Socialutskottets betänkande nr 22 är 1973

SoU 1973:22

Nr 22

Socialutskottets betänkande i anledning av motion om utbildningen av
ambulanspersonal och om utrustningen av ambulanser.

Motionen

I motionen 1973:433 av herr Levin (fp) hemställs att riksdagen
anhåller hos Kungl. Maj :t om åtgärder för att tillgodose motionens
syfte angående utrustningen av ambulanser m. m.

I motionen återges uttalande om bl. a. att mer än var femte person
som avlider under transport till sjukhus skulle ha kunnat räddas, att
många ambulanstransporter görs med enbart förare och utan någon
som kan ägna sig åt den sjuke samt att ambulanspersonalen får alltför
kort utbildning.

Motionären anför bl. a. att det borde vara självklart att all ambulanspersonal
finge en grundläggande obligatorisk utbildning samt att enhetliga
regler utformades för hur en ambulans skall vara beskaffad. Vidare
anförs att det torde vara lämpligt att uppdra åt socialstyrelsen både att
fastställa de minimikrav som bör ställas på ambulanspersonal och att ge
anvisningar om hur fordonen skall vara utrustade med avseende på
medicinsk apparatur o. d.

Huvudmannaskapet för ambulansväsendet och inseendet däröver

Enligt 3 § första stycket sjukvårdslagen (1962:242) åligger det
landstingskommun att för dem, vilka är bosatta inom landstingskommunens
område (sjukvårdsområde), ombesörja såväl öppen som
sluten vård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd, i den mån
inte annan drar försorg härom. Samma skyldighet att ombesörja vård
har landstingskommun enligt 3 § andra stycket för dem, vilka vistas
inom sjukvårdsområdet utan att vara bosatta där, om behov av
omedelbar vård föreligger. I fall som nu sagts gäller dock skyldigheten
att bereda sluten vård endast så länge den vårdbehövande inte utan
men kan flyttas till sjukhus, där hans landsting förfogar över vårdplatser.
Vad här och i det följande sägs om landstingskommun avser även
kommun som inte tillhör landstingskommun.

Enligt 3 § tredje stycket sjukvårdslagen skall landstingskommun
tillse, ”att inom sjukvårdsområdet finnes ändamålsenlig organisation för
transport till och från sjukhus eller läkare av personer, vilkas tillstånd
kräver att transporten utföres med fordon, som är inrättat för ändamålet”.

1 Riksdagen 1973. 12 sami. Nr 22

SoU 1973:22

2

Sistnämnda bestämmelse antogs av riksdagen år 1964 som ett tillägg
till 3 § sjukvårdslagen efter förslag av Kungl. Maj:t i prop. 1964:159.
Kungl. Maj:ts förslag grundade sig på förslag som framlagts av en efter
initiativ av Svenska kommunalarbetareförbundet och Folksam bildad
kommitté för utredning av sjuktransportväsendet, i vilken ingick representanter
för initiativtagarna, Svenska brandbefälets riksförbund, Svenska
röda korset, Svenska stadsförbundet, Centrala sjukvårdsberedningen,
Svensk anestesiologisk förening, Svensk kirurgisk förening samt
Landstingsförbundet.

I fråga om organisationen av ambulansväsendet och inseendet däröver
anförde föredragande departementschefen bl. a. följande.

I likhet med kommittén har jag den uppfattningen att huvudmannaskapet
inte i och för sig bör medföra skyldighet för landstingen och de
landstingsfria städerna att genom egna organ utföra sjuktransporterna.
Huvudmännen kan på annat sätt — t. ex. genom avtal med primärkommuner
eller transportföretag — tillse att den erforderliga transportberedskapen
finnes. Däremot inbegriper huvudmannaskapet självfallet
en skyldighet att övervaka att den inom sjukvårdsområdet befintliga
ambulansorganisationen inte blir bristfällig i ett eller annat hänseende.
Det fordras här en fortlöpande kontroll av transportapparatens effektivitet,
fordonens utrustning och personalens utbildning.

Kommittén har föreslagit att medicinalstyrelsen skall vara centralt
ansvarig myndighet för det vägbundna sjuktransportväsendet i landet,
och jag finner ingen anledning till erinran häremot. I likhet med
åtskilliga remissorgan anser jag emellertid, att medicinalstyrelsens inseende
över ambulansväsendet bör utövas på samma sätt som inseendet
över sjukvårdshuvudmännens verksamhet i övrigt. Några särskilda föreskrifter
om redovisningsskyldighet för huvudmännens del finner jag inte
erforderliga.

Någon erinran häremot framfördes inte vid riksdagsbehandlingen
(2LU 1964:66).

Föredragande departementschefen anförde vidare bl. a., att som
allmänt mål för sjuktransportväsendets ordnande borde gälla, att organisationen
skulle äga hög insatsberedskap och en tillfredsställande
transportkapacitet samt att personalen skulle vara väl utbildad för sin
uppgift och fordonen lämpligt utformade och utrustade.

1 anledning av propositionen väcktes en motion vari yrkades att
medicinalstyrelsen skulle erhålla uppdrag att utarbeta standardnormer
för sjukambulansers utrustning och personalens utbildning. Andra lagutskottet
anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande 1964:66 härom
följande.

Det förhållandet att sjukvårdshuvudmännens skyldigheter i fråga om
ambulansväsendet intages i sjukvårdslagen innebär, att medicinalstyrelsen
får inseendet även över denna gren av sjukvården. För att
ambulansväsendet skall kunna fungera tillfredsställande fordras uppenbarligen
att ambulanspersonalen är väl utbildad för sin uppgift och att
fordonen är lämpligt utformade och utrustade. Detta har också av
föredragande departementschefen uppställts sorn ett allmänt mål för
sjuktransportväsendet och är även innebörden i det föreslagna stadgan -

SoU 1973:22

3

det. Utskottet anser därför inte att något riksdagens initiativ erfordras i
det av motionärerna påtalade hänseendet.

Ambulanstjänsten i fråga om biltransporter är inte uppbyggd på
något enhetligt sätt. Den ombesörjes antingen genom en organisation
direkt underställd sjukvårdshuvudmannen, av brandförsvaret, av taxi
eller av enskilda företag. Sjukvårdshuvudmannen har emellertid, som
framgått av det föregående, en skyldighet att övervaka att den inom
sjukvårdsområdet befintliga ambulansorganisationen inte blir bristfällig i
ett eller annat hänseende.

Socialstyrelsen har enligt föreskrift i 3 § styrelsens instruktion
(1967:606) tillsyn över sjuktransportväsendet.

Utrustning m. m. av ambulanser

Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut
(Spri) — vars huvudmän är staten och en stiftelse, i vilken Landstingsförbundet
samt Göteborgs och Malmö kommuner ingår som medlemmar —
har till uppgift bl. a. att främja, samordna och medverka i huvudmännens
planerings- och rationaliseringsverksamhet inom bl. a. hälso- och sjukvården
samt att fastställa svensk sjukhusstandard.

1 en särskild specifikation (211 01) har Spri angett krav beträffande
utformning, inredning och utrustning av ambulanser för högst två
liggande sjuka eller skadade personer och i en annan specifikation
(211 02) krav i motsvarande avseenden beträffande bilar avsedda för
transport av sjuk eller skadad person liggande på sjukbår (sjukbilar). Båda
specifikationerna gäller från oktober 1970.

Statens trafiksäkerhetsverk har även vissa uppgifter i fråga om
utrustning m. m. av ambulanser. Inom ramen för ett arbete inom
kommunikationsdepartementet med en genomgripande översyn och
omarbetning av vägtrafiklagstiftningen utfärdades år 1972 för ikraftträdande
den 1 maj 1973 bl. a. en fordonskungörelse (1972:595) med
bestämmelser om fordons utrustning och beskaffenhet och om kontroll
av fordon genom olika former av besiktning, en bilregisterkungörelse
(1972:599) med bestämmelser om registrering av fordon och kontroll
av fordon genom ett för landet gemensamt bilregister samt en vägtrafikkungörelse
(1972:603) med regler för trafiken på väg. Den för
utryckningsfordon, vartill ambulanser räknas, utmärkande rättigheten i
vägtrafiken är att förare av utryckningsfordon enligt 12 § vägtrafikkungörelsen
får i trängande fall påkalla fri väg för fordonet. För sådant
ändamål skall särskilda ljud- och ljussignaler avges med föreskrivna
larmanordningar. Karaktär av utryckningsfordon får ett motorfordon
om det vid registreringen upptagits som utryckningsfordon. För detta
krävs enligt 15 § första stycket bilregisterkungörelsen bl. a. att ägaren
begär det och att fordonet vid registreringsbesiktning godkänts som
utryckningsfordon. Enligt 15 § andra stycket får som utryckningsfordon
bl. a. registreras ”motorfordon som är inrättat för transport av

SoU1973:22

4

sjuka eller skadade och är avsett att användas uteslutande för sådant
ändamål av den som har att svara för sjuktransporter”. Till komplettering
av de bestämmelser om fordons beskaffenhet och utrustning
m. m., som finns i fordonskungörelsen, äger statens trafiksäkerhetsverk
meddela ytterligare föreskrifter om tillämpningen av kungörelsen. Trafiksäkerhetsverket
får därvid föreskriva att viss utrustning skall vara av
typ som godkänts av verket eller annan myndighet (102 §). Trafiksäkerhetsverket
har därigenom givits möjlighet att meddela närmare föreskrifter
om fordonens utrustning som tillgodoser behov från trafiksäkerhetssynpunkt.

Spri och trafiksäkerhetsverket samarbetar för närvarande i ett utredningsarbete
om kravspecifikation beträffande ambulanser i anknytning
till en standardiseringskommitté för ambulanser hos Spri, i vilken
trafiksäkerhetsverket är representerat. Resultatet av detta utredningsarbete,
som beräknas föreligga under innevarande år, avses ligga till grund
för dels en ny specifikation av Spri beträffande ambulanser, dels
föreskrifter av trafiksäkerhetsverket om ambulanser.

Utbildning av ambulanspersonal

För närvarande finns inte någon obligatorisk utbildning i sjukvård
för ambulanspersonal. Inte heller finns några obligatoriska utbildningskrav
med avseende på körskickligheten. Skolöverstyrelsen har år 1965
fastställt en läroplan för grundkurs i sjukvård för ambulanspersonal vilken
tillämpas vid specialkurs i gymnasieskolan. Utbildningsmålet är enligt
läroplanen att ge grundläggande kunskaper och färdigheter i sjukvård för
ambulanspersonal och därvid göra ambulanspersonalen så väl förtrogen
med de första åtgärderna vid svårare olycksfall och sjukdomsfall, att
adekvat vård av skadade och sjuka kan påbörjas redan på platsen för
omhändertagandet. Kurstidens längd är sju veckor, varav tre veckors
teoretisk undervisning och fyra veckors yrkesarbete. Viss kompletterande
utbildning i hälso- och sjukvård för i tjänst varande, tidigare utbildad
ambulanspersonal omfattande sammanlagt tre veckor har också meddelats
inom vissa sjukvårdsområden i enlighet med en inom skolöverstyrelsen
fastställd läroplan.

En av socialstyrelsen år 1970 efter samråd med statens trafiksäkerhetsverk
tillsatt arbetsgrupp med uppgift att se över utbildningen i
sjukvård för ambulanspersonal avgav i augusti 1971 till socialstyrelsen
en rapport Utbildning av ambulanspersonal. Arbetsgruppen föreslog i
rapporten bl. a. att utbildningsfrågorna skulle göras till föremål för
fortsatt utredning, att till grund för denna skulle läggas arbetskravsanalyser
samt att prövning av olika organisations- och utbildningsmodeller
skulle ske. Det föreslogs vidare att i avvaktan på en närmare utredning för
en slutlig bedömning av utbildningsfrågan borde genomgång av kurs i
sjukvård för ambulanspersonal enligt skolöverstyrelsens läroplan göras
obligatorisk för den personal, som skall tjänstgöra i ambulanser, samt att

SoU 1973:22

5

möjligheterna skulle utvidgas för fortbildning i sjukvård för ambulanspersonal,
som gått igenom denna grundkurs. Rapporten har remissbehandlats.
Förslaget att ytterligare undersökningar skulle genomföras tillstyrktes
vid remissbehandlingen av samtliga remissinstanser. I fråga om en
lösning av utbildningsfrågan på kort sikt tillstyrkte remissinstanserna med
undantag av Landstingsförbundet förslaget om att utbildningen i sjukvård
skulle bli obligatorisk. Landstingsförbundet framhöll att det för
förbundet tedde sig naturligt att dåvarande grundutbildning gavs sådan
omfattning att största möjliga antal anställda inom ambulanstjänst
erbjöds den tillgängliga utbildningen. Landstingsförbundet sade sig vara
berett medverka härtill.

Socialstyrelsen har i skrivelse i år till Spri föreslagit att Spri tillsätter
en arbetsgrupp med uppgift att utreda ambulansväsendets och den akuta
sjukvårdsberedskapens inordnande i en strukturerad hälso- och sjukvårdsorganisation.
Socialstyrelsen har framhållit att i arbetsgruppen bör ingå
representanter förutom från Spri även från socialstyrelsen, Landstingsförbundet,
Svenska kommunförbundet och trafiksäkerhetsverket och att
utredningsarbetet bör ske bl. a. i samråd med pågående översyn inom
socialstyrelsen av de medicinska verksamhetsområdenas strukturering på
olika vårdnivåer.

År 1969 uppdrog Kungl. Maj:t åt statens trafiksäkerhetsverk att dels
utreda behovet från trafiksäkerhetssynpunkt av särskilda föreskrifter
om utryckningsfordonens beskaffenhet och utrustning och av skärpta
bestämmelser om löpande kontroll av sådana fordon, dels i samråd med
berörda huvudmän utreda och bestämma de krav som ett trafiksäkert
framförande av utryckningsfordon ställer i fråga om grund- och vidareutbildning
av fordonsförarna och i anslutning därtill verka för att
angivna krav beaktas i de utbildningsplaner eller motsvarande som
upprättas för personalen inom ifrågavarande verksamhet ävensom vid
behov biträda vid utformningen av planerna i angivna hänseenden.

I skrivelse till Kungl. Majit i oktober 1972 avgav trafiksäkerhetsverket
redovisning för uppdraget. I fråga om utbildning av förare av
utryckningsfordon hade utarbetats ett förslag, som trafiksäkerhetsverket
remissbehandlat. Trafiksäkerhetsverket föreslog en grundläggande körutbildning
för personer som avsåg vinna anställning som ambulansförare
eller förare av läkarbil. För att vinna tillträde till grundutbildningen
skulle krävas att vederbörande dels innehade behörighet att framföra
fordon även i yrkesmässig personbefordran, dels genomgått en sju-veckors
grundkurs i sjukvård för ambulanspersonal. Den grundläggande
körutbildningen föreslogs indelad i två skeden och avslutad med ett
praktiskt körprov. För den redan anställda ambulanspersonalen föreslogs
övergångsvis en särskild vidareutbildning — omfattande 65 lektionstimmar
— att genomföras inom loppet av två år. Landstingsförbundet ställde
sig i sitt remissyttrande kritiskt till trafiksäkerhetsverkets förslag.
Beträffande förslaget om att vederbörande skall för tillträde till utbildningen
ha genomgått grundkurs i sjukvård anförde Landstingsförbundet,

SoU 1973:22

6

att sjukvårdsutbildning väl borde uppställas som krav för behörighet att
inneha tjänst såsom ambulansman men inte utgöra förutsättning för
genomgång av förarutbildning.

I skrivelsen till Kungl. Majit anförde trafiksäkerhetsverket att det
avsåg att i enlighet med uppdraget verka för att de i förslaget fastställda
utbildningsrutinerna tillämpades vid utbildning av förare av utryckningsfordon.
Utskottet har inhämtat att trafiksäkerhetsverket därefter haft
viss kontakt med Landstingsförbundet i utbildningsfrågan.

Tidigare riksdagsbehandling

År 1972 framställdes till socialministern en interpellation angående
utbildningen av ambulanspersonal (prot. 3 s. 17). Interpellationen
besvarades av socialministern den 8 mars 1972 (prot. 36 s. 106 — 110).
Socialministern omnämnde socialstyrelsens utredning om utbildning av
ambulanspersonal och statens trafiksäkerhetsverks utredning om utbildning
av förare av utryckningsfordon, vilka utredningar kortfattat
redovisats i det föregående, samt framhöll att utbildningsfrågorna sålunda
var föremål för behandling hos berörda myndigheter.

År 1973 framställdes till socialministern en enkel fråga angående
ambulansers inredning och utrustning (prot. 38 s. 37), vilken besvarades
av socialministern den 15 mars 1973 (prot. 44 s. 10—12).
Socialministern hänvisade till hos Spri pågående, i det föregående
nämnda översyn av Spris specifikation för ambulanser.

Utskottet

I motionen 1973:433 begärs att minimikrav beträffande utbildning
fastställs för ambulanspersonal och att anvisningar ges om hur ambulanser
skall vara utrustade med avseende på medicinsk apparatur o. d. I
motionen återges uttalanden om att många ambulanstransporter görs
med enbart förare och utan någon som kan ägna sig åt den sjuke samt om
att ambulanspersonalen får alltför kort utbildning, vilket innebär att
ambulanspersonalen saknar möjlighet att bistå patienterna i erforderlig
utsträckning.

Huvudmannaskapet för det vägbunda ambulansväsendet åvilar sjukvårdshuvudmännen.
De har dock inte någon skyldighet att genom egna
organ utföra sjuktransporterna utan kan genom t. ex. avtal med
brandförsvaret, taxi eller andra företag tillse att erforderlig transportberedskap
finns.

För ambulanspersonalens sjukvårdsutbildning finns en av skolöverstyrelsen
fastställd läroplan för en sju veckors grundkurs i sjukvård för
ambulanspersonal. Läroplanen är avsedd att tillämpas vid specialkurs i
gymnasieskolan. Utbildningsmålet är enligt läroplanen att ge grundläggande
kunskaper och färdigheter i sjukvård för ambulanspersonal och därvid
göra denna personal så väl förtrogen med de första åtgärderna vid svårare
olycksfall och sjukdomsfall att adekvat vård av skadade och sjuka kan

SoU 1973:22

7

påbörjas redan på platsen för omhändertagandet. Genomgång av denna
kurs är dock inte obligatorisk för ambulanspersonal. Några särskilda krav
med avseende på körskickligheten finns inte.

I fråga om utformningen av ambulanser och den medicinska utrustningen
i dessa har sjukvårdens och socialvårdens planerings- och
rationaliseringsinstitut (Spri) utfärdat en kravspecifikation gällande från
oktober 1970. Ambulanserna torde i regel uppfylla dessa krav, vilket
konstaterats vid socialstyrelsens inspektioner av ambulansmaterielen.

Inom socialstyrelsen gjordes åren 1970—1971 i samråd med statens
trafiksäkerhetsverk en översyn av utbildningen i sjukvård för ambulanspersonal.
Översynen resulterade i bl. a. förslag om att utbildningsfrågorna
skulle göras till föremål för fortsatt utredning samt att — som en lösning
av utbildningsfrågan på kort sikt — genomgång av den ovannämnda
grundkursen i sjukvård för ambulanspersonal skulle bli obligatorisk. I
remissyttrande till socialstyrelsen har Landstingsförbundet tillstyrkt
förslaget om fortsatt utredning men inte att grundkursen i sjukvård för
ambulanspersonal görs obligatorisk. Landstingsförbundet framhåller att
den befintliga grundutbildningen bör ges sådan omfattning att största
möjliga antal anställda inom ambulanstjänst erbjuds densamma samt att
förbundet är berett medverka härtill. Remissbehandlingen av det inom
socialstyrelsen utarbetade förslaget har slutförts, men socialstyrelsen har
ännu inte tagit slutlig ställning till detta.

På uppdrag av Kungl. Maj:t har statens trafiksäkerhetsverk utrett
bl. a. frågan om utbildning av förare av utryckningsfordon. Trafiksäkerhetsverket
har föreslagit en grundläggande körutbildning för blivande
ambulansförare. För inträde till grundutbildningen skall krävas att
vederbörande dels har behörighet att framföra fordon även i yrkesmässig
personbefordran, dels har genomgått den ovan nämnda grundkursen i
sjukvård för ambulanspersonal. I remissyttrande till trafiksäkerhetsverket
har Landstingsförbundet anfört att sjukvårdsutbildning väl borde uppställas
som krav för behörighet att inneha tjänst som ambulansman men
inte utgöra förutsättning för genomgång av förarutbildning. Trafiksäkerhetsverket
avgav hösten 1972 redovisning för utredningsarbetet till
Kungl. Maj:t och anförde därvid bl. a. att det avsåg att verka för att den
föreslagna utbildningen skulle tillämpas vid utbildning av förare av
utryckningsfordon. Trafiksäkerhetsverket har därefter haft kontakt med
Landstingsförbundet beträffande frågan om utbildning för ambulanspersonal.

Spri och trafiksäkerhetsverket samarbetar för närvarande i ett utredningsarbete
om kravspecifikation beträffande ambulanser. Resultatet av
detta utredningsarbete beräknas föreligga före årets utgång och skall ligga
till grund för dels en ny kravspecifikation av Spri, dels föreskrifter av
trafiksäkerhetsverket som avser frågor om trafiksäkerheten.

I fråga om ambulansväsendets uppgifter inom sjukvårdsorganisationen
har socialstyrelsen begärt att Spri skall starta ett utredningsarbete om
ambulansväsendets och den akuta sjukvårdsberedskapens inordnande i en
strukturerad hälso- och sjukvårdsorganisation.

SoU 1973:22

8

Till följd av den medicinska utvecklingen och med hänsyn till de
förändringar, som sker inom sjukvårdsorganisationen med bl. a. en
koncentration av akutsjukvården till större och mer specialiserade
sjukhus och en upprustning av den öppna sjukvårdens resurser, ställs allt
större krav på ambulansverksamheten och på ambulanspersonalen. Det är
därför enligt utskottets mening angeläget att personalen har god
utbildning och att ambulanserna är lämpligt utformade och utrustade.
Även om sjukvårdshuvudmännen närmast har ansvaret härför är det
viktigt att de centrala statliga organen främjar huvudmännens arbete på
området genom att bl. a. utarbeta riktlinjer för utbildningen av personalen
och medverka till att normer på utrustningssidan hålls aktuella.
Av den föregående redogörelsen framgår att socialstyrelsen och trafiksäkerhetsverket
medverkar i angivna hänseenden. Det framgår vidare att
utredningsförslag framlagts och att fortsatt utredningsarbete m. m. är att
vänta om de frågor som tas upp i motionen. Mot denna bakgrund anser
utskottet det inte erforderligt att riksdagen vidtar någon åtgärd i
anledning av motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1973:433.

Stockholm den 16 oktober 1973

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c),
Svensson i Kungälv (s), Hamrin (fp), Dahlberg (s)*, Larsson i Öskevik (c),
fru Sigurdsen (s)*, herrar Johnsson i Blentarp (s), Andreasson (c),
Nordberg (s), Akerlind (m), Romanus (fp), Nilsson i Växjö (s), Nisser (m)
och Hagberg (vpk).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 73 5029 S Stockholm 1973