Skatteutskottets betänkande nr 47 år 1973

SkU 1973:47

Nr 47

Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner beträffande skatt
på utlandsresor.

Motionerna

I detta betänkande behandlas motionerna

1973:1018 av herr Gustafsson i Byske m. fl. (c) vari hemställs

att riksdagen beslutar att hos Kungl. Majit anhålla att Kungl. Maj:t tar
kontakter med regeringarna i övriga nordiska länder angående avgiftsbeläggning,
motsvarande lägst inom det egna landet gällande konsumtionsbeskattning,
för resor (resevaluta och/eller biljettkostnad) som medborgare
i nordiskt land företar utanför de nordiska länderna och att de förslag
som kan bli resultat härav snarast möjligt föreläggs riksdagen;

1973:1067 av herr Svanström (c) vari hemställs

att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om utredning och förslag till
beskattning av utlandsturismen i syfte att stoppa den fortgående negativa
utvecklingen i fråga om turistnettot.

Frågans tidigare behandling m. m.

Riksdagsbehandlingen

I motioner till 1966 års riksdag begärdes riksdagsskrivelse om
beskattning av utlandsresor. Bevillningsutskottet avstyrkte yrkandet, då
det enligt utskottets mening saknades praktiska förutsättningar för en
sådan beskattning (BeU 1966:47), och riksdagen avslog motionerna.

Frågan om skatt på utlandsresor togs vid samma riksdag upp i en
interpellation, vilken besvarades av finansministern, som bl. a. framhöll
(prot. 1:1966:20), att flera av våra internationella åtaganden hindrar en
särskild beskattning av utlandsresor och att en sådan åtgärd inte står i
överensstämmelse med de åtaganden vi gjort för att underlätta turisttrafiken.
Vidare framhölls att en beskattning av biljetter m. m. för
utlandsresor är föga effektiv. Allmänheten skulle snabbt lära sig att i
stället köpa biljetterna i utlandet. En effektivare beskattning kunde
teoretiskt tänkas genom skatt på resevaluta. Detta torde emellertid inte
kunna ske på grund av våra åtaganden gentemot Internationella valutafonden.
Även OECDis s. k. liberaliseringskod, som Sverige biträtt, lade
hinder i vägen.

Med anledning av motioner till 1968 års riksdag om införande av
reseskatt framhöll bevillningsutskottet (BeU 1968:13) bl. a. följande:

1 Riksdagen 1973. 6 sami. Nr 47

SkU 1973: 47

2

Utskottet vill inte bestrida att framför allt den snabba utvecklingen av
charterflyget till utlandet bidragit till att försämra betalningsbalansen.
Läget har dock hittills inte bedömts vara så allvarligt att någon form av
restriktioner ansetts påkallade. Vid en ändrad inställning i detta
hänseende torde en skärpt ransonering av tilldelningen av valuta för
turistresor vara den åtgärd som ligger närmast till hands. Däremot torde
våra åtaganden gentemot Internationella valutafonden lägga hinder i
vägen för att utforma en beskattning så att turistvaluta beskattas genom
att den säljs till en högre kurs än samma handelsvaluta.

Den enda tekniska lösningen på en resebeskattning som formellt inte
strider mot våra internationella åtaganden skulle vara en beskattning av
den typ som nyligen föreslagits i USA. Det amerikanska förslaget, som
mött kraftig kritik, går ut på att resekostnaderna deklareras och skatt
betalas efter resans avslutande. Detta förslag torde dock i praktiken vara
synnerligen svårt att tillämpa på svenska förhållanden på grund av bl. a.
den rådande passfriheten mellan de nordiska länderna som omöjliggör
varje kontroll över resandeströmmen. Den amerikanska skatten avses
gälla endast resor utanför den s. k. västra hemisfären, alltså i huvudsak
resor till andra världsdelar. Om man i motsvarande mån endast skulle
beskatta utomeuropeiska resor skulle vinsten av beskattningsåtgärderna
bli obetydlig.

Det bör även observeras att den alltmer ökande bilturismen är ett
problem som inte lägger hinder i vägen för det amerikanska skatteförslaget
men som självfallet skulle utgöra en betydande svårighet vid en
svensk resebeskattning. Enligt utskottets mening saknas f. n. praktiska
förutsättningar för att med rimliga krav på rättvisa och kontroll införa en
generell resebeskattning. Med hänsyn härtill finner utskottet inte skäl att
närmare granska de argument motionärerna i övrigt anför till stöd för en
sådan åtgärd.

Riksdagen beslöt enligt utskottets hemställan avslå motionerna.

Vid 1969 års riksdag anförde utskottet (BeU 1969:28) i anslutning till
ett motsvarande motionsyrkande följande.

Utskottet har med anledning av motioner till föregående års riksdag
närmare motiverat sitt avstyrkande av en särskild resebeskattning. Vad
som i viss mån torde ha inspirerat till dessa motioner var det förslag om
resebeskattning som USA:s regering lade fram och som under 1968
behandlades av den amerikanska kongressen. Det amerikanska förslaget
har emellertid sedermera förkastats.

Frågan om en resebeskattning kan givetvis betraktas från många
synpunkter, och ingen kan bestrida motionärernas uppgifter att turistresorna
inverkar negativt på betalningsbalansen. Däremot torde meningarna
vara mera delade i frågan om utlandsresor skall betraktas som en form
av skatteflykt. Utskottet vill emellertid begränsa sig till att i första hand
granska frågan ur skatteteknisk synvinkel.

Utskottet framhöll vid föregående års riksdag de svårigheter som
skulle föreligga att införa en sådan beskattning om man samtidigt vill
bibehålla kraven på rättvisa och kontrollmöjligheter. Motionärerna gör nu
gällande att det skulle vara möjligt att trots våra internationella
åtaganden införa en resebeskattning. De hinder som dessa förpliktelser
skapar väger emellertid lätt mot exempelvis de kontrollproblem som den
nordiska passfriheten medför. Såvitt utskottet kunnat finna förutsätter
den föreslagna beskattningen en total passkontroll i förening med en
utbyggnad av tullkontrollen för att verksamt förhindra privat utförsel av
valuta. Vidare bör den statliga kontrollen över affärslivets utlandstrans -

SkU 1973: 47

3

aktioner vara så effektiv att överföringar till utresande svenskar via
affärsförbindelser kan uteslutas. Utskottet är också tveksamt om man vid
en resebeskattning kan tillåta utländska turister att införa sin egen valuta
med hänsyn till att denna måste komma att betinga en mot beskattningen
svarande överkurs. Utskottet vill alltså understryka att ett
beskattningsförslag måste uppfylla vissa grundläggande krav för att kunna
beaktas. Oavsett hur man bedömer angelägenheten att tillgodose syftet
med den föreslagna resebeskattningen, kan en sådan reform inte
genomföras eftersom praktiskt taget alla möjligheter till effektiv kontroll
saknas. Under sådana förhållanden finner utskottet ej heller skäl
tillstyrka en utredning av frågan.

Då frågan återkom vid 1970 års riksdag hade den utvidgats till att avse
en nordisk resebeskattning. Bevillningsutskottet (BeU 1970:15) ansåg sig
emellertid böra avstyrka också detta yrkande med följande motivering.

Utskottet har som framgår av den föregående redogörelsen upprepade
gånger avstyrkt motioner om skatt på utlandsresor med främst den
motiveringen att praktiska förutsättningar saknas för en tillfredsställande
kontroll av en sådan beskattning. Därvid har utskottet bl. a. framhållit att
en bibehållen nordisk passfrihet knappast låter sig förena med de
kontrollkrav som man måste uppställa om en resebeskattning införs.

Det kan antas att det är mot bakgrund av dessa invändningar som
motionärerna nu frångått det tidigare kravet på en enbart svensk
resebeskattning och i stället begär riksdagsskrivelse med anhållan om
förslag till Nordiska rådet om införande av en skatt sorn skall gälla då
medborgarna i de nordiska länderna reser utanför Norden. Skatten bör
till sin höjd motsvara den inhemska konsumtionsskatten.

Utskottet kan inte finna att en nordisk samordning av resebeskattningen
skulle erbjuda några nämnvärda fördelar från kontrollteknisk
synpunkt. Väsentligare är emellertid att en skatt på resor utom Norden
innebär att de nordiska länderna gynnas som turistmål och att övriga
länder missgynnas, vilket inte står i överensstämmelse med de nordiska
ländernas åtaganden enligt OECD. Härtill kommer att alla de övriga
invändningar som utskottet redovisat vid tidigare riksdagsbehandling av
frågan i huvudsak kvarstår oförändrade.

Riksdagen avslog motionerna.

Frågan vidrördes i en motion som finansutskottet under 1971 års
vårriksdag behandlade i anslutning till finansplanen för budgetåret
1971/72, varvid utskottet (FiU 1971:1 s. 15—16) bl. a. anförde följande.

En annan specifik åtgärd mot den yttre balansbristen, som föreslagits i
den allmänna debatten, är någon form av beskattning på turistresor.
Denna fråga berörs i motionen nr 562, där man pekar på den preliminära
nationalbudgetens konstaterande att turistbyråer och charterflyg i
Sverige hade en dålig säsong 1970 trots att underskottet i turistbalansen
detta år ökade kraftigt. Liksom departementschefen anser motionärerna
att denna ökning i huvudsak måste förklaras av andra faktorer, bl. a. den
ökade invandringen till Sverige och immigranternas överförande av medel
till sina hemländer. Motionärerna drar därav slutsatsen att en skatt på
turistresor — även om en sådan kunde göras effektiv — sannolikt blott i
begränsad utsträckning skulle förmå avsakta ökningen i ”turistunderskottet”.

I och för sig kan enligt utskottet skäl anföras för att utlandsturism
belastas med skatter och avgifter i samma omfattning som övrig - även

1* Riksdagen 1973. 6 sami. Nr 47

SkU 1973: 47

4

helt oundgänglig — konsumtion. Denna synpunkt har fått ökad tyngd
efter mervärdeskattens höjning till 15 % från årsskiftet. Samtidigt är
utskottet medvetet om de mycket stora svårigheter som möter när man i
praktiken skall skapa en effektiv kontroll av en skatt på utlandsturismen.
En sådan beskattning torde också förutsätta en gemensam överenskommelse
mellan de nordiska länderna om en enhetlig utformning. Dessa
frågor har tidigare behandlats i bevillningsutskottets betänkande 1970:
15, där motioner i ärendet avstyrkts. Även i år förekommer sådana
motioner. Dessa har remitterats till skatteutskottet, vilket enligt vad
finansutskottet inhämtat har för avsikt att behandla dem under riksdagens
höstsession.

I sitt betänkande (SkU 1971:52) till 1971 års höstriksdag rörande de
nyssnämnda motionerna erinrade skatteutskottet om att det s. k.
turistnettots negativa effekter för betalningsbalansen i förening med krav
på att konsumtionsbeskattningen skall vara generell oavsett om konsumtionen
äger rum inom eller utom landet hör till de välkända skäl som
upprepade gånger åberopats till stöd för en skatt på utlandsturismen.
Utskottet konstaterade vidare att dessa argument återkom också i de då
aktuella motionerna och anförde vidare.

Då frågan tidigare behandlats av riksdagen har bevillningsutskottet
starkt understrukit kontrollsvårigheterna vid en sådan beskattning,
medan motionärerna vidhållit sina utredningskrav utan att kunna anvisa
någon praktisk lösning på problemen.

De tidigare framträdande valutaproblemen har genom den under
senare tid väsentligt förbättrade bytesbalansen förlorat åtskilligt i styrka.
Det finns anledning notera att viss del av det penningutflöde som brukar
bokföras på turismen kan — som också antyds i årets finansplan — ha
helt annan bakgrund.

Resonemanget om konsumtionsbeskattningens räckvidd är långt ifrån
invändningsfritt. En av huvudtankarna i mervärdeskattesystemet är att
varje land fastställer beskattningens höjd vid konsumtion inom det egna
landet och att den inhemska skatten därför skall avlyftas vid export till
andra länder. I detta system måste i princip utlandsturismen jämställas
med exporten. Att vissa turistländer inte infört mervärdeskattesystemet
eller har en obetydlig konsumtionsbeskattning ändrar ingenting i sak för
de länder som tillämpar mervärdeskatteprincipen.

Det i motionen 1971:306 framförda önskemålet om en gemensam
nordisk reseskatt eliminerar vissa av de kontrollproblem som den
nordiska passfriheten skulle medföra vid en isolerad svensk resebeskattning,
men ett sådant arrangemang innebär inte bara att en stor del av
kontrollen kommer att vila på Danmark, som får ta emot huvuddelen av
den bil- och järnvägsburna turistströmmen mot kontinenten, utan även
att de nordiska länderna gemensamt gör ett avsteg från internationella
överenskommelser i syfte att underlätta turistbytet länderna emellan.
Utan att förringa värdet av de nordiska samarbetssträvandena kan
konstateras att de praktiska resultaten härav varit förhållandevis blygsamma
och att det därför finns anledning anta att vägen till ett så
kontroversiellt slutmål som en gemensam resebeskattning antagligen
skulle bli lika besvärlig som oviss. Enligt uppgifter i pressen har vissa
sonderingar i frågan gjorts på ministernivå utan att de såvitt känt lett till
något resultat.

I motionen 1971:466 förordas att förbrukningen av resevaluta samt
övriga kostnader skall redovisas i självdeklarationen. Skatteutskottet

SkU 1973:47

5

anser sig inte kunna rekommendera denna väg som öppnar allt för stora
möjligheter till skattefusk och samtidigt i hög grad motverka strävandena
att införa en definitiv källskatt.

Utskottet anser således att diskussionen om skatt på utlandsturismen
inte tillförts några nya eller mera betydelsefulla synpunkter genom de vid
årets riksdag väckta motionerna. Då de av bevillningsutskottet redovisade
kontrollsvårigheterna kvarstår oemotsagda finner skatteutskottet inte
skäl tillstyrka bifall till motionerna.

Internationella åtaganden

De ovan angivna åtagandena gentemot Internationella valutafonden
utgör inte något direkt hinder mot skatt på resor men väl mot skatt på
resevaluta. En skatt på resevaluta skulle få samma innebörd som att man
tillämpar särskilda växlingskurser på valutor som drabbas av skatten, och
en sådan tillämpning är oförenlig med nyssnämnda åtaganden.

Enligt OECD:s liberaliseringskod skall för turistresor garanteras en viss
årlig minimitilldelning av valuta — 700 dollar. Sverige liksom ett flertal
andra medlemmar i OECD tillämpar dock väsentligt högre tilldelning av
resevaluta. ,

Valutabestämmelser

I riksdagens sammanställning Valutaregleringen föreskrivs bl. a. följande.

I postförsändelse må av annan än valutabank utföras sedlar och
skiljemynt till ett värde av högst 100 kronor.

Vid utresa ur Sverige är, vid sidan av vad ovan medgivits, jämväl
följande utförsel tillåten:

Resande till utlandet må utan särskilt tillstånd utföra resevaluta till ett
värde av högst 6 000 kronor. Utförsel av resevaluta därutöver skall kunna
styrkas medelst inköpsanmälan, som avstämplats av riksbanken eller
försäljningsställe för resevaluta.

I utlandet bosatt resande må därjämte utföra utländska sedlar samt
från utländskt försäljningsställe för resevaluta (bank, resebyrå etc.) i
utlandet förvärvade checkar och andra penninganvisningar.

I fråga om valutabestämmelserna kan i detta sammanhang också
erinras om vad som gäller beträffande inköp av fritidshus i utlandet.
Sålunda kan bl. a. den som har fast bostad i Sverige, därest han är
utlänning dock endast om han innehaft sådan bostad de tre senast
förflutna kalenderåren, efter ansökan påräkna valutatilldelning för inköp
för rekreationsändamål av fastighet eller lägenhet i utlandet till ett värde
av högst 75 000 kr., dock att vissa begränsningar upprättshålls i fråga om
tomtkostnad och tid för bebyggande.

Utländska beskattningsåtgärder och överväganden i frågan

Inom OECD-länderna finns för närvarande inte någon resebeskattning

SkU1973:47

6

av det slag sorn förordas i motionerna. Dock har vissa länder, bl. a.
Storbritannien och Frankrike, under 1960-talet haft restriktioner ifråga
om tilldelningen av resevaluta. Finland hade under åren 1968-1970 en
reseskatt av mera begränsad räckvidd. Denna s. k. passagerarskatt hade
följande utformning.

I Finland bosatt person, som från Finland reste till utlandet sjöledes
med handelsfartyg, var skyldig att vid utresan betala passagerarskatt till
staten. Person ansågs vara bosatt i Finland, om han eller hans familj hade
sin egentliga bostad i landet.

Passagerarskatten utgick med 5 mark för resa, vars längd var högst 90
sjömil, och med 10 mark för resa, vars längd översteg 90 sjömil. Resans
längd räknades från den hamn i Finland, där resanden började sin resa,
till den utländska hamn, som fartyget först anlöpte.

Skatten betalades till tullmyndigheten i samband med tullkontrollen
vid utresan eller på förhand mot en särskild passagerarskattekupong som
vid avresan skulle uppvisas för tullmyndigheten.

Befriade från passagerarskatt var bl. a. barn under 12 år, ombordanställda
och legationspersonal.

1968 behandlade USA:s kongress ett av regeringen framlagt förslag
beträffande skärpt beskattning av resor och resevaluta. Förslaget innebar
i huvudsak i fråga om förbrukningen av resevaluta att vid turistresa
utanför den amerikanska kontinenten skulle resenären ha ett skattefritt
bottenbelopp av 7 dollar per dag, på överskjutande belopp upp till 8
dollar skulle utgå en skatt med 15 procent och på belopp därutöver med
30 procent. Förslaget innehöll detaljerade bestämmelser om vilka resor
som skulle beskattas och hur gränserna skulle dras mellan beskattade och
obeskattade resor. Skatten kolliderade emellertid inte med Internationella
valutafondens regler då den inte utgick på själva valutan utan
innebar att valutaförbrukningen skulle deklareras efter resans avslutande.
Förslaget godtogs dock inte av kongressen.

En dansk motsvarighet till den svenska punktskatteutredningen avgav
1971 ett särskilt utlåtande om möjligheterna att i Danmark införa skatt
på turistresor och kom därvid till slutsatsen att det inte föreligger
möjligheter att på lämpligt sätt införa en sådan skatt. Av särskilt intresse i
detta sammanhang är att utredningen också tog upp de svenska
sonderingar på ministernivå som nämns i betänkandet SkU 1971:52 och
som i första hand avsåg en årlig passavgift och därvid anförde följande.

Det är bekant att man i Sverige övervägt en annan form av reseskatt -nämligen en årlig avgift på passen. Tanken går ut på att den medborgare
som vill använda sitt pass under ett visst år skall betala en avgift för det
pågående året, eventuellt genom köp av stämpelmärken. På grund av att
passtvånget är upphävt mellan de nordiska länderna får en sådan
passavgift bara betydelse för resor till icke-nordiska länder.

Den erforderliga kontrollen över en passavgift av denna typ måste
givetvis ske på det sättet att passkontrollen i samband med nordiska
medborgares utresa från det nordiska passområdet granskar att avgiften
är betald. Genomförandet av en passavgift skulle därför kräva ett

SkU 1973:47

7

nordiskt avtal om att alla de nordiska passkontrollerna granskar inte bara
att det egna landets invånare har betalt passavgift utan också att personer
hemmahörande i de andra nordiska länderna har betalt avgiften i sitt
hemland före utresan från det nordiska passområdet. Det är däremot inte
en nödvändig förutsättning att avgiften införs i alla de nordiska länderna,
om länderna inom det nordiska passområdet är överens om att verkställa
den erforderliga kontrollen i fråga om de andra ländernas avgifter.

Den svenska tanken på en passavgift har på grund av den danska
polisens medverkan vid kontrollen av en eventuell svensk avgift underställts
justitieministeriet. Detta ministerium har på följande grund ställt
sig avvisande:

a. Passkontrollens arbetsbörda vid inresekontrollen är så stor att den
för ögonblicket mindre väsentliga utresekontrollen i någon mån kan
åsidosättas. Polisen kan därför inte åta sig att granska att en avgift är
betald i samband med en utresa. Det har för övrigt i nordiska rådet
framlagts förslag till en rekommendation om upphävande av den regelmässiga
passkontrollen på flygplatserna och om övervägande att avskaffa
utgående passkontroll även vid andra gränsöverskridanden. Danmark är
samordnande land och understöder rekommendationen.

b. En årlig passavgift skulle inte överensstämma med rekommendationerna
från åtskilliga internationella organisationer (OECD, ICAO och
FN:s turistkommitté) om att pass såvitt möjligt bör utfärdas avgiftsfritt
eller i varje fall mot avgift som icke överstiger utgiften för administrationen
av passväsendet.

Härtill kommer att en dansk passavgift skulle komma att omfatta
resor till Tyskland vilket kan med rätta antas framkalla starka protester
både i Danmark och Tyskland, i synnerhet på bägge sidor om
landgränsen.

Utskottet

I motionerna 1973:1018 och 1973:1067 har frågan om skatt på
utlandsresor ånyo aktualiserats. Som framgår av den inledningsvis
lämnade redogörelsen har vid tidigare riksdagsbehandling redovisats
väsentliga invändningar mot motionsvis framförda förslag om beskattning
av utlandsresor, varför utskottet i princip kan hänvisa till tidigare
utskottsutlåtanden med konstaterandet att i de nu föreliggande motionerna
inte framförs några nya synpunkter eller förslag, som fordrar
särskilt bemötande.

Den hittillsvarande diskussionen om skatt på utlandsresor har närmast
givit vid handen att det av valutamässiga, statsfinansiella och viss mån
principiella skäl kan finnas anledning att förorda en sådan beskattning,
men att inte någon kunnat anvisa en väg som riksdagen ansett kunna
utgöra grunden ens för en utredning av frågan.

En skatt på resevaluta är utesluten på grund av internationella
åtaganden och en skatt på charterresor skulle tvinga resebyråerna
utomlands utan att man därför kommer åt de turister som färdas med bil
eller järnväg. Härtill kommer de kontrollsvårigheter som den nordiska
passfriheten skapar.

Då frågan senast behandlades ställde utskottet sig skeptiskt till tanken
på att man skulle kunna nå en nordisk enighet om en resebeskattning på

SkU 1973:47

8

resor utanför Norden, en åtgärd som för Sveriges del främst måste bygga
på medverkan från Danmark. Man har från danskt håll också bestämt
avvisat de svenska propåerna i denna riktning, vilka endast avsåg en så
enkel och schablonmässig beskattning som en årlig passavgift. Därmed
måste också förutsättningarna för den utredning om en nordisk resebeskattning
som nu åter yrkas i motionen 1973:1018 anses vara praktiskt
taget obefintliga.

Yrkandet i motionen 1973:1067 om att man i självdeklaration skall ta
upp förbrukningen av resevaluta och övriga resekostnader för att ett år
senare betala skatt härför i form av restskatt bygger enligt utskottets
mening på en alltför optimistisk syn på skattemoralen. Därjämte skulle
en sådan åtgärd med all sannolikhet ensidigt drabba den svenska
resebyråverksamheten, eftersom kontrollen bara skulle kunna avse de
resor som köps inom landet.

Motionärerna har alltså inte heller denna gång kunnat anvisa några
framkomliga vägar för införande av en resebeskattning, och utskottet
avstyrker därför bifall till motionerna 1973:1018 och 1973:1067.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår

1. motionen 1973:101 8

2. motionen 1973:1067.

Stockholm den 16 februari 1973

På skatteutskottets vägnar
ERIK BRANDT

Närvarande: herrar Brandt (s), Magnusson i Borås (m), Engkvist (s), fru
Nettelbrandt (fp), herrar Kristenson (s), Josefson i Arrie (c), Wärnberg
(s), Larsson i Umeå (fp), Carlstein (s), Sundkvist (c), Wikner* (s),
Stadling (s), Westberg i Hofors (s) och Söderström (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Särskilt yttrande

av herrar Josefson i Arrie (c) och Sundkvist (c):

Riksdagen har upprepade gånger avslagit motioner från vårt håll om
införande av en särskild skatt på utlandsresor. Motivet har i första hand
varit de tekniska svårigheterna att genomföra en sådan beskattning.

Vi är fullt medvetna om att det föreligger svårigheter. Men detta gör
det enligt vår uppfattning inte mindre angeläget att frågan blir föremål
för utredning. Det negativa turistnettot fortsätter att öka. Därför är det i
hög grad önskvärt med en skatt, som kan utjämna och dämpa
verkningarna av detta valutautflöde. Också från konkurrenssynpunkt kan

SkU1973:47

9

en sådan skatt vara befogad, eftersom turistutgifter i utlandet i allmänhet
inte drabbas av samma höga indirekta beskattning, som inhemska
turistföretag måste bära. En skatt på utlandsturismen bör i det avseendet
ses som ett komolement till andra åtgärder för att främja turism i Sverige.

Vi anser således att möjligheterna att beskatta den svenska turismen i
utlandet bör bli föremål för en mera ingående prövning och förutsätter
därför att Kungl. Maj:t gör fortsatta ansträngningar i sådant syfte.