linjer

 

Linjer

H

s

 

 

EHS

NT

EHS

NT

E

N

1

1

Sv                     3          3             3                3                   4   4         4         3

En                    3         3             3                                   3**   2         2         2         2

B/C                  3*        3*           3                                       3   —         4         4         4

C                      4—3                 —                 —4       —       —

Hi                     223                   3                          _33        —

Re                  ___                     _                                   2222

Fs                    ___                   _                        —          222

Ps                    —        —             2                1/0 _        _        _        _

Sh                     3          3             3                                    —   2,5      4         4         2

Km                  22—                   —                         ___        —

Mu/Te           —       —            Ö/2                                     2/0   _____

Ma                   363                   4                                  5—55

Nk                   4       —            0/3                                      —   _       _       _       _

Fy                  —         2,5        —                                          4   _       _       _         4

Ke                  —         2,5        —                                         4   _       _       _          1

Bi                   _       _          _    2/0     —       —       —         3

Te                  —         3           —                                      0/7   —       —       —       —

Övr te

ämnen            —       —          —                                         —   —       —       —       —

Fe                    2       —            6/0                                     —   9       —       —       —

Rd/Di/Fv     —       —          _      —                                  ____

Rk                  ___                     _                          2—2       —

Praktik          —         3           —                                       0/3   _       _       _       _

Ktk                _       _          _     _           0,5    —       —       —

Se                   ___                    _                                   ____

Ms                  —       —            2/0                                      —   2       —       —       —

Sg                   ___                    _                                   ____

Gy                    3          3             2/3                                   2   2         2         2         2

TTF                 111                1                                       1111

33       37           34/32       32/37 32       31       31        31

* C-språk 4 vtr ** 1 vle En har flyttals frän åk 3 T till åk 2 T

 

Prop. 1973:77                                                                        36

Förslaget innebär alt antalet elevveckolimmar ökar med 2,5 på den treåriga ekonomiska linjen, med en veckotimme på den naturvetenskap­liga linjen och med fyra veckolimmar på den fyraåriga tekniska linjen, I årskurs 1 är timplanen identisk dels för de treåriga ekonomiska, hu­manistiska och samhällsvetenskapliga linjerna dels för den naturveten­skapliga och fyraåriga tekniska linjen, I årskurs 2 undervisas eleverna på den ekonomiska linjen separat från eleverna på de humanistiska och samhällsvetenskapliga linjerna under åtta veckotimmar, medan eleverna på de humanistiska och samhällsvetenskapliga linjerna undervi­sas separat under sex veckotimmar. Eleverna på den naturvetenskapliga linjen undervisas separat från eleverna på den tekniska linjen under sex veckotimmar, medan eleverna på den tekniska linjen undervisas separat under sju veckotimmar. De senare har dessutom tre vecko­timmar praktik, I årskurs 3 undervisas eleverna på de ekonomiska, humanistiska och samhällsvetenskapliga Unjerna gemensamt under elva veckolimmar, eleverna på två av dessa linjer under ytterligare 20 vecko­limmar medan eleverna på den ekonomiska linjen undervisas separat under 14 veckotimmar. Eleverna på den naturvetenskapliga linjen kan om elevantalet tillåter samläsa med en eller två av de ekonomiska, humanistiska eller samhällsvetenskapliga linjerna under elva vecko­timmar, SÖ:s förslag bygger delvis på erfarenheter från försöksverk­samheten i Ludvika,

Enligt SÖ bör en försöksverksamhet med särskild samordnad gymna­sieskola anordnas på ett par orter i landet. Följande kommuner — som ej uppfyller kraven på elevunderlag för konventionell gymnasie­skola — har ingett framställningar om inrättande av treåriga linjer i gymnasieskolan eller om försöksverksamhet med särskUd samordnad gymnasieskola: Arboga, Nynäshamn, Olofslröm, Hofors, Säffle, Vim-merby, Sölvesborg, Arvidsjaur och Malung,

Korrespondensundervisning på gymnasial nivå har bedrivits sedan läsåret 1958/59 och försök med särskild gymnasial undervisning i gles­bygd sedan läsåret 1969/70, SÖ har under läsåret 1971/72 genomfört en utvärdering av denna verksamhet. Dessa former av glesbygdsunder­visning synes fylla ett behov för glesbygdens befolkning. Korrespondens­undervisning på gymnasial nivå har dock varit i funktion alltför kort tid för att man skall kunna dra några säkra slutsatser om deras sätt att fungera, SÖ finner det önskvärt alt en enda organisationsform för gym­nasial utbildning i glesbygd kommer till stånd. Den pågående försöks­verksamheten bör fortsätta ytterligare någon tid i syfte att leda fram till en sådan enhetlig form. Under denna tid bör verksamheten kunna byggas ut till ytterligare några orter och vissa justeringar göras i un­dervisningens uppläggning i anledning av vunna erfarenheter. Bl, a, bör man pröva andra former för preparandkurserna och för den tredje års-

 

Prop. 1973:77                                                         37

kursen i korrespondensundervisningen på gymnasial nivå och ökade in­satser bör göras för att få fram lämpliga läromedel, SÖ föreslår också att utbildningskurser om minst en veckas längd anordnas för dem som tjänstgör som handledare vid dessa skolor. Kostnaderna för en kurs med 30 deltagare beräknas lill 26 000 kr, och bör beräknas under anslaget Lärares fortbildning m, m,

F, n, utgår statsbidrag till resekostnader för handledarnas besök vid modergymnasieskolan. Statsbidrag bör även utgå till resekostnader för besök vid skolan av lärare vid modergymnasieskolan.

De flesta här aktuella skolor finns på mindre orter, där det ibland kan vara svårt att få underlag för kurser inom kommunal vuxenutbild­ning i mer än ett fåtal ämnen. En kombination mellan vuxenutbildning och ungdomsutbildning är här ändamålsenlig, vilket enligt SÖ bör kunna undanröja uppkomna hinder,

3.3 Engelskspråkig undervisning på gymnasial nivå

I Stockholm finns fyra skolor med undervisning på främmande språk, nämligen dels Anglo-American School med undervisning motsvarande grundskolestadiet på engelska, dels Tyska skolan med undervisning på såväl grundskole- som gymnasieskolestadium, dels Cours S:t Louis med undervisning likaledes på båda stadierna. För tysk- och franskspråkiga barn till föräldrar som vistas kortare tid i landet finns sålunda möjlig­het till utbildning såväl på den obligatoriska skolans stadium som på det gymnasiala stadiet, I Västberga gymnasium, som ingår i Stockholms kommuns gymnasieskola, finns slutligen särskild yrkesinriktad special­kurs för finskspråkiga elever. Däremot finns ingen engelskspråkig gym­nasial skola.

Vid Viggbyholmsskolan startades för ett tiotal år sedan en engelsk­språkig, s. k, internationell gymnasielinje. Intagningen till denna upp­hörde höstterminen 1971, Den gymnasiala undervisning som återstår för engelskspråkiga ungdomar i Sverige är den som erbjuds vid de av stiftelsen Kursverksamheten drivna internationella skolorna. Under­visningen är emellertid huvudsakligen förlagd lill England, Frankrike och Tyskland,

I särskild skrivelse den 29 juni 1972 har Stockholms skoldirektion anmält sin avsikt att upprätta en treårig engelskspråkig linje vid gym­nasieskolan i kommunen under förutsättning att statsbidrag ulgår till ifrågavarande linje som till annan linje vid gymnasieskolan saml här­utöver till skolhälsovård samt kostnader för skolgång och skolmåltider enligt bestämmelserna i 22 och 24 §§ kungörelsen (1970: 333) om riks-internatskolor (ändrad 1971: 345),

SÖ har avgett yttrande över framställningen den 1 augusti 1972, Av SÖ;s yttrande framgår bl, a, SÖ finner det önskvärt att möjlighet

 

Prop. 1973:77                                                         38

finns till undervisning på annat språk än svenska inom den kommu­nala gymnasieskolans ram. En sådan utbildningsväg bör förläggas till Stockholm och organiseras som försöksverksamhet med en klass av treårig samhällsvetenskaplig linje där undervisningen bedrivs på engel­ska. Som viUkor för att utbildningen skall få anordnas bör gälla att det anmält sig minst tolv elever som tillsammans med föräldrar eller annan vårdnadshavare vistas i Sverige men ej är kyrkobokförda i svensk kommun och som har engelska som modersmål eller huvudhjälpspråk, I den mån platser finns disponibla bör även, enligt SÖ:s uppfattning, svenska elever kunna beredas möjligheter till inträde. För utländsk elev bör kommunen få statsbidrag jämväl till kostnader för skolgång och skolmåltider med belopp, som gäller för motsvarande ersättning vid kommunal samverkan på skolväsendets område, samt för skolhälsovård. Kostnaderna bör bestridas ur förslagsanslaget Bidrag till drifliTi av gymnasieskolor.

4 Remissyttrandena

4.1 Allmämia utgångspunkter

Samtliga remissinstanser välkomnar utredningens betänkande och finner glesbygdens problem utomordentUgt angelägna att lösa. Ett antal remissintanser hade dock föredragit att utredningen behandlat utbild­ningsfrågorna i ett större regional- och lokaliseringspolitiskt samman­hang, så t, ex, socialstyrelsen, LO och Sveriges socialdemokratiska kvin­noförbund som efterlyser utredningens helhetssyn på glesbygdsproble­men och den regionala utveckUngen.

I några remisssvar görs invändningar mot att glesbygdsutredningen huvudsakligen inriktat sig på skogslänen. Sålunda menar bl. a. länssty­relserna i Stockholms län och Göteborgs och Bohus län samt Svenska kommunförbundet att skärgårdsproblemen borde ha behandlats, me­dan t. ex. länsstyrelsen i Kalmar län pekar på att glesbygdsproblemen i sydöstra Sverige är av delvis annan art än i skogslänen och därför borde ha ägnats större uppmärksamhet än som nu blivit fallet. I över­ensstämmelse med dessa invändningar anpassar också ett stort antal remissinstanser sina svar till att gälla det egna områdets förhållanden.

Utredningens uppfattning att man nu efter de stora skolreformer som genomförts under 1960-talet kan ha skäl att räkna med att de organisa­toriska förutsättningarna för skolan skaU förbli i huvudsak oförändrade under innevarande decennium delas ej av SIA, som anser att ett sådant påstående är väl kategoriskt. Pågående försöksverksamhet kan nämligen medföra en rad förändringar med organisatoriska följder, som med-

 

Prop. 1973:77                                                                        39

verkar lill en lösning av glesbygdens skolproblem. Bl. a, pekar SIA på försök med uppluckring av klassbegreppet, ökad vertikal integrering mellan årskurser och stadier och på möjUgheten att ett minskat behov av allernalivkurser på grundskolans högstadium kan uppnås genom mer individanpassade läromedel, en mer flexibel elevgruppering samt en smidigare resursanvändning bl, a, på specialundervisningens område. Därför torde det finnas anledning att iaktta återhållsamhet med centrali­sering av glesbygdens skolväsen.

Utredningens principiella utgångspunkter delas i huvud­sak av så gott som samtliga remissinstanser men fierlalet har något att tillägga eller särskilt framhäva.

Bl. a. socialstyrelsen och SÖ understryker riktigheten i utredningens målsättning att åstadkomma största möjliga rättvisa mellan olika lands­delar i fråga om utbildningens standard. Socialstyrelsen tillägger alt man måhända t, o. m, bör eftersträva en högre standard i glesbygdsområdena för att kompensera de brister utflyttningen kan ha medfört och till­godose de behov av särskilt stöd som kan finnas, SÖ betonar att en anpassning av utbildningen till regionalt varierande förhållanden inte får leda liU att pedagogiska krav i utbildningen eftersatts och utvecklar därefter något utredningens resonemang om att små skolenheter torde erbjuda en ur vissa synpunkter bättre studiemiljö än vad större enheter kan göra, SÖ, liksom länsskolnämnden i Norrbottens län, anser inte att man generellt kan hävda att sä är fallet, I varje fall torde nedläggningar i glesbygden inte leda till att stora skolenheter skapas. Snarare medför de att en eller flera andra nedläggningshotade skolenheter får ett till­skott av elever som gör att ytterligare nedläggningar kan uppskjutas, SÖ delar visserligen utredningens uppfattning alt lika goda studieresultat kan uppnås i små skolenheter som i större, men avgörande i detta sammanhang är också lärarnas sätt att planera och genomföra under­visningen och möjligheterna till allsidig studie- och yrkesorientering vad gäller elevernas näringslivskonlakler. Ingen av dessa två remissinstanser har dock någon principiell invändning mot utredningens uppfattning i fråga om utbildningens kvalitet,

Samma sak kan sägas om övriga inkomna svar, där i flera fall betonas att små skolenheter har många fördelar och att kostnaderna för en kon­centration av utbildningen ofta kan bli högre än vid ett bibehållande av utspridda små enheter om sociala och miljömässiga faktorer tas med i beräkningen. Socialkonsulenterna i Gotlands län uttrycker delta så, alt samhällets kostnader vid bevarande av nuvarande geografiska sprid­ning av skolenheterna på sikt torde bli lägre än de utgifter som rubbad utveckling och social missanpassning medför. Denna mening framförs på liknande sätt av ett flertal länsstyrelser och kommuner i Norrland. Länsstyrelsen i Stockholms län går t. o, m, ett steg längre och anser att glesbygdsskolorna med sin  goda miljö skulle kunna utgöra lämpliga

 

Prop. 1973:77                                                                        40

rehabiliteringsorler för tätortsungdomar med anpassningsproblem som har behov av en lugn och harmonisk social omgivning. Österåkers kom­mun tillfogar att ett sådant arrangemang skulle kunna bidra till att göra skolornas existens oberoende av växlingar i det egna elevunderlaget, samtidigt som vissa arbetstillfällen skapas för den bofasta befolkningen.

De flesta remissintanserna instämmer i utredningens resonemang rö­rande åtkomligheten, dvs. att grundskolan, förskolan och delar av vuxen­undervisningen bör tillhöra den lokala serviceverksamheten medan gym­nasieskolan får anses utgöra en del av den regionala servicen. Däremot framförs från ett par håll invändningar mot de reslidsavslånd som ut­redningen anser att befolkningen i glesbygd bör acceptera, dvs. 30—45 minuters restid till ett lokalt servicecenlrum och upp lill ett par limmars resväg till ett regionalt centrum. Länsskolnämnden i Göteborgs och Bo­hus län understryker att restidens längd ej får vara ensamt avgörande utan hänsyn bör dessutom tas till bl. a. vägarnas beskaffenhet, LRF vill skärpa kravet på åtkomlighet så alt lokala serviceorter kan nås på 30 minuter och regionala centra på högst en timme vid resa med kollek­liva transportmedel. Länsstyrelsen i Gotlands län pekar på den speciella situation som föreUgger på Gotland, där ön som en region måste kunna tillfredsställa fler behov än andra regioner på fastlandet, som kan dra fördel av närliggande regioners serviceutbud i den mån den egna regio­nens ej räcker till.

SIA nämner i sitt yttrande en rad undersökningar om utbildningens åtkomlighet som utredningen ej tagit upp och drar av dessa slutsatsen att långa resor ej i någon högre grad tycks försämra låg- och mellan-sladieelevernas studieresultat men att elever i skolformer med stora krav på hög studietakt och goda prestationer sannolikt missgynnas av lång skolväg.

Två av utredningens principiella uppfattningar mottas av remissin­stanserna med särskild tillfredsställelse. Det gäller dels utredningens övertygelse att utgångspunkten för all planering måste vara befolk­ningens behov av lättillgänglig service och inle serviceinrättningarnas krav på underlag för sin funktion, dels uppfattningen att såväl stal som kommun bör vara beredda tiU relativt långtgående insatser när det gäller att upprätthålla utbildningens standard och åtkomlighet i gles­bygd,

4.2 Förskolan

Endast några få remissinstanser kommenterar mer ingående utred­ningens inledande resonemang om förskolan. Det gäller socialstyrelsen, SÖ, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och TCO, som samtliga kritiserar utredningens premisser. Övriga instanser ansluter sig till största delen till utredningens uppfattning.

 

Prop. 1973:77                                                                        41

Såväl socialstyrelsen som TCO anser att utredningen valt en alltför begränsad utgångspunkt när den sagt sig skola behandla förskolan en­dast i den mån den har intresse för övriga skolfrågor i glesbygdsområ­dena och då inrikta sig på tre-timmars lekskola för 5—6-åringar, Enligt socialstyrelsen kan ej förskolan i första hand ses som en skolfråga ulan snarare som en »pedagogiskt inriktad form av den sociala barnavården», dvs. som en social fråga. Dessutom bör diskussionen utvidgas till alt om­fatta daghem, lekskola och fritidshem som bör förvallas av samma kommunala myndighet.

Både socialstyrelsen och SÖ instämmer i utredningens uppfattning att sociala kontakter måste vara ett betydelsefullt inslag i förskole­verksamheten men anser inte att social anpassning är förskolans vikti­gaste mål. Vad som måste eftersträvas är individens hela personlig-hetsmässiga utveckUng, där del inryms faktorer som social, språklig, känslomässig, fysisk och intellektuell utveckling samt viss färdighets­träning.

Utredningens förslag, alt pågående försöksverksamhet med integrerad förskola-lågstadium skall fortsätta och utvidgas, stöds i så gott som samtliga remissvar. Däremot växlar uppfattningarna om vilka effekter som detta kan få och vilka förutsättningarna för verksamheten bör vara.

Socialstyrelsen och i viss mån TCO anser att förskoleverksamheten i glesbygd i princip bör bedrivas efler samma principer som i övriga delar av landet och primärt vara inriktad på all ge alla barn Ukartade utvecklingsmöjligheter. Enligt socialstyrelsen bör integration med låg­stadiet prövas först när barnen har för långa restider eller då det sam­manlagda antalet barn i ett upptagningsområde är så Utet att sociala och pedagogiska skäl talar för att integrera verksamhetsformerna. Först på längre sikt, och när förskollärarnas och lågstadielärarnas grundut­bildning har fått en mera likartad utformning, kan det anses lämpligt att i någon större utsträckning samordna de båda formerna.

Flera remissinstanser, bland dem SÖ, länsskolnämnderna i Gävleborgs och Norrbottens län samt skolstyrelsen i Älvdalens kommun, är inte lika optimistiska som utredningen att en integrering skall kunna hindra el­ler uppskjuta nedläggningar av skolenheter. Det tillskott i elevunder­laget som ett antal förskolebarn skulle utgöra anses ej vara tillräckligt för att i nämnvärd grad stärka skolenhetens möjligheter att leva kvar. Detta beror, enligt SÖ, på att befolkningsminskningen i glesbygden tUl större delen har skett genom avflyttning av yngre människor, varför antalet bara i allmänhet är färre ju yngre åldersklassen är,

Länsskolnämnden i Gotlands län och Redvägs komrnun anför en viss tveksamhet till integrering av förskola och lågstadium av b-typ, och dyUka lågstadier är relativt vanliga i glesbygder. En integration av för­skola och ett lågstadium med redan två eUer tre årskurser skuUe således

 

Prop. 1973:77                                                                        42

kunna medföra en alltför stor arbetsbörda för läraren, särskilt om man betänker det betungande inskolningsarbetet med' eleverna i första års­kursen. I stället föreslås av länsskolnämnden i Gotlands län att endast årskurs 1 samordnas med förskola, medan Redvägs kommun förordar en noggrann uppföljning av hur lågstadieelevernas studieresultat påver­kas av integrationen. Av samma skäl föreslår länsskolnämnden i Väs­terbottens län en lågstadieorganisation med växelläsning.

Utredningen har inte tagit upp frågan om huvudmannaskapet i de fall en integrering genomförs, men flera av remissinstanserna anser alt förskoleverksamheten bör överföras till utbildningssektom och läggas under kommunernas skolstyrelser för att inte en splittrad handlägg­ning skall uppstå. Denna synpunkt framförs av länsskolnämnden i Väs­ternorrlands län, länsstyrelsen i Värmlands län, Ärjängs kommun m. fl.

Förslaget att utbildningskomplettering i förskolemetodik bör ges för lågstadielärare tillstyrks av flertalet remissinstanser men föranleder i några fall viktiga påpekanden och reservationer. Främst betonas alt be­hovet och utformningen av en sådan utbildning noga måste analyseras innan den igångsätts.

Några remissinstanser, bl, a, samarbetsnämnden i Strömsunds kom­munblock och Vilhelmina kommun, anser att en dylik utbildningskom­plettering bör omfatta även förskolelärare, assistenter och konsulenter, och att man i ett längre perspektiv bör eftersträva en gemensam utbUd­ning för lågstadie- och förskolelärare på detta område. Liknande syn­punkter framförs av socialstyrelsen som emeUertid invänder mot ut­redningens förslag att kompletteringsutbildningen skall omfatta en ter­min. Enligt styrelsens mening bör en meningsfull sådan utbildning över­stiga en termins längd och dessutom omfatta studiecirkel eller regel­bundet återkommande studiedagar under en efterföljande termin. So­cialstyrelsen anser det vara naturligt att SÖ i samråd med socialstyrel­sen organiserar och genomför denna utbildningskomplettering, SÖ nämner att man redan har en arbetsgrupp som arbetar med hithörande frågor.

Handikapporganisationernas centralkommitté föreslår att en oriente­ring om oUka handikapp skall ingå i lågstadielärarnas utbildningskom­plettering.

Bedömningen att gällande krav på lokaler och utrustning för för­skolor är så högt ställda att de kan försvåra förskolans utveckling de­las med undantag av socialstyrelsen av samtliga remissinstanser som yttrat sig i denna fråga. Likaså tillstyrks allmänt att socialstyrelsen bör få i uppdrag att se över gällande bestämmelser. Socialkonsulenter­na i Västerbottens län medger att en sänkning av kraven på lokalers standard kan medföra en viss skiUnad mellan tätort och glesbygd men anser att denna kvalitetssänkning bör uppvägas av att glesbygdskom­munerna får bättre ekonomiska möjligheter att starta förskoleverksam-

 

Prop. 1973:77                                                                        43

het. Denna åsikt delas av länsskolnämnderna i Västerbottens och Jämt­lands län, Arvika kommun, SACO m. fl.

Socialstyrelsen menar däremot att de krav som tillämpas inom t, ex, försöksverksamheten med förskolor inte varit för högt ställda och att de gällande bestämmelserna utan vidare har kunnat anpassas till de för­hållanden som råder i glesbygd. Styrelsen konstaterar sålunda att lokal­frågan hittills inte i något fall begränsat förskolans utveckling.

Vissa övriga förslag framförs av remissinstanserna. Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller sålunda alt även om restidsavslåndet maxi­meras till 30 minuter blir resorna tröttande för barnen, varför vistelse­tiden i skolan bör förlängas så att de får en måltid och en stunds vila. Vidare bör transporterna samordnas med skolskjutsarna samt förskole­verksamhet begränsas till två—tre dagar i veckan.

VUhdmina kommun påpekar att elevantalet i många skolor är så lågt i årskurserna 1—2, att uttaget av resurstid i form av gmpptimmar ej är motiverat. En försöksverksamhet föreslås därför som skall inrik­tas på att beakta den samlade resurstiden inom förskolan och lågsta­diet som enhetlig och användbar på ett friare sätt inom de båda skol­formerna.

4.3 Grundskolan, låg- och mellanstadiet

Ungefär hälften av remissinstanserna ansluter sig till utredningens förslag att staten endast bör göra en pedagogisk prövning av indrag­ning av skolenheter i glesbygd och helt överlåta den ekonomiska pröv­ningen till kommunen. Bland dessa kan nämnas länsskolnämnderna i Kalmar, Älvsborgs, Värmlands och Västernorrlands län, Hultsfreds kommun och LRF.

Från flera andra remissinstanser som i princip stöder detta förslag görs emellertid vissa tillägg.

Länsskolnämnden i Stockholms län betonar att de pedagogiska fak­torerna måste tillmätas mycket stor vikt vid en eventueU skolnedlägg-ning. Sålunda kan man inle fortsätta att driva en skolenhet med hur lågt elevunderlag som helst, då eleverna i detta fall torde få en så otillfredsställande undervisningssituation från bl. a. sociala synpunkter att de vid övergång till ett högre stadium skuUe komma i ett sämre läge än andra barn. Även tiUgången på behöriga lärare måste vara en väsentlig faktor i sammanhanget.

Länsstyrelsen i Gollands län understryker behovet av alt mer lång­siktiga bedömningar görs av skolenheternas möjhgheter all bestå. I den bedömningen bör bl. a. ingå anlaganden om befolkningsulveckUng och flytlningsbeteenden, varpå en plan kan utarbetas över alternativa sam­manläggningar och nedläggningar.

Skolstyrelsen i Ludvika anser att såväl pedagogiska och ekonomiska

 

Prop. 1973:77                                                                        44

som sociala och lokaliseringspoliliska aspekter bör påverka beslut om en skolenhets bibehållande eller nedläggning. Vidare menar styrelsen att skolstyrelserna måste tilldelas större reellt inflytande på dessa frågor, men först måste klarhet skapas kring det ekonomiska ansvarstagandet, särskilt med tanke på att de statliga myndigheterna har stort inflytan­de på skolans organisation genorn statsbidragen.

Gävle-Dala FCO-distrikt anför för sin del att nedläggning av skolor i glesbygder kan bli nödvändig även i framliden, men anser det otill­fredsställande att utredningen inte angett mer preciserade riktlinjer för vilka principer som ska gälla vid en nedläggning.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län menar att en rad faktorer måste vä­gas mot varandra innan beslut om nedläggning fattas. Den ekonomiska prövningen bör i första hand göras av kommunen, och de kommunala synpunkterna måste tiUmätas stor vikt även när det gäller andra fak­torer. Så länge nuvarande statsbidragssystem existerar bör dock den slutliga prövningen av en skolindragning göras av länsskolnämnden, i vissa fall efter samråd med länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Norrbottens län anför att det är väsentligt i dessa sammanhang vilken utformning statsbidragen kommer att få i framtiden, då ett överförande av den eko­nomiska prövningen inte under några förhållanden får medföra en övervältring av det ekonomiska ansvaret på kommunerna.

Mot utredningens uppfattning att staten endast bör lägga pedago­giska synpunkter på skolindragningar uttalar sig SÖ, länsskolnämnden i Gävleborgs län, Torsby kommun och Hudiksvalls kommun.

Länsskolnämnden i Gävleborgs län hänvisar till 2 kap. 22 § i skol­stadgan som säger att länsskolnämnd har befogenhet alt förordna om indragning av skolenhet och anser att denna bestämmelse bör bibehål­las. Torsby kommun ifrågasätter om inte ett oinskränkt kommunalt avgörande av de ekonomiska aspekterna kan leda lill mycket svåra situationer i glesbygdskommunernas skolpolitiska avväganden och till­lägger alt det är många fördelar med att statsmakterna har sista ordet, särskilt som den statliga prövningen hittills präglats av stor förståelse och ett tillmötesgående av kommunernas önskemål så långt rimligen kan begäras. På liknande sätt yttrar sig Hudiksvalls kommun, som betonar att fullt samförstånd måste råda meUan stat och kommun, när fråga uppkommer om skoUndragning,

Utredningen anser det inte motiverat att föreslå några ändringar i de bestämmelser i skolstadgan som reglerar hur klasstypen skall föränd­ras med minskande elevunderlag. Samtliga de remissinstanser som kom­menterar denna punkt ställer sig kritiska till detta och anser alt be­stämmelserna måste ändras i riktning mot större flexibilitet.

Skolstyrelsen i Strömstad anser att kravet på antalet elever för alt få bibehålla en Bl-skola är för hijgt slällt. F. n, skall klasstypen ändras från Bl   lill B2 när elevantalet i årskurserna 3—6 minskar till 24,

 

Prop. 1973:77                                                                        45

Styrelsen förespråkar att kravet för en sådan förändring bör sältas vid 20 elever, dvs, fem elever per årskurs,

Ärjängs kommun är lill skillnad från utredningen av den uppfatt­ningen att det finns ett samband mellan ändring av klasstyp och ned­läggning. Av denna anledning bör 18 § I skolstadgan ändras så att man, i stället för att ha endast en högsta gräns för elevantal, anger både en övre och nedre gräns för Bb-formerna, varvid den nedre siffran skulle utgöra den gräns till vilken den statUga myndigheten kunde sträcka sig i driftbidrag för lärare. Därmed skulle det finnas en formell bestäm­melse för var nedläggningsgränsen går och det skuUe bli en enhetUg bedömning bland berörda statliga myndigheter,

Mora skolstyrelse anser att delningstalen för klasstyperna b. Bl och B2 bör sättas till 21, 21 resp, 26, Nuvarande siffror är 24, 24 resp, 29, Liknande synpunkter framförs av skolstyrelsen i Kalix kommun.

SACO föreslår därutöver att stadgeändringar företas så att dels ele­verna i en integrerad förskola kan räknas in i underlaget för nedlägg­ningshotade låg- och mellanstadieskolor, dels att förskoleeleverna får inräknas i delningstalen för lågstadiet, så att sammanslagning av klas­ser kan undvikas,

Alla remissinstanser delar utredningens uppfattning att klasser av B-typ inte behöver innebära att elevema får en sämre utbildning där än i klasser av A-typ, Länsstyrdsen i Gotlands län anser det trots detta angeläget att a/A-formen behåUs så långt möjligt och föreslår därför att relativt närbelägna skolor samordnas genom uppdelning av årsklasser­na på skolenheterna. Ljusdals kommun anser visserligen all en över­gång från a/A-typ till Bl-typ är acceptabel vad beträffar skolans arbets­förutsättningar, däremot inte en övergång lill B2-typ.

I tre remissyttranden, nämligen från Strömstads skolstyrelse, Lyck­sele kommun och TCO föreslås att barn från tätorter skjutsas ut till skolor på landsbygden för att öka elevunderlaget. En sådan åtgärd skul­le samtidigt kunna vara ett led i den skolsociala verksamheten och hjäl­pa t. ex. skoltrötta elever från städerna till en mera harmonisk miljö.

Utredningen föreslår inte några åtgärder vad beträffar lärartillgången och lärarnas utbildning i glesbygdsskolor eftersom några särskilda pro­blem här inte anses föreligga.

Länsskolnämnden i Gotlands län anser dock alt det är svårt att knyta kvalificerade lärarkrafter till B-skolor. Västerviks kommun föreslår att särskilda åtgärder vidtas beträffande metodikundervisningen för lärare i b/B-klass. Därför förordas att SÖ får i uppdrag att anordna särskilda melodikkurser för sådana lärare. Redvägs kommun framlägger ell lik­nande förslag. Arvidsjaurs kommun föreslår alt lärare i glesbygd ges generösare statUga resebidrag.

Länsskolnämnden i Gotlands län anser att det statUga läromedels­förlaget bör få i uppgift att producera läromedel speciellt anpassade

 

Prop. 1973:77                                                                        46

för B-former, Även Gävle-Dala FCO-distrikt, Redvägs kommun och samarbetsnämnden i Bräcke kommunblock menar att läromedelsför­sörjningen vid dessa skolor är otlillfredsställande och alt en särskUd satsning här bör göras,

SIA instämmer huvudsakligen i utredningens slutsatser, dock med undanlag för de ekonomiska beräkningarna, EnUgt SIA:s uppskattning­ar torde vinsterna vid nedläggning av en skola i allmänhet bU lägre än i utredningens exempel, SIA finner vidare att det VisserUgen förelåg en svag tendens till högre driftkostnader per elev i mindre skolor, men mer påfaUande var de markanta avvikelser från denna tendens som kunde iakttas.

Utredningens uppfattning att inackordering för elever på låg- och meUanstadiet bör undvikas möter inga invändningar. Flertalet remiss­instanser stöder även förslaget att restider på över 45 minuter ej bör accepteras.

Länsstyrelsen och länsskolnämnden i Stockholms län tillägger dock alt man utöver själva restiden måste beakta vägens kvaUtet, För skär­gårdens del föreligger dessutom :>peciella problem att på rimlig tid skjut­sa eleverna till skolan. För att uppfylla utredningens krav i detta av­seende behövs i vissa fall helil:opterlransport om inackordering skall kunna undvikas. Om inackordering ändock tillgrips föreslår länsstyrel­sen alt man överväger möjligheten att medge fri hemresa en dag mitt i veckan.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län föreslår en längsta tiUålna restid på 30 minuter för lågstadieelever, medan LRF anser att denna siffra bör gälla även meUanstadiet.

För pedagogiska institutionen vid universitetet i Umeå förefaller ac­cepterandet av ett maximalt reslidsavslånd på 45 minuter något för­hastat. Med hänsyn till de stora geografiska variationerna i fråga om vägnätets kvaUtet torde ett sådant generellt riktmärke vara ytterst disku­tabelt. Någon form av gradering av vägar i olika klasser efter kvaUtet borde medföra att riktmärket kunde hållas flytande.

4.4 Grundskolan, högstadiet

Så gott som samtliga remissinstanser ansluter sig till utredningens uppfattning att nuvarande högstadieorganisation i princip bör bibehål­las under 1970-talel, och att således varken indragningar eller nyinrät-tanden bör förekomma.

SÖ har i ett tidigare belänkande beräknat att ett tämhgen stort an­tal högstadieenheter skulle behöva läggas ned fram till år 1980, SÖ anser att utredningen inte tillmätt de pedagogiska problemen samma vikt som SÖ, För att minska de undervisningsorganisatoriska problemen vid de

 

Prop. 1973:77                                                         47

mindre högstadieenheter som bedöms behöva finnas kvar förordar SÖ att inre funktionsförändringar görs.

Länsstyrelsen i Gollands län anser alt en sänkning av antalet elever per klass i sådana kommuner där centralorten inte har underlag för treparallelligt högstadium bör accepteras. Länsstyrelsen i Norrbottens län har en Uknande uppfattning,

Vilhelmina kommun anser till skillnad från utredningen att del torde vara oundvikligt att nya högstadieenheter inrättas, särskilt med tanke på att mindre skolenheter lättare går att förena med 1969 års läroplan för grundskolan, Nyinrättanden skulle komma i fråga om man vill upp­nå andra mål som utredningen uppställer, nämligen korta restider, und­vikande av inackordering och ett allmänt tillgodoseende av den lokala behovsnivån.

Utredningen har berört frågan om de eventuella vinster som kan uppkomma vid en lokalmässig samordning av mindre högstadieenheter med andra skolor eUer skolstadier,

Länsskolnämnden i Jämtlands län anser att en sådan lösning är yt­terst diskutabel, då den innebär att eleverna som skjutsas till närmaste större högstadium får längre restid och splittrad skoldag. Vidare torde den innebära höjda skolskjutskostnader. Riksförbundet Hem och Skola och SACO framför samma synpunkter, den senare organisationen med tillägget att de små högstadieenheterna i förekommande fall bör utrustas med institutioner för samtliga högstadiets ämnen, varvid en generös statlig bidragsgivning blir nödvändig.

Utredningens förslag om samverkan och samläsning mellan årskur­serna och att sådan bör få tillämpas generellt tiUstyrks i huvudsak av remissinstanserna. Detsamma gäller förslaget att kommunen bör få göra jämkningar i högstadiets timplan så att olika klasser får samma vecko­timtal i de olika ämnena och förslaget att resurstimmarna bör kunna samordnas för hela skolenheten och disponeras som skolan finner lämp­ligt.

Skolstyrelsen i Kalix kommun föreslår att B-undervisning prövas i ämnen med allmän och särskild kurs, varvid undervisningsgruppens storlek ej bör översliga 15 elever. Skolstyrelsen anser även att resurstim­mar bör tilldelas för sådan undervisning. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund finner utredningsförslaget om samverkan över årskurs­gränserna vara en bra lösning men tillägger att man därvid så långt som möjligt bör eftersträva likhet mellan skolor i olika delar av landet och undvika särskilda glesbygdslösningar.

Beträffande förslaget om att kommunen bör få göra jämkningar i limplanen anför länsstyrelsen i Kalmar län att en sådan jämkning även bör kunna avse en ökning av veckotimtalen. Oskarhamns kommun be­gär lUcaledes att kommunerna ges generellt tillstånd att jämka vecko-tiihtalen — detta även för att förbättra och samordna skolskjutsira-

 

Prop. 1973:77                                                                        48

fiken. Båda dessa instanser anser att kommunernas självbestämmande­rätt i fråga om resurstimmarnas användning bör ökas avsevärt.

Viklen av att insatser görs på läromedelsproduktionens område, främst för alt förbättra läromedelsförsörjningen för samläsande hög­stadier, betonas av bl, a, länsstyrelsen i Värmlands län. SÖ däremot an­ser alt speciella åtgärder på detla område bör anstå till dess att en ut­värdering av försöksverksamheten med årskurslösa högstadier har gjorts.

Remissinstanserna stöder i allmänhet utredningens överväganden och förslag om att inbesparingar på driflbidraget bör få användas generellt på för skolan lämpligaste sätt, t, ex, för att bilda lUlvalsgrupp med färre än fem elever, SÖ påpekar alt man när elevernas valmöjligheter disku­teras inle enbart bör beakta möjUgheten för dem att övergå till gym­nasieskolan. Om eleverna kan få sina val tillgodosedda torde intresset och motivationen för skolarbetet bli större, vilket har betydelse för elevernas hela situation i skolan, SIA analyserar ingående utredningens beräkningar om elevernas valmöjligheter och kommer till delvis annat och mer negativt resultat, eftersom man utgått från den faktiska klass-storleken i en- och tvåparallelliga högstadier, vilken är genomsnittligt lägre än på andra håll,

SACO anser alt ett minimikrav för de minsta högstadierna bör vara möjlighet till åtminstone två tillvalsmöjligheter oavsett antal elever lik­som möjlighet att välja mellan allmän och särskild kurs.

Skolstyrelsen i Älvdalens kommun föreslår att glesbygdshögsladierna ges ett extra statsbidrag om exempelvis 10 % av lärarlönebeloppet för alt möjliggöra upprättandet av tillvalsgrupper med mindre elevantal än fem. Ett sådant anslag skulle enligt styrelsen fritt få disponeras av skol­styrelsen utan särskilt medgivande från länsskolnämnden.

Riksförbundet Hem och Skola anser att de elever, som ej haft tUl­räckliga valmöjligheter, senare bör ges möjlighet att komplettera sin utbildning med specialstudier.

En fråga som inte behandlats av utredningen är möjligheten att ge­nomföra de obligatoriska studiebesöken i årskurs 8 och den s, k, prak­tiska yrkesorienteringen i årskurs 9, Det kan vara svårt i en glesbygd med odifferentierat näringsliv och långa avstånd att tUlförsäkra elever­na tUlgång till utbildad personal på detta område och tillfredsställande kontakt med arbetsliv och arbetsmarknad. Såväl arbetsmarknadsstyrel­sen som länsskolnämnden i Gävleborgs län finner det sannoUkt att sär­skilda ekonomiska stödåtgärder här måste tillgripas. Likaså torde en utökad service från arbetsförmedlingens sida krävas. Gävle-Dala FCO-distrikt förordar därutöver att yrkesorienteringen förläggs till en större högstadieskola.

Utredningens överväganden och förslag rörande lärarsituationen i glesbygd har föranlett många synpunkter och kommentarer.

SÖ betonar alt antalet akademiskt utbildade lärare med praktisk lä-

 

Prop. 1973:77                                                                        49

rarutbildning svarar för en betydligt lägre andel av undervisningen vid enkla högstadier och tvåparallelliga högstadier än vad som gäller för riksgenomsnittet. Även länsskolnämnden i Jämtlands län anser att' tUl­gången på behöriga lärare är ett större problem i glesbygd än annor­städes, även om det föreligger svårigheter att exakt bedöma den fak­tiska situationen. Därför efterlyser nämnden en allsidig undersökning av lärarbehov och lärartillgång vid de små högstadieskolorna. Vidare menar nämnden att vidareutbildning av behöriga lärare måste anpas­sas tiU de behov som glesbygdsskolor uppvisar. Ett problem ur anställ­ningstrygghetssynpunkt utgör de många formellt icke behöriga lärare som har en lärartjänstgöring på 10—15 år bakom sig. Enligt nämn­dens mening är detla problem allvarligast i glesbygderna där dessa lä­rare inte haft möjligheter till vidareutbildning på samma viUkor som kolleger i tätorten. Särskilda behörighetskurser förordas därför.

Förslaget att ge företräde åt lärare med treämneskombination till­styrks bl. a. av SÖ, länsstyrelserna i Kopparbergs och Västerbottens län, SACO och samarbetsnämnden i Strömsunds kommunblock.

SÖ, länsstyrelserna i Gotlands och Kopparbergs län stöder helt utred­ningens uppfattning att förtur bör ges lärare som är behörig att under­visa på flera stadier, Arvika kommun stöder detta och anför dessutom att kombinerade mellanstadie/högstadielärartjänster för vidareutbildade folkskollärare i viss mån kunde utgöra en lösning på lärarfrågan för mindre högstadier, SACO påpekar i delta sammanhang att en högstadie­adjunkt redan enligt gäUande bestämmelser i skolstadgan är behörig att tjänstgöra på t, ex, mellanstadiet.

De två förslagen om att lärare i läroämne bör få tillgodoräkna tid för resor på samma villkor som övningslärare samt att lärare bör ha rätt till tjänstledighet från stathgt reglerad lärartjänst i kommun utanför glesbygdsområde för att upprätthålla tjänst vid glesbygdsskola möter inga invändningar.

Bl, a, skolstyrelserna i Storumans och Kalix kommuner delar utred­ningens — och SÖ:s — uppfattning att ett antal arvoderade huvudlärar-tjänsler bör inrättas, som omfattar ett bredare ämnesregisler än normalt.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län antyder att lärartjänster med halvtids­tjänstgöring eventuellt kan inrättas vid små högstadieskolor. Länsstyrel­sen i Kopparbergs län framlägger ett förslag till lösning av svårigheterna att bereda lärare full tjänstgöring vid skolenheter med mycket lågt elev­antal. Delta förslag innebär att lärare anställs samtidigt vid flera skolor och pendlar meUan dessa. Länsstyrelsen anser det fördelaktigare att lärare pendlar än att eleverna tvingas göra det. Ljusdals kommun yrkar på en lärarförstärkning tiU glesbygdshögstadierna i form av konsultlärare från centralortens gymnasium, främst för att öka elevernas tillvals­möjligheter.

I åtminstone fyra remissyttranden — från länsstyrelsen i Koppar-

4   Riksdagen 1973.    1 saml.    Nr 77

 

Prop. 1973:77                                                                        50

bergs län, pedagogiska inslitulionen vid universitetet i Umeå, SIA och SACO —• fästs uppmärksamheten på ytterligare ett sätt alt förbätt­ra lärarförsörjningen i glesbygd. Detta kunde ske genom ökad samver­kan mellan grundskolan och vuxenutbildningen, YtterUgare några åt­gärder föreslås av SACO, nämligen ett modifierat klasslärarsystem med ökad användning av tekniska hjälpmedel, sänkning av undervisnings­skyldigheten samt fyllnadstjänstgöring på mellanstadiet.

Beträffande skolledarorganisationen delar flertalet remissinstanser utredningens uppfattning att det är betydelsefullt att den får tUlräck­liga resurser vid varje högstadieskola även efter den pågående kom­munreformens genomförande och att dispens från gällande bestämmel­ser om skolledarorganisationens dimensionering bör kunna ges gles­bygdsskolor. Ett antal instanser anser dessutom att skolledarens funk­tion bör förstärkas. Till dessa hör länsstyrelsen i Västerbottens län som påpekar att glesbygdskommunerna har relativt låga poängtal som grund för nedsättning av skolledarnas undervisningsskyldighet, vUket ger be­gränsad tid för skolbesök under lärarnas sohematid. Skolstyrelsen i Stor­umans kommun anser att detla förhåUande bör leda till att en utred­ning görs om nedsättning i undervisningsskyldigheten och andra möjUga åtgärder för att ge skolledare i glesbygd möjlighet att fungera som pe­dagogisk ledare, personalledare och administratör. Samarbetsnämnden i Bräcke kommun anser att målsättningen bör vara att det skall finnas en rektor vid varje högstadium. Vidare finner nämnden det angeläget med en översyn av skolstadgans poängsystem för skolväsendet. Detta har sin grund i att en rad faktorer, såsom antalet skolanläggningar, de­ras avstånd från varandra och antalet skolskjutsar, i hög grad påver­kar arbetet med skolväsendet och kostnaderna för detsamma men inte värderas poängmässigt f. n. Denna ståndpunkt intar även länsskolnämn­den i Jämtlands län. Riksförbundet Hem och Skola och SACO.

RRV hänvisar till sitt yttrande över betänkandet (SOU 1969: 47) Mel-lanskolans ledning och påpekar att andra och mer rationella krite­rier än de nuvarande bör vara styrande för dimensioneringen av skol­ledarorganisationen. Skolstyrelsen i Ludvika utpekar möjligheten av att lösa skoUedarproblemet vid ett Utet högstadium genom att detla sam­verkar med ett större.

4.5 Specialundervisning

Utredningen föreslår under denna punkt att man vid intagning tiU speciallärarutbildning bör ge förtur åt lärare som har sin tjänstgöring förlagd i glesbygder och önskar fortsätta denna där. Drygt hälften av de remissinstanser som yttrat sig i frågan, bland dem flertalet länsskol­nämnder och kommuner, tillstyrker visserUgen förslaget men flera gör

 

Prop. 1973:77                                                    51

det med viss tveksamhet eller med reservationer. De senare anför då, att det ej tillräckUgt utretts huruvida åtgärden verkligen skulle få den åsyf­tade effekten,

Länsskolnämnden i Jämtlands län anser inte den av utredningen före­slagna åtgärden tillräcklig utan förordar att intagningsförfarandet till utbildning av speciaUärare ändras så att även yngre personer och mindre kommuner ges en möjlighet att konkurrera, genom exempelvis kvotering. Länsstyrelsen i Kalmar län förutsätter att företräde ges åt lärare från samtUga de län, där tillgången på speciaUärare markant un­derstiger riksmedeltalet,

EnUgt TCO:s mening bör utredningsförslaget bli föremål för ytterli­gare undersökning innan beslut fattas, då konsekvenserna ej kan anses tillräckligt klarlagda, TCO pekar emeUertid på en annan möjlighet att rekrytera speciallärare till de kommuner, där bristen på behöriga lärare är särskilt stor. Arbetsgivaren har nämligen enUgt AST 19 § möjlighet att medge studier med oavkortad lön »när fråga är om utbildningskurs vid verket eller om studier som av arbetsgivaren prövas vara synnerli­gen betydelsefulla från tjänstesynpunkt».

Ett antal remissinstanser ställer sig emellertid negativa till förslaget. Socialstyrelsen anser att en kvotering inte är att rekommendera av rätt­viseskäl, vartill kommer att inget garanterar, att vederbörande special­lärare efter utbildningen återgår tiU glesbygdstjänst. SÖ motsätter sig inte definitivt en åtgärd av den föreslagna typen, men ställer sig tvek­sam till om den skulle ge önskad effekt. SÖ avser att utarbeta förslag till ny studiegång på försök med viss kursverksamhet, självstudier m. m. för lärare som tjänstgör som speciaUärare utan speciallärarutbildning.

Skolstyrelsen i Lycksele menar att behovet av specialundervisning i glesbygder snarare torde minska än öka. Vid skolor med lågt elevantal finns nämUgen redan genom det låga elevantalet den lärarresurs som kan erfordras för den mera individualiserade undervisningen. SIA ut­trycker en liknande uppfattning och tillägger att det med dagens totalt sett svåra brist på behöriga speciallärare knappast kan anses motiverat att söka styra specialundervisningsresurserna bort från de områden där de behövs bäst. SACO anser att det vore mer ändamålsenligt att med speciella förmåner förmå speciallärare att ta tjänst i glesbygdsskolorna.

Vissa remissinstanser pekar på vissa problem som uppslår i samband med den samordnade specialundervisningen och det s. k. kompanjon-lärarsystemet,

SÖ anser att den samordnade specialundervisningen blott liU viss del kan komma att ersätta undervisningen i specialklasser, Haninge kom­mun medger att kompanjonlärarsystemet gjort det lättare att organi­sera specialundervisningen i glesbygder men konstaterar att många pro­blem kvarstår inte minst i skolor där det bara finns en Värare.Skolsly-relsen i Strömstad anser att kompanjonlärarsystemet är mest tillämp-

 

Prop. 1973:77                                                                         52

ligt vid större skolor. De mindre skolorna kan ofta ge de elever som så behöver (extra) samordnad undervisning inom den normala timplanens ram eller exempelvis på lunchrasten eller på morgonen om skolskjut­sarna anländer i god lid, Sunne kommun förespråkar att specialklasser­na bibehålls i så stor utsträckning som möjligt — detta för att det för vissa elever är lämpUgast att ha en lugn arbetsmiljö med en enda lärare, som väl känner de olika barnens problem. Även Vindelns kommun an­ser att specialklasser skall få inrättas på mindre orter i glesbygdsområ­dena.

Skolstyrelsen i Kalix anser att huvudlärarljänster inom specialunder­visning bör inrättas för samordning och pedagogisk ledning. Nuvarande bestämmelser när det gäller ledandet av specialundervisningen är till glesbygdskommunemas nackdel, då erforderligt underlag för särskUd skolledare inom området oftast saknas.

4.6 Gymnasieskolan

Remissinstanserna anser nästan samtliga alt nuvarande g-orter i gles­bygd bör bibehållas åtminstone under 1970-talet och att ett minskande elevunderlag bör mötas med inre organisatoriska förändringar. Bland de remissinstanser som mer eller mindre reservationslöst stöder utred­ningens uppfattning på denna punkt märks socialstyrelsen, länsskol­nämnderna och länsstyrelserna i Älvsborgs, Gävleborgs och Västernorr­lands län, AMS, SIA, Folkpartiets kvinnoförbund och Sveriges social­demokratiska kvinnoförbund.

SÖ har ej funnit anledning att närmare kommentera denna punkt, utan hänvisar tUl det förslag rörande den fortsatta planeringen av gym­nasieskolan som SÖ utarbetat på Kungl, Maj:ts uppdrag.

Några kommuner, nämUgen Nybro och Kalix, ger exempel på vilka inre organisatoriska förändringar som skulle kunna vidtas. Bl, a, föreslås ändrade bestämmelser för språkval, elevantal för kurser/linjer och eventuall senareläggning av linje- och grendelning för att göra det möj­ligt för eleverna att i större utsträckning få den grundläggande utbild­ningen i den egna gymnasieskoleregionen.

Länsstyrelsen i Värmlands län tillsammans med skolstyrelsen i Filip-stad pekar på den betydelsefulla roll som tUlgången tiU utbildning på gymnasial nivå spelar för serviceförsörjningen i ett område och anser därför att gymnasial utbildning på nuvarande g-orter bör garanteras under en längre tidsperiod än 1970-talet, dvs. även under 1980-talet,

Vad avser fortsatt och vidgad försöksverksamhet med särskild gym­nasial undervisning resp, korrespondensundervisning på gymnasial nivå i glesbygd har denna endast mött kritik från ett mindre antal remiss­instanser. Sålunda stöds förslaget av bl, a, socialstyrelsen, AMS, läns­styrelserna i Göteborgs och Bohus län och Kopparbergs län, samarbels-

 

Prop. 1973:77                                                                         53

nämnden i Svegs kommunblock, Arvidsjaurs kommun samt Svenska landstingsförbundet.

RRV ställer sig i princip positivt till förslagen men framhåUer att ut­redningens kostnadsresonemang endast torde vara relevant under förut­sättning att det tiU dessa försöksutbildningar rekryteras elever som an­nars skulle studerat vid annan gymnasieskola, och att det således inle är fråga om nya elevgrupper.

Såväl Arvidsjaurs som Överlorneå kommun pdkar på de stora elev­avgifter som kommuner utan gymnasieskola tvingas betala till kommu­ner med gymnasial utbildning och anser att staten bör betala dessa kostnader.

Länsskolnämnden i Västerbottens län motsätter sig särskild försöks­verksamhet i de former som utredningen föreslagit, åtminstone för Väs­terbottens del. Enligt länsstyrelsens mening tillfredsställer dessa sko­lor endast de teoretiska utbildningarnas behov medan elever på de yrkesinriktade linjema inte skulle gynnas på samma sätl utan även i fortsättningen tvingas resa eller bo inackorderade. Även Vilhelmina kommun varnar för att man genom filialgymnasier kan komma att åter­skapa den gamla uppdelningen i gymnasium och fackskola,

Mora och Lycksele kommuner ställer sig mycket tveksamma till vid­gad försöksverksamhet med särskild gymnasial undervisning i glesbygd, då denna kan komma att medföra negativa effekter för gymnasieskolor i närUggande områden i form av vikande elevunderlag,

Samarbetsnämnden i Järpens kommunblock ifrågasätter om försöks­verksamheten bör utvidgas till ytterligare orter av ett annat skäl. Den pågående försöksverksamheten är nämligen nu inne på sitt tredje år, det år då eleverna överförs tUl modergymnasieskolan, Samarbetsnämn­den anser att man först bör utvärdera resultaten av försöken även under detla tredje år innan verksamheten utvidgas,

SACO föredrar filialklasser av gymnasieskolan framför korrespon­densundervisning på gymnasial nivå. Dessutom bör i större utsträckning än f, n, årskurs I och möjligen årskurs 2 kunna decentraliseras och knytas till högstadieskola. Den bör dock stå under modergymnasiesko­lans pedagogiska och administrativa ledning.

Förslaget att man bör pröva förutsättningarna att inordna undervis­ningen i form av specialkurser vid vissa f, d, centrala yrkesskolor på icke g-ort som linjer i gymnasieskolan kommenteras av flertalet remiss­instanser. De flesta ställer sig positiva, bland dem AMS, länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar och Värmlands län, skolstyrelsen i Vimmerby och samarbetsnämnden i Svegs kommunblock.

Länsstyrelsen i Västerbottens län avstyrker förslaget. Skolstyrelserna i Nybro och Torsby kommuner påpekar att man bör beakta risken för att en g-regions utbildning spUltras så alt varken g-orten eller övriga orter i g-regionen kan erbjuda en tiUfredsställande utbildning. En in-

 

Prop. 1973:77                                                         54

rättad och väl fungerande gymnasieskola får således inte försvagas genom sådana åtgärder som utredningen föreslagit,

Länsskolnämnden i Stockholms län hör också till de .tveksamma re­missinstanserna, eftersom utredningens förslag enligt nämndens mening skulle innebära att elever som bor på en ort med endast få gymnasie­skolelinjer frestas att välja bland de linjer som där erbjuds dem endast för att slippa resor eller inackordering. Även en sådan utveckling skulle allvarligt kunna försvaga underlaget för den redan existerande gym­nasieskolan i regionen.

Skolstyrelsen i Storumans kommun förordar att skolenheter med s, k, specialkurser bibehålls så länge tiUräckligt elevunderlag finns. Men om antalet sökande elever inte skulle vara tilhäckUgt menar skolstyrelsen i likhet med Skellefteå kommun att man bör söka förlägga andra ut­bildningar med stora upptagningsområden till dessa enheter. Som ex­empel ges statliga utbildningar och omskolningsverksamhet, Övertorneä kommun framhåller att kommuner som har lokaler, lärare och elever själva bör få anordna specialkurser i den omfattning som elevintresse finns,

LRF delar inte utredningens uppfattning att de yrkesinriktade special­kurserna är att betrakta som övergångsföreteelse. Inte heller anser riksförbundet att all undervisning måste bedrivas inom linje i gymnasie­skolan för att vara fullvärdig, I anslutning härdll påpekar förbundet att flertalet skolenheter inom lantbruks- och skogsbruksutbildningen och även vårdutbildningen framgent kommer att vara lokaliserade utanför de egentliga g-orterna. Det bör dock vara möjligt att finna sådana orga­nisatoriska och andra lösningar att gymnasial utbildning skall kunna bedrivas även vid ett flertal tidigare yrkesskolor,

TCO anser att hela frågan om utbildning inom specialkurser bör utre­das snabbt och förutsättningslöst. Enligt TCO:s mening är det på grund av ett odifferentierat näringsliv nu svårt i glesbygderna att få fram elev­platser i företag med inbyggd yrkesutbildning som förutsätts på vissa av gymnasieskolans hnjer. Därför borde de statsbidrag som nu utgår för hel termin till myndighet eller företag med ovan nämnda utbildning utformas så att del av det kan utgå även för kortare yrkespraktik än som förutsätts i vederbörande studieplan för gymnasieskolan, Gotlands kommun förordar att viss gymnasial utbildning bör kunna knytas till näringsliv eller industri i den ort som har resurser att meddela sådan undervisning i stället för att den lokaliseras till gymnasieskoleort som saknar naturlig anknytning lill näringsgrenen i fråga.

Endast en remissinstans motsätter sig utredningens uppfattning att elever i gymnasieskola skall kunna nå hemmet inom två timmars restid i samband med veckoslutsresor, RRV anser att restiden bör kunna överstiga två timmar.

 

Prop. 1973:77                                                                      55

4.7 Vuxenutbildning

De flesta remissinstanserna behandlar på något sätt frågan om vuxen­utbildningen i sina yttranden, men endast ett mindre antal av dem kommenterar utredningsförslaget om ökade insatser inom radio- och TV-undervisningen på området.

Socialstyrelsen, länsstyrdsen i Stockholms län och Svenska kommun­förbundet ansluter sig helt till utredningens uppfattning, men de övri­ga stäMer sig tveksamma.

Länsskolnämnden i Gävleborgs län anser att insatserna på delta om­råde bör inriktas på behov som för glesbygdens del är svåra att tillgodo­se genom andra vägar snarare än på en kvantitativ ökning av program­utbudet. Länsskolnämnden i Västerbottens län menar att utredningen betydligt överdrivit betydelsen av radions och televisionens kursverk­samhet. Det finns en rad hinder för ett effektivt utnyttjande av under­visningen såsom olämpUga sändningstider, skiftarbete och ovana vid studier.

Skolstyrelserna i Ludvika, Älvdalen och VUhdmina år samtliga tvek­samma om radio- och TV-undervisningen verkligen har den stora be­tydelse i glesbygd som utredningen anser. Det står bl, a, klart att ett stort antal personer aldrig fullföljer den påbörjade undervisningen. Skolstyrelsen i Älvdalens kommun föreslår att en uppföljningsunder­sökning kommer till stånd vad avser lyssnarfrekvensen på olika kurser, antalet lyssnare på resp, kurs, hur många som fullföljer studierna osv. Innan denna undersökning gjorts bör inte insatserna inom radio- och TV-undervisningen ökas,

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund anför liknande betänklig­heter mot radio- och TV-utbildningens effekter i glesbygd.

Så gott som samtliga remissinstanser är av den meningen att utred­ningen ej behandlat vuxenutbildningsfrågorna i glesbygd så ingående som varit önskvärt, SÖ anser t, ex. att vuxenutbildningsproblemen är sänskilt stora i glesbygd, eftersom bl, a, andelen lågutbildade torde vara hög samtidigt som de hittUlsvarande insatserna inom den kommunala vuxenutbildningen har varit av mindre omfattning än i tätortsområdena, DärtiU kommer andra faktorer som sammanhänger med de stora av­stånden, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund gör en liknande bedömning och understryker att vuxenutbildningen är av synnerUgen stor betydelse för glesbygdsbdfoMcningen med hänsyn till den omfattan­de arbetslösheten inte minst bland kvinnorna. Även länsstyrelsen i Väs­ternorrlands län kritiserar utredningens uppfattning.

En rad remissinstanser föreslår att kravet på antalet deltagare i vuxen­utbildningskurser bör sättas lägre än f, n. De anser sålunda inte att 1971 års beslut att sänka minimiantalet från tolv till åtta i orter utan­för gymnasieorter inom det allmänna stödområdet är tillräckligt. Läns-

 

Prop. 1973:77                                                                         56

styrelsen i Kalmar län förordar alt dessa bestämmelser samordnas med motsvarande bestänunelser avseende tillvalsämnen i grundskola och gymnasieskola. Generellt skuUe då gälla att minimiantalet elever i vuxen­utbildningskurs bestäms lill åtta i gymnasial och till fem i förgymnasial kurs, med rätt för länsskolnämnd att för vuxenutbildningskurs i stöd­område medge undantag efter ansökan i varje särskUt fall.

Flera instanser, bl. a, Hultsfreds och Vimmerby kommuner, anser att regeln om minimiantalet åtta elever bör kunna tillämpas även i orter utanför det allmänna stödområdet. Länsskolnämnden i Jämtlands län menar att reducerat statsbidrag bör utgå till kurs med färre än åtta elever i proportion till det faktiska elevantalet. Vilhelmina kommun i likhet med skolstyrelsen i Kalix koininiin förordar att minimiantalet åtta utsträcks till att gälla även gymnasieorter i glesbygd medan enUgt LO:s mening kommunal vuxenutbildning bör få anordnas i orter utanför g-orter inom det allmänna stödområdet även om elevantalet i en kurs skulle vara lägre än åtta. SACO:s alternativ är att kurs bör kunna påbör­jas generellt inom det aUmänna stödområdet redan vid ett antal av fem elever. Även flera andra remissinstanser förespråkar att kraven på del­tagande skärs ned, dock utan att närmare presentera någon siffra. En­ligt Nybro kommun bör minimiantalet kunna sättas lägre om en kurs anordnas som en kombination av lärarledd undervisning och korrespon­densundervisning, då antalet lärarledda timmar reduceras,

I övrigt föreslås av de flesta remissinstanserna att samverkan ökas och samordningen förbättras dels mellan studieförbund, kommunal vuxen­utbildning och stathg vuxenutbildning, dels mellan de oliika vuxenutbild­ningsformerna och ungdomsskolan, SÖ föreslår även att man prövar och utvecklar kombinationer av de tre ovannämnda vuxenutbildnings­formerna med korrespondensundervisning, radio- och TV-program och kortare kurser vid t, ex, folkhögskolor. Vidare anser SÖ det önskvärt all man undersöker möjlighetema att inräkna vuxenutbildningen i tjänstgöringsunderlaget för lärare inom ungdomsutbildningen. Detta bör komma till stånd inom ramen för en utvärdering av effekterna av de nya bestämmelser om den kommunala vuxenutbildningen som in­fördes av 1971 års riksdag. Även skolstyrelsen i Ludvika tiUstyrker att i tjänsteunderlaget för högstadie- och gymnasieskollärare räknas in tjänstgöring i sludieförbundsorganiserad och kommunal vuxenutbild­ning. Ett sådant alternativ anses lämpligt för viss försöksverksamhet under SÖ:s överinseende.

Pedagogiska institutionen vid universitetet i Umeå anser att en kom­bination av vuxenutbildning och grundskoleutbildning skulle kunna bi­dra till att områden med vikande elevunderlag i grundskolan kunde till­försäkras skolor ii erforderlig omfattning. Skolstyrelsen i Storumans kommun föreslår att en utredning görs för att utröna möjligheterna till koncentrationsläsning av högstadiekurser under turistnäringens lågsä-

 

Prop. 1973:77                                                                        57

song liksom möjUgheterna till korrespondensundervisning i högstadie­kurser med högstadielärare som handledare eUer kontaktman. Läraren skulle då sammanträffa med eleverna endast ett begränsat antal lek­tioner och i övrigt ha telefonkontakt med de vuxenstuderande.

Länsstyrelsen i Gotlands län jämte flera kommuner i landet förordar att resebidrag ges till de glesbygdsbor som vill delta i vuxenutbildning men har lång resväg. Dessutom bör bidrag ges cirkelledare som hand­har kurser långt från hemorten. Vidare bör ett Vidgat statligt stöd för anordnande av universitetscirklar och decentraliserad akademisk ut­bildning ges till »pemfera regioner»,

Länsskolnämnden i Västerbottens län föreslår en försöksverksamhet för såväl den kommunala vuxenutbildningen som studieförbunden med i huvudsak följande åtgärder.

Vilka gränser vi än sätter för att få starta en klass/cirkel (tolv-åtla-fem elever) kommer vi alltid i det läget i de perifera byarna, att minimi­antalet inte uppnås, eUer att folk på grund av skiftarbete inte kan passa vissa lektionstider. Försöksverksamheten bör därför bygga på att ele­verna samlas ett fåtal gånger t, ex, vid veckoslut för sludierådgivning, laborationer och uttalsträning, I övrigt studerar eleverna fritt. Varje elev skall för visst ämne tilldelas en bestämd lärare vid kommunens högstadium eller närmaste gymnasieskola. Eleven sikall ha möjUghet att få slå i telefonkontakt med läraren på överenskomna tider, vUket inne­bär att eleven skall kunna fråga, men framför allt alt läraren skall se till att inte studierna avstannar utan ringa upp eleven och stödja honom.

Försöksverksamheten skulle inte få bU dyrare än om klasser/cirklar bildades. Statsbidragsbestämmelserna skulle därför i stora drag se ut på följande sätt. Var och en som vill studera ett ämne skall få det. Klasser/cirklar skall i första hand anordnas med lägst åtta resp, fem elever.

Inom kommunen får undervisning i ett och samma ämne och med en och samma målsättning inle anordnas mer än av en huvudman.

Samordning sker genom vuxenutbildningsrådet.

Statsbidrag till organiserade klasser utgår enligt nuvarande grunder.

För övriga elever, som på grund av bostadsort eller arbetets art inte kan delta i klassundervisning anordnas kombinerad veckosluts/telefon­undervisning.

Statsbidraget utgår med 1/8 av en lärarlön per elev. Statsbidraget bör få disponeras som en resurs, så att en svagare elev eller svårare ämne kan erhålla större del av resursen än en elev med bättre studie-förutsättniingar eller lättare ämne.

Som lektionstid för läraren räknas dels lektionerna vid veckosluten, dels teleifontid enligt av rektor uppgjort telefontidsschema.

4.8 Skolskjutsar, inackordering och skolsociala frågor

Utredningens förslag att skolor med många inackorderade eller skol-skjutsade gymnasieskoleelever bör ges större elevvårdsresurser har fram-

 

Prop. 1973:77                                                                         58

kallat många kommentarer från remissinstanserna. De flesta stöder ut­redningens uppfattning, men många yttranden innehåller också alter­nativa lösningar.

Instämmer i utredningens uppfattning gör bl, a, socialstyrelsen, läns­styrelsen i Gollands län, Ärjängs och Ljusdals kommuner. Folkpartiels kvinnoförbund. Riksförbundet Hem och Skola, SACO och Sveriges so­cialdemokratiska kvinnoförbund. Länsstyrelsen i Norrbottens län har samma inställning men anser att statliga bidrag för skolsociala åtgär­der Uksom för inackorderingsverksamhet dessutom bör kunna utgå till högstadieskolor.

SÖ finner det angeläget att kartlägga behovet av extra uppehållsrum och studierum för inackorderade och resande elever, då det bör vara behovet i varje enskilt fall som avgör hur dessa frågor avgörs och inte genereUa lokalnormer.

Skolstyrelsen i Väslervik anser alt även utanför det allmänna stöd­området bör ges statliga schablonbidrag för speciella skolsociala åtgär­der. —• Länsstyrelsen i Gävleborgs län delar denna uppfattning i likhet med SkeUefteå kommun. Skolstyrelsen i Storumans kommun föresprå­kar att statsbidrag utgår för att ge glesbygdskommuner rimliga möjlig­heter att utnyttja skolpsykologisk expertis och skolkuratorsljänster.

SIA tillstyrker utredningens förslag om att kommunerna bör ha an­svaret för de skolsociala åtgärderna och att staten skall lämna ett scha-blonbidrag. Men SIA anser också att kommunerna mera aktivt måste ta tiU vara de möjligheter till aktiverande och personlighetsutvecklande fritidsverksamhet som de resande elevernas väntetider skapar. Utred­ningens uppfattning att statsbidrag skall kunna utgå för extra uppe­hållsrum och studiemm genom att kommunerna inom det allmänna stödområdet vid lokalbehovsprövningen i bidragsunderlaget får inräk­na ytterligare ytor för sådana lokaler kan SIA dock inte tillstyrka. Då utnyttjandet av vissa speciaUokaler i mindre skolenheter och även un­dervisningslokaler i större skolenheter är relativt dåligt, bör i första hand sådana lokaler utnyttjas som uppehållsrum. Underutnyttjandet är särskilt markerat i början och slutet av skoldagen, då behovet av fritidslokaler är störst. Genom noggrann schemaläggning kan ytterli­gare undervisningslokaler disponeras. Ett annat sätt att öka tillgången på fritidslokaler är att integrera skolans lokaler med kommunala ser­vicelokaler såsom fritidsgårdar, folkbibliotek o. d,

TCO framhåller att kostfrågorna för resande och inackorderade gymnasieskoleelever bör uppmärksammas, och föreslår därför alt mel­lanmål ges dessa.

Flera remissinstanser har pekat på möjligheterna att minska eller helt eliminera behovet av skolsociala åtgärder för de ifrågavarande elevka­tegorierna genom att samordning görs av lästider och skolskjutstider, Försöksveriksamhet på detta område pågår redan på flera håll i landet

 

Prop. 1973:77                                                                        59

och den har lett till såväl minskade skolskjutskostnader som reducerat antal skoltimmar, I sammanhanget har även utnyttjats en bättre sam­ordning av skolskjutsverksamheten med övrig kollektiv trafik. För att ovannämnda goda resultat skall kunna spridas till hela landet krävs bl, a, alt kommunerna medges jämkningsrätt i gällande timplaner. De remissinstanser som förordar utvidgad försöksverksamhet i enlighet med ovanstående är främst SÖ, länsskolnämnden och länsstyrelsen i Kalmar län samt Oskarshamns kommun.

LO föreslår att privatbilar utnyttjas för att underlätta skolresorna i glesbygd. Med hjälp av ekonomisika bidrag ooh organisatoriska insatser skulle bilskjuts, enligt LO:s mening, kunna ordnas genom att oUka pri-vatbiUster åtog sig att svara för sikolskjuts olika dagar i veckan,

Arvika kommun ställer sig tveksam tiU förslaget att huvudmannen — dvs, kommunen — skall ha ansvaret för att det finns tUlfredssläl-lande inackorderingsmöjligheler, F, n, ordnar de flesta eleverna själva inackorderingsfrågan. Om kommunerna övertar organisationen och tiUsynen över hela verksamheten skulle ökade personella resurser krävas med åtföljande höjda kostnader. Enligt skolstyrelsens i Arvika mening bör statsbidrag utgå till dessa, annars torde höjda elevavgifter vid elev­hemmen bli nödvändiga. Även Skellefteå kommun hyser farhågor för en dyrbar kommunal administration om utredningens förslag genomförs.

Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget att statsbidriag med högsta satsen (90 %) bör utgå generellt tiU elevhemsbyggen på gymnasieskole­orter inom det allmänna stödområdet. Så gör t, ex, länsstyrelsen i Väster­norrlands län, samarbetsnämnden i Svegs kommunblock. Riksförbundet Hem och Skola, Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsför­bundet.

SÖ erinrar i sitt yttrande om att den tidigare föreslagit Kungl. Maj:t enhetUga bestämmelser för uppförande av elevhem m, m, för elever i olika skolformer. Skolstyrelserna i Lycksele och Sorsele kommuner an­ser att statsbidrag bör utgå även till driften av elevhem. Handikappor­ganisationernas centralkommitté förutsätter att elevhemmen utformas så att elever med handikapp kan bo där.

De flesta remissinstansema anser, i likhet med utredningen, att fri hemresa bör utgå varje veckoslut för elever som studerar på gymnasie­skoleort inom den egna g-regionen i allmänna stödområdet. Däribland märks socialstyrelsen, länsstyrelserna i Gotlands och Norrbottens län, VUhdmina kommun, LRF och Riksförbundet Hem och Skola. Arvika kommun påpekar dock att denna reform för kommunernas vidkom­mande innebär ökade administrativa kostnader, vilka enligt kommunens mening bör bestridas av statliga medel. Skellefteå kommun intar en Uknande ståndpunkt,

SÖ har tidigare tUlstyilct CSN:s förslag men stäUer sig tveksam till lämpligheten av de geografiska begränsningar som hemresestödet före-

 

Prop. 1973:77                                                                         60

slås få av utredningen, Länsskolnämnden i Gävleborgs län anser inte att det finns några skäl att begränsa hemresor tiU det allmänna stöd­området. Samma nämnd jämte länsskolnämnden i Norrbottens län och Ar/ängs kommun menar att även elever som studerar vid gymnasie­skola utanför den egna g-regionen bör få del av det nämnda stödet, Gävleborgs läns landsting vill i detta sammanhang toHca egen gymna­sieregion som den närmaste region där önskad utbildning finns etable­rad. Vissa gymnasiala linjer, såsom exempelvis jordbruks- och skogs­brukslinjerna, har nämligen länet som elevområde.

Länsstyrelsen i Kalmar län finner den av utredningen föreslagna ål-gärden värd beaktande, men ifrågasätter om inte vid veckoslutsresor bidrag, som täcker den del av kostnaden som överstiger ett visst grund­belopp vore att föredra framför CSN:s förslag. Detla senare innebär att elever med mer än 35 km avstånd till hemmet får helt fria resor, medan elever med exakt 35 km avstånd eller någol därunder inte får någon ersättning alls.

RRV har tiUslyrkt CSN:s förslag men motsätter sig utredningens förslag med motiveringen att ett genomförande kan komma att med­föra liknande krav från andra gmpper som berörs av CSN:s förslag.

CSN anser inte alt fri hemresa för elever enligt utredningens förslag Skulle vara särskilt angelägen i jämförelse med behovet för inackorde­rade elever i övriga delar av landet. CSN menar att reglema om rätt tih ekonomiskt slöd för hemresor bör utformas så, all antalet resor blir lika många under läsåret oberoende av till vilken g-region eleven är att hänföra. Man kan därför överväga en utökning av CSN:s ursprungliga förslag till en hemresa var fjortonde dag vid avstånd under 80 mil.

LRF och Riksförbundet Hem och Skola tillstyrker utredningens förslag alt SÖ bor få i uppdrag att undersöka om tidigare centrala verkstadsskolor utanför g-ort kan göras om till glesbygdsinlernat. Skol­styrelsen i Lycksele kommun stöder endast förslaget om det innebär att högre specialkurser skall förläggas lill tidigare centrala verkstadsskolor. Om det däremot är fråga om någon av gymnasieskolans utbildnings­linjer ser sig skolstyrelsen nödgad att avstyrka, såväl av driftekonomiska som skolsociala skäl. SACO föreslår att de ifrågavarande skolorna ut­nyttjas för tvååriga yrkesinriktade utbildningar för tidigare hjälpklass-elever i grundskolan, vilka torde ha det svårt att anpassa sig och hävda sig i en större gymnasieskola, SÖ motsätter sig utredningsförslaget även om den har uppfattningen alt man bör försöka undvika nedläggning av kurser på en ort som medför ökat lokalbehov på annan ort.

Beträffande förslaget om skolhälsovården är meningarna delade. Bl, a, socialstyrelsen och SÖ ansluter sig liU utredningens förslag.

Länsskolnämnden och länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att landslingen är beredda att anskaffa personal för skolhälsovården även utan särskilda föreskrifter, I glesbygd är problemet snarare att över

 

Prop. 1973:77                                                         61

huvud taget få personal till sjukvården, och dessa problem kan endast lösas genom att personalbristen inom hela vårdsektorn upphävs, Arvika och Ljusdals kommuner föreslår att all skolhälsovård överflyttas på landstingen och betraktas som vanlig sjuk- och hälsovård. Även skol­styrelsen i Storumans kommun anser att kostnaderna bör överföras från primärkommun tiU landsting.

Utredningens förslag att en utredning bör göras av glesbygdsfamil­jernas studiekoslnader och i vilken utsträckning dessa täcks av studie­stöd tiUstyrks av bl, a, skolstyrelsen i Strömstads kommun, samarbets­nämnden i Svegs kommunblock, LRF och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Det sistnämnda förbundet tillägger att alla de extra­kostnader som glesbygdselevernas utbildning för med sig bör betalas av staten,

CSN finner dock ej en särskild utredning erforderUg då nämnden fortlöpande följer kostnadsutvecklingen och åriigen i sina anslagsfram­ställningar redogör för utveckUngen för de olika stödformerna och vad som erfordras för att realvärdet av studiebidraget jämte de oUka tiU-läggen skall kunna bibehållas,

Torsby kommun viU att en utredning skaU tillsältas, som skall söka skapa enhetUga regler för när skolskjutsar skall organiseras. Samarbets­nämnden i Svegs kommunblock anser att glesbygdskommuner med höga skolskjutskostnader bör ersättas för dessa genom extra skatteutjäm­ningsbidrag. Andra åtgärder, såsom t, ex, schemaomläggningar och fyradagarsvecka, bör också kunna genomföras för att nedbringa antalet extra skolskjutsar,

4.9 Ekonomiska förhållanden

De kostnader som föranleds av riksdagens förslag har redan i huvud­sak berörts i anslutning till resp, fråga. Här skall endast refereras några av de allmänna kommentarer lill kostnadsfrågorna som inkommit från remissinstanserna.

Flertalet av dem instämmer i utredningens överväganden på denna punkt. Representativt för kommentarerna kan yttrandet från LRF sägas vara. Förbundet anser att de uppskattade totalkostnaderna (drygt 10 milj. kr.) i relation till angelägenhelsgraden av de framlagda för­slagen är av en sådan storleksordning att de bör kunna tillgodoses,

RRV konstaterar eraellertid att utredningens kostnadskalkyler ej re­dovisas i tiUräckUg utsträckning, varför ett ställningstagande försvåras. Ej heller SÖ anser sig ha erforderligt underlag för ett stäUningstagande till de framlagda kostnadsbedömningarna. En liknande uppfattning framförs av länsstyrelsen i Västernorrlands län, som dock finner det sannoUkt att kostnaderna för utredningens förslag är för lågt beräkna­de, VUhdmina kommun förutsätter, att förslagen ej skall åsamka kom­munerna ytterligare kostnader.

 

Prop. 1973:77                                                                      62

5 Departementschefen

5.1 Allmänna utgångspunkter

En viktig strävan bakom skolreformerna var att ge alla barn och ungdomar reellt lika möjligheter lill utbildning, oberoende av sociala, ekonomiska och geografiska faktorer. Skolreformerna har också inne­burit en kraftig geografisk spridning av utbildningsenheterna. Utbild­ning på högsladienivå finns i dag på 500 orter mot endast 240 för 25 år sedan. Antalet orter med utbildning på gymnasial nivå motsvaran­de de tre- och fyraåriga linjerna i gymnasieskolan har mer än fördubb­lats från 60 till över 120, och även eftergymnasial utbildning erbjuds i dag på flera orter än tidigare. Utbildningens åtkomlighet har med detla avsevärt förbättrats. Glesbygdsutredningen har i betänkandet (Ds In 1972: 1) Utbildning i glesbygder behandlat frågan om hur man skall kunna upprätthålla undervisningen i de glest bebyggda delarna av lan­det. Vidare har skolöverstyrelsen (SÖ) på Kungl, Maj:ts uppdrag be­handlat vissa särskilda frågor om grundskola och gymnaiseskola i gles­bygd m, m.

Befolkningsomflyttningarna i landet har lett till att flera hög­stadieområden och g-regioner nu har eller beräknas komma att få ett svagt elevunderlag. För låg- och mellanstadiets del — där upptagnings­områdena är mindre och elevunderlaget därför snabbare påverkas av en befolkningsminskning — har flyttningsrörelserna redan medfört, att flera skolenheter har lagts ned lill följd av för lågt elevantal. De kvar­varande eleverna har som regel kunnat hänvisas lill en relativt när­belägen skolenhet, varigenom möjligheterna stärkts att upprätthålla denna tUl följd av att den fått ett starkare elevunderlag, I många fall, där en indragning skulle ha medfört orimligt långa reseavstånd för barnen, har skolan trots mycket lågt elevantal behållits. Det finns exempel på lågstadieenheter med endast fem—sex elever. Helt har det dock inte gått att undvika att barn i glest befolkade områden hänvisats liU relativt avlägsna skolenheter. Genom de sammanlägg­ningar som redan skett av glesbygdsskolorna har möjligheterna givetvis minskat att vid eventuella ytterligare nedläggningar finna närbelägna skolenheter, dit barnen kan hänvisas. För många, om också långt ifrån alla, av de skolenheter som i dag har ett vikande elevunderlag torde gälla all avståndet lill närmast belägna skolenhet är relativt stort.

Jag vUl i detta sammanhang någol beröra frågan om skolans roll i den allmänna regionalpolitiken. Hos flera av remissinstanserna, lik­som också i den debatt om skolnedläggelser som förts den senaste tiden, framhålls skolans betydelse för ortens möjligheter att leva vidare. Otvivelaktigt är det så att de utbildningsmöjligheter en ort kan. erbjuda hör lill de faktorer, som liUmäls vikt vid lokaliseringsavgöranden. Vad

 

Prop. 1973:77                                                         63

gäller högstadie- och gymnasieskolor torde dessa ha betydelse även för kringliggande orter. Det är därför självfallet angeläget att allmänna regionalpolitiska aspekter tas i beaktande vid överväganden om huru­vida en skolenhet skall behållas eller inte, så alt man inte genom en skolnedläggelse försvårar möjligheterna till en rimlig spridning av industri- och serviceanläggningar. Det måste å andra sidan framhållas, att enbart förekomsten av en skola inle kan bryta den nedåtgående tendensen i avfolkningsområden, där förutsättningar i övrigt saknas för en återhämtning. Självfallet kan det finnas andra skäl alt söka be­vara skolenheter i glesbygd, men detta får då frikopplas från den regio­nalpolitiska debatten.

Vid diskussionen om skolenheternas lokalisering bör man enligt min uppfattning skilja mellan grundskola och gymnasieskola och vad gäller grundskolan även mellan å ena sidan enheter av låg- och mellanstadiet och å andra sidan enheter av högstadiet. När det gäller gymnasie­skolan ställer själva dess konstruktion krav på ett relativt stort underlag, I annat fall uppslår svårigheter att tillgodose elevernas önskemål om viss studieväg och olika tillvalsalternativ. Med tanke på att gymnasie­skolans utbildning avser att förbereda eleverna för deras fortsatta yrkes­verksamhet — vare sig denna påbörjas omedelbart efter genomgången gymnasieskola eller efter ytterligare, på gymnasieskolan byggande stu­dier — och det alltså har stor betydelse för eleven alt hans utbildnings­önskemål kan tillgodoses, är det rimligt att kräva att varje g-ort kan erbjuda ett allsidigt urval av studievägar. Denna princip har fastlagts senast genom riksdagens beslut i anledning av prop, 1968: 140 (SU 1968: 195, rskr 1968: 404), Som glesbygdsulredningen framhållit innebär detta, att kravet på åtkomlighet för gymnasieskolans vidkommande får sättas lägre än för grundskolan. Del kan dock inle uteslutas all ett alltför långl avstånd lill gymnasial utbildning kan ha en negativ effekt på benägenheten att alls uppta gymnasiala studier, och därtill kommer självklart kravet på jämlikhet mellan olika delar av landet vad avser fördelningen av utbildningsmöjligheter.

Den nuvarande spridningen av g-orter gör alt en stor del av landets befolkning har tillgång till gymnasial utbildning inom acceptabelt av­stånd, även om del för glesbygdslänen gäller att upptagningsområdena blir geografiskt mycket stora. För att trots minskande elevunderlag möjliggöra ett tillfredsstäUande urval av utbildningsalternativ kan sär­skilda organisatoriska åtgärder behöva vidtas. Jag avser att i det följande återkomma lill dessa.

Högstadiet, sådant det var utformat enligt 1962 års läroplan för grundskolan, fordrade även det ett tämligen stort elevunderlag för att varje skolenhet skulle kunna erbjuda elevema ett rimligt urval av läroplanens olika tillvalsalternaliv och linjer. Tre paralleller räknades som ell minimum. Del förenklade högstadiet enligt 1969 års läroplan

 

Prop. 1973:77                                                                         64

fordrar inle samma elevunderlag, varför det inle längre är motiverat att uppställa kravet på tre paralleller som minimum för en högstadie­skola. Vid starkt vikande elevantal, där underlaget knappt svarar mot en klass per årskurs, kan det ibland bli problem att ordna en pedago­giskt godtagbar undervisning, bl. a. med hänsyn till svårigheterna att skapa underlag för hela lärartjänster. I de fall det av andra skäl är önskvärt alt bibehålla skolenheten bör problemen söka mötas med för­ändringar av den inre organisationen.

För låg- och mellanstadiet mäste kravet på åtkomlighet sättas högt, eftersom det här rör sig om barn i låg ålder. Föräldrarna har här ett berättigat krav på att barnen inte får en orimligt lång skoldag, dels genom väntan på skolskjutsen efter skolans slut, dels genom långa och tidskrävande resor. För barn i myckel avlägset liggande gårdar i glest befolkade områden torde det vara ofrånkomligt med långa resor, men ansträngningarna bör inriktas på all i görligaste mån ordna så alt sär­skilt lågstadieelever har möjlighet till skolgång inom rimligt avstånd från hemmet.

Flera olika faktorer måste spela in vid bedömningen av huruvida en skolenhet med vikande elevunderlag bör bibehållas eller inte. Vikliga faktorer är här bedömningen av del framlida elevunderlaget, möjlig­heterna att anordna en pedagogiskt tillfredsställande undervisning, av­ståndet till närmast belägna skolenhet och de extra kostnader som kan hänga samman med alt bevara skolenheten.

Som framgår av den redogörelse jag tidigare lämnat för nuvarande bestämmelser om dimensionering m, m, ändras klasstypen med vikande elevunderlag så, alt två eller flera årskurser läser tillsammans. Vid mycket små enheter av låg- och mellanstadiet kan hela skolan, dvs, års­kurserna 1 t, o, m, 6, bUda en klass. Tidigare har man allmänt varit av den uppfattningen att dessa s, k, B-former från pedagogisk synpunkt varit mindre fördelaktiga, och man har i allmänhet strävat efter att kunna upprätta klasser av a/A-form, dvs, klasser omfattande en enda årskurs. Med de öppnare undervisningsformer som präglat utvecklingen under senare lid har dock årskursgränserna inte längre samma bety­delse, och bl, a, glesbygdsulredningen framhåller, att b/B-formen kan ha ett positivt värde när del gäller att träna eleverna alt arbeta själv­ständigt. Såväl utredningen som flera remissinstanser menar, att del inte finns skäl att betrakta B-formen som en sämre variant.

Det saknas till stor del forskningsresultat kring denna fråga. Av tUl­gängligt material liksom också av rapporter från de enskUda skolorna förefaller det dock finnas visst fog för uppfattningen att samläsning mel­lan två årskurser inte alllid behöver medföra nackdelar från pedagogisk synpunkt, B-formerna kan emellertid bestå av betydligt fler årskurser än två. Bedömningen av de pedagogiska effekterna i dessa fall är ytterst osäker. Det har bl, a, framhållits alt den stora spännvidden i mognad

 

Prop. 1973:77                                                                         65

mellan eleverna på låg- och mellanstadierna och de självklara skillnader som föreligger i viktiga färdighetsämnen som svenska och matematik kan skapa speciella problem vad gäller undervisningen av flera årskurser samtidigt på dessa stadier. Det förefaller mot denna bakgrund inte helt möjligt att bortse från de pedagogiska invändningarna mot samläsning på låg- och mellansladienivå mellan alltför många årskurser.

De pedagogiska konsekvenserna kan emellertid inle diskuteras avskUt från effekterna på barnens skolsituation av en omflyttning till en skol­enhet långt från hemorten. Även om en sådan skolenhet med avseende på klasstyp o, d, kan erbjuda från strikt pedagogiska utgångspunkter fördelaktigare undervisningsviUkor, kan givetvis långa restider och tids­spillan vid väntan på skolskjutsen innebära sådana påfrestningar i barnens skolsituation, att man totalt sett inle kan tala om någon för­bättring. Det förefaller därför rimligt att de strikt pedagogiska aspek­terna tillmäts mindre vikt, när avståndet lill närmast belägna skolenhet är stort, än i övriga fall.

Som utredningen påpekat innebär en indragning av en skolenhet, även med lågt elevantal, inle alllid att några kostnadsbesparingar kan göras. Om överföringen av eleverna leder till utökad organisation vid den skola, lill vilken de hänvisats, blir det ekonomiska resultatet oförändrat eller t, o, ra, sämre, I andra fall kan merkostnader uppkomma och då måste dessa beaktas vid en diskussion av möjUgheterna att bevara små skolenheter. Merkostnaden för att bevara vissa enheter kan vara relativt liten, men adderar man ihop merkostnaderna kan summan snabbt bli stor. Det är dock angeläget att samhället gör särskilda insatser för att upprätthålla en i förhållande till befolkningsunderlaget rimlig service­nivå på skolans område i glesbygd. Även för angelägna områden gäller dock all man måste prioritera mellan olika insatser, och all man främst måste se lill att satsningarna inriktas mol de orter, där stödet är mest angeläget. Orter där avståndet till närmaste skol­enhet är mycket långt eller där särskilda regionalpolitiska skäl fö­religger är exempel på fall där särskilda insatser bör övervägas. För orter där inte dessa skäl föreligger, bör de ekonomiska skälen liksom tidigare vägas in vid bedömningen. Här bör givetvis också beaktas att man genom sammanläggning av två närliggande skolenheter, som båda har svagt elevunderlag, kan trygga skolans fortbestånd inom om­rådet för ganska läng tid framåt, samtidigt som man skapar bättre pedagogiska villkor för undervisningen utan att för den skull tvinga eleverna till orimligt långa resor. Man kan sammanfattningsvis kon­statera, att de ekonomiska skälen måste tas i beaktande vid bedöm­ningen av frågan om en skolenhet skall upprätthållas eller inte, men alt den vikt som tillmäts dessa måste variera med hänsyn lill andra fak­torer av betydelse för frågan, och som självfallet skiljer sig från fall tUl fall,

5    Riksdagen 1973.    1 saml.    Nr 77

 

Prop. 1973:77                                                                      66

5.2 Förskolan

Sedan några år tillbaka bedrivs försöksverksamhet med förskola i glesbygd, Glesbygdsulredningen har i sitt betänkande huvudsakligen behandlat den del av försöksverksamheten, som avser integration för­skola-lågstadium. Utredningen menar, att en sådan integration kan vara en möjUghet att bevara skolenheter, som annars skuUe hotats av ned­läggning, och föreslår att försöksverksamheten i denna form utvidgas.

Fierlalet remissinstanser instämmer i utredningens förslag. Några remissinstanser, bl, a. länsskolnämnderna i Norrbottens och Gävleborgs län, har ifrågasatt om ett sådant inräknande av förskolebarnen i skolans elevunderlag skulle ha någon betydelse för bedömningen av skolans framtida existens. Sådana lågstadieskolor, där elevantalet är så lågt att en nedläggning kan vara aktuell, återfinns som regel i utpräg­lade utflyltningsbygder, där även barnantalet i förskoleåldrarna är lågt, I dessa skolor sker dessutom undervisningen i b/B-form, dvs, samläsning mellan två eller flera årskurser, och de pedagogiska problem, som måste uppstå om man lill detta fogar krav på samverkan med förskola, torde vara avsevärda och kräva ingående prövning. Jag finner dessa invändningar värda beaktande. Därtill kommer, att man vid bedömningen av en skolenhets framtida existens självklart tar hänsyn till hur stort elevunderlaget kan beräknas vara de kommande åren. Förskolebarnen »ingår» på delta sätt redan i bedömningsunderlaget.

Bl, a. Tjänstemännens centralorganisation och Sveriges socialdemokra­tiska kvinnoförbund har framhållit, att syftet med försöksverksamheten med förskola i glesbygd i första hand måste vara att ge även glesbygds­barnen tillgång till förskoleaktivileter, inte alt söka organisatoriska lös­ningar som kan bidra till att rädda nedläggningshotade grundskoleenhe­ter. Jag delar denna uppfattning. Det är angeläget att barnen i glesbygd ges samma möjligheter till förskoleverksamhet som barnen i tätorter. De resultat av försöksverksamheten som i dag är tillgängliga är alltför osäkra för att bestämda slutsatser om de organisatoriska lösningarna skall kunna dras. Jag är därför inte nu beredd att i den fortsalla plane­ringen för skolväsendels organisation i glesbygd knyta åtgärder för be­varandet av enskilda skolenheter till förekomsten av förskoleverksamhet i området.

Jag har inga erinringar mot utredningens förslag om fortsatt försöks­verksamhet. Dessa frågor liksom över huvud laget frågan om samverkan förskola-lågstadium bör dock behandlas i samband med förslag i anled­ning av barnslugeulredningens betänkande.

 

Prop. 1973:77                                                                      67

5.3 Grundskolan m. m.

5.3.1   Låg- och mellanstadiet

För låg- och mellanstadiets del gäller den särskilda glesbygdsfrågan nästan helt om en skolenhet skall upprätthållas eller inte, när elevunder­laget successivt minskar. Problemet är av pedagogisk-ekonomisk art snarare än organisatorisk. Utredningen har heller inte föreslagit några särskilda organisatoriska stödåtgärder för de små skolenheterna av låg-och mellanstadiet i glesbygd. Jag vill här åter understryka vad jag tidi­gare anfört om önskvärdheten av att lågstadieelever i görligaste mån ges möjlighet tUl skolgång inom rimligt avstånd från hemmet.

Några bestämmelser i skolstadgan om minsta elevantal för upprätt­hållandet av en skolenhet finns inle i dag, utan varje ärende prövas i särskild ordning. Jag finner det vara en fördel alt de lokala och regio­nala myndigheternas prövning på delta sätt inte är bunden av centralt givna regler ulan att möjlighet finns alt göra flexibla bedömningar, grundade på speciella omständigheter och lokala förhållanden, som i varje ärende av denna typ måste tas med i bilden. Jag har tidigare pekat på de faktorer, som bör tillmätas särskild vikt, enskilt och i förhållande till varandra.

Flera av remissinstanserna har pekat på möjligheterna alt i stället för att överföra eleverna vid en nedläggningshotad, mindre skolenhet till en skola i tätorten låta eleverna i tätorten resa till den mindre skolan, som då dels får ett förstärkt elevunderlag, dels kan erbjuda en socialt fördelaktig skolmiljö för flera barn. Denna möjlighet har också prövats i några kommuner. Någon generellt användbar metod för att rädda nedläggningshotade skolor är detta givetvis inte, eftersom en förutsätt­ning är alt skolenheten befinner sig i utkanten av en ort med tätorts-bebyggelse, där sådan omfördelning av eleverna är rimlig och genom­förbar. Kommunen beslutar emellertid i denna fråga, Någol beslut av statsmakterna är i denna fråga inte påkallat.

Att undervisa i en klass av b/B-lyp ställer något annorlunda krav än undervisningen i a/A-form, Det är därför önskvärt att den särskilda B-metodiken uppmärksammas i lärarutbildningen och även tas upp i lärarfortbildningen,

5.3.2   Högstadiet

Befolkningsomflyttningarna har lett tUl all många högstadieområden i glesbygdsområdena har ett mycket svagt elevunderlag. Den nya läro­planen för grundskolan gör det visserligen möjligt att upprätthålla fullt tUlfredsstäUande undervisning vid ett betydligt lägre elevunderlag än tidigare, men det är uppenbart, att det vid vissa enheter måste till särskilda  stödåtgärder,  om  skolan  skall  kunna  upprätthållas,  EnUgt

 

Prop. 1973:77                                                    68

SÖ:s kartläggning kan närmare 20 högstadieenheter vid 1970-talets slut beräknas ha ett elevunderlag på färre än 20 elever per årskurs. Kungl, Maj:t har därför gett SÖ i uppdrag att utreda frågan om de små högstadieenheternas förekomst och funktion och att föreslå åt­gärder i anledning härav. De förslag SÖ sedermera lagt fram har med vissa kompletteringar även upptagits av glesbygdsutredningen.

Enligt utredningen bör man inte räkna med några större förändringar i nuvarande högstadieorganisation i glesbygd under 1970-talet, Jag delar utredningens principiella syn, i vilken även flertalet remissinstanser in­stämt. Vid större minskningar av elevunderlaget torde en nedläggning vara svår alt undvika, men i övriga fall bör man under den närmaste framliden kunna utgå ifrån att organisationen skall i det väsentliga kunna upprätthållas. Som jag framhållit i det föregående får frågan om nedläggning av en skolenhet prövas från fall till fall. På flera av de berörda orterna har också högstadieskolor byggts relativt nyligen och representerar på det sättet ett inle obetydligt kapital, som det från sam­hällsekonomiska synpunkter givetvis är önskvärt att utnyttja.

Utredningen har föreslagit att samläsning mellan årskurser och 5. k. årskurslösa högstadier generellt skall få förekomma. Sådan . försöks­verksamhet pågår f, n, i sju kommuner. Erfarenheterna frän denna för­söksverksamhet är ännu inle av den omfattningen att man med säkerhet kan ange några riktlinjer för hur undervisningen vid årskurslösa högsta­dier bör läggas upp. Jag är därför inte beredd att nu tillstyrka förslaget om att sådan samläsning skall få genomföras generellt. Försöksverksam­heten bör dock få utvidgas efter beslut av Kungl, Maj:t i varje särskUt fall. Målsättningen med denna försöksverksamhet bör vara alt få fram underlag för en B-timplan även för högstadiet, vilken då bör få tilläm­pas av små högstadieenheter med vikande elevunderlag.

Några remissinstanser, bl. a. Oskarshamns kommun, har pekat på de fördelar som kan vinnas genom ökade möjligheter tUl tiinplanejämk-ningar. Med nuvarande bestämmelser får skolstyrelsen besluta om mindre jämkningar i fördelningen av antalet veckolimmar i oUka ämnen enligt timplanen, i första hand inom stadium. För låg- och mellanstadiet gäller dessutom alt skolstyrelsen får minska undervisningstiden med högst två veckolimmar och efler medgivande av länsskolnämnden med ytterligare två veckotimmar, om det föreligger större svårigheter att anordna under­visning enligt limplanen i hela dess vidd. Bestämmelserna återfinns i punkterna 8 och 9 i de allmänna bestämmelserna till timplanerna för gmndskolan.

Frågan om de lokala myndigheternas rätt att göra jämkningar i tim­planen hänger samman med den allmänna, frågan om ett ökat lokalt inflytande över skolväsendel. Denna fråga behandlas av en särskUd utredning, utredningen om skolan, staien och kommunerna. Frågan har även anknytning till det arbete som bedrivs inom utredningen om skolans

 

Prop. 1973:77                                                                         69

inre arbete. Med hänsyn till delta finner jag det mindre lämpligt att nu föreslå ändringar i gällande regler om jämkning, helst som dessa redan ger utrymme för vissa anpassningar lill lokala förhållanden.

Eftersom det emellertid visat sig råda viss oklarhet om huruvida nu gällande bestämmelser medger såväl omdisponeringar inom del för varje årskurs fastställda veckotimlalet som viss ökning eller minskning av det­ta, finner jag det ändamålsenligt med en precisering av de punkter inom de allmänna bestämmelser lill limplanen, som berör jämkningsmöjlig­heten. Skolstyrelsen bör ha möjlighet att dels göra mindre omfördel­ningar av de olika ämnenas veckotimlal mellan årskurserna — i första hand inom stadium — dels öka eller minska veckotimlalet i en årskurs med högst en veckotimme. Sådan jämkning, vilken bör vara möjlig för samtliga stadier, skall kompenseras med motsvarande förskjutning nästkommande år. De särskilda bestämmelserna om minskning av veckotimlalet för låg- och mellanstadiet bör kvarstå, dock att den sam­manlagda nedsättningen för en årskurs får vara högst fyra veckotimmar. De visserligen begränsade erfarenheterna från försöksverksamheten i Oskarshamns kommun tyder på att jämkningsmöjligheter av denna omfattning — särskilt i kombination med moderna schemaläggnings-meloder — ger skolan möjlighet till anpassning mellan skolskjuts-och lästider. För glesbygdens skolor bör detta vara av betydelse, då det dels minskar den totala tid eleverna måste vistas borta från hemmet och därmed också minskar behovet av särskilda åtgärder för de resande eleverna under väntetiden, dels kan minska kommunens totala kost­nader för skolskjulsväsendel,

EnUgl nuvarande bestämmelser måste minst fem elever välja ett tiU-valsämne för att en grupp i detta skall inrättas. För de enkla hög­stadierna betyder detla atf tiUvalsgrupper endast kan bildas i ett å två ämnen, som regel språkämnena. Det är olyckligt att elever som saknar intresse för språkstudier därigenom inte får någol alternativ tiU de språk­liga tillvalsgrupperna, och jag förordar därför alt det vid de enkla högstadierna uppställs en garantiregel, innebärande att det alltid skall ges möjlighet till minst en tillvalsgrupp i något av ämnena konst, eko­nomi och teknik, även om färre elever än fem önskar det som tillval. Samläsning mellan olika årskurser bör därvid om möjligt äga rum.

Utredningen har föreslagit all vid de små högstadieenheterna i gles­bygd resurstimmarna skall få samordnas för hela skolenheten och dispo­neras på det sätl som är lämpligast med hänsyn lagen lill de lokala förhållandena. Detta underlättar en individualiserande undervisning och torde även vara av betydelse vid eventuella jämkningar av lim­planen för att åstadkomma bättre samordning med skolskjutsliderna. Även denna fråga har samband med arbetet inom utredningen om skolans inre arbete. Jag förordar att i avvaktan på de förslag som i delta avseende kan komma från utredningen,  en försöksverksamhet

 

Prop. 1973:77                                                         70

vid de en- och tvåparallelliga högstadierna i glesbygd får startas. För­söket skall syfta tUl att samordna resurstimmarna för hela högstadiet och utnyttja dem på det sätt, som med hänsyn till de lokala förhållan­dena är mest lämpligt.

Vid de små högstadieenheterna kan det uppslå problem att få behöriga lärare lill följd av svårigheterna att skapa underlag för hela tjänster. Möjligheterna till detta ökar givetvis om läraren har behörighet att undervisa i fler än två ämnen. Med de nya reglerna för lärarutbild­ning (prop, 1967: 4, SU 1967: 51, rskr 1967: 143) kommer också lärarna på grundskolans högstadium att vara behöriga i tre ämnen. Utredningen har föreslagit att lärartjänster vid de små glesbygdshögstadierna skall få ledigförklaras i tre, alternativt två ämnen med angivande av företräde för den som är behörig i ireämneskombinationen. Utredningen har därlUl föreslagit, att tjänst skall få ledigförklaras med angivande av förtur för den som är behörig att undervisa på flera stadier, eftersom fyllnadstjänstgöring på mellanstadiet är ett sätt att skapa bättre under­lag för tjänster. Förslagen tillstyrks av remissinstanserna. Jag biträder utredningens förslag.

De här föreslagna möjligheterna tUl samläsning av vissa ämnen, jämkning av timplanen och angivande av förtur för lärare med vidare behörighet bör kunna bidra till att lärarfrågan kan lösas bättre vid de små högstadieskolorna. Jag finner det därför inte moiiverat att som utredningen föreslagit utvidga rätten för lärare att i tjänsten inräkna resor.

Enligt nuvarande bestämmelser får huvudlärartjänst inrättas för låg-och mellanstadiet för varje fullt fyrtal klasser, om länsskolnämnden medger det. För högstadium finns en huvudlärare för varje ämne med undantag för maskinskrivning samt frivillig undervisning i instrumen­talmusik m, m, Samma lärare får vara huvudlärare för flera ämnen. Arvodestjänst för huvudlärare inrättas efler länsskolnämndens med­givande, om undervisningen i de ämnen för vilka samma lärare är huvudlärare omfattar minst 40 veckotimmar. Eftersom huvudlärar­tjänst kan omfatta fler än ett ämne, finns redan med gällande regler vissa möjligheter att vid tvåparallelliga högstadieenheter inrätta arvo­derade huvudlärartjänster. Jag är därför inte beredd att förorda någon ändring i dessa bestämmelser,

I fråga om skolledarorganisationens dimensionering vid högstadie­skolor i glesbygd anser jag att Kungl, Maj:t, där synnerliga skäl före­ligger, skall kunna ge dispens från gällande bestämmelser och i undan­tagsfall medge en utökad organisation.

Utredningen har föreslagit att särskild uppmärksamhet bör ägnas ål läromedelsfrågan vid samläsande högstadieenheter och att statligt pro­duklionsslöd skall utgå till framställning av läromedel avpassade för denna form av undervisning. Behov av särskilda insatser torde föreligga

 

Prop. 1973:77                                                                      71

även vad gäller läromedlen vid låg- och meUanstadieenheter, där under­visningen sker i b/B-form, Jag avser att senare föreslå Kungl, Maj:t att i särskild proposition till riksdagen framlägga förslag om vissa åt­gärder på läromedelsområdet. Jag avser att i denna ta upp frågan i vilka former det här diskuterade stödet till läromedelsproduktionen för små skolor i glesbygd bör ske.

Utredningen har föreslagit att ökade statsbidrag skall utgå för upp­förande av elevhem. Denna och andra statsbidragsfrågor hör till ar­betsuppgifterna för utredningen om skolan, staten och kommunerna,

5.4 Gymnasieskolan m. m.

De planeringsprinciper som tidigare legat till grund för lokaliseringen av utbildningsväsendet på det gymnasiala stadiet har medfört alt det nuvarande utbudet av studievägar i gymnasieskolan är spritt på många orter i landet. De ca 120 g-regionerna har i allmänhet ett ganska re­presentativt utbud av studievägar. Inom dessa regioner fördelas utbudet på ett flertal, ofta ganska små och specialiserade skolenheter. Hösten 1972 fanns det ca 580 skolenheter på det gymnasiala stadiet. Denna siffra kan jämföras med t, ex, antalet skolenheter med grundskolans högstadium, vilket var ca 850 vid samma tid. Av skolenheterna på det gymnasiala stadiet har omkring hälften mindre än 200 elever. Vidare återfinns ungefär hälfien av eleverna i landets gymnasieskolor i skol­enheter med mindre än 800 elever, Ärsintagningen till dessa enheter räcker i åtskilliga fall inte till mer än ett fåtal klasser och därmed studie­vägar. De tidigare principerna för lokaliseringen av utbildningsväsendet på det gymnasiala stadiet kan därför sägas ha varit lokal specialisering och regional fuUständighet,

Som jag tidigare i flera olika sammanhang understrukit måste pla­neringen av det gymnasiala stadiet numera utgå från de allmänna rikt­linjer som lades fast genom besluten vid 1964 års riksdag (prop, 1964: 171, SäU 1964: 1 höstsessionen, rskr 1964: 407) och vid 1968 års riksdag (prop, 1968: 140, SU 1968: 195, rskr 1968: 404), Man bör således sträva efter att på varje g-ort erbjuda flertalet studievägar inom gymnasie­skolan. Varje enskild skolenhet bör erbjuda ett allsidigt val av studie­vägar. Man bör alltså undvika att organisera skolenheter med en en­sidig inriktning mot ett enda område, t, ex, enbart det tekniska eller enbart det ekonomiska. Då flera skolenheter redan finns i en kommun kan och måste ibland utbildningen vid de olika enheterna av resursskäl ha sin tyngdpunkt inom skilda områden. De allmänna riktlinjerna för planeringen av gymnasieskola kan därför i många fall förverkligas först på längre sikt, I vilken omfattning och hur länge det kom.mer att finnas kvar yrkesinriktad utbildning utanför dagens g-orter får utveck­lingen utvisa. Det innebär bl, a, att utbildningarna bör kunna bibehållas

 

Prop. 1973:77                                                                         72

så länge det finns en tillfredsställande elevtillströmning till dem och ett klart avnämarintresse för dem. Förmodligen kommer det alltid att fin­nas vissa speciella slag av utbildningar som inle naturUgt kan inordnas i en större gymnasieskola, I sådana fall bör likväl utbildningen i möj­ligaste mån utformas enligt de riktlinjer som anges i prop, 1968: 140, Undervisning i allmänna ämnen bör t, ex, finnas — så långt det låter sig göras med hänsyn till tillgång på lärare och undervisningsgruppernas storlek — samt ämnen för fritt tillval.

När SÖ den 30 juni 1971 fick Kungl, Maj:ts uppdrag att beakta vissa särskilda planeringsfrågor vid den fortsatta planeringen av gymnasie­skolan, skedde detta bl, a. mot bakgrunden av att åtskilliga kommuner anfört besvär över den organisation av gymnasieskolan SÖ fastställt för det första verksamhetsåret. I viss mån innebar dessa besvär en be­gäran om avvikelse från de planeringsprinciper som lades fast genom besluten av 1964 och 1968 års riksdagar. Kommunerna, som ofta hade ganska nyuppförda yrkesskolor, önskade även fortsättningsvis utnyttja dessa. På centralorterna i g-regionerna började skolenheter projekteras diir ett rikt utbud av studievägar skulle finnas representerade och till vilka linjeorganisationen avsågs i huvudsak bli förlagd. Övriga studie­vägar, de s. k. specialkurserna, skulle få ligga kvar utanför g-orterna så länge nyss nämnda förutsättningar beträffande elevunderlag och avnä­marintresse förelåg. De inrättades dock endast för ett år i sänder och innebar därför inle samma stabilitet som linjeorganisationen. Kurspla­nerna för specialkurserna förnyades inle heller i samma grad som kurs­planerna för motsvarande yrkesinriktade linjer på centralorten, I be­svären över SÖ:s organisationsbeslut begärde kommunerna ofta inte bara att få behålla yrkesinriktade kurser utanför g-ort ulan också alt få dem omvandlade till linjer,

I Kungl, Maj:ts nämnda uppdrag tUl SÖ ingick all söka möta dessa problem genom att bl, a, pröva olika kompletteringar av planeringsprin­ciperna. Frågan om man kunde utöka antalet orter med treåriga gym­nasieskolelinjer, de s, k, g-orterna, skulle bl, a, prövas. Vidare borde SÖ pröva om gymnasieskolans linjer även i en mindre g-region kunde för­delas på två skilda orter. En viktig utgångspunkt skulle därvid vara att ett allsidigt val av studievägar skulle kunna erbjudas ungdomarna på båda orterna. Om en sådan uppdelning kom till stånd fick den ej ske efter gränser som motsvarade de gamla skolformsgränserna. Slutligen ingick i uppdraget till SÖ att göra en mer samlad bedömning av i vilka former de särskilda anordningarna i glesbygd i fortsättningen borde organiseras. Därvid kunde även komma i fråga att gå över till gängse utbildningsformer

Med anledning av ifrågavarande uppdrag igångsattes inom SÖ en rad projekt för att ur olika synvinklar belysa frågor av betydelse för den

 

Prop. 1973:77                                                                         73

fortsatta planeringen av gymnasieskolan. Jag skall här i korthet redo­göra för några av de analyser man därvid utfört.

Om man förutsätter att endast hela klasser tilldelas en ort, att alla platser utnyttjas, eleverna väljer på samma sätt som landets genom­snittssökande och att samläsning inte förekommer i större utsträckning än gällande läroplan förutsätter, kan hälften av en regions 16-åringar få sina sludieönskemål tillgodosedda av sju lokala studievägar om elevun­derlaget består av minst 560 personer. Tre fjärdedelar av åldersklassen i en region kan få sina önskemål tillgodosedda av 14 studievägar om elevunderlaget uppgår till minst 700 personer. Större fullständighet i utbudet av studievägar kräver ett snabbt stigande elevunderlag. Samtliga utbildningslinjer och alternativ inom dessa kan självfallet erbjudas en­dast på de största orterna i landet. Genom att t, ex, samordna vissa linjer eller genom att tillåla undervisning i B-form kan emellertid valmöjligheterna även på mindre orter ökas högst avsevärt.

Delar man in gymnasieskolans Unjer dels i tre utbildningssektorer — teknisk-naturvetenskaplig, humanistisk-social och ekonomisk — dels efler graden av teoretisk inriktning i tre grupper — tre- och fyraåriga linjer, tvååriga teoretiska och tvååriga yrkesinriktade — kan man ur­skilja vissa utvecklingstrender i fråga om elevernas val av studievägar. De två senaste åren har man kunnat iaktta en markant förskjutning från mer teoretiska till mer yrkesinriktade linjer. Förskjutningarna mellan utbildningsseklorer hade emellertid under samma tid ganska liten omfattning, I fråga om elevernas andrahandsalternativ finner man att tre fjärdedelar av alla sökande till gymnasieskolan höstterminen 1971 och 1972 valde linjer inom samma utbildningssektor som första-handsalternalivet låg. Omkring hälfien valde i andra hand utbildnings­linjer som tillhörde samma sektor och hade samma grad av teoretisk inriktning som förstahandsvalen, — Följande »linjepar» hade t. ex, varandra som vanligaste andrahandsval hösten 1972, Den fyraåriga tekniska linjen och den naturvetenskapliga linjen. Den samhällsveten­skapliga och den humanistiska linjen, Konsumlionslinjen och vårdlinjen. Fordonstekniska linjen och verkstadslinjen, — Om linjerna i gymnasie­skolan grupperas efter de förstahandssökandes medianbetyg visar det sig alt de naturvetenskapliga, humanistiska och samhäUsvetenskapliga linjerna har de högsta betygsnivåerna. Därefter kommer den fyraåriga tekniska och den treåriga ekonomiska linjen följda i stort sett av de tvååriga teoretiska linjerna. Efter dessa kommer de mer yrkesinriktade linjerna inom den humanistiskt-sociala sektorn och sist de tekniskt-nalurvetenskapUga linjerna. Variationerna mellan linjer inom dessa grupper är emellertid avsevärda, — Ungefär lika många flickor som pojkar sökte åren 1971 och 1972 tUl gymnasieskolans linjer. Mer yrkesinriktad utbildning inom den tekniska-naturvetenskap­liga sektorn valdes nästan uteslutande av pojkar medan mer yrkesin-

 

Prop. 1973:77                                                                        74

riktad utbildning inom den humanistiska-sociala sektorn nästan bara valdes av flickor. Bara de två- och treåriga ekonomiska linjerna valdes av ungefär lika många pojkar som flickor. Könsuppdelningen var inte fullt lika markerad på de tre- och fyraåriga linjerna som på de yrkes­inriktade. För sökande till gymnasieskolan varierade konkurrenssitua­tionen betydligt mellan olika linjer. För t, ex, vårdlinjen fanns det år 1972 i hela landet 441 förstahandssökande per 100 platser medan motsvarande tal för konsumtionslinjen uppgick till 53, Närmast före­gående år var antalet sökande per plats på dessa två linjer 454 resp, 26, Av dem som år 1971 valde tre- och fyraåriga linjer i första hand antogs 70 %, Motsvarande tal var 57 % på de tvååriga teoretiska och 34 % på de praktiska linjerna. Andelen förstahandssökande bland de antagna och andelen ej intagna förstahandssökande varierade avsevärt mellan olika linjer. På exempelvis konsumlionslinjen hade bara 20 % av de antagna valt linjen i första hand medan motsvarande andel på den naturvetenskapliga linjen uppgick till drygt 90%, Den sneda könsför­delningen lill vissa linjer förstärks ytterligare om man ser lill de antagna eleverna. Andelen fUckor bland de sökande till t, ex, den humanistiska linjen var år 1971 66%, Av de antagna eleverna utgjorde de dock 80%,

Det ligger nära till hands att tolka en del av nämnda uppgifter så, att närliggande linjer i stor utsträckning uppfattas som likvärdiga. Ur elevens synvinkel skulle det då bara finnas ett tiotal egentligt olika ut­bildningsalternativ i gymnasieskolan. Det skulle vara viktigare att sam­mansättningen av det lokalt tillgängliga utbildningsutbudet överens­stämde med riksfördelningen av platser mellan hela sektorer och nivåer, än att varje linje inom en sektor fanns representerad. En väsentlig del av elevernas utbildningsönskemål skulle tillgodoses även om varje grupp bara innehöll en eller ett fåtal linjer, möjligen med undantag för grup­pen mer yrkesinriktade tekniskt-naturvetenskapliga linjer.

Med skrivelser den 7 juni och den 20 november 1972 redovisade SÖ sitt utredningsuppdrag att vid den fortsatta planeringen av gymnasie­skolan beakta vissa särskilda planeringsfrågor, SÖ föreslog därvid, vilket jag tidigare redogjort för, att en försöksverksamhet med särskild orga­nisation av gymnasieskolan skulle få starta på ett antal orter i landet där elevunderlaget var vikande. Utbudet av studievägar i den nya orga­nisationsformen — som SÖ gav namnet särskUd samordnad gymnasie­skola — hade begränsats i enlighet med de erfarenheter i fråga om bl, a, elevernas val som jag i korthet redogjort för. Dessutom hade ganska omfattande revideringar av timplanerna för de tre- och fyraåriga linjer­na föreslagits för att öka möjligheterna till samläsning mellan dessa linjer. Vunna erfarenheter från bl, a, det pågående försöket i Ludvika — vUket jag tidigare redogjort för — hade därvid utnyttjats. Förslaget byggde  på  en  samordning av de  treåriga ekonomiska,  humanistiska

 

Prop. 1973:77                                                         75

och samhällsvetenskapliga linjerna i samtliga årskurser och av den naturvetenskapliga och fyraåriga tekniska Unjen i årskurs I och 2, Årskurserna 3 och 4 av den tekniska linjen anordnas inle på den ort dit den, samordnade gymnasieskolan skulle förläggas.

Om elevunderlaget i en g-region understiger ca 400 16-åringar måste antalet studievägar bli begränsat, vilket jag framhåUit i det föregående, F, n, finns det ca 15 g-regioner där elevunderlaget understiger nämnda lal. År 1980 beräknas antalet sådana g-regioner vara 21, Samtidigt finns det och kommer att finnas orter som kan diskuteras som g-orter i nya regioner med samma elevunderlag som de svagare av de nuvarande g-regionerna. Antalet sådana områden är f, n, 5—10, Jag delar mot denna bakgrund SÖ:s uppfattning att det skulle vara värdefullt för den fort­satta planeringen av gymnasieskolan att utpröva en alternativ organisa­tion av gymnasieskolan som skulle vara lämpad för ett elevunderlag av nämnda storleksordning. En organisationsmodell av typen särskild samordnad gymnasieskola synes kunna vara ett sådant alternativ, som är både förenligt med de planeringsprinciper som lades fast genom be­sluten av 1964 och 1968 års riksdagar och realistiskt från samhälls­ekonomisk synpunkt. Jag tillstyrker därför SÖ:s förslag att en försöks­verksamhet med en sådan organisation av gymnasieskolan anordnas på ett antal orter i landet. Vid valet av dessa orter bör högst fem vara sådana där treåriga gymnasieskoleUnjer inte tidigare funnits. Några nu befintliga g-orter med vikande elevunderlag bör dessutom kunna få ingå i försöksverksamheten. Redan läsåret 1973/74 bör försksverksam-heten kunna inledas på någon eher några orter. Elevplatserna bör rym­mas inom det totala antalet elevplatser för vilka medel beräknats under åttonde huvudtitelns anslag Bidrag tiU driften av gymnasieskolor. Jag avser att senare föreslå Kungl, Maj:t på vilka orter försöksverksam­heten skall etableras,

I vad avser den inre utformningen av den särskilda samordnade gym­nasieskolan godtar jag i princip SÖ:s förslag till reviderad timplan. Med hänsyn till den arbetsbelastning eleverna emellertid redan nu har på de tre- och fyraåriga linjerna är jag inte beredd att tillstyrka att det totala antalet elevveckotimmar ökar på någon av linjerna. Den närmare ut­formningen av timplanerna får sedan göras av SÖ i samband med att de orter utväljs där försöksverksamheten skall bedrivas. Tim- och kurs­planerna bör anpassas till de lokala förutsättningarna på resp. ort. SÖ bör t. ex. även kunna få pröva någon av de andra former för sam­ordning som skisserades i skrivelsen den 7 juni 1972, men som inte fullföljdes i limplaneförslaget den 20 november 1972.

Jag har ingen erinran mot SÖ:s förslag att en försöksverksamhet med särskild samordnad gymnasieskola byggs upp successivt på någon ort, om förutsättningarna på platsen bättre är lämpade för detta. Ett första år kan således vissa linjer förläggas till orten eller samordningar mellan

 

Prop. 1973:77                                                                         76

linjer som redan existerar på orten startas. Försöksverksamheten får sedan successivt byggas ut, I övrigt bör nuvarande riktlinjer för plane­ringen gälla, vilket innebär att endast i undantagsfall linjer förläggs till icke g-ort.

Det ankommer på Kungl, Maj:t att meddela erforderliga bestäm­melser för försöksverksamheten med särskild samordnad gymnasieskola,

SÖ föreslår en fortsatt försöksverksamhet med den gymnasiala utbild­ningen i glesbygd. Försöksverksamheten skall samordnas med kor­respondensundervisningen på gymnasial nivå. Strävan skall vara att på sikt söka nå fram tiU endast en organisationsform för denna form av gymnasial utbildning. Jag har ingen erinran mot SÖ:s förslag. Jag ämnar senare föreslå Kungl, Maj:t att en dylik försöksverksamhet får starta dels på ett antal nya orter i landet (inkl, de orter där del finns s, k, korrespondensundervisning på gymnasial nivå), dels på några orter där det f, n, finns försöksverksamhet med gymnasial utbildning i gles­bygd. Utbudet av studievägar i denna försöksverksamhet bör vara något allsidigare än det som f, n, finns i de två olika formerna av glesbygds­undervisning på gymnasial nivå. Tvååriga teoretiska linjer bör således kunna ingå i försöksverksamheten om förutsättningar för detta före­ligger på orten. Frågan om försöksverksamheten skall omfatta även tvååriga yrkesinriktade linjer får prövas när SÖ kommer in med förslag till den närmare utformningen av försöksverksamheten. Kontakterna med modergymnasieskolan bör vidare förbättras i enlighet med vad bl. a. glesbygdsutredningen föreslagit. Jag ämnar senare föreslå Kungl. Maj:t en förändring av nuvarande statsbidragsbestämmelser i enlighet härmed.

Glesbygdsutredningen har även behandlat vissa frågor om vuxen­utbildning i glesbygd och om slöd vid hemresor till inackorderade elever i gymnasieskolan. Den sistnämnda frågan har behandlats i prop. 1973: 63 angående studiesocialt slöd. Såsom utredningen framhåller genomfördes år 1971 utvidgade möjligheter för studier i glesbygd såväl i kommunal vuxenutbildning som i studiecirklar. Inrätlandetalet i de kommunala vuxenkurserna sänktes lill åtta och ett statsbidrag infördes för sludiecirkelhandledares och lärares resor. Båda dessa åtgärder avsåg det allmänna stödområdet (exkl. g-orter). Jag vill även erinra om den roll som de båda statliga skolorna för vuxna i Norrköping och Härnö­sand bör kunna spela (jfr prop. 1973: 54 angående vuxenutbildning). Enligt vad jag erfarit avser kommittén för försöksverksamhet inom vuxenutbildningen att nästa år koncentrera sina insatser till en gles­bygd. Mot bakgrund av redan vidtagna åtgärder — lill vilken även utbildningsutbudet via radio och television hör — och på vuxenulbild­ningsområdet pågående utredningsarbete är det som utredningen fram­håller inte aktuellt att nu la upp frågor om ytterligare insatser på vuxenutbildningens område.

 

Prop. 1973:77                                                         77

Den gymnasiala undervisning som f, n, finns för engelskspråkiga ung­domar i Sverige är den som erbjuds vid de av stiftelsen Kursverksam­heten drivna internationella skolorna. Denna undervisning är emeller­tid huvudsakligen förlagd tiU England, Frankrike eller Tyskland, Tidi­gare fanns det en möjlighet alt vid Viggbyholmsskolan i Täby kommun bedriva gymnasiala studier på engelska. Ca 30 elever per år togs där in på en särskild internationell linje. Läroplanen överensstämde i sina huvuddrag med vad läroplanen för gymnasieskolan innehåller om tre­årig samhällsvetenskaplig linje, men undervisningen bedrevs helt på engelska. Eleverna — som i allmänhet hade föräldrar inom diplomatiska kåren — betalade terminsavgift. När intagningen lill Viggbyholmsskolan upphörde hösten 1971 försvann denna möjlighet för engelskspråkiga elever att bedriva gymnasiala studier i Sverige, Jag delar SÖ:s uppfatt­ning att det även i framtiden bör anordnas engelskspråkig gymnasial ut­bildning avsedd främst för barn lill här tjänstgörande diplomatisk perso­nal, UtbUdningen, som t. v, bör vara av försökskaraktär och omfatta en klass om högst 30 elever, bör påbörjas läsåret 1973/74, Tim- och kurs­planerna för utbildningen bör, med den olikhet som föranleds av alt engelska är huvudspråk och alt elevernas anknytning till Sverige är jämförelsevis ringa, i sina huvuddrag överensstämma med motsvarande bestämmelser för gymnasieskolans treåriga naturvetenskapliga linje, Stockholms kommun bör vara huvudman för utbUdningen, Med hänsyn bl, a, till den speciella elevsammansättningen bör utbUdningen inte ut­göra en del av gymnasieskolan. Av praktiska skäl bör emellertid gym­nasieskolans personal och övriga resurser få utnyttjas för utbildningen. Således bör skoldirektionen vara styrelse för utbildningen. Statsbidrag för utbildningen bör utgå enligt de grunder som gäUer för statsbidrag till gymnasieskolan. Elevplatserna bör rymmas inom det totala antalet elevplatser för vilka medel beräknas under åttonde huvudtitelns anslag Bidrag tUl driften av gymnasieskolor. Utbildningen medför således inte någon ytterligare kostnad för staten. För de kostnader för utbildningen samt för elevsociala åtgärder som inte täcks av statsbidrag bör kommu­nen vara berättigad att uttaga elevavgifter. Det ankommer på Kungl, Maj:t att meddela bestämmelser för utbildningen.

6 Hemställan

Jag hemstäUer att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

alt godkänna vad jag i det föregående förordat i fråga om skol­väsendets organisation i glesbygd jämte alternativ organisa­tionsmodell för gymnasieskolan och om engelskspråkig gym­nasial utbildning anordnad av Stockholms kommun.

 

Prop. 1973:77                                                         78

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bUaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Gunnel Andersson

 

Prop. 1973:77                                                         79

Innehåll

Sida

1   Inledning                                                               3

2   Nuvarande bestämmelser                                          4

2.1 Dimensioneringen av skolväsendet m, m,                4

2.1.1    Grundskolan                                                4

2.1.2    Gymnasieskolan                                           5

2.1.3    Vuxenutbildning                                           6

2.2      Pågående försöksverksamhet av betydelse för
glesbygdsfrågorna                                              7

2.2.1    Försöksverksamhet med s.k. årskurslösa högstadier     7

2.2.2    Försöksverksamhet med ändrad gymnasial organi­sation vid Högbergsskolan i Ludvika    8

2.2.3    Försöksverksamhet med förskola i glesbygd       8

2.2.4    Försöksverksamhet med samordning skolskjutstider

— lästider                                                  9

3 Förslag rörande organisation av skolväsendet i glesbygd m. m,  10

3.1 Utredningen                                                    10

3.1.1    AUmänna utgångspunkter                            10

3.1.2    Förskolan                                                 13

3.1.3    Grundskolan, låg- och meUanstadiet              14

3.1.4    Grundskolan, högstadiet                              16

3.1.5    Specialundervisning                                    19

3.1.6    Gymnasieskolan                                         19

3.1.7    Vuxenutbildning                                         24

3.1.8    Skolskjutsar, inackordering och skolsociala frågor        24

3.2 Skolöverstyrelsens förslag lill åtgärder rörande under­
visningen i vissa glesbygdsområden m, m,             28

3.2.1    Allmänna utgångspunkter                             28

3.2.2    Förslag till åtgärder                                    29

3.2.3    Pedagogiska förhåUanden                            30

3.2.4    Skolöverstyrelsens förslag om särskild samordnad gymnasieskola 31

3.3 Engelskspråkig undervisning på gymnasial nivå       37

4 Remissyttrandena                                                  38

4.1     Allmänna utgångspunkter                                   38

4.2     Förskolan                                                        40

4.3     Grundskolan, låg- och meUanstadiet                    43

4.4     Grundskolan, högstadiet                                    46

4.5     Specialundervisning                                          50

4.6     Gymnasieskolan                                               52

4.7     Vuxenutbildning                                               55

4.8     Skolskjutsar, inackordering och skolsociala frågor   57

4.9     Ekonomiska förhållanden                                    61

 

Prop. 1973:77                                                         80

5 Departementschefen                                              62

5.1     Allmänna utgångspunkter                                   62

5.2     Förskolan                                                        66

5.3     Grundskolan m, m,                                            67

 

5.3.1    Låg- och mellanstadiet                                67

5.3.2    Högstadiet                                                67

5.4 Gymnasieskolan m, m,                                       71

6 HemstäUan                                                          77

TRYCKERIBOLAGET    IVAFt    H/EGGSTRDM    AB    STOCKHOLM    1973