Socialutskottets betänkande nr 29 år 1973

SoU 1973:29

Nr 29

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om socialpolitiken
m. m.

Motionerna

1) I motionen 1973:656 av herr Bohman m. fl. (m) yrkas att riksdagen
hos Kungl. Maj:t

a) uttalar att socialpolitiken bör underbyggas med ett rationellt och
rättvist skattesystem och en kostnadssänkande bostadspolitik,

b) anhåller om utredning och förslag om samordning av olika sociala
hjälpformer i syfte att uppnå enhetlig bedömning av likartade hjälpbehov.

Motivering till yrkandet finns i motionen 1973:241.

2) I motionen 1973:1202 av herrar Mundebo (fp) och Romanus (fp)
yrkas att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en översyn av socialhjälpslagen
så att kommunerna förpliktas att hjälpa envar som befinner sig i
kommunen och som saknar erforderliga medel till sitt uppehälle med vad
som erfordras för uppehället.

Skatte- och bostadspolitikens inverkan på socialpolitiken

Motivering till motionsyrkandet

I motionen 1973:241 påpekas att sedan några år tillbaka antalet
människor ökar, som inte utan tillskott av allmänna medel kan uppnå en
dräglig levnadsstandard. Motionärerna framhåller, att det växande hjälpbehovet
är inte främst en följd av en sjunkande inkomstnivå utan att det
är i stället stigande utgifter — framför allt för skatt och hyra — som
pressar allt fler under den gräns där hjälpbehovet uppkommer. Motionärerna
framhåller vidare bl. a. att det är nödvändigt att tillse att samhället
inte genom felinriktade åtgärder på andra områden än socialpolitiken
direkt motverkar de syften som är vägledande för socialpolitiken och de
anför att så sker i dag, främst inom skatte- och bostadspolitiken.

Det påpekas att en mycket stor del av de sociala utgifterna utgörs av
transfereringar i inkomstutjämnande syfte men att det emellertid är
uppenbart att inkomstöverföringarna med tiden fått allt mindre nettoeffekt
i förhållande till de bruttobelopp, som tas i anspråk. Det hårda
skattetrycket, som krävs för att finansiera bl. a. transfereringarna, drabbar
med full kraft även de folkgrupper, vilkas ekonomiska situation skulle
förbättras, anförs det vidare.

Motionärerna anför att det är hög tid att låta det ekonomiska stödet
till inkomstsvagare grupper utgå främst i form av efter försörjningsbörda

1 Riksdagen 1973. 12 sami. Nr 29

SoU 1973:29

och bärkraft avpassad skattelättnad och fylla ut med inkomstgraderade
bidrag endast i de låga inkomstlägen, där inte ens total skattebefrielse ger
ett tillräckligt stöd.

Vissa utredningar på skatteområdet

Den med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1971 tillsatta
kommunalekonomiska utredningen (Fi 1971:08), som har i uppdrag att
utreda kommunernas ekonomi, skall bl. a. pröva frågan om den kommunala
beskattningsrättens utformning.

Den med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1972 tillsatta
1972 års skatteutredning (Fi 1972:02) har i uppdrag att se över
skattesystemet, m. m. I direktiven för utredningen framhålls att utredningens
huvuduppgift bör vara att bedöma de fördelningspolitiska aspekterna
av skatte- och avgiftssystemet. Det anges att det allmänt gäller att
beskattningen skall medverka till att åstadkomma en jämnare real
inkomstfördelning och standardutveckling medborgarna emellan. Det
påpekas bl. a. att utredningen vid sina överväganden om beskattningens
marginaleffekter bör beakta även det förhållandet att inkomstprövade
bidrag — i första hand bostadstilläggen — reduceras vid stigande inkomst
och att utredningen härvid bör uppmärksamma såväl konstruktionen av
statliga bidragssystem som frågan om beskattning i stället för inkomstprövning
av bidragen. Vidare påpekas att det finns anledning för
utredningen att i samband härmed pröva de indirekta skatternas
fördelningspolitiska effekter och med hänsyn härtill deras lämpliga
konstruktion.

Mot bakgrund till det i prop. 1973:144 framlagda förslaget om
slopande av folkpensionsavgiften fr. o. m. år 1974 har tilläggsdirektiv i
oktober 1973 utfärdats för 1972 års skatteutredning innebärande att
utredningen bör behandla och lägga fram ett särskilt förslag som kan
läggas till grund för ett beslut vid 1974 års riksdag beträffande frågorna
om en lindring i marginaleffekten för inkomsttagare i mellaninkomstlägen
och behovet av skattesänkningar för inkomsttagare med lägre
inkomster. I tilläggsdirektiven påpekas att marginaleffektslindringen kan
åstadkommas genom olika metoder och därvid nämns förändringar i
skattereglerna eller de sociala bidragens konstruktion eller kombinationer
av dess båda vägar.

Hyrespriskontroll för bostadslägenheter m. m.

I lagen (1942:429) om hyresreglering m. m. finns bestämmelser om
hyrespriskontroll för bostadslägenheter. Räknat fr. o. m. oktober 1972
gäller hyresregleringslagen på 43 orter och där i fråga om bostadslägenheter
som färdigställts före utgången av år 1957. Lagen gäller till
utgången av år 1974. Lagen gäller dock inte för bl. a. lägenhet som utgör
del av upplåtarens egen bostad eller för lägenhet i av kommun eller
allmännyttigt företag förvaltat hus.

SoU 1973:29

I den mån hyresregleringslagen inte är tillämplig gäller reglerna om
besittningsskydd och hyresprövning i 12 kap. jordabalken (hyreslagen).
Hyreslagen bygger i princip på avtalsfrihet beträffande hyresöverenskommelser.
Dock kan hyresgäst enligt 48 § i lagen påkalla prövning av ett
mot honom riktat krav på högre hyra som villkor för förlängning av
hyresavtal. Hyresgäst är inte skyldig att betala vad som väsentligt
överstiger hyran för lägenheter som med hänsyn till bruksvärdet är
likvärdiga. Enligt 54 och 55 §§ i lagen föreligger vidare rätt till prövning
av förstagångshyra i vissa orter.

När det gäller lägenheter i hus förvaltade av allmännyttiga företag kan
nämnas att mellan Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO) och
Hyresgästernas riksförbund träffades år 1957 en överenskommelse om
förhandlingsordning och inrättande av en gemensam hyresmarknadskommitté.
1957 års förhandlingsordning har ersatts med en ny av år
1971. Enligt förhandlingsordningen kan såväl hyror som boendeförhållanden
tas upp till förhandlingar. Om enighet inte kan uppnås äger endera
parten rätt att genöm respektive huvudorganisation begära att få tvisten
prövad i den av organisationerna bildade hyresmarknadskommittén.

Vissa utredningar på bostadsområdet

Den med stöd av ett Kungl. Maj ris bemyndigande år 1970 tillsatta
boendeutredningen (In 1970:36) har i uppdrag att utreda det framtida
bostadsbyggandets omfattning och inriktning under tiden fram till mitten
av 1980-talet. Bl. a. skall utredningen bedöma bostadskonsumentemas
betalningsförmåga och behovet av stödåtgärder.

Boendeutredningen har i oktober 1973 till chefen för inrikesdepartementet
avgivit ett första betänkande (SOU 1973:50) Bostäder 1974—76,
vari utredningen behandlar de närmaste årens bostadsbyggande sett i ett
långsiktigt perspektiv. I betänkandet föreslås bl. a. att ett bostadsstöd —
bostadsrabatt — införs avseende boende i fr. o. m. år 1968 färdigställda
hyreslägenheter och bostadsrättslägenheter i fastigheter med statliga
bostadslån. Bostadsrabatten föreslås utgå med 6 kr., 9 kr., 13 kr., 16 kr. och
20 kr. per m2 lägenhetsyta för lägenheter färdigställda åren
1968—1969, 1970, 1971, 1972 respektive 1973 och senare och skall
förmedlas av bostadsföretagen direkt till den boende i samband med
uppbörd av hyror och årsavgifter. Bostadsrabatten föreslås utgå utöver
bostadstilläggen. Betänkandet remissbehandlas för närvarande.

Den med stöd av ett Kungl. Majris bemyndigande år 1972 tillsatta
utredningen (In 1972:03) rörande bostadsfinansieringen har i uppdrag att
utreda bostadsfinansieringen. I direktiven påpekas bl. a. att utredningens
hyrespolitiska bedömningar bör ske i nära samråd med boendeutredningen.

Den med stöd av ett Kungl. Maj ris bemyndigande år 1972 tillsatta
bostadsskattekommittén (Fi 1972:08) har i uppdrag att se över bostadsbeskattningen.
I direktiven påpekas bl. a. att då utredningen söker

SoU1973:29

bedöma de individuella verkningarna av sina förslag för olika kategorier
boende med hänsyn till förvaltningsform och inkomstnivå bör bedömningen
inkludera även effekterna av bostadsfinansieringssystemets utformning
och bostadstilläggen till barnfamiljer och pensionärer, vilka
tillägg också påverkar bostadskostnaderna, samt att utredningen därför
bör hålla nära kontakt med bostadsfinansieringsutredningen samt med
boendeutredningen. Vidare påpekas att — särskilt med hänsyn till
villaägandets stora spridning bland hushåll med måttliga bruttoinkomster,
främst barnfamiljer och pensionärer — de åtgärder utredningen föreslår
inte bör få leda till påtagliga generella skärpningar av boendekostnaderna
för sådana hushåll.

Boendeutredningen, bostadsfinansieringsutredningen och bostadsskattekommittén
kommer att tidigarelägga arbetet på sådant sätt att
huvudfrågorna i utredningsarbetet kan slutföras senast i mars 1974.

Samordning av olika sociala hjälpformer

Motivering till motionsyrkandet

I motionen 1973:241 påpekas att det i dag brister mycket i
samordningen av samhällets hjälpåtgärder på olika områden. Motionärerna
anför att socialhjälpen är en sista utfyllnad av en otillräcklig inkomst
sedan socialförsäkringar, arbetslöshetshjälp och familjepolitiska förmåner,
med undantag av det allmänna barnbidraget, först gett sina bidrag.
Men, påpekar motionärerna, starka skäl talar för att ordningsföljden
mellan socialhjälp och familjepolitiska förmåner kastas om, så att
socialhjälpen först fyller ut en otillräcklig egeninkomst upp till en viss
fastställd nivå, varefter hänsyn till familjestorlek tas i samma form som
för övriga familjer med lägre inkomster, dvs. genom de inkomstgraderade
bostadstilläggen.

Motionärerna anför att bostadstilläggen har förbättrats flera gånger
sedan de infördes år 1969 men att de enda familjer som inte fått del av dessa
förbättringar är de ekonomiskt allra svagaste - de som helt eller delvis lever
på socialhjälp — då i deras fall bostadstilläggen avräknas mot socialhjälpsnormema.
Det påpekas att familjens totala hjälpbelopp blir vad det var
innan riksdagen beslöt om förbättringar för just barnfamiljerna.

Motionärerna påpekar vidare att å andra sidan kan nu tillämpade
bidragsnormer ibland leda till störande stora hjälpbelopp. De anför att
genom den för socialhjälpen unika tekniken att lägga samman delbelopp
per person och för vissa särskilda ändamål, framför allt hyra, kan de
sammanlagda beloppen ibland bli så stora, att de motsvarar mycket
betydande förvärvsinkomster. Motionärerna framhåller att dessa olägenheter
skulle undanröjas om i socialhjälpslagen infördes en regel att
socialhjälp till en familj inte får utgå med sammanlagt högre belopp än
den inkomstgräns som gäller för erhållande av oreducerat bostadstillägg,
nedräknad med det belopp som motsvarar värdet av att socialhjälpen är
skattefri. Det påpekas att härigenom skulle familjer med socialhjälp,

SoU 1973:29

sedan barnbidrag och bostadstillägg lagts till, få det varken bättre eller
sämre än andra familjer med motsvarande inkomster.

Viss utredning

Med stöd av ett Kungl. Maj :ts bemyndigande år 197 2 har socialpolitiska
bidragsutredningen (S 1972:02) tillsatts med uppdrag att kartlägga
det socialpolitiska bidragssystemet i syfte att klarlägga eventuella brister i
avseende på samordningen av olika bidragsformer. Tillsättandet av
utredningen skedde med anledning av en framställning av den inom
Kungl. Majrts kansli tillsatta arbetsgruppen för låginkomstfrågor. I
arbetsgruppens framställning påpekades bl. a. att det rikt differentierade
systemet av regler för olika socialpolitiska bidrag gör det svårt att i vissa
avseenden överblicka systemets konsekvenser beträffande rätten till
bidrag för medborgare i olika situationer samt att det är angeläget att en
inventering företas, som har till direkt syfte att utröna de brister som kan
finnas bl. a. i avseende på hur de skilda delformerna i systemet passar
samman.

Tidigare riksdagsbehandling

Vid 1972 års riksdag väcktes ett med yrkandet under b i motionen
1973:656 likartat yrkande, vilket behandlades av socialutskottet. I sitt av
riksdagen godkända betänkande SoU 1973:44 föreslog utskottet avslag på
motionsyrkandet. Utskottet hänvisade till tillsättandet av socialpolitiska
bidragsutredningen.

Vid 1973 års riksdag har väckts ett antal motioner med yrkanden
angående utredning om utvidgning av socialförsäkringen och om garanterad
minimiinkomst, vilka behandlats av socialförsäkringsutskottet i
betänkandet SfU 1973:6.

Socialförsäkringsutskottet anförde bl. a. följande

Inom utskottet råder inte några delade meningar om nödvändigheten i
och för sig av en samordnande översyn av hela det socialpolitiska
systemet. En särskild expertutredning, tillsatt 1972 och benämnd
socialpolitiska bidragsutredningen (S 1970:30), är för närvarande i färd
med att överse det socialpolitiska bidragssystemet i syfte att klarlägga
eventuella brister i avseende på samordningen av olika bidragsformer.

Tillsättandet av en parlamentarisk utredning för en samordnande
översyn bör enligt utskottets uppfattning anstå till dess resultatet av
nämnda utredningsarbete föreligger. Först då finns det förutsättningar att
avgöra hur en samordning av olika bidragsformer bäst bör ske.

Avslutningsvis vill utskottet understryka angelägenheten av att
expertutredningens arbete bedrivs skyndsamt så att den större översyn av
socialförsäkringssystemet som åsyftas i motionerna inte fördröjs.

Socialförsäkringsutskottet föreslog riksdagen att ge Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet anfört, vilket blev riksdagens beslut.

SoU 1973:29

Socialhjälpslagen, m. m.

Motivering till motionsyrkandet

1 motionen 1973:1202 påpekas bl. a. att obligatorisk socialhjälp inte
utgår till varje person inom kommunen som befinner sig i behov av hjälp
utan endast till vissa kategorier, nämligen till minderårig och den som på
grund av ålderdom, lyte eller bristande kropps- eller själskrafter inte kan
försörja sig själv, medan kommun däremot inte kan åläggas att utge
obligatorisk socialhjälp till en fullt arbetsför person, som på grund av
arbetslöshet saknar medel till sitt uppehälle. Konsekvensen av nuvarande
regler blir vidare, påpekas det, att kommunen kan av den tidigare
arbetslöse, när han återfår arbete och inkomster, återkräva den hjälp han
uppburit, medan den sjuke och minderårige inte ådrar sig någon
återbetalningsskyldighet genom att uppbära socialhjälp i vad gäller den del
som hjälpen varit erforderlig för livsuppehälle och vård.

Motionärerna anför att en översyn bör göras av socialhjälpslagen så
att en arbetslös inte sätts i sämre ställning än den som på grund av
sjukdom tvingas söka socialhjälp. De framhåller att den som på grund av
arbetslöshet varit hänvisad till socialhjälp i allmänhet inte torde ha bättre
möjligheter att återbetala vad han erhållit i socialhjälp än den som
uppburit hjälpen på grund av sjukdom.

Motionärerna omnämner att socialutredningen för närvarande är
sysselsatt med en prövning av socialhjälpslagen men att detta arbete torde
ta avsevärd tid. De förordar att en omarbetning av socialhjälpslagen i
motionens syfte bör ske snarast.

Gällande bestämmelser om socialhjälp

Enligt lagen (1956:2) om socialhjälp (ändrad senast 1971:898) skall
varje kommun tillse att den som vistas i kommunen erhåller den
omvårdnad, som med hänsyn till hans behov och förhållanden i övrigt
kan anses tillfredsställande. Kommunen skall vidare sölja för att den som
vistas i kommunen och som finnes vara i behov av socialhjälp får sådan
hjälp (1 §).

Socialhjälpen handhas av en för varje kommun obligatorisk socialnämnd
(2 §) eller i förekommande fall av en social centralnämnd eller
sociala distriktsnämnder inrättade med stöd av lagen (1970:296) om social
centralnämnd m. m. (ändrad 1971:669).

Socialhjälpslagen skiljer mellan obligatorisk och frivillig hjälp. Obligatorisk
socialhjälp (12 §) är sådan hjälp som den enskilde har rätt att kräva
och samhället skyldighet att lämna. Frivillig socialhjälp (13 §) utges av
kommunen eller dess socialnämnd efter fritt bedömande.

För att obligatorisk socialhjälp skall utgå krävs först och främst att
den hjälpbehövande antingen är minderårig, dvs. under 16 år, eller att
han på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kroppseller
själskrafter inte kan försörja sig genom arbete eller att han av

SoU1973:29

hälsoskäl bör avhålla sig från arbete. Härutöver krävs dels att vederbörande
saknar mede) för att tillgodose de behov, som den obligatoriska
hjälpen är avsedd att täcka, dels att hans behov inte avhjälps på annat
sätt. Socialhjälp utgår till livsuppehälle och till behövlig vård. I fråga om
minderårig skall socialhjälpen också avse uppfostran.

Obligatorisk socialhjälp utgår inte till personer över 16 år, vilkas
hjälpbehov är föranlett av arbetslöshet.

I fråga om den frivilliga socialhjälpen gäller att kommunerna har
oinskränkt rätt att ge ut sådan hjälp i all den utsträckning de anser
lämpligt. I 13 § föreskrivs sålunda att frivillig socialhjälp meddelas enligt
grunder, som kommunfullmäktige bestämmer, eller efter vad socialnämnden
anser behövligt, om sådana grunder inte fastställts.

I 14 § föreskrivs att socialhjälpen — antingen den är obligatorisk eller
frivillig - skall ges på sådant sätt, att den behövande såvitt möjligt blir i
stånd att försörja sig och de sina genom eget arbete. Socialhjälpen har
med andra ord karaktären av en hjälp till självhjälp. Hjälpen bör i regel
utgå med kontant belopp. Det förutsätts dock, att naturaformen skall
användas dels då hjälpbehovets art föranleder därtill, dels då det finns
anledning anta att kontant understöd inte kommer till behörig användning.

I stället för att bevilja en hjälpsökande kontant understöd kan
socialnämnden teckna borgen på lån för honom. Kommunfullmäktige
avgör om denna hjälpform skall få användas inom kommunen.

Om hjälptagaren behöver vård ankommer det på socialnämnden att
dra försorg om att vårdbehovet blir tillgodosett.

Såsom regionala tillsyns- och rådgivningsorgan åt kommunerna tjänstgör
länsstyrelserna och statens socialvårdskonsulenter. Länsstyrelserna
skall noga följa tillämpningen av socialhjälpslagen och se till att
socialhjälpsverksamheten ordnas och handhas på ett ändamålsenligt sätt.
Underlåter kommun att lämna behövlig obligatorisk socialhjälp skall
länsstyrelsen ålägga kommunen att fullgöra sin skyldighet. Skulle eljest
yppas missförhållande, skall länsstyrelsen vidta den åtgärd som behövs
för dess avhjälpande (52 §). Enligt instruktionen för socialvårdskonsulenterna
skall de lämna socialnämnderna upplysningar och råd i frågor som
berör deras verksamhetsområde.

Den centrala statliga myndigheten på socialhjälpens område är
socialstyrelsen. Styrelsen skall genom råd och upplysningar verka för att
socialhjälpsverksamheten ordnas och handhas på ett ändamålsenligt sätt
(53 §).

I vissa fall är annan kommun, staten eller enskild person skyldig
ersätta socialhjälp som utgivits. Det som därvid skall ersättas är för de
flesta fallen begränsat till hjälp enligt 12 § socialhjälpslagen (obligatorisk
hjälp). För socialhjälp, som enligt 13 § (frivillig socialhjälp) lämnats åt
någon efter det han fyllt 16 år, är dock hjälptagaren ersättningsskyldig
(34 §). Ersättning skall enligt 24 och 38 §§ utgå med det belopp, vartill
kommunens kostnader för hjälpen skäligen kan uppskattas. Ansökning
om ersättning från staten prövas av länsstyrelse (31—32 §§).

SoU 1973:29

I socialutskottets betänkande SoU 1972:44 har utskottet lämnat
närmare redogörelser för omfattningen av obligatorisk respektive frivillig
socialhjälp samt för socialhjälpsstandarden, till vilka redogörelser hänvisas.

Arbetslöshetsförsäkring samt kontant arbetsmarknadsstöd

På grundval av förslag, som den genom ett Kungl. Maj:ts bemyndigande
år 1966 tillsatta KS A-utredningen (In 1967:28) framlagt i sitt
slutbetänkande (SOU 1971:42—44) Försäkring och annat kontant stöd
vid arbetslöshet, har statsmakterna (prop. 1973:56, InU 1973:23)
innevarande år antagit en lag om arbetsmarknadsförsäkring samt en lag
om kontant arbetsmarknadsstöd.

Lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring, som träder i kraft den 1
januari 1974, innefattar en reformering i skilda hänseenden av den
frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Bl. a. förlängs ersättningstiden för de
arbetslöshetsförsäkrade från 150 till 300 dagar. Uppnår den försäkrade
55 års ålder innan denna tid gått till ända utgår ersättning under längst
450 dagar. Den som fyllt 67 år blir i fortsättningen inte ersättningsberättigad.
I princip behöver endast en karensperiod om fem dagar fullgöras
varje ersättningsperiod.

För rätt till ersättning krävs tolv månaders medlemskap i arbetslöshetskassa.
För företagare krävs 24 månaders medlemskap, dock att tolv
månaders medlemskap under vissa villkor kan räcka. Vidare krävs att den
försäkrade närmast före arbetslöshetens inträde har utfört förvärvsarbete
i fem månader inom en ramtid av högst tolv månader. Med förvärvsarbete
jämställs i viss utsträckning bl. a. tid då den försäkrade har genomgått
arbetsmarknadsutbildning och fullgjort värnplikt. I ramtiden inräknas
inte tid, då medlem har varit hindrad att arbeta på grund av t. ex. styrkt
sjukdom, värnpliktstjänstgöring eller vuxenutbildning.

Ersättning från arbetslöshetskassa utgår i form av skattepliktig
dagpenning för högst fem dagar i veckan enligt tio klasser mellan 40 och
130 kr., vilket innebär en höjning av ersättningsbeloppen i förhållande till
vad som nu gäller.

Lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd, som också träder i
kraft den 1 januari 1974, ger rätt till kontant arbetsmarknadsstöd för
personer som inte är arbetslöshetsförsäkrade eller som ännu inte
uppfyller ersättningsvillkoren i arbetslöshetsförsäkringen. I vissa fall kan
arbetsmarknadsstöd utgå också till den vars rätt till ersättning från
arbetslöshetskassa har upphört.

I allmänhet krävs för rätt till kontant arbetsmarknadsstöd att den
arbetslöse har arbetat i minst fem månader under den senaste tolvmånadersperioden.
Med förvärvsarbete jämställs i vissa fall vård av åldring
eller handikappad. Liksom i fråga om arbetslöshetsförsäkringen inräknas
inte i tolvmånadersperioden tid då sökanden har varit förhindrad att
arbeta på grund av t. ex. styrkt sjukdom, värnpliktstjänstgöring eller
vuxenutbildning. Den som har genomgått utbildning av visst kvalificerat

SoU 1973:29

slag och omedelbart därefter har varit arbetslös under tre månader har
rätt till arbetsmarknadsstöd. I detta fall gäller alltså inget arbetsvillkor.

Kontant arbetsmarknadsstöd utgår under längst 150 dagar för den
som inte har uppnått 55 års ålder, under längst 300 dagar för den som är
mellan 55 och 60 år, och under obegränsad tid för den som är mellan 60
och 67 år. Stöd kan utgå under obegränsad tid även till den som har fyllt
55 år, om hans arbetslöshet är en direkt följd av strukturförändring inom
näringslivet i orten eller, för företagare, i branschen. Ersättningsrätten
upphör vid 67 års ålder eller när den arbetslöse dessförinnan böljar
uppbära ålderspension, hel förtidspension eller helt sjukbidrag enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Arbetsmarknadsstödet, som kommer att vara skattepliktig inkomst,
skall normalt utgå med 35 kr. per dag. Stödet reduceras med hänsyn till
bl. a. makes inkomst samt förmögenhet.

Det kontanta arbetsmarknadsstödet skall handhas av arbetsmarknadsstyrelsen
och länsarbetsnämnderna. Utbetalning av stödet skall ombesörjas
av riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna.

Viss utredning

Den genom ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1967 tillsatta
socialutredningen (S 1969:29) har i uppdrag att göra en allmän översyn
av den sociala vårdlagstiftningen, bl. a. socialhjälpslagen. 1 direktiven
nämns bl. a. att utredningen bör pröva frågan om en begränsning av
kommuns rätt till ersättning av enskild för lämnad socialhjälp.

Utskottet

1 betänkandet behandlas frågan om skatte- och bostadspolitikens
inverkan på socialpolitiken, frågan om samordning av olika sociala
hjälpformer samt frågan om innehållet i socialhjälpslagen i visst avseende.

Skatte- och bostadspolitikens inverkan på socialpolitiken

I motionen 1973:656 av herr Bohman m. fl. (m) yrkas att riksdagen
skall uttala att socialpolitiken bör underbyggas med ett rationellt och
rättvist skattesystem och en kostnadssänkande bostadspolitik. Motionärerna
påpekar att antalet människor, som inte utan tillskott av
allmänna medel kan uppnå en dräglig levnadsstandard, ökar och att det
växande hjälpbehovet inte främst är en fråga om sjunkande inkomstnivå
utan en fråga om stigande utgifter, framför allt för skatt och hyra.

För närvarande pågår en omfattande utredningsverksamhet rörande
såväl skattelagstiftningen som bostadspolitiken.

1972 års skatteutredning har i uppdrag att se över skattesystemet,
varvid utredningens huvuduppgift är att bedöma de fördelningspolitiska
aspekterna av skatte- och avgiftssystemet. Genom tilläggsdirektiv, som
meddelats sedan motionen väckts, har utredningen fått i uppdrag att avge

SoU 1973:29

särskilt förslag som kan läggas till grund för beslut vid 1974 års riksdag
beträffande frågorna om en lindring i marginaleffekten för inkomsttagare
i mellaninkomstlägen och behovet av skattesänkningar för inkomsttagare
med lägre inkomster. I övervägandena om lindring i marginaleffekten
skall innefattas frågor om de sociala bidragens konstruktion. Här kan
också nämnas att kommunalekonomiska utredningen skall pröva bl. a.
frågan om den kommunala beskattningsrättens utformning.

Utredningar med uppdrag som har direkt anknytning till frågorna om
den enskildes bostadskostnader är boendeutredningen, som skall utreda
det framtida bostadsbyggandets omfattning och inriktning och därvid
bl. a. bedöma bostadskonsumenternas betalningsförmåga och behovet av
stödåtgärder, utredningen rörande bostadsfinansieringen samt bostadsskattekommittén.
Boendeutredningen har nyligen avgivit ett delbetänkande.
Denna utredning och de båda övriga utredningarna kommer att
tidigarelägga arbetet på sådant sätt att huvudfrågorna i utredningsarbetet
kan slutföras senast i mars 1974.

Med hänsyn till att ett omfattande utredningsarbete sålunda pågår
beträffande såväl skattepolitiken som bostadspolitiken och till att
väsentliga delar av utredningsarbetet kan beräknas bli avslutade redan nästa
år bör motionen 1973:656 i här aktuell del inte föranleda någon åtgärd
av riksdagen.

Samordning av olika sociala hjälpformer

I ovannämnda motion, 1973:656, yrkas även att riksdagen skall begära
utredning och förslag om samordning av olika sociala hjälpformer i syfte
att uppnå enhetlig bedömning av likartade hjälpbehov. Motionärerna
menar att socialhjälpen i stället för att enligt nuvarande ordning läggas
ovanpå egeninkomst och andra sociala förmåner bör användas för att
fylla ut en otillräcklig egeninkomst upp till en viss basnivå, varpå kan
läggas andra sociala förmåner på samma sätt som för personer med
inkomster motsvarande denna basnivå.

Chefen för socialdepartementet tillkallade förra året efter Kungl.
Maj:ts bemyndigande en sakkunnig med uppgift att kartlägga det
socialpolitiska bidragssystemet i syfte att klarlägga eventuella brister i
avseende på samordningen av olika bidragsformer (socialpolitiska bidragsutredningen).

Socialförsäkringsutskottet har vid innevarande års vårriksdag uttalat
sig för nödvändigheten av en samordnande översyn i en parlamentarisk
utredning av hela det socialpolitiska systemet men ansett att tillsättandet
av en särskild utredning härför bör anstå till dess resultatet av
socialpolitiska bidragsutredningens arbete föreligger. Utskottet har understrukit
angelägenheten av att arbetet i sistnämnda utredning bedrivs
skyndsamt så att en större översyn av socialförsäkringssystemet inte
fördröjs. Riksdagen har på förslag av socialförsäkringsutskottet gett
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört (SfU 1973:6).

Motionen 1973:656 påkallar med hänsyn till det anförda inte helleri
förevarande del någon riksdagens åtgärd. Motionsyrkandet avstyrks
således.

SoU 1973:29

Viss socialhjälpsfråga

Enligt lagen (1956:2) om socialhjälp utges socialhjälp av kommunerna.
Socialhjälpen kan vara obligatorisk (12 §) eller frivillig (13 §). Den som
är under 16 år eller som på grund av bl. a. sjukdom inte kan försörja sig
genom arbete eller som av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från
arbete har rätt till obligatorisk socialhjälp om han själv saknar medel och
hans behov inte tillgodoses på annat sätt. Denna hjälp är enligt
socialhjälpslagen begränsad till den hjälpsökandes livsuppehälle och till
hans vård. Det har överlämnats åt kommunerna att utöver obligatorisk
hjälp tillgodose hjälpbehov genom frivillig socialhjälp. Kommunerna
fastställer självständigt de grunder efter vilka denna hjälp skall utgå. Även
för att frivillig socialhjälp skall få utgå krävs att behovet är föranlett av en
nödsituation. Den frivilliga socialhjälpen kan i förhållande till den
obligatoriska socialhjälpen ses som en förebyggande eller kompletterande
hjälpform. Obligatorisk socialhjälp utgår inte till personer över 16 år,
vilkas hjälpbehov är föranlett av arbetslöshet. För frivillig socialhjälp som
lämnats åt någon efter det han fyllt 16 år är hjälptagaren återbetalningsskyldig.

I motionen 1973:1202 av herrar Mundebo (fp) och Romanus (fp)
begärs en översyn av socialhjälpslagen så att kommunerna skall bli
skyldiga att ge hjälp till envar som befinner sig i kommunen och som
saknar erforderliga medel till sitt uppehälle. I motionen påpekas bl. a. att
minderåriga och sjuka har rätt till obligatorisk socialhjälp, medan
arbetslösa inte har sådan rätt men kan erhålla frivillig socialhjälp, samt att
minderåriga och sjuka inte ådrar sig någon återbetalningsskyldighet för
den obligatoriska socialhjälpen, medan kommunen kan återkräva belopp
som en arbetslös person uppburit i frivillig socialhjälp. Motionärerna
framhåller att en omarbetning av socialhjälpslagen i motionens syfte bör
ske utan att förslag av socialutredningen avvaktas.

Socialutredningen har i uppdrag att göra en allmän översyn av bl. a.
socialhjälpslagen och skall därvid bl. a. pröva frågan om en begränsning av
kommuns rätt till ersättning av enskild för lämnad socialhjälp.

Statsmakterna har innevarande år fattat beslut om reformering av den
frivilliga arbetslöshetsförsäkringen och om införande av ett kontant
arbetsmarknadsstöd som komplettering till arbetslöshetsförsäkringen.
Kontant arbetsmarknadsstöd skall utgå till arbetslösa personer som inte
är arbetslöshetsförsäkrade eller som ännu inte uppfyller ersättningsvillkoren
i arbetslöshetsförsäkringen. 1 vissa fall skall sådant arbetsmarknadsstöd
också kunna utgå till den vars rätt till ersättning från
arbetslöshetskassa har upphört.

Genom den reform, som i enlighet med det anförda beslutats och
som träder i kraft vid årsskiftet, sker en förbättring i de ekonomiska
villkoren för personer som är arbetslösa. Mot denna bakgrund och med
hänsyn till att det principbetänkande från socialutredningen, som är att
vänta inom en relativt nära framtid, kan beräknas innehålla bl. a.
överväganden rörande kommunernas vårdansvar, bör enligt utskottets

SoU1973:29

mening motionen 1973:1202 inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen beträffande skatte- och bostadspolitikens inverkan
på socialpolitiken avslår motionen 1973:656 i motsvarande
del,

2. att riksdagen beträffande samordning av olika sociala hjälpformer
avslår motionen 1973:656 i motsvarande del,

3. att riksdagen beträffande viss ändring i socialhjälpslagen
avslår motionen 1973:1202.

Stockholm den 5 december 1973

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s)*, Gustavsson i Alvesta (c),
Svensson i Kungälv (s), Hamrin (fp)*, Dahlberg (s)*, Carlshamre (m), fru
Skantz (s)*, herrar Larsson i Öskevik (c), Hyltander (fp), Johnsson i
Blentarp (s)*, Andreasson (c)*, Åkerlind (m), fru Marklund (vpk), herrar
Olsson i Timrå (s) och Nilsson i Växjö (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

beträffande samordning av olika sociala hjälpformer av herrar Carlshamre
(m) och Åkerlind (m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 10 som börjar med
”Motionen 1973:656” och slutar med ”avstyrks således” bort ha följande
lydelse:

Motionen 1973:656 aktualiserar en väsentlig fråga rörande det sociala
stödsystemets konstruktion. Bristerna i fråga om samordning av socialhjälp
med andra hjälpformer bör klarläggas och mer ändamålsenliga och
rättvisa regler skapas. Arbetet härmed torde till en början kunna ske
inom socialpolitiska bidragsutredningen, varför motionen i motsvarande
del bör överlämnas till denna utredning för beaktande.

dels att utskottet under 2 bort hemställa

2. att riksdagen beträffande samordning av olika sociala hjälpformer
överlämnar motionen 1973:656 i motsvarande del till
socialpolitiska bidragsutredningen för beaktande,

SoU 1973:29

Särskilt yttrande

beträffande viss ändring i socialhjälpslagen av herrar Hamrin (fp) och
Hyltander (fp) som anfört:

En arbetslös bör inte sättas i sämre ställning än den som på grund av
sjukdom tvingas söka socialhjälp. En del av arbetslöshetsförsäkringens
brister har undanröjts genom beslut av årets riksdag. Först en allmän
arbetslöshetsförsäkring kan emellertid ge tillfredsställande trygghet vid
arbetslöshet. Socialhjälpslagen är ett nödvändigt komplement. Socialutredningen
som tillsattes 1968 kommer först 1974 att avge ett
”principbetänkande”. Utredningens arbete med utformningen av lagförslag
torde ta avsevärd ytterligare tid i anspråk. Vi förutsätter därför att
Kungl. Maj:t, sedan nämnda principbetänkande framlagts, överväger
lämpligheten av att i avvaktan på ett samlat förslag rörande socialvården
förelägga riksdagen förslag till ändring i socialhjälpslagen, som tillgodoser
syftet med motionen 1973:1202.

GOTAB 73 5480 S Stockholm 1973