Mot. 1973:2126
5
Nr 2126
av herr Andersson i Nybro
i anledning av Kungl. Maj.ts proposition 1973:178 med förslag till
ändring i distriktveterinärorganisationen, m. m.
I Kungl. Maj:ts proposition 1973:178 förändras väsentligt organisationen
av distriktsveterinärerna. Förslaget innebär bl. a. en kraftig
minskning av antalet tjänster och en centralisering av verksamheten. Det
finns därför risk för en kraftigt försämrad service såväl för jordbruket
som för den djurägande allmänheten. För Kalmar län innebär förslaget
att antalet tjänster minskar med två — från 15 till 13. Hårdast drabbade
blir Mönsterås och Emmaboda kommuner, som förlorar sina nuvarande
tjänster.
Kungl. Maj:ts förslag bygger på ett högst tvivelaktigt underlag för det
framtida behovet av veterinärservice. I alltför stor utsträckning tycks de
för svenskt jordbruk negativa prognoser som togs fram bl. a. av
veterinärväsendeutredningen (VVU) under senare delen av 1960-talet
styrt utformningen av förslaget. Trots detta är ändå departementschefens
förslag mindre centralistiskt än det utredningen presenterade.
Vid bedömningen av det framtida behovet av veterinärservice borde
departementschefen beaktat den internationella livsmedelskris som allt
fler varnar för. Vårt land måste självklart — tillsammans med andra rika
länder — ta på sig ett större ansvar för att tillgången på livsmedel kan
garanteras internationellt. Detta ansvar måste leda till att vårt land
utnyttjar all tillgänglig åkerjord. Denna nya målsättning för svensk
jordbrukspolitik måste konkret leda till att djurantalet kommer att bli
avsevärt högre än vad de prognoser visade som togs fram under slutet av
1960-talet.
Lantbruksnämnden i Kalmar län har under innevarande år bedömt den
användbara åkerarealen inom länet till 130 000 ha år 1980. VVU:s
prognos låg på 73 525 ha. När det gäller djurantal (jämförelsetal) har man
för år 1976 beräknat det till ca 65 000, medan utredningens prognos låg
på 46 000. Såväl den faktiska utvecklingen som bedömningen av det
framtida behovet visar att utredningens slutsatser var felaktiga.
Även vid en närmare studie av den veterinära verksamheten ute på
lokal nivå visar det sig att utredningens material stämmer dåligt med
verkligheten. För veterinären i Mönsterås kommunblock har t. ex. antalet
behandlade djur ökat från 4 200 år 1968 till 8 752 år 1972. Även i
Emmaboda kommun redovisas en i genomsnitt 15-procentig årlig ökning
sedan mitten av 1960-talet. Det är därför svårt att se det rimliga i att en
starkt ökad verksamhet skulle motivera en indragning av tjänsterna i
dessa kommuner.
Vid utformningen av propositionen har departementschefen också
Mot. 1973:2126
6
underskattat att de veterinära uppgifterna per djurenhet fortlöpande ökar
i vårt land. I en undersökning på befintligt material har leg. vet. O. Wallin
konstaterat en i medeltal för hela landet 50-procentig ökning av det
veterinära arbetet per djurenhet mellan åren 1961 och 1966. För Kalmar
län är ökningen 79-procentig under samma period. Denna trend till ökad
behandlingsintensitet kommer av allt att döma att fortsätta så länge den
pågående rationaliseringsprocessen inom djurhållningen fortgår. Det
ökade behovet av veterinära insatser, både profylaktiska och terapeutiska,
talar för detta.
Enligt propositionen skall veterinärorganisationen i första hand
tillgodose det behov av vård som föreligger för animalieproduktionens
djur. Mot denna prioritering finns det inte anledning att invända. Men det
går ändå inte att bortse från att allt fler ägare till sällskapsdjur kräver vård
även för dessa djur. Kravet på att veterinärerna skall ägna mer tid åt
sällskapsdjuren blir allt starkare i takt med att dessas antal ökar.
Veterinärorganisationen bör därför ha en sådan omfattning att t. ex.
hundar samt ponny- och ridhästar kan få vård inom rimliga avstånd.
Dessa djurs betydelse, för särskilt ungdomar och äldre människor, får inte
underskattas.
Det starkt ökade behovet av veterinära tjänster har under senare år
också kommit till uttryck i ökade arbetsuppgifter i samarbete med
kommunala hälsovårdsmyndigheter i en strävan att uppnå ett bättre
djurskydd, förbättrad livsmedelshygien och bättre miljövård.
Det vidgade behovet av veterinära tjänster har lett till helt orimliga
arbetstider för veterinärerna under senare år. En orimligt hård arbetsbelastning
kan leda till försämrade behandlingsresultat. Dessutom är den
långa sammanhängande arbetstiden inte försvarbar från arbetsmiljösynpunkt.
Därför bör tjänstgörings- och arbetstidsförhållandena få bättre
lösningar i samband med bedömningen av behovet av antal tjänster.
De ökade avstånden som följer av en indragning av tjänster leder dels
till ökade kostnader, dels till försämrad service för djurägarna. Dessutom
följer av längre väntetider och ökade risker för en för sent insatt
behandling allvarliga ekonomiska konsekvenser för djurägarna. Särskilt
vid jourtjänst kan reseavstånden från t. ex. Kalmar till områden i
Emmaboda kommun vara upp emot 8 å 9 mil. Vid en hård arbetsbelastning
under jourtjänsten kan dessa stora avstånd leda till extremt långa
väntetider. En begränsning av reseavståndet till högst 4 mil enkel resa
från stationeringsortema borde fastställas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen vid sin behandling av Kungl. Maj:ts proposition
1973:178 uttalar
1. att det totala antalet veterinärtjänster fastställs till minst 315,
2. att reseavståndet från stationeringsorten i regel inte får bli
mer än högst 4 mil enkel resa,
Mot. 1973:2127
7
3. att antalet tjänster i förhållande till propositionens förslag
utökas med minst två för Kalmar län och att Mönsterås och
Emmaboda blir stationeringsområden med var sin tjänst.
Stockholm den 20 november 1973
GÖSTA ANDERSSON (c)
i Nybro