Skatteutskottets betänkande nr 53 år 1973

SkU 1973:53

Nr 53

Skatteutskottets betänkande i anledning av motion angående sänkning av
garantibeskattningen av jordbruksfastighet.

Motionen

I motionen 1973:137 av herr Strindberg m. fl. (m) yrkas, att riksdagen
beslutar sänka repartitionstalet från 2 till 1 procent i vad avser
jordbruksfastighet samt att åt vederbörande utskott uppdras att utarbeta
erforderlig lagtext.

Gällande bestämmelser m. m.

Garantibelopp beräknas för alla skattepliktiga fastigheter och utgör
2 % av taxeringsvärdet. Garantibeloppet ingår i den till kommunal
inkomstskatt taxerade inkomsten. Denna beskattningsform är emellertid
effektiv endast beträffande fastigheter som lämnat underskott eller lågt
överskott. Vid beräkning av inkomst av fastigheten får ägaren nämligen
avdrag med 2 % av taxeringsvärdet, dock högst med belopp som
motsvarar överskottet.

Reglerna om garantibelopp för fastighet härrör från 1953, då den
dåvarande fastighetsbeskattningen inarbetades i den kommunala inkomstskatten
(prop. 1953:186, BeU 49). Samtidigt sänktes det s. k. repartitionstalet,
som då var 5, till 4. Därvid framhölls bl. a. att det från
principiell synpunkt inte fanns tillräckliga skäl att behålla denna
kommunala beskattningsform, som inte kunde anses fylla kravet på en
jämn och rättvis beskattning och som inte längre fyllde sin funktion att
utgöra garanti för ett tillräckligt skatteunderlag i kommunerna. Andra
skäl — bl. a. ekonomiska olägenheter för vissa kommuner — talade
emellertid mot att omedelbart avskaffa fastighetsskatten. Reformen
begränsades därför till att undanröja vissa mer påtagliga olägenheter och
till en sänkning av repartitionstalet. 1 samband med 1957 och 1965 års
allmänna fastighetstaxeringar sänktes repartitionstalet först till 2,5 och
därefter till 2 i syfte att eliminera ej önskvärda verkningar av höjda
taxeringsvärden.

I sitt betänkande Fastighetsbeskattningen (SOU 1960:4) konstaterade
1957 års fastighetssakkunniga att ett borttagande av fastighetsbeskattningen
skulle ge upphov till utdebiteringshöjningar av mycket varierande
storlek, vilket i sin tur skulle medföra att skillnaden i skattetryck
kommunerna emellan kraftigt skärptes samt att en betydande omfördelning
av skattebördan från juridiska till fysiska personer skulle äga rum i

1 Riksdagen 1973. 6 sami. Nr 53

SkU 197353

vissa kommuner. Med hänsyn bl. a. härtill ansåg de sakkunniga sig endast
kunna förorda en fortsatt partiell avveckling av fastighetsbeskattningen.

Vid sin behandling av prop. 1965:30 med förslag till sänkning av
repartitionstalet från 2,5 till 2 anförde bevillningsutskottet (Bell
1965:24) att de skäl mot att bibehålla nuvarande fastighetsbeskattning,
som upprepade gånger framförts i motioner till riksdagen, i och för sig
var värda beaktande. Utskottet var emellertid inte berett att medverka till
att fastighetsbeskattningen avskaffades vare sig helt eller för vissa
fastigheter. Även om det kategorimässiga slopande av fastighetsskatten,
som föreslagits i vissa motioner, kunde antas komma att innebära endast
måttliga utdebiteringshöjningar för det stora flertalet kommuner, torde
för vissa kommuner av speciell karaktär, om inte särskilda åtgärder
vidtogs, utdebiteringshöjningarna kunna bli relativt betydande. Detta
skulle föranleda att det totala skatteunderlaget för kommunerna minskade
och att inkomstfördelningen mellan stat och kommun i väsentlig mån
rubbades. Mot bakgrunden härav borde enligt utskottets mening inte
utan tvingande skäl genomföras en åtgärd, som var ägnad att minska det
kommunala skatteunderlaget. Utskottet avstyrkte därför motionerna.
Ställningstagandet innebar också, att utskottet anslöt sig till uppfattningen
att repartitionstalet borde vara detsamma för samtliga grupper av
fastigheter. Varje differentiering av repartitionstalet måste enligt utskottet
vara ägnad att komplicera deklarations- och taxeringsförfarandet.
Eftersom redan en sänkning av repartitionstalet kunde väntas medföra
ett skattebortfall för åtskilliga kommuner, ansåg utskottet det då inte
vara möjligt att gå utöver förslaget i propositionen. Utskottet kunde
därför inte biträda motionsyrkanden om en generell sänkning av
repartitionstalet till 1,5 eller om en sänkning av repartitionstalet till 1,8
för alla fastigheter utom vattenfallsfastigheter.

Frågan om avveckling av fastighetsbeskattningen helt eller delvis
prövades senast vid 1970 års riksdag i samband med vissa justeringar av
villabeskattningen och avvisades även då av samma skäl som 1965 (BeU
1970:34).

Vidare kan nämnas att riksdagen år 1972 på förslag av skatteutskottet
(SkU 1972:51) avslagit motionsyrkanden om ändrade regler på bostadsbeskattningens
område och om skärpning av fastighetsbeskattningen.
Med hänsyn till bostadsskattekommitténs (Fi 1972:08) utredningsuppdrag
och då de kommunalekonomiska problem som berörts i en av
motionerna uppmärksammats i direktiven för den kommunalekonomiska
utredningen (Fi 1971:8) fann utskottet någon åtgärd inte påkallad med
anledning av motionerna.

Frågan har också belysts från andra utgångspunkter när det gäller
kommunernas kostnader för fritidsbebyggelse. Senast i sitt betänkande
1973:25 har skatteutskottet avstyrkt motionsyrkanden på detta område
med hänvisning till att erfarenheter inte vunnits av de nya regler om
skatteutjämningsbidrag, som föreslagits i prop. 1973:44, och till att
frågan om finansiering av kommunernas kostnader för fritidsbebyggelsen
ingår som en del i kommunalekonomiska utredningens (Fi 1971:08)
utredningsuppdrag.

SkU 197353

I 1971 års fastighetstaxeringsutrednings betänkande Fastighetstaxering
(SOU 1973:4 s. 396) återfinns följande tabell angående slutresultatet
av 1970 års allmänna fastighetstaxering för vissa fastighetstyper (vägda
tal, taxeringsvärden i 1 000-tal kr).

Fastighetst yp	Samtliga fastigheter	Oförändrade1 fastigheter
	Antal	S:a tax.v.	Antal	S:a tax.v.	Nivå- förändr.
1) Jordbruksfastigheter	351 157	33 238 348	276 791	22 490 440	30%
2) Obebyggda villafastigheter	82 433	1 000 750	40 187	480 653	50%
3) Bebyggda villafastigheter a) tax.v. högst 150 000 b) tax.v. mer än 150 000 c) samtliga	858 116 42 948 901 604	54 776 129 8 585 696 63 361 825	623 841 24 436 648 277	36 946 220 4 955 015 41 901 235	34% 39% 34%
4) Obebyggda fritidsfastigheter	63 467	772 831	34 697	423 598	56%
5) Bebyggda fritidsfastigheter	420 700	11 479 524	246 315	7 013 720	59 %
6) Obebyggda hyres- och affärsfastigheter	7 862	1 073 198	3 733	326 056	29%
7) Bebyggda hyres- och affärsfastigheter a) tax.v. högst 200 000 b) tax.v. mer än 200 000 c) samtliga	50 073 52 952 103 025	4 915 703 84 744 798 89 660 501	40 299 41 193 81 492	4 032 470 50 396 690 54 429 160	13% 11 % 11 %

fastigheter, vilka under år 1969 ej undergått sådan förändring, som utgjort skäl
att åsätta nytt värde vid särskild fastighetstaxering.

Enligt utredningens uppfattning är det befogat att anta att effektiviteten
hos garantibeloppen f. n. ligger vid ungefär 20 % för jordbruksfastigheter,
100% för schablonbeskattade hyreshus tillhöriga bostadsföreningar
och bostadsaktiebolag och 60 % för andra hyreshus, vilket
genomsnittligt skulle innebära ca 75 % för kategorier hyreshus, samt ca
75% för en- och tvåfamiljsfastigheter och 20% för rörelsefastigheter.
Dessa antaganden bygger enligt vad utredningen framhåller delvis på
osäkra uppskattningar. Beräkningarna tyder dock på att garantibeskattningen
av jordbruksfastigheter tillför kommunerna ett skatteunderlag av
drygt 130 milj. kr.

Beträffande taxeringsvärdenivån vid 1975 års allmänna fastighetstaxering
föreslår utredningen en för de olika grupperna gemensam nivå av
80 % av det allmänna prisläget vid ingången av året före taxeringsåret,
vilket för jordbruksfastigheter innebär en höjning med fem procentenheter.

SkU1973:53

Utskottet

Med ”repartitionstal” avses det procenttal som ligger till grund för
garantibeskattningen av fastighet vid taxeringen till kommunal inkomstskatt.
I den förevarande motionen yrkas att detta tal skall sänkas för
jordbruksfastighet från 2 till 1. Till stöd härför åberopas att de allmänna
fastighetstaxeringarna inneburit betydande höjningar av taxeringsvärdena
utan motsvarande förbättring av jordbrukets eller skogsbrukets lönsamhet.
Eftersom jordbruksföretagen i allmänhet har en oproportionerligt
stor del av kapitalet bundet i fastigheter, kan garantiskatten enligt
motionärerna i realiteten te sig som en straffbeskattning av kapital som
investeras i jordbruksföretag. De anför vidare att garantibeskattningen av
jordbruksfastigheter på grund av den kommunala skatteutjämningen är av
ringa betydelse för kommunerna.

Reglerna om garantibeskattning av fastighet innebär att 2 % av
fastighetens taxeringsvärde ingår i ägarens till kommunal inkomstskatt
taxerade inkomst. Eftersom motsvarande belopp får dräs av vid inkomstberäkningen
är emellertid denna beskattning effektiv endast beträffande
fastigheter som lämnat underskott eller litet överskott. Som framgår av
den tidigare redogörelsen har effektiviteten hos garantibeskattningen
beträffande jordbruksfastigheter uppskattats till ca 20 %, vilket motsvarar
ett skatteunderlag av ca 130 milj. kr. Denna effektivitetsgrad
motsvarar den som uppskattats för rörelsefastigheter men är avsevärt
lägre än för övriga fastigheter.

I garantibeskattningens konstruktion ligger att beskattningen av
fastighetsinnehav i vissa fall blir högre än vad som är motiverat av
fastighetens avkastning. Detta förhållande, som kritiserats sedan lång tid
tillbaka med resultat att beskattningen mildrats steg för steg genom
generella sänkningar av repartitionstalet, är emellertid inte något speciellt
för jordbruksfastigheter. Av vad som nyss anförts framgår tvärtom att
garantibeskattningen har lika stor eller större genomslagskraft i fråga om
fastigheter av annat slag. Att mot den bakgrunden utan närmare
utredning sänka repartitionstalet enbart för jordbruksfastigheter måste
enligt utskottets uppfattning te sig orättvist gentemot ägare av fastigheter
av annat slag. Härtill kommer att repartitionstalet — såsom bevillningsutskottet
tidigare framhållit — såvitt möjligt bör vara detsamma för
samtliga grupper av fastigheter och att en differentiering är ägnad att
komplicera deklarations- och taxeringsförfarandet.

Utskottet är f. n. inte heller berett att medverka till en omedelbar
generell sänkning av repartitionstalet. En sådan åtgärd medför — förutom
en omfördelning av beskattningen mellan de skattskyldiga — ett avsevärt
bortfall av skatteunderlag för vissa kommuner, ett även totalt sett lägre
skatteunderlag för kommunerna och en rubbad inkomstfördelning mellan
stat och kommun. Med anledning av vad som anförts i motionen vill
utskottet framhålla att invändningar av detta slag givetvis fortfarande
förtjänar beaktande, fastän reglerna om kommunal skatteutjämning
numera ändrats.

Även om utskottet av olika skäl således avstyrker motionärernas

SkU 1973:53

yrkande om en omedelbar sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastigheter,
vill utskottet inte bestrida att garantibeskattningen kan ha
fått vissa besvärande verkningar beträffande fastigheter, som genomgått
betydande värdeökningar efter den senaste justeringen av repartitionstalet
år 1965. 1975 års allmänna fastighetstaxering kan givetvis medföra
ytterligare skatteskärpningar, vilket accentueras genom fastighetstaxeringsutredningens
förslag att höja taxeringsnivån för jordbruksfastigheter
från 75 till 80 % av saluvärdet, dvs. till samma nivå som tillämpats för
övriga fastigheter. Enligt vad utskottet erfarit har emellertid detta redan
uppmärksammats inom finansdepartementet. Utskottet finner att denna
fråga f. n. inte påkallar någon åtgärd från riksdagens sida.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1973:137.

Stockholm den 16 oktober 1973

På skatteutskottets vägnar
ERIK BRANDT

Närvarande: herrar Brandt (s), Magnusson i Borås (m), Engkvist (s), fru
Nettelbrandt (fp), herrar Kristenson (s), Josefson i Arrie (c), Wärnberg
(s), Larsson i Umeå (fp), Carlstein (s), Sundkvist (c), Wikner* (s),
Stadling (s), Westberg i Hofors (s), Olof Johansson i Stockholm (c) och
Söderström (m).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herrar Magnusson i Borås (m) och Söderström (m) som
dels anfört följande:

Den kritik som sedan lång tid tillbaka riktats mot den kommunala
garantibeskattningen av fastighet har lett till att denna beskattning
avvecklats steg för steg. Sedan 1965 har emellertid reglerna stått kvar
oförändrade trots att taxeringsvärdena särskilt inom vissa områden höjts
avsevärt. De skatteskärpningar detta medfört har på grund av
garantibeskattningens konstruktion drabbat dem som har fastigheter med
förhållandevis låg avkastning, vilket medför särskilda problem som
givetvis inte kan accepteras.

Även om vi således instämmer i syftet med motionen, bör framhållas
att de angivna problemen givetvis inte begränsas till jordbruksfastigheter.
Enligt vår uppfattning bör frågan om en fortsatt avveckling av

SkU 1973:53

garantibeskattningen tas upp i hela sin vidd. Som utskottsmajoriteten
anför accentueras nuvarande olägenheter av väntade höjningar av
taxeringsvärdena i samband med 1975 års allmänna fastighetstaxering.
Med hänsyn till problemets vikt förordar vi att riksdagen med anledning
av motionen begär skyndsam utredning av frågan, så att underlag skapas
för lagstiftning i ämnet innan situationen ytterligare förvärras.'

dels ansett att utskottet bort hemställa

att riksdagen med anledning av motionen 1973:137 hos Kungl.
Maj:t hemställer om skyndsam utredning i syfte att slopa
eller sänka den kommunala garantibeskattningen av fastighet.

GOTAB 73 5204 S Stockholm 1973