Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1973 Prop. 1973:31

Nr 31

Kungl. Majrts proposition med förslag till ändring i lagen (1944: 219) om djurskydd; given Stockholms slott den 9 fehruari 1973.

Kungl. Maj:t vUl härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbmksärenden, föreslå riksdagen att bifalla det förslag om vars avlåtande tUl riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

INGEMUND BENGTSSON

Propositionens huvudsakliga innehåU

För att stärka djurskyddet föreslås i propositionen dels att Kungl. Maj:t eller myndighet som Ktmgl. Maj:t bestämmer bemyndigas meddela bestämmelser om förprövningsskyldighet och andra från djurskyddssynpunkt påkallade föreskrifter i fråga om stall eller annat förvaringsrum för djur, dels att djurskyddslagens regler om kastrering och kupe-ring skärps. Med stöd av bemyndigandet kan föreskrivas att djurstall inte får uppföras eller väsentligt ändras utan att den planerade byggnaden eller åtgärden godkänts från djurskyddssynpunkt. Förbud föreslås mot kastrering av nötkreatur, äldre än åtta månader, och hund i andra fall än då medicinska skäl föreligger. Nuvarande rätt för lekman att kastrera djur som inte uppnått fyra månaders ålder tas bort. I stället slås fast att kastrering får utföras endast av veterinär. Kungl. Maj:t får emellertid förordna om undantag. I de fall kupering av svans är tillåten måste ingreppet enligt förslaget göras av veterinär, om djuret är äldre än en vecka. F. n. är denna åldersgräns två månader.

1 Riksdagen 1973.1 saml. Nr 31

Prop. 1973: 31

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1944: 219) om djurskydd

Härigenom förordnas, att 2, 9 och 10 §§ samt 14 § 1 och 3 mom. lagen (1944: 219) om djurskydd skaU ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 § Djur skall behandlas väl och såvitt möjUgt skyddas mot lidande.

Stall eller annat förvaringsrum StaU eUer annat förvaringsnmi

för djur skall erbjuda tillräckligt för djur skall erbjuda tUlräckligt
utrymme och skydd samt skall utrymme och skydd samt skall
hållas tillfredsställande rent. hållas tUlfredsstäUande rent. Ko-

nungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger meddela bestämmelser om förprövnings-

r.lr...linl,f.* nt. n*t..f. —Å... /ii..—

skyddssynpunkt påkallade föreskrifter i fråga om sådant förvaringsrum.

Djur skall förses med erforderligt foder och vatten.

9 §
Kastrering av häst må utföras Nötkreatur som är äldre än åtta

endast av veterinär. månader och hund får kastreras

endast om det är påkallat av me
dicinska skäl.
Samma lag vare i fråga om an- Kastrering av djur får utföras

nat djur som uppnått fyra måna- endast av veterinär, om ef Koders ålder, där ej Konungen an- nungen förordnar annat, norlunda förordnar.

10 § Kupering av svansen på häst må, såframt ej Konungen medgiver undantag, företagas allenast för att bota sjukdom, skada eUer oart samt skall utföras av veterinär.

Kupering av svansen på an- Kupering av svansen på aimat

nat djur må, där djuret uppnått djur må, där djuret uppnått en

två månaders ålder, utföras en- veckas ålder, utföras endast av ve-

dast av veterinär. terinär.

Öronen på hund må ej kuperas. Öronen på hund må ej kuperas.

14 §
1 möm. Hälsovårdsnämnden i 1 mom. Hälsovårdsnämnden i

orten har att öva tiUsyn över dju- orten har att öva tillsyn över djurens vård och behandling. För så- rens vård och behandling. För så-

> Senaste lydelse 1971: 1111.

Prop. 1973: 31

Föreslagen lydelse

dant ändamål skaU nämnden utse en eller vid behov flera tillsy-ningsmän. Vid tillsynen medverka distrikts- eller stadsveterinären enligt vad därom närmare föreskrives.

Länsstyrelsen skall vaka över att hälsovårdsnämnder och tillsy-ningsmän samt distrikts- och stadsveterinärer fullgöra sina åligganden.

Nuvarande lydelse

dant ändamål skall nämnden utse en eller vid behov flera tillsy-ningsmän. Vid tUlsynen medverka länsveterinären och distrikts- eller stadsveterinären enligt vad därom närmare föreskrives.

Länsstyrelsen skall, med biträde av länsveterinären, vaka över att hälsovårdsnämnder och tillsy-ningsmän samt distrikts- och stadsveterinärer fullgöra sina åligganden.

Högsta tUlsynen tillkommer lantbmksstyrelsen som har att till ledning för övriga tillsynsorgan meddela erforderliga råd och anvisningar.

3 mom. Vid hälsovårdsnämndens handläggning av ärende som rör vården eller behandlingen av djur äger länsveterinären så ock distrikts-eller stadsveterinären vara tiUstädes och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Hans mening skall på begäran antecknas i protokollet.

Veterinär som äger närvara vid nämndens sammanträde skall kallas i god tid och därvid underrättas om ärendets beskaffenhet.

Prop. 1973: 31 4

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen I statsrådet på Stockholms slott den 9 februari 1973.

Närvarande: statsministern PALME, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i lagen (1944: 219) om djurskydd och anför.

1 Inledning

Dåvarande veterinärstyrelsen föreslog efter samråd med lantbruksstyrelsen i en till Kungl. Maj:t den 6 mars 1970 gjord framställning att regler om förprövning av djurstallar skulle införas i djurskyddslagen (DL). Lantbmksstyrelsen, som numera övertagit veterinärstyrelsens uppgifter inom djurskyddet, har därefter kompletterat framställningen.

Efter remiss har yttranden över förslaget avgetts av lantbmkshögsko-lan, veterinärhögskolan, statens planverk, länsstyrelserna i Malmöhus, Skaraborgs, Uppsala och Västerbottens län, Lantbmkarnas riksförbund (LRF), Sveriges veterinärförbund. Svenska lantarbetareförbundet. Föreningarna Djurens vänners riksorganisation, Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund och Svenska djurskyddsföreningen. — Länsstyrelserna i Skaraborgs och Uppsala län har bifogat yttrande från resp. läns lantbruksnämnd.

I framställning den 2 maj 1972 har lantbruksstyrelsen föreslagit ändring av bestämmelsema om kastrering av djur i 9 § DL.

Efter remiss har yttranden över framställningen avgetts av LRF, Svenska lantarbetareförbundet. Föreningarna Djurens vänners riksorganisation och Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund.

Vid 1972 års riksdag hemstäUdes i motion (1972: 1300) att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle anhålla om ett så utformat lagförslag att kupering av svansen på hund ej fick utföras av annan än veterinär. Över motionen lät jordbmksutskottet inhämta yttranden från lantbruksstyrelsen, Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund och Svenska kennelklubben. I utlåtande (JoU 1972: 45) över motionen förordade utskottet att den

Prop. 1973: 31 5

åldersgräns för hund, över vUken endast veterinär får utföra svansku-pering, sänks från nuvarande två månader till en å två veckor. Utskottet uttalade vidare att riksdagen hos Kungl. Maj:t borde anhåUa om att frågan övervägdes och att förslag om erforderUg ändring av 10 § DL förelades riksdagen. Utskottet hemställde att riksdagen som sin mening skulle ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört om ändring av 10 § DL.

Riksdagen biföll jordbruksutskottets hemställan (rskr 1972: 254).

EnUgt beslut av 1971 års riksdag (prop. 1971: 62, JoU 1971: 42, rskr 1971: 219) är länsveterinärerna inordnade i länsstyrelserna sedan den 1 januari 1972. Denna organisationsförändring har aktualiserat frågan om viss redaktionell ändring av tillsynsbestämmelserna i 14 § 1 och 3 mom. DL.

2 Förprövning av djurstallar 2.1 GäUande bestämmelser

DL avser enligt 1 § vård och behandUng av husdjur och andra djur som hålls i fångenskap. I 2—6 §§ finns vissa allmänna bestämmelser om behandlingen av sådana djur. Djur skall enligt 2 § behandlas väl och såvitt möjligt skyddas mot lidande. Stall eller annat förvaringsrum för djur skall erbjuda tillräckligt utrymme och skydd och hållas tillfredsställande rent. I 4 § första stycket föreskrivs att djur inte får hållas bundet eller tindrat på ett för djuret plågsamt sätt eller så att det inte kan få behövlig vila.

I 8 § finns bestämmelser om offentlig förevisning av djur. Med stöd av denna paragraf har utfärdats kungörelsen (1959: 486) om offentlig förevisning av djur. Enligt 7 § av kungörelsen får zoologisk trädgård, djuipark eller liknande anläggning inte tas i bmk för offentlig förevisning av andra däggdjur än sådana, som här i landet hålls som husdjur, såvida inte lantbruksstyrelsen godkänt anordningarna för djuren.

Tillsynen av att DL och med stöd av lagen utfärdade bestämmelser efterlevs utövas enligt 14 § 1 mom. av hälsovårdsnämnden genom en eller flera tillsyningsmän. Också tjänsteveterinärerna medverkar i tUlsynen. Länsstyrelsen vakar över att hälsovårdsnämnder, tiUsyningsmän och veterinärer fullgör sina åligganden. Högsta tiUsynen tillkommer lantbmksstyrelsen, som meddelar erforderliga råd och anvisningar tUl ledning för övriga tillsynsorgan.

Försummelse att iaktta fömt angivna allmänna bestämmelser är inte straffbelagd i DL. I stället stadgas i 14 § 2 mom. att hälsovårdsnämnden får meddela föreskrift om vad den försumlige har att iaktta enligt dessa bestämmelser. Föreskrift kan förenas med vite. Om det är nödvändigt får nämnden verkställa åtg'ärd på den försumliges bekost-

Prop. 1973: 31 6

nad. Enligt 4 mom. har också länsstyrelsen de befogenheter som enligt vad nu sagts tUlkommer hälsovårdsnämnden. I samma moment ges länsstyrelsen rätt att meddela försumlig djurägare förbud att handha djur under viss tid eller tills vidare. Sådant förbud får meddelas den som ej efterkommer föreskrift som i angelägenhet av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt utfärdats av hälsovårdsnämnden eller länsstyrelsen. Förbud får också meddelas i annat fall, om det föreligger missförhållanden av allvarlig natur i fråga om djurs vård eller behandling.

Enligt 15 § är den som har djur i sin vård skyldig att låta bl. a. hälsovårdsnämnden och tillsyningsmän samt läns-, distrikts- eller stadsveterinär besiktiga djuret och stall eller annat förvaringsmm, födoämnen, redskap och persedlar som är avsedda för djuret. Vid behov kan polismyndighet meddela handräckning för att genomföra sådan besiktning.

Reglerna i 14 och 15 §§ gäUer inte djur som används inom försvaret (16 §).

Ett åsidosättande av DL:s allmänna bestämmelser kan vara att bedöma som djurplågeri. Bestämmelse om straff för djurplågeri finns i 16 kap. 13 § brottsbalken. För straffbarhet krävs att någon uppsåtiigen eller av grov oaktsamhet genom misshandel, överansträngning eller vanvård eller på annat sätt otillbörligen utsätter djur för lidande. Straffet är böter eller fängelse i högst två år. Således kan djurägare som håller djur i en staUmiljö som är sådan att djuren utsätts för lidande dömas för djurplågeri, om hans handlande anses otillbörligt.

Enligt kungörelsen (1967: 453) om statligt stöd till jordbrukets rationalisering m. m. lämnas statUgt stöd i form av lånegaranti eller statsbidrag (2 §). Stödet kan ges bl. a. för inre rationalisering såsom varaktig förbättring av ekonomibyggnad eller uppförande av sådan byggnad (3, 10 och 18 §§). Fråga om statligt stöd handläggs och avgörs av lant-bmksnämnden (27 §). I vissa undantagsfaU avgörs dock fråga om statligt stöd av lantbruksstyrelsen. I sådana fall inges ansökan till lantbmks-nämnden som med eget yttrande överlämnar ärendet till styrelsen (28 §). Innan statiigt stöd beviljas till inre rationalisering, skaU på sökandens bekostnad upprättas teknisk plan som lantbraksnämnden godkänner (29 § ). Den tekniska planen beträffande byggnader omfattar regelmässigt ritningar och byggnadsbeskrivning. Till ledning för lantbruksnämndernas prövning av stallar och andra ekonomibyggnader finns vissa typritningar som rekommenderas av lantbmksstyrelsen. TUl grund för styrelsens rekommendation ligger bl. a. utiåtande från en av styrelsen organiserad rådgivande nämnd med uppdrag att behandla frågor på lant-bmkets byggnads- och mekaniseringsområde. I n'ämnden ingår veterinärer med särskUd kompetens i frågor rörande förhållandet mellan djur-hälsa och stallmUjö. Efter beslut av lantbmksstyrelsen gäUer fr. o. m. den 1 juli 1970 att byggnadsritnmg och byggnadsbeskrivning i rationaliseringsärenden vid lantbmksnämnden granskas från djurskyddssynpunkt

Prop. 1973: 31 7

av särskUt förordnad djurskyddssakkunnig, som skall vara veterinär. Vid varje lantbmksnämnd finns två sådana sakkunniga. Den ene av dem är i aUmänhet länsveterinären. Det beräknas att på detta sätt förhandsgranskas imgefär h'älften av alla ny- och ombyggnader av djur-staUar som äger mm varje år.

Förhandsgranskning som nyss sagts sker numera i ett ökat antal fall beroende på att det statiiga stödet till jordbmkets ekonomibyggnader utökats genom kungörelsen (1971: 420) om rationaliseringsstöd till vissa jordbruk och kungörelsen (1972: 247) om rationaliseringsstöd till vissa jordbruk med mjölkproduktion. Fråga om statUgt stöd enligt dessa kungörelser handläggs och prövas i samma ordmng som gäller enligt 1967 års rationaUseringskungörelse.

Inom område med fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan gäller reglema om byggande och om byggnadslov i byggnadsstadgan (1959: 612) även ekonomibyggnader för jordbmk, skogsbruk eller därmed jämförlig näring (35 §). Inom övriga områden av landet, där det alldeles övervägande antalet jordbmksföretag finns, gäller däremot inga sådana regler vilket innebär att byggnadslov för ny-, till- eller ombyggnad av djurstall inte behövs. I den mån de ändringar i planlagstiftningen som nyligen vidtagits i anslutning till fysiska riksplaneringen (prop. 1972: 111, bil. 2 och 3, CU 1972: 35, rskr 1972: 348) leder tUl vidgad användning av generalplaneinstitutet, kommer antalet byggnadslovspliktiga djurstallar att öka. I fråga om djurstall som inte är att anse som ekonomibyggnad för näring som nyss sagts gäller bestämmelsema om byggnadslov också inom område som inte är planlagt. Vid prövning av ansökan om byggnadslov skall byggnadsnämnden enligt 56 § 1 mom. byggnadsstadgan tillse att det tUlämnade företaget inte strider mot bl. a. byggnadslagen (1947: 385) och miljöskyddslagen (1969: 387). Däremot är nämnden inte skyldig att pröva frågan, huruvida byggnadsföretag överensstämmer med DL.

Enligt 2 § 37 miljöskyddskungörelsen (1969:388) får ladugård för mer än 100 nötkreatur eUer stall eUer annan anläggning av motsvarande storlek för andra djur ej anläggas utan att tillstånd eller dispens erhållits enligt miljöskyddslagen. Prövningen syftar främst till att motverka vattenförorening genom gödsel och urin.

2.2 Veterinärstyrelsens och lantbruksstyrelsens förslag

Veterinärstyrelsen anför i sin framställning att det råder ett intimt samband mellan husdjurens närmUjö och deras hälsa. Det är därför av gmndläggande betydelse för djurskyddet inom djurhållningen att stallutrymmena är utformade med klart beaktande av djurskyddssynpunkter. En stor del av de djurstallar som nyproduceras bUr förhandsgrans-kade från angivna synpunkter av de särskUda djurskyddssakkunniga

2t Riksdagen 1973.1 saml. Nr 31

Prop. 1973: 31 8

som biträder lantbmksnämnden. Även med beaktande härav och av att lantbmksstyrelsens typritningar tUl djurstallar torde spela en viss roll som idégivare vid utformningen av stallar som byggs utan statiigt stöd, är det enligt veterinärstyrelsen otillfredsställande att låta samhällets bevakning av djurskyddsaspekterna inom förevarande område vara beroende av om djurägaren begär sådant stöd eller inte.

Lantbruksstyrelsen framhåller i sin kompletterande skrivelse att det stora flertalet berörda djurägare uppskattat den granskningsverksamhet som pågått sedan den 1 juli 1970 och den förebyggande djurhälsovård som verksamheten inneburit. Emellertid har förekommit att djurägare, som fått förslag om ändringar i planerad byggnation av djurstall vilka varit nödvändiga från djurhälso- och djurskyddssynpunkt, inte velat acceptera ändringarna utan återtagit ansökan om statligt stöd. Stallet har därefter byggts utan sådant stöd. EnUgt lantbmksstyrelsen har i ett sådant fall produktionen på gmnd av hög sjukdomsfrekvens blivit så förlustbringande att den lagts ned. I ett annat fall räknar den djurskyddssakkunnige med att hälsovårdsnämnden kommer att få ingripa med föreläggande för att rätta till missförhållanden som väntas uppkomma.

Lantbruksstyrelsen exemplifierar behovet av förprövning med följande fall. Under 1960-talet utmstades ett flertal svinstallar med en speciell anordning för uppbindning av svin, den s. k. protectabågen. Man fann senare att denna uppbindningsmetod orsakade skador på svinen. Regeringsrätten fastställde år 1971 ett av hälsovårdsnämnd meddelat föreläggande om förbud för viss djurägare att använda metoden. Veterinärstyrelsen förklarade sedermera i anvisningar till hälsovårdsnämndema att uppbindning av svin inte kunde accepteras från djurskyddssynpunkt. Samtidigt uppmanades hälsovårdsnämnderna att förelägga djurägare som använde protectabågen att upphöra därmed. Lantbmksstyrelsen har därefter påvisat möjligheten för djurägare, som vid tiden för utfärdandet av veterinärstyrelsens nyss nämnda anvisningar eller kort tid dessförinnan byggt om sina svinstall för att tillämpa systemet med uppbindning av svinen, att erhåUa statligt stöd för nödvändig ombyggnad av stallet. Ett flertal ansökningar om sådant stöd kan förväntas. Byggandet av svinstallar inredda för en ur djurhälso- och djurskyddssynpunkt olämplig djurhållningsmetod har således orsakat såväl skador och lidanden för djuren som olägenheter för djurägaren genom sämre produktionsresultat och kostnader för ombyggnad. Dessa olägenheter hade enligt lantbruksstyrelsen kunnat undvikas om bestämmelser funnits om obUgatorisk granskning av planer och ritningar tUl djurstallar.

Förslaget om förprövning av djurstallar går i huvudsak ut på att DL skall kompletteras med en bestämmelse om skyldighet att inhämta lant-braksnämndens godkännande av husdjursstall, innan nybyggnad eller väsentlig tUl- eUer ombyggnad företas. Med husdjursstall avses alla slag

Prop. 1973: 31 9

av byggnader för andra husdjur än sällskapsdjur. Till- eller ombyggnad skall betraktas som väsentlig, om den utan att innebära utrymmesökning är genomgripande i avseenden som är av intresse från djurskyddssynpunkt. Lantbmksstyrelsen föreslås få rätt medge undantag från skyldigheten att söka godkännande vad gäller mindre djurstallar. Lantbruksnämnden skall höra förut nämnda djurskyddssakkunniga i ärenden om godkännande. Enligt förslaget skall den som fått godkännande och byggt enligt detta vara skyddad mot ingripanden av hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse enligt 14 § 2 mom. första stycket DL, om inte synnerliga skäl för sådant ingripande föreligger. Någon straffsanktion vid underlåtenhet att söka godkännande föreslås ej.

När det gäller frågan om vilken myndighet som skall ha hand om förhandsgranskningen har hälsovårdsnämnden övervägts som alternativ till lantbmksnämnden. Till förmån för lantbmksnämnden talar enligt förslaget att nämnden redan har tiU sig knutna tidigare omtalade djurskyddssakkunniga. Vidare framhålls att lantbmksnämnden till skillnad från hälsovårdsnämnden kan anlägga jordbmksekonomiska synpunkter vid granskningen och låta dessa synpunkter direkt samordnas i enskilda ärenden med de djurskyddsaspekter som de sakkunniga har att bevaka.

2.3 Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser utom planverket och lantbruksnämnden i Uppsala län tiUstyrker i princip förslaget att nybyggnad och väsentlig om- eller tillbyggnad av djurstall skall förhandsprövas från djurskyddssynpunkt.

I flertalet yttranden understryks behovet av att djurskyddssynpunk-ter får ökat inflytande vid utformningen av djurstallar. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att djurhållningen i det moderna lantbruket med starkt ökat djurantal per skötare och ytenhet i många fall medfört en försämrad närmiljö för djuren. Till följd härav har frekvensen av skador kraftigt ökat. Sådana förhållanden är helt otillfredsställande ur djurskyddssynpunkt och leder dessutom till stora ekonomiska förluster för djurägaren. Även länsstyrelsen i Malmöhus län pekar på att den förändring som sker inom djurhållningen och som innebär specialiserad, intensiv och utökad drift utsätter husdjuren för större påfrestningar än tidigare. LRF framhåller att nya tekniska lösningar införts inom djurhållningen under senare år och att den nya tekniken inte varit prövad i alla avseenden, innan den förts ut i praktisk drift. Detta gäller inte minst den nya teknikens konsekvenser i djurskyddshänseende. Åtskilliga djurägare har därigenom åsamkats förluster på gmnd av att de tvingats bygga om sina stall redan efter kort tid. Enligt LRF borde obligatorisk förhandsgranskning innebära en viss garanti för att sådana förluster inte uppstår. Veterinärhögskolan finner det vara otillfreds-

Prop. 1973: 31 10

ställande att samhällets bevakning av frågor om djurskydd och djur-hälsa vid planering av stallar, såsom nu är fallet, är beroende av om statligt ekonomiskt stöd utgår tUl byggnationen eller ej. Samma uppfattning hyser Lantarbetareförbundet, Föreningarna Djurens vänners riksorganisation och Svenska djurskyddsföreningen.

Veterinärhögskolan uttalar vidare att åtgärder som vidtas för att öka djurskyddet också ger fömtsättningar för en förbättrad djurhälsa. Om förslaget genomförs, torde det bli ett verksamt led i den aUtmer betydelsefulla preventiva veterinärmedicinen. Djurskyddsföreningen anför liknande synpunkter.

Att lantbmksstyrelsen får rätt att medge undantag från skyldigheten att söka godkännande tillstyrks av de remissinstanser som yttrat sig i frågan.

Planverket anser att det behov som kan föreligga att stärka djur-skyddsaspekteraa vid utformningen av stallbyggnader bör tillgodoses i första hand genom att myndigheterna utfärdar erforderliga anvisningar som kan ligga till grund för projekteringen av sådana byggnader. Lant-

skäl att införa obligatorisk förprövning. Nämnden framhåller därvid att dess verksamhet på byggnadsområdet i form av rådgivning och projektering omfattar en mycket väsentlig del av den totala byggnationen på detta område. Detta beror bl. a. på den utökning av det statliga stödet tiU jordbrukets ekonomibyggnader som skett fr. o. m. den 1 juli 1972 genom rationaliseringsstödet tiU vissa jordbmk med mjölkproduktion och statsbidrag till miljövårdande åtgärder inom jordbmksföretag. Men det beror också på att lantbruksnämnden lämnar råd och projekterar ekonomibyggnader även i många fall där statligt ekonomiskt stöd inte begärs.

Förslaget att den obligatoriska förprövningen skaU anförtros lantbruksnämnden godtas av samtliga remissinstanser med undantag av planverket, länsstyrelsen i Malmöhus län och lantbruksnämnden i Uppsala län.

Veterinärhögskolan och länsstyrelsen i Uppsala län anser att förslaget om att djurskyddsgranskningen skall förläggas till lantbmks-nämnderna garanterar att stallmiljön i framtiden blir så "djurvänlig" som möjligt. Med hänsyn till den kontakt som råder meUan å ena sidan lantbmksstyrelsen, lantbruksnämnderna och djurskyddssakkunniga och å andra sidan den forskning som f. n. bedrivs rörande sambandet mellan stallmiljö och djurskydd kommer nämligen resultatet av denna forskning att snabbt slå igenom vid planeringen av staUbygg-nader. Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar sig på liknande sätt. LRF uttalar att byggnadslösningar som rekommenderas i lantbruksnämndernas praktiska rådgivning inte bör få underkännas av den som granskar planerna från djurskyddssynpunkter. Då det således krävs

Prop. 1973:31 11

samordning mellan rådgivningsverksamhet och prövningsförfarande bör lantbmksnämnden och inte hälsovårdsnämnden utföra prövningen. EnUgt Veterinärförbundet är det angeläget att hänsyn tas tUl de jordbmksekonomiska aspekterna på planerad produktion vid djurskyddsgranskningen. Lantbruksnämnden torde ha större möjligheter att ta sådana hänsyn än hälsovårdsnämnden. Liknande uppfattning ger Lantarbetareförbundet uttryck åt. Lantbruksnämnden i Skaraborgs län uttalar viss tvekan om det lämpliga i att fråga om förprövning skall handläggas av lantbmksnämnd. Nämnden finner att erinringar kan riktas mot att lantbmksnämndemas funktioner som kontrollorgan utvidgas, eftersom dylik myndighetsutövning inte ligger helt i linje med nämndemas väsentliga arbetsuppgift som rationaliseringsorgan. Då lantbruksnämnderna redan svarar för djurskyddskontrollen beträffande byggnadsföretag, för vilka statiigt stöd bevUjas, anser nämnden dock ändamålsenligt att nämnderna handhar kontrollen även beträffande övriga företag.

Lantbrukshögskolan understryker i sitt yttrande att lantbmksnämnden vid bedömning av byggnadsobjekt, till vilka statligt stöd ej utgår, strängt bör skilja mellan de minimikrav som från djurskyddssynpunkt gäller enligt 2 § DL och de önskemål som nämnden framställer i sin rådgivningsverksamhet.

Planverket framhåller att det inte finns skäl att komplettera byggnadslovsskyldigheten med prövning hos länets lantbruksnämnd i de fall djurstall är underkastat sådan skyldighet. Syftet med lantbmksnämn-dens prövning torde i dessa fall kunna uppnås genom den gällande ordningen med prövning hos byggnadsnämnd. Härigenom kommer medverkan från hälsovårdsnämnd att kunna ske på ett smidigare sätt. De krav rörande djurskyddsförhållanden som bör beaktas vid byggnadsnämndemas prövning torde erfordra vissa anvisningar, som bör utfärdas av planverket efter samråd med lantbmksstyrelsen och införas i Svensk Byggnorm. I fråga om stallbyggnader utanför planlagda områden anser planverket, mot bakgrund av att byggnadsstadgan inte är tilllämplig på dessa, det vara olämpligt att införa ett prövningsförfarande på länsnivå i stället för på kommunal nivå. Såsom förut redovisats bör djurskyddssynpunkterna i dessa fall enUgt planverkets mening tillgodoses genom att erforderliga anvisningar utfärdas.

Föreningen Djurens vänners riksorganisation yrkar på att straff stadgas för såväl försummelse att ansöka om förhandsprövning som underlåtenhet att iaktta vad som föreskrivits i beslut om godkännande. Även länsstyrelsen i Malmöhus län anser att straffsanktion måste införas, om syftet med förslaget skall nås.

Prop. 1973: 31 12

3 Kastrering av djur

3.1 Gällande bestämmelser m.m.

Kastrering innebär att djurets testiklar eller äggstockar avlägsnas eller avdödas. Därigenom upphör möjligheten till fortplantning. Operationen inverkar på organismen i såväl fysiskt som psykiskt hänseende. De flesta kastreringar görs på handjur. Avlägsnande av testiklarna sker genom operativt ingrepp. Testiklarnas avdödande kan ske genom s. k. oblodig kastrering, varigenom testiklarnas till- och avförande blodkärl samt sädesledarna krossas. Genom att vävnaden dör blu: testiklarna overksamma. Oblodig kastrering sker med tång.

Kastrering av husdjur sker i relativt stor omfattning utan att operationen är motiverad av medicinska skäl. Sådan kastrering utförs dels för att göra vissa djur mer lätthanterliga, dels för att på ett för människan fördelaktigt sätt påverka köttet hos vissa slaktdjur såsom exempelvis svin. Syftet med kastrering kan också såsom inom renskötseln

Vtrtyn ni-4- *i1 n 11* M n-».i *-111 »* ryy-rt 1 r\ f r-n ri jn-rrt »-vti ♦-» y-»-c* 1 rl *i-i *> o/ ii t/-*t" riTr*! U& U. ULL i31U U-l. J.i,U.LlUJ Lii. OJM.l.X l_/WU\./i,110 V Ui, CL llllllUJL XUIHUU AWl, U V VI.

I 9 § DL stadgas att kastrering av häst får utföras endast av veterinär. Detsamma gäUer annat djur som uppnått fyra månaders ålder, om inte Kungl. Maj:t förordnar annorlunda. Enligt detta förbehåll torde Kungl. Maj:t kunna göra bestämmelsen om anlitande av veterinär undantagslös beträffande vissa djur, fastställa en lägre eller högre åldersgräns eller från bestämmelsens gUtighet helt undanta visst djurslag. Sådant undantag har gjorts beträffande ren i kungörelsen (1966: 513) med vissa bestämmelser om kastrering och slakt av ren. I 1 och 3 §§ föreskrivs att också ren som uppnått fyra månaders ålder får kastreras av annan än veterinär, om kastrermgen utförs med tång av typ som godkänts av lantbruksstyrelsen. Enligt DL föreUgger således intet hinder mot kastrering av husdjur eller andra djur som hålls i fångenskap. Lagens reglering i ämnet innebär bara att veterinär måste anUtas för kastreringen när det gäller häst samt annat djur — med undantag av ren — om det uppnått en ålder av fyra månader.

Den som bryter mot bestämmelserna om kastrering straffas med böter enligt 21 § DL. Om ett kastrerande ingrepp är att anse som otillbörligt och orsakat djmret Udande, kan gärningsmannen straffas för djurplågeri enUgt 16 kap. 13 § brottsbalken.

3.2 Lantbruksstyrelsens framstäUning

Lantbruksstyrelsens förslag i fråga om kastrering av djur grundar sig på ett förslag från Sveriges veterinärförbimds utskott för djurskydd i skrivelse den 29 maj 1971 tUl veterinärstyrelsen och yttranden över sistnämnda förslag som avgivits av statens veterinärmedicinska anstalt, länt-

Prop. 1973: 31 13

bmksnämndema i Hallands, Kalmar, Kristianstads, Skaraborgs och Stockholms län, professorema vid veterinärhögskolan Paul Holtenius, Nils Lannek och NUs Obel samt chefveterinären vid djursjukhuset i Helsingborg Fritz Sevelius, Sveriges slakteriförbund. Föreningen Svensk husdjursskötsel. Svenska svinavelsföreningen. Svenska fåravelsförening-en och Svenska kennelklubben.

Lantbmksstyrelsen anför tiU en början att ingreppet vid kastrering av djur varierar i storlek och svårighetsgrad med djurslag och djurets ålder. DL:s bestämmelser om kastrering bör med h'änsyn därtUl utformas mer differentierat med beaktande av djurslag och ålder än vad f. n. är fallet. Vid kastrering kan bedövning komma i fråga endast när ingreppet görs av veterinär. Enligt lantbruksstyrelsens mening följer av DL och allmänna veterinärinstruktionen (1971: 810) att veterinär vid kastrering är skyldig använda bedövning.

I fråga om nötkreatur anför lantbmksstyrelsen följande. Eftersom det inte går att åstadkomma tillräcklig smärtlindring vid kastrering av äldre djur, måste det ur djurskyddssynpunkt anses fördelaktigt att utföra tjur-kastrering på ett tidigt stadium. Förslaget från Veterinärförbundets utskott för djurskydd, innebärande att kastrering av nötkreatur bara skall vara tUlåten upp till en viss högsta ålder hos djuret, är därför värt beaktande. Uppgifter från veterinärerna ute på fältet visar att djurägarna i allmänhet är positivt inställda tUl tidig kastrering. Under förutsättning att de informeras grundligt och i god tid om innebörden av eventuella skärpta bestämmelser och ges möjlighet anpassa sin uppfödning därefter, torde kastrering av äldre tjurar mycket sällan komma att påfordras och inga ekonomiska olägenheter av någon betydelse behöva uppkomma. Styrelsen anser att en föreskrift om högsta tUlåtna ålder för kastrering av nötkreatur bör intas i DL. Styrelsen finner åtta månader vara den lämpligaste åldersgränsen för normalfallen. Det bör dock finnas möjlighet att kastrera även äldre djur när så anses påkallat av veterinärmedicinska skäl. — Annan än veterinär bör vidare kunna få utföra kastrering av tjurkalvar under fömtsättning att det rör sig om djur under två månaders ålder samt att operationen sker oblodigt med av styrelsen godkänd tång.

När det gäller kastrering av svin redovisas i lantbmksstyrelsens framställning uppgifter från bl. a. Veterinärförbundets utskott och Svenska svinavelsföreningen. Enligt utskottets uppgifter kastreras praktiskt taget alla galtgrisar. TUl stöd för detta förhållande kan åberopas både samhällsekonomiska och andra skäl. Kastrering utförs regelmässigt av lekmän utan föregående bedövning. Det är inte realistiskt att h'ävda att ingreppet i stället skulle göras av veterinär. Lämplig ålder för kastrering är enligt utskottet tre—fyra veckor. Lekmän bör inte tUlåtas kastrera svin som uppnått en ålder av sex veckor. Enligt svinavelsföreningen är tre— fem veckor normal kastreringstid i besättningar med slaktsvin. I avelsbe-

Prop. 1973: 31 14

sättningar sker däremot kastrering av de galtar som ej godkänns tUl avel ofta först efter sex veckors ålder, eftersom urvalet i stor utsträckning baseras på utvecklingen efter awänjningen. Föreningen anser därför att ifrågavarande åldersgräns bör dras vid åtta veckor. Lantbmksstyrelsen framhåller att griskastrering bör ske så tidigt som möjUgt. Med beaktande av det anförda föreslår styrelsen två månader som lämplig åldersgräns.

Beträffande spörsmålet om kastiering av får ansluter sig lantbruksstyrelsen i sin framställning tiU yttrande som avgivits av Svenska får-avelsföreningen. Däri påpekas att det inte är försöksmässigt utrett huruvida det från fåmäringens synpimkt är nödvändigt eller fåmpUgt att kastrera bagglamm. I Sverige är kastrering av får sällsynt. För lekman-nakastreringar gäUer i övriga länder i Europa samma regel som här, nämUgen att lekman tUlåts kastrera bagglamm, om djuren inte uppnått fyra månaders ålder. Lekman bör vid kastrering använda tång av godkänd typ. Av nu anförda skäl föreslår lantbruksstyrelsen bara den ändringen i gällande bestämmelser om lekmans kastrering av får att ingreppet skall utföras med tång av typ som godkänts av styrelsen.

EnUgt lantbruksstyrelsens framstäUning förekommer det att friska hanhundar kastreras. Frekvensen av sådana kastreringar uppvisar lokala variationer. Enligt styrelsen finns inte vägande skäl att kastrera en frisk hund. Kastreringen synes i dessa faU i hög grad vara föranledd av subjektiva föreställningar hos ägaren. Sådan kastrering bör inte tUlåtas. Lantbmksstyrelsen föreslår därför att kastrering av hund skall få göras endast när det föreligger medicinska skäl. Till sådana skäl bör räknas abnormt ökad könsdrift och vissa former av aggressivitet.

I fråga om häst och ren föreslår lantbmksstyrelsen ingen ändring av gällande bestämmelser.

Vad slutligen g'äller övriga djur på vilka DL är tillämpUg föreslår lantbruksstyrelsen att kastrering av sådant djur i förekommande fall alltid skall företas av veterinär.

Sammanfattningsvis innebär lantbruksstyrelsens förslag att DL:s bestämmelser om kastrering bör få följande innehåll. Kastrering av nötkreatur över åtta månaders ålder och av hund får utföras bara om medicinska skäl föreligger. Endast veterinär får utföra kastrering av djur. Undantag från sistnämnda regel skall dock gälla för nötkreatur och svin under två månaders ålder och för får under fyra månaders ålder. När kastrering av nötkreatur eller får utförs av annan än veterinär, skall tång av typ som godk'änts av lantbmksstyrelsen användas. För kastrering av ren skall Kungl. Maj:t kunna meddela särskilda bestämmelser.

Prop. 1973: 31 15

3.3 Remissyttrandena

Lantbruksstyrelsens förslag har mottagits positivt av remissinstanserna. PrincipieUa synpunkter på kastrering av djur har anlagts av några remissinstanser. Svenska lantarbetareförbundet framhåller att kastrering av levande varelser utgör en såväl kroppslig som mental stympning. Då dessutom själva det operativa ingreppet ofta förorsakar djuren Udande, bör enligt förbundets mening kastrering förekomma endast i fall då verkligt bärande skäl föreligger. Som bärande skäl för sådant ingrepp i djurens natur har sedan länge betraktats ekonomisk vinning. Förbundet kan acceptera denna mänskUgt egoistiska princip under förutsättning att de men och lidanden djuren åsamkas står i rimlig proportion till de ekonomiska fördelama. Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund anmärker att kastrationen är en del av den störte frågan om operativa ingrepp på djur. Ingreppen kan ha tiU syfte att avlägsna kroppsdelar eller organ för att därigenom åstadkomma ett förbättrat produktionsresultat eller ge djuret ett bättre utseende. Enligt riksförbundets uppfattning är det nödvändigt att utreda denna större fråga men en sådan utredning bör inte få fördröja föreslagen ändrad lagstiftning om kastrering.

Förslaget om förbud mot kastrering av nötkreatur som uppnått åtta månaders ålder och av hund, om ej medicinska skäl föreligger, tUlstyrks allmänt. Föreningarna Djurens vänners riksorganisation anser dock att åldersgränsen för nötkreatur bör sättas vid sex månader. Djurskyddsföreningarnas riksförbund föreslår i detta sammanhang införande av en regel att djur äldre än sex månader över huvud ej får kastreras annat än om vägande skäl föreligger.

I fråga om lekmannakastrering av djur framför remissinstanserna en del från' förslaget avvikande uppfattningar. Lantarbetareförbundet uttalar sålunda att alla kastreringsingrepp i princip borde företas av veterinär med tiUgång tUl djursjukhusmässig utmstning. Man torde dock ännu för lång tid få godta att kastrering utförs av djurägarna och hos dem anställda. Svårigheten att utan veterinärt kunnande och utrustning snabbt och utan större lidande utföra operationen ökar med djurens ålder. Därför bör den högsta ålder, vid vUken lekm'än tillåts utföra kastrering, sättas så låg som möjligt. Sex veckor torde enligt förbundets mening vara en godtagbar åldersgräns för samtliga djurslag. Antalet fall, då det kan bli aktuellt med kastrering senare än vid sex veckor, torde vara rätt begränsat vid en ordentlig planering av djurhållningen. En'är den veterinära servicen är starkt subventionerad, bör det för djurägarna vara ekonomiskt överkomligt att i dessa få fall anlita veterinär.

LRF finner föreslagna åldersgränser i stort sett väl avvägda, men anser det dock vara tveksamt om det är motiverat att för kastrering av

Prop. 1973: 31 15

3.3 Remissyttrandena

Lantbruksstyrelsens förslag har mottagits positivt av remissinstanserna. PrincipieUa synpunkter på kastrering av djur har anlagts av några remissinstanser. Svenska lantarbetareförbundet framhåUer att kastrering av levande varelser utgör en såväl kroppslig som mental stjonpning. Då dessutom själva det operativa ingreppet ofta förorsakar djuren lidande, bör enligt förbimdets mening kastrering förekomma endast i fall då verkligt bärande skäl föreligger. Som bärande skäl för sådant mgrepp i djurens natur har sedan länge betraktats ekonomisk vinning. Förbim-det kan acceptera denna mänskligt egoistiska pruicip under förutsättning att de men och lidanden djuren åsamkas står i rimlig proportion tUl de ekonomiska fördelama. Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund anmärker att kastrationen är en del av den större frågan om operativa ingrepp på djur. Ingreppen kan ha till syfte att avlägsna kroppsdelar eller organ för att därigenom åstadkomma ett förbättrat produktionsresultat eller ge djuret ett bättre utseende. Enligt riksförbundets uppfattning är det nödvändigt att utreda denna större fråga men en sådan utredning bör inte få fördröja föreslagen ändrad lagstiftning om kastrering.

I fråga om lekmannakastrering av djur framför remissinstanserna en del från'förslaget avvikande uppfattningar. Lantarbetareförbundet uttalar sålunda att alla kastreringsingrepp i princip borde företas av veterinär med tillgång tiU djursjukhusmässig utmstning. Man torde dock ännu för lång tid få godta att kastrering utförs av djurägarna och hos dem anstäUda. Svårigheten att utan veterinärt kunnande och utmstning snabbt och utan större lidande utföra operationen ökar med djurens ålder. Därför bör den högsta ålder, vid vUken lekmän tillåts utföra kastrering, sättas så låg som möjligt. Sex veckor torde enligt förbundets mening vara en godtagbar åldersgräns för samtiiga djurslag. Antalet fall, då det kan bli aktuellt med kastrering senare än vid sex veckor, torde vara rätt begränsat vid en ordentlig planering av djurhållningen. Enär den veterinära servicen är starkt subventionerad, bör det för djurägarna vara ekonomiskt överkomligt att i dessa få fall anlita veterin'är.

LRF finner föreslagna åldersgränser i stort sett väl avvägda, men anser det dock vara tveksamt om det är motiverat att för kastrering av

Prop. 1973: 31 17

4.2 Riksdagens skrivelse

I den inledningsvis nämnda motionen (1972: 1300) anfördes att kupering av svansen på hund, när den utförs av lekman, ofta vållar hunden onödigt lidande och även kan förorsaka besvärande infektioner. Endast veterinär borde därför tillåtas utföra sådant ingrepp. I motionen hemställdes att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle anhåUa om ett lagförslag som tillgodosåg denna uppfattning.

Lantbruksstyrelsen avstyrkte förslaget i sitt yttrande över motionen och anförde bl. a. följande. Då svanskupering är lättare att utföra ju yngre djuret är, utför hundägarna det alldeles övervägande antalet kuperingar redan när valpama är ett par dagar tUl någon vecka gamla. Valpar som närmar sig två månaders ålder förs däremot enligt uppgift till veterinär. Varken tUl dåvarande véterin'ärstyrelsen eller lantbmksstyrelsen har rapporterats att djuren i samband med av ägarna utförda kuperingar förorsakats besvärande infektioner. Enligt lantbruksstyrelsens menuig medför dessa ingrepp inte några olägenheter ur djurskyddssynpunkt. Redan vid remissbehandlingen av det förslag som låg till gmnd för DL ansåg ett par remissinstanser att svanskupering på hund inte borde tUlåtas annat än av medicinska skäl, medan andra ville sänka åldersgränsen för kupering som utförs av annan än veterinär tUl två veckor. Lantbruksstyrelsen anser sig av flera skäl böra avstå från att nu aktualisera frågan om principiellt förbud mot svanskupering på hund. Däremot synes erfarenheterna från de senaste decennierna tala för att stadgandet angående åldersgränsen bringas i överensstämmelse med praxis, vilket innebär att gränsen sätts vid två veckor.

Motionen avstyrktes också av Svenska kennelklubben som i sitt yttrande uppgav bl. a. följande. Kupering av svansen på hund utförs normalt då valpen är två till tre dygn gammal. Tekniken är mycket enkel och ingreppet synes inte förorsaka valpen någon smärta eller medföra några negativa följdverkningar. Uppfödare av hundar av de s. k. kuperingsrasema har i många fall skaffat sig en betydande erfarenhet av svanskupering. Det saknas anledning att biträda motionärernas yrkande att ingreppet skulle få företas enbart av veterinär. Däremot bör frågan om maximiåldern för kupering utförd av lekman omprövas. Den i lagen angivna maximiåldern bör ändras tUl förslagsvis sju dygn.

Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund biträdde motionen. Med hänsyn till att det också förekommer att svansen på svin kuperas, ansåg riksförbundet det angeläget att en sk'ärpning av bestämmelserna för svanskupering inte enbart kommer att gälla för hund.

Jordbruksutskottet anförde i sitt betänkande (JoU 1972: 45) bl. a. Med hänsyn tiU vad som framkommit vid remissbehandlingen finner utskottet inte tiUräckliga skäl för att förorda förbud mot att kupering av svans på hund alltjämt i viss utsträckning gÖrs av annan person än

Prop. 1973: 31 18

veterinär. När kupering förekommer, bör den givetvis utföras på sådant sätt att hunden åsamkas minsta möjliga lidande. Emellertid vill utskottet förorda att den åldersgräns, över vUken endast veterinär får utföra kupering, för hund sänks från nuvarande två månader tUl exempelvis en a två veckor.

5 Departementschefen

5.1 Förprövning av djurstallar

Enligt den gmndläggande bestämmelsen i lagen (1944: 219) om djurskydd (DL) skall husdjur och andra djur som hålls i fångenskap behandlas väl och såvitt möjligt skyddas mot lidande. När det gäller sådana djurs StallmUjö föreskriver lagen att stall eller annat förvaringsrum skall erbjuda tillräckligt utrymme och skydd och hållas tillfredsställande rent. Vidare föreskrivs att djur inte får hållas bundet eller tjudrat på ett för djuret plågsamt sätt eller så att det inte kan få behövlig vUa.

Tillsynen av att DL:s bestämmelser efterlevs utövas lokalt av hälsovårdsnämnden genom en eller flera tillsyningsmän. Också tjänsteveterinärerna deltar i tillsynen. Länsstyrelsen utövar tillsyn inom länet. Högsta tUlsynen över lagens efterlevnad tillkommer lantbmksstyrelsen, som meddelar de råd och anvisningar till ledning för övriga tUlsynsor-gan som behövs.

Åsidosätts lagens bestämmelser om staU, får hälsovårdsnämnden eller länsstyrelsen meddela föreskrift om rättelse. Föreskrift kan förenas med vite. I sista hand kan föreskriven åtgärd verkställas på den försumliges bekostaad. Sådant åsidosättande är inte belagt med straff i DL, men det kan föranleda ansvar för djurplågeri enligt 16 kap. 13 § brottsbalken, om gämingen skett uppsåtligen eller av grov oaktsamhet och medfört att djur otUlbörUgen utsatts för Udande.

Inom område med generalplan, stadsplan eller byggnadsplan gäller skyldighet att söka byggnadslov för stall. Även utanför sådant område gäller byggnadslovsskyldighet för vissa djurstallar, nämligen sådana som inte är att anse som ekonomibyggnad för jordbmk, skogsbmk eller därmed jämförlig näring. Byggnadsnämndens granskning i dessa fall avser inte byggnadens utformning från djurskyddssynpunkt utan är inriktad på bl. a. frågor av byggnadsteknisk art och brandsäkerhetsfrågor. Det alldeles övervägande antalet jordbmksföretag är emellertid inte skyldiga söka byggnadslov för sina stallbyggnader, eftersom företagen ligger utanför planlagt område.

Förprövning av djurstallar sker också enUgt vissa författningar om statiigt stöd till jordbmkets rationalisering. Granskningen utförs av länt-

Prop. 1973: 31 19

bmksnämnden. Stöd till staUbyggnader beviljas bara om lantbruksnämnden godkänner teknisk plan som innefattar ritnuigar och byggnadsbeskrivning. Till ledning för granskningen finns vissa typritningar som rekommenderats av lantbmksstyrelsen. Enligt beslut av styrelsen skall ärenden rörande staUbyggnader fr. o. m. den 1 juli 1970 särskUt granskas från djurskyddssynpunkt. Vid denna granskning medverkar djurskyddssakkimnig som är veterinär. Vid varje lantbmksnämnd finns två sådana sakkunniga. Den ena av dem är f. n. som regel länsveterinären. Lantbruksnämndens förhandsgranskning omfattar i dag sannolikt mer än hälften av de ny- och ombyggnader av jordbmkets stallar som årligen företas. Även i fall som inte berörs av denna förprövning kan viss påverkan av stallbyggnaders utformning från djurskyddssynpunkt ske genom lantbruksn'årtmdens rådgivningsverksamhet, som också omfattar företag som inte begär statligt stöd.

I framställning från lantbruksstyrelsen och dåvarande veterinärstyrelsen föreslås att DL kompletteras med bestämmelser om skyldighet att inhämta lantbmksnämndens godkännande av stall avsett för andra husdjur än säUskapsdjur, innan nybyggnad eller väsentlig tUl- eller ombyggnad företas. Lantbmksstyrelsen föreslås få rätt att medge undantag från skyldigheten vad gäller mindre djurstallar. Till stöd för förslaget åberopas bl. a. följande. Eftersom husdjurens hälsa är starkt beroende av deras närmiljö, blir det av grundläggande betydelse för djurskyddet inom djurhåUningen att stallen är utformade med klart beaktande av djurskyddsaspekter. Det har förekommit fall där relativt nyuppförda stallar varit utformade på sådant sätt att de givit upphov tUl så stor sjukdomsfrekvens hos husdjuren att produktionen blivit förlustbringande. I en del svinstallar har använts viss inredningsdetalj, s. k. protectabåge, som skadat djuren och därför ansetts oacceptabel från djurskyddssynpunkt. I sistnämnda fall har ett flertal djurägare nödgats bygga om inredningen i stallen. Från djurskyddssynpunkt olämpUga djurstallar orsakar sålunda sjukdom, skador och lidande för djuren och olägenheter för djurägaren i form av sämre produktionsresultat och kostnader för ombyggnad. Den granskning av planerade djurstaUar från djurskyddssynpunkt som pågått vid lantbruksnämnderna sedan den 1 juli 1970 har enUgt lantbmksstyrelsen uppskattats av de allra flesta djurägare som berörts av verksamheten. Styrelsen anser det otillfredsställande att samhällets bevakning av att djurskyddsaspektema tillgodoses vid uppförande eller ändring av stallbyggnader är beroende av om djurägaren begär statligt stöd eller inte.

Samtliga remissinstanser utom planverket och lantbmksnämnden i Uppsala län tUlstyrker förslaget i princip. Under remissbehandlingen har kraftigt understmkits vikten av att man tar störte hänsyn än f. n. till djurskyddssynpunkter vid utformningen av husdjursstallar. Det mås-

Prop. 1973: 31 20

te från allmän synpunkt anses otillfredsställande att djurstallar som byggs utan statligt stöd inte obUgatoriskt är underkastade sakkunnig granskning från djurskyddssynpunkt. Utvecklingen inom jordbraket ger anledning anta att antalet ny- och ombyggnader av djurstallar kommer att öka markant under 1970-talet. Vissa beräkningar tyder på att mer än halva antalet befintiiga stallar kommer att byggas om eller ersättas med nya. Inte minst mot bakgrund härav anser jag det angeläget att i överensstämmelse med förslaget den ordningen införs att i huvudsak samtliga djurstallar underkastas förprövning från djurskyddssynpunkt.

Denna reform synes lämpligen — i överensstämmelse med numera tiUämpad lagstiftningsteknik — böra genomföras på det sättet att det allmänna stadgandet om stall i 2 § DL kompletteras med ett bemyndigande för Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer att i fråga om stall eller annat förvaringsrum för djur meddela bestämmelser om förprövningsskyldighet och andra föreskrifter som påkallas från djurskyddssynpunkt. Med stöd härav bör sedan Kungl. Maj:t kunna meddela de bestämmelser om förprövningsskyldighet som behövs. Motsvarande lagstiftningsmetod används i DL bl. a. i fråga om transport av djur (6 §) och i fråga om offentlig förevisning av djur (8 §). För riksdagens information vill jag i det följande nämna några av huvudpunkterna i den reglering i ämnet som jag avser att föreslå Kungl. Maj:t.

I likhet med remissinstanserna godtar jag att förprövningen skall omfatta stallar avsedda för i första hand husdjuren häst, nötkreatur, ren, svin, får, get och fjäderfä, medan stallar eller förvaringsmm för sällskapsdjur bör lämnas utanför regleringen. Denna kommer sålunda tUl alldeles övervägande del att gälla jordbmkets stallbyggnader. Av sällskapsdjuren torde endast hundar i vissa fall hållas i sådan omfattning eller under sådana förhållanden att djurens förvaringsutrym-men behöver ägnas s"ärskild uppmärksamhet från djurskyddssynpunkt. Jag syftar därvid på hundar som hålls för yrkesmässig uppfödning eller försäljning och på bandhundar. Frågan om kontroll från djurskyddssynpunkt av förvaringsrum för dessa båda kategorier hundar får anses tillfredsställande löst i gällande lag. Enligt 8 a § DL får yrkesmässig hunduppfödning inte bedrivas utan tUlstånd av hälsovårdsnämnden. Byggnader och andra utrymmen för hundarna torde prövas samtidigt med fråga om tillstånd. Beträffande bandhund stadgas i 8 b § DL att hunden enligt föreskrifter som meddelas av lantbruksstyrelsen skall ha tUlgång till koja eller annan viloplats som ger tillfredsställande skydd mot väder och vind.

Skyldighet att i förväg inhämta godkännande av djurstallar bör gäUa inte bara nybyggnad i byggnadsstadgans (1959: 612) mening utan också sådan ändring av befintligt stall som, utan att räknas tUl nybyggnad, har väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt. Undantag bör dock

Prop. 1973: 31 21

kunna göras för de minsta stallen. Vidare bör krigsmaktens stallar vara undantagna.

Vid utformningen av jordbrukets stallbyggnader måste givetvis hänsyn tas även till andra faktorer än sådana som gäller djurskyddet. Ekonomiska och produktionstekniska faktorer måste beaktas. Samtidigt medför större hänsynstagande till djurskyddssynpunkter vid utform-rungen av stallar såsom framhållits av lantbruksstyrelsen och av några remissinstanser ofta ekonomisk fördel för djurägaren. Ett bättre djurskydd leder nämligen till bättre djurhälsa som i sin tur ger ökat produktionsresultat. EnUgt min mening är det viktigt att den myndighet som anförtros uppgiften att pröva fråga om godkännande från djurskyddssynpunkt av husdjursstall är kompetent att i varje enskilt fall samordna och avväga de faktorer som inverkar på utformningen av stallet, så att resultatet av prövningen på bästa sätt tUlgodoser både djurskyddets och jordbmkets intressen. Liknande synpunkter har under remissbehandlingen framförts av bl. a. LRF och Veterinärförbundet. Jag anser i likhet med så gott som samtliga remissinstanser att lantbruksnämnden i dag är den myndighet som är bäst lämpad att pröva frågor om förhandsgodkännande. Det bör därför anförtros åt lantbmksnämnden att i samverkan med de djurskyddssakkimniga handha denna uppgift.

Skyldighet att söka byggnadslov föreligger i huvudsak endast för det fåtal djurstallar som uppförs inom planlagt område. Lantbruksnämndens godkännande bör givetvis inte avse sådana byggnadstekniska förhållanden som skall prövas av byggnadsnämnd i byggnadslovsärende. Särskilda föreskrifter om samordning av prövningsförfarandet i övrigt synes f. n. inte erforderliga. Jag vill i sammanhanget peka på bestämmelserna i 57 § och 58 § 1 mom. byggnadsstadgan om skyldighet för byggnadsnämnden att i byggnadslovsärenden uppmärksamma tillståndsskyldighet som kan föreligga enligt annan lagstiftning.

Den föreslagna förprövningen är uttryck för en strävan att ge husdjuren en god stallmiljö. Resultatet kan emellertid bli illusoriskt, om djurägaren i ett stall som byggts enligt godkännande håller ett större antal djur än stallet är avsett för. Enligt min mening bör därför i beslut om godkännande alltid bestämmas det högsta antal djur som stadigvarande får hållas i stallet eller i avgränsad del därav. Det kan vidare finnas behov av att förena godkännande med viUkor.

Det bör ankomma på tillsynsmyndighet att bevaka att föreskrifter och villkor efterlevs. Den som annat än i ringa omfattning bryter mot föreskrift eller vUlkor bör kunna straffas med böter. I likhet med ett par remissinstanser anser jag det påkallat att stadga sådant straff också för den som åsidosätter skyldigheten att inhämta godkännande. För vissa fall bör också finnas möjlighet att åstadkomma rättelse genom vitesföreläggande.

Prop. 1973: 31 22

Jag ämnar sålunda föreslå Kungl. Maj:t att i tUlämpningsförfattaing ta upp bestämmelser om förprövning av djmtallar i huvudsakUg överensstämmelse med vad jag nu upplysningsvis anfört.

Det föreslagna tillägget till 2 § DL ger Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer befogenhet att meddela inte bara bestämmelser om förprövning utan också andra föreskrifter beträffande djurstallar som är påkallade från djurskyddssynpunkt. Sådana föreskrifter kan t. ex. avse inredningsdetaljer i staUar eller normer för det utrymme som varje djur skall ha i burar, boxar eller liknande förvaringsmm. Föreskrifterna kan också gälla utformningen av staU eller annat förvaringsmm som inte omfattas av förprövningsskyldighet. Genom bemyndigandet får samhäUet möjlighet att vid behov snabbt ingripa med föreskrifter som smidigt kan anpassas till utvecklingen på djurhållningens område.

Förprövnmgen av djurstallar kommer att ge lantbmksnämndema och de djurskyddssakkunniga ökat arbete. I ärende om förprövning måste finnas tillgång till ritning eller åtminstone skiss över den planerade byggnadsåtgärden. Lantbmksnämndema torde i betydligt större omfattning än i dag få åta sig att mot ersättning enligt lantbmksnämndstaxan upprätta dylikt underlag i fråga om ny-, tUl- eller ombyggnad av stallar som uppförs utan statligt stöd, eftersom det utanför nämnderna knappast finns byggnadsteknisk expertis på detta område i erforderlig utsträckning. Reformen kommer vidare att medföra en ökning av nämndernas rådgivning i frågor som rör utformningen av staUar från djurskyddssynpunkt eller från ekonomisk eller produktionsteknisk synpunkt. De djurskyddssakkunnigas arbetsuppgifter kan förväntas bli fördubblade. De kostnadsökningar som således förorsakas nämndema för budgetåret 1973/74 är svåra att f. n. bedöma. Förslagsanslaget tUl lantbruksnämnderna för nästa budgetår torde dock behöva överskridas.

5.2 Kastrering av djur

Kastrering av djur förekommer i relativt stor omfattning inom husdjursskötseln främst i fråga om djur av hankön. Kastrering sker också i viss omfattning av hund och katt. Kastrering kan vara en åtgärd som vidtas för att behandla sjukdom eller skada hos ett djur. Det övervägande antalet kastreringar utförs emellertid på friska djur. Syftet med kastreringen är i sådana fall att få fogligare och mera lättskötta djur eller beträffande vissa slaktdjur att få ett bättre kött. Syftet kan också såsom inom renskötseln vara att slå ut handjur som bedöms vara mindre lämpade för avel. Kastrering av handjur sker antingen genom att testiklarna avlägsnas eller genom att sädesledarna och testiklamas tUl- och avförande blodkärl krossas (oblodig kastrering). Vid kastrering torde bedövning förekomma bara när ingreppet görs av veterinär.

Prop. 1973: 31 23

Enligt 9 § DL får endast veterinär kastrera häst. Samma regel gäller för annat djur som uppnått fyra månaders ålder, om inte Kungl. Maj:t förordnar annat. Beträffande ren har genom 1 § kungörelsen (1966: 513) med vissa bestämmelser om kastrering och slakt av ren förordnats att annan än veterinär får kastrera även ren som uppnått fyra månaders ålder. Den som bryter mot bestämmelserna om kastrering dömes till böter. Om ett ingrepp skett i otillbörligt syfte och medfört lidande, kan den som utfört ingreppet straffas för djurplågeri.

Lantbmksstyrelsen hemställer om ändring av bestämmelserna i DL om kastrering. Enligt styrelsen behövs mera differentierade bestämmelser som tar hänsyn till djurslag och djurets ålder. Beträffande nötkreatur föreslås att djur äldre än åtta månader inte får kastreras, om inte medicinska skäl föreligger. Därvid åberopas bl. a. att det från djurskyddssynpunkt är fördelaktigt med tidig kastrering och att det vid kastrering av äldre nötkreatur inte går att åstadkomma tillräcklig smärtfrihet genom bedövning. Vidare föreslås att lekman skall tUlåtas kastrera endast djur under två månaders ålder och då med tång som godkänts av lantbruksstyrelsen (oblodig kastrering). Rörande kastrering av svin föreslår lantbruksstyrelsen att veterinär skall anlitas så snart djuret uppnått två månaders ålder. Även i detta fall åberopas att kastreringen bör utföras så tidigt som möjUgt. Styrelsens framställning ger vid handen att så gott som samtliga galtgrisar kastreras och att ingreppet som regelmässigt utförs av lekman helst bör ske innan djuret uppnår sex veckors ålder. Behov av en något högre åldersgräns kan emellertid förekomma inom avelsbesättningar. Beslut om att godkänna en galtgris för avel kan nämligen i allmänhet inte fattas förrän grisen är omkring sex veckor gammal. De galtgrisar som inte godkänns kastreras. I fråga om kastrering av får påyrkar lantbmksstyrelsen inte annan ändring i gällande bestämmelser än att föreskrift införs att lekman vid kastrering skall vara skyldig använda tång av typ som godkänts av styrelsen. I denna del anförs att det inte är genom försök utrett om det från fåmäringens synpunkt är nödvändigt eller lämpligt med kastrering. I likhet med vad som är regel i övriga länder i Europa bör enligt styrelsen åldersgränsen för kastrering som utförs av lekmän bibehållas vid fyra månader. När det gäller hund innebär lantbmksstyrelsens förslag att kastrering förbjuds, om inte ingreppet påkaUas av medicinska skäl. Till stöd för detta förbud anför styrelsen att det saknas vägande skäl att kastrera en frisk hund. Kastrering av friska hanhundar förekommer emeUertid. Frekvensen uppvisar lokala variationer. Ingreppen uppges i hög grad vara föranledda av subjektiva föreställningar hos hundägaren. Beträffande kastrering av häst och ren föreslår lantbruksstyrelsen ingen saklig ändring. I fråga om övriga djur föreslår styrelsen slutligen att den nuvarande rätten för lekmän att utföra kastrering på djur som ej uppnått fyra månaders ålder tas bort och att det i stället

Prop. 1973: 31 24

införs skyldighet att anlita veterinär för sådana ingrepp. Lantbruksstyrelsens hemställan om ändring av bestämmelsema om kastrering grundar sig på förslag och yttranden från underordnade myndigheter, veterinärmedicinsk expertis och sammanslutningar inom lantbmk och djurhållning.

Lantbruksstyrelsens förslag innebär alltså två väsentliga nyheter i förhåUande tUl gäUande rätt, nämligen införande av förbud mot kastrering av nötkreatur över viss ålder och av hund samt skyldighet att anlita veterinär vid kastrering utom i vissa i lagen angivna undantagsfall,

Remissinstansema har mottagit förslaget positivt. Man är ense om att DL:s bestämmelser om kastrering behöver skärpas. De avvikande uppfattningar som anmälts har på ett undantag när innefattat krav på strängare regler för kastrering än som föreslagits av lantbruksstyrelsen.

Enligt nuvarande lagstiftning godtas att friska djur kastreras i vissa fall, n'ämUgen när det av ekonomiska eller praktiska skäl anses nödvändigt att göra djuren mera lätthanterliga eller mera användbara för bestämda ändamål såsom till människoföda. Det är också ekonomiska och praktiska skäl som föranleder att lekmän i viss omfattning tillåts utföra sådana ingrepp. Det är här sålunda inte fråga om behandlingsmetod för sjukdom utan om tillgodoseende av mänskliga intressen som av Lantarbetareförbundet med viss rätt karakteriseras som egoistiska. Med hänsyn till anförda förhållanden får det enligt min mening anses föreligga en moralisk förpliktelse att inte kastrera djur annat än om vägande skäl finns och att göra ingreppet så litet smärtsamt som möjligt i de fall kastrering måste ske. Jag anser att bestämmelser om kastrering av djur bör grundas på denna instäUning.

Det av lantbruksstyrelsen föreslagna förbudet mot kastrering av nötkreatur över viss ålder och av hund överensstämmer med denna principiella inställning och tUlstyrks av samtliga remissinstanser. Även jag biträder förslaget. Den åldersgräns som föreslagits beträffande nötkreatur, åtta månader, finner jag utgöra en godtagbar avvägning mellan de skilda intressen som gör sig gällande i denna fråga. Jag delar lantbruksstyrelsens uppfattning att överdriven könsdrift och vissa former av aggressivitet hos hund bör kunna utgöra skäl för kastrering.

Kastrering av djur torde orsaka djuret visst lidande, även om bedövning används vid ingreppet. En kastrering som utförs fastän det inte finns vägande skäl, innebär därför att djuret utsätts för lidande i onödan. Ingreppet måste i sådant fall anses otillbörligt och kan bestraffas som djurplågeri. Det får förutsättas att veterinär inte begår eller medverkar tUl djurplågeri i sin yrkesverksamhet. Den av lantbruksstyrelsen föreslagna huvudregeln att kastrering av djur bara får utföras av veterinär har ej mött kritik under remissbehandlingen. Regeln får om den genomförs verkan av ett förbud mot kastrering av djur utan bärande

Prop. 1973: 31 25

skäl. Denna konsekvens står helt i samklang med den principiella inställning som jag nyss redovisat. Jag ansluter mig sålunda till lantbruksstyrelsens förslag att veterinär i princip skall anlitas vid kastrering av djur. Undantag härifrån bör få göras när det framstår som befogat med hänsyn tUl jordbmksnäringens och rennäringens intressen.

I likhet med vad som nu gäller bör det även i fortsättningen ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om de undantagsbestämmelser som bör tUlämpas på visst eller vissa djurslag.

Med h'änvisning till vad jag nu anfört viU jag förorda att 9 § DL ges ny lydelse enligt följande. I paragrafen upptas först en bestämmelse att nötkreatur som är äldre än åtta månader och hund får kastreras endast om det är påkallat av medicinska skäl. Som ett andra stycke införs en regel att kastrering av djur får utföras endast av veterinär, om ej Kungl. Maj:t förordnar annat.

För riksdagens information vUl jag i det följande redogöra för huvudsakliga innehållet i de bestämmelser om undantag från skyldigheten att anlita veterinär som jag ämnar föreslå Kungl. Maj:t.

Frågan humvida lekmän bör tillåtas kastrera djur synes ha aktualitet endast beträffande handjur av nötkreatur, svin, får och ren. Lekmannakastrering av dessa djur förekommer sedan gammalt inom husdjursskötseln. Så gott som samtliga kastreringar av svin och ren utförs av lekm'än. Kastrering av nötkreatur utförs däremot numera i de allra flesta fall av veterinär. Kastrering av får förekommer i dag bara i sällsynta fall. Det är med hänsyn tUl det sagda berättigat att anta att lekmannakastrering har stor ekonomisk betydelse vid uppfödning av svin och ren men inte aUs samma betydelse vid uppfödning av nötboskap och får. Enligt min mening finns befogad anledning göra undantag från tvånget att anlita veterinär när det gäller kastrering av svin och ren. Mot bakgrund av det principiella resonemang jag tidigare fört synes det inte lika motiverat att medge sådant undantag i fråga om nötkreatur eller får. Emellertid finns f. n. inte tillräckligt underlag för att frångå gällande ordning enligt vilken lekmannakastrering av nötkreatur och får är tUlåten i viss utsträckning. Om det framdeles visar sig att lekmannakastreringar av tjurkalvar eller bagglamm har ringa ekonomisk betydelse för uppfödare av dessa djur, bör sådana kastreringar givetvis inte vidare tUlåtas.

Kastrerande ingrepp som görs av lekman sker utan bedövning. Det finns uppenbarligen större risk för att det skall uppstå komplikationer vid ingreppet eller därefter, än när ingreppet görs av veterinär. Ingreppets storlek och risken för komplikationer ökar med djurets ålder. Det är därför angeläget att kastrering företas så tidigt som möjligt.

I fråga om nötkreatur har två månader föreslagits som åldersgräns för kastrering som utförs av lekmän. Både Slakteriförbundet och LRF har emellertid förordat att åldersgränsen sätts vid fyra månader. Vad

Prop. 1973: 31 26

som åberopats tUl stöd härför ger enligt min mening inte belägg för att en gräns vid två månader skulle medföra nämnvärda nackdelar för näringen. Jag ansluter mig här till lantbmksstyrelsens förslag.

Beträffande svin har ett flertal remissinstanser uttalat sig för att åldersgränsen bestäms till sex veckor och inte såsom lantbmksstyrelsen föreslagit tUl två månader. I bes'ättningar med slaktsvin sker kastreringen regelmässigt n'är djuren är tre till fyra veckor gamla. I avelsbesättningar sker kastrering av de galtsvin som inte skall gå vidare tUl avel först när djuren är omkring sex veckor gamla. Kastrering av en galt som är på gränsen till sex veckors ålder är ett förhållandevis stort operativt ingrepp. Redan av denna anledning är det tveksamt om lekman skall tUlåtas kastrera galtar som är äldre. Om åldersgränsen för lekmannakastrering sätts vid sex veckor, kommer behövliga kastreringar i avelsbesättningar ibland inte att kunna företas innan djuren uppnår den åldern. I så fall måste följaktiigen veterinär anlitas. Det fmns emellertid anledning anta att antalet sådana fall blir ytterst ringa i förhållande tUl totala antalet kastreringar som utförs inom svinproduktionen. Enligt min mening bör näringen i djurskyddets intresse bära den obetydliga merkostnad som uppkommer för anlitande av veterinär, om åldersgränsen för lekmannakastreringar sänks från föreslagna två månader till sex veckor. Jag ämnar därför förorda sistnämnda åldersgräns.

Enligt gällande bestämmelser är det tiUåtet för annan än veterinär att kastrera får som ej uppnått fyra månaders ålder. Denna regel som är vaiUig i övriga länder i Europa bör enligt lantbmksstyrelsens förslag bibehållas. Under remissbehandlingen har förslaget i denna del mött kritik. Man har bl. a. menat att djurskyddsstandarden i övriga Europa inte i alla avseenden bör vara normgivande för vårt land. Då en sänkning av gällande åldersgr'äns till två månader inte kan anses vara till förfång för fårnäringen, ämnar jag föreslå Kungl. Maj:t denna åldersgräns för lekmannakastrering av får.

Jag avser inte att föreslå någon ändring i sak av gnällande bestämmelser om kastrering av ren.

Jag vUl slutligen nämna att jag 'ämnar föreslå Kungl. Maj:t att uppdra åt lantbmksstyrelsen att utfärda närmare bestämmelser om de instmment som lekman skall vara skyldig att använda vid kastrermg. Styrelsen bör vidare i mån av behov kunna utfärda även andra förhållningsregler som skall iakttas av lekman vid kastrering.

5.3 Kupering av svansen på hund m. m.

Gällande bestämmelser om kupering finns i 10 § DL och reglerar kupering av svansen på häst och annat djur samt kupering av öronen på hund. Kupering av svansen på häst får företas endast för att bota

Prop. 1973: 31 27

sjukdom, skada eller oart, om Kungl. Maj:t inte medger undantag. Kuperingen skall alltid utföras av veterinär. Vid kupering av svansen på annat djur föreligger skyldighet att anlita veterinär först om djuret uppnått två månaders ålder. Det är förbjudet att kupera öronen på hund.

Kupering av svansen på friska djur torde till helt övervägande del gäUa hundar. Kuperad svans utgör som bekant kännetecken på vissa hundraser. I anledning av motion med yrkande om förbud för lekmän att kupera svansen på hund har 1972 års riksdag hemsfällt att frågan om sänkning av åldersgränsen för sådan kupering övervägs av Kungl. Maj:t och att förslag om erforderlig ändring av 10 § DL föreläggs riksdagen. I jordbruksutskottets av riksdagen gUlade betänkande förordas en sänkning av åldersgränsen tiU en å två veckor.

Av yttranden som avgivits över motionen av lantbmksstyrelsen och Svenska kennelklubben framgår dels att kupering av svansen på hund som utförs av hundägare i de allra flesta fall företas, när valpen är endast några dagar gammal, dels att ingreppet då inte torde vara förenat med nämnvärd smärta eller följdverkningar för valpen. Ej heller i andra avseenden synes dessa ingrepp medföra olägenheter från djurskyddssynpunkt. Båda dessa remissinstanser anser att åldersgränsen bör sänkas och bringas i överensstämmelse med den praxis som råder beträffande lekmannakuperingar. Lantbruksstyrelsen föreslår att gränsen sätts vid två veckor, medan Kennelklubben förordar en vecka.

Enligt min mening ger den utredning som förebragts i denna fråga vid handen att lekman bör kunna tUlåtas kupera svansen på hund men att den nu gällande åldersgränsen två månader bör kunna sättas ned tUl en vecka. Vid behandlingen av denna fråga har helt naturligt också aktualiserats frågan om kupering av svansen på andra djur än häst eller hund. Jag har genom lantbmksstyrelsen låtit undersöka denna sak och erfarit att det inte med hänsyn till husdjursskötselns behov eller eljest föreligger skäl att låta lekman utföra svanskupering på djur som är äldre än en vecka. På grund av det anförda föreslår jag att 10 § DL ändras så att kupering av svansen på annat djur än häst får utföras endast av veterinär, om djuret uppnått en veckas ålder.

5.4 Viss redaktioneU ändring av tillsynsbestämmelsema

Enligt gällande lydelse av 14 § 1 mom. första stycket DL medverkar länsveterinären och distrikts- eller stadsveterinären i den lokala tillsynen över djurens vård och behandling. I momentets andra stycke föreskrivs att länsstyrelsen med biträde av länsveterinären skall vaka över att hälsovårdsnämnden och tillsyningsmän samt distrikts- och stadsveterinärer fullgör sina åligganden. Enligt 14 § 3 mom. äger länsveterinären och distrikts- eller stadsveterinären vara närvarande vid hälsovårdsnämnds handläggning av ärende som rör vården eller behandlingen av

Prop, 1973: 31 28

djur och delta i överläggningarna men inte i besluten (första stycket). Sammanträde skall skyndsamt äga rum, när länsstyrelsen eller länsveterinären begär det (tredje stycket).

Länsveterinären är sedan den 1 januari 1972 inordnad i länsstyrelsen. Han handhar där bl. a. de uppgifter inom djurskyddet som åvilar länsstyrelsen. Från nämnda dag är följaktUgen länsveterinären inte längre en självständig regional myndighet inom djurskyddet. Med hänsyn tiU det anförda förordar jag, efter samråd med chefen för civUdepartementet, den jämkningen i 14 § 1 mom. första och andra styckena samt 3 mom. tredje stycket DL att orden "länsveterinären och", "med bitr'äde av länsveterinären" resp. "eller länsveterinären" utgår.

6 Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

att antaga inom jordbruksdepartementet upprättat förslag tUl lag om ändring i lagen (1944: 219) om djurskydd.

Med bifall tiU vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemstäUt förordnar Hans Maj:t Konungen att tiU riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Gunnel Anderson

KUNGL. BOKTR. STOCKHOLM J973 730109