Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1973 Prop. 1973: 100

Nr 100

Kungl. Ma]:ts proposition med förslag till lag om ändring i föräldrabalken, m. m.; given Stockholms slott den 9 mars 1973.

Kungl. Maj:t vUl härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.

GUSTAF ADOLF

CARL LIDBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen läggs fram förslag till ändruigar i föräldrabalken jämte förslag till vissa följdändringar i annan lagstiftning.

De ändringar som föreslås i föräldrabalken innebär att barnavårds-mannainstitutionen i dess nuvarande utformning avskaffas och att de uppgifter som f. n. åvilar barnavårdsmannen förs över tUl andra organ. Sålunda föreslås att uppgiften att medverka vid utredning av utom-äktenskapliga bams börd skall övertas av barnavårdsnämnden, som även skall se till att bamet får underhållsbidrag. Nämnden föreslås få delegera beslutanderätten i fråga om dessa uppgifter på tjänsteman hos kommunen. Den obligatoriska tillsynen av barn utom äktenskap föreslås upphöra. Samhällets tillsyn, som bör omfatta alla barn, föreslås i stället bli utövad av barnavårdsnämnden och andra bamavårdande organ i samverkan, varvid särskilt barnavårdscentralerna får stor betydelse. Behovet av stöd och hjälp till vårdnadshavare vid utövandet av vårdnaden föreslås skola tUlgodoses av barnavårdsnämnderna. Barnavårdsnämnden i värdnadshavarens kyrkobokföringsort skall på begäran av denne utse en särskild tjänsteman eller förtroendeman hos nämnden eller annan lämplig person, som har att lämna honom sådant bistånd. Den person som nämnden utser för detta ändamål föreslås bli benämnd barnavårdsman.

Lagändrkigarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1974.

1 Riksdagen 1973.1 saml Nr 100

Prop. 1973:100

1 Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas i fråga om föräldrabalken,

dels att 8 kap. skaU upphöra att gälla,

dels att 3 kap. 2 och 4 §§, 6 kap. 6 §, 7 kap. 2 och 7 §§, 20 kap. 6, 11, 28 och 38 §§ samt 21 kap. 5 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i 3 kap. skall införas två nya paragrafer, 5 och 6 §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

2 §-

Erkännande av faderskapet till Erkännande av faderskapet tUl
bam utom äktenskap sker skrift- barn utom äktenskap sker skrift
ligen. Erkännandet skall bevittnas ligen. Erkännandet skall bevittnas
av två personer och skriftligen av två personer och skriftligen
godkärmas av barnavårdsmannen godkännas av barnavårdsnämnden
eller, om sådan ej är förordnad, samt av modem eller särskilt för-
bamavårdsnämnden samt av mo- ordnad förmyndare för barnet,
dem eUer särskilt förordnad för- Har barnet uppnått myndig ålder,
myndare för bamet. Har bamet skall erkännandet i stället godkän-
uppnått myndig ålder, skall erkän- nas av barnet självt. Erkännande
nandet i stället godkäimas av bar- kan ske även före barnets födelse,
net självt. Erkännande kan ske
även före barnets födelse.

Barnavårdsmannen och bama- Barnavårdsnämnden får lämna

vårdsnämnden får länma sitt god- sitt godkännande endast om det

kännande endast om det kan an- kan antagas att mannen är fader

tagas att mannen är fader till bar- till bamet.
net.

Visas senare att mannen ej är fader till bamet, skall rätten förklara, att erkännandet saknar verkan.

4 §3

Det åligger barnavårdsnämnden alt sörja för att faderskapet lill barn utom äktenskap fastställes, om den som har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd i riket eller eljesl vistas här. Barnavårdsnämnden skall sörja för alt fader-

1 Senaste lydelse av 8 kap. 3 § 1969: 617

8 kap. 4§ 1969: 617

8 kap. 6§ 1969: 617

8 kap. 7§ 1969:157

8 kap. 10 §1971: 305 « Senaste lydelse 1969: 617. » Senaste lydelse 1969: 617.

Prop. 1973:100 3

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

skåpet till annat barn utom äkten
skap fastställes, om vårdnadshava
ren begär det och barnet är svensk
medborgare.
Närmare bestämmelser om för- Närmare bestämmelser om för-

farandet vid fastställande av fader- farandet vid fastställande av fader
skapet till barn utom äktenskap, skåpet till barn utom äktenskap /
för vilket barnavårdsman är för- fall som avses i första stycket med-
ordnad, meddelas i särskUd lag. delas i särskild lag.

5§

Uppgiften alt sörja för all barnels börd fastsläUes åvilar barnavårdsnämnden i den kommun där den som har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd. Är vårdnadshavaren ej kyrkobokförd i riket, åvilar uppgiften barnavårdsnämnden i den kommun där han vistas eller, om han ej vistas i rikel, barnavårdsnämnden i Stockholm.

6§

Inträder ändring i förhållande sotn anges i 5 § sedan barnavårdsnämnden inlett utredning för alt få barnets börd fastställd, är nämnden ändock skyldig all slutföra utredningen.

Barnavårdsnämnden kan förordna all ärendet skall överflyttas lill barnavårdsnämnden i annan kommun, om det skulle avsevärt underlätta utredningen. Om sådant beslut skall den andra barnavårdsnämnden ofördröjligen underrättas.

Talan mot barnavårdsnämnds beslut enligt andra stycket föres hos länsstyrelsen genom besvär. Mol länsstyrelsens beslut föres talan hos kammarrätten genom besvär.

6 kap.

6                                                                                               §
Gör en av föräldrama sig skyl-     Gör en av föräldrarna sig skyl
dig till grovt missbmk eller till      dig till grovt missbrak eller tUI
grov försummelse vid vårdnadens grov försummelse vid vårdnadens
utövande, eller är han hemfallen utövande, eller är han hemfallen

Prop. 1973:100

Nuvarande lydelse

åt missbruk av rusgivande medel, eller för han ett lastbart liv, eller är han till följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak för längre tid förhindrad att deltaga i vårdnaden, äge rätten på ansökan av den andre eller barnavårdsman eller på anmälan av allmän åklagare eller bamavårdsnämnd förordna, att vårdnaden skall tillkomma allenast den andre. Inträffar sådant fall i fråga om bägge föräldrarna, äge rätlen överflytta vårdnaden å särskUt förordnad förmyndare.

Föreslagen lydelse

åt missbruk av rusgivande medel, eller för han ett lastbart liv, eller är han till följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak för längre tid förhindrad att deltaga i vårdnaden, äge rätten på ansökan av den andre eller på anmälan av allmän åklagare eller barnavårdsnämnd förordna, att vårdnaden skall tillkomma allenast den andre. Inträffar sådant fall i fråga om bägge föräldrama, äge rätten överflytta vårdnaden å särskilt förordnad förmyndare.

Gäller avtalet underhåll enligt 1 § till barn utom äktenskap, vare det dock bindande för den under-håUsberättigade, om avtalet slutits genom skriftiig, av två personer bevittnad handlmg och godkänts av barnavårdsmannen eller, om sådan ej finnes, av barnavårdsnämnden. Har modern vårdnaden om barnet, äge hon sluta avtal som nu sagts, ändå att hon ej uppnått myndig ålder. Innefattar avtalet åtagande att till barnets underhåll utgiva visst belopp en gång för alla, erfordras städse godkän-

Gäller avtalet underhåll enligt 1 § lill barn utom äktenskap, vare det dock bindande för den underhållsberättigade, om avtalet slutits genora skriftlig, av två personer bevittnad handling och godkänts av barnavårdsnämnden. Har modern vårdnaden om barnet, äge hon sluta avtal som nu sagts, ändå alt hon ej uppnått myndig ålder. Innefattar avtalet åtagande att till barnets underhåll utgiva visst belopp en gång för alla, skall beloppet betalas till barnavårdsnämnden, och varde med beloppet så

I ärende om anlagande av adoptivbarn skall rätlen inhämta upplysningar om barnet och sökanden ävensom huruvida vederlag eller bidrag till barnels underhåll är givet eller utfäst. Har barnet ej fyllt aderton år, skall yttrande inhämtas från barnavårdsnämnden i den kommun där sökanden är kyrkobokförd och från barnavårdsnämnden i den kommun där den som har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd.

1 ärende om antagande av adoptivbarn skall rätten inhämta upplysningar om bamet och sökanden ävensom huruvida vederlag eller bidrag till barnets underhåll är givet eller utfäst. Har barnet ej fyllt aderton år, skall yttrande inhämtas från barnavårdsnämnden i den församling där sökanden är kyrkobokförd samt, om barnavårdsinan förordnals för barnet, från den barnavårdsnämnd, som har att utöva tillsyn å barnavårds-mannens verksamhet, och eljest från barnavårdsnämnden i den församling där den som har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd.

Fader eller moder, vars samtycke tiU adoptionen ej erfordras, varde ändock hörd, där det kan ske. Vid adoption av adoptivbarn skall vad nu sagts i stället gälla adoptanten eller, om make adopterat andra makens barn, envar av makarna. Finnes särskild förmyndare, vars samtycke ej erfordras, skall ock han höras.

Prop. 1973:100 6

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Underhållsbidrag må bestämmas tiU olika belopp för särskilda delar av underhållstiden.

Underhåll till barn må ej mot den underhållsskyldiges bestridande bestämmas för tid efter det barnet fyllt aderton år, innan det kan tillföriitligen bedömas, huruvida underhållsskyldighet föreligger därefter.

28                                                                         §6
Ansökan om förmyndares för-   Ansökan om förmyndares för
ordnande eller entledigande eUer ordnande eller entledigande eller
om annan rättens åtgärd med av- om annan rättens åtgärd med av
seende å förmynderskap må, så- seende å förmynderskap må, så
framt fråga ej är om ärende, var- framt fråga ej är om ärende, var
om i 9 kap. 2 a § eller i 29 § stad- om i 9 kap. 2 a § eller i 29 § stad
gas, göras, förutom av överför- gas, göras, förutom åv överför
myndaren och förmyndare, jämväl myndaren och förmyndare, av den
av barnavårdsinan och den omyn- omyndige själv, om han fyllt sex-
dige själv, om han fyllt sexton år, lon år, så ock av hans make och
så ock av hans make och närmaste närmaste fränder. Förmyndare,
fränder. Förmyndare, som gjort som gjort sig skyldig tUl försum-
sig skyldig till försummelse i vård- melse i vårdnaden om underårig,
nåden om underårig, må entledigas må entledigas jämväl på ansökan
jämväl på ansökan av allmän åkla- av allmän åklagare eller barna-
gare eller barnavårdsnämnd, Frå- vårdsnämnd. Frågor som avses i
gor som avses i denna paragraf denna paragraf skall ock rätlen,
skall ock rätlen, när anledning är när anledning är därtUl, upptaga
därtill, upptaga utan alt särskild ulan att särskild ansökan blivit
ansökan blivit gjord.                                             gjord.

Mot rättens beslut i ärende, varom i första stycket sägs, må talan fullföljas, fömtom av den som beslutet särskilt rörer, av envar som äger göra ansökan efter vad nyss är sagt.

Mot beslut, varigenom det förelagts förmyndare att vid vite fullgöra visst åliggande, må talan fullföljas allenast i samband med klagan över rättens beslut om utdömande av vitet.

38 §

I fråga om mål eller ärende, vari allmän åklagare, barnavårdsnämnd eller överförmyndare för talan, skaU vad i 20 § lagen om införande av nya rättegångsbalken är stadgat äga motsvarande tUlämpning,

Första stycket gäller ej mål om underhåU till barn utom äktenskap.

21 kap.

5.§"
Är det uppenbart att förhållan- Är det uppenbart att förhållan-

dena ändrats väsentligt sedan all- dena ändrats väsentiigt sedan allmän domstols dom eller beslut män domstols dom eller beslut

• Senaste lydelse 1969:157. ' Senaste lydelse 1971: 305.

Prop. 1973:100

Föreslagen lydelse

meddelades, kan länsrätten vägra verkställighet, om det av hänsyn till barnets bästa är påkallat att fråga om ändring beträffande vårdnad eller umgängesrätt prövas av allmän dorastol. Sådan fråga upptages av allmän domstol på ansökan av den som varit part i ärendet hos länsrätten eller av barnavårdsnämnd.

Nuvarande lydelse

meddelades, kan länsrätten vägra verkstäUighet, om det av hänsyn tUl barnets bästa är påkallat att fråga om ändring beträffande vårdnad eller umgängesrätt prövas av allmän domstol. Sådan fråga upptages av allmän domstol på ansökan av den som varit part i ärendet hos länsrätten eller av barnavårdsman eller bamavårdsnämnd.

Länsrätten får även i annat fall vägra verkställighet, om risk, som ej är ringa, föreligger för skada på barnets kroppsliga eller själsliga hälsa.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1969: 618) om fastställande ar faderskapet till bam utom äktenskap

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1969: 618) om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap,

dels att i rubriken närmast före 2 § samt i 3 och 4 §§ ordet "barnavårdsman" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "barnavårdsnämnd" i motsvarande form,

dels att 1, 2, 5, 6, 7, 10 och 11 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Barnavårdsnämnden får lägga ned påbörjad utredning angående faderskapet, om det

Med barnavårdsnämndens medgivande får barnavårdsmannen lägga ned påbörjad utredning angående faderskapet, om det

1. visar sig omöjUgt att få erforderliga upplysningar för bedömning av faderskapsfrågan,

2. framstår som utsiktslöst att försöka få faderskapet fastställt av domstol,

3. föreligger samtycke av modern eller särskilt förordnad fömiyndare enligt 4 kap. 5 § föräldrabalken till adoption av bamet, eller

4. av särskilda skäl finns anledning till antagande att fortsatt utredning eller rättegång skulle vara till men för bamet eller utsätta modern för påfrestningar som innebär fara för hennes psykiska hälsa.

Talan mot barnavårdsnämnds beslut att lägga ned påbörjad faderskapsutredning föres genom besvär hos länsstyrelsen. Mot länsstyrelsens beslut föres talan hos kammarrätten genom besvär.

Prop. 1973:100 10

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1958: 642) angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller vid utredning av faderskapet till bam utom äktenskap

Härigenom förordnas, alt 5 § lagen (1958: 642) angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller vid utredning av faderskapet till barn utom äktenskap skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §2
Har blodundersökning eller an- Har blodundersökning eller an
nan undersökning rörande ärftliga    nan undersökning rörande ärftliga
egenskaper utförts på anmodan av egenskaper utförts på anmodan av
barnavårdsman för utredning av      barnavårdsnämnd för utredning av
faderskapet till barn utom akten-    faderskapet till bam utom äkten
skap, skall barnavårdsnämnden       skåp, skall nämnden ersätta kost-
ersätta kostnad som avses i 4 §.    nad som avses i 4 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974. Äldre lag gäller i fråga ora undersökning som utförts på anmodan av barnavårdsman.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1969: 620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag

Härigenom förordnas, att 1 § lagen (1969: 620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 § Den som på grund av förordnande enligt 20 kap. 12 § föräldrabalken utgivit underhållsbidrag till barn utom äktenskap eller till barnets moder har rätt att av allmänna medel återfå vad han utgivit, om domstolen genom dom eller beslut som vunnit laga kraft skilt målet från sig utan att mannen blivit underhållsskyldig.

Vad som sägs i första stycket Vad som sägs i första stycket

om rätt tiU ersättning av allmän- om rätt till ersättning av aUmänna

na medel gäller också för det fall medel gäller också för det fall att

att underhållsbidrag utgivits på underhållsbidrag utgivits på grund

grand av att mannen i skriftlig, av av att mannen i skriftlig, av två

två personer bevittnad handling, personer bevittnad handling, som

* Senaste lydelse av lagens mbrik 1969: 619. ' Senaste lydelse 1969: 619.

Nuvarande lydelse

som godkänts av barnavårdsmannen eller barnavårdsnämnden, åtagit sig alt utge underhåll för tid, intill dess resultatet av blodundersökning om faderskapet föreligger, och blodundersökningen visar att han icke kan vara fader till barnet. Är hans faderskap enligt blodundersökningen osannoUkt, har han rätt till ersättning för utgivna underhållsbidrag, såvida talan om faderskapet icke väckes mot honom inom sex månader från det utlåtandet över blodundersökningen förelåg. Oavsett resultatet av blod-undersökningen föreligger rätt till ersättning, om han genom lagakraftvunnen dom friats från faderskapet eller om annan man på grund av lagakraftvunnen dom eller erkännande är att anse som fader till barnet.

Föreslagen lydelse

godkänts av barnavårdsnämnden, åtagit sig att utge underhåll för tid, intill dess resultatet av blodundersökning om faderskapet föreligger, och blodundersökningen visar all han icke kan vara fader till barnet. Är hans faderskap enligt blodundersökningen osannolikt,har han rätt tiU ersättiung för utgivna underhållsbidrag, såvida talan om faderskapet icke väckes mot honom inom sex månader från det utlåtandet över blodundersökningen förelåg. Oavsett resultatet av blodundersökningen föreligger rätt till ersätining, om han genom lagakraftvunnen dom friats från faderskapet eller om annan man på grund av lagakraftvunnen dom eller erkännande är att anse som fader lill barnet.

Nuvat-ande lydelse

sökning som utförts för forskningsändamål eller i samband med inskrivning av värnpliktiga eller yrkesvägledning, arbetsvärd eller omskolning eller i ärende om anställning eller upphörande av anställning hos myndighet eller i ärende om uttagning av anställd hos myndighet till viss utbUdning eller tjänstgöring; läkamtiälan-den i ärenden om statlig personalpensionering; handlingar i ärenden enligt lagen (1972: 119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall; handlingar i ärenden rörande hälsovård, sjukvård, socialhjälp, understöd vid barnsbörd, samhällets barnavård och ungdomsskydd eller eljest barnavårdsnämnds och barnavårdsmäns verksamhet, sådan familjerådgivning som drives av kommun, landstingskommun, församling eller kyrklig samfällighet, rätt för enskilda att inköpa alkoholhaltiga drycker, behandling av alkoholister eller eljest nykterhetsnämnds verksamhet, folkpensionering eller eljesl pensionsstyrelsens eller pensionsnämnds verksamhet, försäkring för olycksfall i arbete eller eljest riksförsäkringsanslaltens eller försäkringsrådets verksamhet, tUlsyn å understödsföreningar, hjälpverksamhet vid arbetslöshet; så ock handlingar i ärenden rörande kontroll å utlänningar, som här i riket vistas eller hit söka tUlträde, mä, i vad de angår enskilds personliga förhållanden, icke utan hans samtycke till annan utämnas tidigare än sjuttio år efter handUngens datum. Även utan sådant samtycke skall dock handling som nu sagts utiämnas, om, med hänsyn lill det ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande för den vilkens personliga

Föreslagen lydelse

dersökning som utförts för forskningsändamål eller i samband med inskrivning av värnpliktiga eller yrkesvägledning, arbetsvärd eller omskolning eller i ärende om anställning eller upphörande av anställning hos rayndighel eller i ärende om uttagning av anställd hos myndighet till viss utbildnmg eUer tjänstgöring; läkamllåtanden i ärenden om statlig personalpensionering; handlingar i ärenden enligt lagen (1972: 119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall; handlingar i ärenden rörande hälsovård, sjukvård, socialhjälp, understöd vid bamsbörd, samhällets barnavård och ungdomsskydd eller eljest barnavårdsnämnds verksamhet, sädan familjerådgivning som drives av kommun, landstingskommun, församling eller kyrklig samfällighet, rätt för enskilda alt inköpa alkoholhaltiga drycker, behandling av alkoholister eller eljest nykterhetsnämnds verksamhet, folkpensionering eller eljest pensionsstyrelsens eller pensionsnämnds verksamhet, försäkring för olycksfall i arbete eller eljest riksförsäkringsanslaltens eller försäkringsrådets verksamhet, tillsyn å understödsföreningar, hjälpverksamhet vid arbetslöshet; så ock handhngar i ärenden rörande kontroll å utiänningar, som här i riket vistas eller hil söka tiUträde, må, i vad de angår enskilds personliga förhållanden, icke utan hans samtycke lill annan utiämnas tidigare än sjuttio år efler handlingens datum. Även ulan sådant samtycke skall dock handling som nu sagts utiämnas, om, med hänsyn lUl del ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer att missbrakas lUl skada eller förklenande för den vilkens personliga förhål-

Prop. 1973:100 13

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

förhållanden i handlingen avses el- landen i handlingen avses eller för
ler för hans nära anhöriga. Vid hans nära anhöriga. Vid utlära-
utlämnande böra erforderliga för- nande böra erforderliga förbehåll
behåll göras. göras.

Angår handling, som i första stycket avses, någons intagning, vård eller behandling å anstalt eller imättning eller någons vård eller behandling av läkare annorstädes än å anstalt, och finnes gmndad anledning antaga att genom handlingens utlämnande ändamålet med vården eller behandUngen skulle motverkas eller någons personhga säkerhet sältas i fara, må utiämnande vägras, ändock alt enligt bestämmelserna i första stycket utlämnande bort ske. Likaledes må utbekommande av handling, utvisande vem som gjort anmälan i ärende rörande samhällets barnavård eller ungdomsskydd eller rörande behandling av alkoholister eller vem som eljest lämnat upplysningar i sådant ärende, vägras, om gmndad anledning finnes att antaga att den, om vilken anmälan gjorts eller upplysningarna lämnats, skulle missbruka kännedom i berörda hänseende till skada för annan person.

Vad i denna paragraf stadgas har icke avseende å myndighels beslut som särskilt utfärdats eller i protokoll upptagils, där fråga ej är om barnavårdsnämnds eller nykterhetsnämnds beslut eller om beslut i ärende som rör tillämpning av lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall, lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, lagen om avbrytande av havandeskap, lagen om sterilisering eller lagen om kastrering.

Uppgifter och anteckningar, vilka tillhöra de i kommunerna förda socialregistren, må ej utlämnas i vidare raån än som följer av lagen om socialregister.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

I fräga om handlingar i ärenden rörande barnavårdsmäns verksamhet gäller äldre lag.

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964: 143) om bidragsförskott

Härigenom förordnas, att 6, 9, 11 och 12 §§ lagen (1964: 143) om bidragsförskott skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lyddse

6 §
Den som önskar erhålla bidrags- Den som önskar erhålla bidrags
förskott eller vill komma i ät- förskott eller vUl komma i åt
njutande av högre förskott skall njutande av högre förskott skall
göra ansökan därom. Ansökan gö- göra ansökan därom. Ansökan gö
res av vårdnadshavaren, särskUt res av vårdnadshavaren eller sär-
förordnad förmyndare eller bar- skUt förordnad förmyndare för
navårdsman för bamet. barnet. Är barnet omhändertaget

Prop. 1973:100 14

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

för samhäUsvård, får nämnden utan ansökan besluta om utbetalning av bidragsförskott.

Ansökan skall innehålla nödiga upplysningar för bedömande av bamets rätt tUl bidragsförskott ävensom en av sökanden på heder och samvete avgiven förklaring, att de lämnade upplysningarna äro med sanningen överensstämmande. Är sökanden ur stånd att själv avgiva sådan förklaring, skall riktigheten av upplysningarna intygas av två trovärdiga, med förhållandena förtrogna personer. Därest underhällsbidrag fastställts för bamet, skall domstols beslut eller annan handling, som kan ligga till gmnd för indrivning av bidraget, i huvudskrift eUer bestyrkt avskrift fogas vid ansökningen, såframt dessa handlingar ej eljest äro tillgängliga för bamavårdsnämnden.

9 § Bidragsförskott utbetalas tUl vårdshavaren. I fräga om fosterbarn eUer barn, som eljest fostras i annat enskilt hem än värdnadshavarens, skall dock bidragsförskottet utbetalas tUl den, hos vUken barnet fostras, såframt ej bamavårdsnämnden annorlunda förordnar.

Finnes någon, till vUken bi- Finnes någon, tiU vUken bi
dragsförskott enhgt första stycket dragsförskott enhgt första stycket
skall utbetalas, icke vara skickad skall utbetalas, icke vara skickad
att handhava förskottet, må bar- att handhava förskottet, må bar-
navärdsnänmden förordna, att för- navärdsnämnden förordna, att för
skottet i StäUet skall utbetalas till skottet i stället skall utbetalas till
barnavårdsman för barnet eller lämplig person. Nämnden må ock,
annan lämplig person. Nämnden då synnerliga skäl äro därtUl, själv
må ock, då synnerliga skäl äro omhändertaga bidragsförskottet
därtill, själv omhändertaga bi- för alt användas för barnets bästa,
dragsförskoltet för att användas
för barnets bästa.

Åtnjuter bam, tUl vilket bidragsförskott utgår, i annat fall än som avses i 8 § fjärde stycket, under hel månad vård pä anstalt eller eljest vård på allmän bekostnad, äger den som driver anstalten eller det kommunala organ, som svarar för vårdkostnaden att, i den mån Konungen sä förordnar, uppbära så stor del av bidragsförskott för månaden som svarar mot vårdkostnaden.

Det bidragsförskottsbelopp som först förfaller tUl betalning efter beslut om förskott mä, där bamet under den tid å vUken förskottsbeloppet belöper i väsentlig mån erhåUit sin försörjning av allmänna medel, till den del beloppet motsvarar vad den myndighet som lill-handahäUit försörjningen visar sig hava för nämnda tid utgivit för barnets försörjning uppbäras av myndigheten.

11 §1 Det åligger barnavårdsnämnd, som utgiver bidragsförskott, att besluta om indragning av förskottet, därest förutsättningama för utgivande av förskott icke längre föreligga; dock erfordras ej sådant

1 Senaste lydelse 1970: 147.

Prop. 1973:100 15

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

beslut såframt bidragsförskott skall upphöra att utgå pä den grund alt bamet fyllt aderton år eller avlidit. Nämnden skall jämväl besluta om nedsättning av bidragsförskott, när bestämmelserna i denna lag föranleda därtill.

Om bamet upphört att vara svensk medborgare eller bosatt i riket, mä nänmden utan hinder därav besluta, att barnet i fortsättningen skall åtnjuta bidragsförskott, därest det med hänsyn till omständigheterna skulle framstå såsom oskäligt att indraga förskottet.

Beslut om indragnkig eller ned- Beslut om indragning eller ned
sättning av bidragsförskott skall sättning av bidragsförskott skall
skriftligen delgivas vårdnadshava- skriftligen delgivas vårdnadshava
ren, särskilt förordnad förmyn- ren, särskUt förordnad förmynda-
dare och barnavårdsman för bar- re för bamet och den underhålls-
net samt den underhållsskyldige. skyldige.

12 §
Vårdnadshavaren, särskilt för- Vårdnadshavaren och särskilt

ordnad förmyndare och barna- förordnad förmyndare för barnet

värdsman för barnet äro skyldiga äro skyldiga att ofördröjligen tUl

att ofördröjligen till den barna- den bamavårdsnämnd, som utgi-

vårdsnämnd, som utgiver bidrags- ver bidragsförskottet, anmäla
förskottet, anmäla

a) om barnet avlidit;

b) om bamet eller, i fall som avses i 1 § andra stycket, vårdnadshavaren upphört att vara svensk medborgare eller bosatt i riket;

c) om barnet adopterats;

d) om barnet flyttat samman med den underhållsskyldige;

e) om barnet erhälUt barnpension enligt 8 kap. 5 § lagen om allmän
försäkring;

f) om värdnadshavarens mantalsskrivningsort ändrats eller barnet
blivit bosatt i annan kommun;

g) om bamet intagits på anstalt;

h) om underhållsbidrag fastställts för barnet eUer fastställt underhållsbidrag ändrats; samt

i) om den underhållsskyldige betalat på förskottet belöpande underhållsbidrag till vårdnadshavaren eller med dennes vetskap till annan än bamavårdsnämnden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

Prop. 1973:100 16

7 Förslag till

Lag om ändring i barnarårdslagea (1960: 97)

Härigenom förordnas i fråga om barnavårdslagen (1960: 97), dels att 11 och 12 §§ skall ha nedan angivna lydelse dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 3 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse- Föreslagen lydelse

3a§

Barnavårdsnämnden skall lämna den som har vårdnaden om barn slöd och hjälp vid utövandet av vårdnaden.

På begäran av vårdnadshavare skall barnavårdsnämnden i den kommun där denne är kyrkobokförd utse särskild tjänsteman eller förtroendeman hos nämnden eller annan lämplig person (barnavårds-man) att lämna honom sådant bistånd som sägs i första stycket.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer föreskriver i vilka fall och i vilken ordning vårdnadshavare skall särskilt underrättas om sin rättighet enligt andra stycket.

11 §== Kan barnavårdsnämndens prövning icke avvaktas utan fara eller allvarlig olägenhet, äger nämndens ordförande

1. vidtaga åtgärd sora enligt 4 eller 5 kap. ankoraraer på nämnden,

2. meddela beslut enligt 43 § om att samhällsvård skall återupptagas efler villkorligt upphörande,

3. meddela beslut som avses i 3. meddela beslut som avses i 46 § andra stycket, tillstånd som 46 § andra stycket, tUlstånd som avses i 47 § första stycket eller för- avses i 47 § första stycket eller förbud som avses i 50 eUer 51 § samt bud som avses i 50 eUer 51 §.

4. förordna barnavårdsman.

Beslut som ordföranden fattat med stöd av första stycket länder omedelbart till efterrättelse och gäller tills vidare i avbidan på nämndens prövning. Det skall anmälas vid nämndens nästa saramanlräde.

Avser beslutet omhändertagande enligt 29 eller 30 § eller förbud enligt 50 §, skall ordföranden omedelbart sammankaUa nämnden för att besluta i ärendet. Nämndens sammanträde skall i sådant fall hållas utan dröjsmål och senast inom tio dagar från dagen för ordförandens beslut.

i Lagen omtryckt 1971: 308.

' Som nuvarande lydelse anges sävht gäller 12 § lydelse enligt prop. 1973: 29.

Prop. 1973:100 17

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 § Om kommunfullmäktige så bestämma, äger barnavårdsnämnden uppdraga åt särskUd avdelning, bestående av ledamöter eUer suppleanter i nämnden, eller åt ledamot eUer suppleant eller åt tjänsteman hos kommunen att på nämndens vägnar avgöra vissa grapper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall angivas i fuUmäktiges beslut. Nämnden må dock icke annorledes än genom samfällt beslut

1. utdöma förelagt vite,

2. vidtaga åtgärd enligt 26 § 2, 3 eller 4 eller enligt 29 eller 30 § eUer göra framstäUning om intagning i imgdomsvärdsskola,

3. meddela beslut som avses i 46 § andra stycket, tUlstånd eller förhandsbesked som avses i 47 § eUer förbud som avses i 50 eUer 51 §,

4. fullgöra vad som ankommer 4. fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt föräldrabalken, på nämnden enligt föräldrabalken enligt 5 § lagen (1947: 529) om / andra avseenden än som sägs i aUmänna bambidrag eUer enligt 9, 3 kap. 2 eller 4 §, 7 kap. 2 eller 11 eller 18 § lagen (1964: 143) om 7 §, om avtalet ej innefattar åla-bidragsförskott eller gande att utge engångsbelopp, eller

20 kap. 11 §, enligt 5 § lagen (1969: 618) om fastställande av faderskapet lill barn utom äktenskap, enligt 5 § lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag eller enligt 9, 11 eller 18 § lagen (1964: 143) om bidragsförskott eller

5. göra framställning eller avgiva yttrande till kommunfullmäktige.
Beslut som fattats på grand av uppdrag enligt första stycket skall an
mälas vid nämndens nästa sammanträde.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

8 Förslag till

Lag om ändring i familjebidragsförordningen (1946: 99)

Härigenom förordnas, att 35 och 39 §§ familjebidragsförordningen (1946: 99)1 sjall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

35 §2

Talan mot beslut i ärende, som Talan mot beslut i ärende, som
avses i denna förordning, må full- avses i denna förordning, må full
följas av värnpliktig, vars rätt be- följas av värnpliktig, vars rätt be
slutet rörer, samt i fråga om fa- slutet rörer, samt i fråga om fa
miljebidrag jämväl av den, för vU- miljebidrag jämväl av den, för vU
ken familjebidrag kan utgå, även- ken familjebidrag kan utgå, även-

1 Förordningen omtryckt 1960:152. « Senaste lydelse 1962: 674.

2 Riksdagen 1973. 6 saml Nr 100

Föreslagen lydelse

som av arbetsgivare, som etdigt 27 § tredje stycket är skyldig utgiva bidraget.

Nuvarande lydelse

som av arbetsgivare, som enhgt 27 § tredje stycket är skyldig utgiva bidraget. För barn må barnavårdsman fullfölja tdan.

Talan mot länsstyrelses beslut i ärende, som avses i denna förordning, och mot tillsynsmyndighetens beslut i fall, som avses i 31 §, må föras av kommun, vars rätt beslutet rörer.

39 §3

Sådant medgivande, som avses i 3 § andra stycket, 6 § andra stycket, 9 § 2 och 3 mom., 11 § 1 mom. andra stycket, 12 § 3 mom. Iredje stycket, 14 § 1 mom. eller 15 §, lämnas av tUlsynsrayndigheten pä ansökan av familjebidragsnämnd. Medgivande lämnas för viss tid eller tills vidare. När skäl därtill äro, må medgivandet av tillsynsmyndigheten åter-kaUas.

Har familjebidragsnämnd icke funnit skäl att hos tiUsynsmyndig-heten göra ansökan om medgivande, som avses i 3 § andra stycket, äger den värnpliktige ävensom sådan anhörig eller husföreståndarinna som där sägs göra ansökan direkt hos tillsynsmyndighelen, I övriga i första stycket avsedda fall tillkommer sådan rätt den väm-pliktige samt den, för vilken farail-jebidrag kan utgå.

Har familjebidragsnämnd icke funnit skäl att hos tiUsynsmyndig-heten göra ansökan om medgivande, som avses i 3 § andra stycket, äger den värnpliktige ävensom sådan anhörig eller husföreståndarinna som där sägs göra ansökan direkt hos tillsynsmyndigheten. I övriga i första stycket avsedda fall tillkommer sådan rätt den värn-phktige samt den, för vilken familjebidrag kan utgå. För barn må barnavårdsman göra sådan ansökan.

TiUsynsmyndigheten äger medgiva familjebidragsnämnd befrielse från skyldighet alt inhämta medgivande enligt första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974,

' Senaste lydelse 1960:152.

Prop. 1973:100 19

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 9 mars 1973.

Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON.

Statsrådet Lidbom anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar i lagstiftningen om barnavårdsman och anför.

1 Inledning

I 8 kap. föräldrabalken (FB) meddelas grundläggande bestämmelser om bamavårdsman. Vissa föreskrifter om barnavårdsman är också intagna i andra kapitel av samma balk. Även i annan lagstiftning, bl. a. lagen (1969: 618) om fastställande av faderskapet till bam utom äktenskap, finns bestämmelser om barnavårdsmäns uppgifter.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 februari 1971 tillkallades en utredningsmani med uppdrag att göra en översyn av gällande bestämmelser rörande barnavårdsmannainslitutionen. För utredningen antogs namnet barnavärdsmannautredningen. Utredningen har den 7 juni 1972 avlämnat betänkandet (SOU 1972: 65) Barnavårdsraannafrå-gan med förslag till lag om ändring i FB m. m., innebärande att bama-vårdsmannainstitutionen avskaffas. De i betänkandet upptagna förslagen till lagar om ändring i FB, lagen ora fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap, lagen (1964: 143) om bidragsförskott och bama-vårdslagen (1960: 97) torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över utredningens belänkande avgelts av hovrätten för Nedre Norrland, socialstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län, riksskatteverket, barnstugeutredningen, famUjdagssakkunniga, socialutredningen, fosterbarnsutredningen, Svenska landstingsförbundet. Svenska kommunförbundet. Landsorganisationen i Sverige (LO), Statstjänstemannens riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges rältshjälpsjurister. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare. Föreningen Sveriges socialchefer, Sveriges socionom-

Lagmannen Tor Sveme.

Prop. 1973:100 20

förbund, Sveriges socionomers riksförbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, Sveriges socialtjänstemannaförbund. Föreningen kommunal- och landslingsanslällda familjerådgivare, Barnavårdsmannaföre-ningen i Stockholm, Nämnden för socionomutbildning. Centerns kvinnoförbund. Folkpartiets kvinnoförbund. Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Svenska kvinnors vänsterförbund och Husmodersförbundet Hem och samhälle.

Remissinstansema har i åtskilliga fall bifogat yttranden från underställda myndigheter.

En sammanställning av remissyttrandena torde få fogas tUl statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

2 Barnavårdsmannainstitutionens tillkomst

Barnavårdsmannainslitutionen infördes i vår lagstiftning genom lagen den 14 juni 1917 om bam utom äktenskap. Syftet var att söka tillvarata de rättigheter som genom denna lag tillförsäkrades de utomäktenskap-liga bamen. Barnavårdsraan skulle förordnas för varje utora äktenskap fött bam. Ar 1939 infördes möjlighet att förordna barnavårdsman även för barn i äktenskap och adoptivbarn, sedan föräldrarnas (adoptivföräldrarnas) saramanlevnad upphört eller deras äktenskap upplösts.

Vid tillkomsten av FB år 1949 sammanfördes bestämraelserna om barnavårdsman till barn i och utom äktenskap i 8 kap, FB, Av mera betydande ändringar beträffande barnavårdsmannainslitutionen vilka tillkom i samband härmed mä nämnas, att rätten alt kräva bamavårdsman för barn i äktenskap utvidgades tUl att gälla även fader om vårdnaden om bamet tillerkänts honom. Vidare infördes möjlighet att förlänga bar-navårdsraannaskapet under viss tid efter det att bamet fyllt 18 år. Ar 1969 gjordes vissa ändringar, föranledda av de då införda nya faderskapsreglerna.

Angående grundema för bestäramdserna om barnavårdsman må följande anföras,

I lagberedningens belänkande är 1915 med bl. a. förslag till lag om barn utom äktenskap framhölls, att den förbättring av barnets och modems rättsliga ställning som förslagets bestämmelser om underhåUsskyldighet medförde väsentligen skulle bli endast en reform på papperet, om inte de förpliktelser som lagen ålade fadern kom att utkrävas i större omfattning än dittills varit fallet. Den rådande ordningen, varigenom tUlvaratagandet av bamets rätt uteslutande anförtroddes ät modern i egenskap av bamets naturliga representant, hade visat sig synnerligen OtUlfredsställande, då modem ofta saknade både vUja och förmåga att göra bamets rätt gällande. Endast i ett mmdre antal fall hade faderns underhällsskyldighet över huvud taget fastställts genom dom eller avtal.

Prop. 1973:100 21

DärlUl kom att fastställda underhållsbidrag ofta inle hade indrivils, trots alt möjlighet därtill funnits. Det var enligt beredningens uppfattning nödvändigt att samhället ingrep för att tillförsäkra barnet vad som rätteligen tillkom det. De ogifta mödrarnas situation var vidare ofta sådan, alt de även för egen del var i behov av samhällets bistånd. Beredningen fann alt det lämpligaste sättet att lämna denna samhällshjälp var att man för varje barn utom äktenskap förordnade en barnavårdsman med uppgift att bistå modern och tillse att barnets rätt och bästa behörigen tillvaratogs. Barnavårdsmannen skulle emellertid inle träda i modems ställe som representant för barnet. Modern skulle bibehållas vid vårdnaden om och förmynderskapet för barnet och själv kunna företa de åtgärder som var nödvändiga för all trygga barnets och hennes egen rätt. Om modem var ur stånd eller ovillig att vidta erforderUga åtgärder skulle emellertid barnets rätt därigenom ej gå förlorad. Barnavårdsmannen skulle vara behörig all själv ingripa där sä erfordrades. Barnavårdsmannen skulle således äga själv eller genom ombud föra talan för barnet rörande faderskap, underhåll och om barnets förklarande för trolovningsbarn. Barnavårdsmannen skulle även med uppraärksamhet följa moderns sätt alt vårda barnet och, där större bristfälligheter förekom, göra anmälan om förordnande av förmyndare för barnet. Som rättslig ställföreträdare för barnet skulle barnavårdsmannens auktoritet gentemot såväl fadern som modern stärkas.

Den tillsyn som beredningen enligt det anförda fann nödvändig skulle utövas inte bara den närmaste tiden efler barnels födelse utan under bamets hela uppväxttid. Barnavärdsmannens funktion skulle emeUertid inte fortgå längre än till dess barnet fyllt 18 år. Barnavärdsmannens uppdrag skulle dock upphöra redan dessförinnan, då annan än raodern eller fadem förordnades till förmyndare för barnet. För det fall en utomstående person av rätlen förordnades till förmyndare skulle det nämUgen enligt beredningens mening vara onödigt och olämpligt att vid hans sida ha en barnavårdsman. Barnavårdsmannens uppdrag skulle vidare kunna upphöra om behov av barnavårdsman inte längre förelåg, såsora då den av föräldrarna sora var förmyndare för barnet visat sig lämplig alt utan hjälp eller kontroll företräda barnet.

Beredningen ansåg att uppgiften att förordna barnavårdsman inte borde anförtros dorastol. Uppdraget borde göras lUl en kommunal förtroendepost i förhoppning om att i allmänhet dugliga och för saken intresserade personer skulle kunna erhåUas för uppdragens fullgörande. Frågan om bamavårdsmans kvalifikationer i övrigt berördes endast kortfattat av berednmgen. Som allmän regel borde enligt förslaget gälla att till bamavårdsman skulle förordnas därtill lämplig man eller kvinna. Skyldighet att motta uppdrag, vilket som regel förutsattes vara oavlönat, skulle inte föreligga. Skulle i anledning därav svårigheter att erhålla barnavårdsmän uppstå inom en kommun, borde kommunen enligt bered-

Prop. 1973:100 22

ningens förslag anvisa medel till ersättning åt barnavårdsmän. Därigenom skulle barnavårdsmannauppdragen kunna koncentreras till ett mindre antal personer, som hade dessa uppdrag som sin enda eller huvudsakliga sysselsättning. En sådan anordning kunde särskilt i de större städerna vara ändamålsenlig.

Det skulle ankomma på barnavårdsnämnden alt förordna barnavårds-män samt öva uppsikt över barnavårdsmännens verksamhet.

3 Gällande rätt

De grundläggande bestämmelserna om barnavårdsman meddelas i 8 kap. FB. Vissa föreskrifier om bamavårdsman är intagna i andra kapitel av samma balk (3 kap. 2 och 4 §§, 6 kap. 5 och 12 §§, 7 kap. 7 och 10 §§, 20 kap. 6, 11, 28 och 32 §§ samt 21 kap. 5 och 6 §§). Närmare föreskrifter för barnavårdsman ges i kungörelsen (1950: 146) om barnavårdsmäns verksamhet och tillsynen därå (BvmK). Bestämraelser om barnavårdsmans uppgifter finns även bl. a. i lagen (1969: 618) ora fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap.

3.1 Förordnande av bamavårdsman

För barn i äktenskap kan barnavårdsraan förordnas om föräldrarna lever åtskilda på grund av söndring eller efter vunnen hemskillnad, om äktenskapet upplösts genom återgång, äktenskapsskillnad eller dödsfall eller om vårdnaden enligt 6 kap. 6 § FB tillkommer endast en av föräldrarna. Förordnande skall meddelas om den av föräldrarna sora tilllagts vårdnaden begär det eller ora barnavårdsnämnden av särskild anledning finner det erforderligt. Har make vid domstol framställt yrkande avseende vårdnaden skall på ansökan av honom eller andra maken bamavårdsman förordnas även för tiden till dess lagakraftägande dom i målet föreligger. Barnavårdsnämnden kan även utan ansökan förordna barnavårdsman för samma tid om nämnden av särskild anledning finner det nödvändigt (8 kap. 1 § FB).

För barn utom äktenskap skall bamavårdsman alltid förordnas om vårdnadshavaren är kyrkobokförd i riket eller vistas här. För annat utomäktenskapligt bam, som är svensk medborgare, kan förordnande meddelas på begäran av vårdnadshavaren. För sistnämnda bam kan behov av bamavårdsman uppkomma t. ex. om anledning förekommer att under medverkan av svenska myndigheter fastställa faderskapet här i landet. Barnavårdsman skall också förordnas för barn som vid födelsen haft äktenskapUg börd men sedan förklarats sakna sådan börd (8 kap. 3 § FB).

Barnavårdsman förordnas av barnavårdsnämnden i den församling

Prop. 1973:100 23

där bamets vårdnadshavare är kyrkobokförd. Är vårdnadshavaren inte kyrkobokförd i riket förofdnas barnavårdsraan av nämnden i vårdnads-havarens vistelseort eller, om denne inte vistas i riket, av barnavårdsnämnden i Stockholm. Skall barnavårdsman förordnas före barnels födelse är bamavårdsnämnden i den blivande modems kyrkobokföringsort behörig. TUl bamavårdsman förordnas därtill lämplig man eller kvinna (8 kap. 4 § FB).

Det har framstått som angeläget alt bamavårdsman för barn utom äktenskap förordnas så tidigt som möjligt och helst innan barnet har blivit fött. Barnavårdsmannen fär pä så sätt möjlighet att bistå raodern redan under tiden före förlossningen. I 8 kap. 5 § FB föreskrivs därför att modern i god tid före den väntade förlossningen bör vända sig till ledamot av barnavårdsnämnden i vistelsekommunen eller till annan person som nämnden har anvisat. Den som mottagit anmälan skall genast underrätta bamavårdsnämnden. Den nämnd som mottagit anmälan skall i förekommande fall vidarebefordra den till barnavårdsnämnden i den kommun där kvinnan är kyrkobokförd. Så snart anmälan har kommit tUl behörig nämnd skall barnavårdsman förordnas. Kvinnans föräldrar, arbetsgivare och andra i liknande ställning har ålagts att erinra henne om vikten av att anmälan blir gjord. Nämnden kan inte utan föreskriven anmälan av modem förordna barnavårdsman före bamets födelse. Inkommer inte någon anmälan åligger det bamavårdsnämnden att förordna barnavårdsman så snart bamet har blivit fött.

3.2 Bamavårdsniannens åliggande

I 8 kap. 6 § FB föreskrivs att barnavårdsmannen har att bistå den som har vårdnaden om barn med råd och anvisningar samt tillse att bamets rätt och bästa behörigen tillvaratas. Särskilt åligger det barnavårdsmannen att sörja för att barnets börd fastställs, när det är fött utom äktenskap.

3.2.1 Fastställande av faderskap

I lagen om fastställande av faderskapet till bam utom äktenskap har barnavärdsmannens åligganden med avseende på faderskapets fastställande närmare angivits. Där föreskrivs att barnavårdsmannen skaU försöka utreda vem som är far till barnet För detta ändamål skall han höra modern och andra personer som kan ha upplysningar att lämna som är av betydelse för utredningen. Barnavårdsmannen har rätt att vid utredningen erhålla biträde av barnavårdsnämnd i annan kommun (2 §).

Om faderskapsfrågan kan bedömas med tillräcklig säkerhet på grund av barnavärdsmannens utredning, bör barnavårdsmannen bereda den man som enligt hans uppfattning är far till bamet tUlfälle att erkänna faderskapet (3 §).

Prop. 1973:100 24

EnUgt 4 § bör barnavårdsmannen verka för att blodundersökning äger mm beträffande modem, bamet och den som kan vara far till barnet, om denne begär det eller anledning finns till antagande att modern haft samlag med mer än en man under den tid dä bamet kan vara avlat.

Med barnavårdsnämndens medgivande får barnavårdsmannen under vissa i 5 § särskilt angivna fömtsättningar lägga ned påbörjad utredning. Sålunda kan det finnas skäl att avbryta undersökningen om det visar sig omöjligt att över huvud taget få några upplysningar till vägledning för utredning av faderskapsfrågan (1), Det kan även vara så att modern under konceptionstiden haft samlag med flera män och det redan tidigt står klart att det inte gär att ange vem som är far till barnet (2), Även i fall där samtycke till adoption föreligger får utredningen avbrytas (3). Slutligen får utredningen avbrytas, om denna eller en rättegång skulle vara till men för barnet eller utsätta modern för påfrestningar som innebär fara för hennes psykiska hälsa (4). Barnavårdsmannen skall innan undersökningen läggs ned om möjligt efterhöra modems uppfattning. Barnavårdsnämnden bör innan beslut fattas bereda socialvårdskonsulenten i länet tillfälle att yttra sig (5 § BvmK).

Det åligger bamavårdsmannen att föra protokoll över vad som har förekommit vid utredningen och som är av betydelse för faderskapets fastställande. Eftersom det enligt 8 kap. 6 § FB ankommer på barnavårdsmannen att se till att underhåll tillförsäkras bamet, skall han i protokollet även redogöra för moderns och den utpekade faderns ekonomiska förhållanden och de andra omständigheter som kan ha betydelse för underhållsbidragets bestämmande (6 § faderskapslagen, 3 § BvmK).

Barnavårdsmannen skall bedriva utredningen skyndsamt. Om inte särskilda skäl föranleder annat skall utredningen vara avslutad inom ett år från bamets födelse. Har faderskapet inte fastställts inom denna tid, skall anledningen härtill särskilt anges i de anteckningar som barnavårdsmannen har att föra (6 § faderskapslagen, 10 § BvmK).

Kan faderskapet inte fastställas genom erkännande åligger det barnavårdsmannen alt väcka talan mot den man eller de män som enligt den företagna utredningen kan komma i fråga som far till bamet.. Om det under målets handläggning kommer fram att modern under konceptionstiden har haft samlag med man som inte stämts in, skall som regel barnavårdsmannen ansöka om stämning även på honom. Tidigare kunde i samma rättegång talan riktas endast mot en man, även om flera män kunde komma i fråga för faderskapet. Med de nu gällande reglerna prövas faderskapsfrågan i samma process beträffande alla män som kan komma i fråga (7 § faderskapslagen).

Barnavårdsmannens taleplikt innebär en skyldighet för honom att väcka och utföra talan mot den eller de män som enligt hans utredning kan komma ifråga. Den som blivit stämd har rätt att dra in utomstående som svarande i målet. Domstolen skall på begäran av den instämde

Prop. 1973:100 25

stämma den utpekade raannen och pröva frågan om hans faderskap (8

§)■

Bamavårdsmannen får inte utan skäl återkalla sin talan i faderskapsmål. Omständigheterna kan emellertid vara sådana att talan bör återkallas. Sä kan t. ex. vara fallet om endast en man kan komma i fråga och faderskapet erkänns under rättegången eller om en av flera svarandeparter är oanträffbar och av denna anledning tillfredsställande utredning i målet inte går alt fä (14 §).

Talan skall väckas vid den domstol där den barnavårdsnämnd finns som utövar tillsyn över barnavårdsmannens verksamhet. Då barnavårdsmannen väcker talan, skall han lill rätten inge protokollet över utredningen. Rätlen kan förelägga barnavårdsmannen all koraplettera utredningen (10 och 11 §§).

Faderskapslagen trädde i kraft den 1 januari 1970. I fråga om barn som fötts före utgången av år 1969 gäller äldre lag beträffande barnavärdsmannens skyldigheter att sörja för att barnels börd fastställs. Bestämmelsen i 7 § andra stycket faderskapslagen är emellertid tillämplig även i sådant fall. Detta medför att barnavårdsmannens skyldighet att föra talan i samma process mot samtliga män som kan tänkas vara far tUl barnet gäller även om barnet är fött före år 1970.

3.2.2 Fastställande och indrivning av underhållsbidrag

Till barnavårdsmannens åligganden hör även — vilket särskilt anges i 8 kap. 6 § FB — alt sörja för att barnet tillförsäkras underhåll.

Föräldrarna är skyldiga att vidkännas kostnaderna för barnels uppehälle och utbildning (7 kap. 1 § FB). Underhållsskyldigheten varar lill dess barnet har fält den utbildning som är tillbörlig med hänsyn till barnets anlag och föräldrarnas villkor. Den upphör dock aldrig förrän barnet fyllt 16 år. Underhållsskyldigheten fördelas mellan föräldrarna efler vars och ens förmåga. Den av föräldrarna som inte har vårdnaden om bamet är skyldig att utge underhållsbidrag (7 kap. 2 § FB).

Det underhållsbidrag som den icke värdnadsberättigade skall utge fastställs genom dom eller avtal. Avtal om underhållsbidrag kan slutas formlöst. En skriftlig av två personer bevittnad förbindelse kan ligga till gmnd för utmätning och införsel. Avtal om underhållsbidrag sluts mellan den bidragspliktige och barnet eller företrädare för barnet. Barnavårdsmannen får inte ingå avtal för barnet.

FB upptar vissa bestämmelser om underhållsavlal. Bestämmelserna avser avtal rörande fullgörande för framtiden av underhällsskyldighet enligt 7 kap. FB. Enligt huvudregeln är avtal om framtida underhäll bindande för den underhållspliktige men inte för den underhållsberättigade. Denne kan trots avtalet kräva att få ut det högre bidrag som enligt lag tillkommer honom. Avtal om underhåll enligt 7 kap. 1 § FB till bam utom äktenskap blir emellertid bindande även för barnet om det

Prop. 1973:100 26

ingås i viss form, nämligen genom en skriftlig, av två personer bevittnad handling, som godkänts av barnavårdsmannen eller, om sådan inte finns, av barnavårdsnämnden. Avser avtalet utgivande av visst belopp en gång för alla krävs alllid barnavårdsnämndens godkännande (7 kap.

7 § FB).

Kan avtal om underhåUsbidrag inte träffas, fastställs bidraget av domstol. I faderskapslagen ges bestämmelser om talan vid domstol angående underhållsbidrag till barn utom äktenskap. Enligt 18 § kan sådan talan föras i mål om faderskap. Om endast en man är instämd kan frågorna om faderskap och underhåll avgöras i samma rättegång. Är flera män instämda får — främst av praktiska skäl — frågan om underhåll inte avgöras vid underrätten förrän faderskapet har fastställts genom dom som vunnit laga kraft. Barnavårdsmannen får enligt 19 § faderskapslagen jämförd med 20 kap. 11 § FB föra talan för barnet i mål om underhåU. I 19 och 20 §§ faderskapslagen ges slutligen bestämmelser om interimistiska förordnanden och om åtagande alt utge underhållsbidrag för tiden till dess resultat av blodundersökning föreligger.

Såväl dom som avtal, vUket enligt vad förut sagts är bindande, kan jämkas av rätten om väsentligt ändrade förhållanden påkallar del. Jämkning kan ske pä talan såväl av den underhållsberättigade som av den förpliktade och jämkningen kan avse underhållskostnadens hela belopp eller dess fördelning mellan de underhållsskyldiga eller underhällsskyldighetens varaktighet. Talan får emellertid inte föras beträffande i föreskriven form ingånget avtal om utgivande av engångsbelopp (7 kap.

8 § FB).

En särskild jämkningsmöjlighet finns beträffande avtal om underhåll till bam slutet mellan makar med avseende på förestående återgång av äktenskap, hemskillnad eller äktenskapsskillnad. Jämkning fär — om avtalet inte har ingåtts under hemskillnad — ske om avtalet är uppenbart obilligt för ena maken (7 kap. 9 § FB).

Barnavärdsmannens skyldighet att se till att barnet erhåller underhållsbidrag får också anses innefatta alt han skall hålla sig underrättad om förändringar i fråga om den underhällsskyldiges villkor och barnets behov samt vidta åtgärder för att fä fastställt bidrag höjt, när väsentligt ändrade förhåUanden påkallar det.

De förändringar av penningvärdet som äger rum har föranlett en lagstiftning om genereU höjning av faststäUda underhållsbidrag. Sedan den 1 april 1967 gäller lagen (1966: 680) om ändring av vissa underhållsbidrag. Lagen syftar lill en fortlöpande anpassning av utgående fa-miljerättsUga underhållsbidrag till förändringar i penningvärdet. Det ankommer på barnavårdsmannen att se till att underhållsbidragen räknas upp i eiUighet med lagen.

TUl barnavärdsmannens uppgifter hör vidare — enligt vad som särskilt föreskrivs i 8 kap. 6 § FB ■— att biträda vårdnadshavaren med in-

Prop. 1973:100 27

drivning och tUlhandahållande av underhållsbidrag. Barnavårdsmannen skall, om betalning ej sker, utnyttja de möjligheter till indrivning som står honom till buds. Han fär begära införsel i den underhållsskyldiges lön och utmätning av hans egendom och lön.

Vid efterforskning av den underhällsskyldige kan barnavårdsmannen påkalla statliga myndigheters medverkan. Det åligger t. ex. offentiig arbetsförmedling att på förfrågan av barnavårdsmannen eller annan barnets företrädare lämna uppgift om den eftersöktes senast kända adress och arbetsanställning. Barnavårdsmannen har också rätt till biträde av polismyndighet för underhållsskyldigs efterforskande och hörande. Han kan även påkalla efterlysning av den underhållsskyldige (2 § kungörelsen/1942: 421/ om efterlysning av vissa underhåUsskyldiga). Finns anledning anta att den sökte begett sig till bestämd ort utomlands kan barnavårdsmannen påkalla biträde av utrikesdepartementet för att kontrollera om den sökte finns på orten. Efterlysning i utlandet kan i vissa faU begäras hos rikspolisstyrelsen.

3.2.3 Bidragsförskott m. in.

Till barnavårdsmannens skyldigheter hör även att se till att bamet kommer i åtnjutande av övriga ekonomiska förmåner sora barnet kan vara berättigat till. Delta följer av att bamavårdsmannen skall se till all barnets rätt och bästa tillvaratas. Barnavårdsmannen äger således rätt att för barnet göra ansökan om vissa bidrag. Så är t. ex. fallet beträffande bidragsförskott (6 § lagen /1964: 143/ om bidragsförskott), familjebidrag (9 § familjebidragskungörelsen /1946: 101/ och barnpension inom folk- och tilläggspensioneringen (3 § kungörelsen /1962: 394/ med vissa bestämmelser rörande ansökan om pension enligt lagen om allmän försäkring, ra. m.). Det åligger följaktligen barnavårdsmannen alt se till att vårdnadshavaren ansöker om dessa bidrag då barnet är berättigat därtill eller också att själv göra sådan ansökan.

Bestämmelserna i lagen om bidragsförskott (BfL) har till syfte att tillförsäkra barn i viss situation, huvudsakligen barn till ensamstående föräldrar, ett ekonoraiskt grundskydd.

Berättigade till bidragsförskott är enligt 1 § BfL alla utoraäktenskap-liga bam och alla bam i äktenskap, för vUka fadern eller modern ensam är vårdnadshavare eller som står under vårdnad av särskilt förordnad förmyndare. Förskottet utgår i förhållande till den underhållsskyldige. För att bidragsförskott skall utgå behöver underhållsbidraget inte vara fastställt. Det är inte heller nödvändigt, att faderskapet till bam utom äktenskap är fastställt.

Bidragsförskott utgår till barn som är svensk medborgare och bosatt i riket. För bam som inte är svensk medborgare utgår bidragsförskott om vårdnadshavaren är svensk medborgare och bosatt i riket (1 § andra stycket). För barn som är medborgare i annat nordiskt land gäller enligt

Prop. 1973:100 28

art. 18 i nordiska konventionen om social trygghet samma regler som för svenskt bam. Bidragsförskott kan ocksä utgå om barnet och dess vårdnadshavare är statslösa eller politiska flyktingar samt vårdnadshavaren sedan sex månader vistas i Sverige (kungörelsen /1967: 201/ om rätt lill bidragsförskott i vissa fall).

I 2 § BfL föreskrivs vissa undantag från rätten till bidragsförskott. Bidragsförskott kan t. ex. inte utgå om barnet bor tillsammans med den av föräldrarna som är skyldig att utge underhållsbidrag. I sädana fall får den underhällsskyldige antas fuUgöra sina förpliktelser genom att ge . barnet underhåll i hemmet. Vidare kan nämnas att bidragsförskott inte heller utgår om det finns 'grundad anledning anta, att den underhållsskyldige i vederbörlig ordning betalar fastställt bidrag ej understigande förskottets belopp. Bidragsförskott utgår inte heller om barnets vårdnadshavare utan giltigt skäl undandrar sig alt vidta eller medverka lill åtgärder för alt fä underhållsbidraget eller faderskapet fastställt.

Familjepolitiska kommittén har nyligen lagt fram förslag om ändring av dessa bestämmelser (SOU 1972: 34).

Bidragsförskott utgår med viss procent av basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring (4 § BfL),

Fråga om bidragsförskott prövas av barnavårdsnämnden i den kommun där barnets vårdnadshavare är mantalsskriven (5 § BfL). Rätt att göra ansökan tillkommer bamets vårdnadshavare, särskilt förordnad förmyndare eller barnavårdsraan för barnet (6 § BfL).

Beviljat bidragsförskott utbetalas månadsvis till barnets vårdnadshavare eller i fräga om fosterbarn till fostraren. Skulle vårdnadshavaren eller fostraren inte anses skickad att omhänderta medlen kan barnavårdsnämnden besluta att förskottet skall utbetalas till barnavårdsmannen eUer annan lämplig person (8 och 9 §§ BfL).

I den mån bidragsförskott svarar raot fastställt underhållsbidrag inträder den barnavårdsnämnd som har utgivit förskottet på komraunens vägnar i barnets rätt till underhållsbidrag mot den underhållsskyldige (15 § BfL). Denne skall så länge bidragsförskott utgår betala underhällsbidraget till nämnden eller, om underhållsbidraget är större än bidragsförskottet, så stor del av bidraget som belöper på förskottet (16 § BfL). Fullgör den underhållsskyldige inle sin betalningsskyldighet till barnavårdsnämnden, ankommer det på nämnden att vidta åtgärder för indrivning. I många faU har även barnet en fordran på den underhållsskyldige, nämligen för underhåUsbidrag, som inte täcks av bidragsförskottet. Nämnden bör i sä fall bereda barnets företrädare — vårdnadshavaren eller barnavårdsmannen — tillfälle att jämte nämnden utfå de medel som kan utkrävas av den underhållsskyldige (17 § BfL).

Prop. 1973:100 29

3.2.4 Vårdnad, umgängesrätt och förmynderskap

Barnavårdsmannen har ett personligt ansvar för det barn för vilket han förordnats. Han skall se till att barnets rätt och bästa tUlvaratas (8 kap, 6 § FB), I kungörelsen om bamavårdsmans verksamhet har särskild vikt lagts vid dessa uppgifter. Där framhålls att barnavårdsmannen skall öva tillsyn över barnet och med uppmärksamhet följa dess utveckling (6 § BvmK).

För att bamavårdsmannen skall kunna fullgöra sina åligganden måste han skaffa sig en ingående kännedom om bamets miljö. Detta kan ske genom besök i hemmet eller genom samtal med lärare och andra. Av betydelse är att samråd kan äga rum med företrädare för den förebyggande mödra- och barnhälsovården. Även om barnet vistas pä annat håll åligger det barnavårdsmannen att ha uppsikt över barnet. Kan han inte själv sköta övervakningen bör han begära hjälp av barnavårdsnämnden (6 § BvmK).

Bamavårdsmannen skall således vaka över att barnet lever under tUlfredsstäUande förhållanden och om så inte är fallet vidta ätgärder. Förhållanden, som synes böra föranleda ingripande av barnavårdsnämnd, socialnämnd, nykterhetsnämnd eller annat kommunalt organ skall av barnavårdsmannen ofördröjligen anmälas dit (7 § BvmK).

Det åligger barnavårdsmannen att vid behov göra anmälan om förordnande av särskild förmyndare för barnet (8 kap. 6 § FB). Denna bestämmelse avsåg då den infördes de fall där till följd av värdnadshavarens försumlighet särskUt förordnad förmyndare erfordrades för att omhänderta vårdnaden. Bestämmelser angående vårdnad om barn finns i 6 kap. FB.

Bam i äktenskap står under föräldrarnas vårdnad. Gör en av föräldrama sig skyldig tUl grovt missbrak vid vårdnadens utövande eller förekommer andra tungt vägande skäl kan domstol enligt 6 kap. 6 § förordna att vårdnaden skall tUlkomma endast den andre eller särskUt förordnad förmyndare. Barnavårdsmannen kan föra talan härom. Lever föräldrarna på grund av söndring åtskilda skall rätten på ansökan av endera förordna, vUken av dem som skall ha vårdnaden ora barnet. Finner rätten med hänsyn till barnets bästa uppenbart, att ingen av föräldrarna bör utöva vårdnaden, skall denna anförtros åt särskilt förordnad förmyndare. Vid upplösning av föräldrarnas äktenskap skall rätlen förordna angående vårdnaden om barnet.

Barn utom äktenskap står enligt 6 kap. 12 § under moderns vårdnad. Är modern inte lämplig att utöva vårdnaden skall rätten, efter ansökan av fadem eller bamavårdsmannen eller på anmälan av allmän åklagare eller barnavårdsnämnd överflytta vårdnaden till fadem eller tiU särskild förordnad förmyndare. I prop. 1973: 32 föreslås viss ändring i derma paragraf som innebär alt faderns möjligheter att fä vårdnaden ökas.

Prop. 1973:100 30

Den av föräldrama, som är skild från vårdnaden, får inle fråntas rätten till umgänge med barnet om inte särskilda oraständigheter föranleder därtUl. Kan föräldrarna inte enas i umgängesfrågan avgörs den av domstol (6 kap. 10 § FB).

Domstols avgörande angående vårdnad och umgänge kan omprövas, när väsentiigt ändrade förhåUanden påkallar del (6 kap. 13 § FB).

Sedan 1968 finns i 21 kap. FB bestämmelser om överflyttning av barn. Den som vUl söka verkställighet av vad domstol har beslutat om vårdnad eller umgängesrätt får göra ansökan därom hos länsrätten. Samma möjlighet har den vårdnadshavare vars barn vistas hos annan och som vill ha barnet överflyttat till sig (21 kap. 1 och 6 §§ FB). Länsrätten kan emellertid vägra medverka om väsentligt ändrade förhållanden eller särskilda skäl påkallar en omprövning av frågan om vårdnad eller umgängesrält. Denna fråga upptas i sådant fall av domstol på ansökan av den som varit part i ärendet hos länsrätten eller av barnavårdsman eller barnavårdsnämnd (21 kap. 5 och 6 §§ FB).

I 11 kap. 1 och 2 §§ FB ges bestämmelser om förmyndare för barn i och utom äktenskap. Finns inte någon som enligt näranda lagrum skall vara förmyndare för barnet, skall rätlen enligt 11 kap. 3 § FB utse förmyndare.

Rätlen skall som förmynderskapsdomstol ha uppsikt över förmynderskapen. Frågor som rör förmynderskapets anordnande får rätten ta upp utan särskild ansökan. I 20 kap. 28 § FB ges föreskrifter ora vilka som har rätt att föra talan i sådana frågor. Där föreskrivs att ansökan om förmyndares förordnande eller entledigande eller annan rättens åtgärd med avseende på förmynderskap fär göras, förutom av överförmyndaren och förmyndaren, även av barnavårdsman och den omyndige själv, om han har fyllt 16 år, och dessutora av hans make och närmaste släktingar. Förmyndare som har gjort sig skyldig till försummelse kan entledigas även pä ansökan av allraän åklagare eller barnavårdsnämnd.

Slutligen skall i detta sammanhang erinras ora att barnavårdsman enligt 20 kap. 32 § FB i vissa fall har möjlighet att begära förordnande av god man för barnet.

3.2.5 Kurativa uppgifter

Barnavårdsmannen skall bistå den som har vårdnaden om barnet med råd och upplysningar (8 kap. 6 § FB). Han bör vara ett personligt stöd för vårdnadshavaren och sträva efter att vinna dennes och barnets förtroende (1 § BvmK).

Sä snart barnavårdsman förordnats efter anraälan från kvinnan bör han sätta sig i förbindelse med herme och göra sig underrättad om hennes förhållanden. Han skall särskUt uppmärksamma om behov av ekonomisk hjälp föreligger. Bamavårdsmannen skall även se tUl att kvinnan får lämplig vård eller inackordering under tiden före och efter nedkoms-

Prop. 1973:100 31

ten. Barnavårdsmannen bör uppmana kvinnan alt besöka mödravårdscentral eller ställa sig under annan läkarkontroll samt anmäla bamet till barnavårdscentral (2 § BvmK).

3.2.6 Barnavårdsmannens åligganden vid uppdragets utförande

Barnavårdsmannen skall föra anteckningar om barnet pä ett av socialstyrelsen fastställt formulär (10 § BvmK). Barnavårdsraan som uppbär underhållsbidrag för barnet skall vidare föra särskUda räkenskaper. Bamet tillkommande medel och värdehandlingar skall av barnavårdsmannen hållas avskUda (11 § BvmK).

Om barnet stadigvarande skall vistas i annat enskUt hem än hos föräldrar eller särskilt förordnad förmyndare åligger det barnavårdsmannen att så snart som möjligt underrätta bamavårdsnämnden i den kommun där bamet skall vistas (8 § BvmK).

När faderskap till barn utom äktenskap fastställs åligger det barnavårdsmannen att genast anmäla detta hos pastorsämbetet i barnels kyrkobokföringsort. Detsamma gäller om barnet med stöd av äldre lag förklarats vara trolovningsbam. Är barnavårdsman inte förordnad för barnet skall anmälan göras av barnavårdsnämnden (9 § BvmK).

I 17 § BvmK har föreskrifter getts om tystnadsplikt för barnavårdsman, ledamot eller tjänsteman hos barnavårdsnämnd samt annan kommunal befattningshavare, som biträder i ärenden angående barnavård. Vidare åligger det barnavårdsman och bamavårdsnämnd att förvara handlingarna rörande barnavårdsmannaskapet sä att de inte är tillgängliga för obehöriga. Handlingar i ärenden rörande bamavårdsmans verksamhet fär enligt 14 § lagen (1937: 249) om inskränkning i rätten att utbekomma allmänna handlingar i princip inte lämnas ut ulan den enskUdes samtycke.

3.3 Barnavårdsnämndens tillsyn

Det åligger bamavårdsnämnden att föra förteckning över barnavårds-mannaskap, som står under nämndens tillsyn (16 § BvmK). Barnavårdsnämnden har ytterst ansvaret för att det stöd som barnavårdsmannen har att lämna blir effektivt. Bamavårdsnämnden skall därför hålla sig underrättad ora barnavärdsmannens arbete och lämna erforderliga råd och anvisningar. För att nämnden skall kunna fullgöra sin övervakningsskyldighet åligger det nämnden att ärligen granska bamavärdsman-nens handlingar. Nämnden skall vid granskningen bilda sig en uppfattning om hur uppdraget fullgjorts och i förekommande fall lärana anvisningar. Vid granskningen skall nämnden ägna särskild uppmärksamhet åt de fall där faderskapet ej fastslällts. Granskningen bör vara avslutad före den 1 april varje år. Granskning skall även äga rum innan handlingarna efter beslut om överflyttning av tillsynen tillställs annan barna-

Prop. 1973:100 32

vårdsnämnd. Finner bamavårdsnämnden vid granskningen att barnavårdsmannen inte fullgör sitt uppdrag tillfredsställande, ankommer det på nämnden att entlediga bamavårdsmannen från uppdraget och förordna annan i hans ställe (8 kap. 8 § FB, 15 § BvmK).

Om vårdnadshavaren eller bamet flyttar till annan ort kan det bli omöjligt för bamavårdsnämnden att fullgöra tillsynsplikten. Nämnden kan därför enligt 8 kap. 8 § FB överflytta tUlsynen till barnavårdsnämnden i värdnadshavarens eller barnets nya vistelseort.

Även barnavårdsmannen kan få svårt att sköta sitt uppdrag om vårdnadshavaren eller bamet flyttar. Om bamavårdsmannen önskar bli entledigad skall han göra ansökan hos den barnavärdsriämnd som utövar tUlsynen. Begärs entledigande i samband med överflyttning av tillsynen till annan bamavårdsnämnd, bör ansökan om entledigande göras hos denna. Det är angeläget att den bamavårdsnämnd som skall överta tillsynen snarast entledigar bamavårdsmannen och förordnar ny (8 kap. 8 § FB, 13 § BvmK).

3.4 Upphörande och förlängning av bamavårdsmannens förordnande

När barnet fyllt 18 år upphör uppdraget att vara bamavårdsman. Barnavårdsnämnden kan emellertid redan dessförinnan entiediga bamavårdsmannen utan att förordna ny om det visar sig att behov av barnavårdsman inte längre föreligger. Så kan vara fallet när vårdnadshavaren visar att han ordnat det på betryggande sätt för barnet. Barnavårdsmannaskapet skall även upphöra när barnet legitimeras genom föräldramas giftermål. Det ankommer på barnavårdsmannen att underrätta bamavårdsnämnden om förhållanden som nu nämnts (8 kap. 7 § FB, 12 § BvmK).

Barnavårdsnämnden får förlänga uppdraget att vara bamavårdsman för tid efter det barnet fyllt 18 år, dock längst till dess bamet fyllt 20 är. AiUedning härtill kan föreligga om barnet visat anpassningssvårigheter i olika avseenden och därför behöver fortsatt stöd och hjälp av bamavårdsmannen. Även i fall där den bidragsskyldige resterar med underhåUsbidrag kan skäl föreligga att förlänga uppdraget. Det ankommer på barnavårdsmannen att fästa barnavårdsnämndens uppmärksamhet på förhållanden, som bör föranleda att uppdraget förlängs (8 kap. 7 § FB).

Sedan uppdraget upphört skall barnavårdsmannen tUl nämnden överläirma anteckningar, räkenskaper och andra handlingar rörande barnet. Vid överflyttning av tillsyn skall, sedan ny bamavårdsman förordnats, handlingarna av nämnden tillställas denne. Har barnavårdsmannen biträtt med indrivnmg av underhällsbidrag skall han då uppdraget upphör underrätta barnets förmyndare samt den tillträdande bama-vårdsmaimen och den underhållsskyldige om storleken av utestående underhållsbidrag (14 § BvmK).

Prop. 1973:100 33

4 Tidigare reformförslag

Bestämmelserna om bamavårdsman har vid flera tUlfällen utsatts för kritik och olika förslag tUl ändring har lagts fram. I det följande lämnas en sammanfattning av vad som har förekoramit i dessa hänseenden. En utförUgare redogörelse finns intagen i belänkandet på s. 64—81.

I anledning av motion vid 1949 års riksdag (II: 28), vari bl. a. föreslogs att barnavårdsraan skulle utses för alla skilsraässobarn, begärde riksdagen pä hemställan av första lagutskottet (ILU 1949: 43) utredning av frågan i vilken utsträckning barnavårdsman borde utses för bam i äktenskap och adoptivbarn och därmed sammanhängande spörsmål. Barnavårdskommiltén erhöll härefter i uppdrag alt verkställa utredningen.

Kommitténs överväganden, som redovisades i dess slutbetänkande (SOU 1957: 49), ledde inte fram liU förslag om några mer omfattande ändringar av bestämraelserna om barnavårdsman. Vad angår barn i äktenskap föreslog kommittén en mindre jämkning i syfte att betona att barnavårdsnämnd, i de fall vårdnadshavaren inte själv begärde förordnande av bamavårdsman, borde använda sin befogenhet att självmant utse barnavårdsraan något mindre sparsamt. I fråga om det ovUlkorliga och undantagslösa förordnandet av bamavårdsman för bam utom äktenskap anmärkte kommittén, att detta otvivelaktigt ledde till en del onödiga förordnanden. Sådana onödiga uppdrag kunde emellertid upphöra genom beslut enligt 8 kap. 7 § FB. Kommittén ansåg inte att förhållandena vållade några olägenheter av betydelse i jämförelse med de stora fördelar del innebar att lagen uppställde ett klart och ofrånkoraligt krav-pä barnavårdsman för alla utomäktenskapliga barn. Kommittén lade i belänkandet fram förslag till en ny kungörelse om barnavärds-maimens verksamhet och tUlsynen därå. I förslaget sköts barnavårdsmannens kurativa uppgifter i förgrunden. Förslagen medförde inte några ändringar i författningarna.

I motion vid 1963 års riksdag (II: 542) framfördes krav på utredning angående bamavärdsmannainstitutionen i syfte att koncentrera barnavårdsmännens insatser på de kurativa uppgifterna. Det framhölls i motionen att bamavärdsmannainstitutionen hade en viktig uppgift att fylla i detta hänseende. Det var emellertid inte möjligt för bamavårdsmannen att lämna kurativt bistånd med hänsyn tUl det antal förordnanden som i allmänhet ävUade varje barnavårdsman. I motionen anvisades olika utvägar för att göra det möjligt för barnavårdsmannen att i önskvärd utsträckning ägna sig ät den kurativa delen av uppdraget. Motionärema ifrågasatte bl. a. om inte bamavårdsman för barn utom äktenskap skulle kutma förodnas obligatoriskt för ett begränsat antal år, t. ex. sju år, varefter fortsatt förordnande skulle bli beroende av värdnadshavarens önskemål. En annan möjlighet var att bamavårdsnämnden fick rätt att dela

3 Riksdagen 1973. 6 saml Nr 100

Prop. 1973:100 34

upp barnavårdsmannaförordnandena i aktiva och passiva ärenden, varvid barnavårdsmannens ansvar i de passiva ärendena skulle inskränka sig till viss bevakningsskyldighet.

Första lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande över motionen (ILU 1963: 44) att betydande olägenheter kunde uppstå om alltför mänga uppdrag samlades pä en person. Utskottet fann det angeläget att bamavårdsmannen vid sysslandet med sina uppdrag sä långt som möjligt inriktade sig pä kurativa uppgifter samt betonade vikten av alt bamavårdsmannen i görligaste mån befriades från mera ratin-artade sysslor, varigenom betydande fördelar kunde vinnas. De av motionärerna anvisade lösningarna för att möjliggöra en koncentration av barnavärdsmannens arbete på de kurativa uppgifterna ansåg sig utskoltet inte kunna förorda. Utskottet pekade pä svårigheten att bedöma om behov av bamavårdsman kvarstod efter det bamet uppnått sju eller åtta ärs ålder. Det måste vidare förutsättas att, även om ett förordnande upphörde, fortlöpande uppmärksamhet måste ägnas fallet så att vid behov nytt förordnande snarast kunde lämnas eUer andra lämpUga åtgärder vidtas. Samma invändningar kunde enligt utskottet i huvudsak göras mot förslaget att dela upp barnavårdsmannauppdragen på passiva och aktiva. De gällande bestämmelserna lämnade emellertid möjligheten öppen att i det enskilda fallet låta barnavårdsmannauppdraget upphöra före den i lagen utsatta normalliden.

Även vid 1964 års riksdag väcktes en motion (II: 257) med yrkande om utredning av barnavårdsmannainslitutionen i syfte att starkare koncentrera barnavårdsmännens verksarahet till de kurativa uppgiftema.

Första lagutskottet fann i sitt utlåtande (ILU 1964: 6) ej anledning att överväga en särskild utredning rörande bamavårdsmannens verksaiiUiet innan man vunnit erfarenheter av lUlämnad ändring av bidragsförskottslagen och innan verkningarna av den fortgående rationaUseringen av barnavårdsmännens arbete framträtt någorlunda klart.

Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund begärde år 1965 hos Kungl. Maj:t att frågan om barnavårdsmannainstitutionens utformning prövades. Förbunden framhöll att den ekonomiska situationen för de ensamstående mödrarna och deras bam förbättrats. Vidgade utkomstmöjligheter, socialförsäkring, allmätma barnbidrag och bidragsförskott gav en säkrare tUlvaro i materiellt hänseende. Andra samhäUsåtgärder som daghem, förebyggande hälsovård, förbättrad fos-terbarnskontroU och vidgade utbildningsmöjUgheter gav vidare fömtsättningar för bättre uppväxtförhållanden. TUlsynsraomentet i barna-vårdsmannaarbetet hade tiU en del onödiggjorts eher överflyttats. Ett växande behov av rädgiviung, upplysning och insatser från barnavårdsmännens sida av helt ny karaktär förelåg emellertid. Barnavårdsmannauppdraget hade fått ett annat mnehåU. Bamavårdsnämndemas möjhgheter att anpassa barnavårdsmannaarbetet efter de nya kraven var

Prop. 1973:100 35

emellertid begränsade. Särskilt utbildade tjänstemän utsågs i allt större omfattning till barnavårdsmän. Ett stort antal ärenden hopades på varje enskild bamavårdsman. Det var inte längre möjligt för barnavårdsmannen att i det enskilda fallet handla i överensstämraelse med lagens krav. Förhållandena hade lett till alt frågan om att låta barnavårdsmannaskapet upphöra vid en tidigare tidpunkt än då barnet fyllt 18 år aktualiserats. Detla syntes förutsätta att barnavårdsnämnden och övriga socialvårdsorgan fick ökade resurser för kurativ verksamhet. Förbunden ansåg att frågan om barnavårdsmannainstitutionens utformning borde utredas. Utredningen borde inriktas pä spörsmålet om de obligatoriska barnavårdsmannaskapen för vissa bam alltjämt var berättigade. Det borde vidare prövas om inte de individuella förordnandena kunde slopas och ansvaret för verksamheten överflyttas på barnavårdsnämnderna. Detta skulle innebära att barnavårdsnärandema ålades att bistå den som hade vårdnaden om barn med råd och upplysningar och tillse att bamets rätt och bästa behörigen tillvaralogs. Särskilt skulle det åligga nämnderna att sörja för alt bamets börd fastställdes när det var fött utom äktenskap och att barnet fick underhäll. Nämnden skulle ha möjlighet att ge tjänsteman fullmakt att som rättslig företrädare för barnet verka för faststäUande av bamets börd etc. Uppdraget skiUle sedan upphöra. Kravverksamheten kunde överföras på kameral personal. Nämndens insatser i övrigt för mödrarna och barnen skulle ombesörjas av dess assistentpersonal i vanlig ordning. Det stöd som inom bama-värdsmannaskapels ram krävdes beträffande barn i upplösta äktenskap var numera vanligen av medlande och kurativ natur. Sådant bistånd kunde med fördel lämnas eller förmedlas av barnavårdsnärandema under de angivna formerna. Förbunden framhöll att en lösning enligt angivna riktlinjer skulle innebära att de med obligatoriet förenade olägenheterna togs bort samtidigt som ett bortfall av administrativa skyldigheter gav utrymme för en inriktning på den nu eftersatta kurativa verksamheten och pä de fall där tillsyn och insatser verkligen erfordrades.

Stockholms stadsfullmäktige begärde samma är och i huvudsak på samma grunder som förbunden hos Kungl. Maj:t åtgärder för en revision av lagbestämmelserna om barnavårdsman i syfte alt överföra barnavårdsmans befogenheter enhgt FB till barnavårdsnämnd.

I motion vid 1965 års riksdag (II: 382) hemställdes att bestämmelserna om förordnande av barnavårdsman för bam i äktenskap skulle ses över och att i avvaktan pä deima översyn socialstyrelsen skulle fä i uppdrag att ge vederbörande myndigheter till känna hur vUlkoret "av särskild anledning" borde tolkas, sä att enhetlig praxis i möjligaste mån kunde erhållas.

Första lagutskottet uttalade (ILU 1965: 15) att vårdnadshavare av skilsmässobarn mången gäng hade lika stort behov av stöd och hjälp från bamavårdsman som den som hade vårdnaden om bam utom äk-

Prop. 1973:100 36

tenskap. Särskilt torde detla vara fallet beträffande unga vårdnadshavare. Detta talade med viss styrka för motionens syfte. Det loinde å andra sidan med fog göras gällande, att generellt sett förelåg beträffande bam utom äktenskap sådana särskilda problem att olika regler i och för sig var motiverade. Gällande lag hindrade emellertid inte erforderliga förordnanden. Av yttranden som avgetts över motionen av barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö framgick även att barnavårdsnämnderna hade goda möjligheter att få kännedom om de fall i vilka barnavårdsman borde förordnas. Utskottet fann att något mera framträdande behov av ändring i de ifrågavarande bestäramdserna inte förelåg och ansåg sig inte böra förorda en ny särskild utredning beträffande den väckta frågan. Beträffande det andra ledet i motionen fann utskottet inte skäl förorda någon särskUd åtgärd med hänsyn till att socialstyrelsen i avgivet yttrande förklarat sig ha för avsikt att i Råd och anvisningar uppmana barnavårdsnämnderna att verka för att ensamstående vårdnadshavare tUl barn i äktenskap, i synnerhet unga vårdnadshavare, i ökad utsträckning använde sig av möjligheten att få stöd av en barnavårdsman.

I motion vid 1966 års riksdag (II: 689) hemställdes om en översyn av bamavärdsmannainstitutionen. Motionärerna förslog alt barnavårdsmannens befogenheter enligt FB skulle överföras till barnavårdsnämnden. Till stöd för sin hemställan åberopade motionärema bl. a, kommun-förbundens och Stockholms stads framställningar till Kungl, Maj:t,

Första lagutskottet fann i utiåtande (ILU 1966: 12) att en revision av bestämmelsema borde övervägas. Genom ändrade bestämmelser kunde enligt utskottets raening åtskilliga fördelar vinnas av både adrainistrativ och praktisk natur till gagn bl. a. för den kurativa verksaraheten. Eftersom frågan övervägdes inom justitiedepartementet och av 1962 års familjeberedning, fann utskottet emellertid att någon ytterligare översyn inte var erforderUg.

I sitt slutbetänkande (SOU 1967: 8) upptog famdjeberedningen en promemoria rörande barnavårdsmannainslitutionen, avsedd att utgöra underlag för en lagteknisk översyn av bestämmelserna om barnavårds-man. Beredningen fann i sina överväganden (s. 84) att det materiella innehållet i lagstiftningen utgjorde ett så värdefullt stöd åt ensamstående vårdnadshavare till bamens bästa att det borde i huvudsak kvarstå. Vissa föråldrade bestämmelser borde emellertid anpassas till det nutida samhället. Beredningen föreslog att bamavårdsmans skyldigheter och befogenheter överfördes till barnavårdsnämnden. Det personliga barna-värdsmannaförordnandet borde ersättas med ett beslut av barnavårdsnämnden att nämnden själv — för ett år i taget — skulle tUlvarata barnets rätt och bistå dess vårdnadshavare med råd och upplysningar. På den person som på nämndens vägnar fullgjorde dess åliggande borde man bibehålla benämnmgen barnavårdsraan, som allmänt orafattades

med förtroende. När det gäUde barn utom äktenskap skulle barnavårdsnämnden alltid besluta om att sådant stöd skulle lämnas. Särskilt beslut skulle också enligt familjeberedningens mening fallas när stödet skulle upphöra. Därvid skulle en noggrann prövning ske av faderskapsfrägan och underhållet. Värdnadshavarens arbets- och bostadssituation borde även finnas med i bedönmingen. När så kunde ske utan risk för barnet borde den särskUda bevakningen av dess intressen kunna upphöra. Enligt beredningen borde även antalet herabesök hos barn i de första levnadsåren ökas. Ett ökat och regelmässigt samarbete borde komraa till stånd med barnavårdscentraler, barnstugor, skolläkare och skolsköterskor. Slutligen föreslog beredningen att bestämmelserna om stöd åt vårdnadshavare skulle utformas så alt de vid behov kunde omfatta alla bam med endast en förälder — alltså även bam till änkor och änklingar.

Betänkandet remissbehandlades. Det föranledde inte några författningsändringar såvitt gäller barnavårdsmannainslitutionen.

I anledning av prop. 1969: 124 med förslag till lag om ändring i föräldrabalken m.m. väcktes vid 1969 års riksdag en motion (II: 1230) rörande barnavårdsmannainstitutionen. Motionärerna ifrågasatte om inle barnavårdsraannainstitutionen kunde betraktas som ett opåkallat förmynderskap. Alt en speciell grupp föräldrars barn skulle slå — åtminstone formellt sett -— under en rigorös tillsyn innebar enligt motionärerna en särbehandling som borde vara främmande för dagens socialpolitik. Motionärerna hemställde att de obligatoriska barnavårdsmannaskapen för barn utom äktenskap togs bort och att barnavårdsnämnden i stället ålades att träda i barnavårdsmannens ställe intill dess börd och underhåll fastställts.

I sitt utiåtande över motionen framhöU första lagutskottet (ILU 1969: 52) att mödrar till barn utom äktenskap ofta var mycket unga. Erfarenheterna visade att de unga vårdnadshavarna många gånger hade svårt att själva tillvarata barnels rätt. I utlåtandet erinrades ora att säväl i familjeberedningens belänkande sora i direktiven för farailjdagssakkunniga förordats att obligatoriskt barnavärdsraannaskap för barn utom äktenskap skulle bibehållas. I direktiven sades eraellertid också alt de sakkunniga borde överväga att utforma bestämmelserna sä, att modern i allmänhet kunde avstå från barnavårdsman om hon önskade. Utskottet ansåg alt det, om en sådan ordning genomfördes, fanns mindre fog för att uppfatta barnavårdsmannainstitutionen som en diskriminerande kontroll av ogifta mödrars sätt att sköta sina barn. Det fanns därför inle anledning att förorda annat än att obligatoriet bibehölls. Utskottet framhöll emellertid att vissa nackdelar var förenade med barnavårdsmannainstitutionen i dess nuvarande utformning. Det hade bl. a. ullalats, att det i och för sig kunde anses omotiverat, att barnavårdsnämnderna i fråga ora den verksamhet som nu utövas av barnavårdsraan skulle ha mindre ansvar och befogenheter än beträffande övrig barnavård. En svaghet hade vidare

ansetts vara att den kurativa delen av arbetet skjutits i bakgrimden. Utskottet fann emellertid med hänsyn till del inom socialutredningen och famUjdagssakkunniga pågående arbetet alt något initiativ från riksdagens sida inle var påkallat.

Vid lagutskottets utlåtande fanns fogad en reservation i vilken yrkades bifall till motionen. Vid behandlingen i kamrarna följde första kammaren utskottets förslag medan andra kamraaren biföll reservationen. Då sammanjämkning inte var raöjlig föll frågan.

Vid 1970 års riksdag logs barnavårdsmannafrågan upp i två motionspar. I motionerna I: 25 och II: 27 uttalades att barnavårdsmannainstitutionen var föråldrad och innebar opåkallad särbehandling av en grupp medborgare som frånkändes förmågan att själva fostra och vårda sina barn. De obligatoriska barnavårdsmannaskapen för barn utom äktenskap borde därför enligt motionärerna avskaffas och de uppgifter som nu åvUar barnavårdsmännen borde överföras tUl barnavårdsnämnderna. I motionerna I: 163 och II: 182 yrkades en skyndsam allsidig och förutsättningslös översyn av barnavårdsmannainslilulionen.

Efter remissbehandling framhöll första lagutskottet i sitt utlåtande (ILU 1970: 49) att olika intressen gjorde sig gäUande med avseende på barnavårdsmannainstitutionen, säsom intresset av att barnets rätt tillvaratas, värdnadshavarens intresse av minsta möjliga inträng i personliga förhållanden och samhällets intresse av en rationell administration av dess uppgifter på området. Dessa intressen var delvis motstridiga och en awägning så att inget av dem blir otillbörligt eftersatt krävde enligt utskottets mening en djupgående och omsorgsfull prövning. Det borde enligt utskottet ocksä beaktas att åtskUliga frågor ännu var outredda. I sammanhanget framhölls också de rent lagstiftningstekniska svårigheterna att överblicka behovet av följdändringar i skilda författningar och de adrainistrativa problera som skulle uppstå vid en övergång till en ny ordning. I enlighet med det anförda ansåg utskottet att barnavårdsmannainstitutionen borde underkastas en allsidig och förutsättningslös utredning, som borde bedrivas med största skyndsamhet. I en vid utlåtandet fogad reservation hemställdes om förslag till 1971 års riksdag angående avskaffande av barnavårdsmannainstitutionen.

Första kammaren biföll utskottsutlätandet och andra kammaren reservationen. Efter samraanjämkning frånträdde emellertid kamrarna sina tidigare ställningstaganden och beslöt att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att, efter erforderlig utredning, förslag till ny lagstiftning på det rättsområde som omfattades av motionerna snarast skulle föreläggas riksdagen (rskr 1970: 399).

5 Undersökningar angående barnavårdsmannainstitutionen

5.1 Inledning

Socialdepartementets planerings- och budgelsekreteriat genomförde under sommaren 1970 en undersökning bland barnavårdsmännen i vissa kommuner för att kartlägga deras arbetsuppgifter och undersöka deras inställning lill sitt arbete och till barnavärdsmannainstitutionens utformning. Undersökningen har kompletterats av barnavärdsmannautredningen med en enkät till vårdnadshavare för bam med barnavårdsmän i samma kommuner i syfte att undersöka värdnadshavarens inställning till barnavårdsmannainstitutionen samt kartlägga deras kontakter med barnavårdsmannen och i vilka avseenden de haft behov av sarahällets hjälp. Denna enkät skedde hösten 1971. I det följande lämnas en kort sammanfattning av resultatet av de båda undersökningarna. De redovisas mera utförligt i bilaga till betänkandet.

Vidare redovisas här en sammanfattning av de iakttagelser statens socialvårdskonsulenter enligt upprättade rapporter till socialstyrelsen och länsstyrelsema gjort vid granskning av barnavårdsmannaskapen. På bar-navårdsmannautredningens begäran har vidare socialvårdskonsulenterna i Gotlands, Jönköpings, Kristianstads, Västergötlands och Östergötlands län genomfört en undersökning i vissa församlingar för att utröna i vilken omfattning anteckning om fastställt faderskap saknats för barn utom äktenskap. En rapport över denna undersökning redovisas i avsnitt 7.5 i betänkandet. I avsnitt 7.6 redogörs för erfarenheter av barnavårdsmannaarbetet som utredningen gjort vid besök i några komrauner.

5.2 Enkät till bamavårdsman i vissa kommuner

Socialdepartementets undersökning bland barnavårdsmännen företogs i 56 slumpmässigt utvalda kommuner.

Av de utvalda kommunerna hade nära hälften en särskild avdelning, som biträdde med indrivning och tillhandahållande av underhållsbidrag. I tre av dessa kommuner fanns därjämte en särskild tjänsteman, som handlade frågor rörande faderskap och underhåll.

I flertalet kommuner var barnavårdsmannen heltidsanställd tjänsteman i kommunen. I genomsnitt sysslade 38 % av barnavårdsmännen med barnavårdsmannaarbetet pä heltid. Det genomsnittiiga antalet förordnanden per barnavårdsman motsvarade omkring 350 uppdrag för en heltidsanställd barnavårdsman. Barnavårdsmännen ansåg att uppdragen för en heltidsanställd bamavårdsman borde begränsas till 230—260.

Enligt undersökningen fastställdes faderskap och underhåll i flertalet kommuner vanligtvis hiom 1—2 månader efter bamets födelse. I Stockholm och Göteborg var tiden i genomsnitt 4—5 månader.

Fördelningen av barnavårdsmannens arbetstid för olika arbetsuppgifter varierade kraftigt mellan olika kommuntyper. I kommuner utan kravavdelning tog underhållsfrågor ofta i anspråk stor del av tiden. Bamavårdsman som befriats frän skyldigheten att tillse alt underhållsbidrag inflöt kunde ägna väsentligt mer tid åt kurativt arbete.

De vanligaste kurativa uppgifterna avsåg råd och samtal, frågor rörande bostad och ekonomi samt barntillsyn. Barnavårdsmannen biträdde även i icke ringa omfattning med anskaffande av arbete, upprättande av ansökningshandlingar och information i sociala frågor. Sä gott som alla barnavårdsraan företog någon gång hembesök. Alla mödrar besöktes dock inte. Hembesöken bedömdes sora värdefulla eftersom de beredde bamavårdsmannen möjlighet att lära känna barnels miljö och få en bättre kontakt med vårdnadshavaren. Dock ansågs i allmänhet inte att eventueUa missförhållanden härigenom kunde avslöjas.

Så gott som alla barnavårdsraan ville ha en annan fördelning av arbetsuppgifterna. Främst ville de ägna mer tid åt kurativt arbete. Kravverksamheten borde därför skötas av en särskild kravavdelning. Vidare ansågs att kontorsarbetet och kontorsrutiner log för mycket tid. I komrauner där en särskild tjänsteman handlade frågor om faderskap och underhåll framhölls värdet av denna arbetsfördelning. Övervägande antalet barnavårdsmän ansåg alt umgängesrättsfrågor tillhörde barnavårdsmannens verksamhetsoraråde. Förslag fraraställdes emellertid om att um-gängesrättsärenden, speciellt de av svårare art, borde skötas av den psykiska barna- och ungdomsvården eller famUjerådgivningen. Flera barnavårdsraan ansåg att tillsynen av sraåbarn och förskolebarn, även bam i äktenskap, som inle hade barnavårdsman, borde ske genora barnavårdscentralerna, sora även borde svara för hembesök.

5.3 Enkät till vårdnadshavare

Nära hälften av barnavårdsmännen ansåg att barnavårdsmannen kunde entledigas då faderskap och underhåll fastställts ora vårdnadshavaren hade ordnade bostads- och arbetsförhållanden. Drygt hälften av barnavårdsmannen ansåg all de personliga förordnandena borde upphöra och barnavårdsmannskapen överföras på barnavårdsnämnden.

Bamavårdsmannautredningens kompletterande undersökning hos vårdnadshavare för barn med barnavårdsmän genomfördes i de 56 kommuner som undersöknmgen bland barnvårdsmän orafattade. Undersökningen omfattade 1 853 vårdnadshavare. Svarsfrekvensen uppgick till 76,9 %.

I undersökningspopulalionen utgjorde 83 % barn utom äktenskap.i Faderskapet hade fastställts för 94 % av dem. Ungefär en tredjedel av

' Antalet föromanden för hela riket var 156 991, varav 77% gällde barn utom äktenskap.

Prop. 1973:100 41

faderskapen hade fastslällts före barnets födelse. Faderskapet hade fast ställts för tre fjärdedelar av barnen då barnen var en månad gamla. I 8 % av ärendena hade det dröjt mer än ett är innan faderskapet faststäUts. Utredningen hade lagts ner i 1,8 % av ärendena.

Omkring en tredjedel av vårdnadshavarna sammanbodde inte med annan vuxen person, medan en ungefär lika stor del sammanbodde med barnets far. Övriga vårdnadshavare sammanbodde med någon vuxen.

Utredningen visade alt det var vanligen förekommande all barnet haft mer än en barnavårdsman.

Ungefär en tredjedel av vårdnadshavarna för barn utom äktenskap hade haft den första kontakten med barnavårdsmannen i början av graviditeten och en Uka stor del vårdnadshavare strax före förlossningen.

Nära hälften av vårdnadshavarna hade huvudsakligen själva tagit kontakt med barnavårdsmannen. Detta hade vanligtvis skett vid telefonsamtal och genom besök på barnavårdsmannens tjänsteställe. Ungefär 44 % av kontakterna med vårdnadshavarna för bara utom äktenskap hade huvudsakligen avselt kurativa frågor. Motsvarande andel för vårdnadshavarna för barn i äktenskap var 39 %.

Kontakten med barnavårdsmannen var mest intensiv i början av förordnandet. Över en tredjedel av vårdnadshavarna för utomäktenskapliga barn under ett år hade haft kontakt med barnavårdsmannen minst en gång i halvåret. Övervägande antalet vårdnadshavare inom denna grupp (80 %) vUle hålla kontakt med barnavårdsmannen och en tredjedel viile tala med barnavårdsmannen oftare än vad som var fallet. Då barnen var i åldem 1—7 år minskade kontakterna påtagligt. Nära hälften av vårdnadshavarna hade således inte haft någon kontakt med barnavårdsmannen under det sista året. Av vårdnadshavare för bara i åldern från sju år hade drygt hälften inte haft kontakt med barnavårdsmannen under det sista året.

Omkring 38 % av vårdnadshavarna för barn i äktenskap hade inle haft någon kontakt och 22 % endast en kontakt under det senaste året. Nära 90 % av vårdnadshavarna vUle hålla kontakt med barnavårdsmannen.

Hembesök förekom i begränsad omfattning. Endast en femtedel av vårdnadshavarna hade fått besök av barnavårdsmannen under det sista året och två tredjedelar hade över huvud taget inle haft något besök av barnavårdsmannen. Vårdnadshavarna var i allmänhet positiva tUl hembesök. Nära hälften av dem vUle gärna eller mycket gärna att barnavårdsmannen besökte dem i hemmet.

Vårdnadshavarna för bam utom äktenskap hade i allmänhet ett stort behov av hjälp i olika frågor. Sålunda hade ungefär 90 % av de icke samboende och 50 % av de samboende behövt någon form av hjälp. Av vårdnadshavarna för bam i äktenskap uppgav omkring 90 % alt de behövt någon form av hjälp. Hjälpbehovet hade avselt de mest skiftande

Prop, 1973:100 42

frågor. Vanligen förekommande var att' barnavårdsmannen biträdde vårdnadshavarna med indrivning av underhällsbidrag och andra ekonomiska frågor, med anskaffande av bostad, med ordnande av barntillsyn samt med frågor rörande värdnadshavarens personliga problem. Barnavårdsmannen biträdde även i icke ringa utsträckning med upprättande av ansökningar och information i sociala frågor. Behovet av hjälp var i stor utsträckning inriktat pä kurativa uppgifter. Av vårdnadshavare för barn utom äktenskap hade 64 % av de icke samboende och 43 % av de samboende behövt någon hjälp i sådana frågor.

Många vårdnadshavare ansåg att barnavårdsmannaskapen borde vara frivilliga i högre grad än för närvarande. Omkring två tredjedelar ansåg att det skulle ankoraraa pä vårdnadshavaren att själv bestämma om barnavårdsmannen skulle finnas kvar sedan faderskap och underhäll fastställts.

I allmänhet ansåg vårdnadshavarna (80 %) att det kändes tryggt att ha en särskilt utsedd bamavårdsman att vända sig till om det skulle uppstå problem. De ansåg därför att det skulle vara fel alt avskaffa barnavårdsmannen helt. Nära hälften av dem förklarade att de haft god hjälp av sin bamavårdsman och att de gärna vände sig till honom med sina problem. Tre fjärdedelar av antalet vårdnadshavare ansåg alt både gifta och ogifta vårdnadshavare borde ha rätt till den kurativa service, som barnavårdsmannen skall lämna. Medan ätskilliga vårdnadshavare förklarade att de önskade bättre kontakt med barnavårdsmannen uppgav emellertid andra att de ansåg kontakterna för täta.

5.4 Socialvårdskonsulentemas granskning av barnavårdsmannaskapen

Statens socialvårdskonsulenter har att i sin inspektionsverksamhet granska jämväl barnavårdsmannaskapen. Av de rapporter som upprättats i anledning av kommunbesök under åren 1970—1971 framgår bl. a. följande.

Faderskapsutredningarna sköttes i flera kommuner inte med tillräcklig noggrannhet. Det förekom bl. a, att noggrann utredning inte gjordes när faderskapet erkänts. Vidare hade barnavårdsmannen i flera fall inte fört protokoll i enlighet med föreskrifterna i faderskapslagen, när parterna sammanbodde eller när de haft en stadigvarande förbindelse,

I några kommuner hade faderskapen inte faststäUts, oaktat några svårigheter såvitt avsåg utredningen inte förelegat. Ofta hade detta berott på att bamavårdsmannen, som vanligtvis var tjänsteman i komraunen, på gnmd av andra arbetsuppgifter inte kunnat ägna barnavårdsmannaskapen erforderlig tid. Arbetsbördan hade i en del fall även lett till att nytillkommen barnavårdsman inte hunnit sätta sig in i äldre ärenden. I en kommun framhölls att svårigheten att få en advokat som var villig att åta sig faderskapsmålen fördröjt handläggningen.

Prop. 1973:100 43

I övervägande antalet kommuner var socialassistenten eller annan tjänteman i kommunen bamavårdsman. Inför en övergång till helhetssynen i behandlingsarbetet hade frågan om en integrering av barnavårdsmannens arbetsuppgifter prövats. Därvid hade från vissa korarauners sida framhållits, alt en viss specialisering var nödvändig även framdeles. Såvitt avsåg barnavårdsmannaskapen för bam utora äktenskap ansågs det således nödvändigt med en specialisering för att barnavårdsmannen skulle kunna få tillräcklig erfarenhet för handläggningen av den del av verksamheten, som avsåg faderskapsfaslställdse. Sedan väl faderskapet fastställts kunde — om behov av kurativa åtgärder förelåg — ärendet överflyttas pä den tjänsteman som enligt gängse fördelningsnormer hade att handlägga ärendet. Det framhölls att en sådan fördelning av arbetet var nödvändig med tanke på de många gånger mycket komplicerade utredningar som kunde föregå faderskapets fastställande. I några kommuner, där helhetssynen i behandlingsarbetet införts, hade barnavårdsmannaskapen fördelals pä någon eUer några socialassistenter.

Det framköra att underhällsbidragen i många fall var satta till låga belopp. Påfallande ofta visade det sig alt kravverksamheten inte bedrevs med tUlräcklig omsorg. Barnavårdsmannen utnyttjade inte möjligheterna till utmätning och införsel. Det förekom även att barnavårdsmannen inte underrättade de underhåUsskyldiga om generella höjningar av underhållsbidragets belopp. Vidare sköttes räkenskaperna i flera fall inte med tillräcklig noggrannhet. Sålunda kunde i fall där bidragsförskott utgick av räkenskaperna inte framläsas barnets och nämndens fordringar på den underhållsskyldige. Rapporterna utvisade att effektiviteten ökade ora kravverksaraheten handhades av särskild förraedlings-kassa inom kommunen.

Den kurativa sidan av barnavärdsmannens verksamhet var på grund av barnavärdsmannens arbetsbörda ofta eftersatt. I flera komrauner kunde hembesök äga rum endast undantagsvis. De sammanträffanden som förekom ägde vanligtvis rura på socialbyrån.

Rapporterna utvisade att behovet av social service ökat. Allmänheten sökte råd i frågor rörande samlevnaden, faraUjens ekonomi ra. ra. Ofta måste barnavårdsmannen lägga ned mycket arbete i vårdnads- och umgängesrättsfrågor.

I flera fall hade barnvårdsmannen inte fört anteckningar i föreskriven omfattning. Anteckningar om när faderskapet fastställts saknades och samtal med vårdnadshavaren eller andra åtgärder hade inte redovisats. I en kommun hade några anteckningar inte gjorts under de senaste sex åren. Barnavårdsnämnderna hade i flera fall underlåtit att årligen granska barnavårdsmannaskapen. I några kommuner hade granskning inte skett på flera år.

Prop. 1973:100 44

6 Utredningen

6.1 Allmänna synpunkter

Utredningen erinrar om att barnavårdsmannainstitutionen tillkom vid en tid då de utomäktenskapliga bamens ställning var synnerligen utsatt. Modern saknade ofta förmåga och stundom även vilja att få faderskapet utrett och fastställt. Underhållsbidragen bestämdes ofta till låga belopp. Modem hade vanligtvis inle möjhghet alt driva in fastställt bidrag. De utomäktenskapUga barnens förhållanden var synnerligen svåra. Barnadödligheten var stor. Det var mot denna bakgrund behovet av ett samhälleligt organ som tillvaratog barnens rätt växte fram. Utredningen påpekar att vär första uppsökande barnavård skapades genom inrättandet av barnavårdsmannainstitutionen. Denna kora sedan att fylla en myckel viktig funktion. Även om barnavårdsmannainstitutionen inte alllid fungerade så väl som urspmngligen avselts, blev erfarenhetema av den dock så goda att bestämmelserna år 1939 utsträcktes att gälla även vissa bam i äktenskap.

Utredningen framhåller att samhället därefter har undergått stora förändringar. Nu kan genom andra organ ensamstående vårdnadshavare ges stöd och hjälp och barnens rätt till goda uppväxtförhållanden i allt större utsträckning tryggas. Barnavårdsmannainstitutionen fyller inte längre sarama vikliga funktion som vid sin tillkomst. I den utsträckning ett hjälpbehov för vårdnadshavare föreligger hänför sig detla inte bara tiU de ogifta mödrarna utan även till andra kategorier av vårdnadshavare, såsom frånskUda, änkor och änklingar. Del har också i den all männa debatten allt oftare framhållits att det inle längre kan anses motiverat att genom barnavårdsmannaförordnande sätta den ogifta modern i särställning.

Vid barnavårdsmannainstitutionens tUlkomst gällde 1902 års lagar om fosterbarns värd och om uppfostran av vanartade och i sedligt avseende försummade barn. Dessa lagar gav sarahället sraå raöjUgheter alt lämna stöd och hjälp åt ensararaa mödrar och deras bam. Därför framstod det som naturligt att tillskapa särskilda organ, barnavårdsmän, för tillsyn och bistånd. Barnavårdsmannauppdraget var avselt att bli ett kommunalt förtroendeuppdrag. Uppdragen blev personliga. Läget i dag är väsentligt annorlunda. De behov som föranledde tillskapandet av särskilda organ föreligger inte längre och inle heller — på samma grunder som tidigare — behov av personliga förordnanden, I det praktiska arbetet har barnavärdsmannens verksamhet i allmänhet inordnats i barnavårdsnämndernas arbete, I flertalet kommuner anlitas således enbart tjänstemän inom kommunens socialförvaltning som barnavårdsraan,

I betänkandet undersöker utredningen i vilka hänseenden ensamstående vårdnadshavare och deras bam alltjämt är i behov av den tUlsyn och hjälp som barnavårdsmannainslitutionen är avsedd att ge och hur

Prop. 1973:100 45

dessa behov bäst skall kunna tillgodoses. Härvid indelar utredningen de olika uppgU:ter som åvilar barnavårdsmannen i fera huvudgrupper, nämligen att sörja för att barnets börd fastställs, när det är fött utom äktenskap, att sörja för alt bamet tiUförsäkras underhåll, att biträda raed indrivning och tillhandahållande av underhållsbidrag, att i andra avseenden tiUse alt barnets rätt och bästa iakttas samt att bistå vårdnadshavaren med råd och upplysningar. Dessa olika delar av barnavårdsmannens verksamhet behandlas var för sig (6,2—6,6),

6.2 Fastställande av faderskap

Utredningen framhåller att de utomäktenskapliga barnens intresse av att få börden utredd inte minst med tanke på barnets rätt till arv efler sin far måste bedömas vara så stort all det bör ankomma på samhället att skapa garantier för alt faderskapet fastställs där sä är möjligt. Om denna uppgift läggs på vårdnadshavaren ensam kan enligt utredningen befaras att barnels rätt inte aUlid blir tillgodosedd. Det måste nämligen antas att vårdnadshavaren mången gång saknar förmåga att utreda faderskapet. Enligt utredningen kan det inte heller uteslutas att modern i strid med barnels intressen av personliga skäl underiåter att söka fä faderskapet fastställt. Det processudla förfarandet vid faststäUande av faderskap är dessutom komplicerat. Modem skuUe inte alltid kunna tillvarata barnets rätt. Enligt utredningen framsiår det därför sora nödvändigt med en samhällelig medverkan vid utredning om och fastställande av utomäktenskapligt barns börd.

Utredningen erinrar om att de skäl som föranledde tillskapandet av särskilda organ för tillsyn och bistånd åt ensamstående vårdnadshavare och deras barn inte längre föreligger. Det rådande systemet med personligt förordnade barnavårdsmän har vidare —• såvitt avser nu ifrågavarande arbetsuppgifter — visat sig vara förenat med olägenheter som under senare lid framträtt allt klarare. De personliga förordnandena har lett till omfattande administrativa svårigheter.

Utvecklingen har fört med sig alt alltför många uppdrag saralats på varje barnavårdsraan. Då varje förordnande innefattar flera åligganden och då bamavårdsmannen som tjänsteman i komraunen även haft andra uppgifter att sköta har faderskapsutredningama inte kunnat bedrivas med erforderiig skyndsarahet. Vid en övergång till helhetssynen i behandlingsarbetet har i flera komrauner barnavårdsmannaskapen fördelats bland socialassistenterna. Många av dera har inle tidigare sysslat med dessa arbetsuppgifter. Andra trängande uppgifter har skjutit barnavårdsmannaskapen i bakgrunden. Samtidigt har den nya lagen om faststäUande av faderskapet till barn utom äktenskap ställt allt större krav på bamavårdsmannen. Utredningama har blivit mer komplicerade. Allt oftare måste blodundersökning genomföras. Ärenden med internationell

Prop. 1973:100 46

anknytning har blivit vanligare. Förfarandet inför domstol har blivit mer komplicerat. Enkäten till barnavårdsmän, som besvarades omkring ett halvt är efler den nya lagens ikraftträdande, utvisade att drygt hälften av barnavårdsmännen ansåg att arbetet med fastställande av faderskap blivit mer tidskrävande.

Angivna förhållanden har enligt utredningen medfört att faderskapsutredningarna i många kommuner blivit eftersatta. Ibland har bristande kunskaper hos barnavårdsmännen medfört att faderskapen inte kunnat fastställas med erforderlig grad av säkerhet. Enligt utredningen har barnavårdsnämnderna inle heller haft erforderliga resurser för att kunna granska barnavårdsmannaskapen i den omfattning som lagstiftaren förutsatt.

Utredningen har övervägt andra arbetsformer, som ger ökad säkerhet och snabbhet. Det har ifrågasatts om inte behovet av juridisk sakkunskap bäst tUlgodoses genom att uppgiften att medverka vid faderskapsul-redningen anknyts tUl länsstyrelsen som en specialistfunktion. Det har även ifrågasatts om inte uppgiften bör åvila rättshjälpen. Enligt utredningens mening inrymmer emellertid utredningen i faderskapsärendena så mänga andra frågor än de rent juridiska. Ofta är modern i behov av sociala insatser. Det kan vara nödvändigt att ordna bostad för henne och bamet eller att sörja för alt hon fär ekonomisk hjälp. Skäl att vidla åtgärder för att tillgodose barnets intressen kan även föreligga. Åtskilliga skäl talar följaktiigen för alt uppgiften att biträda modem i dessa frågor läggs på lokalt organ med social sakkunskap. De särskilda förhållandena vid utredningen av barnels börd och främst behovet av social sakkunskap talar enligt utredningen för att uppgiften bör knytas direkt tiU barnavårdsnämnden. Anledning alt behålla bamavärdsraannen för dessa uppgifter föreligger däremot inte längre.

För att vinna ökad säkerhet vid fastställandet av barnels börd är det enligt utredningen nödvändigt att arbetet i högre grad än vad nu är fallet specialiseras. Utredningen anser därför att det bör ankomma på viss bestämd tjänsteman i komraunen att raedverka vid utredning och fastställande av utomäktenskapligt barns börd. Först härigenom kan behovet av den sakkunskap som erfordras för dessa ofta mycket svåra arbetsuppgifter tillgodoses. Det är enligt utredningen från säväl effeklivitets-som rättssäkerhetssynpunkt av vikt att en tjänsteman fär koncentrera sig pä faderskapsutredningama. I flera större koimnuner har man redan gjort den erfarenheten att det är nödvändigt att tillägga särskilda tjänstemän uppgiften att medverka vid faderskapsutredning.

Utredningen anser att det bör ankomma på tjänstemannen att bistå modern med stöd och råd under den tid faderskapsutredningen pågår. Kräver modems förhållanden omfattande eller långvariga insatser bör dock den delen av ärendet övertas av annan. Om den tjänsteman som har faderskapsutredningarna om hand skulle medverka vid lösandet av

Prop. 1973:100 47

svåra sociala frågor, skulle han inte kunna ägna erforderlig tid åt sin egentliga uppgift, nämligen att tillse att faderskap till barn utom äktenskap blir utrett och fastställt.

Det är viktigt att de tjänstemän som bedriver utredning i faderskapsärenden får tillgång tUl juridisk sakkunskap. Utredningen föreslår därför att bamavårdsnämnden genom avtal med advokatbyrå eller pä annat sätt bereder tjänstemannen möjlighet att under ärendets handläggning rådgöra med jurist.

Bamavårdsnämnden bör alltså enligt utredningens förslag överta de uppgifter såvitt avser faderskapsbestämningen som nu åvilar barnavårdsmannen. Tjänsteman hos nämnden kan orabesörja många av dessa uppgifter ulan särskilt berayndigande från nämnden. Han kan höra modern och de andra personer som kan ha upplysningar att lärana. Han kan ta initiativ tUl blodundersökning och vidta de övriga åtgärder som erfordras för utredningen. Tjänstemannen skall därvid fullgöra den skyldighet att föra protokoll som skall åvila nämnden.

Utredningen påpekar alt det enligt 3 kap. 2 § FB koraraer att åligga bamavårdsnämnden att godkänna faderskapserkännanden om nämnden skall överta bamavårdsmannens uppgifter. Med hänsyn till det stora antal utredningar som avslutas genom erkännande (tabell 3, s. 104 i betänkandet) kan nämnden uppenbarligen inte samfällt fatta beslut i dessa frågor. Den tjänsteman som har utfört utredningen och som har en ingående kännedom om ärendet bör enligt utredningen pä nämndens vägnar kunna pröva frågan om godkännande. Utredningen föreslår därför att nämnden skall kunna delegera denna beslutsfunktion på tjänsteman hos koraraunen.

Enligt utredningens förslag skall barnavårdsnämnden också överta barnavårdsmannens uppgift att föra talan om faderskap lill bam utom äktenskap. Nämnden kan befulhnäktiga tjänsteman att föra nämndens talan. En rättegångsfullmakt som avser rättegång i allmänhet medför eraeUertid inte rätt för ombudet att väcka talan i faderskapsmål eller andra mål varom förlikning inte är tillåten. Fullraakt skuUe därför behöva utfärdas för varje mål. Ett sådant fullmaktsförfarande kan frärast i större kommuner leda tiU administrativa svårigheter. Nämnden bör enligt utredningen därför ha möjlighet att delegera även denna beslutsfunktion på tjänsteman hos kommunen.

Utredningen påpekar att alla faderskapsutredningar och övriga åtgärder i samband därmed regelmässigt kommer att utf öras av tjänsteman under tjänstemannaansvar, om dess förslag genomförs. EmeUertid kan och bör bamavårdsnämnden enligt utredningens mening kontrollera tjänstemannens verksamhet. Sålunda skall beslut som fattas på grund av delegation anmälas för nämnden. Nämnden kan därvid se hur uppgiften fuUgjorts. Förekommer anledning till anmärkning kan delegationen återkallas eller andra erforderliga ätgärder vidtas. Utredningen anser det

Prop. 1973:100 48

vidare lämpligt att barnavårdsnämnden, som får huvudansvaret för hur verksamheten bedrivs, följer denna exempelvis genom stickprovsundersökningar och genom årliga uppföljningar av ärenden som inle slutligt avgjorts inora loppet av ett år.

Enligt utredningens mening bör uppgiften alt enligt 5 § faderskapslagen pröva om faderskapsutredning skall läggas ned också framdeles ankomma på nämnden. Utredningen anser att det inte finns skäl att tillåta delegation av denna uppgift pä tjänsteman.

Utredningen framhåller att det är angeläget att kommunerna för uppgiften att medverka vid faderskapsutredningen väljer personal som är väl förtrogen med de förfatlnuigar som reglerar faderskapsbestämningen. Det kan bli nödvändigt att anordna särskild kursverksarahet för att tillgodose behovet av kvalificerad personal. Utredningen anser att kommunförbundet och socialstyrelsen bör uppta frågan om behovet av och forraema för en sådan verksamhet inför en ändring av bestämmelsema.

6.3 Fastställande av underhallsbidrag

Det åligger barnavårdsmannen att sörja för att underhåll tillförsäkras bamet. Barnavårdsmannen skall vidare biträda med indrivning av underhällsbidrag. Utredningen framhåller alt det vid överflyttning av barnavårdsmannens äUgganden såvitt avser bördens fastställande också måste övervägas om nu angivna uppgifter alltjämt bör åvUa barnavårdsmannen.

Utredningen framhåller att vårdnadshavare till barn utom äktenskap mången gång ställs inför allvarliga svårigheter dä det gäller att tillförsäkra bamet underhåll. Förhållandet mellan partema kan vara sådant att fadern inte har någon allvarlig önskan att sörja för barnets underhåll. Om han undandrar sig att medverka till att bidrag för bamet fastställs har modern små möjhgheter att själv efterforska honom. Ofta saknar hon vetskap om de närmare omständigheter sora är bestämmande för underhållsbidragets storlek, såsom mannens inkomst och hans försörjningsbörda.

Enligt utredningens mening skulle, om det ankom på modem ensam att sörja för att underhåll tillförsäkrades barnet, förhållanden som nu nämnts ofta leda till att något bidrag för bamet över huvud taget inte kunde fastställas eller att bidraget beslärades till för lågt belopp. Riskerna härför anser utredningen vara så betydande att det enligt dess raening alltjämt bör ankomma på samhället att se till att underhåll tillförsäkras de utomäktenskapliga barnen.

Utredningen anser emellertid att det inte finns anledning att behålla barnavårdsman för denna uppgift. Enligt utredningens menuig saknas med nuvarande ordning förutsättningar att vinna enhetlighet vid be-

Prop. 1973:100 49

stäraraandet av underhållsbidragens storlek. Praxis vid bestäraraande av bidrag kan också skifta från en koraraun till en annan. Barnavårdsmannen får ofta inte tUlräcklig erfarenhet för alt han skall kunna se till att bidraget bestäms till skäligt belopp. Enligt utredningen förekoraraer det att barnavårdsmannen vid bestämmande av underhållsbidrag för barnet ulgår från andra förutsättningar än de i lagen angivna.

Utredningen erinrar om att avtal om bidrag till barnels underhåll vanligtvis träffas i samband med att faderskapet erkänns. Då faderskapet underställs domstols prövning, prövas i samma rättegång — ora endast en man är instämd — även frågan om mannens bidragsskyldighet. Utredningen konstaterar att underhållsfrågan vanligtvis är så förbunden med faderskapsfrågan, både vad gäller utredningen och prövningen, att det skulle leda till allvarliga ölägenheter om inte befogenheten att föra talan för bamet tillkom samma organ. Skyldigheten att tUlse alt underhäll tillförsäkras barnet bör därför åvUa barnavårdsnämnden. Utredningen anser vidare alt samme tjänsteman som utreder frågan ora barnets börd också bör pröva frågan ora underhåll till barnet. Genom att särskild tjänsteman inom varje kommun fär tUl uppgift att medverka vid utredning och fastställande av faderskap och underhåU ges enligt utredningen förutsättningar för en enhetiigare bedömning av underhållsbidragens storlek.

Utredningen föreslär således att barnavårdsnämnden skall överta barnavärdsmannens uppgifter att tillse alt underhåll tillförsäkras det utomäktenskapliga bamet. Nämnden skall därvid äga föra talan för barnet. Möjlighet för näranden att delegera beslutanderätten på den tjänsteman som verkställt utredningen i faderskaps- och underhållsfrågorna bör enligt utredningen föreligga. Utredningen anser vidare att det också skall ankomma på nänmden att godkänna sådant avtal ora underhåll till bam utora äktenskap sora anges i 7 kap. 7 § FB. Även denna uppgift bör enligt utredningen kunna delegeras på tjänsteraän i kommunen. Barnavårdsnämndens uppgift att enligt samraa lagrura pröva och godkänna avtal ora engångsbelopp bör däreraot inle kunna delegeras.

Utredningen har övervägt om inte samma bestäramelser bör gälla även för barn i äktenskap. Utredningen erinrar om att föräldrarna tUl följd av starka menkigsskiljaktigheter ofta inte kan enas i frågor som rör bamets underhäll. De är dä hänvisade till alt begära domstols prövning. Med hänsyn till de möjligheter vårdnadshavaren har att på grund av bestämmelserna i lagen om fri rättegång eller eljest erhålla biträde i rättegången, torde enligt utredningen risken att barnets rätt eftersatts vara liten. Utredningen anser att förhållandena inte allmänt kan sägas vara sådana att det av hänsyn till bamet är påkaUat att ålägga barnavårdsnämnd att vaka över alt barnets rätt i förevarande hänseende tUlvaratas. Utredningen påpekar emeUertid att nämnden pä värdnadshavarens begäran kan biträda i frågor som rör underhållsbidragets faststäUande.

4 Riksdagen 1973. 6 saml Nr 100

Prop. 1973:100 50

6.4 Indrivning av underhållsbidrag

Utredningen påpekar att en stor del av barnavårdsmännens tid har gått åt för fullgörande av skyldigheten att biträda med indrivning och tUlhandahållande av underhällsbidrag. Enligt barnavårdsmannaenkäten har sålunda i genorasnitt en fjärdedel av barnavärdsmannens arbetstid upptagits av kravverksamhet och utbetalning av bidragsförskott i de kommuner som saknat särskild avdelning för denna uppgift. Under senare år har emellertid barnavårdsmannen i stor utsträckning avlastats arbetet med indrivningen. Inom de större kommunerna har inrättats särskilda kravavdelningar, som övertagit bamavårdsmannens uppgifter alt biträda raed indrivning av underhållsbidrag.

Utredningen framhåller att den underhällsskyldige i många fall betalar faststäUt bidrag och att vårdnadshavaren dä inte behöver något biträde. Det är först när den underhållskyldige vägrar att utge bidrag eller dä han endast utger en del därav som svårigheter för vårdnadshavaren uppkommer. Det kan då vara nödvändigt att vidta ätgärder för utmätning och införsel. Det kan finnas anledning att genom anslällningsregis-ter, arbetsförmedling eUer med bistånd av polis efterforska den underhållsskyldige. EnUgt utredningen skulle vårdnadshavaren mången gäng inte tUlräckligt effektivt kunna tillvarata barnets rätt. Av undersökningen bland vårdnadshavare framgår att omkring 45 % av vårdnadshavarna hade behövt hjälp med att fä ut underhåll eller bidragsförskott. Utredningen anser det därför nödvändigt att vårnadshavaren även framdeles erhåUer hjälp med indrivning av underhållsbidrag.

Med hänsyn till bidragsförskottslagens bestäramelser finner utredningen att det kan övervägas om uppgiften att biträda med indrivning av bidrag alltjämt bör ankoraraa på bamavårdsraan. Bidragsförskott utgår till barn, sora inte står under föräldrarnas vårdnad eller som endast har en av föräldrarna som vårdnadshavare. Bidragsförskott utgår med visst i lagen angivet belopp. Finns grundad anledning anta att fastställt bidrag betalas i vederbörlig ordning och är det fastställda bidraget lägre än gällande bidragsförskott, utgår förskott med skillnaden mellan det maximala förskottsbeloppet och underhållsbidraget. Förskott utgår alltså om den underhållsskyldige inte utger fastställt bidrag samt om underhällsbidraget understiger förskottet. Barnavårdsnämnd sora utgett förskott inträder i bamets rätt till underhällsbidrag genteraot den underhällsskyldige. Denne skaU tiU nämnden inbetala den del av underhållsbidraget som motsvarar förskottet. Barnavårdsnämnd som utger bidragsförskott skall sörja för att erforderliga indrivningsåtgärder vidtas mot försumlig underhällsskyldig. Nämnden bör därvid såsom anges i bidragsförskottslagen och som framhållits vid olika tUlfällen också svara för barnets krav mot den underhållsskyldige (prop. 1964: 70 s. 45 och socialstyrelsens Råd och anvisningar 174/64). Särskilda bestämmelser — utöver de

Prop. 1973:100 51

i bidragsförskottslagen angivna — som reglerar barnavårdsnämndens kravverksamhet anser utredningen inte vara erforderliga. Utredningen konstaterar att det därför inte finns skäl att behälla regler som innefattar skyldighet för ett annat organ — barnavårdsman — att bistå vårdnadshavaren.

Enligt utredningens förslag bör således barnavårdsnämnden då bidragsförskott utgår biträda vårdnadshavaren vid indrivning av den del av underhållsbidraget som överstiger förskottet. Utredningen framhåller att nämnden givetvis även i andra fall kan biträda vårdnadshavaren med indrivning av underhållsbidrag. För att nämnden skall kunna företräda barnet erfordras fullmakt frän vårdnadshavaren. Eftersom nämnden inte kan vara rättegångsombud bör fullmakten ställas pä viss person med rätt för denne att sätta annan i sht ställe.

Utredningen konstaterar i delta samraanhang alt, om barnavårdsmannens befattning raed underhållsbidraget upphör, bamavårdsmannen inte heller kommer att medverka tUl att fastställt bidrag höjs när väsentligt ändrade förhållanden påkallar det eller alt tillse att lagstadgad uppräkning av underhållsbidraget iakttas. Har barnavårdsnämnden inträtt i barnets rätt på grund av utgivna förskott anser utredningen att det får ankomma på nämnden att vid erhållen vetskap underrätta vårdnadshavaren om sådana särskilda förhållanden som kan föranleda ändring av fastställt bidrag liksom även att tillse att den underhällsskyldige beaktar uppräkning av underhållsbidrag. Enligt utredningen bör nämnden därjämte genom en vidgad och allmän information ge upplysningar om förekommande uppräkningar av underhållsbidrag och om de åtgärder vårdnadshavaren har att vidta för att vid väsentligt ändrade förhållanden få ett underhållsbidrag höjt eller nedsatt. Utredningen frarahåller alt behovet av sädan information är påtagligt och därför inte fär försummas. I anslutning härtiU pekar utredningen på att familjepolitiska kommittén i sitt belänkande (SOU 1972: 34) FaraUjestöd har föreslagit, att bidragsförskottsverksaraheten överförs på försäkringskassorna. Även om ansvaret för verksamheten i enlighet med förslaget överförs på annan myndighet bör det enligt utredningen ankomma på barnavårdsnämnden att sörja för en allmän information i de frågor som har berörts i det föregående.

6.5 Bamavårdsmannens tillsynsplikt

Det åligger bamavårdsmannen att ha uppsikt över bamets värd och fostran. I FB föreskrivs sålunda att barnavårdsmannen skall tillse att bamets rätt och bästa tUlvaratas. I kungörelsen rörande barnavårdsmannens verksamhet har tiUsynsplikten närmare bestämts. Där sägs att barnavårdsmannen skall öva tiUsyn över barnets personliga förhållanden och med uppmärksamhet följa dess utveckling. Barnavårdsmannen skall

Prop. 1973:100 52

besöka barnet och dess vårdnadshavare i den omfattning som med hänsyn till omständigheterna anses påkallad.

Utredningen framhåller att den föreskrivna tillsynen riktar sig mot en bestämd grupp, nämligen de utomäktenskapliga bamen. När bamavärdsmannainstitutionen tillkom fanns särskilda skäl att föreskriva en obUgatorisk liUsyn av dessa barn. De utomäktenskapliga bamens ställning har emellertid förändrats väsentligt och numera ges föratsättningar att under andra former trygga barnens uppväxtförhållanden. Den allmänna inställningen tUl de utomäktenskapliga barnen har också ändrats. Nu förekommer i ökad grad att föräldrarna sammanbor utan att ingå äktenskap. Hushållsbudgetundersökningen 1969 och familjeundersök-ningen 1970 ger en uppfattning om gmppens storlek. Av den rapport över undersökningarna som upprättals på uppdrag av famUjdagssakkunniga framgår alt 6,4—6,8 % av samtliga samlevnadsfall utgörs av samboende ogifta. Delta innebär i absoluta lal att 105 000—135 000 ogifta par bor under äktenskapsliknande forraer. Mol bakgrund av vad sålunda angetts har från raånga håll framhållits, att behov av särskild tillsyn över just de utomäktenskapliga barnen inte längre föreligger. I den kritik som riklats mot barnavårdsmannainstitutionen har även framhållits att det inte finns någon anledning att barnavårdsnämnden i fräga om de utomäktenskapliga bamen skall ha mindre ansvar och befogenheter än beträffande övrig barnavård inom koraraunen. Utredningen påpekar ocksä att frågan ora raan nu längre har anledning att särbehandla en gmpp av vårdnadshavare koramer att la upp i Förenta nationerna.

Det har ifrågasatts om barnavårdsmannen beträffande de barn de har att vaka över verkligen har möjlighet att tillfredsställande fullgöra denna uppgift. Sålunda har det framhållits att barnavårdsmannen inte kunnat ägna erforderlig tid åt tUlsynen av barnen samt att gjorda undersökningar har visat att bamavårdsmannen vanligtvis haft så många uppdrag att han inte haft tid för hembesök (se JO:s ämbetsberättdse 1970 s. 219, 228 och 233 särat socialvårdskonsulenternas rapporter 1972). Även ora barnavårdsnärandema i ökad utsträckning entledigat barnavårds-maimen sedan faderskap och underhåU fastställts, har antalet kvarvarande förordnanden varit så stort att en erforderlig kontroll av bamens levnadsförhållanden inte kunnat ske.

Nya former för handläggningen av barnavårdsmannaärendena har prövats vid den övergång lill helhetssynen i behandlingsarbetet sora genoraförts i allt fler kommuner. Flera kommuner har sålunda överfört uppgiften att faststäUa faderskap och underhåll på särskUd personal, som även haft att pröva om behov av fortsatt barnavårdsraannaförord-nande förelegat. De ärenden som fordrat fortsatt förordnande har fördelats bland assistenterna. I dessa kommuner har man emellertid gjort den erfarenheten att andra trängande ärenden, exempelvis socialhjälpsärenden, har lett till att socialassistenten inte kunnat fullgöra uppgiften

Prop. 1973:100 53

att genom hembesök eller pä annat sätt ha tillsyn över bamen. Utredningen framhåller att det f. ö. även har ifrågasatts om barnavårdsmännen ens i de fall då hembesök skett haft raöjlighet att iaktta missförhållanden. Enligt barnavårdsmannaundersökningen ansåg endast 8 % av barnavårdsmännen alt herabesök var av värde för alt kunna avslöja missförhållanden.

Utredningen finner att man inför en ändring av bestämmelserna om barnavårdsmän med hänsyn till det anförda raåste överväga om barnavårdsmannen bör behållas som ett särskUt organ för tillsynen av vissa barn eller om inte samhällets tillsyn bör utövas av barnavårdsnämnd i samverkan med andra barnavårdande organ och omfatta alla kategorier bam.

Utredningen anser att mödra- och barnavårdscentralernas verksamhet i förevarande sammanhang tilldrar sig särskild uppmärksarahet. Denna verksamhet, som avser alla barn från födelsen upp till skolåldern, omfattas raed allt större intresse. Barnavärdscenlralernas verksarahet omsluter f. n. 99 % av l-åringarna, 97 % av 2-åringarna och 83 % av 4-åringarna. Socialstyrelsens utredning om barnmisshandel (Socialstyrelsen redovisar 9/1960) har visat att många av de barn som utsatts för misshandel inte var kända för barnavårdscentralerna. Förutsättningar kommer emellertid att ges för att samtliga barn skall kunna skrivas in vid barnavårdscentral. Enligt utredningen kommer socialstyrelsen att meddela vägledande informationer till förlossningsanstallerna angående födelsemeddelanden till barnavårdscentral. Nya journaler för barnhälsovården kommer även att tas i bruk. Vidare skall riksskatteverket i samråd raed socialstyrelsen raeddela anvisningar rörande avisering tUl barnavårdscentral om förändringar i personregister beträffande barnet. Härigenom komraer enligt utredningen garantier alt vinnas för att barnavårdscentralerna får kännedom om saratliga bam.

Även om förutsättningar ges för en obligatorisk inskrivning vid barnavårdscentral är det vårdnadshavaren som avgör om besök vid centralen skall ske. Enligt utredningen måste det emellertid anses ankomma på barnavårdscentral alt särskilt uppmärksamma de vårdnadshavare som inle besöker centralen och dem som motsätter sig herabesök. Utredningen anser att barnavårdscentralen därför — ora inte av förhållandena klart framgår att barnet på annat sätt är underkastat läkarlUl-syn — bör påkalla biträde av barnavårdsnämnd för utredning om anledning till utevaro. Barnavårdscentralen kan därvid i samråd med barnavårdsnämnden bedriva en uppsökande verksamhet för att förvissa sig om att bamen lever under tUlfredsstäUande förhållanden.

Utredningen konstaterar att barnavårdscentralerna i sin verksamhet har bättre möjligheter än barnavårdsmännen att se tUl bamets vård och fostran. Vid de läkamndersökningar som äger rum vid centralen och vid de besök som i övrigt görs där kan kunskap vinnas om barnets psykiska

Prop. 1973:100 54

och fysiska utveckling. Personalen vid barnavårdscentralerna kan därvid och vid de hembesök som görs även få en god inblick i barnets mUjö och värdnadshavarens raöjligheter att omhänderha barnet. Möjligheterna att följa barnet är störst under barnets första levnadsår, då de flesta besöken vid centralen äger rum. Då bamet blir större minskar värdnadshavarens behov av barnavårdscentralens tjänster. Det är först vid 4-ärskontrollen som hembesök vanligtvis äger rura pä nytt och som barnet underkastas en ny omfattande undersökning. Enligt utredningen torde emellertid barnavårdscentralen även vid en minskad besöksfrekvens ha möjlighet att tillse att barnet utvecklas gynnsamt och att det lever under goda betingelser.

Utredningen framhåller att även barnstugorna har betydelse i förevarande sammanhang. Av de barn som f. n. är inslcrivna vid barnstugorna utgör omkring 49 % barn till ensamstående föräldrar. Enligt normalin-struklion för läkare vid barnstugor skall läkare vid daghem kontrollera barnens hälsotillstånd och utveckling i såväl fysiskt som psykiskt hänseende. Läkaren vid daghemmet övertar således barnavårdscentralens förebyggande hälsovård. F. n. saknar emellertid 30 % av dagheraraen läkare. Utredningen anser lämpligt att daghem som saknar läkare anordnar hälsovård genom barnavårdscentralen.

Med hänsyn till den tid varunder barnet vanligtvis står under uppsikt vid lekskolor och i daghera och med hänsyn till den hälsokontroll som sker där finner utredningen att barnslugepersonalen har goda förutsättningar att tillse att barnet erhåller godtagbar omvårdnad i hemmet. Personalen har även möjlighet att följa bamets utveckling och på ell tidigt stadium iaktta sädana förhållanden som kan bottna i brister hos vårdnadshavaren eller i hemmiljön.

Utredningen framhåller att också skolorna och fritidsheraraen fyller en mycket viktig funktion i samhällets barntUlsyn. Under vistelsen vid skolan kan svårigheter i skolarbetet, skolkning, aggressivitet eller andra förhållanden ge läraren anvisningar om begynnande missanpassning. Vid de dewårdskonferenser som hälls inom skolan kan i enskilda elevärenden bilden av en begynnande missanpassning framträda genom de erfarenheter rörande en elev som de i konferensen dellagande kan redovisa. Under vistelsen på fritidshemmet kan liknande iakttagelser göras.

Utredningen påpekar slutligen att, om barnavårdsnämnden — i enlighet med utredningens förslag — skall sörja för att faderskap till barn utom äktenskap fastställs, även nämnden har möjligheter att se lill barnels förhållanden.

Barnavårdsnämnders och övriga bamavårdande organs möjligheter att ha uppsikt över barnens levnadsförhållanden växlar från en kommun till en annan beroende på personaltillgång och andra förhållanden. För att tillgängliga resurser skall kunna utnyttjas effektivt är det nödvändigt att kunskap vinns om de barn som på grund av medicinska eller sociala

Prop. 1973:100 55

skäl är särskilt utsatta. Särskild uppmärksarahet raåste ägnas de barn som på grund av medicinska skäl löper risk att utvecklas ogynnsamt. Denna grupp kan bestämmas vid de undersökningar som sker vid mödra- och barnavårdscentraler och vid förlossningsanslalter. Det är angeläget att barnavårdscentralen får vetskap om de iakttagleser rörande bamet och modem som kan ha gjorts vid förlossningsanslalten liksom vad som kan ha framkommit vid besök på andra sjukhus. Vetskap om där gjorda iakttagelser ökar barnavårdscentralernas raöjligheter att vid fortsatt förebyggande hälsovård ha uppsikt på sådana förhållanden som innefattar risker för barnet.

Utredningen betonar vidare att det är av största betydelse att kunna finna de bam som på grund av sociala förhållanden riskerar att utvecklas ogynnsamt. Ännu i början av 1960-talet saknades i stort sett vetskap om omfattningen av barnmisshandel och om de förhållanden som kunde leda till misshandel. Dessa frågor har därefter ägnats allt större uppmärksamhet. Socialstyrelsen har år 1969 redovisat en inom styrelsen gjord utredning om barnmisshandel och ytterUgare utredningar pä området har därefter inletts av andra arbetsgrupper.

I 3 § barnavårdslagen (1960: 97) framhåUs alt bamavårdsnämnden skall ägna särskild uppmärksamhet åt sådana barn som med hänsyn till kroppsUg eUer själslig hälsa och utrustning, hem- och familjeförhållanden samt omständigheterna i övrigt kan anses vara särskilt utsatta för risk att utvecklas ogynnsarat. I skolstadgans bestämmelser om hälsovård ges särskilda föreskrifter om kontrollelever, till vUka bl. a, hör elever med anpassningssvårigheter samt elever vilkas livsföring eller hemför-håUanden påkallar särskild uppmärksamhet.

Utredningen konstaterar att de bamavårdande organen vart och ett inom sitt område kan verka till stöd och hjälp åt barnfamiljer med särskilda svårigheter. Sköterskan vid barnavårdscentralen kan i sin verksamhet finna vägar att lösa akuta problera rörande barnet och hon kan mången gäng förhindra att barnet utsätts för vanvård. Personalen vid barnstugorna kan ägna barn från en torftig railjö större omsorg och uppmärksamhet för atf förebygga uppkomsten av störningar, Bamavårdsnämnden kan utan att ingripande enligt barnavärdslagen är påkallat i samråd med vårdnadshavaren lösa uppkomna problem och finna vägar för fortsatt stöd.

En föratsättning för att de barnavårdande organen vart och ett med sina resurser skall kunna verka effektivt till förebyggande av missförhållanden är att de får vetskap om de bam som lever under sådana förhållanden att de utsätts för särskUda risker, I 93 § barnavärdslagen föreskrivs bl, a, att myndighet vars verksamhet rör barnavården skall underrätta barnavårdsnämnd om förhållanden som är av beskaffenhet att de kan föranleda ingripande av näranden. Enligt utredningen har emdlerT tids bestämmelsens utformning lett till att barnavårdsnämnd underrättas

Prop. 1973:100 56

endast vid allvarliga missförhållanden. De övriga föreskrifier som meddelats har endast innefattat rekommendationer om samverkan mellan bamavårdande organ. Dessa rekommendationer har följts endast i mindre omfattning, I flera kommuner förekommer ingen som helst samverkan mellan barnavårdscentral och barnavårdsnämnd.

Utredningen understryker att en effektiv barntillsyn kräver en vidgad samverkan mellan barnavårdens organ. Samverkan skall enligt utredningen främst avse att lämna uppgifter om sådana hemförhållanden som kan innefatta risker för barnet och om sådana förhåUanden avseende barnet som tyder på att dess vård är eftersatt. Bamavårdande organ skall således göras uppmärksamma på ömtåliga förhållanden i hemmet, på undernäring eller andra tecken på van vård hos bam. Underrättelse skall även lämnas om de åtgärder som vidtas för att förbättra barnels förhållanden. Syftet skall enligt utredningen vara alt ge bamavårdande organ möjlighet att ägna särskild uppmärksamhet ål sådana barn vUkas utveckling av en eller annan orsak är hotad.

Utredningen framhåller att det föreslagna samarbetet för att vara effektivt måste kunna ske i enkla former och föreslår alt regelbundna möten skall hållas med företrädare för berörda organ. Härigenom kan även kunskap om andra organs arbetsformer och resurser förmedlas. Samverkan kan organiseras i olika former. Barnstugor och barnavårdscentraler kan t. ex. ordna samverkan genom att centralerna svarar för hälsovården även pä barnstugorna. Enligt utredningen torde några svårigheter att hålla fortlöpande kontakter inte uppkomma i mindre kommuner. För större kommuner kan del bli nödvändigt alt för varje befolkningsområde ange den företrädare för varje organ som skall ha till uppgift att svara för sambandet med övriga organ. Sålunda kan för ett befolkningsområde på förslagsvis 5 000 personer föreskrifter ges om vem som inom detta område skall företräda t. ex. barnsluga, barnavårdscentral, barnavårdsnämnd och skola.

Utredningen understryker att det är av stor betydelse att den föreslagna samverkan i individuellt förebyggande syfte kan komraa till stånd. Först om barnavårdande organ får kännedora om barn som på grund av förhållandena i hemmet eller eljest är särskilt utsatta kan tUlgängliga resurser utnyttjas effektivt. Utredningen anser därför alt det bör ankomma på socialstyrelsen att i samråd med kommunförbundet finna former för och ge anvisningar om ett sådant informationsutbyte mellan de bamavårdande organen.

Avslutningsvis konstaterar utredningen att de barnavårdande organen har goda möjligheter att i föreslagna samverkansformer utöva erforderlig tillsyn, en tillsyn som gäller alla barn. Anledning att stäUa en viss grupp under särskild uppsikt föreligger inte längre. Enligt utredningen fiims det därför inte skäl att behålla barnavårdsman för tUlsyn av vissa barn.

Prop. 1973:100 57

6.6 Barnavårdsmannens stödjande och rådgivande verksamhet

I 8 kap. 6 § FB föreskrivs att barnavårdsmannen skall bistå vårdnadshavaren med råd och upplysningar. Enligt kungörelsen rörande barnavårdsmannens verksamhet skall barnavårdsmannen vara ett slöd för den som har vårdnaden om barnet. Där sägs vidare att barnavårdsman sora förordnats för kvinna som väntar bam utom äktenskap skall lämna uppgift om och förmedla den hjälp som kan ifrågakomma.

Utredningen framhåller att vårdnadshavaren kan ha behov av att anförtro någon sina särskilda problera för all vid samtal med denne finna vägar alt lösa dem. Sora exempel på frågor som kan vara aktuella nämner utredningen problem med hemmets ekonomi eller barnets vård, svårigheter att efter havandeskap finna arbete och en bostad som är lärapad för de nya förhåUandena samt alt ordna barntUlsynen. Olika insatser från samhällets sida kan bli påkallade. Enligt utredningen saknar vårdnadshavaren ofta vetskap om vilka möjligheter till hjälp för henne och bamet som står till buds. Vidare kan vårdnadshavaren behöva hjälp i umgängesrätlsfrågor. Utredningen erinrar ora att undersökningen bland vårdnadshavarna gav vid handen all omkring 60 % av vårdnadshavarna för barn utom äktenskap hade haft behov av kurativ hjälp. Motsvarande andel för vårdnadshavare för bam i äktenskap var omkring 72 %.

Utredningen framhåller att en alltmer ökad arbetsbörda har lett lill att barnavårdsmännen inte kunnat ägna erforderlig tid åt det kurativa arbelet. Barnavårdsraannaskapen har i allmänhet spritts bland kommunernas socialassistenter och dessa har på grund av socialhjälpsärenden och andra brådskande ärenden inle haft tid över för den stödjande och rådgivande verksamheten. Samtidigt har ett ökat behov av hjälp och stöd kunnat förmärkas.

Många vårdnadshavare har frarnhållit behovet av och tryggheten i att kunna vanda sig till en bestämd person — barnavårdsmannen. Bamavårdsmannautredningens enkät lill vårdnadshavarna visar att över 80 % ansåg, alt det var bra eUer myckel bra alt det fanns en bestämd person som liUvaratog deras intressen.

Utredningen konstaterar att den kurativa verksamheten är synnerligen viktig. Genom stöd och hjälp i en svår situation kan ofta missförhållanden förebyggas. Den kurativa verksamheten kan ha betydelse när det gäller att förhindra olämplig behandling av barn. Enligt utredningen bör emellertid behovet av kurativa insatser fraradeles inte tUlgodoses genora barnavårdsmannainstitutionen. Utredningen erinrar ora att de obligatoriska förordnandena för barn utom äktenskap ofta har lett till att förordnandena kvarstått trots att något behov av stöd och hjälp inte längre, förelegat, vilket i sin tur har medfört en del onödigt och betungande administrativt arbete för både bamavårdsman och barnavårdsnämnder.

Prop. 1973:100 58

Även i övrigt synes systemet raed personliga förordnanden tungrott och opraktiskt. Härtill koraraer att varken andra ensamstående vårdnadshavare — frånskilda, änkor och änklingar — eller övriga vårdnadshavare som är i behov av hjälp kunnat ges det bistånd som erbjudils vårdnadshavare lill bam utom äktenskap genom barnavårdsmannainstitutionen. Utredningen konstaterar att det därför är nödvändigt att finna sådana arbetsformer att behovet av stöd och hjälp kan tillgodoses.

Den kurativa verksamheten bör enligt utredningens förslag framdeles omfatta alla vårdnadshavare som har behov därav och omhänderhas av barnavårdsnämnden, I barnavårdslagen anges redan nu att barnavårdsnämnden har att lämna allmänheten råd och upplysningar i frågor som rör nämndens verksarahetsoraråde. Om barnavårdsraannainstitutionen upphör, är det emellertid angeläget att denna barnavårdsnämndens rådgivande funktion förstärks. Detta bör enligt utredningen raarkeras genora en lagändring.

För alt behovet av stöd och hjälp bäst skaU kunna tillgodoses föreslår utredningen alt barnavårdsnämnden anvisar en tjänsteman inom nämnden med huvudsaklig uppgift att bistå vårdnadshavarna med råd och upplysningar. Denne socialassistent skall alltså i samråd med vårdnadshavaren söka lösa uppkomna problem och vara ett stöd för vårdnadshavaren. Om värdnadshavarens förhållanden påkallar det, såsom då behov av bostad föreligger, bör assistenten sararåda raed andra organ. Han bör vidare hjälpa vårdnadshavaren i dennes kontakter med andra myndigheter genora att ge anvisningar, upprätta ansökningar ra. m. Hans uppgift bör vara enbart stödjande och rådgivande.

Utredningen påpekar att vårdnadshavaren ofta har stort behov av stöd och hjälp i saraband raed nedkomsten och under barnets första levnadsår. Sä gott som alla vårdnadshavare besöker under denna tid mödra- eller barnavårdscentral. Behovet av stöd och hjälp aktualiseras ofta vid samtal med sköterskan vid centralen. Sköterskan får även hjälpa vårdnadshavama i olika sociala frågor. För att tillgodose det behov av stöd och hjälp som ofta frarakoraraer vid besök på raödra- och barnavårdscentral bör socialassistenten enligt utredningen vara verksam på centralen. Han bör således ha tillgång lUl lokal på centralen och, om förhållandena påkallar det, tjänstgöra där under samma tider som centralen hälls öppen. Om mödra- och barnavårdscentralen inte har gemensamma lokaler bör assistenten vara verksam på bamavårdscenlralen, varjämte information härom bör lämnas pä mödravårdscentralen. Utredningen föreslår vidare alt assistentens verksarahet i första hand skall gälla vårdnadshavare för barn, sora inte har uppnått skolåldern. Vårdnadshavaren bör dock kunna vända sig till assistenten även sedan barnet uppnått sådan ålder att det inle längre skall vara inskrivet vid centralen.

Utredningen påpekar att del mol ett avskaffande av barnavårdsman-

Prop. 1973:100 59

nainstitutionen visserligen skulle kunna invändas, att majoriteten av vårdnadshavarna i den gjorda enkäten förklarat sig anse det felaktigt alt helt avskaffa bamavärdsraannen. Vidare måste beaktas att åtskUliga vårdnadshavare har funnit en trygghet i att ha en bestämd person att vända sig tiU, om svårigheter skulle uppkomma. Enligt utredningen kan man emellertid vid bedöraandet av svaren i enkäten inle bortse från att vårdnadshavarna vid utfrågningen inle känt till vUka möjligheter samhället har eller kan skapa för alt på annat sätt ge vårdnadshavarna erforderlig service. Vidare menar utredningen att det i enkäten också förekoramer opinionsyttringar som tyder på all en stor del av vårdnadshavama i grund och botten inte anser del nuvarande systemet med barnavårdsmän tillfredsställande. Sålunda har nära tre fjärdedelar av vårdnadshavarna ansett, att både ogifta och gifta vårdnadshavare bör ha rätt tUl den kurativa service som barnavårdsman skall lämna. Samtidigt har åtskilliga vårdnadshavare för vilkas bam barnavårdsraan förordnats förklarat sig önska mera kontakt med barnavårdsmannen, medan andra vårdnadshavare ansett kontakterna för täta och onödiga.

Enligt utredningens mening talar även resultatet av enkäten för alt en förändring är önskvärd, dä det gäller samhällets kurativa insatser för vårdnadshavarna. A ena sidan sägs denna verksamhet böra utsträckas tUl alt omfatta alla vårdnadshavare, som är i behov av och önskar sådan hjälp, oavsett om vårdnadshavaren är gift eller ogift. A andra sidan bör samhället inte i onödan tränga sig på vissa vårdnadshavare, som inte är i behov av hjälp och inte önskar samhällets inblandning. Om barnavårds-närand, som utredningen föreslår, anvisar en assistent alt vara verksam på barnavårdscentralen, skapas möjligheter för att lämna kuraliv service åt alla kategorier vårdnadshavare, oavsett civilstånd. Vårdnadshavare, som önskar tätare kontakter med den tjänsteman som skall bistå honom, bör genom en sådan reform kunna få sina önskemål härom bättre tillgodosedda, raedan onödigt arbete med vårdnadshavare som inte önskar kontakter kan undvikas. Enligt utredningen torde också en sådan lösning av frågan, så långt det är möjligt, tillgodose önskemålet om att vårdnadshavaren, då han söker råd, skall ha en viss bestämd tjänsteman att vända sig lill, samtidigt sora barnavårdsnäranden besparas ett krångligt administrativt systera raed personliga barnavårdsraannaförordnan-den. Utredningen anser därför sammanfattningsvis, att dess förslag pä denna punkt är väl förenligt med den ståndpunkt vårdnadshavarna har intagit i enkäten.

Enligt 3 § barnavårdslagen åligger det barnavårdsnämnden alt lämna råd och anvisningar i frågor som rör nämndens verksarahet. Näranden har eraellertid inle med nuvarande arbetsformer kunnat i någon större omfattning tillhandagå allmänheten med en allmän rådgivning. Flera av de nuvarande arbetsuppgifterna på barnavårdsmannaområdet kommer att falla bort ora utredningens förslag genomförs. Den obligatoriska be-

Prop. 1973:100 60

vakningen av det utomäktenskapliga barnets och den ogifta värdnadshavarens förhållanden och de administrativa svårigheterna raed de personliga förordnandena försvinner. Vidare bortfaller den bamavärdsraannen nu åliggande skyldigheten alt föra fortlöpande anteckningar i varje ärende. I den raän registrering och dokuraentalion i rådgivningsärenden skall förekomma, bör den enligt utredningens mening ges så liten omfattning som möjligt. Utredningen anser att dess förslag sålunda bör kunna medföra en del besparingar. Barnavårdsnämndens skyldighet alt sörja för en allmän rådgivning koraraer att kunna tillgodoses bättre raed tillgängliga resurser. I den mån omorganisationen skulle medföra ökade kostnader för koraraunen är detta enligt utredinngen ett pris sora får betalas för en prioritering av oravårdnaden om barnen.

Enligt utredningen synes förslaget för landslingens del inle böra raedföra några ökade utgifter. Tvärtom torde genom socialassistentens verksamhet på mödra- och barnavårdscentral där anställd personal komma att avlastas en ofta ganska omfattande rådgivning i sociala frågor.

Utredningen understryker att det är viktigt att information ges om värdnadshavarens möjligheter alt fä stöd och hjälp. Även oin stöd och hjälp bör ges till alla vårdnadshavare som begär det, är det enligt utredningen betydelsefullt att vid informationen särskilt uppmärksamma dem som kan ha speciellt behov av hjälp. Utredningen påpekar härvid alt kvinna som väntar barn utom äktenskap kan behöva hjälp i ätskilliga frågor. Det bör därför åligga personalen vid mödravårdscentralen att upplysa henne om den sociala rådgivningsverksamheten vid centralen. Likaså är det enligt utredningen viktigt att socialassistenten, sedan utredningen i faderskapsfrågan avslutats, underrättar modern om hennes möjligheter till fortsatt stöd genom den assistent som är verksara vid centralen. Utredningen påpekar att det även bör ankoraraa på personalen vid barnavårdscentralerna all, då behov av stöd och hjälp föreUgger, hänvisa vårdnadshavaren till assistenten. Slutligen bör del enligt utredningen beaktas alt värdnadshavarens behov av stöd och hjälp kan kännas särskUt starkt vid hemskillnad och äktenskapsskillnad. Barnavårdsnämnd, som författningsenligt får uppgift om dom eller beslut som rör vårdnaden om bam, bör därför efter mottagen underrättelse snarast möjligt underrätta vårdnadshavaren om föreliggande hjälpmöjligheter.

Utredningen föreslår vidare att socialassistenten i sin verksamhet även skall biträda vårdnadshavaren i tungängesrättsfrågor. Hans uppgift därvidlag bör dock endast vara att söka hjälpa vårdnadshavaren till en överenskomradse i frågan. I fall då kontakterna med en vårdnadshavare bedöms bli mer tidskrävande bör handläggningen överläs av annan assistent inom socialförvaltningen.

Prop. 1973:100 61

6.7 Utredningens slutsats

Pä grund av vad sora har anförts i avsnitten 6.2—6.6 finner utredningen att bamavärdsmannainstitutionen inte vidare bör bestå. Utredningen föreslår att uppgiften att medverka vid utredning av utomäktenskapligt bams börd skall övertas av barnavårdsnämnden, som även skall tillse att barnet erhåller underhållsbidrag. Den obligatoriska tillsynen av en viss grupp barn föreslås upphöra. Samhällets tillsyn — orafattande alla barn — skall i stället utövas av andra organ. Behovet av stöd och hjälp föresläs slutligen tillgodoses av barnavårdsnämnden. Delta anser utredningen bäst kunna ske genora att nämnden förlägger del av sin verksamhet lill mödra- och barnavårdscentral.

7 Föredraganden

7.1 Allmänna synpunkter

Barnavårdsmannainslilulionen infördes i värt land är 1917 som ett stöd ät de ogifta mödrarna och deras barn. Behovet av ett sådant stöd var vid denna tidpunkt stort. De utomäktenskapliga barnen levde ofta under svåra förhållanden. Genom reglerna om barnavårdsraan skapades vår första uppsökande barnavård. Reforraen medförde en väsentlig förbättring för de utomäktenskapliga barnen.

Enligt de ursprungliga bestämraelserna skulle barnavårdsraan utses för alla barn utom äktenskap. Detta gäller alltjämt. Efter en lagändring är 1939 finns emellertid möjlighet att förordna barnavårdsman ocksä för barn i äktenskap, om barnets föräldrar lever åtskilda eller deras äktenskap har upplösts. För att barnavårdsman skall få förordnas i dessa faU krävs dock att antingen vårdnadshavaren begär det eller barnavårdsnämnden av särskild anledning finner det nödvändigt.

Bamavårdsmannen har enligt föräldrabalken (FB) tUl uppgift att bistå barnets vårdnadshavare med råd och upplysningar samt se lill att barnets rätt och bästa behörigen tiUvaralas. I fräga om barn utora äktenskap åligger det särskilt barnavårdsmannen att sörja för alt barnels börd blir fastställd. Barnavårdsmannen skall också se till att underhäll tUlförsäkras barnet samt biträda raed indrivning och tillhandahällande av underhållsbidrag. Bamavärdsraannen är behörig att föra talan för barnet i frågor ora faderskap och underhäll.

Barnavårdsraan utses av barnavårdsnämnden, som också har tillsyn över barnavärdsmannens verksarahet. Förordnandet är personligt och skall som regel vara till dess bamet fyller 18 är. Uppdraget att vara barnavårdsman var ursprungligen avsett som en koraraunal förtroendepost. Numera utgörs emellertid del helt övervägande flertalet barnavårdsraan av anställda tjänstemän.

Under den tid som förflutit sedan bamavårdsraannainstitutionen kom

Prop. 1973:100 62

till har samhället genomgått slora förändringar. Numera lämnar staten och kommunerna i många olika former stöd och hjälp åt ensamstående vårdnadshavare och deras barn. Många av de uppgifter som ävUar barnavårdsmännen ombesörjs nu ocksä på annat sätl, t. ex, genom mödra-och barnavårdscentraler, barnstugor, skolor och fritidshem. Mot bakgrund av den utveckling som sålunda har ägt rum finns det anledning att ifrågasätta om barnavårdsraannainstitutionen har tillräckligt berättigande i dagens sarahälle. Det nuvarande systeraet har ocksä kritiserats frän olika synpunkter.

En källa lill kritik mot lagreglerna om barnavårdsman är att de tillmäter barnels börd inom eller utom äktenskap avgörande betydelse. Sedan länge är det en strävan att i möjligaste mån utplåna denna skillnad. Flera lagreformer har vidtagits i sådant syfte. Del räcker att här peka på de lagändringar som genomfördes år 1969 och som bl. a. innebar all de utomäktenskapliga bamen fick full arvsrätt efter sin far och dennes släkt. Den sociala situationen är ofta densamma för bara födda i och utom äktenskap. Många utomäktenskapliga barn lever i en fullständig familj tillsammans med bägge sina föräldrar. De ogifta mödrarna har — vare sig de sammanbor med barnels far eller inte — ofta goda möjligheter att klara sin uppgift som vårdnadshavare utan medverkan av en bamavårdsman. Å andra sidan finns det säkerligen vårdnadshavare lill barn i äktenskap som skulle ha stort behov av det stöd en bamavårdsman kan ge men som saknar laglig rätt tUl sådant slöd.

Det nu anförda visar att reglerna om barnavårdsman är otidsenligt utformade och att principiella invändningar kan riktas mot det nuvarande systemet. Detta är också förenat med olägenheter av praktisk art. Barnavårdsmannaarbetet fullgörs numera till helt övervägande del av komraunalt anstäUda tjänstemän. Antalet utom äktenskap födda barn har vuxit kraftigt under senare år. Bl. a. som följd härav har antalet barnavårdsmannauppdrag blivit så stort att barnavårdsmannen inte får tUlräckligt med lid för den kurativa delen av verksamheten. Systemet med personligt förordnade barnavårdsmän innefattar dessutom vissa administrativa problem, bl. a. i samband med ledigheter och byte av tjänstemän.

Frågan om reformering av barnavårdsraannainstitutionen har aktualiserats åtskUliga gånger under senare är. Familjeberedningen föreslog i sitt slutbetänkande (SOU 1967: 8) att barnavårdsmännens nuvarande skyldigheter och befogenheter skulle överföras till barnavårdsnämnden. Det personliga barnavärdsmannaförordnandet borde ersättas med ett beslut av nämnden, att denna själv — för ett år i taget — skulle tillvarata barnets rätt och bistå dess vårdnadshavare med råd och upplysningar. Detla förslag blev emellertid inte genomfört. I riksdagen har frågan tagits upp vid flera tillfällen. Vid 1970 ärs riksdag förelåg motionsyrkanden som dels gick ut på att bamavärdsmannainstitutionen skulle av-

Prop. 1973:100 63

skaffas dels innefattade förslag om en skyndsam, allsidig och fömlsält-ningslös översyn av gäUande bestämmelser på området. Vid utskottsbehandlingen (ILU 1970: 49) framhöUs bl. a. alt olika intressen gjorde sig gällande i fräga om barnavårdsmannainstitutionen. Särskilt framhölls intresset av att barnets rätt togs tiU vara, värdnadshavarens intresse av mmsta möjliga mtrång i sina personliga förhållanden och samhällets intresse av en rationell administration av dess uppgifter pä området. Dessa intressen var delvis motstridiga. En awägning så att inget av dem blev otillbörligt eftersatt krävde en djupgående och omsorgsfull prövnmg. Utskottet ansåg därför att bamavärdsmannainstitutionen borde underkastas en allsidig och förutsättningslös utredning, som borde bedrivas med största skyndsarahet. Riksdagen beslöt att hos Kungl. Maj:t hemställa att, efter erforderlig utredning, förslag till ny lagstiftning på ifrågavarande rättsområde snarast skuUe föreläggas riksdagen (rskr 1970: 399).

I enlighet med riksdagens heraställan tillkallades barnavårdsraanna-utredningen med uppdrag att göra en översyn av gällande bestämmelser rörande barnavårdsmannainstitutionen. Utredningen har lagt fram förslag till lagändringar, som innebär att barnavärdsmannainslitulionen avskaffas. Barnavärdsmannens uppgift att raedverka vid utredningen av utomäktenskapligt barns börd skall enligt förslaget överläs av barnavårdsnämnden, som även skall se till att barnet får underhäll. Den obligatoriska tillsynen av en viss grupp bam bör enligt utredningen upphöra. Samhällets tillsyn bör omfatta alla barn och utövas av andra organ. Behovet av slöd och hjälp bör tUlgodoses av bamavårdsnämnden. Detta kan enligt utredningen bäst ske genom att näranden förlägger en del av sm verksamhet till mödra- och barnavårdscentral.

Utredningens förslag har fått ett positivt mottagande vid remissbehandlingen. Bara ett par remissinstanser har utialat sig för all barnavårdsmannainslitutionen bibehålls i någon form.

Det framgår av vad jag förut har anfört att även jag anser alt goda skäl talar för att barnavårdsraannainstitutionen nu bör kunna avskaffas. En förutsättning för att man skall kunna ta ett sådant steg är emellertid att de uppgifter som f. n. fullgörs av barnavårdsmännen kan ombesörjas på tUlfredsstäUande sätt i andra former. Jag övergår därför nu till alt behandla dessa olika uppgifter i anslutning tiU den uppdelning som utredningen har gjort. Vid mina överväganden i denna del har jag samrått med statsrådet Odhnoff.

7.2 Fastställande av faderskap

Enligt 8 kap. 6 § FB åligger det barnavårdsmannen att sörja för att barnets börd fastställs, när det är fött utom äktenskap. I lagen ora fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap har barnavårdsraan-

Prop. 1973:100 64

nens åliggande i delta hänseende närmare preciserats. För alt utreda vem som är far till bamet skall han höra modern och andra personer som kan lämna upplysningar av betydelse för utredningen (2 §). Om faderskapsfrågan kan bedömas med tillräcklig säkerhet på gmnd av barnavärdsmannens utredning bör han bereda den man, som enligt hans uppfattning är far till barnet, tillfälle alt erkänna faderskapet (3 §). Barnavårdsmannen bör verka för att blodundersökning äger mm beträffande modern, barnet och den som kan vara far till barnet, om denne begär det eller det finns anledning anta att modern haft samlag med raer än en man under den tid då barnet kan vara avlat (4 §). Under vissa förutsättningar kan bamavårdsmannen raed barnavårdsnämndens medgivande lägga ned påbörjad utredning angående faderskapet (5 §). Kan faderskapet inle fastställas genom erkärmande, är barnavårdsmannen skyldig att väcka talan mot den eller de män som enligt utredningen kan komma i fråga som far till barnet (7 §). Faderskapsfrågan prövas i samma process beträffande alla män som kan komma i fräga.

I direktiven för barnavärdsmannautredningen framhöll jag alt utredningsuppdraget inte borde lösas på ett sätt som rabbade grunderna för den nya lagstiftningen om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap. Även i framtiden borde således gälla alt faderskapet till barn utom äktenskap regelmässigt skall utredas och fastställas under medverkan av ett samhälleligt organ som representerar bamets intresse. Utrednmgen ansluter sig till denna ståndpunkt. Den har inte heller utsatts för någon kritik under remissbehandlingen. För egen del har jag ingen anledning att frångå den uppfattning jag gav uttryck ål i utredningens direktiv. Om bamavårdsraannainslitutionen skall avskaffas bör alltså på annat sätt sörjas för att samhäUet medverkar vid utredning och fastställande av utomäktenskapliga barns börd.

Några remissinstanser har i detta samraanhang ifrågasatt om det inte skulle vara möjUgt att i vissa fall förenkla förfarandet vid fastställande av faderskap. Socialdemokratiska kvinnoförbundet och Sveriges socionomförbund anser sålunda att önskemålet att likställa bam födda utora resp. inom äktenskap leder till krav på att ocksä bestämmelserna om fastställande av barnets börd samordnas så långt detta är möjligt. I fall där inget tvivel råder om barnets börd bör enligt förbunden nuvarande form för faderskapsbestämningen ersättas av en juridiskt bindande registrering i folkbokföringen efter anraälan av bamets föräldrar. Detta förfarande bör i första hand tiUämpas för barn till samboende föräldrar, vare sig bamen är födda utom eller inom äktenskap.

För egen del vill jag först erinra om att det inte har ingått i utredningens uppdrag att undersöka möjligheteraa att förenkla förfarandet vid faststäUande av faderskap i fall av den typ som de båda remissinstanserna syftar på. TUlräckhgt underlag för att pröva denna fråga föreligger därför inle nu. Även den av nämnda remissinstanser föreslag-

Prop. 1973:100 65

na ordningen förutsätter f. ö. en viss prövning från myndighetens sida, nämUgen för att slå fast att det aktuella fallet är av den typ för vilken det förenklade förfarandet är tillämpligt. Redan de gällande bestämmelserna möjliggör ett enkelt fastställelseförfarande i de fall förbunden åsyftar. Som departementschefen framhöU vid remissen till lagrådet av förslaget till lag om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap torde nämUgen, då modern har stadigvarande förbindelse med viss man, moderns och mannens samstämmiga uppgifter oftast vara fuUt tiUräckliga för att faderskapsfrågan skaU anses klarlagd (prop, 1969: 124 s. 103).

Utredningen har påvisat att det rådande systemet med personligt förordnade barnavårdsmän är förenat raed vissa olägenheter såvitt avser fastställande av faderskap. I mänga fall har faderskapsutredningarna blivit eftersatta. Detta har flera orsaker. Barnavårdsmannen har många uppdrag och ofta även andra tjänsteåligganden. Den nya lagstiftningen om fastställande av faderskap har komplicerat utredningsarbetet och ställt större krav pä barnavärdsmannens verksamhet.

Mot bakgrund av det nu anförda ansluter jag mig i likhet med remissinstanserna till utredningens bedömning att uppgiften att sörja för att utomäktenskapliga barns börd fastställs bör föras över frän barnavårdsmannen tUl annat organ.

Utredningen har av olika skäl stannat för att uppgiften bör knytas direkt tUI barnavårdsnämnden. Detta förslag har sä gott som genomgående fält ett gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen. För egen del vill jag i likhet med utredningen framhålla att ärenden om fastställande av faderskap inryramer många andra frågor än de rent juridiska. Ofta är raodern i behov av stöd i olika hänseenden. Det kan vara nödvändigt att ordna bostad för henne och barnet eller sörja för att hon får ekonomisk hjälp. Skäl att vidta åtgärder för att tUlgodose barnets intressen kan ocksä föreligga. Enligt min raening har utredningen gjort en riktig bedömning då den tillmätt behovet av social sakkunskap avgörande betydelse för valet av det organ som bör handlägga ärenden om fastställande av faderskap. Behovet av juridisk sakkunskap kan, som utredningen framhåller, tUlgodoses genora att barnavårdsnämnden genom avtal med advokatbyrå eller pä annat sätt bereder tjänstemannen möjlighet att under ärendets handläggning rådgöra med jurist. Jag biträder därför förslaget att barnavårdsnämnden skall handlägga ärenden om fastställande av faderskap.

För att ökad säkerhet vid fastställande av baraets börd skall vinnas är det enligt utredningen nödvändigt att arbelet specialiseras i, högre grad än vad som nu är fallet. Utredningen anser därför att det bör ankomma pä en bestämd tjänsteman i kommunen att medverka vid utredning och fastställande av utomäktenskapligt barns börd. I likhet med åtskilUga remissinstanser delar jag denna uppfattning i princip. Fader-

5 Riksdagen 1973. 6 saml Nr 100

Prop. 1973:100 66

skapsutredningarna har, bl. a. på grand av den ändrade lagstiftningen ora fastställande av faderskap, blivit alltmer komplicerade och både effektivitets- och rättssäkerhetssynpunkter talar därför för den av utredningen föreslagna ordningen. Det förekomraer eraellertid inte sällan att den blivande modern redan tidigare har kontakt med en socialassistent pä barnavårdsnämnden. Föreligger det inte några svårigheter att utreda vera som är far till barnet bör ifrågavarande assistent kunna svara för att faderskapet blir fastställt, eventuellt efter samråd med den tjänsteman som har som sin huvudsakliga uppgift att handlägga faderskapsärenden.

Enligt utredningen bör det ankomma pä den tjänsteman sora har faderskapsutredningarna ora hand att även bistå modem med stöd och råd. Detta förslag har vunnit slöd i flera remissyttranden. Även jag anser del naturligt att tjänstemannen inte helt begränsar sitt arbete till de legala och formella uppgifterna utan att han skall kunna lämna kurativ hjälp åt modem under den tid hon har kontakt med honom. Uppstår behov av mera krävande sociala insatser torde det dock vara lämpligt att ärendet i den delen övertas av annan, så att den särskilde tjansteraannen kan ägna erforderlig tid åt sin egentliga uppgift, nämligen att se till alt faderskapet blir utrett och fastställt. Närmare anvisningar om hur verksamheten bör läggas upp torde fä meddelas av socialstyrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet.

Många av de åtgärder som blir aktueUa vid faderskapsbeslämningen kan vidtas av tjänstemän hos nämnden utan särskUt bemyndigande. Tjänstemannen kan höra modern och de andra personer som kan ha upplysningar att lämna. Han kan ta initiativ lUl blodundersökning och vidta de övriga åtgärder som erfordras för utredningen. Om förslaget att bamavårdsnämnden skall överta barnavårdsmannens nuvarande uppgifter genomförs, kommer det eraellertid att åligga barnavårdsnämnden att godkänna faderskapserkännanden och att föra talan om faderskapet till barn utom äktenskap. Sora utredningen föreslår bör näranden av praktiska skäl ges möjlighet att delegera dessa beslutsfunktioner på tjänsteman hos kommunen.

Som utredningen och flera remissinstanser framhåller är det av vikt att handläggningen av faderskapsärendena inte försummas. Genom att beslut som fattas på gmnd av delegation skall anmälas for nämnden har nämnden möjlighet att kontrollera hur uppgiften fuUgjorts. Det kan också vara lämpligt att verksamheten följs genom stickprovsundersökningar och regelbunden granskning av ärenden som inte slutligt avgjorts inom loppet av ett år.

Uppgiften att enhgt 5 § faderskapslagen pröva om faderskapsutredningen skall läggas ned bör även framdeles ankomma på barnavårdsnämnden. I likhet med utredningen anser jag alltså inte att det finns skäl alt lUlåta delegation av denna uppgift på tjänsteman. I detta sam-

Prop. 1973:100 67

manhang vill jag ta upp en under remissbehandlingen väckt fråga beträffande nedläggning av faderskapsutredning. Enligt övergångsbestämmelsema tUl lagen om faststäUande av faderskapet till barn utora äktenskap gäller äldre lag beträffande barnavärdsraannens skyldighet att sörja för att barnets börd fastställs, om barnet är fött före utgången av är 1969. Detta innebär bl. a. att faderskapsutredningar i fråga om sådana bam inle kan läggas ned med stöd av nyssnämnda lagrura, även om utsikterna att fastställa faderskapet är obefintliga. Socialförvaltningen i Helsingborg anser alt det skulle vara värdefullt om barnavårdsnämnden kunde få rätt att efter omsorgsfull prövning lägga ned utredningen även i dessa fall. I motiven till nyssnämnda övergångsbestämmelse anförde departementschefen (prop. 1969: 124 s. 124) att de nya reglema om bamavårdsmannens utredning saknade direkt motsvarighet i då gällande lag och inte ulan praktiska svårigheter kunde till-lämpas i fråga om barn som fölls före lagens ikraftträdande. Med hänsyn härtill borde i stället regeln i 8 kap. 6 § FB om barnavårdsmannens skyldighet alt sörja för att barnets börd blir fastställd gälla beträffande dessa barn. Jag finner för min del inte skäl all nu frångå den ståndpunkt som intogs vid införandet av faderskapslagen.

I likhet med utredningen och flera remissinstanser vill jag understryka att del är angeläget att de tjänstemän som skall medverka vid faderskapsutredningar är väl förtrogna med de författningar som reglerar faderskapsbestämningen. Det kan bli nödvändigt att anordna särskUd Utbildning för att tillgodose behovet av kvalificerad personal. Koraraunförbundet har förklarat sig villigt att medverka härtill. Det synes lämpligt alt utbildningsverksamheten läggs upp i samråd mellan förbundet och socialstyrelsen.

7.3 Fastställande och indrivning av underhåUsbidrag

Enligt 8 kap. 6 § FB åligger det barnavårdsmannen att sörja för att underhåll tillförsäkras barnet samt biträda med indrivning och tillhandahållande av underhällsbidrag.

Underhällsbidrag fastställs genom dom eller avtal. Avtal sluts mellan den bidragspliktige och bamet eller företrädare för detta. Barnavårdsmannen fär inle ingå avtal för bamet. Avtal utgör enligt huvudregeln i 7 kap. 7 § första stycket FB inle hinder för deri underhållsberättigade alt göra gällande rätt till högre underhällsbidrag. Avtal om underhåll till barn utom äktenskap kan dock enligt andra stycket bli bindande för den underhållsberättigade under förutsättning bl. a. att det godkänns av baraavårdsmannen eller, om sådan inte finns, av barnavårdsnämnden. Avser avtalet ett engångsbelopp krävs alltid barnavårdsnämndens godkännande. Kan avtal om underhållsbidrag inte träffas fastställs bidraget av domstol, EnUgt 18 § lagen om faststäUande av fa-

Prop. 1973:100 68

derskapet tiU barn utom äktenskap kan talan om underhållsbidrag föras i mål om faderskap. Barnavårdsmannen har rätt att föra talan för barnet i mål om underhåll (20 kap, 11 § FB och 19 § faderskapslagen).

Enligt utredningen ställs vårdnadshavare till barn utom äktenskap mången gäng inför allvarliga svårigheter då det gäller att tillförsäkra bamet underhåll. Om fadern undandrar sig att medverka till att bidrag fastställs, har modern små möjligheter att själv efterforska honom. Ofta saknar hon vetskap om de närmare omständigheter som är bestämmande för underhållsbidragets storlek, säsom mannens inkomst och hans försörjningsbörda. Om det ankom på modern ensam att sörja för att underhäll tiUförsäkras barnet, skulle därför ofta något bidrag över huvud taget inte kunna fastställas eller bidraget bli bestämt till för lågt belopp. Utredningen anser med hänsyn härtill att det alltjämt bör ankomma pä samhället att se till att underhåll tillförsäkras de utora-äktenskapliga barnen. Det finns emellertid enligt utredningen inte anledning att behålla barnavårdsman för denna uppgift. Med nuvarande ordning saknas enligt utredningen föratsättningar för att vinna enhetlighet vid bestämmande av underhållsbidragens storlek. Den enskilde barnavårdsmannen får ofta inte tillräcklig erfarenhet för att kunna se till att bidraget bestäms till skäligt belopp. Enligt utredningen bör uppgiften att sörja för att bamet tUlförsäkras underhäll vila på barnavårdsnämnden och anförtros åt den tjänsteman som skall medverka vid faderskapsutredningen.

Utredningen har övervägt om det inte bör ankomma på barnavårdsnämnden att se tiU att också barn i äktenskap får underhällsbidrag vid separation mellan föräldrama. Med hänsyn till att underhållsfrågan dä makarna inte kan enas avgörs genom domstols prövning och vårdnadshavaren har goda möjligheter att fä biträde i rättegången anser emellertid utredningen att risken för att bamets rätt eftersatts är liten. Utredningen finner därför att förhållandena inte allmänt kan sägas vara sådana att det av hänsyn till bamet är påkallat alt ålägga barnavårdsnämnd att vaka över att bamets rätt i detta hänseende iakttas. Utrednuigen påpekar dock att nämnden på värdnadshavarens begäran kan biträda i frågor som rör underhållsbidragels storlek.

Utredningens förslag har allmänt godtagils vid remissbehandlingen. Socialdemokratiska kvinnoförbundet och Sveriges socionomförbund har emellertid anfört att förfarandet i fråga om avtal om underhållsbidrag bör utformas i enlighet med vad förbunden har föreslagit beträffande faderskapserkännande. Enligt förbundens mening bör lagen inte innehålla några tvingande regler om att underhällsbidrag skall fastställas för de fall då barnets föräldrar sammanbor. Socialstyrelsen anser det önskvärt att bamavårdsnämnden åläggs att bevaka även de. inomäklen-skapliga bamens intresse i fråga om underhåll. Som skäl härför anför

Prop. 1973:100 69

styrelsen att det, eftersom domstolen i mål om underhäll till barn inte kan gå utöver den ram som uppdragits av yrkandena i målet, inte finns någon garanti för att baraets bästa tillgodoses.

För egen del anser jag att den nu behandlade frågan bör lösas efter en avvägning mellan ä ena sidan barnets och värdnadshavarens behov av bistånd med fastställande av underhällsbidrag och ä andra sidan de praktiska möjlighetema för samhället att tillhandahålla sådant bistånd.

Med anledning av vad Socialdemokratiska kvinnoförbundet och Sveriges socionoraförbund har anfört under remissbehandlingen vUl jag erinra ora att gällande bestämmelser inte innebär alt avtal eller dom beträffande underhållsskyldighet alltid mäste drivas frara när det gäller barn utora äktenskap. Är omständigheterna sädana att barnet ändå kan antas få det underhåll barnet enligt lagen har rätt till, kan detta underlåtas. Förslaget att barnavårdsnämnden framdeles skall se tUl att bamet tillförsäkras underhäll medför naturligtvis ingen ändring härvidlag. Jag vill därför understryka att man i många fall där föräldrarna sararaanbor och fadern fullgör sin del av underhållsplikten torde kunna avstå från att fastställa något underhällsbidrag för barnet.

I de fall där underhållsbidrag bör fastställas för barn utom äktenskap aktualiseras delta normalt i samband med att faderskapsfrägan utreds. Sora utredningen har anfört saknar modern i sådana fall inle sällan föratsättningar att bevaka att bamet tillförsäkras vederbörligt underhäll. Som jag tidigare har anfört bör barnavårdsnämnden medverka vid faderskapsbestämningen för att bevaka barnets intressen. Det möter inga större problem att ålägga näranden att i detta samraanhang även se till att barnet tillförsäkras underhåll. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag i denna del. Om handläggningen av faderskaps-och underhåUsfrågor, i enlighet med vad utredningen förordar, anförtros åt särskilda tjänstemän, torde man också kunna tiUgodose fraraförda önskemål om en enhetiigare bedömning av underhållsbidragens storlek.

Som utredningen har förordat bör näranden ha raöjlighet att till tjänsteman hos komraunen delegera befogenheten att föra talan i mål om underhäll särat att godkänna avtal ora underhåll till barn utom äktenskap enligt 7 kap. 7 § andra stycket FB. Barnavårdsnärandens uppgift alt enligt samma lagrum pröva och godkänna avtal om engångsbelopp bör däreraot inte kunna delegeras.

Vad gäller frågan om underhåll tiU barn i äktenskap vUl jag anföra följande. Ett system som innebär att barnavårdsnämnden skall medverka i sådana sammanhang skulle innebära en avsevärd administrativ belastning och komplicera handläggningen av skilsmässoprocesserna. Behovet av det bistånd nämnden skulle kunna lämna torde i de flesta fall vara ringa, eftersom makarna vid en skUsmässa har goda möjligheter att få rättshjälp och som regel också anlitar juridiskt biträde.

Prop. 1973:100 70

Risken för att barnets rätt skulle eftersättas till följd av det sätt på vilket den bidragsberättigade bestämt sin talan vid domstolen torde med hänsyn härtill vara liten. Mot bakgrund av det nu anförda finner jag f. n. inte skäl alt föreskriva skyldighet för barnavårdsnämnden att se till att underhåU bestäms för barn i äktenskap.

I enlighet raed det anförda bör alltså barnavårdsnämndens skyldighet att medverka till fastställande av underhällsbidrag inskränkas till att gälla barn utom äktenskap, för vilka nämnden medverkar vid fastställande av faderskapet. I övrigt bör nämnden i enlighet med vad jag föreslår i avsnitt 7.5 vara skyldig att pä begäran biträda vårdnadshavare i frågor om underhållsbidragets storlek.

Vad härefter gäller frågan om indrivning av underhållsbidrag kan behov av biträde härmed uppkomma om den underhållsskyldige vägrar att utge fastställt bidrag eller bara utger en del av bidraget. Det kan då vara nödvändigt att vidta ätgärder för utmätning och införsel och i saraband därmed efterforska den underhållsskyldige. Som utredningen har framhållit skulle vårdnadshavaren ofta inte tillräckligt effektivt kunna tillvarata barnels rätt i detta hänseende. Av utredningens undersökning bland vårdnadshavare framgår att omkring 45 % äv vårdnadshavarna hade behövt hjälp med att få ut underhåll eller bidragsförskott. I likhet med utredningen finner jag det därför nödvändigt att vårdnadshavaren även framdeles får hjälp med indrivning av underhållsbidrag.

Behovet av barnavårdsmannens medverkan i detta hänseende har minskat väsentligt genom tillkomsten av bidragsförskottslagen. Enligt denna lag utgår bidragsförskott med 40 % av basbeloppet till barn som inte står under båda föräldrarnas vårdnad, om den av föräldrarna som saknar del i vårdnaden inte betalar fastställt underhållsbidrag till barnet eller på annat sätt sörjer för detla eller om det fastställda bidraget understiger det belopp till vilket bidragsförskottet enligt lagen uppgår. Förskottet utges av barnavårdsnämnden, som enligt 15 § Bfl inträder i bamets rätt tUl underhållsbidrag mot den underhållsskyldige. I 17 § andra stycket Bfl föreskrivs att barnavårdsnämnden, i samband med att den återkräver det bidrag som på grund av utgivet förskott skall betalas till nämnden, också skall bereda företrädare för barnet tillfälle att återkräva den del av obetalda underhällsbidrag som överstiger det utgivna bidragsförskottet. I större kommuner handhas denna verksamhet av särskilda kravavdelningar. Utredningen anser att det utöver nu nämnda bestämmelser i bidragsförskottslagen inte behövs några särskilda föreskrifter för reglering av barnavårdsnämndens kravverksamhet och att det inte finns skäl ätt behålla regler om skyldighet för ett annat organ — barnavårdsman — att bistå vårdnadshavaren i detta hänseende.

Ocksä jag anser att barnavårdsnämnden, ora bidragsförskott utgår, skall biträda vårdnadshavaren vid indrivning av den del av underhålls-

Prop. 1973:100 71

bidraget sora överstiger förskottet. Sora socialstyrelsen framhåller i sitt remissyttrande finns det emellertid barn också utanför de förskotts-berättigades krets, vilkas vårdnadshavare kan ha behov av hjälp med indrivning av underhållsbidrag. Eftersom rätt till bidragsförskott i princip inte föreligger om varken barnet eller vårdnadshavaren är medborgare i Sverige eller annat nordiskt land, saknar exerapelvis en stor del av invandrarbarnen sådan rätt. Vidare utgår inte bidragsförskott om den underhållsskyldige betalar bara en del av det fastställda underhällsbidraget men denna del uppgår till så slort belopp att det motsvarar vad som enligt lagen kan utgå i form av bidragsförskott. I likhet med socialstyrelsen anser jag alt det bör åligga barnavårdsnämnden att biträda även nu åsyftade kategorier av vårdnadshavare med indrivning av underhållsbidrag. Sådant biträde bör kunna lämnas inom ramen för den aUmänt stödjande och rådgivande verksamhet som barnavårdsnämnden bör bedriva och tUl vilken jag återkoraraer i det följande (7.5).

Fastställt underhällsbidrag kan enligt 7 kap. 8 § FB jämkas av domstol om väsentligt ändrade förhållanden påkallar det. Vidare finns i lagen (1966: 680) om ändring av vissa underhällsbidrag allraänna regler om att utgående underhällsbidrag skall ändras i anslutning till förändringarna i penningvärdet med procenttal som fastställs av statistiska centralbyrån. Bamavårdsmannens skyldighet att sörja för att barnet erhåller underhållsbidrag har ansetts innefatta att han skall medverka till att fastställt bidrag höjs, när väsentligt ändrade förhållanden påkallar det, och se till att den lagstadgade uppräkningen av underhållsbidragen med anledning av förändringar i penningvärdet iakttas.

Upphör barnavärdsmannens befattning med underhållsbidragen kommer vårdnadshavaren att gä miste om dennes biträde i nu ifrågavarande hänseenden. Om bamavårdsnämnden har inträtt i barnets rätt på gmnd av utgivna bidragsförskott får det enligt utredningen anses ankoraraa pä nämnden att underrätta vårdnadshavaren om sådana särskilda förhållanden sora kan föranleda ändring i fastställt bidrag och som nämnden får kännedora ora, liksom även att se till att den underhållsskyldige beaktar uppräkning av underhållsbidrag. Utredningen anser att nämnden dessutora genom en vidgad och allmän inforraation bör sprida upplysning ora beslutade höjningar av underhållsbidrag och om de åtgärder vårdnadshavare har att vidta för alt få ell underhållsbidrag jämkat vid väsentligt ändrade förhållanden.

Under remissbehandlingen har från flera håll betonats att barnavårdsmännen spelar en betydelsefull roll när det gäller att biträda vårdnadshavare med att få,ändringar i underhållsbidragen genomförda. Några remissinstanser anser att denna möjlighet till hjälp bör garanteras också framdeles genom att barnavårdsnämnden åläggs alt för värdnadshavarens räkning bevaka möjUgheterna lill höjning av underhållsbidrag.

Prop. 1973:100 72

Barnavårdsmännen har obestridligen haft en viktig funktion att fylla när det gällt att få tUl stånd ändring av utgående underhållsbidrag. Om man, som jag förut anfört, i viss utsträckning avstår från all fastställa underhållsbidrag till barn utom äktenskap vars föräldrar sammanlever, tillkommer dessutom behovet att få underhåUsbidrag bestämt om samlevnaden upplöses. Upphör barnavårdsmannens befattning med underhåUsfrågor, bör självfallet värdnadshavarens behov av hjälp för att få tUl stånd de ändringar av underhållsbidragen som lagstiftningen medger tUlgodoses i annan ordning. Om man i enlighet med utredningens förslag slopar den särskilda tillsyn över vissa barns förhållanden som det nuvarande systemet med barnavårdsraan innebär, rainskar rayndighetemas möjligheter att få kännedom om förhållanden som bör föranleda att underhållsbidrag fastställs eUer att utgående underhällsbidrag jämkas samt att se till att föreskrivna generella höjningar av bidragen iakttas. I alla de fall där bidragsförskott utgår har dock bamavårdsnämnden anledning att bevaka dessa frågor, och sora utredningen har framhållit bör nämnden därvid också se till att den underhållsberätligades intressen tas till vara. I övrigt bör barnavårdsnämnden biträda vårdnadshavarna i de frågor det här gäller inora ramen för det stöd och den hjälp, som nämnden enligt vad jag föreslår i det följande (7.5) skall lämna den som har vårdnaden om barn. En förutsättning för att nämnden i dessa fall skall kunna lämna vårdnadshavare hjälp är att denne underrättar nämnden om att sädana förhållanden inträtt som bör föranleda åtgärder i underhällsfrågan. I likhet raed flera remissinstanser vill jag därför starkt understryka behovet av allmän information om beslutade uppräkningar av underhållsbidrag och ora möjligheterna att vid väsentligt ändrade förhållanden få ett underhållsbidrag ändrat. Jag förutsätter att socialstyrelsen uppmärksammar denna fråga och närmare överväger hur inforraationen bör läggas upp och vilket organ sora bör svara för den särat utfärdar de anvisningar som kan behövas.

7.4 Barnavårdsmannens tillsynsplikt

Barnavårdsmannen skall enligt 8 kap. 6 § FB se tUl att baraets rätt och bästa tillvaratas. I 6 § kungörelsen (1950: 146) om barnavårdsmans verksamhet och tillsynen därå (BvmK) föreskrivs att barnavårdsmannen skall öva tillsyn över baraels personliga förhållanden och med uppmärksamhet följa dess utveckling. Barnavårdsmannen skall besöka bamet och dess vårdnadshavare i den omfattning som påkallas med hänsyn till omständigheterna.

Efiersom bamavårdsman alltid skall förordnas för utomäktenskapliga barn innebär systemet i praktiken att samhället har anordnat en speciell form av tillsyn beträffande dessa bara. Det kan med skäl ifrågasättas om en sådan ordning längre har något berättigande. Enligt min

Prop. 1973:100 73

mening bör man i möjligaste mån undvika regler som innebär att utomäktenskapliga bam blir föremål för särbehandling. Det finns inte heller fog för att påstå att dessa barn numera typiskt sett skulle vara i behov av en särskild form av tillsyn. I dagens samhälle kan ett barns börd inte längre tillmätas någon utslagsgivande betydelse när det gäller alt avgöra om barnets förhållanden behöver underkastas speciell tillsyn.

Utöver de principieUa invändningar som sålunda kan riktas mot den nuvarande ordningen vill jag också erinra om alt tUlsynen enligt vad företagna undersökningar ger vid handen i praktiken inle kunnat fullgöras i avsedd omfattning. De flesta barnavårdsmän har så många uppdrag att deras tid inte räcker tUl för någon egentiig kontroU av barnens levnadsförhållanden. I de kommuner där barnavårdsmannaskapen i enlighet med helhetssynen i behandlingsarbetet fördelats mellan ett större antal tjänstemän tar i regel andra angelägna uppgifter upp tjänstemannens tid i sådan utsträckning att det inle finns något större utrymme för alt genom hembesök eller på att annat sätt utöva tUlsyn över bamen.

Det är en viktig samhällelig uppgift att se lill att de uppväxande barnen lever under tillfredsställande förhållanden och får god omvårdnad. Det ankommer pä barnavårdsnämnden och andra bamavårdande organ att med olika raedel verka i sådant syfte. I likhet raed utredningen anser jag mot bakgrund av vad jag förat har anfört alt det kan ifrågasättas om man har anledning att vid sidan av de andra barnavårdande organ som finns behålla baravårdsmännen sora ett särskilt organ för tillsyn av vissa gmpper av barn.

Jag vill till en början erinra om alt barnavårdsnämnden inom ramen för den allmänt förebyggande verksamheten har all bedriva uppsökande verksamhet. EnUgt 3 § barnavårdslagen skall bamavårdsnämnden sålunda göra sig val förtrogen med barns och ungdoms levnadsförhållanden inom kommunen samt därvid särskilt uppmärksamma sådana underåriga som med hänsyn till kroppslig eller själslig hälsa och utrustning, hem-och familjeförhållanden samt omständigheterna i övrigt kan anses vara särskilt utsatta för risk att utvecklas ogynnsamt.

Under remissbehandlingen har föreslagits att bestämmelsen om barnavårdsnärandens uppsökande verksarahet skall förtydligas och skärpas. För egen del instämmer jag i att denna verksamhet har den största betydelse. Förslag ora att förtydliga näranda bestämmelse har nyligen lagts fram av barnslugeulredningen i betänkandet (SOU 1972: 26—27) Förskolan. Förslaget övervägs f. n. i socialdepartementet. Jag anser mig därför inle i detta sararaanhang böra ta upp denna fräga.

Om barnavårdsnämnden i enlighet med vad jag föreslår åläggs att sörja för att faderskap till bam utom äktenskap fastställs, fär den också i det sammanhanget möjUghet till insyn i barnets förhållanden.

Bland de övriga samhälleliga organ sora kan utöva tillsyn över bar-

Prop. 1973:100 74

nens uppväxtförhållanden tilldrar sig, som utredningen och flera remissinstanser framhåller, de av landstingen anordnade mödra- och barnavårdscentralerna särskild uppmärksarahet. Verksaraheten vid barnavårdscentral avser alla barn från födelsen upp till skolåldern. Sedan den 1 januari 1973 finns förutsättningar för att saratiiga barn skall kunna skrivas in vid barnavårdscentral. Genom socialstyrelsens försorg har nämligen meddelats anvisningar om införande av ett födelsemeddelande frän förlossningsklinik tUl bl. a. barnavårdscentral. Meddelandet ingår som ett led i ett enhetiigt journalsystem för mödrahälsovård, förlossningsvård och barnhälsovård. Vidare har riksskatieverket i samråd med socialstyrelsen meddelat anvisningar rörande avisering tiU barnavårdscentral om förändringar i personregister avseende bam under 7 är.

De läkarundersökningar som företas vid barnavårdscentralerna och de hembesök som centralemas personal gör innebär en fortiöpande kontroll av barnens fysiska och psykiska utveckling och ger också goda möjligheter att bedöma barnets uppväxtmiljö och värdnadshavarens sätt att sköta bamet. Av särskUt värde är alt det blir möjligt att på ett tidigt stadium spåra fall av barnmisshandel.

Även om föratsättningar nu finns för att alla barn skall bli inskrivna vid barnavårdscentral är det vårdnadshavaren som avgör om besök vid centralen skall äga rum. De allra flesta vårdnadshavare utnyttjar barnavårdscentralens tjänster i full utsträckning. Det förekomraer eraellertid vårdscentral om förändringar i personregister avseende barn under sju år. undanlagsvis att vårdnadshavaren inle besöker centralen och även motsätter sig hembesök. Detla ulgör givetvis en särskild anledning till närmare undersökningar. Som utredningen framhåller bör barnavårdscentralen i sådana fall — åtminstone ora det inte klart framgår att barnet på annat sätt är underkastat läkartillsyn — påkalla biträde av barnavårdsnämnd för utredning om orsaken. Barnavårdscentralen kan därvid i sararåd med nämnden bedriva en uppsökande verksamhet för att förvissa sig om att barnen lever under tillfredsställande förhållanden.

En annan institution som har stor betydelse i detta samraanhang är barnstugorna. Med hänsyn tiU den tid varunder barnen vanligtvis vistas i lekskolor och daghem och med hänsyn till den hälsokontroll som sker där har, som utredningen framhåUer, barnstugepersonalen goda förutsättningar att bedöma om barnen får godtagbar omvårdnad i hemraet. Personalen har även möjlighet ati följa barnens utveckling och på ett tidigt stadium iaktta sädana förhållanden som kan bottna i brister hos vårdnadshavaren eller i hemmiljön. I likhet med utredningen vUl jag också betona att skolorna och fritidshemmen fyller en viktig funktion i sarahällets bamlillsyn. Svårigheter i skolarbetet, skolkning, aggressivitet eller andra förhållanden kan ge läraren anvisningar om begynnande missanpassning. Under vistelsen pä fritidshemmet kan liknande iakttagelser göras.

Prop. 1973:100 75

Av det anförda framgår att det finns flera olika organ som har möjlighet att observera tecken på missförhållanden och vidla åtgärder för att åstadkomraa förbättringar. I likhet raed utredningen vill jag understryka betydelsen av saraverkan mellan de olika barnavårdande organen. Enligt 93 § barnavärdslagen åligger det bl. a. myndighet vars verksarahet rör barnavården att underrätta barnavårdsnäranden ora förhållanden som är av beskaffenhet att de kan föranleda ingripande av nämnden. Som utredningen påpekar är emellertid denna bestämmelse utformad pä ett sätt som föranleder att underrättelse lämnas bara när det föreligger allvarliga missförhållanden. En effektiv tillsyn av barnen i kommunen kräver vidgad samverkan mdlan barnavärdens organ. Dessa bör upplysa varandra om sådana hemförhållanden som kan innefatta risker för bamet och om iakttagelser som tyder pä att barnels vård är eftersatt samt om de ätgärder, som vidtas för att förbättra barnets förhållanden. Först genom informationsutbyte av detta slag fär de bamavårdande organen möjlighet alt vart och ett på sitt håU ägna behövlig uppmärksamhet åt de bam som lever under förhållanden vilka av en eller arman orsak inger farhågor.

Det är således av stor betydelse för det individuellt förebyggande arbetet bland barn att samverkan meUan de bamavårdande organen kan komraa till stånd. F. n. pågår inora socialulredningen (S 1969: 29) en genoragripande översyn av samarbetsforraerna och raetodfrågorna inora socialvården. Framför allt i socialstyrelsens regi bedrivs en försöksverksamhet byggd på barnstugeutredningens i belänkandet Förskolan framlagda förslag till saraordnade insatser av socialvård och barnhälsovård. Frågor ora saraarbelet raeUan landsting och primärkorarauner har nyligen utretts av Landstingsförbundet och Kommunförbundet. Resultatet av utredningsarbetet, den s. k. KOS-rapporten, reraissbehandlas f. n. Vissa frågor övervägs f, n, inom socialdepartementet med anledning av barnslugeulredningens belänkande. Resultatet av dessa överväganden bör inte föregripas. Del är dock angelägel all vissa riktUnjer för en samverkan raellan de barnavårdande organen anvisas snarast möjligt. Utredningen har skisserat hur en sådan samverkan skulle kunna utformas. Jag anser mig inte ha anledning alt gå närmare in på vad utredningen har anfört i delta hänseende. Som Kommunförbundet har framhållit under remissbehandUngen måste lokala förhållanden tillmätas stor betydelse. Både resurser och behov varierar. Sålunda råder ännu betydande skillnader i fråga om barnavårdscentralernas kapacitet i olika landstingsområden, I likhet med utredningen anser jag att det bör ankomma på socialstyrelsen att i sararåd med företrädare för kommuner och landsting utarbeta anvisningar för samarbetet mellan de olika barnavårdande organen,

I likhet med utredningen och en praktiskt taget enhällig remissopinion finner jag mot bakgrand av vad som nu har anförts att de existe-

Prop. 1973:100 76

rande barnavårdande organen bar goda möjligheter att i samverkan utöva en erforderlig tillsyn som omfattar alla barn. Anledning att stäUa de utomäktenskapliga barnen under särskild uppsikt föreligger inte längre. Ora speciell övervakning anses nödvändig bör den i stället ske i enlighet med barnavårdslagens bestämmelser. Det finns följaktligen inte skäl att behålla barnavårdsman för tUlsyn av vissa barn.

7.5 Barnavårdsmannens stödjande och rådgivande verksamhet

Bland barnavårdsmannens skyldigheter enligt 8 kap. 6 § FB ingår att bistå vårdnadshavaren med råd och upplysningar. Enligt BvmK skall barnavårdsmannen vara ett stöd för den som har vårdnaden om barnet. I kungörelsen föreskrivs vidare alt barnavårdsman som förordnats för kvinna som väntar barn utora äktenskap skall lämna uppgift ora och förmedla den hjälp som kan komma i fräga.

Den stödjande och rådgivande verksamhet som barnavårdsmännen kan utöva är ulan tvivel av mycket stor betydelse. I dagens komplicerade sarahälle känner raånga människor ett allt starkare behov av råd och hjälp i olika angelägenheter. Genom att tillhandahålla sådant bistånd kan man ofta på ett effektivt sätt förhindra alt sociala missförhållanden uppstår. Just möjligheten alt ha en bestämd person att vända sig till när problera av skilda slag uppslår upplevs säkerligen av mänga ensamstående vårdnadshavare som en stor trygghet, och här ligger mycket av värdet med den nuvarande bamavärdsmannainstitutionen. Detta bekräftas av den av utredningen företagna enkäten bland vårdnadshavare för vilkas barn bamavårdsman förordnats. Den utvisade att 60 % av vårdnadshavarna tUl barn utom äktenskap haft behov av kuraliv hjälp. Motsvarande andel av vårdnadshavama till barn i äktenskap uppgick tUl 72 %. Mer än 80 % av vårdnadshavama var positivt inställda till barnavårdsmannainstitutionen och ansåg det bra eller mycket bra all det fanns en bestämd person som tillvaratog deras intressen.

Utredningen framhåller alt behovet av stöd och hjälp vid utövandet av vårdnaden om bam också framdeles måste tillgodoses. De kurativa insatserna bör emellertid omfatta alla vårdnadshavare som har svårigheter att själva klara upp sin situation. Bl. a. med hänsyn härtiU anser utredningen att bamavärdsmannainstitutionen är mindre väl lämpad alt tillgodose behovet av stödjande och rådgivande verksamhet. Utredningen föreslår därför att denna verksamhet i stället skall ombesörjas av barnavårdsnämnden. För att behovet av stöd och hjälp bäst skall kunna tUlgodoses föreslår utredningen att nämnden avdelar en tjänsteman med huvudsaklig uppgift att bistå vårdnadshavare med råd och upplysningar. Tjänstemannen skall vara ett stöd för vårdnadshavaren och i samråd med denne försöka lösa uppkomna problem. Hans uppgift bör vara enbart stödjande och rådgivande. Eftersom vårdnadsha-

Prop. 1973:100 77

varna ofta har särskilt stort behov av hjälp i samband med nedkomsten och under bamets första levnadsår och så gott som alla vårdnadshavare under denna tid besöker mödra- och barnavårdscentral föreslår utredningen alt tjänstemannen delvis skall ha sin verksamhet förlagd till centralen. Tjänstemannens verksamhet föreslås i första hand bli inriktad på vårdnadshavare med barn under skolåldern. Vårdnadshavaren skall dock kunna vända sig tUl tjänstemannen även sedan bamet har uppnått säden ålder att det inte längre skall vara inskrivet vid barnavårdscentral.

Under remissbehandlingen har åtskUliga remissinstanser understrukit att det behov som finns av stödjande och rådgivande verksarahet måste tillgodoses också i fortsättningen. Förslaget alt barnavårdsnämnden skall svara för denna verksarahet och avdela en särskild tjänsteraän härför har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av praktiskt taget alla reraissinstanser. Frän ett par håll har emellertid förordats att bamavärdsmannainstitutionen skall behållas för den stödjande och rådgivande verksamheten beträffande i första hand barn som inte lever tillsaramans med båda sina föräldrar. Som skäl härför hänvisas bl. a. lill resultatet av utredningens undersökning bland vårdnadshavare med barnavårdsman. Vad utredningen har föreslagit om samverkan mellan mödra- och barnavårdscentralerna och barnavårdsnämnderna har föranlett delade meningar bland reraissinslansema. Flera reraissinstanser, bl. a. socialstyrelsen, anser att det skulle vara mycket värdefullt om den medicinska och sociala servicen kan samverka i enlighet med vad utredningen föreslår. Andra remissinstanser, däribland Kommunförbundet och Landstingsförbundet, framhåller att det föreligger praktiska svårigheter att genomföra den föreslagna ordningen och att formema för samarbetet mellan mödra- och barnhälsovården och barnavårdsnämnderna inle bör regleras genom centrala direktiv utan lösas av de båda kommunförbunden geraensamt med utgångspunkt i lokala resurser, organisationsformer och behov.

För egen del ansluter jag raig till uppfattningen alt behovet av kurativa insatser fraradeles inte bör tUlgodoses genora barnavårdsraannainstitutionen i dess nuvarande form utan att det är nödvändigt att finna andra arbetsformer. När det gäller att ta ställning till hur verksamheten bör organiseras måste man givetvis fästa stort avseende vid att utredningens enkät bland vårdnadshavarna visar att det stora flertalet av dessa har funnit det vara av stort värde att ha en bestärad person att vända sig till ora svårigheter skulle uppkomma. Vidare anser nära tre fjärdedelar av de tillfrågade att både ogifta och gifta vårdnadshavare bör ha rätt tUl den kurativa service som bamavårdsman skall lämna. Åtskilliga vårdnadshavare för vilkas barn barnavårdsman förordnats har förklarat sig önska mera kontakt med barnavårdsmannen, medan andra vårdnadshavare ansett kontakterna alltför täta och onödiga.

Resultatet av enkäten talar för att samhällets kurativa insatser för

Prop.1973:100 78

vårdnadshavarna å ena sidan bör utsträckas till all omfatta alla som är i behov av och önskar sådan hjälp, oavsett om vårdnadshavaren är gift eller ogift, men all samhället, å andra sidan, inte bör i onödan tränga sig pä sådana vårdnadshavare som saknar behov av hjälp och inte önskar samhällets inblandning.

I likhet med utredningen och det helt övervägande flertalet remissinstanser anser jag att den kurativa verksamheten, utformad för att tillgodose nämnda önskemål, framdeles bör handhas av barnavårdsnämnden. Varje vårdnadshavare, oavsett civilstånd, som har svårigheter att klara upp sin situation, skall alltså kunna vända sig till tjänsteraän hos näranden för att vid samtal med denne finna vägar alt lösa uppkomna problem. Det kan gälla heraraels ekonorai eller barnels vård. Vårdnadshavaren kan ha svårighet att efter havandeskap finna arbete och en bostad som är lärapad för de nya förhållandena. Barntillsynen kan vålla problem. Hjälp kan behövas då det har uppstått konflikt i fråga om den andre förälderns rätt tiU umgänge med barnet. Under remissbehandlingen har från flera håll framhållits att barnavårdsmannen spelat en betydande roll när del gällt att bilägga sädana konflikter och att det därför är angeläget all vårdnadshavare även framdeles kan få bistånd i umgängesrätlsfrågor. Som jag har anfört i det föregående (7.3) kan vårdnadshavaren också behöva biträde i underhåUsfrågor. Han bör t. ex. kunna erhålla hjälp med alt få utgående underhållsbidrag jämkade eller med alt få bidrag som inte erlagts indrivna. Barnavårdsnämndens skyldighet alt i enlighet med vad jag nu har anfört lämna vårdnadshavare stöd och hjälp vid utövandet av vårdnaden bör markeras genom ändring i barnavårdslagen.

Som jag tidigare har frarahållit bedömer vårdnadshavarna det som särskilt värdefullt alt ha en beslärad person alt vända sig till ora det skulle uppstå problera. Man bör enligt min mening ta vara på de positiva erfarenheterna av den nuvarande ordningen och se till att det även i fortsättningen finns möjlighet tiU en sådan personlig kontakt. Jag anser därför att för varje vårdnadshavare som önskar det skall kunna anvisas en tjänsteman eller förtroenderaan hos nämnden eller annan lämplig person som har att bistå honom med stöd och hjälp vid utövandet av vårdnaden. Den som utses att fullgöra dessa uppgifter bör ha benämningen barnavårdsman. Den rätt för vårdnadshavare att få kurativt bistånd av en särskild person som jag sålunda förordar bör också komma lill uttryck i lagen.

Det är angeläget att de vårdnadshavare sora behöver stöd och hjälp vid utövandet av vårdnaden känner till sin rätt att få barnavårdsraan anvisad. Koraraunen bör därför på lämpligt sätt informera vårdnadshavare om hans rätt till barnavårdsman. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:l bestämmer att föreskriva i vilka fall och i vilken ordning vårdnadshavare skall särskilt underrättas om

Prop. 1973:100 79

sin rättighet. Enligt min mening är del önskvärt att samtliga föräldrar får sådan underrättelse i samband med barnens födelse, I den mån kommunen läranar nyblivna föräldrar annan information kan underrättelsen samordnas med denna. Jag viU vidare peka på ytterligare några tillfällen då meddelande om rättigheten bör lämnas till vårdnadshavare. Såsom jag föreslagit i det föregående (7.2) skall barnavårdsnämnden sörja för att faderskapet tUl barn utom äktenskapet fastställs. I samband med att modern får kontakt med nämnden för fastställande av faderskapet bör hon erinras om sin rätt lill barnavårdsman. Vidare bör förälder som i samband med skilsmässa tilldelas vårdnaden om barn få meddelande om rättigheten. Farailjer som invandrar till riket bör också särskilt informeras. Påminnelse om rätlen all få barnavårdsman bör även ske vid andra tillfällen när barnavårdsnämnden har kontakt med vårdnadshavare, om det av särskilda skäl finns anledning anta all denne har behov av stöd och hjälp vid utövandet av vårdnaden. Det är naturligtvis viktigt all vårdnadshavare som nu har barnavårdsman underrättas om att de kan få barnavårdsman enligt den nya ordningen.

Avslutningsvis vill jag framhålla att kommunen bör kunna anlita annan offentlig myndighet för alt ge information om rättigheten. Därvid torde i första hand sjukhusens barnbördsavdelningar samt mödra- och barnavårdscentralerna komma i fråga. Det kan också visa sig lämpUgt att låta försäkringskassorna medverka. En förutsällning för alt kommunen skall kunna överlämna ät annan myndighet att ombesörja informationen är naturligtvis all den andra myndigheten är villig att fullgöra denna.

En förstärkning av barnavårdsnärandens kurativa insatser i enlighet raed vad jag nu förordar är givetvis ägnad att medföra ökade kostnader för nämndens verksamhet. Jag är medveten om att detla kan skapa problera för koraraunerna i nuvarande ekonoraiska situation och att det därför kan visa sig svårt alt oragående bygga upp en kurativ verksamhet som svarar raot det faktiska behovet. En avveckling av barnavårdsraannainstitutionen, som i sin hittillsvarande utformning varit svåradministrerad, torde emellertid kunna frigöra vissa resurser, som i stället kan sättas in pä denna verksamhet. Jag vUl också framhålla alt en väl fungerande stödjande och rådgivande verksamhet bör kunna bidra lUl alt minska behovet av andra och raer ingripande åtgärder från barnavårdsnämndens sida.

7.6 Sammanfattning

Som framgår av den föregående redogörelsen (7.2—7.5) kan de uppgifter som f. n. åvilar barnavårdsmännen med fördel föras över till andra organ. Jag förordar sålunda att uppgiften att medverka vid utredning av utomäktenskapliga barns börd skall överläs av barnavårds-

Prop. 1973:100 80

nämnden, som även skall se tUl att barnet får underhållsbidrag. Den obligatoriska tillsynen av dessa barn föresläs upphöra. Samhällets tillsyn, som bör omfatta alla barn, bör utövas av barnavårdsnämnderna och andra barnavårdande organ i saraverkan, varvid särskilt bamavårds-centralerna får stor betydelse. Behovet av stöd och hjälp tUl vårdnadshavare vid utövandet av vårdnaden föresläs skola tUlgodoses av barnavårdsnärandema. Barnavårdsnämnden i värdnadshavarens kyrkobokföringsort skall på begäran av denne utse en särskUd tjänsteman eller förtroendeman hos nämnden eller annan läraplig person, som har att lämna honom sådant bistånd. Den person som näranden utser för detla ändaraål bör benämnas barnavårdsraan.

På grand av vad sålunda anförts föreslär jag att barnavårdsmannainstitutionen i dess nuvarande utformning skall avskaffas.

8 Upprättade lagförslag

I enhghet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i föräldrabalken;

2. lag om ändring i lagen (1969: 618) om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap;

3. lag om ändring i lagen (1958: 642) angående blodundersökning ra. m. i mål om äktenskaplig börd eller vid utredningen av faderskapet till barn utom äktenskap;

4. lag om ändring i lagen (1969: 620) om ersätining i vissa fall för utgivna underhållsbidrag;

5. lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätlen att utbekomma allmänna handlingar;

6. lag om ändring i lagen (1964: 143) ora bidragsförskott;

7. lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97);

8. lag om ändring i familjebidragsförordningen (1946: 99).

Beträffande förslagen vid 6 och 7 har samråd ägt rum med statsrådet Odhnoff och beträffande förslaget vid 8 med chefen för försvarsdepartementet.

9 Specialmotivering

9.1 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

3 kap. 2 §

Förevarande lagram behandlar formerna för erkännande av faderskap. Föreslagen ändring föranleds av att barnavårdsnämnden föresläs överta barnavärdsmannens uppgifter i detla saramanhang.

Prop. 1973:100 81

3 kap. 4 §

I paragrafens första stycke slås fast att barnavårdsnäranden skall sörja för att faderskapet lill barn utora äktenskap fastställs. Besläraraelsen orafattar samtliga barn utora äktenskap för vilka barnavårdsman enligt nu gällande regler skall förordnas. Nämnden skall sålunda alltid se till att faderskapet tUl barn utom äktenskap fastställs om den som har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd i riket eller vistas här. Nämiiden skall även på värdnadshavarens begäran sörja för att faderskapet till annat barn utora äktenskap fastställs ora barnet är svensk medborgare. Detta motsvarar vad sora nu gäller ora förordnande av barnavårdsman enligt 8 kap. 3 §. Som utredningen frarahåller har denna bestämmelse liUkomrait för att ge barn raed svenskt raedborgarskap, som vistas utomlands tillsararaans raed sin vårdnadshavare, raöjlighet att få det stöd en barnavårdsman kan ge. Enligt vad som särskilt framhölls vid bestämmelsens införande kunde detta vara av betydelse då barnets börd inte fastställts och det var aktuellt att fastställa faderskapet under medverkan av svensk rayndighet (prop. 1969: 124 s. 101).

Utredningen har föreslagit alt skyldigheten för näranden att sörja för att faderskapet fastställs inle skall gälla ora barnet fyllt 18 är. För egen del anser jag det inte erforderligt alt föreskriva någon åldersgräns eftersom nämndens åliggande i förevarande hänseende enligt första stycket gäUer barn som står under vårdnad och således i vart fall upphör när barnet fyller 20 år.

Ändra stycket innehåller den i paragrafens gällande lydelse upptagna hänvisningen till förfarandereglerna i lagen om fastställande av faderskap. Denna lag innehåller bl. a. bestämraelser ora barnavårdsnämndens taleräll.

3 kap. 5 §

I denna paragraf ges bestämraelser ora vilken barnavärdsnärand som skall sörja för att utomäktenskapligt barns börd fastställs.

I enlighet med utredningens förslag föreskrivs alt uppgiften skall ankoraraa på barnavårdsnäranden i den koramun där vårdnadshavaren är kyrkobokförd. Är vårdnadshavaren inte kyrkobokförd i riket skall uppgiften åvila barnavårdsnämnden i hans vistelseort eller, om han inte vistas i riket, barnavårdsnäranden i Stockholra.

3 kap.6 §

I paragrafen finns bestämraelser ora förfarandet när vårdnadshavaren byter kyrkobokförings- eller vistelseort saml om överflyttning av ärende till annan barnavårdsnämnd.

Det torde ofta komraa att inträffa att vårdnadshavaren hinner flytta, innan barnavårdsnämnden har slutfört sin utredning i faderskapsfrägan. I regel är det då mest ändamålsenligt alt barnavårdsnämn-

6 Riksdagen 1973.1 saml Nr 100

Prop. 1973:100 82

den trots delta får slutföra utredningen. I paragrafens första stycke föreskrivs därför att den bamavårdsnämnd som inlett utredningen skall slutföra denna, även om ändring inträder i förhällande som anges i 5 §. I allmänhet kan en faderskapsutredning slutföras relativt snabbt. I övervägande antalet fall avslutas utredningen med att faderskapet erkänns. Stundom kan emellertid utredningen behöva göras mer omfattande. Om vårdnadshavaren har flyttat skulle det i sådana faU kunna leda till onödiga kostnader och svårigheter i utredningsarbetet om skyldigheten att sörja för utredningen aUtjämt åvUade nämnden i den tidigare boningsorten. Det kan även på ett tidigt stadium av utredningen stå klart alt talan bör väckas vid domstol. Ofta är det lämpligt att talan väcks i värdnadshavarens boningsort och att biträde där anlitas för rättegången. Barnavärdsmannautredningen har med hänsyn tUl det anförda föreslagit att barnavårdsnämnden skall kunna överflytta ärendet till bamavårdsnämnden i den nya boningsorten om utredningen därigenom avsevärt underlättas. Jag biträder detla förslag. En föreskrift i ämnet har tagits upp i paragrafens andra stycke. Eftersom det kan tänkas fall där överflyttning bör kunna ske även till nämnden i annan kommun än den där vårdnadshavaren vistas har möjUgheten till överflyttning — i enlighet med utredningsförslaget — inte gjorts beroende av värdnadshavarens vistelseort.

I 8 kap. 10 § upptas en bestämmelse om besvär över bamavårds-närands beslut i fråga om barnavårdsman. Bestämraelsen avser bl. a. beslut om överflyttning av tillsynen till annan barnavårdsnämnd. En motsvarande besvärsmöjlighet bör i fortsättningen finnas i fråga om beslut om överflyttning av ärende angående faderskapsutredning till annan bamavårdsnämnd. Regler härom föreslås i paragrafens tredfe stycke. Den nämnd som har beslutat om överflyttning bör vara skyldig att fortsätta utredningen till dess överflyttningsbeslutet har vunnit laga kraft. Någon motsvarighet till den nuvarande regeln i 8 kap. 10 § tredje stycket att beslut omedelbart länder till efterrättelse föreslås därför inte.

6 kap. 6 §

I lagmraraet ges bestämmelser om att domstol för vissa angivna fall kan förordna att vårdnaden om barn i äktenskap skall tillkomma endast den ena av föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare. Föreslagen ändring är av formell natur.

7 kap. 2 §

Enligt 8 kap. 6 § åligger det barnavårdsmannen att sörja för att underhåll tillförsäkras barnet. Denna uppgift skall framdeles ankoraraa på barnavårdsnämnden. I ett nytt andra stycke i paragrafen föreskrivs att nämnden — i sådana fall då den har att sörja för att faderskapet tiU

Prop. 1973:100 83

barn utom äktenskap fastställs — även skall se till att barnet tillförsäkras underhåll. I regel bör faderskapsfrågan och underhällsfrägan lösas i ett sararaanhang. Som jag har framhåUit i den allmänna motiveringen (7.3) innebär den föreslagna regeln inte — Uka litet som nuvarande bestämraelser — att avtal eller dom beträffande underhållsskyldigheten alllid måste drivas fram. Om föräldrarna sammanbor och fadern fullgör sin del av underhållsplikten, torde detla mången gång kunna underlåtas. Skulle föräldrarna i ett sådant fall sedermera flytta isär följer av bestäraraelsens lydelse att barnavårdsnämnden skall se till att underhällsbidrag blir fastställt. I praktiken torde denna skyldighet knappast korama alt aktualiseras annat än på initiativ av vårdnadshavaren själv. Av skäl som jag har anfört i den allmänna motiveringen är bestämmelsen inte tilläraplig i fråga om barn i äktenskap.

7 kap. 7 §

Lagrammet behandlar avtal om fullgörande för framtiden av underhällsbidrag. Föreslagen ändring är av formell natur.

20 kap. 6 §

I lagrammet ges föreskrifter om inhämtande av yttrande i adoptionsärenden. Föreslagen ändring är av formell natur.

20kap. 11 §

I första stycket av denna paragraf ges föreskrifter om vem som får föra talan för barnet i mål om underhåU.

Eftersom det skall åligga barnavårdsnämnden att se till att underhåll tillförsäkras bara utom äktenskap, bör nämnden också ha rätt att föra talan för bamet i sådana frågor. Enligt utredningens förslag skall därför i paragrafen tas upp en bestämmelse om att näranden i fall som avses i 7 kap. 2 § tredje stycket fär föra talan för barnet i mål om underhåll.

Hovrätten för Nedre Norrland framhåller i sitt reraissyttrande att den skyldighet att sörja för att underhållsbidrag blir fastställt som enligt 8 kap. 6 § åvilar barnavårdsraan inte bara avser bam utom äktenskap ulan också barn i äktenskap för vilket barnavårdsman har förordnats. Enligt hovrättens mening saknas skäl att begränsa nämndens lalerätt i underhåUsfrågor att gälla endast bam utom äktenskap. Enligt hovrättens mening bör näranden inom ramen för sin allmänkurativa verksarahet få föra talan även i fråga om underhåll till barn i äktenskap.

För egen del vill jag erinra om de skäl jag i den allmänna motiveringen har anfört tUl stöd för att barnavårdsnämnden inte bör åläggas alt sörja för att de inomäktenskapliga bamen tillförsäkras underhäll (7.3). Vad jag sålunda har anfört talar enligt min mening också emot

Prop. 1973:100 84

att ge näranden lalerätt i mål.om underhåll lill sädana bam. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag på denna punkt. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör det emellertid givelvis åligga nämnden att inom raraen för den kurativa verksaraheten biträda vårdnadshavaren med råd och hjälp i frågor om fastställande och ändring av underhällsbidrag.

20 kap. 28 §

I vissa frågor rörande förmynderskap, exempelvis om förordnande eller entledigande av förmyndare eller om överflyttning av tillsynen, gäller officialprincipen. Domstol har befogenhet och skyldighet att, när anledning ges, ex officio föranstalta om utredning och meddela de beslut som kan behövas.

Enligt denna paragraf har vissa personer, däribland barnavårdsraan, getts särskild behörighet alt göra framställning till domstolen i förrayn-derskapsfrågor, med den verkan att ett beslut i saken måste meddelas och att talan mot beslutet kan föras. Fråga om entledigande av förmyndare som har gjort sig skyldig lill försummelse kan tas upp även på ansökan av allmän åklagare eller barnavårdsnämnd.

Eftersom bamavärdsmannainstitutionen enligt förslaget inte vidare skall bestå, har regeln om bamavårdsmannens talerätt fält utgå ur paragrafen. Jag har inte ansett det motiverat att i samband därmed utsträcka barnavårdsnämndens talerätt utöver vad som nu gäller. Jag vill emellertid erinra om att barnavårdsnämnd är oförhindrad att hos rätten begära att frågan om förmyndare las upp.

20 kap. 38 §

Enligt denna paragraf skall i fråga om mål och ärenden, vari barnavårdsnämnd, överförmyndare eller allmän åklagare för talan, bestäraradserna i 20 § lagen ora införande av nya rättegångsbalken äga raotsvarande tillämpning. Detta innebär att rättegångsbalkens regler för brottmål skall tUlämpas i fräga om rättegångskostnad och om ordningen för målets fullföljd i högre rätt samt att beträffande den som för talan på det allmännas vägnar vad som är föreskrivet om åklagare skall gälla i stället för bestämmelserna om föreläggande för part och parts utevaro i tvistemål.

Barnavårdsnämnden får enligt gällande rätt föra talan i fråga om vårdnaden om barn i och utom äktenskap enligt 6 kap. 6 och 12 §§ samt i fråga om entledigande av försumlig förmyndare och god man enhgt 20 kap. 28 och 32 §§. Nämnden har därvid partsställning. För dessa mål, där nämnden närmast för talan pä det allmännas vägnar, har det ansetts ändamålsenligt att tillämpa brollmålsreglerna i vissa avseenden.

Prop. 1973:100 85

Enligt det nu framlagda förslaget skall barnavårdsnämnden fä föra talan i mål om underhäll till barn utom äktenskap. Nämnden uppträder därvid som ställföreträdare för barnet. Sådan talan som avses i 38 § föreligger alltså inte. Denna bestämmelse bör därför inle gälla för sädana raål. En föreskrift av denna innebörd har tagits upp i ett nytt andra stycke i paragrafen.

21 kap. 5 §

Föreslagen ändring är av forraell natur.

Ikraftträdande- och övergångsbesläraraelser

De föreslagna lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1974. Några särskUda övergångsbestämmelser behövs inte. Som utredningen har anfört bör barnavårdsnämnden omedelbart vid ikraftträdandet överta barnavårdsmannens uppgifter att sörja för att faderskap och underhåll fastställs. Om rättegäng är anhängig upphör bamavårdsmannens behörighet att föra talan sora ställföreträdare för barnet vid ikraftträdandet. Nämnden bör därför antingen genom fullmakt eller delegationsbeslut se till att barnavårdsmannen blir behörig att föra talan på nämndens vägnar eller orabesörja att uppgiften övertas av någon annan. I de flesta fall torde barnavårdsmannen ha anlitat ombud i rättegängen. Den omständigheten att barnavårdsmannen efter lagens ikraftträdande inte längre är behörig ställföreträdare för barnet medför inte att för ombudet utfärdad fullmakt blir utan verkan. I 12 kap. 19 § rättegångsbalken föreskrivs nämligen att, om fullmakt har getts av parts ställföreträdare och dennes behörighet sedermera upphör, fullmakten ändå är gällande. Vad beträffar de kurativa uppgifterna bör, som jag har anfört i den aUmänna motiveringen (7.5), vårdnadshavaren underrättas om sin möjlighet att få barnavårdsman enligt barnavårdslagen.

9.2 Förslaget till lag om ändring i lagen om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap

Enligt förslaget skall barnavårdsnämnden överta uppgiften att tillse att faderskapet tUl barn utom äktenskap fastställs. Bestämmelserna i 3 kap. barnavårdslagen kommer att i tillämpliga delar gäUa för förfarandet. Vissa bestämmelser i 13 kap. blir även tUlämpliga, exempelvis föreskriften om tystnadsplikt i 91 §.

1 §

Bestämraelsen anger lagens tUlämpningsområde. Enligt dess nuvarande lydelse gäller lagen förfarandet vid fastställande av faderskapet

Prop. 1973:100 86

till barn utom äktenskap, för vilket barnavårdsraan är förordnad. Den föreslagna ändringen innebär att lagen i stället skall tillärapas på förfarandet vid fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap i fall som avses i det föreslagna tillägget i 3 kap. 4 § FB. Enligt detta skall barnavårdsnämnden vara skyldig att se till att utomäktenskapligt barns börd fastställts. Skyldigheten avser de barn för vilka barnavårdsman enligt gällande räll skaU förordnas. Vid förfarandet skall — utöver vad som anges i barnavårdslagen — förevarande lag äga tiUämpning.

2 §

Första stycket av förevarande paragraf innehåller vissa grundläggande regler rörande orafattningen av ulredningsplikten. Föreslagen ändring, som är av formell natur, föranleds av förslaget att barnavårdsnämnden skall överta bamavårdsmannens uppgifter härvidlag.

I andra stycket föreskrivs f. n. att bamavårdsnämnd i annan kom mun på begäran skall biträda barnavårdsmannen. Visserligen torde det utan särskUd föreskrift ankomma på barnavårdsnämnderna att lärana varandra biträde i frågor som här avses. I klarhetens intresse har jag emellertid ansett mig böra uppta en bestämmelse härom.

Bamavårdsnämnden skall inleda faderskapsulredningen så snart nämnden får kännedom om att barn fötts utom äktenskap. Nämnden underrättas om barnets födelse genom föddseavi från länsstyrelsen. Nämnden skall kunna påbörja utredningen redan före barnets födelse om modern begär det. I hkhet med utredningen anser jäg att det inte finns anledning att behålla sådan skyldighet att göra havandeskapsanmälan som f. n. föreskrivs i 8 kap. 5 § FB.

3-4 §§

De ändringar som föreslagils i förevarande paragrafer är av formell natur.

5 §

Paragrafens första stycke innehåller bestämmelser ora alt påbörjad faderskapsulredning under vissa förutsättningar får läggas ned. Föreslagen ändring är av formell natur.

Under remissbehandlingen har hovrätten för Nedre Norrland framhållit att barnavårdsnämnds beslut rörande medgivande tUl nedläggning av påbörjad faderskapsutredning får anses röra fräga som avses i 8 kap. FB. Talan mot beslutet kan således föras med stöd av 10 § nämnda kapitel. Enligt hovrättens mening bör i fortsättningen talan på motsvarande sätt få föras mot barnavårdsnämnds beslut i fråga om att lägga ned faderskapsutredning.

Jag delar hovrättens uppfattning och har därför tagit upp en bestämmelse om fullföljd av talan i paragrafens andra stycke.

Prop. 1973:100 87

6-7 §§

De ändringar som föreslagits i förevarande paragrafer är av formell natur.

10 §

I paragrafen upptas forumbestäraradser.

Barnavårdsnämnden skall som förut nämnts enUgt förslaget sörja för att faderskapet fastställs. I många fall kommer nämnden att väcka talan sedan utredningen avslutats. Nämnden är skyldig alt föra talan mot alla presumtiva fäder och kan fä föreläggande alt fullständiga utredningen. I likhet med barnavårdsmannautredningen finner jag därför att talan bör väckas vid domstolen i den ort där den barnavårdsnämnd finns som har att tiUse att barnens börd faststäUs. Föreskrift härom har upptagits i första stycket av paragrafen. Har utredningen enUgt 3 kap. 6 § FB överflyttats från en nämnd till en annan, skall talan väckas vid domstolen i den ort där den senare näranden finns.

Enligt 2 § barnavärdslagen skall det finnas en barnavärdsnärand i varje kommun. Domkretsindelningen bygger på komraunerna sora rainsta enhet. Det kan därför inte uppstå någon tvekan om vUken domstol som skall pröva målet.

11 §

I förevarande lagrum ges föreskrift om skyldighet att vid talans väckande inge protokoll över utredningen. Förslagen ändring är av formell natur.

Ikraftträdande- och övergångsbeslämradser

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1974. Några särskilda övergångsbesläraraelser behövs inte raed anledning av att baraa-vårdsnäranden övertar barnavärdsraannens uppgifter. Beträffande problera i saraband raed pågående rättegångar kan jag hänvisa till vad sora har anförts vid förslaget till ändring i FB.

I fråga ora barn utora äktenskap, som har fötts före utgången av är 1969, gäller enligt övergångsbestämraelserna till förevarande lag äldre lag beträffande barnavärdsraannens skyldighet att sörja för att bamets börd fastställs. Med äldre lag åsyftas regeln i 8 kap. 6 § FB att det åligger barnavårdsmannen att tillse att faderskapet till barn utom äktenskap fastställs. Efter barnavårdsmannainstitutionens upphörande bör skyldigheten att enligt näranda lagrum sörja för bördsfastslälldsen för barn födda före utgången av år 1969 i stället ankomma på barnavårdsnämnden. Föreskrift härom har upptagits i en övergängsbestämradse.

Prop. 1973:100

9.3 Förslaget till lag om ändring i lagen om bidragsförskott

6 §

I förevarande paragraf finns bestämmelser rörande ansökan om bidragsförskott.

Fråga om bidragsförskott prövas, efter ansökan, av barnavårdsnämnden i den kommun där vårdnadshavaren är mantalsskriven eller, om sädan mantalsskrivningsort ej finns, av barnavårdsnämnden i den kommun där barnet är bosalt. Ansökan kan göras av bl. a. barnavårdsman. Om barnavårdsmannainstitutionen i enlighet med det nu framlagda förslaget upphör, kan vårdnadshavaren inte längre få särskUd hjälp i frågor som nu nämnts. Efter att ha övervägt att införa en generell bestäraraelse om skyldighet för nämnden att utan ansökan besluta om bidragsförskott har utredningen, med hänsyn till att nämnden ofta lorde sakna vetskap om när rätten till bidragsförskott inträder, stannat för alt endast föreslå en bestämmelse om rätt för näranden att utan ansökan besluta om bidragsförskott till barn som är omhändertaget för samhällsvård.

Jag är för egen del också av den uppfattningen att skyldighet för nämnden att utan ansökan generellt besluta om bidragsförskott inte bör införas. Förslaget att nämnden ulan ansökan skall få besluta om utbetalning av bidragsförskott till bam som är omhändertaget för sarahälls-värd synes lärapligt. Föreskrift härom upptas därför i paragrafens första stycke. I övrigt föresläs bara en ändring av formell natur.

Jag vill i sammanhanget framhålla alt det självfallet åligger nämnden att i förekommande fall biträda vid upprättande av ansökan om bidragsförskott.

9 §

Enligt andra stycket i förevarande paragraf kan nämnden, om den som normalt är bidragsmotlagare inle är skickad att handha bidraget, förordna att förskottet skall utbetalas till barnavårdsman eller annan lämplig person eller, om synnerliga skäl är därtill, själv omhänderta förskottet.

Som utredningen framhåller finns det raed de uppgifter barnavårdsnämnd enligt del framlagda förslaget skall ha inle skäl att i stället för barnavårdsman låta barnavårdsnämnd inträda som mottagare av bidragsförskott i de fall som avses med lagrumraet. Eftersom den barnavårdsnämnd som i sådant fall skulle mottaga förskottet i regel skuUe vara sararaa nämnd som beslutar i frågan skulle en bestämmelse av angivet innehåll inte heller vara förenlig med andra punkten av förevarande lagrum. I detla har därför inle gjorts annan ändring än den som föranleds av alt barnavårdsmannainstitutionen skall upphöra.

Prop. 1973:100 89

11 och 12 §§

De ändringar sora föreslås i förevarande lagrura är av forraell natur.

9.4 Förslaget till lag om ändring i barnavårdslagen

3a §

I denna paragraf föreskrivs i första stycket att barnavårdsnämnden skall lämna den som har vårdnaden om bam stöd och hjälp vid utövandet av vårdnaden. I andra stycket föreskrivs att barnavårdsnämnden på framställning av vårdnadshavare skall utse en särskild tjänsteman eller förtroendeman hos nämnden eller annan lämphg person (barnavårdsman), som har att lämna honom det bistånd som enligt första stycket åvilar barnavårdsnämnden. Det ankommer på barnavårdsnämnden i värdnadshavarens kyrkobokföringsort att utse barnavårdsman. I paragrafens Iredje stycke föreskrivs alt Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer har alt meddela föreskrifter om i vUka fall och i vilken ordning vårdnadshavare skall särskilt underrättas om sin rätt att få barnavårdsman.

De överväganden som ligger till grund för nämnda bestämmelser har jag redovisat i den allmänna motiveringen (7.5). Jag inskränker raig därför lUl alt beröra några spörsraål av praktisk art. Del förekomraer naturligtvis att tjänsteman hos nämnden eller förtroendeman inom kommunen som utsetts att vara barnavårdsman slutar sin tjänst eller av annan anledning måste frånträda uppdraget. Barnavårdsnämnden bör i sådana fall underrätta vårdnadshavaren om bytet och meddela vem som utsetts att i fortsättningen bistå honom. Flyttar vårdnadshavaren tUl annan kommun bör han självfaUet underrätta sin barnavårdsman härom. Denne har då att hos nämnden anraäla att uppdraget upphört samt att meddela vårdnadshavaren att denne, om han fortfarande vill ha barnavårdsman, bör ansöka därom hos barnavårdsnämnden i den kommun dit han flyttar. Motsvarande förfarande bör tUlämpas om barnavårdsmannen på annat sätt än genom anmälan från vårdnadshavaren får kännedom om att denne flyttat. Har lång lid förflutit utan att vårdnadshavaren varit i förbindelse med barnavårdsmannen, kan detta vara ett tecken på att vårdnadshavaren inte längre har behov av barnavårdsman. Barnavårdsmannen bör då lämpligen ta kontakt med vårdnadshavaren för att höra sig för om uppdraget kan upphöra. Om del trots efterforskningar inte går att få fram uppgift om var vårdnadshavaren befinner sig, bör nämnden kunna anse uppdraget avslutat. Skulle vårdnadshavaren sedermera ge sig tiU känna och förklara att han fortfarande önskar bistånd av barnavårdsman skall sådan naturligtvis genast utses på nytt.

Prop. 1973:100 90

11 §

I förevarande lagrum anges i vilka fall barnavårdsnämndens ordförande äger meddela interimistiska beslut. Föreslagen ändrmg är av forraell natur.

12 §

Den i 12 § givna möjligheten att delegera barnavårdsnämnds beslutanderätt i vissa ärenden till särskild avdelning inom nämnden eller till ledamot eller suppleant i nämnden eller till tjänsteman hos kommunen omfattar enligt uttrycklig bestämmelse (punkt 4) inte vad som ankommer pä nämnden att fullgöra enligt FB. När bamavårdsmans befogenheter och skyldigheter såvitt avser faderskap och underhäll överflyttas till barnavårdsnämnden bör, som jag har anfört i den allmänna motiveringen (7.2 och 7.3), viss delegationsmöjlighet på detta område införas. Av praktiska skäl torde nämligen barnavårdsnämnden i sin helhet inte kunna besluta i alla de frågor som enligt förslaget skall ankomma på nämnden. Bamavårdsnämnden föreslås därför få delegera uppgiften att godkänna faderskapserkännande enligt 3 kap. 2 § FB, att väcka och föra talan i mål ora faderskap och underhåll enligt 3 kap. 4 § och 7 kap. 4 § samt att godkänna avtal om underhåll enligt 7 kap. 7 § andra stycket. Frågor om nedläggande av faderskapsutredningen enligt 5 § faderskapslagen och om godkännande av underhållsavtal avseende engångsbelopp är däremot inte av sådan art och torde inle vara så vanligt förekommande att möjlighet till delegation bör finnas.

Beslut som fattas på grund av delegation skall enligt 12 § andra stycket anmälas vid nämndens nästa sararaanlräde. Sora utredningen framhåUer har nämnden därvid möjlighet att kontrollera hur tjänstemannen fullgör sitt uppdrag. Näranden kan t. ex. välja ut vissa ärenden, sora skall föredras inför nämnden i dess helhet. Nämnden bör även lämpligen som en kontrollåtgärd se till att de ärenden sora är över ett år garala föredras inför nämnden en gång årligen.

Enligt lagen (1970: 296) om social centralnämnd m. ra. fär efler beslut av kommunens fullmäktige de uppgifter i kommunen som enligt gällande författningar ankommer pä socialnämnd, bamavårdsnämnd och kommunal nykterhetsnämnd i stället handhas av en gemensam social centralnämnd eller social distriktsnämnd. Centralnämnds och distriktsnämnds möjligheter att besluta om delegation finns angivna i 7 och 10 §§ lagen om social centralnämnd. Enligt dessa bestämmelser skaU de begränsningar som finns angivna i 12 § barnavårdslagen därvid gälla. Utvidgas möjligheterna till delegation enligt barnavårdslagen vidgas samtidigt centralnämndens och distriktsnämndens möjligheter att delegera. Någon ändring i bestäraradserna såvitt avser dessa nämnder behövs således inte.

Prop. 1973:100 91

9.5 Förslaget till lag om ändring i familjebidragsförordningen

35 §

I paragrafen finns bestämmelser om fullföljd mot beslut i ärenden som avses i familjebidragsförordningen. Bl. a. föreskrivs att barnavårdsraan får fullfölja talan för barn. Eftersom barnavårdsmannainstitutionen enligt förslaget inte vidare skall beslå och det inte finns anledning att föra över barnavårdsmannens behörighet på barnavårdsnämnden, har denna föreskrift fått utgå ur paragrafen.

39 §

I denna paragraf föreskrivs bl. a. att barnavårdsman har behörighet alt för barn göra ansökan i vissa frågor som anges i paragrafen. På samma skäl som har anförts i fråga om 35 § har denna föreskrift fått utgå ur paragrafen.

9.6 Övriga lagförslag

Föreslagna ändringar är av formell natur.

10 Hemställan

Jag hemstäUer att Kungl. Maj:t genom proposition föreslår riksdagen att antaga föreslagen lill

1. lag ora ändring i föräldrabalken,

2. lag om ändring i lagen (1969: 618) om faststäUande av faderskapet till barn utom äktenskap,

3. lag om ändring i lagen (1958: 642) angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller vid utredningen av faderskapet till barn utom äktenskap,

4. lag om ändring i lagen (1969: 620) ora ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag,

5. lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekoraraa alhnänna handUngar,

6. lag om ändring i lagen (1964: 143) ora bidragsförskoti,

7. lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97),

8. lag om ändring i familjebidragsförordningen (1946: 99).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Gunnel Anderson

Prop. 1973:100 92

Bilaga 1 Bamavårdsmannautredningens förslag

Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenora förordnas i fräga om föräldrabalken

dels att 8 kap. skall upphöra att gälla,

dels att 3 kap. 2 och 4 §§, 6 kap. 6 och 12 §§, 7 kap. 2 och 7 §§, 20 kap. 6, 11, 28 och 38 §§ samt 21 kap. 5 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels alt i 3 kap. skall införas tre nya paragrafer, 5—7 §§, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 kap.

2 §

Erkännande av faderskapet till Erkännande av faderskapet till
barn utom äktenskap sker skriftli- barn utom äktenskap sker skrift
gen. Erkännandet skall bevittnas ligen. Erkännandet skall bevittnas
av två personer och skriftligen av tvä personer och skriftiigen god-
godkännas av barnavårdsmannen kännas av barnavårdsnäranden
eller, om sådan ej är förordnad, samt av modem eller särskilt för
barnavårdsnämnden samt av mo- ordnad förmyndare för barnet
dem eller särskilt förordnad för- Har barnet uppnätt myndig ålder,
myndare för bamet. Har bamet skall erkännandet i stället godkän-
uppnätl myndig ålder, skall erkän- nas av bamet självt. Erkännande
nandet i stället godkännas av bar- kan ske även före barnets födelse,
net självt. Erkännande kan ske
även före barnets födelse.

Bamavårdsmannen och barna- Barnavårdsnämnden fär lärana

vårdsnämnden får lämna sitt god- sitt godkännande endast om det

kännande endast ora det kan an- kan antagas att mannen är fader

tagas att mannen är fader lill bar- till barnet,
net.

Visas senare-------------------------- saknar verkan.

4 § .

Det åUgger barnavårdsnämnden alt sörja för alt faderskapet till barn utom äktenskap fastställes, om den som har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd i riket eller eljest vistas här. Barnavårdsnämnden skall sörja för att faderskapet till annat barn utom äktenskap fastställes om vårdnadshavaren begär del och barnet är svensk medborgare.

Vad sålunda stadgats skall ej gäUa om barnet fyllt 18 år.

(Nuvarande lydelse)

Närraare bestäraraelser om förfarandet vid fastställande av faderskapet till bara utora äktenskap för vilket barnavårdsman är förordnad, raeddelas i särskild lag.

(Föreslagen lydelse)

Närraare bestäraraelser ora förfarandet vid fastställande av faderskapet lin bam utora äktenskap meddelas i särskild lag.

5§ Uppgiften att sörja för att barnets börd fastsläUes åvilar barnavårdsnämnden i den församling, där den som har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd eller, om vårdnadshavaren ej är kyrkobokförd i riket, barnavårdsnämnden i den ort där vårdnadshavaren vistas eller, om denne ej vistas i rikel, barnavårdsnämnden i Stockholm.

Har sedan utredning inletts ändring inträtt i förhållande som anges i 5 § vare barnavårdsnämnden ändock skyldig att slutföra utredningen.

Barnavårdsnämnden äger förordna att ärendet skall överflyttas lill annan nämnd om det skulle avsevärt underlätta utredningen. Om sådant beslut skall den andra barnavårdsnämnden ofördröfligen underrättas.

7§

Över barnavårdsnämnds beslut enligt 6 § må klagan föras genom besvär hos länsstyrelsen.

Talan mot länsstyrelsens beslut föres hos kammarrätten genom besvär.

Bam utom äktenskap står under modems vårdnad tUl dess det fyllt tjugu år eller ingått äktenskap. Äro föräldraraa ense, att fadera skall träda i modems ställe, varde han, på anraälan, av rätten förordnad alt övertaga vårdnaden ora bamet, om han är lämplig därtill. Finnes modem ej vara lämplig att utöva vårdnaden, eller dör hon, skall rätten på ansökan av fadem eller barnavårdsmannen eller på anmälan av allmän åklagare eller bamavårdsnämnd överflytta vårdnaden ä fadem eller särskilt förordnad förmyndare. Vad i 2—4 och 10 §§ stadgas med avseende å vårdnad om bam i äktenskap skall äga motsvarande tillämpning beträffande barn utom äktenskap.

Barn utom äktenskap slår under moderns vårdnad till dess det fyllt tjugu är eller ingått äktenskap. Äro föräldrama ense, att fadem skall träda i modems ställe, varde han, på anmälan, av rätten förordnad att övertaga vårdnaden ora barnet, ora han är lämplig därtill. Finnes modern ej vara läraplig att utöva vårdnaden, eller dör hon, skall rätten på ansökan av fadem eller på anraälan av allraän åklagare eller barnavårdsnämnd överflytta vårdnaden ä fadem eller särskilt förordnad förmyndare. Vad i 2—4 och 10 §§ stadgas med avseende ä vårdnad om bam i äktenskap skall äga motsvarande tillämpning beträffande bam utom äktenskap.

(Nuvarande lydelse)

av barnavårdsmannen eller, om sådan ej finnes, av bamavårdsnämnden. Har modem vårdnaden om bamet, äge hon sluta avtal som nu sagts, ändå att hon ej uppnätt myndig ålder. Innefattar avtalet åtagande att till bamets underhåll utgiva visst belopp en gång för alla, erfordras städse godkännande av barnavårdsnämnden. Belopp som sist sagts skall betalas till nämnden, och varde med beloppet så förfaret som i 4 kap. 6 § sägs med avseende ä där närant engångsbelopp.

Avtal angående---------------

(Föreslagen lydelse)

bamavårdsnäranden. Har modern vårdnaden om bamet, äge hon sluta avtal sora nu sagts, ändå att hon ej uppnått myndig ålder. Innefattar avtalet åtagande att till barnets underhäll utgiva visst belopp en gång för alla, skall beloppet betalas lill barnavårdsnämnden, och varde med beloppet så förfaret sora i 4 kap. 6 § sägs raed avseende å där nämnt engångsbelopp.

• bamets födelse.

20 kap. 6 §

I ärende ora antagande av adoptivbarn skall rätten inhärata upplysningar om barnet och sökanden ävensom huravida vederlag eller bidrag till bamets underhäll är givet eller utfäst. Har bamet ej fyllt aderton är, skall yttrande inhämtas från barnavårdsnämnden i den församling där sökanden är kyrkobokförd samt från bamavårdsnämnden i den försaraling där den som har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd.

I ärende ora antagande av adoptivbarn skall rätten inhämta upplysningar om barnet och sökanden ävensom huruvida vederlag eller bidrag tiU bamets underhåll är givet eller utfäst. Har bamet ej fyllt aderton år, skall yttrande inhämtas från bamavårdsnämnden i den församling där sökanden är kyrkobokförd samt, om barnavårdsman förordnals för barnet, från den barnavårdsnämnd, som har att utöva tillsyn å barnavårdsmannens verksamhet, och eljest från bamavårdsnämnden i den församling där den som har vårdnaden ora bamet är kyrkobokförd.

Fader eller------------------------ han höras.

Ansökan ora förmyndares förordnande eller entledigande eller om annan rättens åtgärd med avseende å förmynderskap må, såframt fråga ej är ora ärende, varom i 9 kap. 2 a § eller i 29 § stadgas, göras, förutom av överförmyndaren och förmyndare, fämväl av barnavårdsman och den omyndige själv, om han fyllt sexton år, så ock av hans make och närmaste fränder. Förmyndare, sora gjort sig skyldig tUl försummelse i vårdnaden ora underårig, raå entledigas järaväl på ansökan av allraän åklagare eller bamavårdsnärand. Frågor sora avses i denna paragraf skall ock rätten, när anledning är därtill, upptaga utan att särskild ansökan blivit gjord.

Mot rättens — —■-------

Mot beslut---------------

Ansökan om förmyndares förordnande eller entledigande eller ora annan rättens åtgärd raed avseende å förmynderskap raå, såframt fråga ej är om ärende, varom i 9 kap. 2 a § eller i 29 § stadgas, göras, förutom av överförrayn-daren och förrayndare, av den omyndige själv, om han fyllt sexton är, sä ock av hans make och närmaste fränder. Förmyndare, som gjort sig skyldig till försummelse i vårdnaden om underårig, mä entledigas jämväl pä ansökan av allmän åklagare eller bamavårdsnärand. Frågor som avses i denna paragraf skall ock rätten, när anledning är därtiU, upptaga utan att särskild ansökan blivit gjord.

- är sagt. ■ av vitet.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den

2. Vad i lag eller annan författning är stadgat angående bamavårdsman skall gälla bamavårdsnämnd.

3. Genom lagen upphäves kungörelsen (1950: 146) om barnavårdsmans verksamhet och tillsynen därå.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1969: 618) om fastställande av faderskapet till bam utom äktenskap

Härigenora förordnas i fräga om lagen (1969: 618) om fastställande av faderskapet till bam utom äktenskap

dels alt i rabriken till 2 § och i 3, 4 och 6 §§ samt i övergångsbestämmelserna ordet "barnavårdsman" i olika böjningsformer skall bytas ul mot "barnavårdsnämnd" i motsvarande form,

dels att 1, 2, 5, 7, 10 och 11 §§ skaU ha nedan angivna lyddse.

Talan om fastställande av faderskapet föres av barnavårdsmannen. Även den som har vårdnaden ora barnet eller särskilt förordnad förrayndare för barnet får föra sädan talan. Har modern vårdnaden ora barnet, fär hon föra talan, även om hon ej uppnått myndig ålder.

Barnavårdsmannen skall föra talan mot den man eller de män som enligt hans utredning eller vad som framkorarait under målets handläggning skäligen kan koraraa i fråga som fader till bamet.

Talan om fastställande av faderskapet föres av barnavårdsnämnden. Även den sora har vårdnaden ora barnet eller särskilt förordnad förrayndare för bamet får föra sädan talan. Har modem vårdnaden om barnet, får hon föra talan, även om hon ej uppnått rayndig ålder.

Barnavårdsnämnden skall föra talan raot den man eller de män som enligt nämndens utredning eller vad sora frarakorarait under raälets handläggning skäligen kan korama i fråga som fader till barnet.

Prop. 1973:100 100

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §

Det åligger------------- föranleda därtill.

Ora bamet------------- indraga förskottet.

Beslut om indragning eller ned- Beslut om indragning eUer ned
sättning av bidragsförskott skall sättning av bidragsförskott skall
skriftligen delgivas vårdnadshava- skriftligen delgivas vårdnadshava
ren, särskUt förordnad förmynda- ren, särskilt förordnad förmynda
re och barnavårdsman för barnet re för barnet och den underhålls-
samt den underhällsskyldige. skyldige.

12 §

Vårdnadshavaren, särskilt för- Vårdnadshavaren och särskilt

ordnad förmyndare och barna- förordnad förmyndare för bamet

vårdsman för barnet äro skyldiga äro skyldiga att ofördröjligen till

att ofördröj Ugen tUl den bama- den barnavårdsnämnd, som utgi-

vårdsnärand, som utgiver bidrags- ver bidragsförskottet, anmäla
förskottet, anmäla

a) om barnet-------------- än barnavårdsnämnden.

Denna lag träder i kraft den-

Förslag till

Lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97)

Härigenom förordnas i fråga om barnavårdslagen (1960: 97) dels att 3, 11 och 12 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 3 a §, av nedan angivna lydelse.

föreslagen lydelse Nuvarande lydelse

3 §
Barnavårdsnämnden har------------ egna sammanslutningar,

att lämna allmänheten råd och upplysningar i frågor som äga samband med nämndens verksamhet

att förvalta------------- och verkställighet.

3 a§ Barnavårdsnämnden har att lämna råd och upplysningar i frågor som äga samband med nämndens verksamhetsområde.

11 §

Kan barnavårdsnämndens----------- 51 § samt

4. förordna barnavårdsman.

Beslut som------------- nästa sammanträde.

Avser beslutet----------- ordförandens beslut.

12 §

Om komraunfuUmäktige----------- eller 51 §,

4. fullgöra vad som ankommer 4. fullgöra vad som ankommer
på näranden enligt föräldrabalken, på nämnden enligt föräldrabalken
enligt 4 § andra stycket eller 5 § i andra avseenden än som avses i
lagen om allmänna bambidrag el- '3 kap. 2 och 4 §§, 7 kap. 2 och
ler enligt 9, 11 eller 18 § lagen 7 §§, om avtalet ej innefattar åla-
om bidragsförskott eller gande att utge engångsbelopp,

samt i 20 kap. 11 §, enligt 4 § andra stycket eller 5 § lagen om allraänna barnbidrag eUer enligt 9, 11 eUer 18 § lagen ora bidragsförskott eller

5. göra framställning----------- tUl koraraunfullraäktige.

Beslut som------------- nästa sammanträde.

Denna lag träder i kraft den--

Prop. 1973:100 102

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden över bamavårdsmannautredningens betänkande (SOU 1972: 65) Barnavårdsmannafrågan

Yttranden har efter remiss avgetts av hovrätten för Nedre Norrland, socialstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län, riksskatteverket, barnstugeutredningen, familjelagssakkunniga, socialutredningen, fosterbarnsutredningen. Svenska landstingsförbundet. Svenska komraunförbundet. Landsorganisationen i Sverige (LO), Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister, Föreningen Sveriges tingsrältsdomare. Föreningen Sveriges socialchefer, Sveriges socionomförbund, Sveriges so-cionoraers riksförbund, Sveriges koramunaltjänsteraannaförbund, Sveriges socialtjänstemannaförbund. Föreningen koramunal- och landstings-anställda familjerådgivare, Bamavårdsmannaföreningen i Stockholra, Nämnden för socionomutbildning, Centerns kvinnoförbund. Folkpartiets kvinnoförbund. Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Svenska kvinnors vänsterförbund och Husmodersförbundet Hem och samhälle.

Remissinstansema har i ätskilliga fall bifogat yttranden frän underställda rayndigheter.

1 Allmänna synpunkter

Utredningens förslag att bamavårdsraannainstitutionen skall upphöra och att flertalet av de uppgifter som nu ankommer på de personligt förordnade barnavårdsmännen skall föras över på barnavårdsnämnden tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga reraissinstanser raed undantag av länsstyrelsen i Malmöhus län och tingsrättsdomareföreningen. Länsstyrelsen anser att utredningens betänkande inle bör göras till underlag för en ny lagstiftning. Föreningen föreslår att barnavårdsraannainstitutionen behälls för raera begränsade uppgifter än f. n,, näraligen för tillsyn särat för stödjande och rådgivande verksarahet för i första hand barn som inte lever tillsammans med båda föräldrarna.

Socialstyrelsen framhåller att bamavärdsmannainstitutionen har fyllt en raycket viktig uppgift under det drygt halva sekel den existerat. När därför utredningen föreslår dess avskaffande är detta ett resultat av att säväl lagstiftning sora sociala förmåner nuraera utformats sä, att särlagstiftning rörande barn utom äktenskap kan anses obehövlig. Ocksä länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller att den ensamslående värdnadshavarens situation i dag ter sig helt annorlunda än den gjorde vid tiden för barnavårdsmannainstitutionens tUlkomst. De stora och genomgripande sociala förändringar som ägt rum under årens lopp har skapat större trygghet och givit bättre möjligheter för ensamstående vårdnadshavare att klara uppgiften som ensamförälder. Länsstyrelsen i Stockholms län pekar på att sarahället numera har ett brett register av åtgärder för stöd

Prop. 1973:100 103

och hjälp till alla vårdnadshavare. Skillnaden mellan ensamstående och gifta mödrar har med tiden jämnats ut i fråga om behovet av rådgivning och stöd. Länsstyrelsen anser därför att tiden är mogen att se över barnavårdsmannainstitutionen som huvudsakligen har varit inriktad på mödrar med barn utora äktenskap. Även från effektivitets- och rationaliseringssynpunkt krävs enligt länsstyrelsen en översyn.

Uppfattningen att de utoraäktenskapliga barnens situation inte är sådan att en obligatorisk tillsyn av särskUt denna grupp kan anses påkallad koramer till uttryck i flera andra remissvar. Sålunda framhåller bl. a. Kommunaltjänstemannaförbundet, Folkpartiets kvinnoförbund. Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Svenska kvinnors vänsterförbund. Husmodersförbundet Hem och samhälle och SACO att det numera inle är motiverat att behandla utomäktenskapliga barn annorlunda än de bam som föds inom äktenskapet eller att försätta de ogifta mödrarna i en särställning. Socialtjänstemannaförbundet framhåller att den ogifta modern många gånger har raer välordnade förhållanden än andra vårdnadshavare. Moderata samlingspartiets kvinnoförbund anser det uppenbart alt de obligatoriska fortlöpande barnavårdsraannaskapen av många upplevs som en diskriraineruig av de ogifta raödrarna.

Flera remissinstanser, bl. a. Socialtjänstemannaförbundet och SACO, framhåller alt föräldrar i ökad utsträckning sararaanbor ulan att ingå äktenskap. Bamavårdsmannaföreningen i Stockholm konstaterar att en allraän attitydförändring och olika former av sarahällsåtgärder har utjäranat klyftan mellan olika familjetyper. Socialdemokratiska kvinnoförbundet anser att det inte finns något slöd för uppfattningen alt barn sora växer upp i familjer där föräldrarna inte är gifta med varandra skulle vara utsatta för större risker än andra barn. Samhället måste, framhåller förbundet, ge alla barn som behöver det tillsyn och stöd oavsett vilken familjeform de växer upp i. Ocksä SACO understryker alt behov av samhällets stöd- och hjälpålgärder kan föreligga inle endast i fräga om de ogifta mödrarna utan även beträffande andra kategorier av vårdnadshavare, såsom frånskilda, änkor och änklingar.

Landstingsförbundet erinrar om att de senaste decenniernas reforra-slrävanden inom familjepoliliken genomgående har syftat bl. a. tiU alt utjämna skillnaderna mdlan olika kategorier av barnfamiljer. Ett av de senaste exemplen på detta är det nyligen avgivna betänkandet (SOU 1972: 34) Familjestöd, där en betydande utbyggnad föresläs av det ekonomiska stödet till barnfamiljerna. Trots att de utoraäktenskapliga barnens särställning alltså nuraera kan sägas vara i stort sett eliminerad, anser förbundet att denna kategori ännu i viss män måste betraktas som en utsatt grupp. Detla framgår bl. a. av den återigen aktualiserade barnmisshandelsproblematiken. Förbundet anser det därför fortfarande motiverat alt vissa åtgärder vidtas frän samhäUets sida för att erbjuda dessa barn och deras föräldrar stöd och hjälp. Förbundet finner eraellertid inle att systemet med personligt förordnade barnavårdsraan bör kvarstå för dessa uppgifter utan tillstyrker att uppgifterna förs över till bamavårdsnämnden.

Socialstyrelsen framhåller att även om en särlagstiftning rörande bara utora äktenskap kan anses obehövlig ett betydande antal vårdnadshavare dock alltjämt är i behov av de kurativa arbetsuppgifter som f. n. åvilar barnavårdsmannen. Enligt styrelsen sammanfaller emellertid dessa grupper i dag inle alllid med de grapper som enligt nuvarande lagstiftning har rätt alt få barnavårdsraan. Som exempel nämner styrelsen att åt-

Prop. 1973:100 104

skiUiga utiändska barn under 18 år invandrat tillsammans med släktingar. Sannolikt är flera av dessa födda utora äktenskap, men de kan trots detta inte få barnavårdsman i Sverige, eftersom vårdnadshavaren är bosatt utomlands och inte svensk medborgare.

Utredningens uppfattning alt systeraet med personliga barnavärds-mannaförordnanden blivit allt mer otidsenligt och sväradministrerat berörs i flera remissyttranden.

Sociala centralnämnden i Göteborg anför att i ett socialvärdsarbete som bedrivs enligt helt andra grundprinciper än tidigare — bl. a. enligt den s. k. helhetssynen — har barnavårdsmannainstitutionen kommit alt framstå som alltmer otidsenlig och utan några större fördelar från värd-och behandlingssynpunkt. Det personliga förordnandet härrör från en tid då flertalet barnavårdsmän inte var tjänstemän hos barnavärdsmyn-digheter och innebär numera för socialförvaltningen en omfattande ad-niinistrativ belastning. Liknande synpunkter framförs av bl. a. sociala centralnämnden i Kiruna. Socialstyrelsen, Landstingsförbundet, Sveriges socionomers riksförbund särat Föreningen kommunal- och landstings-anställda familjerådgivare betonar ocksä att systeraet raed personliga förordnanden är adrainistrativt tungrott.

Bamavårdsmannaföreningen i Stockholm framhåller att de lätt preci-serbara uppgifterna i barnavärdsmannens arbete — fastställande av faderskap och underhällsbidrag — sannolikt kan lösas pä ett administrativt enklare sätt än genom att i varje enskilt fall förordna barnavårds-man. Sociala centralnämnden i Gustavsberg framhåller att del enbart kan vara till fördel att avskaffa de personliga förordnandena av bamavårdsman och överföra ansvaret för barnen direkt på barnavårdsnämnderna, då huvudparten av landets komrauner har möjlighet att knyta tjänstemän till barnavårdsnämnden efter koramunreforraens genoraförande.

Enligt Kommunförbundet överenssläramer utredningens förslag i allt väsentligt med vad som har eftersträvats frän kommunförbundshåll. Förbundet tillstyrker därför i princip utredningens förslag. I sitt remisssvar berör förbundet utredningens iakttagelse att dagens jämförelsevis hårda belastning av socialvärden i samband med en raer allmän övergång till helhetssynen i behandlingsarbetet leder till nödlvungna försummelser vid skötseln av barnavårdsraannaskapen. Förbundet säger sig inte vara berett att anse att dessa iakttagelser kan gälla generellt för barnavårdsmannaarbetet i landet. Det bör också kunna sägas alt man f. n. har ett större tryck på socialhjälpssidan än tidigare, vilket förhoppningsvis är av tillfällig natur, dä det vid oraläggningen av behandlingsarbetet knappast är raöjligt att undvika inilialsvärigheter. Enligt förbundet har dagsläget endast kommit alt skarpare belysa barnavårdsmannainstitutionens svagheter. Att upphäva lagstiftningen härom är enligt förbundets mening nödvändigt även om svårigheterna i nuvarande exceptionella situation skulle kunna överbr)'ggas.

Socialstyrelsen understryker alt organisatoriska och andra brister inle bör vara avgörande för frågan om barnavårdsmannainstitutionens fortsatta existens. Det avgörande bör enligt styrelsen vara om det fortfarande finns grupper i samhället som har behov av de särskilda tjänster och den särskilda tillsyn som avses i 8 kap. 6 § FB och om i sä fall en reviderad barnavårdsmannainstitution erbjuder bästa formen för tillgodoseende av dessa behov eller om andra anordningar är att föredra frän rättssäkerhets- och effektivitetssynpunkt. Efler att från denna utgångs-

Prop. 1973:100 105

punkt ha Övervägt utredningens förslag i fräga om de fem olika huvuduppgifter som i enlighet med den av utredningen gjorda uppdelningen åvilar barnvårdsmannen, tillstyrker styrelsen raed de reservationer som framgår av den följande redogörelsen (2—6) förslaget att bamavärdsmannainstitutionen skall upphöra.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför att den av utrednmgen företagna undersökningen om inställningen tUl bamavärdsraannen bland vårdnadshavare ger ett anraärkningsvärt för att inle säga närmast sensationellt resultat mot bakgrund av den kritik som i den allmänna debatten har framförts rörande bamavärdsraannen sora en överflödig och rent av diskrirainerande institution. Undersökningens resultat torde enligt länsstyrelsens mening dock inte böra tolkas som ett stöd för bibehållande av barnavårdsraannainstitutionen sora sådan. Däreraot anser länsstyrelsen det berättigat att dra den slutsatsen att vårdnadshavarna själva som regel önskar ha en bestämd person att vända sig till när de söker råd och stöd. Detta önskemål bör så långt möjligt tiUgodoses även vid en ändrad organisation.

Stockholms barnavårdsnämnd anser att utredningens principförslag väl tillgodoser de krav och behov som sarahällets utveckling lett frara till och som bl. a. inneburit järaställdhet raellan barn födda i och utom äktenskap. Ell accepterande av utredningens principförslag innebär enligt nämnden ett ytterligare steg i denna riktning.

Barnstugeutredningen anför att barnavärdsmannautredningens förslag utgör en av de viktiga bitarna i det raönster för en total farailjepolilisk service för barn och föräldrar som samhället försöker bygga upp. Förslaget ansluter väl tUl den familjeservice som barnsiugeutredningen har skisserat i sitt betänkande (SOU 1972: 26 och 27) Förskolan. Barnstugeutredningen understryker vikten av alt bamavårdsmannautredningens förslag i den fortsatta behandlingen nära kopplas med barnslugeulredningens och familjepolitiska koraraitténs förslag, då förutsättningen för ett verkligt stöd ät särskilt enföräldrarna och deras bam är alt alla fa-raUjepoliliska resurser i samhället samordnas. Utbyggnaden av förskolan samt saraarbetet raellan barnavårdsnämnd eller social centralnämnd och den medicinskt-psykiska mödra- och barnhälsovården i överensstämmelse med vad barnslugeulredningen föreslagit är hell avgörande för de barns framtid det här gäller. Barnslugeulredningen ansluter sig helt lUl bamavårdsmannautredningens förslag, förutsatt att föreslagna åtgärder kan förverkligas i nära anslutning till förslaget om förskolan och dess funktion i samhäUets samlade familjeservice.

Tingsrättsdomareföreningen, sora tillstyrker förslaget i vad det avser att barnavårdsnäranden skall överta bamavårdsmannens uppgifter att medverka när faderskap och underhållsbidrag fastställs samt att tillse alt underhållsbidrag betalas, ställer sig tveksam till förslaget att det inle skall finnas en barnavårdsman för uppgifterna alt se till att barnen vårdas på ett riktigt sätt samt att utöva en stödjande och rådgivande verksamhet. På skäl sora närmare redovisas i det följande (5) anser sig föreningen inle kunna tillstyrka förslaget i dessa delar utan föreslår att barnavårdsraannainstitutionen behålls för tUlsyn särat för stödjande och rådgivande verksamhet avseende i första hand barn som inle lever tillsammans med båda föräldrama.

Länsstyrdsen i Malmöhus län finner det svårt att överblicka konsekvenserna av förslaget då lagar inom angränsande oraråden saratidigt föreslås ändrade och då omorganisation av berörd verksamhet pågår.

Prop. 1973:100 106

Enligt länsstyrelsen mäste hänsyn las till bl. a. de lagförslag som nyligen framlagts eller som är under utarbetande av familjepolitiska komraittén, familjelagssakkunniga, barnstugeutredningen samt socialulredningen. Länsstyrelsen pekar vidare på alt kommunsararaanslagningar äger rum fram till är 1974 samt att omorganisation av socialvärdens verksamhet pågår eller nyligen har avslutats i många korarauner, varvid raan har gått in för behandlingsarbete enligt den s. k. helhetssynen. Alla dessa förändringar gör det svårt att fä en rättvisande bild av hur olika delar av verksamheten verkligen fungerar eller kan fungera. Enligt länsstyrelsen finns det otvivelaktigt ett stort förtroendekapital i barnavårdsmannainstitutionen sora det vore olyckligt att förlora. Institutionen som sådan är fast förankrad i det allmänna medvetandet och har fortfarande en stor funktion att fylla. Om lagförslaget går igenom försvinner den värdefulla uppsökande verksamhet som barnavårdsmannen bedriver. Vidare blir det inte längre lika självklart för ogifta mödrar och andra ensamstående föräldrar vem de skall vända sig till. Länsstyrelsen föreslår att betänkandet inte görs till underlag för ny lagstiftning på detta område ulan att i stället möjligheterna till förbättring inom den nuvarande lagstiftningens rara undersöks.

2 Fastställande av faderskap

Utredningens förslag att barnavårdsnäranden skall överta de uppgifter rörande fastställande av faderskap till barn utom äktenskap som nu åvilar barnavårdsmännen och att nämnden därvid skall kunna delegera beslutanderätten på tjänsteman hos koraraunen tillstyrks eller läranas utan erinran av praktiskt taget alla remissinstanser. Länsstyrelsen i Malmöhus län, som är kritisk mot utredningsförslaget i dess helhet, invänder mot vad utredningen har anfört i denna del alt det frän praktisk synpunkt kanske inte betyder så raycket ora ansvaret ligger på barnavårdsnämndens resp. sociala centralnämndens ordförande, på en tjänsteman vid nämnden eller på en personligt förordnad barnavårdsman. Det borde enligt länsstyrelsen vara möjligt att t. ex. chefstjänsteman eller annan särskilt utsedd tjänsteman forraellt står sora barnavårdsman men biträds av andra tjänsteraän i verksaraheten.

Socialstyrelsen förklarar sig tillstyrka utredningens förslag på de motiv som utredningen har anfört.• Härvid pekar styrelsen bl.a. pä all utredningen har övervägt lämpligheten av länsstyrelsens eller rättshjälpens medverkan i fråga om faderskapsutredningar men funnit att behovet av social kunskap talar för att uppgiften knyts direkt till barnavårdsnämnden. Stockholms barnavårdsnämnd erinrar också om nämnda överväganden och framhåller att utredningens bedöraning att faderskaps-utrednmgar bör ske genora barnavårdsnärands försorg liksora att en viss tjänsteman hos nämnden bör handlägga sädana ärenden synes riklig med hänsyn lill det slag av utredningar det här gäller samt den speciella kunskap och erfarenhet de kräver. Kommunförbundet anser att det är lämpligt att särskUda tjänsteraän enligt utredningens förslag handhar förevarande arbetsuppgifter på närandens vägnar då denna insats i regel är tidsmässigt begränsad och i övrigt av speciell art.

Länsstyrelsen i Norrbottens län understryker utredningens påpekande att det från både effektivitets- och rättssäkerhetssynpunkt är av vikt att en viss tjänsteman får ägna sig åt faderskapsutredningar. Denna uppgift har bl. a. pä grund av den ändrade lagstiftningen om fastställande av fa-

Prop. 1973:100 107

derskap blivit alltmer komplicerad. Samma uppfattning komraer till uttryck i ätskilliga remissvar, bl. a. i svaren från Stockholms barnavårdsnämnd, Sveriges socionomers riksförbund, Kommunaltjänstemannaförbundet, Bamavårdsmannaföreningen i Stockholm, Moderata samlingspartiels kvinnoförbund, TCO och SACO.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller alt det mäste anses vara av utomordentlig betydelse att alla ansträngningar görs för att fä bördsfrågan utredd och avgjord, bl. a. med hänsyn till att de utomäktenskapliga barnen numera tillförsäkrats rätt till arv efler fadem. Detta anser länsstyrelsen kunna ske bäst genom att speciella tjänstemän vid barnavårdsnämnderna tUldelas dessa arbetsuppgifter. Det processudla förfarandet vid faderskapsfastställande är stundtals av komplicerad natur. Av betänkandet framgår att faderskapsutredningarna i många komrauner har blivit eftersatta och att det har hänt att bristande kunskaper hos barnavårdsmannen medfört att faderskap inte kunnat fastställas med erforderlig grad av säkerhet. Det är därför viktigt, framhåller länsstyrelsen, att de tjänstemän som koraraer att handha dessa arbetsuppgifter får erforderlig utbildning på området. Tingsrättsdomareföreningen, som framför liknande synpunkter, framhåller att faderskapsutredningama nu många gånger är föga tillfredsställande i de fall som prövas av domstol. Folkpartiets kvinnoföi-bund erinrar om att ärenden rörande faderskap numera ofta får internationell anknytning.

Önskemålet alt de som skall ha hand om faderskapsutredningama skall vara socialt utbildade betonas i flera reraissvar. Sociala centralnämnden i Gustavsberg anför bl. a. att faderskapsutredningarna sedan år 1970 har blivit mer tidskrävande på grund av att allt fler personer bor tillsammans utan att vara gifta. I dessa fall fordras ofta tid och tålamod för att bryta den negativa inställningen till vad många upplever som en otillbörlig inblandning frän samhällets sida. Enligt näranden har vidare skyldigheten att inför domstol stäraraa in flera länkbara raän saratidigt gjort arbetet mer psykologiskt känsligt och krävande, då många kvinnor upplever detla som obehagligt och t. o. m. förnedrande och därför ofta försöker undanhålla utredaren besvärande fakta. Nämnden anser det nödvändigt att utredaren har goda kunskaper i psykologi och intervjuteknik, varför en socialt utbildad tjänsteman synes mest lämpad. En sådan tjänsteman är ocksä utbildad för och van vid att lösa sociala problera av praktisk art.

I flera remissvar framhålls att det är viktigt alt den tjänsteman som bedriver utredningen i faderskapsärenden får tUlgång till juridisk sakkunskap. Länsstyrelsen i Kronobergs län pekar på att faderskapsutredningar av olika anledningar har blivit mer komplicerade under årens lopp samt att nu gällande arvsregler för de utomäktenskapliga bamen medför alt fastställande av faderskap måste ges den rättssäkerhet som är möjlig. Länsstyrelsen understryker därför betydelsen av jurists raedverkan i dessa ärenden. Enligt länsstyrelsen är det också mycket viktigt att barnavårdsnämnderna erinras om att juridisk sakkunskap bör anlitas i samband med faderskapsutredningar.

Liknande synpunkter anförs i yttranden frän bl. a. länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län, sociala centralnämnden i Guslavsberg, Sveriges socionomers riksförbund, Kommtmaltjänsteman-naförbundel, Folkpartiets kvinnoförbund och Svenska kvinnors vänsterförbund. Socialstyrelsen ifrågasätter om inte regelbunden juridisk konsultation borde göras obligatorisk. För ett sådant obligatorium talar en-

Prop. 1973:100 108

ligt styrelsen de vittgående konsekvenserna, bl. a. i arvshänseende, av en faderskapsfaststäUdse. Sveriges socionomers riksförbund uttalar sig i liknande riktning och anser att jurister med specialinriktning på familjerättsliga frågor bör vara knutna till specialistfunktionen för faderskaps-utredningar.

Några reraissinstanser berör utredningens förslag att det skall ankoraraa på den tjänsteman som har hand om utomäktenskapliga bams börd att under den tid faderskapsutredningen pågår bistå modern med råd och stöd. Landstingsförbundet framhåller att den nya organisationsformen i realiteten också innebär ett slags barnavärdsraannaskap, ehuru tidsbegränsat och ulan personligt förordnande. Det är enligt förbundets raening önskvärt att dessa tjänsteraän inle helt begränsar sitt arbete till de rent legala och forraella uppgiftema ulan att de också kan ge råd och stöd åt modern under den tid hon har kontakt med tjänstemannen. Enligt förbundet är det för undvikande av dubbelarbete viktigt alt ett nära samarbete äger rura med bl. a. barnavårdscentralernas personal och de socialassistenter som enligt utredningens förslag efter fastställande av faderskap och underhållsbidrag skall svara för vad sora kan kallas kuratorsverksamhet för mödrarna.

Bamavårdsmannaföreningen i Stockholm anför att behovet av social information är stort före och i samband med barnets födelse. Det måste vara raöjligt att som i dag få kontakt med tjänstemannen i fräga i god tid före den väntade nedkorasten, vilket kan vara ytterst betydelsefullt för faderskapsutredning och rådgivning inför en förändrad farailjesituation. Föreningen betonar att det är angeläget att den faderskapsulre-dande tjänstemannen ansvarar för att föräldrarna i samband med faderskapsutredningen får erforderlig famUjerättslig information bl. a. ora konsekvenserna av olika samlevnadsformer samt om vårdnads- och um-gängesfrägor. Liknande synpunkter anförs av Stockholms barnavårdsnämnd.

Foslerbarnsutredningen påpekar att ifrågavarande tjänsteman enligt bamavårdsmannautredningens förslag inte skall svara för några mer orafattande sociala insatser. Det bör enligt foslerbarnsutredningens raening därför noggrant klargöras vilka arbetsuppgifter sora skall åvila tjansteraannen då i annat fall följden kan bli alt denne i realiteten övertar de arbetsuppgifter sora den tidigare barnavårdsmannen hade. Sveriges socionomförbund ger uttryck för samraa uppfattning och frarahåller att utvecklingen mot alt ogifta föräldrar erbjuds hjälp genom ordinarie sociala organ pä samma villkor som gäller för andra grupper i samhället försvåras om de tidigare barnavårdsmannauppgifterna förs över till den faderskapsutredande tjänstemannen.

Sociala centralnämnden i Göteborg anser att det bör vara möjligt att låta socialassistenter i reguljärt socialvärdsarbete ha hand ora fastställande av faderskap i redan av annan anledning aktuella ärenden, varvid assistens från den av utredningen föreslagne specialisten givetvis kan behövas. Näranden befarar nämligen att det blir stor omsättning pä specialistpersonalen, ora denna enbart skall ägna sig åt faderskapsutredningar och inte delta i behandlingsarbete. Enligt nämnden skulle emellertid denna risk kunna motverkas om specialislfunktionen utökas tiU att t. ex. omfatta även ärenden rörande vårdnad och umgängesrält samt adoptioner. Sociala centralnämnden i Gustavsberg anser att den tjänsteman som gör utredningarna rörande faderskap och underhäll ocksä bör ha möjlighet att göra utredningar enUgt barnavårds- och socialhjälpsla-

Prop. 1973:100 109

garna i ärenden som han kommit i kontakt med i egenskap av faderskapsutredare. Härigenom skulle enligt nämnden undvikas att personer onödigtvis tvingas besöka olika befattningshavare.

Bamavårdsmannaföreningen i Stockholm framhåller att det är av vikt alt den rådgivande delen av arbetet inte tar överhanden. Enligt föreningen bör därför bamavårdsnämnden vid delegation fortlöpande följa arbetet med faderskapsutredningen. Behovet av kontroll av tjänstemannens verksamhet berörs i flera andra remissvar. Sveriges socionomers riksförbund anser att det är absolut nödvändigt att barnavårdsnämnderna genom stickprovsundersökningar och ärliga uppföljningar av ärenden som ej slutförts inom ett år tillser hur verksaraheten bedrivs. Länsstyrelsen i Kronobergs län finner också sädan tillsyn viktig. Enligt länsstyrelsen bör därför anvisningar utfärdas om hur tillsynen skall utövas. Husinodersförbundel Hem och samhälle anser att barnavårdsnämndens ärendekontroll helst skall utföras med juridiskt biträde som enligt förbundet normalt bör kunna ställas till förfogande inora varje ny slorkorarauns förvaltning.

Utredningens uttalande att det kan bli nödvändigt att anordna särskild kursverksamhet för att tillgodose behovet av kvalificerad personal uppmärksammas i några remissvar. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser alt möjligheterna att genom kursverksarahet eller pä annat sätt utbilda de blivande faderskapsulredarna bör bli större, då kretsen av tjänsteraän med dessa arbetsuppgifter komraer alt bli begränsad i förhållande till nuvarande ordning. Frågan om den närmare utformningen av UtbUdningen på detla område bör enligt länsstyrelsen las upp av socialstyrelsen i samarbete med främst Kommunförbundet. Kommunförbundet anför att i den mån det konstateras behov av särskild utbUdning av ifrågavarande tjänstemän det är naturligt att förbundet medverkar till att kursverksamhet eller andra utbUdningsinsalser komraer till stånd.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län erinrar om att utredningen framhållit vikten av alt faderskapsutredningarna genomförs så snabbi sora möjligt. Länsstyrelsen vill i detta samraanhang peka på alt barnavårdsmannaförordnandena i många komrauner till största delen fördelas bland socialassistenterna, som därjärate har andra viktiga arbetsuppgifter. Arbetssituationen pä många barnavårdsnämnder eller sociala centralnämnder är i dag mycket ansträngd. Vid ett genomförande av utredningens förslag kommer de arbetsuppgifter som de till barnavårdsnämnderna inte knutna barnavårdsmännen i dag fullgör alt överläs av bamavårdsnämnden. Utredningens förslag skapar emellertid inle några garantier för att erforderiig personal ställs till förfogande. Även om förslaget innebär en del besparingar, främst pä kontorssidan, måste man enligt länsstyrelsens mening mot bakgrund av den pressade arbetssituationen och det för mänga kommuner svåra kommunalekonomiska läget räkna med risken att utredningens målsättning på grund av bristande personalresurser inle helt kan genomföras.

Några remissinstanser ifrågasätter om det inte skulle vara möjligt att förenkla förfarandet i fräga om fastställande av faderskap. Socialdemokratiska kvinnoförbundet frarahåller att strävandena att likställa bam, födda utom resp. inom äktenskap, leder tUl krav pä att också bestämmelser om fastställande av barnets börd samordnas så långt detta är möjligt. I de fall där inget tvivel råder om barnets börd bör därför enligt förbundets raening en juridiskt bindande registrering kunna företas i folkbokföringen efler anmälan av barnets far och mor. Detta förfarande

Prop. 1973:100 110

skulle i första hand gälla för barn lill sammanboende föräldrar vare sig de är födda utom eller inom äktenskap. Ora faderskapet inle är klarlagt vid barnets födelse bör raodern obligatoriskt hänvisas till barnavärds-myndigheten för utredning om faderskap och för fastställande av avtal ora underhållsbidrag. Förbundet föreslår alt bamavårdsraannautred-ningens förslag ora faststäUande av faderskap omprövas i enlighet med vad som nu har anförts. Sveriges socionomförbund ger i sitt remissvar uttryck för samma uppfattning i fräga om reglema för faderskapsfaststäUdse.

Socialförvaltningen i Helsingborg påtalar att vissa svårigheter kan uppkomma vid övergången tUl det föreslagna systemet, inte minst i de ärenden där börden inte kunnat fastställas. Enligt gällande bestämraelser kan barnavårdsnämnden inte lägga ned påbörjade utredningar ora faderskapet rörande bam sora är födda före är 1970. Även ora utsikterna att fastställa faderskapet är helt obefintliga måste dessa ärenden hällas aktuella. Förvaltningen anser att det vore värdefullt om barnavärds-nämnderna fick rätt att under övergångstiden efler omsorgsfull prövning lägga ned sädana faderskapsutredningar. Övriga påbörjade men inte avslutade faderskapsärenden bör kunna överflyttas på de särskUda tjänstemännen och beslutsddegeringen bör avse även denna ärendegrupp. Enligt förvaltningens uppfattning är det av utomordentlig vikt att socialstyrelsen i god tid irman den föreslagna lagändringen träder i kraft upplyser barnavårdsnämnderna ora hur den nya lagstiftningen skall tillärapas. Vidare anser förvaltningen det nödvändigt med klara och enkla övergångsbestämmelser.

3 Fastställande av underhållsbidrag

Utredningens förslag att skyldigheten att tillse att underhåll tillförsäkras de utomäktenskapliga bamen skall åvila barnavårdsnäranden och att den tjänsteraän sora utreder barnels börd också skall pröva underhållsfrågan, tillstyrks eller läranas utan erinran av saratliga reraissinstanser raed undantag av länsstyrelsen i Malmöhus län, vilken i detta hänseende ger uttryck för sarama uppfattning sora i fråga ora fastställande av faderskap (2).

Socialstyrelsen konstaterar i likhet raed utredningen att underhållsfrågan vanligtvis är så intimt förbunden med faderskapsutredningen i fråga om såväl utredningen som prövningen att det skulle leda till allvarliga olägenheter om dessa frågor skulle anförtros oUka organ. Bamavårdsmannaföreningen i Stockholm anser att synpunkterna på rättssäkerhet har samma tyngd i fräga om bestäraraande av underhållsbidrag sora då det gäller att fastställa faderskapet. Kommunförbundet framhåller att inte minst behovet av en åtminstone i varje enskild koramun enhetlig bedömning av underhällsbidragens storlek motiverar att den tjänsteman som på baraavårdsnämnds vägnar handlägger ärenden ora fastställande av faderskap också skall pröva frågor om underhållsbidrag och därvid förfara enligt de av utredningen angivna procedurreglerna. Uppfattningen att den föreslagna ordningen ger förutsättningar för en enhetlig bedömning av underhåUsbidragens storlek delas av bl. a. Kommunaltjänstemannaförbundet och Svenska kvinnors vänsterförbund. Bamavårdsmannaföreningen i Stockholm anför att bedömningen av underhällsbidragets storlek är en ofta debatterad fråga bland bamavårdsmannen. För riket geraensararaa riktlinjer för denna bedömning saknas, vil-

Prop. 1973:100 111

ket under alla år har utgjort ett av barnavårdsmännens främsta problem. Domstolarnas praxis varierar avsevärt och ger därför inte tillräcklig ledning. Ett fastställt underhällsbidrag medför vittgående konsekvenser både för den underhållsberättigade och inte minst för den underhållsskyldige. Brislen på riktiinjer leder tUl olika bedöraning. Delta är otillfredsställande. Eftersom barnavårdsnämnden enligt lagförslaget skall godkänna avtal om underhällsbidrag, torde enhgt föreningen genom öppen kommunikation mellan närand och tjänsteraän kunna skapas förutsättningar för godtagbar praxis.

Kommunaltjänstemannaförbundet påtalar också att det f. n. saknas enhetliga riktiinjer för bedömning av underhållsbidragens storlek. Enligt förbundets mening hade det varit önskvärt att utredningen mera ingående behandlat denna angelägna fråga och sökt åstadkoraraa riktlinjer för bedöraningen. Denna uppfattning delas av sociala centralnämnden i Göteborg liksom av socialvårdsstyrelsen i Malmö, sora påpekar att raan i Danmark tycks ha löst dessa frågor pä ett smidigare sätt.

Kommunförbundet anför i detta sararaanhang att kontakter mellan komraun, advokater, rättshjälpsanstalter och domstolar skulle kunna medverka till mer enhetlig bedömning i ett något större område än den enskilda kommunen. Ett sådant samarbete skulle ocksä kunna göra dorastolarna uppraärksararaa på de svårigheter sora bamavårdsnärander och besvärsinstanser har när bidragsförskott söks i ärenden där föräldrar efter hemskillnad eller äktenskapsskillnad fördelar vårdnaden av barnen mellan sig och avstår frän underhållsbidrag, de s. k. kvittnings-fallen. Förbundet anser det önskvärt att domstolarna visar äterhällsam-het i fråga om alt godta sådana överenskoraraelser mellan föräldrar, i synnerhet som farailjepolitiska kommittén i sitt betänkande Familjeslöd enligt förbundels mening inle tillfredsställande löst delta problem vid översynen av bidragsförskottsreglerna. Förbundet finner det lämpligt alt också frågor av detla slag övervägs i saraband med att ställning tas till utredningens förslag.

Stockholms barnavårdsnämnd erinrar om att utredningen har förordat att avtal eller dora i fråga ora underhållsskyldighet inte alltid skall drivas frara. Om föräldraraa sararaanbor och fadera fullgör sin del av underhållsplikten skall ett sådant förfarande kunna underlåtas. Nämnden påpekar att raånga unga föräldrar nu lever tillsararaans utan att ha ingått äktenskap. Erfarenheterna visar alt onödig irritation kan skapas i sådana fall ora ett absolut krav ställs pä att underhällsbidrag skall fastställas. A andra sidan kan raan inle bortse frän alt komplikationer kan uppkomma, om föräldraraa senare separerar. Enligt utredningens förslag kommer barnavårdsnämnden inle att ha någon obligatorisk, regelbundet återkommande kontakt med vårdnadshavaren när faderskapsutredningen är avslutad. Därmed koramer nämnden inte heller att fä kännedom om ändrade förhållanden, t. ex. att föräldrarna har flyttat isär. Denna olägenhet bör dock kunna eliraineras genom information tUl föräldrarna i samband med fastställande av faderskapet. Härvid är det enligt närandens uppfattning angelägel alt det klargörs för vårdnadshavaren att frågan om underhållsbidrag i förekommande fall måste aktuaUseras av denne. Ocksä socialstyrelsen understryker att ifrågavarande koraplikationer kan rainskas genom erforderlig information i samband med att faderskapet fastställs.

Socialstyrelsen uppmärksaramar att utredningen har övervägt om barnavårdsnämnden bör åläggas att vaka över att barn i äktenskap vid se-

Prop. 1973:100 112

paration mellan föräldrarna erhåller underhällsbidrag raen funnit att delta inte behövs med hänsyn till att underhåll i dessa fall utdöms av domstol och att parterna i regel har biträde. Barnavårdsnämnden föreslås dock på begäran kunna biträda även i dessa fall. Styrelsen framhåller att det förhållandet att underhållsbidrag utdöms av domstol i och för sig inte är någon garanti för att bamets bästa tillgodoses. Domstolen är bunden av parternas yrkanden och medgivanden. Det kan hända att ena parten är beroende av den andra och åsidosätter barnets intressen. Vidare representerar ombudet den vuxne parlen i första hand, inte barnet. Styrelsen anser därför att det vore önskvärt att barnavårdsnämnden ålades att bevaka barnens intressen oavsett om man begärt hjälp från nämnden eller ej.

Sveriges socionomers riksförbund anser att barnavårdsnäranden bör fä raöjlighet att godkänna avtal ora underhåll beträffande barn säväl i sora utom äktenskap. En sädan ordning skulle enligt förbundet vara av betydelse från samhällets synpunkt eftersom nämnden har alt utge bidragsförskott och därför bör bevaka underhållsbidragets storlek.

Socialdemokratiska kvinnoförbundet konstaterar att utredningen har betraktat de utomäktenskapUga barnen som en homogen grupp och barn som är födda inom äktenskap som en annan grupp. Därvid har utredningen enligt förbundet bortsett från att förhållandena är likartade för barn vilkas föräldrar sammanbor, oavsett om dessa är gifta eller inte. Förbundet anser att avtal om underhållsbidrag, liksom faderskapserkännande, bör anpassas till de faktiska förhållandena och inte till om äktenskap har ingåtts eller ej. Enligt förbundet bör därför förfarandet när det gäller avtal om underhållsbidrag utformas i linje med vad förbundet har föreslagit beträffande faderskapserkännande. Endast för de fall föräldrarna inte sammanbor bör lagtexten innehålla tvingande regler om avtal om underhållsbidrag. Samraa regler bör gälla dä sararaanboendet upphör och dä äktenskapet upplöses. Liknande uppfattning förs fram i remissvaret från Sveriges socionomförbund.

4 Indrivning av underhållsbidrag

Utredningens uppfattning att det med hänsyn till bidragsförskottslagens bestämraelser ora barnavårdsnämndens kravverksamhet inte finns skäl att behålla regler, som innefattar skyldighet för ett annat organ — barnavårdsman — att bistå vårdnadshavaren med indrivning av underhållsbidrag, delas av de flesta remissinstansema.

Socialstyrelsen erinrar om att utredningen föreslär en allmän övergäng till en ordning, som innebär alt bamavårdsnämnden då bidragsförskott utgår bör biträda vårdnadshavaren vid indrivning av den del av underhällsbidraget som överstiger förskottet, samt att utredningen tUlagt att närandeti givetvis även i andra fall äger biträda vårdnadshavaren med indrivning av underhällsbidraget. Styrelsen framhåller att utredningen synes utgå från att alla barn, som inte fär sitt underhällsbidrag i vederbörlig ordning, har rätt tiU och ansöker om bidragsförskott. Endast i fall där bidragsförskottet inte ger full täckning för det fastställda underhållsbidraget skulle därför något egentiigt behov föreligga av hjälp med indrivning för den underhållsberätligades egen räkning. Styrelsen anser eraellertid att detta resoneraang inte håller. Sålunda påverkas rätten tUl bidragsförskott ännu av nationaliteten (jfr dock familjepolitiska

Prop. 1973:100 113

kommitténs förslag). Barnet skall vara svensk medborgare eller som vårdnadshavare ha en svensk medborgare, bosatt i Sverige (1 § första och andra styckena Bfl). Med medborgarskap i Sverige jämställs medborgarskap i annat nordiskt land (art. 18 nordiska konventionen ora social trygghet). I andra "utländska" fall kan enligt 24 § Bfl järaförd raed kungörelsen (1967: 201) ora rätt till bidragsförskott i vissa fall förskott utgå endast under förutsättning att barnet och dess vårdnadshavare inte har raedborgarskap i någon stat eller är poUtiska flyktingar särat vårdnadshavaren sedan minst sex månader vistas i Sverige. Enligt styrelsens mening väcker utredningens resonemang tvekan även från en annan synpunkt. Bidragsförskott skaU enligt 2 § Bfl inte utgå om del "föreligger grundad anledning antaga alt den underhållsskyldige i vederbörUg ordning betalar fastställt underhållsbidrag icke understigande vad som skulle utgå i bidragsförskott enligt 4 § första och andra styckena". Styrelsen har i Råd och anvisningar nr 174 frän år 1964, dä förskottet utgjorde 100 kr. per månad, kommenterat besläraraelsen på följande säll. För att denna regel skall vara tillämplig fordras, dels att det är fråga om ett fastsläUt underhållsbidrag (slutiigt eller interiraistiskl) och dels att bidraget betalas regelbundet på förfallodagen. Däremot fordras inte, alt hela det fastställda bidraget betalas. Om bidraget är fastställt exempelvis tiU 3(X) kr, i månaden och barnet regelbundet erhåller 200 kr, i månaden, skall bidragsförskoti inte utgå. Däremot lorde det vara skäl för barnavårdsnämnden att rikta barnavårdsmannens uppmärksamhet på ett sådant förhåUande eller — om barnavårdsman inte är förordnad — undersöka om sådant förordnande kan vara påkaUat,

Under de år bidragsförskottslagen varit i kraft har enligt styrelsen veterligen ingenting inträffat som raotsäger dess tolkning av ifrågavarande bestämmelse. Det torde således finnas barn även utanför de bidragsför-skottsberättigades krets, vilkas vårdnadshavare kan tänkas ha stort behov av hjälp med indrivning av underhällsbidrag. Enligt styrelsens mening bör barnavårdsnämnderna åläggas att hjälpa även dessa. Däreraot synes det inte finnas skäl att bibehålla bamavärdsraannen för uppgiften i fräga. Liknande synpunkter anför Sveriges socionomers riksförbund och Bamavårdsmannaföreningen i Stockholm.

Enligt barnavårdsnämnden i Munkedals kommun har de flesta barnavårdsnämnder genom barnavårdsmän eller kravavdelning haft direkt förmedling av underhällsbidrag från den underhållsskyldige lill vårdnadshavaren. I flera fall där avtalat underhållsbidrag överstiger bidragsförskottet förmedlas underhållet regelbundet ulan att bidragsförskott tas i anspråk. Sädan förmedling förekomraer ocksä ofta i ärenden där den underhållsskyldige inbetalar fastställt underhällsbidrag frivilligt men under trycket av att en myndighet som barnavårdsnämnden raedverkar. Vårdnadshavaren har ofta behov av att förstärka sitt krav genom sådan förmedlingsverksamhet. I andra fall kan meningsskiljaktigheter mellan parterna innebära att ett personligt överlämnande av underhållsbidrag känns förnedrande för vårdnadshavaren och medverkar till irritation för både partema och barnet. Ibland önskar den underhållsskyldige alt förmedling av underhåll skall ske för att kontroverser om belopp och andra förhållanden om möjligt skall undvikas. Införsel i lön och andra åtgärder sägs ofta kunna undvikas genom att underhäll direkt förmedlas mellan partema. Barnavårdsnämnd eUer kravavdelning bör enligt näranden även i fortsättningen handha förmedlingsverksarahet i enlighet med det anförda.

8 Riksdagen 1973.1 saml. Nr 100

Prop. 1973:100 114

Några remissinstanser, bl. a. länsstyrelsen i Malmöhus län, har upp-inärksaramat att famUjepolitiska kommittén föreslagit att administrationen av bidragsförskotten skall flyttas över lill försäkringskassorna. Socialvårdsstyrelsen i Malmö anser att indrivning av underhällsbidrag och utbetalning av bidragsförskott mera rör administration än värd och behandling. Enligt styrelsen skulle dessa funktioner lämpligen kunna övergå frän barnavårdsnämnd till annat organ. Styrelsen erinrar härvid om famUjepolitiska kommitténs förslag.

Frågan om skyldighet att raedverka tUl all fastställt bidrag höjs när väsentligt ändrade förhållanden påkallar det eller då lagstadgad generell uppräkning av underhållsbidrag beslutats berörs i flera remissvar. Stockholms barnavårdsnämnd påpekar att det enligt utredningen får anses ankomma på bamavårdsnärand, som inträtt i barnets rätt på grund av utgivna förskott, att vid erhållen vetskap underrätta vårdnadshavaren om sädana särskilda förhållanden som kan föranleda ändring av. fastställt bidrag, liksom även att tillse att den bidragsskyldige beaktar uppräkning av underhållsbidrag. Enligt nämnden förekommer det i många fall att den underhållsskyldige erlägger bidraget direkt lill vårdnadshavaren, varför nämnden inle känner lill om t. ex, en generell höjning beaktats. Näranden konstaterar att barnavårdsmännen härvidlag spelar en betydelsefull roll. Om den obligatoriska tillsynen när det gäller barn utom äktenskap upphör och kontakten i stället förutsätts ske frivUligt finns det anledning alt frän barnavårdande synpunkt starkt understryka viklen av att barnavårdsnämnden genora en vidgad och allraän information ger upplysningar ora förekommande uppräkningar av underhållsbidrag och ora de åtgärder som erfordras för att vid väsentligt ändrade förhållanden få ett underhållsbidrag höjt eller nedsatt. Enligt erfarenhetema från närandens barnavårdsmannaavddning förekommer näraligen ej sällan att vårdnadshavare själva inle observerar eventuella möjligheter till ändringar i fastställt underhällsbidrag. Näranden konstaterar att det därför framstår som angeläget alt barnavårdsnämnderna ges erforderliga resurser för sädan inforraationsverksarahet.

Behovet av inforraation understryks också av Bamavårdsmannaföreningen i Stockholm. Föreningen anför alt raan i Stockholra i samband med att barnavårdsmannen entledigas informerar föräldrarna om vart de skall vända sig om problera framdeles skulle uppstå i fråga om underhållet. Inte sällan förekommer att förnyad kontakt tas av någon av föräldrarna efter ett antal år, eftersom underhållsfrågan kan behöva omprövas och parterna kan få hjälp i denna angelägenhet. Ora barnavårdsmannainstitutionen upphör är det enligt föreningen av stor vikt att denna hjälpmöjlighet garanteras också fraradeles och att föräldrarna, när faderskaps- och underhållsfrägan utretts, obligatoriskt informeras om vart de skall vända sig vid fraratida behov av järakning av underhållsbidrag och om vilka regler som gäller härför. Föreningen erinrar i sammanhanget om att vårdnadshavare till barn i äktenskap inte har samraa raöjlighet alt genora barnavårdsnämnden få information i dessa frågor. Föreningen anser därför att domstolar i samband med hem- eller äktenskapsskillnad bör åläggas alt informera därom. Liknande synpunkter komraer till uttryck i remissvaret från Kommunaltjänstemannaförbundet.

Frågan om vilket organ som bör svara för en vidgad och allmän information i fräga om uppräkning av underhällsbidrag berörs i flera remissvar. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att initiativ till

Prop. 1973:100 115

sådan information bör utgå frän centralt håll för att få erforderlig effekt. Denna uppfattning delas av bl, a. sociala centralnämnden i Göteborg och Kommunförbundet. Förbundet konstaterar att del inte kan vara rationellt att varje barnavårdsnämnd skall ha alt exerapelvis genom annonsering eller broschyrer lärana upplysning ora ett förhällande som berör samtiiga underhällsskyldiga och underhållsberättigade i landet. Däremot anser förbundet att en information om rätten att vid väsentligt ändrade förhållanden fä ett underhållsbidrag höjt eller nedsatt kan lämnas när bidraget fastställs genom avtal eller dom. Sådan information bör enUgt förbundet därjämte kunna ingå i kommunala broschyrer om sociala förmåner. Bamavårdsmannaföreningen i Stockholm och Kommunaltjänstemannaförbundet anser alt socialstyrelsen bör svara för en vidgad och allmän inforraation om uppräkning av underhållsbidrag. Stockholms barnavårdsnämnd anser alt socialstyrelsen endast bör orabesörja information om generella höjningar.

Bamavårdsmannaföreningen i Stockholm framhåller att informationen bör effektiviseras genom bättre utnyttjande av massraedia. Denna uppfattning delas av barnavårdsnämnden i Munkedals kommun som konstaterar att en av myndighet på riksplanet samordnad och samtidig inforraation ora basbdoppsbetingade ändringar av underhällsbidrag får större genoraslagskraft saratidigt sora kostnaderna kan nedbringas. Nämnden anser dock alt barnavårdsnämnden som service borde åläggas att pä särskild begäran av vårdnadshavare (ej engångsbegäran) genom fastställd blankett meddela underhållsskyldig det aktuella beloppet. Vidare bör socialstyrelsen eller annan rayndighet uppmanas att tillhandahälla tabeller i lättolkad form på försäkringskassor, barnavårdscentraler och socialbyråer. Härigenom kan nackdelen med alt underhållsändringar ej regelbundet delges alla underhällsskyldiga delvis elimineras.

Sociala centralnämnden i lärfälla, som anser att information om generella höjningar av underhållsbidrag torde gä att klara genora olika in-forraationskanaler som annonser i dagspressen, informationsblad på barnavårdscentraler ra. ra,, frarahåller att del däreraot kan uppstå allvarliga komplikationer för en mor, då det blir fråga om att la upp krav om ökat underhåll på grund av ändrade ekonomiska förhållanden. Näranden befarar att initiativlöshet, rädsla för att "ställa till trassel" ra, ra, kan avhålla raödrar från alt fä frågan om de är berättigade lill höjning av underhåUet prövad. Om bidragsförskott utgår är det inga problem, eftersora barnavårdsnäranden och dess funktionärer kan stödja raodern i ett berättigat krav på högre underhällsbidrag, I övrigt kan socialvården medverka med information både av allmän och individuell karaktär,

Sveriges socionomers riksförbund anser det uppenbart att en försämring kommer alt ske för de barn sora tidigare haft barnavårdsman om utredningens förslag genomförs. Förbundet anser det inte tillfredsställande att det skall ävUa vårdnadshavaren att tillse alt underhåll höjs sedan underhållsbidrag en gång faslställls, medan nämnden endast skall ha skyldighet att informera. Den seivice som nämnden ger genom indrivning av underhållsbidrag bör enligt förbundet utökas, sä all nämnden får skyldighet att bevaka raöjligheterna till järakning av underhåll. Förbundet anför vidare att praxis i hela landet har utvecklats därhän all barnavårdsmannen i förordnandeärenden ansett sig ha befogenhet att jämka underhållsbidrag på frivillig basis, en anordning som enligt förbundet fungerat tillfredsställande för alla parter.

Prop. 1973:100 116

Kommunaltjänstemannaförbundet anser det lämpligt alt den tjänsteman som skött faderskapsutredningen och fastställande av underhållsbidrag även i fortsättningen kan bistå föräldrarna i ärenden rörande underhållsbidraget.

Tingsrättsdomareföreningen, som anser alt indrivningen av underhällsbidrag blir mera effektiv ora ADB-teknik utnyttjas, framhåller att också den automatiska höjningen av underhällsbidragen lättare torde kunna bevakas härigenom. Detta torde vara av särskild betydelse i de stora komraunerna. De sraå koraraunerna kan nå samma fördelar genom att gå samman och använda ett gemensarat redovisnings- och be-vakningssystera.

Barnavårdsnämnden i Munkedals kommun påpekar all fadern nuraera ofta inte har avslutat sin utbUdning när underhällsbidrag fastställs och i vart fall inte har kännedora om framtida ekonoraiska förhållanden. Det kan enligt näranden därför ifrågasättas om inle förnyad prövning av underhällsbidrag borde ske när barnet är 3—5 är.

5 Bamavårdsmannens tillsynsplikt

Utredningens uppfattning att barnavårdsmannen inte längre behövs för tillsynsuppgiften utan alt denna bättre kan tillgodoses av samhäUets övriga barnavårdande organ med barnavårdscentralen i centrum delas av praktiskt taget alla reraissinstanser. Endast länsstyrelsen i Malmöhus län och tingsrättsdomareföreningen ger uttryck för avvikande mening.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller i likhet med utredningen att den obligatoriska tillsynen av de utoraäktenskapliga bamen bör upphöra och att sarahällets tillsyn, som bör omfatta alla barn, i stället bör utövas av andra organ såsom barnavårdsnämnder, barnavårdscentraler, barnstugor och skolor. Motsvarande synpunkter kommer till uttryck på flera andra håll, bl. a. i yttrandena från länsstyrelserna i Kronobergs saml i Göteborgs och Bohus län, sociala centralnämnden i Kiruna, fosterbarnsutredningen, Sveriges socionomförbund, Bamavårdsmannaföreningen i Stockholm, Centerns kvinnoförbund. Folkpartiets kvinnoförbund, Moderata samlingspartiets kvinnoförbund. Socialdemokratiska kvinnoförbundet och Svenska kvinnors vänsterförbund. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att de tillsynsuppgifter som i dag åvilar barnavårdsmännen alltmer koramer att eliraineras i och med alt samhällets uppsökande verksamhet byggs ut till att omfatta alla barn, bl. a. genom de regelbundna hälsokontrollerna vid barnavårdscentralerna.

Fosterbarnsutredningen understryker betydelsen av att ensarastående föräldrar och deras barn kan erhålla sarahällets stöd på olika sätt utan att de därvid skall behöva riskera alt uppfatta sig sora särbehandlade. En förutsättning för all sådan särbehandling undviks är att sarahällets olika aktiviteter i förebyggande syfte genora organ sora barnavårdscentraler, barnstugor, skolor och baraavärdsnärander i så hög grad som möjligt kommer att omfatta samtiiga barn. I de fall där det finns behov av mer omfattande socialkurativ hjälp bör denna sä långt det är möjligt ges inom ramen för samhällets allmänna socialpolitiska åtgärder. Ett bibehållande av barnavårdsmannainstitutionen, sora bl. a. inneburit en obligatorisk tillsyn av en viss grupp bam, kan enligt fosterbarnsutredningen knappast anses förenligt raed det synsätt och de delvis nya arbetsformer inom det sociala området som blir allt vanligare i dagens

Prop. 1973:100 117

samhälle. Utredningen framhåller vidare att enligt familjepolitiska kommitténs undersökningar nära 40 % av de ogifta mödrarna sararaanlevde raed barnets far. Forraen för saramanboende för dem som har barn tillsararaans tenderar således att spela allt raindre roll.

Kommunförbundet erinrar ora att en effektivisering av den förebyggande mödra- och barnhälsovården håller på att genomföras. Vidare anför förbundet att barnstugeutredningens i betänkandet Förskolan fraralagda förslag om barnstugornas hälsovård, samverkan mellan social barnavård och mödra- och barnhälsovård, uppsökande verksarahet, prioritering av barn med särskilda behov av förskolplats ra. m. innebär ett långt säkrare skyddsnät än vad barnavårdsmannainstitutionen erbjuder. Förbundet har i princip biträtt barnstugeutredningens förslag i dessa delar och således bl. a. ställt sig positivt till ett organiserat samarbete mellan landstings- och primärkoramunal barnavård. Att detta saraarbete även bör innefatta det individuellt förebyggande arbetet synes självklart. Forraerna för ett samarbete måste dock fä avgöras med utgångspunkt i lokala resurser och behov med hänsyn till att det ännu råder skillnader i barnavårdscentralernas kapacitet. Förbundet överväger f. n. tillsararaans raed landstingsförbundet raöjligheterna för en rekommendation om samverkan som rätt väl skulle komma att överensstämma med vad utredningen föreslår. Det är angeläget att huvudmännen ges frihet att träffa avgöranden om hur samarbetet närmare skall utformas.

Socialstyrelsen ansluter sig i likhet raed bl. a. Stockholms barnavårdsnämnd till utredningens ståndpunkt att samhällets samtliga organ för barnavård och fostran i intimt samarbete bör verka för att barn av alla kategorier ges bästa möjliga vård och uppfostran. De viktigaste organen härvidlag är enligt styrelsen — utora barnavårdsnämnden — mödra- och barnavårdscentralerna, förskolorna, skolorna och fritidshemmen. Vart och ett av dessa organ har goda tUlfällen alt göra observationer rörande barn och deras förhållanden. Samarbete mellan organen bör ske i enklast möjliga former som ett utbyte av tjänster och samråd i fråga om erfarenheter och åtgärder. Efler att ha pekat på de ökade möjligheter till tillsyn sora skapas genora alt förutsättningar ges för att samtliga barn skaU kunna skrivas in vid barnavårdscentral, framhåller styrelsen i likhet med Kommunförbundet att samhället, om barnavårdscentralerna enligt barnstugeutredningens förslag utvidgas till s. k. familjeservicecentraler, får ett instruraent sora till stora delar tUlgodoser behovet av sådan tillsyn som nu åvilar baraavårdsmannen. Barnstugeutredningens förslag om uppsökande verksamhet kompletterar detta instrument. Enligt styrelsen talar praktisk erfarenhet för att den uppsökande verksamheten i den modell barnstugeutredningen skisserar komraer att företrädesvis finna bam, sora är i behov av särskilt stöd. Viss försöksverksamhet av denna tjfp bedrivs f. n. Ansvaret för rättelse av missförhållanden faUer i sista hand på barnavårdsnämnden. Styrelsen delar utredningens uppfattning att det fordras en vidgad samverkan meUan barnavårdens olika organ för att barnavårdsnämnden skall få kännedom om missförhåUanden så tidigt som möjligt samt att föreskriften om skyldighet att lämna underrättelse enligt 93 § barnavårdslagen inte är tiUräcklig för att tUlgodose detta ändamål. Styrelsen förklarar sig inte ha något att erinra mot utredningens förslag att socialstyrelsen och Kommunförbundet i sanu-åd skall finna former för och ge anvisningar om hur samverkan skall utformas. I kommuner där samarbete inom bama- och ungdomsvården redan etablerats bör man så vitt möjligt bygga vidare på redan existerande organ. Dubb-

Prop. 1973:100 118

lering av samrädsgrupper inora ett och samma område bör i möjligaste mån undvikas.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att inskrivning av alla barn pä barnavårdscentralerna komraer alt ställa ökade krav på de personella resurserna vid dessa. EnUgt länsstyrdsen måste den uppsökande verksamheten få en bredare bas än vad den har nu särskilt inom de större tätorterna. De hembesök som blir nödvändiga till följd av att barnet inte besöker barnavårdscentralen kommer i första hand att vila på personalen vid centralen. Länsstyrelsen förutsätter därför alt en utbyggnad av barnavårdscentralerna blir nödvändig om förslaget skall kunna genomföras. Det är ocksä angeläget att barnavårdscentralerna ges mindre upptagningsområden än de nu har, varigenom en betydligt bättre närservice skulle uppnäs.

Bamavårdsmannaföreningen i Stockholm betonar också vikten av uppsökande verksarahet och föreslår att barnavärdslagen korapletteras med ett tillägg, genom vilket barnavårdsnämnden ges skyldighet att bedriva sådan verksamhet och därmed utöva en mer orafattande tillsyn över de barn som vistas inom komraunen. Först genom den av utredningen föreslagna saraverkan och en lagstadgad uppsökande verksamhet torde en rara för sarahällets tUlsyn över barnen kunna skapas.

Centerns kvinnoförbund anser att obligatorisk inskrivning av alla barn vid barnavårdscentralerna bör kunna medverka till att nedbringa de många fall av barnmisshandel man kunnat konstatera och som ofta kan bero på okunnighet. Det är emellertid viktigt att barnavårdscentralerna får resurser till en uppsökande verksamhet i de fall inskrivna barn inte kommer till centralerna för besök. Det är också angeläget att det av utredningen förordade samarbetet mellan de barnavårdande organen komraer till stånd. Också familjerådgivningen bör uppmärksammas i detla saramanhang och förbundet anser det nödvändigt alt detta organ byggs ut. Förbundet framhåller att föräldrarnas egen situation alltid påverkar barnens varför det är viktigt att hela familjens situation tas i beaktande. Liknande tankegångar ger Folkpartiels kvinnoförbund uttryck åt. Förbundet pekar ocksä pä behovet av en föräldraskola. Härjämte bör enligt förbundet barn- och ungdomspsykiatriska kliniker ges närraare anknytning till barnavårdscentralerna.

Socialdemokratiska kvinnoförbundet erinrar om alt det i sitt program har uttalat sig för en utbyggnad av dislriktscenlraler i bostadsområdena. Dessa centraler skulle erbjuda service på ett sådant sätt all raänniskor finner det naturligt all vända sig dit och söka hjälp. Mödra- och barnavårdscentralerna bör saraordnas raed distriklscentralerna och både familjerådgivningen och den psykiska barna- och ungdomsvården liksom föräldrautbildningen bör vara knutna dit. Över huvud taget bör distrikts-centralerna ge ett grundläggande slöd lill både vuxna och barn. De bör vara nära anknutna till förskola, fritidshem och skola. Förbundet anför som en beslärad uppfattning alt lösningar av detta slag är av utomor-dentiig betydelse för möjligheterna att trygga barnens situation. Genom kontakten med barnen via distriklscentralerna blir det enligt förbundet möjligt att ge stödet där det bäst behövs, oavsett familjeform.

Tingsrättsdomareföreningen ställer sig tveksam till förslaget att det inle längre skall finnas en barnavårdsman som har skyldighet att se till att barnen vårdas på ett riktigt sätt särat att utöva en stödjande och rådgivande verksarahet. Den väsentliga kritiken mol det nuvarande systemet synes vara att det finns skyldighet att förordna barnavårdsraan en-

Prop. 1973:100 119

dast för barn utom äktenskap och att dessa barn därigenora blivit särbehandlade. Föreningen anser det uppenbart att en ensamstående far eUer mor ofta har ett särskilt stort behov av slöd och råd. Detta behov raåste i allmänhet vara lika stort om barnet är fött inom äktenskap som om barnet är fött utom äktenskap. Det avgörande för behovet torde vara ora bamet bor tillsararaans med en av föräldrarna eller raed båda, vare sig föräldrarna är gifta eller inte. Enligt föreningens mening föreligger därför inte någon anledning att upprätthålla den nuvarande olikheten i behandlingen av barn i äktenskap och barn utora äktenskap. De flesta föräldrar kan idag få hjälp genora bl. a. barnavårdscentraler och skolkuratorer. En förutsättning för att hjälpen skall kunna lämnas är emeUertid att föräldrarna anlitar barnavårdscentralerna och vill samarbeta med skolkuratorerna. Enligt föreningen finns det anledning anta att barn till de föräldrar som inte vill utnyttja dessa samhällsresurser är de som har störst behov av tillsyn och hjälp och som är mest utsatta för risken att bli raisshandlade i heraraen. För många föräldrar torde det vara väsentligt all de har en bestämd person de kan ta kontakt raed i alla frågor som rör familjen och som därraed har stor betydelse för bamet. Med hänsyn härtill talar enligt föreningen starka skäl för att behålla raöjligheten att förordna barnavårdsman med mera begränsade uppgifter än f. n. Föreningen föreslär att barnavårdsmannainstitutionen behälls för tUlsyn samt för stödjande och rådgivande verksamhet avseende i första hand barn som inte lever tillsararaans med båda föräldrarna. Föreningen föreslår vidare att frågan ora fortsatt förordnande skall prövas av bamavårdsnäranden varje år och att förordnandet skall upphöra så snart det inte längre finns anledning anta att något stöd från barnavårdsman behövs. Skulle bamavårdsnämnden få kännedom om att barn som lever tillsararaans med båda föräldrarna behöver det stöd som en barnavårdsman innebär, bör näranden förordna barnavårdsraan även för ett sådant barn. Föreningen framhåller slutligen att med den funktion som barnavårdsmannen skulle ha enligt vad föreningen har skisserat bestämmelsen närmast torde böra tas in i barnavårdslagen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar att barnavärdsmannens tillsyn av barn har speciellt nämnts i socialstyrelsens Råd och anvisningar år 1970 beträffande åtgärder mot barnraisshandel. Där betonas att bamavärdsraannen genom sin uppsökande verksamhet har stora möjligheter att förhindra barnmisshandel.

6 Bamavårdsmannens stödjande och rådgivande verksamhet

Utredningens förslag att den kurativa verksamheten skall orafatta alla vårdnadshavare, sora har behov därav, och o ra h ä n-derhas av barnavårdsnämnden har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av praktiskt taget alla remissinstanser. Endast länsstyrdsen i Malmöhus län och Tingsrättsdomareföreningen uttalar sig i avstyrkande riktning.

Kommunförbundet påpekar att utredningens överväganden i avsnittet om barnavärdsmannens tillsynsplikt (6.5) är inriktade på frågan hur barnavårdsmannainstitutionens skydd för de utom äktenskap födda barnen som "riskgrupp" skall tillgodoses på andra och förbättrade vägar. Enligt förbundet torde det i det praktiska arbetet knappast ha varit möjligt, nödvändigt eller ens önskvärt att särskUja barnavårdsmannaskapets tillsynsuppgifler från den slöd- och rådgivande funktionen. Detta be-

Prop. 1973:100 120

kräftas av att så många av de genom utredningen tillfrågade vårdnadshavarna varit positiva till alt ha barnavårdsman, fastän den kurativa delen enligt utredningens undersökning måste betecknas som raindre väl utvecklad. I likhet raed utredningen anser förbundet dock, att enkätresultatet inte bör tillraälas avgörande betydelse vid bedöraningen av frågan om man bör bibehålla barnavårdsmannainstitutionen när denna i övrigt med fördel anses kunna avskaffas. Behov av stöd och råd föreligger för många andra människor än ensarastående vårdnadshavare och de sociala vårdlagarna ålägger komraunerna att tillgodose dessa behov.

Centerns kvinnoförbund framhåUer att många föräldrar, samboende eUer ensamstående, har behov av den stödjande och rådgivande verksamhet som barnavårdsmännen gett. Förbundet instämmer därför i utredningens förslag att denna verksamhet övertas av barnavårdsnämnden och utvidgas att gälla alla de vårdnadshavare som har svårigheter att klara upp sin situation. Förbundet framhåller dock alt barnavärdsman-nainstitutionens upphörande inle fär leda till att servicen till de råd-sökande blir sämre.

Bamavårdsmannaföreningen i Stockholm framhåller alt avvecklingen av barnavårdsraannainstitutionen beträffande den kurativa verksaraheten innebär en betydande förlust för den grupp människor som nu har denna service. Föreningen finner det därför angeläget betona, att en ersättning ovillkorligen måste skapas. Föreningen vUl också kraftigt understryka utredningens slutsatser att den kurativa delen av barnavårdsmannens arbete måste bevaras och utvidgas till att omfatta aUa vårdnadshavare som upplever sig ha behov av kontakt av angivet slag. Denna förebyggande verksamhet har sädan angelägenhetsgrad all den måste ges utrymme i lagstiftningen.

Socialstyrelsen frarahåller att behovet för ensamma vårdnadshavare att kunna vända sig till någon socialt kunnig person för upplysningar, råd och stöd i personliga angelägenheter inte torde vara mindre nu än tidigare. Enligt styrelsen lorde förhållandet snarare vara det motsatta, beroende dels på samhällsraaskineriels ökade och aUtjämt ökande komplexitet och dels på att det numera oftare än förr är fräga om mycket unga vårdnadshavare. Av samma skäl torde behovet emellertid efter hand ha blivit generellt i den meningen, att det gör sig gällande hos vårdnadshavare i allmänhet. Styrelsen anser det angeläget att de med barnavårdsmannainstitutionen förbundna möjligheterna för vårdnadshavare att erhålla kurativ hjälp inte bara bibehåUs utan utvidgas att orafatta aUa vårdnadshavare som har behov därav. Enligt styrelsens mening finns dock inte skäl att bibehålla barnavårdsmannainstitutionen för detta ändamål.

Socialstyrelsen erinrar vidare om att barnavårdslagen i nuvarande skick är inriktad på förebyggande åtgärder mot missförhållanden och missanpassning hos barn och att den inte upptar något åläggande att verka allmänt stödjande. I utredningens förslag tUl ny paragraf i lagen (3 a §) föreskrivs att barnavårdsnämnden har att lämna råd och upplysningar i frågor som äger samband med nämndens verksamhetsområde. Nämnden bör enligt paragrafens andra stycke därvid särskUt uppmärk-samraa ensarastående vårdnadshavares behov av stöd och hjälp. Enligt styrelsens uppfattning är detta tillägg inte tiUfredsställande utformat, då det motverkar en fuUständig utjämning meUan olika kategorier av vårdnadshavare. Barnstugeutredningen har i sitt betänkande Förskolan lagt fram ett förslag tUl ändring av 3 § barnavårdslagen, som innebär att bar-

Prop. 1973:100 121

navärdsnämnden åläggs att genora uppsökande verksarahet och på annat sätt göra sig väl förtrogen raed barns och ungdoras levnadsförhållanden inora kommunen samt därvid särskilt uppmärksamma sådana underåriga som med hänsyn till fysiska, sociala eller andra omständigheter riskerar att utvecklas ogynnsamt. Styrelsen vill för sin del föreslå att 3 § ändras på sådant sätt att bamavårdsnämnden åläggs skyldighet både att bedriva uppsökande verksamhet och att lärana slöd och hjälp åt vårdnadshavare som sä önskar.

Stockholms barnavårdsnämnd frarahåller att erfarenheter från den integrerade socialvärden ger vid handen att risk föreligger att kurativa arbetsuppgifter lätt skjuts åt sidan genora de anspråk den "tunga socialvården" ställer. Det torde därför vara nödvändigt att direkt i lagen starkt markera barnavårdsnämndens skyldighet att bedriva en allraänt stödjande och rådgivande verksarahet. I likhet raed socialstyrelsen anser näranden all den föreslagna nya paragrafen i barnavärdslagen inte är helt tillfredsställande utforraad. Det frarastär enligt nämnden som olärapligt och är dessutom inkonsekvent i förhåUande till utredningens allmänna ståndpunkt att ogift vårdnadshavare skall sättas i särställning. Nämnden understryker att det självfallet inte finns anledning att — saratidigt sora man frångår den obligatoriska tillsynen för barn utom äktenskap — införa en föreskrift ora att just gruppen ensarastående vårdnadshavare skall särskilt uppraärksararaas av barnavårdsnäranden. Dennas oratanke och dess skyldighet att lärana råd och upplysningar inora sitt verksarahelsområde bör i lika hög grad gälla alla vårdnadshavare som behöver sådant bistånd. Nämnden anser att en utbyggd uppsökande verksamhet enligt barnstugeutredningens förslag bör förordas framför ett särskilt uppmärksammande av ensamstående vårdnadshavare.

Pä grunder liknande dera som har anförts av socialstyrelsen och Stockholms barnavärdsnärand tar ätskilliga reraissinstanser avstånd från utredningens förslag alt i barnavärdslagen införa en bestäraraelse om att ensamslående vårdnadshavares behov av slöd och hjälp särskUt skall uppraärksammas. Detta förslag avstyrks sålunda av bl. a. fosterbarnsutredningen, de sociala centralnämnderna i Göteborg och Haninge, social-vårdsslyrdsen i Malmö, barnavårdsnämnden i Piteå, Kommunförbundet, Föreningen Sveriges socialchefer, Sveriges socionomförbund. Kommunaltjänstemannaförbundet, Bamavårdsmannaföreningen i Stockholm, Socialdemokratiska kvinnoförbundet samt TCO.

Några remissinstanser, nämligen sociala centralnämnden i Lund, barnavårdsnämnden i Munkedal, Folkpartiets kvinnoförbund och Moderata samlingspartiels kvinnoförbund, förklarar sig tillstyrka eller intet ha att erinra mot den föreslagna ändringen, i anslutning tiU 3 § barnavårdslagen. Svenska kvinnors vänsterförbund förordar en skärpning av det föreslagna lagrummet så att 3 a § andra stycket får följande lydelse: "Nämnden skall därvid särskilt uppraärksararaa ensarastående vårdnadshavares behov av stöd och hjälp."

Landstingsförbundet anser alt det föreligger brist på överenssläraraelse raellan utredningens förslag och komraunernas resurser. Förbundet pekar härvid på att utredningen, samtidigt som den konstaterar att barnavårdsmannen på grund av tidsbrist i stor utsträckning tvingats lämna den rådgivande verksamheten ät sidan, förordar en utvidgning av denna verksamhet till att omfatta samtiiga kategorier av barnfamiljer. Barnavårdsnämnden bör givetvis kunna ge råd och stöd åt alla farailjer i behov av hjälp. Förbundet vill dock starkt frarahålla faran av alt ett ge-

9 Riksdagen 1973.1 saml. Nr 100

Prop. 1973:100 122

nomförande av förslaget medför en reducering av de ensarastående föräldramas möjligheter att erhålla rådgivning i kommunen om inte ytterligare resurser tUlförs. Emedan de utomäktenskapliga bamen ännu i viss män mäste betraktas som en "riskgrupp" får en förändring under inga omständigheter innebära minskad service till de ofullständiga familjema. Man får inte heller bortse från att barnavårdsmannen — vilket framgår bl. a. av utredningens egen enkätundersökning — trots allt utgör en av många uppskattad trygghetsfaktor. Utredningen räknar med rationaliseringsvinster genom att många rutinärenden faller bort. Det bör enligt förbundet noga övervägas om dessa vinster läranar utrymme för vidgad rådgivningsverksamhet utan ytterligare utbyggnad av resurserna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, sora vill behåUa barnavårdsmannainstitutionen, framhåller att det är många vårdnadshavare som har stort behov av stöd och hjälp och att det givetvis är önskvärt att de kan få det genom barnavårdsnäranden, antingen det blir på barnavårdscentralen eller på närandens byrå. Det är givetvis ocksä önskvärt att den stödjande verksarahet sora nu sker genom barnavårdsnämnden utvidgas till att omfatta alla de vårdnadshavare som har svårigheter att klara upp sin situation. Enligt länsstyrelsen är det eraellertid inte helt realistiskt att tro att raan har möjlighet att lösa den uppgiften. Med de förhållanden som f. n. råder för de socialassistenter som arbetar enligt helhetsprincipen är det tveksamt hur stor del av sin tid dessa kan ägna ät just denna verksamhet. Länsstyrelsen vitsordar att den ensamstående föräldem kan ha goda möjligheter att diskutera vissa problem med barnavårdscentralen. En barnavårdsman har dock större raöjligheter när det gäller problem av social art och i fråga om barn över skolåldem. Vidare har många av de personer som nu har barnavårdsman inte problem enligt någon av vårdlagarna och de kan känna visst raotstånd att kontakta en socialassistent som inte är bamavårdsman. Ensamstående föräldrar är trots allt en stor gmpp med speciella problem. I denna grupp ingår bl. a. fortfarande många ogifta "övergivna" raödrar, ofta raycket unga. Länsstyrelsen erinrar omi den av utredningens företagna undersökningen bland vårdnadshavare med bamavårdsman och framhåller att de unga ogifta mödrarna visserligen har fått det bättre i yttre avseende men att det personliga stöd som barnavårdsmannainstitutionen innebär fortfarande torde vara av värde. Mödrarna vet vem de kan vända sig till när de har barnavårdsraan.

Tingsrättsdomareföreningen föreslär pä skäl som redovisats i föregående avsnitt (5) att barnavårdsraannainstitutionen behälls för bl. a. stödjande och rådgivande verksamhet avseende i första hand barn som inte lever tiUsammans med båda föräldrarna.

Förslaget ora samverkan mellan mödra- och barnavärden samt barnavårdsnämnden är föremål för delade meningar bland remissinstansema. Till dem som delar utredningens uppfattning att en tjänsteman frän barnavårdsnämnden skall vara verksam på mödra- och bamavårdscentral för att bistå vårdnadshavama med råd och upplysningar hör socialstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs och Norrbottens län, sociala centralnämnden i Lund, socialförvaltningen i Helsingborg, Stockholms barnavårdsnämnd, Sveriges socionomförbund, Sveriges socionomers riksförbund. Föreningen kommunal- och landslingsanslällda familferådgivare. Centerns kvinnoförbund. Svenska kvinnors vänsterförbund, LO och SACO. Bl. a. följande remissinstanser stäUer sig tveksamma tUl förslaget, nämUgen

Prop. 1973:100 123

socialvårdsstyrelsen i Malmö, sociala centralnämnden och sjukvårdsstyrelsen i Göteborg, Landstingsförbundet, Kommunförbundet, Föreningen Sveriges socialchefer och TCO.

Socialstyrelsen framhåller att utredningens förslag att bamavärds-nämndens kurativa verksarahet skall bedrivas i omedelbar anslutning till mödra- och barnavårdscentraler av olika skäl är tilltalande. Besöksfrekvensen vid dessa institutioner är mycket hög och kan förväntas bli i det närmaste lOO-procentig. Behovet av socialkurativ service torde i allmänhet vara störst vid tiden för barnets födelse och under dess tidigare levnadsår. Styrelsen anser det därför värdefullt om den medicinska och sociala rådgivningen samordnas. Det kan också ha en viss psykologisk betydelse att den sociala service som erbjuds föräldrar vid tiden omkring och närmast efter barnets födelse är lättillgänglig, vUket den blu: om socialarbetarens arbete delvis förläggs till barnavårdscentralen. Baraa-vårdscentralerna har utan tvivel de största föratsättningarna att tidigt nå alla barn och blir därför ett viktigt led i den uppsökande verksamheten. Styrelsen erinrar ora att barnstugeutredningen har föreslagit samverkan i familjeservicecentraler. Genom denna samverkan mellan den medicinskt och socialmedicinskt inrUitade personalen särat psykolog- och pedagogkonsulter bör raan kunna få till stånd en effektiv stödjande och rådgivande verksarahet. Styrelsen påpekar att endast ett begränsat antal korarauner har inrättat psykologtjänster vid existerande bamstugeverk-samhet. 1 vart fall under en övergångstid torde de till PBU-verksamhe-ten knutna psykologerna i första hand fä anlitas. Styrelsen föratsätter att ett nära samarbete kommer till stånd meUan socialförvaltning och barnavårdscentraler. Styrelsen påpekar vidare att det på mänga håU kan te sig svårt att inom en nära framtid åstadkomma ifrågavarande personella och lokala samordning av social rådgivning och hälsovård, särskilt med beaktande av att det är önskvärt att maximalt utnyttja den viktiga informationskälla som hembesöken utgör. Pä vissa häll torde det vara svårt att åstadkomraa de resurser som behövs för att följa utredningens intentioner. Som en komplikation kan tillkomma att socialutredningen enligt sina direktiv skall lägga fram förslag rörande familjerådgivningens framtida organisation och utformning, varvid särskilt skaU beaktas möjlighetema att samordna social rådgivnings- och upplysningsverksamhet med famUjerådgivning. Styrelsen frarahåller att det är av vikt att inte för mänga ohka organ tillskapas för samhäUets rådgivning kring bam och farailj.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför att det förtroende hos allmänheten varmed mödra- och barnavårdscentral omfattas kan förutsättas korama att inbegripa även en där placerad socialassistent. Länsstyrdsen anser det angeläget att skifte på assistenttjänsten sker sä säUan som möjligt samt att den personal som tas i anspråk för uppgiften får primärt ägna sig däråt. Annars kan det vara risk för att den i socialvården numera tillämpade helhetssynen i behandlingsarbetet leder tiU att de kurativa uppgiftema ofta inte hinns med på grand av socialhjälpsärenden. Bamavårdsmannaföreningen i Stockholm framhåller att ifrågavarande personal måste ges resurser, så att den stödjande och rådgivande verksamheten kan prioriteras och inte undanträngs av uppgifter enligt gällande sociala vårdlagar. Bamavårdsnämnden bör enligt föreningen åläggas att kontrollera att denna prioritering verkligen sker.

Socialförvaltningen i Helsingborg framhåUer att en väsentiig fördel med social personal vid centralerna är att man kommer sociala pro-

Prop. 1973:100 124

blerafall på spåren i ett tidigt och mera behandlingsbart skede. Ett sådant system är ocksä i linje med de planerade värdcentralernas eller socialcentralernas verksamhet. Sjukvärdshuvudmäimen planerar att förlägga den öppna verksamheten inom hälso- och sjukvårdsområdet tUl sådana centraler, som också föresläs bli mer eller mindre integrerade med den öppna socialvården. Liknande synpunkter anförs av Sveriges socionomers riksförbund. Socialförvaltningen i Helsingborg upplyser vidare att den sedan flera år har ett utbyggt samarbete med landstinget och som ett exerapel på delta nänrmer förvaltningen en socialraedicinsk arbetsgrupp, i vilken ingår företrädare för bl.a. baraavärdscentralema. Gruppen tar också upp enskilda fall till behandling.

LO framhåller att förslaget i huvudsak sammanfaller med syftet bakom det av barnslugeulredningen framförda förslaget om saraverkan mellan barnavårdscentralen och barnavårdsnämnden.

Socialstyrelsen erinrar om att barnstugeutredningens förslag om fa-railjeservicecenlraler tillgodoser behovet av stöd och rådgivning vad avser yngre barn. Det är av vikt alt i sararaanhanget inte glömma bort föräldrar raed äldre barn. Enligt nuvarande lagstiftning kvarstår bamavärdsraannen tills barnet fyller 18 år och kan kvarstå ännu längre. Förlängningar av barnavärdsraannaskap förekoraraer fortfarande relativt ofta, vilket tyder pä att behovet av kurativa insatser kan sträcka sig långt upp i åldrama. Enligt styrelsen är det därför väsentligt att den kurativa verksamhet som planeras i samband med barnavårdscentralerna samordnas med liknande kurativ verksamhet i samråd med skolan och famUjerådgivningen. Ocksä Stockholms barnavårdsnämnd och Sveriges socionomers riksförbund framhåller vikten av att stödet till famUjer med äldre barn inte skjuts åt sidan, Förbundet pekar på att det normalt inte finns kuratorer på grundskolans låg- och mellanstadium. Enligt förbundet är det därför angeläget att kuratorstjänster inrättas också på denna nivå för att tillgodose behovet av förebyggande åtgärder för ifrågavarande kategorier av barn.

Kommunaltfänstemannaförbundet framhåller att de socialassistenter som skall handha den kurativa verksamheten på mödra- och barnavårdscentralerna inte fär bli isolerade utan måste stä i nära kontakt med sina kolleger och annan särskild sakkunskap säsora skolkurator, psykolog och PBU-personal. Också Bamavårdsmannaföreningen i Stockholm anser det nödvändigt att de som bedriver kurativ verksamhet har fast förankring i den övriga socialvården. De nya arbetsforraerna inom socialvården, helhetssynen, måste enhgt föreningen få prövas och fortsätta att utvecklas, varför formerna för det stödjande och rådgivande arbetet i barnfamiljerna inte får låsa denna utveckling. Föreningen anser att barnavårdscentralen bör utgöra ett av de arbetsfält där kurativ verksamhet skall bedrivas av barnavårdsnämnden. Andra viktiga kanaler för samverkan i det förebyggande arbetet är förlossnuigsanstalterna, mödravårdscentralerna, PBU, barnstugorna och skolans dewårdsorganisatio-ner. Föreningen betonar särskilt värdet av mödravårdscentralen som kontaktyta. Hit vänder sig flertalet gravida kvinnor för hälsokontroll och man borde här kunna utveckla goda kontaktmöjligheter för den förebyggande barnavården.

Föreningen kommunal- och landstingsanslällda familferådgivare anser att arbetsuppgiftema för den socialassistent söm tjänstgör på mödra-och barnavårdscentral sannolikt huvudsakligen kommer att bestå i att tUlsatnmans med den hjälpsökande klargöra vad denne önskar hjälp

Prop. 1973:100 125

med och ge inforraation ora vart han kan vända sig för att fä adekvat hjälp. Föreningen understryker vikten av att den tjänsteman som har att raedverka vid utredning och fastställande av faderskap och underhäll liksom den socialassistent (kurator) som skall tjänstgöra vid mödra- och barnavårdscentral har skyldighet alt ge mformation om de familjerättsliga regler som gäller både för barnet och för föräldrama sinsemellan vid olika samlevnadsformer. Assistenterna måste enligt föreningen ha kunskaper som gör det möjligt för dem alt lämna sådan information.

Sociala centralnämnden i Boden kan inte biträda utredningens förslag att alllid en och samraa assistent skall svara för rådgivningen pä mödra-och barnavårdscentral. Näranden intar den principiella ståndpunkten att verksaraheten vid dessa centraler i stort sett bör begränsas tUl rådgivande social inforraation. Om särskilt bistånd utöver denna rådgivning och information måste komraa tUl stånd, bör detta bistånd kunna handhas av de socialassistenter sora arbetar inom det kvarter eller distrikt där vårdnadshavaren är bosatt. Nämnden anser därför att kommunen endast bör vara skyldig att i erforderlig omfattning lämna social upplysning och rådgivning vid mödra- och barnavårdscentralerna genom befattningshavare vid den kommunala socialvården.

Sveriges socionomförbund anser att förslaget att barnavårdscentralerna skall överta vissa delar av den konlaktskapande och rådgivande verksamheten, som hittills främst ålegat bamavårdsnämnden, gär helt i linje med andra uttalanden ora behovet av dislriktscenlraler i bostadsoraråden. Förbundet, som ansluter sig lill ifrågavarande uppfattning, vill dock understryka att det mer ingående bör prövas hur verksamheten på barnavårdscentralerna skall göras mer socialt inriktad. Denna fräga är av vitalt intresse och detta beror inte endast pä att baraavårdsman-nainstitulionen skall avskaffas. Att det blir möjligt att pä ett tidigt stadium pä neutral väg ge information och upplysningar av social karaktär anser förbundet vara av väsentiigt samhälleligt värde sett i ett större socialpolitiskt sammanhang. Barnavårdscentralerna har, bl. a. genom att så gott som samtliga vårdnadshavare någon gång besöker denna institution, en speciell raöjlighet att på generell grund meddela ocksä en raer socialt inriktad service. Att viss social rådgivning kan ske via barnavårdscentralerna innebär också att risken minskar för att sådan rådgivning skall upplevas sora något negativt och särbehandlande. Liknande synpunkter anförs av foslerbarnsutredningen, som frarahåller vikten av att kontakten raed barnavårdscentralerna orafattar alla bam och att verksaraheten således blir obligatorisk. En utvidgning av verksaraheten får däreraot inte innebära ett överförande av barnavärdsmannafunklionen som sädan raed en fortsalt speciell behandling av ensamslående föräldrar och deras bam. Fosterbamsutredningen betonar att raan på flera olika sätt kan ge arbetet vid barnavårdscentralerna en mer social inriktning och framhåller att detta bör utredas närmare. Utredningen ställer sig tveksam till om förslaget att placera en socialvårdstjänsteraan pä varje bamavårdscentral innebär den bästa lösningen och i dagens läge är praktiskt genoraförbart.

Sociala centralnämnden i Göteborg är. raycket tveksara i fråga ora förslaget att vid barnavårdscentralen placera en socialassistent, som enbart sysslar med råd och upplysningar utan möjlighet tUl reella behandlingsinsatser eller resurser att vidta åtgärder. Nämnden anser det mer angeläget att sjuksköterskorna vid barnavårdscentralerna erhåller sådana kunskaper att de upptäcker behov av sociala insatser pch då hänvi-

Prop. 1973:100 126

sar tUl socialbyrån och rapporterar sin iakttagelse dit. Detta hindrar inte att det ibland kan vara lämpUgt att socialassistentens första kontakt med familjen sker på barnavårdscentralen. Nänmden vill understryka de förbättrade rehabUiteringsmöjligheter som uppnäs om allmänheten kan förmås att uppsöka socialbyråerna innan de sociala problemen har nått alltför stor omfattning. Dessa möjligheter motverkas om utredningens förslag att på bamavårdscenlralen placera en socialassistent med begränsade arbetsuppgifter genoraförs. Sjukvårdsstyrelsen i Göteborg anser ocksä att förslaget om att en socialassistent skulle vara verksam vid bamavårdscenlralen är olämpligt. Styrelsen befarar att den mänga gånger negativa inställningen till "socialvärden" kommer att överföras på barnavårdscentralen. Därigenom kan sjuksköterskan vid centralen få svårare att samarbeta med vissa familjer. Saraarbete med socialvärdande organ är av största vikt för sjuksköterskan, men de olika verksamheterna raåste bedrivas åtskilda.

Några remissinstanser har betänkligheter när det gäller möjligheterna att praktiskt genomföra förslaget att förlägga socialassistenternas verksamhet till mödra- och barnavårdscentral. Sålunda anser sociala centralnämnden i Uddevalla liksom Markaryds kommun att förslaget är svårgenomförbart då det dels fömtsätter en omedelbar personalförstärkning pä socialbyråerna, dels fordrar översyn och inredande av särskilda expeditionslokaler för detta ändamål i nu befintliga mödra- och barnavårdscentraler. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåUer att det i mindre kommuner raed endast någon eUer några få anställda socialvårdstjänsteraan kan koraraa att stöta på problem att ha en tjänsteman knuten till mödra- och barnavårdscentralen. Möjlighetema att fullgöra den kurativa verksaraheten pä föreslaget sätt koraraer enligt länsstyrelsen alt bli beroende av ora personella resurser ställs till förfogande, vilket man inte kan garantera på grund av den redan hårda arbetsbelastningen och knappheten på medel. Länsstyrelsen framhåller att det på sina häll finns många mycket angelägna arbetsuppgifter och prioritetsfrågan kan bli svår. Bl. a. är nykterhetsvården i raånga kommuner eftersatt på gmnd av bristande personella resurser.

Socialnämnden i Kiruna anser också att den lösning utredningen i förevarande hänseende förespråkar kan bli svår att genomföra praktiskt. Näranden är dock av den uppfattningen att barnavårdscentralerna som barnavårdande organ i vårt samhälle utnyttjas iUa vad gäller den kurativa verksamheten och anser att det här finns ett samhällsorgan med naturliga föratsättningar att utveckla sin verksamhet till att utgöra ett ännu effektivare samhällsinstrument inom den förebyggande baraavården. För alt ge baraavärdscentralema dessa möjligheter anser nämnden en resursförstärkning nödvändig. Huruvida denna resursförstärkning skall falla på primärkoramunemas bamavårdande organ eller pä centralemas egentliga huvudmän är i princip en samordningsfråga. Centerns kvinnoförbund anser att förslaget om samarbete mellan de olika organ som föräldrar har anledning att ta kontakt med är mycket angeläget men frarahåller att det kan bli svårt att genoraföra det eftersom de berörda verksamheterna har olika huvudmän. Också Stockholms barnavårdsnämnd påpekar att den föreslagna ordningen innebär en verksamhet som måste utvecklas i samråd meUan två olika huvdmän, dvs. kommuner och landsting.

Landstingsförbundet framhåller att mödra- och barnavårdscentralerna har en nyckelposition när det gäller att upptäcka och håUa kontakt

Prop. 1973:100 127

med sä kallade riskbarn. En nära samverkan mellan centralerna och barnavårdsnämnderna är i dessa fall nödvändig för ett effektivt arbete. Det kan med beklagande konstateras att samarbetet hittiUs inte har varit så väl utvecklat som önskvärt. Förbundet ställer sig därför positivt till en mera utbyggd och organiserad samverkan mellan landstings- och primärkommunal barnavård och vill i detta sammanhang erinra om att samarbetsproblematiken raellan landsting och primärkommuner nyligen har utretts inom Landstingsförbundet i samarbete raed bl. a. Kommunförbundet. Denna utredning (Samordning av sociala insatser mellan landsting och kommuner, "KOS-rapporten") är f. n. föremål för remissbehandling. Innan resultatet av denna föreligger är förbundet inte berett att som enda lösning av samarbetsformerna tUlstyrka att socialassistenten placeras inom centralen. Formema för samarbete mellan mödra-och barnhälsovården och baraavårdsnämndema bör emellertid enligt förbundets mening inte regleras genom centrala direktiv utan lösas av de båda komraunförbunden gemensarat med utgångspunkt i lokala resurser, organisationsformer och behov. Landstingsförbundet framhåller vidare att barnavårdsnämndens behov av samverkan med andra instanser inte är begränsat till mödra- och barnahälsovärden, vUken har sin tyngdpunkt förlagd till tiden kring barnets födelse och det första levnadsåret. De utomäktenskapliga barnen förblir även senare i viss män en "riskgrupp". Den pågående allmänna hälsokontroUen av 4-åringar har liksom förskolan och barnstugorna stor betydelse i den uppsökande verksamheten, och i skolan kan en vidgad elevvård ge ökade möjligheter alt uppfånga problem i barnens heramiljö. Förbundet påpekar att väl upparbetade kommunikationsvägar blir nödvändiga också med och mellan dessa organ. Också här blir det emellertid en fråga om lokala resurser och behov. Man måste därför enligt förbundets mening räkna med varierande organisationsformer i samarbetet.

Kommunförbundet uttalar sin tvekan inför förslaget att en socialassistent skall placeras vid raödra- och barnavårdscentralen för att bistå vårdnadshavare raed råd och upplysningar. En sädan organisation står inle i överenssläraraelse med socialvårdens strävan att göra socialkontoren till serviceorgan sora det är naturligt att vända sig till vid behov av råd. Assistenten koraraer i många fall att uteslutande få en "vidare remitterande" funktion. Förbundet framhåller vidare att ett samarbete mellan mödra- och barnavårdscentral och barnavårdsnämnd som en huvudpunkt bör innebära att resp. parter informerar om sin verksamhets mål och medel. Mödra- och barnavårdscentralernas personal skulle därmed — om den inte redan är det — bli väl skickad att ge hänvisning till rätt person inora socialförvaltningen, som snabbt kan ge konkret hjälp ora detta behövs. Koraraunförbundet anser således att sociala centralnämnder eller barnavårdsnämnder inte bör ha skyldighet att följa den av utredningen rekomraenderade organisationsraodellen med socialvårdspersonal tjänstgörande vid mödra- och barnavårdscentraler. Kommunerna bör ha frihet att — liksom i organisationsfrågor i övrigt — avgöra pä vilket sätt nuvarande bamavårdsmans stödjande och rådgivande verksamhet lämpligen skall överföras i socialvårdens allmänt kurativa arbete. Förbundet förklarar sig förvissat om att kommunerna tillvaratar de positiva erfarenheter barnavårdsmannainstitutionen kan ha gett och tillser att rådgivning och stöd kan erbjudas i erforderlig omfattning.

Den uppfattning som kommunförbundet sålunda gett uttryck åt delas

Prop. 1973:100 128

av barnavårdsnämnden i PUeå och Moderata samlingspartiets kvinnoförbund.

Sociala centralnämnden i Haninge kommun ifrågasätter också om utredningens förslag ora saraverkan mellan barnavårdsnämnd och mödra-och barnavårdscentral är generellt tillärapbart. Nämnden framhåller att också andra former för samverkan kan vara lärapliga med hänsyn till främst lokala förhållanden. Nämnden anger kommunstorlek, kommuntyp samt samarbetsformer som finns mellan primärkommunerna och landstinget som exempel på faktorer som bör vara avgörande för vilka forraer för samverkan som i det enskilda fallet är att föredra. Nämnden hänvisar i detta sammanhang till att en genomgripande översyn av samarbetsformerna och metodfrågorna inora socialvården pågår inora socialutredningen sora också bl. a. har till uppgift att behandla frågan ora socialvärdens fraratida organisation. Försöksverksarahet i syfte att nå fram till bättre samordning och samarbete bedrivs nu också på flera håll i landet, bl. a. i socialstyrelsens regi. I Haninge kommun sker sädan försöksverksarahet just i samarbete med bamavårdscentral. Utmärkande för försöksverksamhetema i övrigt är att de samordnande funktionema är olika och att tyngdpunkten i olika försök ligger på olika funktioner. Framväxandet av social- eller vårdcentraler med varierande tyngdpunkt på det medicinska inslaget är ett exempel härpå. Barnstugeutredningens förslag till familjecentraler med anknytning till mödra- och barnavårdscentralerna är ett annat exempel. Dessa verksamheter har ännu inte funnit några definitiva former och det är enligt nämndens uppfattning därför inte lämpUgt att binda upp formerna innan socialutredningen har framlagt sitt förslag. I stället bör olika former för samverkan prövas. Mot anförda bakgrund anser centralnämnden att de lokala förhållandena tills vidare bör få bli avgörande för hur samarbetsformerna ordnas mellan barnavårdsnämnd och bamavårdscentraler. Motsvarande inställning koramer till uttryck i remissvaren från socialvårdsslyrdsen i Malmö, Föreningen Sveriges socialchefer. Kommunaltjänstemannaförbundet och TCO.

Utredningens förslag att den vid barnavårdscentralen stationerade socialassistenten också skall biträda vårdnadshavaren i umgängesrättsfrågor men att uppgiften därvidlag skall inskränkas till alt hjälpa vårdnadshavaren till en överenskommelse angående umgängesrätten har föranlett delade meningar.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför att det förefaller i hög grad lämpligt att socialassistenten på barnavårdscentralen verkar för att klara upp umgängesrätlsfrågor. Genora sin stödjande och rådgivande verksarahet på centralen skulle assistenten få en god och förtroendefull kontakt med vårdnadshavaren lill det barn umgängesrätten gäller. Detta är en god grund alt bygga på för att få vårdnadshavaren positivt inställd till en lämplig lösning av umgängesrätlsfrägan ora värdnadshavarens känslomässiga inställning till den andra föräldem medför svårigheter. En sådan lösning måste bygga pä förståelse för att det är till barnets bästa och värdefullt för dess utveckling att ha fortlöpande kontakt även med den förälder som inle har vårdnaden. Länsstyrelsen påpekar att strävanden i denna riktning ocksä är naturligt förenliga med barnavårdscentralens verksamhet. Om en frivillig uppgörelse inte kan fäs att fungera på ett tidigt stadium leder detta tiU att parterna låser sina positioner sä alt umgängesrätten inte kan förverkligas utan tvång, varvid barnavårdsnämndens medverkan ändå kan komma att erfordras. Assisten-

Prop. 1973:100 129

ten bör därför medverka inte bara till att umgängesöverenskoraradser träffas utan ocksä till att de fullföljs.

Vad utredningen har anfört om socialassistentens uppgift i uragänges-rätlsärenden stäraraer enligt socialstyrelsen och Stockholms barnavårdsnämnd inle överens med vad som i dag är barnavårdsmannens uppgift i dessa frågor. Socialstyrelsen frarahåller att dessa ärenden tidsmässigt och i andra avseenden är mycket krävande för den tjänsteman som handlägger dem. Sålunda innefattar ärendena inte bara medverkan till en överenskomradse, utan tjansteraannen har också att med beaktande av barnels bästa verka för att umgänget fungerar. Styrelsen anser att det även i framtiden bör finnas möjlighet att erhålla sådan hjälp. Skyldigheten alt bistå härmed bör emellertid inte lämpligen åvila en vid barnavårdscentralen stationerad socialarbetare. Enligt styrelsen är det tänkbart att farailjerädgivningsverksaraheten i fraratiden kan utnyttjas i ökad utsträckning i detta sararaanhang med hänsyn till att familjerädgivarna använder en behandlingsmetodik som inte är ensidigt individinriktad utan tar sikte på alt belysa de individuella problemen i ett vidare socialt sammanhang. Arbetsmetoderna förnyas ständigt, anför styrelsen, som ocksä frarahåller alt det är av väsentlig betydelse att familjerädgivarna har möjligheter att fä hjälp av barnpsykialer i sådana ärenden där det även är fråga ora vilken av parterna som lärapligen bör ha vårdnaden ora barnen.

Bamavårdsmannaföreningen i Stockholm frarahåller ocksä alt ura-gängesrälten är ett oraråde där bamavärdsraannen spelar en betydande roll. När föräldrar separerar — antingen de har varit gifta eUer enbart sararaanboende — åsidosätts ofta barnels rätt till följd av att föräldrarna förlorat förraågan att saraarbeta i frågor rörande barnet. Möjligheten alt vända sig till viss bestärad person är även här en faktor av stor betydelse. Bamavärdsraannen kan ingripa sora förmedlande part och medverka till en acceptabel lösning eller åtminstone till att ge problemet riraliga proportioner. Föreningen tar avstånd frän utredningens förslag alt handläggningen i ett uragängesrättsärende skall övertas av annan assistent inora socialförvaltningen ora kontakterna med vårdnadshavaren bedöras bli raer tidskrävande. Enligt föreningen vore det synnerligen olämpligt att avbryta en påbörjad stödkontakt i denna typ av ärenden eftersom kontinuiteten här är mycket viktig. Assistenten bör därför ges möjlighet att fortsätta en påbörjad kontakt även ora den blir tidskrävande. Föreningen tror alt raan härigenom kan skapa de bästa förutsättningarna för att inora barnavårdsnämnden samla erfarenhet och kunskap. Förutsättningar bör skapas för. att PBU resp. familjerådgivningen skall kunna överta handläggningen om särskilda skäl föreligger. Föreningen betonar att det skulle vara av stort värde ora farailjerådgivning-en oftare än nu kunde komma in i familjer innan svåra konflikter uppställ. Detta skulle senare kunna mildra eller förebygga uragängesrälls-problera. Föreningen frarahåUer att dess raedlemraar uppfattar sitt arbete med dessa ärenden inle enbart som råd och stöd lill vårdnadshavaren utan som tillvaralagande av barnets intressen och behov. Frågor om ura-gängesrätten aktualiseras alltraer när det gäller utoraäktenskapliga barn. Dessa ärenden tenderar vidare att öka beroende på att föräldrarna allt oftare tar lika stort ansvar och har lika stort intresse för sitt barn. Härtill kommer även bättre ekonomiska förutsättningar att tUlvarata ura-gängesrätlen. Det är raindre vanligt nu än förr att en förälder efter separation från familjen ger upp, sin rätt till umgänge med barnet. För-

Prop. 1973:100 130

eningen anser att det skulle vara en klar fördel om man i dessa angelägenheter mer utgick från bamets rättigheter och att det bör ges möjlighet för båda föräldrama att erhålla biträde av barnavårdsnämnd. Föreningen påpekar att det i somliga umgängsrättsärenden krävs en mindre arbetsinsats medan arbetet i andra kan bh mycket omfattande och komplicerat. Den assistent sora skall handlägga ärenden av denna typ raåste därför ha tid och erfarenhet särat tillgång tiU samråd med psykolog. Liknande synpunkter anför Kommunförbundet och Stockholms barnavårdsnämnd som ocksä anser det önskvärt att det ges möjlighet till juridisk konsultation.

Sveriges socionomers riksförbund framhåller att det är nödvändigt att särskilda tjänster inrättas vid socialförvaltningen för rådgivning i exempelvis vårdnads- och umgängesrättsfrågor samt att över huvud taget raöjlighet ges för råd- och stödkontakter som i dag tillgodoses av barnavårdsmannen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför att umgänge mellan barn och den förälder som inte är vårdnadshavare kommit att öka under senare är. Åtrainstone förefaller det så, om man ser till de situationer där umgängesrält beslutats av domstol och där verkställighet söks hos länsrätten. I sådana ofta konfUktladdade situationer är det naturligt att en förälder vänder sig till barnavårdsmannen för att få slöd. Ibland räcker det med att bamavårdsmannen som utomstående kan medla mellan parterna.

Kommunaltjänstemannaförbundet anser att utredningen alltför lättvindigt behandlat frågorna ora uragänge och vårdnad.

Också TCO ställer sig tveksara till utredningens förslag i förevarande hänseende och frarahåller alt de ofta raycket kompUcerade vårdnads-och umgängesrättsfrågorna torde kräva betydligt större insatser från barnavårdsnämndernas sida än utredningen tänkt sig. TCO hemställer därför alt utredningens förslag i detta avsnitt blir föreraäl för ytterligare övervägande. Även frågan ora ansvarsfördelningen bör tas upp tiU behandling i detta saramanhang.

Mot utredningens förslag att registrering och dokumentation i rådgivningsärenden skall ges sä liten omfattning sora raöjligt förklarar sig Stockholms barnavårdsnämnd i princip intet ha att invända. Nämnden anser dock att socialassistenten bör föra rainnesan-teckningar i den utsträckning som kan bedömas underlätta eventuella fortsatta kontakter i ärendet. Detta bör i aUmänhet ske i frågor sora rör umgängesrätt. Assistenten bör ha belägg för överenskommelser om t. ex. tider som gjorts med föräldrarna, vilket är värdefullt bl. a. när ett uragängesrättsärende aktualiseras hos dorastol. Ocksä Bamavårdsmannaföreningen i Stockholm anser att viss dokumentation torde vara oundviklig i umgängesrättsärenden.

Behovet av information ora värdnadshavarens raöjligheter att få stöd och hjälp tas upp i några reraissvar. Enligt socialförvaltningen i Helsingborg torde det raed den föreslagna ordningen vara liten risk att raödrar sora behöver socialt slöd glöras bort ora barnavårdsmannainslitutionen avskaffas. Det är emellertid viktigt att mödrarna informeras om samhällets hjälpraöjligheter. Inforraationen bör ske på såväl centralt som lokalt plan. Av särskild vikt är det naturligtvis att mödrar sora nu har barnavårdsraan informeras om att de vid behov alltid kan vända sig till socialbyrån. Vidare bör speciell uppmärksarahet ägnas de raödrar och barn sora har särskilda behov och kanske befinner sig i riskzonen

Prop. 1973:100 131

när barnavårdsmannainstitutionen avvecklas. I praktiken komraer den entledigade baraavårdsmannen att som socialassistent ägna lika mycket tid åt dessa ärenden. Bamavårdsmannaföreningen i Stockholm framhåller att det erfordras effektiva kanaler för att få ut information om samhällets resurser beträffande hjälpmöjligheter i olika problemsituationer. Social information — folders, kataloger ra. ra. — når inte alltid dem sora bäst behöver den. Föreningen anser att det därför raåste vara en fördel att genom socialt utbildad personal sprida information om sarahällets resurser. Ora alla bamfarailjer skall kunna utnyttja sin rätt till råd och slöd genora barnavårdsnämnden måste de först informeras om möjligheten att erhålla sädan hjälp.

Flera remissinstanser berör förslagets ekonomiska konsekvenser.

Kommunaltfänstemannaförbundet pekar på att utredningen gett uttryck för den uppfattningen att förslagets genomförande skulle kunna medföra en del besparingar och att barnavårdsnärandens skyldighet att sörja för en allraän rådgivning därigenora kunde tillgodoses inora ramen för gällande resurser. Förbundet anser sig i princip kunna dela denna uppfattning. Enligt förbundet måste dock den förebyggande barnavården tillföras väsentliga personalresurser för att en kvalitativt bättre allraän stöd- och rädgivningsverksarahet skall kunna koraraa till stånd. Detta torde enligt förbundet endast kunna ske genom lagstiftning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och Bamavårdsmannaföreningen i Stockholm anser det ofrånkomligt att ökade resurser måste ställas till förfogande om utredningens intentioner om kurativ verksairi-het skall uppfyllas. Denna uppfattning delas av sociala centralnämnden i Göteborg, som frarahåller att socialbyråerna i Göteborg har stora svårigheter att klara nuvarande verksarahet inom barnavårdsområdet. Enligt Göteborgs kommunstyrelse skulle i nuvarande budgetläge med de restriktioner sora åvilar komraunema i vad avser utdebiteringshöjningar en kalkyl över de komraunalekonoraiska konsekvensema ha underlättat bedöraningen av utredningens förslag.

Stockholms bamavårdsnämnd finner att utredningens bedöraning av kostnadseffekterna framstår som väl optimistisk. Enligt nämnden kommer det förhållandet att den kurativa delen av barnavärdsraannens arbete skall utvidgas att gälla alla vårdnadshavare säkerligen att raedföra inte obetydliga merkostnader ora arbetet skall behålla sin nuvarande kvalitet. Näranden anser att detta får accepteras, då man genom de föreslagna åtgärderna kan bygga ut och effektivisera det förebyggande barnavårdsarbetet. Detta bör pä sikt kunna medföra en minskning av av den tunga socialvården.

SACO understryker vikten av att samhället ställer ekonoraiska resurser till förfogande i den utsträckning organisationen medför ökade kostnader för bamavårdsnämndens rådgivande verksamhet.

Landstingsförbundet pekar på att förslaget enligt utredningens mening inte skulle medföra ökade utgifter för landstingen, ökade krav på mödra- och barnavårdscentralerna och därmed anspråk pä ökade resurser kan dock enligt förbundet inte uteslutas. Förbundet understryker att i dagens läge med stark ekonomisk åtstramning varje anspråk på ökade ekonomiska insatser från landstingens sida mäste noga övervägas.

Prop. 1973:100 132

Innehåll

Proposition......................................................... .... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ....................... 1

Lagförslag

1. Förslag tUl lag om ändring i föräldrabalken ........ 2

2. Förslag till lag om ändring i lagen (1969: 618) om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskapet................................................ 7

3. Förslag till lag ora ändring i lagen (1958: 642) angående blodundersökning ra. ra. i mål öm äktenskaplig börd eller

vid utredning av faderskapet tUl barn utom äktenskap 10

4. Förslag till lag om ändring i lagen (1969: 620) om ersätining

i vissa fall för utgivna underhållsbidrag............. 10

5. Förslag till lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.................................................. 11

6. Förslag till lag om ändring i lagen (1964: 143) öm bidragsförskott 13

7. Förslag till lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97) .. 16

8. Förslag till lag om ändring i familjebidragsförordningen (1946:99) 17

Utdrag av stalsrådsprolokollet över justitieärenden den 9 mars

1973 ............................................................. 19

1. Inledning ................................................ 19

2. Barnavårdsmannainstitutionens tillkomst ........ 20

3. Gällande rätt ............................................ 22

3.1 Förordnande av barnavårdsman ................. 22

3.2 Barnavårdsmannens åliggande ................ 23

3.2.1 Fastställande av faderskap.................. 23

3.2.2 FaststäUande och indrivning av underhållsbidrag 25

3.2.3 Bidragsförskott rn, ra......................... 27

3.2.4 Vårdnad, umgängesrält och förmynderskap 29

3.2.5 Kurativa uppgifter.............................. 30

3.2.6 Barnavårdsmannens åligganden vid uppdragets utförande 31

3.3 Barnavårdsnämndens tillsyn ................... ... 31

3.4 Upphörande och förlängning av barnavårdsmannens förordnande 32

4. Tidigare reformförslag................................... ... 33

5. Undersökningar angående barnavårdsmannainstitutionen .. 39

5.1 Inledning ............................................. ... 39

5.2 Enkät till barnavårdsmän i vissa kommuner.... 39

5.3 Enkät tiU vårdnadshavare ..................... 40

5.4 Socialvårdskonsulenternas granskning av barnavårdsmannaskapen '. 42

6. Utredningen................................................ 44

6.1 AUmänna synpunkter................................ ... 44

6.2 Fastställande av faderskap........................ ... 45

6.3 Fastställande av underhållsbidrag............... ... 48

6.4 Indrivning av underhåUsbidrag ................ ... 50

6.5 Barnavårdsmannens tillsynsplikt ............... ... 51

Prop. 1973:100 133

6.6 Barnavårdsmannens stödjande och rådgivande verksamhet 57

6.7 Utredningens slutsats ............................. ... 61

7. Föredraganden ........................................ ... 61

7.1 Allmänna synpunkter ............................. ... 61

7.2 Fastställande av faderskap .................... ... 63

7.3 Fastställande och indrivning av underhållsbidrag 67

7.4 Barnavårdsmannens tillsynsplikt 72

7.5 Barnavårdsmannens stödjande och rådgivande verksarahet 76

7.6 Sammanfattning .................................. ... 79

8. Upprättade lagförslag ................................ ... 80

9. Specialmotivering ...................................... ... 80

9.1 Förslaget tUl lag om ändring i föräldrabalken. ... 80

9.2 Förslaget tiU lag om ändring i lagen om fastställande

av faderskapet till barn utom äktenskap...... ... 85

9.3 Förslaget till lag om ändring i lagen om bidragsförskott 88

9.4 Förslaget tUl lag om ändring i barnavårdslagen 89

9.5 Förslaget till lag om ändring i familjebidragsförordningen 91

9.6 övriga lagförslag 91

10. Hemställan ............................................ ... 91

Bilagor

1.............................................................. Bamavårdsmannautredningens förslag till ändring i föräld
rabalken, m. m............................................ 92

2,............................................................. Sammanställning av remissyttranden över bamavårdsman
nautredningens belänkande (SOU 1972: 65) Barnavårdsman
nafrågan ............................................... 102

1 Allmänna synpunkter .............................. 102

2 Fastställande av faderskap ...................... 106

3 Fastställande av underhåUsbidrag .............. 110

4 Indrivning av underhållsbidrag ................... 112

5 Barnavårdsmannens lUlsynspUkt................... 116

6 Bamavårdsmannens stödjande och rådgivande verksamhet 119

MARCUSBOKTR.STOCKHOLM 1973 730175