Skatteutskottets betänkande nr 24 år 1973 SkU 1973:24

Nr 24

Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner beträffande den
allmänna arbetsgivaravgiften m. m.

Motionerna

1 detta betänkande behandlas motionerna

1973:7 av herr Helén m. fl. (fp) vari bl. a. hemställs
att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om utredning rörande
kompensation på lämpligt sätt till de fria samfunden för den extra
ekonomiska belastning som orsakats dem genom skyldigheten att erlägga
arbetsgivaravgift och genom den successiva övergången från direkt till
indirekt skatt;

1973:10 av herrar Henmark (fp) och Rydén (fp) vari hemställs
att riksdagen beslutar att hos Kungl. Majit hemställa om en utredning
rörande differentiering av arbetsgivaravgiften på sådant sätt, att produktionen
från arbetsintensivare företag inte träffas hårdare än produktionen
från kapitalintensiva företag;

1973:68 av herr Fridolfsson i Stockholm m. fl. (m) vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Majit begär förslag till innevarande vårriksdag
om borttagande av den allmänna arbetsgivaravgiften för kristna och andra
humanitära organisationer;

1973:246 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari hemställs
att riksdagen med verkan från och med den 1 januari 1974 befriar
primär- och landstingskommuner från skyldighet att erlägga arbetsgivaravgift; 1973:383

av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari hemställs
att riksdagen beslutar att kulturarbetare undantas från skyldighet att
erlägga arbetsgivaravgift (egenavgift), innebärande följande ändring av 4 §
första stycket förordningen (1968:419) om allmän arbetsgivaravgift;

Gällande lydelse

Fysisk person, som åtnjutit inkomst
av annat förvärvsarbete enligt
11 kap. 3 § lagen om allmän
försäkring i form av inkomst av
här i riket bedriven rörelse eller
inkomst av här belägen jordbruksfastighet,
som brukas av honom,
erlägger allmän arbetsgivareavgift
med belopp motsvarande två pro -

Föreslagen lydelse

Fysisk person, som åtnjutit inkomst
av annat förvärvsarbete enligt
11 kap. 3 § lagen om allmän
försäkring i form av inkomst av
här i riket bedriven rörelse, som ej
avser litterär, konstnärlig eller därmed
jämförlig verksamhet, eller
inkomst av här belägen jordbruksfastighet,
som brukas av honom,

1 Riksdagen 1973. 6 sami. Nr 24

SkU 1973:24

2

cent av sådan inkomst, i den mån erlägger allmän arbetsgivaravgift
arbetsgivare icke har att erlägga med belopp motsvarande två proallmän
arbetsgivareavgift för in- cent av sådan inkomst, i den mån
kornsten enligt 2 § denna förord- arbetsgivare icke har att erlägga
ning. allmän arbetsgivaravgift för in komsten

enligt 2 § denna förordning.

1973:560 av herr Bohman m. fl. vari hemställs
att riksdagen

1. beslutar att sänka den allmänna arbetsgivaravgiften inom stödområdet
med två procentenheter fr. o. m. den 1 juli 1973,

2. hos Kungl. Maj:t hemställer att en plan för en total avveckling av
den allmänna arbetsgivaravgiften föreläggs riksdagen,

3. hos Kungl. Maj:t hemställer att 1972 års skatteutredning ges
direktiv att snarast framlägga förslag om ändringar i systemet med allmän
arbetsgivaravgift för att under awecklingsperioden avlägsna dess svåraste
brister, bl. a. belastningen på arbetsintensiva företag;

1973:579 av herrar Magnusson i Borås (m) och Nilsson i Trobro (m)
vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att skattskyldig vid taxering till statlig och
kommunal inkomstskatt skall åtnjuta förhöjt avdrag för egenavgift
uppgående till 125 % av nämnda avgift, samt

2. att vederbörande utskott utarbetar förslag till erforderlig ändring
av förordningen (1968:419) om allmän arbetsgivaravgift;

1973:884 av herr Källstad m. fl. (fp) vari hemställs
att riksdagen beslutar att inkomster från av enskild driven konstnärlig
eller litterär verksamhet undantas vid bestämmande av allmän arbetsgivaravgift; 1973:892

av herrar Sjönell (c) och Antonsson (c) vari hemställs
att riksdagen beslutar att hos Kungl. Maj.'t anhålla om utredning och
förslag beträffande en maximering av den allmänna arbetsgivaravgiften
(löneskatten) i enlighet med de principer som angivits i motionen;

1973:1015 av herr Fälldin m. fl. (c) vari hemställs
att riksdagen beslutar att hos Kungl. Maj:t anhålla om att ett
aktionsprogram för 100 000 arbetstillfällen utarbetas i enlighet med vad
som anges i motionen 1973:1459 innehållande bl. a. befrielse från den
allmänna arbetsgivaravgiften för företag som nyetableras eller ökar sin
sysselsättning i vad gäller den del av avgiften som svarar mot lönesumman
för nettonyanställningarna;

1973:1027 av herr Hovhammar m. fl. (m,c,fp) vari hemställs
att riksdagen beslutar upphäva den allmänna arbetsgivaravgiften i
stödområdet med verkan från den 1 juli 1973 samt att Kungl. Maj:t
anmodas planera en successiv avveckling av densamma i övrigt till senast

SkU 1973:24

3

den 1 januari 1976;

1973:1052 av herr Nisser (m) vari hemställs

att riksdagen beslutar att s. k. egenavgift inte skall uttas på de
inkomster fria konstnärliga utövare förtjänar på sitt konstnärliga arbete;

1973:1057 av herr Nordstrandh m. fl. (m) vari hemställs

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t uttalar att de erkända
studieförbunden bör befrias från erläggande av allmän arbetsgivaravgift;

1973:1066 av herrar Sundman (c) och Eriksson i Ulfsbyn (c) vari
hemställs

att riksdagen beslutar att inkomster från av enskild person driven
litterär, konstnärlig och därmed jämförbar verksamhet undantas vid
bestämmande av allmän arbetsgivaravgift.

Till den del motionerna 1973:560 och 1973:1027 avser särskilda
åtgärder beträffande arbetsgivaravgiften inom stödområdet behandlar
utskottet motionerna i annat sammanhang. Övriga i motionen 1973:7
framställda yrkanden har utskottet behandlat tidigare. Beträffande
motiveringen till yrkandena i motionerna 1973:246, 1973:560, 1973:884
och 1973:1015 hänvisas till motonerna 1973:243, 1973:241, 1973:683
resp. 1973:1459.

Gällande bestämmelser m. m.

Genom beslut av 1968 års riksdag antogs förordningen (1968:419) om
allmän arbetsgivaravgift. Syftet med avgiften var att kompensera staten
för det skattebortfall som övergången från allmän varuskatt till mervärdeskatt
skulle medföra i fråga om näringslivets investeringar.

Enligt förordningen skall allmän arbetsgivaravgift erläggas av arbetsgivare
och av fysisk person, vilken haft inkomst av här i riket bedriven
rörelse eller av jordbruksfastighet som han själv brukar. Arbetsgivares
avgift beräknas på löner i pengar eller naturaförmåner i form av kost eller
bostad. Till grund för beräkningen av fysisk persons avgift (s. k.
egenavgift) skall läggas inkomsten av jordbruksfastighet och av rörelse,
allt i den mån arbetsgivare inte har att erlägga allmän arbetsgivaravgift för
inkomsten. Även staten och kommunerna erlägger allmän arbetsgivaravgift.

Enligt 1968 års riksdagsbeslut utgjorde avgiften 1 % och utgick på
löner som utgavs fr. o. m. den 1 januari 1969 och på inkomster som
upptogs till beskattning vid 1970 och senare års taxeringar. 1970 års
höstriksdag beslöt i enlighet med prop. 1970:156 vissa åtgärder på
avgifts- och skatteområdet i syfte att stabilisera samhällsekonomin, bl. a.
att från ingången av år 1971 höja den allmänna arbetsgivaravgiften från
1 % till 2 %. I prop. 1972:95 föreslogs en höjning av mervärdeskatten och
vissa punktskatter för att finansiera en sänkning av den statliga
inkomstskatten och en höjning av barnbidragen. Riksdagen beslöt på
skatteutskottets hemställan att fr. o. m. 1973 höja den allmänna arbets -

SkU 1973:24

4

givaravgiften från 2 % till 4 % i stället för att höja mervärdeskatten.

1 likhet med vad som enligt 19 kap. 1 § lagen om allmän försäkring
gäller i fråga om avgift till sjukförsäkringen tas vid beräkning av den
allmänna arbetsgivaravgiften inte hänsyn till arbetstagare vars lön under
året inte uppgått till 300 kr. eller till arbetstagare som inte är
obligatoriskt försäkrad enligt lagen om yrkesskadeförsäkring. Avgift
beräknas således inte för arbetstagare som är gift med arbetsgivaren och
inte heller för vissa andra anförvanter som varaktigt lever i hushållsgemenskap
med denne och inte är placerade i sjukpenningklass enligt lagen
om allmän försäkring. Med anförvanter avses de som är i rätt upp- eller
nedstigande släktskap eller svågerlag med arbetsgivaren. Med släktskap
likställs adoptivförhållande.

Enligt 3 kap. 2 § andra stycket sista punkten lagen om allmän
försäkring kan inom sjukförsäkringen träffas överenskommelse om att till
inkomst av anställning skall hänföras ersättning som utgår utan att
anställningsförhållande föreligger. Genom dylika s. k. likställighetsavtal,
vilka kan avse ersättning för uppdrag av olika slag eller för tillfälligt
bedriven litterär, konstnärlig, vetenskaplig eller annan verksamhet, blir
den som utger ersättningen att anse som arbetsgivare i avgiftshänseende,
och den försäkrade får till följd därav en lägre avgift att betala.

Vid beräkning av underlaget för den allmänna arbetsgivaravgiften
bortses från ersättningar som omfattas av likställighetsavtal. En arbetsgivare
som betalar ut både ersättningar av nu angivet slag och kontant lön
måste alltså i fortsättningen på arbetsgivaruppgiften redovisa ett belopp
för den avgift han har att erlägga enligt lagen om allmän försäkring och
ett belopp för den allmänna arbetsgivaravgiften.

I fråga om rederinäringen har införts en bestämmelse som anknyter till
vad som gäller enligt förordningen (1959:555) angående redares avgifter i
vissa fall enligt lagen om allmän försäkring. Den svenska utrikesfarten
bedrivs i stark konkurrens med andra länders sjöfart och sysselsätter på
svenska fartyg många utlänningar som inte är bosatta i Sverige. Med
hänsyn härtill tillämpas enligt 2 § andra stycket nämnda förordning en
särskild reduktionsregel för redare. De betalar endast så stor del av den
avgift, som normalt tas ut av arbetsgivare för sjukförsäkring och
tilläggspensionering, som svarar mot de svenska sjömännens andel i den
totala arbetsstyrkan på svenska handelsfartyg. Motsvarande bestämmelse
gäller enligt 2 § första stycket förordningen om allmän arbetsgivaravgift i
fråga om denna avgift. Allmän arbetsgivaravgift på sjömännens löner
utgick under 1970 med 0,64 % i stället för 1 % under 1971 och 1972
med 1,27 % i stället för 2 % och utgår f. n. med 2,55 % i stället för 4 %.

I övrigt gäller beträffande utländsk arbetskraft att svensk arbetsgivare
skall erlägga allmän arbetsgivaravgift för lön till utländsk arbetstagare
som sysselsätts i landet. Om utländsk arbetsgivare kan anses driva
verksamhet här i landet och därvid anlitar utländsk arbetskraft föreligger
också i regel avgiftsskyldighet.

Arbetsgivares avgift jämställs i beskattningshänseende med lönekostnad.
Är lönen avdragsgill får således även arbetsgivaravgiften dras av.

SkU 1973:24

5

Båda avdragen skall ske i samma förvärvskälla.

För budgetåret 1973/74 beräknas den allmänna arbetsgivaravgiften ge
4 515 000 000 kr. i statsinkomster. Av detta belopp är ca 150 000 000
kr. att hänföra till den s. k. egenavgiften.

Frågornas tidigare behandling

Flera av de frågor som tas upp i förevarande motioner har riksdagen
tidigare behandlat. Framförda ändringsyrkanden har genomgående avvisats
på bevillningsutskottets eller skatteutskottets förslag. Av utskottens
motiveringar för dessa ställningstaganden kan följande anföras.

Beträffande undantag för ideella m. fl. organisationer

(BeU 1970:55). Beträffande frågan om befrielse från avgiftsplikt för
de ideella organisationerna har utskottet tidigare som sin mening uttalat
att, även om skäl kan åberopas för att undanta vissa avgiftspliktiga från
skyldighet att erlägga avgift, det knappast torde vara möjligt att finna en
norm för undantag som tillgodoser rättvisekravet utan att äventyra syftet
med avgiften. Utskottet vidhåller denna uppfattning och anser att den
åtstramning som eftersträvas i propositionen i princip bör drabba alla
arbetsgivare och med dem i avgiftssammanhang jämställda.

(SkU 1971:17). Skatteutskottet vill med anledning av motionerna
först framhålla vikten av att arbetsgivaravgiften bibehåller sin generella
karaktär. Jämförd med flertalet övriga beskattningsformer erbjuder
denna avgift betydande tekniska och uppbördsmässiga fördelar, som
uppenbarligen skulle gå förlorade om man införde undantag och
särbestämmelser.

(SkU 1972:7). Yrkandet om kompensation till trossamfunden för
arbetsgivaravgiften är tekniskt sett en anslagsfråga, som inte tillhör
skatteutskottets kompetensområde, men utskottet anser sig likväl oförhindrat
att ta upp frågan till diskussion med hänsyn till att den nära
berör principerna för beskattningen. Bakgrunden till yrkandet torde
närmast vara att riksdagen avvisat motsvarande krav om skattebefrielse
för dessa samfund med hänvisning till att väsentliga tekniska fördelar
skulle gå förlorade, om man bryter sönder det nuvarande uppbördssystemet
genom undantag. Utskottet kan inte godta principen att dessa
samfund — som motionärerna hävdar — bör få tillbaka erlagda skatter
och avgifter huvudsakligen på den grunden att de bedriver en allmännyttig
verksamhet med hjälp av insamlade medel. I sammanhanget kan
man inte helt bortse från att de fria trossamfunden bedriver ett flertal
verksamheter i konkurrens med annan näringsutövning, t. ex. förlagsverksamhet,
hotell, restauranger, utgivande av tidningar och grammofonskivor.
Enligt utskottets uppfattning leder motionärernas kompensationstänkande
till orimliga konsekvenser. Utskottet har därmed inte tagit
någon ställning i anslagsfrågan, som givetvis bör kunna påverkas av

SkU 1973:24

6

utgiftsutvecklingen men där de erlagda skatterna eller avgifterna inte
beloppsmässigt bör bestämma anslaget.

(SkU 1972:32). I samband med höjningen av arbetsgivaravgiften från
2 till 4 % framhöll utskottet att man inte kan bortse från att utskottets
förslag kan medföra vissa svårigheter för företagen och de ideella
organisationerna. Den framtida utvecklingen får utvisa om speciella
åtgärder erfordras för att minska verkningarna av den höjda arbetsgivaravgiften
för företag och organisationer.

Beträffande egenavgiften för jordbrukare m. fl.

(BeU 1968:44). Om man anser att egenavgiften — i likhet med
arbetsgivares avgift — bör utgöra en i inkomstkällan avdragsgill lönekostnad
talar vissa skäl för att egenavgiften bör beräknas efter en annan och
lägre procentsats eller att avdrag för densamma bör medges med ett i
förhållande till avgiften förhöjt belopp. Att genom en schablonregel
generellt medge egenföretagare skattemässig kompensation för egenavgiftens
kapitaldel torde emellertid knappast vara motiverat. Det i
inkomstkällan nedlagda kapitalet varierar naturligt nog högst avsevärt i
olika fall. Effekten av att egenavgiften kommer att beräknas också på
kapitalavkastning torde oftast komma att helt elimineras av de möjligheter
jordbrukare och rörelseidkare har att — omedelbart eller genom
årliga värdeminskningsavdrag — skriva av sina tillgångar i inkomstkällan.
Utskottet vill i sammanhanget erinra om att man vid beräkning av
pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring låter
löneinkomst och företagarinkomst i lika mån ge underlag för pensionsrätt.
Man bortser således från att i företagarinkomst normalt ingår
förmögenhetsavkastning.

Med det anförda och då en regel om särbehandling av egenavgiften är
ägnad att komplicera tillämpningen av lagstiftningen avstyrker utskottet
motionerna.

Beträffande egenavgiften för konstnärlig och litterär verksamhet

(SkU 1971:17). När det slutligen gäller frågan om undantag från
arbetsgivaravgiften för kulturarbetare, har detta spörsmål inte tidigare
behandlats av riksdagen. Bevillningsutskottet har emellertid i olika
sammanhang hävdat att samhällets stödjande verksamhet bör ske genom
direkta bidrag och inte genom undantag från beskattningen, och
skatteutskottet ansluter sig till denna uppfattning. Det förtjänar här
erinras om att chefen för utbildningsdepartementet i årets stastsverksproposition
framhållit att bland kulturrådets huvuduppgifter ingår att
undersöka kulturarbetarnas ekonomiska förhållanden och olika metoder
för att från samhällets sida stödja kulturarbetarna och ersätta dem för
deras tjänster. Vidare erinrar departementschefen om pågående utredningar
i frågan och om den betydande förstärkning av de statliga
insatserna till ersättning åt kulturarbetarna som genomförts under

SkU 1973:24

7

innevarande budgetår.

Utan att här gå in på anslagsfrågorna vill skatteutskottet bestämt
avstyrka att man på grundval av en osäker behovsprövning låter en
särskild grupp av yrkesutövare inta en särställning i avgiftshänseende.

(SkU 1972:7). I motionen 1972:882 gör motionärerna bl. a. gällande
att de konstnärliga och litterära yrkesutövare som bedriver självständig
verksamhet inte bör beskattas efter de principer som gäller för rörelse
och att följaktligen någon arbetsgivaravgift inte heller bör utgå. Motionärerna
hänvisar till att de konstnärliga yrkesutövarna inte har några
anställda och inte heller kan ersättas av andra.

Enligt utskottets mening bör inkomsterna av konstnärligt skapande
behandlas efter samma skatteregler som andra inkomster. Den som
bedriver självständig verksamhet exempelvis som konsult, arkitekt,
uppfinnare, konstruktör eller fotomodell baserar i lika hög grad som en
konstnär eller författare sina försörjningsmöjligheter på rent personliga
förutsättningar. Att denna omständighet skulle utgöra ett skäl för
undantag från gängse beskattningsregler har utskottet svårt att inse. Om
arkitekten eller konsulten får en kommunal anställning skall kommunen
betala arbetsgivaravgift på hans lön. Det är enligt utskottets mening ett
rättvisekrav att motsvarande avgift tas ut på inkomster av självständigt
bedriven verksamhet för att denna form för yrkesutövning inte otillbörligt
skall gynnas. Utskottet kan på angivna grunder inte biträda yrkandet
i motionen 1972:882.

Utskottet

När 1968 års vårriksdag beslöt att komplettera mervärdeskatten med
en enprocentig allmän arbetsgivaravgift höjdes inte några protester mot
denna skatteform, men de senare höjningarna av avgiften har inte skett
utan invändningar. Arbetsgivaravgiften, som har blivit fyra gånger större
under loppet av lika många år och som snart kan beräknas inbringa
statsinkomster på närmare fem miljarder kr. har givit anledning till ett
stort antal motionsyrkanden av skiftande natur. En del av dessa
yrkanden, som har klart regionalpolitisk! syfte, behandlar utskottet i
samband med övriga motioner beträffande regionalpolitiska skattefrågor.

Gemensamt för samtliga motioner är att förslagen medför inkomstminskningar
och att motionärerna inte anvisat några vägar för att skapa
erforderlig kostnadstäckning för sina förslag. De längst gående yrkandena
återfinns i motionen 1973:560, där motionärerna begär en plan för
avveckling av avgiften, och i motionen 1973:1027, vari yrkas att avgiften
skall vara avvecklad före 1976.

Utskottet kan för sin del inte finna att det inom överskådlig tid skulle
vara möjligt att utan några inkomstkompenserande åtgärder avveckla
arbetsgivaravgiften. Det är enligt utskottets mening inte realistiskt att
begära en plan för en sådan avveckling utan att samtidigt anvisa vilka
besparingar eller skatteskärpningar man vill förorda i sådant syfte. De

SkU 1973:24

invändningar som anförs mot avgiften utgår i hög grad från teoretiska
spekulationer som inte kan verifieras genom några erfarenheter av
avgiftens verkningar. Däremot kan utan vidare fastslås att avgiften har
stora uppbördstekniska fördelar genom att den är enkel att administrera
och kontrollera. Utskottet finner inte anledning att tillstyrka en
avveckling av arbetsgivaravgiften och avstyrker alltså bifall till yrkandena
härom i motionerna 1973:560 och 1973:1027.

Åtskilliga motionärer tar upp frågan om arbetsgivaravgiftens sysselsättningspolitiska
effekter. Det genomgående temat därvid är att avgiften i
sådant sammanhang har negativa verkningar, eftersom den drabbar
arbetsintensiva företag hårdare än den högmekaniserade industrin. I syfte
att utjämna dessa verkningar läggs i motionerna fram olika förslag som
motionärerna anser gynna sysselsättningen. Sålunda förordas i motionen
1973:10 att avgiften bör differentieras till förmån för arbetsintensiva
företag, medan motionärerna i motionen 1973:560 anser att 1972 års
skatteutredning bör få direktiv att överse bristerna i avgiften, särskilt
beträffande belastningen på sådana företag. I motionen 1973:892
förordas att avgiften maximeras med hänsyn till lönekostnadernas
relation till omsättningen, och i motionen 1973:1015 begär motionärerna
avgiftsbefrielse vid nyetablering eller nyanställning som innebär personalökning.

Utskottet vill med anledning av dessa förslag framhålla att den
allmänna arbetsgivaravgiften trots den höjning av procentsatserna som ägt
rum utgör en så liten del av de totala personalkostnaderna att den får
anses vara förhållandevis betydelselös från sysselsättningssynpunkt. Det
är i och för sig självklart att alla faktorer som ökar personalkostnaderna
också på sikt medverkar till den fortlöpande mekaniseringen och
rationaliseringen inom näringslivet. De tunga posterna härvidlag är
emellertid i första hand lönerna och socialförsäkringsavgifterna, och den,
som anser att sysselsättningen endast kan främjas genom att priset på
arbetskraften sänks, borde därför i första hand kräva generella lönesänkningar
och sänkta avgifter för socialförsäkringarna. Vad motionärerna i
viss mån synes förbise är att det allmännas insatser spelar en betydande
roll för sysselsättningen och att denna verksamhet måste finansieras med
skatter och avgifter. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motionerna 1973:10, 1973:892 och 1973:1015 samt till motionen
1973:560 även i denna del.

Andra motioner innehåller yrkanden om kompensation för eller
befrielse från avgiften för vissa arbetsgivare. I motionen 1973:246 yrkas
att primär- och landstingskommuner skall befrias från avgiften, och i
motionen 1973:68 framställs ett motsvarande yrkande i fråga om kristna
och humanitära organisationer. De fria trossamfunden bör enligt motionärerna
i motionen 1973:7 få kompensation för arbetsgivaravgiften och
den ökande indirekta beskattningen, och de erkända studieförbunden bör
enligt yrkandet i motionen 1973:1057 undantas från avgiften.

I vad först gäller frågan om kommunerna bör framhållas att i samband
med den uppgörelse som träffades under våren 1972 om i huvudsak

SkU 1973:24

9

oförändrade kommunalskatter under de närmaste åren beslöt riksdagen
att kommunerna skulle få kompensation för den merkostnad som
arbetsgivaravgiftens höjning innebar i förhållande till det ursprungliga
förslaget om höjd mervärdeskatt. Riksdagen har sedermera anvisat medel
för denna kompensation. Motionärerna, som är medvetna om detta
förhållande, anser det emellertid vara i princip felaktigt att staten tar ut
skatt av kommunerna. Utskottet kan inte dela denna uppfattning, utan
utskottet anser det i stället vara av vikt att kommunerna arbetar under
samma lönemässiga förutsättningar som samhället i övrigt. I fråga om
trossamfunden och studieförbunden liksom de humanitära organisationerna
vill utskottet erinra om att i samband med den senaste avgiftshöjningen
uttalades (SkU 1972:32), att den framtida utvecklingen får utvisa
om speciella åtgärder erfordras för att minska verkningarna av den höjda
avgiften för bl. a. ideella organisationer. Enligt utskottets mening är det
emellertid för tidigt att nu förorda några dylika åtgärder, som dock inte
bör få formen av avgiftslättnader. Utskottet anser sig därför inte heller
kunna biträda de här behandlade yrkandena i motionerna 1973:7,
1973:68, 1973:246 eller 1973:1057.

En fråga som återkommer i fyra motioner gäller den s. k. egenavgiften
för konstnärlig och litterär verksamhet. Utskottet har tidigare utförligt
belyst denna problemställning och bestämt avvisat tanken att man av
kulturpolitiska skäl skulle göra författare och konstnärer till ett
skattefrälse i detta avseende. Det är troligen riktigt som motionärerna
framhåller att den genomsnittliga årsinkomsten hos kulturarbetare är låg,
men man bör inte bortse från att det finns författare och konstnärer som
har betydande inkomster. Det kan inte vara riktigt från kulturpolitisk
synpunkt att ge den framgångsrike författaren av detektivromaner
åtskilliga tusen kronor i skattelättnad samtidigt som en förtjänstfull men
föga såld lyriker får några hundra kronor i lägre avgift. 1 flera av
motionerna förs ett resonemang om att konstnärlig verksamhet inte bör
jämställas med rörelse i övrigt med hänsyn till att den konstnärliga
yrkesutövaren är unik och inte kan ersättas av någon annan. Utskottet
delar inte denna uppfattning, som står i uppenbar strid mot gällande
beskattningsprinciper. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motionerna 1973:383, 1973:884, 1973:1052 och 1973:1066.

Utskottet har slutligen att behandla det i motionen 1973:579
framförda yrkandet om förhöjt avdrag vid inkomstbeskattningen för
erlagd egenavgift.

Yrkanden av i princip samma innebörd har avvisats upprepade gånger
av riksdagen. Tanken bakom yrkandet är att jordbrukare och rörelseidkare
får betala egenavgift även på den del av inkomsten som är att hänföra
till inkomst av i förvärvskällan nedlagt kapital, medan arbetsgivare bara
betalar avgift på själva lönen. Jordbrukare och rörelseidkare bör därför
enligt motionärernas mening få kompensation genom ökade avdrag. Som
framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen påpekade bevillningsutskottet
redan 1968 att det nedlagda kapitalet varierar högst avsevärt i
olika fall och att avskrivningsmöjligheterna bidrar till att eliminera dessa

SkU 1973:24

10

effekter. Det framhölls vidare att arbetsgivaravgiften på denna punkt
överensstämde med principerna för den allmänna tilläggspensioneringen.
Om man genomförde motionärernas förslag skulle följden alltså bli att de
här avsedda kategorierna får ta hänsyn till kapitalinkomsterna när det är
förmånligt men får kompensation härför när det är oförmånligt.
Utskottet finner inte skäl tillstyrka bifall till motionen 1973:579.
Utskottet hemställer

att riksdagen avslår

1. motionen 1973:7, i vad den behandlas i detta betänkande

2. motionen 1973:10

3. motionen 1973:68

4. motionen 1973:246

5. motionen 1973:383

6. motionen 1973:560, i vad den behandlas i detta betänkande

7. motionen 1973:579

8. motionen 1973:884

9. motionen 1973:892

10. motionen 1973:1015

11. motionen 1973:1027, i vad den behandlas i detta betänkande

12. motionen 1973:1052

13. motionen 1973:1057

14. motionen 1973:1066.

Stockholm den 10 april 1973

På skatteutskottets vägnar
ERIK BRANDT

Närvarande: herr Brandt (s), fru Holmqvist (s), herrar Kristenson (s),
Wärnberg (s), Larsson i Umeå (fp), Carlstein* (s), Sundkvist (c), Wikner
(s), Nilsson i Trobro (m), Stadling (s), Olof Johansson i Stockholm (c),
Hörberg (fp), Björk i Gävle* (c), Söderström (m) och fru Normark (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

1. av herrar Larsson i Umeå (fp), Sundkvist (c), Olof Johansson i
Stockholm (c), Hörberg (fp) och Björk i Gävle (c) som anser

dels att utskottets yttrande i vad det avser de motioner som anges
under punkterna 1—3, 5, 7—9, 12 och 14 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:

I samband med att arbetsgivaravgiften fördubblades genom beslut av
föregående års vårriksdag uttalade skatteutskottet att den framtida
utvecklingen får utvisa om speciella åtgärder erfordras för att minska

SkU 1973:24

11

verkningarna av den höjda avgiften för bl. a. de ideella organisationerna.
Det torde råda delade meningar på de flesta punkter i fråga om
arbetsgivaravgiftens verkningar, men beträffande dessa organisationer
råder åtminstone enighet om att avgiften har besvärande effekter.
Eftersom dessa organisationer inte har möjligheter att kompensera sig
genom prisökningar i likhet med näringslivet medför arbetsgivaravgiften
en direkt begränsning av resurserna för verksamheten. Utskottet förutsätter
därför att frågan om kompensation till de fria trossamfunden och
hjälporganisationerna, som behandlas i motionerna 1973:7 och 1973:68
bör bli föremål för utredning snarast möjligt.

En utredning om arbetsgivaravgiften synes också vara påkallad av
andra skäl. När avgiften infördes från och med 1969 utgjorde avgiftssatsen
endast 1 procent, och syftet var att inkomsterna av avgiften skulle
kompensera statsverket för det bortfall som övergången från allmän
varuskatt till mervärdeskatt innebar. Redan då innebar avgiften en
principiell orättvisa eftersom de arbetsintensiva företagen fick betala
förhållandevis mer i avgift än vad skatteomläggningen betydde i lättnad
för deras del, medan den mekaniserade industrin gjorde en motsvarande
vinst. Åtgärden kunde då försvaras som rationliseringsfrämjande. Läget är
i dag annorlunda. Efter en längre period av vikande sysselsättning och
efter beslutet om fyrdubbling av den ursprungliga avgiftsnivån framstår
avgiften som en faktor som kan äventyra existensen för olika former av
personalkrävande näringsverksamhet. Under sådana omständigheter är
det angeläget att avgiftens verkningar för sysselsättningen också blir
prövade av en utredning som bör ha fria händer att framlägga förslag om
differentiering eller andra åtgärder för att hindra en snedvridning mellan
olika former av verksamhet. I uppdraget bör även ingå att pröva
egenavgiftens konstruktion med hänsyn bl. a. till att avgiften nu utgår
inte bara på den del av inkomsten som motsvarar lön utan även på kapital
som lagts ned i jordbruk eller rörelse. Frågan om avgiften bör utgå vid
självständigt bedriven konstnärlig eller litterär verksamhet bör också
övervägas.

Utskottet förordar alltså att de ovan redovisade frågorna blir föremål
för en skyndsam utredning. Genom en sådan åtgärd anser utskottet att
yrkandena i motionerna 1973:10, 1973:383, 1973:579, 1973:884,
1973:892, 1973:1052 och 1973:1066 blir tillgodosedda eller besvarade.

dels att utskottet under punkterna 1—3, 5, 7—9, 12 och 14 bort
hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1973:7 i denna del och
med anledning av motionerna 1973:10, 1973:68, 1973:383,
1973:579, 1973:884, 1973:892, 1973:1052 och 1973:1066
begär skyndsam utredning beträffande den allmänna arbetsgivaravgiften
i enlighet med vad utskottet ovan anfört.

2. av herrar Sundkvist (c), Olof Johansson i Stockholm (c) och Björk i
Gävle (c) som anser

SkU 1973:24

12

dels att utskottet i sitt yttrande beträffande motionen 1973:1015 bort
anföra följande:

Den nuvarande höga arbetslösheten är till stor del strukturellt
betingad. Nya arbetstillfällen tillkommer inte i takt med driftsinskränkningar
och nedläggningar av företag. Det finns också risk för att
strukturarbetslösheten blir väsentligt högre vid en kommande konjunkturuppgång
än under den föregående högkonjunkturen.

För att komma till rätta med den höga strukturarbetslösheten föreslås
i motionen 1973:1459 ett aktionsprogram med sikte på att skapa 100 000
nya jobb. Aktionsprogrammet omfattar bl. a. speciella lån och bidrag till
företag, som nyetableras eller utvidgar. Yrkandet i motionen 1973:1015,
som är en följdmotion till den nämnda motionen, om befrielse från den
allmänna arbetsgivaravgiften för företag som nyetableras eller ökar sin
sysselsättning i vad gäller den del av avgiften som svarar mot lönesumman
för nettonyanställningarna, har samma syfte.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att den sysselsättningsfrämjande
politiken i högre utsträckning måste inriktas på att stimulera
nyföretagande och utvidgningar av företag. Den i motionen 1973:1015
föreslagna åtgärden kan i det fallet ge nödvändig stimulans. Några större
praktiska svårigheter att genomföra en sådan ordning bör inte heller
finnas, eftersom redovisningen av arbetsgivaravgiften redan är så upplagd,
att det i varje enskilt fall går att beräkna den avgiftsnedsättning som ett
företag i sådant fall skulle bli berättigat till. Utskottet tillstyrker sålunda
yrkandet i motionen 1973:1015.

dels att utskottet under punkt 10 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1973:1015 begär skyndsamt
förslag om befrielse från den allmänna arbetsgivaravgiften
för företag som nyetableras eller ökar sin sysselsättning i
vad gäller den del av avgiften som svarar mot lönesumman för
nettonyanställningarna.

3. av herrar Nilsson i Trobro (m) och Söderström (m) som anser

dels att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den i motionerna 1973:560 och 1973:1027 framförda
uppfattningen att den allmänna arbetsgivaravgiften bör avvecklas. Det
slag av bruttobeskattning som denna typ av löneskatt innebär, är enligt
utskottets uppfattning principiellt olämplig. Den tar inte hänsyn till
företagens skatteförmåga, och den drabbar i särskilt hög grad arbetsintensiva
branscher liksom servicenäringarna. Det är utskottets bedömning att
löneskatten — särskilt efter förra årets beslut om en fördubbling av
skatten — på ett olyckligt sätt kan medverka till att låsa arbetslösheten på
en hög nivå.

Med tanke på det inkomstbortfall som en omedelbar avveckling av
löneskatten skulle medföra är en sådan åtgärd i dagens läge inte möjlig.
Avvecklingen bör ske successivt. I enlighet med vad som anförs i
motionen 1973:560 förordar utskottet, att en plan för en sådan

SkU 1973:24

13

avveckling utarbetas. Det bör ankomma på regeringen att förelägga
riksdagen förslag till plan för avvecklingen. Beslut om när avvecklingen
kan påbörjas bör anstå tills konjunkturläget klarnat. Eventuellt kan ett
första beslut om sänkning av den allmänna arbetsgivaravgiften tas i
samband med riksdagens behandling av kompletteringspropositionen.

I avvaktan på ett totalt borttagande av löneskatten bör en justering av
dess svåraste brister snarast komma till stånd. Frågan om en sänkning av
löneskatten från den 1 juli innevarande år i det allmänna stödområdet
kommer att behandlas i annat sammanhang. I motionen 1973:560 begärs
att 1972 års skatteutredning skall få i uppdrag att snarast framlägga
förslag om ändringar i systemet med allmän arbetsgivaravgift för att
under avvecklingsperioden bl. a. minska belastningen på arbetsintensiva
företag. Utskottet delar motionärernas uppfattning att en sådan snabböversyn
bör komma till stånd.

I motionen 1973:579 hemställs att avdrag skall få göras vid inkomsttaxeringen
med 125 procent av erlagd egenavgift. Enligt utskottets
uppfattning vore en sådan avdragsrätt motiverad bl. a. för att egenföretagare
inte skall behöva erlägga arbetsgivaravgift för avkastningen på det
kapital som nedlagts i förvärvskällan.

I motionen 1973:68 begärs att arbetsgivaravgiften skall avvecklas för
kristna och andra humanitära organisationer. Utskottet delar denna
uppfattning.

dels att utskottet bort hemställa
under punkt 3

att riksdagen med bifall till motionen 1973:68 begär att Kungl.
Majd snarast förelägger riksdagen förslag om borttagande av
den allmänna arbetsgivaravgiften för kristna och andra
humanitära organisationer,
under punkt 6

att riksdagen med bifall till motionen 1973:560 i vad den
behandlas i detta betänkande beslutar

a) att hos Kungl. Majd hemställa om en plan för en total
avveckling av den allmänna arbetsgivaravgiften;

b) att hos Kungl. Majd hemställa att 1972 års skatteutredning
ges direktiv att snarast lägga fram förslag om ändringar i
systemet med allmän arbetsgivaravgift för att under avvecklingsperioden
avlägsna dess svåraste brister, bl. a. belastningen
på arbetsintensiva företag.

under punkt 7

att riksdagen med bifall till motionen 1973:579 hemställer att
Kungl. Majd snarast förelägger riksdagen förslag om att
skattskyldig vid taxering till statlig och kommunal inkomstskatt
skall åtnjuta förhöjt avdrag för egenavgift uppgående
till 125 procent av erlagd sådan avgift.

SkU 1973:24

14

Särskilt yttrande

av herrar Larsson i Umeå (fp) och Hörberg (fp):

I det stycke i utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”denna del.”, gore vissa kategoriska uttalanden om
de totala personalkostnaderna som vi inte kan ansluta oss till. Även om vi
biträder utskottets yrkande om avslag på motionerna kan vi inte ställa oss
bakom utskottets motiveringar i detta stycke.

GOTAB 73 3645 S Stockholm 1973