Skatteutskottets betänkande nr 52 år 1973

SkU 1973:52

Nr 52

Skatteutskottets betänkande i anledning av motion angående principerna
för den kommunala beskattningen av statens vattenfallsverks rörelseinkomst.

Motionen

I motionen 1973:1062 av herr Petersson i Gäddvik m. fl. (m)
hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär att förslag till
ändrade bestämmelser rörande statens vattenfallsverks redovisningsprinciper,
med beaktande av vad i motionen anförts, framläggs till 1973
års höstriksdag.

Gällande bestämmelser

Vid beräkning av inkomst från särskild förvärvskälla gäller enligt
kommunalskattelagen (1928:370), KL, att från bruttointäkten får
avräknas ränta på skuld, som är hänförlig till förvärvskällan (huvudregeln).
Beträffande jordbruksfastighet (22 §) får sålunda dras av ränta på
lånat, i fastigheten nedlagt eller för dess drift använt kapital, beträffande
annan fastighet (25 §) ränta på lånat, i fastigheten nedlagt kapital samt
beträffande rörelse (29 §) ränta på lånat kapital, som nedlagts i rörelsen,
och på skuld, som den skattskyldige ådragit sig för sin utbildning för
rörelsen.

Är skattskyldig berättigad till avdrag för ränta på upplånat kapital och
kan inte utredning vinnas, hur stor del av kapitalet, som hänför sig till
olika av den skattskyldige innehavda förvärvskällor, skall jämlikt 44 §
KL, i och för räntans fördelning, kapitalet hänföras till de olika
förvärvskällorna i förhållande till värdet av de i varje förvärvskälla
nedlagda tillgångarna (supplementärregeln).

Enligt gällande beskattningsregler beräknas kommunal inkomstskatt
dels på inkomst och dels på garantibelopp för fastighet. Garantibeloppet
ugör 2 % av fastighetens taxeringsvärde (47 § KL). I den mån fastighet
ingår i förvärvskälla och garantibelopp för fastighet skall tas upp som
skattepliktig inkomst, får enligt stadgande i 45 § 1 mom. KL vid
inkomstberäkningen avdrag göras med belopp motsvarande garantibeloppet.

Av kraftverksföretagens inkomster tillfaller den del, som motsvarar
garantibelopp för fastighet, kraftverkskommunerna. De inkomster, som
överstiger avdragsgilla garantibelopp, fördelas mellan kommunerna enligt
speciella regler i 58 § KL.

1 Riksdagen 1973. 6 sami Nr 52

SkU1973:52

2

Frågans tidigare behandling

Redan vid 1928 års riksdag uppmärksammades frågan om den
kommunala beskattningen av statlig verksamhet. Särskilda utskottet
begärde då med anledning av motioner i ämnet en utredning av frågan.
Utskottet anförde bl. a. (utlåtande nr 1), att staten intog en särställning
genom att framför allt de företag, som föll under vattenfallsstyrelsens
förvaltning, i huvudsak drevs på skuld, medan ett enskilt företag i
liknande fall i regel skulle drivas även med eget kapital, vars avkastning
beskattades i vederbörande kommuner.

Sedan särskilda sakkunniga därefter föreslagit, att de av statens
verksamhetsgrenar, som var underkastade kommunal inkomstbeskattning,
skulle anses vara belastade med de andelar i den totala statsskulden
som proportionellt belöpte på dem och få avdrag med en på visst sätt
beräknad ränta för denna skuld, konstaterade 1944 års skattesakkunniga
i ett år 1945 framlagt betänkande (SOU 1945:35), att statens ekonomiska
ställning undergått en radikal förändring sedan det nyssnämnda
förslaget lades fram och att räntan på den skuld, som enligt det nämnda
förslaget skulle hänföras till de skattepliktiga förvärvskällorna, blev så
betydande att någon nettointäkt av dessa förvärvskällor i regel inte
uppkom. Den eftersträvade jämlikheten mellan staten och enskilda kunde
enligt skattesakkunnigas förmenande åstadkommas genom att den
genomsnittliga skuldsättningen för enskilda företag, räknad i procent av
tillgångarnas värde, tjänade till ledning för utformandet av statens
ränteavdrag. De sakkunnigas förslag utmynnade i en avdragsprocent på 2.

Frågan om statens rätt till gäldränteavdrag berördes därefter av
norrlandskommittén i dess den 11 december 1948 avgivna principbetänkande
(SOU 1949:1). Efter att ha erinrat om att Norrlands naturtillgångar
till mycket stor del ägdes av staten, som genom deras utnyttjande
direkt tillfördes betydande belopp årligen, anförde kommittén bl. a. att
statens vattenfallsverk från sin årsvinst brukade göra avdrag bl. a. för
beräknad ränta på hela det av staten investerade kapitalet, och detta
oavsett att en ganska betydande del av kapitalet återburits till staten i
form av vinst överstigande normal ränta. Härigenom hade vattenkraftsrörelsen
i stort sett undgått att betala annan kommunalskatt än
fastighetsskatt, vilket kommittén inte fann tilltalande.

1950 års skattelagssakkunniga föreslog i ett den 30 juni 1961
överlämnat betänkande med förslag angående den kommunala beskattningen
av kraftverk (stencilerat) bl. a. viss begränsning av statens rätt till
avdrag för ränta vid beräkning av statens inkomst av kraftverksrörelse.
Enligt förslaget borde statens vattenfallsverks gäldränteavdrag begränsas
till ränta på kapital, som motsvarade högst 2/3 av de i rörelsen nedlagda
tillgångarnas värde.

I prop. 1963:84 med förslag till ändringar i reglerna för fördelningen
mellan kommuner av det skatteunderlag som härrör från kraftverksrörel -

SkU 1973:52

3

se framhöll chefen för finansdepartementet beträffande frågan om
begränsning av vattenfallsverkets avdrag för gäldränta att den av
skattelagssakkunniga åsyftade ändringen av praxis på området kunde
uppnås utan lagstiftning genom en ändring av styrelsens redovisningsprinciper.
Härigenom fick frågan en principiell karaktär, som berörde
även andra grenar av den statliga affärsverksamheten. Eftersom den
allmänna ekonomiska målsättningen för statens affärsverksamhet utreddes
av den hösten 1961 tillkallade affärsverksutredningen, var det enligt
departementschefens mening naturligt att ett ställningstagande till
förslaget om nya principer för vattenfallsverkets redovisning av ränta på
det i rörelsen investerade kapitalet fick anstå i avvaktan på resultatet av
affärsverksutredningens arbete.

Affärsverksutredningen lade i ett i november 1968 avgivet betänkande
Affärsverken, ekonomi, konkurrens och effektivitet (SOU 1968:45) fram
förslag i fråga om riktlinjerna för affärsverkens ekonomiska målsättning
och handlande. Avsikten med förslaget var bl. a. att likställa de
ekonomiska utgångspunkterna i affärsverken med dem som gäller för
enskilda företag. Detta har man sökt förverkliga så att en del av den med
det disponerade statskapitalet förknippade förräntningsplikten skall utgå
som ovillkorlig kostnadsränta på ett lån från statsverket. Det av
affärsverken disponerade statskapitalet skall uppdelas i en del eget kapital
och en lånedel. Vid framtida tillskott av statskapital till bl. a. vattenfallsverket
skall en tredjedel anses utgöra eget kapital (s. k. verkskapital) och
två tredjedelar lån (s. k. statsverkslån). För redan investerat kapital skall i
fråga om vattenfallsverket en fördelning mellan de båda ske så, att 1/6 av
anläggningstillgångarnas anskaffningsvärde eller en miljard kr. räknas som
verkskapital och 5/6 som statsverkslån. Ränta på statsverkslånet bestäms
med utgångspunkt från gällande ränteläge på statsobligationer. Upptagna
statsverkslån konverteras efter 15 år till då gällande ränteläge. I fråga om
statsverkslånet vid övergångstidpunkten — initiallånet — knyts räntan till
den vid denna tidpunkt gällande statliga normalräntan.

Vattenfallsverkets avskrivningar skall baseras på historiska anskaffningsvärden
i stället för — som nu — på återanskaffningsvärden, och
verket skall ha samma möjligheter som enskilda företag att variera sina
avskrivningstider inom den ram som föreskrivs i aktiebolagslagen och
kommunalskattelagen. Vidare skall vattenfallsverket till statsverket inleverera
en motsvarighet till aktiebolagens statliga inkomstskatt. Denna
skall beräknas till 40 % av redovisat överskott.

Norm för utdelningen på verkskapitalet bör enligt utredningens förslag
vara under de fem första åren 5 och därefter 6 %.

Om ett affärsverk kommer i den situationen att investeringsbehovet
under budgetåret är mindre än summan av avskrivning och fondering,
skall överskottet användas till en faktisk återbetalning av statsverkslån.

Affärsverksdelegationen tillsatte hösten 1970 en särskild arbetsgrupp
— affärsverkskommittén — med uppgift att vidare bearbeta och utveckla
de av affärsverksutredningen 1968 framlagda förslagen. I ett den 1 juni

SkU 1973:52

4

1972 dagtecknat betänkande Affärsverken, målsättning och styrformer
(stencilerat) har affärsverkskommittén med vissa mindre avvikelser
anslutit sig till affärsverksutredningens ovannämnda förslag. I motsats till
affärsverksutredningen anser kommittén att frågan om hur stor del av
statskapitalet, som i de olika affärsverken skall utgöra statsverkslån, bör
fastställas efter utredningar inom varje affärsverk och att avkastningskravet
på verkskapitalet (stamkapitalet) bör anges av regeringen för varje
affärsverk för sig.

Frågan om en begränsning av statens gäldränteavdrag har prövats av
riksdagen under en följd av år.

Vid 1970 års riksdag framhöll bevillningsutskottet (Bell 1970:32),
att det inte minst från rättvisesynpunkt var angeläget att vattenfallsverket
och de enskilda kraftproducenterna så långt möjligt
jämställdes i konkurrenshänseende. Utskottet ansåg det naturligt att
landets ojämförligt största kraftleverantör skulle bidra till kommunernas
skatteintäkter i samma mån som de enskilda kraftföretagen och detta
åstadkoms, såvitt utskottet kunde bedöma, enklast och bäst genom att
likställa de skattemässiga förutsättningarna för vattenfallsverket med dem
som gällde för enskilda företag. Med hänsyn till att frågan utretts av
affärsverksutredningen och således redan var föremål för Kungl. Maj:ts
uppmärksamhet ansåg utskottet sig emellertid inte kunna medverka till
omedelbara ändringar av vattenfallsverkets redovisningsprinciper. Riksdagen
beslutade i enlighet med utskottets hemställan.

I sina av riksdagen godkända betänkanden 1971:43 och 1972:38 intog
skatteutskottet samma ståndpunkt. I sistnämnda betänkande uttalade
utskottet vidare, att man — i avvaktan på det slutliga ställningstagandet
till de av affärsverksutredningen och affärsverkskommittén framlagda
förslagen - inte borde binda sig för hur vattenfallsverkets redovisning i
detalj borde utformas.

Utskottet

Statliga företag får i likhet med andra skattskyldiga vid inkomstberäkningen
för taxering till kommunal inkomstskatt göra avdrag för ränta
på skuld som är hänförlig till förvärvskällan. Statliga företag är inte
skattskyldiga till statlig inkomstskatt.

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen har frågan om
statens vattenfallsverks rätt till gäldränteavdrag varit föremål för överväganden
under de senaste 45 åren. Redan särskilda utskottet framhöll i
samband med tillkomsten av den nu gällande kommunalskattelagen 1928
angelägenheten av att staten, då den uppträdde som konkurrent till
enskilda företag, fick vidkännas i huvudsak samma kommunalskatt som
de enskilda företagen. Utskottet erinrade särskilt om den undantagsställning
staten intog i fråga om företag, vilka föll under vattenfallsverkets
förvaltning.

Konkreta förslag till begränsning av statens gäldränteavdrag har

SkU 1973:52

5

framlagts av särskilda sakkunniga år 1929, av 1944 års skattesakkunniga
och av en särskild sektion inom 1950 års skattelagssakkunniga. Frågan
har emellertid inte föranlett andra åtgärder från Kungl. Maj:ts sida än att
den hänskjutits till förnyade överväganden inom affärsverksutredningen,
affärsverkskommittén och den pågående budgetutredningen (Fi 1970:
64).

Affärsverksutredningens förslag syftar till att likställa de ekonomiska
förutsättningarna för affärsverken med vad som gäller för enskilda
företag. I fråga om statens vattenfallsverk skall enligt förslaget en
ovillkorlig kostnadsränta utgå på en del av det disponerade statskapitalet,
som skall uppdelas i en del eget kapital och en lånedel. Vidare skall
verket till staten inleverera en motsvarighet till aktiebolagens statliga
inkomstskatt, som skall beräknas till 40 % av redovisat överskott.
Utdelningen på verkskapitalet bör enligt utredningens förslag vara 5 %
under de fem första åren och därefter 6 %.

Affärsverksutredningens förslag har bearbetats och vidareutvecklats av
affärsverkskommittén. I sitt betänkande har kommittén anslutit sig till
affärsverksutredningens förslag med vissa mindre avvikelser. Sålunda
anser kommittén att frågan om hur stor del av statskapitalet, som skall
utgöra statsverkslån, bör fastställas efter utredningar inom varje affärsverk
och att avkastningskravet på verkskapitalet bör anges av regeringen
för varje affärsverk för sig.

Affärsverkskommitténs betänkande har remissbehandlats, men det
slutliga ställningstagandet till förslagen har uppskjutits i avvaktan på
budgetutredningens betänkande. Sistnämnda utredning, som beräknas
slutföra sitt arbete under innevarande år, skall nämligen enligt sina
direktiv bl. a. ompröva grunderna för fastställandet av den statliga
normalräntan, som hittills utgjort avkastningsnorm för de statliga
affärsverken.

I motionen begärs förslag till ändrade bestämmelser rörande statens
vattenfallsverks redovisningsprinciper så att verket bidrar till kommunernas
skatteintäkter i samma utsträckning som enskilda kraftproducenter.

Med anledning av vad i motionen anförts vill utskottet framhålla att
vattenfallsverket under de senaste åren erlagt kommunalskatter i samma
storleksordning som skulle utgått vid tillämpning av affärsverksutredningens
principer. Större avvikelser mellan av verket erlagd kommunalskatt
och den skatt som skulle utgått enligt affärsverksutredningens
förslag föreligger endast åren 1970 och 1971, vilka år präglades av
exceptionella torrårsförhållanden och kvardröjande effekter därav. De
minskade skatteintäkterna från vattenfallsverket dessa år har emellertid
kompenserats av skatteutjämningsbidrag för flertalet berörda kommuner.

Såväl bevillningsutskottet som skatteutskottet har vid upprepade
tillfällen understrukit angelägenheten av att statens vattenfallsverk och
enskilda kraftproducenter i möjligaste mån jämställs i konkurrenshänseende
och att verket bidrar till kommunernas skatteintäkter i samma
utsträckning som de enskilda kraftföretagen.

Utskottet har inte funnit anledning frånträda denna uppfattning men

SkU 1973:52

6

anser sig i avvaktan på ett samlat ställningstagande till affärsverkskommitténs
och budgetutredningens förslag inte kunna tillstyrka skrivelseyrkandet
i motionen. Utskottet förutsätter emellertid att förslag till
lösning av frågan om vattenfallsverkets redovisningsprinciper föreläggs
riksdagen så snart detta är möjligt.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1973:1062.

Stockholm den 16 oktober 1973

På skatteutskottets vägnar
ERIK BRANDT

Närvarande: herrar Brandt (s), Magnusson i Borås (m), Engkvist (s), fru
Nettelbrandt (fp), herrar Kristenson (s), Josefson i Arrie (c), Wärnberg
(s), Larsson i Umeå (fp), Carlstein (s), Sundkvist (c), Wikner* (s),
Stadling (s), Westberg i Hofors (s), Olof Johansson i Stockholm (c) och
Söderström (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herr Magnusson i Borås (m), fru Nettelbrandt (fp), herrar Josefson i
Arrie (c), Larsson i Umeå (fp), Sundkvist (c), Olof Johansson i
Stockholm (c) och Söderström (m), vilka

dels ansett att det avsnitt i utskottets yttrande, som på s. 5 börjar med
”Med anledning” och på s. 6 slutar med ”till motionen”, bort ha följande
lydelse:

Som framgår av vad ovan anförts har frågan om statens vattenfallsverks
redovisningsprinciper varit föremål för diskussioner och överväganden
ända sedan 1928, och ett flertal utredningar har lagt fram förslag till
begränsningar av vattenfallsverkets rätt till avdrag för gäldränta vid
taxeringen. Förslagen har emellertid hittills inte föranlett några åtgärder
från Kungl. Maj:ts sida.

Utskottet ansluter sig helt till den av riksdagen vid upprepade tillfällen
uttalade uppfattningen att statens vattenfallsverk och enskilda kraftproducenter
i möjligaste mån bör jämställas i konkurrenshänseende och
att verket bör bidra till kommunernas skatteintäkter i samma utsträckning
som enskilda kraftföretag. De av affärsverksutredningen och
affärsverkskommittén framlagda och remissbehandlade förslagen bör
enligt utskottets uppfattning kunna läggas till grund för en proposition i
ämnet utan att man avvaktar ställningstagandet till budgetutredningens
kommande förslag.

SkU 1973:52

7

Utskottet hemställer därför att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
begär, att förslag till ändrade bestämmelser rörande statens vattenfallsverks
redovisningsprinciper med beaktande av i motionen anförda
synpunkter föreläggs 1974 års vårriksdag.

dels ansett att utskottet bort hemställa

att riksdagen med anledning av motionen 1973:1062 i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställer, att förslag till ändrade bestämmelser
rörande statens vattenfallsverks redovisningsprinciper
med beaktande av vad i motionen anförts framläggs
till 1974 års vårriksdag.

GOTAB 73 5165 S Stockholm 1973