Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Kungl. Majrts proposition nr 68 år 1973           Prop. 1973: 68

Nr 68

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt, m. m.; given Stockholms slott den 9 mars 1973.

Kimgl. Maj:t vill härraed, under åberopande av bUagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden, föreslå riksdagen att bifalla det förslag om vars avlåtande tiU riksdagen föredragande departements­chefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

INGEMUND BENGTSSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att motorfordon eller annat motordrivet fort-skaffningsmedel som använts vid illegal jakt skaU kuima förklaras för­verkat. Vidare föreslås en komplettering av förteckningen i 18 § 1 mom. jaktiagen över djurarter som tUlfaUer kronan. En ändring föreslås också i de riktlinjer som gäller i fråga om ersättning för vissa skador av rov­djur.

1    Riksdagen 1973.1 saml Nr 68

 

Prop. 1973: 68

Förslag till

I.ag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt

Härigenora förordnas, att 18 § 1 raora,, 30 och 31 §§ lagen (1938: 274) ora rätt till jakt skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                               Föreslagen lydelse
' ■ 18                                                                                                                      § ■
1 mom. Björn, varg, järv, lo,     1 mom, Björn, varg, järv, lo,
fjällräv, utter, rördrora, salskrake, fjällräv, utter, svarthalsad dop-
bivråk, fiskgjuse, trana, skärfläc- ping, rördrora, salskrake, bivråk,
ka, lunnefågel, gråspetl, vitryggig fiskgjuse, trana, skärfläcka, lunne-
hackspett, raellanspett, kungsfiska- fågel, gråspett, vitryggig hack-
re, biätare, blåkråka, härfågel, spett, raellanspett, kungsfiskare, bi-
sornraargylling eller djur tillhoran- ätare, blåkråka, härfågel, sora-
de någon av grupperna valar, stor- margylling eller djur tillhörande
kar, örnar, glador, falkar, kärrhö- någon av grupperna valar, stor­
kar och ugglor, utora kattuggla, kar, trappar, örnar, glador, falkar,
sora dödas, fångas eller anträffas kärrhökar och ugglor, utora katt-
sora fallvilt, tillfaller kronan obe- uggla, sora dödas, fångas eUer an-
roende av vera jakträtten tillkora- träffas sora fallvUl, tillfaller kro-
raer, ora ej Konungen eller rayn- nan oberoende av vera jakträtten
dighet, sora Konungen bestäfnraer, ■ tillkoraraer, ora ej Konungen eller
förordnar annat,                  rayndighet, sora Konungen be­
stäraraer, förordnar annat,

30 §1

Begår någon brott sora avses i 28 eller 29 § skall villebråd som han olovligt dödat, fångat eller tUlägnat sig eller fallvUt sora han tillvara­tagit, i den raån sådant byte ej fi antagits honora enligt 31 § första styc­ket, förklaras förverkat, ora det ej är uppenbart obUligt,

1 stället för villebrådet eller fallviltet kan dess värde förklaras förver­kat.

Var det annat villebråd än sora avses i 18 § 1 raora, och skedde jakten å annat oraråde än i 5 § 2 mora, sägs särat raed användande av tUlåtet jakt- eller fångstredskap och under tid, då jakt efter sådant villebråd är tUlåten, eller tillkoraraer falh'iltet jakträttsinnehavaren, tillfaller det förverkade denne eller, i fall varora förraäles i 29 § 2 raora, första styc­ket, övriga delägare i allraänningen eller sarafälligheten och, i fall varora sägs i samma moraents andra stycke, övriga inora jaklvårdsorarådet jaktberättigade personer.

Med förverkat vUlebräd, sora avses i 18 § 1 mom. eller som dödats eller fångats medelst annat jakt- eller fångstredskap eller under annan tid än i tredje stycket sägs, ävensom med annat än där omförmält för­verkat fallvilt förfares på sätt stadgas i 36 §. Lag samma vare beträf­fande förverkat villebråd, som diidats eller fångats å oraråde som sägs i 5 § 2 raora.

1 Senaste lydelse 1972: 232.

 

Prop. 1973:68

Nuvarande lyddse

Vapen, araraunition, annat jakt­redskap och hund sora använts el­ler raedförls sora hjälpraedel vid brott som avses i 28 § eller 29 § 1 raora. få förklaras förverkade, ora det är påkallat lill förebyggan­de av brott eller eljest särskilda skäl föreligga.

Föreslagen lydelse

Vapen, araraunition, annat jakt­redskap, hund, motorfordon, annat motordrivet forlskaffningsmedd och släpfordon sora använts el­ler raedförts sora hjälpraedel vid brott sora avses i 28 § eller 29 § 1 raora. få förklaras förverkade, ora det är påkallat till förebyggan­de av brott eller eljest särskUda skäl föreligga.

I stället för hjälpmedlet kan dess värde förklaras förverkat.

31 §1

Anträffas å bar gärning någon som olovligt jagar å annans jakt-oraråde, raå jakträttsinnehavaren eller den sora äger, innehar eller vårdar raarken så ock deras folk i fall sora avses i 30 § tredje styc­ket fråntaga den jagande jaktbytet och eljesl laga detta i beslag även­sora beslaglaga vapen, ararauni­tion, annat jaktredskap och hund.

Anträffas å bar gärning någon sora olovligt jagar å annans jakt-oraråde, raå jakträttsinnehavaren eller den sora äger, innehar eller vårdar raarken så ock deras folk i fall som avses i 30 § tredje styc­ket fråntaga den jagande jaktby­tet och eljest taga detta i beslag ävensora beslaglaga vapen, ararau­nition, annat jaktredskap, hund, motorfordon, annat motordrivet forlskaffningsmedd och släpfor­don.

Ä oraråde där jakträtt lUlkora-raer kronan liksora å de tid lap­parnas uteslutande begagnande an­visade områdena lillkorame rätt att taga jaktbyte och annan i första stycket avsedd egendora i beslag polisraan och raed polisraans befo­genhet utrustad ordningsvakt för jaktbevakning ävensora personal vid doraänverket och vid tullver­kets kust- eller gränsbevakning särat lappfogde och tillsynsman vid lappväsendet.

Å oraråde där jakträtt tUlkora-raer kronan liksora å sådan kro­nomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelba­ra disposition och å renbetesfjällen tillkorarae rätt alt taga jaktbyte och annan i första stycket avsedd egendora i beslag polisraan och med polismans befogenhet utrus­tad ordningsvakt för jaklbevak-ning ävensom personal vid do­raänverket, vid tullverkels kust-eller gränsbevakning särat vid lant­bruksnämnds rennäringsavdelning.

Vad i första och andra styckena är stadgat om den sora olovligt jagar å annans jaktoraråde gälle ock i fråga om den som å bar gärning beträ-des raed jakt, sora enligt 29 § 1 raora, första stycket är alt anse såsora olovlig, eller med sådant tillvaratagande eller tillägnande, för vilket han enligt 29 § 1 mora, andra stycket skall straffas såsora för olovUg jakt; och skola, där fråga är ora djur som järalikt bestämmelserna i 18 § till­koraraer kronan, de i andra stycket här ovan oraförraälda personerna

' Senaste lydelse 1970: 192,

It    Riksdagen 1973. 1 saml Nr 68

 

Prop. 1973: 68                                                          4

äga att utöva där avsedd rätt järaväl å oraråde, där jakträtten tillkora­raer annan än kronan.

Har egendora tagits i beslag, skall anraälan därora göras till vederbö­rande polis- eller åklagarrayndighet. Den sora erhållit sådan anraälan har alt förfara som ora han själv gjort beslaget.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

 

Prop. 1973: 68

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 9 mars 1973.

Närvarande: statsrainislern PALME, rainistern' för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, MOBERG, BENGTS­SON, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON,

Chefen för jordbruksdeparteraentet, statsrådet Bengtsson,, anraäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledaraöter fråga om ändring i jaktlagstiftningen, m. m. och anför.

Inledning

Förteckningen i 18 § 1 raora. lagen (1938: 274) ora räti tiU jakt, i fort­sättningen kallad jaktlagen, över djurarter sora tUlfaller kronan utöka­des år 1972 raed eti antal nya djurarter (prop. 1972: 62, JoU 1972: 33, rskr 1972: 211). I betänkandet i anledning av propositionen järate raotio­ner (1972: 1643 och 1644) uttalade utskottet att det borde övervägas att koraplettera förteckningen raed vissa angivna fågelarter. Förslag här­ora kunde enligt utskottet om möjligt föreläggas 1973 års riksdag. Ut­skottet hemstäUde därför bl. a. att riksdagen sora sin menmg skulle ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört i frågan. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Kungl, Maj:t har i anledning av vad riksdagen sålunda uttalat inhämtat yttrande från statens naturvårdsverk.

Förverkandereglerna i jaktiagen ändrades år 1970 (prop, 1970: 32, 3LU 1970: 25, rskr 1970: 147) och bringades saratidigt i överensslära­raelse raed raotsvarande regler i brottsbalken. Vid 1972 års riksdag hemställdes i raotioner (1972: 363 och 1280) att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle anhålla ora förslag till sådan ändring i jaktlagstiftningen att transportraedel sora använts vid illegal jakt kunde förklaras förverkat. Över raotionerna lät jordbmksutskottét inhärata yttranden från hovrät­ten för övre Norrland, rikspolisstyrelsen, statens naturvårdsverk och Svenska jägareförbundet. I betänkande (JoU 1972: 60) i anledning av raotionerna fann utskottet tiden vara raogen att överväga en skärp­ning av förverkandebestäraraelserna i jaktlagen. Utskottet heraställde därför att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle anhålla ora förslag i sådant syfte. Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr 1972: 302).

I skrivelse den 21 juli 1972 har Lantbrukamas länsförbund i Jämt­land hemstäUt ora ändring av besläraraelserna om ersättning för rov­djursrivna tamdjur. Efler remiss har statens naturvårdsverk avgett ytt-

 

Prop. 1973: 68                                                          6

rande. Verket har bifogat yttranden av rikspolisstyrelsen, lanlbmks-styrelsen, länsstyrelserna och lantbruksnämnderna i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Svenska jägareförbundet och Svenska naturskyddsföreningen.

Ändring i jaktlagstiftningen Gällande bestämmelser

Enligt 18 § 1 mom. jaktlagen skall björn, varg, järv, lo, fjällräv, utter, rördrora, salskrake, bivråk, fiskgjuse, trana, skärfläcka, lunnefågel, grå­spett, vitryggig hackspett, raellanspett, kungsfiskare, biätare, blåkråka, härfågel, soraraargylling eller djur tillhörande någon avgruppema va­lar, storkar, örnar, glador, falkai*, kärrhökar och ugglor, utora kattuggla, sora dödas, fångas eller antiäffas sora fallvilt tUlfalla kronan oberoende av vera som har jakträtten. Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestäramer kan dock fijrordna ora undantag från denna re­gel.

Den sora olovligen jagar på annans jaktoraråde döms enligt 28 § för olovlig jakt till dagsböter eUer fängelse i högst sex månader. Om brot­tet är att anse sora grovt är straffet fängelse i högst ett år. Vid bedö­raande huruvida brottet är grovt skall särskUt beaktas ora jakten av­sett sällsynt eller värdefullt vUlebråd eller ora den bedrivits vaneraässigt eller i större orafattning eller skett raed otillåten hjälp av motorfordon eller annat motordrivet fortskaffningsraedel.

Vapen, araraunition, annat jaktredskap och hund sora använts eller raedförts sora hjälpraedel vid gärning som bedöras sora olovlig jakt får förklaras förverkade, ora det är påkallat till förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl föreUgger, I stället för hjälpraedlet kan dess värde förklaras förverkat (30 § ferate och sjätte styckena).

Anträffas någon på bar gärning då han begår gärning som bedöras sora olovlig jakt, får jakträttsinnehavaren eller den sora äger, innehar eller vårdar raarken eller deras folk i vissa fall ta ifrån den jagande jakt­bytet och även behålla detta och annars ta jaktbytet liksora vapen, ara­raunition, annat jaktredskap och hund i beslag (31 § första stycket).

På oraråde där jakträtten tillkoraraer kronan och på de till saraernas uteslutande begagnande anvisade orarådena har också polisraan, raed polisraans befogenhet utrustad ordningsvakt för- jaklbevakning, perso­nal vid doraänverket och vid tullverkets kust- eller gränsbevakning särat förste konsulent (tidigare lappfogde) och tillsynsraan vid lappväsendet rätt att la jaktbyte och annan egendora i beslag (31 § andra stycket).

Den sora tagit egendora i beslag skall anraäla detta till vederbörande polis- eller åklagarrayndighet, scira har att förfara sora om rayndigheten själv gjort beslaget (31 § fjärde stycket).

 

Prop. 1973: 68                                                          7

Reglema om hur det skall förfaras med egendom som tagits i beslag finns i 27 kap. rättegångsbalken. Beslaget består regelmässigt till dess domstolen meddelat dora i målet.

Enligt jaktstadgan (1938: 279) får jakt med skjutvapen inte ske från luftfarkost, motordrivet fordon, båt försedd med inbyggd eller löstag­bar motor, eller från annat motordrivet fortskaffningsraedel eller från släpfordon eller farkost sora bogseras av sådant fortskaffningsraedel. Motordrivet fortskaffningsmedel får inte heller användas för att söka ef­ter vilt eller för att spåra, förfölja, genskjuta eller hiima upp vUlebråd eller på annat sätt hindra det att undkomma. Den jagande får dock före eller efter jakten eller under avbrott i denna färdas med sådant fort­skaffningsmedel inom jaktområdet till eUer från jaktpass (11 § 1 mom.).

Den som i strid mot 11 § 1 mom. använder fortskaffningsraedel vid jakt döms till böter eller fängelse i högst sex månader (29 § 3 mom,).

Vapen, araraunition, annat jakt- och fångstredskap särat hund sora an­vänts eller raedförts sora hjälpraedel vid olaga jakt, vid överträdelse av förbudet raot användande av fortskaffningsmedel vid jakt eller vid vissa andra brott mot jaktstadgan får förklaras förverkade, ora det är påkallat tUl förebyggande av brott eller annars särskilda skäl förelig­ger. I stället för sådan egendom kan dess värde förklaras förverkat (30 § andra och tredje styckena).

Riksdagens skrivelser

Komplettering av förteckningen över djurarterna i 18 § 1 mom. jakt­lagen. I det inlednmgsvis näitmda betänkandet (JoU 1972: 33) erinrade utskottet om att departementschefen i propositionen (prop. 1972: 62) framhållit att ett djur söm skall tas raed i förteckningen borde vara, för­utora sällsynt och vetenskapligt intressant, även lätt att artbestäraraa för allraänheten. Utskottet förklarade att det i princip anslöt sig tUl departe­raentschefens uppfattnmg om de riktiinjer som bör gälla för utform­nmgen av 18 § 1 raora. jaktiagen. Utskottet sade sig således vara med­vetet bl. a. om att av administrativa och andra skäl en viss begränsning av antalet djurarter och djurgrupper för vilka besläraraelserna skall gälla var nödvändig. Delade meningar kunde givetvis råda i frågan huruvida den ena eller andra djurarten eUer djurgruppen borde tas med i lag-ruraraet. Utskottet hade emellertid vid sina överväganden i ärendet fun­nit skäl kunna anföras för en viss ytterligare komplettering av förteck­ningen utöver vad Kungl. Maj:t förordat. Det syntes exempelvis kunna ifrågasättas ora inte bl. a. hägern, den svarthalsade doppingen och sarat­liga arter hackspettar, ugglor och trappar borde tas raed i förteckningen.

Naturvårdsverket tUlstyrker i sitt yttrande att förteckningen i 18 § 1 mom. jaktlagen kompletteras med svarthalsad dopping och raed fåglar som tillhör gruppen trappar. Dessa arter får anses fylla kravet på att

 

Prop. 1973: 68                                                          8

vara både sällsynta och lätta att artbestäraraa för aUraänheten. Verket avstyrker däreraot att häger och samtliga arter ligglor och hackspettar tas raed i förteckningen. Hägern kan inte anses sora sällsynt i Sverige. Den i södra och mellersta Sverige vanligt förekonunande kattugglan är inte en fågel som enligt lagruraraets syfte bör tas raed i förteckningen över kronans vUlebråd. Om kattugglan tas raed innebär det ett raerar­bete för polisrayndigheterna sora knappast motsvarar det vetenskapliga intresset av arten. Nalurvårdsv£;rket intar en liknande ståndpunkt be­träffande hackspettarna och konstaterar att komplettering redan skett med de mest sällsynta arterna.

Skärpning av förverkandebestämmelserna. I de inledningsvis näranda raotionerna (1972: 363 och 1280) ora förverkande av transportmedel som använts vid illegal jakt påpekade motionärerna att den olovliga och olaga jakt sora bedrivs raed hjiilp- av raotorfordon blivit ett allvarligt problera. Den Ulegala jakten sker ofta i organiserad förra och bedrivs i rent vinningssyfte. Efiersom den naturliga skyggheten hos djur inte är lika stark mot ett fordon sora raot en människa ökar effekten av att an­vända fordon vid Ulegal jakt. Elnligt motionärerna bUr vid sådan jakt också risken för skadskjutning stor genora att ofta finkalibriga vapen an­vänds och jakten sker under vanskliga ljusförhållanden. Därtill kora­raer att eftersökning av skotlskadat vilt av naturliga skäl sällan före­koraraer. Motionärerna heraställde därför att riksdagen hos Kungl. Maj:t raåtte anhålla om sådan ändring i jaktlagstiftningen att transport­raedel som använts vid Ulegal jakt skall kunna förklaras förverkat.

SaratUga remissmstanser sora på jordbmksutskottets begäran yttrade sig över raotionema underströk att Ulegal jakt från raotorfordon före­kora i betydande och ökande omfaltning och att det särskilt från natur­vårds- och djurskyddssynpunkt framstod sora angeläget att raed all kraft bekärapa jakt från raotorfordon. De ställde sig därför allraänt positiva till tanken på en sådan skärpning av förverkandebestäramelsema i jakt­lagstiftningen sora raotionärerna föreslagit.

Hovrätten för Övre Norrland sade sig visserligen dela den uppfattning sora korarait tUl uttryck i departementschefens uttalande i 1970 års pro­position och i betänkandet (SOU 1960: 28) Förverkande på grund av brott, att restriktivitet borde iakttas i fråga om förverkande i förraögen-hetsreducerande och bestraffande syfte. Hovrätten fann eraellertid att förverkande av transportraedel, sora använts i samband med illegal jakt, kunde anses vara en fråga om förverkande av brottsredskap lika raycket sora när det gäller förverkande av jaktvapen. Enligt vissa erfarenheter ut­gjorde förverkande av det vid jakten använda vapnet en påföljd som raånga gånger uppfattades såsora väl så aUvarlig sora utsikten att bli dömd tUl ett kortare frihetsstraff. Det torde därför enligt hovrätten för­hålla sig så, att ett möjligt förverkande åv ett vid jakten använt fordon skulle verka starkt brottsavhållandé i åtskilliga fall. Självfallet skulle det

 

Prop. 1973: 68                                                          9

inte få bli fråga om något schablonraässigt förverkande, sora säkerligen skulle kunna verka både ojärant och obUligl.

Rikspolisstyrelsen uttalade att det fraragick av de uppgifter styrelsen Inhäratat från skilda lokala polisrayndighetér att olaga jakt raed hjälp av raotorfordon blivit ell allvarligt problera. Uppenbarligen anser ut­övarna — och detta raed all rätt — denna jaktforra innebära mindre risk för uppläckt och beivrande än andra forraer av olaga jakt. I likhet raed hovrätten för Övre Norrland betonade styrelsen att fordonet i många fall närmast var alt karakterisera sora ett väsentligt hjälpraedel för brottets genoraförande.

Även naturvårdsverket och Svenska jägareförbundet underströk att forskaffningsraedlet och därpå anbringad specialutrustning ofta var en förutsättning för den illegala jaktens bedrivande. Jägareförbundet påta­lade vidare att brottsligheten särskilt såvitt avser jakt från snöskoter un­der senaste tid ökat på oroväckande sätt. Den illegala jakten från snö­skoter riktar sig dessutora ofta raot de stora rovdjuren och andra djur vilka redan står nära gränsen till utrotning vad beträffar vissa arter.

För egen del erinrade jordbruksutskottet inledningsvis ora att frågan ora förverkande av transportraedel sora använts sora hjälpraedelvid brott raot jaktlagslLftningen tidigare behandlats av riksdagen. I saraband raed 1970 års ändringar i jaktiagen väcktes raotioner (I: 1002 och II: 1160) ora att transportraedel sora direkt använts sora hjälpraedel vid brott raot jaktlagen skulle kunna förklaras förverkat. Lagutskottet ansåg på sara­raa grunder sora departeraentschefen anförde i propositionen (prop. 1970: 32 s. 11) att återhållsarahet borde iakttas i fråga ora förverkande i förraögenhetsreducerande och bestraffande syfte och att straffskalan vid 1967 års revision av jaktlagen utformats så att man kunde få 'en läraplig påföljd. Lagutskottet avstyrkte därför raotionema och de avslogs sedan av riksdagen, I sitt utlåtande förklarade lagutskottet eraellertid saratidigt att det delade raotionäremas uppfattning att jakten från snö­skotrar och andra raotorfordon utgjorde ett allvarligt hot raot jaktvår­den. Sådan jakt borde raotverkas raed så effektiva raedel sora raöjligt. Lagutskottet förutsatte att frågan följdes raed uppraärksarahet. Därest straffreglerna inte fick tillräckligt avhållande effekt, torde det enligt lag­utskottet kunna ifrågasättas, ora inte besläraraelserna ora förverkande borde kompletteras så att transportmedel sora direkt använts sora hjälp­raedel vid brott raot jaktlagen fick förklaras förverkat (3LU 1970: 25, s, 16),

Jordbruksutskottet frarahöll vidare att saratliga reraissinstanser hos vilka utskottet inhäratat yttranden över raotionerna 1972: 363 och 1280 ställt sig positiva tUl införande av förverkanderegler beträffande trans­portraedel som använts sora hjälpraedel vid olaga jakt. Det hade frarakorarrut att illegal jakt vid användande av fordon av olika slag, inle rainst snöskotrar, under senare år fått alltraer ökad omfattning.

 

Prop. 1973: 68                                                         10

Det fanns enUgt jordbmksutskottets mening anledning att se allvarligt på denna utveckling. Mot bakgrund av vad sora förekorarait i saken ansåg jordbruksutskoltet tiden vara mogen att överväga en skärpning av förverkandebestämmelserna i jaktlagen. Utskottet föreslog därför att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställde om erforderliga förslag i så­dant syfte.

Ersättning för vissa skador av rovdjur Nuvarande förhållanden

Dödas eller skadas taradjur genora angrepp av björn, varg, järv, lo eller örn eller vållar sådant djur annan skada på tamdjursskölseln inom visst oraråde, ulgår ersättning av statsraedel enligt särskilda bestärarael­ser. Ersättning utgår dock inte, ora det visas att skadan beror på up­penbar vårdslöshet vid bevakningen av taradjuren eller på att dessa släppts ut för bete inom område där de inte får koraraa in för alt beta (16 § andra stycket jaktstadgan). Ersättning utgår från nionde huvud­titelns förslagsanslag Ersättning för vissa skador av rovdjur, ra. ra.

Riktlinjer i fråga ora ersättning för nu ifrågavarande skador har se­nast fastställts av 1967 års riksdag (prop. 1967: 155 bU. 7 s. 56, JoU 1967: 40, rskr 1967: 378). Beträffande renar och får ulgår ersättning raed belopp sora fastställs av naturvårdsverket. För annat taradjur be­stäras ersättningen med ledning av reglerna för värdering av klövbä­rande djur och fjäderfä enhgt epizootUagen (1935: 105, ändrad senast 1971: 1109). Utöver ersättning för dödad eller skadad ren utbetalas ett särskilt av naturvårdsverket fastställt belopp till den saraeby inom vars betesoraråde renen påträffats. Detta belopp avser gottgörelse för övriga av rovdjur förorsakade olägenheter i renskötseln och beloppet sätts lika raed ersättningen för återfunnen dödad eller skadad ren. När det gäller får är ägaren lUl återfunnet dödat eller skadat djur ersättningsberättigad även för sådant får sora enligt gjord utredning försvunnit vid tiden för rovdjursangreppet ulan alt senare ha återfunnits. Ersättning utgår i det­la fall med högst hälften av beloppet för återfunnet får. Naturvårds­verket raeddelar föreskrifter om den utredning söm skall företas i er-sätlningsärende.

Utbetalning av ersättningar i saraband med rovdjursangrepp på ren och får uppgick för budgetåret 1971/72 till 1 073 000 kr. Därav hän­förde sig 1 063 000 kr, till ren och 10 000 kr, till får.

Förslag till ändring i gällande riktlinjer

Lantbrukarnas länsförbund i Jämtland har mot bakgrund av de problera som husdjursskötseln, i första hand fårskötseln, utsätts för genora   rovdjursangrepp  herastäUt  att  bestämraelserna  ora   ersättning

 

Prop. 1973: 68                                                                     11

för rovdjursrivna taradjur ändras så, att i fråga ora får ersättning lära­nas för det raerarbete djurägaren åsarakas i samband med rovdjurs-angrepjjet och att full ersättning läranas även för djur sora inte åter­funnits efter rovdjursangreppet. Antalet ej återfunna djur bör kunna styrkas exerapelvis genora deltagande i fårkontroll eller genora intyg av närboende.

Remissyttrandena

Statens naturvårdsverk har anraodats avge yttrande i ärendet. Verket har inhäratat yttrande av rikspolisstyrelsen, lantbruksstyrelsen, länssty­relsema och lantbruksnämnderna i Västernorrlands, Jämtlands, Väster­bottens och Norrbottens län, Svenska jägareförbundet och Svenska na­turskyddsföreningen.

Saratliga reraissinstanser tillstyrker att full ersättning utgår för för­svunna får i saraband raed rovdjursangrepp. Naturvårdsverket frara­håller att verket avser att raeddela föreskrifter ora den utredning som skall företas i ersättningsärende rörande rovdjursdödade tamdjur.

Vad gäller ersättning för det merarbete som uppstår för djurägaren i samband med rovdjursangrepp på får avstyrker naturvårdsverket och länsstyrelsen i Västernorrlands län förslaget. Skall ersättning likväl utgå för merarbete, bör denna enligt naturvårdsverket besläraraas till ett schablonbelopp. Övriga reraissinstanser tUlstyrker ersättnmg för merar­bete. Lantbruksstyrelsen tillägger att ersättningsanspråken bör bedömas med viss restriktivitet med hänsyn till att missbruk av ersättningsbe-stäraraelsema kan förekoraraa. Flera reraissinstanser anser att ersättning­en bör utgå raed ett schablonbelopp per djur. Länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår ett schablonbelopp av 75 kr. per ersatt djur.

Rikspolisstyrelsen har ingenting att erinra mot de föreslagna ersält­ningsreglema. Styrelsen förutsätter dock att förlusten — på sätt som gäller enligt nuvarande raera begränsade ersättaingsregler — kan styr­kas raed t. ex. intyg av grannar eller personer sora deltagit i sökandet efter försvunna djur. Endast vid gmndad misstanke ora att intyg inne­håller vilseledande eller felaktiga uppgifter bör anraälan ske tUl polis-rayndighet för vidare utredning.

Departementschefen

Komplettering av förteckningen över djurarterna i 18 § 1 mom. jaktlagen

Enligt 18 § 1 raora. jaktlagen skall björn, varg, järv, lo, fjällräv, utter, rördrora, salskrake, bivråk, fiskgjuse, trana, skärfläcka, lunnefå­gel, gråspett, vitryggig hackspett, raellanspett, kungsfiskare, biätare, blåkråka, härfågel, soraraargylling eller djur tillhörande någon av gmp-pema valar, storkar, ömar, glador, falkar, kärrhökar och ugglor, utora

 

Prop. 1973: 68                                                         12

kattuggla, sora dödas, fångas eller anträffas sora fallvilt tillfalla kronan oberoende av vera jakträtten tillkoraraer, ora ej Kungl, Maj:t eller rayn­dighet som Kungl, Maj:t bestäramer förordnar annat, Bestämraelsen innebär en begränsning i den rätt sora tillkoraraer jakträttsinnehavaren och har sin grund i ett allraänt intresse att åt vår fauna bevara vissa sällsynta djurarter, Lagruraraet fick sin nuvarande utforraning förra året (prop, 1972: 62, JoU 1972: 33, rskr 1972: 211). Till grund för lag­ändringen låg en fraraställning från naturvårdsverket. Jag redovisade i propositionen att det vid reraissbehandlingen av naturvårdsverkets frara­ställning uttalats önskeraål om viss komplettering av förteckningen över kronans villebråd i 18 § 1 mom. raen att jag inte var beredd alt tiU-styrka en sådan korapletlering. Jag raotiverade detta raed att ett djur sora skall tas raed i förteckningen bör vara, förutora sällsynt och veten­skapligt intressant, även lätt att artbestäraraa för allraänheten. I annat fall blir bestäraraelsema adrainistrativt alltför betungande och får Inte avsedd effekt.

Riksdagen anslöt sig i princi]3 till min uppfattning ora de riktlinjer, sora bör gälla för utforraningen av ifrågavarande lagrura. Saratidigt ifrå­gasatte riksdagen ora inte bl. a. hägern, den svarthalsade doppingen och samtliga arter hackspettar, ugglor och trappar borde tas raed i förteck­ningen. Riksdagen ansåg alt frågan ora ytterligare korapletlering av lag­ruraraet borde tas upp till övervägande så att härav föranlett förslag om möjligt kunde föreläggas 1973 års riksdag.

Naturvårdsverket har i yttrande i anledning av riksdagens beslut till­styrkt att förteckningen i 18 § 1 mora, jaktlagen korapletteras med svart­halsad dopping och raed fåglar tiUhörande gruppen trappar, Däreraot har verket avstyrkt att de övriga av riksdagen särskilt nämnda fåglama tas med i förteckningen. Dessa djur är enligt verket inte så sällsynta eller mindre vanligt förekoraraande att de med hänsyn till lagruraraets syfte bör tas raed i förteckningen,

Sora jag nyss närant har riksdagen godtagit de riktlinjer sora enligt rain raening bör gälla i fråga om vUka djurarter sora skall tillfalla kro­nan. Med hänsyn till att naturviirdsverket efter ytterligare övervägande funnit att av ifrågasatta fåglar eridast svarthalsad dopping och fåglar tUl­hörande gruppen tiappar uppfyller de angivna villkoren anser jag att den av riksdagen begärda korapletteringen av lagmraraet bör begränsas till att avse dessa fågelarter.

Skärpning av förverkandebestämmelserna

1972 års riksdag har i anledning av väckta motioner om vidtagande av sådan ändring i jaktlagstiftningen att transportmedel sora använts vid illegal jakt skall kunna förklaras förverkat hemställt hos Kungl. Maj:t ora erforderliga förslag i syfte att skärpa förverkandebestärarael-

 

Prop. 1973: 68                                                         13

serna i jaktiagen (JoU 1972: 60, rskr 1972: 302). Jordbmksutskotiet hade dessförinnan inhämtat yttranden över de föreliggande motioner­na varvid saratliga reraissinstanser ställt sig positiva tUl tanken på infö­rande av förverkanderegler beträffande transportraedel sora använts vid Ulegal jakt.

Frågan om förverkande av transportraedel sora hjälpmedel vid brott mot jaktbestäraraelserna har diskuterats tidigare i olika sararaanhang. Bl, a. berördes frågan i saraband raed de ändringar av förverkandereg­lerna i jaktlagen sora genorafördes år 1970 (prop, 1970: 32 s, 11), Jag närande då att 1949 års jaktutredning i sitt betänkande (SOU 1966: 46) Jaktstadgan ra, ra, föreslagit att förverkande av transportraedel Skulle få ske i fall av brott raot jaktstadgan. Jag erinrade om alt jaktutred­ningens förslag genoragående beraötls välviUigt av reraissinstanserna raen alt det inte ledde tUl någon författningsåtgärd vid 1967 års revi­sion av jaktlagen. Däremot skärptes då straffet för olovlig jakt, när brottet är att anse som grovt, till fängelse I högst ett år. Den orastän­digheten alt jakten skett raed otillåten hjälp av raotorfordon eller annat motordrivet fortskaffningsmedel är enligt 28 § tredje stycket jaktlagen en omständighet sora skall särskUt beaktas vid bedöraande humvida brottet är grovt. Jag uttalade därför som min uppfattning att straff­skalan härigenora utforraals så att raan kunde få en läraplig påföljd. Jag frarahöll också i sararaanhanget att en viss återhållsarahet borde iakttas i fråga ora förverkande i förraögenhetsreducerande och be­straffande syfte. Detta överensstärade raed de riktlinjer sora statsraak­terna vid antagandet av 1968 års ändringar i brottsbalkens förverkande­regler ansett böra vara vägledande vid översyn av de specialstraffrätls-liga förverkandereglerna (prop. 1968: 79 s. 58). Jag var därför inte be­redd att år 1970 föreslå förverkande av transportmedel vid olovlig jakt. Denna uppfattning delades av riksdagen.

När jaktlagens förverkanderegler ändrades år 1970 var det med hän­syn till den förhållandevis korta tid som de skärpta straffbestärarael-serna för olovlig jakt varit i kraft ännu för tidigt att göra någon säker bedöraning huruvida straffskärpningen järate övriga påföljder i jaktlag­stiftningen var tillräcklig för att verka avhållande från illegal jakt raed hjälp av motorfordon. Jag har eraellertid fortlöpande hållit raig under­rättad ora frågans närraare utveckling. Mot bakgrund av de upplys­ningar jag sålunda erhåUit under hand och de reraissyttranden sora jord­bruksutskottet inhäratat i anledning av förenäranda raotioner finner jag i likhet raed riksdagen tiden nu mogen att på nytt ta upp frågan om en skärpning av förverkandereglema i jaktlagstiftningen.

Uppgifterna från jagar- och naturvårdshåll att den olovliga och olaga jakten raed hjälp av raotordrlvna fordon under de senaste åren ökat i orafattning ar sarastämraiga. De vinner också stöd av uppgifter sora rikspolisstyrelsen inhäratat från skilda lokala polisrayndighetér. Särskilt

 

Prop. 1973: 68                                                                     14

i fråga ora jakt från snöskoter synes brottsligheten under senaste tid ha ökat på ett oroväckande sätt. Den Ulegala jakten bedrivs ofta, av organiserade ligor i rent vinningssyfte. Brotten synes öka i takt raed att det ekonomiska utbytet av jakten bUr större på gmnd av högre kött­priser. Genora den omfattande utbyggnaden av nätet av skogsbilvägar har stora områden öppnats för bilburna tjuvskyttar. Snöskotern har medfört att även väglösa områden i fjällvärlden och de stora skogs-landen blivit lätt tUlgängliga för jakt. Illegal jakt bedrivs ofta nattetid, vilket dels underlättar jakten, dels minskar risken för upptäckt. Avspa-ningen sker ofta med hjälp av sta.rka stiålkastare på fordonen. Viltet hy­ser i allmänhet inte någon rädsla för vare sig motorfordon eller terräng­belysning utan står ofta stUla i ljuskäglan. Jaktbevakning är raycket tids­ödande och resurser finns inte alt utöva sådan annat än i begränsad ut­sträckning. Med hänsyn till det raotoriserade tjuvskyttets rörlighet har den enskilde jakträttsinnehavaren sraå raöjligheter att freda sina raarker. På grand av att jakten från motorfordon i stor utstiäckning bedrivs un­der vanskliga ljusförhållanden och med fmkalibriga kulvapen ökar också riskema för skadskjutning. Härtill kommer att den som jagar raed hjälp av raotorfordon sällan uppspårar och avlivar ett sårat eller skadat ville­bråd. Genom nämnda förhållanden orsakas årligen ett stort antal djur svåra lidanden. Det är ett känt faktum att illegal jakt från snöskoter fö­rekoraraer betiäffande de stora rovdjuren, sora redan står nära utrot­ningsgränsen. Illegal jakt från snöskoter förekoraraer också beträffande älg och vissa fågelarter sora ripa., tjäder och orre. Det kan tilläggas att raed raotordrivet fordon som hjälpmedel jaktbyte i stor mängd snabbt kan forslas långt från jaktplatsen.

Med hänsyn till att brottsligheten såvitt avser jakt från motorfordon på senaste tiden ökat på ett oro>'äckande sätt framstår det särskilt från naturvårds- och djurskyddssynpunkt som angeläget alt raed all kraft bekärapa sådan brottslighet. Som fömt nämnts har riksdagen ifrågasatt en skärpning av förverkandebestäraraelserna i jaktlagen så att också transportmedel kan förklaras förverkat.

Som jag tidigare uttalat bör restriktivitet iakttas i fråga ora för­verkande i förraögenhetsreducerande och bestraffande syfte. Fordons-förverkande får anses vara en mycket kraftig ekonomisk sanktion. Svensk lagstiftning ger endast i begränsad utsträckning utryrarae för sådant förverkande. Fordonsför/erkande kan dock ske enligt 36 kap. 2 § brottsbalken, ora fordonet använts som hjälpraedel vid brott enligt brottsbalken och det är påkallat lill förebyggande av brott eller eljest särskUda skäl föreligger. Undantagsvis kan förverkande av fordon ske också enligt specialstraffrättsUga bestäraraelser sora t, ex, 9 och 10 §§ lagen (1960:418) ora straff för varusrauggling. Korarailtén för lag­stiftningen angående trafiknykterhetsbrotten har i betänkandet (SOU 1970: 61)   Trafiknyklerhetsbrott   avstått   från   att   föreslå  fordonsför-

 

Prop. 1973: 68                                                         15

verkande vid trafiknykterhetsbrott. I betänkandet redovisas en närraare utredning av frågan ora fordonsförverkande sora särskild ekonoraisk sanktion (kap. 11 s. 275).

Då det gäller fordon som använts vid jakt finns emellertid enligt rain uppfattning särskilda skäl sora talar för en förverkandepåföljd. Ett fordon sora används vid illegal jakt är ofta inte bara ett hjälpraedel vid jakten ulan en direkt förutsättning för denna. Den ökande brottslig­heten i fråga ora illegal jakt från raotorfordon och andra fortskaffnings­raedel och de andra skäl sora jag redovisat i det föregående har över­tygat raig ora att brottspåföljderna i jaktbestäraraelserna behöver för­stärkas. Redan nu kan enhgt 30 § ferate stycket jaktlagen vapen, ammunition, annat jaktredskap och hund sora använts eUer raedförls sora hjälpraedel vid gärning som bedöras som olovlig jakt förklaras förverkade, ora det är påkallat till förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl föreligger. Det förefaller troligt att risken att vid jakten använt fordon kan förverkas koraraer att verka starkt brottsavhåUande i åtskilliga fall. Jag föreslår därför alt det tillägget görs i näranda be­stäraraelse att också motorfordon, annat motordrivet fortskaffningsme­del och släpfordon sora använts sora hjälpraedel skall kunna förklaras förverkat. Under begreppet annat raotordrivet fortskaffningsraedel faller bl. a. snöskotrar. Med släpfordon avses i detta sararaanhang även ter­rängsläp sora dras av t. ex. snöskotrar.

I fråga ora innebörden av begreppet hjälpraedel vill jag i detta sam­manhang särskilt framhålla att det för förverkande av fortskaffnings­raedel inle krävs att fordonet har använts sora ett redskap för själva jak­ten, t. ex. för att avleda villebrådets uppraärksarahet eller för att raöj­liggöra nattjakt raed hjälp av strålkastare på fordonet. Det kan inte hel­ler krävas att transportraedlet skall ha varit en förutsättnmg för att den olovliga jakten skulle komma til) stånd. Det räcker i princip att fordonet har använts för att främja brottet eller brottslingens förehavanden i sara­band raed detta, t, ex, för att transportera brottslingen till och från brottsplatsen eller för ätt föra bort jaktbytet. Härav följer att fordonet inte nödvändigtvis behöver vara utrustat på särskilt sätt.

Givetvis får det inte bli fråga ora något schablonraässigt förverkande utan förutsättningama skall vara desararaa sora gäller för förverkande av andra hjälpraedel, näraligen att det är påkallat till förebyggande av brott eller att det annars föreligger särskUda skäl.

På grund av föreskriften i 30 § sjätte stycket jaktlagen kan värdeför­verkande användas även i fråga ora fortskaffningsraedel. Värdeförver­kande är allernativt tUl sakförverkande och kan därför begagnas även ora fortskaffningsraedlet skulle finnas i behåll. Härigenora blir det raöj­ligt att förverka en del av värdet, ora det i ett visst fall skulle vara obU­ligt att förverka hela egendoraen. Beträffande frågan ora vera förver­kande bör kunna riktas mot ra. ra. är besläraraelserna i 36 kap, 4—12 §§

 

Prop. 1973: 68                                                         16

brottsbalken  utan  särskilda föreskrifter analogt tillämpliga  (se prop. 1968: 79 s. 58).

Anträffas någon sora jagar olovligt på annans jaktoraråde på bar gärning har enligt 31 § första stycket jaktlagen jakträttsinnehavaren eller den sora äger, innehar eller vårdar raarken och deras folk rätt att ta i beslag vapen, araraunition, annat jaktredskap och hund. Motsvarande -befogenhet tUlerkänns enligt 31 § andra stycket polisraan, förste konsu­lent och tillsynsraan vid lappväsendet ra. fl. EnUgt paragrafens sista styc­ke är den sora tagit egendora i beslag skyldig att anmäla beslaget hos ve­derbörande polis- eller åklagarrayndighet. Jag föreslår alt bestärarael­sema pra vilken egendora sora får tas i beslag ändras så att de koraraer att avse förutora vapen, araraunition, annat jaktredskap och hund även raotorfordon, annat raotordrivet fortskaffningsraedel och släpfordon, sora använts sora hjälpraedel vid brottet.

Beträffande 31 § andra stycket föreslår jag vidare ell par raindre redaktionella järakningar föranledda av dels andra punkten övergångs-bestäraraelsema tUl rennäringslagen (1971: 437), dels att förste konsu­lents och tillsynsmans vid lappväsendet skyldighet med avseende på jakt­bevakning nuraera övertagits av personal vid rennäringsavdelning hos lantbraksnärand. Rennäringsavdelning finns hos lantbruksnärandema i Järatiands, Västerbottens och Norrbottens län.

De föreslagna ändringama i jaktlagen bör träda i kraft den 1 juli 1973,

Ora riksdagen antar förslaget tUl ändring av förverkandebeslärarael-sema i jaktiagen, avser jag att föreslå Kungl, Maj:t att raotsvarande ändring görs av förverkandebestäramelsema i jaktstadgan (1938: 279).

Ersättning för vissa skador av rovdjur

Enligt nuvarande ordning utgår ersättning av statsraedel för tara­djur sora dödats eller skadats av björn, lo, varg, järv eller örn. Er­sättning sora i princip raotsvarar djurets värde ges tUl ägaren för varje återfunnet djur. Därutöver betalas i fråga om ren visst belopp till same­byn som gottgörelse för raerarbete på grund av att renhjordama sking­rats vid rovdjursangrepp. Ersättning för raerarbete utgår inte i saraband raed angrepp på andra tamdjur. Vidare utgår sedan år 1967 försöksvis också ersättning för får som försvunnit vid rovdjursangrepp och senare inte återfunnits (prop. 1967: 155 bil. 7 s, 56, JoU 1967: 40, rskr 1967: 378), Sistnäranda ersättning utgår raed högst hälften av värdet av får som dödats vid samma rovdjursangrepp men senare hittats, 1 olika samman­hang har föreslagits att ersättningsreglerna vad gäller rovdjursangrepp på får ändras så alt ersättning läranas för det raerarbete djurägaren åsara­kas i saraband raed angreppet och att full ersättning lämnas även för ej

 

Prop. 1973: 68                                                                     17

återfunna djur. Senast har Lantbrukarnas länsförbund i Jämtland hera­ställl ora sådan ändring.

Reraissinslansema tiUstyrker ati full ersätining utgår för får som för­svunnit i saraband med rovdjursangrepp. Även förslaget om viss er­sättning för raerarbete tillstyrks av så gott sora saratliga reraissinstanser.

Jag delar uppfattningen att ersättnmg för får sora försvunnit i sara­band med rovdjursangrepp i fortsättningen bör utgå med samma be­lopp sora utgår för dödat eller skadat får. Ersättning för försvunna djur bör lUcsora hittills utgå endast när ersättning läranats för något återfun­net djur sora dödats eller skadats vid samma rovdjursangrepp. Även när det gäller det merarbete sora uppstår vid rovdjursangrepp på får an­ser jag ersättning raotiverad. Det är eraellertid liksom i fråga ora ren inle raöjligt att i varje särskilt fall uppskatta detta raerarbete. Därför bör som bl. a. naturvårdsverket framhållit sådan ersättning utgå raed ett schablonraässigt belopp. Jag förordar att ersättnmg för merarbete lära­nas med 75 kr. per ersatt djur. Ersättningen bör dock begränsas till 300 kr, vid varje angreppstillfälle. Jag vill betona att det bör kunna styrkas att merarbete verkligen uppstått.

Jag räknar med att de föreslagna ersättningsbestäraraelsema skall kunna tillärapas från den 1 juli 1973. De merkostnader för statsverket som uppkommer om bestämraelserna genoraförs beräknar jag till ca 15 000 kr. Dessa raerkostnader koramer att betalas med raedel från förslagsanslaget Ersättning för vissa skador av rovdjur, ra, m, som allt­så under budgetåret 1973/74 i raotsvarande raån kan koraraa att belas­tas med högre belopp än som beräknats i årets statsverksproposition.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl, Maj:t föreslår riksdagen att

1,   antaga inom jordbruksdeparteraentet upprättat förslag till lag om
ändring i lagen (1938: 274) om rätt lid jakt,

2.   godkänna de riktlinjer i fråga ora ersättning för vissa av rovdjur
förorsakade skador sora jag förordat i det föregående.

Med bifall till vad föredraganden sålunda raed instämmande av statsrådets övriga ledaraöter herastäUt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Gunnel Anderson

KUNGL. BOKTR. STOCKHOLM 1973      730207