Motioner nr 324—326 år 1973

Mot. 1973

324-326

Nr 324

av herr Hermansson m. fl.
angående miljöpolitiken.

Miljö- och naturresursfrågorna i globalt perspektiv

Under senare tid har det blivit alltmer uppenbart, inte blott för en
snäv grupp forskare och vetenskapsmän utan också för en allt bredare
allmänhet, att det mänskliga samhällets fortbestånd och människans
överlevnad som varelse på jorden är underkastade ett hot genom
förändringar i den omgivande miljön som härrör från människans egen
aktivitet.

Ser man tillbaka i historien så är denna negativa miljöpåverkan från
det mänskliga samhällets sida på den miljö som är förutsättningen för
dess fortbestånd inte något helt nytt för vår tid.

Vad som är nytt är det urbana industrisamhällets och det intensiva
jord- och skogsbrukets omgivningspåverkningar. Dessa miljöstörningar
förorsakas av ämnen som endera inte alls förefinns i naturen eller som
förekommer där i så försvinnande liten mängd att de tidigare inte stört de
biologiska förloppen.

Det mänskliga samhället och dess grund, människans existens som
biologisk varelse, har och kommer för överskådlig framtid att hafsörn
förutsättning en biologisk primärproduktion på jorden från vilken
människorna får sin föda. Utsätts denna biologiska produktion för
störningar, vilket nu sker i ökande omfattning, hotas också på sikt
förutsättningarna för det mänskliga livet.

Av ren självbevarelsedrift skulle man därför tycka att man i alla länder
borde gripa sig an frågan om eliminering av dessa för mänskligheten
hotande miljöstörningar. Utgångspunkten borde då rimligen vara mänsklighetens
långsiktiga fortbestånd på en så hög materiell och kulturell nivå
som rättvist fördelade naturresurser medger.

Vi har här att göra med åtgärder vilkas betydelse gör sig gällande på
lång sikt och som oundvikligen kommer i konflikt med kortsiktiga
ekonomiska vinstintressen i vad gäller den materiella produktionen och
utnyttjandet av naturresurserna i världen. Det är därför knappast
realistiskt att tänka sig att de privatägda företagen själva skall söka
eliminera miljöstörningarna eller spara på icke förnybara naturresurser.
För att åvägabringa en utveckling mot det ovannämnda övergripande
målet måste det till en medveten politisk styrning som tvingar näringslivets
handlande in mot en dylik inriktning. Men världen är uppdelad dels
i en mängd olika nationalstater, dels i stater med olika politisk-ekonomiska
system, dels i stater med vitt skild grad av industriell utveckling.

Denna uppdelning av världen försvårar självklart ett rationellt hand

1 Riksdagen 1973. 3 sami. Nr 324-326

Mot. 1973:324

2

lande i hela mänsklighetens intresse. Denna uppdelning av världen
kommer säkerlighen att bestå under lång tid, och då vi redan nu måste
angripa och söka komma till rätta med de internationellt övergripande
miljöproblemen, måste vi göra det med full insikt om alla svårigheter
som möter. Denna insikt får inte leda till handlingsförlamning. Även
människor i ett litet land måste söka påverka utvecklingen i den riktning
som ovan skisserats.

Den internationella miljökonferensen i Stockholm i juni 1972 tog inte
upp de verkligt avgörande frågorna. Det internationella arbetet måste —
även om frågorna är kontroversiella - fortsätta för att söka komma till
rätta med grundfaktorerna för människans framtid på jorden.

Fyra viktiga faktorer är här miljöproblemen, resursanvändningen,
befolkningsökningen och levnadsvillkoren för de fattiga, av imperialismen
förtryckta folken. Dessa viktiga faktorer hänger inbördes samman och
kan inte lösas var för sig. Det gäller därför att finna en handlingsplan för
att angripa helheten. Enbart en mycket flyktig granskning av dagsläget
kring dessa fyra faktorer visar att läget är högst alarmerande.

I vad först gäller de egentliga miljöstörningarna så låter sig de flesta av
dessa inte stängas inne av statsgränser utan sprider sig med tiden till allt
större delar av hela jorden. Störningar i en del av vår biosfär får lätt
återverkningar på andra delar. Miljöstörningarna blir internationella
problem.

De rika industrialiserade ländernas miljöproblem kan härledas ur ett
kortsynt och i långa stycken felaktigt användande av vetenskapliga och
tekniska landvinningar inom produktionsprocesser och vardagsliv under
vinstmaximeringens ledstjärna med förbiseende av de negativa bieffekterna
och särskilt då de långsiktiga. De rika industriländerna kännetecknas
också av en rovdrift med och, sett i ett längre perspektiv,
överkonsumtion av icke förnybara naturresurser.

Miljöproblemen i de s. k. u-ländema är av delvis annan karaktär än
dem vi har i de s. k. i-ländema. Men de beror inte, som vi ofta inges
föreställning om, vara på fattigdom, överbefolkning och underutveckling.
De är också i betydande omfattning förorsakade av de imperialistiska
ländernas kolonialpolitik och, sedan de flesta u-länder blivit formellt fria,
samma i-länders handelspolitik och övriga nykolonialistiska politik
gentemot dessa fattiga länder.

Den imperialistiska politiken har i dessa nu fattiga länder förvandlat
dem från självförsörjande samhällen i förhållandevis god jämvikt med
naturen med odlingar av stor biologisk variation till råvaruproducenter
för de imperialistiska länderna, odlande monokulturer med inslag av
brukningsmetoder som införts utifrån och som utgör ett allvarligt hot mot
den ekologiska balansen i dessa områden.

Redan av vad som här anförts torde det framgå att världsekonomin i
dess kapitalistiska sektor är grundad på ett i längden ohållbart system.
Användningen av jordens totala tillgångar är fördelade så att två
tredjedelar tillfaller den rikaste femtedelen av jordens befolkning, inom
vilken del de i sin tur kan vara mycket ojämnt fördelade, och den

Mot. 1973:324

3

fattigaste femtedelen får, även här ojämnt fördelat, dela på 3 %. Den del
av världen som tar de två tredjedelarna av tillgångarna har också en trend
att vart 20:e år fördubbla sin konsumtion av naturresurser under det att
utvecklingen i de fattiga länderna går mycket långsamt. En fortsättning
av denna utveckling framstår i ett långtidsperspektiv som oacceptabel
inte bara från rättvisesynpunkt utan också med hänsyn till de totala
naturresursramarna.

Utskiljer vi en resurskonsumtion som anses ge ett gott mått på
genomsnittlig levnadsstandard och som intar en central roll i överlevnadsdebatten,
energiförbrukningen, kommer det fördelningsmönster vi nyss
sett tillbaka i accentuerad form.

Trenden i konsumtionsökningen är en fördubbling vart 15 :e år, en
ökningstrend som med våra nuvarande energikällor inte kan fortsätta
under längre tid av resurs- och miljöskäl. Ser vi sen på fördelningen i
världen, finner vi att Nordamerika med 7 % av jordens befolkning
förbrukar 36 % av energin medan u-länderna med 70 % av befolkningen
förbrukar endast 14%. Jämför man energiförbrukningen per capita i
Nordamerika och Kina finner man att kinesens energiförbrukning är
4,5 % av nordamerikanens. Eller uttryckt på ett annat sätt, de negativa
externa effekterna på miljön genom energiproduktion är 22 gånger större
för varje nordamerikan än de är för varje kines.

Vi skall slutligen se på fördelningen av en annan resurs, som rimligen
måste ha betydelse då det gäller att finna vägar ut ur de svårigheter som
världen står inför, nämligen vetenskap, teknik och forskning. Man har
beräknat att 90 % av alla de vetenskapliga och tekniska talanger som
någonsin levat finns i den nu levande generationen av människor i
världen. Av dessa verkar 98 % i länder som är industrialiserade och rika,
och av deras arbete är endast 1 % inriktat på u-ländernas utvecklingsbehov.
Om vi sedan tillägger att en stor del av forskningsresurserna i de
ledande rika imperialistiska länderna arbetar med utveckling av nya och
alltmer förstörelsebringarde vapen, vilket som influenseffekt får bindandet
av resurser inom samma verksamhetsområde i socialistiska länder, så
framstår situationen som närmast grotesk.

Är det då möjligt att komma till rätta med dessa gigantiska
internationella problem? Det är en berättigad fråga om man ser den mot
en bakgrund av misslyckade — kanske inte ens allvarligt menade — försök
till överenskommelser om minskade militära rustningar och att vi under
första hälften av detta sekel haft två världskrig. Görs ingenting för att
lösa dessa avgörande frågor, går världen mot en dramatisk miljö- och
resurskris. Därför är det helt enkelt nödvändigt att försöka nå internationella
överenskommelser om åtgärder. Socialistiska länder med planekonomi
bör ha lättare att acceptera restriktioner i sitt handlande än de
kapitalistiska länderna med sin marknadsekonomi med profiten som
styrmedel. De senare länderna måste vidkännas betydande ingrepp i sina
ekonomiska system i planekonomisk riktning om åtminstone en förflyttning
i riktning mot en lösning av dessa grundläggande miljö- och
resursfrågor skall kunna ske. 1 det internationella umgänge där dessa

Mot. 1973:324

4

frågor behandlas kan även små stater som Sverige spela en viktig roll som
initiativtagare och vägvisare. Sveriges uppgift måste därför vara att med
kraft verka för dessa frågors lösning på det internationella planet
samtidigt som landet - oberoende av hur det går internationellt - söker
lösa egna problem.

Miljöpolitiken i Sverige

Omtanken om miljön är av gammalt datum. De som tidigast
intresserade sig för vad som då kallades naturvård var ett litet antal
personer med högre utbildning och specialintresse för detta område.
Någon allmänt utbredd och klar föreställning om att den mänskliga
miljön skulle kunna förändras genom människornas egen verksamhet så
att deras egen existens skulle hotas fanns knappast. De forskare som
intresserade sig för naturskyddet ville inte tolerera att effekterna från
någon form av ekonomisk verksamhet störde de ekologiska systemen i
naturen. De förordade en naturvårdsförvaltning som endast skulle
vägledas av vetenskapliga normer och vars ledning skulle ligga i händerna
på en vetenskaplig elit.

Den kapitalistiska utvecklingen har lett till en helt annorlunda
situation. Uppbrytningen av det gamla bondesamhället, där folket
huvudsakligen bodde på landsbygden och där lokal självhushållning i
betydande utsträckning rådde, ledde till att människorna flyttade in till
tätorter. Den viktigaste försörjningskällan blev nu inte längre jordbruket
utan industriellt arbete. Det gamla jordbruket var utspritt över större
delen av landet och bedrevs under former som stod i förhållandevis god
jämvikt med naturens lagar. Denna omstrukturering av samhället och
näringslivet fick i huvudsak tre effekter på miljön.

I vad först gäller jordbruket så ökar miljöriskerna genom den kraftigt
ökade användningen av handelsgödsel och kemiska bekämpningsmedel.
Odling av monokulturer som ofta upprepas år efter år ökar riskerna.

I vad sedan gäller den expanderande industrin så skapades här direkt
nya miljöstörningar, genom utsläpp till luft och vatten, av ett slag som
tidigare inte förekommit. I vad slutligen gäller koncentrationen av
människorna till tätorter så leder denna automatiskt till att avfallet från
den mänskliga bostadsmiljön inte på ett naturligt sätt kan återgå till
naturen i ett kretslopp, utan även det leder till en allvarlig miljöstörning.

Inför denna utveckling blev det inte möjligt att upprätthålla en strikt
vetenskaplig, ekologiskt grundad, linje i naturvården. I mitten av
1930-talet övergavs därför den ekologiska linjen till förmån för en
ekonomiskt-social syn där exploatering av naturvärden godtogs. Ledningen
för naturskyddet skulle innehas av en statlig nämnd med allsidig
intresserepresentation. Frågan gällde inte längre om man skulle tillåta
miljöförstöring utan hur och av vem.

Effekterna på både inre och yttre miljö av industrialismens utveckling
i Sverige - vilken ju skett under kapitalistiska former — blev så
småningom av så uppenbart negativ art att det framstod klart för allt fler

Mot. 1973:324

5

människor att staten måste ingripa och reglera utvecklingen. Under
1960-talet pågick utredningsarbeten på flera områden som mot årtiondets
slut avsatte resultat i form av tillsättande av en administration och
tillkomsten av en ny miljöskyddslagstiftning.

Statens naturvårdsverk tillkom år 1967. Vid denna tid hade redan en
betydande folkrörelse utvecklat sig kring miljöfrågorna, en rörelse som
sedan dess ytterligare utvecklats. Inom denna miljöopinion möttes
tillkomsten av en ny statlig miljövårdsförvaltning med stora förväntningar
på vad som skulle åstadkommas. Dessa förväntningar kom emellertid
snart att vända sig till kritik, sedan det visat sig att verket i verkligheten
inte hade möjlighet att agera med utgångspunkt i ekologiska krav. Vad
man sysslade med var en ”rimlig avvägning” mellan ekonomiska intressen
på ena sidan och miljöskyddsintressen på den andra.

Den statliga miljövårdsförvaltningens beslut fattas efter intim samverkan
med berörda ekonomiska partsintressen, som före beslutsfattandet
har goda möjligheter att på ett tidigt stadium väva in sina meningar i
fråga om ”rimligheten” i besluten.

Ett viktigt krav är att berörd allmänhet får del av miljömål innan
beslut fattas och ges möjlighet att dels få fullständig information, dels att
till den beslutande myndigheten få uttrycka sin mening. Under senare år
har vi ju exempel på att tusentals människor inte skytt någon möda för
att få ge sin mening till känna i miljöfrågor som för dem tett sig viktiga.

Den kontakt mellan miljövårdsförvaltning och kapitalistiska intressen
som måste finnas för att myndigheterna skall kunna lösa sina uppgifter i
dagsläget måste ske öppet och klart redovisas. Konsultuppdrag av
tjänsteman inom miljövårdsmyndighet eller rådgivare till denna kan inte
tillåtas, eftersom härigenom otillbörliga lojaliteter kan komma att
påverka det kommande beslutsfattandet.

Miljöskyddslagstiftningen och det ekonomiska systemet i Sverige

Den övergripande målsättningen för svensk miljöskyddslagstiftning
borde vara densamma som angivits i denna motions globala avsnitt.
Tillgodoser då gällande rätt på detta område en sådan målsättning?
Studerar man miljöskyddslagen, miljöskyddskungörelsen och förarbetena
till dessa kommer man sannolikt fram till svaret att möjligheten finns,
men detta framgår inte av texten. Avgörandet tycks vara delegerat i icke
politiskt ansvariga bedömares händer. Om vi övergår till att undersöka
vilka faktorer som kan påverka dessa bedömare kommer vi över till det
ekonomiska system inom vars ram de aspekter skall avvägas som fäller
utslaget i beslutsprocessen.

Ekonomin i Sverige är helt dominerad av privatkapitalism. Även den
statliga delen arbetar därför under kapitalismens villkor inom ramen för
en totalekonomi som styrs av marknadsmekanismer. 1 detta system följer
av dess egen natur att varje enskilt företag eller grupp av företag i första
hand ser till sina egna snävt företagsekonomiska intressen och sina
möjligheter att med vinstmaximering som ledmotiv kunna konkurrera på

Mot. 1973:324

6

marknaden både nationellt och internationellt.

Det är knappast ett realistiskt antagande att industrin utan tvång från
lagstiftningens sida är beredd att till fullo ta de ekonomiska konsekvenserna
av den industriella verksamhetens negativa effekt på omgivningsmiljön
och dess kraftiga diskontering till nuvärden av värden som borde
tillhöra framtiden, genom stigande förbrukning av icke förnybara
naturresurser.

Vidhåller man en målsättning att världens folk, och självklart folket i
Sverige, i ett långtidsperspektiv skall kunna överleva under så goda
ekonomiska och miljömässiga förhållanden som möjligt, måste den
ekonomiska kalkylen, vid exploatering av naturen, utgå från de totala
ekonomiska effekterna i ett längre perspektiv. Man måste göra samhällsekonomiska
kalkyler.

Vi kan konstatera att de kortsiktiga privatekonomiska vinstintressena
från en liten minoritet står mot de långsiktiga intressena av bevarade
naturresurser och en miljö för överlevnad hos en stor majoritet av folket.
Att hävda folkflertalets långsiktiga intressen i miljöpolitiken är att
tillgodose ekologins krav på minimering av miljöstörningarna för att säkra
livsmiljöns långsiktiga fortbestånd.

Miljöskyddslagen (ML) med vidfogad miljöskyddskungörelse, av år
1969, är i avgörande avsnitt mycket vagt formulerade. Det är en lagsom
är mindre preciserad än vad många andra lagar är. Vad riksdagen har
beslutat är den vaga lagtexten, och då det är denna som är juridiskt
bindande så har statsmakterna i praktiken överlämnat avgörandena i
tillåtlighetsprövningarna till en administrativ icke direkt politiskt ansvarig
myndighet att i stort sett från sina egna subjektiva bedömningar fatta
besluten.

Går man tillbaka till lagens förarbeten, finner man att det rör sig om
intresseavvägning mellan hänsyn till miljön på ena sidan och, oftast
kortsiktiga, privatekonomiska partsintressen på den andra. Hur långt
miljöhänsynen tillåts påverka beslutsfattandet skall bero på skäligheten i
tillåtlighetsbeslutets ekonomiska verkningar. ML med kungörelse och
tillhörande förarbeten ger endast ledning i fråga om vilka aspekter som
skall beaktas vid tillåtlighetsprövningen. I vad gäller det väsentligaste,
vilken vikt de olika aspekterna skall tilldelas, så är detta utlämnat till den
prövande myndighetens egen subjektiva bedömning.

Detta innebär att i praktiken miljövårdsförvaltningen fattar politiska
beslut som delegerats dit av lagstiftaren i och med att denne i
lagstiftningen avstått från att ange objektiva grunder för prövningen. Det
är inte heller möjligt att i ML hitta upplysningar om vad som är skäligt.
Vad som i varje aktuellt fall kan anses vara skäligt överlämnas till
bedömarna, vilket innebär att det lämnas fritt utrymme för beslutsfattarnas
värderingar, egna önskningar, eventuella lojaliteter mot ekonomiska
intressegrupper och kanske till och med godtycke.

Skall en annan ordning komma till stånd, där tillåtlighetsprövningen
sker på juridiskt bindande objektiva grunder med minimering av
utrymmet för beslutsfattarnas egna värderingar och påverkan från

Mot. 1973:324

7

ekonomiska intressegrupper, måste ML omarbetas och preciseras.

Denna omarbetning måste grunda sig på det ekologiska betraktelsesättet
och på en samhällsekonomisk kalkyl där även näringslivets negativa
långtidseffekter på miljön samt dess förbrukning av främst inte förnybara
naturresurser innefattas i kalkylen.

Är det då alls möjligt att tillskapa en mera preciserad miljöskyddslagstiftning,
som kan ligga till grund för objektiva beslut? Klart är att vi för
närvarande inte har de kunskaper om de olika aspekterna vid bedömningen
som skulle möjliggöra ett till sin helhet objektivt beslutsfattande.
Men detta läge fritar oss inte från skyldigheten att oavlåtligt söka öka
kunskaperna om alla avgörande aspekter, och det fritar oss inte från
skyldigheten att rationellt använda de kunskaper som vi redan har. En
ordentlig satsning måste ske inom miljöforskningen för att klarlägga vilka
störningar som högst kan tillåtas. Det ter sig också rimligt att man i en
omarbetad ML inskriver en målsättning som är juridiskt bindande för
beslutsfattarna. Så länge som den tillgängliga ekologiska kunskapen inte
är så fullständig att vi i vaije särskilt fall kan summera störningsnormer
gentemot den omgivande miljön på varje aktuell plats och på så sätt helt
objektivt avgöra tillåtligheten måste det förekomma en avvägning vid
beslutsfattandet. Men redan nu måste inriktningen vara en objektivering
så långt kunskap och intuition räcker. Målsättningen bör med utgångspunkt
i vad som här tidigare anförts vara en samhällsekonomisk
optimering. I anvisningarna till en ny ML måste framgå vilka element som
skall tas i betraktande vid prövningen. Vaije i det enskilda fallet relevant
element måste fyllas med kunskap så långt denna föreligger. För att göra
de olika bedömningselementen jämförbara måste de undergå en kvantifieringsprocess
där vart och etts tyngd i fråga om dess samhällsekonomiska
verkan räknas fram. När vi sedan har bedömningselement med
kvantitativt jämförbart innehåll blir det möjligt att vid en summering få
fram den totala effekten på samhällsekonomin. Blir summan positiv, bör
företaget tillåtas, blir den negativ, bör det förbjudas. En lagstiftning av
här skisserad typ borde kunna utgöra grund för ett i takt med de ökade
kunskaperna alltmer objektivt ekologiskt grundat beslutsfattande i det
arbetande folkflertalets långsiktiga intresse.

Miljöforskningen måste utvidgas

Den s. k. ”avvägningsprincipen”, som är vägledande för svensk
miljövård av i dag, gör sig gällande också vid fördelningen av de statliga
forskningsanslagen. Vid en genomgång av de olika huvudtitlarna i 1973
års statsverksproposition kan man konstatera följande fördelning: Av hela
det statliga forskningsanslaget går ungefär 1,8 procent till miljövårdsforskning
och 52,4 procent till militär forskning. Som parentes kan
nämnas att 0,3 procent går till fredsforskning.

När statsverkspropositionen för 1972 behandlades begärde naturvårdsverket
för miljövårdsforskning 19 miljoner kronor. Många angelägna
forskningsprojekt redovisades. Regeringen prutade ned den begärda

Mot. 1973:324

summan till 13,62 miljoner kronor, men en riksdagsmajoritet beviljade
naturvårdsverket den begärda summan. I årets statsverksproposition
erhåller naturvårdsverket den begärda summan.

Den miljöforskning som bedrivs av naturvårdsverket gäller i första
hand målinriktad forskning. Den andra viktiga forskningsgrenen, grundforskningen
- ekologin -, behandlas också styvmoderligt i ekonomiskt
hänseende av statsmakterna. Ekologin definieras som ”läran om samspelet
mellan de levande organismerna (inbegripet människan) och deras
miljö”. Rachel Carson lyckades med sin bok ”Tyst vår” — trots att den
från vissa experters och myndigheters sida bagatelliserades — för första
gången tala om för allmänheten vad ekologin verkligen innebar.

Rachel Carson demonstrerade vad en näringskedja var och hur giftema
anrikas i densamma, dvs. om också växterna innehåller mycket små
kvantiteter gift så samlar de växtätande djuren så småningom stora
giftmängder i sina vävnader, och rovdjuren och människorna som lever på
växtätarna får i sin tur ännu större giftmängder i sig.

Inom jord- och skogsbruket bedrivs kemisk bekämpning av icke
önskade växter och djur; detta innebär att man medvetet förenklar de
ekologiska systemen. Det är framför allt de rovlevande djuren som
drabbas, vilket får som effekt att ekosystemet förlorar en av sina
viktigaste kontrollmekanismer. Detta betyder att organismer som tidigare
hölls på en stabil nivå ökar explosionsartat, och om de upptärder som
skadedjur krävs ytterligare bekämpning, vilket i sin tur ytterligare
förvärrar störningarna i ekosystemet.

Redan nu befinner vi oss i ett sådant läge att vissa gifter i naturen har
så höga halter att de via födan direkt utgör ett hot mot människan.

Inom det svenska skogsbruket bedrivs i dag en hänsynslös exploatering,
kalhuggning, mekanisering, skogsgödsling och inplantering av nya
trädsorter, jordbruksnedläggningama fortsätter, tidigare åkermark växer
igen och förbuskas, urbaniseringsprocessen pågår i oförminskad takt,
sjöar och vattendrag får ta emot allt större mängder gifter och andra
avfallsprodukter.

Som ett av många exempel kan nämnas att Östersjön redan nu
befinner sig i farozonen. Allt detta pågår trots att det konstaterats ha
medfört allvarliga störningar av ekosystemen. Direkta effekter på
människans fysiska och psykiska hälsa är redan noterade och förväntas
öka i omfattning.

Ekologin måste få möjligheter att klarlägga förutsättningarna för ett
rationellt utnyttjande och bevarande av naturresurserna. De omedelbara
insatserna måste ske inom fyra vitala forskningsområden.

1. Ekosystemstudier.

2. Humanekologi (människans ekologi med särskild vikt lagd vid den
urbana miljön).

3. Naturresursernas skötsel.

4. Övervakning och kontroll av miljön.

I fysiska riksplaneringens delbetänkande ”Hushållning med mark och
vatten” sägs följande: ”Den fysiska samhällsplaneringen bör ges en

Mot. 1973:324

9

långsiktig inriktning som ligger i linje med det handlande som från
ekologiska utgångspunkter ter sig rationellt i ett längre tidsperspektiv.
Olika handlingsalternativ, t. ex. alternativa lokaliseringar av industri,
vattendragens långsiktiga användning, olika markanvändningssätt osv.,
bör helst kunna prövas i ekologiska ’totalmodeller\ Innan detta kan ske
måste emellertid en omfattande information om ekosystemets uppbyggnad,
relgeringsmekanismer och stabilitetsgränser ställas samman, vilket
tar lång tid.

Det är emellertid angeläget att den fortsatta fysiska riksplaneringen,
och för övrigt all samhällsplanering, så snart som möjligt kan grundas på
ett mera genomarbetat ekologiskt underlag. Från denna synpunkt är en
modellutveckling i vilken delmiljöema luft, mark, vatten och levande
organismer (inklusive människan) förs samman i en översiktlig helhetsmodell
angelägen. En sådan modell kan successivt förfinas allt eftersom
nya data från den ekologiska forskningen växer fram.”

Vi kan instämma i detta. Men hur är verkligheten? Kommer det ovan
citerade att beaktas i den av riksdagen nyligen antagna ”Fysiska
riksplanen (Hushållning med mark och vatten)”? För det första kan vi
konstatera att riksplanen inte är en allmän nationell plan för hushållning
med mark och vatten. Den utgör endast ett inventeringsunderlag, avsett
att användas i speciella lägen, som inträffar då konkurrens i konkreta fall
uppstår mellan kapitalintressen och andra intressen. Vilka intressen som
då skall prioriteras beslutas från fall till fall. I varje konkurrenssituation
kommer besluten att fattas på basis av utvecklingsförutsättningar som
bestämts av andra, företrädesvis det privata storkapitalet. Konkret
innebär detta t. ex. att — trots civilministerns försök att bevisa motsatsen
— storkapitalets krav och önskemål om att övervägande delen av
nyetablering av tung industri fram till år 2000 kommer att förläggas till
Väst- och Sydsverige. Alltså, ”utspädningsfilosofin” skall fortsätta.
Förorenande industrier skall lokaliseras till områden som är ”tåligare”
mot utsläpp än andra. Detta är en helt ansvarlös miljösyn, grundad på den
närmast groteska föreställningen att föroreningarna är mindre farliga om
de hamnar i ett hav som ännu inte är lika hårt belastat som Östersjön.
Detta sker i ett läge när den internationella havsforskningen varnar för de
stora havens nedsmutsning.

Vad har gjorts och vad bör göras?

Något av det som gjorts

Regeringen deklarerar i 1973 års statsverksproposition att ”Miljövårdens
primära uppgift är att garantera alla en livsvänlig miljö. Därför
måste miljöförstörelsen hejdas och förstörd miljö så långt möjligt
återställas.”

”Statsmakternas uppgift är att ange riktlinjer och regler för olika
organs handlande på miljövårdens område. En god miljö omfattar såväl
rent vatten, frisk luft och oförstörd natur som hälsosam arbetsmiljö,

Mot. 1973:324

10

positiv bostadsmiljö och stimulerande fritidsmiljö.” Detta är alltså den
officiella målsättningen.

Sedan omkring fem år finns en miljövårdsförvaltning etablerad. Inom
jordbruksdepartementet finns sedan 1968 inrättad en miljövårdsberedning
som ett informerande och rådgivande organ åt regeringen i
miljövårdsfrågor.

Sedan den 1 juli 1969 är en ny miljöskyddslag i kraft med vidfogad
kungörelse på vars grund tillåtlighetsprövning och tillsyn sker.

Till statsbidrag för kommunala reningsverk och miljövårdande åtgärder
inom industrin har mycket stora belopp anvisats under senare år.
Bara som förhöjda statsbidrag beviljades under tiden 1 november
1971-30 juni 1972 765 milj. kr., varav ca 400 milj. kr till industrin och ca
365 milj. kr. till kommunerna.

Av tätortsbefolkningen beräknas nu 26 % vara anslutna till reningsverk
med kemisk rening och ca 55 % till reningsverk med biologisk rening
samt 11 % till reningsverk med endast mekanisk rening. Fortfarande går
avloppsvattnet från ca 8 % av tätortsbefolkningen ut i vattendragen helt
orenat.

Vad bör göras?

I vad först gäller målsättningen för de miljövårdande åtgärderna så ger
regeringens deklarerade målsättning grund för en mycket ambitiös
miljöpolitik. Kritiken kommer in när man granskar vad som regeringen
verkligen är beredd att göra. Här visar det sig att själva det ekonomiska
systemet utgör en allvarlig begränsning även om viljan i och för sig skulle
finnas.

Grunden för myndigheternas agerande på miljöområdet, miljöskyddslagen,
måste - av skäl som ovan anförts — på ett grundläggande sätt
omarbetas och preciseras.

Miljövårdsförvaltningen måste ges en sådan struktur och ett sådant
funktionssätt att dess oväld — så långt man kan tala om oväld i ett
klassamhälle — för folkets stora flertal framstår som oomtvistad.

Forskningen på miljöområdet måste ges väsentligt ökade resurser och
breddas av skäl som också närmare anges i denna motion. Internationell
samverkan och tillvaratagande av erfarenheter på detta område måste
främjas.

En långsiktig rationell hushållning med naturresurserna måste genomföras.
Skälen till och målsättningen för denna hushållning anges närmare i
början av denna motion.

I vad gäller planeringen så krävs en riksplanering med en bakomliggande
ideologi som är bindande för det planpolitiska systemet, vilket inte
blev fallet i den i december 1972 antagna fysiska riksplanen. Ett
ekologiskt betraktelsesätt som beaktar det totala trycket på den
nationella miljön måste bli grunden. En ny riksplan måste innefatta krav
på en avancerad teknologi inom produktionen med slutna system och
återanvändning av material och med så små utsläpp att de flesta

Mot. 1973:324

11

industrier inte blir geografiskt bundna till följd av sina miljöstörningar.

I vad slutligen gäller Sveriges agerande på det internationella planet så
måste det präglas av ett aktivt initiativtagande i alla de grundläggande
frågor vilka berörts i början av denna motion.

Med hänvisning till det anförda föreslås

1. att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om omarbetning,
precisering och förslag beträffande miljöskyddslagen med en
sådan inriktning att ekologiska miljöaspekter beaktas och en
objektiv beslutsprocess i miljöskyddsärendena eftersträvas
med samhällsekonomisk optimering som målsättning,

2. att riksdagen uttalar sig för en restriktiv tillämpning av
statstjänstemannalagen för beslutsfattande tjänstemän inom
miljövårdsförvaltningen med den verkan att denna personalkategori
inte bör medges innehav av konsultuppdrag, vid
sidan av sin statstjänst, hos företagare som kan bli part i
miljömål,

3. att riksdagen under H 13 i propositionen 1973:1 bilaga 11,
Jordbruksdepartementet, som reservationsanslag måtte anvisa
ett till 10 000 000 kronor nedräknat belopp, vilket skall
förbehållas småföretagare inom industrin efter särskild behovsprövning,

4. att riksdagen ger Kungl. Majd till känna vad som i denna
motion i övrigt anförts beträffande miljöpolitiken i Sverige.

EIVOR MARKLUND (vpk) GUSTAV LORENTZON (vpk)

Stockholm i januari 1973
C.-H. HERMANSSON (vpk)

LARS WERNER (vpk)
i Tyresö

NILS BERNDTSON (vpk)
i Linköping

PER ISRAELSSON (vpk)

JÖRN SVENSSON (vpk)
i Malmö

TORE CLAESON (vpk)
BERTIL MÄBR1NK (vpk)

ALF LÖVENBORG (vpk)

JOHN MAGNUSSON (vpk)
i Kristinehamn

JOHN TAKMAN (vpk)