Trafikutskottets betänkande nr 16 år 1973

TU 1973:16

Nr 16

Trafikutskottets betänkande i anledning av motion om ersättning åt
Edvin Karlsson, Aneby.

Motionen

I motionen 1973:1344 av herrar Börjesson i Falköping (c) och
Lothigius (m) hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller
om ersättning åt Edvin Karlsson, Aneby, för förlorad arbetsförtjänst
avseende tiden 15.12.1963 till den 31.8.1966 med en summa av 35 000
kr., varvid i nämnda belopp ingår ersättning för sveda och värk.

Remissyttrandena

Över motionen har yttranden inhämtats från riksförsäkringsverket och
statensjärnvägar. Se bilaga till detta betänkande.

Utskottet

Av handlingarna i ärendet framgår att Karlsson, som är född den 4
november 1900, skadades i samband med en olycka under arbete vid SJ:s
busstrafik i Jönköping den 22 februari 1962. Till följd härav sjukskrevs
han t. o. m. den 22 juli samma år och uppbar under denna tid sjuklön
enligt det för honom då gällande kollektivavtalet. Genom beslut den 27
mars 1963 förklarade riksförsäkringsverket att livränta enligt yrkesskadeförsäkringslagen
ej kunde utgå till Karlsson på grund av skadan, enär hans
arbetsförmåga till följd av denna — efter sjukskrivningstiden — blivit
nedsatt med mindre än en tiondel.

Karlsson återgick till sitt arbete hos SJ i juli 1962 och kvarstod i tjänst
tills han fr. o. m. december 1963 — vid 63 års ålder och pensioneringsperiodens
övre gräns — avgick med ålderspension från SJ. Under mellantiden
var han fram till i oktober 1963 sjukskriven endast några få dagar.
Enligt en anteckning i sjukhusjournal hade han sedan juli 1962 hela tiden
kört buss utan särskilda svårigheter.

I samband med Karlssons pensionsavgång omprövades hans placering i
sjukpenningklass. Hel sjukpenning utgick med 20 kr. per dag under en
sjukperiod som varade t. o. m. den 14 december 1963. Efter en dags
tjänstgöring som bussförare sjukskrevs Karlsson på nytt. Under sjukperioden
därefter utgavs hel sjukpenning med sex kr. per dag. Försäkringskassan
fann i augusti 1966 att Karlssons arbetsförmåga måste anses vara
varaktigt nedsatt i sådan grad att intet eller endast ringa del återstod. I
följd därav tillerkändes Karlsson hel förtidspension fr. o. m. september
1966.

Efter prövning av förnyad framställning i ärendet förklarade riksför -

1 Riksdagen 1973. 15 sami. Nr 16

TU 1973:16

2

säkringsverket i beslut den 24 mars 1964 att skäl inte förelåg till ändring i
verkets tidigare beslut att livränta inte skulle utgå. Av Karlsson häröver
anförda besvär hos försäkringsrådet och därefter hos försäkringsdomstolen
ledde enligt utslag den 21 oktober 1964 resp. dom den 2 mars 1966
ej till någon ändring. Hos Kungl. Maj:t gjorda ansökningar i ärendet har
också lämnats utan åtgärd och Karlsson har i samband därmed meddelats
att någon överprövning i yrkesskadeärenden inte sker hos Kungl. Maj:t.

I skrivelse till riksförsäkringsverket den 30 mars 1972 hemställde
Karlsson med stöd av ett i samma månad utfärdat läkarintyg om
omprövning av ersättningsfrågan. Karlsson yrkade att verket måtte
tillerkänna honom ett ”skadeståndsbelopp” på 35 000 kr. som ett skäligt
belopp för dels förlorad arbetsförtjänst avseende tiden 15 december 1963
— 31 augusti 1966, dels sveda och värk. I sitt svarpå Karlssons skrivelse
meddelade riksförsäkringsverket att frågan om ersättning på grund av
olycksfallet slutligt avgjorts genom försäkringsdomstolens dom den 2
mars 1966 och att ersättning för sveda och värk inte utgår enligt lagen
om yrkesskadeförsäkring.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har frågan om ersättning
åt Karlsson i anledning av den inträffade olyckshändelsen vid flera
tillfällen bedömts av vederbörande myndigheter och även prövats i högsta
instans. Under hänvisning härtill samt till vad remissmyndigheterna i
övrigt anfört har utskottet för sin del inte funnit sig böra ingå på någon
förnyad prövning i ärendet och kan följaktligen inte heller biträda
motionärernas yrkande.

Utskottet hemställer därför

att riksdagen avslår motionen 1973:1344.

Stockholm den 16 oktober 1973

På trafikutskottets vägnar
SVEN MELLQVIST

Närvarande: herrar Mellqvist (s), Dahlgren (c), Hjorth (s), Lothigius (m),
Hugosson (s), Persson i Heden (c), Rosqvist (s), Sellgren (fp), Håkansson
(c), Östrand (s), Karlsson i Malung (s), fröken Hörlén (fp), herrar
Sundgren (s), Komstedt (m) och fru Ryding (vpk).

TU 1973:16

3

Reservation

av herrar Lothigius (m) och Komstedt (m) som anser att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 2 som börjar med ”Såsom av”
och slutarmed ”motionärernas yrkande” bort ersättas med text av följande
lydelse:

I sitt yttrande över förevarande motion har riksförsäkringsverket ånyo
erinrat om att försäkringsdomstolen på sin tid fastställde att den år 1963
vidtagna ändringen av Karlssons placering i sjukpenningsklass skulle gälla.
Verket framhåller emellertid också att det synes antagligt att Karlsson
kunnat på ansökan erhålla förtidspension i nära anslutning till avgången
ur SJ:s tjänst i december 1963. Hans sammanlagda förmåner skulle då ha
blivit större. Ökningen har uppskattats till ca 1 500 kr. per år under
perioden 1964—1966. Ett eventuellt beslut om särskild ersättning till
Karlsson anses av verket böra avvägas med beaktande härav.

Under hänvisning till vad verket i denna del anfört finner utskottet det
för sin del motiverat att Karlsson tillerkännes viss ytterligare ersättning.
Den närmare prövningen av frågan härom bör dock ankomma på Kungl.
Maj:t.

Vad utskottet sålunda anfört bör av riksdagen ges Kungl. Maj:t till
känna.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

att riksdagen i anledning av motionen 1973:1344 som sin mening
ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört rörande viss
ytterligare ersättning åt Edvin Karlsson, Aneby.

TU 1973:16

4

Bilaga

Yttranden över motionen 1973:1344
Riksförsäkringsverket (1973-04-26)

I motionen hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om ersättning åt Edvin Karlsson, Aneby, för förlorad arbetsförtjänst
för tiden 15 december 1963-31 augusti 1966 med 35 000 kronor,
inberäknat ersättning för sveda och värk.

Karlsson, som är född den 4 november 1900, skadades genom
olycksfall i arbetet den 25 februari 1962. Han innehade då sedan den 1
juli 1955 anställning som vägbussförare hos SJ Biltrafik i Jönköping.
Händelseförloppet vid olycksfallet har i en till riksförsäkringsverket den
10 maj 1962 inkommen yrkesskadeanmälan beskrivits sålunda: ”Vid
påfyllning av luft till bussens reservdäck som av någon anledning blivit
lufttomt exploderade däcket p. g. a. att låsringen till fälgen lossnat. Vid
explosionen träffades Karlsson i bröstet av däcket och slogs i vägbanan.”
Karlsson var intagen på sjukhus i två dagar. Diagnosen var hjärnskakning
och bröstkorgskontusion. Enlig1 journalanteckning satt han vid däckexplosionen
på huk och kastades baklänges i gatan, så att han slog i
bakhuvudet kraftigt och blev avsvimmad 5-6 minuter. Karlsson var
sjukskriven t. o. m. den 22 juli 1962. Sedan riksförsäkringsverket fått
upplysning, att Karlsson uppgett sig ha huvudvärksbesvär men arbetade
full tid med full lön, förklarade verket i beslut den 27 mars 1963, att
skadan såvitt av handlingarna i ärendet framgick, efter upphörande av
därav förorsakad sjukdom inte kunde anses ha medfört nedsättning av
hans arbetsförmåga med minst en tiondel, varför livränta enligt yrkesskadeförsäkringslagen
inte kunde tillerkännas honom. Över beslutet anförde
Karlsson besvär hos försäkringsrådet.

Sedan därefter till riksförsäkringsverket inkommit handlingar utvisande
bland annat, att Karlsson varit intagen på sjukhus för undersökning
under tiden 21 oktober—1 november 1963, för vilken tid sjukpenning
tillerkändes, och därefter varit sjukskriven t. o. m. den 15 januari 1964
för yrselbesvär, sockersjuka och högt blodtryck, förklarade verket i
beslut den 24 mars 1964, att skäl inte förelåg till ändring i verkets beslut
den 27 mars 1963 att livränta inte skulle utgå. Även över verkets beslut
den 24 mars 1964, som bl. a. grundades på yttrande av verkets
neurologiskt sakkunnige läkare, anförde Karlsson besvär hos försäkringsrådet.

I utslag den 21 oktober 1964 fann försäkringsrådet inte skäl göra
ändring i riksförsäkringsverkets beslut den 27 mars 1963 och den 24 mars
1964.

Sedan Karlsson därefter fullföljt talan hos försäkringsdomstolen
föranstaltade riksförsäkringsverket om förnyad undersökning av honom
på neurologisk klinik. I det över undersökningen avgivna utlåtandet
anfördes bl. a.: ”Sammanfattningsvis har man funnit en bakgrund till
patientens subjektiva yrselbesvär i form av en lägebetingad, vertikal
nystagmus. Ett klart samband mellan olycksfallet den 25 februari 1962
och denna lägeyrsel anses föreligga. Övriga undersökningsresultat tillåter
inga säkra slutsatser. Slutsatsen blir, att den undersökte är oförmögen att
klara arbeten, som kräver rörlighet och lägeändringar eller arbete i
framåtlutad eller liggande ställning. Däremot bör hans besvär inte inverka
på arbetsförmågan, när det gäller arbete i stillasittande eller upprätt
ställning. Diagnos: Vertigo positionalis + Diabetes mellitus”.

Utlåtandet underställdes verkets neurolog, som fann det övervägande

TU 1973:16

5

osannolikt att direkta läsionella (av skada orsakade) besvär förefanns.

I dom den 2 mars 1966 fann försäkringsdomstolen inte skäl föreligga
till ändring i försäkringsrådets utslag. Domstolen hade dessförinnan
inhämtat yttrande från neurologiskt sakkunnig läkare, som bl. a. uttalat:
”Ur medicinsk synpunkt är K :s olycksfallet ovidkommande sjukdomar
och åldersförändringar ansvariga för de föreliggande besvären”. Fotokopior
av domen och sakkunnigyttrandet bifogas.

I skrivelse till riksförsäkringsverket den 30 mars 1972 hemställde
Karlsson med stöd av ett i samma månad utfärdat läkarintyg om
omprövning av ersättningsfrågan. Karlsson yrkade att verket måtte
tillerkänna honom ett ”skadeståndsbelopp” på 35 000 kronor som ett
skäligt belopp för dels förlorad arbetsförtjänst avseende tiden 15
december 1963-31 augusti 1966, dels sveda och värk. I det bifogade
läkarintyget anfördes bl. a. följande: ”Jag anser det icke möjligt att
styrka att pats halsryggsförändringar och lindriga diabetes kan vara de
yrselutlösande faktorerna. Med långvarig erfarenhet av traumatologi
(kirurgi och ortopedi) anser jag absolut att man icke kan bortse från det
kraftiga skalltraumat. Härför talar ju också pats tidigare besvärsfrihet”. I
intyget angavs att Karlsson hade vid olycksfallet år 1962 kastats bakåt
fem meter och var avsvimmad obestämd tid.

I sitt svar på Karlssons skrivelse meddelade riksförsäkringsverket att
frågan om ersättning på grund av olycksfallet slutligt avgjorts genom
försäkringsdomstolens dom den 2 mars 1966, och att ersättning för sveda
och värk inte utgår enligt lagen om yrkesskadeförsäkring.

Från socialdepartementet har inhämtats, att Karlsson i ersättningsfrågan
även hänvänt sig till Kungl. Maj:t. Genom departementskrivelse har
han meddelats att någon överprövning i yrkesskadeärenden inte sker hos
Kungl. Maj:t.

I motionen har angetts, att Karlsson efter olyckan var sjukskriven ca 8
månader och att det sedan visade sig att han på grund av bestående sviter
efter olyckan ej klarade av att åter gå ut i förvärvslivet. Av handlingarna i
ärendet framgår, att Karlsson återgick till sitt arbete hos SJ i juli 1962
och kvarstod i tjänst tills han fr. o. m. december 1963 — vid 63 års ålder,
pensioneringsperiodens övre gräns — avgick med ålderspension från SJ.
Under mellantiden var han fram till i oktober 1963 sjukskriven endast
några få dagar. Enligt en anteckning i sjukhusjournal i oktober 1963 hade
han sedan juli 1962 hela tiden kört buss utan särskilda svårigheter. Från
oktober 1963 var han sjukskriven i stort sett i en följd under nära tre år
för yrselanfall av s. k. Méniéretyp, lätt sockersjuka och lätt hypertoni.

I samband med Karlssons pensionsavgång omprövades hans placering i
sjukpenningklass. Hel sjukpenning under en sjuperiod, som varade
t. o. m. den 14 december 1963, utgick med 20 kronor per dag. Efter en
dags tjänstgöring som bussförare sjukskrevs Karlsson på nytt. Försäkringskassan
hade beräknat hans årliga inkomst av förvärvsarbete efter
pensioneringen från SJ till 2 600 men ej 3 400 kronor. I följd därav
utgavs hel sjukpenning under sjukperioden fr. o. m. den 16 december
1963 med sex kronor per dag. Försäkringskassan fann i augusti 1966 att
Karlssons arbetsförmåga måste anses vara varaktigt nedsatt i sådan grad
att intet eller endast ringa del återstod. I följd därav tillerkändes Karlsson
hel förtidspension fr. o. m. september 1966.

Vid telefonsamtal med Karlsson har riksförsäkringsverket nu inhämtat,
att han fortfarande tidvis besväras av yrsel och illamående, även om
en viss förbättring har inträtt. Han bor med sin hustru i egen fastighet
som är taxerad till 58 000 kronor och belastad med en skuld av ca

1 Här ej bilagda.

TU 1973:16

6

35 000 kronor. Efter avgången från SJ i december 1963 har han inte
kunnat utföra något förvärvsarbete. På grund därav anser han att han
skäligen bort få behålla den högre sjukpenningen till dess han erhöll
förtidspension eller också bort erhålla förtidspension redan från december
1963.

Karlssons sammanlagda pensionförmåner, inklusive kommunalt bostadstillägg,
utgör för närvarande 1 141 kronor i månaden.

I läkarintygen har förekommit olika bedömningar av frågan, om
olycksfallet år 1962 kan antas ha medverkat till uppkomsten av Karlssons
bestående besvär i form av yrselattacker m. m. De av riksförsäkringsverket
och försäkringsdomstolen hörda sakkunniga hade som bedömningsunderlag
även sjukdomsjournaler med utförliga uppgifter om symtomutvecklingen.
Enligt de tillämpliga bestämmelserna — 7 § yrkesskadeförsäkringslagen
i dess lydelse före år 1968 — skulle orsakssamband anses
föreligga såvida inte övervägande skäl talade däremot.

Försäkringsdomstolen fastställde på sin tid att den år 1963 vidtagna
ändringen av Karlssons placering i sjukpenningklass skulle gälla. Det synes
antagligt, att han kunnat på ansökan erhålla förtidspension i nära
anslutning till avgången ur SJ :s tjänst i december 1963. Hans sammanlagda
förmåner skulle då ha blivit större. Ökningen per år 1964-1966
kan uppskattas till ca 1 500 kronor. Ett eventuellt beslut om särskild
ersättning till Karlsson synes böra avvägas med beaktande härav.

Statens järnvägar (1973-04-12)

Karlsson har varit anställd vid statensjärnvägar från och med juli 1955
till och med november 1963, då han avgick med ålderspension.

På grund av olycksfallet den 25 februari 1962 var Karlsson sjukskriven
från olycksfallsdagen till och med den 22 juli 1962 och uppbar under
denna tid sjuklön enligt för honom då gällande kollektivavtal.

Riksförsäkringsverket förklarade genom beslut den 27 mars 1963 till
dåvarande järnvägsstyrelsen, att livränta enligt yrkesskadeförsäkringslagen
ej kunde utgå till Karlsson på grund av yrkesskadan den 25 februari
1962, enär hans arbetsförmåga till följd av skadan — efter sjukskrivningstiden
— blivit nedsatt med mindre än en tiondel.

Då statens järnvägar utbetalat den ersättning, vartill Karlsson avtalsenligt
varit berättigad under ovannämnda sjukskrivningstid, och då hans
senare arbetsoförmåga ej synes ha samband med yrkesskadan i februari
1962, avstyrker statens järnvägar bifall till ersättningsanspråken.

Enligt uppgift från statens personalpensionsverk uppgår Karlssons
pensionsförmåner samt bostadstillägg för närvarande sammanlagt till
1 141 kronor per månad.

GOTAB 73 5099 S Stockholm 1973