Utbildningsutskottets betänkande nr 44 år 1973

UbU 1973: 44

Nr 44

Utbildningsutskottets betänkande i anledning av motion angående personalvården
för lärare.

Motionen

1973: 1330 av fru Söder m. fl. (c, fp) vari hemställs att riksdagen hos
Kungl. Maj:t begär att en översyn av ansvarsfördelningen mellan stat
och kommun i vad gäller lärarnas personalvård sker enligt i motionen
anförda grunder.

Grundläggande begrepp och regler

Partiellt arbetsför

Med partiellt arbetsför avses den, som har eller förmodas kunna få
särskilda svårigheter att behålla ett förvärvsarbete på grund av fysiskt,
psykiskt eller socialt arbetshinder.

Arbetsvärd

Med arbetsvärd avses alla arbets- eller yrkesinriktade åtgärder av
kartläggande, förberedande eller direkt natur för att behålla partiellt
arbetsföra i tjänst.

Myndighet

Med myndighet avses huvudman för skola eller den kommunala
styrelse eller nämnd huvudmannen bestämmer.

Åtgärder vid omplacering m. m.

Sedan utredning1 företagits och omplacering föreslagits skall den vidare
utredningen inriktas på att söka lämpliga arbetsuppgifter. Alla
åtgärder som myndigheten planerar skall ske i samråd med den anställde.
Först undersöks om förändring av nuvarande arbetsuppgifter
är möjlig. Därefter skall inventering av andra lämpliga arbetsuppgifter
ske i första hand inom den egna myndigheten och i andra hand inom
annan myndighet. Vid inventering av arbetsuppgifter inom annan myndighet
kan samråd ske med statens personalnämnd (SPN) eller länsarbetsnämndens
arbetsvårdsexpedition.

När myndigheten efter samråd med den anställde kommit fram till
ett förslag till lämpliga arbetsuppgifter utreds om särskilda arbetsvårdsåtgärder
bör ifrågakomma. Särskilda åtgärder kan vara arbetsprövning,
arbetsträning, kompletterande utbildning, omskolning eller yrkesutbildning.

1 Se ”SPN meddelar” nr 18/72
1 Riksdagen 1973.14 sami. Nr 44

UfoU1973: 44

Partiell tjänstebefrielse

Vid genomgång av arbetsprövning, arbetsträning, omskolning eller
yrkesutbildning kan myndigheten bevilja tjänsteman partiell tjänstebefrielse.
Detta innebär att den anställde befrias helt eller delvis från
sina ordinarie göromål enligt 21 § kungörelsen (1965: 915) om inrättande
av vissa statligt reglerade tjänster m. m.

För att partiell tjänstebefrielse skall kunna beviljas skall arbetsvårdsformen
vara ändamålsenlig och vedertagen. Med ändamålsenlig och
vedertagen arbetsvårdsform förstås bl. a. att arbetsvärden helst bör leda
till en bestämd arbetsplacering som är meningsfull för den anställde
och myndigheten. Ändamålsenligheten av arbetsvårdsåtgärd skall vitsordas
av läkare, som utses av myndigheten, eller av SPN. Samråd mellan
läkare och myndighet förutsätts. Uppkommer tvekan om arbetsvårdsåtgärd
skall vidtagas eller om avsedd form är ändamålsenlig och
vedertagen bör samråd alltid ske med SPN. Myndighet kan besluta om
partiell tjänstebefrielse för arbetsvärd om ändamålsenligheten är vitsordad
enligt ovan under förutsättning

a) att det är sannolikt att tiden för arbetsvärden inte kommer att
sammanlagt överstiga 180 dagar eller

b) att samråd har ägt rum med SPN, när tiden för arbetsvärden beräknas
överstiga 180 dagar.

Föreskriften under b) får ses mot bakgrunden av stadgandet i SPN:s
instruktion som bl. a. föreskriver att nämnden inom sitt verksamhetsområde
skall följa utvecklingen av de partiellt arbetsföras anställningsförhållanden
(1971: 469, ändrad senast 1973: 448).

C-avdragsledighet m. m.

Om en anställd icke accepterar myndighetens arbetsvårdsåtgärder
utan i stället önskar sådan vidareutbildning att partiell tjänstebefrielse
för arbetsvärd ej kan beviljas, kan myndigheten underlätta övergång
till annan verksamhet genom tjänstledighet med C-avdrag (se cirkuläret
(1970: 388, omtryckt 1971: 1196) om tjänstledighet med C-avdrag
m. m.). Tjänstledighet med C-avdrag för studier får beviljas under
sammanlagt högst 1095 dagar under loppet av tio på varandra följande
kalenderår. Anställd kan hänvisas till länsarbetsnämndens arbetsvårdsexpedition
för utredning av möjlighet att erhålla utbildningsbidrag enligt
arbetsmarknadskungörelsen.

Särskilt löneanslag

Under sjunde huvudtiteln i riksstaten finns upptaget ett särskilt anslag
med benämningen ”Lönekostnader vid viss omskolning och omplacering”.
Anvisningarna till särskilt löneanslag avser enbart anställda
som omfattas av statliga pensionsbestämmelser. Från anslaget får bestridas
dels kostnader för avlöningsförmåner till sådana partiellt arbets -

UbU 1973: 44

föra som inte kan beredas lämplig tjänst inom egen eller annan myndighet
och för vilka eljest intet annat alternativ än sjukpension enligt
SPR återstår, dels avlöningskostnader för anställda med sjukpension
som försöksvis upprätthåller anställning.

Anslaget får utnyttjas vid omplacering till statlig anställning, ickestatlig
anställning med statliga pensionsbestämmelser eller icke-statlig
anställning med kommun eller därmed likställd allmän inrättning som
huvudman. SPN beslutar om anslaget får tas i anspråk, med vilket belopp
det skall utgå och för hur lång tid.

Beslut om särskilt löneanslag skall i regel ha föregåtts av partiell
tjänstebefrielse för arbetsvärd.

Uppgift skall lämnas om vad mottagande myndighet kan betala för
den arbetsinsats som den anställde utför. Huvudprincipen är att den
mottagande myndigheten skall bestrida kostnaden för avlöningsförmåner
till den del de motsvarar den partiellt arbetsföres arbetsinsats. Med
mottagande myndighet avses den myndighet där den anställde utför
sitt arbete.

Sjukpensionering m. m. för kommunalt anställda lärare

Uppstår, sedan kommunal huvudman vidtagit olika personalsociala
åtgärder i ett enskilt ärende, fråga om eventuell sjukpensionering skall
huvudmannen ta kontakt med SPN i enlighet med bestämmelserna i
cirkuläret (1960: 553, omtryckt 1971: 552, med senaste ändring 1973:
280) angående anställningsvillkor m. m. för partiellt arbetsföra inom
statlig och statsunderstödd verksamhet. Eftersom lärare har statlig pensionsrätt
skall före sjukpensionering även prövas frågan om omplacering
är möjlig till annan anställning förenad med statlig pensionsrätt (jfr 5 §
SPR och 3 § TB-SPR). Huvudmannen får därvid redovisa vilka åtgärder
som vidtagits i enlighet med SPN:s anvisningar till nämnda cirkulär
(”SPN meddelar” nr 18/72 med tillägg nr 8/73). Kontakten mellan
SPN och huvudmannen kommer då att leda till endera

1. anmodan till huvudmannen att återpröva ärendet med hänsyn till
kommunens möjligheter att vidtaga rehabiliteringsinsatser eller andra
åtgärder för att inom ramen för sitt arbetsgivaransvar förhindra sjukpensionering,

2. omplacering till annan anställning med statlig pensionsrätt,

3. omplacering till statlig anställning eller till en icke statlig anställning
med kommun eller därmed likställd allmän inrättning som huvudman,
varvid omplaceringen möjliggöres genom att det s. k. särskilda
löneanslaget helt eller delvis finansierar lönekostnaden,

4. sjukpensionering.

Insatserna från statens sida under punkterna 2 och 3 innebär inte att
huvudman inte är skyldig att inom ramen för det normala arbetsgivaransvaret
vidtaga personalsociala åtgärder. Innebörden av punkterna

UbU 1973: 44

2 och 3 är att kommunalt anställd lärare genom sin statliga pensionsrätt
ges en utökad möjlighet i fråga om erbjudande av annan sysselsättning
före slutligt beslut om sjukpensionering. Det är därvid SPN
som tillser att dessa kompletterande åtgärder vidtages.

Remissyttrandena

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från statens personalnämnd,
arbetsmarknadsstyrelsen, skolöverstyrelsen, Svenska kommunförbundet,
Landstingsförbundet, Sveriges akademikers centralorganisation
och Tjänstemännens centralorganisation.

Sveriges akademikers centralorganisation har lämnat Lärarnas riksförbund
tillfälle att avge yttrande i ärendet och Tjänstemännens centralorganisation
har lämnat samma tillfälle till Sveriges lärarförbund
och Svenska facklärarförbundet. Yttrandena är fogade till respektive
huvudorganisations yttrande.

En sammanställning av remissyttrandena är som bilaga fogad till
detta betänkande.

Utskottet

1962 års riksdag beslöt om reformering av den obligatoriska skolan.
Den nya skolformen benämndes grundskolan och erhöll primärkommunalt
huvudmannaskap. Enligt beslutet skulle den statliga realskolan
avvecklas successivt (prop. 1962:54, SäU 1962: 1, rskr 1962: 328).
Genom beslut av 1964 års riksdag infördes en gymnasial skola med
primärkommunalt huvudmannaskap, benämnd gymnasium, vilken skulle
ersätta bl. a. dåvarande statliga allmänna gymnasier och statliga tekniska
gymnasier (prop. 1964: 171, SäU 1964: 1 höstsessionen, rskr 1964: 407).
Vidare fattade riksdagen år 1970 beslut angående huvudmannaskapet
för den nya skolform som sedan fick namnet gymnasieskolan. Vissa
studievägar i denna skulle ha primärkommunalt huvudmannaskap,
andra sekundärkommunalt (prop. 1970: 4, SU 1970: 32, JoU 1970: 4,
rskr 1970: 92 och 99).

I motionen 1973: 1330 behandlas frågan om personalvård för lärare
och begreppet personalvård har därvid en vid syftning. Motionärerna
avser därmed personalsociala åtgärder dels för att förebygga att problem
uppstår för de anställda på den arbetsplats som skolan utgör, dels
för att lösa de problem som trots förebyggande åtgärder uppstått för
skolpersonalen. En huvudfråga som tas upp i motionen är frågan vilken
myndighet som efter skolreformerna har arbetsgivaransv ar
e t i fråga om sådana personalsociala åtgärder för lärare.

Den uppfattningen möter ibland att arbetsgivaransvaret i fråga om

UbU 1973: 44

förebyggande personalsociala åtgärder för primär- och sekundärkommunalt
anställda lärare skulle vara delat mellan huvudmannen för
skolan och staten som bidragsgivare till huvudmannens verksamhet.
En sådan uppfattning har inte stöd i lagen (1965: 576) om ställföreträdare
för kommun vid vissa avtalsförhandlingar m. m. eller i annan
bestämmelse. Kommunen är skyldig att uppfylla avtalsenliga förpliktelser.
Att den som är huvudman för viss verksamhet också är dess arbetsgivare
framgår av arbetsmarknadslagstiftningen. Det förhållandet att
en lärare före sjukpensionering enligt cirkuläret (1960:553, ändrad
senast 1973: 280) angående anställningsvillkor för partiellt arbetsföra
inom statlig eller statsunderstödd verksamhet har möjlighet att erhålla
omplacering på annan tjänst med statlig pensionsrätt kan inte anses
medföra ett minskat ansvar för kommunal huvudman att företa förebyggande
personalsociala åtgärder eller att inom den egna kommunala
myndigheten vidta omplacering m. m. Den omständigheten att en huvudman
skulle anse att ett statsbidrag till viss verksamhet är för lågt kan inte
heller anses befria honom från hans arbetsgivaransvar. Frågor om statsbidrag
regleras i särskild ordning.

Vad som i det föregående konstaterats, nämligen att kommun som
huvudman har samma arbetsgivaransvar beträffande primär- och sekundärkommunalt
anställda lärare som beträffande övriga arbetstagare har
stöd i Svenska kommunförbundets yttrande över 1969 års personal vårdsutredning.
Förbundet har här beträffande huvudmännens personalvårdsinsatser
för lärare anfört följande: ”Även om lärarpersonalens löneoch
anställningsvillkor är statligt reglerade, bör det dock vara angeläget
såväl för lärarpersonalen som för kommunerna i deras egenskap av huvudmän
för skolväsendet att betrakta lärarpersonalen som kommunalanställd.
En av förutsättningarna för att skolan skall kunna fungera väl
är att skolan och dess personal av sig själva och kommunens övriga invånare
uppfattas som en integrerad del i den kommunala verksamheten.
Därigenom förankras skolan i den kommunala gemenskapen. Utifrån
dessa uppfattningar finner styrelsen det vara ofrånkomligt att kommunerna
själva måste sörja för erforderliga personalvårdsinsatser även för
lärarpersonalen.”

Kommunförbundets principuttalande beträffande huvudmannens arbetsgivaransvar
i här nämnt avseende är en grundläggande utgångspunkt
för uppbyggnaden av en fungerande personalvård för lärare, och
utskottet har därför särskilt velat redovisa detta uttalande av Kommunförbundet.

Läraryrket ställer stora krav på anpassningsbarhet och psykisk styrka.
I motionen framhålls att behovet av i första hand förebyggande personalsociala
åtgärder är stort. Bland annat ställs frågan om
skolläkarorganisationen skulle kunna utvecklas i den riktningen att vissa
personalläkarfunktioner kan fullgöras inom denna.

UbU 1973: 44

Tillgång till personalläkare som är insatt i skolverksamheten och lärarnas
arbetsuppgifter liksom till rådgivande personal som är förtrogen
med skolans arbetsmiljö är en viktig förutsättning för att en väl fungerande
personalvård för lärare skall komma till stånd. En personalpolitik
som vill vara förutseende bör gripa in med konstruktiva åtgärder
innan utvecklingen lett därhän att personalproblemet måste lösas genom
utnyttjande av medel från det under sjunde huvudtiteln i riksstaten upptagna
särskilda löneanslaget eller genom sjukpension. De anställdas arbetstrivsel
i skolan är liksom på varje annan arbetsplats i samhället
beroende av hur arbetsplatsens miljö utformas. Åtgärder som syftar till
en bättre arbetsmiljö bör såväl i skolan som annorstädes ha den positiva
effekten att behovet av omplacering av den anställde eller förändring av
arbetsuppgifterna minskar. Även om särskilda åtgärder beträffande arbetsmiljöns
utformning sätts in, kvarstår självfallet ett behov av omplacering
m. m. Det finns i dag inte några färdiga lösningar av generell natur
att tillgripa för att möta de personalproblem som finns på skolans område.
Skolans huvudman får söka lämpliga lösningar från fall till fall.
De instanser som yttrat sig över motionen har gett olika synpunkter på
hur hithörande personalvårdsfrågor bör lösas på sikt. Bland annat understryks
behovet av en sådan tjänstekonstruktion för lärare som gör
det möjligt att i vissa lägen fullgöra viss del av arbetsinsatsen genom
fyllnadstjänstgöring av annat slag än undervisning. Frågan om en på
så sätt flexibel tjänstekonstruktion för lärare som har svårigheter i sin
undervisningsuppgift kan förutsättas bli behandlad av utredningen om
skolans inre arbete (SIA).

Förutom omsorgen om den enskilde läraren talar ytterligare en viktig
omständighet för att förebyggande personalsociala åtgärder vidtas
på skolområdet, nämligen omsorgen om de elever som undervisas av
lärare som känner svårigheter i sitt arbete. En lösning av frågan om
adekvata förebyggande personalsociala åtgärder för lärare är självfallet
av stor betydelse också för eleverna och deras skolsituation och därmed
också för föräldrarna och hemsituationen. Att så många är beroende
av skolans verksamhet understryker nödvändigheten av att den kommunala
lärarpersonalen omfattas av kommunens personaladministrativa
rutiner och inlemmas i det utvecklingsarbete som bedrivs inom kommunens
personaladministration.

Beträffande den i motionen berörda frågan om skolläkarorganisationen
och dess uppgifter erinras om att riksdagen innevarande år beslutat
att skolhälsovårdens innehåll, organisation och huvudmannaskap förutsättningslöst
skall utredas (mot. 1973:32, UbU 1973:32, rskr 1973:
273).

Enligt förevarande motion motverkar i många fall de bestämmelser
som nu reglerar statsbidrag till lärarlöner rehabiliterande in -

UbU 1973: 44

satser. Statsbidrag utgår sålunda inte vid partiell tjänstebefrielse för arbetsvärd
för lärare inom det obligatoriska skolväsendet. Det kan från
anställningskommunens synpunkt därigenom te sig mer ekonomiskt fördelaktigt
att en lärare blir sjukskriven och sjukpensionerad än att kommunen
går in med rehabiliterande åtgärder, vilka ur individens och
samhällsnyttans synvinkel skulle vara befogade. Motionärerna framhåller
att det beträffande gymnasieskolan däremot gäller att statsbidrag
i regel utgår för kommunens faktiska kostnader vid partiell tjänstebefrielse
för arbetsvärd för lärare.

Den ekonomiska ansvarsfördelningen på skolområdet mellan staten
och kommunerna övervägs av utredningen om skolan, staten och kommunerna
(SSK). Av direktiven till utredningen framgår att syftet med
utredningsarbetet bl. a. är en mindre detaljrik reglering av statsbidraget
till det kommunala skolväsendet. Från personalvårdssynpunkt är det
enligt utskottets mening mycket angeläget att statsbidraget utformas så,
att det kan möjliggöra smidiga lösningar på olika personalvårdsproblem.
De sakkunniga bör därför noga beakta vilka konsekvenser utredningens
förslag till nya bidragsbestämmelser får för den personalsociala
verksamheten på skolans område. Även om således vissa frågor
om statsbidrag långsiktigt utreds inom SSK utgår utskottet från att huvudmännen,
vilkas arbetsgivaransvar utskottet klarlagt tidigare i detta
yttrande, successivt kommer att öka sina personalvårdande insatser.

Vad utskottet anfört om utformningen av det allmänna driftbidraget
till skolväsendet bör riksdagen som sin mening ge Kungl. Maj:t till
känna.

Utskottet hemställer

att riksdagen i anledning av motionen 1973: 1330 som sin mening
ger Kungl. Majit till känna vad utskottet anfört om utformningen
av det allmänna driftbidraget till skolväsendet.

Stockholm den 8 november 1973

På utbildningsutskottets vägnar
STIG ALEMYR

Närvarande vid ärendets slutbehandling: herrar Alemyr (s), Wikström
(fp), Mårtensson (s), Richardson (fp), Jönsson i Arlöv (s), Nordstrandh
(m), Elmstedt (c), Gustafsson i Barkarby (s), Johansson i Skärstad (c),
fru Dahl (s), herrar Berndtson i Linköping (vpk), Sundgren (s), Karlsson
i Mariefred (c), Nilsson i Norrköping (s) och Strindberg (m).

UbU 1973:44

Bilaga

Sammanställning av remissyttrandena över motionen 1973:1330

Statens personalnämnd (SPN) har i sitt yttrande anfört
bl. a. följande.

SPN har att inom ramen för sitt verksamhetsområde följa lärarnas
arbetssituation och att verka för att de personaladministrativa frågorna
handlägges på ett ändamålsenligt och planmässigt sätt. Enligt 2 §
instruktionen (1971: 469) för statens personalnämnd är nämnden bl. a.
centralt organ inom tillämpningsområdet för den statliga personalpensioneringen
i frågor som rör partiellt arbetsföra och åtgärder för
att förebygga sjukpensionering.

Enligt 4 § samma instruktion åligger det bl. a. nämnden särskilt att
inom sitt verksamhetsområde följa utvecklingen av de partiellt arbetsföras
anställningsförhållanden och yttra sig i ärenden om partiellt arbetsföra.

SPN har genom anvisningar till cirkuläret (1960: 553) angående
anställningsvillkor m. m. för partiellt arbetsföra inom statlig och statsunderstödd
verksamhet angett regler för handläggning av rehabiliterings-
och omplaceringsärenden. Dessa anvisningar gäller även lärarnas
arbetsområde.

Det är SPN:s erfarenhet att den personalsociala verksamheten inom
lärarområdet visar betydande brister. Speciellt gäller detta åtgärder för
att förhindra sjukpensionering. Den främsta orsaken härtill torde enligt
SPN:s bedömning vara att många kommuner icke upplever sig ha
samma arbetsgivaransvar för lärarna som för övriga kommunalt anställda.
Lärarna har sålunda i stor utsträckning tyvärr inte kommit att
omfattas av anställningskommunens personaladministrativa rutiner och
inte heller fått del av det utvecklingsarbete som bedrivits inom kommunernas
personaladministration.

SPN vill understryka vikten av att lärarna kommer med i den personalhälsovård
som för andra kommunalt anställda bedrivs inom kommunerna.
Det förhållandet att lärama genom statligt löneavtal har vissa andra
lönevillkor än tjänstemän med kommunalt avtal — exempelvis i fri
läkarvård — får inte hindra en sådan anslutning.

De bestämmelser som nu reglerar statsbidrag för lärarlöner motverkar
i många fall rehabiliterande insatser. Statsbidrag utgår sålunda
inte vid partiell tjänstebefrielse för arbetsvärd för lärare inom det
obligatoriska skolväsendet. Det kan ur anställningskommunens synpunkt
därigenom te sig mer ekonomiskt fördelaktigt att en lärare blir sjukskriven
och sjukpensionerad än att kommunen går in med rehabiliterande
åtgärder, vilka ur individens och samhällsnyttans synpunkt skulle
vara befogade.

Statsbidragsbestämmelsema inom skolområdet bör sålunda ändras
så att denna svårighet att starta en rehabilitering undanröjes.

Enligt gällande bestämmelser skall det särskilda löneanslaget till
omskolning och omplacering som administreras av SPN ses som ett
alternativ till en tjänstepensionering. Anslaget kan således utnyttjas en -

UbU 1973: 44

dast i begränsad omfattning. SPN har också skyldighet att vid en omplacering
där medel ur särskilda löneanslaget utgår undersöka om den
myndighet där vederbörande tjänsteman är placerad har möjlighet att
betala för tjänstemannens arbetsinsatser. Antalet lärare som avlönas
genom särskilda löneanslaget visar att anslaget är väl så mycket utnyttjat
inom skolområdet som för andra grupper inom statsförvaltningen.

Det framstår emellertid som angeläget att undersöka vägar för
att öka möjligheterna till omplacering på ett tidigare stadium, än då
medel ur särskilda löneanslaget kan komma ifråga, d. v. s. innan svårigheterna
blivit så stora att tjänstepensionering framstår som ett alternativ.
De begränsade möjligheterna att omplacera i befattningar inom andra
yrkesområden får speciellt negativa konsekvenser när det gäller yngre
lärare som av hälsoskäl måste omplaceras. En kartläggning och bedömning
av lärarutbildades möjligheter att med stöd av eventuella
randutbildningar omplaceras inom närliggande områden skulle sannolikt
underlätta framtida omplaceringar.

Mot bakgrund av den bild av lärarnas arbetssituation, som tecknas
i motionen och som i stort stämmer med SPN:s erfarenheter, framstår
det också som angeläget att skolans organisationsformer förändras så
att äldre lärare i ökad utsträckning har möjlighet att få lättnad i undervisningssituationen
de sista åren före pensionsavgång.

SPN har ett uppdrag från Kungl. Majit att utreda frågan om nämndens
insatser för personal i s. k. statsunderstödd verksamhet. SPN har
ännu inte slutfört detta uppdrag och kan f. n. inte avgöra huruvida
nämnden till Kungl. Majit anser sig behöva lägga förslag om författningsenliga
skyldigheter för kommunerna att vidtaga sådana förebyggande
personalsociala åtgärder som kan förhindra sjukpensionering.

Av direktiven till den av utbildningsministern tillsatta utredningen om
skolan, staten och kommunerna (SSK) framgår att det finns starka skäl
att undersöka möjligheterna att komma fram till ett regelsystem för
grundskolan och gymnasieskolan som i väsenligt ökad grad låter kommunerna
och deras skolstyrelser ta ansvaret för skolans verksamhet.

SPN delar motionärernas uppfattning att denna utredning även bör
få i uppgift att behandla ansvarsfördelningen mellan stat och kommun
när det gäller lärarnas personalvårdsfrågor. Denna uppgift bör prioriteras
och genomföras med minsta möjliga tidsutdräkt så att resultaten kan
ligga till grund för en snar uppbyggnad av en effektivt fungerande personaladministrativ
verksamhet för lärare.

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) har över motionen
yttrat följande.

Enligt styrelsens uppfattning bör det i första hand åligga kommunen
som arbetsgivare att pröva alla möjligheter att på likartade eller nya arbetsuppgifter
omplacera de lärare, som upplever särskilda svårigheter
i den undervisning som ingår i de tjänster de erhållit. Det gäller såväl
uppgifter inom skolans ram som utanför densamma. Möjligheten att
bereda dem sysselsättning även i andra former än i de traditionella
yrkena bör därvid beaktas. Detta är en uppgift för de anpassningsgrupper
som enligt Svenska kommunförbundets rekommendation bör
inrättas i kommunerna. I samverkan mellan länsskolnämnd och lokal
skolmyndighet bör eventuell omplacering till annan kommun kunna
övervägas.

UbU 1973: 44

Överskottet på behöriga lärare, främst lärare i vissa teoretiska ämnen
men även mellanstadielärare, som för närvarande föreligger och väntas
bestå åtminstone under en viss tid framöver gör möjligheterna till omplaceringar
på lärartjänster i andra kommuner begränsade.

De senaste årens stora utbud av arbetskraft med längre utbildning
på den del av arbetsmarknaden, som ligger utanför skolväsendet, inverkar
på konkurrensmöjligheterna även för lärare med bred utbildning.

I de fall den enskilde lärarens problem kan lösas genom placering
på annan ort eller övergång till annat yrke kan givetvis arbetsmarknadsverkets
resurser med förmedling, yrkesvägledning, arbetsmarknadsutbildning
etc. tas i anspråk i den utsträckning detta är nödvändigt och
möjligt.

Skolöverstyrelsen (SÖ) har i ärendet anfört följande.

SÖ anser i likhet med motionärerna att större insatser än hittills bör
sättas in för att genom rehabiliterings- och omplaceringsåtgärder i god
tid hjälpa sådana lärare som har problem med att fullgöra sina undervisningsuppgifter
så att de kan få ett arbete som de har större förutsättningar
att sköta och som de kan uppleva som mera meningsfyllt. Behovet
av sådana åtgärder grundar sig inte enbart på hänsyn till läraren. Åtgärderna
är även av största betydelse för eleverna och för skolans möjligheter
att förverkliga sina mål. Vidare har ju all personalvård också det
syftet att förhindra uppkomsten av fall av arbetsoförmåga.

SÖ finner vidare liksom motionärerna att, för att kommunerna skall
stimuleras till ifrågavarande personalsociala verksamhet, en generös tilllämpning
är önskvärd när det gäller att utnyttja det s. k. särskilda löneanslaget
enligt cirkuläret (1960: 553) angående anställningsvillkor m. m.
för partiellt arbetsföra inom statlig och statsunderstödd verksamhet. Anslaget
tas dock nu i ökande omfattning i anspråk för lärare. Omständigheterna
i varje enskilt fall är emellertid så skiftande att inte mycket
torde stå att vinna med en sådan särskild undersökning av omplaceringsmöjligheterna
för de olika lärarkategorierna som föreslås i motionen.
Råd och uppslag bör kommunerna kunna erhålla av statens personalnämnd
och arbetsmarknadsverket.

Huvudansvaret för såväl detta som övriga av motionärerna berörda
slag av personalvård måste åvila kommunerna. Även i fråga om statlig
verksamhet gäller principen att huvudparten av personalvården skall utövas
av respektive myndighet som led i personalledning och personaladministration.

Kommunernas ansvar när det gäller personalvården för lärare kommer
sannolikt att öka ytterligare, om pågående strävanden att öka kommunernas
beslutanderätt och därmed deras ansvar i fråga om det kommunala
skolväsendet förverkligas. En förbättrad personalvård för lärarna
bör enligt Sö:s mening komma till stånd inte genom en ökad styrning
genom detaljreglering från centralt håll utan tvärtom som ett resultat av
en decentralisering.

Skapas ett system, som ger kommunerna samtidigt större ansvar och
större frihet vid användningen av tillgängliga resurser, bör även kommunernas
möjligheter att bedriva omplaceringsverksamhet något förbättras.
Läraryrkets särart torde dock medföra att det länge än torde
medföra vissa svårigheter att finna lämpliga uppgifter att placera om
lärare på.

UbU 1973: 44

SÖ anser alltså i och för sig att frågan om förbättrad personalsocial
verksamhet för lärare är mycket angelägen. Med hänsyn till det utredningsarbete
som pågår inom bl. a. SSK, länsskolnämndsutredningen och
utredningen om skolans inre arbete (SIA) bedömer SÖ det dock inte
vara erforderligt med någon särskild översyn av ansvarsfördelningen
mellan stat och kommun i vad gäller personalvårdsinsatserna för lärare.
SÖ förutsätter att denna fråga kommer att behandlas inom utredningen
om skolan, staten och kommunerna.

Svenska kommunförbundet har beträffande den i motionen
berörda personalvårdsfrågan yttrat bl. a. följande.

Inom skolans område kompliceras frågan — som motionärerna även
påpekar — av det mellan stat och kommun delade arbetsgivaransvaret.
Kommunernas handlingsfrihet ifråga om lärartjänster och läraranställningar
är kraftigt inskränkt. Vidare förekommer vissa oklarheter då det
gäller tillämpningen av gällande bestämmelser, bl. a. det s. k. särskilda
löneanslaget. Dessutom har Statens personalnämnd att ta befattning med
vissa frågor rörande lärare samtidigt som dessa frågor skall handläggas
inom kommunerna.

Beträffande det s. k. särskilda löneanslaget, som disponeras av Statens
personalnämnd, finner styrelsen angeläget att reglerna för användning
av medel från detsamma snarast mjukas upp. För närvarande får
anslaget tagas i anspråk för avlöningsförmåner till partiellt arbetsför,
som inte kan beredas lämplig tjänst inom egen eller annan myndighet
och för vilken inte annat alternativ än sjukpension återstår. Medel från
särskilda löneanslaget — eller statliga medel i annan ordning — bör
enligt styrelsens åsikt kunna få tas i anspråk även när lärare beredes
möjlighet till tjänstgöring på annan kommunal tjänst än lärarbefattning.

En skärpning av bevakningen då det gäller tänkbara arbetsmöjligheter
för lärare med undervisningssvårigheter kommer att successivt växa fram
i takt med att kommunernas personaladministration utvecklas. Bl. a. de
förestående kommunsammanläggningarna innebär även i detta avseende
möjligheter till bättre utnyttjande av resurserna. Emellertid innebär
detta inte att problemen försvinner. En stor svårighet ligger i den ensidighet
som präglar flertalet lärares utbildning och yrkeserfarenhet. En
lärare, som inte längre kan eller bör undervisa, har i regel ingen annan
yrkeserfarenhet att falla tillbaka på. Vederbörandes lärarutbildning är
oftast endast indirekt användbar inom andra områden än undervisningen.

I likhet med många andra yrkesgrupper är lärarna betjänta av en
förbättrad företagshälsovård. Styrelsen anser emellertid inte att någon
separat organisation i detta syfte för enbart lärarpersonal bör byggas
upp. Lärama blir delaktiga av den allmänna utvecklingen på området
och får sina särskilda problem beaktade inom den organisation som betjänar
stats- och kommunanställda även i övrigt. På grund härav ställer
sig styrelsen avvisande till motionärernas förslag om eventuell utveckling
av skolläkarorganisationen till att även innefatta företagshälsovård
för lärare.

Styrelsen erinrar om att problemen med lärarnas arbetssituation för
närvarande är föremål för intresse inom två pågående statliga utredningar,
dels om skolans inre arbete (SIA), dels om skolan, staten och
kommunerna (SSK). För bedömning av frågan om omplaceringsmöjlig -

UbU 1973: 44

heter torde särskilt det utredningsarbete sorn nu bedrivs inom SIA kunna
vara av intresse, eftersom där prövas sådana former för skolarbetets
organisation som kunde tänkas medföra något större variationsmöjligheter
beträffande lärararbetskraftens utnyttjande. Vidare bearbetas
problem inom motionens ämnesområde av Statens personalnämnd.
Överläggningar i frågan pågår mellan Statens personalnämnd och Kommunförbundet.

Beträffande motionärernas förslag finner styrelsen att den föreslagna
översynen av ansvarsfördelningen mellan stat och kommun i vad det
gäller lärarnas personalvård är väl behövlig, men att den måste ske i
samband med frågorna om ansvars- och kostnadsfördelning i stort beträffande
undervisningsväsendet. Därest så kan bedömas erforderligt har
förbundet intet att erinra mot att frågan poängteras genom eventuellt
tilläggsdirektiv till någon av de angivna utredningarna.

Landstingsförbundet har anfört bl. a. följande.

Styrelsen vill ifrågasätta om de angivna bristerna och svårigheterna
är mer accentuerade för lärare än för vissa andra grupper av landstingsanställda.
Det bör påpekas, att företagshälsovården för närvarande
befinner sig i ett expansivt skede inom hela den offentliga sektom, vilket
kommer att förbättra situationen för samtliga offentligt anställda,
inklusive lärama. De särskilda problem som kan finnas för lärama bör
få sin lösning inom ramen för den organisation för företagshälsovården,
som nu successivt byggs ut. Styrelsen ställer sig med anledning härav
avvisande till motionärernas förslag om eventuell utveckling av skolläkarorganisationen
till att innefatta även företagshälsovård för lärare.

I motionen framhålls också svårigheten att finna lämpliga befattningar
för lärare som önskar eller är i behov av omplacering. Styrelsen anser,
att det påtalade problemet är mindre uttalat för de landstingsanställda
lärama än för övriga lärare beroende på att de förra oftast har en
yrkesinriktad grundutbildning med pedagogisk påbyggnad. Landstingens
lärare har således i regel en till läraryrket icke bunden yrkesutbildning
som grund, varigenom omplacering till befattning utanför undervisningsområdet
underlättas.

Beträffande ansvars- och kostnadsfördelningen mellan stat och kommun
vad avser företagshälsovården för lärare, delar styrelsen motionärernas
uppfattning, att denna fråga bör lösas inom ramen för den pågående
utredningen om skolan, staten och kommunerna (SSK).

Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO) har för sin del inte något att erinra mot att ansvarsfördelningen
när det gäller personalvårdsfrågor för lärare tas upp av SSK-utredningen.

Enligt Lärarnas riksförbund (LR) bör man inrätta en enda personalvårdsorganisation
för samtliga anställda i offentlig, dvs. statlig, landstingskommunal
eller kommunal tjänst. En sådan organisation anses få
den överblick över den offentliga sektom som är nödvändig för att på
ett tidigt stadium av otrivsel i arbetet finna möjligheter till omplacering
m.m. I övrigt hänvisar Lärarnas riksförbund till SACO:s yttrande den
12 augusti 1970 över betänkandet ”översyn av den statliga personalvårdens
organisation” (Ds Fi 1970: 6).

UbU 1973: 44

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) avstyrker
att frågan om ansvarsfördelningen överlämnas till SSK-utredningen.
Det skulle ytterligare fördröja en lösning av frågan. De principiella
ställningstagandena har enligt organisationen redan gjorts. Vad
som återstår att göra är att praktiskt lösa gränsdragnings- och samordningsfrågor
samt eventuella ekonomiska problem. TCO anser det vara
angeläget och värdefullt att riksdagen i anledning av motionen anger
riktlinjer för omedelbara åtgärder i denna riktning.

Sveriges lärarförbund (SL) har i anledning av motionen i huvudsak
anfört följande, vilket i stort överensstämmer med vad Svenska facklärarförbundet
(SFL) yttrat i ärendet.

Lärarförbundet vill inledningsvis konstatera att enligt förbundets uppfattning
det måste anses klarlagt att ansvaret för den del av personalpolitiken
på skolans område som åsyftas i motionen, dvs. företagshälsovården,
skall åvila kommunerna. Förslag härom framlades av 1969 års
personalvårdsutredning i betänkande år 1970. Utredningens förslag
innebar att överenskommelse skulle träffas mellan staten och kommunförbundet
att personalvården för skolpersonal med statligt reglerade
anställningsförhållanden skall anordnas genom den kommunala arbetsgivarens
försorg. Samma uppfattning deklarerades av Svenska kommunförbundet
i yttrande över betänkandet.

I gemensamt yttrande över samma betänkande tillstyrkte Svenska
facklärarförbundet och Sveriges lärarförbund i princip en decentraliserad
personalvård på skolområdet innebärande att kommunen som
huvudman skulle överta de funktioner som dittills åvilat det statliga
personalvårdsorganet (SPN). Förbunden underströk dock att innan
decentraliseringen genomfördes måste den kommunala organisationen
av personalvården vara uppbyggd. Vidare framhöll förbunden, att före
beslut i ärendet borde utarbetas förslag till samordning av den statliga
och kommunala personalvården vad gäller såväl organisation som innehåll
samt förslag till överenskommelse mellan staten och de kommunala
huvudmännen. I yttrandet anfördes vidare: ”Innan beslut fattas om ett
överförande av skolans personal från den statliga personalvårdsorganisationen
måste således en rad frågor ytterligare penetreras. En sådan
översyn bör ske under medverkan av berörda intressenter, dvs. staten,
kommunförbunden och berörda personalorganisationer. Som skäl för en
sådan översyn kan anföras att behovet av omplacering av lärare med
nedsatt arbetsförmåga synes ha ökat under de senaste åren och att
handläggningen av sådana ärenden kräver särskild uppmärksamhet om
personalvårdsorganisationen omfattar två huvudmän — kommunerna
och det särskilda statliga personalvårdsorganet (SPN). Statens personalvårdsnämnd
föreslås nämligen handha omplaceringsverksamheten,
vilket synes vara välbetänkt. Detta innebär emellertid att om lärarpersonalen
även i fortsättningen skall få möjligheter att erhålla omplacering
inom den offentliga sektorn måste samordningen av kommunal
och statlig personalvård noga prövas. En översyn av samordningsfrågorna
m. m. bör ske, innan eventuella överenskommelser mellan staten
och kommunförbundet träffas beträffande personalvården för den skolpersonal,
vars anställningsförhållanden är statligt reglerade.”

Såvitt lärarförbundet har sig bekant har den statliga arbetsgivaren

UbU 1973: 44

inte uttalat någon från personalvårdsutredningen, kommunförbundet
eller berörda personalorganisationer avvikande mening i principfrågan.
Nuläget i detta hänseende är således att kommunerna har ansvaret för
skolpersonalens företagshälsovård och att omplaceringar m. m. skall
ske i samråd med och under medverkan av statens personalnämnd
(SPN). Trots detta tycks i praktiken ansvarsfrågan vara oklar vilket
torde vara en av anledningarna — kanske den främsta — till att företagshälsovården
på skolans område är starkt försummad. Uppenbart är
att den statligt avlönade skolpersonalen oftast kommer sist vid uppbyggnaden
av kommunernas företagshälsovård. Skälet härtill torde vara
att kommunerna icke anser sig ha erhållit ekonomisk ersättning från
staten för denna verksamhet. Utan att uttala någon uppfattning i statsbidragsfrågan
vill lärarförbundet framhålla att det är ytterst angeläget
att detta problem snarast löses. Detta bör ske vid direkta överläggningar
mellan stat och kommun samt — ifråga om organisatoriska anordningar
och innehållet i verksamheten — med berörda personalorganisationer.

Lärarförbundet kan mot denna bakgrund inte tillstyrka att frågan
om ansvarsfördelningen överlämnas till den s. k. SSK-utredningen. En
sådan åtgärd skulle innebära att positiva åtgärder ytterligare förhalades.
De principiella ställningstagandena har redan gjorts. Vad som erfordras
är att praktiskt lösa gränsdragnings- och samordningsfrågor samt ev.
ekonomiska problem. Lärarförbundet anser det vara angeläget och värdefullt
om riksdagen i anledning av föreliggande motion anger riktlinjer
för omedelbara åtgärder i denna riktning.

Avslutningsvis anför Sveriges lärarförbund att följande insatser är
angelägna för att personalvården i skolan skall bli tillfredsställande:

1. Periodiskt återkommande hälsokontroll,

2. Tillgång till läkare och annan medicinskt utbildad personal som
är förtrogen med skolverksamheten och personalens arbetsuppgifter och
arbetssituation,

3. Möjlighet till successiv återgång till arbetet efter längre tids sjukdom,

4. Tillgång till kurativ hjälp i förebyggande syfte, i akut situation och
vid återanpassning,

5. I förekommande fall möjlighet till alternativa arbetsuppgifter för
lärare som till följd av förslitning i yrket eller personliga problem ej
orkar med vanlig skoltjänstgöring,

6. Möjlighet till snar och effektiv hjälp i de fall omskolning och
övergång till annat verksamhetsområde bedöms vara den bästa hjälpen
för den anställde.

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1973 730054