Socialutskottets betänkande nr 27 år 1973

SoU 1973:27

Nr 27

Socialutskottets betänkande i anledning av motion om ökad användning
av natursubstanser och naturläkemetoder inom sjukvården m.m.

Motionen

I motionen 1973:1174 av herr Gernandt m. fl. (c, fp, m) hemställs att
riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj:t hemställa om en förutsättningslös
utredning rörande

1) vidgade möjligheter att i vårt land tillämpa i andra kulturländer
etablerade läkemetoder,

2) åtgärder som underlättar för svenska läkare att studera och i vårt
land praktisera sjukvård enligt de medicinska skolor som avses i
motionen,

3) möjligheterna att genom positiva åtgärder stödja ambitiöst och
seriöst utövad hälsofrämjande verksamhet rörande rena natursubstanser
för kurativt bruk, giftfria födoämnen etc.

I ärendet har inkommit ett antal skrifter.

Motionärerna påpekar inledningsvis att de vill framhålla vikten av att
ta till vara de erfarenheter som finns med avseende på olika former av
naturliga läkemedel och läkemetoder för att använda dessa som ett
komplement till övrig behandling.

Motionärerna anför bl. a. att en speciell vetenskaplig metod och ett
bland många synsätt har kommit att nästan helt dominera läkekonsten i
vårt land samt att synpunkter på läkekonst och läkemetoder som inte
faller inom den gängse ramen för sjukvård och medicin kommit att
betecknas som mindre vetenskapliga, suspekta eller rent av bedrägliga.
Det framhålls att bland den svenska allmänheten och även hos svenska
läkare dock sedan länge grupper och personer har funnits som ansett
andra läkemetoder än de gängse vara berättigade och i vissa stycken
överlägsna dessa men att intresserade läkare hindras att gå utanför
konventionella behandlingsmetoder. Motionärerna anför att de betecknar
denna omständighet som ett missförhållande i vad gäller den vetenskapliga
friheten och patienternas möjligheter att inom vårt land kunna välja
de läkemetoder som de har det största förtroendet för.

Motionärerna framhåller att i andra delar av Europa, vid sidan av och
som komplement till den konventionella medicinen, flera medicinska
skolor och riktningar existerar. De nämner i detta sammanhang s. k.
naturliga läkemetoder, fysioterapi eller biologisk medicin samt
homeopati och antroposofisk medicin.

Motionärerna anför att även inom den konventionella medicinen
situationen är annorlunda i många andra länder än i Sverige. Det påpekas

1 Riksdagen 1973. 12 sami. Nr 27

SoU1973:27

härvid att örtterapin används i stor omfattning integrerad i den vanliga
medicinen, likaså badterapi, massage, omslag, inpackningar m. m.

Det påpekas att företrädare för de biologiska riktningarna inom
medicinen i regel ser sina riktningar inte som motsats till konventionell
medicin utan långt mera som ett nödvändigt och naturligt komplement.
Hos de flesta läkare finner man uppfattningen att de flesta organismer
har en inneboende förmåga till självläkning, och denna förmåga vill den
biologiskt inriktade läkaren med olika medel styrka och styra alltefter
patientens sjukdom och konstitution, anförs det vidare.

Motionärerna påpekar att förståelsen för akupunkturmetoden — som
anges vara en mycket gammal metodik som använts företrädesvis i södra
Europa — under senare år utbrett sig avsevärt, bl. a. till vårt land, samt att
kiropraktik och därmed besläktade manuella metoder syns vara på god
väg att röna förståelse och respekt bland våra läkare.

Motionärerna redogör härefter för aktuella skeenden utomlands och
situationen inom landet beträffande behandlingen på myndighetshåll av
naturläkamas behandlingsmetoder m. m. Det anförs bl. a. att den
medicinska skola som blivit så gott som allenarådande i vårt land också
kommit att prägla socialstyrelsens hållning till mindre kända läkemetoder
samt att svenska läkare i sin utbildning inte får någon kontakt med t. ex.
de läkemetoder i andra europeiska länder som motionärerna berört.

I ett avslutande avsnitt betonas att alla goda medel bör utnyttjas om
de har en möjlighet att kunna förbättra utsikterna till positiva resultat
och att det dessutom bör vara en uppenbar demokratisk rättighet att
kunna anskaffa och använda sådana på långvarig erfarenhet baserade och
ofarliga naturläkemedel som har en dokumenterad förmåga att kunna
läka och bota.

Vidare betonas bl. a. att det är angeläget att s. k. hälsokostbutiker
m. fl. får tillhandahålla örter, naturenliga preparat samt välodlade och i
möjligaste mån giftfria födoämnen samt att man här bör underlätta för
intresserade och specialutbildade läkare att göra sin insats så att
eventuellt olämpliga varor inte kommer att ingå i sortimenten.

I motionen nämnda behandlingsmetoder m. m.

I motionen finns inte någon redogörelse för vad akupunkturmetoden,
antroposofisk medicin, fysioterapi, homeopati, kiropraktik, naturläkare
och naturläkekonst innebär, varför här lämnas följande kortfattade
uppgifter.

Den moderna akupunkturen, som för närvarande diskuteras, innebär
att nålar sticks in genom huden, varvid nervimpulsema, som akupunkturnålarna
åstadkommer, upplevs blockera smärtförnimmelser som har
annan grund.

Antroposofi torde kunna definieras som en andlig riktning, som
hävdar att människan genom planmässig utveckling av i henne slumrande
anlag kan vinna bl. a fördjupad insikt i sitt eget väsen. Genom en
omsorgsfull självuppfostran (skolning), som är förankrad i bl. a. medita -

SoU1973:27

tion, utvecklas hos människan organ, för vilka en högre verklighet
upplåter sig. Antroposofins impulser har kommit i tillämpning på skilda
områden bl. a. genom en särskild ”Heilpädagogik” (läkepedagogik) för
icke normalt utvecklade barn, natur- och läkevetenskap samt lantbruk
(den biologisk-dynamiska metoden).

Fysioterapi eller fysikalisk terapi kan definieras som sjukdomsbehandling
som begagnar sig av fysiska krafter eller retmedel såsom vatten,
luft, ljus, rörelse och massage. Som former av fysioterapi omnämns
motion, massage och sjukgymnastik (mekanoterapi), vattenterapi med
såväl kalla som varma bad (hydroterapi, balneoterapi, thalassoterapi),
luftbehandling i form av klimatombyte (klimatoterapi), värmebehandling
(termoterapi), användande av elektricitet (elektroterapi), ledande av
växelström genom kroppen som där alstrar värme (diatermi), ljusbehandling
(fototerapi) och strålbehandling (radioterapi). Gemensamt för alla
fysioterapevtiska behandlingsmetoder anges vara, att de verkar retande på
såväl blodkärls- som nervsystem, dvs. stegrar livsprocessen i sin helhet,
varvid kroppens försvarskrafter mot sjukdomar av olika slag stimuleras.
Fysioterapevtiska behandlingsmetoder har sedan gammalt räknats till
naturläkemedlen.

Homeopati är ett medicinskt lärosystem, vars upphovsman är den
tyske läkaren S. Hahnemann. En huvudprincip är den s. k. likhetslagen,
innebärande att sjukdom avhjälps snabbast, fullkomligast och säkrast
genom de läkemedel som är i stånd att inom den friska kroppen
framkalla konstgjorda lidanden, som så nära som möjligt liknar dem
vilkas tillintetgörande åsyftas. En annan huvudprincip är den s. k.
utspädnings- eller potensieringsprincipen. Enligt Hahnemann skulle
sjukdomarna bero på förändringar i ”livskrafterna” och således vara
immateriella till sitt väsen. Som sådana skulle de inte kunna bekämpas
med materiella läkemedel. Men i läkemedlen skulle finnas inneboende
immateriella läkekrafter, vilka frigörs (potenseras) vid medlens utspädning.

Kiropraktik vilar på föreställningen att flertalet sjukdomar beror på en
förskjutning mellan de olika kotorna i ryggraden. Kiropraktorn
anges genom tryck, vridningar på kroppen osv. återställa till det normala
dessa lägesförskjutningar mellan kotorna.

Naturläkare anges vara en person som söker bota sjukdomar genom
användande av kroppens egen läkeförmåga, understödd genom befrämjande
av ett naturligt levnadssätt.

Naturläkekonst kan betecknas som en läkekonst som går ut på att
förhindra uppkomsten av sjukdomar genom ett sunt, naturligt levnadssätt
eller att bota sjukdomar genom metoder som väsentligen litar till
kroppens egen läkeförmåga.

Utförligare redogörelser för homeopati, kiropraktik och naturläkekonst
finnsiprop. 1960:141.

1 * Riksdagen 1973. 12 sami. Nr 27

SoU1973:27

Läkarutbildningen

Nuvarande läkarutbildningsorganisation fastställdes av statsmakterna
år 1969 (prop. 1969:1 bil. 10 s. 295-309, SU 1969:46 s. 10-18 samt
prop. 1969:35, SU 1969:83). Fr. o. m. läsåret 1969/70 tillämpas vid de
medicinska fakulteterna en helt bunden studieordning, enligt vilken
läkares grundutbildning omfattar fem och ett halvt år och leder fram till
läkarexamen. De första studerandena efter den nya studieordningen
avlade läkarexamen våren 1973.

Efter grundutbildningen följer vidareutbildning, som omfattar dels en
allmäntjänstgöring om 21 månader, dels specialistutbildning omfattande
en tid av mellan fyra och fem och ett halvt års tjänstgöring beroende på
specialitet eller utbildning för allmänläkarkompetens omfattande en tid
av tre års tjänstgöring. Under specialist- och allmänläkarutbildningen skall
läkaren delta i systematisk undervisning med kunskapsprov.

Statsmakterna har år 1972 beslutat att allmän behörighet att utöva
läkaryrket (legitimation) skall vid den nya studieordningen erhållas efter
avlagd läkarexamen och därpå följande 21 månaders allmäntjänstgöring
(prop. 1972:104, SoU 1972:37).

Bestämmelser om läkares grundutbildning har meddelats i kungörelsen
(1969:330) om utbildning vid medicinsk fakultet. Enligt 4 § kungörelsen
bygger den grundläggande utbildningen vid medicinsk fakultet på
vetenskaplig grund och har till syfte främst att med ledning av vad som är
av betydelse för samtliga läkare ge den studerande de kunskaper och
färdigheter samt den kritiska skolning som fordras för yrkesverksamhet
eller för vidareutbildning av läkare eller annan fortsatt utbildning. Enligt
5 § leder den grundläggande utbildningen fram till medicine kandidatexamen
och läkarexamen.

Den grundläggande utbildningen vid medicinsk fakultet omfattar de
examensämnen och andra läroämnen som Kungl. Maj:t eller, efter
bemyndigande av Kungl. Maj:t, universitetskanslersämbetet bestämmer
för vaije examen. I utbildningen för läkarexamen ingår även de särskilda
kurser, som Kungl. Maj:t eller, efter bemyndigande av Kungl. Maj:t,
universitetskanslersämbetet bestämmer (6 §). För varje läroämne eller
särskild kurs som kan ingå i medicine kandidatexamen eller läkarexamen
finns en studieplan, vari bl. a. anges målet för utbildningen, innehållet i
utbildningen, arten och omfattningen av det arbete som den studerande
skall utföra (10 §). Studieplan fastställs av universitetskanslersämbetet.
I ärendet skall utbildningsnämnden vid fakulteten avge förslag eller
beredas tillfälle att yttra sig (11 §).

Närmare bestämmelser om bl. a. allm än tjänstgöring för vinnande av
legitimation, krav på vidareutbildning för förvärvande av allmänläkarkompetens
och krav för erhållande av specialistkompetens har meddelats
i kungörelsen (1972:678) med tillämpningsbestämmelser till lagen
(1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket. Nämnden för läkares
vidareutbildning har bl. a. till uppgift att uppmärksamt följa den

SoU 1973:27

medicinska utvecklingen och till Kungl. Maj:t avge de förslag i fråga om
indelning i specialiteter och krav för specialistbehörighet, som nämnden
finner anledning till.

Om utövande av verksamhet på hälso- och sjukvårdens område

Den nuvarande lagstiftningen med grundläggande bestämmelser om
utövande av verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, vilken
omfattar dels lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket, dels
lagen (1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och
sjukvårdens område, tillkom år 1960 (prop. 1960:141, 2LU 1960:44).

Beträffande uppdelningen av bestämmelserna på området på två
särskilda lagar anförde föredragande departementschefen i prop.
1960:141 s. 34 bl. a. att lagstiftningen borde som dittills omfatta regler
för den speciella form av behörighet, som borde tilläggas de på
vetenskaplig grund arbetande och utbildade läkarna, samt, med utgångspunkt
i att envar äger frihet att utöva verksamhet på hälso- och
sjukvårdens område, uppta de begränsningar i denna frihet som måste
anses nödvändiga för att skydda allmänheten. Föredragande departementschefen
anförde att han härvid ville förorda att de båda ämnesområdena
behandlades i var sin lag och tilläde att härigenom skulle markeras
också formellt att det i allmänhet föreligger en väsentlig skillnad mellan
de utbildade läkarnas verksamhet, å ena sidan, samt kvacksalvarnas och
andra icke auktoriserade utövares verksamhet, å andra sidan.

Lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket

Enligt 1 § lagen om behörighet att utöva läkaryrket är följande
behöriga att utöva läkaryrket, nämligen (a) den som har legitimation
såsom läkare, (b) den som är förordnad att uppehålla statlig eller
kommunal läkartjänst eller att tjänstgöra såsom extra läkare eller såsom
amanuens vid klinik eller poliklinik, där medicinsk undervisning bedrivs,
samt (c), i den utsträckning som för varje fall särskilt anges, den som
meddelats begränsad behörighet att utöva läkaryrket.

Legitimation såsom läkare meddelas av socialstyrelsen (2 § första
stycket). För legitimation krävs vid studier enligt den nya studieordningen
avlagd läkarexamen samt fullgjord allmäntjänstgöring (2 § andra
stycket).

Specialistkompetens innebär enligt 10 § lagen om behörighet att utöva
läkaryrket och 4 § kungörelsen med tillämpningsföreskrifter till denna
lag att läkare får för allmänheten tillkännage att han är specialist inom
viss gren av läkarvetenskapen eller eljest äger särskild kunnighet däri.
Bevis på specialistkompetens meddelas av nämnden för läkares vidareutbildning
(4 § kungörelsen).

Bevis på allmänläkarkompetens meddelas också av nämnden för
läkares vidareutbildning (3 § kungörelsen).

SoU1973:27

Bestämmelser om läkares yrkesutövning m. m.

Bestämmelser beträffande utövningen av läkaryrket har meddelats i
allmänna läkarinstruktionen (1963:341). Enligt 2 § gäller bl. a. att läkare
i utövningen av läkaryrket är ställd under socialstyrelsens inseende. Han
är pliktig att efterkomma vad styrelsen i kraft av gällande författningar
föreskriver, att låta sin verksamhet inspekteras av styrelsen eller den
styrelsen förordnar därtill samt att till styrelsen och länsläkarorganisationen
skyndsamt avgiva infordrade förklaringar, utlåtanden, upplysningar
och rapporter. I 3 § föreskrivs bl. a. att varje läkare, vare sig han är
i allmän tjänst eller enskilt utövar läkaryrket, åligger ”att i överensstämmelse
med vetenskap och beprövad erfarenhet meddela patient de
råd och, såvitt möjligt, den behandling, som patientens tillstånd fordrar”.

För läkare, vare sig han är i allmän tjänst eller enskilt utövar läkaryrket,
gäller även vissa föreskrifter om åligganden m. m., som meddelats i
kungörelsen (1964:428) om medicinalpersonal under socialstyrelsens
inseende. Medicinalpersonal, till vilken bl. a. hänförs läkare, står i
yrkesutövningen under socialstyrelsens inseende, och den som tillhör
medicinalpersonalen är skyldig att följa de instruktioner och andra
föreskrifter för yrkesutövningen som socialstyrelsen meddelar (2 §). I
kungörelsen är vidare föreskrivet att bl. a. läkare har att härjämte iakttaga
vad för dem är särskilt stadgat (2 §).

Skyldigheten för läkare enligt allmän läkarinstruktion att handla i
överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet har inte
närmare preciserats genom föreskrifter. Socialstyrelsen har i princip
meddelat råd och anvisningar enbart beträffande verksamhet, där stora
risker föreligger. Detta har medfört att vad som utgör vetenskap och
beprövad erfarenhet ytterst utformas av medicinalväsendets ansvarsnämnd
och de allmänna domstolarna i samband med behandling av frågor
om fel och försummelser av läkare.

Lagen (1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och
sjukvårdens område

Lagen om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område äger tillämpning på den som mot ersättning undersöker annans
hälsotillstånd eller behandlar annan för sjukdom eller därmed jämförligt
tillstånd genom att vidta eller föreskriva åtgärd i förebyggande, botande
eller lindrande syfte. Bestämmelserna i lagen gäller dock inte den som
innehar behörighet att utöva läkaryrket eller som eljest är i sin
verksamhet på hälso- och sjukvårdens område ställd under socialstyrelsens
tillsyn.

Enligt lagen är behandling av vissa smittsamma sjukdomar (däribland
veneriska sjukdomar), cancer och andra elakartade svulster, sockersjuka,
epilepsi och sjukdomar i samband med havandeskap och förlossning
förbjuden. Vidare är undersökning eller behandling av barn, som inte
fyllt åtta år, samt rådgivning per korrespondens utan personlig undersök -

SoU 1973:27

ning förbjudna. Som förbjudna undersöknings- och behandlingsmetoder
anges allmän bedövning, lokal bedövning genom injektion av bedövningsmedel,
hypnos samt radiologiska metoder. Ambulerande verksamhet och
verksamhet av den som inte är svensk medborgare är vidare förbjudna.

Sjukvårdsersättning från den allmänna försäkringen

Enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring utgår vid sjukdom ersättning
för utgifter för läkarvård, tandläkarvård och sjukhusvård. Vidare utgår
ersättning för utgifter för annan vård eller behandling i anledning av
sjukdom enligt närmare bestämmelser i kungörelsen (1962:387) angående
ersättning enligt lagen om allmän försäkring för vissa utgifter för vård
eller behandling i anledning av sjukdom. Ersättning utgår enligt kungörelsen
för utgifter för bl. a. sjukgymnastisk behandling (rörelsebehandling
eller massage jämte förberedande uppvärmning), behandling med kortvåg,
ultrakortvåg, mikrovåg eller ultraljud, som inte lämnas i samband med
sjukgymnastisk behandling, tryckvariationsbehandling av arteriella genomblödsrubbningar,
elektrisk retningsbehandling vid muskelförlamningar
samt mekanisk sträckbehandling av ryggraden under förutsättning
att behandlingen varit erforderlig på grund av sjukdom och föreskrivits av
läkare samt meddelats av läkare eller beroende på behandling av
legitimerad sjukgymnast, legitimerad sjuksköterska eller annan — i förekommande
fall under överinseende av läkare, legitimerad sjukgymnast
eller legitimerad sjuksköterska.

Kiropraktisk behandling är inte upptagen bland behandlingar vid vilka
ersättning från den allmänna försäkringen utgår.

Den med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1961 tillsatta
1961 års sjukförsäkringsutredning, som haft i uppdrag att göra en
översyn av sjukförsäkringen, avgav år 1970 i samband med att utredningen
avslutade sin verksamhet till chefen för socialdepartementet
betänkandet Ersättning vid vissa sjukvårdande åtgärder och sjukresor
(SOU 1970:56). I betänkandet skisserades en mycket genomgripande
förändring av det nuvarande ersättningssystemet, som skulle möjliggöra
att även andra behandlingsformer än de nuvarande skulle omfattas av den
allmänna försäkringen. Betänkandet har remissbehandlats.

Läkemedelskontrollen m. m.

Utvecklingen från växtsubstanser till kemiska substanser bland läkemedlen Ännu

i slutet av 1700-talet utgjordes de viktigaste läkemedlen av
växtdroger och enklare beredningar av sådana droger, vartill kom sedan
gammalt nyttjade oorganiska salter och ett fåtal alkaloider. Kemins och
den experimentella farmakologins utveckling under senare delen av
1800-talet ledde till insikt om att läkemedlens effekt till väsentlig del
betingas av de verksamma beståndsdelarnas kemiska egenskaper. Nästa

SoU1973:27

steg i utvecklingen representeras av den syntetiska kemin, med vars hjälp
det blev möjligt att framställa läkemedelssubstanser. Läkemedelsforskningen
kom härigenom i helt nya banor. Genom tillkomsten och
utvecklingen av nya vetenskapliga discipliner såsom biokemin, bakteriologin
och serologin gjordes mot slutet av 1800-talet och början av
1900-talet ytterligare landvinningar inom läkemedelsområdet. Tiden
därefter kännetecknas av ett alltmera stegrat tempo, och läkemedelsarsenalen
har tillförts ett stort antal läkemedel.

Innan den moderna läkemedelsindustrin kom till, var läkemedelsframställningen
förbehållen apoteken, vilka ombesörjde såväl bearbetning av
råvaror som beredningen av bruksfärdiga läkemedel. När den organiskkemiska
forskningen sköt fart, utnyttjades de forskningsresultat, som
möjliggjorde framställning av kemiska substanser, företrädesvis av den
alltmer växande kemiska industrin även i de fall, då dessa substanser
utgjorde läkemedel eller huvudsakligen användes vid tillredning av
sådana. Detta sammanhängde med att den kemiska industrin redan
tidigare varit inriktad på en närliggande produktion, nämligen den
syntetiska färgämnestillverkningen. Framställningen av bruksfärdiga läkemedel
försiggick däremot under lång tid framåt — i vårt land ännu i
början av detta århundrade — praktiskt taget uteslutande på apoteken.
Men även i fråga om den farmacevtiska tillverkningen inträdde så
småningom ändrade förhållanden, i det att industrin undan för undan
alltmer ägnade sig åt produktion av bruksfärdiga läkemedel, dvs. man fi~k
en läkemedelsindustri i egentlig mening.

Ännu vid tiden omkring första världskriget var de fabriksberedda
färdigpreparaten relativt fåtaliga i vårt land. I och med den moderna
läkemedelsindustrins uppsving fick dessa preparat — från år 1934 under
registreringsplikt och benämnda farmacevtiska specialiteter — alltmer
ökad användning och utgör numera den dominerande delen av försäljningen
på apoteken. Samtidigt har i recepturförsäljningen (försäljning
mot recept) andelen av s. k. extempore-beredningar — av läkaren
individuellt komponerade läkemedel — successivt minskat. I handköpet
(köp utan recept) har den tidigare relativt betydande försäljningen av
lösviktsberedningar, droger m. m. likaledes fått ge vika för färdigförpackningar.
Dessa utgöres i både receptur och handköp dels av industriprodukter,
dels av förpackningar, som färdigställts inom apoteksväsendet.

Läkemedelskontrollen

Grundläggande bestämmelser om läkemedelskontrollen inbegripet
regler om tillverkning och import av samt handel med läkemedel finns i
1962 års läkemedelsförordning (1962:701) och till denna knutna
föreskrifter, bl. a. kungörelsen (1963:439) om tillämpningen av läkemedelsförordningen.

Med läkemedel förstås i läkemedelsförordningen sådan vara, som är
avsedd antingen att vid invärtes eller utvärtes bruk förebygga, påvisa,
lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom hos människor eller djur

SoU 1973:27

eller att eljest på angivna sätt användas i samband med behandling av
sjukdom, skada eller kroppsfel eller vid förlossning, allt under förutsättning
att varan för sådant ändamål genom beredning, dosering eller
doseringsanvisning iordningställts i bruksfärdigt skick (1 § 1 mom.) På
varor som motsvarar denna definition skall bestämmelserna i läkemedelsförordningen
tillämpas. Dock har i 1 § 2—4 mom. vissa varor undantagits
från tillämpningen. Således skall bestämmelserna i läkemedelsförordningen,
om socialstyrelsen inte i särskilt fall bestämmer annat, inte
tillämpas beträffande sådant medel, som inte innehåller något verksamt
ämne i en myckenhet överstigande en miljondel av medlets vikt (1 § 3
morn.). Innebörden är att homeopatiska medel i utspädning som
överstiger detta tal skall kunna vara fria handelsvaror och hållas
tillgängliga i allmänna handeln. Socialstyrelsen har emellertid år 1968
beslutat föreskriva att läkemedelsförordningen skall tillämpas beträffande
bl. a. medel, som är avsett att införas i organismen genom injektion,
oavsett om detsamma innehåller något verksamt ämne i en myckenhet
överstigande en miljondel av medlets vikt eller inte (Medicinalförfattningar,
MF 1968:19).

Med hänsyn till produktionssättet skiljer man, som nämnts i det
föregående, mellan två huvudgrupper av läkemedel, nämligen farmacevtiska
specialiteter och extempore-beredningar. Med farmacevtisk specialitet
förstås enligt 2 § läkemedelsförordningen standardiserat läkemedel,
som är avsett att tillhandahållas förbrukaren i tillverkarens originalförpackning.
En extempore-beredning är ett för tillfället för viss patient
iordningställt läkemedel.

Principiellt får endast sådana farmacevtiska specialiteter försäljas som
godkänts (registrerats) av socialstyrelsen (15 § läkemedelsförordningen).
Enligt 15 § läkemedelsförordningen får farmacevtisk specialitet inte
registreras med mindre den befunnits ändamålsenlig och bestämmelserna
i 4—6 §§ läkemedelsförordningen i övrigt iakttagits. Registrering får
förbindas med särskilda villkor till förebyggande av skada. I 15 § är
vidare föreskrivet att registrerad farmacevtisk specialitet skall fortlöpande
kontrolleras genom socialstyrelsens försorg och att registrering får
återkallas om förhållanden, som legat till grund för registreringen, inte
längre är för handen. Återkallelse av registrering får också ske om villkor
för specialitetens tillhandahållande åsidosätts eller om specialiteten är
föremål för reklam som innefattar oriktig, starkt överdriven eller
vilseledande uppgift om specialitetens verkan eller egenskaper i övrigt.

I 4 § läkemedelsförordningen är föreskrivet att läkemedel skall vara av
fullgod beskaffenhet och vid normal användning inte får medföra
skadeverkningar, som står i missförhållande till den avsedda effekten. I
5 § läkemedelsförordningen stadgas att läkemedel vid utlämnande skall
vara fullständigt deklarerat med avseende på sammansättning samt halt av
ingående beståndsdelar, om inte socialstyrelsen medgivit annat. Vidare
stadgas att benämning på läkemedel inte får vara vilseledande med
avseende på medlets sammansättning, verkan eller egenskaper i övrigt och

SoU 1973:27

ej heller vara ägnad att åstadkomma förväxling med annat läkemedel. I
6 § är föreskrivet att priset på läkemedel skall vara skäligt.

Ärenden om registrering av farmacevtiska specialiteter och om
återkallelse av sådan registrering handläggs inom socialstyrelsen av
socialstyrelsens läkemedelsnämnd. För läkemedelskontrollen finns vid
socialstyrelsen en särskild läkemedelsavdelning omfattande ett laboratorium,
en allmän byrå och en registreringsbyrå.

Till ansökan om registrering av visst preparat, som görs av tillverkaren
eller hans ombud, skall fogas dokumentation, som styrker medlets
medicinska ändamålsenlighet. Särskilda anvisningar finns utarbetade som
vägledning för vad ansökan skall innehålla. I ansökningsavgift skall
erläggas 6 000 kr. Vid socialstyrelsens läkemedelsavdelning sker en
genomgång och bedömning av den insända dokumentationen. Under
utredningsarbetets gång anmodas tillverkaren vid behov att inkomma
med kompletterande upplysningar. Resultatet av utredningen föredras
därefter för socialstyrelsens läkemedelsnämnd, som beslutar om registrering.
För varje registrerad farmacevtisk specialitet skall erläggas en årlig
avgift av 3 300 kr.

På den svenska läkemedelsmarknaden finns f. n. ca 2 700 registrerade
specialiteter. Motsvarande siffror för Danmark och Norge är ca 2 500
resp. ca 2 400. Som jämförelse kan nämnas att i Storbritannien är antalet
läkemedel omkring 50 000 och i Västtyskland nära 80 000 — i det
sistnämnda landet är dock specialitetsbegreppet mera vidsträckt.

De ca 2 700 i Sverige registrerade farmacevtiska specialiteterna
motsvarar ca 1 700 läkemedel. Vaije form i vilken ett läkemedel kan
förekomma — exempelvis tablett, lösning och i olika styrkor — räknas
som en separat farmacevtisk specialitet.

Antalet registreringsansökningar var år 1968 256, år 1969 177, år
1970 202 och år 1971 353. Sistnämnda år skedde en viss utökning av de
registreringspliktiga preparaten.

Under senare år har drygt hälften av de behandlade ansökningarna lett
till registrering. Övriga har som regel återkallats av tillverkaren efter det
att denne tillställts meddelande att läkemedelsavdelningen föreslår att
läkemedelsnämnden skall avslå ansökan.

Antalet återkallelser åren 1970 och 1971 utgjorde 134. Orsaken till
återkallelse var ofullständig dokumentation beträffande kemiskt-farmacevtiska
egenskaper i 20 fall, beträffande farmakologiskt-toxikologiska
egenskaper i 28 fall och beträffande terapevtiska egenskaper i 64 fall.
Återkallelse utan påpekande eller avstyrkan skedde i 17 fall.

Under åren 1968—1971 har 12 ansökningar avslagits i läkemedelsnämnden.

Handeln med läkemedel m. m.

Detaljhandel med läkemedel, dvs. varor på vilka läkemedelsförordningen
äger tillämpning, får enligt lagen (1970:205) om detaljhandel med

SoU 1973:27

läkemedel drivas endast av staten eller av juridisk person i vilken staten
äger ett bestämmande inflytande. Detaljhandeln sker genom Apoteksbolaget
AB.

Enligt 5 § läkemedelsförordningen ägde medicinalstyrelsen respektive
äger nuvarande socialstyrelsen meddela föreskrifter rörande märkning
och utlämnande samt förordnande av läkemedel. Bland annat med
anledning härav har medicinalstyrelsen år 1965 utfärdat en kungörelse
angående förordnande och utlämnande av läkemedel från apotek m. m.
(receptkungörelsen), vilken är intagen i samlingen medicinalförfattningar
som MF 1965:100.

I receptkungörelsen och till denna fogade förteckningar anges läkemedel
— varmed förstås sådan vara på vilken läkemedelsförordningen är
tillämplig — som får utlämnas från apotek endast mot recept av person
som äger utöva läkar-, tandläkar- eller veterinäryrket.

Kostnadsfrihet eller prisnedsättning för läkemedel i anknytning till
sjukförsäkringen

Läkemedelsförmånen i anknytning till sjukförsäkringen regleras i en
särskild förordning vid sidan av lagen om allmän försäkring, nämligen i
förordningen (1954:519) angående kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel.
Enligt denna förordning tillhandahålls läkemedel, varå recept
utfärdats av läkare eller tandläkare, kostnadsfritt eller till nedsatt pris på
apotek. Med läkemedel förstås i förordningen sådan för människor
avsedd vara, på vilken läkemedelsförordningen är tillämplig. Med läkare
avses den som äger behörighet att inom riket utöva läkaryrket och med
tandläkare den som äger behörighet att inom riket utöva tandläkaryrket.

Stöd till forskning på hälso- och sjukvårdens område

På riksstaten finns under åttonde huvudtiteln uppfört ett reservationsanslag
till medicinsk forskning, vilket disponeras av statens medicinska
forskningsråd. Anslaget är för innevarande budgetår uppfört med ett
belopp av ca 51 milj. kr. Enligt instruktionen för forskningsråd inom
utbildningsdepartementets verksamhetsområde skall forskningsråd,
medelst anslag och annorledes, inom sitt område främja forskning och
därmed sammanhängande verksamhet. Forskningsråd har till uppgift
särskilt att bl. a. stödja forskningsprojekt, som är särskilt betydelsefulla
för vetenskapens utveckling samt vid behov ta initiativ till främjande av
sådana projekt och deras utnyttjande.

Bestämmelser om livsmedel samt upplysningsverksamhet om kostfrågor

Grundläggande bestämmelser om livsmedels beskaffenhet, hantering,
märkning och saluhållande finns i livsmedelslagen (1971:511). I anslutning
till denna lag har utfärdats livsmedelskungörelsen (1971:807). Med
livsmedel förstås enligt 1 § livsmedelslagen matvara, dryckesvara, njut -

SoU 1973:27

ningsmedel eller annan vara sorn är avsedd att förtäras av människor med
undantag för vara på vilken läkemedelsförordningen äger tillämpning.

Livsmedel som saluhålls får inte ha sådan sammansättning eller
beskaffenhet i övrigt att det kan antas vara skadligt att förtära,
smittförande eller eljest otjänligt till människoföda (5 § livsmedelslagen).

Som livsmedelstillsats får användas endast tillsats som godkänts för
livsmedlet i fråga och godkännande kan förenas med villkor (6 §
livsmedelslagen).

Fråga om godkännande av livsmedelstillsats prövas av livsmedelsverket.
Tillsats får godkännas endast om den är av värde för konsumenterna
eller av särskilda skäl behövs för livsmedlets hantering (2 §
livsmedelskungörelsen).

Om det är påkallat från hälsosynpunkt kan livsmedelsverket förbjuda
eller föreskriva villkor för hantering av livsmedel, som innehåller
främmande ämne eller vari sådant ämne överstiger viss halt (10 §
livsmedelslagen och 19 § livsmedelskungörelsen). Med främmande ämne
förstås annat ämne än livsmedelstillsats som, om det ingår i livsmedel,
kan utgöra hälsorisk eller förändra livsmedlets normala sammansättning
eller beskaffenhet i övrigt.

Livsmedelsverket har i särskilda kungörelser angivit de livsmedelstillsatser
som är godkända samt de högsta halter främmande ämnen som är
tillåtna.

Ett huvudområde för det upplysningsarbete som bedrivs av socialstyrelsens
nämnd för hälsoupplysning m. m. — tidigare socialstyrelsens
hälsoupplysningsdelegation — är kost och motionsfrågor. Detta upplysningsarbete
syftar till att ge individen ökade förutsättningar och
valmöjligheter att förbättra hälsa och välbefinnande.

Åtgärder mot otillbörlig marknadsföring

År 1970 tillkom lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring.
Syftet med lagen är att, framför allt i konsumenternas intresse, skapa
effektiva garantier för att reklam och marknadsföring inte bedrivs med
otillbörliga metoder. Lagens centrala bestämmelse utgörs av en generalklausul
i 1 §, vilken gör det möjligt att meddela förbud mot reklamåtgärd
eller annan vid marknadsföring företagen handling, som genom att strida
mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller
näringsidkare. Förbudet skall i regel förenas med vite. Vid sidan av
generalklausulen finns särskilda straffbestämmelser rörande vissa speciella
marknadsföringsåtgärder avseende bl. a. vilseledande reklam.

Tillämpningen av lagstiftningen är anförtrodd åt dels marknadsrådet
med dömande uppgifter, dels en särskild konsumentombudsman.

Enligt 3 § instruktionen (1970:587) för konsumentombudsmannen
åligger det konsumentombudsmannen särskilt att bl. a. granska marknadsföringsåtgärder
inom områden, där otillbörliga förfaranden kan antas
vara speciellt vanliga eller till särskilt men för konsumenterna, liksom
andra marknadsföringsåtgärder av stor praktisk betydelse.

SoU 1973:27

Konsumentombudsmannen har i juli 1971 utgivit en skriftlig orientering
om allmänna riktlinjer för konsumentombudsmannens granskning
beträffande marknadsföring av varor inom hälsovårdsområdet. Det anges
att granskningen omfattar marknadsföringen av farmacevtiska specialiteter,
s. k. extempore-beredningar samt hälsovårdsmedel. Med sistnämnda
avses andra varor än läkemedel som säljs med medicinsk eller hygienisk
argumentering. Dessa varor säljs även från annat ställe än apotek. Det
framhålls bl. a. att för varor och tjänster inom hälsovårdsområdet ställs
höga krav på att uppgifter om hälsobringande effekter är vederhäftiga
och att uppgifter som lämnas vid marknadsföringen skall på ett
invändningsfritt sätt kunna styrkas av den som är ansvarig för marknadsföringen.

Tidigare riksdagsbehandling

Riksdagsärenden med anknytning till i motionen aktualiserade frågor
har under de senaste åren varit följande.

Kiropraktisk behandling

I en interpellation (nr 83) framställd den 18 mars 1971 (prot. § 22)
ställdes till socialministern frågan om han var beredd att vidta sådana
åtgärder att ersättning från försäkringskassa kan utgå vid behandling hos
utbildad kiropraktor.

I ett den 6 maj 1971 (prot. § 6) avgivet svar nämnde socialministern,
statsrådet Aspling, bl. a. att 1961 års sjukförsäkringsutredning i sitt
slutbetänkande Ersättning vid vissa sjukvårdande behandlingar och
sjukresor (SOU 1970:56) föreslagit en omläggning av ersättningssystemet
för de s. k. sjukvårdande behandlingarna. Socialministern anförde därefter
bl. a. följande.

Sjukförsäkringsutredningens förslag innebär att man efter mönster av
den s. k. sjukronorsreformen på läkarvårdsersättningens område skall gå
ifrån den nuvarande metoden att lämna försäkrad återbäring för
behandlingskostnaden och i stället införa ett system med direktdebitering
av försäkringskassan. Någon särskild patientavgift föreslås inte utan
avsikten är att den nuvarande sjukronorsavgiften för läkarvård skall
berättiga till remiss för kostnadsfri sjukvårdande behandling. Däremot
anser utredningen att sjukförsäkringen skall bidra med en särskild
försäkringsandel i kostnaden för sådan sjukvårdande behandling. Denna
försäkringsandel avses bli fastställd efter överläggningar mellan staten och
de kommunala sjukvårdshuvudmännen.

Frågan om utvidgning av sjukförsäkringens ersättningsåtagande till nya
behandlingsformer kommer med det föreslagna systemet i ett nytt läge.
Utredningen framhåller att sjukvårdshuvudmännen har ansvaret för att
erforderlig personal finns anställd eller på annat sätt är knuten till
vårdorganisationen för att god sjukvård skall kunna meddelas. Prövningen
av frågan om viss grupp av vårdgivare — utredningen nämner här som
exempel chiropraktorer — skall knytas till huvudmannens vårdorganisation
bör enligt vad utredningen också framhåller ske i samråd med
socialstyrelsen.

SoU 1973:27

Ett genomförande av utredningens förslag förutsätter bl. a. överläggningar
med sjukvårdshuvudmännen. Det har inte varit möjligt att ännu ta
ställning till förslaget.

I en enkel fråga (nr 206) år 1972 ställdes till socialministern frågan örn
han var beredd att överväga åtgärder för att ge människor som är i behov
härav vidgade möjligheter till en lämplig kiropraktisk behandling som
komplement till övrig vård, t. ex. genom att införa kiropraktik som en
del i läkarutbildningen, införa en särskild licensgivning för fritt verkande
kiropraktiker och vidga rätten till ekonomisk ersättning vid besök hos
seriöst arbetande kiropraktiker.

I ett den 18 maj 1972 (prot. § 3) avgivet svar anförde socialministern
följande.

Det vårdområde som berörs i frågan gäller främst lederna och
rörelseorganen samt deras sjukdomar. Denna sjukdomsgrupp omfattar
både enklare besvär och svårare invalidiserande sjukdomar. Orsakerna kan
variera mycket. I vissa fall är sjukdomen begränsad till lokala förändringar
i leder och rörelseorgan och i andra fall utgör besvären endast
symtom på mera allmänna sjukdomstillstånd, t. ex. infektioner, reumatiska
och neurologiska sjukdomar samt tumörsjukdomar. Med hänsyn
härtill har det ansetts nödvändigt att diagnostik och behandling sker
under ledning av läkare med bred medicinsk sakkunskap.

Patienter med här aktuella sjukdomar tas i huvudsak om hand av
allmänläkare i öppen vård. För de svåraste sjukdomarna i led- och
rörelseorganen finns särskilda ortopediska kliniker och rehabiliteringsavdelningar
med specialutbildad personal samt kvalificerad utrustning.
Till specialutbildad personal räknas därvid inte bara läkare utan även
sjukgymnaster, arbetsterapeuter m. fl. Den under senare år väsentligt
utökade utbildningen bl. a. av läkare, sjukgymnaster och arbetsterapeuter
väntas komma att skapa successivt förbättrade vårdmöjligheter även inom
detta område.

I läkarnas grundutbildning ingår undervisning i ledernas och rörelseorganens
sjukdomar. Undervisningen omfattar därvid vad som vid varje
tidpunkt kan anses svara mot vetenskap och beprövad erfarenhet;
specialistutbildningen i kirurgi, neurologi och invärtes medicin samt
framför allt i ortopedi och medicinsk rehabilitering ger fördjupade
kunskaper på detta område.

Vad beträffar frågan om utnyttjande av kiropraktiker inom sjukvården
vill jag erinra om att socialstyrelsen fortlöpande har sin uppmärksamhet
riktad på möjligheten och lämpligheten av att ta i anspråk nya
personalkategorier i vårdarbetet. Styrelsen har därvid hittills inte bedömt
det som motiverat att foga in den kiropraktiska verksamheten i hälsooch
sjukvårdsorganisationen och de därtill knutna ersättningsbestämmelserna
i den allmänna försäkringen. 1 samband med handläggningen av
sjukförsäkringsutredningens betänkande om vissa sjukvårdande behandlingar
kart det bli anledning att vidare pröva hithörande frågor.

THX-preparatet

I en interpellation (nr 6) framställd den 11 januari 1972 (prot. § 6)
ställdes till socialministern frågan om han var villig att medverka till att
garantier skapas för att sjuka människor, som kan sägas vara beroende av
THX-preparatet, även i framtiden får tillgång till detta läkemedel.

SoU 1973:27

I ett den 17 februari 1972 (prot. § 8) avgivet svar anförde socialministern
bl. a. följande.

Tillverkning och registrering av läkemedel är omgärdade av bestämmelser
som syftar till att skapa garantier för att läkemedlen fyller de krav
som bör ställas på dem. Sålunda fordras tillstånd för tillverkning av
läkemedel, och innan försäljning får ske skall läkemedlet ha registrerats.
En noggrann dokumentation och prövning av medlet skall föregå
registreringen. Det s. k. THX-preparatet som tillverkats och använts av
veterinärmedicine doktor Elis Sandberg är inte registrerat som läkemedel.
Tillfredsställande vetenskaplig dokumentation beträffande preparatet
saknas. För att söka bringa klarhet om effekten av preparatet har
socialstyrelsen enligt vad jag inhämtat tagit kontakt med ett antal
framstående specialister inom olika medicinska verksamhetsområden.
Meningen är att dessa specialister tillsammans med dr Sandberg skall gå
igenom det material som föreligger beträffande THX-preparatet.

Det är min förhoppning att en sådan vetenskaplig granskning skall
skapa bättre förutsättningar för en bedömning av THX-preparatets värde.

Utredningar

Socialstyrelsen tillkallade i februari år 1972 en expertgrupp för
utredning av THX.

Enligt vad utskottet inhämtat kommer utredningsarbetet att kunna
avslutas inom en nära framtid.

I oktober år 1972 uppdrog socialstyrelsen åt medlemmen av styrelsens
vetenskapliga råd, professorn i anestesiologi vid universitetet i Uppsala
Martin Holmdahl, att avge yttrande över den smärtstillande effekten
genom akupunktur. I januari i år har Holmdahl till socialstyrelsen avgivit
yttrande jämte redovisning för gjorda försök.

Utskottet

I motionen 1973:1174 av herr Gernandt m. fl. (c, fp, m) begärs en
förutsättningslös utredning rörande dels vidgade möjligheter att i vårt
land tillämpa i andra kulturländer etablerade läkemetoder, dels åtgärder
som underlättar för svenska läkare att studera och i vårt land praktisera
sjukvård enligt de medicinska skolor som ligger bakom dessa läkemetoder,
dels möjligheterna att genom positiva åtgärder stödja ambitiöst och
seriöst utövad hälsofrämjande verksamhet rörande rena natursubstanser
för kurativt bruk, giftfria födoämnen etc.

De i andra länder etablerade läkemetoder, som nämns i motionen, är
s. k. naturliga läkemetoder (innefattande örtterapi), fysioterapi eller
biologisk medicin samt akupunktur, antroposofisk medicin, homeopati
och kiropraktik. I motionen lämnas inte någon närmare beskrivning av
dessa läkemetoder. Även om det inte torde vara möjligt att helt
invändningsfritt definiera dem, lämnas vissa uppgifter om metoderna i
betänkandets recitdel (s. 2).

Motionärerna påpekar att de genom motionen vill framhålla vikten av
att de erfarenheter som finns med avseende på olika former av naturliga
läkemedel och läkemetoder tas till vara så att dessa kan användas som ett

SoU 1973:27

komplement till övrig behandling. De anför bl. a., att en speciell
vetenskaplig metod och ett synsätt bland många kommit att nästan helt
dominera läkekonsten i vårt land samt att synpunkter på läkekonst och
läkemetoder som inte faller inom den gängse ramen för sjukvård och
medicin kommit att betecknas som mindre vetenskapliga, suspekta eller
rent av bedrägliga. Motionärerna framhåller att bland den svenska
allmänheten och även hos svenska läkare dock sedan länge har funnits
grupper och personer som ansett andra läkemetoder än de gängse vara
berättigade och i vissa stycken överlägsna dessa men att intresserade
läkare hindras att gå utanför konventionella behandlingsmetoder. Vidare
påpekas bl. a. att den medicinska skola som blivit så gott som
allenarådande i vårt land också kommit att prägla socialstyrelsens
hållning till mindre kända läkemetoder samt att svenska läkare i sin
utbildning inte får någon kontakt med t. ex. de läkemetoder i andra
europeiska länder som anges i motionen. Motionärerna betonar bl. a., att
det är angeläget att s. k. hälsokostbutiker m. fl. får tillhandahålla örter,
naturenliga preparat samt välodlade och i möjligaste mån giftfria
födoämnen samt att man här bör underlätta för intresserade och
specialutbildade läkare att göra en insats så att eventuellt olämpliga varor
inte kommer att ingå i sortimenten.

Lagstiftningen om utövande av verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område utgår från principen att vem som helst äger frihet att utöva sådan
verksamhet. Från denna utgångspunkt har dels i lagen (1960:408) om
behörighet att utöva läkaryrket ställts upp regler för den speciella form
av behörighet att utöva verksamhet på området som ansetts böra tilläggas
de på vetenskaplig grund arbetande och utbildade läkarna, dels i lagen
(1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och
sjukvårdens område meddelats bestämmelser om de begränsningar i
nämnda frihet som ansetts nödvändiga för att skydda allmänheten.

Behöriga att utöva läkaryrket är enligt förstnämnda lag de som av
socialstyrelsen meddelats legitimation som läkare samt vikarier på
läkartjänster m. fl. För legitimation krävs avlagd läkarexamen samt
fullgjord s. k. allmäntjänstgöring. Den grundläggande läkarutbildningen
skall enligt kungörelsen (1969:330) om utbildning vid medicinsk fakultet
bygga på vetenskaplig grund och ha till syfte främst att med ledning av
vad som är av betydelse för samtliga läkare ge den studerande de
kunskaper och färdigheter samt den kritiska skolning som fordras för
yrkesverksamhet eller för vidareutbildning av läkare eller annan fortsatt
utbildning. Den grundläggande utbildningen omfattar de examensämnen,
andra läroämnen och särskilda kurser som Kungl. Maj:t eller, efter
bemyndigande av Kungl. Maj:t, universitetskanslersämbetet bestämmer.
Den för läkares yrkesutövning grundläggande föreskriften är den i
allmänna läkarinstruktionen (1963:341) inskrivna skyldigheten för läkare
att i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet meddela
patient de råd och, såvitt möjligt, den behandling som patientens tillstånd
fordrar. Inom denna ram har läkaren frihet att tillämpa de läkemetoder
han anser mest adekvata. Vad som utgör vetenskap och beprövad

SoU 1973:27

erfarenhet utformas ytterst av medicinalväsendets ansvarsnämnd och de
allmänna domstolarna i samband med behandling av frågor om fel och
försummelser av läkare.

Lagen om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område gäller då annan än den, som har behörighet att utöva läkaryrket
eller som eljest är i sin verksamhet på hälso- och sjukvårdens område
ställd under socialstyrelsens tillsyn, mot ersättning undersöker annans
hälsotillstånd eller behandlar annan för sjukdom eller därmed jämförligt
tillstånd genom att vidta eller föreskriva åtgärd i förebyggande, botande
eller lindrande syfte. I lagen anges de behandlingar och undersökningsmetoder
m. m., som är förbjudna vid sådan verksamhet (se s. 6).
Vem som helst har i enlighet med det tidigare sagda frihet att utöva
verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, som inte är uttryckligen
förbjuden i lagen.

Läkemedlen har genomgått en utveckling från att ha utgjorts av
växtdroger och enklare beredningar av sådana droger till att i dag
huvudsakligen utgöras av på kemiska substanser grundade fabriksberedda
färdigpreparat. Grundläggande bestämmelser om läkemedelskontrollen
finns i läkemedelsförordningen (1962:701). Med läkemedel förstås sådan
vara, som är avsedd att antingen vid invärtes eller utvärtes bruk
förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom hos
människor eller djur eller att eljest på angivna sätt användas i samband
med behandling av sjukdom, skada eller kroppsfel eller vid förlossning,
allt under förutsättning att varan för sådant ändamål genom beredning,
dosering eller doseringsanvisning iordningställts i bruksfärdigt skick. Om
ett medel inte innehåller något verksamt ämne i en myckenhet
överstigande en miljondel av medlets vikt — såsom vissa homeopatiska
medel — är den dock undantagen från läkemedelslagstiftningen. Läkemedel
— antingen det är individuellt komponerat (s. k. extempore-beredning)
eller det är ett standardiserat läkemedel, som tillhandahålls i
tillverkarens originalförpackning (s. k. farmacevtisk specialitet) — får
endast säljas på apotek. Vissa läkemedel får utlämnas endast mot recept
av läkare, tandläkare eller veterinär. Farmacevtisk specialitet, som skall
försäljas, måste vara inregistrerad hos socialstyrelsen. För registreringen
fordras att läkemedlet är av fullgod beskaffenhet och vid normal
användning inte medför skadeverkningar, som står i missförhållande till
den avsedda effekten, att dess sammansättning är fullständigt deklarerad,
att benämningen inte är vilseledande, att priset är skäligt samt att
läkemedlet befunnits ändamålsenligt. Till ansökan om registrering skall
fogas dokumentation, som styrker medlets medicinska ändamålsenlighet.
Avgörande för registrering är inte läkemedlets ursprung utan dess
dokumenterade effekt.

För andra varor än läkemedel som säljs med medicinsk eller hygienisk
argumentering, hälsovårdsmedel, gäller i förekommande fall vissa krav
enligt livsmedelslagstiftningen. Från konsumentombudsmannens sida
ställs höga krav på att vid marknadsföringen av läkemedel och hälsovårdsmedel
uppgifter om hälsobringande effekter är vederhäftiga. Vidare skall

SoU 1973:27

uppgifter som lämnas vid marknadsföringen på ett invändningsfritt sätt
kunna styrkas.

För att ersättning från den allmänna försäkringen skall kunna utgå för
kostnader för vård eller behandling i anledning av sjukdom krävs att den
meddelats av läkare eller föreskrivits av läkare. Förmånen av kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel i anknytning till den allmänna försäkringen
förutsätter recept av läkare eller tandläkare.

Utskottet vill under hänvisning till ovanstående redogörelse framhålla
att varje läkare är oförhindrad att använda läkemetoder som anges i
motionen under förutsättning att patientbehandlingen sker i överensstämmelse
med vetenskap och beprövad erfarenhet. Inom den av
samhället bedrivna hälso- och sjukvården står man inte heller främmande
för sådana läkemetoder. Fysioterapi, som omfattar bl. a. massage,
sjukgymnastik, badterapi, värmebehandling, ljusbehandling och strålbehandling,
används vid behandlingen av många sjukdomar. Åtskilliga
läkemedel, i vilka extrakt av växtdelar ingår, är godkända av socialstyrelsen
och används i sjukvården. Som exempel kan nämnas digitalis. Frågor
om näringsriktiga födoämnen m. m. har stort utrymme i den upplysningsverksamhet
i hälsofrämjande syfte, som socialstyrelsens nämnd för
hälsoupplysning m. m. bedriver.

Under de senaste årtiondena har den medicinska vetenskapen och
tekniken kännetecknats av en utomordentligt snabb utveckling. Genom
en intensiv forskning har alltmer ökade kunskaper vunnits om fundamentala
sammanhang i sjukdomarnas mekanism, deras uppkomst och
förlopp. En följd av denna utveckling har blivit att i läkarnas utbildning
inte kan inrymmas allt kunskapsmaterial och all mångskiftande metodik,
som kan tänkas komma i fråga för behandling av sjukdomar. Främst de
medicinska fakulteterna och deras utbildningsnämnder samt nämnden för
läkares vidareutbildning, vilka följer frågorna om vad som skall ingå i
läkarnas grundutbildning respektive vidareutbildning, måste därför göra
en prioritering beträffande vad som skall inrymmas i läkarutbildningen.

När från tid till annan intresset riktats mot läkemetoder, som inte nått
det stöd i vetenskap och beprövad erfarenhet som krävs i vårt land för att
metoderna skall få användas eller som eljest ansetts böra bli föremål för
närmare utvärdering, har socialstyrelsen i egenskap av central förvaltningsmyndighet
på hälso- och sjukvårdsområdet i vissa fall inlett
undersökningar rörande metoderna. Som exempel från senare tid kan
nämnas att en undersökning om akupunktur nyligen slutförts och att en
undersökning om THX för närvarande befinner sig i sitt slutskede.

Utskottet kan inte förorda att till förmån för viss eller vissa
läkemetoder avsteg görs från de bedömningsgrunder som hittills
tillämpats då det gäller att i vårt land introducera nya läkemetoder.
Avgörande för frågan om användningen av en viss läkemetod skall främjas
måste vara dess egna bevisade fördelar. Av största betydelse är givetvis att
de myndigheter och organ, som i enlighet med det anförda ansvarar för
läkarutbildningen, noggrant följer den medicinska forskningen i Sverige
såväl som i utlandet och då det anses befogat tar upp till närmare

SoU 1973:27

övervägande frågan att revidera kursplaner m. m. inom den medicinska
grundutbildningen. Motsvarande gäller för vidareutbildningen av läkare.
Det är också av betydelse att socialstyrelsen vid sina internationella
kontakter fortlöpande uppmärksammar den medicinska utvecklingen i
andra länder och tar de initiativ som de där vunna erfarenheterna kan
motivera. Någon riksdagens åtgärd i angivna avseenden är enligt utskottets
mening inte erforderlig.

Den huvudfråga, som tas upp i motionen, avser de s. k. naturläkemedlen.
Möjligheterna för läkare att förskriva sådana medel och
möjligheterna för att eljest tillhandahålla allmänheten medlen har livligt
diskuterats under den senaste tiden. I detta sammanhang har liksom i
motionen framhållits det stora värdet av och den ofarlighet som skulle
karakterisera naturprodukter eller biologiska medel jämfört med industriellt
framställda läkemedel. Önskemålet har framförts om att de s. k.
naturläkemedlen skulle kunna användas utan att de krav uppfylls, som
eljest ställs på läkemedel. Socialstyrelsen har därför för kort tid sedan
tillsatt en arbetsgrupp för att, enligt vad som framgår av en i samband
med beslutet upprättad promemoria, utreda huruvida dessa önskemål
helt eller delvis kan anses berättigade och hur de i så fall skall kunna
tillmötesgås. En förutsättning för en särbehandling av medlen, anförs det,
måste vara en tillfredsställande avgränsning av denna grupp, vilken för
närvarande synes oklart definierad. En närmare precisering av önskemålen
om preparatens tillgänglighet och vilka krav som skall kunna ställas
på dem bör, anförs det vidare i promemorian, kunna lämnas från
representanter för de organisationer som förespråkar en särbehandling av
dessa preparat, något som bör kunna utgöra utgångsmaterial för
arbetsgruppens arbete.

Arbetsgruppen består av fem personer. Sammankallande är en ledamot
av regeringsrätten. De övriga ledamöterna representerar sakkunskap i
farmaci, farmakologi och invärtes medicin.

Utskottet konstaterar att genom den arbetsgrupp, som tillsatts, en
förutsättningslös prövning kommer att ske av möjligheterna att tillhandahålla
s. k. naturläkemedel till allmänheten. Utskottet konstaterar också
att företrädare för organisationer, som förespråkar en särbehandling av
sådana medel, på sätt framgår av den lämnade redogörelsen kommer att
beredas möjlighet medverka vid utredningsarbetet. Det är med hänsyn till
uppdragets svårighetsgrad uppenbart att utredningen kommer att bli
tidskrävande. Utskottet anser sig dock kunna förutsätta att arbetet
kommer att bedrivas med all den skyndsamhet som är möjlig. Med
hänsyn till det anförda påkallar enligt utskottets mening motionen ej
heller i här aktuell del någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1973:1174.

Stockholm den 5 december 1973

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

SoU 1973:27

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s)*, Gustavsson i Alvesta (c),
Svensson i Kungälv (s), Dahlberg (s)*, Carlshamre (m), fru Skantz (s)*,
fru Sigurdsen (s)*, herrar Hyltander (fp), Johnsson i Blentarp (s)*,
Andreasson (c)*, Nordberg (s), Åkerlind (m), fru Marklund (vpk), fröken
Andersson i Stockholm (c) och herr Romanus (fp).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Särskilt yttrande

av herrar Carlshamre (m) och Åkerlind (m) vilka anfört:

Vi delar utskottets uppfattning att resultatet av utredningen rörande
naturläkemedlen måste avvaktas innan beslut kan fattas om nya
bestämmelser för tillhandahållande av dessa läkemedel. Vi vill emellertid
ytterligare understryka att ärendet är brådskande, eftersom nu gällande
bestämmelser lett till konsekvenser som är stötande för rättskänslan och
knappast förenliga med grundläggande mänskliga rättigheter. Den händelse
som inträffade i Järna under den tid då utskottet behandlade den
föreliggande motionen visar klart att reglerna måste reformeras. Det är
orimligt att ett stort antal sjuka människor plötsligt skall ställas utan
preparat som de anser sig behöva. Det är angeläget att utredningen med
förtur tar upp delfrågor rörande möjligheten att för framtiden undvika
sådana händelser.

Det vore därtill synnerligen önskvärt att utredningen tog som en av
sina främsta uppgifter att utröna om inte vissa interimistiska undantag
kan göras vad gäller de indragna naturläkemedlen i avvaktan på ett
slutligt ställningstagande.

Vi finner det rimligt att preparat som visat sig vara oskadliga får
saluföras och användas utan hinder av att de inte i vederbörlig ordning
testats som läkemedel. Självfallet bör de då förses med varudeklaration,
av vilken klart framgår att deras medicinska värde inte är vetenskapligt
bevisat på det sätt som krävs för registrerade läkemedel i Sverige.

I den mån preparaten saluförs på apotek är vi heller inte främmande
för tanken att de, om de ordineras av läkare, skulle kunna omfattas av
läkemedelsrabatten inom sjukförsäkringen.

GOTAB 73 5273 S Stockholm 1973