Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 6 år 1973

Nr 6

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående
utredning om utvidgning av socialförsäkringen och om garanterad
minimiinkomst.

Motionerna

Socialförsäkringsutskottet har i ett sammanhang behandlat följande
fyra motioner, nämligen

motionen 1973:24 av herr Hermansson i Stockholm m. fl. (vpk), i
vilken hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en utredning i syfte
att införa en allmän social försäkring,

motionen 1973:421 av herr Helén m. fl. (fp), i vilken hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller, att en parlamentarisk utredning
tillkallas med uppgift att undersöka möjligheterna att förbättra socialförsäkringssystemet
samt att föreslå en samordning av det socialpolitiska
bidragssystemet i syfte att åstadkomma en allmän socialförsäkring,

motionen 1973:1131 av herr Fälldin m. fl. (c), i vilken hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en utredning om ett enhetligt
grundtrygghetssystem i form av garanterad minimiinkomst med bredast
möjliga samordning av socialförsäkringarna samt kartläggning av ett
sådant systems konsekvenser för den framtida socialpolitiken och de
befintliga sociala förmånerna,

motionen 1973:1132 (jfr 1973:1176) av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl. (c), i vilken hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om
utredning angående ekonomisk grundtrygghet och social rehabilitering.

I motionen 1973:24 hävdas, bl. a. med hänvisning till vad arbetsgruppen
för låginkomstfrågor påvisat, att det finns behov av en allmän
översyn av det nuvarande socialpolitiska bidragssystemet i syfte att införa
en allmän social försäkring för alla medborgare. Det påpekas i motionen
att vänsterpartiet kommunisterna vid riksdagarna 1969, 1971 och 1972
väckt förslag om utredning i enlighet med vad som anförs i förevarande
motion, men att de utskott som behandlat motionerna anfört att ”tiden
ännu inte är mogen” eller att ”frågan är för tidigt väckt”. Därefter anförs
i motionen följande.

Utskotten har inte utvecklat sina uppfattningar om ”när tiden är
mogen” för en allmän social försäkring. Det finns hela tiden i utskottens
skrivningar en motsättning mellan å ena sidan uppfattningen att ”tiden
inte är mogen” och å andra sidan ett bejakande av att det finns behov av
en allmän översyn. Man talar om ”att ojämnheter inte kunnat undvikas
och att det kan finnas brister när det gäller samordningen av olika
bidragsformer inom socialpolitiken”.

1 Riksdagen 1973. 11 sami. Nr 6

SfU 1973:6

2

Motionärerna påpekar vidare att förslaget inte omfattar enbart det
statliga socialförsäkringssystemet utan berör också kommunernas socialhjälp
och således även frågan om kostnadsfördelning mellan stat och
kommun. Bland de frågor som också bör utredas vid en allmän översyn
nämns i motionen särskild förtidspension till unga handikappade.

Beträffande tidpunkten för tillsättandet av en utredning med de i
motionen föreslagna uppgifterna anför motionärerna.

Det kan i längden inte hävdas, som motiv för att avvisa kravet på
utredning om en allmän social försäkring, att man skall avvakta pågående
utredningar inom socialpolitikens område. Det är och kommer alltid att
förbli så att socialpolitiken är föremål för en kontinuerlig utredningsverksamhet
så länge som vi har ett ekonomiskt system med otrygghet och
ojämlikhet som bestående delar. En allmän social försäkring kan
visserligen inte förändra dessa förhållanden i grunden, men den kan dock
— under förutsättning att denna allmänna sociala försäkring utformas
med utgångspunkt från folkets behov — medverka till att ojämlikheten
blir mindre genom att den ger lika sociala rättigheter till alla medborgare
oavsett var de är bosatta någonstans.

Det är inte vår uppfattning att införandet av en allmän social
försäkring i enlighet med våra förslag kommer att eliminera behovet av
kartläggningar och utredningar i syfte att förbättra systemet med
försäkringen. Det är dock självklart att dessa kartläggningar och
utredningar får en annan karaktär än de nuvarande eftersom de kommer
att utföras inom ramen för det nya systemet.

I motionen 1973:421 sammanfattas motiven för tillkallande av en
utredning med uppgift att undersöka möjligheterna till förbättring av
socialförsäkringssystemet och samordning av det socialpolitiska bidragssystemet
på följande sätt.

Strävandena att avskaffa fattigdomen i utvecklade länder har krönts
endast med begränsad framgång. Under senare hälften av sextiotalet har
andelen socialhjälpstagare i befolkningen stigit. Den i särklass vanligaste
anledningen till att man behöver socialhjälp är sjukdom eller arbetslöshet.
Bostadskostnaderna är den viktigaste orsaken till ökningen av socialhjälpen
till barnfamiljerna under de senaste åren.

Låginkomstutredningen har visat att låginkomstproblemet i stor
utsträckning är en sysselsättningsfråga. Denna utredning har också påvisat
sociala skillnader i hälsotillstånd, bostadsstandard m. m.

I denna motion föreslås förbättringar av det sociala trygghetssystemet.
En allmän sysselsättningsförsäkring bör snarast införas. I det pressade läge
den svenska ekonomin befinner sig får en sådan försäkring genomföras i
etapper. En parlamentarisk utredning bör tillsättas med uppgift att
föreslå en samordning av det socialpolitiska bidragssystemet i syfte att
åstadkomma en allmän socialförsäkring. Utredningen bör också undersöka
ekonomiska och andra förutsättningar för ett system med s. k.
”garanterad minimiinkomst”.

Motionärerna påpekar att socialförsäkringssystemet kan förbättras och
att de undersökningar som nu föreligger om de socialpolitiska åtgärdernas
effekt visar, att trygghetssystemet inte är heltäckande.

Vad angår arbetsuppgifterna för och karaktären av den i motionen
aktualiserade utredningen anför motionärerna bl. a. följande.

SfU 1973:6

3

Det socialpolitiska reformarbetet har syftat till och även fått till följd
att allt flera behovsområden kommit att täckas av socialpolitiska
trygghetsanordningar genom ett efter hand alltmera utbyggt differentierat
system. Det rikt differentierade systemet av regler för olika
socialpolitiska bidrag gör det emellertid svårt att i vissa avseenden
överblicka systemets konsekvenser beträffande rätten till bidrag för
medborgare i olika situationer.

Efter förslag från arbetsgruppen för låginkomstfrågor har en sakkunnig
tillkallats med uppdrag att kartlägga det socialpolitiska bidragssystemet
i syfte att klarlägga eventuella brister i avseende på samordningen av
olika bidragsformer.

Denna kartläggning kan enligt vår mening vara en bra förstudie, men
skall vi nå fram till en samordning av socialförsäkringarna och om möjligt
göra systemet mera heltäckande, är det fråga om en stor sak inom svensk
socialpolitik. Det är en fråga som måste handläggas i en parlamentariskt
förankrad utredning.

Utredningen bör också pröva möjligheterna att skapa ökad valfrihet
och flexibilitet i socialförsäkringssystemet. Detta är nu utformat så, att
kravet på en reell grundtrygghet framför allt tillgodoses genom folkpensioneringen.
Pensioneringen uppfattas emellertid som en engångshändelse.
Man kan ta ut förtida pension från 63 år. Man kan avbryta
pensioneringen och komma tillbaka och tjäna in fler pensionspoäng.
Detta kan man emellertid bara göra en gång. Enligt vår mening borde
utredningen överväga möjligheterna till en mer flexibel utformning, som
ger individen större valfrihet att utnyttja sin pensionsrätt under livet.
Grundtryggheten måste dock alltid skyddas. Man får i vaije fall inte göra
det möjligt att förbruka pensionsrättigheterna i förtid.

Motionärerna påpekar slutligen att frågan om de faktiska och
ekonomiska möjligheterna att i det långa perspektivet åstadkomma någon
form av s. k. ”garanterad minimiinkomst” eller ”negativ skatt” för dem
som inte är i stånd att försörja sig själva bör utredas. Det framhålls
därvid, att ett sådant system kanske inte är bättre än det nuvarande, men
att tanken är så intressant att den är värd att utredas närmare.

I motionen 1973:1131 understryks att några av de viktigaste krav som
måste ställas på ett grundtrygghetssystem är följande.

Systemet bör vara enkelt, lätt att kontrollera och överblicka både för
allmänheten och myndigheterna. Det bör vara snabbt och säkert till sin
funktion för att kunna verka förebyggande. Systemet bör vara generellt
utformat med inbyggd automatik men kombineras med ökade insatser
för rådgivande och stödjande verksamhet. Det skall ge människor rådrum
och ökade valmöjligheter vid bl. a. arbetslöshet och sjukdom. Systemet
skall främja trivsel och valfrihet i arbetslivet och därmed stimulera till
aktivitet som upplevs meningsfull och utvecklande. Det skall kunna
utnyttjas som ett led i jämlikhetspolitiken och således verka för
ekonomisk utjämning. Systemet skall bygga på förutsättningen att den
som erbjuds lämpligt arbete accepterar detta.

Motionärerna framhåller, att dagens sociala trygghetssystem ofta
kritiseras såsom svåröverskådligt från medborgarnas synpunkt och administrativt
krångligt för myndigheterna genom sin rika flora av komponenter.
De påpekar vidare, att ett enhetligt och generellt fungerande system
är lättare att hantera för både enskilda och myndigheter. Det är därjämte

1* Riksdagen 1973. 11 sami. Nr 6

SfU 1973:6

4

önskvärt att garantier skapas så att ingen hamnar utanför systemet.
Genom en enhetlig och generell utformning blir möjligheterna bättre att
kontrollera systemets funktion i enlighet med syftena.

Enligt motionärernas mening bör en utredning om garanterad minimiinkomst
först studera vilka tänkbara modeller som kan uppfylla
uppställda krav på ett grundtrygghetssystem. Därefter kan det konkreta
utredningsarbetet inriktas på att infoga olika sektorer så att dessa
stämmer med huvudmålsättningen. Reformarbetets omfattning talar för
en successiv uppbyggnad av trygghetssystemet. Systemets verkningar för
andra samhällsområden kräver också ingående överväganden.

I motionen 1973:1176, som innehåller motiveringen för yrkandet i
motionen 1973:1132, framhålls, att även om en breddning av kretsen
bidragsberättigade till bostadstillägg kommer till stånd i enlighet med
något av de alternativ som familjepolitiska kommittén skisserat, bostadstillägget
inte löser låginkomstgruppernas problem. Bostadssituationen är
nämligen endast ett av många problem vilka för att övervinnas fordrar
stödåtgärder avpassade till individens hela sociala situation. I likhet med
den arbetsgrupp inom familjepolitiska kommittén som utrett frågan om
stödet till låginkomsttagare utan barn finner motionärerna det därför
angeläget att utreda frågan om införande av ett övergripande individualinriktat
rehabiliteringsprogram för socialt handikappade. Därjämte bör —
såsom underlag för individuella åtgärder — frågan om möjligheten att
införa ett system med ekonomisk grundtrygghet för alla medborgare
undersökas.

Tidigare riksdagsbehandling m. m.

Vid 1969 års riksdag väcktes motioner med begäran om en allmän
översyn- av lagen om allmän försäkring. Ändamålet med en sådan översyn
skulle vara att pröva hur man kunde vidga ramen för försäkringens
funktion i tyrgghetssystemet. Prövningen skulle inte endast ta sikte på de
försäkringsbehov som redan inrymdes i lagen utan även mot bakgrund av
ett rationellt utnyttjande av försäkringssystemet och försäkringsadministrationens
potentiella möjligheter avse andra och nya behov. I motionerna
gavs en rad exempel på överväganden som lämpligen borde ingå i
översynen.

Motionerna behandlades av andra lagutskottet i utlåtandet 2LU
1969:74. I detta framhöll utskottet att, om försäkringen även i framtiden
skulle kunna fylla sin funktion som ett av de viktigaste instrumenten för
genomförandet av generella trygghetsskapande åtgärder, det var nödvändigt
att den kontinuerligt anpassades till den fortsatta utvecklingen i
samhället. En sådan anpassning kunde ta sikte på förbättringar inom den
nuvarande lagstiftningens ram men också inriktas på att utvidga,
samordna och förenkla reglerna för närbesläktade förmåner på området
för social trygghet. Enligt utskottets mening hade såväl regering som
riksdag alltsedan den allmänna försäkringslagen tillkomst varit medvetna
om dessa förhållanden. Utskottet framhöll att ett kontinuerligt utred -

SfU 1973:6

5

ningsarbete ägt rum på socialförsäkringens område och att en mängd av
de konkreta utredningsuppgifter som exemplifierats i motionerna redan
var föremål för utredning eller överväganden i Kungl. Maj:ts kansli. Det
var enligt utskottets mening sannolikt att man förr eller senare tvingades
göra en samordnande översyn av hela systemet. Vid en sådan skulle den
framtida målsättningen för samhällets trygghetspolitik kunna tas upp till
en bred och allsidig bedömning. Utskottet ansåg emellertid tiden ännu
inte mogen att tillkalla en utredning med sådant uppdrag. Pågående
utredningsarbete borde åtminstone i mer väsentliga avseenden slutföras
innan man startade en ny och med all sannolikhet omfattande och
arbetskrävande översyn av hela socialförsäkringslagstiftningen.

Riksdagen biträdde utskottets uppfattning och avvisade utredningsyrkandena
i motionerna.

Vid 1970 års riksdag väcktes motioner med begäran om utredning om
införande av ett system med garanterad minimiinkomst. Motionerna
avslogs av riksdagen i enlighet med hemställan i andra lagutskottets
utlåtande 2LU 1970:41. Till stöd för sitt ställningstagande hade andra
lagutskottet anfört bl. a. följande.

Samhällets trygghetsanordningar har byggts upp successivt under en
lång följd av år, och vissa ojämnheter i systemet har av naturliga skäl inte
kunnat undvikas. Sistnämnda förhållande bör emellertid inte överbetonas.
De olika trygghetsanordningarna är i betydande mån samordnade,
och exempelvis lagen om allmän försäkring med dess samordnade skydd
vid sjukdom, moderskap, invaliditet och ålderdom innefattar ett generellt
verkande skydd av mycket förnämligt slag. Trygghetssystemet bygger på
tanken att ingen hjälpbehövande skall ställas utan samhällets skydd.
Socialhjälpslagen innebär en yttersta garanti för att den enskilde inte
skall lämnas utan bistånd, om han är i behov av hjälp och inte fångas upp
av andra skyddsanordningar inom social- och arbetsmarknadspolitiken.

Utskottet är skeptiskt till de förslag som lagts fram att man helt eller
delvis skall avlösa vårt nuvarande socialpolitiska system med någon form
av generellt verkande inkomsttrygghet. Förslagen är alltför diffusa för att
man skall kunna göra en bedömning av verkningarna. De angivna
fördelarna är ingalunda odiskutabla. I den mån förslagen endast innebär
införande av grundtrygghet upp till en viss nivå kan man inte avstå från
påbyggnadsanordningar av i princip samma slag som de vi f. n. har. Mot
den bakgrunden måste de påstådda administrativa vinsterna bli begränsade.

Den i motionerna redovisade argumenteringen har inte övertygat
utskottet om att man skall överge de metoder som hittills använts för att
ge den enskilde ett så fullständigt socialt skydd som möjligt. Den stora
fördelen med ett system med selektiva och differentierade stödformer är
att man på ett ändamålsenligt sätt kan styra hjälpen till de grupper eller
till de enskilda som är i behov därav.

På hemställan av bevillningsutskottet avslog riksdagen 1970 också
motioner med begäran om utredning av möjligheterna att införa negativ
skatt (BeU 1970:40). Införandet av en garanterad inkomst i form av
negativ skatt ansågs inte kunna ske utan en omprövning av hela
socialpolitiken. Systemet var — menade utskottet — förenat med

SfU 1973:6

6

betydande svårigheter, och det individuella behovet av andra samhälleliga
åtgärder än kontanta bidrag kunde, om reformen genomfördes, likväl
kvarstå. Från beskattningssynpunkt kunde invändas att förslaget om
negativ skatt krävde en fullständig omprövning av det skatterättsliga
inkomstbegreppet. En sådan skatt skulle också medföra i det närmaste
oöverstigliga kontrolltekniska och administrativa svårigheter. Kravet på
en garanterad minimiinkomst kunde enligt bevillningsutskottets mening
enklare och bättre tillgodoses inom ramen för den nuvarande social- och
skattepolitiken än genom ett system med negativ skatt.

Vid 1971 års riksdag uttalade skatteutskottet (SkU 1971:18) — med
anledning av motioner med nytt krav på utredning av frågan om negativ
skatt — att några nya omständigheter inte framkommit som borde
föranleda annan ståndpunkt i frågan än den som intogs av riksdagen
1970.

1971 väcktes även en motion med i huvudsak samma yrkande som
motionen 1973:24. 1 sitt av riksdagen godkända betänkande SfU 1971:36
hänvisade socialförsäkringsutskottet till tidigare riksdagsbehandling. Utskottet
ansåg skäl inte föreligga att frångå den bedömning som gjorts av
1969 års riksdag och hänvisade till att ett intensivt utredningsarbete
alltjämt pågick i fråga om den allmänna försäkringen och på angränsande
områden. Som exempel nämnde utskottet utredningen om tandvårdsförsäkring,
sjukpenningutredningen, pensionsålderskommittén, utredningen
om översyn av yrkesskadeförsäkringen, familjepolitiska kommittén,
socialutredningen och den då avslutade KSA-utredningen. Socialförsäkringsutskottet
ansåg — liksom andra lagutskottet år 1969 — att resultatet
av pågående och slutfört utredningsarbete borde avvaktas innan man tog
upp spörsmålet om utredning av frågan om en allmän socialförsäkring av
den typ som skisserats i motionen.

I en framställning till chefen för socialdepartementet den 8 juni 1972
uppgav arbetsgruppen för låginkomstfrågor att den initierat vissa åtgärder
i syfte att få till stånd uppsökande verksamhet i fråga om personer, som
syntes leva under otillfredsställande förhållanden. Åtgärderna gällde
personer som endast var sjukvårdsförsäkrade och vid sjukdom inte
berättigade till sjukpenning. Arbetsgruppen sade sig förutsätta att
förbättringar för dessa grupper kunde genomföras inom ramen för nu
gällande lagstiftning och fortsatte.

Det socialpolitiska reformarbetet har syftat till och även fått till följd
att alltflera behovsområden har kommit att täckas av socialpolitiska
trygghetsanordningar genom ett efterhand alltmera utbyggt system. Det
rikt differentierade systemet av regler för olika socialpolitiska bidrag gör
det emellertid svårt att i vissa avseenden överblicka systemets konsekvenser
beträffande rätten till bidrag för medborgare i olika situationer. Den
ovan nämnda uppsökande verksamheten kan här väntas ge vissa praktiska
erfarenheter av brister i det nuvarande bidragssystemet. Det är samtidigt
angeläget att en inventering företas, som har till direkt syfte att utröna de
brister som kan finnas bl. a. i avseende på hur de skilda delformerna i
systemet passar samman.

SfU 1973:6

7

Arbetsgruppen föreslog att det socialpolitiska bidragssystemet skulle
bli föremål för en kartläggning i syfte att klarlägga om systemet
uppvisade brister i avseende på samordningen av olika bidragsformer.

Med anledning av arbetsgruppens framställning tillkallade chefen för
socialdepartementet den 20 juni 1972 en sakkunnig med uppdrag att
kartlägga det socialpolitiska bidragssystemet i syfte att klarlägga eventuella
brister i avseende på samordningen av olika bidragsformer.

Även vid 1972 års riksdag avvisades ett motionsyrkande av samma
innebörd som i motionen 1973:24. Som motivering härför anförde
socialförsäkringsutskottet (SfU 1972:29) följande.

Under senare år har bedrivits ett intensivt reformarbete i syfte att på
olika sätt förbättra det socialpolitiska trygghetssystemet. På väsentliga
områden inom socialpolitiken pågår eller har nyligen slutförts utredningar
som alla haft samma inriktning. Utskottet anser därför i likhet
med andra lagutskottet 1969 och socialförsäkringsutskottet 1971 att den
i motionen aktualiserade frågan är för tidigt väckt. Det kan enligt
utskottets mening knappast anses motiverat att tillsätta en särskild
utredning med uppgift att utreda frågan om och framlägga förslag
rörande en allmän socialförsäkring innan man har tillgång till det samlade
resultatet av det utredningsarbete som bedrivs och bedrivits inom
betydelsefulla områden av socialpolitiken.

Samhällets trygghetsanordningar har byggts upp successivt under en
följd av år och omfattar ett rikt system av olika anordningar avsedda att
tillförsäkra medborgarna ekonomisk trygghet i olika situationer. Detta
innebär självfallet att ojämnheter inte kunnat undvikas och att det kan
finnas brister när det gäller samordningen av olika bidragsformer inom
socialpolitiken. Förhållandet har uppmärksammats av arbetsgruppen för
låginkomstfrågor. Denna har i skrivelse den 8 juni 1972 till chefen för
socialdepartementet framhållit bl. a. att det rikt differentierade systemet
av regler för olika socialpolitiska bidrag gör det svårt att i vissa avseenden
överblicka systemets konsekvenser beträffande rätten till bidrag för
medborgare i olika situationer. Arbetsgruppen har därför föreslagit att
det nuvarande socialpolitiska bidragssystemet blir föremål för en kartläggning
i syfte att klarlägga om nuvarande system uppvisar brister i
avseende på samordningen av olika bidragsformer. Arbetsgruppens
framställning har numera bifallits och en utredning således tillsatts.

Utskottet

De förevarande motionerna innehåller yrkanden vilka alla syftar till
att på olika sätt förbättra det svenska socialförsäkringssystemet. Bland
frågor som motionärerna tar upp kan nämnas allmän socialförsäkring,
garanterad minimiinkomst och s. k. negativ skatt.

Motionsyrkanden av samma eller liknande innebörd har tidigare vid
ett flertal tillfällen avvisats av riksdagen. De skäl som riksdagen därvid
åberopat har redovisats tidigare i detta betänkande.

Inom utskottet råder inte några delade meningar om nödvändigheten i
och för sig av en samordnande översyn av hela det socialpolitiska
systemet. En särskild expertutredning, tillsatt 1972 och benämnd
socialpolitiska bidragsutredningen (S 1970:30), är f. n. i färd med att

SfU 1973:6

8

överse det socialpolitiska bidragssystemet i syfte att klarlägga eventuella
brister i avseende på samordningen av olika bidragsformer.

Tillsättandet av en parlamentarisk utredning för en samordnande
översyn bör enligt utskottets uppfattning anstå till dess resultatet av
nämnda utredningsarbete föreligger. Först då finns det förutsättningar att
avgöra hur en samordning av olika bidragsformer bäst bör ske.

Avslutningsvis vill utskottet understryka angelägenheten av att expertutredningens
arbete bedrivs skyndsamt så att den större översyn av
socialförsäkringssystemet som åsyftas i motionerna inte fördröjs.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa
att riksdagen med anledning av följande motioner

1. motionen 1973:24,

2. motionen 1973:421,

3. motionen 1973:1131,

4. motionen 1973:1132

ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 20 februari 1973

På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Lundberg (s), fröken Sandell (s),
herrar Ringaby (m), Karlsson i Ronneby* (s), Magnusson i Nennesholm
(c), Persson i Stockholm (s), Mundebo* (fp), fru Håvik* (s), fröken
Pehrsson (c), herrar Marcusson (s), Björck i Nässjö (m), Olsson i
Stockholm (vpk), Andersson i Nybro (c) och Ångström (fp).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herrar Ringaby (m), Magnusson i Nennesholm (c), Mundebo (fp),
fröken Pehrsson (c), herrar Björck i Nässjö (m), Andersson i Nybro (c)
och Ångström (fp), vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som boljar på s. 7 med
”Motionsyrkanden av” och slutar på s. 8 med ”inte fördröjs” bort ha
följande lydelse:

Samhällets stödåtgärder har byggts ut under en lång följd av år. Detta
har medfört att även inkomsttagare i lägre inkomstskikt måst ta på sig en
relativt stor skattebörda. Den delvis snabba utbyggnaden av samhällets
trygghetsanordningar har i förening med flera skattereformer, vilka
inneburit genomgripande förändringar av beskattningsreglernas innehåll,

SfU 1973:6

9

medfört att samordningen såväl mellan olika sociala förmåner inbördes
som mellan dessa och skatterna inte kunnat upprätthållas i den
omfattning som varit önskvärd. Denna brist på samordning i förening
med otillräcklig social information har medfört att stöd inte alltid utgått
till alla dem som har rätt till det och att samhällets hjälpåtgärder inte
alltid kommit dem till godo som bäst behöver dem. Dessutom är
trygghetssystemet delvis administrativt komplicerat och möjligheterna till
större förebyggande insatser inom socialvården därigenom begränsade.

Utskottet anser det angeläget att man söker åstadkomma en samordning
av olika former av sociala bidrag och en kartläggning av de brister
som finns och som måste avhjälpas innan trygghetssystemet kan anses ge
en tillfredsställande grundtrygghet. Utskottet kan alltså ansluta sig till
syftet med motionerna.

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen kartlägger
för närvarande en särskild expertutredning, benämnd socialpolitiska
bidragsutredningen, det socialpolitiska bidragssystemet. En sådan kartläggning
är enligt utskottets mening en lämplig förstudie i arbetet på att
klarlägga eventuella brister i avseende på samordningen av olika bidragsformer
men torde inte kunna tillgodose det syfte man vill nå med
motionerna. Om kravet på ett effektivt verkande socialförsäkringssystem
skall kunna uppfyllas krävs enligt utskottets uppfattning att en parlamentariskt
förankrad utredning får möjlighet att påverka det pågående
kartläggningsarbetet så att detta blir så fullständigt som möjligt.

Det finns särskild anledning för en parlamentarisk utredning att
analysera de faktiska och ekonomiska möjligheterna att åstadkomma
någon form av garanterad minimiinkomst för dem som av en eller annan
anledning är ur stånd eller har svårt att försörja sig själva. I princip kan ett
sådant system antingen utformas som ett bidragssystem eller knytas till
skattesystemet, i vilket fall det delvis får formen av negativ inkomstskatt.

Det parlamentariska utredningsarbetet bör inriktas på att söka
åstadkomma förbättringar för människor med låga inkomster, vilka —
enligt vad låginkomstutredningen visat — ofta lever under mycket svåra
ekonomiska förhållanden.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen med anledning av motionerna 1973:421,
1973:1 131 och 1973:1132 i skrivelse till Kungl. Majit begär
tillsättande av en parlamentarisk utredning med uppgift att
undersöka möjligheterna att förbättra socialförsäkringssystemet
och samordna det socialpolitiska bidragssystemet i syfte
att åstadkomma ett enhetligt grundtrygghetssystem.