Skatteutskottets betänkande nr 46 år 1973 SkU 1973:46

Nr 46

Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner beträffande uppbördsfrågor
m. m.

Motionerna

I detta betänkande behandlas motionerna
1973:14 av herr Sjöholm (fp) vari hemställs

att riksdagen beslutar att ge Kungl. Maj:t till känna vad i motionen
anförts;

1973:391 av herr Nordgren m. fl. (m) vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att tiden för fyllnadsinbetalning
av skatt utsträcks en å två månader i enlighet med i motionen uppdragna
riktlinjer;

1973 :557 av herr Björk i Gävle m. fl. (c) vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om översyn av bestämmelserna
om restavgift vid underlåtenhet att redovisa innehållen preliminärskatt,
varvid särskilt bör övervägas att införa en övre gräns för avgiftens storlek,
i enlighet med vad som har anförts i motionen;

1973:891 av herr Pettersson i Lund (s) vari hemställs

1. att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till sådan
utvidgning av 77 a § uppbördsförordningen att tillämpningsområdet
också inkluderar varuskatter och andra avgifter till det allmänna,

2. att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om åtgärder som leder till
en effektivisering av uppbördsorganisationens handläggning av eftersläpande
skatteinbetalningar i enlighet med vad som anförts i motionen;

1973:895 av herrar Svanström (c) och Johansson i Växjö (c) vari
hemställs

att riksdagen beslutar att hos Kungl. Maj:t hemställa om att åtgärder
vidtas i syfte att förenkla och rationalisera arbetsgivarnas uppgiftslämnande
och avgiftsinbetalning;

1973:1029 av herrar Hyltander (fp) och Richardson (fp) vari hemställs
att riksdagen beslutar att hos Kungl. Maj:t begära förslag till sådana
regler vid inbetalning av skatt att den, som under en treårsperiod högst
tre gånger inlevererar förfallen skattelikvid efter förfallodagen utan
anmaning och åtgärder från myndighetens sida men inom tio dagar från
förfallodagen, skall vara befriad från att erlägga restavgift;

1973:1054 av herr Nordgren m. fl. (m, c, fp) vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning och förslag
syftande till att skälig ersättning erläggs av allmänna medel till företagen

1 Riksdagen 1973. 6 sami. Nr 46

SkU 1973:46

som vederlag för deras arbete att förse myndigheterna med infordrade
uppgifter samt med skattemedel;

1973:1055 av herr Nordgren m. fl. (m, c) vari hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller att vidgat dispensförfarande
införs avseende skatteuppbörd och statistikuppgifter under semestertid
eller — om detta av administrativa skäl ej låter sig göra - att rätt medges
att redovisa källskatt, preliminärskatt och mervärdeskatt vid det efter
semestertiden påföljande redovisningstillfället;

1973:1065 av herr Rydén m. fl. (fp) vari hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär förslag om ersättningsregler till
handeln för d.et extraarbete som inkassering och redovisning av mervärdeskatt
medför.

Gällande bestämmelser m. m. och frågornas tidigare behandling

Allmänna frågor (motionerna 1973:14 och 1973:891)

Beträffande spörsmålet hur arbetstagare skall kontrollera att arbetsgivaren
redovisat innehållen källskatt kan nämnas att herr Sjöholm (fp)
ställt enkla frågor härom till finansministern såväl vid 1971 som vid 1972
års riksdagar. Ur svaret på denna fråga vid det senare tillfället kan
följande återges.

Det torde vara bekant för herr Sjöholm att kontrollen över arbetsgivarens
uppbörd har skärpts med ingången av detta år. Arbetsgivare skall
nämligen numera vid varje uppbördstermin lämna en särskild uppgift om
storleken av innehållen källskatt, som han är skyldig att inbetala. Det är
därigenom möjligt att på ett tidigt stadium upptäcka betalningsförsummelse.
Den som inte lämnar sådan uppgift eller lämnar felaktig
uppgift kan dömas till fängelse i högst ett år. Maximistraffet för
underlåtenhet att erlägga innehållen källskatt har höjts till ett år.

Vidare kan jag nämna att den organisation som avser central tillsyn av
arbetsgivarkontrollen har förstärkts. Därigenom kan riksskatteverket
bättre övervaka att de lokala skattemyndigheterna kontinuerligt reviderar
lönebokföringen särskilt hos sådana arbetsgivare som visat försummelse i
uppbördsavseende eller kan antas vara på obestånd.

Slutligen vill jag hänvisa till mitt svar på en enkel fråga av herr
Sjöholm den 21 januari 1971. Jag erinrade då om att alla som får
debetsedel på slutlig skatt samtidigt får en upplysningsbroschyr, där bl. a.
finns en direkt uppmaning att genom avlöningskvitton eller annan
uppgift kontrollera att erlagd preliminär skatt tillgodoräknats på slutskattesedeln.
En sådan kontroll förhindrar att arbetstagaren måste erlägga
skatten två gånger.

De grundläggande bestämmelserna för källskattesystemet är meddelade
i uppbördsförordningen (1953:272) - UF — som i 77 § stadgaratt
om arbetsgivare verkställt skatteavdrag men icke inbetalat det innehållna
beloppet i tid och ordning, som föreskrives, får beloppet indrivas hos
arbetsgivaren i samma ordning som gäller för restförd skatt. Arbetstagaren
är fri från betalningsansvar för motsvarande skattebelopp.

I 77 a §, som tillkom 1967, föreskrives vidare, att om den som

SkU 1973:46

företräder arbetsgivare, som är juridisk person, verkställt skatteavdrag
men uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att betala det
innehållna beloppet i tid och ordning som i 77 § sägs, är han jämte
arbetsgivaren betalningsskyldig för skattebeloppet jämte restavgift. Betalningsskyldigheten
får jämkas eller efterges när särskilda skäl föreligger.

Talan om åläggande av sådan betalningsskyldighet förs vid allmän
domstol men yrkande härom får inte framställas och ej heller åtgärder för
indrivning vidtas sedan arbetsgivarens ansvarighet för skattebeloppet
bortfallit på grund av UF :s preskriptionsregler. Hos den som blivit ålagd
betalningsskyldighet får indrivning ske i samma ordning som gäller för
restförd skatt.

Den som erlagt skattebelopp eller restavgift på grund av betalningsskyldighet
enligt dessa regler kan söka beloppet åter av arbetsgivaren.

Av de utredningsförslag som berör uppbördsområdet och som
framlagts under senare tid kan nämnas dels en PM den 18 december 1972
om arbetsgivarkontroll, skatteredovisning, bokföring av skatt m. m. från
den projektgrupp inom statskontoret, kallad skatteutredningen, som
granskar organisatoriska och andra frågor inom skatteområdet i fråga om
de lokala skattemyndigheterna (LSM) och länsstyrelserna (LST), samt ett
delbetänkande från utredningen (Fi 1970:69) om företagens uppgiftsplikt.

I PM framföres bl. a. följande förslag:

1. Länsvis förda ADB-register över arbetsgivare läggs upp och används
för arbetsgivarkontroll, skattebokföring m. m.

2. Arbetsgivare med mer än en anställd åläggs skyldighet att anmäla
sig för registrering.

3. Nuvarande redovisningsnummer för arbetsgivare m. fl. byts ut mot
registreringsnummer.

4. Arbetsgivare skall vid skatteredovisning avge deklaration för
innehållen skatt i vilken uppgifter om redovisad skatt och antal
skattebelopp skall lämnas.

5. Förfarandet vid bokföring av skatt ändras så att redovisad skatt
gottskrivs arbetstagare oavsett om skatten inlevererats.

6. Betalningspåminnelse utsänds i slutet av uppbördsmånaden till
arbetsgivare från LST vid brist i likvidredovisning.

7. Fastställelsebeslut avseende innehållen men ej inbetalad skatt fattas
av LST i stället för LSM.

8. Approximativt beslut om ansvarighet för innehållen skatt får fattas
om arbetsgivare inte efter anmaning tillhandahåller räkenskaper eller
andra uppgifter för prövning av ansvarsfrågan.

9. Försumliga arbetsgivare kan om särskilda skäl föreligger åläggas
likvidredovisning månadsvis.

10. Om arbetsgivare redovisar egen skatt tillsammans med de anställdas
skall inbetald likvid i första hand anses avse de anställdas skatt.

Betänkandet från utredningen om företagens uppgiftsplikt har titeln
Ränta och restavgift på skatt m. m. (SOU 1973:33) och innehåller i
sammanfattning följande förslag.

SkU 1973:46

Restavgift påförs när skatt inte betalas i rätt tid. Nuvarande restavgift
är så konstruerad att den utgår med ett och samma belopp oavsett hur
länge man dröjer med betalningen (4 proc. på det belopp som inte erläggs
i rätt tid).

Enligt utredningen bör restavgiften i stället delas upp i en grundavgift
(3 proc.) och en särskild tilläggsavgift (2 proc.) som skall tas ut om man
väntar med betalningen mer än två månader efter förfallodagen. Ett
sådant avgiftspåslag skall göras varannan månad på obetalt belopp.
Tilläggsavgift får dock inte påföras för mer än högst nio tvåmånadersperioder.

Bestämmelserna om grundavgift och tilläggsavgift föreslås gälla vid
försenad inbetalning av alla slags skatter och allmänna avgifter.

Skattskyldig skall liksom f. n. kunna få befrielse från restavgift om
särskilda skäl föranleder till det.

Utredningens förslag i fråga om räntorna syftar till ett enhetligt
system för skatter och allmänna avgifter. Utredningen har med beaktande
av kredittid gett regler för anknytning av räntorna till det allmänna
ränteläget.

Utredningen föreslår att i stället för nuvarande kvarskatteränta skall
utgå dels ränta, dels en vid inkomsttaxeringen inte avdragsgill avgift.

Räntan skall utgå för den kredit skatteskyldig erhåller genom att
kvarstående skatt erläggs först efter taxeringsårets utgång. Detta medför
att räntan skall avvägas bl. a. med största möjliga beaktande av
kredittidens längd och det allmänna ränteläget.

Avgiften skall ses som ett påtryckningsmedel, som i kombination med
räntan skall förmå de skattskyldiga att genom erläggande av preliminär
skatt söka undgå kvarstående skatt, t. ex. genom fyllnadsbetalning av
preliminär skatt senast den 30 april under taxeringsåret.

Räntesatsen för den föreslagna kvarskatteräntan skall avvägas med
hänsyn till en kredittid av femton månader, räknat från taxeringsårets
början till den 1 april året näst efter taxeringsåret. Anknytning till det
allmänna ränteläget erhålls genom att riksskatteverket varje år i december
skall fastställa nästföljande års kvarskatteränta med utgångspunkt från
högsta allmänt förekommande räntesats vid inlåning i bankaktiebolag,
postbanken, sparbank och centralkassa för jordbrukskredit. Med nuvarande
inlåningsränta, 5,5 proc., skulle kvarskatteräntan enligt de
föreslagna reglerna bli 7 proc.

Eftersom kvarskatteräntan skall vara en ren kreditränta föreslås att
denna beräknas på hela den kvarstående skatten utan den begränsning
som de nuvarande 1 000-kronors-, tiondels- och 5 000-kronorsreglerna
innebär.

Vid ränteberäkningen skall enligt förslaget, liksom f. n., i den slutliga
skatten inte inbegripas skattetillägg eller förseningsavgift. Ny beräkning
av kvarskatteränta skall göras när den skattskyldiges taxering ändras eller
skatt omdebiterats av annan anledning.

Befrielse från kvarskatteränta skall enligt förslaget inte kunna meddelas
eftersom denna ränta skall utgå på grund av åtnjuten kredit.

Nuvarande bestämmelse om gemensam ränteberäkning för makar
föreslås bli slopad.

Avgiften skall utgå med 3 proc. av den kvarstående skatten. För
avgiftsberäkningen bibehålls spärreglerna för nuvarande kvarskatteränta.
Detta innebär att avgift utgår på den del av kvarskatten som överstiger
1 000 kr och för övrigt utgår endast om kvarskatten utgör minst en
tiondel av den slutliga skatten eller minst 5 000 kr.

Befrielse från kvarskatteavgift skall kunna medges enligt de regler som
nu gäller i fråga om kvarskatteräntan.

Även räntan på överskjutande preliminär skatt (ö-skatteränta) är enligt

SkU 1973:46

förslaget utformad med hänsyn till kreditsynpunkter. Räntan på överskjutande
preliminär skatt som inbetalts senast den 18 januari under
taxeringsåret skall avvägas efter en beräknad kredittid av ett år. I fråga
om skatt som erlagts efter den 18 januari men senast den 30 april skall
kredittiden anses utgöra sju månader.

Räntesatserna för ö-skatteränta skall enligt förslaget fastställas av
riksskatteverket samtidigt med att verket bestämmer räntesatsen för
kvarskatteräntan. Med nuvarande ränteläge skulle räntesaterna bli 5,5
resp. 3,25 proc.

Ö-skatteränta skall liksom kvarskatteränta omräknas vid beslut om
ändrad taxering m. m.

För närvarande får den som har överskjutande preliminär skatt
ö-skatteränta endast på den del som överstiger 1 000 kr. Utredningen
föreslår att ö-skatteränta skall utgå redan när återbäringen uppgår till 100
kr.

Principerna om anknytning till det allmänna ränteläget föreslås också
gälla beträffande restitutions- och anståndsräntorna. Principerna bör
enligt utredningen vidare leda till att ränta införs på tillkommande
skattebelopp som påförs sedan den ordinarie debiteringen verkställts
(respitränta).

Utredningens översyn har avsett ett betydande antal författningar.
Förutom skatt enligt uppbördsförordningen har behandlats bl. a. sjömansskatt,
mervärdeskatt och övriga indirekta skatter, stämpelskatt, arvsoch
gåvoskatt, kupongskatt, automobilskatt och särskild skatt på vissa
lotterivinster.

I fråga om arbetsgivaravgifterna gäller utredningens förslag inte bara
räntor och restavgift. Utredningen har för dessa avgifter också utarbetat
bestämmelser för ett uppbördssystem som i stort sett ansluter till
reglerna för skatteuppbörden.

De föreslagna restavgiftsbestämmelserna kan träda i kraft först sedan
ADB tagits i bruk inom exekutionsväsendet, vilket beräknas ske 1977.
Bestämmelserna om ränta bör enligt utredningen kunna tillämpas
fr. o. m. 1975.

Tiderna för inbetalning av skatt (motionerna 1973:392 och 1973:1155)

Enligt 23 § UF förfaller skatt till betalning under uppbördstermin.

Uppbördsterminerna under uppbördsåret är sex och infaller under
tiden från och med den 6 till och med den 13 i månaderna mars, maj,
juli, september, november och januari; dock skall uppbörd inte förrättas
på sön- eller helgdag. Skulle uppbördstermin med tillämpning av nyss
angivna regel börja på sön- och helgdag, skall uppbördsterminen i stället
ta sin början på nästföljande vardag, varvid slutdagen i motsvarande mån
förskjuts.

Riksskatteverket kan om särskilda omständigheter därtill föranleder,
efter poststyrelsens hörande, föreskriva att uppbördstermin under viss
månad skall infalla under annan tid än nyss sagts.

Mervärdeskatt skall erläggas inom 35 dagar efter redovisningsperiods
utgång. Företag som redovisar tvåmånadersperioder skall alltså erlägga
skatt för perioden januari—februari senast den 5 april osv.

För att undvika ränta på kvarstående skatt kan fyllnadsinbetalning av
preliminär skatt göras senast den 30 april året efter inkomståret (27 § 3
mom. UF).

SkU 1973:46

Beträffande frågan om senareläggning av fyllnadsinbetalningar anförde
skatteutskottet följande (SkU 1972:41) då denna fråga behandlades vid
1972 års höstriksdag.

I motionerna 1972:301 och 1972:862 yrkas att tiderna för fyllnadsinbetalning
av skatt skall framflyttas till den 30 juni året efter inkomståret;
i den sistnämnda motionen anges 31 maj som alternativ. I den
förstnämnda motionen hänvisas främst till att taxeringsnämndernas
underrättelser om avvikelser från deklarationerna i stor utsträckning
kommer den skattskyldige till handa efter den 30 april. I den senare
motionen framhålls att den omständigheten att tiden för fyllnadsinbetalning
i huvudsak sammanfaller med tiden för inbetalning av kvarstående
skatt medför att den skattskyldige kommer in i en ond cirkel, som kan
vara svår att bryta.

Utskottet vill med anledning av dessa yrkanden framhålla att den
gällande bestämmelsen om rätt till fyllnadsinbetalning redan innebär ett
avsteg till de skattskyldigas förmån från uppbördsreglerna i övrigt. Den
preliminära skatten för ett år skall normalt vara slutinbetald under
januariterminen närmast påföljande år, medan fyllnadsinbetalningen kan
ske t. o. m. april samma år.

Utskottet finner därför inte skäl tillstyrka bifall till motionen
1972:301 i denna del och motionen 1972:862.

I samma betänkande behandlas också frågan om särskilt uppskov med
redovisning och uppbörd av skatt under semestertid varvid utskottet
framförde följande synpunkter.

Utskottet har tidigare även avstyrkt olika förslag om uppskov med
mervärdeskatteredovisning för att bereda mindre företagare semesterledighet.
Denna fråga återkommer i motionen 1972:867. Motionärerna vill
genom ett dispensförfarande i fråga om såväl uppgifter som olika former
av uppbörd underlätta semestern för sådana företagare. Alternativt
förordas generellt uppskov med redovisningen.

Även om utskottet har förståelse för att uppbördsskyldigheten för
mindre företag kan medföra viss bundenhet, anser utskottet sig inte
kunna förorda de föreslagna åtgärderna, som medför såväl administrativa
svårigheter som omotiverade förmåner. Utskottet avstyrker därför
motionen 1972:867.

Företagens uppgifts- och uppbördsskyldighet (motionerna 1973:895,
1973:1054 och 1973:1065)

1971 års höstriksdag avslog på skatteutskottets hemställan motioner
om ersättning till företagen för deras bestyr med uppbörd och uppgiftslämnande.
Skatteutskottet redovisade i sitt betänkande härom (SkU
1971:51) utförligt de delar av direktiven för den tidigare nämnda
utredningen om företagens uppgiftsplikt som berör denna fråga liksom
även de synpunkter som kan redovisas i fråga om särskild kostnadsersättning
för skatteuppbörd. Utskottets yttrande i denna del hade följande
lydelse.

Frågan om företagens uppgifts- och uppbördsskyldighet är för
närvarande föremål för särskild översyn av utredningen om företagens
uppgiftsplikt (Fi 1970:69). Syftet med utredningen är när det gäller

SkU 1973:46

uppgiftsskyldigheten i första hand att förenkla och samordna uppgiftslämnandet,
medan utredningen inte har i uppdrag att överväga frågan om
ersättning till företagen. I motionerna 1971:601 och 1971:619 hemställs
att utredningen genom tilläggsdirektiv får i uppdrag att också utreda
frågan om ersättning till företagen för deras bestyr med uppbörd och
med att lämna uppgifter till olika offentliga organ. Även om motionerna
innehåller likartade yrkanden är de i fråga om motiveringen så till vida
olika att motionärerna i motionen 1971:601 framför allt betonar
uppgiftsskyldighetens betungande karaktär, medan i motionen 1971:619
särskilt framhålls det merarbete som näringslivet åsamkas genom mervärdeskatteuppbörden.

Beträffande uppbördsfrågan vill utskottet först konstatera att källskatteuppbörden
inte åberopas som grund för ersättningsanspråken men
motionärerna gör inte heller något undantag härför. Av den inledningsvis
lämnade redogörelsen framgår alt de räntevinster som företagen gör
genom rätten att disponera löntagarnas skatt från avlöningstillfället fram
till inbetalningsdagen motsvarar betydande belopp. Utskottet förutsätter
att motionärerna inte är ovetande om detta förhållande och utgår från att
detta också är anledningen till att källskatteuppbörden inte särskilt
åberopats i sammanhanget. I fråga om mervärdeskatten är förhållandena
något annorlunda med hänsyn bl. a. till att i denna skatteforms
föregångare, den allmänna varuskatten, fanns ett särskilt system för
kostnadsersättning till de skattskyldiga för deras bestyr med uppbörden.

I prop. 1968:100 med förslag till förordning om mervärdeskatt
uttalade departementschefen bl. a. att redovisningskostnaderna enligt
hans mening borde behandlas som kostnader i verksamheten och
kompenseras på samma sätt som andra kostnader. Han fann vidare att,
om man fördelade de tidigare kostnaderna för redovisning av allmän
varuskatt på de mervärdeskatteskyldiga, ersättningen blev så ringa att den
inte hade någon betydelse, medan en uppräkning av kostnaderna med
hänsyn till det ökade antalet skattskyldiga skulle medföra en omotiverad
utgiftsökning för statsverket. Bevillningsutskottet (BeU 1968:45) delade
uppfattningen att särskild kostnadsersättning inte borde utgå med hänsyn
främst till de administrativa svårigheter som ett ersättningsförfarande
skulle medföra. Utskottet ansåg emellertid skäl tala för att de skattskyldiga
i någon form bereddes kompensation för borttagandet av denna
förmån. Med hänsyn härtill och till vissa andra omständigheter av
redovisningsteknisk art förordade utskottet att den av departementschefen
föreslagna tidsfristen för inbetalning av skatten — inom 18 dagar
efter redovisningsperiodens utgång — skulle förlängas till 35 dagar.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Då mervärdeskatten således redan innehåller en form av kompensation
för arbetet med redovisningen finner skatteutskottet inte skäl att förorda
ytterligare åtgärder i sådant syfte.

I fråga om företagens skyldighet att lämna uppgifter till olika
offentliga myndigheter, vilka uppgifter till stor del är av den arten att de
skall ligga till grund för den offentliga statistiken, kan inte samma
synpunkter åberopas som i fråga om uppbörden. Skatteutskottet vill inte
bestrida att vissa former av uppgiftsplikt kan bli arbetskrävande och te sig
särskilt betungande för mindre företag, vilka inte har en kontorskapacitet
som är avpassad härför. En anledning till att företagen reagerar mot
uppgiftsskyldigheten torde ofta vara att de inte själva finner att resultatet
av det inhämtade materialet kan vara av något intresse för deras egen del.
Även om utskottet är medvetet om att de uppgiftsinhämtande myndigheterna
numera söker orientera de berörda företagen om syftet med olika
uppgifter bör ytterligare ansträngningar göras för att informera uppgifts -

SkU 1973:46

lärn narna om nödvändigheten av deras medverkan. Syftet med den
pågående utredningen är främst att underlätta uppgiftslämnandet. Det
kan enligt skatteutskottets mening inte anses motiverat att konstruera
någon form av ersättning till företagen för uppgifter som erfordras för
samhällsplaneringen. Dessa uppgifter begärs med hänsyn till samhällets
behov och tjänar alltså i lika hög grad den enskilda som den offentliga
sektorns intressen.

Motionen 1971:601 ger uttryck åt uppfattningen att vissa företag
utsätts för ett mera betungande uppgiftslämnande än andra och att just
dessa företag därför borde få viss kompensation. När motionärerna talar
om att branschundersökningar skulle medföra en särskild belastning för
vissa företag har utskottet inte lyckats klarlägga vilka undersökningar
som avses. I den mån motionärerna menar undersökningar enligt
urvalsmetoden, vilken innebär att vissa företag får representera ett större
antal likvärdiga företag inom en bransch, så medför detta ett merarbete
för de utvalda företagen vilket kan te sig orättvist i förhållande till de
företag som slipper lämna uppgifter, men metoden innebär samtidigt att
flertalet företag inte alls belastas med uppgiftslämnande, och detta måste
uppenbarligen innebära betydande vinster för näringslivet i dess helhet.
De temporära orättvisor som detta system medför torde också jämna ut
sig i det långa loppet. En kompensation mellan företagen för sådana
former av extraarbete ter sig därför inte heller motiverad. Mot bakgrund
av de sålunda redovisade invändningarna finner utskottet inte skäl
tillstyrka någon utredning om kompensation för företagens uppgiftslämnande.

Då dessa frågor behandlades av 1972 års riksdag avvisade skatteutskottet
(SkU 1972:41) yrkandena om ersättning till företagen och om
ytterligare översyn med hänvisning till sin ovan angivna motivering till
1971 års riksdag.

Restavgift (motionerna 1973:55 7 och 1973:1029)

I 58 § UF stadgas om restavgift och tilläggsavgift.

Om skattskyldig eller arbetsgivare som verkställt skatteavdrag underlåtit
att inbetala skatt i föreskriven tid och ordning utgår restavgift med 4
öre för varje hel krona av den del av skatten, som inte erlagts, dock ej
mindre än 10 kronor. Öretal som uppkommer vid denna beräkning skall
jämnas till närmast högre hela krontal.

Arbetsgivare skall utöver restavgift erlägga tilläggsavgift för varje
påbörjad sex-månadersperiod utöver den första efter utgången av den
uppbördsmånad, under vilken skatten skulle ha erlagts, intill dess skatten
inbetalas eller fastställes till betalning av den lokala skattemyndigheten.
Tilläggsavgift skall för varje sådan tidrymd beräknas till 4 öre för varje hel
krona av den del av skatten, som inte erlagts, dock ej mer än 12 öre för
hel krona. Bestämmelserna om restavgift tillämpas även i fråga om
tilläggsavgift.

Restavgift utgår även i fall då arbetsgivare inte lämnat uppgift om
innehållen skatt. Avgiften utgår med 2 öre för varje hel krona av
skattebelopp, för vilket uppgift sålunda icke lämnats, dock ej med
mindre än 10 kr.

SkU 1973:46

Beträffande ett motionsyrkande vid 1972 års riksdag om uppmjukning
av bestämmelserna om restavgift anförde utskottet (SkU 1972:41)
följande.

En annan uppmjukning av påföljderna vid för sen skatteinbetalning
föreslås i motionen 1972:843. Motionärerna anser att den som inom en
treårsperiod betalt högst tre gånger inom 10 dagar efter förfallodagen
inte skall behöva erlägga restavgift.

Förslaget skulle uppenbarligen medföra betydande merarbete för
uppbördsmyndigheterna och med all sannolikhet leda till att alla större
skattebetalare senarelade sina inbetalningar inom de angivna gränserna.
Utskottet finner därför inte skäl förorda en dylik åtgärd utan avstyrker
motionen 1972:843.

Bestämmelserna om restavgift (kontrollavgift), då arbetsgivare underlåtit
att lämna uppgift om innehållen skatt, behandlades av finansministern
i ett interpellationssvar den 1 december 1972 ur vilket följande
kan återges.

Fr. o. m. i år skall arbetsgivare samtidigt med skatteinbetalning lämna
uppbördsmyndigheterna uppgift om hur stort belopp han innehållit i
källskatt. Denna uppgift skall lämnas oavsett om han på föreskrivet sätt
betalar in hela det innehållna källskattebeloppet eller ej. Genom denna
uppgiftsskyldighet kan myndigheterna på ett tidigt stadium upptäcka om
en arbetsgivare t. ex. på grund av begynnnande likviditetssvårigheter inte
betalar in hela den källskatt han innehållit.

Den nya uppgiftsskyldigheten är av största betydelse från kontrollsynpunkt.
Den har därför förknippats med påföljder. Arbetsgivare som
inte fullgör sin skyldighet i detta hänseende påförs restavgift med 2 % av
det skattebelopp för vilket uppgift inte lämnats. För att undvika oskäliga
effekter av denna restavgift finns möjlighet för länsstyrelsen att nedsätta
avgiften eller befria från den efter tämligen generösa grunder.

Den 2-procentiga avgiften påförs alltså automatiskt vid utebliven
uppgift. I praktiken har arbetsgivaren emellertid möjlighet till nedsättning
eller befrielse från avgiften om giltigt skäl finns för dröjsmålet.

Arbetsgivares skyldighet att betala in skatt och lämna uppgift om
skattens storlek samt de restavgifter som kan påföras om skyldigheten
åsidosätts beskrivs utförligt i riksskatteverkets broschyr ”Källskatten”,
som tillställts alla arbetsgivare. I särskilda anvisningar i april i år har
riksskatteverket meddelat föreskrifter i fråga om befrielse från skyldighet
att erlägga restavgift. Länsstyrelserna och de lokala skattemyndigheterna
står givetvis till tjänst med upplysningar i dessa frågor.

Jag anser att riksskatteverkets upplysningar och anvisningar på detta
område redan nu är tillfredsställande och tydliga nog. Detta utesluter
dock inte att förbättringar kan göras. Dessa torde komma till stånd
genom verkets försorg utan direktiv från min sida.

Utskottet

Det svenska källskattesystemet torde av det stora flertalet löntagare
uppfattas som en väl intrimmad apparat som sällan bereder den som har
fast anställning några bekymmer. De motioner i uppbördsfrågor som
utskottet behandlar i detta betänkande berör också främst frågor som i
första hand angår arbetsgivarna — skatteredovisarna.

SkU 1973:46

Det mest långtgående yrkandet framförs i motionen 1973:891.
Motionären yrkar dels att bestämmelser motsvarande 77 a § i uppbördsförordningen
— UF — skall införas för övriga skatter och avgifter,dels att
uppbördsorganisationen skall effektiviseras så att nuvarande eftersläpningar
kan undvikas. Den nämnda paragrafen i UF innebär i huvudsak att
om den som företräder en juridisk person, exempelvis en direktör i ett
fåmansbolag, underlåter att betala innehållen källskatt i föreskriven
ordning, kan han inte komma ifrån betalningsansvaret genom att låta
bolaget gå i konkurs, eftersom han personligen blir ansvarig för
skatteskulden. Bestämmelsen, som infördes 1967, har som motionären
anför visat sig ha god effekt, och den bör enligt hans mening därför gälla
över hela skatte- och avgiftsområdet.

Utskottet, som i princip ansluter sig till motionärens uppfattning om
värdet av regler om personligt betalningsansvar, vill dessutom framhålla
att det förhållandet att bestämmelsen endast gäller källskatteuppbörden
gör att denna uppbörd med all sannolikhet prioriteras på de andra
skatternas bekostnad av de här avsedda företagen. Man ”lånar” exempelvis
influten mervärdeskatt för att betala källskatt. Från statsverkets
synpunkt är en sådan ordning otillfredsställande eftersom den medför att
ett företag på obestånd kan dölja detta förhållande under en lång tid
genom att ackumulera sina mervärdeskatteskulder utan att detta medför
några påföljder för ägaren.

Utskottet kan alltså i huvudsak ansluta sig till motionärens uppfattning
att det personliga betalningsansvaret bör utvidgas, även om det
enligt utskottets uppfattning kan vara i viss mån tveksamt hur långt man
bör gå i detta hänseende. Beträffande mervärdeskatten och vissa
punktskatter torde vägande skäl inte kunna anföras mot en ändring i
denna riktning. Utskottet har också erfarit att frågan kommer att tas upp
beträffande dessa skatter i samband med bl. a. vissa förslag, som kommer
att föreläggas innevarande höstriksdag. När det gäller den allmänna
arbetsgivaravgiften och andra skatter eller avgifter är det emellertid inte
lika klart att en sådan lösning kan accepteras eftersom bolaget här inte
har samma ställning som uppbördsman för allmänna medel som det
förvaltar. Om man å andra sidan inte innefattar dessa avgifter i det
personliga betalningsansvaret kommer givetvis den ovannämnda prioriteringsförskjutningen
att kunna drabba dessa avgifter i stället för
skatterna. Frågan om inte även avgifter av detta slag bör omfattas av
personligt betalningsansvar bör därför prövas förutsättningslöst i samband
med ställningstagandet till föreliggande utredningsförslag på detta
område.

När det gäller en effektivisering i övrigt av uppbördsåtgärderna bör
observeras att betydelsefulla åtgärder redan vidtagits genom den lagstiftning
som blev resultatet av skattestrafflagutredningens överväganden i
fråga om uppbördsbrotten och det därmed förenade uppgiftslämnandet,
som utskottet kommer att något beröra även i anslutning till ett annat
motionsyrkande. Av de utredningar som behandlar uppbördsfrågor bör
nämnas utredningen om företagens uppgiftsplikt och den projektgrupp
inom statskontoret som ser över skatteorganisationen m. m. De utred -

SkU 1973:46

ningsresultat sorn berör uppbörden har redovisats i den inledningsvis
lämnade översikten. Vidare bör erinras om att punktskatteutredningen
och mervärdeskatteutredningen är oförhindrade att på sina respektive
ämnesområden ta upp frågor som rör uppbörden. Utskottet finner inte
anledning förorda någon ytterligare utredning angående uppbördsväsendets
effektivisering innan man hunnit pröva de kommande eller redan
föreliggande förslagen från här nämnda utredningar.

En mera speciell fråga med anknytning till uppbörden tas upp i
motionen 1973:14. Motionären efterlyser en bättre information till
skattebetalarna om nödvändigheten att kontrollera att den preliminärskatt,
som arbetsgivaren avdragit, också avräknats på den slutliga
debetsedeln så att skatten inte måste erläggas två gånger.

Utskottet vill inte bestrida att det förekommer i inte obetydlig
omfattning att arbetsgivare underlåter att i vederbörlig ordning redovisa
innehållen preliminärskatt. I den mån ett sådant förfarande är uppsåtligt
kan påföljden från och med skattebrottslagens ikraftträdande 1972 bli
fängelse. Motionären synes emellertid mena att risken för upptäckt skulle
vara ringa så länge de skattskyldiga inte själva mera allmänt kontrollerar
skatteavdragen. Den information om sådan kontroll som nu förekommer
anser motionären inte vara tillräcklig, utan han förordar en intensifierad
upplysning i denna fråga.

Utskottet har självfallet inte några invändningar mot motionens syfte
men vill samtidigt framhålla att det är förenat med utomordentliga
svårigheter att med nuvarande komplicerade skattesystem nå ut med en
allsidig information som de skattskyldiga verkligen kan tillgodogöra sig
samtidigt som den tillgodoser alla skäliga intressen. Det finns givetvis
alltid risk för att en prioritering av information i en särskild fråga minskar
uppmärksamheten på andra problem, som i sig kan förtjäna större
uppmärksamhet. Informationsfrågorna angående beskattningen hör till
de centrala uppgifterna för riksskatteverket, och utskottet anser sig därför
kunna förutsätta att verket noga prövar alla uppslag på detta område som
förs fram i den offentliga debatten. Med hänsyn härtill finner utskottet
inte erforderligt att vidta några särskilda åtgärder med anledning av
motionen 1973:14 som utskottet alltså avstyrker.

De övriga motioner utskottet behandlar i detta sammanhang innehåller
på ett undantag när yrkanden som riksdagen tidigare avvisat, i vissa
fall vid upprepade tillfällen. Då motionärerna i stort sett åberopar samma
argument som tidigare finner utskottet inte skäl att upprepa de
invändningar som rests mot förslagen utan hänvisar i dessa stycken till den
inledningsvis lämnade redogörelsen. I enlighet härmed kan utskottet inte
tillstyrka bifall till motionen 1973:391 om framflyttande av tiden för
fyllnadsinbetalning eller till motionen 1973:1055 om semesteruppskov
med uppbörd och uppgiftslämnande. Inte heller vill utskottet förorda
någon annan ersättning för uppbörd eller uppgiftslämnande än den som
redan är inbyggd i uppbördssystemet, varför utskottet även avstyrker
motionerna 1973:1054 och 1973:1065. Utskottet har tidigare med
anledning av utredningsyrkanden som varit likalydande med det som nu

SkU 1973:46

framförs i motionen 1973:895 framhållit att det pågår en utredning i
syfte att bl. a. förenkla företagens uppgiftslämnande, och utskottet
avstyrker också denna motion liksom motionen 1973:1029 om uppmjukning
av bestämmelserna om restavgift.

En annan detaljfråga som däremot inte tidigare behandlats av
riksdagen annat än vid en interpellationsdebatt gäller den särskilda
restavgift med 2 % på innehållen preliminärskatt som från och med 1972
utgår då arbetsgivare underlåter att i föreskriven ordning lämna uppgift
om innehållen skatt. I motionen 1973:557 begärs en översyn av dessa
bestämmelser i syfte att nå en maximering av denna kontrollavgift till
högst 10 000 kr. Till stöd för yrkandet åberopar motionärerna fall som
inträffade 1972 då vissa arbetsgivare, som tolkat bestämmelserna fel,
påfördes betydande avgifter — i ett fall 167 000 kr. - som sedan
nedsattes till 500 kr. Såvitt utskottet har sig bekant beror de stötande
effekterna i de fall motionärerna anför närmast på initialsvårigheter som
senare övervunnits. Om myndigheternas handläggning av vissa ärenden
kan betecknas som mindre smidig utgör detta dock inte något skäl för att
införa en maximering av avgiftsbeloppen på sätt motionärerna förordar.
En sådan åtgärd skulle nämligen i vissa fall inte i tillräcklig grad avskräcka
arbetsgivare från att vilseleda myndigheterna beträffande de verkliga
skatteskulderna. Av den tidigare redogörelsen framgår vidare att det
föreligger ett förslag om att det här avsedda uppgiftslämnandet skall
ersättas med ett deklarationsförfarande. En sådan åtgärd bör enligt
utskottets mening ytterligare bidra till att undanröja alla missförstånd på
denna punkt. Med hänsyn till de relaterade omständigheterna finner
utskottet inte någon särskild översyn erforderlig och avstyrker således
bifall till motionen 1973:557.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår

1. motionen 1973:14

2. motionen 1973:391

3. motionen 1973:557

4. motionen 1973:891

5. motionen 1973:895

6. motionen 1973:1029

7. motionen 1973:1054

8. motionen 1973:1055

9. motionen 1973:1065.

Stockholm den 16 oktober 1973

På skatteutskottets vägnar
ERIK BRANDT

SkU 1973:46

Närvarande: herrar Brandt (s), Magnusson i Borås (m), Engkvist (s), fru
Nettelbrandt (fp), herrar Kristenson (s), Josefson i Arrie (c), Wärnberg
(s), Larsson i Umeå (fp), Carlstein (s), Sundkvist (c), Wikner* (s),
Stadling (s), Westberg i Hofors (s) och Söderström (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herrar Magnusson i Borås (m) och Söderström (m) som
dels anfört följande:

I motionen 1973:1054 begärs utredning om skälig ersättning till
företagen för den uppgifts- och uppbördsskyldighet som de åläggs.
Beträffande frågan om ersättning för uppbördsskyldigheten kan vi inte
helt ansluta oss till motionärernas uppfattning, och vi avstår därför från
att ställa något särskilt yrkande på denna punkt. När det däremot gäller
ersättning för uppgiftsskyldigheten anser vi att det finns starka skäl för
att detta spörsmål bör kunna tas upp till prövning av den pågående
utredningen om företagens uppgiftsplikt. Utskottsmajoriteten har som
motivering för sitt avslag främst hänvisat till skatteutskottets tidigare
anförda synpunkter på detta problem, vilka går ut på att det saknas skäl
att pröva ersättningsfrågan eftersom infordrandet av uppgifterna sker för
att tillgodose gemensamma allmänna intressen. Erfarenheterna visar
tyvärr att inhämtandet av uppgifter knappast är begränsat till sådana fall.
Om man i stället inför ett system med viss ersättning till företagen når
man framför allt den fördelen att myndigheterna får begränsade anslag
till sitt förfogande vilket i högre grad än vad som nu gäller bör bidra till
att prioritera sådant uppgiftsinhämtande som är av särskild vikt. Enbart
det förhållandet att det befunnits erforderligt med en utredning om
företagens uppgiftsplikt måste anses vara ett erkännande av att det
pågående inhämtandet av uppgifter från företagen är för vidlyftigt och
betungande. Under sådana omständigheter måste det anses vara ett
minimikrav att den sittande utredningen får fria händer att pröva
ersättningsfrågan.

dels ansett att utskottet under 7 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1973:1054 i vad avser
ersättning för uppgiftsskyldighet i skrivelse till Kungl. Maj:t
begär sådan ändring av direktiven för utredningen om
företagens uppgiftsplikt att utredningen blir oförhindrad att
pröva frågan om ersättning till företagen för deras uppgiftsskyldighet
till offentliga myndigheter.

GOTAB 73 5 192 S Stockholm 1973