Trafikutskottets betänkande nr 17 år 1973

TU1973:17

Nr 17

Trafikutskottets betänkande i anledning av motion om ökat driftsamarbete
mellan de statliga kommunikationsverken.

Motionen

I motionen 1973:317 av herrar Torwald (c) och Jonsson i Alingsås (fp)
föreslås att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om utredning av
möjligheterna att genom ökat samarbete mellan de statliga kommunikationsverken
åstadkomma besparingar och förbättrad kundservice samt i
övrigt ger Kungl. Maj :t till känna vad i motionen anförts.

Remissyttrandena

Över motionen har yttranden inhämtats från postverket, televerket
och statens järnvägar. Se bilaga till detta betänkande.

Utskottet

Postverket har i sitt yttrande över motionen lämnat en ingående
redogörelse för det omfattande samarbetet mellan verket och SJ på
transportsidan. Även i andra fall förekommer samarbete, t. ex. vid
förenade post- och jämvägsanstalter där postgöromålen utförs av SJ:s
personal. Inom poststyrelsen och SJ:s centralförvaltning finns vidare en
gemensam arbetsgrupp för utvidgat samarbete och samordning av
servicefunktioner i all den utsträckning detta visar sig möjligt och
lämpligt. Ett nära samarbete förekommer också på olika nivåer mellan
postverket och SJ i samband med de årliga tidtabellsskiftena i fråga om
utrymmesbehov i de postförande tågen.

I fråga om samarbetet med televerket erinras om att under våren 1968
en arbetsgrupp tillkom med uppdrag att behandla olika frågor som berör
de båda verkens verksamhetsområden. Redan vid gruppens tillsättande
stod det klart att en av de väsentligaste samarbetsfrågorna avsåg
möjligheterna till samordnad utdelning av telegram och expressförsändelser.
Övriga frågor som tagits upp till behandling i gruppen har varit
rationellare expedition av postbetalningstelegram, teleservice på postanstalter
och postal service på teleanstalter samt tillsyn av samtalsautomater
utanför tätort jämte utdelning av telefonkataloger genom postverkets
försorg.

Det samarbete mellan postverket, SJ och televerket som sedan länge
förekommer genom gemensamt uppförande av byggnader samt i fråga om
tomtanskaffning och förhyrningar m. m. torde enligt poststyrelsens
uppfattning tillfredsställa de önskemål om driftsamarbete som förs fram i

1 Riksdagen 1973. 15 sami. Nr 17

TU 1973:17

motionen. I diligenstrafiken har postverket sedan många år tillbaka ett
intimt samarbete med SJ i fråga om bussanskaffningar. Redan år 1961
gjordes det första gemensamma bussinköpet genom SJ:s försorg. Härigenom
vanns fördelar för båda verken genom ökade mängdrabatter och
standardisering av bussarna på grund av gemensamma tillverkningsbestämmelser.
Efter år 1967 sker dock bussköpen av varje verk för sig sedan
leverantörerna garanterat samma priser för de statliga företagen oavsett
upphandlingsförfarandet.

Sammanfattningsvis uttalar poststyrelsen sin positiva inställning till en
samordning av de olika kommunikationsverkens tjänster och även — så
långt detta är möjligt — till en samordning av den löpande driften.
Styrelsen anser emellertid att förefintliga samarbetsorgan och samrådsformer
fungerar fullt tillfredsställande samt att något behov av ytterligare
utredningsorgan inte föreligger.

Även televerket erinrar om den förut nämnda samarbetsgruppen
mellan posten och televerket och dess uppgifter samt framhåller att
erfarenheterna av samarbetet hittills varit goda. Inom televerket pågår
emellertid sedan drygt ett år en utredning — 1972 års telegrafutredning —
vars uppdrag är att ange specificerad målsättning för telegrafverksamhetens
framtida service och ekonomi. Utredningen bedrivs förutsättningslöst
utom i det avseendet att telegrafrörelsen på sikt skall göras
självbärande i vart fall beträffande sina särskostnader. Då det finns
anledning förmoda att utredningen kommer att föreslå omfattande
förändringar av telegrafverksamhetens organisation, servicegrad m. m. har
det i samarbetsgruppen postverket—televerket bedömts olämpligt att
forcera utredningen om samarbetsformer. För den händelse telegrafutredningen
skulle komma in på lösningar för telegrafgrenen som lämpar sig
för samarbete med postverket avses dessa möjligheter bli noggrant
undersökta.

Det är televerkets uppfattning att man — genom det samrådsorgan
som alltså finns — redan nu tillgodoser de önskemål som motionärerna
ger uttryck åt. Någon speciell utredning med anledning av motionen
anses därför inte motiverad vad gäller post- och televerken.

Mellan televerket och SJ finns samarbete etablerat bl. a. genom att
vissa järnvägsstationer erbjuder telegrafservice samt genom att SJ och
televerket sedan många år samutnyttjar såväl stolplinjer som telekablar. I
samband med en gemensam utredning år 1970 har SJ och televerket
dessutom kommit överens om att utvidga samarbetet till nya områden i
den mån detta kan komma att bedömas fördelaktigt för de båda verken.
Från televerkets synpunkt ter det sig därför inte för dagen speciellt
angeläget att starta någon utredning av möjligheterna till ytterligare
samarbete mellan SJ och televerket.

Från SJ:s sida erinras om att den av motionärerna upptagna frågan om
samordning SJ — postverket av inlämning, transport och utlämning av
mindre godssändningar inte är någon nyhet för SJ. Då de båda verken
bedömt en sådan samordning fördelaktig i de fall den är möjlig att

TU 1973:17

genomföra, har problemet penetrerats av den arbetsgrupp som finns för
inventering av möjligheterna till vidgat transport- och terminalsamarbete
SJ—postverket. Ett så omfattande samarbete i fråga om de mindre
godssändningarna som motionärerna tycks avse möter dock enligt SJ en
del praktiska hinder. Dessa sammanhänger med de olikheter i fråga om
verksamhetsområde och arbetssätt som kännetecknar de båda verken och
som medför olikartade krav på bl. a. ifrågavarande transporter och
expeditionslokaler. Det konstateras vidare att området för ytterligare
samordning mellan SJ och postverket vid befordring av mindre godsförsändelser
är tämligen begränsat. Den i motionen föreslagna samordningen
kan ej heller tänkas genomförd samtidigt på berörda linjer och platser.
Åtgärderna måste nämligen prövas från fall till fall och frågorna härom är
också föremål för löpande översyn.

De samordningsfrågor det här över huvud gäller är enligt SJ ej av den
karaktären att det är anledning att behandla dem i en särskild offentlig
utredning. De bör i stället handläggas genom fortsatt samråd mellan
postverket och SJ inom härför redan etablerade samarbetsorgan.

Vad remissmyndigheterna sålunda anfört torde innebära att motionärernas
önskemål i väsentliga avseenden redan är tillgodosedda. Utskottet
finner det emellertid för sin del angeläget att arbetet med en samordning
av de berörda verkens service och verksamhet i övrigt fortsättes och
intensifieras. Verkens styrelser har också givit uttryck för sin positiva
inställning till ytterligare åtgärder i detta syfte. Under hänvisning härtill
och då utskottet förutsätter att utvecklingen på området av Kungl. Maj:t
uppmärksamt följes synes någon särskild åtgärd från riksdagens sida i
frågan ej påkallad varför motionen avstyrks.

Utskottet hemställer således

att riksdagen avslår motionen 1973:317.

Stockholm den 16 oktober 1973

På trafikutskottets vägnar
SVEN MELLQVIST

Närvarande: herrar Mellqvist (s), Dahlgren (c), Hjorth (s), Lothigius (m),
Hugosson (s), Persson i Heden (c), Rosqvist (s), Sellgren (fp), Håkansson
(c), Östrand (s), Karlsson i Malung (s), fröken Hörlén (fp), herrar
Sundgren (s), Komstedt (m) och fru Ryding (vpk).

TU 1973:17

Bilaga

Yttranden över motionen 1973 317
Postverket (1973-05-22)

1 Tidigare uttalanden om liknande motioner

Frågan om ökat samarbete mellan Postverket, SJ och Televerket
behandlades av riksdagen 1969 i anledning av två likalydande motioner
(nr 1:597 och 11:701) om gemensamma stationer för post, tele och
järnväg. De berörda tre verken, som erhöll tillfälle att yttra sig i ärendet,
erinrade i sina remissvar till statsutskottet om det omfattande samarbete
dem emellan som sedan länge förekommit — under hänsynstagande till
respektive verks funktioner. Man uttalade även sin positiva inställning till
en samordning av varandras tjänster men framhöll samtidigt att särskilda
samarbetsorgan redan fanns, vilka fungerade fullt tillfredsställande. Detta
samarbete har sedan dess byggts ut ytterligare i form av särskilda
samråds- och arbetsgrupper.

Poststyrelsen vill också hänvisa till statsutskottets utlåtande, i vilket
bl. a. framhölls att en samordning av de tre verkens serviceverksamhet
ansågs angelägen. Man fann det dock föga troligt att en särskild
utredning, som föreslagits i motionerna, skulle bidra till en bättre och
snabbare lösning av de aktuella problemen än det arbete som bedrivs
inom redan befintliga samarbetsgrupper. Statsutskottet avstyrkte motionerna
i fråga.

2 Samarbete Postverket—Statens järnvägar

2.1 Postverkets nuvarande transport- och sorteringsorganisation

2.1.1 Allmänt

Postverkets nuvarande transportorganisation är anpassad till det
sorteringssystem (områdessortering), som infördes den 12 maj 1968 i
samband med en genomgripande omläggning av tågföringen. En redogörelse
över innebörden av denna omläggning lämnas här nedan.

2.1.2. Klassindelning av postförsändelser

Försändelserna är i behandlingshänseende indelade i två kategorier:
A-post och B-post. A-posten består i stort sett av brev, postkort,
nyhetstidningar, betalningshandlingar samt s. k. A-korsband, dvs. korsband
som enligt särskild taxa befordras som A-post. Även il- och
flygpaket behandlas som A-post. Till B-post hänförs övriga brevförsändelser
och paket.

Det primära syftet med indelningen i A- och B-post är att göra det
möjligt att prioritera den viktiga posten (A-posten) för att tillförsäkra
denna kortast möjliga postbehandlingstid.

2.1.3 Postbehandlingstid

Postbehandlingstiden är den totala tiden från inlämning på postanstalt
eller i brevlåda till utlämning av försändelse eller avi. Av nedanstående
sammanställning framgår vilka postbehandlingstider som gäller för de
olika kategorierna. Inlämningsdagen är betecknad med 0, första vardagen
därefter med 1 osv.

TU 1973:17

Kategori

Normalt

Trafiksvåra

förbindelser

A-post

B-paket, eget brevområde
B-paket övrigt
B-tidning (>30 nr/år)
B-tidning (<30 nr/år)
Övrig B-post

0-1

0-3

0-2

0-2 eller 0-3
0-3

0-4 eller 0-5
0-3

0-4 eller 0-5
0-4 eller 0-5

Ovan angivna tider är maximitider, som Postverket strävar efter att
inte överskrida. Postbehandlingen av B-post sker i många fall snabbare.
Av B-paketen får sålunda ca 70 % behandlingstiden 0-2. I samtliga fall
förutsätts att försändelserna avlämnas för postbefordran i så god tid att
de hinner avsändas inlämningsdagen.

Som jämförelse mellan postbehandlingstiderna före och efter trafikomläggningen
i maj 1968 kan nämnas att andelen ”övernatt-befordrade”
brev har ökat från ca 85 % till ca 95 % i dagens läge. Den mest angelägna
posten (A-posten) har således fått en snabbare befordran. Som ett mått
på den snabbare behandling av A-posten som åstadkommits kan nämnas,
att t. ex. transportintervallen ”avgång från uppsamlingspostanstalt (se
nedan) tidigast kl 19.30 med ankomst till spridningspostanstalt (se
nedan) senast kl 06.00” uppnåddes efter den 1 maj 1968 i ytterligare 700
förbindelser.

Längre befordringstider har emellertid drabbat en mindre del av den
vanliga paketposten, eftersom denna post — såsom framgår av det
efterföljande — endast sorteras på dagtid och på grund av kostnads- och
utrymmesskäl inte kan befordras med samma snabba lägenheter (snälltåg,
flyg) som A-posten.

2.1.4 Sorteringsorganisationen

Fullständig sortering av den avgående posten är koncentrerad till vissa
postanstalter, som benämns uppsamlingspostanstalter. Antalet sådana är
f. n. ca 80 för A-post och 60 för B-post. Post som lämnas in vid övriga
postanstalter skickas efter förberedande sortering till närmaste uppsamlingspostanstalt.

Vid uppsamlingspostanstalterna fördelas brevförsändelser och A-paket
på brevområden och B-paket på paketområden. Därjämte utsorteras post
till adressorter med stor postmängd.

A-post sorteras i princip alla tider på dygnet, medan B-post i regel
endast sorteras på vardagar och under dagtid (kl 06.00—22.00).

Landet är indelat i 41 brevområden. Ett brevområde består av ett eller
flera postområden. Postområde identifieras med de två första siffrorna i
postnumret, vilket innebär att dessa siffror är desamma för alla orter
inom ett postområde. Postområdesgränserna följer kommunblocksgränserna.

En postanstalt inom varje brevområde fungerar som spridningspostanstalt,
där utsortering sker till samtliga adressorter inom brevområdet av
den post, som är ställd till brevområdet.

Antalet paketområden är 20. Ett paketområde består av ett eller flera
brevområden. Spridningssorteringen av B-paket sker vid spridningspostanstalt
i ett av brevområdena inom paketområdet.

1 0—4 om dag 3 är lördag.

TU 1973:17

2.1.5 Transportsystem

Transportsystemet är uppbyggt efter indelningen i brev- och paketområden.
I princip kan man indela posttransporterna i följande fyra
huvudgrupper med hänsyn till deras funktion:

1) uppsamlingstransporter: från inlämningspostanstalt till uppsamlingspostanstalt 2)

mellanområdestransporter: från uppsamlingspostanstalt till spridningspostanstalt 3)

spridningstransporter: från spridningspostanstalt till de enskilda
adresspostanstalterna inom områdena

4) lokala transporter: brevlådtömning, transporter mellan postanstalter
på samma ort och mellan postanstalt och järnvägsstation, flygplats etc,
expressutdelning m. m.

2.1.6 Transportmedel

Posttransporterna utförs med användande av olika transportmedel.
Valet av dessa sker efter företagsekonomiska principer i syfte att ernå
bästa möjliga service till lägsta kostnader.

De olika transportmedel som används är tåg, bil, flyg och båt. Den
inrikes postbefordringen sjöledes är av ringa omfattning. Huvuddelen av
postmängden transporteras med järnväg. I mellanområdesförbindelserna
transporteras ca 83 % på järnväg, 10 % på landsväg och 7 % med flyg. För
uppsamlings- och spridningstransporter samt lokala transporter används
huvudsakligen bil. Biltransporterna utförs med Postverkets egna bilar,
med buss/bil i linjetrafik eller — efter anbudsinfordran — av olika
åkeriföretag (entreprenadsystem).

2.2 Gemensamma transporter för post och järnvägsgods

2.2.1 Allmänna förutsättningar för Postverket

En väl utbyggd och strikt fungerande transportapparat är ett av
huvudvillkoren för att Postverket skall kunna fullgöra sina uppgifter.
Varken av samhälls- eller företagsekonomiska skäl kan dock Postverket
bygga upp ett rikstäckande transportnät med användande av egna fordon.
Som motionärerna påpekar är därför Postverket hänvisat att i stor
omfattning köpa transporttjänster, i främsta rummet av SJ. I detta
sammanhang kan nämnas, att Postverket ensamt svarar för den statliga
busstrafiken i övre Norrland, norr om en gräns Östersund-Sollefteå. Med
dessa bussar befordras förutom passagerare och gods även post.

2.2.2 Uppsamlings- och spridningstransporter

För uppsamling och spridning av B-posten, av vilken postpaketen utgör
en volymmässigt väsentlig del, dvs. för transporter från inlämningspostanstalt
till uppsamlingsorten resp från spridningsorten till de enskilda
adressorterna, utnyttjas i regel samma postlägenheter som för A-posten.

Uppsamlingstransporterna avgår på vardagar efter inlämningspostanstalternas
stängning men inte senare än att posten efter sortering på
uppsamlingsorten kan vidaresändas med förefintlig huvudpostlägenhet
från uppsamlingsorten inlämningsdagen.

Från spridningspostanstalt i paketområde sänds paketen i regel vid
middagstid, sedan spridningssorteringen avslutats, i mellanområdes -

TU 1973:17

transport till spridningspostanstalterna i de inom paketområdet ingående
brevområdena. Till större orter inom ett brevområde anordnas särskilda
spridningsturer för B-post under middagen eller eftermiddagen för att
utdelningen inte skall försenas. Till övriga orter sänds B-posten som redan
nämnts, med A-postlägenheter på följande morgon.

För uppsamlings- och spridningstransporter lämpar sig i allmänhet inte
SJ :s transportorganisation, om nuvarande postbehandlingstider skall
kunna bibehållas. Vidare skulle en uppdelning av A- och B-post på skilda
transportlägenheter i dessa led av befordringskedjan medföra dubblering
av ett stort antal transporter.

2.2.3 Mellanområdestransporter

För mellanområdestransporter anlitas som ovan nämnts SJ redan nu i
stor utsträckning. I trafikstarka relationer sker transporterna i godsvagnar
som helt utnyttjas för Postverkets räkning. Antalet sådana vagnar uppgår
till ca 90 per vardag M—F. I andra förbindelser, där underlag saknas för
att beställa hela vagnar, sker transporterna i delutrymmen i resgods- eller
godsvagnar. På vissa sträckor i mellanområdesförbindelserna transporteras
post på landsväg. Sådana transporter har anordnats i de fall, då från
postbefordringssynpunkt lämpliga tåglägenheter saknats eller då landsvägstransport
av kostnads- eller serviceskäl varit fördelaktigare än
järnvägstransport.

De godsvagnar som beställs av Postverket lastas antingen vid Postverkets
egna terminalanläggningar eller vid lastkaj inom SJ :s bangårdsområde.
Inlastning i delutrymmen sker i regel vid perrong. Om godset efter
sortering (förpackat i säckar, lastat i behållare eller lösgående) skulle
överlämnas till SJ i enlighet med motionärernas förslag, tillkommer i de
fall då vagnarna enligt nuvarande organisation lastas vid Postverkets egna
terminalanläggningar, lokala transporter antingen i Postverkets eller SJ :s
regi. Enligt vad som erfarits vid tidigare kontakter med SJ i fråga om
samlastning i SJ:s knutpunktsvagnar, måste godset vara SJ tillhanda
senast mellan kl. 16.00 och 17.00. Då är emellertid inte all under dagen
inlämnad post färdigsorterad. De hela vagnar som Postverket nu lastar i
egen regi hämtas för inväxling i resp tågsätt i regel först vid 19-tiden eller
senare. Ett genomförande av motionärernas förslag skulle således
medföra försening av ett stort antal paket, som nu befordras i Postverkets
regi.

Vidare har SJ knutpunktsanstalter på knappt hälften av de orter där
Postverket har uppsamlingspostanstalter. Som exempel kan nämnas
postkontoret Alingsås 1, som är uppsamlingspostanstalt för såväl A-som
B-post. B-paket från Alingsås sänds — efter sortering — med bil
tillsammans med övrig B-post kl. 18.15 (M—F) till Göteborg, varifrån
B-posten hinner vidarebefordras med bl. a. kvällstågen. 1 förbindelsen
Göteborg—Stockholm skickas B-posten i godsvagnar, som helt används
för Postverkets räkning. Ett B-paket från Alingsås till Stockholm
ankommer dit första vardagen efter inlämningsdagen (dag 1) och kan
utlämnas närmast påföljande vardag (dag 2).

Styckegods till Stockholm, som inlämnas på järnvägsstationen i
Alingsås, fraktas också först med bil till Göteborg för vidarebefordran
därifrån med tåg. Senaste biltransport för detta slags gods måste dock
avgå från Alingsås redan kl. 15.15 för att det skall hinna sorteras och
inlastas i Göteborg för avtransport inlämningsdagen. Om B-paket och
övrig B-post från Alingsås med kringliggande område skulle skickas med
sistnämnda transportlägenhet, skulle endast en mindre del av denna post

TU 1973:17

hinna avsändas inlämningsdagen. Även i detta och andra liknande fall
skulle således transport i SJ:s regi medföra försening av postförsändelserna.

Som tidigare nämnts är det inte bara postpaket som nu transporteras i
de järnvägsvagnar, där Postverket rekvirerat utrymme och för vilka
Postverket har att betala ersättning till SJ enligt särskilt avtal, utan även
annan B-post såsom B-korsband, utgivarkorsband (veckotidningar), masskorsband
och gruppkorsband. För viss sådan post (veckotidningar som
utkommer med mer än 30 nummer per år) har Postverket garanterat
utdelning senast andra vardagen efter inlämningsdagen.

Om även denna del av B-posten skulle inlämnas till SJ tillsammans med
paketgodset, är det föga troligt att denna postbehandlingstid skulle
kunna garanteras. Det kunde därför bli nödvändigt att ordna särskilda
transportlägenheter för detta slags post, vilket skulle medföra ökade
transportkostnader.

2.3 Gemensam service för mottagande och utlämning av postpaket och
järnvägsgods

Enligt motionen bör Postverket fungera som mottagare av alla paketeller
godsförsändelser med en maximivikt av exempelvis 25 kg. Dessa
försändelser skulle överlämnas till SJ för transport till adresspostanstalterna,
där Postverket skulle se till, att de delas ut till mottagarna.

Maximivikten för postpaket är 20 kg. Antalet inlämnade paket
uppgick för tiden 1 juli 1971—30 juni 1972 till i runt tal 30,6 milj.

Antalet postanstalter utgör f. n. ca 2 400. Under tioårsperioden
1962—1971 minskade antalet från 3 843 till 2 481. Minskningen beror på
att lantbrevbäringsnätet har motoriserats och byggts ut. De indragna
postanstalterna har således i allmänhet ersatts med lantbrevbäring,
varigenom den postala servicen på landsbygden förbättrats. 1 glesbygder,
där underlag saknas att inrätta postanstalt eller lantbrevbäring, finns
postombud eller har anordnats postväskbefordran.

Postverkets distributionsapparat är emellertid bäst lämpad för mindre
paket, både i fråga om vikt och omfång. Betjäningen över disk domineras
helt av penningrörelsen. Lokalerna för kundbetjäning måste anpassas
efter detta förhållande (centralt läge och dyra hyror) och lämpar sig
därför inte för hantering av styckegods. Kassapersonalen, som i allmänhet
är kvinnlig, är inte utrustad med de tekniska hjälpmedel som behövs för
behandling av tyngre gods. Lantbrevbärarnas bilar är inte heller anpassade
för detta ändamål.

Det föreligger således ett ganska stort intresse att få kunderna att
skicka de lättare paketen genom Postverket (medelvikten per paket är ca

2,5 kg), medan de bör sända de tyngre och skrymmande paketen genom
SJ. Maximivikten för postpaket bör inte heller höjas till 25 kg. I detta
sammanhang kan nämnas att samråd äger rum med SJ vid taxesättningen
av postpaket resp järnvägsgods. Taxorna är anpassade så att man skall få
den önskade fördelningen mellan de båda verken av lättare resp. tyngre
paket eller gods, beroende på vilket verk som har bäst förutsättningar att
ha hand om distributionen.

2.4 Nuvarande samarbete Postverket -Statens järnvägar

Som tidigare framhållits förekommer redan nu ett omfattande
samarbete mellan Postverket och SJ på transportsidan. Även i andra fall
förekommer samarbete, t. ex. vid förenade post- och järnvägsanstalter,

TU 1973:17

där postgöromålen utförs av SJ:s personal. Denna personal fullgör även
brevlådtömning vid ett flertal järnvägsstationer. Dessutom finns inom
Poststyrelsen och SJ Centralförvaltning en gemensam arbetsgrupp för
utvidgat samarbete och samordning av servicefunktioner i all den
utsträckning detta visar sig möjligt och lämpligt.

Vidare förekommer ett nära samarbete på olika nivåer mellan
Postverket och SJ i samband med de årliga tidtabellsskiftena i fråga om
utrymmesbehov i de postförande tågen. Dessutom har under senare år
konferenser ägt rum med representanter för Poststyrelsen och SJ
Centralförvaltning för att diskutera gemensamma farhågor.

3 Samarbete Postverket—Televerket

3.1 Samarbetsgrupp mellan de båda verken

Under våren 1968 tillkom en samarbetsgrupp Postverket—Televerket
med uppdrag att behandla olika frågor som berör de båda verkens
verksamhetsområden.

Redan vid gruppens tillsättande stod det klart att en av de

väsentligaste samarbetsfrågorna avsåg möjligheterna till samordnad utdelning
av telegram och expressförsändelser. Övriga frågor som tagits upp till
behandling i samarbetsgruppen har varit:

— rationellare expedition av postbetalningstelegram

— teleservice på postanstalter och postal service på teleanstalter

— tillsyn av samtalsautomater utanför tätort genom lantbrevbärarnas
försorg (avtal har sedermera träfats om försök med en sådan

verksamhet i Arvika kommun)

— utdelning av telefonkataloger genom Postverkets försorg (på försök
har utdelats ca 108 000 ex av den s. k. friupplagan av UddevallaVänersborgsdelen
av 1972 års telefonkatalog)

3.2 Samordnad utdelning av expressförsändelser och telegram

3.2.1 Allmänt

Redan vid de inledande diskussionerna inom arbetsgruppen konstaterades
frågans komplicerade natur och att en rad förhållanden försvårar
en samordning. Medan expressutdelning huvudsakligen äger rum inom en
orts sammanhängande tätbebyggelse, gäller för telegram att de kan delas
ut i stort sett oavsett var adressaten bor inom adressområdet.

Vidare ankommer huvuddelen av expressförsändelserna till adressorten
före kl. 08.00 och utdelas i omedelbar anslutning till ankomsten.

Telegrafanstalterna öppnar i allmänhet först kl. 08.00, vilket innebär att
telegrammen börjar anlända först sedan huvudparten av expressförsändelserna
delats ut. Telegramutväxlingen är särskilt koncentrerad till lördagar
och speciella högtidsdagar, såsom Mors Dag, Pingstafton etc., då
Postverket i regel försöker inskränka sin verksamhet.

Nämnas bör också att olika krav gäller beträffande utdelningstider för
telegram och expressförsändelser. Postverket avslutar i allmänhet expressutdelningen
kl. 20.00, medan telegrafstationerna och de större telegrafexpeditionerna
har öppet till kl. 21.00.

3.2.2 Prov i Västerås med utdelning av expressförsändelser genom
Televerkets försorg

Trots de ovan nämnda svårigheterna har samordningsfrågan studerats

TU 1973:17

mera ingående och provverksamhet ansetts böra komma till stånd för att
olika alternativa möjligheter skall bli belysta ur driftmässig och ekonomisk
synvinkel. Sålunda ägde prov rum med gemensam utdelning genom
Televerkets försorg av expressförsändelser och telegram i Västerås under
våren 1970.

Provet blev för Postverkets del positivt såtillvida att en del vanliga
expressförsändelser kunde utdelas tidigare än under normala förhållanden.
Den ekonomiska vinsten av den samordnade utdelningen var
emellertid obetydlig.

3.2.3 Avtal rörande utdelning av telegram i Lund genom Postverkets
försorg

Efter en försöksperiod under våren 1972 har Postverket genom avtal
åtagit sig att fr. o. m. juni 1972 dela ut samtliga till Lunds telegrafstation
inkommande telegram, som enligt gällande regler skall utsändas med bud.
Utdelningen är organiserad så att telegrammen, sedan de av postkontoret
i Lund avhämtats på telegrafstationen, delas ut i samma ordning som till
postkontoret ankommande expressförsändelser.

Förutsättningarna för en samordning av utdelningen är särskilt
gynnsamma i Lund, eftersom express- och telegramutdelningsområdet i
stort sett sammanfaller där. En annan gynnsam omständighet är att postoch
telelokalerna endast ligger 200 m från varandra, i all synnerhet som
postkontoret skall avhämta telegram minst en gång i timmen på
telegrafstationen. Man kan således inte generellt tillämpa samma modell
på andra orter, utan det måste ske en samordning från fall till fall.

De driftmässiga erfarenheterna från den samordnade utdelningen i
Lund har för Postverkets del varit goda. Den minskning från 77 minuter
till 44 minuter som nämns i motionen avsåg utbärningstiden per
telegram, medan den totala befordringstiden (från inlämning till utlämning
hos adressaten) sjönk från 105 minuter till 92. Någon ekonomisk
vinst har dock verksamheten inte inneburit, beroende på att löneläget för
Postverkets personal är högre än för Televerkets telegrambud (dessa får
vara högst 18 år och använder moped i stället för bil vid utdelningen).

3.2.4 Fortsatt samarbete angående gemensam utdelning av expressförsändelser
och telegram

Inom Postverket och Televerket överväger man f. n. hur den framtida
express- och telegramservicen skall utformas. Det är tänkbart att dessa
överväganden leder fram till att försöken med gemensam utdelning av
expressförsändelser och telegram bör utökas till att omfatta flera orter
där förutsättningarna är gynnsamma för en sådan verksamhet. Det finns
emellertid anledning att förmoda att särskilt när det gäller Televerket
omfattande förändringar av servicegrad, organisation m. m. kommer att
föreslås och det finns därför ingen anledning att redan nu driva
provverksamheten alltför hårt.

4 Gemensam lokalförvaltning för postverket, SJ och Televerket

Det samarbete mellan centralförvaltningarna som sedan länge och allt
fortfarande förekommer genom gemensamt uppförande av byggnader
samt i fråga om tomtanskaffning, förhyrningar etc tillfredsställer enligt
vår uppfattning de önskemål om driftsamarbete som föreslås i motionen.

Ett exempel på samarbete som också funnits sedan lång tid tillbaka är

TU 1973:17

de förenade post- och järnvägsstationerna. Dessa inrättades i slutet av
1800-talet och vid tiden strax efter sekelskiftet med hänsyn till
dåvarande behov av postal service och till dåtida vägar och kommunikationsmöjligheter.
I samband med att lantbrevbäringen kunna byggas ut
och sedan olönsamma järnvägslinjer lagt ned har antalet förenade postoch
järnvägsstationer successivt minskat. F. n. finns endast 63 sådana
stationer kvar.

5 Gemensamma fordon

Postverkets totala fordonspark omfattar ca 1 740 bilar (varav ca 930
fordon används för brevbäring), ca 485 fordon i diligensrörelsen (varav
337 bussar och 131 släpvagnar) samt ca 260 övriga fordon (traktorer, eloch
gaffeltryckar). Lantbrevbärarna använder egna fordon (f. n. är ca
2 650 lantbrevbäringslinjer bilburna).

De fordon Postverket anskaffat för sin verksamhet är i regel så väl
utnyttjade att de inte kan disponeras jämväl för andra ändamål.
Förutsättningar för sambruk av fordonen torde därför i allmänhet inte
finnas. På orter där underlag inte finns för att skaffa egna gaffeltruckar
för lastning och lossning hyr Postverket dock sådana av SJ.

I postdiligenstrafiken har Postverket sedan många år tillbaka ett intimt
samarbete med SJ ifråga om bussanskaffningar. Redan år 1961 gjordes
det första gemensamma bussinköpet genom SJ försorg. Härigenom vanns
fördelar för båda verken genom ökade mängdrabatter och standardisering
av bussarna på grund av gemensamma tillverkningsbestämmelser. Efter år
1967 sker dock bussköpen av vaije verk för sig, sedan leverantörerna
garanterat samma priser för de statliga företagen oavsett upphandlingsförfarandet.

6 Sammanfattning

Sammanfattningsvis vill Poststyrelsen i likhet med tidigare uttala sin
positiva inställning till en samordning av de olika kommunikationsverkens
tjänster och även — så långt detta är möjligt — till en samordning av
den löpande driften. Poststyrelsen anser emellertid alltjämt att förefintliga
samarbetsorgan och samrådsformer fungerar fullt tillfredsställande.
Då något behov av ytterligare utredningsorgan enligt Postverkets mening
inte finns, avstyrks motionen.

Televerket (1973-04-27)

Televerket får härmed redovisa sina synpunkter på de i motionen
presenterade förslagen i den mån televerket är berört.

Motionärernas målsättning är att genom en smidig och samordnad
organisation av tjänster mellan postverket, SJ och televerket uppnå:

— förbättrad kundservice

— bättre ekonomisk bärkraft

— ökad trafikvolym

— ökad möjlighet att ta hänsyn till regionalpolitiska och nationalekonomiska
synpunkter.

Mot dessa syften finns givetvis inget att erinra. Förslag av liknande
karaktär har tidigare väckts såväl inom som utom televerket, bl. a. i
riksdagsmotioner. Televerket är sålunda på intet sätt främmande för
tanken att öka samarbetet med andra kommunikationsverk.

Som framgår av motionstexten pågår viss försöksverksamhet med

TU 1973:17

ökat samarbete mellan postverket och televerket. De nämnda försöken
har initierats genom en sedan 1968 existerande samarbetsgrupp mellan de
två verken. Gruppens uppgift är att förutsättningslöst undersöka områden
där driftsamarbete mellan verken kan vara aktuellt.

Samarbetsgruppen har hittills studerat följande större frågor:

— samordnad utdelning av telegram och expressförsändelser

— rationellare expedition av telegrampostanvisningar

— teleservice på postanstalter (och postal service på teleanstalter)

— tillsyn av samtalsautomater i glesbygdsområden genom lantbrevbärar nas

försorg

— utdelning av telefonkataloger genom postverket i ökad utsträckning.

Frågan om expressförsändelser och telegram har getts viss prioritet i
utredningsarbetet. Två prov har företagits, dels i Västerås februari—mars
1970 varvid televerkts telegrambud också i viss utsträckning delade ut
expressförsändelser, dels — som nämns i motionen — i Lund våren 1972
varvid postverkets expressbud ombesörjt all utbäring av telegram.

Erfarenheterna av samarbetets praktiska funktion är i båda fallen
mycket goda. Från servicesynpunkt erhölls också vissa förbättringar (den
i motionen nämnda minskningen av distributionstiden för telegram i
Lund från 77 till 44 minuter är korrekt och motsvaras av en ur
servicesynvinkel mera relevant minskning av ”normaltelegrammens”
totala befordringstid från 105 till 92 min). Ekonomiskt har det däremot
varit svårt att påvisa några påtagliga fördelar. Sålunda beräknades
televerkets expressbrevsutdelning i Västerås bli något dyrare än postverkets
normala självkostnad. Vid provet i Lund konstaterades en minskad
resursförbrukning vid samordnad utdelning (i stort från 4 till drygt 2
tjänstgörande). Genom högre lönekostnader m. m. är dock postverkets
kostnader för telegramdistributionen i Lund sådana att den normala
utdelningsorganisationen i televerkets regi ställer sig något mindre
kostsam. Detta till trots har verken beslutat att t. v. fortsätta samarbetet i
Lund i syfte att vinna ytterligare erfarenheter. Samarbetsvillkoren har
reglerats i ett avtal mellan verken.

Inom televerket pågår sedan drygt ett år en utredning — 1972 års
telegrafutredning — vars uppdrag är att ange specificerad målsättning för
telegrafverksamhetens framtida service och ekonomi. Bakgrunden härtill
är det genom åren allt sämre ekonomiska resultatet för telegrafverksamheten.
Utredningen görs förutsättningslöst utom i det avseendet att
telegrafrörelsen på sikt skall göras självbärande, i vart fall beträffande sina
särkostnader. Då det finns anledning förmoda att utredningen kommer
att föreslå omfattande förändringar av telegrafverksamhetens organisation,
servicegrad m. m. har det i samarbetsgruppen postverket —
televerket bedömts olämpligt att forcera utredningen om samarbetsformer.
För den händelse telegrafutredningen skulle komma in på lösningar
för telegrafgrenen som lämpar sig för samarbete med postverket kommer
givetvis dock dessa möjligheter att studeras noggrannt.

När det gäller övriga frågor som behandlas i samarbetsgruppen skall
här endast ytterligare kommenteras frågan om teleservice på postanstalter
(och vice versa). Intresset är här - när det gäller teleservice - främst
inriktat på uppsättning av samtalsautomater på postanstalter i ökad
utsträckning (i sammanhanget studeras också möjligheterna att anpassa
samtalsautomaternas placering och montering med tanke på rörelsehindrade
kunder). 1 dagens högt automatiserade telefonnät och med
samtalsautomater som möjliggör all slags telefontrafik är någon annan
form av telefonservice inte aktuell att införa vid postanstalterna. Vad

TU 1973:17

beträffar telegrafservicen har den t. v. lämnats därhän med tanke bl. a. på
den pågående telegrafutredningen.

Mellan televerket och postverket finns således ett samrådsorgan som
bevakar möjligheterna till rationellt samarbete verken emellan. Det är
televerkets uppfattning att man härigenom redan nu tillgodoser de
önskemål som motionärerna ger uttryck för. Någon speciell utredning
med anledning av motionen synes därför inte motiverad vad gäller snittet
post—tele.

Mellan televerket och SJ finns samarbete etablerat genom att vissa
järnvägsstationer erbjuder telegrafservice. Detta samarbete har tidigare
funnits på ett mycket stort antal orter, men dess betydelse har minskat
successivt och f. n. finns endast ca 10 järnvägsstationer som också
fungerar som adresstationer för telegram. Däremot finns som regel
telefonservice för allmänheten genom samtalsautomater i SJ-stationernas
väntsalar — ett naturligt samarbete som vuxit fram utan något direkt
organiserat samrådsförfarande.

Vidare samarbetar SJ och televerket sedan många år genom att
samutnyttja såväl stolplinjer som telekablar. Kablarna är då i regel
förlagda i SJ :s banvallar. En del av förbindelsekapaciteten används härvid
för SJ :s interna kommunikationsbehov och övrig kapacitet för televerkets
nät. Det rör sig om uppåt 5 000 km kabel som de båda verken på detta
sätt disponerar gemensamt. Insatser har under det senaste decenniet
gjorts för att effektivera denna samarbetsform, dels genom förenklade
rutiner för avtal rörande anläggning av gemensam kabel (en gemensam
arbetsgrupp finns för dessa frågor), dels genom regler för det gemensamma
underhållet av kablarna i fråga.

I samband med en gemensam utredning år 1970 har SJ och televerket
dessutom kommit överens om att utvidga samarbetet till nya områden
(t. ex. mobiltelefon, mobilsökning och datatransmission) i den mån detta
kan komma att bedömas fördelaktigt för de båda verken.

Ur televerkets synvinkel ter det sig inte för dagen speciellt angeläget
att starta någon utredning av möjligheterna till ytterligare samarbete
mellan SJ och televerket.

Statens järnvägar (1973-04-24)

Motionärerna har föreslagit att SJ och Postverket skall samarbeta vid
befordran av paket och godsförsändelser upp till 25 kg. Samarbetet tänks
organiserat så att Postverket sköter in- och utlämningen och SJ
transporterna mellan inlämnings- och adresspostanstalterna. Motionärerna
hemställer att detta förslag tillsammans med andra förslag, som ej
berör SJ blir föremål för särskild statlig utredning.

Frågan om samordning SJ-Postverket av inlämning, transport och
utlämning av mindre godssändningar är icke någon nyhet för SJ. Då även
de båda verken bedömt en sådan samordning fördelaktig i de fall den är
möjlig att genomföra, har problemet penetrerats av den arbetsgrupp som
finns för inventering av möjligheterna till vidgat transport- och terminalsamarbete
SJ—Postverket.

Ett så omfattande samarbete i fråga om de mindre godssändningarna,
som motionärerna tycks avse, möter dock en del praktiska hinder. Dessa
sammanhänger med de olikheter ifråga om verksamhetsområde och
arbetssätt, som kännetecknar de båda verken och som medför olikartade
krav på bl. a. ifrågavarande transporter och expeditionslokaler.

När det gäller transporterna är det uppenbarligen i första hand
landsvägsförbindelserna mellan de centrala sorteringsorterna och post -

TU 1973:17

anstalterna, som skulle kunna tänkas bli föremål för samordning. I
mellanområdesförbindelserna går transporterna till alldeles övervägande
del med järnväg. För landsvägstransporter är SJ till en del genom Svelast
och GDG entreprenör åt Postverket. Genom sina dotterföretag är
SJ-koncernen med i bilden när Postverket infordrar anbud på landsvägstransporter.
Att landsvägstransporterna för SJ och Postverket likväl ej
kunna samordnas i större omfattning sammanhänger med att de båda
verkens krav på transporttider ofta är svårförenliga. Landsvägstransporterna
med post avgår för tidigt från omlastningsstationerna och
ankommer för sent till dessa för SJ del.

Vad gäller in- och utlämningen av gods skulle det vara till fördel för
såväl allmänheten och SJ om Postverket kunde fungera som godsombud
på platser, där SJ har svårt att hålla personal för expediering av
styckegods. Postverkets lokaler är dock som regel inte avsedda för det
från dess synpunkt tyngre och skrymmande gods, som utgör de minsta
sändningsstorlekarna i SJ transportsortiment. Den av motionärerna
föreslagna utvidgningen av Postverkets expeditionsarbete kan därför
nödvändiggöra om- eller utbyggnad av många postlokaler.

I anledning av vad här anförts kan konstateras att området för
ytterligare samordning mellan SJ och Postverket vid befordring av mindre
godsförsändelser är tämligen begränsat. Den föreslagna samordningen kan
ej heller tänkas genomförd samtidigt på berörda linjer och platser, utan
åtgärderna måste prövas från fall till fall. Samordningsfrågor av här avsett
slag är också föremål för löpande översyn.

De samordningsfrågor det här är fråga om synes ej vara av den
karaktär att det är anledning att behandla dem i en särskild offentlig
utredning. Enligt SJ mening bör de handläggas genom fortsatt samråd
mellan Postverk och SJ inom härför redan etablerade samarbetsorgan.

SJ avstyrker med hänvisning till vad ovan anförts bifall till
motionärernas förslag i den del det berör SJ verksamhetsområde.

GOTAB 73 5100 S Stockholm 1973