Skatteutskottets betänkande nr 6 år 1973
SkU 1973:6
Nr 6
Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner angående bostadsbeskattningen.
Motionerna
I detta betänkande behandlas motionerna
1973:384 av herr Hörberg m. fl. (fp) vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Majit begär tilläggsdirektiv till bostadsskattekommittén
(Fi 1972:08), utmynnade i att även sådant alternativ skall
utredas i vilket då båda boendeformerna bostadsägande och bostadsrättsandel
blir föremål för vissa lättnader i beskattningshänseende;
1973:1019 av herrar Gustafsson i Stenkyrka (c) och Börjesson i
Glömminge (c) vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om förslag till höjning av det i
punkt 6 av anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen angivna skattefria
beloppet vid uthyrning till sommargäster i egen villafastighet;
1973:1024 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari hemställs
att riksdagen med uttalande av sin anslutning till principen om
likställighet i fråga om att svara för räntekostnaden mellan hyresgäster
och egenägda småhus anhåller att regeringen överlämnar motionen till
bostadsskattekommittén (Fi 1972:08) för beaktande i sitt fortsatta
utredningsarbete;
1973:1046 av herr Magnusson i Borås m. fl. (m) vari hemställs
att riksdagen beslutar om införande av ett särskilt egnahemsavdrag på
1 000 kr. vid inkomstbeskattningen för reparations- och underhållskostnader,
att gälla till utgången av år 1973.
Gällande bestämmelser m. m.
Vid inkomstbeskattningen redovisas inkomst av bl. a. fastighetsinnehav.
Principen för inkomstberäkningen är — liksom i fråga om övriga
inkomstslag — att få fram ett nettobelopp, sedan alltså från bruttointäkten
dragits av omkostnaderna för inkomstförvärvet. Till intäkt hänförs
bl. a. hyresvärdet av lägenhet som ägaren använt för sin och sin familjs
räkning samt hyra eller annan ersättning för fastighet eller del därav som
upplåtits till annan. Avdragsgilla är bl. a. kostnader för reparation och
underhåll av byggnader, värdeminskning på byggnad och på maskiner och
inventarier som hör till fastigheten och tomträttsavgäld eller liknande
avgäld. Avdrag får däremot inte göras för ny-, till- eller ombyggnad eller
därmed jämförlig förbättring på fastigheten.
1 Riksdagen 1973. 6 sami. Nr 6
SkU 1973:6
2
Under vissa omständigheter sker emellertid inkomstberäkningen enligt
en s. k. schablonmetod. Schablonmetoden tillämpas i fråga om dels enoch
tvåfamiljsfastigheter, s. k. villor, dels fastigheter som tillhör bostadsförening
eller bostadsaktiebolag, dels fastigheter som tillhör allmännyttiga
bostadsföretag. Schablonmetoden innebär att ägaren som bruttointäkt
skall ta upp ett belopp motsvarande viss procent av fastighetens
taxeringsvärde. Procenttalet är tre för andra fastighetskategorier än villor.
För villor beräknas intäkten till 2 % av den del av taxeringsvärdet som
understiger 150 000 kr., 4 % av den del som ligger mellan 150 000 kr.
och 225 000 kr. samt 8 % av den del som överstiger sistnämnda belopp.
Avdrag medges endast för ränta på lånat kapital, som lagts ned i
fastigheten, och för tomträttsavgäld eller liknande avgäld. I fråga om
villorna medges emellertid härutöver ett ytterligare avdrag med 500 kr.,
om ägaren är fysisk person och mantalsskriven på fastigheten.
Såvitt gäller den kommunla inkomstbeskattningen berörs fastighetsinnehavet
också av reglerna om garantibelopp. Garantibelopp beräknas
för alla skattepliktiga fastigheter och utgör 2 % av taxeringsvärdet.
Garantibeloppet ingår i den till kommunal inkomstskatt beskattningsbara
inkomsten. Om fastigheten lämnat överskott får ägaren i gengäld vid den
kommunala beskattningen avdrag med 2 % av taxeringsvärdet, dock högst
med belopp som motsvarar överskottet.
Schablonberäkning tillämpas ej om fastigheten i mer än ringa
omfattning brukar utnyttjas till annat ändamål än uthyrning till
stadigvarande bostad eller såsom bostad åt ägaren. Gränsen går vid en
bruttointäkt av högst 1 200 kr. eller — om bruttointäkten är högre — 2 %
av taxeringvärdet.
Schablonmetoden för beräkning av villor infördes 1953 (prop.
1953:187, BeU 50) som en behövlig förenkling av beskattningsreglerna.
Avsikten var att ägaren i princip skulle beskattas i den mån han hade eget
kapital i fastigheten. Från början var inkomstschablonen 3 %, vilket då
ungefärligen motsvarade det allmänna ränteläget. För att mildra effekterna
av 1957 och 1965 års allmänna fastighetstaxering sänktes emellertid
procenttalet dessa år till 2,5 resp. 2%. År 1966 skärptes beskattningen
för vissa villor genom att procentsatsen bestämdes till 2-8 %,
beroende på taxeringsvärdets höjd. Gränserna för differentieringen, som
då sattes vid 100 000 och 200 000 kr., höjdes i samband med 1970 års
allmänna fastighetstaxering till I 50 000 resp. 225 000 kr.
Medlem i bostadsförening eller delägare i bostadsrättsföretag skall inte
redovisa inkomst på grund av sitt bostadsinnehav. Har medlemmen tagit
upp lån för att förvärva andelen är emellertid ränteutgifterna avdragsgilla
i vanlig ordning. Hyr han ut lägenheten räknas överskottet av uthyrningen
såsom inkomst av kapital.
I direktiven för den i fjol tillsatta bostadsskattekommittén (Fi
1972:08) erinrar departementschefen om att 1969 års bostadsbeskattningsutredning
endast haft att undersöka om de skattemässiga effekterna
av bostadsinnehavet för villaägare och medlem i bostadsförening eller
SkU 1973:6
3
delägare i bostadsaktiebolag kunde likställas med avseende på reglerna
om rätt till avdrag för räntekostnader. På grund därav kunde utredningens
förslag (Ds Fi 1971:14) inte undanröja rådande olikheter i skattehänseende
för skilda boendeformer, vilket mötte invändningar under
remissbehandlingen.
Bostadsskattekommittén skall enligt sina direktiv behandla frågan mer
allsidigt. Den bör ta upp en principdiskussion om den uppkomna
motsättningen mellan det generella förbudet mot avdrag i beskattningen
för levnadskostnader och rätten till ränteavdrag för boendet i dess olika
former. Ränteavdraget medverkar till att bostadskostnaderna i viss
utsträckning kan bestridas med obeskattade medel. Även de ojämna
verkningarna av denna avdragsrätt för olika boendeformer bör tas upp i
diskussionen. Med hänsyn till att avdragsrätt för räntekostnader är en
grundläggande princip i vår skattelagstiftning framhålls det i direktiven
att ett sätt att åstadkomma större likformighet torde vara att söka i den
skattemässiga behandlingen av intäktssidan. Viktigt att beakta är i detta
sammanhang å ena sidan den utveckling som ägt rum på grund av
fastighetsvärdenas höjning enligt de återkommande fastighetstaxeringarna,
å andra sidan ränteutvecklingen sedan schablonsystemet infördes år
1953. Kommittén bör föreslå åtgärder i syfte att utjämna de skillnader
som här föreligger så att beskattningseffekterna i möjligaste mån blir
neutrala med avseende på boendeform. Bedömningen bör även inkludera
effekterna av bostadsfinansieringssystemets utformning och familjebostadsbidragen,
vilka också påverkar bostadskostnaderna.
Utgångspunkten bör enligt direktiven alltjämt vara att vad som skall
beskattas för den som inte bedriver yrkesmässig uthyrning är en på
rimligt sätt beräknad avkastning av eget kapital som lagts ned i bostaden.
Vidare bör - särskilt med hänsyn till villaägandets stora spridning bland
familjer med måttliga bruttoinkomster, främst barnfamiljer och pensionärer
— de åtgärder som kommittén föreslår inte få leda till påtagliga
generella skärpningar av boendekostnaderna för sådana hushåll. Kommittén
bör härutöver uppmärksamma även andra problem som f. n. finns
på bostadsbeskattningens område. Vidare framhålls att utredningen bör
bedrivas med all den skyndsamhet som omständigheterna tillåter.
Kommitténs arbete beräknas pågå under hela år 1973.
Vid 1972 års höstriksdag avstyrkte skatteutskottet (SkU 1972:51)
enhälligt motioner angående ändringar i fastighetsbeskattningen med
hänvisning bl. a. till det pågående utredningsarbetet.
Utskottet
I de motioner utskottet behandlar i detta betänkande framställer
motionärerna olika yrkanden rörande bostadsbeskattningens utformning.
Sålunda yrkas i motionen 1973:384 att bostadsskattekommittén (Fi
SkU 1973:6
4
1972:08) skall utreda ett alternativ där man behåller vissa skattelättnader
för villaägare och medlemmar i bostadsrättsförening, medan motionärerna
i motionen 1973:1024 anser att kommittén bör eftersträva större
likställighet mellan hyresgäster och egnahemsägare i fråga om ränteavdrag.
I motionen 1973:1046 åter yrkas — med hänsyn bl. a. till
sysselsättningsläget inom byggnadsbranschen — att villaägare skall få
avdrag med 1 000 kr. för reparations- och underhållskostnader till
utgången av 1973. Yrkandet i motionen 1973:1019 avser att åstadkomma
en höjning av den nuvarande 1 200 kr.-gränsen vid schablontaxeringen
av en- eller tvåfamiljsfastighet, exempelvis vid uthyrning till sommargäster.
Av den tidigare redogörelsen framgår att bostadsbeskattningen f. n. är
föremål för en genomgripande översyn i första hand för att åstadkomma
en större likformighet på detta område. I avvaktan på resultatet av denna
utredning, som enligt direktiven skall bedrivas med all den skyndsamhet
som omständigheterna tillåter, bör ändringar i gällande beskattningsregler
inte vidtas. Eftersom kommittén skall göra en allsidig bedömning av
problemen, utgår utskottet från att kommittén kommer att beakta
synpunkter av den art, som anförts i motionerna, utan särskilt ställningstagande
från riksdagens sida.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår
1. motionen 1973:384,
2. motionen 1973:1019,
3. motionen 1973:1024,
4. motionen 1973:1046.
Stockholm den 27 februari 1973
På skatteutskottets vägnar
ERIK BRANDT
Närvarande: herrar Brandt (s), Magnusson i Borås (m), Engkvist (s), fru
Holmqvist (s), herrar Kristenson (s), Josefson i Arrie* (c), Wärnberg* (s),
Carlstein (s), Sundkvist (c), Wikner (s), Westberg i Hofors (s), Levin* (fp)
Hörberg (fp), Björk i Gävle (c) och Söderström (m).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
Reservationer
1. av herrar Magnusson i Borås (m), Josefson i Arrie (c), Sundkvist (c),
Björk i Gävle (c) och Söderström (m), som
dels anfört följande:
Yrkandet i motionen 1973:1019 avser en höjning av det nu gällande
högsta skattefria beloppet vid uthyrning av en- och tvåfamiljsfastigheter
SkU 1973:6
5
till exempelvis sommargäster. Beloppsgränsen 1 200 kr. har varit oförändrad
sedan 1962 års taxering. Med hänsyn till penningvärdeutvecklingen
och höjningarna åv taxeringsvärdena är, som motionärerna anför, en
uppräkning befogad. En sådan åtgärd skulle också främja hemmaturismen
i förhållande till den alltmer expanderande utlandsturismen.
En höjning av detta slag kan genomföras utan föregående utredning.
Anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen bör således ändras så att
det högsta skattefria beloppet blir 2 000 kr. eller 2 procent av
taxeringsvärdet.
dels ansett att utskottet under punkt 2 bort hemställa
att riksdagen med bifall till motionen 1973:1019 antar följande
Förslag till
Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)
Härigenom förordnas, att punkt 6 av anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen
(1928:370) skall ha nedan angivna lydelse.
Anvisningar
till 24 §
6. De i såsom bostad.
Till fastighet ägarens förfogande.
Från tillämpningen av bestämmelserna i 24 § 2 mom. första och andra
styckena bliva genom regeln i 2 mom. sista stycket första punkten, under
där angivna förutsättningar, undantagna exempelvis fastigheter som
under somrarna bruka uthyras till sommargäster men i övrigt bebos av
ägarna, sommarstugor som regelbundet uthyras under somrarna, fastigheter
vilka till viss del upplåtas för upplagsplats, för rörelse el. dyl. samt
fastigheter vilka utnyttjas för odling eller tillgodogörande av alster eller
naturtillgångar från fastigheten. En fastighet bör anses i allenast ringa
omfattning utnyttjad för sådant ändamål, som här avses, om den
därigenom förvärvade årliga bruttointäkten uppgår till högst 2 000 kr.
eller överstiger nämnda belopp men icke 2 procent av fastighetens
taxeringsvärde.
Fråga huruvida beskattningsårets utgång.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå
meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling
och tillämpas första gången vid 1974 års taxering. Äldre bestämmelser
gäller alltjämt vid eftertaxering för år 1973 eller tidigare år.
2. av herrar Magnusson i Borås (m) och Söderström (m), som
dels anfört följande:
I motionen 1973:1046 av herr Magnusson i Borås m. fl. hemställes att
riksdagen beslutar om införande av ett särskilt egnahemsavdrag på 1 000
SkU 1973:6
6
kronor vid inkomstbeskattning för reparations- och underhållskostnader
att gälla till utgången av år 1973. Detta förslag skall uppenbarligen inte
ses som ett permanent inslag i gällande beskattningsregler utan som ett
komplement till de särskilda investeringsavdrag som för närvarande gäller
för jordbrukare och rörelseidkare. Det måste, med tanke på det för
byggnadsarbetarna ytterst besvärande sysselsättningsläget, bedömas som
angeläget att en sådan kompletterande sysselsättningsstimulans genomföres
utan onödig tidsspillan. 1 detta fall bör således inte resultatet av
bostadsbeskattningskommitténs förslag inväntas. Motionen bör således
tillstyrkas.
dels ansett att utskottet under punkt 4 bort hemställa
att riksdagen med bifall till motionen 1973:1046 antar följande
Förslag till
Förordning om särskilt reparationsavdrag vid taxering till statlig inkomstskatt
Härigenom
förordnas som följer.
1 §. Fysisk person, som äger sådan fastighet som i 24 § 2 mom. första
stycket kommunalskattelagen avses (en- eller tvåfamiljsfastighet), och
som före utgången av år 1973 påbörjat reparations- eller underhållsarbete
på fastigheten, får vid taxering till statlig inkomstskatt åtnjuta särskilt
reparationsavdrag vid inkomstberäkningen för den förvärvskälla vari
fastigheten ingår.
Avdraget göres vid taxering till statlig inkomstskatt för det beskattningsår,
under vilket reparationen sker.
2 §. Särskilt reparationsavdrag utgör 50 procent av reparationskostnaden,
dock högst 1 000 kr.
3 §. Särskilt reparationsavdrag åtnjutes endast om den skattskyldige
framställer yrkande om sådant avdrag i allmän självdeklaration och
företer tillfredsställande utredning om den reparationskostnad på vilken
avdrag skall beräknas.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen
enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
3. av herrar Magnusson i Borås (m), Levin (fp), Hörberg (fp) och
Söderström (m), som
dels anfört följande:
Direktiven för nu pågående översyn av bostadsbeskattningen är
ensidigt inriktade på ett alternativ vars effekter skall bli neutrala med
avseende på boendeform. ”Neutralitet” vid beskattningen bör inte utan
vidare anses vara enda alternativet.
SkU 1973:6
7
Som anförs i motionen 1973:384 finns mellan de tre huvudtyperna av
boendeformer — bostadsägande, bostadsrättsandel och bostadshyrande —
principiella skillnader inte bara från den boendes synpunkt utan även
från samhällets.
I bostadsägande och innehav av bostadsrättsandel ligger ett enskilt
sparande som utgör en icke oväsentlig del av det totala hushållssparande!.
Bostadssparandet bidrager till den spridning av realförmögenheten i
landet som är önskvärd.
Dessa båda boendeformer ger också vissa sociala värden. Det hela eller
delvisa ägandet av bostaden ger vissa trivselvärden, vården av bostaden
blir av intresse, egna arbetsinsatser kan vara stimulerande och medföra
kostnadsbesparingar, barnen får lära sig aktsamhet osv. — För delägare i
bostadsrättsförening tillkommer medansvaret för och medbestämmanderätten
i föreningens angelägenheter, vilket kan öka vederbörandes
allmänna samhällsintresse och samhällsansvar.
I annat sammanhang har föreslagits olika åtgärder för att vidga lågoch
mellaninkomsttagares möjligheter att förvärva egen bostad eller
bostadsrättsandel.
Vissa skattelättnader för dessa båda boendeformer torde verka i
samma riktning. Som anförs i motionen 1973:384 kan ett sådant
alternativ för bostadsbeskattningen anses riktigt från såväl samhällsekonomisk
som allmän samhällssynpunkt.
dels ansett att utskottet under punkt 1 bort hemställa
att riksdagen med bifall till motionen 1973:384 i skrivelse till
Kungl. Maj:t begär tilläggsdirektiv till bostadsskattekommittén
(Fi 1972:08), utmynnande i att även sådant alternativ
skall utredas enligt vilket de båda boendeformerna bostadsägande
och bostadsrättsandel blir föremål för vissa lättnader i
beskattningshänseende.
GOTAB 73 3363 S Stockholm 1973