Skatteutskottets betänkande nr 17 år 1973

SkU 1973:17

Nr 17

Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner om rätt till avdrag
vid inkomsttaxeringen för kostnader för arbetskläder.

Motionerna

I detta betänkande behandlas motionerna

1973:574 av herr Hörberg m. fl. (fp, c, m, vpk) vari hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att riksskatteverket får i uppdrag
att överväga nya anvisningar om avdrag för extrakostnader för särskilda
arbetskläder,

1973:1021 av herr Gustafsson i Säffle m. fl. (c) vari hemställs

att riksdagen beslutar att ett extra schablonavdrag med 300 kr.
medges vid taxeringen för personer som i sitt arbete måste använda
skyddskläder och själva får bekosta dessa,

1973:1044 av herr Lindberg m. fl. (s) vari hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj.1 begär att riksskatteverket får i uppdrag
att utfärda anvisningar om rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen för
skogsarbetares merkostnader för skyddsarbetsklädcr.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 20 § kommunalskattelagen gäller som allmän regel att vid
beräkning av inkomst av särskild förvärvskälla från bruttointäkten skall
avräknas alla omkostnader för intäkternas förvärvande och bibehållande.
Avdrag får enligt nämnda lagrum dock inte ske för den skattskyldiges
levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter.

Med hänsyn till sistnämnda stadgande har i rättspraxis avdrag i
allmänhet inte medgivits för kostnader för arbetskläder, uniform,
överdragskläder o. d. och i regel inte heller för underhåll eller tvätt av
kläder, inte ens då såsom intäkt upptagits för sådana kostnader uppburen
ersättning. Dylika avdrag har sålunda vägrats svetsare, fyrbiträde, fiskare,
landsfiskal, fjärdingsman, polisman, präst, militär, hotellvaktmästare,
hovmästare, barmästare m. fl. Skådespelare har dock medgivits avdrag för
kläder och viss sjukvårdspersonal avdrag för tvätt av vita rockar.

Bevillningsutskottet uttalade i sitt betänkande 1950:19 bl. a. följande:

Vissa skäl kunna visserligen anses tala för en avdragsrätt för kostnader
på grund av en av tjänsten föranledd onormal förbrukning av arbetskläder,
i den mån dessa kostnader överstiga vad som kan anses motsvara
normal förslitning av kläder. Dessa skäl måste givetvis tillmätas ökad vikt,
i den mån kostnaden för förstörda arbetskläder uppgår till mera
avsevärda belopp. Mot en utvidgad avdragsrätt tala å andra sidan de

1 Riksdagen 1973. 6 sami. Nr 17

SkU 1973:17

praktiska svårigheter, som måste antagas uppkomma vid tillämpningen
efter en författningsändring i syfte att avdrag skulle kunna medgivas.
Dessa praktiska svårigheter äro av den art, att ett ställningstagande till det
i motionen framställda yrkandet icke kan ske utan ett närmare
övervägande av alla på frågan inverkande omständigheter.

Riksskattenämnden har i meddelande nr 2/1952 p. 4 uttalat, ”att
avdrag för kostnader för arbetskläder icke bör medgivas. Skulle arbetsgivare
med hänsyn till visst arbetes speciella natur tillhandahålla anställda
särskilda för sådant arbetes utförande avsedda persedlar, vilka kunna
anses jämställda med arbetsredskap, exempelvis särskilda arbetshandskar,
bör den anställde dock ej därigenom anses åtnjuta skattepliktig intäkt.”

Enligt 32 § 3 mom. sista stycket kommunalskattelagen skall förmån
av mindre värde, som utgått i annat än pengar, inte upptas som intäkt,
om förmånen inte kan antas vara avsedd att utgöra direkt vederlag för
utfört arbete. Riksskattenämnden har med anledning av denna bestämmelse
i meddelande nr 7/1967 p. 4 förklarat, att fria överdrags- och
skyddskläder samt fri tvätt därav inte skall anses utgöra skattepliktig
intäkt. Om arbetsgivaren tillhandahåller annan beklädnad i och för
tjänsten till nedsatt pris, är även denna förmån skattefri, om värdet därav
tillsammans med annan liknande förmån inte överstiger 400 kr.

På en enkel fråga i riksdagen av herr Olhede angående avdrag vid
beskattningen för onormal förslitning av arbetskläder svarade chefen för
finansdepartementet den 25 november 1971:

Enligt nuvarande regler räknas utgifter för arbetskläder till sådana
allmänna levnadskostnader som i princip inte är avdragsgilla vid taxeringen.
Det är således inte f. n. möjligt att genom allmänna anvisningar
tillskapa en sådan avdragsrätt. Frågor om avdragsrätt av nu förevarande
slag kommer att aktualiseras i samband med ställningstagandet till frågan
om definitiv källskatt.

Utredningen om definitiv källskatt har i sitt betänkande Förenklad
löntagarbeskattning (SOU 1972:11) föreslagit ett system för förenkling
av beskattningen av löntagare — FLB-systemet - som bl. a. innebär
följande. Alla de avdrag en löntagare är berättigad till skall i princip
tillgodoföras honom redan vid källbeskattningen. De skall därvid vara så
noggrant beräknade att någon omprövning av avdragen efter inkomstårets
utgång normalt inte skall vara erforderlig. För att möjliggöra en sådan
ordning ifrågasätts vissa förenklingar och schabloniseringar i avseende på
avdragens beräkning. Dessa förenklingar gör det i viss utsträckning
möjligt att låta arbetsgivaren på löntagarens begäran tillgodoföra denne
avdrag utan att skattemyndigheten individuellt bestämt härom. I den
mån så inte kan ske får löntagaren vända sig till den lokala skattemyndigheten
med begäran om jämkning. De avdrag som arbetsgivaren skulle
kunna tillgodoföra utan myndighets beslut är dels avdrag för kostnader
för resor mellan bostad och arbetsplats, dock ej för bilresor, dels s. k.
yrkesgruppsavdrag, varmed förstås för olika grupper arbetstagare fastställda
schablonavdrag.

I sitt av riksdagen godkända betänkande 1972:13 avstyrkte skatteut -

SkU 1973:17

skottet motionsyrkanden om avdragsrätt för kostnader för arbetskläder
med hänvisning bl. a. till de praktiska och kontrolltekniska svårigheter
som en allmän avdragsrätt för dylika kostnader skulle medföra. Utskottet
anförde vidare:

Enligt utskottets uppfattning kan frågan under nuvarande förhållanden
lämpligast lösas genom uppgörelser mellan parterna på arbetsmarknaden.
Det är emellertid inte uteslutet att man kan finna en tillfredsställande
lösning på detta spörsmål i samband med ställningstagandet till det
förslag om förenklad löntagarbeskattning, som nyligen framlagts av
utredningen om definitiv källskatt.

Utskottet

Enligt nuvarande principer anses utgifter för arbetsredskap o. d. som
avdragsgill omkostnad vid beskattningen men däremot inte utgifter för
arbetskläder m. m. På grund härav har avdrag i allmänhet inte medgivits
för kostnader för arbets- och skyddskläder eller för underhåll och tvätt av
dylika kläder. I den mån arbetsgivaren helt eller delvis tillhandahåller
särskilda arbetskläder eller skyddsutrustning anses detta utgöra en icke
skattepliktig förmån av mindre värde, även om arbetstagaren inte skulle
vara berättigad till avdrag för motsvarande kostnad.

I motionen 1973:574 yrkas att riksskatteverket får i uppdrag att
utfärda anvisningar om avdrag för kostnader för särskilda arbetskläder.
Ett motsvarande yrkande men begränsat till skogsarbetares skyddskläder
framställs i motionen 1973:1044. Slutligen yrkas i motionen
1973:1021 att ett schablonavdrag på 300 kr. för kostnader för
skyddskläder införs vid taxeringen.

Utskottet vill inledningsvis framhålla att det givetvis är otillfredsställande
att inte alla arbetstagare åtnjuter samma förmåner när det gäller
personlig skyddsutrustning bekostad av arbetsgivaren liksom all annan
skyddsutrustning. Utskottet utesluter inte att det framdeles bör vara
möjligt att frågan löses genom uppgörelse mellan parterna på arbetsmarknaden.

Arbetarskyddet är en för många arbetstagare svårlöst fråga, och det
åligger arbetarskyddsstyrelsen att verka för att den anställde skyddas mot
olycksfall och ohälsa i arbetet. Vilka lösningar som därvid kan komma i
fråga ankommer det inte på utskottet att ta ställning till.

Utskottet har emellertid förståelse för att kostnader av det slag, som
närmare anges i motionerna, i vissa fall framstår som en omkostnad för
inkomsternas förvärvande. Mot bakgrund härav kan det givetvis ifrågasättas
om inte den, som på grund av arbetets art har en onormal
förslitning av arbets- och skyddskläder och själv måste stå för kostnaderna
härför, bör medges avdrag för dessa merutgifter vid taxeringen.
Man kan emellertid inte bortse från att den restriktiva ståndpunkt,
som rättspraxis intagit till frågan om avdrag för arbetskläder,
har sin grund i de praktiska svårigheter och gränsdragningsproblem som
är förenade med en sådan avdragsrätt.

SkU1973:17

Det är inte möjligt att, på sätt föreslås i motionerna 1973:574 och
1973:1044, genom anvisningar av riksskatteverket tillskapa en avdragsrätt,
som står i uppenbar strid mot gällande rättspraxis. Om motionärernas
krav skall kunna tillgodoses måste således en författningsändring
komma till stånd. Med hänsyn till frågans komplicerade natur är
utskottet för sin del inte berett att utan närmare utredning tillstyrka
ändrade bestämmelser i ämnet. Vid studiebesök hos riksskatteverket har
utskottet emellertid erfarit, att verket har för avsikt att undersöka
förutsättningarna för en ändrad lagstiftning på detta område. Utskottet
förutsätter att undersökningen görs skyndsamt och kommer att ge en
allsidig belysning av frågekomplexet och att syftet med motionerna därvid
så långt som möjligt tillgodoses. Med det anförda avstyrker utskottet bifall
till motionerna.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår

1. motionen 1973:574

2. motionen 1973:1021

3. motionen 1973:1044.

Stockholm den 27 mars 1973

På skatteutskottets vägnar
ERIK BRANDT

Närvarande: herrar Brandt (s), Engkvist (s), fru Holmqvist (s), herrar
Kristenson (s), Wärnberg (s), Larsson i Umeå (fp), Carlstein (s), Sundkvist
(c), Wikner (s), Nilsson i Trobro (m), Stadling (s), Olof Johansson i
Stockholm (c), Hörberg (fp), Björk i Gävle (c) och Söderström (m).

GOTAB 73 3555 S Stockholm 1973