Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1973            Prop. 1973:26

Nr 26

Kungl. Maj:ts proposition angående ny ordning för auktorisation av revisorer m. m.; given Stockholms slott den 2 februari 1973.

Kungl. Maj:t vUl härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden,

dels föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlätande till riks­dagen föredragande departementschefen hemställt,

dels bereda riksdagen tillfälle att avge yttrande över vad föredragande departementschefen anfört.

GUSTAF ADOLF

KJELL-OLOF FELDT

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att staten skall svara för auktorisation och registrering av revisorer. Denna uppgift fullgörs f. n. av handelskam­rarna. Den ändrade ordningen föranleder vissa författningsändringar. Vidare föreslås sekretessregler för ärenden angående auktorisation eller registrering som revisor.

1    Riksdagen 1973.1 saml. Nr 26


 


Prop. 1973: 26                                                                        2

1    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1944: 705) om aktiebolag, dels att i 32 och 106 §§, 107 § 1 mom. samt 108 och 193 §§ orden "godkänd granskningsman" skall bytas ut mot "registrerad revisor", dels att 105 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

105 §

Styrelsens och verkställande direktörs förvaltning samt bolagets rä­kenskaper skola granskas av en eller flera revisorer. Överstiger aktie­kapitalet eller maximikapitalet enligt bolagsordningen femhundratusen kronor, skola i bolaget utses minst två revisorer.

Revisorer väljas pä bolagsstämma; dock må i bolagsordningen kunna bestämmas, att en eller flera revisorer skola på annat sätt tillsättas att jämte minst en å bolagsstämman vald revisor deltaga i granskningen.

Vid val av två revisorer äger aktieägargrupp, vars röstetal vid stäm­man utgör mer an en tredjedel av röstetalet för samtliga där företrädda aktier, utse en revisor. Sädan aktieägargrupp äger påkaUa att minst två revisorer väljas, ändå att enligt bolagsordningen val av allenast en revi­sor skall äga rum. Vid val av flera än två revisorer äger aktieägargrapp, med ett röstetal överstigande en fjärdedel av röstetalet för samtliga vid stämman företrädda aktier, utse en revisor. I den mån revisorer ej ut­setts efter vad nu är sagt, skall val av revisorer ske enligt 119 § första stycket 5 och 6. I valet må ej deltaga aktieägare, vilken tillhör aktie­ägargrapp som utsett revisor.

Dä revisorer väljas, skola lika många suppleanter väljas. Aktieägar­grupp, som utser revisor, skall utse suppleant för honom.

Skall i aktiebolag med aktier av olika slag enligt bestämmelse i bo­lagsordningen revisor väljas särskilt av ägarna till visst aktieslag, äger utan hinder därav aktieägargrupp företrädande minst så många aktier av samma eller olika slag, att röstetalet för dem utgör mer än en tredje­del av röstetalet för samtliga vid stämman företrädda aktier, utse en revisor och en suppleant för honom. Därefter skaU för de olika aktiesla­gen val ske enligt 119 § första stycket 5 och 6; dock må I valet ej del­taga aktieägare som deltagit i utseendet av nyssnämnde revisor.

Utser aktieägargrapp som ovan  Utser aktieägargrupp som ovan
sägs till revisor eller revisorssupp-
sägs till revisor eller revisorssupp­
leant annan än auktoriserad revi-
leant annan än auktoriserad revi­
sor eller godkänd granskningsman,
sor eller registrerad revisor, ållg-
åligger det gruppen, om stämman
ger det grappen, om stämman det
det påyrkar, att i dennes ställe utse
påyrkar, att i dennes ställe utse
sådan revisor. Med auktoriserad
                               sädan revisor.
revisor och godkänd gransknings-

 Senaste lydelse av
32 §
       1955:384

106 §

107 § 1 mom.    "

108 §        1971:591


 


Prop. 1973: 26

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

man avses av handelskammare i riket auktoriserad revisor och god­känd granskningsman.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

2   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1948: 433) om försäkrings-rörelsei,

dels att i 6 och 29 §§, 100 § 1 mom. samt 170, 191, 305 och 306 §§ orden "godkänd granskningsman" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "registrerad revisor" i motsvarande form,

dels att 99 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

99 §2

Revisorer och revisorssuppleanter, som väljas av bolagsstämma, skola utses för tid intill dess stämma som i 113 § sägs hållits och må icke väl­jas för längre tid än tUl och med den stämma som skall äga ram under tredje räkenskapsåret efter valet. Skall mer än en ordinarie stämma år­ligen hållas, gälle vad nu är sagt den stämma, å vilken revisorsval skall förrättas. Revisor må, ändå att den tid för vilken han blivit utsedd ej gått till ända, skiljas från uppdraget, där han valts på bolagsstämma, av stämman och eljest genom beslut av den som tUlsatt honom.

Om revisor, som är vald på bolagsstämma, entledigas eller eljest avgår eller avlider och suppleant pä grand av avgång eller frånfälle ej finnes, åligger det styrelsen att ofördröjligen föranstalta om val av ny revisor. Vad nu är sagt gälle ock, där hinder att vara revisor uppkommer enligt 100 §. Sker valet å annan än ordinarie stämma, där revisorsval skall äga rum, skall uppdraget avse allenast tiden till och med sådan stämma.

Den, som utsetts till revisor eller revisorssuppleant, skall därom oför­dröjligen underrättas, om han valts å bolagsstämma, av styrelsen eller verkställande direktören och eljest av den som tUlsatt honom.

Skall enligt bolagsordningen re- Skall enligt bolagsordningen re­
visor vara auktoriserad revisor el-
visor vara auktoriserad revisor el­
ler godkänd granskningsman och
ler registrerad revisor och sker
sker ändring i avseende å därtiU
ändring i avseende å därtill utsedd
utsedd person eller suppleant för
person eller suppleant för denne

' Senaste lydelse av

             1961:610

29 §

100 § 1 mom. 170 § 191 §

305 §

306  § 2 Senaste lydelse 1961: 610


 


Prop. 1973: 26                                                                          4

Nuvarande lydelse                                            Föreslagen lydelse

denne eller beträffande sådan per- eller beträffande sådan persons
sons hemvist, skall styrelsen el-
hemvist, skall styrelsen eUer verk-
ler verkställande direktören oför-
ställande direktören ofördröjligen
dröj ligen göra anmälan därom för
göra anmälan därom för registre-
registrering. Ä denna anmälan
  ring. A denna anmälan skall vad
skall vad i 29 § andra stycket sägs
i 29 § andra stycket sägs äga mot-
äga motsvarande tillämpning. Vid
svarande tillämpning. Vid anmä-
anmälan, som ej avser allenast
lan, som ej avser allenast ändring
ändring av hemvist, skall fogas av-
av hemvist, skall fogas avskrift av
skrift av protokoll eller annan
       protokoll eller annan handling
handling som bestyrker ändringen,
som bestyrker ändringen, så ock,
så ock, där jämlikt 100 § särskUt
   där jämlikt 100 § särskUt till-
tillstånd erfordras, bevis om sådant
stånd erfordras, bevis om sådant
tUlstånd.
                                                                        tillstånd.

Rätt att göra anmälan enligt fjärde stycket tillkommer den som be­röres av ändringen.

Med auktoriserad revisor och godkänd granskningsman avses av handelskammare i riket auktorise­rad revisor och godkänd gransk­ningsman.

Denna lag träder i kraft den 1 juU 1973.

3    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse

Härigenom förordnas, att 97 § 1 mom. lagen (1955: 183) om bankrö­relse skaU ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

97 § 1 m o m. Revisor skall vara myndig här i riket bosatt svensk medbor­gare. Samtliga revisorer skola vara med det ekonomiska livet väl för­trogna personer.

Minst en av de å bolagsstämma  Minst en av de å bolagsstämma

valda   revisorerna   skall   vara   av    valda revisorerna skall vara auk-

handelskammare   i   riket  auktori-     toriserad revisor,
serad revisor.

TiU revisor må ej utses den, som är befattningshavare i bankaktie­bolaget eller eljest intager en underordnad eller beroende ställning till styrelseledamot eller tiU annan .befattningshavare i ledande ställning i bo­laget, ej heller styrelseledamots eller sådan befattningshavares make eller den, som med honom är i rätt upp- eller nedstigande skyldskap eller svågerlag eller är hans syskon eller med honom är i det svågerlag, att den ene är gift med den andres syskon.

Denna lag träder i kraft den 1 juU 1973.


 


Prop. 1973: 26

4    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen

Härigenom förordnas, att 50 § lagen (1956: 216) om jordbmkskasse-rörelsen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

50 §

Antalet revisorer skall i jordbrakskassa vara lägst två och i central­kassa lägst tre.

Till revisor i centralkassa må ej utses styrelseledamot i eller befatt­ningshavare hos ansluten jordbrakskassa.

Av revisorerna i centralkassa ut- Av revisorerna i centralkassa ut­
ses en av tillsynsmyndigheten en-
ses en av tillsynsmyndigheten en­
ligt vad i 70 § är stadgat och en
ligt vad i 70 § är stadgat och en av
av riksorganisationen. Minst en av
riksorganisationen. Minst en av
centralkassas revisorer skall vara
centralkassas revisorer skall vara
flv handelskammare i riket aukto-
auktoriserad revisor. För auktori-
riserad revisor. För auktoriserad
serad revisor skall finnas suppleant
revisor skall finnas suppleant som
som jämväl är auktoriserad revi-
jämväl är auktoriserad revisor.
                                   sor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

5    Förslag till

Lag om ändring i förordningen (1968: 576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar

Härigenom förordnas, att 4 och 24 §§ förordningen (1968: 576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksför­eningar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

4                                        §1
För revision av styrelsens för-
För revision av styrelsens för­
valtning och kassans räkenskaper
valtning och kassans räkenskaper
utses årligen fyra revisorer. Av
utses ärligen fyra revisorer. Av
dessa utses en, som skall vara re-
dessa utses en, som skall vara re­
visionens ordförande, av bankin-
visionens ordförande, av bankin­
spektionen, en av riksgäldsfull-
spektionen, en av riksgäldsfull­
mäktige och två pä ordinarie om-
mäktige och två på ordinarie om-
budsstämma. I samma ordning ut-
budsstämma. I samma ordning ut­
ses lika antal personliga supplean-
ses   lika   antal   personliga   supp-

' Senaste lydelse 1970: 66.


 


Prop. 1973: 26

Föreslagen lydelse

leanter. Av de på ombudsstämma utsedda skall en revisor och hans suppleant vara auktoriserade re­visorer. Den andre på ombuds­stämma utsedde revisorn och hans suppleant skall äga insikt och er­farenhet beträffande rörelse för fastighets-  och  tomträttsbelåning.

Nuvarande lydelse

ter. Av de på ombudsstämma ut­sedda skall en revisor och hans suppleant vara auktoriserade av handelskammare eller på annat av Konungen godkänt sätt. Den and­re på ombudsstämma utsedde re­visorn och hans suppleant skall äga insikt och erfarenhet beträf­fande rörelse för fastighets- och tomträttsbelåning.

Verkställande direktör eller annan tjänsteman hos stadshypoteksför-ening eller av kassastyrelsen utsedd ledamot av föreningsstyrelse får ej vara revisor eller suppleant. Ej heUer får den vara revisor eller supp­leant som är tjänsteman hos kassan eller annars Intager en underordnad eller beroende ställning till styrelseledamot eller verkställande direktör eller till sådan tjänsteman hos kassan åt vUken uppdragits att ombesör­ja bokföringen eller medelsförvaltnlngen eUer kontrollen däröver. Ej heller får den vara revisor som är eller varit gift med eller är trolovad med sådan styrelseledamot eUer tiänsteman som avses i detta stycke eller den som med honom är i rätt upp- eUer nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i det svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller den som på grand av adoption står i motsvarande förhållande till styrelseledamot eller tjänsteman som fömt nämnts.

24 §                        I

För revision av föreningsstyrelses förvaltning och förenings räken­skaper skaU årUgen utses minst tre och högst fem revisorer jämte supp­leanter. Kassan utser en av revisorema och suppleant för honom. Ordi­narie föreningsstämma väljer övriga revisorer och Uka många supplean­ter.


Den av kassan utsedde revisorn och hans suppleant bör ha insikt och erfarenhet av rörelse för fas­tighets- och tomträttsbeläning. Av de valda revisorerna bör en revi­sor och hans suppleant vara auk­toriserade av handelskammare el­ler på annat av Konungen godkänt sätt;


Den av kassan utsedde revisorn och hans suppleant bör ha insikt och erfarenhet av rörelse för fastighets-och tomsrättsbelånlng. Av de val­da revisorema bör en revisor och hans suppleant vara auktoriserade revisorer.


Den som är tjänsteman hos förening eller annars intager en under­ordnad eller beroende ställning till styrelseledamot eller verkställande direktör eller till sådan tjänsteman hos föreningen, åt vUken uppdragits att ombesörja bokföringen eller medelsförvaltnlngen eller kontrollen däröver, får ej vara revisor eller suppleant i samma förening. Ej heller får den vara revisor som är eller varit gift med eller är trolovad med sådan styrelseledamot eller tjänsteman som avses i detta stycke eller den som med honom är i rätt upp- eUer nedstigande släktskap eller svåger-lag eller är syskon eller är i det svågerlag, att den ene är eller varit gift


 


Prop. 1973: 26                                                                          7

med den andres syskon, eller den som på grand av adoption står i mot­svarande förhållande till styrelseledamot eller tjänsteman som förat nämnts.

Denna lag träder i kraft den 1 juU 1973.

6    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970: 65) om Sveriges allmänna hypoteks-hank och om landshypoteksföreningar

Härigenom förordnas, att 7 § lagen (1970: 65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

7 §

För revision av styrelsens förvaltning och bankens räkenskaper ut­ses årligen fem revisorer.

Fullmäktige i riksgäldskontoret utser en revisor, som skall vara revi­sionens ordförande, och suppleant för honom. Bankinspektionen utser en revisor jämte suppleant för honom. Övriga revisorer jämte supplean­ter för dem väljes på ordinarie delägarsammankomst.

Av de på delägarsammankomst Av de på delägarsammankomst

utsedda revisorema skall en revi- utsedda revisorema skall en revisor

sor och hans suppleant vara aukto- och hans suppleant vara auktori-

riserade av handelskammare eller serade   revisorer.   Bankinspektio-

på  annat  av  Konungen  godkänt nen bestämmer arvode till den av

sätt. Bankinspektionen bestämmer inspektionen utsedde revisorn, och

arvode till den av inspektionen ut- riksgäldsfullmäktige bestämmer ar-

sedde revisorn,  och riksgäldsfull- vode  till den av fullmäktige ut-

mäktige bestämmer arvode till den                     sedde revisorn,
av fullmäktige utsedde revisorn.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

7    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1972: 262) om understödsföreningar

Härigenom förordnas, att 32 § lagen (1972: 262) om understödsför­eningar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

32 §
Är   understödsförenings    verk-
Är   understödsförenings   verk-

samhet  av  stor  omfattning  eller     samhet  av  stor  omfattning  eller föreligger annars särskilda skäl till     föreligger annars särskilda skäl tUl


 


Prop. 1973: 26


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


det, kan försäkringsinspektionen föreskriva att minst en av revi­sorerna skall vara auktoriserad re­visor eller registrerad revisor.

det, kan försäkringsinspektionen föreskriva att minst en av reviso­rerna skall vara av handelskam­mare auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman.

När revisor eller revisorssuppleant utsetts skall anmälan därom ofördröjligen göras till försäkringsinspektionen genom styrelsens för­sorg, om han valts på föreningsstämma, och annars av den som till­satt honom. Närmare föreskrifter i fråga om sådan anmälan meddelas av inspektionen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

8   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1931:110) om upplagshus och upplagsbevis

Härigenom förordnas, att 40 § lagen (1931: 110) om upplagshus och upplagsbevis skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


40 §

Tillsyn över upplagshus utövas av kommerskollegium.


KommerskoUegium skall årli­gen beträffande varje upplagshus föranstalta om granskning av dess ekonomiska ställning och rörel­sens handhavande genom två granskningsmän. Av dessa skall den ena vara auktoriserad revisor.

Kommerskollegium skall årligen beträffande varje upplagshus för­anstalta om granskning av dess ekonomiska ställning och rörel­sens handhavande genom två granskningsmän. Av dessa skall den ena vara av handelskammare i riket eller på annat, av Konung­en godkänt sätt auktoriserad revi­sor.

Konungen äger meddela närmare föreskrifter om tillsynens utövande och om kostnaderna härför.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.


 


Prop. 1973: 26

9    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att ut­bekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 26 § lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar skall ha nedan angivna ly­delse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

26 §

Handlingar som till offentlig rättshjälpsanstalt inkommit eller där upprättats angående rättshjälp åt enskilda, sä ock handlingar i ärenden hos notarius publicus rörande sådant som blivit honom såsom hemligt anförtrott eller eljest ej bör bliva obehöriga kunnigt, må ej tidigare än sjuttio år efter handlingens datum utlämnas i vidare mån än handling­ens ändamål kräver eller den, som i ärendet anlitat anstalten eller notarius publicus, därtill samtycker.

Beträffande handUngar i sådana ärenden angående rättshjälp ät en­skilda, som handläggas hos annan myndighet än i första stycket sägs, äger Konungen förordna, att handlingarna ej må utlämnas i andra fall eller annan ordning än Konungen bestämmer förrän viss tid, högst sjuttio år, förflutit från deras datum.

HandUngar rörande någons ansökan om inträde i advokatsamfundet eller hans rätt att vara advokat eller rörande disciplinärt förfarande mot advokat må, i vad de angå hans ekonomiska ställning eller innefatta upplysningar, vilkas offentliggörande kan lända annan till men, icke utan samtycke av den handlingen sålunda angår utlämnas tidigare än sjuttio år efter handlingens datum.

Vad i tredje stycket stadgas skall äga motsvarande tiUämpning i fråga om handlingar rörande an­sökan om auktorisation eller re­gistrering som revisor eller någons rätt att vara auktoriserad revisor eller registrerad revisor eller be­träffande disciplinärt förfarande mot sådan revisor. Myndighels be­slut må dock ej hemlighållas jäm­likt delta stycke.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

1 Lagen omtryckt 1971: 203.


 


Prop. 1973: 26                                                                      10

Utdrag av protokoUet över handelsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 2 februari 1973.

Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, ODH­NOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Feldt, anmäler efter ge­mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om former­na för auktorisation av revisorer m. m. och anför.

1 Inledning

Lagen (1944: 705) om aktiebolag upptar regler, som berör två kate­gorier kvalificerade revisorer, nämUgen auktoriserade revisorer och godkända granskningsmän. Bestämmelser om auktoriserade revisorer finns också I annan lagstiftning, såsom banklagstiftningen och försäk­ringslagstiftningen.

Auktorisationen av revisorer har handhafts av handelskamrarna un­der cirka 60 år. Även förfarandet att godkänna granskningsmän har tillämpats sedan åtskUlig tid tillbaka av handelskamrarna.

I landet fanns den 1 januari 1973 506 auktoriserade revisorer och 949 godkända granskningsmän. Ärliga antalet auktorisationer är om­kring 30 och ärliga antalet godkännanden omkring 70. Vid sidan av de auktoriserade revisorerna och de godkända granskningsmännen utövas revisionsverksamhet emellertid av ett stort antal andra revisorer.

Efter bemyndigande av Kungl. Majit den 29 december 1970 tUlkalla-de jag samma dag en sakkunnigi med uppgift att utreda frågan om for­merna för auktorisation av revisorer och därmed sammanhängande spörsmål.

Den sakkunnige, som arbetade under namnet auktorisationsutred-ningen, lade fram förslag i ämnet i betänkandet (Ds H 1971: 3) Former­na för auktorisation av revisorer m. m.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av bankinspek­tionen,    försäkringslnspcktionen,   riksrevisionsverket,    riksskatteverket,

' F. d. regeringsrådet Frank Öhman.


 


Prop. 1973: 26                                                                      11

skolöverstyrelsen (SÖ), universitetskanslersämbetet (UKÄ) — efter hö­rande av universiteten —, handelshögskolan i Stockholm, socialhögsko­lan i Stockholm, kommerskolleglum, näringsfrihetsombudsmannen (NO), länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Jönkö­pings, Gotlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värm­lands, Örebro, Gävleborgs, Västemorrlands och Norrbottens län, of­fentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén (OSK), kanslichefen hos riksdagens revisorer, handelskamrarna i riket genom handelskam­rarnas nämnd. Svenska kommunförbundet. Svenska landstingsförbundet, Stockholms kommun, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmanna­förbund, Sveriges industriförbund. Svenska företagares riksförbund, Sve­riges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Lantbrukarnas riks­förbund. Föreningen auktoriserade revisorer (FAR), Svenska revisor­samfundet, Sveriges advokatsamfund. Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen, Kooperativa förbundet (KF), Institutet för intern revision. Landsorganisationen i Sverige (LO) och Tjänstemännens cen­tralorganisation (TCO). Vidare har yttrande avgetts av Göteborgs stads revisorskoUegium.

2 Gällande ordning 2.1 AUmän bakgrund

Med revision förstås vanligen en granskning i efterhand av en viss ekonomisk förvaltning (räkenskaper och förvaltningsåtgärder). Man skUjer mellan intern och extern revision. Den förstnämnda formen in­nebär att ett företags, en organisations eller en myndighets verksamhet, räkenskaper och kontrollanordningar fortlöpande övervakas av en inom enheten verksam revisionsavdelnuig. Den mterne revisorn är normalt anställd I det företag, där han utför sin kontrollverksamhet. Känneteck­nande för honom är att han fullgör företagsledningens kontrollfunktion. Han intar därför inte någon fri och oberoende ställning gentemot före­tagsledningen, men han bör å andra sidan vara fristående och obunden i förhåUande till övrig personal. Ursprungligen sysslade Internrevisorn närmast med detaljrevision (sifferrevision, verifiering) men utvecklingen har gått mot att allt större vikt läggs vid hans uppgifter inom förvalt­ningsrevisionen (materiell revision eller sakrevision). Trots att intern­revisorn ofta uppfyller högt ställda kompetensanspråk i fråga om såväl teoretisk kunskap som praktisk erfarenhet, är han inte auktoriserad. Enligt nuvarande ordning får nämligen en auktoriserad revisor i princip ej ha anställning i andra företag än sådana som ägs och leds av aukto­riserade revisorer.

En annan ställning än internrevisorn intar externrevisorn. Denne skall vara fristående i förhållande till det företag han reviderar. Hans


 


Prop. 1973: 26                                                         12

kontrollfunktion är riktad mot företagsledningen. Han skall således bl. a. bevaka ägarnas intressen i förhållande till företagsledningen. Vi­dare skall han övervaka att regler till skydd för borgenärer och annan tredje man (t. ex. anställda eller det allmänna) iakttas.

En revision skall normalt omfatta granskning såväl av rörelsens rä­kenskaper som av företagsledningens förvaltning. Någon klar skiljelinje lär inte kunna dras mellan dessa granskningsområden, utan de torde i praktiken delvis täcka varandra. Inte bara årsrevision skall ske utan i princip även en löpande revision, I samband med exempelvis försälj­ning av ett företag eller andra genomgripande förändringar kan special­revision behöva företas.

Revisionens formella del utgörs av dels sifferrevision, dels kontroll av att formföreskrifter iakttas vid förvaltnlngsåtgärder. Revisorns tradi­tionella huvuduppgift är att granska årsredovisningen med däri intagen balansräkning och resultaträkningar jämte förvaltningsberättelse i såväl formeUa som materiella hänseenden samt företagets räkenskaper i övrigt.

Efter hand har förvaltningsrevisionen tiUdragit sig allt större intresse. Den anses vara en väsentlig uppgift för kvalificerade revisorer, inte minst vid deras granskning av stora företag. För mindre komplicerade delar av granskningsarbetet kan ofta medhjälpare anlitas.

De lagregler om revision som finns på associationsrättens område behandlar extern revision. För aktiebolag ges reglerna i aktiebolagsla­gen. Regleringen där har i många avseenden blivit normgivande även beträffande andra företagsformer.

I åtskillig lagstiftning föreskrivs obligatorisk medverkan av en eller flera revisorer och ställs anspråk på att dessa skall uppfylla fordringar i olika avseenden. Det föreligger emellertid inte skyldighet att utse re­visor vid varje utövande av ekonomisk företagsamhet. Exempelvis be­höver sådan inte tillsättas i handelsbolag eller ideella föreningar. Likväl är det vanligt, särskilt i de sistnämnda, att revisor utses. Emellertid uppställs inte i lag eller författning några allmängiltiga kvalifikations­krav på den som önskar vara verksam som revisor. I princip får alltså revisionsverksamhet i Sverige utövas av envar och titeln revisor är inte förbehållen någon särskild kategori. Genom handelskamrarnas långva­riga verksamhet med att auktorisera revisorer och godkänna gransk­ningsmän har emellertid skapats tUlgång till revisorer med dokumente­rad yrkeskunnighet. Detta har medfört att lagstiftaren beträffande bl. a. större aktiebolag samt vissa bank- och försäkringsinrättningar kunnat in­föra skyldighet att ha av handelskammare auktoriserad revisor. Även i bolagsordningar o. d. föreskrivs ofta att sådan revisor (eller godkänd granskningsman) skall väljas.

Vid sidan av dem som är yrkesmässigt verksamma anlitas lekmanna-revisorer med olika bakgrund, ofta med särskild branschkännedom, eko­nomisk kunnighet eller allmän erfarenhet. Sålunda kan i företag inom


 


Prop. 1973: 26                                                         13

den privata sektorn lekmannarevisor utses, ibland tiUsammans med en eller flera yrkesrevisorer.

Den statiiga revisionen ombesörjs främst av riksrevisionsverket och riksdagens revisorer. Den avviker i åtskilliga avseenden frän den som förekommer inom enskilda företag. Revisionen inom den kommunala förvaltningen, som regleras i bl. a. kommunallagen, företer också sär­drag. I fråga om statliga och kommunala bolag är dock de vanUga bo­lagsreglerna tillämpliga.

2.2 Författningsbestämmelser

I lagen (1944: 705) om aktiebolag finns jämförelsevis utförliga be­stämmelser om revision (105—113 §§). Revisionen skall avse granskning av styrelsens och verkställande direktörs förvaltning samt bolagets räken­skaper. Revisorerna skall vara en eller flera. Om bolagets aktie- eller maximikapltal enligt bolagsordningen överstiger 500 000 kr. skall minst två revisorer utses. För valda revisorer skall lika många suppleanter väljas.

Som allmänt krav uppställer lagen att revisor skall vara myndig i riket bosatt svensk medborgare. Kommerskollegium kan dock i sär­skilda fall medge att utländsk revisor anlitas. I övrigt anger lagen som allmänt kompetensvillkor endast att revisorn skall ha den erfarenhet beträffande bokföring och insikt i ekonomiska förhållanden som med hänsyn till bolagets verksamhet erfordras för uppdraget.

För vissa fall krävs emellertid dokumenterad sakkunskap och yrkes­skicklighet hos revisorn. Detta innebär enligt aktiebolagslagen att av handelskammare i riket auktoriserad revisor eller godkänd gransknings­man skall utses. Om aktie- eller maximikapitalet enligt bolagsordningen uppgår till minst två miljoner kronor eller bolagets aktier eller obliga­tioner är föremål för notering på fondbörs skall sålunda minst en av revisorerna vara auktoriserad. Vidare föreskrivs att sådan revisor eller godkänd granskningsman skall utses om det föreskrivs i bolagsordningen. En minoritet av aktieägare, representerande minst en tiondel av aktie­kapitalet, kan också påfordra att auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman utses. Även suppleanten skall i dessa fall vara auktori­serad revisor eller, om den ordinarie revisorn är godkänd gransknings­man, i varje fall sådan.

För att förhindra att till revisor väljs någon som är i beroendeställ­ning tUl dem han skall kontrollera föreskrivs i aktiebolagslagen att tUl revisor ej får utses befattningshavare i bolaget eller den som eljest intar en underordnad eUer beroende ställning till styrelseledamot, verkställan­de direktör eller tUl befattningshavare som ombesörjer eller kontrolle­rar bokföringen eller medelsförvaltningen. Likaså förbjuds den som är gift eller nära släkt med någon av nämnda befattningshavare att vara re-


 


Prop. 1973: 26                                                                         14

visor. Till revisor i dotterbolag kan dock utses tjänsteman i moderbolag under förutsättning att det i dotterbolaget därjämte finns minst en ojävig revisor.

Revisor kan bli ersättningsskyldig för skada som han åsamkar bolag vid fullgörande av sitt uppdrag och han svarar även för medhjälpares försummelse (208 §).

I fråga om likvidationsrevisorers kvalifikationer gäller samma reg­ler som beträffande de vanliga revisorerna och skyldighet kan alltså föreligga att utse auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman (152 §).

I detta sammanhang kan nämnas att det i aktiebolagsutredningens betänkande med förslag tUl aktiebolagslag m.m. (SOU 1971: 15) före­slås en betydande utvidgning av skyldigheten att som revisor I bolaget ha auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman.

Även i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar fmns ett avsnitt om revision (45—51 §§). Bestämmelsema är i många hänseenden lik­artade dem i aktiebolagslagen. Krav på att revisor i vissa fall skall vara auktoriserad eller godkänd granskningsman saknas dock. Självfallet kan emellertid i stadgar för förening krävas sådan kvalifikation.

Beträffande affärsbankerna föreskrivs i lagen (1955:183) om bank­rörelse att minst en av revisorema skall vara auktoriserad. Liknande föreskrifter finns beträffande försäkringsbolag med hela riket som verk­samhetsområde i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse, beträffande centralkassa I lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen, beträffande Sveriges aUmänna hypoteksbank i lagen (1970: 65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar, beträffande Konunga­riket Sveriges stadshypotekskassa och stadshypoteksföreningar i förord­ningen (1968: 576) om Konungariket Sveriges hypotekskassa och om stadshypoteksföreningar, beträffande större allmännyttiga bostadsföre­tag i bostadslånekungörelsen (1967: 552), beträffande utländskt företags filial i lagen (1968: 555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket, bettäffande auktoriserad fastighetsmäklare i kun­görelsen (1947: 336) om auktorisation av fastighetsmäklare, beträffande upplagshus i lagen (1931:110) om upplagshus och upplagsbevis samt beträffande större understödsföreningar i lagen (1972: 262) om under­stödsföreningar.

2.3 Auktorisationsförfarande m. m.

Som inledningsvis nämnts är det handelskamrama i riket som aukto­riserar revisorer och godkänner granskningsmän. Handelskammaren i Visby fullgör dock inte dessa funktioner. Det är också handelskamrarna som bestämmer villkoren för auktorisation och godkännande och som utövar tillsyn över yrkesutövama. Utförliga föreskrifter ges i handels-


 


Prop. 1973: 26                                                         15

kamrarnas stadgor angående auktoriserade revisorer och godkända gransknlngsmän, de s. k. revisorsstadgoma. Dessa, som fastställs av handelskamrarnas nämnd och antas av vederbörande handelskammare, är sinsemellan likalydande. För att främja en enhetlig bedömning har tillskapats en gemensam nämnd, handelskamrarnas centrala revisors­nämnd. Denna består av en representant från varje handelskammare, utom handelskammaren i Visby, en ledamot från FAR och en från Svenska revisorsamfundet samt tvä representanter från läroanstalter.

I Stockholms handelskammares stadga anges syftet med auktorisation och godkärmande vara att bereda tillgäng på personer, som är skickade för revisionsarbete. Vidare fastslås att auktoriserad revisor skall äga kunskaper och erfarenhet, som möjliggör för honom att granska och bedöma räkenskaper och ekonomisk förvaltning även då de uppkom­mande spörsmålen är av mera invecklad, ovanlig eller omfattande beskaffenhet. Av godkänd granskningsman fordras kunskaper och er­farenhet, som gör det möjligt för honom att granska räkenskaper och bedöma med sådan granskning sammanhängande förvaltningsspörsmål. För båda kategorierna krävs svenskt medborgarskap och bosättning i Sverige. Sökande till auktorisation eller godkännande måste ha uppnått 25 års ålder och han skall ha gjort sig känd för redbarhet och får ej vara omyndig eller i konkurstillstånd. Hämtöver uppställs åtskUliga kompe­tenskrav för vinnande av auktorisation och godkännande, varvid givetvis större fordringar ställs för det förstnämnda fallet.

I fråga om teoretisk utbildning krävs sålunda för att auktorisation skall kunna meddelas i huvudsak följande. Sökanden skall ha avlagt eko­nomexamen vid svensk handelshögskola eller svenskt universitet. För att examen skall medföra kompetens för auktorisation krävs ytterligare att denna omfattar ämnena nationalekonomi och rättsvetenskap samt företagsekonomi med specialinriktning på redovisning och finansiering. Visst antal betyg skall ha uppnåtts i dessa ämnen. Betygskraven anges utförligt i revisorsstadgan. För dem som inte avlagt den föreskrivna examen kan i stället anordnas särskild kunskapsprövning i nyssnämn­da ämnen. Bestämmelser för sådan kunskapsprövning har utfärdats av centrala revisorsnämnden, som anordnar prövningen. Tillstånd att deltaga i denna meddelas av nämnden. Prövningen anses vara krä­vande och har hittills utnyttjats i liten omfattning. Om särskUda om­ständigheter föreligger, kan eftergift göras i fråga om de uppställda kraven på teoretisk utbildning. Sådan eftergift torde dock nästan aldrig meddelas.

Lämplighet för revisorsyrket skall ha visats genom minst feni års väl vitsordad praktik. Den bör i allmänhet ha fullgjorts hos auktoriserad revisor. Enligt centrala revisorsnämndens riktlinjer kan viss del av prak­tiken förläggas före ekonomexamen; av sådan tjänstgöring kan två år värderas fullt och resten till 50 procent. Möjlighet finns även att i viss


 


Prop. 1973: 26                                                         16

mån som praktik få tillgodoräkna sig t. ex. tjänstgöring som taxerings­revisor eller anställning på utländsk revisionsbyrå.

En revisor, som vill bli godkänd som granskningsman, måste styrka sin lämplighet för revisionsarbete genom praktik. Liksom beträffande de auktoriserade revisorema krävs minst fem års praktisk verksamhet, dock ej av samma kvaUficerade art. Praktikkravet är mer oenhetligt ut­format för granskningsmännen och anges syfta tUl att vederbörande för­värvar grundlig erfarenhet i fråga om revision och bokföring. Tjänst­göringen kan fullgöras t. ex. hos revisorer eller I större affärsföretag. Sökanden skall ha utfört eller deltagit i minst fem årsrevisioner hos affärsföretag av ej obetydlig storlek. — Erforderliga teoretiska kunska­per i redovisning och föreskriven kännedom om gällande handels- och beskattningsrätt skaU styrkas genom betyg över ekonomexamen eller betyg från gymnasium, ekonomiska linjens kamerala gren, eller handels­gymnasium. För att gymnasiestudierna skall medföra kompetens krävs betyg I redovisnings- och handelsämnen. Den formella kompetensen kan även vinnas genom särskild tentamen i redovisning m. m. vid gym­nasiums ekonomiska linje eUer genom examen från vissa, av centrala revisorsnämnden för ändamålet godtagna kurser, vilka uppräknas i stadgan. Om sökanden kan åberopa praktik, som gör det uppenbart att han fyller fordringarna på teoretiska kunskaper, kan han befrias frän att på annat sätt styrka sin kompetens.

För auktoriserad revisor och godkänd granskningsman gäller vidare bl. a. följande bestämmelser. TUl handelskammaren skall avges för­säkran, att vissa yrkesetiska regler angående uppdragens fullgörande och föreskriven tystnadsplikt skall iakttas. Härefter utfärdas certifikat. Detta förnyas årligen av handelskammaren. Det återställes om auktori­sation eller godkännande upphör. Försäkring skall tecknas för skade­ståndsskyldighet som kan uppkomma i yrkesutövningen. Omyndighets­förklaring, konkurstillstånd eller förlust av medborgarskapet medför att auktorisationen eller godkännandet upphör. Medgivande att bo­sätta sig inom annat handelskammardistrikt eller, för viss tid, utom­lands kan efter prövning lämnas av handelskammaren varvid för bo­sättning utomlands även erfordras tillstånd av den centrala nämnden. Bosätter sig revisor eller granskningsman utan att ha fått medgivande inom annan handelskammares distrikt, ankommer det på honom att hos denna handelskammare göra ansökan om överflyttning av auktorisatio­nen eller godkännandet.

Förbud mot att i vissa faU äta sig revision av företag, inrättning eller korporation gäller för auktoriserad revisor enligt jävsliknande regler, som i åtskiUigt ansluter sig till aktiebolagslagens motsvarande bestäm­melser. Dessutom finns en allmän föreskrift som förbjuder auktoriserad revisor att åta sig revision om särskilda omständigheter föreligger, som


 


Prop. 1973: 26                                                                       17

är ägnade att rubba förtroendet till revisorns självständighet vid upp­dragets fullgörande.

I fråga om de godkända granskningsmännen gäller motsvarande regler som för revisorerna, dock med den skillnaden, att gransknings­man får vara s. k. tjänstemannarevisor.

För auktoriserad revisor — men inte för granskningsman — gäller att han får bedriva revisionsverksamhet endast i egen rörelse eller ge­nom handelsbolag, kommanditbolag eller aktiebolag, som uppfyller av centrala revisorsnämnden föreskrivna villkor.

En annan föreskrift, som Inte heller omfattar granskningsmännen, förbjuder auktoriserad revisor att idka handels- eller agenturrörelse eller att driva eller deltaga i ledningen för affärsföretag. Han är vidare för­hindrad att ha avlönad anställning hos annan än auktoriserad revisor eller sådant bolag, som uppfyller centrala revisorsnämndens villkor för att bedriva revisionsverksamhet. Från dessa sistnämnda förbud kan handelskammaren efter särskUd prövning medge undantag. Den som vill bedriva undervisning i handelsämnen medges sålunda regel­mässigt dispens. I övrigt ges dispenser mycket sällan.

Syftet med dessa inskränkande föreskrifter avseende de auktoriserade revisorerna anges vara att stärka deras oberoende och självständighet. Bestämmelserna bidrar därjämte till att kåren utgörs av yrkesutövare i egentlig mening.

Beträffande godkänd granskningsman kan handelskammaren be­stämma inskränkningar i dennes rätt att ha viss sysselsättning eller tjänst. Förbud råder för honom att i samband med yrkesutövningen använda beteckning med orden "auktoriserad" eller "auktorisation".

Fråga om meddelande av auktorisation eller godkännande prövas först av den inom varje handelskammare befintliga lokala revisors­nämnden. Om denna vid sin prövning finner att sökanden ej uppfyller kraven för auktorisation eller godkännande, avslår den på handels­kammarens vägnar ansökningen. Eljest remitteras ärendet till centrala revisorsnämnden, som har att tillstyrka eller — med angivande av skäl — avstyrka ansökningen. Endast ansökan som centrala revisorsnämnden tillstyrkt kan bifallas. Härför krävs att minst två tredjedelar av de vid sammanträdet med handelskammaren närvarande ledamötema är en­se. Regelmässigt torde handelskammaren följa centrala nämndens för­slag.

Avslås ansökningen kan sökanden begära, att beslutet hänskjuts till den centrala nämndens prövning. Det beslut nämnden då fattar, måste handelskammaren följa.

Som nämnts kan handelskammaren medge undantag från förbuden för auktoriserad revisor att idka handels- eller agenturrörelse eller driva eller deltaga i ledningen av affärsföretag. Likaså kan handelskammaren meddela dispens i fråga om inskränkningarna i rätten att inneha avlö-

2   Riksdagen 1973.1 satnl. Nr 26


 


Prop. 1973: 26                                                         18

nad anställning. I sådana dispensärenden fordras dock — såvida det inte är uppenbart att den begärda dispensen avser en verksamhet, som ej kan påverka revisorns oberoende — att ärendet underställts den centrala nämndens prövning, och handelskammaren är skyldig att följa nämndens beslut.

Handelskammarens lokala revisorsnämnd skall enligt stadgan inom sitt distrikt utöva tillsyn över revisorema och granskningsmännen och i anslutning härtill pröva klagomål mot dem. I fråga om disciplinära åt­gärder gäller att den lokala nämnden kan tUldela revisorer och gransk­ningsmän varning. Vid allvarliga försummelser kan nämnden föreslå handelskammaren återkallande av behörigheten.

Fråga om återkallande av auktorisation eller godkännande väcks av den lokala nämnden. Ärendet avgörs dock i handelskammaren, utom då fråga är om återkallande på grund av att revision ej utförts under tre är, i vilket fall den lokala nämnden är beslutande. Har handels­kammaren beslutat återkalla auktorisation eller godkännande, kan den som avses med beslutet begära att ärendet hänskjuts till den centrala revisorsnämndens prövning. Det beslut nämnden därvid fattar måste handelskammaren följa.

2.4 Vissa dispensärenden

Med stöd av dispensrätten lämnade Stockholms handelskammare tidigare i fråga om två organisationer auktoriserade revisorer dispen­ser att ingå i styrelsen för eller vara anställda i av organisationerna bildade och ägda revisionsföretag, nämligen Lantbruksförbundets re­visionsbyrå aktiebolag från 1950 och Sveriges kommunalekonomiska förening u.p.a. från 1953. Som vUlkor för att bifalla ifrågavarande dispensansökningar uppställde handelskammaren — i syfte att skapa garantier för berörda revisorers oberoende — vissa fordringar rörande styrelsemas sammansättning m. m.

Lantbruksförbundets revisionsbyrå och kommunalekonomiska för­eningen driver båda omfattande revisionsverksamhet med vardera om­kring hundratalet anställda. I bägge företagen är ett flertal auktoriserade revisorer f. n. anställda. Företagen bedriver verksamhet såväl från huvudkontor i Stockholm som från ett stort antal kontor ute i landet och torde höra tUl de större i landet inom branschen. Lantbruksförbun­dets revisionsbyrå utför revision åt åtskilliga — men dock inte alla — föreningar tillhörande förbundet. Kommunalekonomiska föreningen biträder väsentUgen endast medlemmar — ett 80-tal tidigare städer och köpingar — med revision och därmed sammanhängande spörsmål. Ändamålet med revisionsbyrån och kommunalekonomiska föreningen anges vara att tillgodose behovet av sakkunnig revision och därmed sammanhängande  service  hos  företagen  inom  lantbrukets  förenings-


 


Prop. 1973: 26                                                         19

rörelse och hos medlemskommunema. Verksamheten omfattar dock även andra uppdragsgivare. Bl. a. medverkar föreningen vid revision av kommunala bolag o. d.

Även sparbankerna har ett eget revisionsinstitut. Sparbankemas re­visionsbyrå AB. Bolaget har omkring 100 anstäUda. Revision utförs även åt utomstående företag. Vid bolagets bildande var det med hänsyn till dess kvalificerade och viktiga uppgifter förutsatt att auktoriserade revisorer skulle i olika befattningar knytas tUl bolaget. I fråga om bola­gets ledning avsågs — för att värna om principen om revisors obero­ende ställning — att samtliga styrelseledamöter, lägst tre och högst fem, och deras suppleanter samt verkställande direktören skulle vara auktori­serade revisorer. Styrelsen skulle inom sig utse den verkställande di­rektören. Med dessa utgångspunkter hemställde sparbanksföreningen i maj 1965 hos Stockholms handelskammare, att denna måtte medge dispens för auktoriserad revisor, att, med bibehållen auktorisation, ta anställning i bolaget.

Handelskammarens revisorsnämnd fann ej skäl att bifalla föreningens framställning men beslöt, med hänsyn tUl ärendets principiella vikt, att underställa frågan den centrala revisorsnämndens prövning. Denna nämnds majoritet uttalade sedermera som sin uppfattning, att den be­gärda dispensen borde beviljas med hänvisning bl. a. till att den före­slagna organisationen av bolaget och övriga omständigheter i samband med bolagets planerade verksamhet kunde anses innebära erforderlig garanti för att auktoriserade revisorer, som innehade anställning hos bolaget eller ingick i bolagets styrelse, intog en självständig ställning vid utförandet av revisionsuppdrag. Minoriteten underströk i sin re­servation bl. a. att revisorerna i det ifrågavarande bolaget kunde förut­sättas få sä begränsad praktik av problemen inom branscher utanför sparbanksområdet, att deras förmåga att utöva allsidig revision för­svagades, vUket medförde risker för utomstående företag, som anlitade revisionsbyrån. Framställningen avslogs sedermera av den lokala nämn­den, som vid den tiden hade beslutanderätten. En därefter av föreningen gjord begäran att handelskammarens fullmäktige skulle pröva fram­ställningen föranledde inte någon ändring av den lokala nämndens be­slut.

I konsekvens härmed har handelskammaren sedermera beslutat att fortsättningsvis, efter viss övergångstid, inte medge nya dispenser för auktoriserade revisorer att ingå i styrelsen för eller vara anställda hos Lantbruksförbundets revisionsbyrå eller kommunalekonomiska för­eningen.


 


Prop. 1973: 26                                                                      20

3 Framställningar om utredning

Auktorisationsutredningens uppdrag föregicks av framställningar till Kungl. Maj:t om utredning av hithörande frågor. Således förordade samarbetsutredningen i sitt betänkande Företag och samhälle (SOU 1970: 41) en utredning om bl. a. formerna för auktorisation av revisorer. Vidare förelåg framställningar från NO, Sveriges lantbmksförbund (numera Lantbrukarnas riksförbund) och Svenska revisorsamfundet.

Samarbetsutredningen framhöll att staten I flertalet andra länder med välutvecklat revisorsväsende omhänderhade auktorisationen. Så var fal­let I bl. a. Förbundsrepubliken Tyskland, USA, Danmark och Norge. Det borde därför övervägas om inte auktorisationen även i Sverige borde bli en samhällets angelägenhet.

NO:s framställning till Kungl. Maj:t föranleddes av klagomål mot Stockholms handelskammares tUlämpning av revisorsstadgans föreskrif­ter om inskränkningar i auktoriserad revisors rätt att ha avlönad an­ställning. Klagande var Svenska sparbanksföreningen och Sveriges kommunalekonomiska förening. Även lantbruksförbundets framställ­ning riktades mot tillämpningen av revisorsstadgans föreskrifter om an­ställningsförbud. För bakgrunden till klagomålen har redogjorts i före­gående avsnitt (2.4).

NO uttalade bl. a. att avsikten med auktorisation av revisorer var att bereda tillgång till kompetenta personer för revisionsuppdrag. Då be­tydelsefulla delar av näringsliv och förvaltning sökte skapa möjligheter tUl bättre och rationellare revisionssystem fick det enligt NO is mening anses otUlfredsställande, om anlitandet av de kvalificerade yrkesmän som behövdes för ändamålet försvårades.

Från lantbruksförbundets sida framhölls, att en indragning av aukto-risationerna skulle få till följd att förbundets revisionsbyrå även i fort­sättningen i princip visserligen skulle kunna revidera mycket stora för­eningar, eftersom sådana inte behövde ha auktoriserad revisor. Däremot skulle förbundets revisorer vara diskvalificerade att revidera förening­arnas dotterbolag, om dessa var av den storleksordningen att auktorise­rad revisor fordrades enligt aktiebolagslagen. Vidare underströks som OtUlfredsställande att möjlighet till offentlig prövning av auktorisations-beslut inte fanns.

Revisorsamfundet anförde, att en statlig auktorisation borde sättas som mål. Samfundet fann avsaknaden av verklig fullföljdsrätt mot han­delskammares beslut i revisorsärenden vara en svaghet. Under hän­visning tUl förhållandena i Norge och Finland ifrågasattes om anled­ning fanns att längre upprätthälla en ordning som motverkade auktori­serade revisorers möjligheter att imieha anstäUning annat än i fristående revisionsföretag.


 


Prop. 1973: 26                                                         21

I två likalydande riksdagsmotioner tUl 1964 års riksdag (1964i Ii 242 och 1964: II: 291) behandlades frågan om auktorisation av revisorer. Motionärerna framhöll bl. a. att auktorisation inte kunde bibehållas eller vinnas vid anställning i stat eller kommun, vUket medförde påtagliga olägenheter från rekryteringssynpunkt. I sammanhanget borde beaktas att tjänstemannarevisorerna i de större städerna i allmänhet inte hade sin verksamhet begränsad till den kommunala revisionen i egentlig mening utan även utsträckte denna till hel- eller halvkommunala bolag m. m., varigenom de fick tUlräckligt allsidig erfarenhet. Det påtalades att oenhetlig tillämpning förekom mellan olika handelskamrars behand­ling av likartade auktorisationsärenden. Tendenser att utnyttja handels­kamrarnas handhavande av auktorisationen av revisorer i monopol­syfte kunde heller inte uteslutas. Motionärerna yrkade, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t hemställa om en allsidig utredning för beredande av insyn eller Inflytande från det allmännas sida i handelskamrarnas verksamhet med auktorisation av revisorer.

Allmänna beredningsutskottet uttalade i sitt utlåtande över motioner­na (ABU 1964: 26), att det torde vara av väsentligt värde att en revisor inte stod i beroendeställning och fann övervägande skäl tala för att den gällande ordningen beträffande innehav av avlönad tjänst bibehölls. Ut­skottet fann vidare kravet på enhetlighet i bedömningen böra kunna tUlgodoses genom centrala revisorsnämnden. Att auktorisationsrätten skulle utnyttjas i monopolistiskt syfte torde, bl. a. med hänsyn till rå­dande brist på auktorisationssökande, inte behöva befaras. Utskottet fann inte anledning föreligga till några vägande erinringar mot det gällande auktorisationssystemet. I enlighet med utskottets förslag avslog riksdagen motionerna.

I en motion tUl 1971 års riksdag (1971: 1066) anfördes i huvudsak samma kritik och gjordes samma hemställan som i de nyssnämnda mo­tionerna. Motionärerna omnämnde även de tre aktuella dispensärendena och framhöll att av handelskammaren vidtagna åtgärder syntes helt godtyckliga och uppenbarade den svaghet som en privat auktorisation innebar. I ytterligare en motion vid 1971 års riksdag (1971: 14) hem­ställdes om utredning av formerna för revisorsauktorisationen.

I utlåtande (NU 1971: 8) hänvisade näringsutskottet tUl att auktorisa-tionsutrednlngen tillsatts och hemställde att de två sistnämnda motio­nerna skulle avslås. Riksdagen beslöt i enlighet härmed.


 


Prop. 1973: 26                                                                      22

4 Utredningens överväganden och förslag 4.1 Allmänna synpunkter

Auktorisationsutredningen erinrar i sitt betänkande om att den enligt direktiven haft till huvuduppgUt att söka få tUl stånd en ordning för auktorisation och godkännande av revisorer, enUgt vilken huvudansvaret för regler och förfarande skall tillkomma staten.

I betänkandet redogöres för hur handelskamrarna i riket för ett sex­tiotal år sedan tog upp tanken på att genom auktorisation av revisorer skapa en form, varigenom kvalificerade revisorer efter prövning blir of­fentligt erkända. Genom auktorisationen erhåller näringslivet anvisning på revisorer som det med förtroende kan anlita. Sedan början av 1930-talet har handelskamrama även godkänt granskningsmän, dvs. revisorer för vilka kvalifikationskraven är mindre än för de auktoriserade reviso­rerna.

På grundval av auktorisationssystemet har, framhåller utredningen, skapats en god revisorskår, som under de gångna åren till näringslivets nytta väl kunnat utöva sin verksamhet och hävda sin stäUning. De svenska auktoriserade revisorerna torde vid en internationell jämfö­relse stå sig väl.

Staten har på det sättet sanktionerat handelskamrarnas auktorisatlons-och godkännandeformer, att lagstiftaren uppställt krav på deltagande av auktoriserad revisor vid revision av börsnoterade aktiebolag och vissa andra större bolag m. m. Även begreppet godkänd granskningsman är infört i olika lagar, exempelvis i aktiebolagslagen. I varje fall de auk­toriserade revisorerna har härigenom av lagstiftaren, påpekar utred­ningen, givits en i viss mån prioriterad stäUning. Även om handelskam­rarna skött regleringen av auktorisations- och godkännandesystemen på ett i det stora hela förtjänstfullt sätt, är det därför naturligt att den tanken inställer sig, att lagstiftaren av principiella skäl också skall ha inflytande på själva auktorisationsregleringen. Det har vidare fram­hållits, fortsätter utredningen, att revisorsauktorisationen är så betydel­sefull, att den bör ske under former som skapar garantier för större direkt offentlig insyn.

En jämförelse med förhåUandena i andra länder visar, konstaterar utredningen vidare, att auktorisation av revisorer inte handhas av staten i t. ex. Finland, Storbritannien och Nederländerna. Emellertid torde i flertalet andra länder med ett välordnat revisorsväsende auktorisationen skötas av staten. Exempel är Danmark, Norge, Förbundsrepubliken Tyskland och USA.

På grand av den konflikt som uppstått mellan å ena sidan handels­kamrarna och å andra sidan kommunalekonomiska föreningen, Sveriges lantbmksförbund och sparbanksföreningen avseende möjligheterna för


 


Prop. 1973: 26                                                         23

auktoriserade revisorer att ta anställning i revisionsföretag som ägs av andra än auktoriserade revisorer föreligger en klar intressemotsättning i en viktig fråga avseende auktorisationsreglerna och deras tillämpning mellan en näringslivsorganisationsgmpp, representerad av handelskam­rarna, samt kommunerna och två betydande riksorganisationer inom näringslivet. Oavsett vilken uppfattning som kan bedömas vara riktig i sak, synes enligt utredningen en intressekonflikt av den art som här föreligger knappast böra lösas annorledes än genom någon form av reg­lering frän statens sida.

De anförda synpunkterna talar för att staten tar huvudansvaret för auktorisationsregleringen. Även utvecklingen mot en ökande ekono­misk verksamhet genom organ, som ligger utanför vad som brukar benämnas det privata näringslivet, gör det mindre naturligt i dag än för sextio år sedan, då auktorisationsförfarandet inleddes, att låta reg­lerna helt bestämmas av näringslivsorganisationer. Utredningen tUläg-ger vidare att den meningen också kommit till uttryck vid utredningens kontakter, att ett statligt ansvar för regleringen om auktorisation av revisorer och godkännande av granskningsmän kan vara ägnat att yt­terligare öka dessa revisorers förmåga att hävda sin ställning gentemot uppdragsgivama.

Utredningen pekar i detta sammanhang på att auktorisationsförfa-randen av olika slag ibland kan ha konkurrensbegränsande verkningar med de olägenheter som sammanhänger därmed. Såvitt gäller revisorer är det sedan länge allmänt godtaget att upprätthålla system med pröv­ning av kvalifikationerna i reglerad ordning. Sådana system förekommer på detta område i ett flertal länder och de har i allmänhet betecknats som i och för sig nyttiga och önskvärda. En självklar utgångspunkt för utformningen av en statlig reglering på revisorsområdet bör enligt ut­redningen vara att hämmande verkningar i konkurrenshänseende i gör­lig mån undviks.

Utredningen har lagt fram tvä alternativa förslag tUl bestämmelser på området. Enligt båda alternativen förutsätts att Kungl. Maj:t skall med­dela huvudbestämmelserna om auktorisation och att mera detaljerade tillämpningsbestämmelser skall meddelas av ett centralt ämbetsverk.

Enligt det förslag till huvudbestämmelser, vilket betecknats som alter­nativ 1, skall auktorisationen av revisorer meddelas av kommerskolle­gium, som även skall ha ansvaret för tillsynen. Det förutsätts att han­delskamrama skall medverka genom att vara remissinstans i ärendena m. m. Vidare föreslås att länsstyrelserna — såsom regionala statliga myndigheter med åtskUliga kontakter med revisorer — skall lämna viss hjälp till kommerskollegium i dess arbete.

För de auktoriserade revisorerna bibehålls den nuvarande benämning­en. Den andra kategorin revisorer, de godkända granskningsmännen, föreslås få beteckningen registrerade revisorer. Även för dessa skall en-


 


Prop. 1973: 26                                                         24

ligt altemativ 1 kompetensprövningen omhänderhas av kommerskolle­gium.

Det utredningsförslag, som kaUats alternativ 2, innebär att handels­kamrarna skall meddela auktorisationen (registreringen) men pä grand­val av statUga bestämmelser. Liksom i alternativ 1 förutsätts viss med­verkan av länsstyrelserna. Handelskamramas beslut skall kunna över­klagas hos kommerskollegium, som därigenom får ett viktigt inflytande på besluten i dessa ärenden.

4.2 Det statliga huvudansvarets utformning

Att staten övertar huvudansvaret för auktorisationsregleringen (däri inbegripen regleringen av registteringen av revisorer) på revisorsom­rådet innebär i första hand att bestämmelsema blir statliga. Det bör således tillkomma Kungl. Maj:t att utfärda de grundläggande före­skriftema.

Handelskamrarnas auktorisationsbestämmelser är ganska detaljrika. Vissa av dem kan undvaras i det statliga systemet, men det blir också i fortsättningen nödvändigt att reglera åtskilliga detaljer, särskilt i fråga om sådana kvalifikationsgrander som examina, kurser och prak­tiktjänstgöring, framhåUer utredningen.

Då de sist åsyftade reglema torde behöva ändras från tid till annan, är det lämpligt, anser utredningen, att utfärdandet av åtskilliga av dessa detaljföreskrifter överlåts tiU en central myndighet under Kungl. Maj:t. Utredningen finner att denna myndighet lämpUgen bör vara kommers­kollegium, som i sin verksamhet har en vid överblick över näringslivets angelägenheter. Kommerskollegium har dessutom redan viss erfarenhet av auktorisationsförfaranden och liknande system på andra områden. Enär även andra intressen och synpunkter än de som direkt samman­hänger med näringslivet gör sig gällande pä revisionsområdet, bör kol­legiet för sin befattning med auktorisationsregleringen tillföras ytter­ligare sakkunskap utifrån. Detta sker enligt utredningens förslag genom att en rådgivande nämnd inrättas till kollegiets tjänst.

Det statliga huvudansvaret för auktorisationsregleringen måste vidare, framhåller utredningen, i andra hand innebära att staten bör få ett be­tydande Inflytande även på tillämpningen. Detta kan uppnås på olika sätt. Om uppgiften att meddela auktorisation läggs på en statlig myndig­het, får man en fullt genomförd statiig reglering. Men i varje fall ett ganska betydande statligt inflytande på de särskilda besluten kan nås också på sä sätt att man låter handelskamrarna alltjämt meddela auk­torisation — ehuru på grundval av statliga bestämmelser — och att man tillskapar en möjlighet att överklaga handelskamrarnas beslut hos statlig myndighet. En tredje möjlighet, som utredningen dock finner


 


Prop. 1973: 26                                                         25

mindre lämpUg, skulle vara att auktorisationen, såsom fallet är för advokater, anknöts tiU medlemskap i en yrkessammanslutning.

Väljer man ett system med helt statiig administration bör man en­ligt utredningen anförtto åt en central myndighet att auktorisera och registrera. Härigenom får man större garantier för enhetlighet och konsekvens i avgörandena än om man förlägger handläggningen till lokala eller regionala statsorgan. Utredningen föreslår därför i alterna­tiv 1 att kommerskollegium blir auktorisationsmyndighet. För att han­delskamramas erfarenhet skall tillvaratas, bör handelskamrarna höras som remissinstanser i frågor av olika slag och företrädas i den råd­givande nämnden hos kommerskollegium.

Utredningen pekar på att skäl kan anföras för att man, när en statiig ordning skall införas, söker mer än som sker enligt alternativ 1 tillgodogöra sig handelskamramas erfarenhet och kunnighet. Detta kan uppnås genom att man väljer alternativ 2, som innebär, att handelskam­rarna alltjämt är auktoriserande organ, men möjlighet införes att över­klaga beslut av handelskamrama hos statlig myndighet.

4.3 Yrkesbeteckniiigar

Utredningen föreslår att prövningen också framdeles skall avse två kategorier kvalificerade revisorer, en med mera omfattande och djup­gående teoretisk och praktisk utbildning, och en för vilken kraven på sådan utbUdning är lägre. För den mera kvalificerade kategorin före­slås även i fortsättningen benämningen auktoriserade revisorer.

Yrkesbenämningen godkänd granskningsman är däremot inte lyckad eller lämplig, framhåller utredningen. Den utvisar ej att gransknings­männen är revisorer med samma arbetsuppgifter som de auktoriserade. Beteckningen torde väl vara någorlunda känd inom delar av närings­livet, men för allmänheten och åtskUUga småföretagare lär det knappast vara bekant att granskningsmännen är revisorer med normalt förhål­landevis goda kvalifikationer. Denna bristande kännedom kan vara äg­nad att pä ett olyckligt sätt minska de godkända granskningsmännens ar­betsuppgifter tUl förmån för revisorer utan officiellt erkänd kompetens. Utredningen har därför sökt finna en titel, som bättre visar att det är fråga om revisorer utan att den för den skull ger anledning till för­växling med titeln auktoriserad revisor. Utredningen föreslår benäm­ningen registrerad revisor. Benämningen är, framhåller utredningen, inte helt invändningsfri, men den har valts bl. a. på grand av att den redan finns i Danmark och Norge för yrkesutövare som närmast mot­svarar de godkända granskningsmännen i Sverige.


 


Prop. 1973: 26                                                                      26

4.4 ViUkor för auktorisation och registrering

Utredningens båda förslag upptar endast regler om auktorisation (re­gistrering) av fysiska personer.

Beträffande kraven på teoretisk och praktisk utbildning föreslår utredningen inga större avvikelser från vad som nu gäller, men utred­ningen understryker att dessa frågor i fortsättningen noga bör följas inom kommerskollegium och dess rådgivande nämnd och att vissa förändringar kan bil aktuella längre fram. I detta sammanhang bör emellertid nämnas, att utredningen anser att det, med de ökade möj­ligheterna tUl lämplig ekonomisk utbildning vid universiteten, knappast är erforderligt med särskUda studieanordningar av den typ som den ti­digare nämnda (avsnitt 2.3) särskUda kunskapsprövningen utgör. Be­stämmelser om motsvarighet till den särskilda kunskapsprövningen tas därför inte upp i utredningens förslag. De som redan godkänts vid sär­skild kunskapsprövning bör dock, framhåller utredningen, självfallet efter föreskriven praktik få auktorisation också i den nya ordningen. Detta bör ske på grandval av en allmän dispensbestämmelse, som ut­redningen tar upp i sitt förslag. Om vid de nya bestämmelsernas ikraft­trädande asplranter tUl auktorisation påbörjat men ännu ej hunnit fullborda studierna efter att ha blivit antagna till den särskilda kun­skapsprövningen, bör kommerskollegium •— med biträde av sin råd­givande nämnd — ge rimliga övergångsbestämmelser.

För såväl auktorisation som registrering uppställs i förslagen krav pä att sökande skaU vara bosatt i landet, att han gjort sig känd för red­barhet och att han även i övrigt finnes lämplig. Vidare upptas sedvanliga viUkor att vederbörande är myndig och ej i konkurstillstånd. Däremot har utelämnats handelskamrarnas föreskrifter om att revisor skall vara svensk medborgare och ha fyllt 25 år. Som förutsättning för auktorisa­tion anges ytterligare i författningsförslagen att vederbörande som yrke utövar revisionsverksamhet. Beträffande registrering är detta yrkesvill­kor något annorlunda utformat.

Enligt nuvarande revisorsstadgor kan för såväl auktoriserade revi­sorer som godkända granskningsmän eftergift göras i fråga om fordring­ar på teoretisk utbildning. Denna möjlighet utnyttjas ytterst sparsamt. Enligt utredningens förslag skall kommerskollegium kunna lämna di­spens inte blott från kraven på teoretisk utbildning utan även från kra­ven på praktik. Det förutsätts härvid att dispensmöjligheterna också skall utnyttjas. Exempelvis skulle person med lämplig examen från utländsk läroanstalt efter erforderlig praktik och teoretisk vidareut-bUdning kunna tänkas bli auktoriserad (registrerad) här. Vidare bör det vara möjligt att i specieUa fall ge person med stor praktisk erfaren­het, som uppväger brister i teoretisk utbildning, dispens från examens-


 


Prop. 1973: 26                                                         27

fordringar. På hithörande områden torde i det nya systemet den råd­givande nämnden hos kommerskolleglum bli av betydelse som väg­ledare.

4.5 Revisorernas anställningsförhållanden

Utredningen anför, att handelskamrarnas ändring av praxis i fråga om revisorernas anställningsförhållanden innebär, att kommunalekono­miska föreningen och lantbruksförbundets revisionsbyrå inte vidare kan nyanställa auktoriserade revisorer utan att dessa förlorar sin auktorisa­tion. Och sparbanksföreningen har inte tUlätits att ha sådana revisorer anställda på sin revisionsbyrå. För de berörda revisionsföretagen har uppstått olägenheter i flera avseenden. Rekryteringen av dugliga och kvalificerade yrkesmän försvåras, därför att revisorer med auktorisa­tion ofta torde vara obenägna att ta anställning, som medför förlust av auktorisationen. Likaså kan det för den som syftar till att förvärva auktorisation te sig mindre lockande att söka anställning i ett revisions­organ, där man ej kan Inneha auktorisation. Vidare hämmas ofta revi­sionsföretagens verksamhet därigenom att för större aktiebolag m. fl. medverkan av auktoriserad revisor vid revision är obligatorisk.

Utredningen erinrar om att handelskamrarna motiverar anställnings­förbudet med att auktorisationen inte endast skall vara en kompetens-och lämplighetsförklaring utan också har tiU syfte att skapa garanti för att den auktoriserade är självständig och oberoende i förhållande till uppdragsgivarna. Auktorisationen skall aUtså, menar handelskamrarna, innefatta en anvisning på revisorer som besitter höga yrkeskvalifika­tioner och dessutom intar en till olika intressen oberoende ställning. Utredningen vill inte göra invändningar mot själva syftet med bestäm­melsen. Den vitsordar att vissa fördelar kan vinnas och har vunnits. Ä andra sidan måste — mot bakgranden av den intressekonflikt som uppstått — ändamålsenligheten av en så snäv regel som den ifrågava­rande starkt ifrågasättas. Det bör enligt utredningens mening finnas möjligheter att få tiUfredsställande förhåUanden även med ett annor­lunda utformat system.

Utredningen framhåUer, att något motsvarande generellt anställnings­förbud inte finns för de godkända granskningsmännen trots att dessa i princip skall vara kompetenta att utföra och också utför revisionsupp­gifter av likartat slag som de auktoriserade, låt vara att revision av de större företagens förhållanden i allmänhet tillkommer auktoriserade re­visorer. Man skulle då kunna ifrågasätta om inte de företrädesvis mind­re företag, som vänder sig tUl granskningsmännen, med hänsyn tUl sina kanske ofta begränsade ekonomiska erfarenheter i högre grad än de auktoriserades klienter borde ha behov av garantier för att revisorn inte har anknytningar tUl konkurrerande verksamheter.


 


Prop. 1973: 26                                                         28

Utredningen erinrar vidare om att i flera av de främmande länder, där offentlig auktorisation eller liknande system förekommer, något anställningsförbud motsvarande de svenska handelskamrarnas inte upp­ställts. I Danmark finns visserligen restriktioner i fråga om anställ­ningsförhållandena, men enligt vad utredningen inhämtat skulle hinder där inte möta för auktoriserad revisor att anställas i revisionsföretag av det slag som exempelvis lantbraksförbundets byrå representerar. I Norge och Finland finns, såvitt framgår av till utredningen lämnade uppgifter, inga anställningsrestriktioner.

Vad beträffar de tre nämnda revisionsföretagen, för vilka möjlig­heter nu inte föreligger att anställa auktoriserade revisorer med rätt för dessa att behålla beteckningen, erinrar utredningen om att de inrättats just för att effektivisera och förbättra revisionen inom vederbörande verksamhetsområden. Det synes därför vara ett ganska verklighets­främmande betraktelsesätt att befara att de på byråerna anställda skulle vara utsatta för otillbörlig påverkan eller eljest känna sig bundna på ett sätt som äventyrar en god revision. Vidare, framhåller utredningen, kan väl påstås att arten av huvudmannaskapet bakom byråerna — riks­organisationer hos näringsliv och kommuner — i och för sig innebär en garanti för att byråernas revisorer inte utsätts för påtryckningar eller åläggs direktiv som är oförenliga med gängse normer för revision. För övrigt, anför utredningen, hör rent allmänt framhållas att uppgiften att väga och jämföra graden av oberoende och integritet hos revisorer med olika anställningsförhållanden ter sig mycket vansklig. Ytterst avgör ve­derbörandes personliga egenskaper.

Till stöd för förbudet för auktoriserade revisorer att ha anställning i organisationers revisionsorgan har ytterligare åberopats att dessa revi­sorer skulle kunna komma att få otUlräcklig erfarenhet av revisions­frågor som ligger utanför organisationens verksamhetsfält. I varje fall såvitt avser sparbanksföreningens och lantbruksförbundets revisionsby­råer kan enligt utredningen häremot invändas, att dessa byråer tar upp­drag även utanför sparbanksväsendet och föreningsrörelsen, bl. a. just för att tillförsäkra personalen allsidig praktik. Generellt sett synes far­hågorna för bristande allsidighet överdrivna mot bakgrund av den grundliga utbildning som krävs för revisorsauktorisation. Att revisorn sedermera måhända specialiserar sig inom ett visst område, såsom t. ex. lantbrukets föreningsrörelse, kommunal revision eller revision av kom­munägda bolag, inger knappast betänkligheter utan ter sig i dagens kom­plicerade samhäUe närmast naturligt.

Utredningen uppger vidare att man frän handelskammarhåll också tryckt på det förhållandet att den som med nu gällande ordning vänder sig till en auktoriserad revisor utan särskild undersökning bör kunna vara säker på att revisorn inte har någon för vederbörande uppdrags­givare  olämplig  organisationsanknytning.  Om  auktoriserade  revisorer


 


Prop. 1973: 26                                                         29

får vara anställda i organisationers revisionsföretag kan risk uppkomma att kundema vilseleds. Mot detta resonemang har, framhåller utredning­en, från annat håll invänts att de uppdragsgivare, som anlitar auktori­serade revisorer, i allmänhet har sådana insikter att riskerna för sådant vUseledande är obefintliga. I de f. n. aktuella faUen framgår f. ö. revi­sorernas anknytning av byråernas firma. Vidare torde väl dessa byråer, påpekar utredningen, liksom de anställda revisorerna själva, vara ange­lägna att i eget intresse och av omsorg om riksorganisationernas anse­ende tillse att olämpliga uppdrag avböjs.

Sammanfattningsvis anser utredningen det ofrånkomligt att lantbruks­förbundets och sparbanksföreningens byråer och de kommunala revi­sionsorganen får möjlighet att ha auktoriserade revisorer anställda. Här­av följer enligt utredningen, att också andra riksomfattande organisa­tioner av liknande slag skall ha samma möjlighet att knyta sådana re­visorer till av dem organiserade revisionsföretag.

Denna ordning skulle kunna åstadkommas genom att man i författ­ning anger de revisionsföretag, i vilka auktoriserade revisorer får vara anställda, och bland dessa företag tar med den nyss angivna grappen revisionsbyråer och revisionsorgan men för denna grupp föreskriver att en prövning skall ske beträffande varje särskUt företag så att vissa for­mella kriterier på självständighet för de anställda i dessas revisionsverk­samhet blir uppfyllda.

Emellertid anser utredningen det principiellt mindre tUlfredsställande att fordra särskild prövnmg för varje enskUd byrå eller enskilt organ, när det gäller en kategori som normalt enligt utredningens mening skall ha frihet att anställa auktoriserade revisorer. Man skulle därför i stället kunna välja den lösningen att i författningen helt likställa de nu ifråga­varande revisionsorganen med byråer, som ägs och leds av auktoriserade revisorer. Här uppställer sig emellertid gränsproblem som är svåra att överblicka.

Utredningen har då — bl. a. mot bakgrunden av att något anställ­ningsförbud inte uppställts för de godkända granskningsmännen och inte heller på vissa håll utomlands för motsvarigheten till våra aukto­riserade revisorer — ställt frågan, om man inte bör gå ett steg längre och mer eller mindre upphäva förbudet. Auktorisationen skulle dä bli en förklaring att revisorn fyller kvalifikationer i fråga om yrkeskunnig­het, personlig redbarhet och allmän lämplighet i övrigt. Med en sådan ordning blir dessa kvalifikationer i förening med yrkesetiska normer och gällande jävsregler garantin för att, å ena sidan, de uppdrag som re-visom åtager sig blir utförda på kunnigt, omsorgsfullt och redbart sätt och att, å andra sidan, uppdrag för vilka revisorn av en eller annan anledning ej är lämplig, avböjs av honom.

Enligt utredningens uppfattning bör denna garanti vara tillräcklig. Några faror för att revisorskårens aUmänna standard eller dess tillför-


 


Prop. 1973:26                                                          30

litlighet skulle sänkas genom att anställningsförbudet i princip upphävs torde inte vara att påräkna.

En auktoriserad revisor skulle i framtiden om anställningsförbudet upphävs kunna ta anställning exempelvis som intern revisor i ett större bolag utan att förlora auktorisationen. Detta innebär självfallet inte att han kan vara revisor (extern revisor) enligt aktiebolagslagen i bolaget. För detta lägger aktiebolagslagens jävsregler hinder i vägen. Däremot skulle han i ett annat större bolag, där medverkan av auktoriserad re­visor är obligatorisk, i princip kunna utses för denna uppgift, om blott inte sådana relationer råder meUan bolagen att jäv eller eljest yrkes­etiska hinder föreligger.

I detta sammanhang pekar utredningen på att i kravet på yrkesskick­lighet för auktoriserade revisorer ligger inte bara att ett visst teoretiskt kunskapsmått inhämtats och viss erfarenhet genom praktik vunnits före auktorisationen, utan också att yrkesskickligheten upprätthålls I rimlig män genom verksamhet i yrket. Även om det nuvarande anställningsför­budet i princip upphävs bör därför, framhåller utredningen, i allt fall gälla att auktoriserad revisor skall vara verksam i yrket. Som angivits tidigare föreslär utredningen därför, att som föratsättning för auktorisa­tion skall gälla, att vederbörande som yrke utövar revisionsverksamhet. Detta innebär inte krav på verksamhet just som extern revisor, utan be­greppet revisionsverksamhet är avsett att omfatta även andra former av revision, t. ex. intern revision inom näringslivet eller revisionsverksam­het, även taxeringsrevision, inom den offentliga sektorn. Bestämmelsen är sålunda ganska vidsträckt. Också yrkesmässig verksamhet inom redo­visnings-, organisations- och konsultområdena (även skattekonsultation) avses ingå.

Utredningen anmärker vidare att den nyss angivna förutsättningen om yrkesverksamhet bör gälla också registrerade revisorer. I princip skulle de båda grupperna aUtså bli Ukställda härvidlag. Emellertid ligger det i sakens natur, betonar utredningen, att eftersom utbildningskraven är olika för de båda kategorierna, verksamhetsutövningen ibland också skiljer sig i viss män. Eftersom mänga godkända granskningsmän i den nuvarande ordningen lär vara sysselsatta i olika ekonomibefattningar i företag såsom ekonomichefer, kamrerer, bokförare etc, torde även så­dan verksamhet i framtiden böra anses uppfylla yrkeskravet i fråga om registrering.

Utredningen föreslår sålunda att det nuvarande anställningsförbudet för auktoriserade revisorer slopas. Utredningen vUl emellertid Inte helt utesluta möjligheten att det i framtiden kan finnas erforderligt att stänga vissa anställningsformer för auktoriserade eller registrerade revi­sorer och föreslår därför att kommerskollegium skall, om synnerliga skäl föreligger, kunna meddela förbud för revisorer att inneha visst


 


Prop. 1973: 26                                                         31

slag av tjänst. En sådan bestämmelse har f. n. viss motsvarighet, såvitt avser godkända granskningsmän, i handelskamrarnas revisorsstadgor. Något förbud med stöd av dessa föreskrifter lär emeUertid aldrig ha meddelats.

Enligt revisorsstadgorna får auktoriserad revisor inte bedriva revi­sionsverksamhet annorledes än i egen rörelse eller genom revisionsbolag. Beträffande bolagsformen är åtskUliga vUlkor uppställda. Utredningen framhåller, att upphävandet av anställningsförbudet bör medföra att inte heller nuvarande förbud för auktoriserade revisorer att idka han­delsrörelse eller deltaga i ledningen av affärsföretag m. m. generellt upp­rätthålls. Då för auktorisation fordras att vederbörande som yrke utövar revisionsverksamhet, blir självfallet de praktiska möjligheterna att syssla med annat ganska begränsade. I den mån uppdrag vid sidan av revisions­verksamheten Innehas får gällande jävsregler och yrkesetiska normer ut­göra korrektiv mot att olämpliga revisionsuppdrag mottas. Vidare bör, anser utredningen, kommerskollegium ha möjlighet att, om synnerliga skäl föreligger, meddela förbud för revisorer att utöva visst slag av affärsverksamhet.

4.6 Övriga frågor

4.6.1   Allmänt

Utredningens förslag innehåller bestämmelser om auktoriserade och registrerade revisorers utbUdning och praktik, om deras yrkesplikter, om sekretess och tystnadsplikt, om förfarandet vid auktorisation och registrering, om tillsyn över revisorernas verksamhet, om auktorisa-tionens och registreringens giltighetstid, om rådgivande nämnden hos kommerskollegium, om erforderliga författningsändringar m. m. Det ankommer pä Kungl. Maj:t att besluta i de flesta av dessa frågor. I detta sammanhang tas därför endast upp frågorna om sekretess och om ändringar i författningar, som beslutats med riksdagen.

4.6.2   Sekretess

Sekretesslagen — lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar — innehåller i 26 § tredje stycket bestämmelser om visst sekretesskydd beträffande handlingar rörande ansökan om inträde i advokatsamfundet eller någons rätt att vara advokat eller rörande disciplinärt förfarande mot advokat. Sekretessen är, såvitt rör sökanden eller advokaten, begränsad till uppgifter om hans ekonomiska ställning. I övrigt omfattar skyddet upplysningar, vilkas of­fentliggörande kan lända annan tUl men, sålunda bl. a. en klient.

Enligt utredningens uppfattning bör, då förfarandet angående aukto­risation och registrering av revisorer förs in under myndigheters hand­läggning, ett liknande skydd beredas handlingar rörande dessa yrkesut-


 


Prop. 1973: 26                                                         32

övare. Utredningen anser att detta lämpligen bör ske genom att till 26 § sekretesslagen fogas ett fjärde stycke av innehåll att vad i tredje stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om handlingar rörande ansökan om auktorisation eller registrering som revisor eller någons rätt att vara auktoriserad revisor eller registrerad revisor eller beträffande disciplinärt förfarande mot sådan revisor.

Som komplettering härtill bör föreskrivas, att myndighets beslut ej får hentiighållas. Som motiv för en dylik begränsning av sekretesstad-gandets räckvidd framhåller utredningen, att offentligheten Inte bara innebär en börda för vederbörande revisor utan också ett skydd genom att myndigheten underkastas insyn och kontroll.

Den föreslagna sekretessbestämmelsen får tillämpning i främsta ram­met på handlingar hos kommerskolleglum, kammarrätt och länssty­relse. Den bör, enligt utredningen, införas vid båda alternativen.

4.6.3 Andra författningsändringar

Utredningens förslag för med sig vissa ändringar i aktiebolagslagen och några andra författningar. Ändringarna är av närmast formell na­tur.

Benämningen godkänd granskningsman återfinns i bl. a. aktiebolags­lagen och lagen om försäkringsrörelse. Utredningen har i sina förslag ändrat benämningen till registrerad revisor.

I aktiebolagslagen och lagen om försäkringsrörelse anges att med auktoriserad revisor och godkänd granskningsman avses "av handels­kammare i riket auktoriserad revisor och godkänd granskningsman". Banklagen och lagen om jordbrukskasserörelsen föreskriver för vissa fall att "av handelskammare I riket auktoriserad revisor" skall utses.

Utredningens förslag enligt alternativ 1 innebär att kommerskol­legium skall överta auktorisationsfunktionen. Hänvisningen till handels­kammare i de nyss berörda författningstexterna måste därför utgå. Enligt utredningens mening är det därvid inte erforderligt att i stället införa hänsyftning på kommerskolleglum. Det torde vara tUl fyllest att I författningarna tala om auktoriserad revisor och registrerad revisor utan angivande av vem som meddelat auktorisationen eller registre­ringen.

I lagen om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteks­föreningar föreskrivs beträffande banken att en revisor och hans suppleant skall vara "auktoriserade av handelskammare eller på annat av Konungen godkänt sätt".

I förordningen om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar finns motsvarande föreskrifter beträffande kas­san och föreningarna. Dessa författningsrum bör, föreslår utredningen, ändras så att där endast anges att vederbörande revisor och hans supp­leant skall vara auktoriserade revisorer.


 


Prop. 1973: 26                                                                      33

4.7 Kostnader och avgifter

Utredningen har summariskt beräknat kommerskollegiets kostnader under det första året vid genomförande av alternativ 1 till 140 000 kr., avseende kostnader för en byrådirektör, ett biträde, rådgivande nämn­den, annat biträde av utomstående expertis samt expenser. Beräk­ningen har gjorts med beaktande av 1972 års löneläge.

Vad angår avgifter för auktorisation och registrering konstaterar utredningen att handelskamrarna f. n. av revisorerna tar ut vissa av­gifter, som är avsedda att vara bidrag till kostnaderna för auktorisations-och godkännandeförfarandena. Sålunda utgår 50 kr. vid ansökan om auktorisation eller godkännande och 100 kr. vid meddelande av aukto­risation eller godkännande. Därjämte tas avgifter ut vid den årliga för­nyelsen av certifikat med 50 kr. för auktoriserad revisor och 25 kr. för granskningsman. Också i samband med överflyttning av auktorisation eller godkännande till annan handelskammare utgår avgift. Avgifterna har varit oförändrade sedan 1966.

Utredningen anför, såvitt angår dess alternativ 1, att det kan häv­das, att om man finner ansvaret för auktorisations- och registrerings­ordningen vara en statlig förvaltningsuppgift av sådant art att staten inte endast bör svara för regleringen utan även direkt handha till-lämpningen, staten inte i full utsträckning bör upprätthålla principen om kostnadstäckning utan bör begränsa sig till expeditionsavgifter. En sådan begränsning har skett i vissa andra statliga auktorisations-ordningar. I de ärenden om behörighetsförklaring av elinstallatörer som kommerskollegium handlägger utgår endast expeditionsavgift. Det­samma är förhållandet i fråga om lakar- och tandläkarlegitimation och andra behörighetsärenden, som handläggs av socialstyrelsen. I samman­hanget nämner utredningen också, att kommerskollegium inte i någon av de ärendekategorier, som kollegiet handlägger, tar ut andra avgifter än sådana som grundar sig på expeditionskungörelsen.

Utredningen föreslår därför att endast expeditionsavgift enligt expe­ditionskungörelsen skaU utgå vid alternativ 1 för beslut om auktorisa­tion av revisor och registrering av revisor. Utredningen anser att avgiften bör bestämmas till 60 kr.

Såvitt angår altemativ 2 anser utredningen det rimligt att handels­kamrarna får ta ut avgifter, som i stort sett täcker deras kostnader för förfarandet beträffande auktorisation och registrering.

3    Riksdagen 1973.1 saml. Nr 26


 


Prop. 1973: 26                                                                      34

5 Remissyttrandena 5.1 AUmänna synpunkter

De flesta remissinstanserna ansluter sig till tanken att staten skall ta över huvudansvaret för auktorisationsregleringen. Således framhåller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län att staten genom att på olika sätt sanktionera begreppen auktoriserad revisor och godkänd gransk­ningsman indirekt medverkat till att ge dessa revisorer en gynnad ställning och att staten därför haft en avgörande betydelse för upp­byggnaden av den svenska revisorskåren och dess förhållandevis starka ställning inom svenskt näringsliv. Staten bör därför i fortsättningen aktivt medverka vid själva auktorisationen. Härigenom skapas också lik­formighet med förhållandena i Danmark och Norge och dessutom torde sådana intressekonflikter, som nämnts av utredningen, kunna lösas eller kanske helt undvikas. Vidare synes de enskilda revisorernas möj­ligheter att framstå som självständiga och oberoende i förhållande till uppdragsgivarna öka genom en statlig medverkan vid auktorisationen. En mera aktiv medverkan i auktorisationsförfarandet torde även kunna bidra till att minska farhågorna för konkurrensbegränsning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län erinrar att antalet nybUdningar av aktiebolag är stort. I bolagen har staten som borgenär betydande eko­nomiska intressen att bevaka genom käUskatte- och mervärdeskatte­systemen samt genom skyldigheten för företagarna att erlägga arbetsgi­varavgifter. Det är därför en naturlig ordning att huvudansvaret för bestämmelserna om auktorisationen av revisorer och tillsynen över dessa tillkommer staten.

Länsstyrelsen i Värmlands län anför att strävandena att nä regional balans i befolknings- och sysselsättningsutvecklingen fordrar ökade samhällsinsatser pä olika områden inom näringslivet. Genom regional­politikens olika medel och genom allmänna näringspolitiska åtgärder sker inom skilda delar av landet en fortgående utbyggnad av industrl-och serviceverksamhet, vilket efter hand blir av allt större betydelse för samhällsutvecklingen regionalt sett. En sådan ökad betydelse accentuerar bl. a. behovet av en kvalificerad ekonomisk rådgivning genom en of­fentligt auktoriserad revision som Inte bara är en efterhandskontroll utan också har ett omfattande framätsyftande innehåll. Länsstyrelsen anser därför att reglerna för auktorisationen nu inte längre skaU fastställas av näringslivets egna organ.

Även länsstyrelsen i Östergötlands län betonar att samhällsutveck­lingen över huvud får anses gä i en riktning som gör det naturligt att staten får huvudansvaret för ifrågavarande frågor. Erfarenheter från andra länder synes också tala för ett statligt auktorisationsförfarande.

En annan ståndpunkt intar FAR, som förordar att gällande auktorisa-


 


Prop. 1973: 26                                                                         35

tionsförfarande bibehålls oförändrat. Även handelskamrarna, Sveriges industriförbund och Svenska bankföreningen anser att handelskamrarna kan på eget ansvar handha auktorisationen, dock med vissa modifieringar i förhållande till nuvarande ordning.

5.2 Det statliga huvudansvarets utformning

Utredningens altemativ 1 förordas av riksrevisionsverket, riksskatte­verket, SÖ, Uppsala universitet, länsstyrelserna i Södermanlands, Öster­götlands, Jönköpings, Gotlands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Öre­bro och Norrbottens län. Svenska kommunförbundet, Stockholms kom­mun. Lantbrukarnas riksförbund. Svenska revisorsamfundet, Svenska sparbanksföreningen, KF, Institutet för intern revision, LO, TCO och Göteborgs stads revisorskollegium.

TUl förmån för altemativ 2 uttalar sig försäkringsinspektionen, UKÄ, Göteborgs universitet, kommerskollegium, NO, länsstyrelserna i Stock­holms, Malmöhus, Värmlands, Gävleborgs och Västernorrlands län, kanslichefen hos riksdagens revisorer, Svenska landstingsförbundet, Sve­riges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund. Svenska företagares riksförbund, SHIO och Sveriges advokatsamfund. De remissinstanser som i första hand förordar ett bibehållande av nu gällande ordning, nämligen handelskamrarna, Sveriges industriförbund, Svenska bankför­eningen och FAR förordar i andra hand altemativ 2.

De remissorgan som föredrar altemativ 1 och som närmare motiverar sitt ställningstagande betonar att detta alternativ bäst tUlgodoser kravet på en enhetlig bedömning av de enskilda ärendena. I detta sammanhang påpekar exempelvis länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och Göte­borgs stads revisorskollegium att det av betänkandet framgår att genom­snittliga antalet ärenden angående auktorisation och godkännande per år och handelskammare varit litet och att en påfallande ojämnhet beträf­fande besluten om godkännande visats föreligga mellan olika handels­kammare. Remissorganen framhåller vidare att altemativ 1 tillvaratar handelskamramas erfarenhet av auktorisationsfrågor genom att handels­kamrarna utnyttjas som remissorgan och representeras i rådgivande nämnden. Svenska kommunförbundet och Svenska sparbanksföreningen hävdar vidare att en fullt genomförd statlig administration ger bättre möjligheter till insyn i auktorisationsverksamheten än den splittrade be­slutsorganisationen enligt alternativ 2 samt att alternativ 1 såväl frän rättssäkerhetssynpunkt som ur praktisk synvinkel är bättre så till vida som förvaltningslagen med alla dess framtida ändringar automatiskt blir tillämplig pä auktorisationsförfarandet vid detta alternativ. Riksskatte­verket finner alternativ 2 vara en halvmesyr. Länsstyrelserna i Söder­manlands och Gotlands län samt Svenska kommunförbundet anser att


 


Prop. 1973: 26                                                         36

en statlig auktorisation är ägnad att ytterligare öka revisorernas aukto­ritet och anseende.

Svenska revisorsamfundet framhåller som skäl för sitt ställningstagan­de dels att kommerskollegium har en central och unik ställning i före­tagsvärld och samhällspolitik, som gör det väl skickat för uppgiften att handha auktorisationen, dels att nuvarande tillsynsorgan ej fullgjort sin uppgift tillfredsställande, dels att yrkets oberoende och yrkesmännens integritet bäst gynnas av en statlig "legalisering" och tillsyn. Även läns­styrelsen i Jönköpings län framhåller kommerskollegiets lämplighet för uppgiften.

LO betonar, att auktorisationen inte bör handhas av organisationer som står de granskade företagsledningama så nära som handelskamrarna gör.

Göteborgs stads revisorskollegium framför liknande synpunkter. Så­lunda påpekar revisorskollegiet att det övervägande flertalet av de auk­toriserade revisorema för sin bärgning är beroende av uppdrag från nä­ringslivet. Deras revision avser styrelsers och verkställande direktörers förvaltning och revisionsberättelserna skall innehålla särskUda uttalanden angående ansvarsfrihet för nämnda befattningshavare. Dessa är i många fall ledande personer i ortens näringsliv och kan vara ledamöter i han­delskammaren. Det förhållandet, att revisorernas status som auktorise­rade eller registrerade skulle vara beroende av personer, vUkas verk­samhet de i sina revisionsuppdrag skall granska, synes från etiska syn­punkter ej vara invändningsfritt, betonar revisorskollegiet. Att märka är, att i länder med Icke-statlig auktorisation, exempelvis Storbritannien och Nederländerna, auktorisationsförfarandet verkställs av sammanslutningar av revisorer.

Information kan utbytas smidigare mellan statliga myndigheter, på­pekar länsstyrelsen i Södermanlands län, varför altemativ 1 är att före­dra. Åliggandet för länsstyrelserna att medverka vid tillsynen av reviso­remas verksamhet innebär bl. a. att anmärkningsvärda förhållanden som uppmärksammas vid taxerings- och skatterevisioner skall meddelas den som skall besluta i disciplinärenden. Härvid kommer Inte sällan sekre-tessbelagda revisionspromemorior att utgöra dokumentation. Med ett system med kommerskollegium som tillsynsmyndighet skulle detta inte medföra några problem vid tUlhandahåUande av uppgifter som fram­kommit vid taxeringsrevision. Svårigheter i sekretessfrågem skulle där­emot — om alternativ 2 väljs — enligt länsstyrelsens åsikt få till konse­kvens, att länsstyrelsemas möjligheter att effektivt fullgöra sin medver­kan vid tillsynen begränsades.

De remissorgan, som föredrar alternativ 2, betonar aUmänt att den hittUlsvarande ordningen fungerat väl och att den erfarenhet handels­kamrarna vunnit bäst tUlvaratas genom att handelskamrarna alltfort får meddela auktorisation. Det framhåUs också att kravet på enhetiighet i


 


Prop. 1973: 26                                                                         37

bedömningen av ärendena tillgodoses genom möjligheten att överklaga handelskamramas beslut till kommerskollegium. Den goda personkän­nedom och kännedom om lokala förhållanden, som handelskamrarna har, utnyttjas bäst vid alternativ 2 framhåller exempelvis kommers­kollegium och länsstyrelserna i Gävleborgs och Västemorrlands län. Länsstyrelsen i Värmlands län anser att beslutsfunktioner i olika frågor inte bör läggas högre i förvaltningshierarkien än nödvändigt.

Kanslichefen hos riksdagens revisorer föredrar alternativ 2 eftersom detta alternativ synes medföra samma kvalitet i bedömningen av ärende­na som alternativ 1 men till lägre kostnader.

SHIO och Sveriges köpmannaförbund anser att ett överförande av hela regelsystemet på Kungl. Maj:t och kommerskollegium lätt skulle kunna ge revisorerna en prägel av statliga tjänstemän, en utveckling som inte är helt önskvärd. Svenska företagares riksförbund hävdar att alter­nativ 1 måste medföra ett beroendeförhållande för revisorn gentemot taxeringsmyndigheterna — taxeringsintendenten — och tar därför helt avstånd från detta alternativ.

5.3 Yrkesbeteckningar

Mot titeln auktoriserad revisor reses invändningar endast av länssty­relsen i Norrbottens län och Svenska revisorsamfundet. De anser att titeln statsauktoriserad revisor är lämpligare, eftersom denna titel liksom titeln registrerad revisor brukas i Danmark och Norge och ett betänkande om en i stora delar gemensam aktiebolagslag inom Norden lagts fram.

Beträffande den föreslagna titeln registrerad revisor är enigheten hos remissinstanserna ej fullt så stor, även om dock flertalet bland dem till­styrker utredningens förslag eller lämnar det utan erinran.

SHIO, Sveriges köpmannaförbund och Svenska revisorsamfundet fin­ner den föreslagna titeln väl vald, bl. a. med hänsyn tUl att yrkesbeteck­ningen redan används i Danmark och Norge.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter om inte de båda benämningarna auktoriserad revisor och registrerad revisor är alltför lika. Inte heller Sveriges advokatsamfund är övertygat om att titeln registrerad revisor ej kommer att skapa förväxlingar.

Risken för förväxling betonas även av Göteborgs universitet och läns­styrelserna i Örebro och Gävleborgs län. Förväxlingsrisken torde bli mindre om i stället för registrerad revisor beteckningen godkänd revisor valdes.

Försäkringsinspektionen, handelskamrarna, Sveriges industriförbund. Svenska bankföreningen och FAR hävdar, att den nuvarande benäm­ningen godkänd granskningsman hunnit bli väl inarbetad i flera lagar och författningar och i det allmänna medvetandet. De anser därför en änd­ring av yrkesbeteckningen onödig.

4    RUisdasen 1973. 1 sc.ml. Nr 26


 


Prop. 1973: 26                                                                      38

5.4      Villkor för auktorisation och registrering

Mot utredningens förslag såvitt gäller huvuddragen av de vUlkor som bör uppställas för auktorisation och registrering görs inga nämnvärda invändningar. Sålunda framförs huvudsakligen detaljpåpekanden såvitt angår utbildnings-, praktik- och verksamhetskraven.

Beträffande frågan huruvida den s. k. särskUda kunskapsprövningen bör avskaffas förordar UKÄ, Lunds och Göteborgs universitet, handels­kamrarna, Sveriges industriförbund. Svenska bankföreningen, FAR och Institutet för intern revision att den särskilda prövningen bibehålls me­dan Svenska revisorsamfundet anför att denna prövning ej har något egenvärde som motiverar dess bevarande och att den därför bör bibe­hållas endast under en kort övergångstid.

Göteborgs universitet, till vars uttalande UKÄ ansluter sig, anför an­gående den särskUda kunskapsprövningen att erfarenheterna av denna varit positiva, oaktat den utnyttjas endast i begränsad omfattning. Uni­versitetet finner det obUligt att borttaga denna väg för tillträde till yrket i en tid, då man i övrigt på alla sätt önskar bredda utbUdningsmÖjlighe-tema 1 samhället.

Handelskamrarna och FAR framför liknande synpunkter.

5.5      Revisorernas anstäUnuigsförhållanden

Utredningens förslag I fråga om revisorernas anställningsförhållan­den tillstyrks av bankinspektionen, riksrevisionsverket, riksskatteverket, SÖ, NO, länsstyrelserna i Östergötlands, Gotlands, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län, kanslichefen hos riks­dagens revisorer. Svenska kommunförbundet, Stockholms kommun, SHIO, Sveriges köpmannaförbund. Lantbrukarnas riksförbund. Svenska revisorsamfundet. Svenska sparbanksföreningen. Svenska företagares riksförbund, Göteborgs stads revisorskollegium och TCO, medan kom­merskollegium säger sig inte vUja avstyrka utredningsförslaget. Länssty­relserna i Jönköpings och Malmöhus län och Sveriges grossistförbund förordar ett system, enligt vilket auktoriserade revisorer får ta anställ­ning hos riksorganisationer av den typ utredningen redogjort för, men anser att anställningsförbudet i övrigt kan behällas. En liknande stånd­punkt intar försäkringsinspektionen, Göteborgs universitet, länsstyrelser­na i Stockholms, Södermanlands, Älvsborgs och Örebro län, handels­kamrarna, Sveriges industriförbund, Svenska bankföreningen och KF, vilka anser att anställningsförbudet i och för sig bör bibehållas men att en generösare dispensgivning än hittills, främst med tanke på de aktuella riksorganisationerna, skall tillämpas. Denna lösning anser även riksskat­teverket vara ett tänkbart alternativ. Verket tillstyrker dock utredningens förslag. FAR och Sveriges advokatsamfund avstyrker avskaffandet av


 


Prop. 1973: 26                                                         39

anställningsförbudet och hävdar att de riksomfattande organisationerna inte skall få anställa auktoriserade revisorer.

Av de till utredningsförslaget positivt inställda remissorganen fram­håller bankinspektionen att sparbankernas revisionsbyrå har stor bety­delse för revisionsverksamheten inom sparbanksväsendet och att bank­inspektionen i flera sammanhang haft aiUedning att på olika sätt verka för att såväl årsrevision och siffergranskning som speciella undersök­ningar i största möjliga utsträckning anförtrotts åt denna byrå. Byråns personal är väl skickad för sina uppdrag, men anställningsförbudet har bidragit till att försämra rekryteringsmöjlighetema för revisionsbyrån och därigenom indirekt försvagat dess förmåga att verka i den större skala, som bankinspektionen för sin del finner önskvärd. Inspektionen skulle i betydande mån kunna avlastas från mera ratinbetonad tillsyns­verksamhet på sparbankssektorn, om den löpande kontrollen även över de mindre Instituten efter en reform kunde organiseras och ledas av auktoriserade revisorer inom sparbanksrörelsens egna led. Bankinspektio­nen anser också att det finns anledning anta att en sådan lösning skulle vara effektivare från kostnadssynpunkt.

De föreslagna nyheterna medför, att de auktoriserade revisorema kan fä erfarenhet från såväl offentlig som enskild verksamhet, påpekar riksrevisionsverket. På så vis kan ett ökat erfarenhetsutbyte erhållas. På sikt torde man kunna få fram en kår av revisorer, som i större utsträck­ning än för närvarande går att utnyttja inom skilda delar av samhället.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför att om man exempel­vis stadgar att auktoriserad revisor endast får ta anställning hos en riks­omfattande organisation — vilket i och för sig inte synes otänkbart — kommer man att omöjliggöra anställning hos kommunala revisionskontor av den tjp, som finns i de större städema, men acceptera anställning hos den kommunalekonomiska föreningen. Länsstyrelsen har svårt att se, att det föreligger sådan skillnad mellan dessa båda revisionsföretag att det är befogat att göra åtskillnad mellan desamma. Som läget nu är, måste en kommun anlita utomstående revisor i de fall ett helägt aktiebolag författ­ningsenligt skall ha en auktoriserad revisor. Frågan om självständighet och oberoende är givetvis viktig men bör inte överbetonas. Revisorn utför sitt arbete och avger sin revisionsberättelse under ansvar. Häri ligger en garanti för att han måste utföra sm granskningsuppgift på ett självstän­digt sätt.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att man bör undersöka möjligheten att lagstiftningsvägen förse tUlsynsmyndigheten med kon­trollorgan eller sanktionsmöjligheter, syftande tUl att skapa oberoende­förhållande mellan de riksorganisationer, som anställer auktoriserade re­visorer och underställda företag, som blir föremål för revision. Kan subordinationsproblemet tillfredsstäUande lösas har länsstyrelsen intet att erinra mot att det rådande anställningsförbudet upphävs.


 


Prop. 1973: 26                                                         40

Eftersom de fördelar, som står att vinna med att revisorssammanslut­ningar av nämnt slag medges rätt att anställa auktoriserad revisor utan att denne förlorar sin auktorisation, överväger de nackdelar som sam­tidigt uppkommer, ställer sig länsstyrelsen i Norrbottens län inte avvi­sande. Den begränsningen bör dock gälla, att auktoriserad eller registre­rad revisor för att bibehålla sin auktorisation eller registrering i sitt yrke huvudsakligen bör utöva verksamhet som avser externrevision.

Anställningsförbudet har försvårat rekryteringen av personal tUl kom­munala revisionsorgan, påpekar Svenska kommunförbundet. Garantier­na för att revisorer, anställda hos riksorganisationer, inte utsätts för på­tryckningar från de företag eller kommuner som granskas torde vara minst lika stora om inte större än beträffande revisorer anställda hos en­skilt, av auktoriserad revisor lett revisionsbolag. Förbundet delar utred­ningens uppfattning, att den kommunala förvaltningsordningen erbjuder tillräckliga garantier för att tjänstemannarevisorer, anställda hos kom­munalt revisionskontor, kan upprätthålla sitt oberoende.

TCO understryker vikten av att anstäUningsförbudet upphävs så att kommuner och statliga revisionsorgan kan anställa auktoriserade revi­sorer.

Med statlig auktorisation och utan anställningsförbud blir den aukto­riserade revisorns ställning starkare, förmodar Göteborgs stads revisors­kollegium. Revisorn kommer att stå friare och ges flera möjligheter än nu att ta revisorsanställning utan att därmed förlora sin auktorisation. Vet­skapen härom kan vara av värde i en konfliktsituation.

Kommerskollegium påpekar, att kollegiet i ett yttrande till riksdagens allmänna beredningsutskott den 2 april 1964 framhållit att det länge ansetts att förbudet för auktoriserad revisor att inneha tjänst och att utöva visst slag av affärsverksamhet utgör en väsentlig beståndsdel i auktorisationssystemet. Den som vill anlita en revisor skall nämligen kunna göra detta i förvissningen, att revisorn — fömtom att han är kvalificerad för uppdraget -— ej är i beroendeställning till någon. Kol­legiet anser att situationen såvitt det gäller uppdragsgivarens önskan att kunna vända sig till en revisor som, föratom att han har erforderlig kompetens, inte i sin verksamhet har några intressen som kan tänkas koUidera med uppdragsgivarens, knappast är annorlunda i dag än år 1964. Under senare år har emellertid tillkommit nya faktorer som mås­te tas med i bedömningen. Det gäller då främst att uppmärksamheten fästs på nödvändigheten av en effektiv och rationellt ordnad redovis­nings- och revisionsfunktion inom den offentliga sektorn och inom den mindre företagsamheten och föreningsrörelsen. Inom dessa sektorer kan en lösning av revisionsfrägan ofta med fördel erhållas genom kollektivi­sering av redovisnings- och revisionsfunktionerna samt genom att stat och kommun ges bättre möjligheter att till sig knyta kvalificerade revi­sorskrafter. Det torde vara svårt, anser kollegiet, att motivera ett för-


 


Prop. 1973: 26                                                         41

svårande av denna utveckling mot bättre redovisning och revision med att kravet på ett strikt formellt fristående måste upprätthållas. Det kan­ske väsentligaste synes vara att eliminera det psykologiska hinder för rekrytering tiU dessa områden som omöjligheten att erhålla auktorisa­tion onekligen innebär. För utomstående kan det förhällandet att en re­visor ej är auktoriserad lätt tolkas som att denne saknar tillräcklig kom­petens. Härtill kommer att tvivel kan resas gentemot det riktiga i upp­fattningen att formellt fristående revisorer skulle stå mera oberoende gentemot uppdragsgivare än till exempel organisationsanställda reviso­rer.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som förordar en begränsad utvidgning av auktoriserade revisorers rätt till anställning, befarar att bristen på för extern revision tillgängliga auktoriserade revisorer kan öka, om de auktoriserade revisorema medges anställningsfrihet, särskilt mot bak­gmnd av det utredningsförslag till ny aktiebolagslag som föreligger. An­stäUning hos av utredningen nämnda organisationers revisionsorgan tor­de också försämra den auktoriserade revisorns förmåga till allsidig re­visionsverksamhet på grand av att arbetsuppgifterna där är specialise­rade. Länsstyrelsen finner det å andra sidan rimligt att av orgaiusatio-nerna ägda aktiebolag handhas av det egna revisionsorganet och förordar därför att de av utredningen nämnda organisationernas revisionsorgan får rätt att anställa auktoriserade revisorer. Andra likartade revisions­organ bör efter prövning i varje enskilt fall kunna medges rätt att an­ställa auktoriserade revisorer.

Den garanti för oberoende ställning, som nuvarande auktorisation ger, måste anses stärka förtroendet — hos såväl uppdragsgivare som samhället i övrigt — för de auktoriserade revisorernas verksamhet, häv­dar Sveriges grossistförbund. Ett slopande av anställnings- och affärs­verksamhetsförbuden skulle öppna möjlighet för en utveckling som av både näringslivet och samhäUet i övrigt inte kan vara önskvärd. För­bundet ifrågasätter därför förslaget att fullständigt slopa förbuden. En­ligt förbundets mening bör man söka lösa den konflikt, som uppstått mellan det värdefulla kravet på oberoende och angelägenheten av att till­fredsställa det ökade behovet av förbättrad och rationell revisionsord­ning inom näringsliv och kommunal förvaltning, utan att helt slopa bestämmelser som är avsedda garantera att den auktoriserade revisorn är självständig och oberoende i förhållande till uppdragsgivaren. För­bundet förordar därför att affärsverksamhetsförbudet bibehålls och att den auktoriserade revisorn förbjuds att ha lönad anställning hos annan än auktoriserad revisor, kommunala revisionsbolag eller riksomfattande organisationers revisionsbyråer.

De remissorgan, som förordar att anställningsförbudet behålls men med generösare dispensgivning än hittills, betonar över lag att bestäm­melsema härom i revisorsstadgoma är avsedda att garantera revisorer-


 


Prop. 1973: 26                                                         42

nas oberoendestäUning -och att man bör värna om denna obundenhet så långt det är möjUgt även framdeles. Det framstår som en alltför genom­gripande förändring i nuvarande väl fungerande system, framhåller för­säkringsinspektionen, att lösa den relativt isolerade intressemotsättning­en mellan handelskamrarna och organisationer med egna revisionsföre­tag genom att helt släppa hittUlsvarande anställningsregler. Göteborgs universitet pekar på att Sverige under ett kvartssekel haft goda kon­junkturer och kraftig ekonomisk expansion men att under den senaste tiden risken för försämrade konjunkturer ökat. Det är i kristider som revisorers oberoende, integritet och omdöme ställs på prov, och univer­sitet finner det därför mindre välbetänkt att nu riva bestående re­striktioner.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser farhågorna överdrivna för att det allmänna och organisationer med egna revisionsföretag inte skulle kun­na binda kvalificerad personal till sig, om personalen därigenom blev diskvalificerad för auktorisation, men medger att nuvarande stränga an­ställningsförbud kan medföra olägenheter i det särskilda fallet.

Handelskamrarna hävdar, att ett slopande av anställningsförbudet får som konsekvens, att ett revisionsaktiebolag kan ägas av andra än auk­toriserade revisorer, såsom kreditinstitut, industrier, utländska företag, utan att någon kontroll skulle kunna utövas häröver. Uppgifter som skall vara hemliga skulle lätt kunna komma att föras vidare till ägarna. Genom upphävande av förbudet för de auktoriserade att idka handels­rörelse etc. lämnas fältet fritt för revisorer att engagera sig i all möjlig form av affärsverksamhet. Jävsregler och yrkesetik skulle inte innebära tillräcklig garanti mot "olämpliga" revisionsuppdrag. — Den enda be­gränsningen i fråga om revisors verksamhet skulle vara att han som "yrke utövar revisionsverksamhet". Härunder skulle innefattas bl. a. intemrevisor i affärsföretag, revisorer i enskilda kommuners revisors­organ och anställning vid riksrevisionsverket. Dessa regler går längre än som påkallas av något praktiskt behov, eftersom ifrågavarande personer normalt icke kan utnyttja sin kompetens enligt aktiebolagslagen, då de är heltidsanställda för andra arbetsuppgifter. — Handelskamrarna sä­ger sig icke känna till att några önskemål från näringslivet framställts om en ändring av det nuvarande systemet med oberoende auktorise­rade revisorer i annan mån än att vissa med särskilda revisorsorgan ut­mstade närings- och kommunorganisationer pä riksnivå önskar att möj­lighet bereds för auktoriserade revisorer att med bibehållen auktorisa­tion få vara anställda hos dessa organ. Handelskamrarna är villiga att tUlgodose önskemål av detta slag. Dispensmöjligheten bör begränsas till byråer, där auktoriserade revisorer bildar majoritet i styrelsen och även verkställande direktören är sådan revisor. För en dyliic ordniiig behö­ver man ej ge avkall på den grundläggande principen om revisors obe­roende. Inte heller synes det erforderligt med andra bestämmelser än


 


Prop. 1973: 26                                                         43

revisorsstadgan nu innehåller. Det skulle räcka med ett uttalande av Kungl. Maj:t eller riksdagen att dispens från anställningsförbudet bör efter ansökan lämnas i de fall som här avses.

Sveriges advokatsamfund avstyrker en uppluckring av anställnings-förbudet och pekar också på att kravet på revisoremas fristående ställ­ning gentemot den förvaltning de skall granska har ansetts utgöra ett särskilt skäl för att de revisorer som har den högsta formella kompe­tensen och som regel de mest ansvarsfulla uppdragen skall vara skyl­diga att vara fristående yrkesutövare utan anställningsmässiga band till andra än andra fristående revisorer med samma kompetens. Detta sy­stem har fungerat utmärkt och har inneburit skapandet av en högt kva-Mflcerad, aktad och mycket anlitad kår av auktoriserade revisorer. Sam­fundet anser det existerande anställningsförbudet väl motiverat och fin­ner i de förhållandevis smärre problem som legat bakom utredningens tillkomst och som behandlats av denna inte någon grund för att ändra det nuvarande systemet. Samfundet medger att de revisorer, som är verksamma inom organisationer av typ Lantbruksförbundets revisions­byrå. Sparbanksföreningens eller kommunernas revisionsorganisationer, i stor utsträckning torde inta en självständig ställning. Ä andra sidan finns en betydande risk för att dessa revisorer känner sig knutna till den organisationssfär, inom vUken de verkar, på ett sådant sätt att själv­ständigheten i deras bedömningar kan påverkas. Samfundet tillägger, att det sannolikt är riktigt som utredningen säger, att rätten att anställa auktoriserade revisorer måste ges åt alla av riksomfattande organisa­tioner organiserade revisionsföretag, om några sådana får denna rätt, men konsekvensen därav bör enligt samfundets mening vara att inga sådana organisationer ges rätt att anställa auktoriserade revisorer.

FAR är emot varje uppluckring av anställningsförbudet. De upp­givna svårigheterna för vissa organisationer att till sina revisionsavdel­ningar rekrytera medarbetare bland auktoriserade revisorer kan inte motivera rasering av den grund för den auktoriserade revisorns fristå­ende ställning, som kravet på oberoende utgör. En lämpligare lösning är enligt föreningens mening att vid sidan av benämningen auktoriserad revisor införa en särskild titel utvisande kvalifikationsgrad för en revisor oavsett dennes anställningsförhållanden. Föreningen anser vidare, att det föreslagna totala borttagandet av förbudet mot anställning och drivande av affärsverksamhet skulle medföra, att såväl fristående som genom an­ställning och på andra sätt till företag och institutioner knutna revisorer skulle uppträda under beteckningen auktoriserad revisor, vilket skulle verka vilseledande. Föreningen anser det dessutom orimligt att bestäm­melsema för de auktoriserade revisorerna anpassas till de mindre stränga regler som på sin tid av särskilda skäl fastställts för godkända granskningsmän. Utvecklingen borde i stället vara den motsatta. För­eningen delar inte utredningens uppfattning, att gällande jävsbestäm-


 


Prop. 1973: 26                                                         44

melser och etiska regler kan utgöra någon garanti för att de auktorise­rade revisorerna vid ett genomförande av förslaget skulle komma att hävda sin oberoende ställning. Att auktoriserade revisorer samtidigt som de utför extern revision skulle kunna ha anställning hos företag, myndig­heter och organisationer och därjämte ha möjlighet att idka allt slags affärsverksamhet måste medföra allvarliga konfliktsituationer med av­seende på revisorns lojaUtet mot såväl revisionsklienter som arbetsgiva­re samt affärsföretag i vUka han engagerat sig.

Nära samband med anstäUningsförbudet har nuvarande förbud för auktoriserade revisorer att idka handelsrörelse eller delta i ledningen av affärsföretag m. m. De remissinstanser som förordar att anställningsför­budet bibehålls i någon form förordar även, i den mån de berör affärs­verksamhetsförbudet, att detta bibehålls, medan de remissinstanser som tUlstyrker anställningsförbudets avskaffande också vanUgtvis tillstyrker eller lämnar utan erinran utredningens förslag att även affärsverksam­hetsförbudet avskaffas. Bankinspektionen förordar emellertid, oaktat den tillstyrker anstäUningsförbudets avskaffande, att det principiella af­färsverksamhetsförbudet bevaras men att möjlighet öppnas att i det en­skUda faUet erhålla dispens från förbudet. Länsstyrelsen i Gävleborgs län tillstyrker båda förbudens avskaffande men ifrågasätter om inte dessutom någon form av anmälningsskyldighet gentemot tillsynsmyn­digheten bör åläggas auktoriserad revisor, för den händelse han utövar affärsverksamhet eller innehar tjänst vid sidan av revisionsverksamhe­ten.

5.6      Övriga frågor

Utredningens förslag till ändring i sekretesslagen har uttryckligen till­styrkts av OSK och har i övrigt lämnats utan erinran av remissorganen. OSK anför att behov synes föreUgga av sekretesskydd för revisorer och deras klienter under handläggningen, vare sig kommerskollegium be­slutar i första instans eller får ställning som besvärsmyndighet.

5.7      Kostnader och avgifter

Kommerskollegium, handelskamrarna, Sveriges industriförbund och Svenska bankföreningen anser att kostnaderna för auktorisationsförfa­randet uppskattats för lågt enligt båda alternativen. Kanslichefen hos riksdagens revisorer har motsvarande anmärkning beträffande altemativ 1. Riksrevisionsverket anser att en fullständigare kostnadskalkyl bör göras.

Beträffande frågan om vilka avgifter som skall tas ut av revisorerna föreslår riksrevisionsverket att, oberoende av vilket av utredningens al­ternativ som väljs, avgifter tas ut som täcker kostnaderna för förfa­randet.


 


Prop. 1973: 26                                                                       45

6 Departementschefen

Samarbetsutredningen framlade i sitt betänkande (SOU 1970: 41) Företag och samhälle förslag bl. a. om ett nytt informations- och sam­arbetssystem mellan företag och offentliga organ samt om en försöks­verksamhet med offentliga styrelseledamöter och offentliga revisorer i vissa aktiebolag m. m. I anslutning till behandlingen av frågan om offentliga revisorer förordade samarbetsutredningen en särskild utred­ning av vissa revisionsfrågor, nämligen förvaltningsrevisionen inom före­tagen, formerna för revisorernas rapportering i revisionsberättelse och på annat sätt samt formerna för auktorisation av revisorer. Av dessa frågor behandlas här endast frågan om formerna för auktorisation av revisorer, medan de tvä övriga frågorna torde fä lösas i annat samman­hang.

F. n. finns det två kategorier yrkesmässiga revisorer, vilkas kom­petens prövas i särskilt reglerad ordning, nämligen auktoriserade reviso­rer och godkända granskningsmän. Prövningen handhas av handels­kamrarna på grundval av egna bestämmelser. Statliga myndigheter medverkar inte. Staten har emellertid så tUl vida sanktionerat handels­kamramas reglering att man i flera författningar, bl, a, aktiebolagslagen och banklagen, kräver att auktoriserad revisor medverkar i revision i en del fall. Auktoriserade revisorer har alltså i vissa hänseenden en priori­terad ställning. Också de godkända granskningsmännen är omnämnda i vissa författningar.

Samarbetsutredningen uttalade i sUt betänkande, att det borde över­vägas om inte auktorisationen också i Sverige — liksom i flertalet andra länder med ett välutvecklat revisorsväsende — borde bli en sam­hällets angelägenhet.

Frågan om formerna för auktorisationen av revisorer har under se­nare år aktualiserats även i andra sammanhang. Således hemställde NO i december 1969 om en översyn av nuvarande ordning med anledning av att en intressekonflikt uppstått meUan handelskamrarna, å ena sidan, och Sveriges kommunalekonomiska förening. Lantbruksförbundets revi­sionsbyrå och sparbankernas revisionsbyå, å andra sidan, i en viktig fråga avseende auktorisationsreglerna. Vidare har Lantbrukarnas riks­förbund och Svenska revisorsamfundet begärt en utredning av formerna för auktorisation.

Är 1970 fick jag Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla en sak­kunnig för att göra en utredning om formerna för auktorisation av revi­sorer. Den sakkunnige, som antog namnet auktorisationsutredningen, har i betänkandet (Ds H 1971: 3) Formerna för auktorisation av re­visorer m. m. redovisat resultatet av sitt arbete.

Auktorisationsutredningen föreslår en ny ordning för auktorisation av revisorer. Även jag anser att en reform på detta område bör genom-


 


Prop. 1973: 26                                                         46

föras. Riksdagen bör få tillfälle att yttra sig över principerna för den nya ordningen, som även förutsätter riksdagens medverkan vid vissa författ­ningsändringar. Jag avser att för Kungl. Maj:t anmäla frågan om de­taljutformningen av den nya ordningen, när riksdagens ställningstagan­de föreligger.

Utredningen konstaterar att flera skäl talar för att staten tar huvud­ansvaret för auktorisationsregleringen. Det kan sålunda anföras att lagstiftaren av principiella skäl bör ha inflytande på denna reglering, när lagstiftaren kräver medverkan av auktoriserad revisor vid revision av vissa företag och därigenom ger dessa revisorer en i viss mån pri­vilegierad ställning. Det har även framhållits att det är önskvärt med större offentlig insyn på detta område. Vidare torde staten svara för auktorisationen i flertalet andra länder med välordnat revisorsväsende. Utredningen anför också, att den intressekonflikt, som föreligger mellan handelskamrarna samt kommunema och vissa riksorganisationer inom näringslivet och som angår handelskamrarnas tUlämpning av reglema om dispens från förbudet att inneha anställning hos annan än auktori­serad revisor, knappast bör lösas pä annat sätt än genom statlig regle­ring. En ytterligare omständighet som talar för sädan reglering är en­ligt utredningen att utvecklingen mot en ökande ekonomisk verksamhet genom organ, som ligger utanför vad som brukar benämnas det pri­vata näringslivet, gör det mindre naturligt att låta reglerna helt be­stämmas av näringslivsorganisationer. Slutligen anförs att ett statligt an­svar för auktorisationsregleringen kan vara ägnat att ytterligare öka de auktoriserade revisorernas och de godkända granskningsmännens för­måga att hävda sin ställning gentemot uppdragsgivarna.

Utredningen lägger fram två alternativa förslag, som båda innebär att huvudansvaret för auktorisationen (godkännandet) skall tillkomma staten. Enligt båda förslagen fömtsätts att huvudbestämmelserna skall meddelas av Kungl. Majit och att mera detaljerade tillämpningsbestäm­melser skall meddelas av kommerskollegium. Enligt utredningens hu­vudförslag, vilket kallas alternativ 1, skall prövningen av de löpande ärendena också handhas av kommerskollegium, medan denna uppgift enligt det andra förslaget, alternativ 2, skall ankomma på handelskam­rarna, vilkas beslut skall kunna överklagas hos kommerskollegium.

I huvudfrågan huruvida auktorisationen av revisorer bör bli föremål för en statlig reglering uttalar sig av remissinstanserna endast handels­kamrarna, Sveriges industriförbund, Svenska bankföreningen och FAR för att nuvarande ordning bibehålls. Övriga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran utredningens förslag att staten skall överta huvudansvaret för auktorisationsregleringen.

Eftersom staten i en del lagar uppställt krav på att auktoriserad revi­sor eller godkänd granskningsman skal! delta i revision av vissa företag, är det enligt min mening naturligt att staten övertar huvudansvaret för


 


Prop. 1973: 26                                                         47

auktorisationsregleringen. Med hänsyn till utvecklingen inom närings­livet och samhället i övrigt framstår det i dag som mindre lämpligt att låta reglema helt bestämmas av näringslivsorganisationer. Genom en statlig ordning skapas också viss likformighet med förhållandena i Dan­mark och Norge, vilket är önskvärt med tanke på strävandena att öka den nordiska rättslikheten på aktiebolagslagstiftningens område. Jag förordar därför att auktorisationsregleringen, som utredningen före­slagit, görs till en statlig angelägenhet.

Beträffande handläggningen av auktorisationsfrågor har utredningen som nämnts lagt fram två alternativa förslag, det ena innebärande att frågorna prövas av statlig myndighet, det andra att de prövas av han­delskamrama enligt de regler staten fastställt. I likhet med utredningen och mänga remissinstanser vill jag understryka att handelskamrama skött revisorsauktorisationen på ett i det stora hela förtjänstfullt sätt. Jag anser dock att det inte bör komma i fråga att inom den statliga regleringens ram anförtro ärendenas handläggnmg åt annan än statlig myndighet. Det är också obestridligt att vissa svagheter är förenade med handelskamramas prövning. Sålunda växlar antalet ärenden starkt mel­lan olika handelskamrar, och man kan av betänkandet utläsa att en på­fallande ojämnhet föreligger mellan handelskamrarna vad beträffar relationen mellan antalet meddelade godkännanden av granskningsmän och antalet vägrade sådana godkännanden. För att man skall fä en sä långt möjligt enhetlig bedömning av prövningsärendena bör dessa sam­las hos ett organ. Om detta är en statlig myndighet erhåller man också större offentlig insyn i revisorsprövningen. Dessutom kommer man i stort sett ifrån de sekretessproblem, som uppstår för den händelse läns­styrelserna, som är förutsatt enligt utredningens alternativ 2, skulle avge yttranden tUl handelskamrarna i revisorsärendena. Jag förordar således att handläggningen av auktorisationsfrågor helt skall ombesörjas av statlig myndighet. Det ankommer på Kungl. Majit att utse denna myn­dighet och ge föreskrifter om handläggningen. Jag avser att senare före­slå att kommerskollegium blir handläggande myndighet och att han­delskamramas erfarenheter och person- och lokalkännedom tUlvaratas genom att kamrarna fungerar som remissinstans ät kollegiet och repre­senteras i en rådgivande nämnd hos kollegiet.

Utredningen föreslår att prövningen liksom enligt det nuvarande sy­stemet skall avse två kategorier kvalificerade revisorer, en med mera omfattande och djupgående teoretisk och praktisk utbUdning och en för vUken kraven på sådan utbildning är lägre. Revisorerna med de högre kvalifikationerna skall enligt förslaget benämnas auktoriserade reviso­rer, medan den gmpp revisorer, som i dag kallas godkända gransknings­män, skall benämnas registrerade revisorer. Vad beträffar villkoren för auktorisation och registrering föreslås dessa bli ungefär desamma som nu. Beträffande särskUt utbildningskraven finns emellertid i dag en möj-


 


Prop. 1973: 26                                                         48

lighet att efter s. k. särskild kunskapsprövning erhålla auktorisation. Ut­redningen föreslår att denna särskilda prövning avskaffas. Vidare före­slär utredningen att anställnings- och rörelseförbuden, dvs. de nuva­rande generella förbuden för de auktoriserade revisorerna att inneha anställning hos annan än auktoriserad revisor med egen revisionsrörelse eller i revisionsföretag som ägs och leds av auktoriserade revisorer och att idka handelsrörelse eller delta i ledningen av affärsföretag m. m., skall avskaffas. Det ankommer på Kungl. Majit att ta ställning till nu berörda förslag. Jag vill dock i korthet redovisa min uppfattning i några frågor som utredningen särskUt behandlat.

I likhet med utredningen och flertalet remissinstanser anser jag att man bör ha tvä kategorier kvalificerade revisorer, benämnda auktori­serade revisorer och registrerade revisorer. Beträffande yrkesbeteck­ningen registrerad revisor vill jag här tUlägga dels att Svenska revisor­samfundet, som representerar bl. a. de godkända granskningsmännen, funnit den föreslagna titeln lämplig, dels att titeln redan används i Danmark och Norge för där motsvarande revisorskategori.

Jag är även ense med utredningen och remissinstanserna om att några mer omfattande ändringar inte bör göras i viUkoren för auktorisation och registrering i förhållande tUl vad som gäller i dag. I fråga om den s, k. särskilda kunskapsprövningen vill jag dock särskilt framhålla föl­jande. Denna examinationsmöjlighet, som ger sökande till auktorisation, som inte avlagt vederbörlig examen men på annat sätt skaffat teoretiska grandkunskaper för yrket, tiUfälle att styrka sin kompetens, har hittills utnyttjats i begränsad omfattning. De som redan godkänts vid särskild kunskapsprövning bör självfaUet genom dispens kunna fä auktorisa­tion också i den nya ordningen efter föreskriven praktik. De som vid de nya reglernas ikraftträdande ännu ej avslutat den särskilda kunskaps­prövningen bör på lämpUgt sätt fä tillfäUe skaffa sig erforderlig kompe­tens för auktorisation. Detsamma bör gälla övriga revisorsaspiranter utan examenskompetens. Visserligen har möjligheterna till högre studier vidgats vid universiteten under senare år. Reglerna om vidgat tillträde ger emellertid inte f. n. möjlighet för den som saknar allmän behörighet för universitetsstudier att avlägga för revisorsauktorisation kvalifice­rande examen. Auktorisatlonsmyndlgheten bör därför söka ge revisors-aspirantema anvisning på en lämplig utbUdningsväg, eventuellt i form av en särskild prövning liknande den handelskamrama hittills anordnat.

Såvitt gäller frågan om anställnings- och rörelseförbud har jag prin­cipiellt den uppfattningen att en yrkeskompetensförklaring av den art, varom här är fråga, endast om särskilda skäl föreUgger därtUl bör — utöver yrkesetiska normer och jävsregler — förbindas med regler an­gående formerna för yrkesutövningen. Dessutom bör reglerna för de båda revisorskategorierna så långt möjUgt vara Ukartade. Från en del häll har framförts farhågor bl. a. för att ett avskaffande av anställnings-


 


Prop. 1973: 26                                                         49

och rörelseförbuden skulle kunna leda till att de auktoriserade revisorer­na får en mindre oberoende ställning än de har i dag. Dessutom skulle de, i den mån de erhåller anställning vid riksorganisations revisions­organ, kunna komma att få otillräcklig erfarenhet av revisionsfrågor, som ligger utanför organisationens verksamhetsfält. För egen del kan jag inte se någon direkt fara i att en auktoriserad revisor speciaUserar sig på ett visst område. DärtUl kommer att inte ens ett anställningsför­bud torde kunna hindra den revisor som önskar specialisera sig från att göra detta. Vad angår de övriga här nämnda farhågorna för för­ändringar i revisoremas oberoendeställning vill jag peka på att anställ­nings- och rörelseförbud f. n. inte finns beträffande de godkända gransk­ningsmännen och att det inte påståtts att detta förhällande lett till att de godkända granskningsmännen står i större beroendeförhållande till sina uppdragsgivare än de auktoriserade revisorerna. Det saknas anledning att anta att de auktoriserade revisorerna skulle stå emot uppdragsgivar­nas eventuella påtryckningar sämre än de registrerade revisorerna. Jag finner därför inte att några egentliga skäl för generella anställnings-och rörelseförbud för de auktoriserade revisorerna föreligger.

Som en följd av sitt förslag i huvudfrågorna har utredningen även föreslagit en del ändringar i flera författningar, av vilka sex beslutats med riksdagen. Ändringarna har huvudsakligen innebörden att i för­fattningarna förekommande orden "godkänd granskningsman" byts mot "registrerad revisor" och att hänvisningar i textema till att handels­kammare skall ha auktoriserat revisor eller godkänt granskningsman utgår. Utredningens förslag i dessa delar har ej mött några invändningar frän remissorganen och även jag finner att förslagen bör genomföras. Emellertid bör liknande ändringar göras i ytterligare tvä lagar, nämligen i lagen (1972: 262) om understödsföreningar, där det i 32 § föreskrivs att en revisor skall vara "av handelskammare auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman", och i lagen (1931: 110) om upplagshus och upplagsbevis, där det i 40 § föreskrivs att en granskningsman skall vara "av handelskammare i riket eller på annat, av Konungen godkänt sätt auktoriserad revisor".

Utredningen föreslår vidare en ändring i 26 § sekretesslagen. Enligt tredje stycket denna paragraf åtnjuter handling rörande någons ansö­kan om inträde i advokatsamfundet eller hans rätt att vara advokat eller rörande disciplinärt förfarande mot advokat sekretesskydd i den mån handlingen antingen angår inträdessökandens eller advokatens eko­nomiska ställning eller också innefattar upplysningar, vilkas offentlig­görande kan lända annan till men. Den tid varunder sekretessen gäller är bestämd till 70 år frän handlingens datum. Utredningens förslag in­nebär att motsvarande sekretesskydd åstadkommes för handlingar i ärenden rörande auktorisation eller registrering av revisor eller be­träffande disciplinärt förfarande mot revisor, dock med undantag för myndighets beslut.


 


Prop. 1973: 26                                                         50

Sekretessbestämmelsen har uttryckligen tillstyrkts av OSK och har i övrigt lämnats utan erinran av remissorganen. Även jag biträder för­slaget. Jag vUl erinra om att ändring i 26 § första stycket sekretesslagen har föreslagits i prop. 1972:132 angående rättshjälpsreform II.

Utredningen har i betänkandet summariskt beräknat vissa av statens kostnader för förfarandet enUgt alternativ 1. Enligt en i oktober 1972 gjord beräkning uppskattar riksrevisionsverket statens kostnader enligt samma alternativ till omkring 275 000 kr. årligen.

Vad gäller finansieringen av verksamheten föreslår utredningen att revisorema endast skall betala expeditionsavgift med 60 kr. för beslut om auktorisation eller registrering av revisor. Riksrevisionsverket däremot hävdar att principen om full kostnadstäckning bör tillämpas, dvs. att revisorema medelst avgifter själva skall svara för kostnaderna för auktorisationsförfarandet. Enligt riksrevisionsverkets beräkningar torde i så fall avgifter om tillhopa 800 kr. behöva tas ut vid bifall till an­sökan om auktorisation eller registrering. Vid omprövning av auktorisa-tion/registrering erfordras avgifter om tillhopa 500 kr.

Jag anser att revisorema själva genom avgifter bör svara för kostna­derna för auktorisationsförfarandet. Det ankommer på Kungl. Maj:t att besluta om avgifternas storlek.

Den nya auktorisationsregleringen bör liksom erforderUga författ­ningsändringar träda i kraft den 1 juU 1973.

I enlighet med det anförda har inom handelsdepartementet upprättats förslag till

1.    lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag,

2.    lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse,

3.    lag om ändring I lagen (1955: 183) om bankrörelse,

4.    lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen,

5.    lag om ändring i förordningen (1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,

6.    lag om ändring i lagen (1970: 65) om Sveriges allmänna hypo­teksbank och om landshypoteksföreningar,

7.    lag om ändring i lagen (1972: 262) om understödsföreningar,

8.    lag om ändring i lagen (1931: 110) om upplagshus och upplags­bevis,

9.    lag om ändring i lagen (1937: 249) om Inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Samråd har ägt ram med chefen för justitiedepartementet beträffan­de förslaget under 9, med statsrådet Lidbom beträffande förslagen un­der 1 och 8 samt med chefen för finansdepartementet beträffande för­slagen under 2—7.

Jag hemställer att Kungl. Maj:t

dels föreslår riksdagen att antaga lagförslagen.


 


Prop. 1973: 26                                                         51

dels bereder riksdagen tillfäUe att avge yttrande över vad jag har anfört om principerna för en ny ordning för auktorisation av revisorer.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlätas proposition av den lydelse bUaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Britta Gyllensten


 


Prop. 1973: 26                                                                      52

Innehåll

ProposUionen    ...................................................     1

Propositionens huvudsakliga innehåll   ......................     1

Lagförslag     ......................................................     2

Förslag till lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag .. 2

Förslag till lag om ändring I lagen (1948: 433) om försäkrings­
rörelse    .......................................................
... 3

Förslag till lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse . .         4

Förslag tUl lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbraks-
kasserörelsen     .............................................
    5

Förslag tUl lag om ändring i förordningen (1968: 576) om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypo­
teksföreningar   ..............................................
... 5

Förslag till lag om ändring i lagen (1970: 65) om Sveriges all-

m.änna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar         7

Förslag tUl lag om ändring i lagen (1972: 262) om understöds­
föreningar     .................................................
    7

Förslag till lag om ändring i lagen (1931: 110) om upplagshus

och upplagsbevis ............................................     8

Förslag till lag om ändring I lagen (1937: 249) om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar..........     9

Utdrag av statsrådsprotokollet den 2 februari 1973  ... .. 10

1    Inledning   .....................................................    10

2    Gällande ordning..............................................    11

 

2.1    Allmän bakgrund..........................................    11

2.2    Författningsbestämmelser    .........................    13

2.3    Auktorisationsförfarande m. m........................    14

2.4    Vissa dispensärenden    ...............................    18

 

3    Framställningar om utredning   ...........................    20

4    Utredningens överväganden och förslag  .............    22

 

4.1    Allmänna synpunkter   .................................    22

4.2    Det statliga huvudansvarets utformning...........    24

4.3    Yrkesbeteckningar     ..................................    25

4.4    Villkor för auktorisation och registrering............    26

4.5    Revisorernas anstäUningsförhållanden   ...........    27

4.6    Övriga frågor    ..........................................    31

 

4.6.1     AUmänt    ..........................................    31

4.6.2     Sekretess   .........................................    31

4.6.3     Andra författningsändringar....................    32

4.7 Kostnader och avgifter    .............................    33

5 Remissyttrandena     .......................................    34

5.1    Allmänna synpunkter  ..................................    34

5.2    Det statliga huvudansvarets utformning   ........    35

5.3    Yrkesbeteckningar     ..................................    37

5.4    Villkor för auktorisation och registrering............ .. 38

5.5    Revisorernas anställningsförhåUanden   ........... .. 38

5.6    Övriga frågor    .......................................... .. 44

5.7    Kostnader och avgifter    .............................   44

6 Departementschefen    ....................................   45

MARCUSBOKTR. STOCKHOLM 1973     730114