Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1973        Prop. 1973:110

Nr 110

Kungl. Majrts proposition angående ändringar i valutalagstiftningen, m. m.; given Stockholms slott den 30 mars 1973.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bUagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden,

dels föreslå riksdagen alt bifaUa del förslag om vars aviåtande lill riksdagen föredragande departementschefen hemställt,

dels inhämta riksdagens yttrande över vad föredragande departe­mentschefen förordat.

GUSTAF ADOLF

G. E. STRÄNG

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås viss ändring i valulalagen i syfte att för­bättra möjlighetema att motverka ett alltför starkt inflöde av utländska valutor till Sverige. Dessutom begärs riksdagens samtycke till att den föreslagna ändringen skall äga tillämpning till utgången av juni 1973 och därefter under tiden den 1 juli 1973—den 30 juni 1974. För riksdagens yttrande framläggs i anslutning härtill förslag till kungörelse om änd­ring i och fortsatt giltighet av valutaförordningen.

1    Riksdagen 1973. 1 saml Nr 110

 

Prop. 1973: 110

1    Förslag till

Lag om ändring i valutalagen (1939: 350)

Härigenom förordnas, att 2 § valutalagen (1939: 350) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

2 §1 Konungen äger i förordnande, sora av honora meddelas, föreskriva:

1)    att allenast riksbanken och annan bank, som riksbanken därtill be­myndigar (valutabank), må driva handel med utiändska sedlar och skilje­mynt, raed växlar, checkar, andra penninganvisningar och fordringar, som innefatta rätt tiU betalning i utländskt mynt (utländska betalnings­medel och utländska fordringar), ävensora med aktier, obligationer och likartade värdepapper, vilka äro utfärdade av någon, som är bosatt i ut­landet (utiändska värdepapper);

2)    att utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper må, mot vederlag som bestämmes i svenskt mynt, förvärvas och förytlras allenast i den orafattning och pä de villkor Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, riksbanken bestämmer;

3)    att dylika tillgångar skola erbjudas riksbanken eller valutabank till inlösen raot kontant ersättning i svenskt raynt;

4)    att svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värde­papper icke utan särskilt tUlstånd mä utföras ur riket eUer på annat sätt överföras tUl utlandet eller överlåtas ä den, som är bosatt i utiandet;

5)    att dylika tillgångar icke utan tillständ av riksbanken mä införas tiU riket;

6)    att över värdepaper, sora in-     6) att över värdepapper, sora in­föres till riket eller som här för- föres till riket eller som här förva-varas för den, som är bosatt i ut- ras för den, sora är bosatt i ullan-landet, sä ock över köpeskUling, det, så ock över köpeskilling, som som influtit vid försäljning av så- influtit vid försäljning av sådana dana värdepapper, ej må förfogas värdepapper, ej raå förfogas i vida-i vidare raän än Konungen eller, re mån än Konungen eller, efter efter Konungens bemyndigande, Konungens bemyndigande, riks­riksbanken bestämmer;  och              banken bestämraer;

7)    att i annat hänseende än un-       7) att i annat hänseende än un­der 2)—6) sägs ej raå över ut- der 2)—6) sägs ej må över ut­ländska betalningsmedel, utländska ländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värde- fordringar och utländska värdepap-papper utan tillstånd av riksbanken per utan tillstånd av riksbanken förfogas annorledes än genom för- förfogas annorledes än genom för­yttring till riksbanken eller till va- yttring till riksbanken eller till va­lutabank,                                               lutabank; och

8) alt avgift som bestämmes med stöd av meddelat förordnan­de skall tillfalla riksbanken.

1 Senaste lydelse 1963:174.

 

Prop. 1973:110                                                         3

Genora förordnande, sora här avses, raå ej inskränkning ske i riksban­ken lillkoraraande befogenheter.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå medde­lad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Bestäm­melsen i 2 § första stycket 8 äger tillämpning även pä avgift, sora raed stöd av förordnande i fråga ora vad som avses i 2 § första stycket 2 be­slärats för tiden från och raed den 20 raars 1973.

2    Förslag till

Kungörelse om ändring i och fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959: 264)

Härigenom förordnas i fräga om valutaförordningen (1959: 264)

dels att 3 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att förordningen, som enligt kungörelse (1972: 136) gäller till ut­gången av juni 1973, skall äga fortsatt giltighet till utgången av juni 1974.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

3 §1 Riksbanken äger närraare bestänuna, i vilken omfattning och på vilka villkor utländska betalningsmedel och utländska fordringar mä, mot ve­derlag i svenskt mynt, förvärvas eller föryttras.

Är viUkor förenat med föreskrift om alt avgift skall utgå, må riks­banken även bestämma att avgiften skall tiUfalla riksbanken.

Begränsning mä ej ske i omfattningen av valulabanks förvärv frän el­ler föryttrmg till allmänheten av utländska betalningsmedel eller ut­ländska fordringar, som härröra från eller fordras för löpande betalning.

(Se vidare anvisning)

Denna kungörelse träder såvitt avser ändringen i 3 § i kraft dagen ef­ter den, då kungörelsen enligt därå meddelad uppgift utkorarait frän tryc­ket i Svensk författningssamling. Riksbanken får dock besläraraa att av­gift sora påförts allraänt konto tillhörande utländsk bank eller bankir för lid före ikraftträdandet, dock tidigast från och raed den 20 raars 1973, skall tillfalla riksbanken.

Senaste lydelse 1963: 176.

 

Prop. 1973: 110

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 30 mars 1973.

Närvarande: Statsrainislern PALME, statsråden STRÄNG, ANDERS­SON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, MYR­DAL, ODHNOFF, MOBERG, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om änd­ringar i valutalagstiftningen och anför.

Enligt valutalagen (1939: 350) kan Kungl. Maj:l pä framställning av fullmäktige i riksbanken under vissa förutsättningar förordna om valuta-reglering i enlighet med närmare bestämmelser i lagen. I allraänhet får sådant förordnande meddelas för högst ett år i sänder och endast efler riksdagens samtycke. Därvid skall även de valutareglerande föreskrifter som Kungl. Maj:t avser all meddela föreläggas riksdagen. Dessa före­skrifter är intagna i valutaförordningen (1959: 264).

Förordnande om valutareglering har senast meddelats för liden den 1 juli 1972—den 30 juni 1973. Förordnandet avser vad som föreskrivs i 2 § första stycket 1, 2 och 4—7, 5 § 1 och 3 saml 9 § valulalagen (SFS 1972:135 och 136). I prop. 1973:82 till årets vårriksdag har begärts riksdagens samtycke till att Kungl. Maj:t ger enahanda för­ordnande om valutareglering för liden den 1 juli 1973—den 30 juni 1974.

En närmare redogörelse för bestämmelserna i valutalagen och de hitintills gällande bestämmelserna i valutaförordningen har lämnats i prop. 1968: 55 s. 3—8. Här redovisas därför endast vissa bestämraelser i de näranda författningama.

I 1 § Iredje stycket valulalagen (1 § ändrad 1959: 262) uppställs för andra fall än vid krig och krigsfara som förutsättning för förordnande om valutareglering att sådant förordnande bedöms erforderUgt för alt uppnå del mål, som fastställts för riksbankens penningpoHliska verk­samhet eller annars med hänsyn till rikets betalningsförhällanden med utlandet. Huvudbestämmelserna om vad de valutareglerande föreskrif­terna (valutaförordningen) får innehålla finns i 2 § första stycket valuta­lagen (2 § ändrad senast 1963: 174). Bl. a. kan föreskrivas att utländska betalningsraedd, utländska fordringar och utländska värdepapper endast i den orafattning och på de villkor Kungl. Maj:l eller — efter Kungl. Maj:ls bemyndigande — riksbanken bestämmer får förvärvas och för­ytlras mot vederlag i svenskt raynt (punkt 2).

Enligt 3 § valulaförordningen (3 § ändrad 1963: 176) får riksbanken

 

Prop. 1973:110                                                                        5

bestämma närraare i vilken orafattning och på vilka villkor utländska betalningsraedd och utländska fordringar får förvärvas eller förytlras mot vederlag i svenskt mynt. Begränsning fär dock inte ske i omfatt­ningen av valulabanks förvärv från eller föryttring lill allmänheten av utländska betalningsmedel eller utländska fordringar som härrör från eller fordras för löpande betalning.

Vidare gäller enligt 6 § andra stycket valutaförordningen (6 § ändrad senast 1963: 176) att riksbanken får, i den raän del inle är fråga ora löpande betalning, bestärama över dels valutainlännings möjligheter att ta emot betalning från utlandet, dels valutainlännings rätt all ikläda sig gäld i förhållande till ullandel.

Fullmäktige i riksbanken har i skrivelse den 29 mars 1973 hemställt om viss ändring i valulalagen och valutaförordningen. Fullmäktige an­för i huvudsak följande. Med anledning av den senaste tidens oro pä valutamarknaden har riksbanken i meddelande den 20 mars 1973 läm­nat vissa anvisningar till valutabankerna i syfte att motverka inström­ningen av utländska valutor till Sverige. Beträffande s. k. allmänna konton, dvs. konton i svenska kronor i valutabank för valulautlänning raed fast bostad i utlandet, erinrar riksbanken ora den sedan länge ge­nerellt gällande besläraraelsen, att behållningen pä sådant konto inte får överstiga vad sora kan betecknas som normal kontobehållning. Riksbanken anger i meddelandet i fråga om allmänt konto, som tillhör utländsk bank eller bankir, alt som norraal kontobehållning skäll anses det nettotillgodohavande som genomsnittiigt innestår under januari 1973. I meddelandet anges vidare, att i den mån befintlig behållning pä sådant allmänt konto överstiger den sålunda definierade normala behåll­ningen för kontot, kontoinnehavaren skall anmodas alt omgående dispo­nera överskjutande belopp genom att beordra utbetalning till valuta-inlänning för godkänt ändamål eller genom omväxling till utländsk valuta. Skulle efter den 26 mars 1973 ändå kvarstå överskjutande be­lopp, har riksbanken förbehållit sig att vidtaga ätgärder i syfte alt med verkan från och med dagen för meddelandets utfärdande ta ut en per dag beräknad ränta på beloppet och att göra den kontoförande banken betalningsansvarig för sådan ränta. Avsikten är alltså att kontoinnehava­re som efler den 26 mars 1973 håller en kronbehållning på sitt konto, sora överstiger vad sora betraktas sora normalt, skall för det över­skjutande beloppet lill den konloförande banken erlägga en avgift be­räknad såsom en negativ ränta. Fullmäktige aniser del klart att de givna förordnandena ligger inom de allmänna befogenheter som riksbanken har enligt 3 § och 6 § andra stycket valulaförordningen.

Fullraäktige anser att del är önskvärt, att den negativa räntan inte slutligt koramer den kontoförande valutabanken till godo ulan i stället inlevereras till del allmänna. Annan mottagare än riksbanken torde inle komraa i fråga. Härför talar inte bara del allmänna argumentet att om

 

Prop. 1973:110                                                         6

vissa avgifter tas ut för att raotverka en från aUraän sarahäUsekonomisk synpunkt inle önskvärd utveckling, dessa avgifter inte utan raotpresta-tion bör tillfalla den ene av de två parterna i det enskUda avtalsför­hållandet. DärtUl koraraer att om uttagna avgifter inte överförs lill det allmänna, den sora gynnas av avgifterna, dvs. valutabanken, i många fall torde ha möjlighet alt i annat sammanhang kompensera den därav missgynnade, dvs. den utiändska banken eller bankiren, genom andra transaktioner till inte raarknadsmässiga villkor. Även om självfallet valutabankernas lojala medverkan kan förutsättas, är det inte tillfreds­ställande ora dessa skulle behöva riskera alt från utiandet bli utsatta för uppraaningar att i en eller annan förra återföra vad som frän den ut­ländske kontohavarens sida kan uppfattas som en oskäligt uttagen raarginal. Riksbankens raeddelande till valutabankerna om uttagande av en negativ ränta på utländska bankers och bankirers kronkonlon i svenska banker bör därför kompletteras med ett åläggande för bankerna att till riksbanken inbetala vad som kan komma att tas ut på grund av riksbankens föreskrifier. Valulaförfaltningarna ger emellertid f. n. inle stöd för att ålägga valutabankerna att till riksbanken inbetala en sådan avgift.

Med hänvisning till det anförda hemställer fullraäktige dels att i 2 § första stycket valutalagen under en särskild punkt anges alt avgifter sora beslärats vid tillämpningen av meddelat förordnande skall tillfalla riksbanken, dels att Kungl. Maj:t inhämtar riksdagens samtycke tUl att Kungl. Maj:t förordnar att vad som föreskrivs i den nya bestämmelsen skall äga tUlämpning t. o. m. juni 1973, dels att Kungl. Maj:t måtte inhämta riksdagens yttrande över ell tillägg i 3 § valutaförordningen innebärande att, om riksbanken bestämt att avgift under viss fömtsätt­ning skall utgå, riksbanken dessutom får föreskriva att avgiften skall tUlfalla riksbanken, dels att Kungl. Maj;t för tiden den 1 juli 1973— den 30 juni 1974 begär riksdagens samtycke till att den nu föreslagna bestämraelsen i valutalagen skall äga fortsatt tUlärapning samt inhämtar riksdagens yttrande över den föreslagna ändringen i valutaförordningen.

Departementschefen

De kriser som under senare lid förekommit på valutaområdet har pä olika sätt berört den svenska valutahandeln. Ett inslag i störningarna på valutamarknaden har för Sveriges del varit ett starkt valutamflöde. I prop. 1973: 82 anförde jag som ett skäl för att ha kvar valutaregle­ringen att denna gav möjlighet till kontroll av inte önskade betalnings­strömmar. Riksbanken har, som framgår av riksbanksfullmäktiges skri­velse, med tUlämpning av valutaförordningen vidtagit vissa åtgärder i syfte att minska inflödet av utländska valutor. Riksbanken har genom föreskrift i meddelande den 20 mars 1973 till valutabankema bl. a. för­behållit sig rätt att i fråga om behållning på allmänt konto, sora till-

 

Prop. 1973:110                                                         7

hör utiändsk bank eller bankir, ta ut en på viss sätt beräknad avgift av­seende liden fr. o. ra. den 20 mars 1973. De av fullmäktige föreslagna författningsändringama innebär att sådan avgift skaU tillfalla riksbanken och har tUl syfte att göra näranda föreskrift effektivare. Avgiftsbestära-melser av likartad innebörd har införts på andra håll i utlandet. Jag de­lar fullraäktiges uppfattning om behovet av bestämraelser raed föreslaget innehåU också för Sveriges del och biträder därför fullraäktiges frara­ställning. Reglerna bör ges retroaktiv verkan pä sä sätt, att riksbanken fär raöjlighet att bestärama att avgift som påförts konto för tid fr. o. m. den 20 raars 1973 skall tillfalla riksbanken. Under åberopande av det anförda herasläller jag att Kungl. Maj:t dels föreslår riksdagen att antaga ett inora finansdeparteraentet upp­rättat förslag tUl lag ora ändring i valutalagen (1939: 350),

dels begär riksdagens saratycke till att Kungl. Maj:t med stöd av 1 § Iredje stycket valutalagen (1939: 350) förordnar, alt vad sora före­skrivs i 2 § första stycket 8 sararaa lag,

1.    skall äga tiUärapning till utgången av juni 1973,

2.    skaU äga fortsatt tUlämpning under tiden den 1 juli 1973—den 30 juni 1974,

dels inhämtar riksdagens yttrande över ett inom finansdepartementet upprättat förslag till kungörelse ora ändring i och fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959: 264).

Med bifall lill vad föredraganden sålunda med instäraraande av statsrådets övriga ledaraöter heraställl förordnar Hans Maj:t Konungen all till riksdagen skall aviätas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Britta Gyllensten

MARCUSBOKTR.STOCKHOLM      7302l!2