Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 36 år 1973
SfU 1973:36
Nr 36
Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motion om vidgad
rätt till folkpension för utlandssvenskar.
Motionen
I motionen 1973:1149 av herr Nilsson i Agnäs m. fl. (m) hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag syftande till att svensk
medborgare, som verkat i större delen av sitt liv i Sverige och som bosatt
sig utomlands, skall kunna erhålla svensk folkpension under sin återstående
livstid, om vederbörande så önskar.
Gällande bestämmelser
För rätt till folkpension krävs enligt 5 kap. 1 § lagen om allmän
försäkring (AFL) i princip svenskt medborgarskap och bosättning i
Sverige. Från kravet på bosättning i Sverige undantas svensk medborgare,
som varit mantalsskriven i Sverige för det år varunder han eller hon fyllt
62 år och för de fem åren närmast dessförinnan.
Genom bestämmelser i 5 kap. 2 § AFL har det öppnats möjlighet till
bibehållande av pensionsrätten för den som efter att ha kommit i
åtnjutande av folkpension mister sitt svenska medborgarskap eller flyttar
utrikes utan att vara tillförsäkrad pension enligt den regel som grundas på
mantalsskrivning. Sådan rätt att bibehålla pensionen kan grundas
antingen på att Kungl. Majit förordnat så för vissa fall eller på att det vid
prövning av ett enskilt fall kan framstå som oskäligt att indraga
pensionen.
Förordnande med stöd av sistnämnda paragraf har meddelats bl. a. i
kungörelsen (1962:516) med föreskrifter rörande rätt till folkpension
utom riket i vissa fall. Enligt denna kungörelse kan svensk medborgare,
som kommit i åtnjutande av folkpension enligt 5 kap. 1 § AFL men vars
rätt enligt detta lagrum upphört, efter framställning hos allmän försäkringskassa
även i fortsättningen få åtnjuta folkpension. Förutsättning
härför är att hans vistelse utomlands föranletts av vård av hälsan eller
behandling för sjukdom och att det finns skälig anledning antaga, att
vården eller behandlingen har avsevärd betydelse för honom. Prövningen
av omständigheterna i det enskilda fallet ankommer på vederbörande
försäkringskassa.
Sverige har slutit avtal rörande socialförsäkringsförmåner med ett
flertal främmande länder. Sådana överenskommelser har träffats i
konventioner med Danmark, Finland, Island och Norge 1955 (nordiska
trygghetskonventionen), med Schweiz 1954, med Italien 1955, med
Storbritannien och Nordirland 1956 och med Jugoslavien 1968. Sverige
1 Riksdagen 1973. 11 sami. Nr 36
SfU 1973:36
2
har dessutom anslutit sig till en provisorisk europeisk överenskommelse
1953 med betydelse för, utöver redan nämnda länder, Irland, Nederländerna,
Västtyskland, Belgien, Frankrike, Luxemburg och Grekland. För
svenska medborgare innebär tillämpning av bestämmelserna i nu berörda
överenskommelser bl. a. att de under bosättning i något av de fördragsslutande
länderna har rätt till pension enligt dessa länders lagstiftning. För
erhållande av sådan pension har i konventionerna uppställts krav på viss
tids vistelse i ifrågavarande land. I avvaktan på erhållande av sådan
pension föreligger emellertid vissa möjligheter för svensk medborgare,
som — sedan han börjat uppbära folkpension — lämnat Sverige, att få
bibehålla den svenska folkpensionen. Såsom exempel härpå kan nämnas
att en svensk medborgare som flyttar till ett annat nordiskt land med
stöd av artikel 4 b i den nordiska trygghetskonventionen har rätt att
åtnjuta den svenska folkpensionen till dess han uppfyller rätt för
motsvarande ålderspension i vistelselandet.
Utskottet
Till skillnad från pension från tilläggspensioneringen, som — i de fall
rätt till sådan pension föreligger — följer den försäkrade oavsett
medborgarskap och bosättningsort, utgår folkpension i princip endast till
i Sverige bosatta svenska medborgare. Anledningen till att rätten till
folkpension begränsats på detta sätt torde i första hand vara att
folkpensionen är avsedd att tillförsäkra mottagaren en viss minimistandard,
oberoende av om denne betalat folkpensionsavgift eller skatter eller
varit verksam i förvärvslivet. Kraven på bosättning och medborgarskap
gäller emellertid inte undantagslöst. För att svenska medborgare som
vistats och verkat i Sverige under större delen av sitt verksamma liv inte
skall gå miste om folkpension har således föreskrivits att svensk
medborgare, som varit mantalsskriven i Sverige för det år varunder han
fyllt 62 år och för de fem åren närmast dessförinnan skall ha rätt till
folkpension var han än bosätter sig senare.
Under vissa förutsättningar har också den sorn kommit i åtnjutande av
folkpension men som för vård av hälsan eller för behandling av sjukdom
måste vistas utomlands rätt att få bibehålla folkpensionen.
Sverige har slutit avtal rörande socialförsäkringsförmåner med ett
flertal främmande länder. För en svensk medborgare innebär tillämpningen
av bestämmelserna i dessa överenskommelser bl. a. att han efter
viss tids bosättning i något av de fördragsslutande länderna har rätt till
pension enligt dessa länders lagstiftning.
Förevarande motion syftar till att svensk medborgare, som verkat
större delen av sitt liv i Sverige — om han så önskar — skall kunna erhålla
svensk folkpension under sin återstående livstid även om han bosätter sig
utomlands. Motionärerna påpekar att det även i de fall då en konvention
med det främmande landet föreligger kan inträffa att vistelselandet
betalar väsentligt lägre pension än hemlandet. Motionärerna nämner
SfU 1973:36
3
som exempel ett fall som torde avse tillämpningen av artikel 4 b i den
nordiska trygghetskonventionen. Enligt denna artikel bibehåller en
svensk medborgare, som uppbär folkpension i Sverige och som flyttar till
Finland, sin rätt till folkpension till dess han uppfyller villkoren för rätt
till pension från Finland.
Enligt utskottets uppfattning har det huvudsakliga syftet med
motionen tillgodosetts redan i nu gällande lagstiftning. Man torde
nämligen kunna utgå från att de regler som gäller för erhållande av
folkpension vid bosättning utomlands täcker i första hand just sådana fall
där pensionären varit verksam större delen av sin aktiva tid i Sverige.
Utskottet vill också erinra om att ett stort antal länder numera har
relativt väl utbyggda socialförsäkringssystem. Så är bl. a. fallet med de
länder med vilka Sverige slutit avtal angående socialförsäkringsförmåner.
En svensk medborgare som flyttar till något land, med vilket Sverige
träffat en sådan överenskommelse, får därför regelmässigt rätt till pension
enligt detta lands lagstiftning. Som motionärerna påpekar kan denna
pension självfallet vara betydligt lägre än den svenska folkpensionen.
Detta förhållande utgör emellertid enligt utskottets mening inte något
skäl att vidta ändring i nu gällande regler. Man måste nämligen beakta att
folkpensionen är en skattefinansierad förmån och att Sverige i de nyss
berörda konventionerna gjort betydande åtaganden i pensionshänseende
beträffande utländska medborgare. Utskottet avstyrker på grund härav
bifall till motionen.
Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionen 1973:1149.
Stockholm den 22 november 1973
På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON
Närvarande: herrar Fredriksson (s), Carlsson i Vikmanshyttan (c),
Lundberg (s), Ringaby (m), Karlsson i Ronneby (s), Magnusson i
Nennesholm (c), Persson i Stockholm (s), Mundebo (fp), fru Håvik (s),
fröken Pehrsson (c), herrar Marcusson (s), Björck i Nässjö* (m), Olsson i
Stockholm (vpk), fröken Bergström (fp) och herr Lindström (s).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
GOTAB 73 5457 S Stockholm 1973