Trafikutskottets betänkande nr 18 år 1973
TU 1973:18
Nr 18
Trafikutskottets betänkande i anledning av motion angående minimikraven
för bostäder på fartyg.
Motionen
I motionen 1973:191 av herr Rosqvist m. fl. (s) hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att dels sjöfartsverkets kungörelse om
bostäder (sjöfartsverkets meddelande nr 4 år 1970), dels kommerskollegie
kungörelse av den 20 januari 1953, med viss hänsyn tagen till redan
byggda fartyg, omarbetas med beaktande av vad i motionen anförts i
syfte att uppnå bättre samstämmighet med nutida sociala värderingar.
Remissyttrandena
Över motionen har yttranden avgivits av sjöfartsverket, Sveriges
redareförening, Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet,
Svenska sjöfolksförbundet och Rederiföreningen för mindre
fartyg. Se bilaga till detta betänkande.
Utskottet
Grundläggande bestämmelser om besättningens bostäder finns i 3 kap.
2 § lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg. Ytterligare bestämmelser i
frågan har meddelats i en tillämpningskungörelse till nämnda lag. Med
stöd av givna bemyndiganden ankommer det på sjöfartsverket att utfärda
de ytterligare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av bestämmelserna.
Sådana föreskrifter har utfärdats genom sjöfartsverkets kungörelse
(1970:A 4) om bostäder och ekonomilokaler m. m. på fartyg.
Före tillkomsten av 1965 års sjösäkerhetslagstiftning reglerades
säkerheten på fartyg bl. a. genom ett antal kungörelser. Aktuella i
förevarande sammanhang är kungörelsen (1952:818) angående bostäder
m. m. å fartyg för ombord anställda samt av dåvarande tillsynsmyndigheten
— kommerskollegium — år 1953 utfärdade tilläggsbestämmelser till
1952 års kungörelse. Denna kungörelse och tilläggsbestämmelserna
upphävdes år 1970 men gäller fortfarande för fartyg som kölsträckts före
den 1 juli 1970.
I fråga om bostadsfrågans internationella reglering gäller av Sverige
biträdda ILO-konventionen nr 92 om besättningens bostäder på fartyg,
reviderad år 1949, och ILO-konventionen nr 133 om besättningens
bostäder på fartyg (tilläggsbestämmelser). Sistnämnda konvention behandlas
i propositionen 1971:158.
I sitt yttrande över nu ifrågavarande motion erinrar sjöfartsverket om
1 Riksdagen 1973. 15 sami. Nr 18
TU 1973:18
2
ovannämnda författningsmässiga och internationella reglering av bostadsfrågan.
Verket anför vidare att vid den överarbetning av de svenska
bestämmelserna som verket avser att göra hänsyn kommer att tas inte
bara till den nya konventionens innehåll utan även till bostadssociala
frågor som väckts från olika håll sedan år 1971. Sjöfartsverket framhåller
härvid som angeläget att söka påverka utvecklingen mot större hytter för
manskapet och en bättre boendemiljö jämväl i övrigt för samtliga
ombordanställda.
Sveriges redareförening vill inte motsätta sig nya bestämmelser
rörande bostadsstandarden men anser dock att nuvarande författningar
bör bibehållas för fartyg under 20 000 dwt. Minimikraven för större
fartyg kan däremot enligt föreningen fastställas i enlighet med vad som
kan vara rimligt med hänsyn till övriga utrymmen som står till
besättningens förfogande. Föreningen bedömer det emellertid som
mycket olyckligt om man i en lag försöker fastställa ”normal” standard
för bostäderna, då detta snarare kommer att låsa fast än att driva på en
önskvärd utveckling. Frågan om utjämning av olika personalkategoriers
bostadsstandard bör enligt föreningen lösas genom överenskommelser
mellan arbetsmarknadens parter. Med hänvisning till bl. a. det anförda
anser föreningen att motionen bör avslås.
Sveriges fartygsbefälsförening instämmer i motionärernas åsikt att
äldre manskap bör åtnjuta samma bostadsstandard som juniorbefälet och
ställer sig även i övrigt positiv till motionärernas förslag.
Svenska maskinbefälsförbundet och Svenska sjöfolksförbundet tillstyrker
bifall till motionen.
Rederiföreningen för mindre fartyg anhåller att det måtte få anstå
med ytterligare krav på bostadsstandarden intill dess man kan uppnå
internationella överenskommelser om att densamma skall höjas för
nytillkommande fartyg.
Utskottet vill i anledning av nämnda motionsyrkanden erinra om att
Kungl. Maj:t genom beslut den 5 juli 1973 bemyndigat chefen för
kommunikationsdepartementet att tillkalla en sakkunnig med uppdrag
att utreda frågor som hänger samman med de ombordanställdas arbetsoch
miljöförhållanden m. m.
I direktiven för utredningen sägs bl. a. att den allmänna målsättningen
— i enlighet med de överväganden som gjordes vid sjösäkerhetslagens
tillkomst — bör vara att de principer som gäller i fråga om arbetarskyddet
för landanställda också kommer till användning när det gäller de
ombordanställdas förhållanden. Det nämns emellertid på grund av
fartygsarbetets speciella natur som väsentligt att utredningen överväger i
vilken utsträckning fartygsmiljön ger anledning till specialregler. Eftersom
fartyget också är den anställdes bostadsplats och den plats till vilken
han är hänvisad under fritid framhålls som viktigt att perspektivet vidgas
och att miljöfrågorna bedöms med utgångspunkt även härifrån. För
rekrytering av lämplig arbetskraft till sjöfartsnäringen anses det vidare
vara av stor betydelse att problem som hänger samman med bostads- och
TU 1973:18
3
fritidsmiljön blir lösta. I huvudsak sägs samma problem gälla för bostadsoch
fritidsutrymmena som för övriga delar av fartyget.
Det bör vidare stå utredningen fritt att i frågor som utredningen finner
böra behandlas särskilt skyndsamt lägga fram delförslag innan arbetet
slutförs.
Under hänvisning till det anförda anser sig utskottet kunna utgå från
att de av motionärerna aktualiserade frågorna kommer att behandlas
under det sålunda beslutade utredningsarbetet. Med hänsyn till nybyggnation
av fartyg vill utskottet emellertid framhålla betydelsen av en
skyndsam översyn av dessa frågor. En prövning av dem bör därför
komma till stånd med förtur. Utskottet föreslår att motionen i detta
syfte överlämnas till utredningen för dess överväganden.
Vad sålunda anförts bör ges Kungl. Maj:t till känna.
Utskottet hemställer
att riksdagen i anledning av motionen 1973:191 som sin mening
ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört om överlämnande
av nämnda motion till utredningen rörande de
ombordanställdas arbets- och miljöförhållanden m. m.
Stockholm den 18 oktober 1973
På trafikutskottets vägnar
SVEN MELLQVIST
Närvarande: herrar Mellqvist (s), Dahlgren (c), Lindahl (s), Hjorth (s),
Lothigius (m), Hugosson (s), Persson i Heden (c), Rosqvist (s), Sellgren
(fp), Lindberg (s), Håkansson (c), Östrand (s), Clarkson (m), Taube (fp)
och fru Ryding (vpk).
1* Riksdagen 1973. 15 sami. Nr 18
TU 1973:18
Yttranden över motionen 1973:191
Sjöfartsverket (1973-04-27)
Författningsmässig reglering
Grundläggande bestämmelser om besättningens bostäder finns i 3 kap.
2 § lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg. I tillämpningskungörelse
(1965:908) till den nämnda lagen har ytterligare bestämmelser om
besättningens bostäder meddelats i 3 kap. 20-25 §§ av kungörelsen. Det
ankommer på sjöfartsverket att med stöd av givna bemyndiganden
utfärda de ytterligare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av de
nämnda bestämmelserna. Sådana föreskrifter har utfärdats genom sjöfartsverkets
kungörelse (1970:A4) om bostäder och ekonomilokaler
m. m. på fartyg.
I motionen uppehåller man sig även vid äldre lagstiftning och det är
därför anledning att även något beröra denna. Före tillkomsten av 1965
års sjösäkerhetslagstiftning som, förutom att avse en modernisering av
lagstiftningen, syftade till en övergripande redaktionell översyn av
sjösäkerhetslagstiftningen reglerades säkerheten på fartyg bl. a. genom ett
antal olika kungörelser. (Jfr. övergångsbestämmelserna till förutnämnda
kungörelse 1965:908). Bland dessa urskiljer man kungörelsen (1952:818)
angående bostäder m. m. å fartyg för ombord anställda samt av
dåvarande tillsynsmyndigheten — kommerskollegium — år 1953 utfärdade
tilläggsbestämmelser till 1952 års kungörelse.
De nu nämnda bestämmelserna upphävdes 1970-07-01, kungörelsen
1952:818 genom SFS 1970:179 och tilläggsbestämmelserna genom
sjöfartsverkets kungörelse 1970:A4. I samband med upphävandet av
kungörelsen 1952:818 förordnade Kungl. Maj:t att den upphävda
kungörelsen skulle fortfarande gälla i fråga om fartyg till vilket kölen
sträckts före 1970-07-01 i den mån sjöfartsverket ej bestämde annat. I
fråga om kommerskollegiets tilläggsbestämmelser meddelade sjöfartsverket
enahanda förordnande genom verkets kungörelse 1970:A4. Vad
nu återgivits är ett uttryck för en allmänt vedertagen princip att redan
byggda fartyg ej skall påverkas av nya bestämmelser om inte detta
nödvändiggöres av särskilt angelägna säkerhetsskäl eller sociala hänsyn.
Förbehållen om rätt för sjöfartsverket att förordna om att även de nya
bestämmelserna skulle kunna utsträckas att gälla även äldre fartyg får ses
mot denna bakgrund. De kan ej, enligt hittillsvarande praxis, användas
för att genomföra en allmänt standardhöjande åtgärd på äldre fartyg.
Äldre fartyg som inköps från utlandet behandlas som ”nya fartyg”. Det
kan i detta sammanhang anmärkas att skulle det likväl komma i fråga att
genomföra sådana åtgärder på äldre fartyg bör detta ske på lagtekniskt
annorlunda sätt än som föreslås i motionen.
Förhållandet mellan skeppsmätningsregler och bostadsbestämmelser
Avgörande för tillämpningen av olika bestämmelser, såväl internationella
som nationella, på ett fartyg är ofta dess bruttodräktighet. Med
anledning härav strävar ofta beställare av särskilt mindre fartyg att hålla
fartygets storlek omedelbart under ett visst bruttotontal. (Härav uttrycket
paragraffartyg). I bruttotonaget inräknas bl. a. lastrum, maskinrum
och bostadsrum. Undantagna är t. ex. kök och sanitära utrymmen
(tvättrum etc.) Av vad nu sagts följer att om man med bibehållande av ett
givet bruttotonage vill öka ytinnehållet (och därmed volymen) av
bostäderna måste en motsvarande minskning ske av lastutrymmet.
4
Bilaga
TU 1973:18
5
Inom de fartygskategorier som är mest känsliga för internationell
konkurrens, nämligen de mindre och medelstora, torde en ökning av nu
gällande krav på bostadshyttens innehåll komma att medföra att fartygen
ej kommer att anses lönsamma att driva. För större fartyg, i fråga om
vilka storleken av bruttodräktigheten är av underordnad betydelse, spelar
de ovan nämnda relationerna mellan skeppsmätningsreglerna och bostadsbestämmelserna
mindre eller ingen roll.
Slutligen bör upplysas, att sjöfartsverket, dock hittills förgäves,
internationellt verkat för att bostäderna skulle få en annan skeppsmätningsteknisk
behandling än den ovan redovisade för att man
därigenom skulle kunna nå bättre bostadssociala förhållanden till sjöss.
Bostadsfrågans internationella behandling
I fråga om bostäder gäller de av Sverige biträdda ILO-konventionen nr
92 angående besättningens bostäder å fartyg, reviderad 1949 (SÖ
1950:110) och ILO-konventionen nr 133 om besättningens bostäder på
fartyg, tilläggsbestämmelser. Den sistnämnda konventionen behandlas i
K. M:ts prop. 1971:158. Som framgår av redogörelsen i propositionen
avser sjöfartsverket att modifiera nuvarande bostadsbestämmelser med
anledning av denna konvention.
Det bör här nämnas att till grund vid det förberedande arbetet inom
ILO (jfr. sid 3 förutnämnda prop.) låg sjöfartsverkets förutnämnda
kungörelse 1970:A4. Internationellt sett — även i jämförelse med våra
nordiska grannländer — ställer de svenska bostadsbestämmelserna höga
krav. Det är att beklaga att ILO-arbetet ej medförde en mer påtaglig
höjning av den internationella standarden. Inom en näring som i så hög
grad som sjöfarten arbetar under internationell konkurrens är det
väsentligt att säkerhetskrav och sociala krav är internationellt likartade.
Det är därför ett svenskt intresse att verka för sjösäkerhetsfrågomas
internationella behandling. Sjöfartsverket kommer att göra förnyade
försök att ta upp bostadsfrågan på det internationella planet.
Allmänna synpunkter
Som framgår av vad ovan sagts kommer sjöfartsverket att överarbeta
nuvarande bostadsbestämmelser för fartyg. Med hänsyn till omfånget av
övrigt författningsarbete kan en sådan överarbetning tidigast vara
avslutad vid slutet av innevarande år. Vid överarbetningen kommer
hänsyn att tas inte bara till den nya konventionens innehåll utan även
bostadssociala frågor som väckts från olika håll sedan 1971. Som vidare
framgått kommer det att ställa sig svårt att nämnvärt påverka ytinnehållet
i bostäderna på mindre och medelstora fartyg. På större fartyg bör
man emellertid kunna nå betydligt längre än f. n. i fråga om bostadsstandard.
Senare uttalanden från redarhåll tyder också på att man
numera är beredd att höja bostadsstandarden på större fartyg. Slutligen
bör framhållas att bostadsstandard ej är enbart en fråga om hytternas
(sovrummens) ytinnehåll. Avgörande för en god arbetsmiljö är utformningen
av rum för fritidsändamål, tillgången till goda sanitära utrymmen
och utformningen av dessa samt inte minst bostädernas allmänna s. k.
lay-out. Dessa frågor kan inte påverkas av endast bestämmelser utan
dessutom måste ett aktivt utbyte av idéer komma till stånd mellan
ombordanställda, redare, varvsindustrin och tillsynsmyndigheten. En
sådan kontaktskapande verksamhet pågår också f. n.
TU 1973:18
6
Det kan slutligen anmärkas att det inte finns någon anledning för
sjöfartsverket att slå vakt om att olika kategorier av ombordanställda har
olika bostadsstandard i fråga om hytternas storlek m. m. 1970 års
bostadskonvention bygger emellertid på principen att befäl tilldelas
större hytter än manskap. Från sjöfartsverkets sida är det angeläget att
söka påverka utvecklingen mot större hytter för manskapet och en bättre
boendemiljö i övrigt för samtliga ombordanställda.
Sveriges redareförening (1973-04-27)
Motionärerna framhåller, att bostadsbestämmelserna till sjöss icke
följt med den sociala utvecklingen, som i övrigt skett i vårt land. Man
påpekar vidare, att enligt bostadskungörelsen föreskrives i fartyg från ca.
5 000 dvt och upp mot 500 000 dvt-klassen en minsta total golvyta för
manskap till 7 kvm i enmanshytt och 10 kvm i tvåmanshytt.
Föreningen finner ett visst berättigande i de framförda åsikterna, men
det torde dock stå klart, att fartyg som bygges för svensk räkning i många
avseenden erhåller en högre standard än vad nuvarande lag föreskriver.
Den av motionärerna åberopade kungörelsen av den 19 maj 1970
(1970 tserie A nr 4) föreslogs vid senaste ILO-konferensen av den svenska
delegationen bli antagen som ILO-standard. Detta mötte dock intet
gensvar, varför i dag övriga länder har lägre krav än de i Sverige gällande.
Sett ur den synpunkten att rederinäringen är internationell och utsatt för
internationell konkurrens är detta givetvis olyckligt, men svensk rederinäring
motsatte sig dock icke 1970 års bestämmelser.
Motionärerna nämner bl. a., att ”liggetiden i hamn har minskat och
fartyg och besättning tillbringar längre tid till sjöss”. Detta är fullständigt
riktigt, men föreningen vill samtidigt peka på det avtal om avlöningssystem,
varom näringens parter träffat överenskommelse. Detta innebär, att
tiden till sjöss (ombord) väsentligt nedbringas i jämförelse med de
förhållanden, som rådde för bara tre år sedan. Föreningen vill poängtera
att i vissa passagerarfartyg, färjor och andra mindre fartyg sker
avlösningen av besättningen efter tjänsteperioder på mellan 1 — 14 dygn.
1 och med att de s. k. paragrafbåtarna inte längre bygges, finns det
troligen inga svenska rederier, som låter bostäderna följa Sjöfartsverkets
minimibestämmelser. I större fartyg har dessa regler om hyttdimensionerna
sedan länge överskridits och man får i sammanhanget icke bortse från
andra utrymmen än just sovhytterna. Rymliga mässar, dag-, sport- och
hobbyrum, alla uppehållsrum för besättningen, är nu standard i svenska
fartyg och oftast är dessa utrymmen mycket spaciösa. I svenska
fartygsbeställningar under senare år har durkytan för manskap som regel
uppgått till mellan 13 och 19 kvm. Ett flertal svenska rederier har tillsatt
arbetsgrupper för utredning av dessa frågor och redan vid den internationella
sjöfartsutställningen i fjol - ”Maritime 72” — visades resultat av
sådant internt rederiarbete. Här visades modernt anpassad boendemiljö
med modern planlösning av bostäder på mellan 5,8 x 4,8 m alternativt
4,2 x 4,8 m.
I passagerarfartyg av typ bilfärja med 450 sovplatser för passagerare
och en besättning på ca. 125 personer kan givetvis besättningens bostäder
av bl. a. tekniska skäl icke nå upp till ovan skisserade standard. Här måste
man dock ha klart för sig, att besättningens vistelse ombord endast
uppgår till 1 3 2 dagar, varefter avlösning sker — kraven på bostadsutrymmena
kan rimligtvis här inte sättas lika som på oceangående fartyg.
Föreningen motsätter sig inte nya bestämmelser rörande bostadsstandarden
och anser, att den nuvarande gränsen 5 000 dvt kan ändras till ca.
TU 1973:18
7
20 000 dvt. För fartyg under 20 000 tonsgränsen bibehålies nuvarande
författningar, medan minimikraven för större fartyg kan fastställas i
enlighet med vad som kan vara rimligt med hänsyn till övriga utrymmen,
som står till besättningens förfogande.
Föreningen vill dock framhålla de svårigheter enskilda redare kan ha
vid exempelvis konstruktion av mindre tankfartyg (kusttankers). Genom
bestämmelser, som bl. a. förbjuder bostädernas förläggande över pumprummet
och lastutrymmet blir ofta de till buds stående bostadsytorna
mindre än vad redaren skulle önska. Sådana konstruktionstekniska
problem måste givetvis beaktas vid utformningen av nya bestämmelser.
Föreningen bedömer det som mycket olyckligt om man i en lag
försöker fastställa ”normal”-standard på bostäderna, då detta snarare
kommer att låsa fast än att driva på en önskvärd utveckling. Föreningen
hyser den uppfattningen, att konkurrensen om arbetskraften liksom
hittills kommer att driva på utvecklingen av bostadsstandarden även i
fartyg under 20 000 tonsgränsen.
Beträffande motionärernas uppfattning att myndigheterna även skall
motverka ojämnlikheter i olika personalkategoriers bostadsstandrad anser
föreningen detta vara en fråga för arbetsmarknadens parter att överenskomma
om. Här måste även läggas aspekter ur rekryteringssynpunkt på
olika befattningars förmåga att locka till sig personal.
Med hänvisning till ovanstående anser föreningen, att motionen
1973:191 bör avslås.
Sveriges fartygsbefälsförening (1973-03-09)
Bostäderna ombord i svenska fartyg är reglerade enligt Sjöfartsverkets
kungörelse av den 19 maj 1970 om bostäder och ekonomilokaler m. m.
på fartyg. Denna kungörelse ger de ombordanställda i och för sig något
större förmåner än vad gällande konvention, till vilken Sverige är
ansluten, föreskriver.
I motion 191 framhålles att manskap ombord har mindre bostadsyta
än juniorbefäl. Motionärerna påpekar orättvisan i att på så sätt kan äldre
manskap få mindre utrymme än mycket ungt befäl. Det är riktigt att
kungörelsen föreskriver att bostadsytan på fartyg över 3 000 brt skall för
befäl vara 10 m2 medan på samma fartyg manskap har 7 m2 samt att i
detta bostadsutrymme får inräknas utrymme för möbler, skåp, byrå och
dyligt, varför den fria golvytan i olyckliga fall kan bli en eller annan
kvadratmeter, lika för såväl befäl som manskap.
Fartygsbefälsföreningen har vid upprepade tillfällen framhållit som sin
åsikt att äldre manskap bör åtnjuta samma bostadsstandard som
juniorbefälet, varför föreningen kan instämma i motionärernas åsikt
härvidlag.
Föreningen vill upplysningsvis informera om de egendomliga argument
som fram föres mot att man på mycket stora fartyg fortsätter med
onormalt små bostadsutrymmen för samtliga ombord, även om de
självfallet uppfyller bostadskungörelsens bestämmelser. Sålunda anför
man att det blir billigare att i ett lyft ta ombord bostadshuset för
påsvetsning av detsamma vid fartygets byggnad. För att åstadkomma ett
lyft måste man begränsa såväl tyngden som yttermåtten på däckshuset.
Man låter alltså bostadsutrymmet bestämmas inte av fartygets dimensioner
utan av den tillfälliga lyftkraften hos en varvskran. Den merkostnad
som blir följden av att däckshuset måste lyftas i två omgångar och
svetsas samman ombord skulle enligt föreningens uppfattning mångdubbelt
uppvägas av de möjligheter till ökad komfort och trivsel som
TU 1973:18
8
besättningen därigenom skulle kunna få genom en mera spatiös inredning.
Den onormala omsättningen av manskap skulle härigenom kunna
minskas. För närvarande tjänstgör över hälften av manskapet i svenska
fartyg endast i genomsnitt några månader till sjöss innan man övergår till
annan yrkesverksamhet.
Svenska maskinbefälsförbundet (1973-05-16)
Motionen, som är en hemställan att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär
att dels sjöfartsverkets kungörelse om bostäder (SJV’s meddelande nr
4/1970), dels kommerskollegie kungörelse av den 20/1 1953, med viss
hänsyn tagen till redan byggda fartyg, omarbetas med beaktande av vad i
motionen anförts i syfte att uppnå bättre samstämmighet med nutida
sociala värderingar, bedöms av Maskinbefälsförbundet som väl befogad.
I detta sammanhang vill Maskinbefälsförbundet anföra, att förutom en
generell höjning av minimikraven för bostadens ytmått till förslagsvis 10
m2, bör även bostadens övriga innehåll och utrustning beaktas. Utöver
sovplats, skåp och övriga möbler måste det, enligt förbundets mening,
anses som ett elementärt krav, att i varje bostadsrum finns tvättställ med
rinnande varmt och kallt vatten. Det torde även vara rimligt och ligga inom
möjligheternas ram att alla befattningshavare ombord — såväl befäl som
manskap — på kommande fartygsnybyggen inte bara har egen hytt utan
även i direkt anslutning till denna toalettutrymme utrustat med klosett,
tvättställ och dusch.
Maskinbefälsförbundet tillstyrker således ovan nämnda motion.
Svenska sjöfolksförbundet (1973-03-08)
Bostaden ombord har under hela den tid förbundet och dess
föregångare, Sjömansunionen och Eldareunionen, existerat varit en
aktuell fråga. Ursprungligen var det en fråga om människovärdiga
bostäder i stället för de två utrymmen, skansar, i vilka samtliga anställda
icke-befäl var inkvarterade förut under backen, men så sent som vid
förbundets kongress 1954 diskuterades varför dåvarande sjöfartsstyreisen
tillät att fyra personer inkvarterades i en och samma hytt (avsåg dispens
given till Svenska Amerika Linien för dess dåvarande passagerarfartyg ms
Kungsholm). Under åren därefter har frågan av medlemmarna hållits
levande, diskuterats på klubbmöten och krav om förändringar framförts
till förbundet. Även om bostad ombord numera högst får vara avsedd för
två man och större fartyg numera bygges med enmanshytter för samtliga
eller nästan samtliga ombordanställda, kvarstår klasskillnaderna genom
olika storlek och inredning på hytterna. Som exempel kan anges att ett
malm/oljefartyg om 270 000 dwt under byggnad för Broströmskoncernen
på Eriksbergs varv, Göteborg, kommer att ha hytter som för
manskapets del kommer att uppgå till drygt 10m2, medan juniorbefälets
hytter kommer att bli drygt 18 m2. Hytterna blir, vad inredning
beträffar, ganska lika men skillnaderna mellan olika kategorier anställda
bibehålles genom differentiering storleksmässigt sett. På så sätt kan, som
motionären framhåller, en nyutexaminerad ung styrman få tillgång till
betydligt större bostad ombord än en medelålders matros med mångårig
sjöpraktik. Skillnader olika befattningshavare emellan skall, enligt förbundets
åsikt, inte innefatta sociala värderingar.
Omstruktureringen av den svenska handelsflottan har redan i dag lett
till att fartygen tillbringar timmar i stället för dygn i hamn. Kraven på
miljön ombord, inklusive bostäderna, måste därmed också sättas högre
TU 1973:18
9
eftersom de anställda har få tillfällen till avkoppling från denna miljö
under de nio månader, enligt förslaget till ny sjömanslag, de måste
tjänstgöra ombord innan de blir berättigade till avmönstring och fri
hemresa. Eftersom en stor del av svenska handelsflottan går i sådan fart
att kostnaden för hemresa blir en dryg utgift om beloppet skall bekostas
av egna medel, blir nio månaders ombordvaro en realitet för det stora
flertalet av förbundets medlemmar.
Skillnader i bostadskomfort ombord i fartyg är historiskt betingade
och inte begränsade till enbart svenska fartyg, även Internationella
Arbetsorganisationens, ILO, rekommendationer bygger på samma ålderdomliga
tänkesätt. Internationellt kan det måhända vara förklarligt, om
än inte ur förbundets synvinkel acceptabelt, med tanke på de stora
skillnader i socialt hänseende som finns olika stater emellan. Att Sverige,
med högre levnadsstandrad än flertalet andra länder, därför skall godta
sådana skillnader anser förbundet måste bero mera på slentrianmässigt än
konstruktivt tänkesätt.
Vid remissbehandlig av nu gällande kungörelse (1970 :A 4) om
bostäder och ekonomilokaler m. m. på fartyg framförde förbundet som
sin uppfattning att på fartyg vars längd är 100 m eller mera borde
golvytan av bostad utgöras av minst 10 m2 oavsett vem av de
ombordanställda som skulle disponera den. Förslaget skall ses såsom ett
kompromissförslag beroende av dels det faktum att det i det mindre
tonnaget också finns mindre disponibelt utrymme för särskilda kontorsutrymmen
dels att förbundet vid det aktuella tillfället bedömde det
såsom troligt att ändringsförslag som enbart berörde det större tonnaget
borde ha större möjlighet vinna gehör. En bidragande orsak till att
förbundet inriktade sig på det större tonnaget var också att de mindre
fartygen oftast har längre liggetid i hamn än moderna tank-, malm-, fryseller
containerfartyg.
Ändrade och likvärdiga bestämmelser om hytternas storlek får, då det
gäller existerande fartyg, enligt förbundets mening lösas från fall till fall
och med hjälp av övergångsbestämmelser. Om ett existerande fartyg
genomgår omfattande ombyggnad bör även bostäderna ombord moderniseras
och bli likvärdiga för alla ombord. För övriga existerande fartyg bör
en lämplig övergångsperiod föreskrivas, förslagsvis fem år.
Förbundet ansluter sig helt till av motionärerna framförda förslag och
hemställer om att Riksdagens trafikutskott beslutar föreslå riksdagen ge
Kungl. Maj:t i uppdrag att låta omarbeta dels kommerskollegie kungörelse
(1953 :A 2 med ändringar) dels sjöfartsverkets kungörelse (1970:A 4)
så att samstämmighet med nutida sociala värderingar på detta område
uppnås också för alla ombordanställda.
Rederiföreningen för mindre fartyg (1973-05-1 1)
I rubr angelägenhet vill vi åberopa Sjöfartsverkets skrivelse Dnr 31.
312.01 — 1123 av den 27 april i år. Särskilt vad som anföres under
rubrikerna ”Förhållandet mellan skeppsmätningsregler och bostadsbestämmelser”
och ”Bostadsfrågans internationella behandling” vill vi på
det allvarligaste rekommendera göres till föremål för en djupgående
analys. Problemet är i detta fall inte endast att bereda sjöfarande svenska
medborgare en bättre bostadsmiljö, utan problemet är att denna miljö
skall beredas i konkurrens med fartyg som lyder under utländska
administrationer, vilka inte ens är beredda att ratificera de konventioner
som Sverige för länge sedan frångått som föråldrade.
Svensk bostadsstandard ligger långt före de konventioner, vilka våra
TU 1973:18
10
grannländer och konkurrenter i övrigt ännu ej tillämpar. Detta måste
utgöra en tankeställare vid behandling av förslag om ytterligare höjning
av svensk bostadsstandard.
Utöver den konsekvensen, att svenska fartyg får ett ytterligare höjt
kostnadsläge, kommer svenska redare att definitivt avskäras från den
internationella second hand marknaden. Sjöfart är inte endast superfartyg.
De flesta arbetstillfällena finner man i de mindre fartygen. Sjöfart är
inte heller endast extrema linjefartyg och passagerare- och trailerfärjor.
Det är ur sysselsättningssynpunkt till övervägande delen trampfart,
transporter av massgods. Tillhandahåller inte svenska redare sådana
transporttjänster, så kommer våra grannar med nöje att stå till tjänst. Det
råder fri internationell konkurrens på fraktmarknaden och utan tillstånd
äger danska, norska, brittiska och holländska fartyg rätt att bedriva
kustfart på Sverige dock med den inskränkningen att de ej får lov att föra
inrikes laster till och från inlandsfarvatten.
Vi har lika lite som Sjöfartsverket något att invända mot att gamla
föreskrifter utmönstras, men moderniseringen av desamma måste ske i
samarbete med de stora sjöfartsnationerna. Norge har fyra gånger så stor
flotta som Sverige både i antal fartyg och tonnage. Danmark har något
mindre tonnage men har nästan exakt dubbelt så många fartyg.
Danskarnas flotta växer snabbt tack vara finansieringsmöjligheterna och
ett rimligt kostnadsläge i landet.
Med hänvisning till det ovan anförda, anhåller vi att Riksdagens
Trafikutskott måtte allvarligt analysera frågan inte endast ur svensk
bostadsmiljösynpunkt och då med vederbörligt hänsynstagande till att
sjömannen numera tillbringar en stor del av året i land på intjänt semester
och kompensationsledighet (vederlag) utan även med hänsyn till att
svensk bostadsstandard redan ligger åtskilligt före vad övriga administrationer
föreskriver. Vi vill även starkt framhålla, att det är avsevärt mycket
svårare att arrangera stora bostäder på mindre fartyg. Den i och för sig
väl-motiverade synpunkten, att en gammal matros bör ha rätt till lika god
bostad som en nybliven tredjestyrman, är inte så uttalad i de mindre
fartygen, alldenstund personalen i manskapsbefattningar som regel inte
grånar i tjänsten i dessa fartyg. Man börjar gärna i mindre båtar men
söker sig sedan till de större. Det ges dock många undantag där
motormän och matroser stannar på korta hemmatrader tills de lämnar
sjölivet, men då ligger själva traden som motivering för att de stannar.
Dessa fartyg kan inte bära större bostadspålagor än sina utländska
konkurrenter.
Vi anhåller att det måtte få anstå med ytterligare krav på bostadsstandarden
intill dess man kan uppnå internationella överenskommelser
om att densamma skall höjas för nytillkommande fartyg.