Trafikutskottets betänkande nr 24 år 1973

TU 1973:24

Nr 24

Trafikutskottets betänkande i anledning av propositionen 1973:143
angående godkännande av den europeiska överenskommelsen om internationell
transport av farligt gods på väg, m. m. jämte motioner.

Propositionen

I propositionen 1973:143 har Kungl. Maj:t (kommunikationsdepartementet)
föreslagit riksdagen att

1. godkänna den europeiska överenskommelsen om internationell
transport av farligt gods på väg,

2. godkänna de i propositionen förordade riktlinjerna för en reglering
i fråga om vägtransport av farligt gods.

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner den europeiska
överenskommelsen om internationell transport av farligt gods på väg
(ADR). Överenskommelsen, som redan gäller mellan elva europeiska
stater, innehåller detaljerade tekniska säkerhetsföreskrifter för transporter
av olika slag av farligt gods.

I propositionen behandlas också frågan om nationella transporter av
farligt gods. Med hänvisning bl. a. till den nyligen införda lagstiftningen
om hälso- och miljöfarliga varor och den förstärkning av tillsynsorganisationen
som skett i samband därmed, föreslås i fråga om de nationella
vägtransporterna av farligt gods att regleringen också fortsättningsvis sker
inom ramen för produktkontrollagstiftningen. Därvid förutsätts att
föreskrifter för nationella vägtransporter kommer att utarbetas på
grundval av innehållet i ADR. Vidare föreslås att statens industriverk får
vissa samordningsuppgifter i fråga om regleringen av vägtransporterna av
farligt gods och att till verket knyts en rådgivande nämnd med
företrädare för direkt berörda och närliggande intressen.

Motionerna

I detta sammanhang har utskottet behandlat

dels den vid riksdagens början väckta motionen

1973:1340 av herr Annerås m. fl. (fp) vari hemställs att riksdagen hos
Kungl. Maj:t anhåller om att lämpliga föreskrifter utfärdas beträffande
kontroll av och trafiksäkrare tankbilar,

dels de i anledning av propositionen 1973:143 väckta motionerna

1973:2058 av herr Hallgren m. fl. (vpk) vari föreslås att riksdagen
beslutar 1. att godkänna ”europeisk överenskommelse om internationell
transport av farligt gods på väg (ADR)” med förbehåll för artikel 11 i

1 Riksdagen 1973. 15 sami. Nr 24

TU 1973:24

överenskommelsen, vilken artikel Sverige icke kan anse sig bundet av,

2. att uttala sig för anordnandet av kontrollstation förlagd till hamnar
varifrån transport av farligt gods förekommer i syfte att verkställa
kontroll och säkerhetsinspektion av fordon avsett för transport av sådant
gods, 3. att i tilläggsdirektiv för hamnutredningen förorda prövning och
utarbetande av förslag angående anordnandet av s. k. giftskjul i lämpligt
antal hamnar i enlighet med synpunkterna i motionen,

1973:2059 av herrar Norrby i Åkersberga (fp) och Sellgren (fp) vari
hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär utredning och förslag till
effektiv reglering av trafik även inom landet med farligt gods,

1973:2060 av herrar Torwald (c) och Gernandt (c) vari hemställs att
riksdagen 1. framhåller angelägenheten av en effektiv och skyndsam
anpassning till ADR av bestämmelserna angående transport av farligt gods
på väg inom Sverige på i motionen anförda grunder samt 2. anhåller om
en skyndsam utredning i syfte att finna former för instruktioner
angående lämpliga åtgärder till personer som kommer i kontakt med
olyckor i samband med transporter av farligt gods.

Remissyttrandena

Över motionen 1973:1340 har yttranden inhämtats från statens
trafiksäkerhetsverk, kommerskollegium och Svenska petroleum institutet.
Se bilaga till detta betänkande.

Utskottet

Den nu aktuella konventionen om internationell transport av farligt
gods på väg (ADR) består av själva överenskommelsen jämte bilagorna A
och B.

Överenskommelsen innehåller endast ett fåtal materiella regler. 1 en
grundläggande bestämmelse sägs att gods som enligt bilaga A är uteslutet
från transport i princip inte får tas emot till internationell transport.
Annat farligt gods får tas emot endast under förutsättning att tillämpliga
villkor i bilagorna A och B uppfyllts. Fördragsslutande parter får dock
för transporter som endast berör deras områden komma överens om
sådana avvikelser från ADR som innebär mindre stränga transportvillkor
än de i bilagorna uppställda. Vidare syftar ADR:s föreskrifter endast till
att trygga säkerheten under transport. Parterna är därför berättigade att
på andra grunder än av transportsäkerhetsskäl reglera eller förbjuda
införandet av farligt gods på sitt område. Inte heller inverkar det
förhållandet att en transport omfattas av ADR på tillämpligheten på
denna transport av sådana nationella och internationella föreskrifter som
generellt gäller i fråga om vägtrafik, internationella vägtransporter eller
internationellt handelsutbyte.

Bilagorna A och B upptar överenskommelsens detaljerade tekniska
föreskrifter avseende ämnen och föremål som omfattas av ADR,

TU 1973:24

klassindelning, förpackning, märkning och transport m. m. De tekniska
föreskrifterna är avsedda att erbjuda den trygghet mot olyckor som kan
anses rimlig under europeiska förhållanden utan att i och för sig
önskvärda internationella transporter av farligt gods försvåras alltför
mycket.

För en anslutning till överenskommelsen talar enligt vad som framgår
av propositionen att en tillämpning av ADR kommer att underlätta
handelsutbytet inom Europa beträffande olika slag av varor. Anslutningen
anses också medföra att de internationella landsvägstransporterna av
farligt gods som böljar eller slutar i eller passerar vårt land underkastas
mer betryggande säkerhetsföreskrifter under den tid som transporterna
rör sig på svenskt område än f. n. Som fördragsslutande part kan förutses
att Sverige får större möjligheter att påverka framtida revisioner av ADR
än om vi står utanför överenskommelsen. Enligt propositionen finns
vidare risk för att vårt land kan komma i ett sämre läge i förhållande till
ADR-stat om Sverige inte ansluter sig. Överenskommelsen anses nämligen
ej utgöra hinder mot att strängare nationella bestämmelser tillämpas mot
stat som inte är ansluten till ADR, vilket däremot enligt överenskommelsen
inte får ske gentemot annan ADR-stat.

Mot bakgrund av bl. a. det anförda och då även utskottet anser att en
anslutning till konventionen är principiellt betydelsefull för utvecklingen
av skyddet mot skador av farliga varor tillstyrker utskottet att överenskommelsen
i fråga godkännes. Utskottet vill vidare betona vikten av att i
det fortsatta internationella arbetet på området frågan om unifiering och
harmonisering av säkerhetsföreskrifterna för de olika transportgrenarna
särskilt beaktas.

I motionen 1973:2058 har yrkats att konventionen måtte. godkännas
med förbehåll för att Sverige icke kan anse sig bundet av artikel 11.
Nämnda artikel behandlar lösning av tvist mellan fördragsslutande parter
rörande tolkning eller tillämpning av överenskommelsen. Sådan tvist skall
så långt möjligt lösas genom förhandlingar mellan de tvistande parterna.
Kan tvisten inte lösas i denna ordning, skall den på parts begäran avgöras
genom skiljedom som blir bindande för parterna.

Utskottet har ej funnit anledning föreligga att för Sveriges del föreslå
det av motionärerna yrkade förbehållet.

Frågan om nationella vägtransporter av farligt gods bör enligt
propositionen lösas inom ramen för gällande produktkontrollagstiftning
och primärt handhas av de myndigheter som enligt denna lagstiftning har
ansvaret för olika varukategorier. På detta sätt anser man sig för
vägtransporternas del kunna dra nytta av den sakkunskap i fråga om olika
slags farligt gods som är representerad hos de skilda produktkontrollmyndigheterna.
Den föreslagna lösningen sägs exempelvis i princip innebära
att statens industriverk också fortsättningsvis skall handha regleringen i
fråga om brandfarliga och explosiva varor, produktkontrollnämnden
regleringen i fråga om hälso- och miljöfarliga varor och statens strålskyddsinstitut
regleringen i fråga om radioaktiva varor.

TU 1973:24

Harmoniseringen av bestämmelserna om transport av farligt gods sker
enligt departementschefen främst på det internationella planet. Utan att
öka rådande mångfald av bestämmelser anses Sverige nämligen inte
ensidigt kunna införa någon reglering som avser samtliga transportgrenar.
Samordning och enhetlig reglering av transportsäkerhetsfrågorna tillgodoses
vidare enligt departementschefens mening bäst om en enda myndighet
får det samlade ansvaret härför. Departementschefen har funnit det
lämpligt att som sådan myndighet föreslå statens industriverk. För att
ytterligare främja samordningen och därtill skapa ett forum för diskussion
och information om i första hand vägtransporter av farligt gods
förordas vidare att en rådgivande nämnd inrättas. I denna bör enligt
departementschefen i första hand ingå representanter för de myndigheter
som kommer att handlägga frågor rörande vägtransporter av farligt gods.
Vidare bör arbetarskyddsstyrelsen vara representerad ävensom representanter
för vägtrafikens arbetsgivar- och arbetstagarsidor, organ som svarar
för samhällets räddningstjänst samt företrädare för sjö- och luftfartsverken
och statens järnvägar. Det sistnämnda anses särskilt värdefullt med
tanke på det fortsatta internationella harmoniseringsarbetet.

Utskottet kan i allt väsentligt ansluta sig till de av departementschefen
i sammanhanget förordade riktlinjerna för en reglering av inrikes
vägtransporter av farligt gods.

Departementschefen förutsätter att vederbörande förvaltningsmyndigheter
meddelar föreskrifter som i huvudsak ansluter sig till ADR-reglema.
Utskottet finner det angeläget att så sker och vill i sammanhanget
framhålla som mycket betydelsefullt att arbetet med en anpassning
mellan ADR-reglema och de nationella bestämmelserna bedrivs skyndsamt.
Med hänsyn till transportsäkerhetsfrågomas stora vikt vill utskottet
vidare understryka att dessa frågor bör behandlas med förtur.

Av det anförda följer att utskottet ej anser sig kunna biträda yrkandet
i motionen 1973:2059 att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär utredning
och förslag till effektiv reglering av trafik även inom landet med farligt
gods, varför motionen avstyrks. Ett sådant förfarande skulle vidare enligt
utskottets uppfattning på ett icke önskvärt sätt fördröja regleringen av
dessa frågor.

Genom det anförda torde vidare syftet med yrkandet i motionen
1973:2060 om angelägenheten av en effektiv och skyndsam anpassning
av de nationella bestämmelserna angående transport av farligt gods på väg
till ADR i huvudsak vara tillgodosett. Någon särskild åtgärd från
riksdagens sida med anledning av motionärernas yrkande i denna del
synes därför ej erforderlig.

I motionen 1973:2060 har vidare hemställts om en skyndsam
utredning i syfte att finna former för instruktioner angående lämpliga
åtgärder till personer som kommer i kontakt med olyckor i samband med
transporter av farligt gods. Med anledning härav vill utskottet erinra om
att enligt ADR — som en försiktighetsåtgärd för varje olyckshändelse

TU 1973:24

eller tillbud som kan inträffa — föraren under transport skall vara försedd
med skriftliga instruktioner som kortfattat anger bl. a. vilka åtgärder som
skall vidtas och vilken behandling som skall ges om personer kommit i
kontakt med det transporterade godset eller med ämne som kan bildas
därur. Instruktionerna skall — om ursprungslandets språk skiljer sig från
språken i genomfarts- eller destinationsländerna — också avfattas på dessa
länders språk. Vid en svensk anslutning till ADR torde på grund härav
någon särskild utredning i ämnet ej erfordras. Utskottet vill också erinra
om att Kungl. Maj:t i propositionen 1973:185 med förslag till brandlag,
m. m. föreslagit att samhällets ansvar för räddningstjänsten fastslås enligt
de i nämnda proposition angivna reglerna samt att närmare bestämmelser
ges om hur verksamheten skall organiseras och bedrivas. Under hänvisning
till det anförda avstyrks motionen i denna del.

I motionen 1973:1340 har hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t
anhåller om att lämpliga föreskrifter utfärdas beträffande kontroll av och
trafiksäkrare tankbilar.

I sitt yttrande över motionen framhåller trafiksäkerhetsverket att
erfarenheterna från bl. a. den inspektion av tankfordon — som åberopas i
motionen — har föranlett en utökad inspektionsverksamhet med personal
från polisen, sprängämnesinspektionen och trafiksäkerhetsverket i samverkan.
En påtaglig förbättring av tankfordonens skick jämfört med
tidigare har härvid konstaterats vilket anses vara en följd av den ökade
kontrollen. Förhållandena förklaras emellertid ännu vara långtifrån
tillfredsställande — särskilt i vad gäller privatägda tankfordon använda för
lokala transporter — och trafiksäkerhetsverket kommer därför att
fortsätta kontrollen av tankfordonen i samband med flygande inspektion
så långt resurserna tillåter. Verket anser dock goda förutsättningar finnas
för att av motionärerna åsyftade ändamål skall uppnås utan att särskilda
föranstaltanden därför erfordras från riksdagens sida.

Kommerskollegium framhåller att enighet torde föreligga därom att de
ofta förekommande oljetransporterna med tankbilar och andra landsvägsfordon
utgör ett allvarligt miljöhot. Kollegiet erinrar vidare om att
bestämmelserna på området är tio år gamla och att det är naturligt med
en översyn av dem. I avvaktan på en svensk anslutning till ADR anses
dock ej lämpligt att utfärda nya bestämmelser. Konventionen uppges
nämligen innehålla ingående bestämmelser om beskaffenhet av transportfordon,
behållare etc. och dessutom pågår f. n. ett omfattande revisionsarbete
när det gäller tankbilar och s. k. containers. Vidare sägs att en del
av de i motionen föreslagna konstruktionsändringarna f. n. prövas ute på
fältet. I detta sammanhang begränsar sig kollegiet till att framhålla att ett
slopande av påfyllningslock knappast är möjligt. En öppning varigenom
tankrengörare kan komma in i cisternen måste nämligen alltid finnas. En
skärpt kontroll sägs vidare förutsätta att resurser finns härför, och
kollegiet anser inte så vara fallet i dag. Kollegiet tillstyrker motionen i så
motto att riksdagen bör uppdraga åt Kungl. Maj:t att utreda frågan om
utbildning av förare av tankbil m. m. och om krav på kompetens för

TU 1973:24

sådan förare.

Enligt Svenska petroleuminstitutets uppfattning kan man ej av de i
motionen framdragna exemplen dra den slutsatsen, att tankfordonen i
allmänhet skulle vara behäftade med fel och brister och att transportverksamheten
med tankfordon bedrives på ett sådant sätt att allvarliga risker
föreligger. Vad beträffar oljeföretagens tankfordon är dessa föremål för
fortlöpande kontroll såväl enligt gällande författningar (årlig besiktning
hos AB Svensk bilprovning och den enligt förordningen om brandfarliga
varor föreskrivna treårsbesiktningen) som genom oljeföretagens-ägarens
interna genomgång, inspektion och fortlöpande underhåll. Institutet
erinrar vidare om att kommerskollegium enligt förordningen om brandfarliga
varor har att utfärda föreskrifter för tankbil — vilket skett genom
kungörelse den 30 januari 1963 (kommerskollegii författningssamling
1963:2). Institutet har i yttrande till kommunikationsdepartementet över
betänkandet Transport av farligt gods framhållit, att dessa föreskrifter
är i behov av översyn. Avsikten förmodas också vara att dessa föreskrifter
skall omarbetas med hänsyn till internationella bestämmelser (ADR).
Med hänsyn även till den tekniska utvecklingen sedan år 1963 framstår
också en översyn av gällande föreskrifter som angelägen. Sammanfattningsvis
föreslår institutet att riksdagen måtte uttala att det är angeläget,
att en översyn av gällande bestämmelser och föreskrifter för tankbilar
snabbt kommer till stånd.

Även utskottet anser frågan om en översyn av lagstiftningen på
området vara viktig. I likhet med trafiksäkerhetsverket finner utskottet
dock att motionärernas önskemål kan förutsättas bli tillgodosedda utan
några särskilda åtgärder från riksdagens sida. Utskottet vill därvid särskilt
erinra om betydelsen i detta hänseende av en svensk anslutning till
förevarande konvention. Utskottet förutsätter vidare att vederbörande
myndigheter uppmärksamt följer utvecklingen på området varvid även
frågan om bättre utbildning av förare av tankfordon bör beaktas samt att
de utan dröjsmål vidtar de åtgärder eller för Kungl. Maj:t framlägger de
förslag som betingas härav. I sammanhanget vill utskottet också framhålla
att sprängämnesinspektionen direkt tar del i inspektionen av tankfordon
varför behovet av revideringar snabbt torde delges kommerskollegium,
som utfärdar föreskrifter i ämnet.

Under hänvisning till vad sålunda anförts finner utskottet motionen
inte böra föranleda någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

I motionen 1973:2058 har yrkats att riksdagen uttalar sig för
anordnandet av kontrollstationer förlagda till hamnar varifrån transport
av farligt gods förekommer i syfte att verkställa kontroll och säkerhetsinspektion
av fordon avsedda för transport av sådant gods.

Även utskottet finner frågan betydelsefull. Av ovannämnda yttrande
från kommerskollegium framgår dock att en skärpt kontroll förutsätter
att resurser finns härför och att kollegiet inte anser att så är fallet i dag.
Då utskottet även i detta fall anser sig kunna förutsätta att tillsynsmyndigheterna
noggrant följer utvecklingen på området kan någon åtgärd

TU 1973:24

från riksdagens sida ej anses påkallad. Med hänvisning till bl. a. det
anförda är utskottet ej berett att föreslå något uttalande i ämnet, varför
motionen avstyrks även i denna del.

I motionen 1973:2058 har vidare hemställts om tilläggsdirektiv för
hamnutredningen att pröva och utarbeta förslag angående anordnandet
av s. k .giftskjul i lämpligt antal hamnar.

Med anledning av detta motionsyrkande vill utskottet erinra om att
Svenska hamnförbundet år 1972 utfärdat anvisningar om hantering av
farligt gods i hamn. Anvisningarna innehåller bl. a. bestämmelser om
förvaring av sådant gods i land. Genom dessa anvisningar torde det med
förevarande motionsyrkanden avsedda syftet i huvudsak vara tillgodosett.
Utskottet som emellertid anser frågan vara angelägen finner det böra
ankomma på vederbörande myndigheter att ha denna under uppsikt. Med
hänvisning härtill avstyrks motionen.

Utskottet hemställer
att riksdagen

1. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag på
motionen 1973:2058, punkten 1, godkänner den i propositionen
1973:143 framlagda europeiska överenskommelsen
om internationell transport av farligt gods på väg,

2. godkänner de av departementschefen i propositionen förordade
riktlinjerna för en reglering i fråga om vägtransport av
farligt gods,

3. avslår motionerna 1973:2059 och 1973:2060,

4. avslår motionen 1973:1340,

5. avslår motionen 1973:2058, punkterna 2 och 3.

Stockholm den 22 november 1973

På trafikutskottets vägnar
SVEN MELLQVIST

Närvarande: herrar Mellqvist (s), Hjorth (s), Hugosson (s), Persson i
Heden (c), Rosqvist (s), Sellgren (fp), Lindberg (s), Håkansson (c),
Östrand (s), Clarkson (m), Magnusson i Kristinehamn (vpk), Torwald (c),
Taube (fp), Sundgren (s) och Komstedt (m).

Reservationer

1. av herr Magnusson i Kristinehamn (vpk) som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 3 som börjar med
”Utskottet har” och slutar med ”yrkade förbehållet” bort ha följande
lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som uttrycks i motionen att detta
skiljemänsförfarande kan komma att verka svårhanterligt och förorsaka
krångel vid uppkommande tvister. Om konventionen godkänns med det

TU 1973:24

förbehåll som uttrycks i artikel 12 ges ju ändå möjligheten att Sverige
som fördragsslutande part när som helst får återtaga förbehållet genom
meddelande till Förenta nationernas generalsekreterare. Utskottet instämmer
alltså i motionärernas yrkande.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. med bifall till motionen 1973:2058, punkten 1, godkänner
den i propositionen 1973:143 framlagda europeiska överenskommelsen
om internationell transport av farligt gods på väg
med förbehåll att Sverige ej skall anse sig bundet av artikel
11,

2. av herrar Persson i Heden (c), Sellgren (fp), Håkansson (c), Torwald
(c) och Taube (fp) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med
”Departementschefen förutsätter” och slutar med ”ej erforderlig” bort
ha följande lydelse:

I motionen 1973:2059 har yrkats att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär
utredning och förslag till effektiv reglering av trafik även inom landet
med farligt gods.

Enligt utskottets mening är de insatser i syfte att förbättra säkerheten
för nationella transporter på väg, som föreslås i propositionen, otillräckliga.
Som framhålls i motionen kvarstår behovet av en samordning av
regleringen för olika varuslag och olika transportslag. Transport och
annan hantering av farliga varor regleras f. n. i en rad olika författningar
jämte tillämpningsföreskrifter och anvisningar. En samordning mellan
dessa och de nationella bestämmelserna i anslutning till ADR är mycket
angelägen. Det är vidare angeläget att transporter av farligt gods sker med
det transportmedel som erbjuder den största säkerheten. Med föreliggande
förslag kommer transport på landsväg att vara mindre noggrant
reglerad än inrikes transport på järnväg. Detta är otillfredsställande.

Enligt propositionen skall frågan om transport av farligt gods på väg
lösas inom ramen för produktkontrollagstiftningen. Tillsynsuppgiftema
enligt denna lag är uppsplittrade på en lång rad organ. Flertalet av dem
har otillräckliga resurser. Det är angeläget att dessa ges ökade resurser för
att effektivt kunna tillse att säkerhetskraven vid transport snabbt blir
fullt tillgodosedda.

Utskottet vill vidare kraftigt understryka det angelägna i en effektiv
och skyndsam anpassning av bestämmelserna angående nationella transporter
till ADR och kan i detta avseende instämma i vad som anförts i
motionen 1973:2060.

Sammanfattningsvis vill utskottet således understryka behovet av en
samordning av bestämmelserna för transport av farligt gods oavsett på
vilket sätt detta transporteras, behovet av en effektivare tillsynsorganisation
och en snabb anpassning av de nationella reglerna för vägtransporter
till ADR. Enligt utskottets mening bör förslag till en samordnad reglering
av farliga transporter snarast föreläggas riksdagen.

TU 1973:24

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. a. i anledning av motionerna 1973:2059 och 1973:2060,
punkten 1, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört rörande behovet av en effektivare kontroll
av transporter av farligt gods inom landet,
b. avslår motionen 1973:2060, punkten 2,

3. av herr Magnusson i Kristinehamn (vpk) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med ”Även
utskottet finner” och på s. 7 slutar med ”avstyrks motionen” bort ha
följande lydelse:

Den i motionen väckta frågan finner utskottet betydelsefull. Genom
sådana åtgärder skulle det bli betydligt lättare att övervaka gällande lagar
och bestämmelser, vilka reglerar miljö-, arbetarskydds- och trafiksäkerhetsfrågor.
Utskottet tillstyrker därför motionen i denna del.

I motionen 1973:2058 har vidare hemställts om tilläggsdirektiv för
hamnutredningen att pröva och utarbeta förslag angående anordnandet
av s. k. giftskjul i lämpligt antal hamnar.

Det förekommer enligt motionärerna att farligt gods skeppas i s. k.
trailertankers som lossas och kopplas till dragfordon utan minsta
kontroll. Annat farligt gods lossas och lagras i hamnskjul utan att
särskilda skyddsåtgärder vidtas. I andra fall anges att godset inte får
placeras inomhus och att detta ställs utanför hamnskjulen, åtkomligt för
utomstående. För att råda bot på dessa olägenheter ur miljö- och
arbetarskyddssynpunkt borde det finnas särskilda hamnskjul i de större
hamnarna, vilka endast är avsedda för förvaring av farligt gods och som
ständigt bevakades av sakkunnig föreståndare (giftföreståndare). Motionärerna
förordar att hamnutredningen ges i uppdrag att skyndsamt
utreda och framlägga förslag om inrättandet av s. k. giftskjul i de större
hamnarna.

Utskottet finner den av motionärerna aktualiserade frågan synnerligen
angelägen. Med hänvisning till att de rekommendationer som f. n. finns
beträffande omhändertagande av farligt gods i hamnarna inte är till
fyllest från miljö- och arbetarskyddssynpunkt tillstyrker utskottet
motionen.

dels utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. med bifall till motionen 1973:2058, punkterna 2 och 3, i
skrivelse till Kungl. Maj:t dels uttalar sig för anordnandet
av kontrollstation förlagd till hamnar varifrån transport av
farligt gods förekommer i syfte att verkställa kontroll och
säkerhetsinspektion av fordon avsett för transport av sådant
gods, dels som tilläggsdirektiv för hamnutredningen förordar
prövning och utarbetande av förslag angående anordnandet
av s. k. giftskjul i lämpligt antal hamnar i enlighet med
synpunkterna i motionen.

TU 1973:24

Bilaga

Yttranden över motionen 1973:1340
Statens trafiksäkerhetsverk (1973-04-27)

Erfarenheterna från bl. a. den inspektion av tankfordon, som åberopas
i motionen, har föranlett en utökad inspektionsverksamhet med personal
från polisen, sprängämnesinspektionen och trafiksäkerhetsverket i samverkan.
Verksamheten har organiserats läns- och distriktsvis. Bl. a. har
genom länspolischefernas försorg aktioner organiserats under januarimars
1973 över hela landet. Av de rapporter som lämnats från denna
verksamhet framgår att en påtaglig förbättring av tankfordonens kondition
jämfört med tidigare har konstaterats. Detta torde vara en följd av
den ökade kontrollen. Förhållandena är emellertid ännu långt ifrån
tillfredsställande, särskilt gäller detta privatägda tankfordon använda för
lokala transporter, och trafiksäkerhetsverket kommer att fortsätta
kontrollen av tankfordonen i samband med flygande inspektion så långt
resurserna tillåter. Verket räknar därvid med fortsatt samverkan med
polisen och sprängämnesinspektionen.

En stor del av de missförhållanden, som konstaterats även vid de
senast utförda inspektionerna av tankfordon, måste hänföras till bristande
kunskaper hos förarna och dålig kännedom om bestämmelser och
krav rörande tankfordons beskaffenhet och utrustning. Detta förhållande
är emellertid väl känt av berörda myndigheter och organisationer
däribland Svenska petroleum institutet och Biltrafikens Arbetsgivareförbund.
Verket förutsätter att petroleum institutet i sitt yttrande till
utskottet närmare redogör för den informations- och utbildningsverksamhet
som ovan namngivna organisationer bedriver. Genom samarbete även
med Svenska Åkeriförbundet anses denna verksamhet även nå de enskilda
tankfordonsägarna.

Tekniskt sett bygger kontrollen av tankfordon på de föreskrifter som
kommerskollegium utfärdat med stöd av förordningen (1961:568) om
brandfarliga varor. Den tekniska utvecklingen på detta område kan
givetvis aktualisera ändringar eller kompletteringar av bestämmelserna.
Genom att sprängämnesinspektionen direkt tar del i inspektionen av
tankfordon torde behovet av revideringar av bestämmelserna snabbt
komma till kollegiets kännedom. Verket förutsätter att kommerskollegium
i sitt yttrande till utskottet närmare redogör för dessa spörsmål.

Trafiksäkerhetsverket anser på grund av ovan redovisade omständigheter
att alla förutsättningar finns för att av motionärerna åsyftade
ändamål skall uppnås utan att särskilda föranstaltanden därför erfordras
från riksdagens sida.

Kungl, kommerskollegium (1973-05-02)

Enighet torde föreligga därom att de ofta förekommande oljetransporterna
med tankbilar och andra landsvägsfordon utgör ett allvarligt
miljöhot. Statsmakterna har också funnit nödvändigt att härvidlag ingripa
med lagstiftning. Sålunda utfärdades i början av 1960-talet nu gällande
förordning (SFS 1961:568) om brandfarliga varor, i vilken särskilda
bestämmelser om transport av sådan vara finns intagna.

I 40 § förordningen stadgas att bil, som är tillverkad för transport av
brandfarlig gas eller brandfarlig vätska (t. ex. eldningsolja, dieselbrännolja,
fotogen och bensin) skall vara för ändamålet inrättad enligt
föreskrifter som kollegiet utfärdar. Vidare föreskrivs att tankbil inte får
brukas utan att vara godkänd för sitt ändamål. Sådant godkännande

TU 1973:24

gäller för tre år i sänder. Det utfärdas, efter särskild besiktning, av
trafikinspektör, bilinspektör och besiktningsman som avses i vägtrafikförordningen
/se numera 35 § fordonskungörelsen (SFS 1972:595)/ eller
annan lämplig person som kollegiet förordnat. Skriftligt bevis skall
meddelas om godkännandet. Beviset skall vid färd medföras och av
föraren på begäran företes för polisman, bilinspektör och företrädare för
sprängämnesinspektionen, vilken enligt 15 § i förordningen är tillsynsmyndighet
på området för brandfarliga varor. Bestämmelserna om tankbil
gäller också för släpfordon och annat fordon som är tillverkat för
transport av brandfarlig vara.

Enligt 41 § förordningen skall brandfarlig vara, vilken transporteras
som styckegods, hållas tätt innesluten i behållare som erbjuder erforderligt
skydd mot skada under transporten. I 42 § sägs att kollegiet äger i
sina tillämpningsföreskrifter till förordningen (se 14 §) meddela de
närmare bestämmelser om vad som skall iakttagas till skydd mot skada
vid transport av brandfarlig vara samt vid lastning, lossning och tillfällig
förvaring i samband med sådan transport. Slutligen gäller enligt 49 § att
till tankbil eller annat fordon hörande cistern och annan större behållare
för transport av brandfarlig vara skall vara tydligt och varaktigt märkt
med ordet ”Brandfarligt”.

Sedermera har kollegiet i samråd med berörda myndigheter utfärdat
utförliga bestämmelser i de hänseenden varom här är fråga. Föreskrifter
om tankbil finns i kollegiets författningssamling Ser. B, nr 2/1963,
bestämmelser om transport på landsvägsfordon med löstagbar cistern
(löstank) för brandfarlig vätska i kungörelsen nr 6/1963 samt stadganden
om beskaffenheten av lösa behållare för sådan vätska i kungörelsen nr
7/1963. Genom dessa regler lämnas enligt kollegiets mening en tillräckligt
klar och uttömmande bild av vad som skall gälla vid landsvägstransporter
av brandfarlig vätska — oavsett om transporten sker med tankbil eller
lastbil med löstankar eller på annat sätt — för att skador såvitt möjligt
skall undvikas. Bl. a. bör framhållas att kollegiet i sina kungörelser lämnat
föreskrifter som riktar sig till föraren med beskrivningar hur han skall
förfara vid transporter i skilda avseenden. Vidare bör hållas i minnet att
förordningens allmänna föreskrifter i 4 och 5 §§ om skyldighet att
iakttaga försiktighet och att begagna betryggande anordningar gäller
också i detta sammanhang.

Hithörande föreskrifter har i dag hunnit bli omkring tio år gamla och
det är med hänsyn till den snabba utvecklingen naturligt att en översyn
görs. Kollegiet har emellertid funnit lämpligt att inte nu utfärda nya
bestämmelser. Skälet härtill är att Sverige med all sannolikhet kommer
att ansluta sig till den internationella konventionen (ADR) om transport
av farligt gods på landsväg och att konventionens bestämmelser i allt
väsentligt kommer att gälla också den inhemska trafiken.

Konventionen innehåller ingående bestämmelser om beskaffenhet av
transportfordon, behållare etc. och för närvarande pågår ett omfattande
revisionsarbete när det gäller tankbilar och s. k. containers. Kollegiet
finner det rimligt att resultatet av detta arbete avvaktas, innan kollegiet
utfärdar nya föreskrifter. Ett sådant dröjsmål vållar dock inte större
olägenheter, eftersom kollegiet tillagt sprängämnesinspektionen befogenheten
att medgiva avvikelser från tankbilsföreskrifterna, under förutsättning
att konstruktionen alltjämt är betryggande. Inspektionen har också i
viss utsträckning utnyttjat denna befogenhet.

Den i motionen lämnade redogörelsen för de erfarenheter om
tankbilarnas utrustning m. m. som gjordes i samband med en flygande
besiktning i Göteborg-området finner kollegiet vara ytterst nedslående.

TU 1973:24

Den visar nämligen en allvarlig brist på vilja att åtlyda utfärdade
bestämmelser, vilkas åsidosättande dock är straffbelagda (se 63 §
förordningen), ävensom att en aldrig så utförlig beskrivning om vad som
åligger berörda parter inte är tillfyllest. I likhet med motionärerna tror
kollegiet att en skärpning av kontrollen skulle råda bot på de påtagliga
missförhållandena. En skärpt kontroll förutsätter emellertid att resurser
finns härför och kollegiet tror inte att så är fallet i dag. Sprängämnesinspektionens
befattningshavare är för få för att de skall kunna medverka i
önskvärd omfattning. De polismän, besiktningsmän, trafikinspektörer och
bilinspektörer, som normalt utför flygande besiktningar, torde inte
besitta den sakkunskap som krävs. Detsamma lär gälla dem som utför den
regelbundet återkommande fordonskontrollen hos AB Svensk Bilprovning.
Dessa personalkategorier måste sålunda på ett eller annat sätt
förstärkas med specialutbildat folk. Det ankommer knappast på kollegiet
att taga initiativ härtill, men enligt kollegiets mening bör denna fråga
närmare undersökas.

Såvitt kollegiet kan bedöma torde de stora oljebolagen i vårt land tillse
att dem tillhöriga tankbilar uppfyller gällande föreskrifter och att
bilarnas förare känner till vad som åligger dem. Under senare tid har
emellertid bolagen alltmer börjat övergå till att låta s. k. lejdåkare utföra
oljetransporterna. Dessa, som är självständiga företagare, använder då
antingen tankbilar eller lastbilar med fastgjorda löstankar. Enligt kollegiets
uppfattning skulle det med hänsyn till nu gällande rättsgrundsatser
föra för långt att ålägga oljebolagen att kontrollera att lejdåkarna följer
gällande bestämmelser. Ett sådant åläggande torde kräva särskild lagstiftning.
Däremot finner kollegiet naturligt att oljebolagen skall förvissa sig
om att lej dåkares tankbil har gällande godkännandebevis, innan transporterna
börjar.

1 motionen framförs också några synpunkter på hur standarden på
tankbilarna bör kunna förbättras. En del av de föreslagna konstruktionsändringarna
prövas för närvarande ute på fältet och kollegiet får här
undersöka möjligheterna att på lämpligt sätt tillgodose motionärernas
synpunkter. I detta sammanhang begränsar sig kollegiet till att framhålla
att ett slopande av påfyllnadslock knappast är möjligt. En öppning,
varigenom tankrengörare kan komma in i cisternen, måste nämligen alltid
finnas.

Vad härefter angår frågan om utbildning av tankbilsförare bör omtalas
att petroleuminstitutet brukar hålla kurser för oljebolagens personal.
Önskvärt är självfallet att också annan tankbilspersonal får sådan
utbildning. Enligt kollegiets åsikt bör undersökas, om inte denna fråga
skulle kunna lösas inom ramen för sådan förarutbildning som avses i
körkortskungörelsen (SFS 1972:592).

Slutligen anser motionärerna att speciell kompetens bör krävas för
förare av tankfordon. Kollegiet har för sin del intet att erinra häremot.
Kollegiet har då uppmärksammat, att körkortskungörelsen har bestämmelser
om traktorkort. Detta leder naturligt till tanken, att kungörelsen
bör kunna ha regler om att — utöver trafikkort — tankbilskort skall
krävas för den som framför tankbil eller lastfordon med löstankar. En
dylik ordning skulle för övrigt sannolikt föranleda trafikskolorna att ta
initiativ till utbildningskurser för sådana förare.

På grund av det anförda får kollegiet i så motto tillstyrka bifall till
motionen att riksdagen bör uppdraga åt Kungl. Maj:t att utreda frågan
om utbildning av förare av tankbil m. m. och om krav på kompetens för
sådan förare.

TU 1973:24

Svenska Petroleum Institutet (1973-04-27)

I motionen ifrågasattes att tankbilarna skulle utgöra allvarliga miljöhot
och att nya katastrofer kunde hända när och var som helst. Hänvisning
göres dels till en olycka i Norrköping, dels till en flygande inspektion,
som genomförts i Göteborg i mars 1972.

Det må till en början konstateras, att katastrofen i Norrköping helt får
hänföras till den mänskliga faktorn och en rad sammanträffande
omständigheter, som medförde tankbilens brand och förarens död.
Tankbilen tillhörde ej något oljeföretag. Vidare kan även uttalas, att
dylika katastrofer lyckligtvis är mycket sällsynta.

Vad beträffar inspektionen i Göteborg finns ingen uppgift om
tankfordonens ägare eller hur de konstaterade felen fördelar sig på
oljeföretagens eller enskilda åkares tankfordon. Vidare torde många fel få
anses vara av bagatellartad karaktär. Andra fel är självfallet i och för sig
allvarligare.

Enligt Institutets uppfattning kan man ej av de framdragna exemplen
dra den slutsatsen, att tankfordonen i allmänhet skulle vara behäftade
med fel och brister och att transportverksamheten med tankfordon
bedrives på ett sådant sätt, att allvarliga risker föreligger.

Någon fullständig statistik beträffande olycksfall, orsakade av tankbilar,
lär ej föreligga i landet.

Enligt tillgänglig statistik torde år 1970 ha med lastbil transporterats
24 milj m3 bensin och oljor. För detta arbete användes ca 2 700
tankfordon (exkl. släpvagnar), varav ca 1 100 går i yrkesmässig trafik. I
medeltal går landets tankfordon varje dag 40 000 mil, dvs. 10 varv runt
jorden. Inträffade olyckshändelser bör självfallet ställas i relation till
transporternas omfattning.

Vad beträffar oljeföretagens tankfordon är dessa föremål för fortlöpande
kontroll såväl enligt gällande författningar (årlig besiktning hos AB
Svensk Bilprovning och den enligt förordningen om brandfarliga varor
föreskrivna treårsbesiktningen) som genom oljeföretagets-ägarens interna
genomgång, inspektion och fortlöpande underhåll. Eftersom oljeföretagens
fordon bär resp. företags namn och färger, har varje företag ett
eget intresse av att fordonet är väl utrustat och underhållet och icke
minst att det framföres på ett föredömligt sätt.

I motionen har angivits flera förslag till tekniska förbättringar av
tankbilarnas konstruktion m. m.

Med anledning härav vill Institutet erinra om att Kommerskollegium
enligt förordningen om brandfarliga varor har att utfärda föreskrifter för
tankbil — vilket skett genom kungörelse 1963-01-30 (Kommerskollegii
författningssamling 1963:2). Institutet har i yttrande till Kommunikationsdepartementet
över ett betänkande ''Transport av farligt gods”
framhållit, att dessa föreskrifter är i behov av översyn. Avsikten torde
vara, att dessa föreskrifter skall omarbetas med hänsyn till internationella
bestämmelser (ADR). Med hänsyn även till den tekniska utvecklingen
sedan 1963 framstår emellertid en översyn av gällande föreskrifter som
angelägen.

I motionen föreslås åtgärder för att tankbilsförare skall erhålla en
bättre utbildning.

Institutet vill i anledning härav meddela, att under 1972-73 av
Institutet i samarbete med Biltrafikens Yrkesnämnd anordnats 69
tredagarskurser, i vilka deltagit 1 050 av oljeföretagens anställda tankbilsförare.
Vid kurserna har praktiskt och teoretiskt genomgåtts trafikregler,
särskilt sådana för tung trafik, fordonskännedom, produktkännedom
samt miljö- och skyddsfrågor. Vidare har deltagarna fått övningsköra i

TU 1973:24

körgård med bil och släp. Genom dessa kurser har oljeföretagens bilförare
erhållit en utbildning, som bör göra dem väl lämpade för sin ansvarsfulla
uppgift.

Den vidareutbildning, för vilken här redogjorts, kommer att av
oljeföretagen fullföljas dels genom ytterligare kurser inom varje företag
dels ock genom speciella rutiner vid nyanställning av bilförare, vilka
rutiner lägger särskild vikt vid de transporterade produkternas egenskaper
och tankbilens utrustning, skötsel och framförande.

I motionen föreslås, att oljeföretagen skulle se till att även inhyrda
tankbilar uppfyller de normer, som finns. Institutet anser det ej möjligt
eller rimligt, att oljeföretagen skulle åtaga sig ett sådant ansvar.
Huvudprincipen måste — liksom hittills — vara, att ägaren av ett fordon
själv svarar för att fordonet är i föreskrivet skick. Om inhyraren skulle
överta ägarens ansvar för fordonet, skulle detta ej befordra ägarens
intresse av att hålla fordonet i gott skick.

Sammanfattningsvis vill Institutet föreslå, att riksdagen måtte uttala,
att det är angeläget, att en översyn av gällande bestämmelser och
föreskrifter för tankbilar snabbt kommer till stånd.

GOTAB 73 5402 S Stockholm 1973