Socialutskottets betänkande nr 20 år 1973

SoU 1973:20

Nr 20

Socialutskottets betänkande i anledning av motion om fosterlega för barn
som vistas hos särskilt förordnad förmyndare.

Motionen

1 motionen 1973:902 av fru Lundblad (s) och herr Signell (s)
yrkas att riksdagen hos Kungl. Majit hemställer om sådan ändring i
barnavårdslagen att barn under 16 år som vistas hos särskilt förordnad
förmyndare skall kunna anses som fosterbarn och därvid erhålla det stöd
som kan komma fosterbarn till del.

I motionen pekas på vissa olägenheter som följer av att barn som vistas
hos särskilt förordnad förmyndare, som anförtrotts vårdnaden om
barnet, inte är fosterbarn i barnavårdslagens mening. Motionärerna anför
bl. a. att eftersom utbetalning av fosterlaga, dvs. ersättning för kostnader
för barnets vård, är knuten till barnets vistelse i ett fosterhem, sådan
ersättning inte kan utbetalas till en särskilt förordnad förmyndare, trots
att barnet ytterst sällan har några större tillgångar eller bidrag som kan
ersätta fosterlegan. Motionärerna framhåller att de anser att det borde
finnas möjlighet för barnavårdsnämnd att besluta att, om särskilda skäl
föreligger, sådant barn som vistas hos särskilt förordnad förmyndare
likväl kan anses som fosterbarn. Därmed skulle, påpekas det, rent
formella förmynderskapsförordnanden, som åläggs bl. a. socialvårdstjänstemän
för fosterbarn som under långa tider vistats i samma enskilda hem,
kunna undvikas och anhöriga till barn, som mist sina föräldrar, skulle också
kunna tillförsäkras viss ekonomisk ersättning utöver barnpension om de tog
hand om barnet och detta således fick vistas i en miljö som inte var barnet
helt främmande.

Gällande bestämmelser m. m.

Vårdnaden om barn

Bestämmelser om vårdnaden om barn är intagna i föräldrabalken (FB).
Vårdnaden om barn innefattar en plikt för vårdnadshavaren att sörja för
barnets person och att ge det sorgfällig uppfostran. Barnet skall erhålla
uppehälle och utbildning efter vad som är tillbörligt med hänsyn till
föräldrarnas villkor, barnets egna tillgångar och barnets anlag (FB 6:2).
Vårdnaden om barn upphör när barnet fyllt 20 år eller ingått äktenskap
(FB 6:1 och 12). I viss utsträckning har barnet redan före 20-årsåldern
getts behörighet att bestämma i några för vårdnadsfrågan viktiga
hänseenden, såsom beträffande bostad och arbete (FB 6:3 andra stycket
och 4).

1 Riksdagen 1973. 12 sami. Nr 20

SoU 1973:20

I vårdnaden ingår befogenhet och plikt att, i den omfattning lagen
anger, besluta i barnets personliga angelägenheter. Vårdnadshavaren kan
därvid besluta att lämna den rent faktiska vården till annan, exempelvis
fosterföräldrar. Därigenom sker ingen ändring i vårdnadshavarens bestämmanderätt
för barnet. Det i lagen använda begreppet vårdnad är alltså
inte identiskt med den faktiska vården. Vårdnadshavaren kan återta den
faktiska vården om barnet, om han finner det lämpligt.

För barn i äktenskap är föräldrarna gemensamt vårdnadshavare (FB
6:1). Vid längre tids förhinder för den ene av föräldrarna eller om den
ene gör sig skyldig till grovt missbruk eller till grov försummelse vid
vårdnadens utövande, är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel eller
för ett lastbart liv, kan rätten på ansökan av den andre förordna att
vårdnaden skall tillkomma endast denne. Sådant förordnande kan ges
också på ansökan av barnavårdsman eller på anmälan av allmän åklagare
eller barnavårdsnämnd. Är båda föräldrarna för längre tid förhindrade att
delta i vårdnaden eller har båda gjort sig skyldiga till någon nyss angiven
försummelse, kan rätten överflytta vårdnaden på särskilt förordnad
förmyndare (FB 6:6).

Upplöses familjegemenskapen skall enligt FB 6:7 rätten förordna vem
av föräldrarna som skall ha vårdnaden om barnen eller, om inte alla
barnen bör stå under den enes vårdnad, hur de skall fördelas mellan
föräldrarna.

Finner rätten det vara med hänsyn till barnens bästa uppenbart, att
ingendera av föräldrarna bör utöva vårdnaden, skall denna anförtros åt
särskilt förordnad förmyndare.

När vårdnaden om barn i äktenskap tillkommer föräldrarna gemensamt
och den ene dör, blir den efterlevande ensam vårdnadshavare direkt
på grund av lag (FB 6:8). Har vårdnaden vid upplösning av äktenskapet
eller i följd av särlevnad tillagts den ene och dör denne, krävs rättens
förordnande för den andre att utöva vårdnaden. Sådant förordnande skall
ges, såvida inte vårdnaden med hänsyn till barnets bästa finnes böra
anförtros åt särskilt förordnad förmyndare. Motsvarande gäller om den av
föräldrarna som ensam har vårdnaden blir för längre tid förhindrad att
utöva vårdnaden eller gör sig skyldig till sådan grov försummelse som kan
föranleda att vårdnaden under bestående sammanlevnad tillerkänns den
andre. (FB 6:9).

För barn utom äktenskap gäller enligt FB 6:12 första stycket att det
står under moderns vårdnad. Under vissa förutsättningar kan vårdnaden
genom beslut av rätten överföras till fadern.

Om den av föräldrarna som har vårdnaden om barnet för längre tid är
förhindrad att utöva vårdnaden eller gör sig skyldig till försummelse vid
vårdnadens utövande m. m. skall rätten på ansökan av den andre
föräldern eller på anmälan av allmän åklagare eller barnavårdsnämnd
förordna den andre föräldern att utöva vårdnaden, såvida inte vårdnaden
med hänsyn till barnets bästa bör anförtros åt särskilt förordnad
förmyndare. Motsvarande gäller om den ene av föräldrarna dör (FB 6:12
andra stycket).

SoU 1973:20

Av rätten meddelade beslut i vårdnadsfrågor kan omprövas när
väsentligt ändrade förhållanden påkallar det (FB 6:13).

Vårdnaden är att skilja från förmynderskapet, vilket avser förvaltningen
av barnets egendom, till den del denna inte tillkommer barnet
självt eller annan, samt befogenheten att företräda barnet i andra
angelägenheter än som rör dess person. 1 lagen har de båda funktionerna
emellertid i princip kopplats samman. För underårigt barn i äktenskap är
sålunda enligt huvudregeln föräldrarna gemensamt förmyndare (FB 11:1
första stycket) och för barn utom äktenskap är modern förmyndare (FB
11:2 första punkten). Förordnas att vårdnaden om barn i äktenskap skall
tillkomma endast den ene av föräldrarna eller överflyttas vårdnaden om
barn utom äktenskap på fadern, blir den sålunda utsedde vårdnadshavaren
också ensam förmyndare (FB 11:1 andra stycket och 2 andra
punkten). Man brukar i sammanhanget tala om föräldrars legala
förmynderskap. Också en legal förmyndare kan entledigas, om han
prövas vara olämplig såsom förmyndare (FB 11:9). Om rätten i sådant
fall inte förordnar att även vårdnaden skall överflyttas på den särskilt
förordnade förmyndaren, kommer vårdnaden och förmynderskapet att
fortsättningsvis utövas av olika personer. Motsvarande gäller om en av
flera särskilt förordnade förmyndare endast skall ha vårdnaden om barnet
och befriats från skyldigheten att delta i handhavandet av barnets övriga
angelägenheter (FB 13:8 andra stycket andra punkten). Lagen ger större
möjlighet att låta förmynderskapet utövas gemensamt än vårdnaden.
Endast föräldrar till barn i äktenskap kan utöva vårdnaden gemensamt.
Lagens reglering bygger härvid på förutsättningen att föräldrarna sammanlever.

I föräldrabalken har meddelats närmare bestämmelser om förmyndares
plikter och om tillsyn över förmyndares förvaltning. Tillsynen utövas
i första hand av kommunalt valda överförmyndare, vilka i sin tur står
under tillsyn av förmynderskapsdomstolen.

För sitt arbete äger förmyndaren att av den omyndiges egendom
uppbära skäligt arvode, dock högst fem procent av den omyndiges
behållna årsinkomst. Förmynderskapsdomstolen kan i vissa fall fastställa
högre ersättning. Arvode kan inte utgå för arbete som förmyndaren lagt
ned på den omyndiges personliga omvårdnad. Arvode tillkommer ej
heller legal förmyndare (föräldrar) såvida inte rätten med hänsyn till
särskilda omständigheter tillåter detta.

Utplacering av barn i enskilt hem genom barnavårdsnämnd m. m.

Utplacering av barn i enskilt hem genom barnavårdsnämnd förekommer
inom ramen för omhändertagande av barn för samhällsvård.

Barnavårdsnämnd — eller i förekommande fall social centralnämnd
eller social distriktsnämnd — skall enligt 25 § barnavårdslagen (1960:97,
efter ändringar omtryckt 1971:308) ingripa då missförhållanden föreligger
i underårigs miljö eller beteende. Barnavårdsnämnd skall i första

SoU 1973:20

hand tillgripa förebyggande åtgärder, såsom hjälpåtgärder, varning,
föreskrifter rörande levnadsförhållanden och övervakning. Om hjälpåtgärder
bedöms som gagnlösa eller i det särskilda fallet visat sig
ineffektiva, kan barnavårdsnämnd omhänderta den underårige för samhällsvård.

Omhändertagande för samhällsvård kan vidare komma i fråga i
följande fall. Om någon som inte fyllt aderton år behöver vård och
fostran på grund av att föräldrarna avlidit eller övergivit honom, kan
barnavårdsnämnden, om behovet av vård och fostran inte tillgodoses på
annat sätt, omhänderta honom för samhällsvård (31 § första stycket
barnavårdslagen). Är någon som inte fyllt aderton år i behov av
specialvård eller annan vård och fostran utom hemmet på grund av att
föräldrarna inte kan bereda honom sådan vård eller eljest underlåter att
tillfredsställande sörja för honom, kan barnavårdsnämnden, om behovet
inte tillgodoses på annat sätt, på begäran av föräldrarna eller med deras
samtycke omhänderta honom för samhällsvård (31 § andra stycket
barnavå rdslagen).

Den som omhändertagits för samhällsvård skall överlämnas till enskilt
hem eller placeras i lämplig anstalt. I första hand skall vård i enskilt hem
ifrågakomma. Med enskilt hem avses inte den omhändertagnes eget hem.
Den som omhändertagits på grund av sitt eget beteende kan intagas i
ungdomsvårdsskola efter beslut av socialstyrelsen på ansökan av barnavårdsnämnd.

För barn, som för samhällsvård utplaceras i enskilt hem, betalar
barnavårdsnämnden (kommunen) ersättning (fosterlega) till hemmet
efter överenskommelse med detsamma.

Placering av barn i annat enskilt hem än hos föräldrarna förekommer
också på grund av privata överenskommelser mellan barnets föräldrar och
hemmet. Ersättningen för vården betalas därvid inte av barnavårdsnämnd
utan är en fråga om vilken föräldrarna och det enskilda hemmet avtalar.

Enligt den officiella statistiken var per den 31 december 1968
sammanlagt något fler än 20 000 barn och ungdomar omhändertagna för
samhällsvård. Av dessa var ca 15 000 placerade i enskilda hem. Fosterbarnsutredningen,
om vilken utredning närmare uppgifter lämnas i det följande,
fann i sina undersökningar år 1970 att ca 17 000 barn var placerade i
fosterhem. Drygt tre fjärdedelar av detta antal barn var omhändertagna för
samhällsvård och närmare en fjärdedel var placerade på grund av privata
överenskommelser mellan barnens föräldrar och fosterhemmen.

I bamavårdslagen har meddelats särskilda bestämmelser beträffande
vård av barn under sexton år, som vårdas och fostras i annat enskilt hem
än hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare vilken har
vårdnaden om barnet. Sådant barn benämnes i 46 § barnavårdslagen
fosterbarn, och de aktuella bestämmelserna återfinns i 7 kap. med
rubriken Fosterbarnsvård m. m. Föreskrifter ges där om tillstånd för
mottagande av fosterbarn och om tillsyn över fosterhem m. m. Både

SoU 1973:20

privata placeringar och placeringar genom barnavårdsnämnd såsom en
form av samhällsvård är underkastade dessa bestämmelser.

Liksom den för samhällsvård omhändertagne inte kan vara utplacerad
i sitt eget hem hos föräldrarna kan den som är omhändertagen för
samhällsvård och för vilken vårdnaden åvilar särskilt förordnad förmyndare
inte vara utplacerad hos sådan förmyndare. 1 fall som nu
nämnts fostras barnet av vårdnadshavarna och kan då inte anses vara
omhändertaget för samhällsvård. Om vårdnaden för ett för samhällsvård
omhändertaget barn, som är utplacerat hos fosterföräldrar, överflyttas
från föräldrarna till fosterföräldrarna som särskilt förordnade förmyndare,
måste således samhällsvården upphöra. Detta får bl. a. till följd att
barnavårdsnämnden inte längre utger ersättning (fosterlega) till hemmet
och att de särskilda reglerna i 7 kap. barnavårdslagen om tillsyn över
fosterhemmet m. m. inte längre är tillämpliga. Vid bortfall av ersättningen
från barnavårdsnämnden till fosterhemmet kan i stället socialhjälp
för barnet ifrågakomma, om föräldrarna inte erlägger underhållsbidrag,
som täcker kostnaderna för barnets uppehälle och fostran.

Utöver de bidrag till barnets uppehälle och fostran som i form av
fosterlega kan utgå till hem, vari barn utplacerats för samhällsvård, eller i
form av underhållsbidrag och/eller socialhjälp kan utgå, då särskilt
förordnad förmyndare har vårdnaden om barnet, kan komma allmänt
barnbidrag, bidragsförskott, barnpension, statligt bostadstillägg och
kommunalt bostadstillägg.

Normer beträffande ersättning för samhällsvård i enskilt hem m. m.

Svenska kommunförbundet har i april 1972 beslutat rekommendera
barnavårdsnämnderna att för år 1973 såsom lägsta ersättning för vård i
enskilt hem av barn som omhändertagits jämlikt barnavårdslagen utge ett
belopp som motsvarar 90 procent av det vid ingången av år 1973 gällande
basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (Svenska
kommunförbundets cirkulär 21.4.1972 nr 38/72). Nämnda basbelopp
utgjorde vid ingången av år 1973 7 300 kr. innebärande att såsom lägsta
ersättning rekommenderades för år 1973 ett belopp av 6 570 kr. eller
efter viss avrundning 550 kr. per månad. I tillämpningsanvisningar till
rekommendationen har Kommunförbundet anfört att det av olika skäl
ofta är erforderligt att avtala högre — och inte sällan väsentligt högre —
ersättningsbelopp än vad som rekommenderats. En viktig anledning anges
vara, att den otillräckliga tillgången på fosterhem lett till en fortgående
höjning av den allmänna ersättningsnivån. Kommunförbundet anför
vidare i anvisningarna att det varken torde vara möjligt eller erforderligt att
uttömmande ange vilka förhållanden som bör kunna föranleda högre
ersättning men anger dock tre huvudgrupper av skäl, nämligen omständigheter
som hänför sig till barnet, omständigheter som hänför sig till
fosterhemmet samt vårdtidens längd (tillfällig vård). I anvisningarna
rekommenderas vidare barnavårdsnämnderna att vid sidan av de fasta

SoU 1973:20

ersättningarna ersätta fosterföräldrarna för vissa kostnader, nämligen för
läkarvård, läkemedel m. m., tandvård, fickpengar, särskild kostnadskrävande
utrustning (exempelvis säng och sängutrustning, cykel, moped,
sportutrustning) samt resekostnader i samband med läkar- och tandläkarvård
m. m.

Kommun kan under vissa förutsättningar få ersättning för utgifter för
samhällsvård av annan kommun, av staten, av barnet självt eller av dess
föräldrar eller adoptivföräldrar enligt bestämmelser i (10 kap.) barnavårdslagen
om kommuns rätt till ersättning för vissa vårdkostnader.
Kommun som haft utgifter för samhällsvård för barn som är mantalsskrivet
i annan kommun kan sålunda återsöka kostnaderna från mantalsskrivningskommunen.
Dylika utgifter för barn som inte är svensk
medborgare kan återsökas från staten. Kommun är berättigad att som
ersättning för kostnader för samhällsvård uppbära underhållsbidrag eller
annan periodiskt utgående förmån som tillkommer barnet eller kräva
ersättning av egendom som tillhör barnet. För barn som inte fyllt sexton
år har kommun rätt till ersättning av föräldrar eller adoptivföräldrar.

Ersättning från staten utgår endast i den mån gottgörelse inte kan
uttagas av barnet självt, dess föräldrar eller adoptivföräldrar.

Såväl ersättningen från annan kommun som ersättningen från staten
utgår med det belopp, vartill åtgärdskommunens kostnader för vården
”skäligen” kan uppskattas.

Den sammanlagda ersättning som kommun får uttaga från barnet och
dess föräldrar får dock under inga förhållanden överstiga ett visst belopp
per år, vilket belopp fastställes av Kungl. Majit. Enligt kungörelsen
(1964:344) om det högsta ersättningsbelopp, som må uttagas enligt 72 §
barnavårdslagen, utgör detta belopp 2 500 kr. per år. Har barnet fyllt
sexton år och har inkomst av eget arbete får uttagas ytterligare 1 200 kr.
per år.

Utredningar

Den med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1964 tillkallade
förmynderskapsutredningen (Ju 1966:60), vilken år 1970 slutförde sitt
uppdrag, avgav år 1970 till chefen för justitiedepartementet ett betänkande
Förmynderskap (SOU 1970:67) med förslag till vissa ändringar i
föräldrabalken m. fl. författningar. Utredningen föreslog att allt arbete
som en förmyndare utför bör ersättas. Undantag bör endast göras
beträffande ersättning åt legal förmyndare. Arvodet bör enligt utredningen
i princip utgå av den omyndiges medel. Om dennes ekonomiska
ställning skulle vara sådan att ett uttagande av förmyndararvode skulle bli
alltför betungande, bör ersättningen enligt utredningen utgå av allmänna
medel. Utredningens betänkande har remissbehandlats.

Socialutredningen (S 1969:29) har i uppdrag att göra en allmän
översyn av den sociala vårdlagstiftningen omfattande bl. a. barnavårdslagen.
I direktiven erinras bl. a. om att 1967 års riksdag (2LU 1967:51)

SoU 1973:20

hemställt om utredning av barnavårdslagens bestämmelser om omhändertagande
av barn för samhällsvård.

Fosterbarnsutredningen (S 1970:30) har i uppdrag att utreda vissa
frågor beträffande vården av barn och ungdomar i fosterhem, barnhem
och andra barnavårdande institutioner. I direktiven anges att utredningen
bl. a. skall ta upp frågor rörande vård i enskilda hem jämfört med vård på
barnavårdande institutioner och att nuvarande former för och omfattningen
av fosterhemsverksamheten skall kartläggas.

Fosterbarnsutredningen har bl. a. genomfört två enkätundersökningar
avseende kommunernas fosterbarnsvård och en intervjuundersökning
med fosterföräldrar.

Utskottet

I motionen 1973:902 tas upp frågan om ersättning (fosterlega) för
barn, som varit omhändertagna för samhällsvård och utplacerade hos
fosterföräldrar men beträffande vilka vårdnaden överflyttats till fosterföräldrarna
som särskilt förordnade förmyndare.

Vårdnaden om barn innefattar enligt föräldrabalken en plikt för
vårdnadshavaren att sörja för barnets person och att ge det en sorgfällig
uppfostran. Vårdnaden åvilar föräldrarna eller förälder. I vissa fall, såsom
t. ex. om föräldrarna avlidit, kan emellertid vårdnaden genom beslut av
rätten överflyttas till särskilt förordnad förmyndare. Den faktiska vården
om barn kan överlämnas till fosterföräldrar genom frivillig överenskommelse
mellan dessa och vårdnadshavarna eller i samband med att barnet
med stöd av bestämmelser i barnavårdslagen (1960:97) av barnavårdsnämnd
omhändertas för samhällsvård.

Barn, som omhändertas för samhällsvård, skall i första hand utplaceras
i enskilt hem, i andra hand i anstalt. För barn som utplaceras i enskilt
hem betalar barnavårdsnämnden fosterlega till fosterföräldrarna.

Om vårdnaden för barn, som är omhändertaget för samhällsvård och
utplacerat i enskilt hem, överflyttas till fosterföräldrarna som särskilt
förordnade förmyndare, upphör samhällsvården. Detta får till följd att
barnavårdsnämnden inte längre kan utge fosterlega.

Det yrkande som framställs i motionen syftar till att barnavårdslagen
skall ändras så att fosterlega kan utgå för barn som vistas hos särskilt
förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden om barnet. Motionärerna
påpekar att genom en sådan ändring rent formella förmynderskap som
tilläggs andra personer än fosterföräldrar — exempelvis socialvårdstjänstemän
— skulle kunna undvikas samt att anhöriga till barn som mist sina
föräldrar skulle kunna tillförsäkras viss ekonomisk ersättning om de tar
hand om barnet och detta således får vistas i en miljö som inte är barnet
helt främmande.

De omständigheter motionärerna åberopat som skäl för en ändring av
barnavårdslagen, såvitt avser möjligheterna för barnavårdsnämnd att utge

SoU 1973:20

fosterlega, är enligt utskottets mening viktiga och talar för en översyn av
lagen i angivna avseende. I sammanhanget måste emellertid beaktas det
utredningsarbete, som pågår inom fosterbarnsutredningen och socialutredningen.
Utskottet, som inhämtat att fosterbarnsutredningen kommer
att avge sitt betänkande före årsskiftet, är med hänsyn till utredningsarbetet
inte berett att för närvarande ta något initiativ till en sådan
översyn som aktualiserats genom motionen. Motionen bör därför inte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1973:902.

Stockholm den 16 oktober 1973

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c),
Svensson i Kungälv (s), Hamrin (fp), Dahlberg (s)*, Larsson i Öskevik (c),
fru Sigurdsen (s)*, herrar Johnsson i Blentarp (s), Andreasson (c),
Nordberg (s), Åkerlind (m), Romanus (fp), Nilsson i Växjö (s), Nisser (m)
och Hagberg (vpk).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 73 5003 S Stockholm 1973