Socialutskottets betänkande nr 23 är 1973

SoU 1973:23

Nr 23

Socialutskottets betänkande i anledning av motion om större trygghet för
äldre personer mot övergrepp m. m.

Motionen

I motionen 1973:1221 av herrar Wemer i Malmö (m) och Komstedt
(m) hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla om en
utredning angående åtgärder för att skapa större trygghet för äldre
människor i dagens samhälle.

Motionärerna anför att den tilltagande brottsligheten med allt grövre
våldsbrott, ofta mot äldre personer, aktualiserar frågan om vilka åtgärder
man från samhällets sida kan vidta för att skapa större trygghet för
äldre ensamstående personer. Motionärerna behandlar i motionen följande
åtgärder.

Det anförs att eftersom det i första hand är isolerade människor, som
blir föremål för grövre övergrepp, en av de viktigaste åtgärderna är att
försöka skapa förbättrade kommunikationsmöjligheter med omvärlden.

Motionärerna framhåller härvid betydelsen av en etablerad kontaktverksamhet
och anför att en sådan kontaktverksamhet skulle måhända
kunna tillgodoses genom att det organ som nu sköter hemhjälpsverksamheten
även ålades att ha kontinuerlig kontakt med äldre personer boende
inom verksamhetsområdet. Vidare framhålls att den vanliga telefonen är
ett utmärkt hjälpmedel och att ekonomiska skäl därför inte bör få lägga
hinder i vägen för att samtliga äldre människor har direkt tillgång till
telefon. I samband härmed påpekas att som en ytterligare åtgärd borde
det vara möjligt att bygga upp någon form av larmtelefonsystem, så att
vissa abonnenters telefoner ansluts till en larmcentral som inkopplas om
det blir något fel på telefonen eller om abonnenten kallar på hjälp.

Motionärerna framhåller som ett lika enkelt som effektivt sätt att
avhålla objudna gäster från att uppsöka äldre är anskaffandet av en hund
men påpekar att den årliga hundskatten kan emellertid komma att
innebära att många äldre undviker att skaffa sig hund, varför det vore
lämpligt att hundägare som uppnått 67 års ålder befrias från hundskatt
under förutsättning att hunden fyller en uppgift som vakthund.

Vidare anförs att dörrlåsen i äldre lägenheter är ofta mycket
bristfälliga och underlättar för objudna gäster att bereda sig tillträde och
att det kan starkt ifrågasättas om inte samhället aktivt borde medverka
till att låsen i äldre fastigheter byts ut.

Slutligen framhålls att inte minst viktigt är det att informationen till
äldre människor om hur de bör handla i olika situationer och vilka

1 Riksdagen 1973. 12 sami. Nr 23

SoU 1973:23

kontakter de kan ta för att få hjälp med sin situation intensifieras samt
att de kommunala myndigheterna bör i mycket högre grad än som nu är
fallet bedriva en aktiv uppsökande verksamhet när det gäller äldre
människor.

Åtgärder för att skydda äldre personer mot brott

Informationsverksamhet av rikspolisstyrelsen och socialstyrelsen

I en cirkulärskrivelse i februari 1966 till de kommunala nämnder, som
handlade hemhjälpsärenden, hemställde socialstyrelsen om att till åldringarna
skulle utdelas en av rikspolisstyrelsen utarbetad broschyr, som vände
sig till åldringarna med praktiska råd om hur de borde uppträda för att
förebygga och försvåra stölder, bedrägerier och andra brottsliga handlingar.
Broschyren skulle även spridas genom den lokala polisen och
Pensionärernas riksorganisation. I en cirkulärskrivelse i september 1967
till samtliga socialnämnder framförde socialstyrelsen ett önskemål från
rikspolisstyrelsen om skärpt uppmärksamhet när det gällde främmande
personers besök hos äldre personer boende på ålderdomshem.

För närvarande utarbetar socialstyrelsen i samarbete med rikspolisstyrelsen
ett s. k. meddelandeblad om brottslighet mot äldre personer, vilket
avses bli en aktualisering av tidigare cirkulär och vilket avses skola sändas
ut till kommunerna.

Åtgärder i anledning av förslag av brottskommissionen

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndiganden i början av januari 1973
tillkallade chefen för justitiedepartementet dels en kommission med
uppgift att dra upp riktlinjer och lägga fram förslag till åtgärder för att
minska brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen (brottskommissionen),
dels en utredningsman för att lägga fram förslag till
uppgifter för och organisation av ett centralt råd för samordning av
samhällets insatser mot brott.

Brottskommissionen avgav i mars 1973 till chefen för justitiedepartementet
ett stencilerat betänkande Åtgärder för att bekämpa brottsligheten
och förbättra den allmänna ordningen (Ds Ju 1973:5), vari
föreslogs väsentligt förstärkta polisiära och sociala insatser för att
förebygga och bekämpa brott och för att förbättra den allmänna
ordningen. Bl. a. föreslogs att polisens resurser skulle förstärkas särskilt
för bekämpande av våldsbrotten samt åtgärder för att få till stånd en
bättre kontakt mellan polisen och allmänheten, en ökad fotpatrullering
och en utbyggnad av kvarterspolisverksamheten. Brottskommissionen
uppmärksammade bl. a. förekomsten av misshandel mot åldringar, s. k.
väskryckningar samt andra tillgreppsbrott mot bl. a. åldringar med våld
eller hot om våld. Brottskommissionen förordade vidare bl. a. att det
förutskickade centrala rådet för samhällets insatser mot brott skulle få
sådana resurser och en sådan organisation att det även kunde verka för
brottsförebyggande åtgärder i form av informationsverksamhet avseende
bl. a. information till allmänheten om riskerna för inbrotts-, väsk- och

SoU1973:23

fickstölder. Förslag i enlighet med brottskommissionens förslag har
framlagts och behandlats av statsmakterna under våren 1973. Statsmakternas
beslut (prop. 1973:1 15, JuLJ 1973:26, SoU 1973:18) avser
bl. a. förstärkningar av polisväsendets personal- och andra resurser.

Det brottsförebyggande rådet

Utredningen om ett centralt råd för samordning av samhällets åtgärder
mot brott avgav i april 1973 till chefen för justitiedepartementet
betänkandet Det brottsförebyggande rådet (Ds Ju 1973:6). Utredningen
föreslog att ett centralt råd för förebyggande av brott skulle såsom en
fristående myndighet direkt under Kungl. Maj:t inrättas från den 1 juli
1974 med uppgift att, närmast under Kungl. Maj :t, samordna samhällets
och enskildas insatser mot brott. Utredningen framhöll bl. a. att det bör
vara en väsentlig uppgift för rådet att sprida information av olika slag
samt att det är viktigt att rådet genom olika informationskampanjer
vänder sig till allmänheten i frågor som är av betydelse för det
brottsförebyggande arbetet — inte minst den enskildes möjligheter att
skydda sig mot brott. Med hänsyn till det angelägna i att rådets arbete
snarast skulle komma i gång förordade utredningen att en kommitté
skulle tillsättas redan den 1 juli 1973 med i huvudsak samma personsammansättning
och arbetsuppgifter som rådet kunde förväntas få.

Med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande i juni 1973 har chefen
för justitiedepartementet tillkallat sakkunniga med de uppgifter som
utredningen om ett brottsförebyggande råd föreslagit för rådet.

Social service och hjälp m. m. för äldre, ensamma personer

Uppsökande verksamhet

Genom ändringar år 1968 i lagen (1956 :2) om socialhjälp har klarlagts
kommunernas ansvar för den enskildes personliga omvårdnad. I 1 §
socialhjälpslagen infördes en bestämmelse av innebörd att kommun skall
tillse att den som vistas i kommunen får den omvårdnad som med hänsyn
till hans behov och förhållanden i övrigt kan anses tillfredsställande.
Vidare infördes i 6 § socialhjälpslagen en bestämmelse som fastslog att
socialnämnderna är skyldiga att skaffa sig kännedom om de enskildas
behov av omvårdnad och verka för att detta blir tillgodosett. Vad här och
i det följande sägs om socialnämnder avser i stället sociala centralnämnder
och sociala distriktsnämnder, där sådana finns inrättade. Genom
tillägget till 6 § socialhjälpslagen klarlades att socialnämnderna har en
skyldighet att bedriva en aktiv, uppsökande verksamhet.

I Råd och anvisningar nr 2/1969 om socialvårdens uppsökande
verksamhet har socialstyrelsen gett anvisningar om bedrivandet av den
uppsökande verksamheten. Däri framhålls bl. a. ålderspensionärer bland
de personkategorier som kan komma i fråga för den uppsökande
verksamheten och att målsättningen för denna verksamhet bl. a. är att
socialnämnderna skall få en ingående kännedom om de enskildas behov
av omvårdnad, hjälp och service av olika slag.

1* Riksdagen 1973. 12 sami. Nr 23

SoU 1973:23

Viss öppen verksamhet för äldre personer

I Råd och anvisningar nr 195/1967 om öppen verksamhet för
åldringar m. fl. omfattande service, sysselsättning, förströelse m. m. har
socialstyrelsen gett anvisningar om öppen verksamhet för äldre personer.
Däri framhålls att talrika åldringar och handikappade, som lever isolerade
och ensamma, känner behov av samvaro och gemenskap. Anvisningar ges
om en rad serviceåtgärder. I ett avsnitt om kontaktbefrämjande verksamhet
omnämns olika aktiviteter genom föreningar och organisationer —
bl. a. Riksföreningen för Röda korset samt bildnings- och studieförbunden
— och de sociala myndigheterna uppmanas att stödja och
uppmuntra den frivilliga verksamheten.

I avsnittet behandlas närmare s. k. väntjänst, som innebär att
”vänbesökare” gör regelbundna besök hos åldringar och därvid ger hjälp
med läsning av tidningar och böcker, brevskrivning, promenader, biblioteksbesök,
klädinköp etc.

Vidare behandlas den s. k. telefonkedjan, som framhålls som lämplig
då man vill uppehålla daglig kontakt med t. ex. ensamma. Telefonkedjan
anges kunna organiseras antingen så att en kedja av personer ringer till
varandra på bestämda tider eller så att en person får i uppdrag att ringa
runt till 5 å 6 personer. Socialstyrelsen vädjar i anvisningarna till
socialnämnderna att vid behov bistå med installationsavgiften för telefon
och framhåller att socialnämnderna kan efter överenskommelse med
televerket stå som ägare till telefonabonnemanget, varigenom abonnemanget
kan flyttas mellan olika personer utan att ny inträdesavgift
behöver erläggas.

I ett meddelandeblad nr 17 från mars 1971 om telefonservice för
pensionärer och handikappade, som socialstyrelsen ställt till samtliga
socialnämnder, påpekas att trots en väl utbyggd öppen åldringsvård med
olika former av service såsom hemhjälp, sysselsättning och aktivering,
färdtjänst, hår- och fotvård osv. kan man inte alltid tillgodose behovet av
mänsklig kontakt. Som en åtgärd för att eliminera otrygghetskänsla och
isolering för pensionärerna m. m. framhålls telefonkontakter och i
meddelandebladet lämnas redogörelse för viss verksamhet med ”kommunal
telefonkedja”.

I socialstyrelsens tidskrift Socialnytt nr 1/72 har lämnats en redogörelse
för s. k. telefonservice i ett antal kommuner.

I fråga om omfattningen av viss öppen verksamhet inom åldringsvården
m. m. får nämnas att under år 1971 omfattades ca 272 000 familjer
eller personer av den sociala hemhjälpen åt åldringar och handikappade
personer. Vid årsskiftet 1971/72 fanns telefontjänst i form av jourtjänst
— innebärande att viss person var anträffbar för telefonsamtal från
åldringar och handikappade - i 14 kommuner och telefontjänst i form av
organiserad telefonkedja i 31 kommuner av rikets 464 kommuner. Totalt
530 åldringar och handikappade var anmälda till telefonservice.

Socialutskottet har inhämtat att ca 97 procent av alla ålderspensionärer
numera har tillgång till telefon.

I större kommuner har börjat inrättas social jourverksamhet med
dygnet-runt-service och med nära kontakt till den lokala polisen.

SoU 1973:23

Synpunkter på utvecklingen under 1970-talet m. m.

Socialstyrelsen har år 1972 utgivit en skrift Utvecklingstendenser
inom den sociala åldringsvården (Socialstyrelsen redovisar nr 26), vari
anges utvecklingstendenser för 1970-talet som socialstyrelsen anser
förefalla värda att stödjas. 1 ett avsnitt om umgängesliv och kontaktverksamhet
anförs bl. a. att erfarenheterna av uppsökande verksamhet i
Sverige visar att ett ganska litet antal äldre lever i verklig isolering men att
däremot många känner sig ensamma och har otillräckliga kontakter med
andra. Det framhålls att många äldre torde kunna bryta isoleringen
enbart genom att begagna sig av möjligheter att delta i föreningar,
klubbar, organiserad fritidsverksamhet o. d. Vidare anges att frivilliga
organisationer till socialstyrelsen anmält intresse att delta i väntjänst,
telefonkedjor, ”återbesök” hos personer som tidigare varit föremål för
kommunens uppsökande verksamhet o. d. Det anförs att det bör
undersökas vilken typ av uppgifter som bäst skulle kunna fyllas av olika
frivilliga organisationer samt att vitala pensionärer borde kunna ägna sig
åt väntjänst m. m.

Med anledning av önskemål av Pensionärernas riksorganisation igångsatte
socialstyrelsen i början av år 1973 ett utredningsarbete om
kontaktverksamhet för pensionärer. Syftet är i första hand att få till
stånd en utbildning för yngre vitala pensionärer för uppdrag att såsom
kontaktpersoner bryta isoleringen för ensamma åldringar.

Svenska kommunförbundet har i en år 1972 utgiven skrift Kommunala
insatser för pensionärer under 70-talet, angett en skiss för utveckling
och insatser av service för pensionärer under 1970-talet. I ett avsnitt
benämnt ”Telefontjänst ger kontakt och ökad trygghet” framhålls att
telefontjänsten kan vara till god hjälp för att tillgodose äldre personers
behov av kontakt. Telefontjänsten anges böra fullt utbyggd fungera så att
den täcker två olika kontaktbehov, nämligen dels skall de pensionärer
som för sin egen trygghets skull eller som själva av olika anledningar inte
förmår ta kontakt men som vill ha en telefonpåringning om dagen kunna
få det, dels skall det vara en möjlighet för dem som behöver kontakt att
när som helst under dygnet kunna ringa upp och få tala med någon. I
skriften ges vissa anvisningar om hur telefontjänsten kan organiseras.

Larmanordningar

Från tid till annan presenteras larmanordningar, som syftar till att
tillgodose ensamboende äldre personers behov.

Sålunda presenterades t. ex. i slutet av år 1972 en apparat som avses
skola anslutas till spisen, belysningen på toaletten, kylskåpet samt
ytterdörren. Om apparaten inte registrerar att någon tänt ljuset på
toaletten, öppnat kylskåpet eller använt spisen under visst antal timmar
börjar en klocka ringa i trappuppgången så att grannar kan tillkalla hjälp
för att undersöka vad som hänt. I början av år 1973 presenterades en
anordning som innebär att ohörbara ljudvågor sänds genom bostaden. Så

SoU 1973:23

länge innehavaren rör sig störs ljudvågorna, vilket betyder att allt är i sin
ordning. Om innehavaren varit orörlig en tid slås larm.

Inom socialstyrelsen har under år 1973 färdigställts en sammanställning
av uppgifter om olika slags s. k. trygghetslarm.

På grundval av ett avtal mellan televerket, Svenska kommunförbundet
och Landstingsförbundet om bildande av ett alarmeringsbolag, vilket
ärende behandlades av riksdagen i fjol (prop. 1972:129, TU 1972:20),
har fr. o. m. den 1 januari 1973 bildats SOS Alarmering Aktiebolag
(SOSAB) med uppgift att genom samordning av samhällets alarmeringsfunktioner
i regionala alarmeringscentraler möjliggöra snabba och effektiva
hjälpinsatser. Bolaget avses motta och utlösa larm till brandkår,
ambulans och jourhavande sjukvårdspersonal. S. k. SOS-samtal till andra
hjälporgan skall vidarekopplas på samma sätt som skett för samtliga
samtal till hittillsvarande SOS-centraler. Bolagets alarmeringscentraler
skall vidare bl. a. ha till uppgift att i mån av kapacitet ta emot och
behandla larmbesked från privata kontrollanläggningar och åta sig andra
uppdrag som faller inom verksamhetsområdet. Bolagets första alarmeringscentral
beräknas kunna tas i drift den 1 januari 1974. Socialutskottet har
från bolaget inhämtat att larmanordning(ar) hos t. ex. ensamboende
pensionärer i och för sig skall kunna anslutas till alarmeringscentral men
att det anses att det får ankomma på kommunerna att ta initiativ till
kollektiva anslutningar för pensionärer.

Dörrlås

Byggnadsstadgan (1959:612) innehåller inte någon uttrycklig föreskrift
om att byggnader skall uppfylla särskilda krav till skydd mot
inbrott. Statens planverk, som utfärdar föreskrifter, råd och anvisningar
till byggnadsstadgan, har i dessa inte ställt krav beträffande lås och
låsinstallation.

Med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande i oktober 1972 har
chefen för handelsdepartementet tillsatt en utredning (H 1972:04)
angående utökat konsumentskydd beträffande lås och låsinstallation. 1
direktiven anges bl. a. att utredningen bör pröva huvuvida byggnadstekniska
föreskrifter angående inbrottsförebyggande åtgärder bör utfärdas.
En tjänsteman hos statens planverk är engagerad i utredningen som
expert. Utredningsarbetet pågår.

Hundskatt

Gällande bestämmelser

Reglerna om hundskatt är intagna i förordningen (1923:116) ang.
skatt för hundar. Enligt 1 § skall för varje hund hundskatt årligen
erläggas till kommunen. Skatteplikt föreligger dock inte för bl. a.
utbildad ledarhund, avsedd att betjäna blind.

SoU 1973:23

Skatten bestäms av kommunen till ett för varje hund lika belopp, lägst
10 kr. högst 100 kr. för kalenderår (4 §). Kommunen bestämmer huru de
influtna skattemedlen skall användas.

Utredningsförslag

Med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1970 tillsatte chefen
för finansdepartementet hundskatteutredningen (Fi 1970:80) med uppgift
att se över gällande bestämmelser beträffande hundskatten. Till
fullgörande av sitt uppdrag har hundskatteutredningen hösten 1972 till
chefen för finansdepartementet avgivit betänkandet Hundavgift (SOU
1972:89).

Hundskatteutredningen har av olika skäl kommit till den slutsatsen att
ett för hela riket gällande enhetligt avgiftsbelopp är lämpligast. Utredningen
anför att detta belopp bör knappast ses som en skatt i gängse
mening utan bör snarare uppfattas som en form av registreringsavgift.
Utredningen föreslår med hänsyn härtill en enhetlig hundavgift för hela
riket och att denna bestäms till 75 kr. per hund och kalenderår.

I frågan om lägre avgift för pensionärer anför utredningen (s. 38) att
en differentiering på sådant sätt att exempelvis folkpensionärer skulle få
lättnader är mycket svår att förena med rimliga anspråk på enkelhet i den
praktiska tillämpningen. Det anförs att således skulle för folkpensionärerna
särskilda villkor få uppställas för att möjliggöra en inkomstprövning i
de enskilda fallen. Att generellt befria folkpensionärerna kan inte gärna
komma i fråga, eftersom antalet folkpensionärer som tillika är hundinnehavare
kan bedömas vara tämligen stort samt inkomstförhållandena kan
variera kraftigt, anförs det vidare. Slutligen anförs att en lösning i
enlighet med det anförda skulle också aktualisera krav på lättnader för
hundinnehavare med låga inkomster över huvud taget.

Efter remissbehandling bereds hundskatteutredningens betänkande för
närvarande i Kungl. Maj:ts kansli.

Tidigare riksdagsbehandling

Åtgärder mot brottslighet riktad mot äldre personer

I en interpellation (nr 229) framställd den 22 november 1972 (prot.
§21) ställdes till justitieministern frågan om han avsåg att ta ytterligare
initiativ för att motarbeta den brottslighet som riktar sig mot äldre
personer.

Interpellationen besvarades den 11 december 1972 (prot. §10)
samtidigt med att svar lämnades på en interpellation (nr 21 3) ställd den 7
november 1972 (prot. § 17) till justitieministern om vilka åtgärder
rörande polisverksamheten han avsåg vidta för att öka tryggheten till liv
och lem i Stockholmsområdet.

Vad gällde brott mot äldre människor anförde justitieministern,
statsrådet Geijer, inledningsvis att en undersökning avseende Stockholm,

SoU 1973:23

sorn gjordes för några år sedan, visat att s. k. oprovocerade gatufridsbrott
drabbat äldre personer betydligt mera sällan än vad man trodde. Det
anfördes att i Stockholm anmäldes det år undersökningen avsåg 2 266
sådana brott, varav sammanlagt 211, eller 9 procent, riktat sig mot
personer över 60 år. I fråga om väskryckningar anfördes bl. a. att en
undersökning från år 1969 visat att det anmälts 216 fall av väskryckning,
av vilka fall 86 drabbat kvinnor som var 60 år och däröver. I fråga om rån
anfördes bl. a. att en undersökning från år 1965 visat att rånoffrens
vanligaste ålder var 40-50 år och att 16 personer, eller 11 procent, var
över 60 år. 1 fråga om åtgärder mot brottsligheten erinrade justitieministern
om vidtagna förstärkningsåtgärder inom polisväsendet och hänvisade
till att i den förestående statsverkspropositionen (för budgetåret
1973/74) skulle komma att redovisas ytterligare ökade insatser för att
minska brottsligheten.

Kontaktverksamhet

I en enkel fråga (nr 56) framställd den 10 februari 1972 (prot. § 30)
ställdes till socialministern frågan om han ansåg att möjligheter kunde
skapas för att hindra eller minska risken för att människor insjuknar och
avlider i ensamhet och isolering utan att deras frånfälle upptäcks förrän
efter lång tid och vilka åtgärder som i så fall kunde tänkas.

1 ett den 17 februari 1972 (prot. § 3) avgivet svar anförde socialministern,
statsrådet Aspling, bl. a. följande.

Genom ändring år 1968 i socialhjälpslagen har fastslagits att kommunerna
har skyldighet att skaffa sig kännedom om de enskildas behov av
omvårdnad och verka för att detta blir tillgodosett. Socialstyrelsen har år
1969 meddelat råd och anvisningar om hur denna socialvårdens uppsökande
verksamhet bör bedrivas.

Kommunerna har prövat olika lösningar för att bispringa ensamma
och isolerade personer. I en del fall har kommunerna delats in i distrikt
med en särskild kontaktperson anställd för varje distrikt. Härigenom
skapas möjligheter till större personkännedom. En del kommuner har
försökt tillgodose behovet av kontinuerlig kontakt genom att inrätta
olika former av telefonservice. I ett särskilt meddelande, som sändes ut
till samtliga socialnämnder under mars 1971, har socialstyrelsen beskrivit
hur sådan telefonservice kan fungera. Januarinumret för år 1972 av
socialstyrelsens tidskrift Socialnytt innehåller också beskrivning av hur
telefonservicen fungerar i några kommuner. Glädjande nog finns där
exempel på att telefonservicen räddat människoliv.

Socialstyrelsen har alltså hitintills kontinuerligt följt verksamheten
och kommer fortsättningsvis att uppmärksamt följa problemen för
ensamma och isolerade personer i syfte att försöka skapa flera kontaktmöjligheter
i den uppsökande verksamheten. Styrelsen avser bl. a. att
råda kommunerna att från hyresmottagare för pensionärsbostäder begära
upplysning så snart betalning uteblir från någon hyresgäst så att något
kommunalt organ på ett diskret sätt kan undersöka om sjukdom är
orsaken till att betalningen uteblivit. Socialstyrelsen har också haft
kontakt med bl. a. överstyrelsen för Röda korset, svenska kyrkans
diakoninämnd, Frikyrkorådet och Pensionärernas riksorganisation för att
diskutera hur dessa organisationer och deras medlemmar kan medverka

SoU 1973:23

till att bryta ensamma äldre människors isolering.

Till slut skulle jag vilja understryka hur angeläget det är att de enskilda
medborgarna inte slår sig till ro med myndigheternas åtgärder på det här
området utan att var och en efter förmåga tar ansvar för att hjälpa till i
ansträngningarna att bryta enskilda människors isolering och ensamhet.

I en replik framhöll statsrådet Aspling att socialstyrelsen nyligen haft
kontakt med tekniska högskolan beträffande vissa försök som där görs
med signalanordningar, som kan göra det lättare för personer i akuta
nödsituationer att få kontakt med sin omgivning samt att postverket — i
samråd med glesbygdsutredningen, socialstyrelsen och Svenska kommunförbundet
— med vissa kommunstyrelser diskuterat möjligheterna att på
försök låta lantbrevbärare göra hembesök hos pensionärer och sjuka i
samband med brevbärarturerna.

Statsrådet Aspling anförde härjämte att socialstyrelsen i maj 1971 haft
överläggningar med styrelsen för Pensionärernas riksorganisation, därvid
bl. a. diskuterats pensionärsföreningarnas möjligheter att engagera sina
medlemmar att bryta isoleringen för äldre, ensamma människor, samt att
han själv nyligen haft överläggningar med ledarna för riksorganisationen
och diskuterat olika möjligheter för den att härvid göra ytterligare
insatser. Pensionärernas riksorganisation hade, framhöll statsrådet, ställt
sig positiv och man övervägde hur man på olika vägar skulle kunna finna
metoder att nå vidgade kontakter med ensamma, isolerade människor.

I en interpellation (nr 125) framställd den 21 april 1972 (prot. § 7)
ställdes till socialministern frågan om han var beredd att medverka till att
kommunerna i sina omsorger om invånarna uppmärksammar möjligheterna
att med olika medel engagera enskilda människor för den
nödvändiga kontaktverksamhet som kan förebygga onödiga lidanden för
ensamstående åldringar och sjuka.

Interpellationen besvarades av socialministern, statsrådet Aspling, den 8
maj 1972 (prot. §9). Svaret överensstämde i sak med svaret på
ovannämnda enkla fråga.

Lägre telefonkostnader för folkpensionärer

1 en motion till innevarande års riksdag togs fråga upp om slopande av
installations- och abonnemangsavgifter för folkpensionärernas telefoninnehav.
I motionen hemställdes att riksdagen skulle ge Kungl. Maj:t till
känna vad i motionen anfördes om lägre telefonkostnader för folkpensionärer.
I sitt av riksdagen i denna del godkända betänkande TU 1973:2 s.
6—9 föreslog trafikutskottet avslag på motionen. Enligt utskottets
mening borde lättnader av här ifrågavarande slag inte bestridas genom
reduktioner av televerkets taxor eller priser utan i stället syntes
uppkommande frågor av denna art böra lösas genom kommunal försorg.

SoU 1973:23

Lägre hundskatt från folkpensionärer

I två likalydande motioner till 1969 års riksdag — väckta med
anledning av prop. 1969:135 med förslag till lag om ändring i
hundskatteförordningen — togs fråga upp om lägre hundskatt från
folkpensionärer. Det hemställdes bl. a. att kommunerna skulle få laglig
rätt att medge nedsättning eller befrielse från hundskatt för vissa
ägarkategorier. Bevillningsutskottet föreslog i sitt av riksdagen godkända
betänkande BeU 1969:65 att riksdagen med anledning av bl. a. här
ifrågavarande motioner hos Kungl. Maj:t skulle anhålla om utredning
angående hundskatten. Utskottet fann av olika skäl att en förutsättningslös
översyn av hela hundskattefrågan borde komma till stånd. Utskottet
anförde att därvid borde prövas, förutom förutsättningarna för det
dåvarande systemet, även frågor om skatte- eller avgiftsbelopp liksom de i
olika motioner aktualiserade spörsmålen rörande olika slag av differentiering.
Riksdagens beslut var bakgrunden till tillsättandet av den i det
föregående nämnda hundskatteutredningen.

Utskottet

I motionen 1973:1221 begärs utredning om åtgärder för att skapa
större trygghet för äldre personer. Motionärerna anför att den tilltagande
brottsligheten med allt grövre våldsbrott, ofta mot äldre personer,
aktualiserar frågan om vilka åtgärder som från samhällets sida kan vidtas
för att skapa större trygghet för äldre som är ensamstående. Motionärerna
framhåller att det är viktigt att skapa förbättrade kommunikationsmöjligheter
för äldre med omvärlden och tar därvid upp frågor om
organiserande av kontaktverksamhet, tillgång till telefon samt uppbyggande
av larmtelefonsystem. Motionärerna anser att en hundägare som
uppnått 67 års ålder skall befrias från hundskatt för hund som han har
som vakthund. Vidare anser motionärerna att samhället bör aktivt
medverka till att bristfälliga dörrlås i äldre fastigheter byts ut. Slutligen
framhålls att informationen till de äldre om hur de skall få hjälp m. m.
bör intensifieras samt att de kommunala myndigheterna i mycket högre
grad än som nu är fallet bör bedriva aktiv uppsökande verksamhet när det
gäller äldre personer.

På de områden som avses i motionen har vidtagits en rad åtgärder.

Utskottet anser med hänsyn till vikten av att den av motionärerna

upptagna problematiken uppmärksammas att det är motiverat att
följande relativt utförliga redovisning lämnas av de åtgärder m. m. som
vidtagits i det syfte som anges i motionen.

Våld och hot om våld samt tillgreppsbrott mot äldre personer

uppmärksammades i den snabbutredning som brottskommissionen gjorde
tidigare i år och som låg till grund för beslut av vårriksdagen om bl. a.
förstärkningar av polisväsendets personalresurser. Under våren framlades
även utredningsförslag om inrättande den 1 juli 1974 av ett centralt råd
för samordning av samhällets åtgärder mot brott, vilket bl. a. föreslogs få

SoU 1973:23

till uppgift att sprida information till allmänheten om möjligheter att
skydda sig mot brott. Chefen för justitiedepartementet har tillkallat
särskilda sakkunniga för att sätta i gång den verksamhet som rådet
föreslagits skola bedriva.

Genom en ändring år 1968 av socialhjälpslagen (1956:2) har fastslagits
att socialnämnderna är skyldiga att göra sig väl förtrogna med de
enskildas behov av omvårdnad och verka för att detta blir tillgodosett,
dvs. att bedriva en aktiv, uppsökande verksamhet. I särskilda råd och
anvisningar har socialstyrelsen framhållit att bl. a. ålderspensionärer bör
komma i fråga för socialnämndernas uppsökande verksamhet.

Inom ramen för socialnämndernas och andra kommunala organs
öppna verksamhet för äldre personer finns olika aktiviteter som avser att
bryta isoleringen för dem som är ensamma, såsom t. ex. erbjudanden att
delta i kursverksamhet av olika slag, väntjänst som innebär att ”vänbesökare”
kommer på regelbundna besök, telefonkedjor m. m. Även Röda
kors-föreningar, bildnings- och studieförbund samt andra frivilliga organisationer
bedriver särskild kontaktbefrämjande verksamhet för äldre.
Socialstyrelsen har i år med anledning av önskemål av Pensionärernas
riksorganisation bedrivit ett utredningsarbete som syftar till att få till
stånd en utbildning för yngre vitala pensionärer, som vill åta sig uppdrag
att som kontaktpersoner bryta isoleringen för ensamma åldringar.

I fjol utgav dels socialstyrelsen en skrift Utvecklingstendenser inom
den sociala åldringsvården, dels Svenska kommunförbundet en skrift
Kommunala insatser för pensionärer under 70-talet, i vilka skrifter
utvecklingen av servicen för äldre personer under 1970-talet behandlas.
Bland annat behandlas närmare olika slag av kontaktbefrämjande
verksamhet för äldre.

Utskottet har inhämtat att numera ca 97 procent av alla ålderspensionärer
har tillgång till telefon. Socialstyrelsen har vädjat till socialnämnderna
att vid behov bistå med installationsavgiften för telefon för äldre
personer.

När det gäller trygghetslarm följer socialstyrelsen utvecklingen på
området.

För närvarande pågår en av chefen för handelsdepartementet tillsatt
utredning angående ökat konsumentskydd beträffande lås och låsinstallation
som bl. a. skall pröva om byggnadstekniska föreskrifter om
inbrottsförebyggande åtgärder bör utfärdas.

Ett utredningsförslag om att hundskatten skall ersättas med en
hundavgift framlades i fjol. Hundavgiften föreslås utgå till kommunerna
som en kompensation för kommunernas kostnader. Bl. a. mot denna
bakgrund har man i utredningsförslaget inte funnit skäl för att
hundavgiften bör differentieras till förmån för bl. a. folkpensionärer.

Som redovisats i det föregående har en rad åtgärder vidtagits och
ytterligare insatser är att vänta när det gäller att bereda äldre personer en
tillvaro tryggad mot våld och när det gäller att öka kontakten mellan
äldre personer och andra. Mot denna bakgrund är enligt utskottets

SoU1973:23

mening något initiativ av riksdagen i anledning av motionen inte
erforderligt.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1973:1221.

Stockholm den 16 oktober 1973

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c),
Svensson i Kungälv (s), Hamrin (fp), Dahlberg (s)*, Larsson i Öskevik (c),
fru Sigurdsen (s)*, herrar Andreasson (c), Nordberg (s), Åkerlind (m),
Romanus (fp), Nilsson i Växjö (s), Nisser (m) och Hagberg (vpk).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 73 5116 S Stockholm 1973